Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

1

Nr 27.

Ankom till riksdagens kansli den 8 maj 1946 kl. 1 em.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändrad lydelse av 23 § 1
och 2 mom. vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr
562), dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 8 mars 1946 dagtecknad proposition, nr 203, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden, anhållit om riksdagens yttrande över följande förslag
till

Förordning

om ändrad lydelse av 23 § 1 och 2 mom. vägtrafikstadgan
den 23 oktober 1936 (nr 562).

Härigenom förordnas, att 23 § 1 och 2 morn. vägtrafikstadgan den 23
oktober 19361 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

23 §.

1 mom. Automobil må ej, då den tyngd, som uppbäres av det mest belastade
hjulet, överstiger, i fråga om automobil med två hjulaxlar, 2 500 kilogram
och, i fråga om automobil med flera hjulaxlar, 2 000 kilogram, framföras
å allmän väg, gata eller annan allmän plats, såframt icke annorlunda
medgivits av länsstyrelsen i det län, där vägen är belägen, eller, beträffande
trafik inom viss stads område, av polismyndigheten i staden.

Beträffande hjul å axel med flera än två hjul må den i första stycket avsedda
tyngden icke beräknas utgöra mindre än halva den tyngd, som uppbäres
av axeln.

2 mom. Automobil med större bredd än 245 centimeter må ej framföras
å allmän väg, gata eller annan allmän plats, såframt icke annorlunda medgivits
av länsstyrelse eller polismyndighet, som i 1 mom. sägs.

Automobils bredd---och snökedjor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1947.

Utskottet har i samband med propositionen till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta motioner, nr 278 i första kammaren av herr
Gränebo m. fl. och nr 434 i andra kammaren av herr Svensson i Vä m. fl.

1 Senaste lydelse av 23 § 2 morn., se 1940: 442.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 9 sami. 2 avd. Nr 27.

1

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte
avslå förevarande proposition.

Beträffande de skäl, som utöver vad nedan anföres åberopats till stöd för
det genom propositionen framlagda förslaget, ävensom i fråga örn de skäl,
som motionärerna andragit till stöd för sitt yrkande, får utskottet hänvisa
till propositionen och motionerna.

Inledning*.

Av den i samband med äskandet av anslag till byggande av broar under
sjätte huvudtiteln i årets statsverksproposition lämnade redogörelsen framgår,
att frågan om en höjning av det nu tillåtna högsta hjultrycket å vägarna
upptagits till behandling av 1944 års trafikförfattningssakkunniga.

De sakkunnigas förslag i detta ämne föreligger numera i form av en skrivelse
till Kungl. Maj:t den 8 december 1945. Förslaget åsyftar i huvudsak,
på sätt i det följande närmare angives, en generell höjning av den i vägtrafikstadgan
den 23 oktober 1936 (nr 562) nu angivna gränsen för hjultrycket
från 2 000 kg till 3 000 kg och en generell ökning av största medgivna fordonsbredd
från 220 till 245 centimeter. Från detta av de sakkunnigas majoritet
avgivna förslag ha emellertid de sakkunnigas ordförande samt två ledamöter
varit såtillvida skiljaktiga, att de velat begränsa den generella ökningen
av hjultrycket till 2 500 kg.

Över de sakkunnigas förslag hava yttranden avgivits av Överståthållarämbetet
och av samtliga länsstyrelser, flertalet efter hörande av vägförvaltningama
i respektive län, ävensom av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
generalpoststyrelsen, chefen för försvarsstaben, statspolisintendenten,
1944 års trafikutredning, 1945 års trafiksäkerhetskommitté, automobilbesiktningsmännens
förening, nationalföreningen för trafiksäkerhetens
främjande, svenska vägföreningen, statens väginstitut, svenska teknologföreningen,
kungl, automobilklubben, motormännens riksförbund, Sveriges trafikbilägares
riksorganisation, Sveriges automobilindustriförening, Sveriges
automobilhandlareförbund, Sveriges automobilimportörförbund och Stockholms
automobilhandlareförening.

Hjultryck.

Gällande bestämmelser.

I 23 § 1 mom. vägtrafikstadgan föreskrives, att automobil icke må, då den
tyngd, som uppbäres av det mest belastade hjulet, överstiger 2 000 kg, framföras
å allmän väg, gata eller annan allmän plats, såframt icke annorlunda
medgivits av länsstyrelsen i det län, där vägen är belägen, eller, beträffande
trafik inom viss stads område, av polismyndigheten i staden.

Enligt 3 mom. samma paragraf skola vid lämnande av medgivande eller
tillstånd, som i 1 mom. sägs, fastställas de villkor, som kunna anses nödiga
till trafiksäkerhetens främjande eller vägens skyddande.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

3

I 33 § 1 mom. vägtrafikstadgan enligt den lydelse momentet erhållit genom
förordning den 31 maj 1940 (nr 442) stadgas vidare, att vad i 23 § är föreskrivet
om automobil skall äga motsvarande tillämpning å fordon, som tillkopplas
automobil.

Enligt 12 § 1 mom. vägtrafikstadgan gäller vidare, bland annat, att örn
beträffande viss allmän väg eller gata eller annan allmän plats eller del av
sådan väg erfordras förbud mot trafik med fordon av visst slag, hjultryck
eller bredd, må, där fråga är om väg i stad, polismyndigheten i staden samt
eljest länsstyrelsen meddela föreskrifter härutinnan. Har dylikt förbud meddelats,
skall detta enligt 13 § 1 mom. på lämpligt sätt tillkännagivas genom
tydligt anslag, dock att, där förbudet är beroende av tjällossningens inverkan
på vägbanan, tillkännagivandet må ske i annan ordning.

Trafikförfattningssakkunniga.

Trafikförfattningssakkunniga erinra till en början örn, hurusom 1931 års
väg- och brosakkunniga påvisat, att användande av större lastbilar kunde
medföra avsevärda besparingar i fråga örn driftskostnader. Visserligen funnes
möjlighet att genom konstruktiv utbildning av fordon öka lastförmågan
utan höjning av hjultrycket. En sådan lösning vore emellertid endast
lämplig i viss utsträckning. Det torde därför av driftsekonomiska skäl framstå
såsom ett starkt önskemål, att ökade möjligheter bereddes för användande
av fordon med större hjultryck. Vad nu sagts i fråga om lastbilar
torde i stort sett vara tillämpligt även beträffande bussar. — I förevarande
sammanhang syntes jämväl böra framhållas, att en höjning av den generella
hjultrycksgränsen torde vara ägnad att främja handelsutbytet mellan den inhemska
och den utländska bilmarknaden.

De sakkunniga framhålla vidare, att utvecklingen inom det svenska motorfordonsbeståndet
i fråga om lastbilar och bussar gått i riktning mot allt
större enheter. De sakkunniga ha till belysande av det nuvarande antalet
lastbilar och bussar med stora hjultryck upprättat tvenne sammanställningar.

