Andra lagutskottets utlåtande nr 7.

1

]Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 28 februari 1946 kl. 2 em.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående vidgat tilllämpningsområde
för lagen om arbetstidens begränsning
samt angående revision av arbetstidslag stiftningen.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 96 i första
kammaren av herr Arrhén, nr 174 i andra kammaren av herr Senander m. fl.
samt nr 271 i andra kammaren av herr Staxäng och fru Boman.

I motionerna I: 96 och II: 271, vilka äro likalydande, har hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om utredning med förslag
till sådana ändringar i lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning
att lagen blir tillämplig även å arbete som bedrives av staten.

Motionen II: 174 utmynnar i en hemställan, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhåller om utredning och förslag beträffande revision av arbetstidslagstiftningen
i huvudsaklig överensstämmelse med synpunkter som i
motionen anförts.

I sistnämnda motion lämnas till en början en redogörelse för allmänna
arbetstidslagens tillämpningsområde, varjämte beröras de speciella arbetstidslagarna
ävensom författningar i övrigt som helt eller delvis avse arbetstidsreglering.
Motionärerna fortsätta:

Som av denna redogörelse framgår existerar det en rikhaltig flora av
lagar, förordningar och kungörelser på här ifrågavarande område. Närmast
ge förhållandena intryck av oreda och lagstiftningsraseri. De skapa svårigheter
att överblicka detta viktiga område av arbetarskyddslagstiftningen
och inbjuda till byråkrati och överorganisation. Vi blunda icke för det faktum,
att man inte utan vissa svårigheter strikt kan tillämpa allmänna arbetstidslagen
på alla samhällets verksamhetsområden. Men det råder intet
tvivel örn att en avsevärd förenkling skulle kunna ske och att huvudparten
av de arbetargrupper som nu sortera under speciallagstiftningar kunna inordnas
under allmänna arbetstidslagen. Det kan till exempel knappast anföras
något hållbart skäl, varför statspersonalen skall tillhöra undantagen i
lagen. Att ändock denna personal jämte många andra arbetargrupper undantagits
från lagens tillämpning beror utan tvivel på att lagen på sin tid
tillkom under starkt motstånd från skilda håll och därför blev en typisk
kompromissprodukt.

En förenkling och modernisering av arbetstidslagstiftningen är därför
ett krav, som icke längre bör skjutas åt sidan. I första hand anmäler sig till
granskning allmänna arbetstidslagens tillämpningsområde. Främst möter
man därvidlag föreskriften örn undantag för företag, som sysselsätter högst
fyra arbetare. Motiveringen för undantagets tillkomst torde lia varit, att
småföretagens relativt svaga ekonomi icke .skulle kunna bära eventuella

Bihang till riksdagens protokoll 19-iG. 9 sami. 2 avd. Nr 7. 1

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 7.

merkostnader på grund av arbetstidsregleringen. Detta motiv lär numera
sakna praktiskt underlag. Det bör i detta sammanhang erinras örn att
arbetstidslagen för detaljhandeln icke innehåller något dylikt undantag,
trots; att denna lag berör ett område där en mångfald småföretag existerar,
samt att lantarbetstidslagen endast undantar förelag med en arbetare och
arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer företag med högst två
arbetare. Frågan om en utvidgning av lagens tillämpningsområde i syfte
att inordna även småföretagen under lagen bör därför upptagas till prövning.

De inskränkningar av lagens tillämpningsområde, som angivas av direkta
stadganden i lagen, böra underkastas en grundlig revision. Som tidigare
framhållits ha dessa undantag medfört dels att betydande arbetargrupper
helt äro uteslutna från all lagstadgad reglering av arbetstiden, dels att icke
mindre betydande grupper begåvats med arbetstidsföreskrifter som ge sämre
arbetstidsvillkor än deni, som innefattas i allmänna arbetstidslagen. Det
är enligt vår uppfattning oximligt och föga i nivå med tidsläget, att exempelvis
skogsarbetarna, flottningsarbetarna och de s. k. socialarbetarna undantagits
från värjo som helst laglig regleidng av arbetstiden. Samma omdöme
kan gälla beträffande kontorspersonalen, så mycket mera som man
för en del av denna personal ansett sig kunna reglera arbetstiden genom
en speciallag (arbetstidslagen för detaljhandeln).

