Jordbruksutskottets utlåtande nr 4.

1

Jir 4.

Ankom till riksdagens kansli den 12 februari 1946 kl. 4 em.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till förordning om bekämpande av smittsamma sjukdomar
hos bin jämte i ämnet väckta motioner.

(2:a avd.)

I en till riksdagen den 12 januari 1946 aviåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 21, har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag till förordning
om bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin.

Förslaget är av följande lydelse:

»Förslag

till

Förordning

om bekämpande av smittsamma sjukdomar hos bin.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Denna förordning äger tillämpning å yngelröta (bipest) och nosemasjuka.
På framställning av statens växtskyddsanstalt eller länsstyrelse må Kungl.
Majit besluta, att förordningen helt eller delvis skall lända till efterrättelse
jämväl i fråga om annan smittsam sjukdom hos bin än i första stycket
nämnts.

2 §.

Länsstyrelse skall, då sjukdom som avses i denna förordning inträffar
inom länet eller skälig anledning förefinnes till antagande att dylik sjukdom
förekommer inom länet, förklara länet eller viss del därav smittat eller misstänkt
för smitta.

Område som förklarats smittat skall, sedan två år förflutit från det inom
området sist inträffade sjukdomsfallet, av länsstyrelsen förklaras fritt från
smitta.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 10 sami. Nr 4.

1

2

Jordbruksutskottets utlåtande nr 4.

Har inom område som förklarats misstänkt för smitta därvid åsyftad sjukdom
befunnits icke förekomma, skall länsstyrelsen omedelbart förklara området
ej längre misstänkt för smitta.

3 §•

I län, där biodling av någon betydenhet bedrives, skall länsstyrelsen, efter
samråd med vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott och styrelserna
för större biodlarföreningar inom länet, utse erforderligt antal tillsy
nings män med uppgift att inom för var och en av dem bestämt tillsyningsdistrikt
verka för bekämpandet av sjukdomar som avses i denna förordning.

4 §•

Inträffar inom bisamhälle sjukdom, som är eller misstänkes vara någon
av de i denna förordning avsedda sjukdomarna, skall innehavaren av bisamhället
ofördröjligen därom underrätta tillsyningsmannen i det tillsyningsdistrikt,
inom vilket bisamhället är uppställt. Sådant meddelande må jämväl
lämnas till länsstyrelsen.

5 §•

Har tillsyningsman grundad anledning misstänka förekomsten av sjukdom
som avses i denna förordning, skall han verkställa erforderlig undersökning
för fastställande av sjukdomens art.

Finner tillsyningsman, att bisamhälle smittats av sådan sjukdom, äger han
föreskriva innehavaren av bisamhället att vidtaga för sjukdomens bekämpande
nödiga åtgärder.

Föreskrift örn bisamhälles förintande må icke meddelas utan att medgivande
därtill inhämtats från statens växtskyddsanstalt. Sådant medgivande
erfordras dock ej, där innehavaren av bisamhället samtyckt till dess förintande
eller då fråga är om bisamhälle som tagit bostad i annat föremål än
därtill avsedd bibostad och den skada som uppkommer genom förintandet
är ringa.

6 §•

Det åligger innehavare av bisamhälle att skyndsamt verkställa av tillsyningsman
jämlikt 5 § föreskriven åtgärd och lämna tillsyningsmannen underrättelse
därom. Kan den, som av tillsyningsman förelagts att vidtaga viss
åtgärd, icke själv utföra densamma, må han påkalla biträde därtill av tillsyningsmannen.

7 §•

Underlåter den, som av tillsyningsman förelagts att vidtaga viss åtgärd, att
utföra densamma, må den vidtagas av tillsyningsmannen.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 4.

3

8 §•

Inom område som förklarats smittat eller misstänkt för smitta må av bin
icke bebodda bibostäder, honung, vax eller avfall av honung eller vax icke
förvaras på sådant sätt att bin kunna få tillträde därtill. Från sådant område
må ej heller utan vederbörande tillsyningsmans medgivande utföras levande
bin, bibostäder, oförädlat vax eller biodlingsredskap.

Vad i första stycket stadgas skall icke hava avseende å bibostäder eller biodlingsredskap,
som icke förut använts för sitt ändamål eller eljest bevisligen
äro fria från smitta.

