Andra lagutskottets utlåtande nr 14.
1
Nr 14.
Ankom till riksdagens kansli den 14 mars 1946 kl. 5 em.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag med särskilda bestämmelser örn arrende
av viss kommunal jord m. ari., dels o c k i ämnet
väckta motioner.
Genom en den 4 januari 1946 dagtecknad proposition, nr 12, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen Magda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till
1) lag med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal jord;
samt
2) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907 (nr
36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två
i anledning av densamma väckta motioner, nr 223 i första kammaren av
herr Ericsson, Herman, m. fl. och nr 356 i andra kammaren av herr Petterson
i Degerfors m. fl.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte
avslå förslaget till lag med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal
jord samt vidtaga härav betingad ändring i förslaget till lag angående
ändrad lydelse av 2 kap. 49 § lagen örn nyttjanderätt till fast egendom.
Beträffande de skäl som utöver vad nedan anföres åberopats till stöd för
de framlagda förslagen ävensom i fråga om de skäl motionärerna andragit
till stöd för sina yrkanden får utskottet hänvisa till propositionen och motionerna.
I. Inledning.
Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 januari 1944 tillkallades, dels
samma dag till utredningsmän för verkställande av utredning rörande arrendebestämmelser
för kommunal jord m. m. häradshövdingen N. Wihlborg,
tillika ordförande, och stiftssekreteraren T. V. K. Gynnerstedt samt dels den
15 maj 1944 att såsom sakkunniga deltaga med utredningsmännen vid överläggningar
i ämnet arrendatorn E. Johnsson, Lagklarebäcks gård, agronoBihang
till riksdagens protokoll 1946. i 9 sami. 2 avd. Nr li.
1
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 11.
men G. Lundgren i Stockholm, fastighetsdirektören F. Persson i Göteborg och
ledamoten av riksdagens andra kammare A. P. Pettersson i Dahl.
Med skrivelse den 16 februari 1945 ha utredningsmännen överlämnat promemoria
med förslag till arrendebestämmelser för kommunal jord (SOU
1945:9). Vid förslaget fanns fogat ett särskilt yttrande av direktör Persson.
Över förslaget ha efter remiss yttranden avgivits av statskontoret, lantbruksstyrelsen
och luftfartsmyndigheten, flertalet av jordbrukskommissionerna,
landstingens förvaltningsutskott och rikets städer ävensom av Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund, Sveriges lantbruksförbund
och Riksförbundet landsbygdens folk (RLF).
Vidare ha utredningsmännen med skrivelse den 27 augusti 1945 överlämnat
promemoria angående de sociala arrendebestämmelsernas tillämpning å upplåtelse
på arrende av viss allmänningsjord. Över denna promemoria ha yttranden
avgivits av lantbruksstyrelsen, samtliga länsstyrelser, flertalet jordbrukskommissioner,
hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Södermanlands,
Östergötlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, Västernorrlands
och Jämtlands län, styrelserna för Norra Vedbo och Glanshammars
häradsallmänningar samt Vilhelmina övre sockenallmänning ävensom Hamra
kapellags, Orsa, Älvdalens, Lima, Transtrands, Särna och Idre, Svärdsjö, Envikens
och Svartnäs, Venjans, Arjeplogs, Arvidsjaurs och Gällivare socknars
allmänningsstyrelser, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens
folk (RLF).
II. Arrendebestämmelser för kommunal jord.
1. Den sociala arrendelagstiftningens förhållande till arrenden av
kommunal jord.
1936 års arrendeutredning, vars betänkande legat till grund för den år
1943 antagna nya arrendelagstiftningen, hade i samband med prövning av
frågan om vilka arrenden som borde falla under de sociala arrendebestämmelserna
under övervägande huruvida dit borde hänföras arrenden av
kommunal jord. I avseende härå yttrade emellertid arrendeutredningen att
något egentligt behov av skärpta regler för dylika arrenden ej torde föreligga
samt att det även skulle möta särskilda svårigheter att genomföra sådana
regler enär kommunernas arrendeupplåtelser mycket ofta vore av tillfällig
karaktär.
Lagrådet fann vad arrendeutredningen sålunda anfört icke kunna lämnas
utan beaktande och tilläde, att det av rättstekniska skäl icke syntes låta sig
göra att inom gruppen av kommunala arrenden utskilja sådana, vilka kunde
sägas vara permanenta, samt att ett överförande av alla arrenden å kommunal
jord till de speciella reglernas tillämpningsområde, med hänsyn till
behovet av dispens för de tillfälliga upplåtelserna, knappast torde te sig ändamålsenligt.
Andra lagutskottets utlåtande nr 14.
3
I den proposition, nr 346, varigenom förslaget till ändring av arrendelagstiftningen
framlades för 1943 års riksdag, upptogos ej heller de kommunala
arrendeupplåtelserna bland de arrenden å vilka de sociala bestämmelserna
ansågos böra tillämpas. Tredje särskilda utskottet, som hade propositionen
till behandling, uttalade emellertid i sitt utlåtande, att utskottet
för sin del ansåge, att särskild utredning borde komma till stånd beträffande
bland annat sådana arrenden a kommunal jord vilka besutte en mera varaktig
karaktär. Utskottets utlåtande i denna del godkändes av riksdagen (r
skr. 533).
2. Omfattningen av kommunala arrenden.
För erhållande av upplysning om i vilken omfattning arrenden av kommunal
jord förekomma ha utredningsmännen dels från samtliga städer införskaffat
vissa uppgifter enligt översända formulär angående städerna tillhörig
utarrenderad jordbruksjord och dels anmodat landstingens förvaltningsutskott
att till utredningsmännen inkomma med uppgift, om landstingen äro
ägare av jordbruksjord, som är upplåten på arrende, samt att, i händelse
så är förhållandet, meddela brukningsdelarnas antal m. m. Vidare ha utredningsmännen
i skrivelse till stiftsnämnderna anmodat dessa att till utredningsmännen
lämna uppgift å antalet klockarlönefastiglieter, som enligt Kungl.
Maj :ts beslut överlämnats till vederbörande församling för att av församlingen
disponeras på sätt örn kommunal jord i allmänhet gäller. Uppgifter
i sistnämnda hänseende ha av utredningsmännen införskaffats, enär de ansett
det kunna antagas, att dylika förutvarande klockarlönefastigheter i den
mån de ännu innehavas av de församlingar till vilka de överlämnats i allmänhet
icke brukas av församlingarna själva utan äro upplåtna på arrende.
Utredningsmännen ha funnit det icke uteslutet, att det även funnes andra
kommunala fastigheter, som brukades av arrendatorer, än de som avsåges
med de begärda uppgifterna, men då dessas antal icke torde vara stort ha
utredningsmännen icke ansett erforderligt att införskaffa uppgift angående
dem. För erhållande av fullständig upplysning angående förekomsten avkommunala
arrenden vore det enligt utredningsmännens uppfattning nödvändigt
att tillskriva, förutom städerna och landstingen, även samtliga landskommuner
i riket, vilket dock av nyss anfört skäl befunnits icke böra ske.
De från städerna inkomna uppgifterna ha av utredningsmännen sammanställts
i två tabeller, av vilka den förra upptar för hela riket antalet brukningsdelar
och tiden för arrendeupplåtelserna och den senare upptar länsvis
arealen och värdet å den utarrenderade jordbruksjorden. Förstnämnda tabell
är intagen nedan å s. 4.
Örn de från landstingens förvaltningsutskott inkomna uppgifterna ha utredningsmännen
lämnat följande redogörelse.
Stockholms läns landsting vore ägare av tre utarrenderade jordbruksfastigheter
med sammanlagt värde av 83 800 kronor. Arrendet hade upp
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 14.
Uppgifter angående städernas utarrenderade jordbruksjord.
Antal bruknings-delar med en |
Försedda med för jordbruksdriften |
Obebyggda brukningsdelar |
|||||||||
Utarrenderade för en tid av |
|||||||||||
1 år |
över 1-5 år |
över 5-10 år |
över 10 år |
S:a |
1 år |
över 1-5 år |
över 5—10 år |
över 10 år |
S:a |
||
0,26— 1 |
har____ |
35 |
10 |
10 |
9 |
64 |
530 |
126 |
145 |
34 |
835 |
Över 1— 2 |
T> .... |
41 |
19 |
9 |
j 18 |
87 |
248 |
110 |
104 |
14 |
476 |
> 2— 5 |
» .... |
93 |
35 |
11 |
23 |
162 |
266 |
163 |
189 |
15 |
633 |
> 5- 10 |
» .... |
74 |
61 |
20 |
11 |
166 |
95 |
59 |
81 |
9 |
244 |
» 10- 20 |
3> .... |
55 |
41 |
20 |
11 |
127 |
28 |
41 |
23 |
3 |
95 |
» 20— 30 |
> .... |
23 |
49 |
16 |
3 |
91 |
5 |
8 |
10 |
1 |
24 |
> 30— 50 |
> .... |
28 |
26 |
20 |
11 |
85 |
4 |
2 |
6 |
— |
12 |
> 50—100 |
> .... |
14 |
13 |
25 |
5 |
57 |
1 |
— |
2 |
— |
3 |
» 100 |
» .... |
3 |
13 |
27 |
1 |
44 |
O Ö |
1 |
— |
— |
4 |
Summa |
366 |
267 |
158 |
92 |
883 |
1180 |
510 |
560 |
76 |
2326 |
givits vara tillfälligt för en av fastigheterna men permanent för de båda
andra. — Södermanlands läns landsting ägde en jordbruksfastighet, som
vore utarrenderad på sju år. Värdet vöre 41 300 kronor. Arrendet uppgåves
vara permanent. — Östergötlands läns landsting ägde en jordbruksfastighet,
värderad till 41 900 kronor, vilken utarrenderades permanent. — Kronobergs
läns landsting ägde en under styrelsens för en lantmannaskola förvaltning
stående jordbruksfastighet med ett värde av 151 600 kronor. Den vöre tillfälligt
utarrenderad i avvaktan på att den skulle användas till skoljordbruk.
— Kalmar läns norra landsting ägde sex mindre utarrenderade jordbrukslägenheter
belägna på ett landstinget tillhörigt skogskomplex. — Gotlands
läns landsting ägde en jordbruksfastighet med ett värde av 79 500 kronor.
Den vore tillfälligt utarrenderad i avvaktan på att användas för en ny lantmannaskola.
— Kristianstads läns landsting ägde tre utarrenderade brukningsdelar
med ett sammanlagt värde av cirka 13 200 kronor. Arrendetiden
vore för alla brukningsdelarna ett år i sänder. — Malmöhus läns landsting
vore ägare av tolv utarrenderade brukningsdelar med ett sammanlagt värde
av 194 400 kronor. Arrendeupplåtelserna uppgåves vara permanenta. — Hallands
läns landsting ägde tre utarrenderade jordbruksfastigheter. Arrendena
uppgåves vara tillfälliga. — Älvsborgs läns landsting vore ägare av två jordbruksegendomar,
vilka för närvarande vore upplåtna på tillfälliga arrenden.
