Andra lagutskottets utlåtande nr 2.
1
Xr 2.
Ankom till riksdagens kansli den 12 februari 1946 kl. 4 em.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och
13 §§ lagen den 30 juni 1942 (nr 515) om åtgärder
mot vanhävd av jordbruk, dels ock i ämnet väckta
motioner.
Genom en den 31 december 1945 dagtecknad proposition, nr 7, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 30 juni 1912
(nr 515) om åtgärder mot vanhävd av jordbruk.
Härigenom förordnas, att 2 och 13 §§ lagen den 30 juni 1942 om åtgärder
mot vanhävd av jordbruk skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
2 §■
Till vanhävd — — -— driva jordbruk.
Ej heller skall den omständigheten att byggnad bortföres eller lämnas utan
underhåll anses såsom vanhävd, om byggnaden till följd av förändringar i
driften av jordbruket eller på grund av sådan sammanslagning av brukningsdelar,
som medför väsentliga fördelar för jordbrukets bedrivande i orten,
eller ock av annan dylik anledning blivit obehövlig.
Sammanslagning som ovan sägs må anses medföra väsentliga fördelar för
jordbrukets bedrivande i orten endast örn någon av de i sammanslagningen
ingående brukningsdelarna är av sådan beskaffenhet eller omfattning, att brukaren
därav icke kan erhålla sin huvudsakliga bärgning, och det ej kan anses
förmånligare för jordbrukets bedrivande i orten, att denna brukningsdel tages
i anspråk för annan sammanslagning av brukningsdelar; dock må sam
Bihang
till riksdagens protokoll 19i6. 9 sami. 2 avd. Nr 2.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 2.
manslagningen, om däri ingår brukningsdel, som avses i lagen den 27 juni
1927 angående uppsikt å vissa jordbruk, ej anses medföra väsentliga fördelar
för jordbrukets bedrivande i orten, med mindre först genom sammanslagningen
uppkommer jordbruk, därav brukaren kan erhålla sin huvudsakliga
bärgning.
13 §.
Brukningsdel må---det nödigt.
Prövas i andra fall än i 2 § andra och tredje styckena avses synnerliga skäl
föreligga, att brukningsdel sammanslås med annan, äger länsstyrelsen efter
jordbrukskommissionens hörande tillåta att byggnad, som genom sammanslagningen
blir obehövlig, bortföres eller lämnas utan underhåll.
Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta motioner, nr 225 i första kammaren av herr
Mannerskantz och nr 353 i andra kammaren av herr Thorell m. fl.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte
avslå propositionen.
Beträffande de skäl som anförts till stöd för det genom propositionen
framlagda lagförslaget ävensom i fråga örn de skäl motionärerna åberopat
till stöd för sitt yrkande får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas
här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.
Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 maj 1944 tillkallades såsom
utredningsmän för att verkställa utredning rörande ny lagstiftning om uppsikt
å jordbruk f. d. häradshövdingen N. Wihlborg, tillika ordförande, ledamoten
av riksdagens första kammare O. L. Tjällgren i Multrå, ledamöterna
av riksdagens andra kammare J. A. Andersson i Tungelsta, K. A. M. Andersson
i Löbbo, S. Janson i Frändesta och G. K. Hellbacken i Gräsberg, lantbrukaren
A. Nilsson i Steneberg samt hypoteksdirektören N. J. Falk i Lund.
Åt utredningsmännen uppdrogs jämväl att undersöka omfattningen av den
i skilda sammanhang påtalade tendensen hos jordägarna att taga under
eget bruk tidigare såsom självständiga jordbruk utarrenderade torp och
lägenheter för att sammanslå dem med andra brukningsdelar. Till fullgörande
av sistnämnda uppdrag ha utredningsmännen den 14 april 1945 framlagt
en promemoria angående provisorisk lagstiftning till förhindrande av
sammanslagning av vissa jordbruk. Vid promemorian har fogats ett särskilt
yttrande av hypoteksdirektören Falk.
över promemorian ha yttranden avgivits av lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen,
länsstyrelserna, samtliga egnahemsnämnder med undaniag av
dem i Stockholms län och stad samt Gotlands län, alla jordbrukskommis
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 2.
3
sioner med undantag av dem i Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län,
hushållningssällskapens förvaltningsutskott, 1942 års jordbrukskommitté,
fastighetsbildningssakkunniga, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet
landsbygdens folk. Länsstyrelsen i Örebro län har överlämnat ett utlåtande
från överlantmätaren i länet.
År 1943 genomfördes i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom åtskilliga ändringar, vilka i synnerhet
hade avseende å de särbestämmelser som reglera s. k. sociala arrenden.
Tillämpningsområdet för de sociala arrendebestämmelserna, vilka
innehållas i 2 kap. 49—69 §§ nyttjanderättslagen, utvidgades sålunda i avsevärd
grad. Ifrågavarande bestämmelser erhöllo också i viktiga delar nytt
innehåll av för arrendatorerna förmånlig art.
Såsom ett kraftigt återhållande moment gentemot en eventuell benägenhet
hos jordägarna att genom sammanslagning av brukningsdelar söka undandraga
sig de sociala arrendebestämmelserna verka vissa bestämmelser i 1 agen
den 27 juni 1927 ang. uppsikt å vissa jordbruk och
lagen den 30 juni 1942 örn åtgärder mot vanhävd av
jordbruk. Förstnämnda lag skall enligt sin lydelse tillämpas å brukningsdel,
som är av den beskaffenhet och omfattning och som tillhör sådan
jordägare, att med avseende å arrende därav gäller lagen örn arrende av
viss jord å landet i Norrland och vissa delar av Svealand eller vad i lagen
örn nyttjanderätt till fast egendom är särskilt stadgat om jordbruksarrenden
under bolag och med dem likställda jordägare. 1942 års vanhävdslag avser
brukningsdelar med odlad jord till en vidd överstigande ett hektar. Enligt
övergångsbestämmelserna till 1942 års vanhävdslag, vilken trädde i kraft
den 1 juli 1942 och äger giltighet till och med den 30 juni 1947, skall så
länge den lagen äger gällande kraft 1927 års uppsiktslag med vissa undantag
icke vinna tillämpning.
