Andru lagutskottets utlåtande nr 6.
1
Nr 6.
Ankom lill riksdagens kansli den 21 februari 1946 kl. 2 em.
Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring av 6 kap.
18 § t mom. vägtrafikstadgan.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 274,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Wiberg hemställt, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla örn utredning och förslag
lill sådan ändring i vägtrafikstadgan, att den ökade trafiksäkerhet uppnås,
som vidgade föreskrifter örn obligatoriska belysnings- eller reflexanordningar
å med dragare förspänt fordon vid färd under mörker skulle innebära».
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för denna hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.
6 kap. 18 § 1 mom. första stycket Kungl. Maj:ts vägtrafikstadga den 23
oktober 1936 har följande lydelse:
Därest sådant finnes av behovet uppenbarligen påkallat, må länsstyrelse
beträffande viss väg med livlig trafik förordna, att å med dragare förspänt
fordon, som under mörker framföres å vägen, eller å dess dragare skall föras
antingen en eller flera lända lyktor så anbragta, att ljus är synligt på avstånd
såväl framifrån som bakifrån, eller ock reflexanordningar, som vid belysning
återkasta sken såväl framåt som bakåt. Lyktor och reflexanordningar
skola visa vitt, blåvitt eller gult ljus framåt och rött ljus bakåt. Sådant förordnande,
som ej må avse med dragare förspänt ofjädrat arbetsåkdon, må
innehålla de undantag, länsstyrelsen finner erforderliga, och skall kungöras
samt, i den ordning länsstyrelsen bestämmer, tillkännagivas medelst anslag
å eller invid vägen.
I 1930 års vägtrafikstadga, som ersattes med nu gällande 1936 års vägtrafikstadga,
fanns i 5 § andra stycket en bestämmelse med motsvarande
innehåll.
Frågan örn skyldighet att å fordon förspända med dragare lia belysningseller
reflexanordningar har flera gånger varit föremål för utredning av sakkunniga
och prövning av riksdagen.
Beträffande frågans behandling för tiden fram lill 1936 års riksdag får
utskottet hänvisa till en redogörelse härför, som finnes intagen i andra lagutskottets
då avgivna utlåtande nr 55 s. 106—108.
I en till 1936 års riksdag framlagd proposition, nr 213, med förslag till
vägtrafikstadga m. m. anförde föredragande departementschefen, att han. i
Bihang till riksdagens protokoll 1946. 9 sand. 2 avd. Nr 6.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 6.
stället för då gällande bestämmelse, att länsstyrelse under viss förutsättning
ägde med angivet undantag beträffande vissa vägar förordna, att å med
dragare förspänt fordon, som under mörker framfördes å vägen, eller å dess
dragare skulle föras lykta eller reflexanordningar, i anslutning till 1934 års
vägtrafiksakkunnigas förslag föreslog en generell föreskrift av motsvarande
innehåll.
I flera motioner vid samma riksdag yrkades emellertid, att bestämmelserna
angående skyldighet att föra lykta eller reflexanordningar å hästfordon
måtte givas samma innehåll som i då gällande stadga.
Andra lagutskottet förklarade, att enligt utskottets uppfattning strängare
bestämmelser än de då gällande icke borde ifrågakomma och att utskottet
därför förordade, att det huvudsakliga innehållet av gällande bestämmelser
angående skyldighet att föra lykta eller reflexanordning upptoges i en kommande
ny vägtrafikstadga.
1936 års riksdag biträdde utskottets uttalande.
Med stöd av Kungl. Maj.ts bemyndigande den 30 juni 1943 tillkallades
samma dag en utredningsman att inom kommunikationsdepartementet biträda
med utredning och avgivande av förslag i fråga om revision av nu
gällande vägtrafikstadga samt beträffande de spörsmål, som därmed närmast
ägde samband.
Utredningsmannen avgav betänkande i ämnet den 20 april 1944 med förslag
till vägtrafikstadga m. m. (SOU 1944: 18).
Första stycket i 26 § i utredningsmannens förslag till vägtrafikstadga har
följande lydelse:
Å fordon, förspänt med dragare, skall vid färd under mörker föras vit
belysning framåt och röd belysning bakåt eller ock reflektorer med samma
färger. Främre reflektorn må fästas å dragarens seltyg.
I motiveringen till 26 § i förslaget till vägtrafikstadga har utredningsmannen
—• efter att först ha framhållit att alla förslag om att även hästfordon
under mörker skulle föra belysning eller reflektorer strandat på riksdagens
motstånd — yttrat:
Riksdagens inställning härutinnan är svår att förstå. De skäl, som framförts
mot en sådan reform, kunna icke anses bärande. Det är uppenbart,
att belysning å hästfordon skulle tjäna till att öka icke bilisternas bekvämlighet
utan samtliga vägfarandes och i synnerhet hästfordonens egen säkerhet.
Det har också blivit mer och mer brukligt, att hästfordonen redan nu
förses med belysning eller reflektor. Det har framhållits den olägenhet det
skulle medföra för lantbrukarna, om de alltid skulle vara skyldiga att å
sina arbetsfordon föra reflektorer, hur lätt dessa skulle kunna skadas eller
eljest sättas ur funktion, varvid ägaren riskerade straffansvar etc. Kan en
lantbrukare genom dessa enkla anordningar undgå att bliva utsatt för trafikolyckor,
borde han med glädje underkasta sig det besvär, dessa anordningar
medföra för honom. Det saknas anledning att tillerkänna hästfordonen
en särställning inom trafiken. Vägen är till för alla vägfarande
Andra lagutskottets utlåtande nr 6. 3
oell dessa måste alla underkasta sig de föreskrifter, som uppställas i trafiksäkerhetens
intresse.
över utredningsmannens betänkande ha yttranden avgivits av ett stort
antal myndigheter och sammanslutningar.
Med hänsyn till de uppfattningar, som kommit till uttryck i remissyttrandena,
har enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 september 1944
tillkallats sakkunniga, 1944 års trafikförfattningssakkunniga, för att verkställa
en översyn av vägtrafikstadgan och andra författningar på trafikväsendets
område. De sakkunnigas arbete är enligt 1946 års riksdagsberättelse
i vissa väsentliga delar beroende på utredningar, som bedrivas av 1945
års trafiksäkerhetskommitté och 1945 års bilbesiktningsutredning. Tiden
för slutförande av de sakkunnigas arbete har därför icke kunnat närmare
beräknas.
Frågan om skyldighet att å fordon förspända med dragare lia belysningseller
reflexanordningar har såsom ovan anförts tidigare varit föremål för
riksdagens prövning. Uppfattningarna örn nödvändigheten av en sådan
skyldighet lia därvid varit starkt delade. Givetvis kan frågan ses ur olika
synpunkter.
För närvarande arbeta emellertid 1944 års trafikförfattningssakkunniga
med en översyn av gällande trafikförfattningar. Det spörsmål om belysnings-
och reflexanordningar, som beröres i förevarande motion, kommer
med all sannolikhet att beaktas av de sakkunniga, och att nu göra spörsmålet
till föremål för fristående utredning och förslag synes icke vara lämpligt.
Någon riksdagsskrivelse i motionens syfte är således icke erforderlig.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 21 februari 1946.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck*, Forslund, Löfvander,
Björkman, Nils Elowsson, Uhlén och Carl Eric Ericsson;
från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Håstad*, fru Johansson, herrar
Hedlund i Rådom*, Osterman, Andersson i Gisselås, Lundberg och Andersson i
Alfredshem*.
Utskottet,
* Ej närvarande vid utltåtandets justering.