9 §.

Uppkommer skada genom avlägsnande eller förintande av bisamhälle, som
tagit bostad i annat föremål än därtill avsedd bibostad, må den som drabbas
av skadan, därest bisamhället icke tillhörde honom, erhålla ersättning för
skadan av allmänna medel med belopp, som länsstyrelsen efter hörande av
vederbörande tillsyningsman bestämmer. Anspråk på sådan ersättning skall,
vid äventyr att rätten till ersättning anses förverkad, framställas hos länsstyrelsen
inom tre månader från det avlägsnandet eller förintandet ägde rum.

10 §.

För åtgärd, som tillsyningsman vidtager på grund av bestämmelserna i 6
eller 7 §, är bisamhällets innehavare pliktig att ersätta tillsyningsmannen.

Annan ersättning till tillsyningsman gäldas av allmänna medel. Saknar
innehavare av bisamhälle medel till gäldande av ersättning, som i första
stycket angives, må länsstyrelsen tillerkänna tillsyningsmannen sådan ersättning
av allmänna medel.

11 §•

Innehavare av bisamhälle, som underlåter vad på grund av bestämmelserna
i 4 eller 6 § åligger honom eller lämnar veterligen oriktig uppgift i sådan
underrättelse som i 6 § avses, straffas med böter från och med tio till
och med tvåhundra kronor.

Till samma straff vare den förfallen, som bryter mot föreskrifterna i 8 §
eller vägrar tillsyningsman tillträde till bisamhälle inom hans tillsyningsdistrikt
eller eljest reser hinder mot åtgärd, som tillsyningsmannen på grund
av bestämmelserna i denna förordning är berättigad att vidtaga.

12 §.

Aini för förseelse, varom i 11 § förmäles, anhängiggöres vid allmän domstol
och utföres av allmän åklagare.

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

13 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna föroi-dning meddelas
av Kungl. Maj:t.

4

Jordbruksutskottets utlåtande nr 4.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1946, från och med vilken dag
förordningen den 15 juni 1934 (nr 277) angående åtgärder mot smittsamma
sjukdomar hos bin samt kungörelsen samma dag (nr 278) med tillämpningsföreskrifter
till sistnämnda förordning skola upphöra att gälla.»

I detta sammanhang har utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen:

1) I: 24 av herr Elofsson, Gustaf, m. fl. och II: 34 av herr Norup m. fl.,
likalydande, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta följande ändringar
och tillägg i förordningen den 15 juni 1934 (nr 277) angående åtgärder mot
smittsamma sjukdomar hos bin, nämligen:

att i 4 § andra meningen uteslutes och i sista meningen ordet smittat1 uteslutes; att

i första meningen i 7 § efter ordet bibostäder införes: biredskap och honungsslungare
samt att meningen får följande tillägg: ej heller få dessa
inom området flyttas från en fastighet till en annan utan till sy ning smannens
medgivande. Samma bestämmelse gäller inom området angående flyttning
av bisamhällen;

att i 8 § den i första meningen inskjutna satsen:--därest bisamhället

icke tillhörde honom--uteslutes;

2) 11:394 av herr Lundbom, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,

att i 5 § i det vid propositionen fogade författningsförslaget tredje styckets

första mening skall erhålla följande lydelse: Föreskrift örn bisamhälles förintande
må icke av tillsyningsman meddelas, utan att medgivande därtill för
tillsyningsmansdistrikt gines av statens växt sky ddsanstalt under viss angiven
tid, dock icke längre än ett år i sänder;

att sista meningen i 6 § samma förslag skall ha följande lydelse: Anser
tillsyningsman, att biägaren ej äger nödiga insikter att själv utföra densamma,
må tillsyningsman eller den han i sitt ställe förordnar verkställa åtgärden; att

andra meningen i 8 § samma förslag skall erhålla följande lydelse: Inom
sådant område må ej heller utan vederbörande tillsyningsmans medgivande
från fastighet flyttas levande bin, bröståder, oförådlat vax eller biodlingsredskap; 3)

II: 395 av herr Ekdahl, vari anhållits, att riksdagen måtte besluta, att
8 § i det vid propositionen fogade författningsförslaget skall lyda på följande
sätt:

Inom område som förklarats smittat eller misstänkt för smitta må av bin
icke bebodda bibostäder, biodling sredskap, honung, vax eller avfall av honung
eller vax icke förvaras på sådant sätt att bin kunna få tillträde därtill.

