Jordbruksutskottets utlåtande nr 63.

9

Nr 63.

Ankom till riksdagens kansli den 4 juni 1946 kl. 4 em.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning angående
statligt stöd åt seminföreningar för nötboskap.

(2:a avd.)

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 173 av herr Nilsson, Bror, och herr Friggeråker samt
II: 287 av herr Pettersson i Rosta m. fl. har hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t ville anhålla om utredning angående behovet av och
sättet för att med statliga åtgärder främja landets seminföreningar för nötboskap.

Beträffande de skäl som anförts till stöd för nämnda yrkande får utskottet,
i den mån ej därför redogöres närmare i det följande, hänvisa till motionerna.

Utskottet har i vederbörlig ordning införskaffat utlåtanden över motionerna
av lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen, vilken senare myndighet jämväl
överlämnat yttranden av styrelsen för veterinärhögskolan och högskolans
lärarkollegium ävensom en av professorn vid högskolan Nils Lagerlöf
utarbetad promemoria i ämnet.

Insemination eller seminavel benämnes en metod, varigenom handjurets
sädeskroppar på konstlad väg överföras till hondjuret. Genom denna metod
kan ett handjur befrukta ett mångdubbelt så stort antal hondjur som vid
vanlig naturlig avelsmetod. Arbetet bedrives inom inseminations eller seminföreningar.
Ett tiotal dylika finnas inom landet. Föreningarna sysselsätta
ett trettiotal veterinärer samt äga cirka 50 tjurar och mellan 45 000
och 50 000 kor. Föreningarna åtnjuta icke något bidrag av statsmedel.

Enligt motionärernas mening vore det av största betydelse att endast goda
tjurar bleve utnyttjade vid artificiell insemination. Tjurarna i fråga borde
därför utväljas med ledning av avkommans beskaffenhet. En regelrätt avkommebedömning
vöre emellertid dyrbar och tidsödande. Det syntes därför
motiverat, att det allmänna på lämpligt sätt främjade metodens användning.
Vidare borde tagas under övervägande, örn icke anslutningen till seminföreningar
för nötboskap kunde i vad anginge mindre jorbrukare underlättas
genom bidrag av statsmedel.

10

Jordbruksutskottets utlåtande nr 63.

Lantbruksstyrelsen har tillstyrkt bifall till motionerna och anfört följande:

Behovet av goda avelstjurar röner givetvis icke något inflytande av det
sätt, varpå sädesvätskan överföres till hondjuren. Urvalet i fråga hör därför
ske med samma omsorg vid naturlig som vid artificiell insemination.

Den säkraste av de metoder, som härvid kunna ifrågakomma, grundar sig
på en bedömning av avkommans egenskaper. Dessa egenskaper utgöra emellertid
resultat av en samverkan mellan arv och miljö och kunna därför icke
läggas till grund för urvalet, förrän miljöns inflytande eliminerats. Detta
önskemål kan svårligen förverkligas genom att korrigera bedönmingsresultaten
med tillhjälp av vissa allmängiltiga tal, då dessa tal givetvis icke äga
tillämpning i enskilda fall. Det torde därför bliva nödvändigt att förebygga
miljöns inflytande på bedömningen genom att endast medtaga sådana djur
i bedömningen, som levt under något så när likartade yttre förhållanden.

Härvid kunna olika metoder ifrågakomma. De djur, som skola bliva föremål
för bedömning, kunna sålunda i likhet med vad fallet är inom den statliga
svinstamkontrollen sammanföras till särskilda kontrollstationer, där
möjlighet föreligger att reglera miljöförhållandena på lämpligt sätt. Ännu
säkrare resultat torde emellertid kunna ernås örn tjurarnas sperma transporteras
till respektive stationer för artificiell insemination av där befintliga
hondjur, då icke endast avkomman utan även mödrarnas egenskaper
kunna bliva föremål för bedömning under likvärdiga yttre förhållanden.