— Värmlands läns landsting ägde två jordbruksfastigheter, vilka för tillfället
vore upplåtna på arrende men vilka landstinget hade för avsikt att
försälja. — örebro läns landsting ägde en till 44 300 kronor värderad jordbruksfastighet,
vilken för närvarande disponerades genom tillfällig arrendeupplåtelse.
— Västmanlands läns landsting vore ägare av en jordbruksfastighet,
värderad till 6 700 kronor. Fastigheten vore tillfälligt utarrenderad i
avvaktan på dess användning på annat sätt. — Jämtlands läns landsting ägde
två utarrenderade brukningsdelar med ett sammanlagt värde av 26 700 kronor.
Arrendeupplåtelserna uppgåves vara permanenta. — Västerbottens läns
landsting ägde fyra utarrenderade brukningsdelar med ett sammanlagt värde
av 10 000 kronor. Arrendeupplåtelserna vöre tillfälliga enär »ingen vill binda
Andra lagutskottets utlåtande nr 14. 5
sig på längre tid». — övriga landsting vore icke ägare av någon utarrenderad
jordbruksjord.
Av de av stiftsnämnderna insända uppgifterna beträffande till församlingar
upplåtna klockarlönefastigheter framgår enligt vad utredningsmännen
uppgivit, att antalet dylika fastigheter vore 585, därav i Uppsala ärkestift
105, Linköpings stift 59, Skara stift 59, Strängnäs stift 18, Västerås
stift 47, Växjö stift 12, Lunds stift 206, Göteborgs stift 28, Karlstads stift 16,
Härnösands stift 8, Visby stift 4 och Stockholms stift 23.
3. Utredningsmännens förslag.
Förslagets huvudsakliga innebörd.
Utredningsmännen ha funnit det å ena sidan principiellt berättigat att de
kommunala jordbruksarrendena fördes inom tillämpningsområdet för de sociala
arrendebestämmelserna och å andra sidan att icke obetydliga avvikelser
från de för sociala arrenden i allmänhet gällande bestämmelserna borde göras
såvitt anginge kommunala arrenden.
Utredningsmännen ha föreslagit, såvitt angår kommunala arrenden av jord
utom stadsplan, å ena sidan att den sociala arrendelagstiftningen icke skulle
göras tillämplig å arrenden av brukningsdelar, som icke innehölle odlad jord
till större vidd än ett hektar, samt å andra sidan att under sagda lagstiftnings
tillämpningsområde skulle inbegripas även de största arrendena, varmed då
förstodes arrenden av brukningsdelar, som innehölle odlad jord till en vidd
av mer än femtio hektar. Därjämte ha utredningsmännen med avseende å den
sociala arrendelagstiftningens tillämplighet på kommunal jord föreslagit åtskilliga
jämkningar av lagstiftningen för att undanröja eller mildra vissa olägenheter
för städerna.
Motiveringen till utredningsmännens förslag.
Utredningsmännen ha i den allmänna motiveringen för sitt förslag
erinrat att, medan de i 2 kap. av nyttjanderättslagen upptagna allmänna arrendebestämmelserna
även efter 1943 års lagändringar i det stora hela vore
uppbyggda på grundvalen av principen om avtalsfrihet mellan jordägaren och
arrendatorerna, de särskilda bestämmelserna för vissa jordbruksarrenden,
vilka innehölles i 50—69 §§ i berörda kapitel, väsentligen kännetecknades därav
att de så gott som undantagslöst vore av tvingande natur. Då huvudsyftet
med arrendelagstiftningen i dess helhet uppenbarligen vore jordbruksnäringens
befrämjande, hade givetvis, enligt vad utredningsmännen vidare yttrat,
både de allmänna och de särskilda arrendereglerna utformats på det sätt som
funnits vara mest förenligt med nämnda huvudsyfte. Men därjämte hade vad
särbestämmelserna anginge socialpolitiska synpunkter varit i hög grad medbestämmande
vid sidan av de rent nationalekonomiska grunderna. De kategorier
av arrendatorer för vilka dessa särbestämmelser gällde hade ansetts i
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 14.
sitt rättsförhållande till jordägaren böra komma i åtnjutande av ett särskilt
stöd från lagstiftningens sida. Med hänsyn härtill hade å jordägaren lagts vissa
förpliktelser, som eljest icke ansetts böra genom lag åläggas honom och örn
vilka sålunda vid arrenden i allmänhet avtalsfrihet rådde, och hade även i övrigt
åt arrendatorn beretts vissa fördelar i förhållandet till jordägaren, huvudsakligen
ägnade att tillförsäkra arrendatorn en mera tryggad och varaktig besittningsrätt
än som följde av de allmänna arrendebestämmelserna. Härom lia
utredningsmännen vidare anfört följande.
Att på ett fullt tillfredsställande och rationellt sätt fastslå vilka arrendatorer
som böra komma i åtnjutande av de med de sociala arrendebestämmelserna
förenade förmånerna lärer knappast vara möjligt. 1 avseende härå
ha, så snart frågan örn införandet i nyttjanderättslagstiftningen av dylika särbestämmelser
kommit på tal, väsentligen skilda åsikter gjort sig gällande. Från
början har såsom huvudmotiv beträffande erforderligheten för vissa kategorier
arrendatorer av särskilda tvingande arrendebestämmelser åberopats den
omständigheten, att de avsedda arrendatorerna skulle befinna sig i en ställning
av underlägsenhet i förhållande till jordägarna, en ställning som vore ägnad
att försvåra deras möjlighet att på egen hand hävda sina befogade önskemål
vid avtalets avslutande.--—
Vid uppbyggandet av den arrendelagstiftning som nu gäller och som fick
sin utformning genom de år 1943 genomförda lagändringarna synes för
gränsdragningen mellan de allmänna och de särskilda bestämmelserna, även
om därvid naturligtvis sociala synpunkter spelat in, någon avgörande betydelse
icke lia tillmätts en antagen underlägsenhet från arrendatorernas
sida i deras förhållande till jordägarna. —--
Vid den genom 1943 års lagändringar företagna utvidgningen av specialregleringens
tillämpningsområde synes huvudsynpunkten för gränsdragningen
lia varit åtskillnaden mellan tillfälliga och permanenta arrenden. Medan
de förra skola regleras endast av de allmänna bestämmelserna, synes det vara
i princip avsett, att arrenden av fastigheter, vilkas brukande genom arrendato!
är det normala, skola vara underkastade specialreglering. Att gränsdragningen
skett just på det angivna sättet har funnits motiverat såväl av samhällsekonomiska
som av sociala intressen, ehuruväl de senare icke torde ha trätt i förgrunden
i samma grad som då frågan örn behovet av en särlagstiftning med
tvingande bestämmelser för bolagsarrendena i Norrland först bragtes på tal.
Med hänsyn till den förut angivna av lagstiftningen antagna åtskillnaden
mellan arrenden i allmänhet och s. k. sociala ari-enden uppstode — enligt vad
utredningsmännen vidare anfört — spörsmålet huruvida de kommunala arrendena
kunde anses vara av så varaktig natur, att de borde inbegripas bland
de arrenden, för vilka bestämmelserna i 50—69 §§ av 2 kap. nyttjanderättslagen
vore tillämpliga. Utredningsmännen lia i anslutning härtill yttrat.
I svar som å verkställda rundfrågor inkommit till utredningsmännen uttalas
från städernas sida allmänt den uppfattningen att städernas arrendeupplåtelser
i de flesta fall äro att anse såsom varande av tillfällig art. Man
åberopar härvid att den övervägande huvudparten av den av städerna innehavda
jord, som kan ifrågakomma till utarrendering, av städerna förvärvats
ingalunda för att brukas såsom jordbruksjord utan för tillgodoseende av
stadskommunala intressen av olika art, därvid såsom exempel angivas bostadsbebyggelse,
uppförande av industrianläggningar och sociala eller hygie
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 14.
7
niska inrättningar såsom vårdanstalter, vattenverk, renhållningsverk m. m.,
anläggning av idrottsplatser, koloniträdgårdar, friluftsbad, friluftsreservat,
flygplatser o. d., och uttalas det med utgångspunkt härifrån, att utarrendering
av den kommunala jord som är avsedd att användas för något av nämnda
ändamål sker endast i avvaktan på att frågan om jordens exploatering
för det ena eller andra av dessa ändamål varder aktuell. När detta kan ske,
utsäges det vidare, kan icke på förhand beräknas. Med hänsyn härtill förmena
städerna, att det för dem rent av är ett livsintresse att i avseende å
arrendeupplåtelserna inga sådana bestämmelser varda gällande som hindra
städernas användande av deras jordar för de ändamål för vilka de egentligen
äro avsedda. I arrendekontrakten tillförsäkra sig också städerna i allmänhet
rätt att när så anses påkallat bryta arrendeförhållandet för jordens disponerande
på annat sätt. Från vissa städer upplyses det dock, att de även äro
ägare av utarrenderade jordbruksegendomar, som antingen alldeles icke eller
ock inom avsevärd tid framåt icke kunna komma i fråga att disponeras för
något rent stadskommunalt ändamål.
Utredningsmännen lia under hänvisning till vissa uppgifter i den ovan
intagna tabellen anfört.
Av de återgivna siffrorna kan utläsas, att en avsevärd del av städernas utarrenderade
brukningsdelar, som innehålla jordbruksjord av jämförelsevis
liten vidd, är upplåten på korttidsarrende. Vad angår de obebyggda brukningsdelarna
framträder detta särskilt markant så till vida som för jämnt
hälften av dem arrendetiden ej överstiger ett år. Det anförda förhållandet
torde otvivelaktigt giva belägg för att det icke saknas skäl att till en viss
grad betrakta städernas arrendeupplåtelser såsom varande av mera tillfällig
natur än de arrenden som åsyftas i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen. Det torde
nämligen få antagas, att de så ofta förekommande korta arrendeperioderna
ha sin grund däri, att fastigheterna beräknas inom en nära framtid komma
att disponeras på annat sätt än genom upplåtelse på arrende. Men å andra
sidan giva siffrorna i tabell 1 också vid handen, att det icke är ett obetydligt
antal brukningsdelar som utarrenderas på jämförelsevis lång tid. Beträffande
de sistnämnda torde det i allt fall knappast kunna med fog påstås, att arrendeupplåtelserna
äro tillfälliga. Det medgives också från några städers sida att
vissa av deras jordbruksarrenden äro att betrakta som permanenta.
Om också de kommunala arrendena till icke obetydligt antal ej kunde
anses vara permanenta i den bemärkelsen, att avtalen avslutades för längre
tidsperioder, förefunnes dock, enligt vad utredningsmännen framhållit, mellan
kommunala arrendefastigheter och de fastigheter som avsåges i 2 kap. 49 §
nyttjanderättslagen den likheten, att det endast i sällsynta undantagsfall förekomme,
att fastigheterna brukades av ägarna själva. Upphörde utarrenderingen
av en kommunal jordbruksfastighet, berodde detta icke på att kommunen
ämnade själv övertaga jordbruksdriften. Anledningen till upphörandet
vore, att kommunen avsåge att disponera fastigheten för tillgodoseende
av något allmänkommunaU ändamål, antingen genom försäljning av fastigheten
eller med bibehållande av densamma i kommunens ägo. Med hänsyn
därtill lia utredningsmännen funnit, att det med fog torde kunna påstås, att
arrendena av kommunal jordbruksjord, även örn de i viss mån kunde betraktas
som tillfälliga, i det hänseende varom nu vore fråga vore att anse
såsom likställda med de sociala arrendena.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 14.
