Andra lagutskottets utlåtande nr 40.

1

Nr 40.

Ankom till riksdagens kansli den 11 juni 1946 kl. 1 em.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring av
t § lagen om behandling av alkoholister.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
135, vilken behandlats av andra lagutskottet, ha herrar Osterman och von
Friesen hemställt, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t göra framställning
om förslag till sådan ändring av 1 § lagen om behandling av alkoholister
att samhällsingripande mot alkoholmissbrukare även av medicinska skäl
möjliggöres.

Beträffande de skäl som anförts till stöd för detta yrkande får utskottet
i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan hänvisa till motionen.

över motionen har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver,
inhämtat yttrande från socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, Överståthållarämbetet
samt länsstyrelserna i Kristianstads och Västernorrlands
län, varjämte nykterhetsnämndernas riksförbund och Sveriges nykterhetsvänners
landsförbund beretts tillfälle att avgiva yttrande över motionen.
De inkomna yttrandena finnas såsom bilagor fogade vid detta utlåtande.

I 1 § lagen den 12 juni 1931 örn behandling av alkoholister (alkoholistlag)
angivas förutsättningarna för att ingripande enligt lagen skall kunna ske.
Däri stadgas sålunda, att om någon är hemfallen åt alkoholmissbruk och
han i följd därav finnes

1. vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller

2. utsätta någon, som han jämlikt stadgande i lag är skyldig att försörja,
för nöd eller uppenbar vanvård eller eljest grovt brista i sina plikter mot
sådan person, eller

3. ligga det allmänna, sin familj eller annan till last, eller

4. vara ur stånd att taga vård om sig själv, eller

5. föra ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt,

skola i enlighet med vad i lagen är stadgat åtgärder vidtagas för hans

återförande till ett nyktert och ordentligt liv. Så skall jämväl ske örn någon,
som är hemfallen åt alkoholmissbruk, blivit under de två senast förflutna
åren tre eller flera gånger dömd till ansvar för fylleri eller för ett kringflackande
liv. De åtgärder som i första hand kunna ifrågakomma gentemot
alkoholmissbrukare äro hjälpåtgärder, vilka skola vidtagas av nykterhetsnämnd.
Åtgärderna angivas i 3 kap. alkoholistlagen, örn någon som är

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 9 sami. 2 avd. Nr 40.

1

2

Amira lagutskottets utlåtande nr AO.

hemfallen åt alkoholmissbruk icke genom hjälpåtgärd kunnat återföras
till ett nyktert och ordentligt liv eller eljest uppenbarligen utsikt saknas
att utan tvång återföra honom därtill, kan länsstyrelsen enligt 4 kap. förordna
att han intages å allmän alkoholistanstalt.

Motionärerna lia till en början framhållit, att alkoholistlagen framförallt
tager sikte på de sociala följderna av alkoholmissbruket. Efter en redogörelse
för de i 1 § i lagen uppställda förutsättningarna för vidtagande av
åtgärder enligt lagen anföra motionärerna vidare:

E. n. stå i hela landet under nykterhetsnämndernas övervakning uppskattningsvis
20 000 personer, och på alkoholistanstalt voro 31/12 1945 inskrivna
2 039 stycken. Dessa siffror innefatta emellertid sannolikt ej alla
de fall, där ett inskridande enligt alkoholistlagen skulle vara motiverat,
bl. a. av den orsaken, att viss, samtliga läkare åvilande anmälningsskyldighet
beträffande alkoholister av olika skäl ej skrupulöst fullgöres.

Man är å andra sidan berättigad att antaga, att antalet fall, där alkoholmissbrukets
medicinska skadeverkningar göra sig gällande, är lika stort
som antalet av de fall, som föranleda ingripande enligt alkoholistlagen.
Härför talar en samlad läkarerfarenhet. Ur denna synpunkt har man främst
att räkna med en avsevärt nedsatt arbetsförmåga och sådana kroppsliga
och psykiska sjukdomstillstånd, som nödvändiggöra vård på sjukvårdsanstalt
(dier medföra behov av längre eller kortare tids läkarvård med nödtvungen
frånvaro från arbetsanställningen. Någon exakt statistik över sålunda
förlorade arbetsdagar kan dock ej utan omständliga utredningar
åstadkommas. Den diagnos, varunder dylika fäll behandlas, lämnar f. ö.
ofta intet besked örn den till grund för sjukdomstillståndet liggande verkliga
orsaken.

Den nuvarande alkoholistlagstiftningen har utan tvivel medverkat till
omhändertagande av många farliga och asociala alkoholmissbrukare. Att
likväl icke ens på detta begränsade område allt är väl beställt visa de återkommande
misshandelsbrotten oell andra brott, begångna av notoriska
alkoholmissbrukare. Förutom för en effektivisering av redan bestående författningars
tillämpning synes tiden numera mogen för en utvidgning av
indikationsområdet för samhällsingripandet till att omfatta även alkoholmissbrukets
medicinska skadeverkningar. En viss tveksamhet beträffande
en eventuell skärpning av alkoholistlagstiftningen, som härleder sig ur en
principiell obenägenhet att stifta lagar på ett område, där uppenbarligen
individuella levnadsvanor spela en stor roll och bedömandet av gränsen
mellan bruk oell missbruk i det enskilda fället blir en medicinsk angelägenhet,
är förklarlig och berättigad. 1 detta sammanhang må likväl hänvisas
till att samhället på ett annat medicinskt område sett sig nödsakat att rigoröst
begränsa den enskildes rörelsefrihet, nämligen då det gäller åtgärder
mot spridande av de veneriska sjukdomarna. Visserligen är ändamålet här
först och främst att hindra spridande av dessa sjukdomar, men det torde å
andra sidan nied fog kunna påstås, att alkoholmissbruket ur familjelivets
synpunkt verkar minst lika förödande på livslyckan som följderna av de
veneriska åkommorna. På grund av de psykiska förändringar, som förorsakas
av ett kroniskt alkoholmissbruk, inses dessa konsekvenser dock mera
sällan av alkoholisten själv.

Andra lagutskottets utlåtande nr 40.