I båda dessa lagar föreskrives, att såvitt angår brukningsdel, som faller
under respektive lags tillämpningsområde, uppsikt skall genom jordbrukskommissions
försorg hållas över att brukningsdelen ej vanhävdas genom att
nödiga byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll. Detta innebär, att
en sammanslagning av brukningsdelar ej förringar jordägarens skyldighet
att hålla å brukningsdelarna befintliga byggnader vid makt. Från denna
föreskrift lia emellertid gjorts vissa undantag. Sålunda har i 3 § andra stycket
1927 års uppsiktslag stadgats, att såsom vanhävd ej skall anses, att byggnad,
som genom sammanslagning av brukningsdelar blivit obehövlig, bortföres
eller lämnas utan underhåll, såvida brukningsdelarna till beskaffenhet
och omfattning äro sådana att först genom deras sammanslagning uppkommer
jordbruk, därav brukaren kan erhålla sin huvudsakliga bärgning.
Enligt 2 § andra stycket 1942 års vanhävdslag skall byggnads bortförande
eller lämnande utan underhåll ej anses såsom vanhävd, örn byggnaden blivit
obehövlig till följd av förändringar i driften av jordbruket eller på grund
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 2.
av sådan sammanslagning av brukningsdelar, som medför väsentliga fördelar
för jordbruksdriften eller ock av annan dylik anledning. Emellertid
göres samtidigt i nämnda stycke inskränkning för det fall att i sammanslagningen
ingår brukningsdel som avses i 1927 års lag, och stadgas för detta
fall den förutsättningen för rätt att bortföra byggnad eller lämna den utan
underhåll, att brukningsdelarna skola vara av sådan beskaffenhet eller omfattning
att först genom deras sammanslagning uppkommer bärkraftigt jordbruk.
Sistnämnda bestämmelse innebär, att därest i sammanslagningen ingår
brukningsdel som avses i 1927 års lag sammanslagningen icke är tillåten
om någon av brukningsdelarna är ett bärkraftigt jordbruk.
Möjligheter till dispens finnas emellertid. I 14 § andra stycket 1927 års
uppsiktslag och i 13 § andra stycket 1942 års vanhävdslag stadgas sålunda,
att därest i annat fall än nyss nämnts synnerliga skäl till sammanslagning
av brukningsdelar prövas föreligga länsstyrelsen må efter jordbrukskommissionens
hörande tillåta att byggnad, som genom sammanslagningen blivit
obehövlig, bortföres eller lämnas utan underhåll.
I fråga om brukningsdel, som avses i 1927 års lag, gäller ytterligare såväl
enligt nämnda lag som enligt 1942 års lag, att brukningsdelen ej får tagas i
anspråk för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriell anläggning
eller i annat liknande syfte med mindre länsstyrelsen efter jordbrukskommissionens
hörande prövar det nödigt.
Det av förenämnda utredningsmän framlagda förslaget
innebär, att de regler, vilka enligt 1942 års vanhävdslag gälla i
fråga örn sammanslagning av brukningsdelar, som avses i 1927 års uppsiktslag,
skola göras tillämpliga även å sådana under 1942 års lags tillämpningsområde
fallande brukningsdelar, som först genom 1943 års arrendelagstiftning
kommit att omfattas av de sociala arrendebestämmelserna. Förslaget
skulle föranleda ändring av 2 och 13 §§ 1942 års vanhävdslag. Enligt
vad utredningsmännen uttalat måste förslaget anses utgöra endast en
provisorisk lösning i avbidan på den förestående revisionen av uppsiktslagstiftningen.
I syfte att erhålla närmare upplysning örn omfattningen av tendensen till
sammanslagning av för självständigt bruk lämpade arrendegårdar med andra
brukningsdelar ha utredningsmännen införskaffat uppgifter i detta hänseende
från jordbrukskommissionerna och hushållningssällskapens förvaltningsutskott
i södra och mellersta Sverige. Av de inkomna svaren ha utredningsmännen
funnit, att den nya sociala arrendelagstiftningen, som trädde
i kraft den 1 januari 1944, i vissa landsändar medfört en mer eller mindre
omfattande tendens hos ägarna av arrendefastigheter, beträffande vilka sagda
lagstiftning gjorts tillämplig, att taga fastigheterna under eget bruk för
sammanslagning av dem med andra fastigheter. Så syntes, enligt vad utredningsmännen
uttalat, av de inkomna svaren att döma vara fallet i Stockholms,
Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus,
Hallands, Älvsborgs och Skaraborgs län. Från andra län hade i svaren för
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 2.