På grund av det nu sagda har det synts utredningsmännen vara principiellt
berättigat att de kommunala jordbruksarrendena fördes inom tilllämpningsområdet
för de sociala arrendebestämmelserna. Härav följde dock
ingalunda med nödvändighet att nämnda bestämmelser skulle till alla delar
utan inskränkning varda tillämpliga å alla kommunala arrenden. Den sociala
arrendelagstiftningen borde uppenbarligen icke fattas såsom en odelbar
enhet, så att örn någon av dess bestämmelser skulle befinnas mindre lämplig
för arrende av kommunal jord samtliga dessa arrenden av sådan anledning
skulle ställas helt utanför sagda lagstiftning. Det borde helt naturligt undersökas
huruvida särbestämmelserna i sin nuvarande avfattning lämpade sig
för den nu ifrågavarande kategorien arrenden. Befunnes det vid denna undersökning
att så icke vore förhållandet, borde bestämmelserna underkastas
erforderlig omarbetning eller till någon del sättas ur funktion såvitt den
nya arrendegruppen anginge.
Till en början torde undantag från särbestämmelserna enligt
utredningsmännens mening böra göras för alla arrenden av sådan kommunal
jord som inginge i fastställd stadsplan. Utredningsmännen
ha härom yttrat.
Den omständigheten att fastställelse av stadsplan för visst område utverkats
tyder i och för sig på att den jord som ingår i planen, även om den
för tillfället disponeras genom utarrendering, dock inom en nära framtid
kommer att användas för annat ändamål än jordbruk, nämligen det i stadsplanen
angivna. Det vore med hänsyn härtill att befara att en tillämpning å
dylika arrenden av de sociala arrendereglerna skulle bliva till hinder för
stadens eller samhällets ändamålsenliga utveckling. Därför torde det icke böra
ifrågakomma, att den sociala arrendelagstiftningen göres tillämplig å arrende
av sådan jord. Då i infordrade uppgifter icke gjorts åtskillnad mellan brukningsdelar
inom och utom fastställd stadsplan, kan icke angivas vilken omfattning
det nu omförmälda undantaget kommer att få. Troligen torde det
dock förhålla sig så, att antalet arrendefastigheter som ligga inom stadsplan
icke är stort.
Utredningsmännen ha härefter givit en närmare motivering till sitt förslag
om borttagande av den övre arealgränsen och fastställande av en nedre
sådan gräns i fråga om de kommunala arrendena.
Ehuruväl det enligt utredningsmännens mening kunde antagas, att åtskilliga
av de olägenheter som städerna i sina svar till utredningsmännen framhållit
skola uppstå, därest de kommunala arrendena lades under den sociala arrendelagstiftningen,
bleve borteliminerade genom de föreslagna undantagen
dels för arrenden av jord som läge inom fastställd stadsplan dels ock för de
minsta arrendena av annan jord, vore dock alltjämt de av städerna framförda
erinringarna mot den ifrågasatta lagstiftningen överhuvud taget ovedersägligen
av den räckvidd att de icke kunde utan vidare avvisas. Utredningsmännen
ha därför tagit under övervägande örn icke genom ytterligare
jämkningar av lagstiftningen de av städerna framhållna
olägenheterna kunde undanröjas eller åtminstone mildras. I detta hänseende
ha utredningsmännen anfört följande.
Andra lagutskottets utlåtande nr 14.
9
Städernas anmärkningar rikta sig med skärpa mot de sociala bestämmelserna
örn optionsrätt och förköpsrätt. Det har i avseende härå framhållits,
att de sålunda arrendatorn tillerkända rättigheterna skulle kunna helt omintetgöra
en tilltänkt exploatering av den utarrenderade jorden för något kommunalt
ändamål. Emellertid synes härvid från städernas sida icke tillräckligt
ha beaktats de möjligheter till optionsrättens brytande som föreligga enligt 2
kap. 53 § nyttjanderättslagen. Jämlikt stadgande i nämnda lagrum kan, då på
grund av särskilda förhållanden arrendatorns kvarstånde skulle för jordägaren
medföra påtagligt men, arrendet bringas att upphöra med löpande
arrendeperiods utgång. Ett sådant särskilt förhållande torde uppenbarligen
föreligga för det fall att frågan om en exploatering av den utarrenderade jorden
för något kommunalt ändamål blivit aktuell. Det kan i detta sammanhang
förtjäna anmärkas, att 1936 års arrendeutredning i sin motivering till
stadgandet i fråga såsom exempel på dess tillämpning anförde, att utarrenderad
jord erfordrades för någon anläggning som jordägaren kunde visa sig
ha för avsikt att utföra. Vad angår förköpsrätten är att märka, att densamma
kan göras gällande endast under förutsättning att arrendatorn är förvarad
vid sin optionsrätt.
Sedan utredningsmännen föreslagit en förkortning i fråga om kommunala
aiTendén av den i 2 kap. 53 § nyttjanderättslagen stadgade tiden för lämnande
av meddelande örn jordägarens avsikt att bryta optionsrätten samt
en därmed sammanhängande ändring beträffande sagda arrenden av de i
2 kap. 54 § samma lag angivna tidsfristerna, ha utredningsmännen vidare
anfört.
Enligt de sociala arrendebestämmelserna har arrendatorns underhållsskyldighet
beträffande nödiga byggnader å den arrenderade jorden bestämts
till att avse avhjälpandet av sådana brister som föranleda blott
mindre reparation. Vid angivandet av riktlinjerna för förevarande utredning
uttalade föredragande departementschefen att det, i varje fall såvitt
anginge något större fastigheter, borde övervägas att i viss mån begränsa
jordägarens skyldigheter i fråga om underhållet av åbyggnader på sådant
sätt, att arrendatorn skulle svara för det normala underhållet. Utredningsmännen
hålla också före, att beträffande byggnaderna å sådana kommunala
fastigheter som innehålla mer än femtio hektar odlad jord — vilka fastigheter
i motsats till vad som gäller för övriga sociala arrenden även funnits
böra falla under speciallagstiftningen — skäl saknas att ålägga kommunerna
såsom en tvingande förpliktelse samma stränga underhållsskyldighet som
gäller för övriga sociala arrenden. Vid dessa större och mera affärsmässiga
arrenden — det rör sig för övrigt om endast ett mindretal fastigheter —
synes avtalsfrihet i avseende å underhållsskyldigheten böra råda.
I 2 kap. 68 § nyttjanderättslagen äro upptagna dispensregler för sociala
arrenden i allmänhet. Enligt dessa regler kan, då särskilda omständigheter
visas Jaira föranleda därtill, beträffande visst arrendeavtal dispens erhållas
från tillämpning av något av stadgandena i 50—(il eller 63—65 §§ av
sagda kapitel. En förutsättning för beviljande av dispens är, att i avtalet
gjorts förbehåll att dispens må sökas. Dispensansökan prövas i första band
av vederbörande jordbrukskommission. Klagan över kommissionens beslut
föres hos länsstyrelsen och (iver dess beslut bos Kungl. Majit. Avslås dispensansökan
skall arrendeavtalet, därest detta ej annorlunda stadgar, anses förfallet.
Särskilt vad städernas utarrenderade jord beträffar torde de omförmälda
reglerna icke vara tillfyllest för tillgodoseende av dispensbehovet. Med hän
-
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 14.
syn till vad av städerna åberopats särskilt därom, att arrendeupplåtelserna
vad den kommunala jorden angår i så många fall äro tillfälliga och tillgripas
endast i avvaktan på att jorden skall användas för ändamål som icke
ha med jordbruk att göra, böra dispensreglerna icke begränsas till att avse
endast visst ingånget arrendeavtal, i vilket gjorts förbehåll att dispens må
sökas, utan böra dispensmöjligheterna utsträckas sålunda, att tillfälle herodes
kommunerna att få ansökan om dispens prövad redan innan upplåtelse
på arrende skett. Med en dylik utvidgning av dispensreglerna torde
garanti kunna vinnas för att ett lagbud om de tvingande arrendebestämmelsernas
tillämpning å kommunala arrenden icke skall träda kommunernas
berättigade intressen för nära. Förmenar sålunda kommun, att viss jord av
större eller mindre omfattning, som den har för avsikt att upplåta på arrende,
inom den närmaste tiden kan bliva behövlig exempelvis för genomförande
av stadsplan eller eljest för tillgodoseende av samhälleliga intressen vid fortsatt
bebyggelse eller ock för något annat allmänt kommunalt ändamål samt
att förty de tvingande arrendebestämmelserna örn minimitid, optionsrätt,
byggnadsskyldighet m. m. icke lämpligen böra bliva gällande i avseende å
arrendeupplåtelserna, bör kommunen äga söka dispens i den mån så finnes
av förhållandena påkallat. Intet hindrar att en dispensansökan avser all den
jord som kommun har för avsikt att upplåta på arrende.
Vad angår de i 2 kap. 67 § nyttjanderättslagen upptagna bestämmelserna
om inhämtande av jordbrukskommissionens tillstånd till försäljning eller
utarrendering av jordbruk, som jordägaren efter föregående utarrendering
själv övertagit till brukande, torde desamma sakna betydelse vid kommunala
arrenden. Förty bör icke sagda lagrum liksom ej heller den därmed
sammanhängande 69 § göras tillämplig å dylika arrenden.
Utöver vad utredningsmännen sålunda anfört i fråga om dels tiden för
lämnande av meddelande örn jordägarens avsikt att bryta optionsrätten och
den därmed sammanhängande ändringen av de i 2 kap. 54 § nyttjanderättslagen
angivna tidsfristerna, dels underhållsskyldigheten beträffande byggnaderna
å större fastigheter, dels dispensmöjligheten, dels ock undantagandet
av 2 kap. 67 och 69 §§ nyttjanderättslagen från tillämpningen å de
kommunala arrendena torde såvitt dessa arrenden angår några ytterligare
jämkningar i de sociala arrendebestämmelsema, sådana de utformats genom
den år 1943 genomförda lagstiftningen, icke vara av förhållandena påkallade.
Beträffande utredningsmännens specialmotivering får utskottet hänvisa
till s. 23 och 24 i propositionen.
En av de sakkunniga, fastighetsdirektören F. Persson, har i särskilt yttrande
förklarat sig icke kunna giva sin anslutning åt utredningsmännens förslag.
För motiveringen till denna avvikande mening redogöres å s. 24—27
i propositionen.
4. Yttranden över förslaget till arrendebestämmelser för kommunal jord.
Bland de myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig över förslaget
till arrendebestämmelser för kommunal jord, ha rätt delade meningar
om behovet och lämpligheten av den föreslagna lagstiftningen.
Förslaget har tillstyrkts eller i huvudsak lämnats utan erinran av statskontoret,
lantbruksstyrelsen, jordbrukskommissionerna i Stockholms, Uppsala,
Andra lagutskottets utlåtande nr 14.