3

Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 17 november 1944 tillkallade
chefen för finansdepartementet sakkunniga för utredning rörande nykterhetslagstiftningens
framtida innehåll och utformning, 1944 års nykterhetskommitté.

Vid 1944 års riksdag hemställdes i motionerna 1:107 och 11:241, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning
av alkoholistvårdsproblemen.

Första kammarens andra tillfälliga utskott yttrade i sitt utlåtande nr 3 i
anledning av motionen I: 107:

I motionen har framhållits behovet av en förbättring utav alkoholistvården
i landet. Av den i ärendet förebragta utredningen har också på ett
övertygande sätt bestyrkts, att förhållandena på detta område icke äro
tillfredsställande. Sålunda torde alkoholistvården bliva lidande på att det
för närvarande i stor omfattning saknas möjligheter att bereda alkoholisterna
sådan specialvård, som är betingad av den särskilt ur medicinsk
synpunkt förefintliga artskillnaden mellan olika fall. Överhuvud taget
synas de medicinska synpunkterna på alkoholistvården icke vunnit tillräckligt
beaktande. En brist är även att — såsom socialstyrelsen påpekat
— någon undervisning i alkoholistvård icke ingår i läkarutbildningen. Med
hänsyn till vikten ur vårdsynpunkt av att de innersta orsakerna till alkoholismen
klarläggas och då denna fråga icke torde vara av vetenskapen till
fullo löst, får utskottet vidare understryka betydelsen av att den vetenskapliga
forskningen på området lämnas tillfälle att genom nya rön öka
insikten om hithörande problem.

Då alkoholistvården sålunda obestridligen måste anses vara i behov av
en förbättring, får utskottet tillstyrka en utredning i ämnet, därvid här ovan
angivna synpunkter torde vinna beaktande. Särskilt torde böra övervägas
inrättandet av en sådan specialanstalt för alkoholister, som av motionärerna
och socialstyrelsen ifrågasatts, med uppgift icke blott att bereda vård åt
vissa slag av alkoholister utan även att vara en diagnostisk central för hela
alkoholistanstaltsvärden jämte en central för vetenskaplig forskning och
klinisk undervisning i fråga om alkoholsjukdomarna. Tilläggas må, att utskottet
icke förbisett, att stora kostnader kunna komma att bliva förenade
med en omläggning av alkoholistvården i enlighet med vad här ovan ifrågasatts.
Därest en förbättring av denna vård kan komma till stånd och örn
till nyttigt arbete i samhällets tjänst kunna räddas människor, som eljest
skulle ligga samhället eller anhöriga till last, synes emellertid det allmänna
icke böra undandraga sig de härmed förenade utgifterna.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att
första kammaren för sin del måtte besluta, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla örn utredning snarast möjligt av alkoholistvårdsproblemen.

I sitt utlåtande, nr 6, i anledning av motionen II: 241 anförde andra kammarens
andra tillfälliga utskott:

Utskottet instämmer i de i motionen framförda synpunkterna, som av de
hörda myndigheterna bestyrkts. Det bör enligt utskottets mening kunna
avsevärt förbättra alkoholistvården, örn orsakerna lill alkoholismen bättre

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 40.

Vt skottet.

klarläggas såväl i allmänhet som i det enskilda fallet. Ävenså synes en
genomförd differentiering av klientelet kunna leda till bättre och mera
lämpad vård. En utredning synes därför utskottet motiverad. På denna bör
då även ankomma att överväga i vilken utsträckning centralisering bör
förekomma och i vad mån läkarutbildningen bör förbättras. Utskottet får
alltså hemställa, att andra kammaren för sin del måtte besluta, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla om utredning snarast möjligt
av alkoholistvårdsproblemen.

Berörda utlåtanden godkändes av respektive kamrar, varefter riksdagsskrivelse
i ärendet avläts den 13 maj 1944, nr 246. Ärendet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

Såsom motionärerna framhålla tager alkoholistlagen i dess nuvarande
utformning framför allt sikte på de sociala följderna av alkoholmissbruk.
För ingripande enligt lagen får sålunda anses krävas, att missbruket i
något av de i lagen angivna hänseendena medfört fara eller allvarlig olägenhet
för samhället. Den omständigheten, att missbruket medfört rent
personliga skadeverkningar för missbrukaren själv, kan däremot i och för
sig icke åberopas till stöd för ett ingripande.

Utan tvivel skulle det emellertid ur skilda synpunkter vara synnerligen
värdefullt, om åtgärder enligt alkoholistlagen skulle kunna vidtagas även i
de fall, då alkoholmissbruket endast medfört medicinska skadeverkningar.
Förutom att fördelar med hänsyn till missbrukarens eget bästa härigenom
skulle vinnas får, såsom socialstyrelsen framhållit i sitt över motionen
avgivna remissyttrande, beaktas, att en lagändring i förenämnda syfte
skulle möjliggöra, att ingripande i många fall skulle kunna ske innan svårare
sociala följdverkningar av alkoholmissbruket uppstått.

Möjligheten till ingripande mot alkoholmissbrukare av medicinska skäl
skulle, för de fall då omhändertagande bleve erforderligt, ställa betydligt
större krav på alkoholistvården än för närvarande. Nämnda förhållande
bär också beaktats av motionärerna, då de i motionen II: 223 hemställt,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning rörande inrättande
av ett för medicinsk vård av alkoholister och forskning på alkoholsjukdomens
område avsett sjukhus.

Det kan icke förnekas, att vissa svårigheter komma att uppstå vid lösningen
av frågan om den föreslagna utvidgningen av alkoholistlagen. Säkerligen
kommer det att bli svårt att utforma bestämmelserna angående
förutsättningarna för ingripande på ett så otvetydigt sätt, att icke godtyckliga
ingripanden kunna äga rum. Även bör bemärkas, att ett förverkligande
av motionärernas förslag tydligen på ett helt annat sätt än vad
som är fallet vid tillämpningen av nu gällande lagstiftning förutsätter
medverkan av läkare för avgörande av frågan, huruvida lagliga förutsättningar
för ingripande föreligga. Troligen skulle få erfordras, att läkaren

Andra lagutskottets utlåtande nr AO.