5
klarats att en dylik tendens visserligen ännu icke kunnat förmärkas, men
att det vore att antaga att, sedan arrendelagstiftningen varit i kraft någon
längre tid och dess innebörd blivit mera allmänt känd, hos jordägarna skulle
framträda benägenhet att taga arrendefastigheter under eget bruk och
sammanslå dem med fastigheter som de själva brukade. Om också i de inkomna
svaren i förevarande sammanhang närmast åsyftats utarrenderade
torp och lägenheter, gjorde dock enligt utredningsmännens mening säkerligen
den iakttagna tendensen till avveckling av arrendesystemet såvitt anginge
sociala arrenden i icke mindre mån sig gällande även i avseende å
fullt självständiga och bärkraftiga jordbruk. Att så vore förhållandet syntes
även framgå av de uppgifter i den föreliggande frågan som framkommit
genom interpellationer vid 1943 och 1944 års riksdagar och i motionerna I: 75
och II: 105 vid 1945 års riksdag eller lämnats i till utredningsmännen remitterade
skrivelser. Då företeelsen i fråga uppgivits vara föranledd av den år
1943 genomförda nya arrendelagstiftningen, berörde densamma helt naturligt
i all synnerhet fastigheter som genom sagda lagstiftning överförts till de
speciella arrendebestämmelsernas tillämpningsområde och då i första hand
gårdar, torp och andra jordbrukslägenheter som lydde under huvudgård och
tillhörde enskild person eller fideikommiss. Utredningsmännen ha framhållit,
att det givetvis vore de för jordägaren i många fall betungande förpliktelser,
som genom de sociala arrendebestämmelserna förenats med arrenden
av nyssnämnda brukningsdelar, först och främst byggnadsskyldigheten,
som föranlett jordägaren att då möjlighet därtill funnits göra sig fri
arrendatorn och taga fastigheten under eget bruk. Vissa av de till utredningsmännen
inkomna svarsskrivelserna gåve också tydligt belägg härför. Då den
omförmälda tendensen icke kunde antagas vara av allenast tillfällig natur
utan tvärtom såsom i en del av svarsskrivelserna antytts kunde förväntas,
ju längre den sociala arrendelagstiftningen vore i kraft, taga allt större omfattning
samt härigenom syftemålet med lagstiftningen ovedersägligen motverkades,
funne utredningsmännen allt skäl föreligga till övervägande av restriktiva
lagstiftningsåtgärder till stävjande av tendensens okontrollerade utveckling.
Utredningsmännen ha vidare anfört, att lagstiftaren vid bestämningen av
vanhävdshegreppet, såvitt anginge byggnaderna å jordbruksfastigheter, enligt
den avfattning, som givits åt såväl 1927 års uppsiktslag som 1942 års
vanhävdslag, haft till ögonmärke bevarandet av de gamla brukningsdelarna,
vilket av olika skäl ansetts vara av stor samhällsekonomisk betydelse.
Emellertid hade det även ansetts, att en sammanslagning av brukningsdelar
under givna förutsättningar kunde vara förmånlig och att, då så vore förhållandet,
byggnadsbeståndets bibehållande ej vore påkallat. Med hänsyn
härtill hade undantagsbestämmelserna från det allmänna vanhävdshegreppet
tillkommit. Genom nämnda bestämmelser har man velat framhäva att uppsikts-
eller vanhävdslagstiftningen icke finge förhindra en fortgående rationalisering
av jordbruket. Undantagen från det allmänna vanhävdshegreppet
hade emellertid erhållit en betydligt snävare utformning när det gällt bruk
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 2.
ningsdel, varå den sociala arrendelagstiftningen vore tillämplig. Att lagstiftaren
varit särskilt obenägen att medgiva sammanslagning, då i densamma
ingått sådan brukningsdel, hade sin förklaring däri att man velat förebygga
att jordägaren genom sammanslagning av brukningsdelar skulle undandraga
sig tillämpning av de förpliktelser, som ålagts honom genom sociallagstiftningen.
Erfarenheten hade nämligen givit vid handen att sammanslagning
skett i ändamål att brukningsenheten efter sammanslagningen
skulle omfatta så stor ägovidd att den vid fortsatt utarrendering komme att
överstiga den för sociala arrenden föreskrivna maximiarealen. Eller ock
hade jordägaren tagit den utarrenderade fastigheten under eget bruk —
oftast efter uppsägning av arrendatorn — och sammanslagit fastigheten med
annan av honom brukad fastighet.
Den av utredningsmännen föreslagna lagändringen skulle, anförde de vidare,
för ägarna av brukningsdelar, som genom 1943 års arrendelagstiftning
dragits in under de sociala arrendebestämmelsernas tillämpningsområde, medföra
skyldighet att även efter en sammanslagning, som icke skedde för bildande
av ett jordbruk, därav brukaren kunde erhålla sin huvudsakliga bärgning,
hålla åbyggnaderna vid makt, så att kollision med vanhävdslagen ej
uppstode. På grund härav syntes man enligt utredningsmännens uppfattning
ha all anledning antaga att i fråga om uppsägning av arrendatorer och därefter
följande sammanslagning av dylika brukningsdelar vanhävdslagen efter
en ändring i den antydda riktningen skulle verka återhållande i samma grad
som nu vore förhållandet då fråga vore örn brukningsdelar som avsåges i
1927 års uppsiktslag. För övrigt syntes konsekvensen fordra att i nu ifrågavarande
hänseende samma rättsregler gällde för alla fastigheter, i fråga om
vilka de sociala arrendebestämmelserna vore tillämpliga. Att för vinnande
av det avsedda syftet företaga ändring av de bestämmelser i 1943 års arrendelagstiftning,
som av jordägaren betraktades som mest betungande, syntes
icke böra ifrågakomma, liksom ej heller eljest någon ändring i sagda lagstiftning
åtminstone för närvarande borde företagas.
Med hänsyn till vad sålunda anförts ha utredningsmännen uppgjort förslag
till erforderlig ändring av 2 § andra stycket 1942 års vanhävdslag. Ett
motsvarande förslag till lagändring har också uppgjorts beträffande 13 §
första stycket samma lag.
