Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9.
1
Nr 9.
Ankom till riksdagens kansli den 14 mars 1946 kl. 1 em.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner
om beredande av ökad möjlighet att i besvärsväg ernå
förnyad prövning av frågan örn kommunala tjänstetillsättningar.
Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 101
i första kammaren av herr Wistrand och nr 195 i andra kammaren av herrar
Håstad och Wiberg hemställes, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla om utredning och förslag rörande sådan ändring i kommunallagarna
samt andra lagar och författningar, att frågor örn tillsättning av kommunala
tjänster må kunna i större utsträckning än nu är fallet underkastas
prövning i besvärsväg och därigenom i möjligaste mån garantier skapas för
att vid sådana tjänsters tillsättning behörig hänsyn tages till förtjänst och
skicklighet».
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionerna.
Besvär över kommunalmyndighets beslut enligt lagarna om kommunalstyrelse
på landet och i stad (kommunalbesvär) må anföras, örn beslutet icke
tillkommit i laga ordning, står i strid mot allmän lag eller författning eller
annorledes överskrider deras befogenhet, som fattat beslutet, eller kränker
den klagandes enskilda rätt eller eljest vilar på orättvis grund. Besvären kunna
sålunda endast medföra en prövning av det överklagade beslutets laglighet
i formellt hänseende, d. v. s. av frågan huruvida myndigheten varit behörig
till fattande av beslutet och örn detta tillkommit på formellt riktigt sätt. Några
särskilda bestämmelser angående överklagande av kommunala myndigheters
beslut örn tjänstetillsättning och entledigande från tjänst finnas icke. Nyssnämnda
allmänna regler gälla därför även vid besvär i ärenden av nu angivet
slag. Detta innebär, att örn ett kommunalt organ bland flera sökande utsett
en person till en syssla, de som härigenom blivit förbigångna ej äga anföra
besvär över beslutet hos statlig myndighet på den grund att de ansett
sig lämpligare för befattningen. Någon meritprövning kan sålunda ej ifrågakomma
— till skillnad från vad som gäller i tjänstetillsättningsärenden inom
statsförvaltningen.
Då besvär icke anföras med stöd av kommunallagarna utan jämlikt specialförfattningar,
gestaltar sig förhållandet annorlunda. Frågan huruvida och
i vilken utsträckning lämplighetsprövning i det enskilda fallet här kan äga
rum, är beroende av de särskilda föreskrifter i sådant hänsende, som innehållas
i dessa författningar.
Bihang tilt riksdagens protokoll IDUS. 5 sami. 2 avd. Nr 9 —11.
1
2
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9.
För Stockholms stad råder ett särskilt förhållande enligt lagen om kommunalstyrelse
för Stockholm och Kungl. Maj:ts stadga den 5 mars 1937 angående
besvär i vissa fall över nämnds beslut örn tillsättande av eller förordnande
å tjänstebefattning å Stockholms stads lönestat. Den som icke åtnöjes med
sådant beslut äger, där kommunalbesvär eljest skolat föras, att anföra besvär
hos en för ändamålet tillsatt stadens besvärsnämnd. Detta innebär, att över
beslut, varom nyss sagts, kunna anföras särskilda befordringsbesvär, vilka i
första instans ha samma karaktär som motsvarande besvär inom statsförvaltningen,
samt att, sedan besvärsnämnden fattat sitt beslut, endast kommunalbesvär
kunna föras.
Förslag av samma innebörd som de i de nu ifrågavarande motionerna
framförda väcktes vid 1939 års riksdag. I av konstitutionsutskottet införskaffade
yttranden från de kommunala förbunden riktade dessa starka erinringar
mot förslagen. Konstitutionsutskottet avstyrkte motionerna och kamrarna
avslogo desamma. Till stöd för sitt ståndpunkts tagande anförde utskottet (utlåtande
nr 17) vid detta tillfälle:
Den avvisande ståndpunkt, som kommunallagarna intaga till frågan om
lämplighetsprövning vid besvär över kommunala beslut, har sin grund i den
åskådningen, att de kommunala organen böra äga frihet att efter eget skön
bedöma en föreliggande fråga ur synpunkten av kommunens nytta eller skada.
Denna frihet utgör ett betydelsefullt led i den kommunala självstyrelsen.
Att medgiva lämplighetsprövning vid besvär till statligt organ i kommunala
tjänstetillsättningsärenden skulle därför innebära ett viktigt avsteg från en
av huvudprinciperna för den kommunala förvaltningen och ett djupt ingrepp
i den kommunala självbestämmanderätten, vilket enligt utskottets mening ej
bör ifrågakomma. De kommunala sammanslutningarna hava också, såsom
framgår av deras vid utlåtandet fogade yttranden, bestämt avstyrkt en ändring
i förevarande hänseende. De hava jämväl i övrigt anfört åtskilliga vägande
erinringar gentemot en reform i antydd riktning.
Den ordning, som gäller för Stockholm — där den allmänna kommunallagen
ej äger tillämpning — utgör intet principiellt undantag från kommunallagstiftningens
ovan angivna allmänna ståndpunkt, eftersom rätten att på
materiella besvärsgrunder ändra ett tillsättningsbeslut här förbehållits uteslutande
ett kommunalt organ. Något behov av ändrad kommunallagstiftning
för införande av en liknande ordning för rikets kommuner i övrigt kan emellertid
icke anses vara för handen. Beträffande det stora flertalet kommuner
skulle en dylik besvärsrätt knappast få någon praktisk betydelse, enär förvaltningen
där i huvudsak handhaves av kommunala förtroendemän.
Då enligt utskottets mening i motionerna till innevarande riksdag icke anförts
några synpunkter, ägnade att böra föranleda ett ändrat ståndpunktstagande
från riksdagens sida i förevarande spörsmål, finner utskottet ej skäl
att tillstyrka den begärda utredningen i ämnet och hemställer alltså,
att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 14 mars 1946.
På konstitutionsutskottets vägnar:
HARALD HALLÉN.
Konstitutionsutskottets utlåtande nr 9.
6
Närvarande: herrar Hallén, Jones Erik Andersson, Herlitz, Ström, Karl Allgust Johanson,
Elmgren, Oscar Klausson, John Gustavson, John Sandberg, Söderdahl, Holmbäck,
Thorell, Fast, Nilsson i Göteborg, Norén, Spångberg, Edberg, Dickson
och Larsson i Stockholm.
Reservation
av herr Herlitz, som inom utskottet yrkat bifall till motionerna I: 101
och II: 195.