5

ägde speciell utbildning på förevarande område. Det måste sålunda hållas
i sikte, att rättssäkerhetskravet icke åsidosättes.

Frågan om utvidgning av alkoholistlagen på föreslaget sätt bör enligt
utskottets mening med hänsyn till spörsmålets stora betydelse bli föremål
för närmare utredning. För närvarande äro särskilda sakkunniga, 1944 års
nykterhetskommitté, sysselsatta med att utreda frågan om nykterhetslagstiftningens
framtida innehåll och utformning. Dessutom är att märka, att
riksdagen år 1944 hos Kungl. Maj:t hemställde om utredning snarast möjligt
av alkoholistvårdsproblemen. Sistnämnda utredning har ännu icke påbörjats.
Utredning angående det i motionen berörda spörsmålet torde
lämpligen kunna antingen anförtros åt 1944 års nykterhetskommitté eller
ock ske i samband med nyssnämnda av 1944 års riksdag begärda utredning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville antingen överlämna förevarande motion
till 1944 års nykterhetskommitté för att motionen
måtte tagas under övervägande vid fullgörandet av kommitténs
uppdrag eller ock föranstalta om att i samband
med den av 1944 års riksdag begärda utredningen rörande
alkoholistvårdsproblemen jämväl utredes frågan, om och
i vilken utsträckning ingripande från samhällets sida gentemot
alkoholmissbrukare bör kunna ske i de fall, då missbruket
medfört fara för dennes egen hälsa.

Stockholm den 12 juni 1946.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Linder*, Forslund, Nils Elowsson,
Hallagård, Söderkvist, Englund* och Carl-Eric Ericsson;

från andra kammaren: herrar Ryberg, Osterman, Andersson i Gisselås, fru
Västberg*, herrar Lundberg och Andersson i Alfredshem*.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

6

Andra lagutskottets utlåtande nr iO; bilagor.

Bilaga A.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom beslut den 15 februari 1946 bär Kungl. Majit anbefallt socialstyrelsen
att avgiva yttrande över motionen II: 135 av herrar Osterman och
von Friesen angående viss ändring av 1 § lagen örn behandling av alkoholister.
Med anledning härav får socialstyrelsen anföra följande.

Det förhåller sig obestridligen så, som i motionen inledningsvis framhålles,
att den gällande alkoholistlagstiftningen framför allt tager sikte
på de sociala följderna av alkoholmissbruket. Grunden för samhällets ingripande
mot alkoholmissbrukare har nämligen av lagstiftaren uttryckligen
angivits vara den fara eller allvarliga olägenhet för samhället i ett
eller annat avseende, som vissa alkoholisters levnadssätt medför. De i 1 §
alkoholistlagen angivna särskilda grunderna för ingripande, de s. k. specialindikationerna,
äro i överensstämmelse härmed avfattade så, att de förutsätta
att alkoholmissbruket medfört andra skador än de rent personliga
för missbrukaren själv. För ett mera formellt betraktelsesätt kunna visserligen
specialindikationerna, farlighet för eget liv och oförmåga att taga
vård örn sig själv, sägas i första hand syfta till att skydda missbrukaren
själv från följderna av hans missbruk, men även i dessa fall är den bakomliggande
grunden av social natur, i det att ingripandet riktar sig mot missbrukaren
i hans egenskap av medborgare med sociala förpliktelser och skyldigheter
och har till syfte att örn möjligt göra honom skickad att uppfylla
sina plikter. I praktiskt hänseende gäller beträffande dessa två specialindikationer,
att de där förutsatta följderna av alkoholmissbruk äro mycket
svårartade samt att den lindrigare av dem, oförmåga att taga vård om sig
själv, i tillämpningen förutsätter ett mycket avancerat alkoholmissbruk.
1 någon utsträckning bär det varit möjligt att åberopa den sistnämnda indikationen
vid mera medicinskt betonade vårdfall, såsom där vederbörande
på grund av sitt alkoholmissbruk ådragit sig sjukdom som påkallat sjukhusvård,
t. ex. delirium tremens. Däremot torde specialindikationen farlighet
för eget liv endast mera undantagsvis -— örn ens någonsin numera ■—
kunna åberopas i andra fall än där självmordsrisk anses föreligga.

Motionärerna torde med sitt förslag närmast avse att få till stånd möjlighet
för den offentliga nykterhetsvården att ingripa i sådana fall, där
medicinska följder av alkoholmissbruk uppträtt eller kunna skönjas medan
sociala skador ännu icke föreligga eller i varje fall icke äro av sådan omfattning,
att alkoholistlagen är tillämplig. Exempel härpå äro ekonomiskt
väl situerade personer, som genom alkoholmissbruk ådragit sig sjukdom
eller äro i färd med alt förstöra sin hälsa men på grund av sin goda ekonomi
väl kunna fullgöra sina materiella förpliktelser mot de sina. I sådana
fall har man visserligen mången gång att räkna med att sådana grövre
följder av alkoholmissbruket, som avses i 1 § alkoholistlagen — såsom
andlig vanvård av hemmavarande minderåriga barn —- skola framträda
efter hand. örn alkoholmissbruket får fortgå ohämmat. En utvidgning av

Andra lagutskottets utlåtande nr 40; bilagor.

7

specialindikationerna på det i motionen föreslagna sättet skulle emellertid
medföra möjlighet, bland annat, att ingripa mot alkoholmissbrukare på
ett tidigare stadium än nu kan ske.

