Andra lagutskottets utlåtande nr 36.
1
Nr 36.
Ankom till riksdagens kansli den 6 juni 1946 kl. 9 fm.
Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning angående
en frivillig pensionering av i enskild tjänst anställda.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 162 i första kammaren av herr Andersson,
Elon, m. fl. och nr 257 i andra kammaren av herr Ohlin m. fl.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning rörande skapandet av former
för frivillig enskild tjänstepensionering utan användande av premiereservsystem.
Beträffande de skäl som åberopats till stöd för detta yrkande får utskottet
hänvisa till motionerna.
Frågan om beredande av pension åt i enskild tjänst anställda personer
har vid åtskilliga tillfällen varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.
I anledning av från olika organisationer av privatanställda under åren
1925 och 1926 gjorda framställningar örn lagstiftning i ämnet tillkallades
inom justitiedepartementet särskilda sakkunniga som framlade ett den 10
december 1927 dagtecknat utkast till lag om frivillig tjänstepensionering.
Förutsättning för tillämpning av den föreslagna lagstiftningen var, att utfästelse
örn pension förelåg från arbetsgivarens sida. Utkastet åsyftade att
skydda de anställdas rätt till utlovade pensionsförmåner samt att förbjuda
sådana inskränkningar i pensionsrätten, som kunde anses obehöriga. Över
utkastet bereddes åtskilliga myndigheter och korporationer tillfälle att yttra
sig. Dessa avstyrkte emellertid, att utkastet lades till grund för en lagstiftning
i ämnet. De sakkunniga överarbetade därefter utkastet samt framlade
den 8 september 1928 ett nytt utkast till lag om frivillig tjänstepensionering
(SOU 1929:3). Enligt beslut av Kungl. Majit den 18 december 1931 överlämnades
ifrågavarande betänkande till den s. k. kommittén angående
privatanställda, vilken skulle till vidare behandling och för avgivande av
förslag upptaga i betänkande! avhandlade spörsmål.
Vid 1935 års riksdag väcktes motioner, vari påkallades åtgärder till skydd
för att inom enskilda företag avsatta pensionsfonder foges i anspråk för
andra ändamål än det avsedda. Motionerna hänvisades till andra lagutskottet,
som i sitt utlåtande (nr 19) förklarade sig anse frågan örn att bereda
betryggande former för de privatanställdas pensionering böra lösas ur en
llihang
till riksdagens protokoll 19A6. !) sami. 2 aud. Nr 36. 1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 36.
hetlig synpunkt under beaktande av förhållandena på hela det område, som
därav berördes. Utskottet hemställde därför, att riksdagen måtte hos Kungl.
Majit begära utredning av frågan om lagstiftning i syfte att få till stånd
betryggande former för pensionering av anställda hos enskilda företag och
sammanslutningar. Riksdagen beslöt ock i enlighet därmed (riksdagens skrivelse
den 5 april 1935, nr 141).
Den 23 maj 1935 beslöt Kungl. Majit, att kommittén angående privatanställda
skulle befrias från ovannämnda uppdrag. Därefter anbefallde
Kungl. Majit den 15 november 1935 lagberedningen att avgiva utlåtande i
ärendet, såvitt detsamma berörde området för åt lagberedningen tidigare
lämnat uppdrag att verkställa utredning av frågan om revision av aktiebolagslagstiftningen
och vad därmed kunde äga sammanhang. Frågan i övrigt
skulle under samråd med lagberedningen utredas inom justitiedepartementet.
Vid 1936 års riksdag upptogs pensionsfrågan ånyo till behandling. I olika
motioner begärdes dels förnyad utredning av frågan om pensionering av
vissa grupper i enskild tjänst anställda personer och dels utredning rörande
de åtgärder, som genom samhällets försorg lämpligen kunde vidtagas till
främjande av de privatanställdas pensionering.
Andra lagutskottet anförde i utlåtande (nr 57) över motionerna, att frågan
örn pensionering av personer anställda i enskild tjänst vid flera tillfällen
varit föremål för övervägande, därvid dock frågan örn betryggande former
för pensioneringen trätt i förgrunden. Emellertid vöre frågan om åtgärder i
övrigt för att främja pensioneringen av i enskild tjänst anställda av stor
social betydelse, därvid utskottet med uttrycket anställd i enskild tjänst avsåge
alla arbetstagare utan undantag, sålunda även kroppsarbetare. Åtgärder
i sådant syfte borde därför vidtagas, exempelvis för utveckling av den frivilliga
folkpensioneringen, för ökad anslutning till pensionskassor m. m.
Därvid borde emellertid iakttagas, att den obligatoriska folkpensioneringens
grundvalar icke rubbades. Utskottet hemställde därför, att riksdagen ville i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att utredning måtte verkställas rörande
de åtgärder, som genom samhällets försorg lämpligen kunde vidtagas för
att främja pensionering av personer, anställda i enskild tjänst, samt att de
förslag, vartill utredningen kunde föranleda, måtte framläggas för riksdagen.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan (riksdagens skrivelse
den 27 juni 1936, nr 421).
Den 11 september 1936 bemyndigade Kungl. Majit chefen för justitiedepartementet
att tillsätta en kommitté, bestående av tre sakkunniga, att
verkställa utredning beträffande frågan örn pensionering av i enskild tjänst
anställda personer ävensom att utarbeta de författningsförslag, vartill utredningen
kunde föranleda.
I det anförande till statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för nyssnämnda dag, vari direktiv lämnades för kommitténs arbete, anförde
chefen för justitiedepartementet bland annat:
Andra lagutskottets utlåtande nr 36.
