4

Andra lagutskottets utlåtande nr 5.

Nr 5.

Ankom till riksdagens kansli den 21 februari 1946 kl. 1 em.

Utlåtande i anledning av väckt motion om beredande av rätt för
innehavare av offentliga förtroendeuppdrag till ersättning
för olycksfall i arbete.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 71,
har herr Lövgren m. fl. hemställt, att riksdagen måtte besluta, att innehavare
av offentliga förtroendeuppdrag, såsom ledamotskap i riksdagen, landsting,
kommunalfullmäktige, kyrkofullmäktige eller under dessa institutioner arbetande
kommittéer och styrelser m. fl., måtte beredas samma rätt till ersättning
för olycksfall i arbete som tillkommer arbetare enligt lagen den 17
juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete.

Beträffande de skäl som anförts till stöd för denna hemställan får utskottet
hänvisa till motionen.

Gällande allmänna bestämmelser örn försäkring för olycksfall i arbete
återfinnas i lagen den 17 juni 1916 i detta ämne. Enligt denna lag är varje
arbetare regelmässigt försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet.
Såsom olycksfall i arbete anses enligt lagen jämväl olycksfall, som inträffar
vid färd till eller från arbetsstället, örn färden föranletts av eller stått i
omedelbart samband med arbetsanställningen (1 §). Med arbetare förstås i
lagen envar, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning utan
att i förhållande till honom vara att anse som självständig företagare (2 §).
För olycksfall utgår enligt vissa regler ersättning för läkarvård m. m. ävensom,
under förutsättning att olycksfallet medfört sjukdom och denna varat
mer än tre dagar, sjukpenning med belopp, som bestämmes i förhållande till
den skadades arbetsförtjänst. Om olycksfall efter upphörande av därav förorsakad
sjukdom medfört förlust eller nedsättning av arbetsförmågan under
längre eller kortare tid, utgår under denna tid livränta med belopp, som är
beroende på storleken av den skadades arbetsförtjänst och graden av nedsättningen
i hans arbetsförmåga. Livränta utgår emellertid icke, där ej arbetsförmågan
blivit nedsatt med minst en tiondel (6 §). Om olycksfallet
medfört döden, skall utgivas begravningshjälp samt livräntor till efterlevande
(7 §).

Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten; dock kan, där för ändamålet
bildats sådant ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, vars delägare äro

Andra lagutskottets utlåtande nr 5.

5

arbetsgivare och för vars förbindelser delägarna svara med obegränsad personlig
ansvarighet, försäkringen av delägarnas arbetare i stället under vissa
villkor äga mm i detta bolag (4 §).

Även frivillig olycksfallsförsäkring kan i vissa fall meddelas enligt ifrågavarande
lag. Arbetsgivare är sålunda berättigad att i riksförsäkringsanstalten
försäkra dels annan arbetare än i lagen avses för olycksfall i arbete, dels
ock i anstalten försäkrad arbetare för olycksfall utom arbete. Sådan försäkring
kan ock av ömsesidigt bolag meddelas för delägares arbetare. Har sådan
försäkring ägt rum, skola bestämmelserna i lagen i tillämpliga delar
lända till efterrättelse jämväl med avseende å nämnda försäkring. (35 §
första och andra styckena.)

Kostnaden för försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen bestrides, med
bidrag av statsmedel till omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erläggas
av arbetsgivaren. Avgift för försäkring skall av försäkringsinrättningen
bestämmas till belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet
och till de särskilda förhållanden, under vilka det bedrives, efter
försäkringstekniska grunder prövas vara erforderligt för täckande av den
risk, som försäkringen avser, med tillägg i fråga örn enskilda försäkringsbolag
av ett belopp, motsvarande omkostnaderna för försäkringen (15 §).
Såsom bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och
riksförsäkringsanstaltens verksamhet skall för varje försäkring i riksförsäkringsanstalten
till statsverket erläggas tilläggsavgift med belopp, motsvarande
fem procent av försäkringsavgiften. Enskilt försäkringsbolag, som
bedriver i förevarande lag avsedd försäkring, är även skyldigt att till statsverket
erlägga bidrag till bestridande av berörda omkostnader. Detta bidrag
skall utgå med ett belopp, motsvarande tre procent av försäkringsavgifternas
summa, övriga omkostnader för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet bestridas av statsmedel (16 §).