Under hänvisning till sammanställningarna påpeka de sakkunniga, att det
för närvarande funnes ett icke ringa antal fordon med ett största hjultryck
överstigande 2 000 kg. Uppenbarligen måste det anses eftersträvansvärt, att
hjultrycksbegränsningen i görligaste mån anpassades så, att ett ekonomiskt
utnyttjande av dessa redan befintliga fordon icke onödigtvis försvårades. Ett
fordon med ett största hjultryck överstigande 2 000 kg kunde för närvarande
till fullo utnyttjas endast å väg, som av vederbörande myndighet generellt
upplåtits för det högre hjultrycket eller som genom särskilt tillstånd av myndigheten
upplåtits för trafik med fordonet. Då längden av det vägnät, som sålunda
stöde till förfogande för fordonet, vore starkt begränsad, kunde ofta
svårigheter uppstå för ett effektivt utnyttjande av detsamma.

De sakkunniga anföra vidare följande.

För att bereda de tyngre fordonen tillgång till större delar av landets allmänna
vägnät kunna vederbörande myndigheter utnyttja sin behörighet att

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

medgiva högre hjultryck. Det synes också önskvärt, att myndigheterna snarast
■— utan avvaktan å en eventuell höjning av den generella lijultrycksgränsen
— toge under förnyad omprövning i vad mån lättnader i förevarande
avseende äro möjliga. Särskilt torde härvid böra tillses, att enhetlighet
skapas i fråga om genomgående trafikleder. Sålunda bör fullt utnyttjande av
en naturlig trafikled icke förhindras genom onödigt restriktiva hjultrycksbestämmelser
å viss delsträcka. Att en översyn i sistnämnda hänseende är i
hög grad påkallad framgår bl. a. av schematiska kartor, som av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen upprättats över de vägar, beträffande vilka länsstyrelserna
lämnat generellt medgivande till större hjulbelastning än 2 ton.
Kartorna utvisa, att beträffande ett flertal betydande trafikleder skilda hjultrycksbestämmelser
gälla med avseende å inom olika län belägna delar av
trafiklederna.

För tillgodoseende av de trafikekonomiska intressena synes det emellertid
de sakkunniga — icke minst med hänsyn till den bristande enhetlighet och
överskådlighet, som vidlåder ett system med lokalt lämnade medgivanden till
högre hjultryck — vara av stor vikt att jämväl möjligheterna för en höjning
av den generella hjultrycksgränsen göras till föremål för prövning.

Såsom framgår av den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förebragta utredningen
äro för närvarande enligt länsstyrelsernas medgivanden landets allmänna
vägar till cirka 25 %> av väglängden upplåtna för ett hjultryck av
2 500 kg och cirka 10 °/o av väglängden upplåtna för ett hjultryck av 3 000
kg. För städernas vidkommande torde man kunna räkna med att medgivande
till förhöjt hjultryck å väg- och gatunäten lämnats i betydande utsträckning.
Generell förhöjning av hjultrycket har medgivits i Stockholm till 3 500
kg och i Göteborg till 2 500 kg.

Härutöver hava vederbörande myndigheter i icke ringa omfattning för
vissa fordon och vissa vägar efter särskild ansökan medgivit undantag eller
licens från eljest gällande hjultrycksbeslämmelser.

Av vad nu sagts framginge, att en icke oväsentlig del av landets allmänna
vägnät redan vore upplåtet för högre hjultryck än det för närvarande i vägtrafikstadgan
generellt medgivna.

De sakkunniga framhålla vidare, att man vid bedömande av den inverkan,
som tyngre fordonstrafik utövar å en väg, torde lia anledning att särskilt
beakta frekvensen hos denna trafik. Härom anföra de sakkunniga:

En väg, som icke tål den påfrestning, som åstadkommes av en livlig trafik
med tyngre fordon, kan dock vara av sådan beskaffenhet att den utan
olägenhet kan upptaga mindre trafik med dylika fordon. Det torde ock i viss
mån hava varit detta förhållande som föranlett, att man, i enlighet med vad
nyss angivits, för vissa vägar icke lämnat generellt medgivande till högre
hjultryck utan endast tillstånd till trafik med något eller några enstaka
tyngre fordon.

Då de större fordonsenheterna äro lönande ur driftsynpunkt endast da
deras större lastförmåga kan — oavsett vägförhållandena — på effektivt sätt
utnyttjas, torde man få räkna med att antalet sådana fordon kommer att
hålla sig inom vissa icke alltför vida gränser. De transporter, som utföras
medelst tyngre fordon, torde av naturliga skäl till en mycket stor del framgå
längs de större trafiklederna mellan städer och större samhällen. Fordonens
tyngd och bredd torde också medföra, att med hänsyn till framkomligheten
större vägar föredragas framför mindre.

Vad angår de vägar, som vid en höjning av hjultrycket utöver det nu generellt
medgivna kunna förväntas bliva mera livligt trafikerade med tyngre

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

5

fordon, synes man enligt de sakkunnigas mening kunna räkna med att dessa

1 största omfattning äro av sådan beskaffenhet att de, såvitt avser själva
vägbanorna, tåla trafikbelastningen vid ett högre hjultryck än 2 000 kg. De
praktiska erfarenheterna synas tala för, att man ofta nog underskattat vägbanornas
bärighet.

Enligt de sakkunnigas mening vore de svårigheter, som uppstode vid medgivande
av högre hjultryck, främst knutna lill de broar, som inginge i
vägarna. Såsom framginge av en av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i utlåtande
den 30 juli 1945 till de sakkunniga åberopad promemoria kunde emellertid
antagas, att broarna till cirka 50 % tålde ett hjultryck av 3 000 kg.
Enligt uppgifter, som av de sakkunniga införskaffats från styrelsen, syntes
man kunna räkna med att cirka 62 % av broarna tålde ett hjultryck av

2 500 kg. Beträffande de broar, som enligt beräkningarna icke tålde angivna
hjultryck, kunde säkerligen i ett icke ringa antal fall förordnande om
lägre hjultryck undvikas genom föreskrifter om nedsatt hastighet eller om
förbud mot möte. Det kunde framhållas, att — enligt vad som under hand
meddelats — de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen lämnade uppgifterna
angående broars förmåga att tåla vissa hjultryck beräknats med hänsyn till
möte mellan fordon med angivna hjultryck.

Med hänsyn till vad förut anförts syntes man, fortsätta de sakkunniga, beträffande
ett mycket betydande antal vägar icke behöva räkna med att en
höjning av det medgivna hjultrycket skulle medföra att de finge upptaga
tyngre trafik annat än i mycket begränsad omfattning. Förhållandena torde
sålunda i fråga om nu avsedda vägar icke bliva annorlunda än örn dispens
för något eller några enstaka tyngre fordon meddelats. Icke minst med hänsyn
till den omfattning, i vilken dylika dispenser plägat meddelas, vågade de
sakkunniga utgå från att flertalet av vägarna väl skulle tåla en begränsad
trafik med tyngre fordon.