Men. även för de grupper, som efter hand fått sin arbetstid lagligen reglerad
på annat sätt än genom allmänna arbetstidslagen, är tillståndet otillfredsställande.
Även örn dessa grupper i princip lia sin arbetstid reglerad
i enlighet med allmänna arbetstidslagens huvudbestämmelse, så äro ändock
deras arbetstidsförhållanden avsevärt sämre än vad som gäller för det stora
flertalet av de grupper, som sortera under nyssnämnda lag. I alldeles särskild
grad gäller detta beträffande den statsanställda personalen. För denna
är arbetstiden i allmänhet reglerad genom kungl, kungörelser, kompletterade
med av resp. verkstyrelser utfärdade tillämpningsföreskrifter.

Efter att lia framställt åtskilliga anmärkningar beträffande den nu tillämpade
arbetstidsregleringen för olika grupper av statsanställd personal anföra
motionärerna slutligen:

Vi ha här påtalat några av de väsentligaste bristerna i arbetstidslagstiftningen.
En revision av lagstiftningen bör emellertid icke begränsas till att
gälla enbart dessa frågor. Det oerhört viktiga spörsmålet örn en inskränkning
av skiftarbetet måste bli föremål för särskild uppmärksamhet. Detsamma
gäller om arbetstidsförhållandena vid insjöflottan och för bogserbåtspersonalen.

Riktpunkten för en revision på området måste vara att så vitt möjligt inordna
alla arbetstagare under allmänna arbetstidslagen och att ur lagen
utmönstra sådana föreskrifter, som i större eller mindre grad äventyra 8-timmarsprincipen. Skulle det trots allt visa sig vara ofrånkomligt att även
i fortsättningen i något fall upprätthålla en speciallagstiftning, så bör denna
bringas i så nära överensstämmelse som möjligt med allmänna arbetstidslagen
och omfatta alla berörda arbetare.

Beträffande de skäl i övrigt som åberopats till stöd för de i motionerna
framställda yrkandena får utskottet hänvisa till motionerna.

De huvudsakliga och generella arbetstidsbestämmelserna finnas i lagen den
16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning, den s. k. allmänna arbets -

Andra lagutskottets utlåtande nr 7.

3

tidslagen. Denna äger i princip tillämpning å rörelser och företag inom hela
näringslivet, alltså icke blott å industrien utan även å handeln. Såsom ett allmänt
undantag gäller dock, att lagen endast äger tillämpning, såvitt i rörelsen
eller företaget i regel användas flera än fyra arbetare; de s. k. småföretagen
äro sålunda uteslutna. Vidare finnas åtskilliga andra undantag.

Somliga undantag ställa vissa näringsgrenar helt utanför allmänna arbetstidslagen.
Detta gäller:

1) Jordbruk med binäringar (örn dessa icke bedrivas såsom självständiga
företag) samt trädgårdsskötsel och djurskötsel (även utan samband med jordbruk).
Här finnes dock numera särskild reglering genom lantarbetstidslagen.

2) Skeppstjänst. För sådan tjänst gäller i stället den s. k. sjöarbetstidslagen.

3) Fiske.

4) Skogsarbete, kolning i mila och flottning.

5) Torvupptagning samt tillverkning av bränntorv och torvströ.

6) Verksamhet som har till ändamål att bereda sjukvård, fattigvård, uppfostran
eller undervisning eller att tillgodose annat därmed jämförligt behov.

7) Detaljhandel och viss därmed jämförlig rörelse. Arbetstiden för arbetstagare
inom sådan rörelse regleras genom arbetstidslagen för detaljhandeln.

8) Hotell-, restaurang- och kaférörelse samt i huvudsaklig anslutning till
sådan rörelse utövad annan verksamhet. Här gäller dock särskild arbetstidsreglering
genom arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer.

Därjämte har trafikpersonal vid järnväg ställts utanför allmänna arbetstidslagens
tillämpningsområde.

Vidare stadgar allmänna arbetstidslagen undantag för vissa former av
arbete. Det gäller: 1) arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under
sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka
över arbetets anordnande; 2) arbete, som till sin natur är så oregelbundet,
att det icke kan förläggas till bestämda tider; samt 3) arbete, som åligger
portvakt och av honom väsentligen förrättas i hans bostad.

Ytterligare gäller ett undantag av särskilt slag, nämligen för arbete som
bedrives av staten. Genom administrativ reglering äro arbetarna dock i detta
fall i allmänhet tillförsäkrade en arbetstid, som icke överstiger den enligt
lagen medgivna.

Vid bedömande av arbetstidslagens tillämpningsområde får hänsyn vidare
tagas till att vissa grupper av arbetstagare vid tillämpningen av lagen ej skola
räknas som arbetare. Detta gäller: 1) medlem av arbetsgivarens familj; 2)
verkmästare eller annan befattningshavare i överordnad ställning; samt 3)
ritare, bokhållare eller därmed jämställd person ävensom kontorsvaktmästare
eller annat underordnat kontorsbiträde.