3
Liksom 1936 års riksdag utgår jag från att utredningen bör avse samtliga
grupper av i enskild tjänst anställda. Naturligen bör därvid särskild uppmärksamhet
ägnas sådana kategorier av dessa, vilka för närvarande äro
sämst lottade i pensionshänseende. Dit torde man i första hand få räkna
personer anställda i småföretag av varjehanda art ävensom kroppsarbetare.
Ehuru krav icke lära saknas på införande av bestämmelser örn skyldighet
för arbetsgivarna att, oavsett utfästelse av pension, ombesörja pensionering
av hos dem anställd personal, finner jag dock övervägande skäl tala för att
utredningen begränsas att avse åtgärder, som utan att rubba principen om
frivilliga pensionsutfästelser från arbetsgivarnas sida äro ägnade alt skapa
en tillfredsställande lösning av pensionsproblemet. Därvid bör undersökas
vilka åtgärder, som från det allmännas sida kunna vidtagas för att främja
utbredningen av den frivilliga pensioneringen, i främsta rummet genom
ytterligare utbyggnad av den frivilliga folkpensioneringen och ökad anslutning
lill pensionskassor.---
Den 10 februari 1937 framlade lagberedningen av motiv åtföljda förslag
till bland annat lag örn aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser
samt till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 4 och 11 §§ handelsbalken (SOU
1937:13). Proposition i ärendet avläts till 1937 års riksdag och bifölls av
riksdagen, varefter lagar i ämnet utfärdades den 18 juni 1937. Lagen örn
aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser avser att bereda skydd
för aktiebolags fondering av vinstmedel för pensionering av anställda hos
bolaget eller efterlevande till anställda. I detta syfte öppnar lagen möjlighet
för aktiebolag att i enkel ordning ernå bildandet av stiftelse, vars förmögenhet
må innestå såsom fordran hos bolaget, och söker även genom de till
lagen knutna övergångsbestämmelserna sörja för att hos aktiebolagen redan
avsatta pensionsfonder genom ombildning till stiftelser i största möjliga
omfattning föras in under lagen.
Den kommitté, som tillsatts den 11 september 1936, framlade den 28 juni
1938 betänkande med förslag till lag örn frivillig pensionering av i enskild
tjänst anställda (SOLI 1938:18). Även detta lagförslag blev vid remissbehandlingen
utsatt för stark kritik. 1 främsta rummet erinrades mot förslaget,
att en lagstiftning, som endast hade avseende å sådana arbetsgivare, som
frivilligt lämnade pensionsutfästelser, men däremot icke å arbetsgivare, som
underläto att lämna utfästelser, skulle kunna komma att verka i motsatt
riktning mot den avsedda.
I en den 8 oktober 1938 dagtecknad framställning till chefen för handelsdepartementet
anförde försäkringsutreclningen, att enligt utredningens uppfattning
en särskild utredning rörande det framtida ordnandet av anställdas
och arbetares pensionering vöre erforderlig. Utredningen behandlade i sin
framställning de svårigheter med avseende å fonderingen som det alltmer
ökade livförsäkringsväsendet förde med sig. Placeringsbehovet vore i ständigt
stigande. Det funnes även tecken som tydde på att livförsäkringsverksamheten
kunde komma alt länkas in på banor, medförande en ännu större
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 36.
och snabbare tillväxt av de tekniska reserverna än som dittills varit fallet.
Utredningen framhöll härutinnan, att tjänstepensioneringen redan visat en
stark tillväxt av försäkringens reserver. Vidare fortsatte utredningen:
En pensionsförsäkring, som däremot ännu befinner sig i sin linda, är
arbetarpensioneringen. Såvitt nu kan bedömas torde den tid ej vara långt
avlägsen, då även frågan om arbetares pensionering på allvar kommer att
upptagas. Örn så sker, torde det få anses uppenbart, att ifrågavarande pensionering
mycket snabbt kommer att genomföras för betydande grupper av
den kroppsarbetande befolkningen, vilket i sin ordning skulle medföra en
ny och utomordentligt stark ökning av placeringsbehovet samtidigt med att
ökade svårigheter komma att uppstå i fråga om bestämmandet av den räntefot,
som bör läggas till grund för beräkning av premier och premiereserv.
Det torde utan vidare vara klart, att, även om genom en liberalisering av
nuvarande placeringsbestämmelser en viss lättnad för tillfället kan åstadkommas,
verkningarna av en utvidgning av placeringsområdet skulle komma
att mycket snabbt neutraliseras på grund av de betydande fonder en
arbetarpensionering skulle komma att kräva.
Med nuvarande anordningar kan en pensionsförsäkring, byggd på frivillig
grund, icke ordnas utan reservbildning enligt kända tekniska principer. Får
arbetarpensioneringen större omfattning, vilket torde vara att vänta, kommer
därför resultatet att bli en enorm fondbildning, i stort sett jämförlig
med den som en på premiereservsystemet uppbyggd allmän folkpensionering
skulle kräva. Bortsett från spörsmålet om försäkringens karaktär av
frivillig eller obligatorisk, skulle vi stå inför i huvudsak samma problem,
som förelåg för 1928 års pensionsförsäkringskommitté. Som bekant resulterade
kommitténs prövning i ett förslag, som innebar en genomgripande
reform av den existerande invaliditets- och ålderdomsförsäkringen, varigenom
premiereservsystemet skulle ersättas med ett fördelningssystem —-en reform, som senare vunnit statsmakternas godkännande.