Härjämte uttala de sakkunniga:

För bedömande av frågan örn höjning av den generella hjul trycksgränsen
vore det uppenbarligen av värde att hava tillgång till de slutliga resultaten
av de pågående undersökningarna rörande vägars och broars bärighet. Dessa
resultat torde emellertid icke vara att förvänta inom den närmaste tiden. Enligt
vad de sakkunniga erfarit beräknas undersökningarna beträffande vägarna
bliva slutförda först om cirka två år. Med hänsyn till den förestående
fredstillverkningen av automobiler och den väntade stora nyanskaffningen
av sådana är det emellertid angeläget att redan nu söka i görligaste mån genomföra
en sådan höjning av det generellt medgivna hjultrycket, som kan
vara ägnad att bidraga till framskapande av cn ur trafikekonomisk synpunkt
ändamålsenlig fordonspark. Då man hittills, utan alt några olägenheter därav
försports, bedömt frågan örn vägars bärighet mera erfarenhetsmässigt,
synes frågan även nu kunna bedömas enligt sådana grunder i avbidan på de
forskningsresultat, som må framkomma på området.

Enligt vad de sakkunniga erfarit har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
gjort framställning örn betydande anslag lill förbättringar å landets allmänna
vägar jämte därtill hörande broar. Den höjning av vägarnas och broarnas
standard, som undan för undan är att förvänta inom don närmaste liden,
synes även böra komma under beaktande vid bedömande av möjligheterna
för höjning av den generella hjultrycksgränsen.

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

På sätt tidigare framhållits komma bestämmelserna i fråga örn högsta
hjultrycket att bliva av stor betydelse för beskaffenheten av den fordonspark,
som kommer att anskaffas inom landet. De sakkunniga finna det angeläget,
att dessa bestämmelser om möjligt avfattas på sådant sätt,o att de
icke förhindra utvecklingen av en ur ekonomisk synpunkt ändamålsenlig
fordonspark. Ur dessa synpunkter finna de sakkunniga den från skilda
håll föreslagna höjningen av den generella hjultrycksgränsen från 2 000 kg
till 3 000 kg vara i hög grad eftersträvansvärd. Enligt de sakkunnigas mening
torde ej heller några större betänkligheter böra möta mot att redan nu genomföra
en dylik höjning. Icke minst de praktiska erfarenheterna i fråga
örn vägars och broars bärighet synes giva stöd för uppfattningen, att ett
betydande antal vägar, som för närvarande äro upplåtna för lägre hjultryck,
tåla trafikbelastningen vid ett hjultryck av 3 000 kg. Örn det emellertid
skulle anses påkallat att för en höjning av hjultrycksgränsen till 3 000 kg
avvakta de resultat, som må framkomma vid de pågående forskningarna på
området, äro de sakkunniga dock av den uppfattningen att en höjning av
den generella hjultrycksgränsen till 2 500 kg bör kunna redan nu genomföras
utan olägenhet.

För undvikande av ogynnsam påfrestning, särskilt i fråga om broar, anse
de sakkunniga, att en höjning av hjultrycksgränsen för närvarande bör begränsas
att avse fordon med endast två axlar.

I samma syfte att undvika onormalt tunga belastningar vilja de sakkunniga
föreslå en bestämmelse av innehåll, att vid bestämmande av hjultrycket
för hjul å axel med tre eller flera hjul för varje hjul icke må beräknas
lägre belastning än halva den tyngd, som uppbäres av axeln.

De bestämmelser i fråga örn hjultrycket, som sålunda förordats, borde
enligt de sakkunnigas mening gälla såväl bil som fordon, som kopplats till
bil.

De sakkunniga framhålla slutligen, att även örn man kunde räkna med
att ett betydande antal vägar kunde tåla en höjning av det tillåtna hjultrycket
till 3 000 kg, en generell höjning av det tillåtna hjultrycket till denna
gräns dock måste i viss utsträckning påkalla lokala inskränkningar med avseende
å hjultrycket. De sakkuimiga förutsatte emellertid, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
skulle med anlitande av medel, som för ändamalet
ställdes till förfogande, successivt låta förstärka de vägar, där dylika inskränkningar
rådde, i första hand de genomgående mera trafikerade vägarna,
så att de lokala inskränkningarna undan för undan kunde upphävas.

Enligt de sakkunnigas författningsförslag skulle 23 § 1 mom. vägtrafikstadgan
erhålla följande ändrade lydelse:

23 §.

1 mom. Automobil må ej, då den tyngd, som uppbäres av det mest belastade
hjulet, överstiger, i fråga om automobil med två hjulaxlar, 3 000 kilogram
och, i fråga om automobil med tre eller flera hjulaxlar,° 2 000 kilogram,
framföras å allmän väg, gata eller annan allmän plats, såframt icke annorlunda
medgivits av länsstyrelsen i det län, där vägen är belägen, eller,
beträffande trafik inom viss stads område, av polismyndigheten i staden.

Vid bestämmande av tyngd, som i första stycket sägs, må för hjul å axel
med tre eller flera hjul icke beräknas lägre belastning än halva den tyngd,
som uppbäres av axeln.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

7

Sakkunnigförslaget i nu förevarande del omfattas av fyra av de sakkunniga,
nämligen ombudsmannen Christensson, advokaten Hagardt, droskägaren
Rapp och folkskolläraren Rimby.

Mot förslaget har reservation anförts av de sakkunnigas ordförande, landshövdingen
Löfgren, ävensom av överstelöjtnanten Elliot och trafikpolisintendenten
Forsselius.

Reservanterna anse det av praktiska skäl ej lämpligt att redan nu i vägtrafikstadgan
medgiva en generell höjning av hjultrycket. Av utredningen
framginge nämligen, att endast 10 procent av landsbygdens allmänna vägar
enligt länskungörelsema vore upplåtna för ett dylikt hjultryck. Även örn
man vågade antaga, att efter en enhetlig översyn ett icke obetydligt antal
ytterligare vägar skulle kunna upplåtas för dylik tung trafik, skulle dock
enligt reservanternas mening en höjning i vägtrafikstadgan av det högsta
tillåtna hjultrycket till 3 000 kg sannolikt för åtskilliga år framåt nödvändiggöra
så många undantag med nedsatt hjultryck, att syftet med ändringen
ej vunnes, varjämte stora olägenheter komme att uppstå både för vägväsendet
och trafikanterna. Reservanterna anse därför, att man för närvarande
borde stanna vid 2 500 kg såsom det enligt vägtrafik stadgan medgivna
högsta hjultrycket. Även vid en dylik begränsning torde man få räkna
med vissa lokala nedsättningar av hjultrycket, men dock knappast i en omfattning,
som skulle medföra olägenheter av betydelse. I samband härmed
understryka reservanterna den enligt deras mening stora betydelsen av att
det allmänna vägnätet genom vägväsendets försorg systematiskt upprustades,
så att i främsta rummet genomgående huvudvägar kunde tillåtas för det
högre hjultrycket och att därefter, så snart omständigheterna det medgåve,
även den generella höjningen av hjultrycket till 3 000 kg kunde genomföras.

■ Fordonsbredtl.

Gällande bestämmelser.

I 23 § 2 mom. vägtrafikstadgan, sådant nämnda mom. lyder enligt förordning
den 31 maj 1940 (nr 442), stadgas följande.

