Jordbruksutskottets utlåtande nr 65.

7

Nr 65.

Ankom till riksdagens kansli den 4 juni 1946 kl. 4 em.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om översyn av gällande
bestämmelser angående vägnämnds arbetsuppgifter
och befogenhetsområde, m. m.

(2:a avd.)

Jordbruksutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft följande
inom riksdagen väckta till utskottet hänvisade motioner, nämligen:

1) II: 114 av herr Jonsson i Haverö, däri hemställts, att riksdagen ville i
framställning till Kungl. Maj :t anhålla örn översyn av gällande bestämmelser
angående vägnämnds arbetsuppgifter och befogenhetsområde i syfte att dessa
bestämmelser genom avfattning och tillämpning bringas i full överensstämmelse
med uppgivna utgångspunkter för tillkomsten av dylik nämnd, ävensom
att Kungl. Maj:t ville, efter utredning av ordningen och sättet för en
önskvärd samverkan mellan statens vägförvaltning och lokala intressen till
främjande av en ändamålsenlig utveckling av det allmänna vägväsendet i
dess helhet, för riksdagen framlägga därav föranledda förslag;

2) I: 180 av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl., och 11:279 av herr
Staxäng m. fl., likalydande, däri hemställts, att riksdagen för sin del måtte
besluta örn inrättandet av vägombudsstämma inom varje vägnämndsområde
i enlighet med de riktlinjer, som uppdragits i motionerna, samt att vederbörande
utskott måtte erhålla uppdrag att utarbeta därför erforderlig författningstext.

Beträffande de skäl som anförts till stöd för nämnda yrkanden får utskottet,
i den mån redogörelse därför ej lämnas i det följande, hänvisa till motionerna.

Utskottet har i därför föreskriven ordning införskaffat utlåtande över motionerna
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Därjämte ha yttranden i
ärendet avgivits av styrelsen för Svenska landskommunernas förbund och
styrelsen för Svenska stadsförbundet, vilka av utskottet beretts tillfälle därtill.

Gällande bestämmelser m. m.

Såsom erinrats i motionerna skola enligt 1943 års väglagstiftning de lokala
vägintressena, som tidigare företriitts av vägstämmor och vägstyrelser, företrädas
av vägnämnder och länsvägnämnder. Enligt 1 § lagen den 30 juni

8

Jordbruksutskottets utlåtande nr 65.

1943 (nr 436) om sådana nämnder (nämndlagen) skola sålunda i varje län
finnas vägnämnder och en länsvägnämnd för att i vägfrågor företräda de
lokala vägintressena på landet och i de städer, där kronan är väghållare. Till
»landet» hör i väghållningshänseende enligt förarbetena till lagen även de
stadsliknande samhällena. De lokala vägintressena i de samhällen, som själva
äro väghållare, skola däremot icke företrädas av vägnämnd. Dessa samhällen
äro nämligen i väghållningshänseende likställda med flertalet städer.

Örn motiven för organiserandet av vägnämnder och länsvägnämnder framhöllo
1938 års sakkunniga för utredning av vägväsendets förstatligande, vägförstatligandekommittén,
i sitt i april 1941 avgivna betänkande (SOU 1941:
12) bland annat följande.

De befogenheter, som böra givas de organ, sorn efter förstatligandet skola
företräda de lokala intressena vid handläggning av fråga örn byggande av
väg, torde på detta område böra vara av ungefär samma slag och omfattning
som de, vilka nu i fråga om planläggningen tillkomma vägstyrelser och vägstämmor,
och sålunda vara av i huvudsak rådgivande natur. De nya organen
böra var behöriga att taga initiativ till vägföretag samt såsom regel erhålla
tillfälle att yttra sig över förslag som väckts av andra ävensom över
upprättade arbetsplaner. Vid vägundersökningar böra ombud, utsedda av
vederbörande organ, äga närvara för att framföra lokala synpunkter.

Det område, som ett dylikt organ skall företräda, får icke vara alltför vidsträckt,
om representanterna, utan att vara alltför många, skola äga förutsättningar
att i detalj uttala sig om vägbehoven inom området och örn den
ändamålsenligaste sträckningen av föreslagen väg. Å andra sidan bör området
vara av den storlek, att representanterna äga erforderlig överblick över
vägbehoven.

De lokala intressena vid upprättandet av flerårsplaner beaktas för närvarande
huvudsakligen av länsstyrelserna. Helt vissi komma dessa intressen
även framdeles att tillvaratagas av länsstyrelserna vid planläggningen av
vägbyggnadsverksamheten. Men även örn de såsom regel äga ingående kännedom
om sina län och vägbehoven, är det dock önskvärt att ha möjlighet
att få upplysningar även från andra språkrör för de lokala intressena. Särskilt
för det fall att distrikten omfatta större områden än länen är det —
vid avvägningen av de lokala intressena i olika distriktsdelar — av värde att
äga tillgång till ett organ, som företräder hela distriktets samlade vägintressen.
De uppgifter, som skulle tillkomma representanterna för de lokala intressena
vid upprättandet av flerårsplaner, skola huvudsakligen bliva att uttala
sig örn vilka företag, som under den tid planläggningen avser böra komma
till utförande och den inbördes ordningen mellan arbetena.

Kommittén framhöll, att det med hänsyn till de anspråk, som sålunda
måste ställas på de rådgivande organen med avseende å olika uppgifter,
torde vara nödvändigt att äga tillgång till dels ett meia lokalt betonat organ
för handläggning av frågor, örn och huru väg skulle byggas, dels ock ett
organ som skulle företräda hela distriktets samlade vägintressen vid upprättandet
av flerårsplaner. Området för det förra organet föreslogs skola i stort
sett sammanfalla med de förutvarande vägdistrikten.

Departementschefen och riksdagen (se prop. nr 122/1942; andra särsk.
utsk:s uti. nr 2/1942; r. skr. nr 325/1942) biträdde vad kommittén sålunda
föreslagit med avseende å grunderna för den lokala representationen. Depar -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 65.

