Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
1
Nr 25.
Ankom till riksdagens kansli den 4 april 1946 kl. 5 em.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om tillägg till slutstadgandet i lagen den 20 oktober
1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående
tillfällig vattenreglering.
Genom en den 8 mars 1946 dagtecknad proposition, nr 154, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
om tillägg till slutstadgandet i lagen den 20 oktober 1939 (nr 732)
med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.
Härigenom förordnas, att till slutstadgandet i lagen den 20 oktober 1939
med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering skola fogas
de bestämmelser som nedan angivas.
Denna lag---Svensk författningssamling.
Där beslut, som innefattar tillstånd till tillfällig vattenreglering enligt denna
lag, meddelats innan förordnande som i 1 § sägs upphör att gälla, skall,
ändå att beslutet icke dessförinnan vunnit laga kraft, vad i lagen stadgas alltjämt
äga tillämpning med avseende å regleringen. Har, innan tiden för meddelat
tillstånd gått till ända, ansökan inkommit om tillstånd till reglering enligt
3 kap. vattenlagen, åge vattendomstolen, på ansökan som inkommit inom
samma tid, meddela tillstånd till fortsatt tillfällig reglering, dock ej för längre
tid än till dess tre år förflutit från det förordnandet upphörde att gälla.
Har i annat fall ansökan om tillstånd enligt denna lag inkommit till vattendomstolen
innan förordnande som i 1 § sägs upphör att gälla, åge vattendomstolen
jämväl därefter meddela tillstånd i enlighet med vad i lagen stadgas,
örn det finnes vara av avsevärd betydelse för kraftförsörjningen, och
skola lagens bestämmelser alltjämt äga tillämpning å reglering, vartill tillstånd
sålunda gives.
Beträffande de skäl som åberopats till stöd för lagförslaget får utskottet, i
den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa lill propositionen.
Genom lag den 20 oktober 1939 infördes med anledning av krigsutbrottet
vissa särskilda bestämmelser angående tillfällig
Billan;) till riksdagens protokoll 1956. I) sami. 2 avd. Nr 25.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
vattenreglering. Enligt 1 § i denna lag äger Konungen vid krig eller
krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig
föranledda förhållanden för viss tid eller tills vidare förordna, att vad i lagen
är stadgat om meddelande av tillstånd till tillfällig vattenreglering skall
äga tillämpning. Förordnande må dock, under tid då riksdagen är samlad, ej
meddelas utan dess samtycke. Meddelas förordnande då riksdagen ej är
samlad, kräves för att det fortfarande skall gälla, att det godkännes av nästföljande
riksdag. I samband med lagens utfärdande har Kungl. Majit med
riksdagens samtycke genom särskild kungörelse meddelat dylikt förordnande
att gälla tillsvidare.
Syftet med ifrågavarande lagstiftning var att snabbt bereda möjlighet till
ökat tillgodogörande av vattenkraft och därigenom till besparingar i förbrukningen
av kol och annat bränsle. Lagen innefattar av denna anledning betydande
lättnader i förhållande till vattenlagens regler beträffande förutsättningarna
och villkoren för sådan valtenreglering som avses med lagen liksom
rörande förfarandet.
Vid lagens tillkomst förutsattes, att åtgärder, som skulle medföra varaktiga
olägenheter eller som skulle vara förenade med större kostnader, icke
komme att vidtagas, då genom lagen åsyftades att vinna endast en tillfällig
ökning av vattenkraften. Lagen erhöll emellertid en i vissa hänseenden vidare
tillämpning än sålunda förutsatts. Med stöd av lagen företogos även mera
betydande regleringsåtgärder beträffande mycket stora vattenmagasin. Med
hänsyn härtill skedde genom lag den 17 juni 1943 vissa ändringar i lagen
för att bättre tillgodose de allmänna och enskilda intressen som kunde bliva
lidande genom dylika större regleringsföretag. Därefter ha i samband med
överarbetning av vattenlagens stadganden om s. k. regleringsavgift motsvarande
bestämmelser i 1939 års lag undergått ändring genom lag den 12 maj
1944. I sin nuvarande lydelse ha de materiella bestämmelserna i 1939 års lag
i huvudsak följande innebörd.