1 I motionerna yrkade ändringar i gällande eller föreslagen författningstext ha kursiverats.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 4.

5

Från tillsyningsdistrikt inom område, som förklarats smittat eller misstänkt
för smitta, må icke utan vederbörande tillsyningsmans medgivande utföras,
ej heller till annan fastighet inom distriktet förflyttas levande bin, bibostäder
eller biodlingsredskap och ej heller under tiden från och med den 1 mars till
och med den 31 oktober icke smittrenat vax.

Vad i första stycket stadgas skall dock icke hava avseende å bibostäder
eller biodlingsredskap, som icke förut använts för sitt ändamål eller eljest
bevisligen äro fria från smitta, eller å nakna svärmar, utgångna från under
året tidigare smittfriförklarade modersamhällen, samt vad angår vandringsbiskötsel
icke heller å bisamhällen, som under vandringen skola vidare förflyttas
eller vid vandringens slut hemtransporteras;

Beträffande den utredning som ligger till grund för Kungl. Maj:ts framställning
får utskottet, i den mån ej därför redogöres närmare i det följande,
hänvisa till propositionen. I avseende å de skäl som anförts till stöd för motionerna
hänvisas till dessa.

I skrivelse den 27 oktober 1939 har Sveriges biodlares riksförbund hemställt,
att ändringar måtte vidtagas i förordningen den 15 juni 1934 (nr 277)
angående åtgärder mot smittsamma sjukdomar hos bin i syfte att ernå större
anpassning till föreliggande behov. Vid framställningen har riksförbundet
fogat ett förslag till förordning i ämnet. Över riksförbundets framställning
ha yttranden angivits av statskontoret, lantbruksstyrelsen, medicinalstyrelsen
och statens växtskyddsanstalt. Lantbruksstyrelsen har överlämnat från samtliga
hushållningssällskaps förvaltningsutskott och från tre biodlarföreningar
inkomna yttranden. Vidare ha riksförbundet ävensom Sveriges fröodlareförbund,
Sveriges pomologiska förening, Sveriges frukt- och trädgårdsodlares
riksförbund samt Sveriges oljeväxtodlares centralförening i skrivelse den 16
juli 1945 hemställt bland annat om revision av nämnda bestämmelser.

Förenämnda förordning angående åtgärder mot smittsamma sjukdomar
hos bin, som trädde i kraft den 1 juli 1934, innehåller i huvudsak följande
bestämmelser.

Förekommer inom hushållningssällskaps område bland där befintliga bisamhällen
yngelröta (bipest) eller nosemasjuka, må länsstyrelsen, örn skäl
därtill anses föreligga, på framställning av hushållningssällskapet eller större
biodlarförening inom sällskapets område efter hörande av statens växtskyddsanstalt
förordna, att inom området eller viss del därav sådan sjukdom skall
bekämpas enligt bestämmelserna i förordningen. (1 §.) Dylikt förordnande
ina återkallas på framställning av det hushållningssällskap eller den förening,
som påkallat förordnandet, eller då skäl därtill eljest är för handen. (13 §.)

Sedan förordnande, som avses i 1 § meddelats, skall hushållningssällskapets
förvaltningsutskott skyndsamt efter samråd med styrelserna för större
biodlarföreningar inom sällskapets område utse erforderligt antal tillsyningsman
att inom för envar av dem bestämd del av det i förordnandet avsedda
området verka för bekämpandet av sjukdom, som avses i förordnandet. Vid
utövandet av sin verksamhet äger tillsyningsman inhämta råd och upplysningar
av statens växtskyddsanstalt. Det åligger honom alt ställa sig till efter -

6

Jordbruksutskottets utlåtande nr 4.

rättelse av anstalten lämnade föreskrifter rörande sättet för sjukdoms bekämpande.
(2 §.)