9

tementschefen förordade, att det organ, som skulle övertaga vägstämmornas
och vägstyrelsernas rådgivande uppgifter vid handläggning av frågor om
byggande av väg, förändring av enskild väg till allmän samt indragning av
väg, skulle kallas vägnämnd. Det organ, som skulle företräda hela länets
samlade vägintressen vid planläggningen av vägbyggnadsverksamheten, 1 öreslogs
skola benämnas länsvägnämnd.

Vägnämnds uppgifter framgå av 2 § nämndlagen, som lyder på följande
sätt: »Vägnämnd har till uppgift att verka för att vägbehoven inom nämndens
område på bästa sätt tillgodoses. I sådant hänseende har nämnden bland
annat att avgiva av Konungen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelsen
eller vägförvaltningen i länet infordrade yttranden i frågor om byggande
av allmän väg, förändring av enskild väg till allmän, inrättande av särskild
vinterväg och indragning av allmän väg samt att i övrigt fullgöra vad enligt
denna lag eller särskild författning ankommer på vägnämnden. Vägnämnd
äger jämväl i övrigt framställa förslag i frågor rörande vägväsendet och vägtrafiken
inom nämndens område samt må hos Konungen anföra besvär över
beslut, som meddelats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller länsstyrelsen.
»

I det riksdagen i propositionen nr 223/1943 förelagda förslaget till lagtext
hade sista meningen i lagrummet följande lydelse: »Vägnämnd må hos Konungen
anföra besvär över beslut, som meddelats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
eller länsstyrelsen.»

Beträffande motiven för förslaget hänvisade departementschefen till vad
1942 års vägsakkunniga anfört därom i sitt den 27 januari 1943 avgivna
betänkande (SOU 1943: 1). De sakkunniga anförde i denna sak följande:

Enligt de antagna huvudgrunderna för reformen skola vägnämndens
främsta uppgifter vara att taga initiativ och att yttra sig i vägfrågor samt
att vid behov överklaga beslut i sådana frågor. Sammanfattningsvis torde
dessa uppgifter innefattas i den i första stycket stadgade skyldigheten för
vägnämnd att verka för att vägbehoven inom nämndens område på bästa
sätt tillgodoses. Att nämnden äger taga initiativ torde inte behöva uttryckligen
angivas. Indirekt framgår denna befogenhet av avfattningen av 5 § i
förslaget till vägstadga (»där ansökningen gjorts av annan. än vägnämnden»).

I förevarande § angivas endast de viktigaste av vägnämndens uppgifter.
Någon fullständig uppräkning av dessa torde icke erfordras.

I utskottsutlåtandet (d. v. s. andra särsk. utsk:s ovan angivna uti. nr 2/
1942) förutsattes, att vägnämndens ledamöter före avgivandet av infordrat
yttrande skulle samråda med lokala myndigheter och ortsborna, så att de
iokala synpunkterna bleve allsidigt belysta i nämndens yttranden. Detta har
icke ansetts behöva angivas i författningstexten. De sakkunniga förutsätta
nämligen, att vad utskottet sålunda uttalat skall iakttagas även utan särskild
föreskrift härom.

1 propositionen på detta avsnitt redovisas ett yttrande av Svenska vägstyrelsernas
förbund av följande innehåll:

Vägnämnd skall företräda de lokala vägintressena. Till dessa intressen
hör emellertid även vägarnas viii avvägda underhåll. Det kan tänkas, att det
lokala statliga organet icke alltid kommer att handla på det för orten lämpligaste
sättet, då det gäller underhållet, särskilt i fråga örn vinterväghåll -

10

Jordbruksutskottets utlåtande nr 65.

ningen. Någon möjlighet alt då erhålla rättelse annat än genom klagomål av
enskild person synes icke föreligga. Ett sådant klagomål torde också ha föga
utsikt att få någon verkan. Om vägnämnden i stället hade möjlighet att ingripa
genom att hos länsstyrelsen eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen påtala
uppenbara missförhållanden skulle mycket vara vunnet.

Departementschefen anförde följande:

Av skäl, som jag anfört vid 5 § i förslaget till väglag, torde något behov av
fortlöpande uppsikt över sättet för väghållningens ombesörjande från länsstyrelsernas
eller vägnämndernas sida icke komma att föreligga. Jag kan därför
icke biträda ändringsyrkandena i denna del.

Andra särskilda utskottet anförde i sitt utlåtande nr 2/1943 följande:

Beträffande vägnämndernas uppgifter har i de likalydande motionerna
*:..277 ?ch 37? yrkats, alt vägnämnden tillerkännes rätt att själv framställa
förslag i frågor rörande vägväsendet och vägtrafiken i orten. Vidare har
i motionen II: 405 hemställts, att riksdagen måtte besluta att i vägnämndernas
uppgifter »även måtte ingå rätt för vägnämnderna till övervakning av vägunderhållet
samt vid eventuell misskötsel av detsamma rätt att till länsstyrelsen
anmäla förhållandet».

Något behov av fortlöpande kontroll över vägunderhållet torde visserligen,
såsom i propositionen framhålles, icke finnas. Någon sådan kontroll hör därför
icke ingå i nämndens uppgifter. Skulle emellertid misskötsel av underhållet
förekomma, bör vägnämnden ha möjlighet att göra erforderliga framställningar,
i första hand till vägförvaltningen eller länsstyrelsen eller ock till
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller Kungl. Maj:t. Vidare kunna vägförvaltningarna
och bygden lia olika meningar örn behovet av snöplogning o. d.
I sådana fall hör det tillkomma nämnden att föra talan för de lokala intressena.
Nämnden bör även ha möjlighet att taga initiativ till åtgärder för
trafiksäkerhetens främjande, exempelvis uppsättande av skyddsvärn och dylikt.
Då av paragrafens avfattning icke med tydlighet framgår, att nämnden
har nu berörda befogenheter, anser utskottet lagrummet böra kompletteras
med bestämmelser av huvudsakligen det innehåll, som föreslagits i motionerna
1:277 och 11:378. Härigenom torde även svftet med motionen 11:405
vara tillgodosett.