Båda metoderna bliva emellertid jämförelsevis dyrbara och tidsödande.
För att kunna bedöma tjurarnas mjölkanlag torde det sålunda såsom motionärerna
framhållit bliva nödvändigt att till en plats sammanföra tio av tjurens
döttrar för bedömning under minst ett laktationsår. Vid en kontrollstation,
som rymmer sextio klavhundna djur, skulle det sålunda i bästa fall
bliva möjligt att bedöma sex tjurar årligen, av vilka en viss procent måste
kasseras, örn ett urval skall kunna komma till stånd. Svårigheterna ökas
ytterligare därigenom, att prövningen icke kan avslutas, förrän avkomman
uppnått bedömningsbar ålder och tjurarna sålunda äro fem å sex år gamla.

Av ovan anförda skäl vill lantbruksstyrelsen förorda, alt frågan örn vilka
åtgärder, som lämpligen böra vidtagas i syfte att nedbringa utgifterna för
en ordnad avkommebedömning av tjurar, upptages till allsidig prövning.
Härvid synes det böra tagas under övervägande, bland annat, örn icke sagda
bedömningar kunna inordnas i det officiella avelsurvalet1 på sådant sätt att
vissa därtill lämpliga uppfödare finna med sin fördel förenligt att kostnadsfritt
ställa sina besättningar till förfogande såsom kontrollstationer, medan
tjurföreningarna påtaga sig det ekonomiska ansvaret för de avelstjurar, vilka
i avvaktan på bedömningens slutförande lämpligen böra utnyttjas för avelsändamål
allenast i mindre omfattning. De färdigprövade tjurarna böra däremot,
i den mån de visa sig besitta värdefulla arvsanlag, i största möjliga
utsträckning utnyttjas för avelsändamål och kunna därför lämpligen placeras
inom seminföreningar.

Enligt bestämmelserna i kungörelsen den 15 oktober 1937 (nr 819) angående
befrämjandet i allmänhet av nötboskapsaveln må tjurförening komma
i åtnjutande av statsbidrag under villkor, bland andra, att antalet medlemmar
i föreningen utgör minst fem och att minst halva antalet av föreningens
kor tillhör ägare eller brukare, som idkar jordbruk såsom huvudsaklig
näring eller väsentlig binäring och vilkens odlade jord icke överstiger
40 hektar eller den mindre areal, som lantbruksstyrelsen på därom av hushållningssällskapets
förvaltningsutskott gjord ansökning bestämmer. Då seminföreningarna
i många fall kunna tillgodose ortens tjurbehov på ett mera

1 Jfr bestämmelserna om stamboksföring av nötbokskap i Kungl. Majrts kungörelse den 15
oktober 1937 (nr 819) angående befrämjandet i allmänhet av nötboskapsaveln.

J ordbruksutskottets utlåtande nr 63.

11

tillfredsställande sätt än tjurföreningarna, vill lantbruksstyrelsen icke motsätta
sig, att innehavare av mindre jordbruk erhålla bidrag av statsmedel
jämväl för anslutning till i orten verksam seminförening. Av vad tidigare
anförts framgår emellertid att djurens egenskaper utgöra resultat av en samverkan
mellan arv och miljö. Det är därför angeläget, att djurens anlagstyp
i varje särskilt fall står i lämplig relation till de miljöförhållanden, som äro
rådande inom respektive besättningar. Seminföreningar, som i regel hålla
tjurar med höga produktionsanlag, böra sålunda i första hand vinna utbredning
inom sådana besättningar, där djuren erhålla en fullt tillfredsställande
utfodring och vård. Det torde därför bliva nödvändigt att meddela
sådana föreskrifter, att sagda bidrag allenast må utgå till innehavare av
mindre besättning, som vid fullständig kontroll visat sig kunna lämna fullt
tillfredsställande avkastning i form av mjölk och smörfett.