Lagstiftaren har icke varit främmande för behovet av möjlighet till tidigt
ingripande mot alkoholmissbrukare. 1 propositionen nr 104 till 1931 års
riksdag, som ligger till grund för den nuvarande alkoholistlagen i dess ursprungliga
lydelse, anförde departementschefen (sid. 35): »Jag vill dock
betona, att ett ingripande från samhällets sida måste anses befogat icke
allenast i sådana fall, då en fara eller allvarlig olägenhet för samhället
redan klart framträtt, utan jämväl i fall, då det framstår såsom visst
eller högst sannolikt, att sådan fara eller olägenhet inom en nära framtid
måste uppkomma, därest ej åtgärder från det allmännas sida vidtagas till
vinnande av rättelse.» Vidare framhöll föredragande statsrådet i propositionen
nr 259 till 1944 års riksdag, att alkoholistlagen enligt hans mening
medgåve möjlighet för nykterhetsnämnd att ingripa med förebyggande åtgärder
mot alkoholmissbrukare, som icke folie under 1 § i lagen, och anförde
härom (s. 8): »Då detta förslag (örn viss ifrågasatt lagändring) icke
nu kommer alt genomföras, finner jag emellertid angeläget att understryka,
att nykterhetsnämndernas åligganden enligt 3 § alkoholistlagen få anses
innefatta befogenhet för dem att i viss omfattning vidtaga lindriga förebyggande
åtgärder också mot sådana alkoholmissbrukare, som icke falla
under 1 § i lagen.» Någon erinran mot den sålunda framförda uppfattningen,
enligt vilken det i avsevärd mån ligger i nykterhetsnämndernas
skön att utvidga området för hjälpåtgärder enligt alkoholistlagen utöver
det jämförelsevis fast avgränsade tillämpningsområdet för tvångsåtgärder
enligt samma lag, framfördes icke i riksdagen eller eljest i den offentliga
debatten. Man torde dock icke härav utan vidare kunna sluta, att lika stor
förståelse skulle vara att påräkna för en utvidgning av området för tvångsåtgärder,
låt vara att dessa skulle vara grundade på objektiva medicinska
indikationer.

Huvudskälet för en utvidgning av alkoholistlagstiftningen som möjliggör
ingripande, örn så erfordras med tvångsåtgärd, på ett tidigare stadium
av missbruk, är att utsikterna för ett gynnsamt resultat av ingripandet äro
större ju tidigare detta sättes in. Om indikationerna härvid erhölle medicinsk
karaktär, vunnes den fördelen, att ingripande mången gång kunde äga
rum, innan svårare sociala skador av missbruket hunnit uppkomma. Alkoholistlagens
syfte att i första hand giva medel för att förebygga socialt
skadligt missbruk av alkohol skulle härigenom stärkas. Förverkligande av
motionens förslag skulle därför, långt ifrån att minska alkoholistlagens
karaktär av sociallag, tvärtom vara ägnat att ytterligare understryka denna.
Från de synpunkter socialstyrelsen har att företräda såsom uppsiktsmyndighet
över alkoholistvården i riket tillstyrker socialstyrelsen sålunda åtgärd
i motionens syfte.

Nu gällande indikationer för ingripande enligt alkoholistlagen äro utformade
så, all tillämpligheten av dem kan bedömas av icke medicinska
organ, nämligen nykterhetsnämnder, länsstyrelser och regeringsrätten, som
lia att träffa avgörande örn ingripande enligt lagen. Läkarens obligatoriska
medverkan vid tvångsåtgärd omfattar ej detta bedömande utan bar väsentligen
lill uppgift alt konstatera, ali kontraindikation mot ingripande —
exempelvis sinnessjukdom — ej föreligger; därjämte bör läkaren självfallet

8

Andra lagutskottets utlåtande nr AO; bilagor.

i förekommande fall ge råd i fråga om valet av den åtgärd, som lämpligen
bör ifrågakomma. Ett ingripande på medicinsk indikation förutsätter tydligen
på ett helt annat sätt läkarens medverkan vid bedömande av indikationens
tillämplighet. Vid införande av medicinsk indikation i 1 § alkoholistlagen
har man därför anledning att överväga jämväl frågan om läkarens
formella ansvarighet vid prövningen av vårdåtgärdens behövlighet.

För den händelse man därvid skulle finna, att tvångsintagning på alkoholistanstalt
av medicinska skäl må kunna äga rum på grundval enbart av
vårdattest av läkare, skulle intagningsförfarandet rörande medicinska alkoholister
komma att nära ansluta sig till vad som gäller i fråga om intagning
på sinnessjukhus. Liksom vid dylik intagning torde man i sådant
fall få förutsätta, att vårdattest för intagning på allmän alkoholistanstalt
av medicinska skäl skulle kunna utfärdas av varje legitimerad läkare, sålunda
ej endast av läkare med särskild erfarenhet på detta område. Mot
en dylik anordning kunna onekligen ur rättssäkerhetssynpunkt allvarliga
erinringar göras. Det skulle säkerligen vara erforderligt med föreskrift för
anstalterna att inom viss kort tid pröva vårdbehovet för sådan vårdtagare;
en liknande bestämmelse gäller för sinnessjukhusen. En ytterligare åtgärd
i samma riktning skulle vara, att de medicinska fallen i första hand bleve
hänvisade till särskilda anstalter av mera medicinsk karaktär med tillgång
till medicinsk expertis. Huru dessa anstalter, eller alkoholistsjukhus, skulle
vara organiserade är ett spörsmål, som givetvis kräver särskild utredning.

En speciell fråga, som äger anknytning till det i motionen framförda
spörsmålet och är av den största betydelse för alkoholistanstaltsvårdens
försätta utveckling, gäller behandlingen av sådana alkoholmissbrukare, som
äro psykiskt sjuka eller skadade. Det i dessa fall ofta mycket svårartade
alkoholmissbruket är ofta snarare ett symtom av denna psykiska sjukdom
eller skada än en självständig företeelse. En intagning på alkoholistanstalt
av medicinska skäl är därför objektivt motiverad i kanske flertalet
av dessa fall. Det skulle emellertid uppenbarligen vara synnerligen olämpligt
att sammanföra dylika vårdbehövande med övriga medicinska vårdfall.
Erfarenheten har visat, att det heller icke låter sig göra att på ett
ändamålsenligt sätt vårda dem på de hittillsvarande allmänna alkoholistanstalterna,
vilka äro organiserade för att omhändertaga psykiskt mera normala
individer. Det för alkoholistvården under senare år alltmera trängande
spörsmålet örn åtgärder för en mera rationell behandling av psykiskt sjuka
eller abnorma alkoholmissbrukare torde därför böra lösas i samband med
frågan om medicinska indikationer för alkoholmissbrukare.

Den i förevarande motion väckta frågan förutsätter sålunda utredningar
i flera hänseenden. 1944 års riksdag har i skrivelse nr 246 begärt utredning
örn alkoholistvårdens problem. Frågan örn införande av medicinska
indikationer för ingripande mot alkoholmissbrukare torde böra prövas i
samband med den sålunda begärda utredningen.