Inför de nya komplikationer, som — därest icke själva placeringsmöjligheterna
undergå en fullständig omvandling —- komma att uppstå vid en
ytterligare utökning av pensionsförsäkringen, torde det bli nödvändigt att
ingående överväga frågan, huruvida det är möjligt vidtaga åtgärder, som
förebygga en utveckling av denna försäkring efter linjer, som — såvitt nu
kan bedömas — senare kunna visa sig oframkomliga. De alternativ, som
överhuvud stå till buds för ordnande av en pensionering för anställda och
arbetare äro
1) en pensionering av anställda och arbetare uppbyggd med fondering i
överensstämmelse med premiereservsystemet sådant detta hittills tillämpats
inom livförsäkringsväsendet,
2) en pensionering uppbyggd enligt i huvudsak samma linjer men med
tillämpande av väsentligt friare bestämmelser rörande placeringen och
3) en pensionering ordnad efter sådana linjer, att finansieringen kan i
stort sett ske efter principerna för ett fördelningssystem eller i varje fall utan
den betydande fondbildning premiereservsystemet kräver.
I fortsättningen anfördes, att de olika alternativ, som inrymdes under
tredje punkten, inbegrepe såväl en lösning av problemet genom en i lag
föreskriven obligatorisk pensionsförsäkring för anställda och arbetare som
vinnandet av det åtrådda syftet på andra vägar, exempelvis genom en av
Andra lagutskottets utlåtande nr 36.
5
näringslivets egna organisationer ordnad pensionering. Vidare uttalades,
att en av utredningens ordförande verkställd undersökning syntes giva vid
handen, att några oöverkomliga svårigheter av teknisk eller organisatorisk
ari icke syntes föreligga att genomföra en på ett fördelningssystem uppbyggd
obligatorisk pensionsförsäkring för anställda och arbetare. Då emellertid
försäkringsutredningen tillkallats för helt andra uppgifter än de sålunda
berörda, hemställde utredningen, att departementschefen ville vidtaga
åtgärder för utredning av i framställningen omförmälda spörsmål.
I anledning av en vid 19AA års riksdag inom andra kammaren väckt motion,
nr 7, av herr Åkerström, anhöll riksdagen efter hemställan av andra
lagutskottet i skrivelse till Kungl. Majit om en förutsättningslös utredning
angående möjligheten och lämpligheten av en obligatorisk pensionering av
i enskild tjänst anställda. Såsom motivering för denna hemställan anfördes
i utskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 47:
För anställda tillhörande tjänstemannakategorierna har inom näringslivet
frivillig pensionering ordnats i betydande utsträckning. Arbetsgivarna ha
ofta visat stort intresse härför och lämnat avsevärda bidrag till kostnaderna.
Särskilt under det senaste årtiondet har ordnandet av pensionsfrågan för
tjänstemännen tagit en allt större omfattning. Säkerställandet av pensionerna
har skett på olika sätt, framförallt genom försäkring i Svenska personal-pensionskassan.
Det finns dock alltjämt många tjänstemän, för vilka
pensionsfrågan ej blivit löst. Vad angår den största gruppen av arbetstagare
i enskild tjänst, de egentliga arbetarna, förekommer ordnad pensionering
endast i begränsad utsträckning.
Även örn vissa förhoppningar skulle kunna hysas, att pensionsfrågan så
småningom i full utsträckning kan lösas genom överenskommelse mellan
arbetsmarknadens parter själva, är det enligt utskottets mening föga sannolikt,
att ett sådant resultat avtalsvägen kan uppnås inom överskådlig
framtid.
Såsom framgår av vad ovan anförts har frågan örn vilka åtgärder som
från det allmännas sida kunna vidtagas till främjande av i enskild tjänst
anställdas pensionering vid några tillfällen varit föremål för utredning. Utredningarna
lia emellertid begränsats till att avse pensionering genom frivilliga
pensionsutfästelser från arbetsgivarnas sida och åtgärder för tryggande
av dessa utfästelser.
De förslag, i vilka dessa utredningar resulterat, ha under remissbehandlingen
därav mött mycket stark kritik. I främsta rummet har invänts, att
en lagstiftning, som endast hade avseende å sådana arbetsgivare vilka frivilligt
lämnade pensionsutfästelser, men däremot icke å arbetsgivare som
underläto att lämna dylika utfästelser skulle få den effekten, att arbetsgivarnas
benägenhet ali ordna de anställdas pensionering snarare komme att
minska än öka.
Det vill enligt utskottets mening synas som örn den sålunda framförda
anmärkningen icke saknar fog. Örn så är förhållandet, uppkommer emellertid
frågan, huruvida man, i .stället för att undersöka vilka åtgärder som
skulle kunna vidtagas för att främja den frivilliga pensioneringen, bör taga
6 Andra lagutskottets utlåtande nr 36.
linder övervägande spörsmålet om obligatorisk pensionering av i enskild
tjänst anställda.
Även omständigheter av försäkringsteknisk natur föranleda emellertid till
antagande, att det är tveksamt, örn pensionsfrågan i längden kan lösas utan
att en obligatorisk pensionering genomföres. Utskottet vill härutinnan
framhålla, att en livränteförsäkring med frivillig anslutning måste vara baserad
på det s. k. premiereservsystemet, som innebär, att försäkringsgivaren
vid varje tidpunkt skall kunna redovisa tillgångar motsvarande kapitalvärdet
av sina förpliktelser mot de försäkrade. Dessa tillgångar skola avskiljas på
betryggande sätt enligt särskilda i lagen örn försäkringsrörelse givna regler.