Har innehavare av bigård inom det ifrågavarande området kännedom om
eller skälig anledning misstänka att inom bigården förekommer sådan sjukdom
som avses i förordnandet, skall han ofördröjligen underrätta vederbörande
tillsyningsman därom. Tillsyningsman, som erhållit dylik underrättelse
eller eljest misstänker förekomsten av sjukdom, skall verkställa erforderlig
undersökning. Innehavare av bigård må icke hindra tillsyningsman att verkställa
undersökning. (3 §.) Finner tillsyningsman bigård smittad, äger han
föreskriva innehavaren av bigården alt vidtaga den åtgärd, tillsyningsmannen
anser nödig för sjukdomens bekämpande. Föreskrift om bisamhälles förintande
må dock meddelas först efter inhämtande av medgivande därtill av
statens växtskyddsanstalt utom då fråga är örn smittat bisamhälle som tagit
bostad i annat föremål än därtill avsedd bibostad och den skada som uppkommer
genom förintandet är ringa. (4 §.) Uppkommer skada genom förintandet
av sådant bisamhälle, som sist omförmälts, äger den av skadan
drabbade, om bisamhället icke tillhörde honom, erhålla ersättning för skadan
av allmänna medel med belopp som länsstyrelsen bestämmer. (8 §.)

Innehavare av bigård skall skyndsamt vidtaga av tillsyningsman föreskriven
åtgärd och lämna denne meddelande därom. Kan han icke själv vidtaga
viss åtgärd, må han påkalla biträde därtill av tillsyningsmannen. (5 §.) Underlåter
innehavare av bigård att vidtaga åtgärd, som förelagts honom av tillsyningsman,
må åtgärden vidtagas av denne. (6 §.) För åtgärd, som av tillsyningsman
vidtages på grund av bestämmelserna i 5 eller 6 §, är bigårdens
innehavare skyldig att ersätta tillsyningsmannen. Annan ersättning till denne
skall gäldas av det hushållningssällskap elter den biodlarförening, som påkallat
förordnande enligt 1 §. (9 §.)

Inom område, där förordnande enligt 1 § gäller, må av bin icke bebodda
bibostäder, honung, vax eller avfall av honung eller vax icke förvaras på
sådant sätt, att bin kunna få tillträde därtill. Utan vederbörande tillsyningsmans
medgivande må ej heller från sådant område utföras bisamhällen, bibostäder,
vax eller redskap, som användas för biskötsel. Vad sålunda stadgats
gäller dock icke bibostäder eller biredskap, som ej förut använts för sitt ändamål
eller eljest bevisligen äro smittfria. (7 §.)

Innehavare av bigård, som underlåter vad på grund av bestämmelserna i
3 eller 5 § åligger honom eller lämnar veterligen oriktig uppgift i underrättelse,
som avses i 5 §, eller bryter mot föreskrifterna i 7 § eller vägrar tillsyningsman
tillträde till bigård inom hans tillsyningsområde eller eljest reser
hinder mot åtgärd, som tillsyningsmannen är berättigad vidtaga, skall straffas
med böter. (10 §.)

Kungl. Majit äger förordna örn tillämpning av förordningen även å andra
smittsamma bisjukdomar än yngelröta och nesemasjuka. (14 §.)

I kungörelse den 15 juni 1934 (nr 278) ha meddelats särskilda föreskrifter
rörande verkställigheten och efterlevnaden av förordningen angående åtgärder
mot smittsamma sjukdomar hos bin. Däri stadgas bland annat, att ersättning
enligt 8 § förordningen skall utgå från det å riksstaten under nionde
huvudtiteln upptagna förslagsanslaget till övriga utgifter till förekommande
och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar, att ersättning till tillsyningsman
skall utgå enligt taxa, som fastställes av statens växtskyddsanstalt,
samt att hushållningssällskap, inom vars område förordningen bragts i tilllämpning,
skall årligen till anstalten avgiva berättelse örn de inom området
vidtagna åtgärderna för bekämpande av smittsamma bisjukdomar.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 4.

7

Till skydd mot spridande av smittsamma bisjukdomar genom bin, som importeras
till riket, har i kungörelsen den 14 november 1941 (nr 884) angående
införsel av levande bin föreskrivits, att levande bin må införas till riket
endast från biodlare, som blivit godkänd av statens växtskyddsanslalt.