Stockholm den 17 april 1946.

THORWALD BERGQUIST.

A. ÅMAN.

Andra lagutskottets utlåtande nr 40; bilagor.

9

Bilaga B.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom nådig remiss den 15 februari 1946 har medicinalstyrelsen anbefallts
att till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande över den inom
riksdagen väckta motionen II: 135 angående viss ändring av 1 § lagen örn
behandling av alkoholister samt att till socialdepartementet insända avskrift
av yttrandet. Till åtlydnad härav får medicinalstyrelsen anföra följande.

I sin motivering påpeka motionärerna det förhållandet, att gällande
alkoholistlagstiftning framför allt tager sikte på de sociala följdföreteelserna
av alkoholmissbruket men att antalet fall, där alkoholmissbrukets
medicinska skadeverkningar göra sig gällande, är lika stort som antalet
av de fall, som föranleda ingripande enligt alkoholistlagen. I detta sammanhang
framhålles, att alkoholmissbruket medför en avsevärt nedsatt
arbetsförmåga och sådana kroppsliga och psykiska sjukdomstillstånd,
som nödvändiggöra vård på sjukvårdsanstalt eller förorsaka behov av
längre eller kortare tids läkarvård samt frånvaro från arbetsanställningen.
Motionen utmynnar i en hemställan, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t
göra framställning om förslag till sådan ändring av alkoholistlagens 1 §,
att samhällsingripande mot alkoholmissbrukare även av medicinska skäl
möjliggöras.

I ett mycket stort antal av de under alkoholistlagens bestämmelser hänförbara
fallen föreligger förutom den sociala även en medicinsk indikation
för ett samhällsingripande. En ens tillnärmelsevis tillförlitlig statistik
beträffande antalet fall, där alkoholmissbruket vållat medicinska skadeverkningar
i form av kroppslig eller psykisk sjukdom, torde ej kunna
åstadkommas. Eftersom flertalet alkoholmissbrukare, i den mån de söka
läkarhjälp för sina sjukdomssymtom, torde behandlas av läkare vid öppen
mottagning kan uppgift angående frekvensen av alkoholbetingade sjukdomar
lämnas endast för vissa sjukvårdsanstalter, där tabellarisk sammanställning
av sjukdomsorsakerna upprättas (sinnessjukhusen) samt
vissa kroppssjukhus, som ägnat vården av alkoholsjuka särskild uppmärksamhet
eller för detta syfte inrättat särskilda avdelningar. Ar 1943
intogos på de statliga och de kommunala sinnessjukhusen i Stockholm,
Göteborg och Malmö 299 män hos vilka den sjukdomsframkallande orsaken
var alkoholmissbruk. Totala antalet intagna var detta år 3 751. Alkoholens
andel som etiologisk faktor var alltså 8 °/o. På den speciellt för
somatiskt alkoholsjuka avsedda avdelningen vid S:t Eriks sjukhus intogos
under perioden 12 juni—31 december 1945 161 män, och på Södersjukhuset
behandlades under år 1945 sammanlagt 45 alkoholister för kroppslig sjukdom
i samband med alkoholmissbruk eller för kronisk alkoholism. Av
ett visst intresse för frågans bedömande torde också vara en i annat sammanhang
inom medicinalstyrelsen gjord utredning beträffande frekvensen
av alkoholmissbruk bland under år 1944 rättspsykiatrisk! undersökta.
Cirka 1/4 av de till styrelsen år 1944 inkomna utlåtandena torde lia granskats
ur denna synpunkt. Som kriterium på förhandenvarande av alko -

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 40; bilagor.

holmissbruk användes förutom det aktuella missbruket tidigare vistelse på
alkoholistanstalt samt fylleriförseelser vid minst två tillfällen. Det visade
sig att i 37 fall av 460, alltså 8 °/o, det straffrättsliga bedömandet av brottet
påverkats av det förhållandet att vederbörande varit hemfallen åt alkoholmissbruk.
I 3 °/o voro sjukdomssymtomen så framträdande, att strafflagens
5 kap. 5 § ansågs tillämplig.

Av vad ovan anförts torde framgå, att vissa skäl kunna åberopas för
prövning om alkoholistlagens tillämpningsområde borde utökas i föreslagen
riktning. Beaktas bör emellertid i detta sammanhang att årets riksdag
har att taga ståndpunkt till inrättandet och drivandet med statsbidrag
av psykiatriska avdelningar vid lasarett (proposition 177). I sitt förslag
härtill anförde styrelsen bland annat:

»Vidare torde här lämpligen böra omhändertagas alkoholister, som visa
lindrigare psykiska symtom, då dessa antingen förete ett för alkoholismen
grundläggande somatiskt sjukdomstillstånd eller lida av ett sådant såsom
en följd av sitt alkoholmissbruk. Att dessa patienter snarast beredas medicinsk
vård har länge varit ett önskemål från läkarehåll.»

Måhända torde erfarenheten från dessa avdelningars verksamhet böra
inväntas innan definitiv utvidgning av alkoholistlagen genomföres. Styrelsen
finner emellertid utredning av frågan önskvärd förslagsvis genom
1944 års nykterhetskommitté.

I handläggningen av detta ärende har, förutom undertecknade, deltagit
överinspektören för sinnessjukvården, medicine doktorn Lundquist.

Stockholm den 26 april 1946.

EINAR EDÉN.

Peder Björck.

C. Brown.

Bilaga C.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom nådig remiss den 15 februari 1946 har Överståthållarämbetet anbefallts
att till utskottet avgiva yttrande över den inom riksdagens andra
kammare väckta motionen nr 135/46 angående viss ändring av 1 § lagen
om behandling av alkoholister. Överståthållarämbetet får, med överlämnande
av remisshandlingen tillika med i ärendet inhämtade yttranden1)
från polismästaren i Stockholm ävensom stadens nykterhetsnämnd, till remissens
besvarande härmed anföra följande.