I en den 8 oktober 1938 dagtecknad, till chefen för handelsdepartementet
ingiven skrivelse, som innehöll begäran om utredning rörande det framtida
ordnandet av anställdas och arbetares pensionering, har försäkringsutredningen
såsom ovan anförts behandlat de svårigheter med avseende å fonderingen
som det alltmer ökade livförsäkringsväsendet medfört. Därest arbetarpensioneringen
komme att vinna ökad utbredning, skulle detta enligt utredningen
medföra en ny och utomordentligt stark ökning av placeringsbehovet,
enär en frivillig pensionsförsäkring icke syntes kunna uppbyggas
annat än på premiereservsystemet. Utredningen erinrade om att samma
problem förelegat för 1928 års pensionsförsäkringskommitté samt att i 1935
års folkpensioneringslag premiereservsystemet därför slopats och ersatts
nied ett s. k. fördelningssystem. Såsom en möjlighet att ordna en pensionering
för anställda och arbetare nämnde utredningen en pensionering ordnad
efter sådana linjer, att finansieringen i stort sett kunde ske efter principerna
för ett fördelningssystem eller i varje fall utan den betydande fondbildning
premiereservsystemet krävde. Denna möjlighet inbegrepe såväl en
lösning av problemet genom en i lag föreskriven obligatorisk pensionsförsäkring
för anställda och arbetare som vinnandet av det åtrådda syftet på
andra vägar, exempelvis genom en av näringslivets egna organisationer ordnad
pensionering.
Ehuru utskottet inser, att stora svårigheter äro förenade med genomförandet
av en obligatorisk pensionering, anser utskottet likväl, att de omständigheter
som här ovan åberopats utgöra ett starkt stöd för att en förutsättningslös
utredning angående denna fråga bör komma till stånd.
Pensionsfrågan torde i första hand böra betraktas såsom ett spörsmål av
ekonomisk art. I princip torde vid en obligatorisk pensionering kostnaderna
för pensioneringen böra täckas genom bidrag såväl från arbetsgivare som
från anställda. Vid en utredning i ämnet måste givetvis beaktas, å ena sidan,
att företagarna icke utsättas för en ekonomisk belastning, som icke rimligen
bör ifrågakomma, och å andra sidan, att arbetarens avgifter med beaktande
jämväl av hans övriga utgifter för sin sociala försäkring icke bliva för betungande.
Vad angår de med obligatorisk pensionering förenade svårigheterna av
teknisk och organisatorisk art har försäkringsutredningen i nyssnämnda
skrivelse till chefen för handelsdepartementet gjort gällande, att några oöverkomliga
sådana svårigheter icke syntes vara för handen.
Vid prövningen, huruvida en obligatorisk pensionering bör införas, uppstå
en mångfald spörsmål angående bl. a. pensionernas avvägning, pensionsavgifternas
storlek, pensionsåldern, pensioneringens anordnande som en ren
ålderdomspensionering, ren invaliditetspensionering eller en kombinerad
ålderdoms- och invaliditetspensionering samt frågan örn pensionen bör örn
-
Amira lagutskottets utlåtande nr 36.
7
fatta förutom egenpension jämväl familjepension. En särskilt betydelsefull
fråga är den ifrågasatta pensioneringens förhållande till folkpensioneringslagen,
särskilt till dess bestämmelser örn privilegierad inkomst och om frivillig
folkpensionering. Att här angiva några närmare riktlinjer i nu omförmälda
hänseenden kan icke ifrågakomma.
Folkpensioneringslagstifbringen befinner sig som bekant för närvarande
under revision. Den av utskottet förordade utredningen måste givetvis i
väsentlig grad taga hänsyn till den omgestaltning av folkpensioneringen,
som sålunda torde komma att äga rum. På grund härav skulle kunna
ifrågasättas, huruvida icke utredningen bör anstå i avvaktan på revisionen
av folkpensioneringslagstiftningen. Spörsmålet om obligatorisk pensionering
av i enskild tjänst anställda är emellertid så viktigt och svårlöst, att utredningen
därom bör komma till stånd snarast möjligt. Det är uppenbart, att
en hel del förarbeten kunna utföras, innan statsmakterna tagit slutlig ståndpunkt
till frågan om ändringar i folkpensioneringslagen.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
Tjänstepensionsutredningen har i sitt den 9 februari 1946 avgivna betänkande
(SOU 1946:26) angående tjänstepensionsförsäkringens organisation
icke gått in på frågan om övergång till ett annat system för den kollektiva
tjänstepensionsförsäkringen än premiereservsystemet. Behandlingen av
denna fråga borde enligt tjänstepensionsutredningen ankomma på försäkringsutredningen.
Den 1 april 1946 har försäkringsutredningen avgivit betänkande (SOU
1946: 33 och 34) med förslag till lag örn försäkringsrörelse m. m. I nämnda
lagförslag har i 345 § upptagits ett stadgande, enligt vilket Konungen beträffande
tjänstepensionsförsäkring må, där sådant finnes från allmän synpunkt
ändamålsenligt, medgiva avvikelser från vad lagen innehåller beträffande
premiereserv och redovisning av försäkringsfond. I motiveringen till
detta stadgande anföres bl. a. (SOU 1946: 34 s. 93 o. f.):
Med tjänstepensionsförsäkring förstås här en verksamhet, som avser att
genom försäkring trygga den med tjänst förenade rätten till pension, antingen
för den anställde själv (egenpension) eller vid hans frånfälle för änka
och minderåriga barn (familjepension).