11
Södermanlands, Östergötlands, norra Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads,
Malmöhus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands,
Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län,
landstingens förvaltningsutskott i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Hallands,
Värmlands, örebro och Jämtlands län, drätselkammaren i Boden, Motala
och Norrtälje, stadsfullmäktige i Mjölby, Skänninge, Säter och Vaxholm
samt Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens folk (RLF).
Av dessa har dock statskontoret framhållit, att såvitt kunde bedömas utredningen
knappast ådagalagt, att verkligt behov förefunnes av sociala särbestämmelser
jämväl för arrende av kommunal jord. I vart fall syntes enligt
ämbetsverkets mening böra övervägas, om icke ifrågavarande intressekonflikt
skäligen borde lösas i enlighet med det av direktören Persson skisserade
förslaget på så sätt, att bestämmelserna i princip icke gjordes tillämpliga å
kommunal jord men att efter prövning av myndighet kunde föreskrivas, att
de skulle gälla beträffande visst arrende. I ett par andra yttranden (av RLF
och en jordbrukskommission) har framhållits, att de föreslagna bestämmelserna
snarare borde skärpas än tvärtom.
Avstyrkande yttranden ha avgivits av luftfartsmyndigheten såvitt angår
mark avsedd till flygplats, jordbrukskommissionerna i Jönköpings och Hallands
län, Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott såvitt angår
landsting tillhörig jord, stadsfullmäktige eller drätselkammaren i 72 av rikets
städer, Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund.
Av städerna har flertalet åberopat direktören Perssons skiljaktiga mening
och bestämt uttalat sig mot lagförslagets genomförande. Därvid har i huvudsak
framhållits, att något behov av särbestämmelser för kommunernas
del icke förelåge samt att lagförslaget icke tillgodosåge städernas berättigade
behov att utan svårighet kunna disponera över sin jord för kommunala ändamål.
I några yttranden har antytts att, då en lagstiftning i enlighet med
förslaget uppenbart komme att strida mot kommunernas intressen, kommunerna
bleve nödsakade finna möjligheter att undgå verkningarna av densamma.
5. Föredragande departementschefen.
Föredragande departementschefen, statsrådet Sköld, har i propositionen
anfört:
»Vid den revision av arrendelagstiftningen som företogs år 1943 genomfördes
bland annat en avsevärd utvidgning av de sociala arrendebestämmelsernas
tillämpningsområde. Samtidigt härmed gavs genom dessa bestämmelser åt
arrendalorerna en mera tryggad och förbättrad ställning. Sålunda infördes
bland annat en minsta arrendetid av fem år med options- och förköpsrätt
för arrendatorn. Efter denna lagstiftnings genomförande omfatta de sociala
bestämmelserna liksom tidigare jord, som äges av bolag, ekonomiska
föreningar och s. k. skogsspekulanter, men därjämte även jord tillhörig annan
förening ävensom stiftelse, enskild ägare till under huvudgård lydande gård,
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 14.
torp eller annan jordbrukslägenhet samt enskild person, vilken icke är mantalsskriven
å den utarrenderade fastigheten och uppenbarligen besitter densamma
av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av
jordbruket. Vid gränsdragningen mellan arrenden som skulle falla under de
sociala bestämmelserna och dem, å vilka de allmänna bestämmelserna skulle
tillämpas, utgick man från att under de förra borde hänföras sådana arrenden
som hade mera permanent karaktär. Genom senare tillkomna författningar
ha arrendebestämmelser angående kronohemman och ecklesiastika jordbruksfastigheter
anslutits till de sociala bestämmelserna.
Vid 1943 års riksdags behandling av förslaget till nya arrendebestämmelser
ifrågasattes om icke även de kommunala arrendena borde underkastas de
sociala arrendebestämmelserna. Såsom framgår av vad förut anförts uttalade
tredje särskilda utskottet, som behandlade lagstiftningsfrågan, att särskild
utredning borde komma till stånd beträffande bland annat de arrenden
av kommunal jord vilka besutte en mera varaktig karaktär. Detta utskottets
uttalande godkändes sedermera av riksdagen.
I det nu föreliggande förslaget till reglering av de kommunala arrendena ha
samtliga sådana arrenden, som omfatta odlad jord till större vidd än ett
hektar, ansetts böra lyda under i stort sett samma bestämmelser som de sociala
arrendena.
Vid avgörandet av frågan om lämpliga lagbestämmelser för de kommunala
arrendena gäller det främst att söka få till stånd en skälig avvägning mellan
kommunernas och arrendatorernas intressen. I den mån de kommunala arrendena
äro av permanent natur torde någon bärande erinran icke kunna göras
mot att dessa underkastas i huvudsak samma reglering som de sociala arrendena.
Beträffande de arrenden som icke äro av sådan natur äro förhållandena,
såsom även utredningsmännen framhållit, något annorlunda. Den jord
som här är i fråga innehaves i de flesta fall av kommunerna för att vid behov
kunna utan större dröjsmål disponeras för ändamål, som kommunerna av
skilda orsaker ha att befrämja. Såsom utredningsmännen påpekat föreligga
emellertid, även om arrendena icke äro permanenta, i viss mån likartade förhållanden
beträffande dessa arrenden samt de arrenden vilka nu äro underkastade
de sociala bestämmelserna. Att föreskriva skilda bestämmelser
för permanenta och icke permanenta kommunala arrenden torde, enligt vad
ock framgår av lagrådets yttrande över förslaget till 1943 års arrendelagstiftning,
icke vara möjligt. Den väg, som anvisats i den vid utredningsmännens
promemoria fogade reservationen, finner jag icke heller kunna beträdas.
Då här är fråga örn regler, vilka enligt statsmakternas uppfattning äro
av den vikt och betydelse, att de för arrenden av permanent natur principiellt
ansetts böra vara av tvingande natur, finner jag det oriktigt att, när det gäller
en viss kategori av sådana arrenden, låta reglernas tillämpning vara beroende
på åtgärd av den ena parten i arrendeförhållandet. En dylik anordning skulle
uppenbarligen ställa ifrågavarande arrendatorer i ett avsevärt sämre läge än
de arrendatorer, beträffande vilkas arrenden de sociala bestämmelserna utan
vidare gälla. Enligt min mening torde under sådana förhållanden någon an
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 14.
13
nan utväg icke stå öppen än att godtaga utredningsmännens förslag att samtliga
arrenden av kommunal jord i princip hänföras till de arrenden, som skola
vara underkastade de för sociala arrenden gällande bestämmelserna. Emellertid
bör vid det närmare utformandet av den ifrågavarande lagstiftningen all
möjlig hänsyn tagas till kommunernas berättigade intressen. Främst bör sålunda
åt stadgandena givas ett sådant innehåll, att kommunerna icke hindras
att i mån av behov tillräckligt snabbt kunna disponera över jord som erfordras
för kommunala behov. Såvitt jag kan finna torde denna fråga kunna lösas på
ett för såväl kommunerna som arrendatorema tillfredsställande sätt genom
att minimitiden för arrende av kommunal jord bestämmes lägre än vad som
eljest gäller i detta hänseende. Emellertid synes även vissa andra jämkningar
i de sociala arrendebestämmelserna vara påkallade vid tillämpningen på kommunal
jord. Till dessa frågor återkommer jag i det följande.
Efter denna redogörelse för min allmänna inställning till den föreliggande
lagstiftningsfrågan torde jag få närmare ingå på de särskilda bestämmelser
som böra gälla och dessas tillämpningsområde. I huvudsaklig anslutning till
vad utredningsmännen föreslagit anser jag, att ifrågavarande lagstiftning bör
avse arrende av jord, som tillhör kommun, municipalsamhälle, särskilt skoldistrikt
och fattigvårdssamhälle, kommunalförbund och landsting, ävensom
församling i den mån arrendet icke är underkastat de ecklesiastika arrendebestämmelserna.
Emellertid bör, med hänsyn till kommunernas intresse av att
fritt kunna disponera den jord som ligger inom stadsplanelagt område, sadan
jord i princip vara undantagen från tillämpning av bestämmelserna. I det
fall att arrendejorden ligger delvis inom och delvis utom stadsplan torde dock
av praktiska skäl enhetliga bestämmelser böra gälla för arrendet i dess helhet.
Vid övervägande av frågan vilka regler som i ett dylikt fall böra gälla
har jag kommit till den uppfattningen, att arrendatoremas berättigade intressen
kräva, att de sociala bestämmelserna gälla så snart någon del av den
utarrenderade jorden ligger utom stadsplan. Utsträckes stadsplan så att utarrenderad
brukningsdel kommer att i sin helhet ligga inom densamma, böra
de sociala arrendebestämmelserna upphöra att tillämpas vid utgången av
den arrendeperiod under vilken stadsplanen fastställes. Att från de nya bestämmelserna
undantaga jord, för vars bebyggande endast vidtagits mera
förberedande åtgärder såsom att stomplan eller byggnadsplan upprättats eller
utomplansbestämmelser meddelats, torde vara varken ändamålsenligt eller
av förhållandena påkallat. Genom att undantaga dylik jord från ifrågavarande
stadganden skulle nämligen uteslutas betydande områden, som säkerligen
under avsevärd framtid komma att nyttjas för jordbruk.
Med hänsyn till den inskränkning av minimitiden för utarrendering av
kommunal jord jag i det följande kommer att föreslå torde anledning icke
heller föreligga att från den nya lagstiftningens tillämpningsområde utesluta
jord, som avses skola användas till flygplats.
I fråga örn lagstiftningens omfattning med hänsyn lill den utarrenderade
jordens storlek lia utredningsmännen föreslagit vissa avvikelser från vad
sorn gäller vid arrenden som nu äro underkastade de sociala arrendebestäm
-
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 14.
melserna. Enligt utredningsmännens förslag ha de nya bestämmelserna ansetts
i princip böra tillämpas å alla kommunala arrenden som omfatta odlad
jord till större vidd än ett hektar. För de sociala arrendebestämmelserna i
nyttjanderättslagen gäller ingen nedre arealgräns men däremot har fastställts
en övre arealgräns så att stadgandena ej äro tillämpliga på brukningsdel med
mer än femtio hektar odlad jord. Otvivelaktigt tala vissa skäl för en reglering
i överensstämmelse med utredningsmännens förslag. Behovet av att uttryckligen
undantaga de minsta och att utsträcka lagstiftningen även till de
större arrendena synes mig dock icke vara så stort, att det överväger önskemålet
om såvitt möjligt enhetliga regler för kommunal och annan jord. Med
hänsyn härtill har jag icke funnit skäl att i förevarande avseende föreslå
bestämmelser som avvika från de i nyttjanderättslagen upptagna.
Såsom framgår av vad jag tidigare anfört kan jag icke biträda utredningsmännens
förslag, att den sociala arrendelagstiftningens bestämmelser om
arrendatorns besittningstid oförändrade skola tillämpas på kommunala arrenden.