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen, användes i 1916 års
lag uttrycket »arbetare» i en annan och mera omfattande betydelse än enligt
det allmänna språkbruket. Envar som mot avlöning utför arbete åt annan
är i regel att anse som arbetare i lagens mening.

Frågan, huruvida ledamot av riksdagen är berättigad till ersättning för
olycksfall enligt 1916 års lag örn försäkring för olycksfall i arbete, har varit
föremål för riksförsäkringsanstaltens avgörande den 2 september 1938. Anstalten
fann därvid, att ledamot av riksdagen icke i denna egenskap vore
att betrakta som arbetare enligt nämnda lag. Fx-ån riksförsäkringsanstaltens
beslut, som innefattade fyra ledamöters samstämmiga åsikt, anmälde tre ledamöter
skiljaktig mening. Sistnämnda ledamöter ansågo beträffande nu
förevarande spörsmål, att ledamot av riksdagen vore att i denna egenskap
anse som arbetare i olycksfallsförsäkringslagens mening. — Riksförsäkrings -

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 5.

anstaltens beslut underställdes försäkringsrådets prövning. Genom utslag den
16 december 1938 fann försäkringsrådet ej skäl att göra ändring i anstaltens
beslut. Två ledamöter av försäkringsrådet vörö emellertid av skiljaktig mening
och instämde i det yttrande, som avgivits av minoriteten i riksförsäkringsanstalten.

Vad angår kommunala förtroendemäns rätt till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen
göres i praxis en skarp åtskillnad mellan förtroendemän,
som åtnjuta arvode för av dem utfört arbete, och sådana kommunala uppdragshavare,
som äro oavlönade eller som allenast uppbära ersättning för direkta
utgifter (traktamente). Enligt stadgad praxis är till kommunala uppdragshavare
utgående traktamente icke att anse som avlöning i olycksfallsförsäkringslagens
mening. En redogörelse angående detta ämne finnes intagen
i ett av chefen för arbetsrådet John Nordin utgivet arbete: »Olycksfall
i arbete», s. 152—153.

I anledning av väckta motioner hemställde 1939 års riksdag i skrivelse till
Kungl. Majit (nr 95), under åberopande av vad som anförts i andra lagutskottets
av riksdagen godkänt utlåtande nr 18, att Kungl. Majit ville till
fortsatt utredning upptaga frågan om utvidgad försäkring för olycksfall i
arbete, vid vilken utredning vissa synpunkter, som kommit till uttryck i utskottets
motivering, borde tagas under övervägande, samt för riksdagen
framlägga de förslag, till vilka utredningen kunde föranleda.

Vid 1939 års riksdag yrkades därjämte i en inom andra kammaren väckt
motion, nr 48, av herr Lövgren, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla örn allsidig och skyndsam utredning rörande möjligheterna
att på ett betryggande sätt olycksfallsförsäkra medlemmarna av riksdagen,
landstingen, stads- och kommunalfullmäktigeförsamlingarna, kyrkofullmäktige,
vägfullmäktige, statliga och kommunala utredningskommittéer samt
innehavare av offentliga förtroendeuppdrag av olika slag m. fl., som objektivt
måste klassificeras som verksamma i det allmännas tjänst, oberoende
av örn det med uppdraget är förenat ersättning eller icke».

Andra lagutskottet anförde i sitt över motionen avgivna utlåtande nr 19:

Enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete är i regel envar, som
mot avlöning användes till arbete för annans räkning, berättigad till ersättning
för skada till följd av olycksfall i arbetet. I överensstämmelse härmed
äro offentliga förtroendemän i vissa fall försäkrade enligt nämnda lag
för olycksfall, som äger samband med uppdragets fullgörande. Förutsättning
härför är dock, att för uppdraget utgår arvode, vilket är att anse som
gottgörelse för utfört arbete. I andra fall åtnjuta offentliga förtroendemän
icke försäkringsskydd enligt berörda lag.