Tjänstepensionsförsäkring meddelas för närvarande dels individuellt, dels
kollektivt. Den individuella tjänstepensionsförsäkringen skiljer sig föga med
avseende på organisation och utformning från annan enskild pensionsförsäkring
och erfordrar icke andra tekniska anordningar än vanlig livförsäkring.
Den kollektiva tjänstepensionsförsäkringen däremot arbetar med försäkringsavtal
av annan art än individuell försäkring. Dessa avtal förutsätta
kollektiv anslutning av sådana anställda hos en arbetsgivare som tillhöra en
viss tjänstemannagrupp. Kollektiv tjänstepensionsförsäkring bedrives för
närvarande huvudsakligen av SPP men även av olika livförsäkringsbolag.
Dock har endast SPP erhållit stadfästelse å sådana försäkringstekniska
grunder där hänsyn icke eller endast delvis tagits lill familjeförhållandena
i det enskilda fallet, medan livförsäkringsbolagen baserat verksamheten på
grunder av samma art som tillämpas inom individuell försäkring.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 36.
Genom beslut den 22 september 1944 tillkallade dåvarande chefen för
handelsdepartementet fem utredningsmän (tjänstepensionsutredningen) att
verkställa utredning rörande riktlinjerna för ett framtida ordnande av
tjänstepensionsförsäkringen. Enligt direktiven skulle denna utredning i första
hand avse de organisatoriska frågorna, men örn utredningsmännen funno
anledning därtill, borde frågan om övergång till annat system än premiereservsystemet
samt därmed sammanhängande spörsmål upptagas till behandling.
Eftersom frågor rörande tjänstepensionsförsäkringens tekniska
system även falla inom försäkringsutredningens uppdrag, har en överläggning
ägt rum mellan tjänstepensionsutredningen och försäkringsutredningen.
Därvid har överenskommits att, eftersom det tekniska problemkomplexet
icke bör splittras, detta i sin helhet skulle behandlas inom försäkringsutredningen.
De tekniska bestämmelserna i nu gällande lag, bl. a. bestämmelserna rörande
premiereserven och därmed sammanhängande fonderingsspörsmål,
taga icke hänsyn till den kollektiva tjänstepensionsförsäkringens egenart, vilket
innebär, att samma bestämmelser som gälla för vanlig individuell livförsäkring
tillämpas även beträffande nämnda tjänstepensionsförsäkring.
Denna försäkringslagstiftningens ståndpunkt torde huvudsakligen bero
därpå att man vid tiden för försäkringslagens tillkomst år 1917 ännu icke
hade fått blicken öppen för betydelsen av fonderingsfrågan inom tjänstepensionsförsäkringen.
Ett liknande förhållande har förekommit inom folkpensioneringen.
När sålunda ålderdomsförsäkringskommittén år 1912 framlade
sitt förslag till allmän invaliditets- och ålderdomsförsäkring, förutsattes
såsom självklart, att en fondbildning skulle åstadkommas enligt premiereservsystemet,
alltså enligt samma teknik som utbildats inom den enskilda
livförsäkringen. Först mot slutet av 1920-talet blev man av olika anledningar
mera allmänt på det klara med olämpligheten av denna konstruktion.
Med den nya lagstiftning beträffande folkpensioneringen, som genomfördes
fr. o. m. år 1935, avstod man också från premiereservsystemets teknik på
detta område.
Med hänsyn till att den kollektiva tjänstepensionsförsäkringen i tekniskt
hänseende företer betydelsefulla särdrag, kunna de regler som gälla vanlig
livförsäkring icke utan vidare göras tillämpliga på den kollektiva tjänstepensionsförsäkringen.
De avvikelser, som här äro betingade av omständigheterna,
skola i det följande närmare utvecklas. Redan i detta sammanhang
må dock framhållas att den kollektiva tjänstepensionsförsäkringen, som är
nära anknuten till modernt samfunds- och organisationsliv, för närvarande
befinner sig i ett skede, där man saknar tillräckligt säkra hållpunkter för
ett bedömande, vilka vägar som med avseende på tekniken äro mest ändamålsenliga
för den fortsatta utvecklingen. Med hänsyn såväl härtill som till
omständigheter, vilka beröras i det följande, är det av vikt att försäkringen
kan anpassas efter den ekonomiska och organisatoriska utvecklingen på
samhällslivets område. Den kollektiva tjänstepensionsförsäkringen är i gällande
lag underkastad samma allmänna bestämmelser som gälla för vanlig
livförsäkring. Enligt utredningens förslag har denna princip bibehållits; härtill
har dock, i syfte att underlätta nämnda anpassning, knutits det viktiga
förbehållet att Kungl. Majit skall äga medgiva sådana avvikelser som prövas
skäliga såvitt angår grunderna för beräkning av premier och premiereserv
ävensom redovisningen av försäkringsfonden.
Andro lagutskottets utlåtande nr 36.