Vägnämndernas områden bestämmas av Konungen. Därvid iakttages, att
delar av samma kommun icke förläggas till olika vägnämndsområden inom
länet samt att sådant område icke må omfatta kommuner inom skilda län
(3 § nämndlagen). Enligt kungörelsen den 30 augusti 1943 (nr 683) om rikets
indelning i vägnämndsområden sammfaller nämnda indelning i stort sett med
den förut gällande indelningen i vägdistrikt.

Vägnämnd skall bestå av fem ledamöter. Ledamöter jämte suppleanter för
dem väljas, örn vägnämndsområdet utgöres av endast en kommun, av dennas
fullmäktige och eljest av ombud för de i området ingående kommunerna
(4 § nämndlagen). Eftersom blott ett mindre antal vägnämndsområden torde
bestå av endast en kommun, skola vägnämndsledamöterna följaktligen regelmässigt
väljas av ombud för de i vägnämndsområdet ingående kommunerna.
Förfaringssättet ansluter sig till förut gällande ordning och hetingas enligt
förarbetena av att alla kommuner skola få tillfälle att deltaga i valet av vägnämndsledamöter
samt är avsett att utgöra en garanti för att vägnämnden
blir ett språkrör för de lokala intressena.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 65.

11

Ombuden jämte suppleanter för dem väljas av kommunalfullmäktige eller
stadsfullmäktige eller, där kommunalfullmäktige icke finnas, å kommunalstämma.
Sker valet å kommunalstämma äger envar, som är röstberättigad i
kommunens allmänna angelägenheter, rösträtt. Varje röstande äger en röst.
Vid lika röstetal skiljer lotten. Antalet ombud bestämmes i förhållande till
folkmängden sålunda, att envar kommun utser ett ombud för varje påbörjat
befolkningstal av 2 000 eller det lägre tal, som må erfordras för att antalet
ombud för hela vägnämndsområdet skall uppgå till minst 10 (5 §
nämndlagen).

Länsvägnämnds uppgifter framgå av 20 § i lagen där det stadgas, att länsvägnämnd
har till uppgift att verka för att vägfrågor, som äro gemensamma
för flera eller alla vägnämndsområdena inom länet, erhålla den för hela länet
ändamålsenligaste lösningen. Länsvägnämnd har bland annat att avgiva av
Konungen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelsen eller vägförvaltningen
i länet infordrat yttrande samt att i övrigt fullgöra vad enligt nämndlagen
eller särskild författning ankommer på nämnden. Länsvägnämnden
må hos Konungen anföra besvär över beslut, som meddelats av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen eller länsstyrelsen.

Ledamöterna i länsvägnämnden utses av länsstyrelsen samt skogsvårdsstyrelsen
(skogsvårdsstyrelserna) och vägnämnderna i länet så, att länsstyrelsen
förordnar två ledamöter samt skogsvårdsstyrelsen (en var av skogsvårdstyrelserna)
och varje vägnämnd en ledamot, dock att vägnämnd i Gotlands
län utser två ledamöter. För varje ledamot utses i enahanda ordning
en suppleant (21 §).

Av förarbetena till lagen framgår att länsvägnämnd har att företräda hela
länets samlade vägintressen, särskilt vid fördelningen av vägbyggnadsmedlen.
Nämndens viktigaste uppgift är sålunda att medverka vid upprättandet av
flerårsplaner. Därvid har nämnden att uttala sig örn vilka vägföretag inom
länet som böra komma till utförande och den inbördes ordningen mellan dem.
Till nämnden skall vidare för yttrande hänskjutas sådana å vägnämnd ankommande
vägbyggnadsfrågor, som äro gemensamma för två eller flera vägnämndsområden
och vari vägnämnderna ha skiljaktiga meningar. I enlighet
härmed har länsvägnämndens uppgift angivits vara att vaka över att
vägfrågor, som äro gemensamma för flera eller alla vägnämndsområden inom
länet, erhålla den för hela länet ändamålsenligaste lösningen.

Länsvägnämndens uppgift skall icke begränsas blott till att avgiva infordrade
yttranden. Nämnden skall därjämte äga befogenhet att taga erforderliga
initiativ samt att överklaga beslut, som meddelats av väg- och vattcnbvggnadsstyrelsen
eller länsstyrelsen.

Vägnämnder och länsvägnämnder väljas för en tid av fyra år (5 och 22 gg).
Första valet verkställdes hösten 1943 och första perioden avsåg övergångsvis
tiden från och med den 16 november 1943 till och med utgången av år
1947 för vägnämnderna, samt tiden från och nied den 1 december 1943 till
och med utgången av februari månad 1948 för länsvägnämnderna.

Såväl vägnämnd som länsvägnämnd äga själva enligt 13 och 24 gg i lagen
bestämma var, när oell bur ofta nämnden skall sammanträda. Det är i lagen

12

Jordbruksutskottets utlåtande nr 65.

även sörjt för att vägdirektören eller annan tjänsteman vid vägförvaltningen
skall tillhandagå nämnden med upplysningar.

Av förarbetena framgår, att de ärenden, som ankomma på vägnämnd
böra, där så är möjligt, sammanföras till gemensam handläggning, så att antalet
sammanträden begränsas. Departementschefen sade sig förutsätta, att
länsstyrelserna komme att lia sin uppmärksamhet riktad på denna sak. För
att möjliggöra viss kontroll från länsstyrelsernas sida skall meddelande örn
utsatt sammanträde insändas till länsstyrelsen. Föreskrift härom erfordras
även för att bereda landshövding och vägdirektör tillfälle att närvara vid
sammanträde. ,

Syftet med bestämmelsen örn att landshövding och vägdirektör eller representant
för dem äga närvara vid vägnämnds sammanträde är att i viktiga
frågor åstadkomma den kontakt mellan nämnden samt länsstyrelsen och vägförvaltningen,
som erfordras för att vägfrågorna skola kunna lösas på bästa
sätt. För att vägnämnden skall kunna erhålla det biträde, som kan behövas,
har föreskrivits, att vägdirektören eller annan av honom utsedd tjänsteman
vid vägförvaltningen skall på därom framställd begäran av vägnämndens
ordförande närvara vid sammanträde för att tillhandagå med upplysningar.