Efter denna framställning angående det område, för vilket arbetstidslagen
gäller, skall lämnas en kortfattad redogörelse för den begränsning av arbetstiden,
som lagen påbjuder.

Beträffande ordinarie arbetstid är huvudregeln, alt arbetsgivare ej må använda
arbetare till arbete under längre tid, raster oräknade, än 48 timmar i

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 7.

veckan. Arbetstiden kan inom denna ram något variera för olika veckodagar
men får icke något dygn uppgå till mer än nio timmar. I detta sammanhang
må erinras, att arbetstidslagen intet innehåller om arbetstidens förläggning
under dygnet. Intet i denna lag hindrar nattarbete eller arbete å sön- och
helgdagar.

Från huvudregeln gäller det undantaget för arbete, som bedrives med
regelbunden skiftindelning, att arbetet under olika dygn och veckor kan variera,
blott icke den sammanlagda arbetstiden för tidrymd av högst tre veckor
blir längre än att den motsvarar 48 timmar i veckan.

I särskilda fall äger arbetsrådet medgiva, att arbetstiden varierar under
olika perioder, med bibehållande av regeln om 48 timmars genomsnittlig
arbetstid, eller att den ordinarie arbetstiden även i genomsnitt utsträckes
över detta mått. Lagen innehåller här vissa närmare stadganden.

Vidare medgiver lagen, att arbete i viss omfattning får förekomma å s. k.
övertid, d. v. s. arbetstid utöver den ordinarie. Här märkes först s. k. nödfallsarbete,
varmed förstås arbete, som betingas av natur- eller olyckshändelse
eller annan omständighet, som ej kunnat förutses. Annat, mera vanligt
övertidsarbete kan vara antingen s. k. förberedelse- och avslutningsarbete
eller s. k. allmänt övertidsarbete. Lagen stadgar icke någon skyldighet för
arbetare att utföra övertidsarbete, utan detta beror på överenskommelse
mellan parterna, och detsamma gäller ersättning för sådant arbete. Det är
dock ålagt arbetsgivare att tillse, att icke arbetare genom användande till
övertidsarbete utsättes för överansträngning eller ohälsa.

Redan har nämnts, att arbetsrådet har särskilda befogenheter i vissa fall.
Denna myndighet har vidare att vid tvist avgöra, huruvida visst arbete är
sådant, att lagen därå äger tillämpning, eller huruvida viss arbetstagare enligt
lagen är att räkna såsom arbetare. Arbetsrådet består av minst sju av Konungen
utsedda ledamöter. Två av dessa skola representera arbetsgivarna
och två arbetarna, och de utses efter förslag från de stora rikssammanslutningarna
för dessa grupper.

Konungen har befogenhet att under särskilda förutsättningar medgiva undantag
från lagen.

Tillsyn å efterlevnaden av lagen utövas av yrkesinspektionens befattningshavare.

Förseelse mot bestämmelserna i lagen straffas med böter. Straffet drabbar
som regel arbetsgivaren, men ansvaret kan i vissa fall överföras på arbetsföreståndaren.

Sjöarbetstidslagen den 30 september 1938 (nr 607), arbetstidslagen för detaljhandeln
den 18 juli 1942 (nr 652), arbetstidslagen för hotell, restauranger
och kaféer den 30 juni 1944 (nr 462) och lantarbetstidslagen den 8 juni 1945
(nr 265), av vilka de båda sistnämnda äro av provisorisk art och äga giltighet
hotellarbetstidslagen till och med den 31 december 1947 och lantarbetstidslagen
till och med den 31 oktober 1948, äro i stor utsträckning uppbyggda
efter mönster av allmänna arbetstidslagen. Bestämmelser örn arbetstid åter -

Andra lagutskottets utlåtande nr 7.

5

finnas även i lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912 (nr 206) samt i hembiträdeslagen
den 30 juni 1944 (nr 461).

Landsorganisationen i Sverige har i skriftlig framställning till chefen för
socialdepartementet den 5 mars 1945 hemställt om revision av lagen om
arbetstidens begränsning. Vid framställningen funnos fogade en skrivelse
från svenska metallindustriarbetarförbundet till landsorganisationen ävensom
yttranden över nämnda skrivelse från övriga fackförbund.