Medicinalstyrelsen har förklarat sig dela motionärernas uppfattning att
statsbidrag borde utgå till avkommebedömning av tjurar, som skulle komma
till användning i seminarbetet. Beträffande grunderna för en dylik bidragsverksamhet
vore styrelsen emellertid i frågans nuvarande läge icke beredd
att framlägga förslag. Motionärernas förslag örn statsbidrag för att underlätta
de mindre jordbrukarnas anslutning till seminföreningar har medicinalstyrelsen
däremot ansett sig för närvarande icke kulma tillstyrka. Styrelsen har
anfört i huvudsak följande:

Inseminationsverksamheten är relativt ny såväl i vårt land som på kontinenten,
varför försiktigheten synes bjuda att, intill dess större erfarenhet i
olika hänseenden vunnits, icke låta densamma få alltför stor omfattning,
detta så mycket mer som det kan befaras att de veterinära arbetskrafterna
bliva otillräckliga, även örn för inseminationsändamål utbildade lekmän så
småningom i viss utsträckning kunna insättas i arbetet.

Samtidigt härmed får styrelsen meddela, att förhållandena på det veterinärmedicinska
området på senare tid ha medfört, att tillgången på veterinär
arbetskraft för närvarande är tämligen knapp. Till belysande härav må anföras
att icke mindre än ett trettiotal veterinärer för närvarande äro sysselsatta
med inseminationsarbete, samt att de veterinärvetenskapliga institutionerna
vid sig knutit ett ökat antal veterinärer, varjämte djurägamas stegrade
behov på veterinär arbetskraft föranlett styrelsen att förordna ett avsevärt
antal extra veterinärer att biträda i djursjukvården. Knappheten på veterinär
arbetskraft har föranlett styrelsen att genom sin statistiker verkställa
utredning av frågan om utökning av det antal elever som årligen böra antagas
vid veterinärhögskolan.

Medicinalstyrelsen ansluter sig helt till av professor Lagerlöf i nedannämnda
promemoria framförda synpunkter i vad de avse frågan örn att i seminarbetet
använda avkommebedömda tjurar och tillstyrker statsbidrag för
detta ändahål. Förslag till grunderna för ett dylikt statsbidrag är styrelsen
emellertid icke beredd att i frågans nuvarande läge framlägga.

Däremot anser sig styrelsen av skäl som anförts såväl i förenämnda
promemoria sorn i denna skrivelse för närvarande icke böra tillstyrka motionärernas
förslag örn statsbidrag för att underlätta de mindre jordbrukarnas
anslutning till seminföreningarna.

Styrelsen för veterinärhögskolan och veterinärhögskolans lärarkollegium
lia hänvisat till innehållet i professor Lagerlöfs promemoria. Denna senare
är av följande lydelse:

12

Jordbruksutskottets utlåtande nr 63.

I motionerna framhålles, att det är av största betydelse för den avel hos
nötkreatur, som bedrives med tillhjälp av artificell insemination (här nedan
enligt internationellt bruk kallad a.i.), att endast verkligt goda tjurar komma
till användning och att därför i denna avel endast avkommebedömda tjurar
örn möjligt borde användas.

Genom de metoder, som använts för avkommebedömning av tjurar, där
man för att nå hastigare resultat har tagit den artificiella inseminationen
till hjälp, har man ernått, att en tjur bör kunna avkommebedömas vid en
ålder ej överstigande 6 1/2 år. Avsikten med denna tjurprövning skulle vara
att sedermera, när tillräckligt stort antal tjurar hunnit avkommebedömas,

1 så stor utsträckning som möjligt driva a. i.-arbetet med avkommebedömda
tjurar. Av de 45 tjurar, vilka i slutet av år 1944 voro i tjänst i landets inseminationsföreningar,
hade endast 4 st. en ålder över 6 år, och detta arbete
sker nu i stort sett med tjurar, vilka icke äro avkommebedömda. Detta förhållande
är icke att rekommendera, då därigenom det sannolikt lätt kan inträffa,
att en tjur, som icke är i besittning av goda produktionsanlag, får
en alltför stor skara döttrar. Endast färdigprövade tjurar, som genom avkommebedömning
visat sig vara i besittning av ett gott avelsvärde, borde
användas i större omfattning.