Ehuru detta endast i förhållandevis få av yttrandena direkt framhållits,
torde det ha varit stadgandet, att arrendeupplåtelse för viss tid skall gälla för
minst fem år, som framkallat de allvarligaste betänkligheterna mot den ifrågasatta
lagstiftningens genomförande. Det synes icke heller kunna bestridas,
att en dylik föreskrift med avseende å kommunala arrenden skulle komma att
föranleda icke obetydliga olägenheter för kommunerna. Uppenbarligen kan
det ofta ställa sig svårt att på förhand med någon säkerhet avgöra, om viss
jord kan komma att inom de närmaste fem åren behöva tagas i anspråk för
sådana ändamål som kommunerna i första hand anse sig böra främja. Under
dessa förhållanden måste kommunerna helt naturligt ofta ställa sig tveksamma
till frågan om deras jordbruksjord bör utarrenderas eller ej, och icke
sällan torde då försiktigheten anses bjuda att jorden icke upplåtes på arrende.
I stället för att såsom avsett verka till jordbrukets befrämjande skulle lagstiftningen
då komma att leda till ett motsatt förhållande. Till undvikande av
dylika konsekvenser av lagstiftningen synes minimitiden för arrendeupplåtelse
av kommunal jord böra sättas till ett år. I följd härav bör arrendatorn
vid utgången av arrendetiden äga rätt till nytt arrende för en tid av endast
ett år samt sådan optionsrätt ånyo få utövas vid varje arrendeårs utgång. Därjämte
bör den i 2 kap. 53 § nyttjanderättslagen för jordägare, som önskar bryta
optionsrätten, föreskrivna uppsägningstiden av ett år före arrendetidens
utgång, såsom utredningsmännen föreslagit, förkortas till sex månader.
Med dessa avvikelser från de sociala arrendebestämmelserna synas mig
kommunernas berättigade anspråk på att snabbt kunna i sin besittning återfå
utarrenderad jord böra anses skäligen tillgodosedda. Såsom utredningsmännen
framhållit föreligger vid tillämpningen av de nu gällande bestämmelserna
om optionsrätt möjlighet för jordägaren att bryta optionsrätten, då på grund
av särskilda förhållanden arrendatorns kvarsittande skulle för jordägaren
medföra påtagligt men. Denna föreskrift torde bliva tillämplig för det fall
att kommun önskar använda utarrenderad jord för annat ur dess synpunkt
angeläget ändamål än jordbruk såsom för något kommunalt behov eller exploatering
till bostads- eller industribebyggelse.
Andra lagutskottets utlåtande nr 14.
15
Ehuru minimitiden för arrendatorns besittning vid ett genomförande av
vad jag nyss förordat sålunda skulle sättas lägre än den arrendetid, som hittills
i många fall enligt avtal varit den vanliga, torde det kunna förväntas, att
arrendeavtal rörande kommunal jord i viss utsträckning alltjämt komma att
avslutas för längre lid. Även för sådana fall lärer emellertid arrendatorns optionsrätt,
örn annat ej överenskommits, böra innefatta förlängning av avtalet
för en tid av endast ett år varje gång.
Den nu förordade förkortningen av minimitiden för arrende och av den
genom optionsrättens utövande inträdda nya arrendetiden medför, att bestämmelserna
i 2 kap. 52 § nyttjanderättslagen icke kunna oförändrade tillämpas
på de kommunala arrendena. Enligt dessa bestämmelser skall arrendatorn,
om han ej vill tillgodonjuta nytt arrende, giva jordägaren detta tillkänna senast
ett år före arrendetidens utgång på sätt om uppsägning är stadgat. Sker
ej sådant tillkännagivande inom föreskriven tid, skall arrendatorn anses ha
åtagit sig nytt arrende för en tid av fem år. Vid de kommunala arrendena
torde tillkännagivande som nyss sagts böra ske senast sex månader före arrendetidens
utgång och åtagandet av nytt arrende avse en tid av ett år.
Utöver vad nu anförts synas ytterligare ett par jämkningar vara erforderliga
och lämpliga vid de sociala arrendebestämmelsernas tillämpning på kommunala
arrenden. Sålunda torde, såsom utredningsmännen föreslagit, de i 2
kap. 54 § nyttjanderättslagen angivna tidsfristerna för påkallande av ändring
i arrendevillkoren och för hänskjutande av frågan därom till skiljemän
böra för kommunala arrenden jämkas till sex respektive fem månader före
arrendetidens slut. Bestämmelserna i 2 kap. 67 och 69 §§ nyttjanderättslagen
böra icke göras tillämpliga på kommunala arrenden.
Genom dispensreglerna i 2 kap. 68 § nyttjanderättslagen beredes för kontrahenterna
möjlighet att erhålla godkännande av ett ingånget avtal örn arrendevillkor,
som avvika från de tvingande lagbud specialregleringen innehåller.
En förutsättning för beviljande av dispens är att i avtalet gjorts förbehåll
örn att dispens må sökas. För kommunerna torde det ofta vara av vikt
att, innan beslut fattas om utarrendering av jord, erhålla klarhet i frågan
huruvida sådana avvikelser från de sociala arrendebestämmelserna, som kommunen
i det särskilda fallet anser nödvändiga eller önskvärda, kunna bliva
godkända. Det torde också vara av betydelse för kommun att för alla arrenden
inom ett jordområde, som kanske avses snart skola användas för annat
ändamål än jordbruk, kunna uppställas enhetliga villkor, som i ett eller flera
avseenden avvika från de sociala arrendebestämmelserna. Det synes mig därför
lämpligt alt, som utredningsmännen föreslagit, så utsträcka dispensmöjligheterna
i fråga om kommunal jord, att kommunerna erhålla möjlighet att
få ansökan örn dispens prövad redan innan arrendeupplåtelse skett. Dispensmedgivande
bör genom tids- och ändamålsbestämmelser kunna modifieras till
sin räckvidd.
Med hänsyn till de möjligheter till dispens från de nu föreslagna arrendebestämmelsema,
som sålunda höra finnas, anser jag helt obefogade de i
några yttranden gjorda uttalandena, att den kommunerna enligt förslaget åvi
-
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 14.
lande byggnadsplikten och skyldigheten att ersätta förbättringar ur städernas
synpunkter skulle vara oskäliga. Likaså finner jag den i några av städer
avgivna yttranden framställda anmärkningen, att jordbrukskommissionerna
icke ägde förutsättningar att rätt bedöma behovet av dispens i fråga om
stadsjord, sakna grund. Erinras må ock att, till följd av den förkortning av
minimitiden för arrendeupplåtelser jag i det föregående förordat, det torde
kunna förutsättas, att dispens icke skall behöva förekomma annat än i ett
förhållandevis ringa antal fall.
Vad angår formen för ifrågavarande lagstiftning delar jag utredningsmännens
uppfattning att bestämmelserna rörande de kommunala arrendena
lämpligen böra upptagas i en särskild lag. Inarbetning av dessa stadganden
i nyttjanderattslagen torde nämligen komma att medföra att bestämmelserna
däri bleve mindre överskådliga.»
6. Lagrådet.
Lagrådet har förordat, att begreppet kommun erhåller en annan definition
än i det till lagrådet remitterade förslaget till lag med särskilda bestämmelser
om arrende av viss kommunal jord. Vidare har lagrådet föreslagit en formell
jämkning av 2 §, vilket lagrum innehåller avvikelse för de kommunala arrendenas
del i fråga om bestämmelserna i 2 kap. 50 och 51 §§ nyttjanderättslagen.
Därjämte har lagrådet hemställt om vissa ändringar av de i det remitterade
förslaget angivna tidsfristerna för tillkännagivande att ändring av arrendevillkoren
påkallas och för hänskjutande till skiljemän av frågan om
sådan ändring. Slutligen har lagrådet föreslagit en mindre jämkning av den
föreslagna dispensbestämmelsen samt ett tillägg till nämnda bestämmelse av
innebörd, att därest sådant undantag medgivits som bestämmelsen avser, undantaget
ej skall gälla med mindre erinran därom gjorts i arrendeavtalet.
De av lagrådet sålunda gjorda anmärkningarna ha beaktats vid den slutliga
utformningen av lagförslaget.
III. Arrendebestämmelser för viss allmänningsjord.
Utredningsmännen ha införskaffat vissa uppgifter angående förekomsten
av arrenden av allmänningsjord. En redogörelse härför lämnas å s. 39—45 i
propositionen.
Utredningsmännen ha kommit till den uppfattningen, att de sociala arrendebestämmelserna
böra göras tillämpliga på arrendeupplåtelser från fyra slag
av allmänningsjord, nämligen å arrende av brukningsdel, som ingår i häradsallmänning
eller i sådan till socken hörande allmänning, som avses i 63 §
lagen den 13 maj 1932 om häradsallmänningar, eller i allmänningsskog, som
omförmäles i lagen den 17 juni 1938 om allmänningsskogar i Norrland och
Dalarna, eller ock utgöres av mark, som förvärvats av delägarna i allmänning
som nyss sagts utan att den blivit med allmänningen införlivad. Den härav
Andra lagutskottets utlåtande nr 14.
17
betingade lagändringen ha utredningsmännen ansett lämpligen kunna ske på
det sätt, att till 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen fogas ett nytt stycke av nu
angivet innehåll.
I anslutning härtill ha utredningsmännen anfört, att det föreliggande lagstiftningsspörsmålet
komme att i första hand avse frågan huruvida dessa
arrendeupplåtelser, som hittills fallit under nyttjanderättslagens allmänna arrendebestämmelser,
kunde anses vara av sådan permanent natur att de borde
likställas med de sociala arrendena och därför dragas under specialregleringens
tillämpningsområde. Vad anginge den tid, för vilken utarrendering
av den nu omförmälda allmänningsjorden brukade ske, utvisade svar som
inkommit till utredningsmännen från Sveriges häradsallmänningsförbund
och styrelserna för de i 1938 års lag avsedda allmänningsskogarna att den
sedvanliga arrendetiden för lägenheter å häradsallmänningarna utgjorde tio
år samt att arrendeavtalen för lägenheter å allmänningsskogarna icke avsåge
kortare tid än fem år men ofta inginges för längre tidsperiod. Vidare hade
i vissa svar uppgivits, att arrendatorema brukade tillförsäkras rätt till nytt
arrende vid löpande arrendeperiods utgång. Med hänsyn till vad sålunda
framkommit örn de villkor, på vilka allmänningsjorden plägade upplåtas,
syntes det kunna göras gällande, att förevarande arrendeupplåtelser vore permanenta
redan så till vida som avtalen slötes för längre tidsperioder. Emellertid
förelåge en ytterligare likhet mellan de fastigheter, som genom bestämmelserna
i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen hänföras under specialregleringen,
och jordbrukslägenheten^ å den allmännings jord varom nu vore fråga. Beträffande
förstnämnda fastigheter torde det nämligen regelmässigt förhålla
sig så, att de ej brukades av jordägarna själva utan att i stället utarrendering
framstode såsom den sedvanliga brukningsformen. Vad sålunda sagts
torde självfallet i ännu högre grad gälla den allmänningsjord som vore
lämpad för jordbruksdrift. Här framstode överhuvud taget arrendeformen såsom
det enda möjliga och användbara brukningssättet. I det hänseende som
nu nämnts vore de åsyftade arrendena otvivelaktigt att anse såsom permanenta.