Vid 1945 års riksdag väcktes inom andra kammaren en motion, nr 423, av
herr Cruse angående utredning om förkortning av arbetstiden vid skift- och
nattarbete samt vid arbete under jord m. m.

I sitt i anledning av motionen avgivna utlåtande, nr 77, yttrade andra lagutskottet,
att utskottet på anförda skäl funne utredning vara påkallad rörande
förkortning av arbetstiden vid skift- och nattarbete samt vid arbete som
eljest kunde anses vara av mera påfrestande art. Vidare torde fortsatt utredning
böra ske beträffande frågan om ändrade bestämmelser rörande uttagande
av arbete å övertid.

Vidare anförde utskottet:

En utredning i de hänseenden som nu nämnts har avseende å centrala
stadgande^ i allmänna arbetstidslagen. Det torde näppeligen vara möjligt
att verkställa sådan utredning utan att ingå på frågan örn ändring av nämnda
lag även i andra, icke direkt berörda hänseenden. Oavsett detta synes
det emellertid som örn utredningen lämpligen bör förbindas med en allmän
översyn av förevarande lag. Sålunda torde exempelvis böra tagas under
omprövning frågan om lagens tillämpningsområde. Härutinnan kan
anmärkas, att 1944 års riksdag på hemställan av utskottet hos Kungl. Maj:t
anhallit örn utredning angående frågan örn lagstadgad arbetstidsreglering
rörande arbete som har till ändamål att bereda sjukvård. Uppmärksamhet
bör jämväl agnäs åt spörsmålet om förbättrad kontroll över lagens efterlevnad.
Till övervägande böra även upptagas frågorna om införande av
obligatoriska raster, örn arbetstidens lämpligaste förläggning och därmed
sammanhängande spörsmål, i den mån de icke äro föremål för utredning
av 1938 års arbetarskyddskommitté.

Utskottet hemställde förty, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa en allmän översyn av lagen örn
arbetstidens begränsning samt för riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen
matte föranleda. I en vid utlåtandet fogad reservation av herr
Holmbäck m. fl. yrkades, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

I motionerna I: 96 och lii 271 har yrkats, att riksdagen i skrivelse lill
Kungl. Majit hemställer örn utredning angående sådan ändring av allmänna
arbetstidslagen, alt lagen blir tillämplig även å arbete som bedrives av staten.
Motionen lii 174 utmynnar i ett yrkande örn riksdagsskrivelse med begäran
örn utredning rörande revision av arbetstidslagstiftningen i överensstämmelse
nied synpunkter som framlagts i motionen. Däri beröras i huvudsak frågan örn
inordnande i görligaste mån under allmänna arbetstidslagen av arbetstagare

Bihang till riksdagens protokoll 1946. !) sand. 2 aud. Nr 7.

Utskottet.

2

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 7.

vilkas arbetstid regleras genom speciallagstiftning ävensom spörsmål i övrigt
rörande lagens tillämpningsområde — däribland jämväl samma fråga som
upptagits i förstnämnda motioner.

Spörsmålet om allmänna arbetstidslagens tillämpningsområde får otvivelaktigt
anses vara förtjänt av stor uppmärksamhet.

1945 års riksdag anhöll — under åberopande av vad som anförts i andra
lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 77 — i skrivelse till Kungl.
Maj:t örn en allmän översyn av ifrågavarande lag. Utskottet nämnde bland
frågor som borde tagas under omprövning även frågan örn lagens tillämpningsområde.

I detta sammanhang torde även böra bemärkas, att landsorganisationen
år 1945 gjort skriftlig framställning till Kungl. Maj:t om revision av lagen.
I landsorganisationens framställning beröras så gott som samtliga de spörsmål
som behandlas i de nu föreliggande motionerna.

Med hänsyn till vad sålunda anförts torde någon skrivelse till Kungl. Maj :t
i anledning av nämnda motioner icke vara av behovet påkallad. Utskottet vill
emellertid uttrycka en förväntan, att utredning i det av riksdagen föregående
år begärda hänseendet igångsättes så snart omständigheterna medgiva.

Utskottet får sålunda hemställa,

A. att motionerna I: 96 och II: 271 icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd; samt

B. att motionen II: 174 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 28 februari 1946.

På andra lagutskottets vägnar:
ÅKE HOLMBÄCK.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman*, Holmbäck, Linder*, Forslund, Hage, fröken
Andersson, herrar Hallagård och Hagman;

från andra kammaren: herrar Hellbacken*, Ryberg, Holm, fru Johansson, herrar
Osterman*, Andersson i Gisselås, Andersson i Eskilstuna* och Andersson i Alfredshem*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

400960