Det bör emellertid i detta samband framhållas, att den ovan nämnda avkommebedömningen
endast gäller döttrarnas produktionsförmåga beträffande
smörfett. Någon avkommebedömning beträffande döttrarnas fortplantningsförmåga
eller hållbarhet i övrigt kan naturligtvis ej ha kommit till
stånd, när döttrarna ej nått högre ålder än ca 4 år. Arvsfel, som hos avkomman
manifesterar sig först vid framskriden ålder, kunna givetvis ej avslöjas
genom den föreslagna prövningen. Denna blir med andra ord såtillvida ensidig,
som den så gott som uteslutande blir begränsad till avkastningsegenskaperna.
Detta kan naturligtvis innebära en viss fara, men denna torde i
viss mån kunna elimineras därigenom att tjurarna bliva avkommebedömda
först vid tidigst 6 1j2 års ålder, och endast tjurar, som själva äro hållbara och
ha god befruktningsförmåga, kunna hålla sig kvar i aveln så länge.

Från veterinärmedicinsk synpunkt bör emellertid i detta samband framhållas,
att det säkerligen kommer att bliva förenat med mycket stora svårigheter
att i a. i.-föreningar helt eller huvudsakligen basera arbetet på redan
avkommebedömda tjurar. När en tjur nått en ålder av 6—7 år, blir den
nämligen i regel väsentligt känsligare än tidigare för yttre ogynnsamma inflytelser
som t. ex. en förflyttning med ändring av miljöförhållanden, varigenom
hormonella rubbningar med ofruktsamhet lätt följa. En tjur, som
på detta sätt skall bli föremål för avkommebedömning, skall under tiden

2 år—6 1/2 år ha tjänstgjort på naturligt sätt i en besättning eller möjligen
i en tjurförening. En del av dessa tjurar lia självfallet avgått ur aveln på
grund av sterilitet och andra orsaker före 6 års ålder. En del av de tjurar,
som finnas kvar vid åldern 6 ’/2 år och blivit godkända vid avkommebedömningen,
komma säkerligen ej heller att tåla övergång till betäckning i konstgjord
skida, helst som dessa tjurar samtidigt skola byta miljö. Slutligen må
också framhållas, att om en tjur i åldern 6—7 år och däröver av ena eller
andra anledningen får en rubbning i spermiogenesen och därigenom nedsatt
befruktningsförmåga, så äro utsikterna att han skall bli fertil igen betydligt
sämre, än när det gäller yngre tjurar.

Vad beträffar de gamla tjurarnas hållbarhet vid betäckning i konstgjord
skida, ha vi ännu icke vunnit någon större erfarenhet vare sig i Sverige eller
utomlands. Frågan om möjligheten att driva a. i. med avkommebedömda tjurar
blir ju helt beroende på örn tillräckligt stor procent av de gamla tjurarna
kommer att hålla vid ständig betäckning i konstgjord skida. Därjämte ford -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 63. 13

ras, alt dessa tjurar sedan vid den åldern även lia en tillfredsställande befruktningsförmåga.

Av ovanstående torde framgå, att det för hela a. i.-arbetet är synnerligen viktigt,
att avkommebedömda tjurar i största utsträckning komma till användning
och att avkommebedömningen med största sannolikhet kommer att
ställa sig mycket dyrbar bl. a. beroende på att endast en relativt låg procent
av de till prövning uttagna tjurarna hålla så länge att de hinna bli avkommebedömda
medan de leva. Det synes därför som örn det vore väl motiverat att
inseminationsverksamheten erhölle understöd av det allmänna för genomförande
av avkommebedömning å tjurar i största möjliga utsträckning.

Motionärerna ha vidare framhållit, att en annan svårighet är att få med de
mindre djurägarnas besättningar i den artificiella inseminationen, beroende
därpå att dessa djurägare näppeligen kunna bära så stora kostnader för sina
kors befruktning. I de vanliga tjurföreningama erhålla de nämligen stöd genom
anslag från stat och hushållningssällskap. Motionärerna ifrågasätta, huruvida
man icke genom statliga bidrag borde underlätta deras medlemskap i
inseminationsföreningama. En dylik åtgärd skulle säkerligen medföra en
synnerligen hastig utveckling av den a. i. Av tvenne orsaker, vilka här nedan
skola beröras, måste kraftigt ifrågasättas, huruvida en dylik utveckling för
närvarande vöre lycklig.