Utredningsmännen ha förklarat, att det av dem framlagda förslaget till
lösning av föreliggande lagstiftningsproblem måste anses ha endast provisorisk
karaktär liksom 1942 års vanhävdslag i dess helhet.
I sitt förenämnda, vid utredningsmännens förslag fogade särskilda
yttrande har hypoteksdirektören Falk framhållit, att den år 1943 genomförda
sociala arrendelagstiftningen, i stället för att såsom avsett varit
skydda arrendatorerna, kommit att i vissa fall verka i motsatt riktning. Enligt
hypoteksdirektören Falks mening kunde därför ifrågasättas huruvida
icke denna lagstiftning borde omarbetas.
Andra lagutskottets utlåtande nr 2.
7
Utredningsmännens förslag har i princip tillstyrkts eller lämnats utan
erinran i 43 av de avgivna yttrandena. I åtskilliga av dessa yttranden
— huvudsakligen yttranden som avgivits av vissa länsstyrelser, egnahemsnämnder,
jordbrukskommissioner och hushållningssällskaps förvaltningsutskott
i de norrländska länen — har uttalats, att behov av lagstiftning
av ifrågavarande slag visserligen icke förelåge för respektive läns vidkommande
men att erinran mot förslaget icke gjordes, eftersom enligt vad den
förebragta utredningen gåve vid handen förhållandena i andra delar av riket
syntes påkalla skärpta lagbestämmelser. I några av de yttranden, vari förslaget
tillstyrkts, har därjämte understrukits, att den föreslagna lagstiftningen
borde erhålla allenast provisorisk karaktär i avbidan på uppdragandet avriktlinjer
för den framtida jordbrukspolitiken.
Förslaget har avstyrkts i 52 yttranden. Såsom skäl till avstyrkandet har huvudsakligen
åberopats antingen att något behov av en lagstiftning av föreslagen
art icke kunde anses föreligga eller att utredningsmännens förslag ej tillräckligt
tillgodosåge i och för sig önskvärda rationaliseringssträvanden. I några
av yttrandena har även — delvis i anslutning till de av hypoteksdirektören
Falk anförda synpunkterna -— gjorts gällande, att ändring av de sociala
arrendebestämmelserna skulle bättre tillgodose det med förslaget avsedda
syftet.
I de återstående 9 yttrandena har hemställts, att lagstiftningsåtgärder i syfte
att förhindra sammanslagning av vissa brukningsdelar måtte anstå till dess
1942 års jordbrukskommitté framlagt förslag örn riktlinjerna för den framtida
jordbrukspolitiken och statsmakterna tagit ställning till detta förslag.
Föredragande departementschefen, statsrådet Sköld, anförde vid remiss
av förslaget till lagrådet:
»Redan vid tillkomsten av 1943 års sociala arrendelagstiftning uttalades
farhågor för att mångå jordägare, hellre än att finna sig i de nya bestämmelserna,
skulle komma att avstå från att upplåta jord på arrende och i stället
taga under eget bruk tidigare utarrenderade brukningsdelar eller ock genom
sammanslagning av sådana jordbruk till större brukningsenheter söka undandraga
sig nämnda lagstiftning. Det framhölls emellertid, att en tendens
till avveckling av arrendesystemet icke syntes kunna vålla några märkbara
olägenheter, örn den bleve av endast jämförelsevis måttlig styrka och nedgången
i fråga om arrendejordbruken motsvarades av en uppgång beträffande
de självägda jordbruken. I den mån däremot en mera omfattande tendens
skulle framkomma att sammanföra för självständigt jordbruk lämpade
arrendegårdar med andra bärkraftiga brukningsdelar ansågs detta vara en
icke önskvärd utveckling.
Av den utredning, som återgivils i föreliggande promemoria, synes framgå,
att de vid den nya arrendelagstiftningens tillkomst uttalade farhågorna i
fråga örn en förhållandevis snabbt genomförd sammanslagning av arrendefastigheter
till större brukningsenheter besannats. Från flera håll har också
framhållits, att denna tendens till sammanslagning av brukningsdelar icke
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 2.
torde vara av tillfällig natur utan komme att taga allt större omfattning ju
längre den sociala arrendelagstiftningen vore i kraft. En dylik utveckling
synes mig av flera orsaker icke böra få förbliva okontrollerad. I synnerhet
två skäl framträda med särskild styrka mot att en sådan tendens får fortgå
utan ingrepp. När de nya sociala arrendebestämmelserna tillkommo, avsågs
därmed att giva arrendatorerna en säkrare och förbättrad ställning i arrendeförhållandet.
Skulle den antydda tendensen vinna i styrka, har lagstiftningen
i viss mån förfelat sitt syfte och åtgärder synas då böra vidtagas för att
undanröja de icke önskvärda följderna av densamma. Det kan uppenbarligen
icke vara någon mening med att vidtaga åtgärder för stärkande av
arrendatorernas ställning, därest dessa åtgärder i någon större omfattning
få den konsekvensen att jordägaren, för att undandraga sig för honom tyngande
utgifter i fråga om arrendefastigheterna, underlåter att vidare utarrendera
desamma. För arrendatorerna skulle det självfallet framstå såsom i
hög grad otillfredsställande, om de — kanske efter mycket långa arrendetider
under vilka de nedlagt ett omfattande arbete på arrendeställena —
skulle finna sig uppsagda från arrendena såsom en följd av att de nya bestämmelserna
av jordägaren anses alltför betungande.