9
Beträffande frågan om avvikelser från de för livförsäkring föreslagna bestämmelserna
rörande premier och premiereserv må anföras följande. Premiereservsystemet
är nödvändigt inom varje på frivillig anslutning uppbyggd
individuell pensionsförsäkring och annan livförsäkring. Det är numera allmänt
erkänt, att detta system icke är nödvändigt inom försäkring med obligatorisk
anslutning, där man kan räkna med att erforderliga försäkringsavgifter
alltid skola inflyta. Utredningen bortser här från att tjänstepensionsförsäkringen
kan bliva obligatorisk, i vilket fall de tekniska frågorna kunna
lösas efter andra linjer än inom en frivillig försäkring. Emellertid finner utredningen
det icke uteslutet, att en kollektiv tjänstepensionsförsäkring kan
växa fram under sådana förhållanden att man med hög grad av sannolikhet
kan räkna med praktiskt taget allmän anslutning inom exempelvis industrien
i dess helhet eller inom mera betydande näringsorganisationer. Skulle så bli
fallet, har man erhållit en anslutning till denna försäkring som med hänsyn
till frågan örn erforderligheten av ett premiereservsystem mera motsvarar
den obligatoriska än den frivilliga försäkringstypen. I en dylik situation kan
enligt utredningens mening föreligga trygghet för att avtalade pensioner
komma att utbetalas, även om avvikelser medgivas från det renodlade
premiereservsystemet. Under förutsättning att sådan trygghet är för handen,
skall enligt utredningens förslag Kungl. Majit äga medgiva avvikelser från
lagens föreskrifter i berörda hänseende. Härvid måste emellertid tillses, att
principen örn tjänstepensionens oantastbarhet upprätthålles och att sålunda
en i förtid avgående försäkringstagare gottgöres ett avgångsvärde eller erhåller
ett fribrev, vars storlek på skäligt sätt avväges.
Medgives avsteg från lagens föreskrifter rörande premiereservsystemet och
därmed följande fondbildning, nödvändiggör detta avvikelser även i fråga
örn grunderna för beräkning av premier. Om den fondbildning, som är nödvändig
enligt premiereservsystemets teknik, minskas, måste nämligen en
större del av de inflytande premierna tagas i anspråk för direkt finansiering
av utgående pensioner, vilket kommer att få återverkningar i fråga örn
premieberäkningen.
Den omständigheten att försäkringsfonden växer mycket snabbt och uppnår
en oerhörd storlek i ett på grundval av premiereservsystemet uppbyggt
pensionsväsende inger starka betänkligheter mot att oförändrat behålla detta
fonderingssvstem i andra fall än då detsamma är nödvändigt. Vid en fondbildning,
som medför behov av större investeringar än som kunna assimileras,
skulle den trygghet, som ett försiktigt ränteantagande i premie- och
premiereservgrunderna avser, visa sig vara en illusion. Med lägre antagen
räntefot följer nämligen i premiereservsystemet större fondering och möjligheten
att finna räntabel placering beskäres därigenom ytterligare, vilket i
sin ordning medför sänkt räntenivå med ännu .större fondering o. s. v. Det
är icke minst med hänsyn härtill av betydelse, att den kollektiva tjänstepensionsförsäkringen
såvitt möjligt ordnas utan den ytterst starka fondbildning
premiereservsy.slörnet kräver.
Beträffande arten av de värdehandlingar, vari försäkringsfonden skall
redovisas, kunna skill anföras till förmån för avvikelser från de för vanlig
livförsäkring föreslagna placeringsbestämmelserna. Om tjänstepensionsförsäkringen
ordnas genom en stiftelse, kunna de härför erforderliga medlen
kvarstå i arbetsgivarens rörelse — ett förhållande som enligt utredningens
mening emellertid kan medföra betydande olägenheter ur trygghetssynpunkt.
framför allt i sådana fall där stiftelsens ekonomi iir beroende av arbetsgiva
-
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 36.
Utskottet.
rens åtgärder. Däremot synes ingen erinran kunna resas mot att pensioneringsmedlen
i viss utsträckning kvarstå hos arbetsgivaren för den händelse
tjänstepensioneringen ordnas i ett särskilt härför avsett försäkringsbolag,
vilket har möjlighet och givetvis även skyldighet att pröva de av arbetsgivaren
utfärdade förbindelserna med hänsyn till säkerheten. Medgivande
till avvikelse från lagens placeringsbestämmelser synes lämpligen kunna ges
i den formen, att bolag för kollektiv tjänstepensionsförsäkring skall äga rätt
att utöver den fria placering, som föreslås gälla för samtliga livförsäkringsbolag,
redovisa ytterligare en viss del av försäkringsfonden i skuldförbindelser
utfärdade av arbetsgivare som äro anslutna till försäkringsbolaget.
Storleken av en dylik skuldförbindelse bör maximeras till viss del av premiereserven
för de hos vederbörande arbetsgivare anställda, vilka omfattas
av tjänstepensionsförsäkring i bolaget.
En tjänstepensionsförsäkring måste enligt gällande lag om försäkringsrörelse
vara baserad på premiereservsystemet, innebärande att försäkringsgivaren
skall kunna redovisa tillgångar motsvarande kapitalvärdet av sina
förpliktelser mot de försäkrade. Dessa tillgångar skola placeras på betryggande
sätt enligt vissa i lagen angivna regler.
Premiereservsystemet vid tjänstepensionering medför otvivelaktigt betydande
olägenheter. Såsom motionärerna anfört är systemet förenat med till
en början mycket höga kostnader. Dessutom leder systemet ju mer pensionsförsäkringen
vinner utbredning till en allt större ansvällning av fonderna,
som i sin tur medför ökade svårigheter att placera medlen och bestämma den
räntefot som skall ligga till grund vid beräkning av premier och premiereserv.
Inom försäkring med obligatorisk anslutning, där man kan räkna med att
försäkringsavgifter alltid skola inflyta i den utsträckning som erfordras för
att utfästa pensioner skola kunna utbetalas, är premiereservsystemet icke
nödvändigt. Detta beaktades vid den reformering av folkpensioneringen som
genomfördes år 1935, då man frångick det i den tidigare lagstiftningen på
området tillämpade premiereservsystemet.