Automobil med större bredd än 220 centimeter må ej framföras å allmän
väg, gata eller annan allmän plats utan särskilt tillstånd. Detta skall sökas
hos länsstyrelsen i det län, där vägen är belägen, eller, om trafiken skall
försiggå inom viss stads område, hos polismyndigheten i staden. Där sådant
tillstånd lämnas för omnibus, skall högsta tillåtna bredden bestämmas till
230 eller lill 240 centimeter, beroende av vägens beskaffenhet.

Automobils bredd mätes över de längst utskjutande delarna av fordon och
last, varvid dock bortses från backspegel, utfälld körriktningsvisare och snökedjor.

Enligt 3 mom. samma paragraf skola vid lämnande av medgivande eller
tillstånd, som i 2 mom. sägs, fastställas de villkor, som kunna anses nödiga
till trafiksäkerhetens främjande eller vägens skyddande.

Såsom förut erinrats skall vidare enligt 33 § 1 mom. vad i 23 § är stadgat
örn automobil äga motsvarande tillämpning å fordon, som lillkopplats

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

automobil, varjämte enligt 12 § 1 mom. förbud må meddelas mot trafik med
fordon av viss bredd å viss allmän väg eller gata eller annan allmän plats
eller del av sådan väg.

Traflkförfattningssabkunniga.

Trafikförfattningssakkunniga anföra inledningsvis följande.

De sakkunniga finna påtagligt, att en ökning av den tillåtna fordonsbredden
utgör förutsättning för frambringande av en ändamålsenligare konstruktion
hos de tyngre fordonen. Särskilt synes angeläget att främja användandet
av bredare ringkonstruktioner, vilket medför fördelar med hänsyn till trafiksäkerhet.
driftsekonomi och vägslitning. Ur trafiksäkerhetssynpunkt är
vidare av stort intresse, att bredare och kraftigare ram kan komma till användning.
Vad gäller bussar synes ur driftsekonomisk synpunkt eftersträvansvärt,
att dessa kunna inredas med fyra sittplatser i bredd jämte mittgång.
För en dylik anordning, som samtidigt fyller rimliga anspråk med
hänsyn till passagerarnas bekvämlighet, torde erfordras en fordonsbredd å
minst 245 centimeter.

De sakkunniga framhålla vidare, att såsom framginge av en utredning,
som åberopats av Sveriges automobilindustriförening i en skrivelse till de
sakkunniga, vore en fordonsbredd av 245 centimeter väl ägnad att tillgodose
de konstruktiva intressena beträffande lastbilar med ett hjultryck av 3 000
kg. En höjning av fordonsbredden måste vidare i hög grad anses påkallad
för främjande av utbytet mellan den inhemska och utländska bilmarknaden.
Härvidlag syntes särskilt önskvärt, att bredden anslötes till den i Amerikas
förenta stater vanligen tillämpade maximibredden 96", d. v. s. 244 cm.

Ur nu anförda synpunkter borde alltså enligt de sakkunnigas mening en
ökning av den generellt tillåtna fordonsbredden vara motiverad. Emellertid
måste allvarligt övervägas i vad mån en dylik åtgärd kunde medföra olägenheter
och fara för vägtrafiken. Att en höjning av den tillåtna bredden till det
önskvärda måttet 245 cm i vissa fall kunde medföra lokala olägenheter torde
stå klart, men å andra sidan funne de sakkunniga de allmänna fördelarna
av en åtgärd i sådan riktning så övervägande, att de sakkunniga ansett sig
böra, på sätt av det följande framginge, förorda en höjning av fordonsbredden
till sagda mått, dock allenast för vissa kategorier fordon, och en mindre
ökning för övriga. Härvid hade beaktats, att — såsom framhållits i samband
med frågan om hjultrycket — man hade anledning räkna med att trafiken
med tunga och breda fordon, vilkas antal torde bliva tämligen begränsat,
komme att i huvudsak söka sig fram längs de större trafiklederna. Dessa vore
i allmänhet av sådan bredd, att någon olägenhet av ifrågavarande trafik icke
vore att befara. På de smala vägarna vore trafiken ofta så obetydlig och följaktligen
frekvensen av möten med breda fordon, som till äventyrs färdades
å dylik väg, så ringa, att man ej heller här behövde räkna med några större
olägenheter. Mestadels funnes å dessa vägar särskilt anordnade mötesplatser
eller i varje fall platser, som erbjöde möjligheter för förbipassage. Därest
beträffande viss väg svårigheter skulle uppstå till följd av mera regelbunden

Andra lagutskottets utlåtande nr 27. 9

trafik med breda fordon, borde i flertalet fall mötesplatser kunna anordnas
utan större kostnad.

Vid övervägande av frågan hade de sakkunniga funnit sig böra förorda en
höjning av största tillåtna fordonsbredden till 245 centimeter, såvitt avsåge
lastbil med en totalvikt överstigande 6 000 kilogram samt buss. Beträffande
övriga bilar ansåge de sakkunniga en höjning av den generellt medgivna fordonsbredden
till 230 centimeter vara tillfyllest. En dylik differentiering av
den tillåtna fordonsbredden, därvid hänsyn tagits till olika breddbehov ur
konstruktiv synpunkt, funne de sakkunniga ur flera synpunkter lämplig.
Med hänsyn till beskaffenheten av våra vägar vore det sålunda ur trafiksäkerhetssynpunkt
angeläget, att fordonens utbyggnad till stora bredder begränsades
till sådana fall, då dessa bredder påkallades av fordonens konstruktion.
Vidare kunde erinras, att enligt 23 § 2 mom. vägtrafikstadgan begreppet
bils bredd jämväl omfattade lasten. Då de sakkunniga i varje fall
ej på detta stadium av sitt arbete ville förorda ändring i detta begrepp, syntes
en differentiering av fordonsbredden jämväl påkallad till förhindrande
av fordons utlastning utöver den konstruktiva bredden på ett sätt som kunde
medföra vådor för trafiksäkerheten.

Vad anginge fordon, som tillkopplades bil, ansåge de sakkunniga ur trafiksäkerhetssynpunkt
icke lämpligt, att för dessa fordon den generella gränsen
i fråga om bredden höjdes till mera än 230 centimeter. Beträffande för personbefordran
inrättad släpvagn, vilken fordonstyp i viss omfattning utnyttjades
såsom buss, ville de sakkunniga dock förorda samma höjning av den tilllåtna
fordonsbredden som i fråga om buss, d. v. s. till 245 centimeter. Med
hänsyn till de särskilda betingelser, varunder busstrafik i allmänhet ägde
rum, syntes ur trafiksäkerhetssynpunkt betänkligheter icke böra anses möta
mot angivna höjning av fordonsbredden i förevarande fall.