Såsom förut antytts pågår för närvarande utredning rörande möjligheterna
att genom rationaliseringsåtgärder förbättra förutsättningarna för det
svenska jordbruket. Vid en framtida rationalisering av jordbruket komma
med sannolikhet bland annat att även prövas möjligheterna att genom sammanslagning
av nu ofullständiga jordbruk åstadkomma lämpligare storlek
och sammansättning av jordbruken i olika delar av landet. I betraktande
härav kan en okontrollerad utveckling av tendensen till sammanslagning
uppenbarligen icke anses önskvärd. Genom sammanslagningar, med vilka
plägar följa att å någon av de sammanslagna brukningsdelarna befintliga,
för jordbruket avsedda byggnader bortföras eller lämnas att förfalla, skapas
brukningsförhållanden, som kunna försvåra en ur rationaliseringssynpunkter
förmånligare brukningsindelning och sålunda lägga hinder i vägen för
den framtida rationaliseringen av landets jordbruk. Även ur nu anförda
synpunkter förefinnes således ett starkt behov av att i görligaste utsträckning
förhindra ett icke önskvärt sammanförande av jordbruksenheter och
därmed följande vanvård av jordbruksbyggnaderna. Med hänsyn till vad
nu anförts finner jag mig kunna giva min anslutning till den av utredningsmännens
majoritet i promemorian uttalade uppfattningen att lagstiftningsåtgärder
böra upptagas till övervägande i syfte att erhålla vidgad kontroll
över utvecklingen av tendensen att sammanslå brukningsdelar och att
dessa åtgärder icke böra anstå till dess den pågående utredningen om revision
av uppsiktslagstiftningen slutförts. Visserligen bliva de åtgärder, som
nu komma i fråga, endast av provisorisk natur och sannolikt även av förhållandevis
kort varaktighet, men enligt min mening äro de allmänna och
enskilda intressen som här står på spel av den betydelse, att statsmakterna
icke kunna underlåta att ingripa för att tillrättalägga de uppkomna missförhållandena.
Jag vill erinra att, såvitt angår förvärv av fastigheter för sam
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 2.
9
manslagning med brukningsdel som redan äges av förvärvaren, en kontroll
erhålles, därest den i proposition till årets riksdag föreslagna lagstiftningen
angående inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet antages.
Vad angår frågan om vilken form den nu ifrågasatta lagstiftningen bör
erhålla delar jag såtillvida utredningsmännens mening, att den lämpligen
kan anknytas till den nu gällande uppsiktslagstiftningen. Detta faller sig så
mycket mera naturligt som vanhävdslagstiftningen ju ursprungligen utgjorde
ett komplement till de sociala bestämmelserna i arrendelagstiftningen och
avsåg bland annat att förhindra ett kringgående av dessa bestämmelser.
Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår verka bestämmelserna i
denna lagstiftning om skyldighet att vidmakthålla byggnader såsom ett i
viss mån återhållande moment gentemot en eventuell benägenhet hos jordägarna
att genom sammanslagning av brukningsdelar undandraga sig de
sociala arrendebestämmelserna eller att eljest sammanslå brukningsdelar,
där detta ur allmän synpunkt ansetts icke önskvärt. Såvitt angår brukningsdelar
i allmänhet föreligger emellertid enligt den nu gällande 1942 års vanhävdslag
icke något absolut hinder mot bortförande eller bristande under
håll av byggnader som genom en sammanslagning blivit onödiga. I detta hänseende
gäller, såsom förut framhållits, den allmänna regeln att byggnad må
bortföras eller lämnas utan underhåll så snart sammanslagningen kan anses
medföra väsentliga fördelar för jordbruksdriften. Om däremot i sammanslagningen
ingår brukningsdel, som avses i 1927 års lag, äro bestämmelserna
betydligt strängare i det att byggnad må bortföras eller lämnas utan underhåll
endast då de sammanslagna brukningsdelarna var för sig icke utgöra
bärkraftiga jordbruk men genom sammanslagningen ett sådant jordbruk
skulle uppstå. Med hänsyn till det anförda torde det ligga närmast till hands
att för vinnande av syftet att förekomma icke önskvärda sammanslagningar
vidtaga erforderlig ändring i 1942 års vanhävdslag, allra helst som lösningen
av föreliggande lagstiftningsproblem icke kan erhålla annat än provisorisk
karaktär i avbidan på slutförandet av nyssnämnda utredning beträffande
lagstiftningen angående uppsikt å jordbruk och igångsättandet av det tilltänkta
rationaliseringsarbetet å jordbrukets område.
Att på sätt i vissa yttranden föreslagits söka förhindra den ifrågavarande
icke önskvärda utvecklingen genom vidtagande av ändring i de sociala arrendebestämmelserna
skulle innebära, att sammanslagning av brukningsdelar
komme att förhindras blott i fråga örn utarrenderade fastigheter men icke i
fråga om sådana var för sig bärkraftiga jordbruk, som vid tillfället brukades
av ägaren. Ej heller skulle hinder mot sammanslagning föreligga, örn arrendatorn
själv sade upp sig eller om han avstode från nytt arrende. Korrektiv
mot icke önskvärd sammanslagning av brukningsdelar finge i dessa fall i
stället sökas i vanhävdslagstiftningen eller möjligen i en ny helt fristående
lagstiftning. Sistnämnda utväg synes mig mindre tilltalande med hänsyn till
den provisoriska karaktär lagstiftningen såsom nyss antytts är avsedd att få.