Vägnämndernas möjlighet att genom resor hålla sig underrättade om vägförhållandena
är tillgodosedd därigenom att sammanträdena i anslutning till
aktuella vägfrågor kunna hållas på olika platser (13 §). Däremot lärer vägnämnd
icke äga verkställa resor utom sitt vägnämndsområde. Därom anförde
departementschefen följande i 1943 års proposition:

I anledning av länsstyrelsens i Örebro län förslag örn att ersättning av
statsmedel skulle utgå till vägnämndernas ledamöter, om samtliga nämnder
i länet kallades till sammanträde för att bese utförda vägarbeten eller för att
dryfta gemensamma angelägenheter, vill jag framhålla, att om behov uppkommer
av att orientera vägnämnderna örn viss fråga eller att bereda representanter
för vägintressena i skilda delar av länet tillfälle att giva uttryck åt
sina synpunkter, detta lämpligast och billigast kan ske på det sätt, att länsvägnämnden
kallas till sammanträde. Då varje vägnämnd kommer att ha en
representant i länsvägnämnden, kan på detta sätt för information och meningsutbyte
ernås en god kontakt med de olika nämnderna.

Motionärernas förslag.

I samtliga motioner har framhållits, att de lokala intressena icke på tillbörligt
sätt kunnat göra sig gällande inom den nya vägorganisationen.

I motionen II: 114 anföres sålunda, att erfarenheterna på området gåve
vid handen att vägnämnderna allenast anlitades för avgivande av yttranden
i den mån sådant uttryckligen påkallades av överordnad myndighet samt
i övrigt ställdes helt utanför varje slags befattning med ärenden rörande
vägnätet inom respektive vägnämndsområden. Med hänsyn till den numera
högst avsevärt ökade omfattningen av väghållningen, därvid omfånget i icke
ringa mån föranleddes av de senaste årens nödtvungna begränsning av un -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 65.

13

derhän och nybyggnad, vore det av synnerlig vikt att vägnämnderna toges
i anspråk för utövande av sina befogenheter. Detta torde dock ej kunna ske
utan riksdagens medverkan i form av framställning örn utredning i ärendet
genom Kungl. Maj:ts försorg. Vid en sådan utredning torde främst böra
övervägas, huruvida och i vad omfattning gällande bestämmelser rörande
vägnämnds arbetsuppgifter och befogenhetsområde vore lämpligt avvägda
med hänsyn till nämndens uppgift att inom ramen för den statliga vägförvaltningen
företräda lokala vägintressen, samt i anslutning därtill upprättas
förslag till förändringar och kompletteringar av gällande bestämmelser på
området, som funnes av föreliggande behov påkallade. I samband härmed
syntes utredningen jämväl böra taga sikte på de ytterligare omständigheter
och förhållanden, som vid omprövning funnes ägnade att medföra önskvärd
samverkan mellan statens vägförvaltning och lokala vägintressen.

I de likalydande motionerna I: 180 och II: 279 anses en lösning av förevarande
fråga kunna vinnas genom att de ovan nämnda vägombuden, vilkas
enda uppgift för närvarande vore att välja ledamöter i vägnämnd, gåves en
mera verksam funktion inom vägväsendet på så sätt att de skulle minst en
gång om året, förslagsvis i oktober, samt i övrigt så ofta befunnes nödigt
eller lämpligt samlas till ombudsstämma inom respektive vägnämndsområde
för att därvid ingående kunna dryfta de lokala vägfrågorna inom området
samt för vägnämnden framlägga de förslag till åtgärder och ingripanden,
som de funne påkallade. Vägnämnden borde därefter med eget yttrande,
därest vägstännnans framställning ej innebure hemställan till vägnämnden
örn överklagande av visst beslut, som fattats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
eller länsstyrelsen, snarast översända förslaget till den myndighet
saken närmast rörde i enlighet med vad i 2 § i nämndlagen stadgades.

Kallelse till ordinarie årsstämma med ombuden borde på lämpligt sätt utfärdas
av vägnämndens ordförande samt vara ombuden till handa senast 8
dagar före sammanträdet. I övrigt borde ombudsstämma kunna sammankallas
med samma förfaringssätt på initiativ av vägnämnd, dess ordförande
eller vägförvaltningen i länet för inhämtande av yttranden eller förslag i
frågor av mera tillfällig art. För de med sammanträde förenade kostnaderna
borde ombud erhålla skälig rese- och traktamentsersättning.

Dessa vägombud för varje kommun skulle därigenom på sätt och vis inom
sitt vägnämndsområde erhålla liknande funktion som sockenombuden vid
de tidigare vägstämmorna, och därigenom skulle säkerligen även vinnas en
bättre uppsikt över det lokala vägnätet i enlighet med de önskemål, som
kunde förefinnas i de olika bygderna.

På grund av det sätt, varpå dessa ombud utsåges, d. v. s. såsom bygderepresentanter
eller sockenombud, måste de förutsättas ha god kännedom örn
och stora möjligheter att snabbt bliva underkunniga örn sådana lokala vägförhållanden
inom kommunen eller den del av kommunen, inom vilken de
vöre bosatta, som påkallade ingripanden av större eller mindre skyndsamhet
från vägförvaltningens sida, varför de säkerligen skulle kunna gora en verksam
insats för vägväsendets förbättrande.

14

Jordbruksutskottets utlåtande nr 65.

Någon större omarbetning av lagen om vägnämnder och länsvägnämnder
torde enligt motionärernas uppfattning icke vara behövlig för planens genom!
örande, varför förslag till erforderlig författningstext lämpligen torde
kunna utarbetas av vederbörande riksdagsutskott.

Yttrandena.