De sålunda anförda synpunkterna på arrendeförhållandenas varaktighet
syntes i lika mån gälla beträffande utarrendering av sådan mark som av
delägare i allmänning som nyss sagts förvärvats för införlivning med densamma,
ehuru införlivning ännu ej ägt rum, liksom ock beträffande arrende
av mark, vilken förvärvats av delägarna utan att införlivning med allmänningen
skulle ske.
Utredningsmännen lia sålunda hållit före, att arrendeupplåtelser av mark
som nu berörts vore av så varaktig natur, att de borde likställas med de arrenden
som avses i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen och att de därför borde,
under förutsättning att de utarrenderade brukningsdelarna omfattade högst
femtio hektar odlad jord, föras in under specialregleringen. Utredningsmännen
ha vidare uttalat, att anledning syntes saknas att i lagstiftningsväg undantaga
någon av särbestämmelserna från tillämpning å upplåtelserna i fråga. I
detta sammanhang lia utredningsmännen erinrat örn att, för den händelse de
sociala arrendebestämmelserna gjordes tillämpliga jämväl å arrenden av all
Iiilwng
till riksdagens protokoll 1046. 0 sami. 2 avd. Nr 14.
2
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 14.
männingsjord, stadgandet i 2 kap. 68 § nytt jander ättslagen gåve allmänningsstyrelsen
såsom representant för jordägarna möjlighet att dispensvägen erhålla
befrielse från tillämpning å arrendeförhållande av eljest tvingande bestämmelser.
Vidare har anmärkts att därest, såsom ofta syntes vara förhållandet,
med arrendeupplåtelserna väsentligen åsyftades att tillförsäkra jordägarna
stadigvarande arbetskraft för skogsbruket å allmänningarna, stadgandena
om minimitid, optionsrätt och förköpsrätt jämlikt bestämmelserna i 2
kap. 49 § andra stycket nyttjanderättslagen icke bleve tillämpliga å upplåtelserna
om desamma avsåge sådana mindre brukningsdelar, därå arrendatorerna
icke av jordbruket kunde erhålla sin huvudsakliga bärgning.
Det av utredningsmännen framlagda förslaget till arrendebestämmelser för
viss allmänningsjord har i nära nog samtliga inkomna yttranden blivit tillstyrkt
eller lämnat utan erinran.
Föredragande departementschefen har helt anslutit sig till utredningsmännens
förslag om de sociala arrendebestämmelsemas tillämpning å arrenden
av viss allmänningsjord.
Lagrådet har lämnat förslaget i denna del utan erinran.
IV. Utskottet.
Under behandlingen vid 1943 års riksdag av förslaget till ändrad arrendelagstiftning
samt under förarbetena till den nu framlagda propositionen har
det ansetts, att de sociala arrendebestämmelsema böra göras tillämpliga å
kommunala arrenden om dessa äro att betrakta såsom permanenta.
Vissa svårigheter föreligga att avgöra, i vilken utsträckning de kommunala
arrendena äro av mera varaktig art. Ehuru den i ärendet förebragta utredningen
giver vid handen, att en avsevärd del av kommunernas utarrenderade
jord är upplåten på korttidsarrende, framgår likväl även, att jorden i
icke ringa utsträckning är utarrenderad på jämförelsevis lång tid. Det bör
givetvis även beaktas, att den omständigheten i och för sig att kommun tillhörig
fastighet utarrenderas endast för kort tid icke behöver innebära att
marken inom en snar framtid kommer att användas för något annat ändamål
än jordbruk. Kommunerna torde ofta förvärva mark långt innan frågan
om markens exploatering för något kommunalt ändamål blir aktuell och sedan
för alla eventualiteters skull anse försiktigheten bjuda att utarrendering
sker endast för kort tid i sänder. Det torde alltså vara obestridligt, att kommunernas
jordbruksfastigheter i stor utsträckning komma att förbli utarrenderade
under relativt lång tid efter det kommunerna förvärvat dem.
Det bör även uppmärksammas, att, såsom utredningsmännen och föredragande
departementschefen framhållit, kommunala arrenden, även om de
icke kunna sägas vara permanenta i samma mening som de i 2 kap. 49 §
Andra lagutskottets utlåtande nr 14.
19
nyttjanderättslagen avsedda arrendena, likväl förete den likheten med sistnämnda
arrenden att jordägaren endast mycket sällan brukar fastigheten
själv.
Utredningen i ärendet utvisar, att den ställning som de kommunala arrendatorerna
inneha ofta är mycket svag. I viss utsträckning förekomma otvivelaktigt
för arrendatorerna oförmånliga arrendevillkor, som icke kunna
anses i högre grad motiverade av de allmänna intressen som kommunerna
ha att tillgodose.
Ur nu berörda synpunkter framstår det således såsom önskvärt, att arrendatorer
av kommunal jord komma i åtnjutande av de förmåner som de
sociala arrendebestämmelserna innebära. Fråga uppkommer då, huruvida
och i vad mån detta önskemål kan tillgodoses utan att kommunernas berättigade
intressen trädas för nära. Vid undersökning angående detta spörsmål
bör hållas i sikte dels att tillämpningsområdet för en lagstiftning i ämnet ej
behöver omfatta alla kommunala jordbruksfastigheter och dels att de sociala
arrendebestämmelserna kunna modifieras i fråga örn de kommunala
arrendena. I det följande skall med beaktande av vad nu anförts undersökas,
huruvida det genom propositionen framlagda förslaget till lag med särskilda
bestämmelser om arrende av viss kommunal jord, eventuellt med en eller
annan jämkning, kan anses medföra orättmätigt intrång i kommunernas intressen.
Vad till en början angår den föreslagna lagens tillämpningsområde erfordras,
att arrendet för att lagen skall bli tillämplig därå skall avse »brukningsdel».
Begreppet brukningsdel förekom icke i utredningsmännens lagförslag,
som endast uppställde kravet på att arrendet skulle omfatta odlad jord med
viss minimiareal. Användandet av begreppet brukningsdel, varigenom överensstämmelse
vunnits med stadgandet i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen, innebär
givetvis en begränsning av den föreslagna lagens tillämpningsområde
i förhållande till vad de sakkunniga föreslagit.
Med hänsyn till kommunernas intresse att fritt kunna disponera den jord
som ligger inom stadsplanelagt område har Kungl. Majit föreslagit, att sådan
jord i princip skall vara undantagen från lagens tillämpning. Nämnda
undantag är enligt utskottets mening välmotiverat. I det fall att arrendejorden
ligger delvis inom och delvis utom stadsplan föreslås lagen skola tilllämpas
å arrendet. Enligt utskottets mening skulle en bättre avvägning mellan
kommunernas och arrendatoremas intressen åstadkommas genom att lagen
icke göres tillämplig i sistnämnda fall. Kommunernas anspråk på att
snabbt kunna disponera stadsplanelagd mark för det i stadsplanen angivna
ändamålet gör sig gällande med sådan styrka, att all mark som ligger inom
stadsplan bör undantagas från tillämpning av sociala arrendebestämmelser.
Stadsplan kan upprättas — förutom för stad — jämväl för stadsiiknande
samhällen å landet. Är större byggnadsverksamhet att förvänta inom område,
hörande till den egentliga landsbygden, skall om plan för byggnadsverksamheten
erfordras upprättas byggnadsplan. Byggnadsplan, som i lik
-
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 14.
het med stadsplan skall utmärka och till gränserna angiva de för olika ändamål
avsedda områden som ingå i planen samt innehålla ytterligare bestämmelser
angående områdenas bebyggande och användande i övrigt, får anses
utgöra en motsvarighet för den egentliga landsbygdens del till stadsplanen
i städer och stadsliknande samhällen. Samma skäl som motivera, att kommun
tillhörig utarrenderad fastighet som helt eller delvis ligger inom fastställd
stadsplan undantages från den föreslagna lagens tillämpningsområde,
föranleda enligt utskottets mening lill att sådant undantagande sker även
beträffande fastighet som till någon del ligger inom fastställd byggnadsplan.
Utskottet övergår härefter till frågan, huruvida de sociala arrendebestämmelserna
med de modifikationer som föreslås i propositionen kunna anses
innebära ett oskäligt betungande av kommunerna.
Vad till en början angår föreskrifterna örn minimitid hade utredningsmännen
föreslagit, att densamma skulle liksom vid de i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen
angivna arrendena sättas till fem år. Likaså skulle enligt utredningsmännens
förslag i fråga örn optionsrätten denna avse nytt arrende för
en tidrymd av samma längd. I propositionen föreslås emellertid, att berörda
tider skola sättas till ett år. Denna betydelsefulla ändring av utredningsmännens
förslag innebär en påtaglig lättnad för kommunerna. Såsom föredragande
departementschefen anfört, torde det ha varit stadgandet att förenämnda
tider skulle utgöra fem år som under remissbehandlingen av utredningsmännens
förslag framkallat de allvarligaste betänkligheterna mot den
ifrågasatta lagstiftningens genomförande.
Jordägare äger rätt att bryta arrendators optionsrätt bland annat därest
det på grund av särskilda förhållanden måste anses medföra påtagligt men
för jordägaren att arrendatorn kvarsitter å fastigheten. Denna föreskrift torde,
såsom i propositionen framhålles, bli tillämplig för det fall att kommun
önskar använda utarrenderad jord för något kommunalt behov eller exploatering
till bostads- eller industribebyggelse.
Det föreliggande förslaget synes i betraktande av vad nu anförts väl tillgodose
kommunernas berättigade önskemål att i fall av behov snabbt kunna
taga i anspråk utarrenderad mark för allmänt ändamål. Det synes sålunda
utskottet föga antagligt, att arrendator av kommunal jord, såsom
motionärerna göra gällande, genom utnyttjande av sin optionsrätt skulle
kunna tvinga kommunen att utgiva oskälig ersättning för att undvika avbräck
i exploateringsverksamheten.
Den förköpsrätt som tillkommer optionsberättigad arrendator torde bli
av ringa praktisk betydelse och lärer icke kunna förorsaka kommunerna
några olägenheter.
Den sociala arrendelagstiftningen ålägger jordägaren en avsevärd byggnadsskyldighet.
Bestämmelserna härom äro — liksom övriga sociala arrendebestämmelser
med visst undantag — av tvingande karaktär. Vissa rörande
arrenden i allmänhet gällande bestämmelser skola vara tvingande i fråga
om de sociala arrendena. De viktigaste av dessa senare bestämmelser äro de
som reglera arrendatorns rätt till ersättning för förbättringsarbeten. I den
Andra lagutskottets utlåtande nr 14.
21
föreliggande propositionen ha inga modifikationer föreslagits i fråga om de
kommunala arrendena i bestämmelserna om byggnadsskyldighet och plikt
att ersätta förbättringsarbeten. Det torde icke kunna förnekas, att dessa
förpliktelser, om de skulle gälla utan undantag, i vissa fall kunde framstå
såsom betungande för kommunerna. Härutinnan bör emellertid beaktas den
möjlighet att erhålla dispens från en eller flera av de sociala arrendebestämmelserna,
som föreligger enligt nyttjanderättslagen och som enligt 4 § i
det framlagda förslaget till lag med särskilda bestämmelser om arrende av
viss kommunal jord med viss modifikation i för jordägaren förmånlig riktning
skall tillämpas även beträffande de kommunala arrendena.