Då det gäller att avgöra i vad mån man genom bestämmelser i vanhävdslagen
bör söka hindra sammanslagning av brukningsdelar, måste man emel
-
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 2.
lertid skilja mellan olika fall. Enighet torde råda därom, att sådan sammanslagning
av brukningsdelar, vari ingå allenast fullt bärkraftiga jordbruk, bör
åtminstone tillsvidare i avbidan på det slutliga ståndpunktstagandet till jordbrukets
rationaliseringsfråga i viss utsträckning begränsas. Om alla de i en
avsedd sammanslagning ingående brukningsdelarna med hänsyn till möjligheterna
att därå driva ett rationellt jordbruk kunna anses ha förutsättningar
att bestå på lång sikt och bereda brukarna en skälig bärgning, bör det icke
tillåtas att byggnad, som genom sådan sammanslagning kan bliva obehövlig,
bortföres eller lämnas utan underhåll. Det torde såsom 1942 års jordbrukskommitté
framhållit icke föreligga någon större risk för att en föreskrift i
vanhävdslagen örn skyldighet att underhålla byggnader å dessa brukningsdelar
skulle försvåra en ur jordbruksekonomisk synpunkt nödvändig rationalisering
eller för att en investering av kapital i byggnaderna på lång sikt skulle
vara värdelös. I den mån det ur rationaliseringssynpunkt befinnes ändamålsenligt
att sammanslagning av fullständiga jordbruk äger rum och det icke
kan anses stå i strid med arrendators berättigade intressen bör sådan sammanslagning
kunna medgivas efter dispens av länsstyrelsen. Enighet torde
även råda därom, att sammanslagning, vari ingå allenast icke bärkraftiga
jordbruk, där särskilda skäl icke till annat föranleda, bör betraktas såsom ur
rationaliseringssynpunkt lämplig. En viss kontroll över dylika sammanslagningar
torde emellertid få anses önskvärd.
Beträffande de fall åter, där i den avsedda sammanslagningen ingå brukningsdelar
av båda nyss angivna slag, ha olika meningar kommit till synes
i ärendet. Att, såsom utredningsmännen förordat, i fråga om en stor del av
landets jord hindra all sådan sammanslagning av brukningsdelar, vari ingår
ett bärkraftigt jordbruk, finner jag i likhet med vad i flertalet av de över
utredningsmännens förslag avgivna yttrandena framhållits vara ägnat att
motarbeta i och för sig önskvärda rationaliseringssträvanden. Såsom fastighetsbildningssakkunniga
framhållit, måste jämväl ett blott provisoriskt ingrepp
av förevarande art ske på sådant sätt att uppsiktslagstiftningens revision
och det blivande rationaliseringsarbetet icke därigenom föregripas. Å
andra sidan synes man ej heller böra tillåta sammanslagning av brukningsdelar,
så snart i sammanslagningen ingår ett icke bärkraftigt jordbruk, utan i
varje särskilt fall bör övervägas, hur ett dylikt jordbruk förmånligast kan
disponeras. Visar det sig därvid, att den icke bärkraftiga brukningsdelen lämpligen
bör sammanslås med allenast någon av de övriga i den avsedda sammanslagningen
ingående brukningsdelarna eller med annan brukningsdel, bör
sammanslagningen icke vara tillåten. Örn sålunda till en huvudgård höra
två utgårdar, vilka icke var för sig utgöra bärkraftiga jordbruk, böra de båda
utgårdarna eller någon av dem icke få sammanslås med huvudgården, där
det med hänsyn till föreliggande förhållanden kan anses förmånligare att utgårdarna
sammanslås med varandra eller med annan brukningsdel. Avgörande
härvidlag synes böra vara vad som är förmånligast icke för den enskilde
ägaren av huvudgården utan för bedrivandet av ett rationellt jordbruk
i orten.
Andra lagutskottets utlåtande nr 2.
11
På grund av vad sålunda anförts finner jag mig böra föreslå, att till lösande
av den föreliggande lagstiftningsfrågan i 2 § 1942 års vanhävdslag dels tydligare
än nu i lagtexten framhäves att sammanslagning av brukningsdelar skall
medföra rätt till bortförande eller lämnande utan underhåll av byggnad,
allenast örn den medför väsentliga fördelar för jordbrukets bedrivande i orten,
och dels intages en närmare bestämning av vad med begreppet väsentliga fördelar
för jordbrukets bedrivande i orten skall anses. Denna bestämning torde
lämpligen kunna avfattas på det sätt, att sammanslagning skall anses medföra
väsentliga fördelar för jordbrukets bedrivande i orten, endast om någon av de
i sammanslagningen ingående brukningsdelarna är av sådan beskaffenhet
eller omfattning, att brukaren därav icke kan erhålla sin huvudsakliga bärgning,
och det icke kan anses förmånligare för jordbrukets bedrivande, att
denna brukningsdel tages i anspråk för annan sammanslagning av brukningsdelar
i orten.
En bestämmelse av antydd innebörd synes böra avse brukningsdelar i allmänhet,
varå 1942 års vanhävdslag äger tillämpning. För det fall att i den
åsyftade sammanslagningen ingår brukningsdel, som avses i 1927 års uppsiktslag,
stadgas såsom förut nämnts i 1942 års vanhävdslag en inskränkning i
undantaget från skyldigheten att vidmakthålla byggnader, i det att byggnad,
som genom sammanslagning blivit obehövlig, må bortföras eller lämnas utan
underhåll endast under förutsättning att först genom sammanslagningen uppkommer
ett fullständigt jordbruk. Detta stadgande torde böra bibehållas men
anslutas till den av mig föreslagna bestämningen av vad med begreppet väsentliga
fördelar för jordbrukets bedrivande i orten skall anses. Det bör således
även i fråga om sammanslagning av brukningsdelar, som avses i 1927 års
uppsiktslag, uppställas en fordran på prövning av huruvida det ej kan anses
förmånligare för jordbrukets bedrivande, att den ifrågavarande brukningsdelen
tages i anspråk för annan sammanslagning av brukningsdelar i orten.