Sveriges biodlares riksförbunds framställning innebär i
huvudsak, att bestämmelserna i förordningen angående åtgärder mot smittsamma
sjukdomar hos bin skulle erhålla obligatorisk karaktär och att de
kostnader för smittbekämpandet, som hittills bestritts av hushållningssällskap
och biodlarföreningar, i stället skulle gäldas av statsmedel.

I sin motivering till denna framställning har riksförbundet anfört, att förordningens
fakultativa karaktär syntes lia betingats av uppfattningen att biodlingen
icke hade så stor allmän betydelse att statsmedel borde tagas i anspråk
för förordningens tillämpning, samt att behov av och önskan om lagstadgat
skydd i förevarande hänseende förelåge blott inom enstaka delar av
landet. Denna uppfattning vöre emellertid enligt riksförbundets åsikt vederlagd
av utvecklingen å ifrågavarande område.

Det av riksförbundet framlagda författningsförslaget innebär i huvudsak
följande ändringar i de nu gällande bestämmelserna.

Förekommer inom hushållningssällskaps område bland där befintliga bisamhällen
yngelröta eller nosemasjuka, skall länsstyrelsen efter hörande av
.statens växtskyddsanstalt förklara området eller lämplig del därav smittat
av sådan sjukdom.

Vid smittförklaring av ett område, gränsande till ett annat län, må även
närliggande områden inom delta län kunna smittförklaras av vederbörande
länsstyrelse.

Område, som förklarats smittat, skall sedan två år förflutit från sist inträffat
sjukdomsfall efter hörande av statens växtskyddsanstalt av länsstyrelsen
förklaras fritt från smitta.

Varje hushållningssällskaps förvaltningsutskott skall efter samråd med styrelserna
för större biodlarföreningar inom sällskapets område utse erforderligt
antal tillsyningsmän samt, så vitt möjligt, suppleanter för dem att inom
för var och en av dem bestämt tillsyningsdistrikt verka i syfte att förebygga
och bekämpa yngelröta och nosemasjuka.

Oberoende av om smittförklaring meddelats eller ej skall innehavare av bisamhälle,
som har kännedom om eller skälig anledning misstänka förekomsten
av förenämnda sjukdomar, ofördröjligen därom underrätta tillsyningsinannen
i det tillsyningsdistrikt inom vilket bisamhället är uppställt eller
vederbörande hushållningssällskap, vilka ofördröjligen ha att ingiva anmälan
till länsstyrelsen.

Tillsyningsman skall äga rätt att innan smittförklaring meddelats vidtaga
åtgärder mot smitta.

Har bisamhälle tagit bostad i annat föremål än därtill avsedd bibostad,
skall innehavaren av föremålet vara skyldig att underrätta vederbörande tillsyningsman
därom.

Innehavare av bisamhälle, som dött under vintern, skall vara skyldig att
därom ofördröjligen underrätta vederbörande tillsyningsman.

Tillsyningsman skall vara skyldig inhämta medgivande till bisamhälles
förintande endast örn innehavaren av samhället så påfordrar.

Inom område, som förklarats smittat, skola levande bin, bibostäder eller

8

Jordbruksutskottets utlåtande nr 4.

biredskap icke få flyttas eller sändas längre än högst 1 000 meler utan vederbörande
tillsyningsmans medgivande.

Riksförbundets framställning att förordningens bestämmelser skulle erhålla
obligatorisk karaktär och kostnaderna för dess tillämpning bestridas avstatsmedel
utom i de fall då de enligt nu gällande förordning gäldas av biägama
har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran i samtliga yttranden
med undantag av dem som avgivits av statskontoret och Kopparbergs
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Mot detaljbestämmelserna i
det av riksförbundet framlagda författningsförslaget ha vissa erinringar
gjorts.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, har i ärendet anfört
följande:

»För den svenska lanthushållningen har biodlingen stor betydelse. Genom
densamma tillföres landsbygdsbefolkningen eli icke oväsentligt tillskott till
sina inkomster. Under senare år synes biodlingens omfattning även ha ökat
i avsevärd grad. Enligt 1937 års jordbruksräkning uppgick antalet bisamhällen
till omkring 160 000 fördelade på 48 000 biodlare. Vid 1944 års husdjursräkning
uppskattades antalet bisamhällen till ungefär 353 000. Ännu större
betydelse än såsom inkomstkälla har biskötseln emellertid för frukt- och fröodlingen.
Såsom statens växtskyddsanstalt framhållit i sitt yttrande över Sveriges
biodlares riksförbunds förevarande framställning äro bina de viktigaste
frömjölsöverförande insekterna.