Enligt 2 § i 1939 års lag må —- utan hinder av vad i 2 kap. 3 § första
stycket vattenlagen stadgas — för bättre utnyttjande av vattenkraft tillstånd
meddelas till tillfällig reglering av avrinningen ur sjö eller annan vattensamling
eller i vattendrag, därest sådan åtgärd prövas ur allmän och enskild synpunkt
medföra fördel som väsentligt överväger därmed förenade olägenheter.
Tillståndet gives av vattendomstol och skall enligt 3 § i 1939 års lag meddelas
för viss tid, högst tre år. Efter framställning därom äger vattendomstolen
ändra övriga villkor för tillståndet eller föreskriva nya villkor, när det
finnes påkallat. I fråga örn tillfällig reglering som berör någon av de största
sjöarna eller eljest är av synnerlig omfattning skall emellertid frågan om
företagets tillåtlighet underställas Kungl. Maj:ts prövning under samma förutsättningar
som eljest gälla enligt 4 kap. 13 § vattenlagen.
Beträffande villkoren för vattenregleringen i övrigt stadgas i 4 § i 1939 års
lag, att om vattenregleringen kan antagas medföra avsevärt men för fisket,
fiskeavgift skall utgå enligt vad i 2 kap. 10 § vattenlagen sägs. Avgiften skall
erläggas från och med det halvår, då tillståndet först tages i anspråk.
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
3
Kan vattenregleringen antagas medföra avsevärt men för den bygd som
beröres av företaget eller är den båtnad som vinnes av stor betydelse, skall
enligt 7 § i 1939 års lag s. k. regleringsavgift utgå för företaget med skäligt
belopp, minst tvåtusen och högst femtontusen kronor för år, från och med
det halvår då tillståndet först tages i anspråk. Avgiften skall enligt nämnda
lagrum utgå för tillgodoseende av sådant allmänt ändamål beträffande bygden
som avses i 4 kap. 15 § vattenlagen. Detta innebär att medlen skola användas
för tillgodoseende av allmänna behov beträffande den bygd som beröres
av företaget, såsom jordbrukets främjande eller beredande av tillgång
till elektrisk kraft eller eljest för befolkningens behov.
För skada och intrång genom vattenregleringen skall ersättning utgå enligt
9 kap. vattenlagen. För icke tillgodogjord vattenkraft, som på grund av
1939 års lag tillfälligt tages i anspråk, behöver dock i regel ersättning ej
lämnas.
Vad i 3 kap. vattenlagen är stadgat om vattenreglering med tvångsdelaktighet
skall jämlikt 6 § i 1939 års lag icke äga tillämpning på tillfällig reglering,
men är regleringen uppenbart till nytta för annan som utnyttjar vatienkraft,
är denne dock pliktig att lämna skäligt bidrag till kostnaden för
regleringen.
I processuellt hänseende stadgas i 8 §, att vattendomstolen, där det kräves
för undvikande av dröjsmål med vattenregleringen, äger att vid meddelande
av tillstånd därtill uppskjuta prövningen av uppkomna ersättningsfrågor till
senare tidpunkt. Jämväl fastställandet av fiskeavgift och regleringsavgift må
uppskjutas till lämplig tidpunkt. Kan det antagas, att någon sakägare kommer
att lida skada eller intrång, som medför svårighet för honom att vinna
sin utkomst eller att fullgöra honom åvilande förpliktelser, skall dock ersättning
till honom helt eller delvis fastställas på förhand. Beloppet kan således
bestämmas preliminärt. Härjämte har föreskrivits, att vattendomstolen
även eljest i avbidan på närmare utredning må utdöma belopp, som med
hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt, i avräkning på det skadestånd
som slutligen bestämmes. I övrigt skall vattenrättsdomaren tillse, att
ersättning bestämmes så snart ske kan. Ersättning, som bestämmes i penningar,
må fastställas att utgå för år eller del av år, så länge regleringen varar,
med rätt för vattendomstolen att höja eller sänka ersättningen, örn skäl
därtill äro. I överensstämmelse med den princip som ligger till grund för bestämmelserna
i 9 kap. 66 och 67 §§ vattenlagen har stadgats, att vattendomstolens
beslut i ersättningsfråga skall omedelbart gå i verkställighet som örn
det vunnit laga kraft, därest sökanden begagnat sig av tillståndet till vattenreglering.