Vad sålunda föreslagits torde föranleda en jämkning av redaktionell art av
13 § andra stycket 1942 års vanhävdslag.
Därest förevarande lagstiftningsproblem löses i enlighet med vad nu anförts,
synes anledning ej föreligga att på sätt utredningsmännen föreslagit utvidga
tillämpningsområdet för stadgandet i 13 § första stycket 1942 års vanhävdslag
att brukningsdel, som avses i 1927 års uppsiktslag, ej får tagas i anspråk
för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriell anläggning
eller i annat liknande syfte med mindre länsstyrelsen efter jordbrukskommissionens
hörande prövar det nödigt. Ej heller i övrigt torde ändringar
i 1942 års vanhävdslag utöver de av mig föreslagna böra upptagas till övervägande
i detta sammanhang.»
Lagrådet yttrade:
»Mot den nu föreslagna lagstiftningen kunna ur olika synpunkter erinringar
framställas. Förslaget kan icke anses innebära någon fullt tillfredsställande
lösning av det föreliggande problemet, och det kan vara ägnat alt i vissa fall
försvåra en önskvärd utveckling inom jordbruket. En brist är även, att i
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 2.
förslaget icke tydligt angives i vilken omfattning de nya bestämmelserna
skola äga tillämpning beträffande redan bestående förhållanden. Med hänsyn
till att lagen skall äga giltighet endast till och med den 30 juni 1947 och
att den under sin giltighetstid ej torde komma att tillämpas i någon större
utsträckning, synas emellertid tillräckliga skäl icke föreligga att avstyrka förslaget.
»
I anledning av lagrådets yttrande anförde föredragande departementschefen:
»En
ur formell synpunkt fullt tillfredsställande lösning av det föreliggande
lagstiftningsproblemet torde måhända icke kunna erhållas nied mindre en
ny helt fristående lagstiftning i ämnet tillskapas. Av skäl, som av mig anförts
vid lagförslagets överlämnande till lagrådet, finner jag mig icke kunna
för närvarande förorda en sådan utväg. På grund härav och då lagförslaget
enligt min mening måste anses ägnat att främja i och för sig önskvärda rationaliseringssträvanden,
finner jag en lagstiftning av det slag, som det till lagrådet
remitterade förslaget innebär, böra komma till stånd.
Med hänsyn till innehållet i de nya bestämmelserna torde särskilda övergångsbestämmelser
icke vara erforderliga.»
Utskottet. Den i ärendet förebragta utredningen giver vid handen, att 1943 års arrendelagstiftning
medfört en —- i vissa landsändar ganska påtaglig — tendens
hos ägarna av arrendefastigheter, som genom nämnda lagstiftning kommit
att omfattas av de sociala arrendebestämmelserna, att taga fastigheterna under
eget bruk för att sammanslå dem med andra fastigheter. Att en dylik
tendens framträtt synes även framgå av motioner, som varit föremål för
utskottets behandling vid 1945 års riksdag (se utskottets utlåtande nr 65/
1945).
I vissa av de remissyttranden som avgivits över utredningsmännens förslag
har framhållits, att det icke funnes något behov av kontroll över den tendens
till sammanslagning som sålunda kunnat iakttagas. Samma uppfattning
har även kommit till synes i de i anledning av propositionen väckta motionerna.
Utskottet kan icke dela denna åsikt. I fråga örn skälen för en kontroll
i förevarande avseende ansluter sig utskottet i huvudsak till vad föredragande
departementschefen anfört. Utskottet anser sig i detta sammanhang särskilt
böra betona vikten av att icke den rationalisering av jordbruket, som
allmänt torde framstå såsom ett önskemål, försvåras genom åtgärder av
förenämnda beskaffenhet från jordägarnas sida.
Motionärerna ha åberopat ett uttalande av fastighetsbildningssakkunniga,
vari göres en principiell invändning mot en lagstiftning av föreslagen art. De
sakkunniga framhålla, att man vid genomförandet av 1943 års arrendelagstiftning
icke avsett att tvinga jordägaren att begagna sig av arrendeinstitutet
i vidare mån än som följde av optionsrätten. Örn jordägaren sålunda underläte
att utarrendera sin fastighet eller använde sin rätt att bryta optionsrätten,
kunde han icke sägas kringgå arrendelagstiftningen. Det syntes då icke vara
Andra lagutskottets utlåtande nr 2.
13
följdriktigt eller försvarligt, att man på sätt som skulle ske genom den nu
föreslagna lagstiftningen »kompletterade» arrendelagstiftningen genom att för
de fall, då jordägaren önskade bryta optionsrätten, på en omväg söka i arrendatorns
intresse genom vanhävdslagstiftningen hindra jordägaren att begagna
den rätt som sålunda tillerkänts honom. Mot detta uttalande kan först och
främst åberopas det självklara förhållandet, att något hinder icke finnes för
lagstiftaren att nu inskränka denna jordägarens rätt. Att denna inskränkning
föreslagits skola genomföras genom ändring av vanhävdslagstiftningen och
icke av arrendelagstiftningen är, såsom föredragande departementschefen anfört,
beroende därpå att en ändring av sistnämnda lag ansetts skola innebära
endast en ofullständig lösning av föreliggande spörsmål. Måhända hade
det ur rättstekniska synpunkter varit mera önskvärt att frågan lösts genom
en helt fristående lagstiftning. Då emellertid den nu föreslagna regleringen
är avsedd att gälla endast såsom ett provisorium, torde det icke kunna möta
några betänkligheter att för vinnande av det avsedda syftet vidtaga ändring
av vanhävdslagen. Gentemot motionärernas invändning på denna punkt kan
för övrigt åberopas, att lagstiftningens egentliga syfte icke är att hindra att
den utarrenderade brukningsdelen övertages av ägaren för att brukas av
denne utan att förekomma att den på ett olämpligt sätt sammanslås med
annan brukningsdel.