De sociala arrendebestämmelser, som icke behandlats här ovan, torde
icke lända kommunerna till förfång.
Vad nu anförts giver enligt utskottets mening vid handen, att det framlagda
förslaget till lag med särskilda bestämmelser om arrende av viss
kommunal jord med de jämkningar i fråga om tillämpningsområdet som
utskottet enligt vad ovan framhållits anser lämpliga icke torde komma att
medföra några nämnvärda olägenheter för kommunerna.
Ehuru såsom ovan anförts minimitiden för arrendeupplåtelse i nämnda
lagförslag satts kortare än den arrendetid som hittills i många fall tillämpats
i fråga om kommunala arrenden, torde det kunna förväntas, att kommunerna
även i fortsättningen komma att vara vilbga att upplåta jord på arrende
för längre tid än ett år.
Utskottet är alltså berett att godtaga lagförslaget med de jämkningar som
förut nämnts.
Förslaget örn de sociala arrendebestämmelsernas tillämpning på arrenden
av viss allmänningsjord föranleder ingen erinran från utskottets sida.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte med avslag å motionerna I: 223 och
II: 356 och med förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i det genom propositionen nr 12 framlagda
förslaget till lag med särskilda bestämmelser om arrende
av viss kommunal jord antaga följande förslag till
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
1) Lag
med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal jord.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Upplåtes kommun tillhörig jord, Upplåtes kommun tillhörig jord,
som till någon del ligger utom fast- som i sin helhet ligger utom fastställd
stadsplan, på arrende för jord- ställd stadsplan eller byggnadsplan,
22
Andra lagutskottets utlåtande nr li.
(Kungl. Maj:ts förslag.)
bruksändamål och avser arrendet
brukningsdel, som omfattar högst
femtio hektar odlad jord, skola, utöver
vad örn jordbruksarrende i allmänhet
är föreskrivet i lagen om
nyttjanderätt till fast egendom, stadgandena
i 2 kap. 50—66 §§ samma
lag lända till efterrättelse, med de
avvikelser som föranledas av bestämmelserna
i 2 och 3 §§ här nedan.
Med kommun förstås i denna lag
(Utskottets förslag.)
på arrende för jordbruksändamål
och avser arrendet brukningsdel, som
omfattar högst femtio hektar odlad
jord, skola, utöver vad om jordbruksarrende
i allmänhet är föreskrivet i
lagen örn nyttjanderätt till fast egendom,
stadgandena i 2 kap. 50—66
§§ samma lag lända till efterrättelse,
med de avvikelser som föranledas
av bestämmelserna i 2 och 3 §§ här
nedan.
landskommun, köping och stad samt
församling ävensom municipalsamhälle, landsting och annan, borgerlig eller
kyrklig, kommunal förvaltningsenhet.
Denna lag äger icke tillämpning å arrende, som regleras av ecklesiastika
arrendebestämmelser.
2 §•
I stället för den i 2 kap. 50 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom
angivna arrendetiden av minst fem år skall gälla en arrendetid av minst
ett år; och skall den vid utgången av varje arrendeperiod enligt 51 § samma
kap. inträdande optionsrätten avse nytt arrende för en tid av ett år.
3 §•
Tillkännagivande av arrendator enligt 2 kap. 52 § lagen om nyttjanderätt
till fast egendom att han ej vill tillgodonjuta nytt arrende skall ske senast
sex månader före arrendetidens utgång. Sker ej sådant tillkännagivande inom
föreskriven tid, skall arrendatorn anses hava åtagit sig nytt arrende för en
tid av ett år.
Vill kommun göra gällande att arrendatorns rätt till nytt arrende bör förfalla
på grund av något förhållande som avses i 2 kap. 53 § förenämnda lag,
skall kommunen lämna arrendatorn meddelande därom i enlighet med vad
1 sagda lagrum sägs senast sex månader före arrendetidens utgång.
Tillkännagivande att ändring av arrendevillkoren påkallas skall på sätt i
2 kap. 54 § första stycket samma lag sägs ske senast fem månader före
arrendetidens utgång. Sker ej tillkännagivande såsom nu är sagt eller varder
ej frågan senast fyra månader före samma tids utgång hänskjuten till skiljemän,
skola arrendevillkoren förbliva oförändrade, där ej annorledes överenskommes.
4 §•
Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att arrendeavtal undantages
från tillämpning av något av stadgandena i 2 kap. 50—61 §§ eller
63—65 §§ lagen örn nyttjanderätt till fast egendom, 50—54 §§ med de avvikelser
som angivas i 2 och 3 §§ denna lag, och innehåller avtalet förbehåll
Andra lagutskottets utlåtande nr 14.
23
(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)
att medgivande därtill må sökas, ankomme på jordbrukskommissionen att
medgiva sådant undantag. Föreligger ej dispensskäl och avslås på den grund
ansökningen, skall arrendeavtalet, därest detta ej annorlunda stadgar, anses
förfallet.
Undantag som i första stycket avses må medgivas även i fråga om tillämnat
arrendeavtal. Har sådant undantag medgivits, vare det dock ej gällande
med mindre erinran därom göres i avtalet.
över jordbrukskommissionens beslut i ärende som ovan sagts må besvär
anföras hos länsstyrelsen inom en månad, räknat från det klaganden erhöll
del av beslutet. Den som ej nöjes åt länsstyrelsens beslut åge föra klagan
däröver i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters
och ämbetsverks beslut.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.
Har arrendeavtal slutits före lagens ikraftträdande, skola bestämmelserna
i 2 kap. 51-—54 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom, med iakttagande
av vad i 2 och 3 §§ denna lag finnes stadgat, ävensom 55 § andra stycket och
56 § nämnda kap. tillämpas å avtalet, därest vid arrendetidens utgång arrendatorn
eller ock arrendatorn samt före honom någon av hans föräldrar brukat
fastigheten under sammanlagt minst tio år.
Därest i fall, varom i andra stycket är nämnt, arrendetiden utgår före den
1 januari 1947, skall nytt arrende för en tid av ett år anses hava kommit till
stånd, örn arrendatorn icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft på
sätt om uppsägning är stadgat tillkännagivit sin önskan att avflytta. Med
avseende å nämnda arrende åge vardera parten påkalla ändring av arrendevillkoren
med iakttagande därav att de i 3 § tredje stycket denna lag angivna
tiderna skola hänföra sig till utgången av den nya arrendetiden.
Där på grund av bestämmelse i andra eller tredje stycket arrendator efter
arrendetidens utgång kvarsitter å fastigheten utan att nytt arrendeavtal slutits,
ankomme på jordbrukskommissionen, ändå att arrendatorn ej lämnat
sitt samtycke, att efter ansökan, som skall vara gjord innan nya arrendevillkor
blivit bestämda, medgiva kommunen befrielse från de i 2 kap. 59 och
60 §§ lagen örn nyttjanderätt till fast egendom avsedda skyldigheterna beträffande
fastighetens åbyggnader. Sådan befrielse må ock, där särskilda omständigheter
visas böra därtill föranleda, kunna medgivas för efterföljande
arrendeperioder, dock ej för längre tid än intill dess femton år förflutit från
lagens ikraftträdande. Över jordbrukskommissionens beslut må klagan föras
i den ordning 4 § tredje stycket denna lag stadgar.
Bestämmelserna i 2 kap. 57 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom
skola äga tillämpning jämväl å arrendeavtal som slutits före lagens ikraftträdande.
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 14.
(Kungl. Maj.ts förslag.)
(Utskottets förslag.)
2) Lag
angående ändrad lydelse av 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907
(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.
Härigenom förordnas, att 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
49 §.
Bestämmelserna i 50—69 §§ skola med de undantag nedan angivas äga
tillämpning å upplåtelse på arrende av brukningsdel, som omfattar högst
femtio hektar odlad jord, såvida densamma
tillhör bolag, förening eller stiftelse; eller
utgöres av gård, torp eller annan jordbrukslägenhet, som lyder under huvudgård
och tillhör enskild person eller fideikommiss; eller
ingår i häradsallmänning eller i sådan till socken hörande allmänning,
som avses i 63 § lagen den 13 maj 1932 om häradsallmänningar, eller i allmänningsskog,
som omförmäles i lagen den 17 juni 1938 om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna, eller utgöres av mark, som förvärvats av delägarna
i allmänning som nyss sagts men ej blivit med allmänningen införlivad;
eller
äges av enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller
å fastighet, som är i sambruk med densamma, och uppenbarligen besitter
fastigheten av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst
av jordbruket; skolande vid bedömande av frågan, av vilken anledning fastighet
besittes, i samma ägares hand befintliga, genom ägostyckning, jordavsöndring
eller avstyckning skilda områden av samma hemman eller lägenhet
betraktas såsom en fastighet.
Stadgandena i---huvudsakliga bärgning.
Vad i---eller fideikommiss.
Örn arrende av viss kommunal jord är särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946.
Har arrendeavtal med avseende å sådan i 2 kap. 49 § första stycket angiven
brukningsdel, för vilken bestämmelserna i 51—56 §§ samma kap. enligt
vad nu stadgats äro avsedda att gälla, slutits före lagens ikraftträdande, skola
sagda bestämmelser, dock med undantag av 55 § första stycket, tillämpas å
avtalet, därest vid arrendetidens utgång arrendatorn, eller ock arrendatorn
samt före honom någon av hans föräldrar, brukat fastigheten under sammanlagt
minst tio år.
1 Senaste lydelse se 1943:883.
Andra lagutskottets utlåtande nr 14.
25
(Kungl. Maj.ts förslag.) (Utskottets förslag.)
Därest i fall, varom i andra stycket är nämnt, arrendetiden utgår under
första året efter lagens ikraftträdande, vare arrendatorn berättigad till nytt
arrende för en tid av ett år; och skall sådant arrende anses hava kommit
till stånd, om arrendatorn icke inom en månad efter det lagen trätt i kraft
på sätt om uppsägning är stadgat tillkännagivit sin önskan att avflytta. Med
avseende å nämnda arrende äge vardera parten påkalla ändring av arrendevillkoren
med iakttagande därav, att de i 2 kap. 54 § angivna tiderna skola
hänföra sig till utgången av den ettåriga arrendetiden.
Där på grund av bestämmelse i andra eller tredje stycket arrendator efter
arrendetidens utgång kvarsitter å fastigheten utan att nytt arrendeavtal slutits,
ankomme på jordbrukskommissionen, ändå att arrendatorn ej lämnat
sitt samtycke, att efter ansökan, som skall vara gjord innan nya arrendevillkor
blivit bestämda, medgiva jordägaren befrielse från de i 2 kap. 59 och
60 §§ avsedda skyldigheterna beträffande fastighetens åbyggnader. Sådan befrielse
må ock, där sådana särskilda omständigheter som i 2 kap. 68 § avses
visas därtill föranleda, kunna medgivas för efterföljande arrendeperioder,
dock ej för längre tid än intill dess femton år förflutit från denna lags ikraftträdande.