På länsstyrelse och polismyndighet borde alltjämt ankomma att förordna
om sådana inskränkningar med avseende å fordons bredd, som för särskilda
fall kunde vara påkallade. Myndighet, som nyss nämnts, borde även liksom
hittills vara behörig att meddela tillstånd beträffande visst fordon till större
fordonsbredd än den generellt medgivna. Därjämte syntes myndigheten ■—-såsom i annat sammanhang förordats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
— böra tillerkännas rätt att generellt medgiva förhöjd fordonsbredd beträffande
viss väg på samma sätt som gällde i fråga örn hjultryck. Därest den
generella gränsen för fordonsbredden fastställdes till 245 centimeter, torde
dock tillstånd och medgivande, som här avsåges, endast mera undantagsvis
behöva komma i fråga.

Departementschefen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Nilsson, har i propositionen
anfört följande:

»Generella bestämmelser örn högsta medgivna hjultryck och bredd för automobiler
med eller ulan släpfordon återfinnas, såsom av det föregående fram -

10

''Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

går, för närvarande i 23 och 33 §§ vägtrafikstadgan. Bortsett från detaljer
innebära dessa stadganden, att för automobil och släpfordon, som framföras
å allmän väg, högsta hjultrycket icke må överstiga 2 000 kg och bredden icke
må vara större än 220 cm.

Från dessa generella bestämmelser kan emellertid länsstyrelse eller polismyndighet
i stad för särskilda fall stadga undantag i såväl skärpande som
lindrande riktning. I det förra avseendet gäller enligt 12 § 1 morn., att om beträffande
viss allmän väg eller gata eller annan allmän plats eller del av sådan
väg förbud mot trafik erfordras med avseende å fordon av visst hjultryck
eller bredd, må i stad polismyndigheten samt i övriga fall länsstyrelsen meddela
föreskrifter härutinnan. Vad åter angår möjligheterna att öka hjultrycket
eller fordonsbredden, äga länsstyrelserna, respektive polismyndigheterna
i städerna, enligt 23 § befogenhet att medgiva sådan ökning, en
befogenhet som även utnyttjats i betydande utsträckning antingen genom
att vissa vägsträckor upplåtits för samtliga fordon intill ett visst högre hjultryck
eller en viss större bredd än som i 23 § vägtrafikstadgan generellt
medgives eller därigenom att motsvarande dispens lämnats för visst eller
vissa fordon.

I detta sammanhang må även erinras örn att, därest beträffande viss allmän
väg eller gata eller annan allmän plats förbud jämlikt 12 § 1 mom.
utfärdats med avseende å trafiken därstädes, förbudet skall jämlikt 13 § på
lämpligt sätt tillkännagivas genom tydligt anslag. Närmare bestämmelser om
vägmärken, som på grund härav skola anbringas till upplysning om förbud
med avseende å trafiken, s. k. förbudstavlor, äro meddelade i kungörelsen
angående vägmärken den 22 januari 1937, nr 44.

En förskjutning uppåt av gränserna för hjultryck och fordonsbredd har,
såsom av den tidigare lämnade redogörelsen framgår, vid olika tillfällen varit
under övervägande. Nu bestående gräns för fordonsbredden är även resultatet
av en dylik, år 1940 företagen prövning, varvid maximibredden 220 cm
generellt bestämdes att gälla för alla automobiler, under det att den tidigare
varit medgiven endast för bussar. Den nu bestående gränsen för det högsta
hjultrycket är åter resultat av en år 1923 företagen sänkning av detta hjultryck
från 2 500 kg till 2 000 kg.

Utvecklingen särskilt inom omnibus- och lastbilsbeståndet har under senare
år ständigt fortgått mot fordonstyper med högre hjultryck. Enligt en år 1932
verkställd undersökning (SOU 1932: 18) utgjorde exempelvis år 1931 lastbilar
med större hjultryck än 2 000 kg. i Stockholms stad och fem då undersökta
län en jämförelsevis ringa andel — varierande mellan 7,9 och 0,9 procent
— av hela lastbilsbeståndet. År 1945 utgjorde åter antalet lastbilar med
nämnda större hjultryck icke mindre än 41,8 procent av hela landets lastbilsbestånd.
År 1931 varierade antalet bussar med större hjultryck än 2 000
kg i nyss åsyftade län mellan 51,8 och 3,3 procent av omnibusbeståndet,
medan motsvarande siffra för Stockholms stad var 82,7 procent. År 1945
utgjordes hela landets omnibusbestånd till 79,1 procent av fordon med ett
högre hjultryck än 2 000 kg.

Andra lagutskottets utlåtande nr 27-

11

En ökning av det nu generellt medgivna högsta hjultrycket är — med
hänsyn till att hjultrycket för personbilar genomgående ligger under 2 000 kg
— av betydelse endast såvitt avser lastbilar, omnibusar och släpvagnar. I fråga
om dessa fordon utgör emellertid storleken av det medgivna hjultrycket en
ur flera synpunkter mycket betydelsefull faktor. För transportekonomien är
det i många fall av stort värde att kunna använda fordon med tillräcklig
lastkapacitet. Transportkostnaden kan givetvis i hög grad förbilligas om
man med ett enda fordon kan på en gång utföra ett visst transportarbete,
för vilket eljest två eller flera mindre fordon måst komma till användning.
Den under senare år försiggångna krafliga ökningen av fordonsbeståndet
med hjultryck över 2 000 kg, varom nyss anförda siffror bära vittne och
som för övrigt är allmänt känd, visar också att trafikbilägarna fått klart
för sig den ekonomiska betydelsen av att för sin rörelse kunna använda
fordon med tillräcklig lastkapacitet. Sant är visserligen, att en ökning av
lastförmågan utan höjning av hjultrycket kan ske genom insättande av flera
hjulaxlar eller genom andra konstruktiva ombildningar, men en sådan lösning
kan tillgripas endast i begränsad omfattning och leder ofta till ett
onödigt fördyrande av fordonskostnaden. En höjning av hjultrycket är därför
önskvärd såsom ett led i åtgärderna för transportkostnadernas förbilligande,
och med hänsyn till den stora roll, som dessa kostnader spela i hela
produktions- och distributionsprocessen, utgör en sänkning av desamma i
sin tur ett viktigt led i strävandena att förbättra levnadsstandarden för vårt
folk. Då en höjning av hjultrycket är ägnad att möjliggöra en sänkning av
kostnaderna framförallt för de mera långväga biltransporterna, bör en dylik
åtgärd vara av alldeles särskilt stor betydelse för befolkningen i de delar av
landet, där järnvägskommunikationerna äro svagt utvecklade.