Vattendomstolen eller överinstans må dock förordna, att verkställighet
tills vidare ej skall äga rum. Vad som i enlighet med vattendomstolens
beslut nedsatts hos länsstyrelsen eller guldits i annan ordning må ej
återkrävas.
I övrigt stadgas bl. a. i 13 § första stycket i 1939 års lag, att befogenhet
att meddela interimistiska beslut, som i 11 kap. 46 8 vattenlagen tillerkänts
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
vattenrättsdomaren för där angivna fall, skall tillkomma honom jämväl i
fråga örn tillfällig vattenreglering.
Frågan om den fortsatta tillämpningen av 1939 års lag har aktualiserats
av vattenfallsstyrelsen i skrivelse till Konungen den 27 augusti 1945. I denna
skrivelse har styrelsen hemställt om ändringar i vattenlagen för att vinna
snabbare prövning av frågor örn tillämnade utbyggnads- eller regleringsföretags
tillåtlighet. Styrelsen framhöll därvid önskvärdheten av att vattendomstolen
vid ett tidigt skede av domstolsbehandlingen kunde få vid större anläggningar
meddela preliminära byggnadslov med utdömande i förskott av
ersättning för de skador, som de i samband därmed medgivna byggnadsarbetena
beräknades medföra. I fråga örn 1939 års lag yttrade styrelsen, att
kraftförsörjningen under åtskilliga år framåt komme att arbeta under trycket
av de svårigheter, som skapats genom kriget och den fortsatta bränslebristen.
Krafttillgången väntades med stor säkerhet bliva knapp under tiden
från hösten 1946 till hösten 1948. Det vore därför av stor betydelse, att lagen
bomme att kunna användas under åtminstone denna tid. För vårt lands
kraftförsörjning under krigsåren hade lagen i fråga varit av oerhörd betydelse.
Några nämnvärda olägenheter torde icke till följd av densamma ha åsamkats
kraftföretagen motstående intressen. Alla skäl syntes därför även tala
för att den tillfälliga lagen inarbetades i vattenlagen och därmed bleve en för
framtiden gällande beståndsdel av denna.
Utlåtanden över vattenfallsstyrelsens skrivelse avgåvos av ett antal myndigheter
och sammanslutningar. För innehållet i dessa utlåtanden redogöres
å s. 6—8 i propositionen.
Den 23 november 1945 anmälde chefen för justitiedepartementet vattenfallsstyrelsens
skrivelse i statsrådet, varvid han framhöll, att det syntes böra
övervägas, huruvida icke 1939 års lag nu borde upphävas och en återgång
sålunda ske till förkrigsförhållandena på detta område. Det syntes emellertid
föreligga skäl för en översyn av vattenlagens bestämmelser för att utröna, örn
icke medgivande till utbyggnads- eller vattenregleringsföretag skulle kunna
meddelas efter ett snabbare förfarande utan att motstående intressen träddes
för nära. Härvid borde särskild uppmärksamhet ägnas möjligheten att tillämpa
deldom i ansökningsmål. I samband härmed borde även utredas ett av
vattenöverdomstolen upptaget spörsmål örn deldom beträffande rättegångskostnad
i vattenmål. Vid utredningen borde jämväl prövas, huruvida en inarbetning
i viss utsträckning av 1939 års lag i vattenlagen kunde befinnas ändamålsenlig.
Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades härefter särskilda
sakkunniga, statssekreteraren A. G. Walin, tillika ordförande, ledamoten av
riksdagens andra kammare K. J. B. Andersson, advokaten N. C. W. Berggren,
ledamoten av riksdagens andra kammare N. O. Jönsson, direktören C. F.
Kleman, hovrättsasssessorn K. O. Riben, kraftverksdirektören J. A. Rusck och
ledamoten av riksdagens andra kammare G. T. Skoglund, för att biträda
med utredning av nu angivna frågor. Det skulle enligt statsrådsprotokollet
ankomma på de sakkunniga att i första hand till behandling upptaga frågan
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
5
om upphävande av 1939 års lag jämte därav föranledda spörsmål samt att
utan dröjsmål framlägga särskilt förslag härom.
Till fullgörande av den uppgift, som i första hand ålagts dem, ha de sakkunniga
med skrivelse den 15 januari 1946 överlämnat en promemoria
med utkast till lag om tillägg till slutstadgandet till
1939 års lag.
I promemorian ha de sakkunniga — efter en redogörelse för det aktuella
bränsle- och kraftläget (s. 8—11 i propositionen) — utvecklat sina allmänna
synpunkter på frågan örn fortsatt tillämpning av 1939 års lag (s. 11 och 12 i
propositionen). De sakkunniga ha härvid icke ansett sig kunna förorda någon
bestämd tidpunkt, då Kungl. Maj:ts förordnande den 20 oktober 1939, att
vad i lagen är stadgat örn meddelande av tillstånd till tillfällig vattenreglering
tillsvidare skall äga tillämpning, bör upphöra att gälla.
Ehuru de sakkunniga sålunda icke i nuvarande läge velat föreslå, att 1939
års lag sättes ur tillämpning, ha de ansett behövligt att uppmärksamma
vissa spörsmål, som bliva aktuella då detta skall ske. I fråga örn redan beviljade
provisoriska regleringar komme det sålunda med säkerhet att i åtskilliga
fall visa sig önskvärt att kunna förlänga deras giltighetstid i avbidan
på att tillstånd enligt 3 kap. vattenlagen skulle kunna meddelas. Dessutom
syntes man vara nödsakad räkna med att det ur nationalekonomisk synpunkt
kunde bli angeläget att i viss utsträckning snabbt fullfölja en del regleringsprojekt
som vid tiden för förordnandets upphävande alltjämt befunne sig på
ansökningsstadiet. I syfte att förebygga, att med hänsyn till dylika förhållanden
hinder skulle anses möta att överhuvud upphäva förordnandet den 20
oktober 1939, oaktat en betydande begränsning av lagens tillämpning skulle
vara möjlig, ha de sakkunniga ansett sig böra framlägga förslag till vissa särskilda
övergångsbestämmelser. Dessa bestämmelser lia av de sakkunniga ansetts
lämpligen böra upptagas såsom ett tillägg till slutstadgandet i lagen. Det
av de sakkunniga utarbetade förslaget till sådant tillägg innehåller först ett
stadgande, att om beslut, som innefattar tillstånd till tillfällig vattenreglering
enligt lagen, meddelats innan Kungl. Maj:ts förordnande enligt 1 § i
lagen upphört att gälla, vad i lagen stadgas alltjämt skall äga tillämpning
nied avseende å regleringen i fråga, ändå att beslutet icke dessförinnan vunnit
laga kraft. Inkommer, innan tiden för tillståndet gått till ända, ansökan
om tillstånd till reglering enligt 3 kap. vattenlagen, skall vattendomstolen äga,
på ansökan som inkommit inom nämnda tid, meddela tillstånd till fortsatt
tillfällig reglering enligt 1939 års lag, dock ej för längre tid än till dess tre år
förflutit från det förordnandet upphörde att gälla. Vidare stadgas, att där
ansökan örn tillstånd enligt denna lag inkommit till vattendomstolen, innan
förordnande som i 1 § sägs upphörde att gälla, vattendomstolen jämväl
därefter må meddela tillstånd i enlighet med vad i lagen sägs, örn det
finnes vara av avsevärd betydelse för kraftförsörjningen, och skola lagens
bestämmelser alltjämt äga tillämpning jämväl å reglering, vartill tillstånd
sålunda gives.