över jordbrukskommissionens beslut må klagan föras i den ordning
2 kap. 68 § tredje stycket stadgar.
Bestämmelserna i 2 kap. 57 § skola äga tillämpning jämväl å arrendeavtal,
som slutits före lagens ikraftträdande.
Stockholm den 12 mars 1946.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Holmbäck*, Löfvander*, Hage*, Sten, fröken
Andersson, herrar Nils Elowsson och Hagman*;
från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Hellbacken, Hermansson, Hedlund
i Rådom*, Andersson i Gisselås*, Lundberg, Andersson i Alfredshem och Jacobsson i
Igelsbo.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
26
Andra lagutskottets utlåtande nr 14.
Reservationer:
1) av herr Hage;
2) av herr Sten;
3) av herr Hellbacken, som anfört:
De av utskottet föreslagna ändringarna av förslaget till lag med särskilda
bestämmelser örn arrende av viss kommunal jord innebära en inskränkning
i tillämpningsområdet för den föreslagna lagen i två hänseenden.
Under det att enligt Kungl. Maj:ts förslag arrende av brukningsdel som
ligger delvis inom och delvis utom fastställd stadsplan skall omfattas av bestämmelserna
i lagen, skall enligt utskottets förslag sådant arrende vara undantaget
från lagens tillämpning. Vidare skall enligt utskottets förslag vad
som föreslagits i fråga örn mark som åtminstone delvis ligger inom fastställd
stadsplan tillämpas även beträffande mark som helt eller till någon
del är belägen inom fastställd byggnadsplan.
De av utskottet sålunda föreslagna ändringarna komma att medföra, att
från lagens tillämpning komma att undantagas en betydande mängd arrenden,
som kunna anses vara av varaktig art och i fråga om vilka stort behov
föreligger för arrendatorn att erhålla en starkare ställning i förhållande till
jordägaren-kommunen. Den utarrenderade mark som genom dessa ändringar
skulle komma att undantagas från lagens tillämpning är oftast av sådan
beskaffenhet att kommunernas intresse att fritt disponera marken för
kommunala ändamål här framträder med förhållandevis liten styrka. Särskilt
i de fall, då endast en mycket liten del av arrendefastigheten ligger inom
stadsplan eller byggnadsplan, måste det av utskottet framlagda förslaget
medföra mycket otillfredsställande konsekvenser.
Att jämställa byggnadsplan med stadsplan är för övrigt ur andra synpunkter
icke följdriktigt. I förhållande till stadsplan utgör byggnadsplanen
endast en förenklad plan för bebyggelse. Den rättsverkan som tillkommer
en byggnadsplan är mera inskränkt än den som en stadsplan medför. Såsom
departementschefen anfört är fastställandet av byggnadsplan närmast att betrakta
som en förberedande åtgärd för marks bebyggande.
Genomförandet av de utav utskottet föreslagna ändringarna skulle medföra
vidsträckta möjligheter för kommunerna att kringgå bestämmelserna i lagen.
Kommunerna skulle genom att söka åstadkomma, att endast en mindre
remsa eller ett litet hörn av en utarrenderad jordbruksfastighet lades under
stadsplan eller byggnadsplan, kunna undvika att arrendet av fastigheten
bleve underkastat lagens stadganden. Vad angår undantaget från lagens tilllämpning
av mark som ingår i byggnadsplan bör bemärkas, att upprättandet
Andra lagutskottets utlåtande nr 14.
27
av sådan plan ofta icke torde vara förenat med några större svårigheter eller
mera betydande tidsutdräkt. Därest lagförslaget antages med den av utskottet
förordade utformningen, beredes även möjlighet för kommun att genom
sammanslagning av brukningsdel, som helt ligger utom stadsplan
eller byggnadsplan, med äga belägen inom planen, undandraga arrendet av
brukningsdelen från de föreslagna arrendebestämmelsema.
Under hänvisning till vad sålunda anförts hemställes,
att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj:ts förslag till lag
med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal
jord oförändrat.
4) av herrar Norman, Olovson i Västerås och Lundberg, vilka ansett att
utskottets utlåtande bort lia följande lydelse:
I samband med behandlingen vid 1943 års riksdag av förslaget till reviderad
arrendelagstiftning yttrade tredje särskilda utskottet i sitt av riksdagen härutinnan
godkända utlåtande, att särskild utredning borde komma till ståhd
angående tillämpning av de sociala arrendebestämmelserna å sådana arrenden
av kommunal jord vilka besutte en mera varaktig karaktär. Detta uttalande
gjordes med klar insikt om att de sociala arrendebestämmelserna icke
borde tillämpas å mer eller mindre tillfälliga utarrenderingar av jord som
kommunerna förvärvat för att inom en nära framtid kunna använda för speciella
kommunala ändamål.
I det av särskilda utredningsmän utarbetade förslag som legat till grund
för den nu föreliggande propositionen beaktades icke i tillräcklig grad detta
kommunernas legitima behov att snabbt kunna disponera mark som anskaffats
för sådant ändamål som nyss nämnts. Däremot innebär Kungl. Maj:ts
förslag genom sänkningen av minimitiden för arrendeupplåtelse från av utredningsmännen
föreslagna fem år till ett år en eftergift åt kommunernas intresse.
Ytterligare har detta intresse beaktats av utskottet genom den föreslagna
inskränkningen av lagens tillämpningsområde.
Det av utskottet framlagda förslaget innebär sålunda en kompromiss, som
emellertid icke kan anses såsom en tillfredsställande lösning av det föreliggande
lagstiftningsproblemet för vare sig kommunerna eller arrendatorerna.
Sett från kommunernas synpunkt kommer förslaget — även med de ovan
anmärkta jämkningarna — att medföra påtagliga olägenheter. Jämväl mark
som ligger utanför stadsplan eller byggnadsplan kan komma att hastigt behöva
tagas i anspråk för kommunalt ändamål. Även en ettårig arrendetid kan då
lägga hinder i vägen för kommunens exploateringsverksamliet. Men vida betänkligare
än den ettåriga minimitiden är den byggnadsskyldighet och den
skyldighet att utgiva ersättning för förbättringsarbeten som enligt förslaget
skall åvila kommunerna. Det måste vara uppenbart olämpligt att föreskriva
dylika skyldigheter i fråga om fastigheter, som förvärvats i direkt syfte att
efter en kortare tids förlopp användas för annat ändamål än jordbruk och
28
Andra lagutskottets utlåtande nr 14.
som under tiden innan de tagas i anspråk för sådant ändamål utarrenderas
endast för att marken icke skall ligga helt oanvänd. Att nedlägga betydande
kostnader å byggnader som endast mera tillfälligt komma att nyttjas för
jordbruksändamål måste under alla omständigheter betraktas såsom nationalekonomiskt
förkastligt. Vad nu sagts gäller naturligtvis även i fråga om kostnader
för förbättringsarbeten å dylika fastigheter.
I fråga örn de arrenden av kommunal jord som äro av mera permanent
karaktär kunna några berättigade invändningar från kommunernas sida
icke resas mot att de sociala arrendebestämmelserna bliva tillämpliga. Någon
anledning finnes emellertid icke att beträffande dessa arrenden uppställa
regler som avvika från dem som innefattas i de sociala arrendebestämmelserna.
Genom sänkningen av minimitiden för arrendeupplåtelse från fem till
ett år komma emellertid ifrågavarande arrendatorer i en avsevärt sämre ställning
än innehavare av sådana arrenden som avses i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen.
Av nu anförda skäl kan utskottet icke tillstyrka lagförslaget.
En av de sakkunniga som biträtt förenämnda utredningsmän har föreslagit,
att föreliggande lagstiftningsproblem löses på så sätt, att genom lämpliga
tilläggsbestämmelser till nuvarande arrendelagstiftning möjbghet införes för
vederbörande att beträffande ett visst kommunalt arrende, efter prövning av
den myndighet, som kan finnas lämplig för ändamålet, utverka förordnande
därom, att å arrendet i fråga jämväl skall tillämpas någon eller några av de
sociala arrendebestämmelserna. Denna utväg har icke vunnit anslutning från
Kungl. Maj:ts sida. Enligt utskottets mening är det emellertid önskvärt, att
förnyad omprövning sker huruvida denna utväg kan anses framkomlig. Även
andra utvägar böra prövas för att nå fram till en lagstiftning, som å ena sidan
lämnar avtalsfrihet beträffande utarrendering av mark som kommunerna
anskaffat för andra ändamål än jordbruksdrift och å andra sidan tillförsäkrar
arrendatorer av mera permanenta kommunala arrenden i huvudsak
samma förmåner som gälla i fråga om de arrenden som avses i 2 kap.
49 § nyttjanderättslagen.
Förslaget örn de sociala arrendebestämmelsemas tillämpning på arrenden
av viss allmänningsjord föranleder ingen erinran från utskottets sida.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte med bifall till motionerna 1: 223
och II: 356
1) avslå det genom propositionen framlagda förslaget till
lag med särskilda bestämmelser örn arrende av viss kommunal
jord; samt
2) med förklaring att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i det genom propositionen framlagda förslaget till lag
angående ändrad lydelse av 2 kap. 49 § lagen den 14 juni
1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom för sin
del antaga följande förslag till
Andra lagutskottets utlåtande nr 14.
29
Lag
angående ändrad lydelse av 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907
(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.
Härigenom förordnas, att 2 kap. 49 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
49 §.
Bestämmelserna i 50—69 §§ skola med de undantag nedan angivas äga
tillämpning å upplåtelse på arrende av brukningsdel, som omfattar högst
femtio hektar odlad jord, såvida densamma
tillhör bolag, förening eller stiftelse; eller
utgöres av gård, torp eller annan jordbrukslägenhet, som lyder under huvudgård
och tillhör enskild person eller fideikommiss; eller
ingår i häradsallmänning eller i sådan till socken hörande allmänning,
som avses i 63 § lagen den 13 maj 1932 örn häradsallmänningar, eller i allmänningsskog,
som omförmäles i lagen den 17 juni 1938 om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna, eller utgöres av mark, som förvärvats av delägarna
i allmänning som nyss sagts men ej blivit med allmänningen införlivad;
eller
äges av enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller å
fastighet, som är i sambruk med densamma, och uppenbarligen besitter fastigheten
av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av
jordbruket; skolande vid bedömande av frågan, av vilken anledning fastighet
besittes, i samma ägares hand befintliga, genom ägostyckning, jordavsöndring
eller avstyckning skilda områden av samma hemman eller lägenhet
betraktas såsom en fastighet.
Stadgandena i---huvudsakliga bärgning.
Vad i---eller fideikommiss.
Denna lag---(lika med Kungl. Maj:ts förslag)---lagens ikraft
trädande.
B. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville låta verkställa ytterligare utredning i
vad mån och på vad sätt de sociala arrendebestämmelsema
kunna göras tillämpliga å sådana arrenden av kommunal jord
som äro av mera permanent art samt att Kungl. Majit måtte
för riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen må
föranleda.
1 Senaste lydelse se 1943:883.