Såsom förut nämnts har den nu gällande gränsen för det generellt tillåtna
största hjultrycket fastställts år 1923. Även om under senare år vägbyggnadsarbetet
måst av olika skäl starkt begränsas, kan man dock icke bortse
från, att sedan år 1923 en väsentlig höjning av vägarnas standard ägt rum.
Härpå tyder även det förhållandet, att länsstyrelserna successivt i växande
utsträckning upplåtit vägarna för trafik med större hjultryck än 2 000 kg.
I Stockholm och Göteborg ävensom i två län, nämligen Malmöhus och Gotlands,
har på grund härav det allmänna vägnätet 100-procentigt upplåtits
för trafik med tyngre fordon, i Stockholm för ett hjultryck upp till 3 500 kg,

1 Malmöhus län för ett hjultryck upp till 3 000 kg samt i Göteborg och i
Gotlands län för ett hjultryck upp till 2 500 kg, dock att inom Malmöhus län
vissa nedsättningar, särskilt i fråga om broar, förekommit. I tre län, nämligen
Stockholms, Södermanlands och Östergötlands, har vägnätet till iner
än 50 procent av våglängden upplåtits för trafik med hjultryck överstigande

2 000 kg. Genomsnittligt för hela riket uppgår den våglängd, för vilken
under nuvarande förhållanden eli hjultryck högre lin 2 000 kg medgivits,
lill 35 procent. Frågan i vad mån nämnda siffra kan ytterligare ökas, torde
näppeligen kunna exakt besvaras. Den växande erfarenheten av trafik med
tyngre fordon synes emellertid giva vid handen, all den hittillsvarande be -

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

dömningen särskilt av vägarnas bärighet varit präglad av en måhända alltför
stor försiktighet. Svagheten hos våra vägar gör sig gällande huvudsakligen under
tjällossningstider eller då vägarna eljest äro starkt uppblötta, men vid sådana
tillfällen torde en livlig trafik med fordon med hjultryck upp till 2 000 kg
vara nära nog lika ödesdiger för vägarnas beskaffenhet som en något mindre
intensiv trafik med tyngre fordon och torde för varje fall påkalla temporära
inskränkningar. Frusna eller tillräckligt uttorkade synas däremot våra vägar
enligt erfarenhetens vittnesbörd i stort sett tåla trafik även av fordon nied
avsevärt större hjultryck än 2 000 kg utan att taga skada.

Vid en avvägning av synpunkterna för och emot en höjning av hjultryeket
har jag icke kunnat undgå att fästa synnerligt avseende vid det förhållandet,
att väg- och vatlenbyggnadsstyrelsen såsom den för de allmänna vägarna
ansvariga myndigheten i riket funnit sig numera kunna förorda en höjning
av hjultrycket upp till 2 500 kg. Med hänsyn till de för vägtrafiken och näringslivet
i dess helhet stora fördelarna av en sådan åtgärd har även jag ansett
mig böra i så måtto biträda förslaget om en höjning av det högsta generellt
tillåtna hjultrycket, att jag förordar en höjning upp till nyss angivna
gräns. Däremot finner jag, särskilt med hänsyn till att många broar ännu
hava en jämförelsevis ringa bärighet, icke tillrådligt att nu på en gång vidtaga
en så kraftig höjning som majoriteten av de sakkunniga föreslagit, även
om en sådan ur nyss angivna synpunkter ter sig synnerligen önskvärd. Tillsvidare
bör man således, liksom hittills, för den tyngsta trafiken anlita dispensförfarandet,
antingen allmänt för viss väg eller individuellt för visst fordon.

Givetvis förutsätter jag, att även den befogenhet att föreskriva inskränkningar
i fråga om begagnandet av en viss väg, som för närvarande tillkommer
länsstyrelserna och polismyndigheterna i städerna, alltjämt skall äga bestånd.
Emellertid synes det önskvärt, att denna befogenhet icke utövas annat
än i den mån sakkunnig undersökning giver vid handen att åtgärder i dylikt
syfte verkligen erfordras. Jag förutsätter vidare, att en föreskrift om
lägre hjultryck där så lämpligen kan ske begränsas att gälla endast under
sådana kortare perioder, då så påkallas av klimatiska förhållanden.

Ett spörsmål, som jag i detta sammanhang upptagit till övervägande, är
frågan huruvida efter genomförandet av det av mig sålunda biträdda förslaget
länsstyrelserna i de län, i vilka trafik med högre hjultryck än 2 000 kg
ansåges böra förekomma å mindre än hälften av vägnätets hela utsträckning,
skulle kunna generellt föreskriva ett hjultryck av 2 000 kg såsom den gräns,
för vars överskridande tillstånd av länsstyrelsen skulle, liksom hittills, erfordras
i varje särskilt fall. Syftet härmed skulle vara att inom ett dylikt län låta
den lijultrycksgräns bliva normerande, som kunde förutsättas komma att
gälla för det största antalet vägkilometer, samt att på så sätt nedbringa antalet
särbestämmelser och förbudstavlor. Emellertid har jag funnit olägenheterna
av en sådan anordning överväga fördelarna därav. Sålunda skulle en
dylik befogenhet för länsstyrelserna kunna leda till att olika system i nu före -

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

13

varande hänseende lomme att tillämpas inom vissa intill varandra gränsande
län, vilket bleve till stort förfång för den genomgående trafiken. Vidare måste
man räkna med betydande svårigheter i fråga om sättet för kungörandet
av skärpningen inom länet av den allmänna hjultrycksbestämmelsen. Även
örn det får antagas att en i länskungörelserna och ortspressen intagen bestämmelse
härom skulle uppmärksammas av länets egna invånare, kan det dock
knappast förutsättas att alla de som endast tillfälligtvis trafikera länets vägar
skulle äga kännedom därom. På grund härav har jag ansett ändringen av
23 § 1 mom. vägtrafikstadgan böra hava den innebörden, att det högsta medgivna
hjultrycket generellt — men med samma möjlighet som hittills i fråga
örn rätten att meddela inskränkande bestämmelser eller att medgiva högre
hjultryck — fastställes till 2 500 kg, dock att i fråga örn automobil med
flera än två hjulaxlar hjultrycket, på sätt de sakkunniga enhälligt föreslagit,
bibehålies vid allenast 2 000 kg.

I enlighet med den av de sakkunniga likaledes enhälligt omfattade meningen
men med omformulering av de sakkunnigas författningstext i denna
del torde vidare, för undvikande av onormalt tunga belastningar, böra beträffande
hjul å axel med flera än två hjul stadgas, att hjultrycket icke må
beräknas utgöra mindre än halva den tyngd som uppbäres av axeln.

I de förut återgivna yttranden över sakkunnigförslaget, vari frågan rörande
utformningen av bestämmelserna om hjultryck upptagits till närmare
behandling, ha vissa önskemål framförts, vilka syfta avsevärt längre än till
enbart en höjning av nuvarande hjultrycksmaximum och innefatta en kritik,
som riktar sig likaväl mot de nu gällande bestämmelserna i ämnet som
mot de sakkunnigas därmed i princip överensstämmande förslag. Då detta
förslag endast avser en partiell reform av tillfällig natur i avbidan på slutförandet
av de sakkunnigas överarbetning av våra trafikförfattningar, är jag
icke beredd att nu upptaga nyssnämnda önskemål till prövning. Jag förutsätter
emellertid, att de komma att uppmärksammas av de sakkunniga under
deras fortsatta arbete.

Ett i detta sammanhang aktuellt spörsmål, på vilket de sakkunniga för
närvarande icke ingått, är frågan, huruvida den befogenhet att utfärda särskilda
föreskrifter med avseende å rätten att befara vägarna, som hittills tillkommit
länsstyrelserna och polismyndigheterna i städerna, bör efter vägväsendets
förstatligande överflyttas på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
underlydande vägförvaltningar. Även denna fråga synas de sakkunniga böra
upptaga till övervägande i samband med framläggande av definitivt förslag
till ny vägtrafikstadga.