Man bör för det första ej se bort från att slutresultatet av denna nya avelsrnetod
kan komma att påverkas av många för närvarande oberäkneliga faktorer
och att det hela egentligen är ett stort biologiskt experiment, vars utgång
vi ännu ej känna till. Tills nödig erfarenhet vunnits örn avkommebedömningen
och möjligheterna att driva verksamheten huvudsakligen med
avkommebedömda tjurar, torde det nog vara klokt att gå fram med viss försiktighet
Att det allmänna bidrager till att genom utvidgad avkommebedömning
minska riskerna och öka möjligheterna för goda resultat är fullt på sin
plats. Om det allmänna på det stadium vi nu befinna oss dessutom skulle
genom bidrag underlätta anslutningen till inseminationsföreningama och
därmed också åstadkomma en hastig utveckling av verksamheten, så har
också det allmänna på ett alltför tidigt stadium påtagit sig ett ansvar, vars
storleksgrad vi ännu ej kunna bedöma.

För det andra måste man, innan verksamheten tar alltför stor omfattning,
sörja för att specialutbildad arbetskraft finnes i tillräcklig utsträckning.

Hittills lia befruktningsresultaten i föreningarna i vårt land i stort sett varit
goda, och detsamma gäller för de resultat man erhållit i Danmark. Man bör
emellertid observera, att detta resultat kommer av det arbete, som utförts av
specialutbildade veterinärer, vilka ej endast utföra insemineringen utan även
dräklighetsundersökning och sterilitetsarbete. I vårt land lia resultaten i allmänhet
varit goda inom de föreningar, som arbeta med låglandsdjur. I de
föreningar, vilka arbeta med nötkreatur av SRB-rasen, lia resultaten pa
sina håll varit mindre goda, beroende dels på att det varit svårt att anskaffa
tjurar med tillräckligt god befruktningsförmåga, dels därpå att inom vissa
besättningar miljön varit sådan, ali den motverkat normala fruksamhetsförhållanden.
Inom dylika områden lia de veterinärer, som arbetat med den
a. i., fått nedlägga eli mycket intensivt profvlaktiskt och terapeutiskt arbete
för all bekämpa steriliteten, och de lia verkligen fått utnyttja all sin yrkesskicklighet
för alt nå resultat.

Skulle nu a. i.-verksamheten hastigt utvecklas, räcka icke de veterinära
arbetskrafterna, utan lekmän mäste utbildas härför. .Tåg har vid besök i ett
flertal besättningar i de liesta av landels inseminationsföreningar i och för
studier över vissa former av ofruktsamhet hos nöt, kommit lill den uppfattningen,
att de djurägare, som lia sina besättningar anslutna till detta arbete,

14

Jordbruksutskottets utlåtande nr 63.

äro av den uppfattningen, att arbetet för att lyckas bra bör utföras av veterinär,
och jag tror ej att för närvarande någon av de föreningar, som nu äro
i gång, skulle vilja byta ut sina veterinärer mot lekmän, även örn avgifterna
härigenom skulle kunna sänkas något. Här kan ju invändas, att det redan
börjar bliva brist på veterinär arbetskraft. För alt i tid utröna i vilken utsträckning
viss del av arbetet under veterinär ledning kan utföras av icke
veterinär personal pågår också nu på veterinärhögskolan på försök en utbildningskurs
för veterinärbiträden vilka även erhålla utbildning i a. i. Sedan
dessa utplacerats får erfarenbeten visa, huru stor del av arbetet, som eventuellt
kan avlastas från veterinärerna. Under alla omständigheter bör man
räkna nied att inom varje a. i.-förening måste finnas minst en veterinär.

Skulle nu genom statsunderstöd även de mindre jordbrukarna inom stora
områden komma med i a. i.-arbetet, finns för närvarande icke möjlighet att
ens som ledare i hast åstadkomma veterinär arbetskraft. Skulle detta oaktat
verksamheten komma i gång med lekmän, vilka skulle utföra inseminationsarbetet,
är ganska troligt, att fruktsamhetsförhållandena inom många områden
skulle komma att bli väsentligt sämre än med nuvarande tjurföreningssystem,
vilket enligt min erfarenhet i stort sett fungerar mycket tillfredsställande.