I 2 § vanhävdslagen i dess nu gällande lydelse stadgas, att den omständigheten
att byggnad bortföres eller lämnas utan underhåll icke skall anses såsom
vanhävd, om byggnaden på grund av sådan sammanslagning av brukningsdelar
som medför väsentliga fördelar för jordbruksdriften blivit obehövlig.
Undantag från denna regel gäller i fråga om sammanslagning, vari
ingår brukningsdel å vilken de sociala arrendebestämmelserna voro tillämpliga
sådana de lydde före 1943 års ändringar i arrendelagstiftningen. Byggnad
å sådan brukningsdel må bortföras eller lämnas utan underhåll endast såvida
de i sammanslagningen ingående brukningsdelarna äro sådana att
först genom deras sammanslagning uppkommer ett bärkraftigt jordbruk.
Utredningsmännens förslag till ändring av vanhävdslagen innebar, att
nämnda undantagsstadgande skulle göras tillämpligt å alla i vanhävdslagen
avsedda brukningsdelar, som numera omfattas av den sociala arrendelagstiftningen.
Ifrågavarande förslag har dock icke vunnit anslutning i propositionen. I
stället innebär det genom propositionen framlagda förslaget sådan ändring av
2 § vanhävdslagen, att dels i lagtexten tydligare framhäves att sammanslagning
av brukningsdelar skall medföra rätt till bortförande eller lämnande
utan underhåll av byggnad allenast örn sammanslagningen medför väsentliga
fördelar för jordbrukets bedrivande i orten och dels intages en närmare bestämning
av vad som skall avses med begreppet väsentliga fördelar för jordbrukets
bedrivande i orten. Sådana fördelar skola enligt nämnda begreppsbestämning
anses föreligga endast örn någon av de i sammanslagningen ingående
brukningsdelarna är att betrakta såsom ett ofullständigt jordbruk och
det ej kan anses förmånligare för jordbrukets bedrivande i orten att denna
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 2.
brukningsdel tages i anspråk för annan sammanslagning av brukningsdelar.
Vid sidan av dessa för alla med vanhävdslagen avsedda brukningsdelar tilllämpliga
regler bibehålies emellertid det nu gällande undantaget för brukningsdelar
som enligt de före 1943 års arrendelagstiftning gällande föreskrifterna
omfattades av de sociala arrendebestämmelserna.
Beträffande sammanslagning vari ingå allenast fullt bärkraftiga jordbruk
innebär sålunda den föreslagna ändringen, att sammanslagningen icke skall
få äga rum. Att dylik sammanslagning i allmänhet bör förhindras torde icke
vara föremål för delade meningar. Skulle synnerliga skäl för sammanslagning
ändock föreligga i dylikt fall kan länsstyrelsen enligt 13 § medgiva
dispens från förbudet.
För tillåtlighet av sammanslagning, då någon av de däri ingående brukningsdelarna
utgör ett ofullständigt jordbruk, uppställer förslaget, såsom
framgår av det förut sagda, kravet att det icke kan anses förmånligare för
jordbrukets bedrivande i orten att denna brukningsdel sammanslås med allenast
en eller flera av de övriga brukningsdelar som ingå i den tilltänkta sammanslagningen
eller med annan brukningsdel. I jämförelse med utredningsmännens
förslag får sålunda Kungl. Maj:ts förslag i denna del anses innebära
en avsevärt mindre restriktiv reglering av möjligheterna till sammanslagning.
De avstyrkande yttranden som avgåvos över förstnämnda förslag riktade
sig väsentligen emot detta förslags synnerliga stränghet gentemot sammanslagning
av ett bärkraftigt jordbruk med ett icke bärkraftigt. De kritiska
synpunkter som under remissbehandlingen anlagts å utredningsmännens
förslag torde sålunda i avsevärd utsträckning ha beaktats genom omarbetningen
av förslaget.
Genom uppställandet av villkoret, att det icke kan anses förmånligare för
jordbrukets bedrivande i orten att den ofullständiga brukningsdelen tages i
anspråk för annan sammanslagning, göres enligt utskottets mening en lämplig
gränsdragning mellan de sammanslagningar som böra tillåtas och dem
som icke böra komma till stånd. Givetvis kunna enstaka fall tänkas förekomma,
då villkoret i fråga kan utgöra hinder för önskvärd rationalisering
eller föranleda olägenhet av större betydelse för jordägare. Utskottet vill
emellertid i detta sammanhang erinra om den möjlighet att erhålla dispens
från bestämmelserna i 2 § som föreligger enligt 13 § i lagen. Utskottet förutsätter,
att vid prövning huruvida dispens må medgivas tillbörlig hänsyn tages
till de intressen som enligt vad nyss anförts kunna tala till förmån för den
tilltänkta sammanslagningen.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte med avslag å motionerna I: 225 och
II: 353 bifalla propositionen nr 7.
Stockholm den 12 februari 1946.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Andra lagutskottets utlåtande nr 2.
15
Vid ärendets behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Löfvander, Björkman*, Sten*,
Uhlén, Hagman* och Englund*;
från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås*, Hellbacken, Ryberg, Hermansson*.
Holm, Andersson i Gisselås, Lundberg och Jacobsson i Igelsbo*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Björkman, Hagman, Englund och Andersson i Gisselås, vilka
ansett att utskottet bort med tillstyrkande av motionerna 1:225 och 11:353
avstyrka propositionen nr 7.