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
Beträffande den närmare motiveringen till förslaget får utskottet hänvisa
till s. 13—17 i propositionen.
över promemorian med tillhörande lagförslag ha efter remiss utlåtanden
avgivits av vattenöverdomstolen, samtliga ordinarie vattenrättsdomare ävensom
den extra vattenrättsdomaren vid Norrbygdens vattendomstol, kammarkollegiet,
kommerskollegium, vattenfallsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, statens
bränslekommission samt länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Älvsborgs,
Värmlands, örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län ävensom av Sveriges industriförbund,
svenska vattenkraftföreningen och Motala ströms regleringsförening
u. p. a. Dalälvens vattenregleringsföretag, Faxälvens regleringsförening u. p. a.
och Indalsälvens regleringsförening u. p. a., vilka jämväl erhållit tillfälle att
avgiva utlåtande, ha meddelat, att de ansluta sig till vad svenska vattenkraftföreningen
anfört. Lantbruksstyrelsen har vid sitt utlåtande fogat yttranden
av fiskeriintendentema i sötvattensdistrikten. Utlåtandet från länsstyrelsen i
örebro län var åtföljt av yttrande från statens lantbruksingenjör i länet. För
innehållet i utlåtandena lämnas redogörelse å s. 18—23 i propositionen.
Föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, har i propositionen
anfört:
»Såsom redogörelsen visar har 1939 års lag varit till utomordentlig nytta
för landets kraftförsörjning under krisåren. Den verkställda utredningen och
yttranden över promemorian giva också vid handen, att det icke ännu är
möjligt att sätta lagen ur tillämpning. Det är emellertid uppenbart, att detta
bör ske så snart förhållandena det medgiva. Lagen är otvivelaktigt förknippad
med vissa olägenheter ur rättssäkerhetssynpunkt, även om dessa
efter 1943 års ändringar reducerats i hög grad. Och för vattendomstolarna
medför lagen ett extra arbete som med hänsyn till deras arbetsbalans i övrigt
är menligt. Frågan örn att sätta lagen ur tillämpning torde dock kunna upptagas
till närmare övervägande tidigast under förra hälften av år 1947. Man
lärer därför få räkna med att det av Kungl. Majit med riksdagens medverkan
givna förordnandet om lagens tillämpning måste få gälla åtminstone till
den 1 juli 1947.
För att mildra övergången när förordnandet upphäves och samtidigt möjliggöra
att förordnandet upphäves något tidigare än eljest skulle kunna ske
ha de sakkunniga i sin promemoria föreslagit vissa övergångsbestämmelser.
I förslaget behandlas först den verkan som, efter det förordnande enligt
1 § upphört att gälla, skall tillkomma ett tidigare meddelat tillstånd till
tillfällig vattenreglering, för vilken tiden vid nämnda tidpunkt ännu icke
gått till ända. I detta hänseende föreslås en bestämmelse, att lagen skall
gälla oaktat beslutet icke dessförinnan vunnit laga kraft. Bestämmelsen har
icke föranlett någon erinran i yttrandena och torde vara lämplig.
Vidare ha de sakkunniga föreslagit en särskild bestämmelse för det fall,
att den som erhållit regleringstillstånd enligt 1939 års lag tillika begär tillstånd
till permanent reglering enligt vattenlagen. Syftet med denna bestämmelse
är att möjliggöra sådan förlängning av förstnämnda tillstånd som
Andra lagutskottets utlåtande nr 2ö.