Av intresse torde vara att i detta samband visa den erfarenhet, man vunnit
i England, där man för a. i.-arbetet använt både veterinärer och lekmän. Jag
skall här nedan i översättning återge ett meddelande, som kommit i början
av år 1946 från The Agricultural Department of the British Council:

The British Council Artificial Inseminations Centres för Dairy Cours: av
S. Bartlett, vari denne ger en översikt över inseminationen i England och
därvid bland annat berör, vilka fordringar, som böra ställas på dem som
skola utföra a. i.-arbete.

»Tekniken vid artificiell insemination har under de senaste åren blivit allmänt
bekantgjord genom publikationer och demonstrationer. På vissa håll
har man kommit till den uppfattningen, att utförandet är enklare (more
simple and foolproof) än som verkligen är fallet. Det är sannolikt, att man
kan nå vissa resultat med hjälp av enkla metoder (thump metliods) praktiserade
av personer med endast ringa vetenskaplig utbildning, men under
sådana omständigheter tendera resultaten att bli dåliga och oberäkneliga.
Detta kan medföra allvarliga ekonomiska förluster för de djurägare, som
äro anslutna till inseminationsarbetet, och det är därför nu också en allmän
tendens att kassera mindervärdiga metoder till förmån för den bästa apparatur
och första klassens teknik utförd av specialutbildad vetenskaplig personal
samt att använda tjurar, som vid prövning visat sig lia hög befruktningsförmåga.
Ett annat skäl för varför det är lämpligt med specialisering på detta
område är, att metoder och teknik undergå en ständig förbättring, och att
det är nödvändigt för dem, som syssla nied detta arbete, att utnyttja varje
tillfälle att följa med vad som händer på detta område. Därför är det viktigt,
att denna personal har kontakt nied dem, som arbeta inom andra inseminationscentra,
och att den vetenskapliga litteraturen blir för deni lätt tillgänglig.
The Imperia! Bureau of Animal Breeding and Genetics, Edinburgh,
har också nyligen publicerat en översikt nied titeln »The semen of animals
and its use för artificial insemination», varjämte rekommenderas de referat,
som regelbundet publiceras i Animal Breeding Alistracts».

Att genom bidrag från det allmänna söka få fram en hastig utveckling av
den a. i. synes mig för närvarande oklokt även med hänsyn till att staten
för närvarande icke kan tillhandahålla kompetent arbetskraft i den utsträckning,
som skulle bliva erforderlig.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 63.

15

Slutligen vill jag framhålla, att det i trakter med karg jordmån och primitiv
husdjursavel säkerligen är kontraindicerat att söka få fram a. i. Inom
dylika områden bör först en miljöförbättring ske. Örn man går motsatta vägen
och arbetar för att få fram mera högmjölkande och därmed också mera
fordrande djur, innan miljön förbättrats, riskerar man ökad frekvens av
bristsjukdomar inom området i fråga.

Motionärerna hemställa, att en utredning måtte igångsättas angående behovet
av och sättet för att med statliga åtgärder främja landets seminföreningar
för nötboskap. I första hand borde därvid övervägas, huruvida staten
borde understödja anordnandet av en avkommebedömning av sådana tjurar,
som skulle komma till användning inom nämnda föreningars verksamhet.
Vidare borde omprövas, huruvida icke anslutningen till föreningarna av särskilt
mindi''e jordbrukare borde underlättas genom bidrag av statsmedel.