Av de infordrade utlåtandena går väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande
i avstyrkande riktning. Styrelsen har icke funnit tillräckliga skäl ha
förebragts för att de i motionerna berörda frågorna skulle göras till föremål
för utredning. I de övriga utlåtandena lia uttalats olika uppfattningar rörande
lämpligheten av motionärernas förslag. Styrelsen för svenska landskommunernas
förbund framhåller salunda, att det förefölle som örn de i
motionen II: 114 berörda frågorna vöre förtjänta av att närmare utredas.
Däremot syntes det enligt styrelsens mening mindre lämpligt att i enlighet
med vad som föreslagits i de likalydande motionerna I: 180 och II: 279
under hela året parallellt med vägnämnder och länsvägnämnder också ha
vägstämmor. Även hithörande frågor syntes emellertid lämpligen kunna göras
till föremål för vidare utredning i samband med att möjligheterna att utvidga
nämndernas kompetens utreddes. Styrelsen för svenska stadsförbundet
har förklarat sig icke hysa någon tilltro till att en författningsändring i enlighet
med vad som ifrågasatts i motionen II: 114 skulle kunna bliva till mycken
nytta. Mera påtagliga resultat syntes kunna vinnas genom en utbyggnad av
vägnämndsorganisationen i enlighet med vad som föreslagits i de likalydande
motionerna 1:180 och 11:279. Sammanfattningsvis har styrelsen framhållit,
att kravet på ett verkligt effektivt lokalt inflytande på vägväsendets område
måste anses synnerligen befogat och att det därför vöre angeläget, att frågan
örn vad som kunde åtgöras för att säkerställa sådant inflytande upptoges
till förnyat övervägande. Förslaget örn inrättande av en ombudsstämma för
vägnämndsområdena syntes innebära en värdefull åtgärd i detta syfte.

I övrigt må ur de inkomna yttrandena återges följande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför:

Vägnämnds- och länsvägnämndsorganisationen är rätt ny. Det kräves viss
tid innan organisationen så att säga vuxit in i de nya förhållandena. Då emellertid
nämnderna enligt de för dem gällande bestämmelserna äga själva informera
sig om vägförhållandena och erhålla upplysningar från vägförvaltningarna
samt icke blott avgiva infordrade utlåtanden utan även taga initiativ i
vägfrågor, lärer det i allt väsentligt bero på nämnderna själva huruvida de lokala
vägintressena bliva på ett rationellt och riktigt sätt företrädda. Med anledning
härav bör ytterligare någon tids erfarenhet avvaktas innan förnyade
utredningar på området igångsättas och förnyade överväganden planeras.

Styrelsen är väl medveten örn att nämndernas arbete är beroende av samarbetet
med vägförvaltningarna. I den mån detta samarbete varit beroende
av personligt initiativ från vederbörande vägdirektör, kan det i någon mån ha
varierat från län till län. Styrelsen är emellertid besluten att befrämja ett gott
samarbete mellan nämnderna och vägförvaltningarna. — Denna fråga togs
upp av den av statens sakrevision tillsatte utredningsmannen, f. d. general -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 65.

15

direktören A. Granholm, för undersökning av organisationen för och det
praktiska bedrivandet av anläggnings- och underhållsverksamheten m. m.
inom vägväsendet. Utredningsmannen anför därom följande i sitt den 29
september 1945 avgivna betänkande (s. 56 och 57).

Vägnämnderna skola enligt gällande lag verka för att vägbehoven inom en
nämnds område på bästa sätt tillgodoses. Denna bestämmelse tyder jag så,
att omsorgen skall gälla även i avseende på det löpande vägunderhållet. Nu
hör man emellertid ofta, att en vägnämndsordförande icke, som på sin tid
en vägstyrelseordförande, har tillfälle att beresa vägarna inom sitt område
och göra iakttagelser angående dessas skötsel och bestånd. Hans omdöme
blir därför ofta mera grundat på hörsägner. Jag vill därför rekommendera,
att vägnämndsordförandena beredas tillfälle, att när så kan vara lägligt för
bägge parter, medfölja vägmästarna på deras inspektionsresor i arbetsområdena.
Tillfälle kan därvid givas att göra gemensamma iakttagelser samt
att diskutera underhållsbehov och behov av åtgärder för deras tillgodoseende
samt möjligheterna för dylika. Ordförandena kunna därigenom få förklaringar,
bliva underrättade om avsikter och syften m. m. Ett dylikt system
bör kunna medverka till att en bättre förståelse kommer till stånd. Jag förutsätter
härvidlag, att vad som under vägnämndsordförandenas och vägmästarnas
gemensamma resor framkommer av vikt, även skall av vågmästaren meddelas
till vägförvaltningen för prövning och förvaltningens eventuella åtgärder.

Likaså anser jag det vore av värde, om ordförandena för länsvägnämnderna
då och då inbjödes att medfölja på inspektionsresor, som företagas av
vägdirektör eller vägingenjör. Icke minst värdefullt anser jag det vore, örn
länsvägnämndernas ordförande före vägförvaltningens slutbehandling av periodiska
förslag till styrelsen angående underhållskostnadsstaten för kommande
budgetår finge träffas vid en sammankomst med vägförvaltningen
och därvid erhölle en muntlig redogörelse för vad förvaltningen i detta hänseende
avser att göra samt grunderna varpå detta vilar.

I sitt över betänkandet till sakrevisionen avgivna yttrande har styrelsen
förklarat sig beredd att, på sätt utredningsmannen föreslagit, medverka till
att vägnämnds- och länsvägnämndsordförandena finge tillfälle medfölja på
förvaltningspersonalens tjänsteresor. Styrelsen förklarade sig dock anse att
det icke vore lämpligt att dessa resor skedde med vägmästarna. Det vore angeläget
att samarbete ordnades med de högre tjänstemännen, vilka med sin
vidare överblick kunde lämna säkrare informationer.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund har anfört följande:

Sedan det allmänna vägväsendet förstatligats ha föga mer än två år förflutit.
Känt är att väghållningen under denna tid uppvisat åtskilliga krister.
I huvudsak torde detta kunna förklaras av att vägarna icke alltid voro i så
gott skick, då de övertogos, av otillräckliga anslag till vägbyggande och vägförbättring
samt av brist på arbetskraft. För en höjning av vägstandarden
krävs i främsta rummet ökade statsanslag. Styrelsen är väl medveten härom
liksom örn att erfarenheterna från den korta tid, som gått, sedan reformen
trädde i kraft, icke tillåta några bestämda slutsatser örn den nya vägorganisationens
verkningssätt. Vad nedan anföres örn det kommunala modinflytandets
eventuella stärkande till bättre överensstämmelse med lagstiftarnas
intentioner är därför icke avsett som kritik mot vägförvaltningamas sätt att
sköta sina uppgifter.