Alkoholistlagens grundläggande syfte är, såsom också påpekats i motionen,
att genom hjälp- och tvångsåtgärder söka förhindra, att personer,
som missbruka alkohol, härigenom bliva till fara eller olägenhet för sin
närmaste omgivning eller för samhället. En förstärkning av skyddet mot

*) Dessa yttranden här uteslutna.

Andra lagutskottets utlåtande nr 40; bilagor.

11

alkoholmissbrukets sociala följdverkningar var det också som åsyftades,
då lagen år 1931 utvidgades till att omfatta även alkoholister, vilka kunde
anses vara ur stånd att taga vård om sig själva. Redan i dessa fall får
ingripandet dock många gånger karaktär även av skydd för enskilda personer
mot följderna av deras eget alkoholmissbruk. Då nu lagens tillämplighetsområde
föreslås utsträckt i av motionärerna angiven riktning, kan
ifrågasättas, om icke skyddet för alkoholmissbrukaren själv därigenom
skulle upphöjas till att jämte samhällsskyddet utgöra självständig grund
för ingripande och lagen sålunda komma att sträcka sig längre än som
överensstämmer med dess ursprungliga ändamål. Ehuru Överståthållarämbetet
finner starka skäl kunna andragas härför synes dock en eventuell
lagändring enligt förslaget böra föregås av en total omprövning av
alkoholistlagens principer. Icke minst med hänsyn till svårigheterna att
uppnå en tillfredsställande gränsdragning för ingripande enligt lagen, synas
allvarliga betänkligheter anmäla sig mot att genomföra motionärernas
förslag utan en sådan mera allsidig omprövning. Vanskligheten i de
avgöranden, varom bleve fråga vid tillämpning av medicinska indikationer,
framträder särskilt starkt mot bakgrunden av den ovisshet, som på
läkarhåll fortfarande råder om alkoholismens egentliga orsaker. Här
måste också beaktas den mångfald av faktorer, som jämte alkoholmissbruket
kunna tänkas medverka till uppkomsten av ett sjukdomstillstånd.
Med hänsyn till de frihetsberövanden, som komma i fråga enligt lagen,
måste särskilt stränga krav ställas vad beträffar möjligheten att klart och
otvetydigt fastslå, att en av lagen uppställd förutsättning för ingripande i
det särskilda fallet är uppfylld.

Överståthållarämbetet, som på grund av vad ovan anförts anser sig
icke kunna tillstyrka en isolerad lagändring i av motionärerna antydd
riktning, får i stället biträda nykterhetsnämndens förslag att det i motionen
ställda spörsmålet måtte upptagas till behandling i samband med
den utredning rörande alkoholistvården, som må komma till stånd i anledning
av riksdagens i skrivelse nr 246/1944 hos Kungl. Maj:t därom gjorda
hemställan.

Stockholm den 26 april 1946.

TORSTEN NOTHIN.

Å. Hasselrot.

Bilaga D.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Sedan länsstyrelsen i Kristianstads län anbefallts avgiva yttrande över
den inom riksdagen väckta motionen II: 135 att riksdagen ville hos Kungl.
Majit göra framställning örn förslag till sådan ändring av alkoholistlagens
1 §, att samhällsingripande mot alkoholmissbrukare även av medi -

12

Andra lagutskottets utlåtande nr AO; bilagor.

cinska skäl möjliggöres, får länsstyrelsen med överlämnande av infordrat
yttrande1) från förste provinsialläkaren i länet anföra.

En utvidgning av indikationsområdet för samhällsingripande mot personer,
hemfallna åt alkoholmissbruk, till att omfatta även alkoholmissbrukets
medicinska skadeverkningar måste väcka starka betänkligheter
icke minst med hänsyn till svårigheten att fastslå en viss gräns, där av
medicinska skäl ingripande skall ske. Det torde väl nämligen vara uppenbart,
att varje medicinsk skadeverkan icke bör kunna föranleda till
tvångsintagning på alkoholistanstalt. Motionärernas mening synes emellertid
vara, att lagstiftningen skulle möjliggöra ett ingripande av medicinska
skäl även i sådana fall, där de medicinska skadeverkningarna icke
kunde påvisas utgöra grund till sociala sådana.

Att som stöd för en revision av lagstiftningen uti ifrågasatt riktning
åberopa de lagfästa åtgärderna mot spridande av de veneriska sjukdomarna
lärer knappast vara hållbart. Härvidlag är det ju fråga örn ett medel
att förhindra smittans överförande från person, behäftad med venerisk
sjukdom, till annan person eller sålunda ett skyddsmedel icke för
den sjuke utan för den utomstående.

En oeftergivlig förutsättning för ett införande av medicinska skäl som
indikationsgrund för ingripande mot alkoholmissbrukare är att fastslåendet
av förefintligheten av sådana skäl endast handhaves av läkare med
särskild utbildning på området, då i annat fall bestämmelserna i ämnet
skulle öppna fältet för en högst oenhetlig för att icke säga godtycklig tilllämpning.
I vilken utsträckning vår nuvarande läkarkår är i besittning
av dylik specialkunskap på området känner länsstyrelsen icke till.

Länsstyrelsen finner sig icke kunna tillstyrka bifall till föreliggande
motion.

Kristianstad i landskansliet den 11 mars 1946.

A. E. RODHE.

Gösta Ek.

Bilaga E.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom nådig remiss den 15 februari 1946 har länsstyrelsen i Västernorrlands
län anbefallts att till riksdagens andra lagutskott avgiva yttrande
över den inom riksdagen väckta motionen II: 135 samt att till socialdepartementet
insända avskrift av yttrandet.

Till efterkommande härav får länsstyrelsen anföra följande.

Gällande lagstiftning torde medgiva ingripande enligt alkoholistlagen
mot alkoholmissbrukare även av medicinska skäl. Därvid torde dock erfordras
ett mera omedelbart och påtagligt sådant skäl. Den, som genom

!) Detta yttrande har här uteslutits.

Andra lagutskottets utlåtande nr AO; bilagor.