Den svenska biodlingen vållas emellertid stort avbräck genom de smittsamma
bisjukdomarna. I syfte att främja bekämpandet av dessa sjukdomar
utfärdades år 1934 bestämmelser om åtgärder mot smittsamma sjukdomar
hos bin och år 1941 föreskrifter angående införsel av levande bin. Såsom av
den föregående redogörelsen framgår äga emellertid 1934 års bestämmelser
icke ovillkorlig giltighet för hela landet utan äro för sin tillämpning beroende
på förordnande därom av vederbörande länsstyrelse. Sådant förordnande
kan meddelas endast på framställning av hushållningssällskap eller större
biodlarförening inom sällskapets område. En följd härav är, alt bestämmelserna
kunna komma att tillämpas inom ett område, medan intilliggande områden,
ehuru de äro smittade av ifrågavarande sjukdomar, kunna vara oåtkomliga
för smittbekämpandet. Härigenom kunna de inom förstnämnda område
uppnådda resultaten lätt äventyras. Därtill kommer, att kostnaderna för
smittbekämpandet till större delen bestridas av enskilda sammanslutningar
av biodlare. Någon garanti finnes följaktligen icke för att ett påbörjat smittbekämpande
bedrives till dess sjukdomarna utrotats inom området i fråga.

Vissa olägenheter äro sålunda förknippade med den nuvarande anordningen
av bekämpandet av de smittsamma bisjukdomarna. I syfte att undanröja
dessa olägenheter och ytterligare effektivisera smittbekämpandet finner
jag mig böra förorda en omarbetning av de nu gällande bestämmelserna på
detta område. Därvid torde i huvudsaklig överensstämmelse med det av Sveriges
biodlares riksförbund framlagda förslaget ifrågavarande bestämmelser
böra givas obligatorisk karaktär så att de kunna tillämpas överallt där smitt -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 4.

9

samma bisjukdomar uppträda oberoende av örn framställning därom gjorts
eller ej. Därest bestämmelserna göras tvingande, torde emellertid de kostnader
för smittbekämpandet, som nu bestridas av enskilda organisationer, böra gäldas
av allmänna medel. Detta synes vara så mycket mera påkallat som de i
smittbekämpande syfte vidtagna åtgärderna i avsevärd grad gagna yrkesgrupper,
vilka ej själva bedriva biskötsel, oell enligt vad utredningen i ärendet
giver vid handen till stor del avse biodlare, vilka icke äro anslutna till de
organisationer som nu ha att bestrida de huvudsakliga kostnaderna för smittbekämpandet.

Efter att sålunda lia angivit min principiella inställning till den föreliggande
frågan torde jag närmare få ingå på de särskilda bestämmelser, som synas
böra gälla för bekämpandet av smittsamma sjukdomar hos bin.

I likhet med vad för närvarande är fallet böra bestämmelserna avse
yngelröta (bipest) och nosemasjuka, vilka torde vara de mest utbredda bisjukdomarna
av smittsam karaktär. Därjämte bör emellertid Kungl. Majit
kunna på framställning av statens växtskyddsanstalt eller länsstyrelse besluta
att bestämmelserna skola helt eller delvis tillämpas på annan smittsam
bisjukdom.