Ett av de skäl, som på sin tid åberopades mot eli förstatligande av det
allmänna vägväsendet, var att eller en sådan åtgärd de lokala intressena
skulle få svårare än förut alt hävda sig i frågor rörande väghållningen. På

16

Jordbruksutskottets utlåtande nr 6ö.

denna punkt synes utvecklingen efter reformens genomförande i viss mån
lia givit kritikerna rätt. Det torde sålunda, såsom också framhållits i förevarande
motioner, få anses obestridligt att vägnämndema, vilka äro de lokala
vägintressenas främsta företrädare inom den nya vägorganisationen, åtminstone
hittills icke infriat på dem ställda förväntningar. På de flesta håll
synes deras verksamhet ha inskränkt sig till besvarandet av remisser i de
ärenden, som de statliga myndigheterna enligt olika lagrum varit skyldiga
att underställa dem. Endast undantagsvis ha nämnderna i andra .sammanhang
gjort självständiga insatser. Anledningarna till denna overksamhet ha
varit flera. En av orsakerna till inaktiviteten har förmodligen varit att nämnderna
icke såsom vägstyrelser och vägstämmor haft att bevaka några vägförvaltningsområdenas
egna ekonomiska intressen. Men vid sidan härav kan
också oförmåga från vägnämndernas och allmänhetens sida att sätta sig in
i och utnyttja de möjligheter till medinflytande, som den gällande vägiagstiftningen
faktiskt öppnar, lia medverkat till den uppkomna situationen.

Örn man liksom stiftarna till 1943 års väglagar utgår från att självständiga
insatser från de lokala intresserepresentationerna äro önskvärda — en uppfattning,
som styrelsen delar — kan man icke anse det aktuella läget tillfredsställande.
Fråga uppstår då hur man skall kunna aktivisera de lokala
intresserepresentationerna inom vägväsendet, så att deras verksamhet bättre
kommer att motsvara lagstiftarens intentioner. En utväg — den närmast liggande
— vore att genom upplysningsverksamhet göra vägnämnder och allmänhet
mera medvetna örn den roll, som lagstiftaren velat anförtro nämnderna.
En annan vore att öka de lokala intressenas möjligheter att påverka
väghållningen. Den senare utvägen förordas i förevarande motioner. I en
av dessa föreslås sålunda en utvidgning av vägnämndernas uppgiftsområde.
I de övriga motionerna föreslås åter en utbyggnad av den lokala vägorganisationen.
Motionärerna föreslå sålunda att vägorganisationen i alla de fall,
där vägnämndsområdena icke sammanfalla med en enda kommun, bör
kompletteras med en årligen sammanträdande stämma, bestående av vägombuden.

Vägnämndernas kompetens regleras i nämndlagens 2 g. Denna innehåller
tre stycken. I ett första stycke anges vägnämnds uppgift vara att verka för
att vägbehoven inom nämndens område på bästa sätt tillgodoses, i ett andra
stycke, nied vilket olika lagrum i vägstadgan korrespondera, anges alt vägnämnden
bland annat har att avgiva av olika myndigheter infordrade yttranden
i frågor örn byggande av allmän väg, förändring av enskild väg till
allmän, inrättande av särskild vinterväg och indragning av allmän väg samt
att i övrigt fullgöra vad enligt nämndlagen eller särskild författning ankommer
pa vägnämnden. I det tredje och sista stycket iillerkännes vägnämnden
slutligen rätt att jämväl i övrigt framställa förslag rörande vägväsendet
och vägtrafiken inom nämndens område samt besvärsrätt hos Kungl. Majt
över beslut, som meddelats av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller länsstyrelse.
Av förarbetena till lagrummet samt en av en utav 1942 års vägsakkunniga
(Bexelius) utgiven kommentar till 1943 års väglagstiftning framgår
att detta stycke även avser att möjliggöra för vägnämnd att i fall av
misskötsel av underhåll göra erforderliga framställningar till vägförvaltning
eller länsstyrelse eller också till väg- och vattenbyggnadsstvrelsen eller Kungl
Maj :t.

Ehuru lagstiftarna icke tilldelat vägnämnden någon rätt att på egen hand
ingripa i frågor rörande vägunderhållets tillgodoseende och trafiksäkerheten
ha de alltså genom nämnda lagrum velat bereda nämnden möjlighet att
infor vägmyndigheterna föra de lokala intressenas talan i dylika frågor. Lagstiftarna
ha tvivelsutan tänkt sig att enskilda vägintressenter, som ha sär -

Jordbruksutskottets utlåtande nr tiJ.

17.

skilda önskemål beträffande väghållningen, skulle begagna sig av vägnämnderna
såsom ett slags mellaninstans. Genom att ställa sig bakom sådana
önskemål skulle vägnämnderna förläna framställningarna ökad auktoritet.
Nämnderna skulle nied andra ord utgöra ett slags kristallisationspunkter för
de lokala vägintressena. Såsom tidigare framhållits synes emellertid i stället
den felaktiga uppfattningen att vägnämnderna endast utgöra remissinstanser
i vissa uppräknade frågor lia vunnit en ganska allmän spridning. Det är sålunda
icke ovanligt att till och med ledamöter i vägnämnder beklaga sig
över att nämnderna endast lia passiva uppgifter.