13

alkoholmissbruk direkt ådrager sig sjukdom och därav följande försörjningsoförmåga,
bör kunna anses grovt brista i sina plikter mot person,
som han enligt lag är skyldig försörja. Likaledes bör den, som genom
alkoholmissbruk omedelbart utsätter sin hälsa för allvarlig fara, vara
att anse ur stånd att taga vård om sig själv. Ett alhokolmissbruk, som
indirekt och på längre sikt undergräver fysisk och psykisk hälsa, torde
däremot ej kunna bli föremål för ingripande enligt gällande bestämmelser.
Ett ingripande i sådana fall torde också stå i strid mot den ledande
grundsatsen för samhälleligt ingripande mot alkoholmissbrukare: att alkoholisten
är till fara eller allvarlig olägenhet för samhället. Missbruk av
narkotika, överdrivet deltagande i nöjeslivet med nattvak, ett omättligt
överansträngande arbetande, frössen, kaffemissbruk m. m. kan också medföra
ett allvarligt undergrävande av den fysiska hälsan, i åtskilliga fall
även den psykiska och moralen med ty åtföljande allvarliga olägenheter
för såväl närstående som samhället. Ett ingripande från samhällets sida
med eventuellt frihetsberövande i sådana fall, vilket i och för sig kan
vara lika motiverat som i fall av undergrävande av hälsan på grund av
alkoholmissbruk, torde ej ifrågasättas. Ehuru från vissa synpunkter
tvångsingripande från samhället i sådana fall kan anses motiverat och
ägnat att giva en klok och hänsynsfull lagtillämpning vidgade möjligheter
att avvärja olyckliga följder av alkoholmissbruk, synes det dock strida
mot alltjämt gällande, vedertagna, ledande grundsatser i fråga om förhållandet
mellan samhället och den enskilde. Det torde därjämte vara en
ömtålig och svår sak för lagstiftaren att bestämma när och under vilka
omständigheter ett ingripande i de av motionärerna åsyftade fallen skall
ske och att hindra att lagen ger otillbörligt utrymme för godtycke och
ovist nit vid tillämpningen.

Under åberopande av det anförda anser sig länsstyrelsen icke kunna
tillstyrka den av motionärerna föreslagna utvidgningen av indikationerna
för samhällsingripandet i fall av alkoholmissbruk.

Härnösand i landskansliet den 13 maj 1946.

RAGNAR STATTIN.

Carl Hasselrot.

Bilaga F.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Sedan Ngkterhetsnämndernas Riksförbund genom skrivelse den 9 februari
1946 bereus tillfälle yttra sig över en i riksdagens andra kammare
av herrar Osterman och von Friesen väckt motion angående viss ändring
av 1 § i lagen om behandling av alkoholister har riksförbundet härmed
äran anföra följande.

Riksförbundet har med största intresse tagit del av den väckta motionen
och den härigenom ådagalagda viljan att medverka i kampen mot
alkoholmissbrukets skadeverkningar. Tyvärr må,ste emellertid riksför -

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 40; bilagor.

bundet anmäla sin anslutning till den tveksamhet motionärerna själva tillkännagiva
beträffande möjligheten att genomföra en lagstiftning grundad
på medicinska indikationer av så svårbedömd natur som här är fråga.
Forskningen angående alkoholsjukdomarna är ju av så färskt datum, att
det starkt kan ifrågasättas, huruvida en så pass ingående kännedom örn
alkoholismens endogena och exogena egenskaper föreligger, att man därpå
kan grunda så allvarliga ingripanden i den enskilde individens liv, som
alkoholistlagen angiver.

Vidare lärer det ej vara möjligt för vare sig de kommunala nykterhetsnämndema
eller de administrativa myndigheter, som fatta beslut örn
tvångsintemering, att bedöma de medicinska indikationernas bärighet. Ett
nytt förfarande vid prövning av ett alkoholistvårdsärende måste på grund
härav sålunda komma till stånd.

Härtill kommer vården av de på medicinska indikationer omhändertagna.
För närvarande saknas vid våra anstalter d.e resurser som möjliggöra en
rationell medicinsk behandling av alkoholister. En ny vårdform måste
således skapas.

Riksförbundet vill inskränka sig till här angivna starkt koncentrerade
synpunkter och i anslutning härtill föreslå, att motionen måtte remitteras
till den kungl, kommitté, som — enligt förljudande — skall tillsättas för
översyn av alkoholistvården.

Stockholm den 19 mars 1946.

För Nvkterhetsnämndernas Riksförbund.

AXEL SÄLLQVIST.

Arthur Andersson.

Bilaga G.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom skrivelse den 9 februari 1946 har Sveriges nykterhetsvänners
landsförbund beretts tillfälle avgiva yttrande över en inom riksdagens
andra kammare väckt motion nr 135 av herrar Osterman och von Friesen
angående viss ändring av 1 § lagen örn behandling av alkoholister.

Med anledning därav får landsförbundet avgiva följande yttrande.

Gällande alkoholistlag bygger väsentligen på samma principer som den
första lagen av år 1913. Även örn den svenska alkoholistlagen i flera avseenden
varit mönstergill och utgjort en god grund för ett framgångsrikt
samhälleligt nykterhetsvårdsarbete, torde numera rätt allmänt erkännas,
att den fått en väl ensidig karaktär av social vanartslag, varvid de medicinska
synpunkterna trängts i bakgrunden. Dessa ha dock under det se -

Andra lagutskottets utlåtande nr AO; bilagor.

15

naste decenniet vunnit ökat beaktande såväl vid lagtillämpningen som i
formerna för det praktiska vårdarbetet. Såsom motionärerna antytt, har
den i 1 § angivna specialindikationen »vara ur stånd att taga vård örn sig
själv» vunnit ökad tillämpning vid omhändertagande av personer, som
hemfallit åt ett så långtgående alkoholmissbruk, att den medicinska diagnosen
kronisk alkoholism är tillämplig. (Enl. socialstyrelsens redogörelse
för 1944 utgjorde denna grupp 11,8 °/o av de under året intagna. Se Nykterhetsnämndernas
Tidskrift 1945 nr 5.) Det torde icke råda någon tvekan
om att denna intagningsgrund är tillämplig i sådana fall, då alkoholmissbrukets
medicinska skadeverkningar tagit så grova former, som i motionen
exemplifierats (oförmåga till arbete). I alkoholistvårdsarbetet har
läkaren fått en mera framträdande plats, bl. a. genom att läkare obligatoriskt
tillhör länsnykterhetsnämnden. Vid flertalet alkoholistanstalter
finnas numera psykiatriskt utbildade läkare, och medicinska behandlingsformer
ha under senaste åren börjat vinna beaktande. Anstalternas resurser
i sådant avseende äro emellertid otillfredsställande, såsom flera gånger
framhållits, varför den av 1944 års riksdag-begärda utredningen om anstalt
för psykiskt abnorma alkoholister m. m. skyndsamt behövde genomföras.