Vad härefter angår frågan örn ökning av den nu generellt tillåtna högsta
fordonsbredden, så torde få förutsättas, att ökningen huvudsakligen skulle
få betydelse dels för sådana bussar, med vilka en avsevärd trafik skall ombesörjas
och som därför framgå på vägsträckor som äro så breda att de utan
större olägenhet kunna upptaga dylik trafik, och dels för lastbilar som användas
antingen i eller i närheten av städer och större industriområden eller

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

på huvudvägar eller eljest, såsom för timmertransporter m. m., inom relativt
begränsade områden. Av utredningen framgår, att ett medgivande till ökning
av fordonsbredden skulle komma att tillgodose viktiga intressen icke endast
för fordonsägare, som hava behov av fordon med stor bredd, utan även
för bilindustrien och busstrafiken. Med hänsyn till bilindustrien gäller, att
den nuvarande begränsningen av fordonsbredden försvårar en konstruktivt
riktig utformning av ram, ringar, hjul och fjädrar och även i viss mån hindrar
den svenska bilindustrien att göra sig gällande i konkurrensen på exportmarknaden.
För busstrafikens vidkommande är den nuvarande begränsningen
av fordonsbredden till hinder särskilt därigenom att den minskar
möjligheten att bereda passagerarna erforderlig bekvämlighet och att inreda
fyra sittplatser i bredd, vilket ur trafikekonomisk synpunkt skulle vara
önskvärt. Även örn man icke kan bortse från att vissa olägenheter kunna
uppkomma, synas dock fördelarna av att medgiva en ökning av fordonsbredden
vara så påtagliga, att jag principiellt finner mig böra biträda förslaget i
detta avseende. Därvid förutsätter jag, liksom jag nyss framhållit beträffande
hjultrycket, att det även framdeles skall tillkomma länsstyrelserna och polismyndigheterna
i städerna samma befogenhet som hittills att förbjuda användning
av fordon med den generellt tillåtna högsta bredden å vägar och
gator, som anses icke kunna upptaga trafik med sådana fordon. Ytterligare
må i detta sammanhang erinras, att fordon av det slag, varom nu är fråga,
såvitt angår bussar alltid och i fråga om lastbilar merendels torde vara avsedda
för användning i yrkesmässig trafik. Det står då givetvis vederbörande
myndighet fritt att vid beviljande av tillstånd till dylik trafik eller då fråga
är om godkännande av fordon för användning i sådan trafik begränsa till
ståndet eller godkännandet till fordon med mindre fordonsbredd än den generellt
medgivna, därest detta skulle anses av särskilda förhållanden påkallat.

Trafikförfattningssakkunniga hava i sitt förslag ansett sig böra i förevarande
avseende göra en skillnad mellan lastautomobiler med en totalvikt av mer än
6 000 kg och omnibusar å ena sidan samt övriga automobiler å andra sidan.
För min del finner jag en dylik uppdelning föga ändamålsenlig och ägnad
att försvåra bestämmelsens tillämpning. Vad särskilt lastbilarna beträffar
är det ett känt faktum, att totalvikten lätt kan ändras genom ganska små
förändringar i bilens konstruktion. Vidare skulle en bilägare, som av någon
anledning, t. ex. för transport av skrymmande gods, hade behov av ett fordon
med relativt stor fordonsbredd men utan särskilt stor maximilast, vid
tillämpningen av en bestämmelse av föreslagen innebörd finna sig tvungen
att övergå till en för hans behov oekonomisk modell. Även i andra fall skulle
sannolikt fordonsägare, som ville säkerställa sig för att kunna använda ett
fordon med en bredd överstigande 230 cm, finna sig tvungna att övergå till
fordon med större totalvikt än vad de eljest hade användning för. Innan
trafik med fordon av bredd upp till exempelvis 245 cm börjar bedrivas på
en väg, måste vägens kapacitet ha anpassats därefter, eventuellt genom anläggande
av mötesplatser eller genom breddning, och det synes mig då föga

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

15

vunnet med att för en del av fordonsbeståndet föreskriva en viss mindre
maximibredd. Det må erinras att en motsvarande differentiering mellan bussar,
å ena sidan, för vilka medgavs en högsta fordonsbredd av 220 cm, och övriga
bilar, för vilka gällde en maximibredd av 210 cm, å andra sidan, upphävdes
år 1940. I enlighet härmed, och då maximibredden för omnibusar och
lastbilar på skäl, som under utredningen anförts, synes böra ökas till 245 cm,
bär jag ansett detta mått böra generellt gälla för samtliga automobiler.

Med avseende å släpfordon synes mig samma skäl för enhetliga bestämmelser
böra gälla, och har jag för den skull icke heller beträffande dem
funnit anledning tillstyrka den differentiering mellan för personbefordran
inrättad släpvagn, å ena sidan, och övriga fordon, å andra sidan, som av
de sakkunniga föreslagits. Däremot skulle det ur trafiksäkerhetens synpunkt
kunna övervägas att komplettera bestämmelserna om släpfordon som tillkopplats
automobil med en föreskrift, att bredden icke må överstiga det
dragande fordonets bredd. Då emellertid ett dylikt stadgande kan tänkas
komma att medföra vissa praktiska svårigheter, bland annat vid användningen
av s. k. påhängsvagnar, synes frågan om lämpligheten därav böra
hänskjutas till de sakkunniga.

Innan de av mig nu förordade författningsändringarna träda i kraft bör
tillfälle ha bereus de för vägväsendet och trafiksäkerheten ansvariga myndigheterna
att vidtaga nödiga åtgärder. Sålunda torde det inom flertalet län
bliva erforderligt att beträffande större delen av vägnätet ompröva vägkapaciteten.
Såsom jag förut framhållit är det därvid önskvärt, att det icke ställes
alltför stora krav på en väg för att den skall få öppnas för trafik enligt
de nya allmänna bestämmelserna. Den förbättring av trafikekonomien, som
är motivet för dessa, kommer helt säkert att flerfaldigt uppväga de av den
tyngre trafiken föranledda ökade vägkostnadema. Till förberedelserna för
övergången till denna tyngre trafik lärer vidare särskilt komma att höra
anordnande i snabbast möjliga takt av mötesplatser samt förstärkning av enstaka
svagare broar och trummor på i övrigt tillräckligt bärkraftiga vägar.
Tillräckligt rådrum i nu angivna hänseende torde lämnas, om författningsändringarna
få träda i kraft den 1 januari 1947.»

Utskottet.

De föreslagna ändringarna i 23 § vägtrafikstadgan innebära, att det generellt
medgivna högsta hjultrycket för automobiler med två hjulaxlar höjes
från 2 000 till 2 500 kg och att den generellt tillåtna högsta bredden å automobiler
ökas från 220 till 245 cm.