Enligt styrelsens mening är det föga troligt att nian endast genom upplysning
skulle kunna komma den hos allmänheten och vägnämnderna själva
redan inrotade uppfattningen örn vägnämndernas relativa betydelselöshet till
livs. Hur önskvärt det än vore är det väl heller knappast troligt att vägmyndigheterna
av fri vilja skulle inhämta vägnämndernas yttranden i andra frågor
än deni, där remisserna äro obligatoriskt föreskrivna. Det återstår dä endast
möjligheten att genom ändrade föreskrifter få rätta till saken. Åtgärder
i dylikt syfte skulle antingen kunna gå ut på en omredigering av 2 §
nämndlagen, så att den framdeles klarare än nu angåve vilka uppgifter, som
tillämats vägnämnderna, eller också avse att tillägga nämnderna nya uppgifter
av vikt. För sin del tror .styrelsen icke att enbart en utförligare katalogisering
av nämndernas uppgifter bleve tillfyllest. Örn ändamålet, att öka
vägnämndernas betydelse, skall vinnas, fordras enligt styrelsens mening en
kompetensutvidgning. Beslutar man sig för detta synes det ligga närmast till
hands att ge nämnderna en starkare ställning i frågor, som röra vägunderhållet.
I 5 § väglagen stadgas helt allmänt att väg skall hållas i ett för samfärdseln
tillfredsställande skick. Örn man bortser från bestämmelsens skadeståndsrättliga
betydelse låter det sig nog sägas att detta stadgande för närvarande
väsentligen har betydelse av direktiv för väghållaren. Örn på landet.
där Kronan regelmässigt är väghållare, en person anser all vägförvaltningen
eftersatt vägunderhållet och på grund härav vill rikta anmärkningar
mot vägförvaltningen, är det de statliga myndigheterna själva som pröva örn
anmärkningen är befogad. Någon skyldighet att i dylika frågor höra vägnämnderna
föreligger ej. Enligt styrelsens mening kan det ifrågasättas örn
icke vägmvndigheterna åtminstone i viss utsträckning borde åläggas att till
vägnämnd remittera skriftliga framställningar från enskilda i vägunderhållsfrågor.
Örn ett sådant remissförfarande bleve regel skulle följden förmodligen
bli att vederbörande enskilde förslagsställare eller klagande för tids
vinnande föredroge att inge sin framställning till nämnden för vidarebefordran
till vägmyndigheten med nämndens eget till- eller avstyrkande. Förmodligen
skulle nian därefter — och sedan vägnämndsledamöternas rätt att vid
syn erhålla rese- och traktamentsersättningar klart fastslagits — kunna räkna
med ökad självverksamhet från nämndernas sida. Med det nu anförda Ilar
styrelsen icke velat uttala sig i frågan på vad sätt, genom ändringar i nämndlagen
eller i annan ordning, exempelvis genom kungligt cirkulär till väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, det önskade resultatet skulle åvägabringas. Styrelsen
är icke heller i tillfälle all uttala någon bestämd mening rörande omfattningen
av den nya remisskyldigheten från vägmyndigheternas sida. Det förefaller
emellertid styrelsen sorn om dessa frågor vore lort jänta av att närmare
utredas. Styrelsen vill därför tillstyrka bifall lill motionen II: 114.

Vad de övriga båda motionerna angår lia förslagsställarna tydligen tänkt
sig ali en kanalisering av det kommunala vägintresset genom införandet av
särskilda vågställning i vägnämndsområden bestående av iner lin en kommun
skulle vara ägnad att göra både nämnder och kommuner mera medvetna
om sin roll av företrädare för de lokala intressena på förevarande om ttiliang

till riksdagens protokoll 10 sami. Sr 64—67. 2

18

Jordbruksutskottets utlåtande nr 65.

råde. Det är dock svårt att säga om vinsten härav skulle uppväga nackdelarna
med en ytterligare utbyggnad av vägorganisationen. I varje fall torde
de föreslagna vägstämmornas självverksamhet böra begränsas till ett årligt
sammanträde i december månad. Vid dessa sammanträden skulle vägombuden,
som vart fjärde år ändock skola förrätta val vid denna tidpunkt, med
fördel kunna diskutera olika för kommunerna inom vägnämndsområdet gemensamma
spörsmål och besluta de framställningar till vägmyndigheterna,
som överläggningarna kunde påkalla. Att under hela året parallellt med vägnämndema
ha vägstämmor förefaller däremot styrelsen mindre välbetänkt.
Även hithörande frågor synas emellertid lämpligen kunna göras till föremål
för vidare utredning i samband med att möjligheterna att utvidga nämndernas
kompetens utredas.

Styrelsen för Svenska stadsförbundet anför:

Såsom även i motionerna erinrats har den nuvarande organisationen för
tillvaratagande av de lokala intressena inom det förstatligade vägväsendet endast
fungerat under kort tid, varunder högst onormala förutsättningar för
väghållningens fullgörande varit för handen. Att bygga några krav på mera
genomgripande förändringar av organisationen enbart på erfarenheterna från
denna tid synes därför icke befogat. Vad angår bedömandet av de i motionerna
behandlade spörsmålen speciellt ur stadsförbundets synpunkt är också att
märka, att huvudparten av den allmänna väghållningen — inklusive därmed
jämställd gatuhållning — inom .städernas områden faller utanför denna organisations
verksamhet. Av förbundets medlemmar beröras sålunda endast en
del av de minsta städerna samt flertalet köpingar och municipalsamhällen av
de spörsmål motionärerna riktat uppmärksamheten på. Det ligger i sakens natur,
att deras i viss mån speciella intressen på området under alla förhållanden
måste lia svårt att göra sig gällande vid sidan av de vida starkare företrädda
landsbygdsintressena i den organisation, varom här är fråga. Styrelsen
vill dock härvidlag framhålla att några särskilda klagomål, grundade på erfarenheterna
under de senaste åren, icke från de ifrågavarande stadssamhällenas
sida kommit till förbundsledningens kännedom i hithörande hänseenden.