Alkoholistlagens effekt är väsentligen beroende av i vilken utsträckning
fall av alkoholmissbruk komma till nykterhetsnämndens kännedom. I
allmänhet torde endast de mera avancerade alkoholmissbrukarna bli föremål
för åtgärder, och såväl den hjälpbehövande som hans omgivning
väntar ofta allt för länge med att vända sig till nykterhetsnämnden. Däremot
torde i många fall missbrukare, som skulle omfattas av den föreslagna
lagändringen, antingen frivilligt eller under påtryckning av anhöriga
eller arbetschefer söka läkare. På så sätt kunna de på ett tidigare stadium,
innan det sociala förfallet blivit ohjälpligt, bliva föremål för behandling
och vård, som ofta kan anordnas under mindre uppseendeväckande former,
än om alkoholistlagen skulle tillämpas. I de fall då nykterhetsnämndens
ingripande befinnes påkallat, föreligger anmälningsplikt för läkaren.
Om 1 § i alkoholistlagen genom ändring skulle bliva tillämplig även på
sådana fall, där endast medicinska skadeverkningar föreligga, torde detta
innebära, att läkaren får obligatorisk anmälningsskyldighet till nykterhetsnämnden
beträffande alla patienter, som missbruka alkohol. Det kan
då säkerligen befaras, att såväl den enskilde alkoholmissbrukaren som
hans närstående i det längsta skulle dröja med att söka läkare för att
undgå det obehag, som i allmänhet torde anses förknippat med en anmälan
till nykterhetsnämnden. Alkoholistlagens ökade tillämpning vid omhändertagande
av asociala personer har bidragit till att ingripande från
nykterhetsnämnden enligt mångas föreställning är socialt misskrediterande.
Det kan sålunda ifrågasättas örn den föreslagna lagändringen skulle medföra,
alt eli nämnvärt större antal alkoholmissbrukare bleve föremål för
åtgärder.

Vissa av motionärernas önskemål torde emellertid kunna tillgodoses genom
utvidgning av de möjligheter lill ett omedelbart omhändertagande
för värd, sorn beträffande s. k. farliga och kringflackande alkoholmissbrukare
redan finnas enligt 17 och 20 §§ alkoholistlagen. Vid svårare fall
av kronisk alkoholism torde vårdbehovet ofta vara så trängande, att den
vanliga proceduren för tvångsintagande å alkoholistanstalt icke är ändamålsenlig.
Örn någon är ur stånd att taga vård om sig själv, torde del

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 40; bilagor.

vara uppenbart, att han utan dröjsmål bör beredas lämplig vård. Det
synes icke böra möta lagtekniska hinder, att i nämnda §§ intages bestämmelse
av innehåll, att den som i följd av alkoholmissbruk är ur stånd
att taga vård om sig själv och enligt läkarintyg är i trängande behov av
alkoholistvård må omhändertagas i den ordning, som i lagrummen angives.
Sådant omhändertagande skall enligt lagen ske »på lämpligt sätt».
Givetvis torde i här avsedda fall i första hand intagning å sjukhus böra
komma i fråga. De nuvarande alkoholistanstalterna äro endast i begränsad
utsträckning lämpliga för omedelbart omhändertagande av alkoholister
med akuta sjukdomssymtom. Då det på många håll i landet torde
möta svårigheter att å vanliga sjukhus bereda vård åt alkoholister, framträder
även i detta sammanhang angelägenheten av ändamålsenligare anstalter.
Motionärerna ha också själva uppmärksammat behovet av ett s. k.
alkoholistsjukhus såsom framgår av motionen nr 223 om inrättande av
ett sådant.

överhuvudtaget kan det diskuteras om några mera betydande reformer
på alkoholistvårdens område kunna eller böra genomföras, innan anstaltsväsendet
omorganiserats, så att det kan fylla de krav, som numera måste
ställas på en rationell alkoholistvård. Härvid böra även medicinska synpunkter
vinna tillräckligt beaktande. Det förefaller tveksamt örn de önskemål,
som från nämnda synpunkter komma att uppställas, kunna tillgodoses
endast genom mindre ändringar i gällande bestämmelser. Fråga
är örn icke utvecklingen på alkoholistvårdens område nu fortskridit så
långt, att det förtjänar utredas, huruvida icke den nuvarande alkoholistlagen
bör ersättas med en lagstiftning, som tillvaratager de principer, av
vilka goda erfarenheter i flera avseenden vunnits, men samtidigt lämnar
ökat utrymme åt medicinska synpunkter samt bättre motsvarar nutida
fordringar på rationell socialvård. Psykologiska synpunkter böra sålunda
erhålla större beaktande. Särskilt bör undersökas möjligheten att vinna
den vårdbehövandes egen positiva medverkan, bl. a. torde förutsättningarna
för vidgad tillämpning av frivillig anstaltsvård uppmärksammas. Den
sociala omvårdnaden, såsom arbetsanskaffning, hjälp åt den intagnes familj
m. m., måste tillgodoses bättre. S. k. korttidsinternering, familjevård
och inackorderingshem äro av statsmakterna redan godkända utvecklingslinjer,
som böra fullföljas. De psykiskt abnorma alkoholisternas vårdbehov
måste tillgodoses genom särskilda anordningar. Slutligen synas alkoholistsjukhus
för diagnosticering, forskning och behandling i vissa fall vara
oundgängliga, örn anstaltsorganisationen skall bli effektiv.

Stockholm den 19 mars 1946.

För Sveriges Nykterhetsvänners landsförbund
JOEL KULLGREN.

Ingeborg Blomberg.

Statens Reproduktionsanstalt, Stockholm 1946
20046