I detta sammanhang må erinras, att något stadgande icke finnes om rätt
för kommun att genom frivillig försäkring bereda ersättning åt förtroendeman
för skada till följd av olycksfall vid fullgörande av honom meddelat
uppdrag. Med hänsyn härtill har spörsmålet, om sådan rätt är för handen,
blivit föremål för tveksamhet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5. 7

Frågan om den omfattning, i vilken innehavare av offentliga förtroendeuppdrag
böra åtnjuta skydd mot följderna av olycksfall vid uppdragets fullgörande,
är enligt utskottets mening förtjänt av uppmärksamhet. I enlighet
med den uppfattning, som kommit till uttryck i motionen, torde kunna
ifrågasättas, om icke offentliga förtroendemän böra åtnjuta sadant skydd
oberoende av huruvida med uppdraget är förenat arvode eller icke. i
stöd för denna uppfattning kan i fråga om kommunala förtroendeman anföras,
att den utsträckning, i vilken arvoden utgå, är synnerligen växlande
inom olika kommuner. Framhållas må därjämte, att det beträffande vissa
kommunala förtroendeuppdrag föreligger en medborgerlig plikt att stalia
sig till förfogande för uppdragets fullgörande. Att i sistnämnda fall ersättning
icke alltid kan beredas vederbörande för skada till följd av olycksfall,
som äger samband med uppdraget, måste enligt utskottets mening anses

mindre tillfredsställande. „ . , .

I sitt utlåtande nr 18 har utskottet hemställt, att riksdagen matte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville till fortsatt utredning
upptaga frågan om utvidgad försäkring för olycksfall i arbete. Enligt u -skottets mening torde det i förevarande motion framlagda spörsmålet lämpligen
kunna upptagas till prövning i samband med en fortsatt utredning av
nyssnämnda mera vidsträckta fråga.

På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen i anledning
av förevarande motion måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
om förutsättningslös och allsidig utredning rörande möjligheten och lämpligheten
av att i vidgad omfattning bereda innehavare av offentliga förtroendeuppdrag
ersättning för skada i följd av olycksfall i samband med
uppdragets fullgörande samt om framläggande för riksdagen av de förslag,
till vilka utredningen kan föranleda.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen (skrivelse nr 96).

Enligt utskottets mening tala starka skäl för motionärernas ståndpunkt,
att innehavare av offentliga förtroendeuppdrag, även om de icke äga uppbära
ersättning för det med uppdraget förenade arbetet, böra åtnjuta skydd
i ekonomiskt hänseende mot följderna av olycksfall i samband med uppdragets
fullgörande.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen har förevarande spörsmål
tidigare varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. I skrivelse till
Kungl. Majit anhöll sålunda 1939 års riksdag, på hemställan av andra lagutskottet,
om utredning rörande möjligheten och lämpligheten att bereda
innehavare av dylika uppdrag ersättning för skada i följd av olycksfall utav
förenämnd beskaffenhet. Ifrågavarande utredningsuppdrag har av Kungl.
Majit överlämnats till socialvårdskommittén, som upptagit frågan till behandling
i samband med den åt kommittén anförtrodda allmänna översynen av
olycksfallsförsäkringslagen. Enligt innevarande års riksdagsberattelse kommer
kommittén att slutföra nu berörda arbete under loppet av år 1946.

Kommitténs förslag bör enligt utskottets mening avvaktas, innan riksda -

Utskottet.

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 5.

gen täger slutlig ställning till det i motionen behandlade spörsmålet. Utskottet
får därför hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 21 februari 1946.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck*, Linder, Forslund, Hage,
fröken Andersson, herrar Hallagård och Carl Eric Ericsson;

från andra kammaren: herrar Hellbacken*, Ryberg, Holm*, fru Johansson, herrar
Osterman, Andersson i Gisselås, Andersson i Eskilstuna* och Andersson i Alfredshem*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Centraltryckeriet. Esselte ab. Stockholm 194G
640716