Motionärerna ha nu framkastat tanken, att man skulle kunna frångå premiereservsystemet
utan att därför behöva avvika från principen örn en på
frivillighetens grund uppbyggd pensionering. Genom stöd från statens sida
skulle kunna bildas en garantiförening, i vilken enskilda företag inginge
såsom medlemmar och därvid erhölle en »garantiförsäkring» mot eventuell
framtida betalningsoförmåga i fråga om efter vissa regler fastställda åldersoch
invaliditetspensioner åt anställda ävensom änke- och pupillpensioner åt
efterlevande. Medlemmarna kunde exempelvis åtaga sig att med högst ett
visst belopp — som för var och en av dem fixerades i relation till detta företags
egna pensionsförpliktelsers kapitalvärde —- ansvara för utbetalande av
pensioner åt personal i företag, som i framtiden skulle visa sig icke kunna
fullgöra sina ifrågavarande förpliktelser. Eventuellt kunde en viss inträdespremie
fastställas. Den rena »katastrofrisken» — vid betalningsoförmåga fölen
väsentlig del av de ekonomiskt verksamma företagen i landet — vore det
Andra lagutskottets utlåtande nr 36.
11
naturligt att staten övertoge. Denna i och för sig mycket obetydliga risk
skulle nämligen kunna verka avskräckande på mycket solida företag och
eventuellt även på andra, när fråga uppkomme om deras inträde i föreningen.
De av motionärerna sålunda skisserade riktlinjerna ha utan tvivel sitt
mycket stora intresse för lösningen av frågan om de privatanställdas pensionering.
Det bör i detta sammanhang påpekas, att försäkringsutredningen i
sitt den 1 april i år avgivna betänkande med förslag till lag om försäkringsrörelse
m. m. föreslagit, att i lagen upptages en bestämmelse, enligt vilken
Konungen, där sådant finnes från allmän synpunkt ändamålsenligt, må beträffande
tjänstepensionsförsäkring medgiva avvikelser från vad lagen innehåller
beträffande premiereserv och redovisning av försäkringsfond. Försäkringsutredningen
har i motiveringen till detta stadgande framhållit, att en
kollektiv tjänstepensionsförsäkring kan komma att växa fram under sådana
förhållanden att man med hög grad av sannolikhet kan räkna med praktiskt
taget allmän anslutning inom exempelvis industrien eller inom mera betydande
näringsorganisationer. Skulle så bli fallet hade man erhållit en anslutning
till denna försäkring som med hänsyn till frågan om erforderligheten
av ett premiereservsystem mera motsvarade den obligatoriska än den
frivilliga försäkringstvpen. I en dylik situation kunde enligt utredningens
mening föreligga trygghet för alt avtalade pensioner bomme att utbetalas,
även örn avvikelser medgåves från det renodlade premiereservsystemet. Utredningen
anförde i fortsättningen beträffande frågan örn avvikelse från reglerna
om tillgångarnas placering, att pensioneringsmedlen under vissa förutsättningar
borde kunna få kvarstå hos arbetsgivaren. Medgivande till en
dylik avvikelse från placeringsbestämmelserna i lagen syntes kunna givas :
den formen, att försäkringsgivaren finge redovisa viss del av försäkringsfonden
i skuldförbindelser utfärdade av arbetsgivare som vore anslutna till
försäkringsinrättningen. Storleken av dylik skuldförbindelse borde maximeras
till viss del av premiereserven för de hos vederbörande arbetsgivare anställda,
vilka omfattades av försäkringen. — Försäkringsutredningen har
sålunda, ehuru den icke behandlat den i motionerna berörda frågan örn
statsgaranti, givit uttryck åt en tankesom är närbesläktad med motionärernas.
Ehuru motionärernas förslag innefattar ett beaktansvärt uppslag, skulle
likväl genomförandet av förslaget såsom motionärerna själva påpekat vara
förenat med vissa svårigheter. Givetvis bleve det sålunda svårt att verkställa
urvalet av de företag som skulle tillåtas att inträda i den föreslagna
garantiföreningen. Påfallande svaga företag skulle troligen icke kunna tillåtas
inträda. En annan svårighet uppkomme, när ett företag, som vore medlem
av föreningen, gjorde förluster och bleve svagt utan att tidigare ha varit det.
Motionärerna framhålla, att i dylikt fall företaget i fråga troligen icke utan
särskild prövning skulle kunna erhålla garanti för nyanställd personal,
överhuvud taget skulle ett förverkligande av motionärernas projekt innebära,
att staten iklädde sig garanti för pension åt personal, anställd i solida
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 36.
företag, under det att arbetstagare med mindre tryggad anställning icke
skulle komma i åtnjutande av sagda förmån.
Efter hemställan av andra lagutskottet anhöll 1944 års riksdag i skrivelse
till Kungl. Majit om utredning angående möjligheten och lämpligheten aven
obligatorisk pensionering av i enskild tjänst anställda. I sitt av riksdagen
godkända utlåtande i ärendet framhöll utskottet, att det syntes föga sannolikt
att en lösning av de anställdas pensionering inom överskådlig framtid
skulle kunna komma till stånd genom överenskommelse mellan parterna på
arbetsmarknaden. Utskottet påpekade även de svårigheter med avseende å
fondbildningen som med bibehållande av premiereservsystemet skulle uppkomma
därest tjänstepensioneringen vunne ökad utbredning.
Det synes utskottet som örn spörsmålet angående obligatorisk pensionering
av arbetstagare i enskild tjänst bör närmare undersökas, innan det av motionärerna
framlagda förslaget göres till föremål för mera ingående prövning.