En höjning av det generellt medgivna högsta hjultrycket är, som departementschefen
framhållit, synnerligen önskvärd. Utvecklingen i fråga om lastbilar,
släpvagnar och bussar har gått mot ett högre hjultryck, och ett sådant
innebär ett förbilligande av transporterna. Möjlighet torde även föreligga för

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

en höjning av det högsta hjultryck, som är generellt medgivet. I den mån
en väg, gata eller annan allmän plats icke kan tåla ett så högt hjultryck som
generellt medgivits, äger jämlikt 12 § 1 mom. vägtrafikstadgan, då fråga är
om trafik i stad, polismyndigheten i staden och i övriga fall länsstyrelsen utfärda
behövliga föreskrifter. Att höja det generellt medgivna högsta hjultrycket
över 2 500 kg kan utskottet emellertid icke anse tillrådligt. I fråga
örn hjultryrcket tillstyrker utskottet därför propositionen.

För den föreslagna ökningen av den generellt medgivna största bredden å
automobiler kunna liksom i fråga örn höjningen av hjultrycket anföras
vägande trafikekonomiska skäl. För en ökning av den största tillåtna bredden
talar framför allt önskvärdheten att ansluta till amerikanska fordonstyper
och att skapa förutsättningar för en inhemsk produktion av ändamålsenliga
tyngre fordon. I den mån särskilda trafikleder icke böra befaras
med fordon med en bredd av upp till 245 cm, äger, likaledes enligt 12 § 1
mom. vägtrafikstadgan, vederbörande myndighet giva föreskrifter örn inskränkningar
i de eljest gällande reglerna. Utskottet tillstyrker därför propositionen
även i den mån den gäller den största tillåtna bredden.

Utskottet vill emellertid betona, att de nya stadgandena om hjultryck och
bredd icke få leda till en sänkning av trafiksäkerheten. Det är av vikt att
undantagsbestämmelser enligt 12 § 1 mom. vägtrafikstadgan utfärdas i samtliga
fall, då så är påfordrat, för att sedermera upphävas i den mån förbättring
av vägarna sker. I vissa län torde dylika undantagsbestämmelser behöva
utfärdas beträffande ett stort antal trafikleder.

De föreslagna ändringarna i vägtrafikstadgan föreslås skola träda i kraft
den 1 januari 1947. Till denna tidpunkt kan icke någon mera omfattande
förbättring av vägnätet medhinnas, och därför kunde en senare tidpunkt för
ikraftträdandet varit lämpligare. Inom de närmaste åren torde emellertid nyanskaffning
av automobiler komma att ske i mycket stor skala, och önskvärdheten
av att erhålla en ur trafikekonomisk synpunkt så ändamålsenlig
fordonspark som möjligt gör, att de föreslagna ändringarna i vägtrafikstadgan
böra träda i kraft snarast möjligt. Av detta skäl anser sig utskottet
böra tillstyrka propositionen även i fråga om tiden för ikraftträdandet. Då
ändringarna träda i kraft redan den 1 januari 1947, måste trafikinskränkande
bestämmelser utfärdas i större utsträckning än örn ändringarna trätt
i tillämpning senare.

Utskottet har icke något att erinra mot utformningen av de föreslagna författningsändringarna.

På grund av vad sålunda anförts får idskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anmäla,
att riksdagen icke funnit skäl att i anslutning till det vid propositionen
nr 203 fogade förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 23 § 1 och 2 mom. vägtrafikstadgan den 23 oktober
1936 (nr 562) göra andra uttalanden än utskottet i förevarande
utlåtande upptagit; samt

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

17

B. att motionerna I: 278 och II :434 måtte anses besvarade
genom vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 7 maj 1946.

På andra lagutskottets vägnar:
ÅKE HOLMBÄCK.

Vid ärendets behandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Holmbäck, Linder, Forslund, Hage, fröken Andersson,
herrar Nils Elowsson, Hallagård och Carl Eric Ericsson;

från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Hellbacken*, Hermansson, fru
Johansson, herrar Larsson i Östersund, Osterman, Andersson i Gisselås och Carlsson i Bakeröd.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Hallagård, Olovson i Västerås, Andersson i Gisselås och Carlsson
i Bakeröd, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:

De föreslagna ändringarna--— (lika med utskottet)---från 220

till 245 cm.

En höjning av det generellt medgivna högsta hjultrycket torde kunna anses
vara önskvärd, då större lastkapacitet kan antagas medföra ett bättre ekonomiskt
utbyte av trafiken. Med hänsyn till att vägarna och de till vägarna
hörande broarna i stora delar av landet icke ha den bärighet, som erfordras
för att tåla högre hjultryck än det nu generellt medgivna, måste likväl ett
genomförande nu av den föreslagna ändringen vara ägnat att ingiva vissa
betänkligheter. Då det emellertid torde kunna förväntas att länsstyrelserna
utfärda nödiga föreskrifter till förhindrande av att vägar och broar med för
ringa bärighet utsättas för högre hjultryck än det nu generellt medgivna, har
utskottet funnit sig kunna tillstyrka propositionen i denna del.

En ökning av den generellt medgivna största bredden å automobiler kan
utskottet icke finna tillrådlig. Med undantag av de stora huvudvägarna ha
vägarna i landet en så ringa bredd, att två automobiler icke utan risk kunna
mötas, örn samtidigt annan trafikant, gående eller cyklande, befinner sig där
mötet äger rum. Många vägar, som nu allmänt trafikeras med automobiler,
äro för övrigt så smala alt möte mellan gående eller cyklande trafikant och
automobil många gånger är förenat med uppenbar fara. En ökning av bred Bihang

till riksdagens protokoll 1946. 9 sami. 2 avil. Nr 27.

2

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 27.

den nied 25 cm skulle vid mäte mellan två automobiler innebära, alt den
för cyklande eller gående nu fria delen av vägbanan minskades med en halv
meter, vilket beträffande många vägar skulle vara detsamma som att det
icke bleve något utrymme kvar för de senare. Att en sådan trängsel skulle
i hög grad minska trafiksäkerheten torde få anses vara självklart. Enligt
utskottets mening bör en ökning av den generellt medgivna största bredden
på automobiler icke medgivas förrän vägarna i större utsträckning än hittills
utbyggts till sådan bredd, att ökningen kan medgivas utan uppenbar
risk för att trafiken på landsvägarna skall komma att kräva flera offer än
vad den redan nu gör. Utskottet avstyrker alltså propositionen i denna del.

Utskottet, som icke har något att erinra mot utformningen av den av utskottet
tillstyrkta författningsändringen, finner heller icke anledning till erinran
mot att ifrågavarande författningsändring träder i kraft den 1 januari
1947.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anmäla,
att riksdagen icke funnit skäl att i anslutning till det vid propositionen
nr 203 fogade förslaget till förordning örn ändrad
lydelse av 23 § 1 och 2 mom. vägtrafikstadgan den 23 oktober
1936 (nr 562) göra andra erinringar eller uttalanden än
utskottet i förevarande utlåtande upptagit; samt

B. att motionerna I: 278 och II: 434 måtte anses besvarade
genom vad utskottet ovan anfört.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

481829