7
erfordras för att den tillfälliga regleringen utan avbrott skall kunna avlösas
av den permanenta. Enligt förslaget skall i dylikt fall tillstånd kunna lämnas
till fortsatt reglering enligt 1939 års lag, dock ej för längre tid än till
dess tre år förflutit från det förordnandet om lagens tillämpning upphörde
att gälla. Sveriges industriförbund och svenska vattenkraftföreningen ha
hemställt örn sådan ändring i förslaget på denna punkt, att möjligheten att
förlänga meddelade regleringstillstånd i de åsyftade fallen kommer att stå
öppen utan tidsbegränsning. Vad nämnda sammanslutningar anfört har
emellertid icke övertygat mig om lämpligheten av att frångå de sakkunnigas
förslag. Det är angeläget, att de tillfälliga regleringarna avvecklas och ersättningsfrågorna
slutgiltigt regleras inom rimlig tid, och sådan tidsbegränsning
som de sakkunniga föreslagit är otvivelaktigt ägnad att i sin mån
framtvinga en allvarlig strävan från sökandens sida att avsluta den utredning
som erfordras för att erhålla tillstånd till permanent reglering enligt
vattenlagen. Självfallet böra också vattendomstolarna vara försedda med
arbetskrafter så att de kunna avdöma målen. En betydande förstärkning har
på senare tid ägt rum.
Till sist upptager de sakkunnigas förslag en bestämmelse, som ger vattendomstolen
möjlighet att jämväl i vissa fall, när ansökan enligt 1939 års
lag inkommit innan förordnandet örn lagens tillämpning upphörde att gälla,
meddela tillstånd efter denna tidpunkt i enlighet med vad i lagen sägs.
Såsom en särskild förutsättning härför har utöver vad 1939 års lag innehåller
upptagits, att meddelande av tillstånd till tillfällig reglering skall vara av
avsevärd betydelse för kraftförsörjningen. Extra vattenrättsdomaren vid Norrbygdens
vattendomstol har mot förslaget i denna del anmärkt, att det syntes
innebära en motsägelse att vid en viss tidpunkt sätta 1939 års lag ur tillämpning,
därför att behov av densamma ej längre ansåges föreligga, och samtidigt
förutsätta, att kraftsituationen fortfarande kan kräva meddelande av nya
tillfälliga regleringstillstånd. Gentemot denna anmärkning må erinras, att
behovet av att låta förordnandet enligt 1 § alltjämt gälla försvinner, om lagen
innehåller erforderliga övergångsbestämmelser. Det föreligger sålunda i denna
del en växelverkan och knappast någon motsägelse. De sakkunnigas strävan
att åstadkomma en successiv avveckling av lagens tillämpning synes mig
välgrundad.
Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol har hemställt örn den
ändringen i bestämmelsen, att — sedan det enligt 1 § i lagen meddelade förordnandet
upphört att gälla —- fortsatt behandling av inkomna ansökningar
örn tillstånd till tillfällig reglering skall medgivas endast beträffande ansökningar,
örn vilka vattenrättsdomaren före nämnda tidpunkt utfärdat kungörelse.
Syftet med ändringen skulle vara att förebygga tillströmning av undermåliga
ansökningar under tiden närmast innan förordnandet upphör att
gälla. Den extra vattenrättsdomaren vid domstolen har — för den händelse
prövning av ansökningar om tillstånd till nya tillfälliga regleringar skall överhuvud
kunna ifrågakomma efter förordnandets upphävande — uttalat sig i
samma riktning, varvid han även framfört tanken, att man i stället för att
fordra, att kungörelse skall lia utfärdats före upphävandet, skulle kunna
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
Utskottet.
kräva, att ansökningen skall lia inkommit viss tid dessförinnan. För min del
vill jag icke förorda någon ändring av de sakkunnigas förslag på denna punkt.