Betydelsen för en framgångsrik seminavel av en tillfredsställande avkommebedömning
av tjurar har vitsordats av samtliga remissmyndigheter. Även
utskottet är av den uppfattningen, att en sådan verksamhet skulle vara av
ett synnerligen stort värde icke bara för seminaveln utan även för nötboskapsaveln
i övrigt. Av utredningen i ärendet torde framgå, att åtskilliga
svårigheter äro förbundna med en dylik prövning. Eftersom avkommans
egenskaper äro en produkt av arv och miljö, måste den senares inflytande
såvitt möjligt elimineras, för att arvsanlagen med säkerhet skola låta sig
bedömas. Detta synes säkrast kunna ske genom att ett tämligen stort antal
av den observerade tjurens döttrar sammanföras samt få växa upp och bedömas
under likartade yttre förhållanden. Lantbruksstyrelsen har angivit olika
metoder, som härvid lämpligen skulle kunna komma till användning. Beträffande
samtliga dessa torde få konstateras, att de komma att draga avsevärda
kostnader. Ehuru dessa i första hand böra åvila seminföreningamas medlemmar,
synas vissa skäl, bland annat den omständigheten att resultaten av
bedömningen i framtiden kunna komma att få betydelse icke bara för de
nuvarande föreningsmedlemmarna utan även för landets nötboskapsavel i övrigt,
tala för att det allmänna i någon mån bidrager till verksamhetens finansiering.
Med hänsyn till det anförda får utskottet förorda, att frågan om på vilket
isätt en effektiv avkommebedömning av tjurar skall kunna anordnas
göres till föremål för en förutsättningslös och allsidig utredning, därvid även
bör övervägas huruvida och i vilken omfattning statligt stöd för ändamålet
kan anses betingat ur ovan angivna synpunkter.

Vad härefter angår frågan örn statsbidrag för att underlätta särskilt de
mindre jordbrukarnas anslutning till seminföreningarna torde densamma få
bedömas ur olika synpunkter. Såsom framhållits bland annat av medicinalstyrelsen
råder för närvarande knapphet på veterinär arbetskraft. Vid inrättandet
av den nuvarande lärarbefaltningen i artificiell insemination vid veterinärhögskolan
förutsattes visserligen alt, därest sedermera skulle visa sig
lämpligt, även utbildning av veterinärbiträden för inseminationsverksamheten
skulle upptagas vid högskolan, och enligt vad som framgår av professor
Lagerlöfs promemoria i ämnet pågå också för närvarande försök med en

Utskottet.

16

Jordbruksutskottets utlåtande nr 63.

dylik utbildning. Seminföreningarna behöva emellertid otvivelaktigt veterinärt
utbildade arbetskrafter om verksamheten skall kunna bedrivas med
framgång. I de större föreningarna torde dock vissa arbetsuppgifter kunna
utföras av därför utbildade lekmän. Utan att vilja fatta ståndpunkt till i
vilken omfattning ett dylikt överförande på lekmän av vissa arbetsuppgifter
kan ske samt därigenom de nuvarande svårigheterna för tillväxten i föreningarnas
verksamhet lindras, anser sig utskottet böra förorda, att, så länge den
nuvarande knappheten på veterinärer består, en viss återhållsamhet iakttages,
då det gäller att med statliga medel medverka till en utvidgning
av seminföreningarnas verksamhet. På utskottets ställningstagande i detta
avseende inverkar också den omständigheten att såsom framhållits av professor
Lagerlöf hela inseminationsverksamheten ännu så länge torde få
betecknas som ett stort biologiskt experiment, vars förutsättningar det torde
vara för tidigt att med bestämdhet uttala sig örn. I glest bebodda trakter
med mera primitiv husdjursavel torde verksamheten, såvitt nu kan bedömas,
knappast få någon större betydelse. Eftersom utskottet ovan förordat en utredning
rörande andra med inseminationsverksamheten sammanhängande
problem, vill utskottet emellertid icke motsätta sig att, därest vid nämnda
utredning jämväl förevarande problem befinnes böra upptagas till behandling,
så även sker. ,

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna
I: 173 och II: 287 må i skrivelse till Kungl. Majit hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utredning i enlighet
med vad ovan förordats rörande behovet av och sättet för
att främja den verksamhet, som bedrives av landets seminföreningar
för nötboskap.

Stockholm den 4 juni 1946.

På jordbruksutskottets vägnar:

L. TJÄLLGREN.

Vid detta ärendes slutbehandling ha närvarit

från första kammaren: herrar Tjällgren, Carl Edmund Eriksson, Alfred Andersson,
Anderberg, Näslund, Dahlström, Bondeson och Hagman; samt

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Liedberg, Gustafson i Vimmerby,
Ericsson i Sörsjön, Carlström, Mäler, Lundbom och Andersson i Hyssna,

Reservation

av herr Anderberg.

467748. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1946.