Vid den utredning angående förstnämnda spörsmål, varom framställning
enligt vad nyss anförts gjorts av 1944 års riksdag och som torde komma
till stånd efter antagande av ny folkpensioneringslag, torde för övrigt även
kunna uppkomma frågeställningar som äro ägnade att bidraga till belysning
av det i motionerna behandlade problemet. Det synes även lämpligt att avvakta
de åtgärder som komma att vidtagas i anledning av försäkringsutredningens
förut angivna lagförslag, innan genomförbarheten av motionärernas
förslag närmare undersökes. Måhända kunde det även vara av ett visst värde
att dessförinnan inhämta någon erfarenhet, huru den nya folkpensioneringslagen
kommer att verka i sin praktiska tillämpning.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 4 juni 1946.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling lia närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Wistrand, Forslund,* Björkman,* Nils
Elowsson, Hallagård, Uhlén och Englund;
från andra kammaren: herrar Ryberg, Andersson i Gisselås, fru Västberg,* herrar
Lundberg, Andersson i Alfredshem* och Jacobsson i Igelsbo.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande nr 36.
13
Reservation
av herrar Englund och Jacobsson i Igelsbo, vilka ansett, att utskottets yttrande
och hemställan bort ha följande lydelse:
En tjänstepensionsförsäkring etc.---(lika med utskottet)---
angivna regler.
Premiereservsystemet vid etc.---(lika med utskottet)---och
premiereserv.
Inom försäkring etc.---(lika med utskottet)---tillämpade
premiereservsystemet.
Motionärerna ha etc.---(lika med utskottet)--— i föreningen.
De av etc.---(lika med utskottet)---med motionärernas.
Ehuru motionärernas förslag innefattar ett beaktansvärt uppslag, skulle
likväl genomförandet av förslaget såsom motionärerna själva påpekat vara
förenat med vissa svårigheter. Givetvis bleve det sålunda svårt att verkställa
urvalet av de företag som skulle tillåtas att inträda i den föreslagna
garantiföreningen. Påfallande svaga företag skulle troligen icke kunna tillåtas
inträda. En annan svårighet uppkomme, när ett företag, som vore medlem
av föreningen, gjorde förluster och bleve svagt utan att tidigare ha varit det.
Motionärerna framhålla, att i dylikt fall företaget i fråga troligen icke skulle
kunna erhålla garanti för nyanställd personal. Det kan emellertid förmodas,
att det ena eller andra av dessa hinder för att vinna sådan garanti kommer
att föreligga blott i fråga örn ett relativt ringa antal anställningar.
Beträffande möjligheterna i övrigt att vinna anslutning till en frivillig
pensionering efter de av motionärerna angivna riktlinjerna må anföras följande.
Efter hemställan etc.---(lika med utskottet)---ökad ut
bredning.
Det utlåtande, som nyligen avgivits av försäkringsutredningen, har ytterligare
framhävt sistnämnda svårigheter. Investeringspolitiska skäl av betydande
styrka tala enligt utredningen mot en ytterligare avsevärd vidgning
av den frivilliga tjänstepensionsförsäkringen under bibehållande av de hittillsvarande
kraven beträffande premiereserv och redovisning av försäkringsfond.
Det kan därför förmodas, att försäkringsutredningens förslag
att i lagen medgiva undantag från dessa krav kommer att bli föremål för
ingående prövning vid den depar temén tala bearbetningen av försäkringsutredningens
betänkande. Tilläventyrs kan det visa sig ändamålsenligt att
redan i sammanhang därmed pröva det förslag till konkret utformning av
en sådan tjänstepensionsförsäkring, som framlagts av motionärerna.
Enligt försäkringsutredningen bör det sålunda icke endast vara möjligt
att åstadkomma en frivillig tjänstepensionering, som icke är bunden av de
hittillsvarande reglerna rörande premiereserv och redovisning av försök
-
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 3G.
ringsfond, utan det är också önskvärt att en sådan kommer lill stånd.
Också andra omständigheter synas giva vid handen, att en av dessa regler
obunden frivillig tjänstepensionsförsäkring numera kan väntas giva för de
anställda värdefulla resultat. Den reform av folkpensioneringen, som riksdagen
under den närmaste tiden torde komma att godtaga, kan genom den
utformning, den i tvenne hänseenden vunnit, väntas öka benägenheten hos
parterna på arbetsmarknaden att träffa överenskommelse om sådan tjänstepensionering.
Storleken av folkpensionens grundbelopp minskar sålunda
storleken av de tillskott, som påkalla en täckning genom den frivilliga pensioneringen.
Bortfallet av behovsprövningen i fråga om grundbeloppet ger
vidare en helt annan effekt åt den frivilliga pensionen än tidigare. För den
händelse, att det icke skulle visa sig möjligt eller lämpligt att redan vid den
departementala bearbetningen av försäkringsutredningens betänkande underkasta
motionärernas yrkande en tillräckligt ingående prövning, föreligger
det därför enligt utskottets mening skäl att förorda en sådan vidgning
av direktiven för den i 1944 års riksdagsskrivelse förordade, men icke ännu
påbörjade utredningen rörande pensionering av i enskild tjänst anställda,
att denna utredning även och i första hand må avse möjligheten och sättet
att nå väsentliga resultat genom en frivillig pensionering utformad enligt de
riktlinjer, vilka angivits av motionärerna.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motioner ville i
skrivelse till Konungen anhålla, att de synpunkter, som ovan
anförts, måtte vinna beaktande vid den departementala
handläggningen av försäkringsutredningens betänkande
(1946: 33 och 34) och vid utformningen av direktiven för
den utredning angående pensionering av i enskild tjänst anställda,
varom 1944 års riksdag hemställt.
Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1946
617091