Emellertid betvivlar styrelsen ingalunda, att den nuvarande organisationen
för tillvaratagande av de lokala intressena med avseende å väghållningen har
mycket små möjligheter att göra sig så gällande som tillbörligt är. Från kommunalt
håll kan man icke underlåta att härvidlag peka på den i alla möjliga
sammanhang framträdande ovilligheten från förvaltande statliga myndigheters
sida att ge utrymme åt effektivt lokalt inflytande på de allmänna angelägenheternas
handhavande. Denna ovillighet kommer mycket starkt till synes
t. o. m. när en .statlig myndighet formellt endast har att utöva tillsyn inom
viss gren av samhällelig verksamhet. Man kan då så mycket mindre vänta sig
att inställningen skall vara en annan, när verksamheten — såsom numera beträffande
vägväsendet — klart angivits som en statlig förvaltningsuppgift.

Styrelsen är förvissad örn att första förutsättningen för att verkligen säkerställa
lokalt inflytande inom de .statliga förvaltningsmyndigheternas gebit är
att man från statsmakternas sida inriktar dessa myndigheters handlande på
största möjliga samarbete nied förefintliga, lokalt utsedda organ inom resp.
förvaltningsområden. Vad sorn framför allt erfordras är enligt styrelsens mening,
med andra ord. att dessa myndigheter fatta sin uppgift vara att verkligen
söka sådant samarbete och icke endast att till nöds och blott formellt iakttaga
de uttryckliga föreskrifter om dylikt samarbete, som kunna vara givna.

Särskilt vad angår det i motionen II: 114 utan närmare precisering framförda
kravet på ändrade bestämmelser i syfte att göra vägnämndernas insatser
mera effektiva, kan nian knappast tro att mycket skulle vinnas genom

Jordbruksutskottets utlåtande nr 65.

19

författningsändring. Mera påtagliga resultat torde väl däremot det i de bägge
andra motionerna framställda förslaget örn vägnämndsorganisationens utbyggnad
kunna giva. Såsom påpekats i dessa motioner kan endast en mindre
del av kommunerna vara representerade i vägnämnderna, och de lokala
intressena kunna vid sådant förhållande svårligen anses vara tillräckligt företrädda
genom dessa nämnder. Att tillskapa en ombudsstämma för vägnämndsområdena
efter de linjer, som angivits i motionen, borde därför innebära en
förbättring av den lokala organisationen. Därigenom skulle man i vart fall
öka möjligheterna att få önskemål från särskilda delar av vägnämndsområdet
åtminstone framförda till diskussion och till det beaktande, som den statliga
vägförvaltningen sedan kunde finna sig böra ägna däråt.

Motionärernas påstående, att de lokala intressena efter genomförandet av
den nya vägorganisationen haft tämligen svårt att göra sig gällande, har i
viss omfattning vunnit stöd i de av utskottet införskaffade utlåtandena i ärendet.
Även utskottet är medvetet örn att så understundom varit fallet. Vissa
skäl kunde sålunda synas tala för att frågan örn vad som borde åtgöras för
att säkerställa ett ökat inflytande för dessa intressen i anslutning till vad som
föreslagits i motionen II: 114 upptoges till förnyat övervägande. Även det i de
likalydande motionerna 1:180 och 11:279 framlagda förslaget, att en vägstämmoorganisation
skulle tillskapas vid sidan av de nuvarande vägnämnderna
och länsvägnämnderna, synes ur dessa synpunkter ha visst fog för sig.

Emellertid vill det förefalla utskottet, som örn även inom ramen för den nu
gällande lagstiftningen på området möjligheter funnes för de lokala intressena
att göra sig gällande i betydligt större omfattning än som hittills synes ha
skett. Utskottet får i detta avseende erinra örn de möjligheter att taga initiativ
i vägfrågor, som ostridigt stå öppna för vägnämnderna och länsvägnämnderna.
1 vad mån dessa möjligheter utnyttjas synes, såsom framhållits
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, i viss utsträckning bero på nämnderna
själva. Vad särskilt rör det i motionerna 1: 180 och 11:279 påtalade förhållandet,
att ett mycket stort antal kommuner med de nu gällande bestämmelserna
sakna representanter i nämnderna torde därjämte få framhållas,
att den förändring i kommunindelningen, som torde bliva en följd av kommunindelningskommitténs
den 20 september 1945 avlämnade betänkande
med förslag till riktlinjer för en revision av rikets indelning i borgerliga primärkommuner,
torde medföra en förbättring i detta avseende.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
förklarat sig beredd att medverka till ett ökat samarbete mellan de lokala
vägförvaltningarna samt vägnämnder och länsvägnämnder, bland annat genom
att dessas ordförande skulle givas tillfälle att medfölja på förvaltningspersonalens
tjänsteresor. Det synes lämpligt att resultatet härav avvaktas,
innan ytterligare åtgärder vidtagas på området. Den tid som förflutit sedan
de nu gällande bestämmelserna trätt i kraft torde också vara väl kort, för alt
man med säkerhet skulle kunna bedöma hur den nuvarande organisationen
fungerar, i all synnerhet sorn förhållandena pä området därunder till följd av
kriget icke kunna betecknas som normala. Med hänsyn till det anförda och

Utslcollet.

20

Jordbruksutskottets utlåtande nr 65.

då utskottet utgår ifrån att såväl Kungl. Maj:t som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
lia sin uppmärksamhet riktad på nu berörda frågor och vidtaga de
åtgärder, som i förevarande avseende kunna anses lämpliga, anser sig utskottet
icke böra föreslå riksdagen att vidtaga några åtgärder i anslutning
till motionerna.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att motionerna II: 114 samt I: 180 och II: 279, likalydande,
icke må föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 4 juni 1946.

På jordbruksutskottets vägnar:

ABEL ANDERSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Carl Edmund Eriksson, Alfred Andersson, Gabrielsson,
Anderberg, Näslund, Dahlström och Hagman, samt

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Gustafson i Vimmerby, Ericsson
i Sörsjön, Carlström, Lundbom, Andersson i Hyssna och fru Eriksson.

Reservation

av herr Hagman.