Mot tanken att göra möjligheten till fortsatt behandling av inkomna ansökningar
beroende av om de blivit kungjorda, innan förordnandet om lagens
tillämpning upphörde att gälla, vill jag framhålla, att en sådan ordning skulle
innebära, att möjligheterna för vattenrättsdomaren att med större eller mindre
skyndsamhet hinna behandla inkomna ansökningar skulle bliva avgörande
för frågan om en sökande skulle kunna få sin ansökan sakligt prövad eller
ej, något som principiellt sett är föga tilltalande. De sakkunnigas ståndpunkt
att i stället låta betydelsen av tillfällig reglering i varje särskilt fall vara avgörande
synes mig vara bättre grundad. Risken för att vattendomstolarna, örn
övergångsbestämmelserna i denna del få det innehåll som de sakunniga föreslagit,
skulle bliva överlupna av undermåliga ansökningar torde vara ringa.
Några svårigheter för vattendomstolarna att utan nämnvärt besvär utmönstra
otillräckligt grundade ansökningar torde i allt fall icke uppkomma.
Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol har yttrat, att de sakkunniga
genom sist berörda bestämmelse i lagutkastet syntes ha velat möjliggöra
en fortsatt praxis med en från förarbetena till 1939 års lag avsevärt avvikande
rättstillämpning. Härmed torde åsyftas det förhållandet, att lagen ursprungligen
— såsom framgår bl. a. av dåvarande departementschefens uttalanden
vid lagrådsremissen -— huvudsakligen avsåg att möjliggöra provisoriska regleringar
med relativt begränsade verkningar. En vidsträcktare tillämpning
får emellertid anses ha blivit sanktionerad genom de år 1943 företagna ändringarna
i lagen. De uttalanden som gjordes i förarbetena till 1939 års lag
i dess ursprungliga lydelse torde därför icke kunna åberopas mot de nu
föreslagna övergångsbestämmelserna.
Att såsom extra vattenrättsdomaren vid Norrbygdens vattendomstol ifrågasatt
begränsa giltighetstiden av de tillstånd, som här äro i fråga, till tre år
från det förordnandet om lagens tillämpning upphörde att gälla, synes mig
icke tillrådligt. För att tillstånden skola få praktisk betydelse måste de kunna
gälla viss tid från det tillstånd gives, vilket kan dröja något. Jag vill emellertid
framhålla, att den längsta tid för tillfällig reglering, som genom ett och
samma beslut kan medgivas, enligt lagen är tre år, och något beslut örn förlängning
kan enligt förslaget icke meddelas i de fall som här avses.
Såsom av det anförda framgår ansluter jag mig i fråga om övergångsbestämmelsernas
sakliga innehåll helt till vad de sakkunniga föreslagit. I enlighet
härmed har inom justitiedepartementet upprättats förslag till lag om tillägg
till slutstadgandet i lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser
angående tillfällig vattenreglering.»
Lagrådet bär lämnat förslaget utan erinran.
Utskottet har ej funnit anledning till erinran mot det genom propositionen
framlagda lagförslaget.
Det torde icke vara möjligt att nu angiva någon bestämd tidpunkt, då för -
Andra lagutskottets utlåtande nr 25.
9
ordnandet om tillämpning av 1939 års lag bör upphöra att gälla. Då såsom
föredragande departementschefen anfört lagen otvivelaktigt är förenad med
vissa olägenheter ur rättssäkerhetssynpunkt och medför en extra arbetsbelastning
för vattendomstolarna, bör enligt utskottets mening lagen icke äga
tillämpning längre än som nödvändigtvis påkallas med hänsyn till de förhållanden
för vilka lagen ursprungligen avsetts.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.
Stockholm den 4 april 1946.
På andra lagutskottets vägnar:
ÅKE HOLMBÄCK.
Vid ärendets behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Holmbäck, Hage, Sten, fröken Andersson*, herrar
Hils Elowsson, Hallagård* och Carl Eric Ericsson*;
från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Hellbacken*, Hermansson*, fm
Johansson, herrar Larsson i Östersund, Osterman, Andersson i Gisselås och Carlsson
i Bakeröd.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 sami. 2 avd. Nr 25.
2