Såsom jag förut anfört böra bestämmelserna äga tillämpning överallt
där någon av ifrågavarande sjukdomar uppträder. Detta innebär emellertid
icke, att alla bestämmelserna skola utan vidare kunna tillämpas. Jag syftar
härvid på bestämmelserna örn förvaring och transport av bibostäder m. m.
För att resultaten av smittbekämpandet icke skola äventyras torde det vara
erforderligt att dylika bestämmelser bibehållas. De skulle emellertid, om de
i enlighet med vad statens växtskyddsanstalt föreslagit erhölle generell räckvidd,
kunna bliva alltför betungande för biodlarna. Det torde därför vara
nödvändigt att tillämpningen av dessa bestämmelser begränsas. Denna begränsning
synes lämpligen kunna ske så att bestämmelserna skola gälla allenast
inom områden, som av offentlig myndighet uttryckligen förklarats smittade
eller misstänkta för smitta av någon av ifrågavarande sjukdomar. Det
torde böra ankomma på länsstyrelse att meddela dylik förklaring. I anslutning
till vad i motsvarande hänseende gäller i fråga om bekämpandet
av smittsamma husdjurssjukdomar synes böra föreskrivas, att länsstyrelse
skall, då någon av förenämnda bisjukdomar inträffar inom länet eller skälig
anledning förefinnes till antagande att dylik sjukdom förekommer där,
förklara länet eller viss del därav smittat eller misstänkt för smitta. En
dylik förklaring bör givetvis icke vara gällande längre tid än som är oundgängligen
nödvändigt. Länsstyrelsen bör därför, därest inom område som
förklarats misstänkt för smitta därvid åsyftad sjukdom befunnits icke förekomma,
omedelbart förklara området ej längre misstänkt för smitta. Vidare
bör område som förklarats smittat, sedan viss tid förflutit från det inom
området sist inträffade sjukdomsfallet, förklaras fritt från smitta. I överensstämmelse
med vad Sveriges biodlares riksförbund föreslagit synes denna
tid kunna bestämmas till två år.

10

Jordbruksutskottets utlåtande nr 4.

Enligt de nuvarande bestämmelserna åligger det vederbörande hushållningssällskap
att, sedan förordnande om smittbekämpning meddelats, utse
erforderligt antal tillsyningsmän. Därest, såsom av mig förordats, åt bestämmelserna
gives obligatorisk karaktär, böra åtminstone i de län, där biodling
av någon betydenhet bedrives, tillsyningsmän utses oberoende av om
någon av de förenämnda sjukdomarna konstaterats eller ej. I överensstämmelse
med vad Malmöhus och Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
föreslagit, synes det böra ankomma på länsstyrelsen att
utse tillsyningsmännen och bestämma tillsyningsdistriktens omfattning. En
dylik anordning ansluter sig till de gällande bestämmelserna rörande epizootibekämpandet
hos husdjuren. Länsstyrelsen bör vid fattande av sina beslut
samråda med hushållningssällskapets förvaltningsutskott och styrelserna för
större biodlarföreningar inom länet.

I fråga om skyldigheten för innehavare av bisamhälle att göra anmälan
om sjukdom, som är eller misstänkes vara någon av förenämnda sjukdomar,
torde annan ändring icke böra göras än att — med hänsyn till länsstyrelsens
befattning med ifrågavarande ärenden -—• sådan anmälan bör få
ställas ej blott till vederbörande tillsyningsman utan även till länsstyrelsen.
Av skäl som statens växtskyddsanstalt anfört synes det emellertid icke
böra åläggas innehavare av bisamhälle, som dött under vintern, att därom
underrätta tillsyningsmännen. Det synes också onödigt att betunga innehavare
av föremål, vari s. k. vilt bisamhälle tagit bostad, med skyldighet
att göra anmälan därom.

I anslutning till vad som gäller beträffande andra epizootiska sjukdomar
synes böra föreskrivas, att därest tillsyningsman har grundad anledning
misstänka förekomsten av någon av ifrågavarande bisjukdomar, han skall
verkställa erforderlig undersökning för fastställande av sjukdomens art.

Nuvarande bestämmelser örn tillsyningsmans befogenhet att föreskriva åtgärder
i smittbekämpande syfte torde böra jämkas endast såvitt avser rätten
att föreskriva bisamhälles förintande. Enligt de nuvarande bestämmelserna
äger tillsyningsman meddela föreskrift örn bisamhälles förintande först
efter inhämtande av medgivande därtill av statens växtskyddsanstalt utom
då fråga är om smittat bisamhälle som tagit bostad i annat föremål än
därtill avsedd bibostad och den skada som uppkommer genom förintandet
är ringa. För att undvika onödig omgång torde emellertid böra föreskrivas,
att sådant medgivande ej heller skall erfordras där innehavaren av bisamhället
samtyckt till dess förintande.

Såsom jag förut framhållit torde det vara erforderligt, att bestämmelser
örn transport och förvaring av bibostäder m. m. bibehållas i fråga örn områden,
som av länsstyrelse förklarats smittade eller misstänkta för smitta. Bestämmelserna
härom synas emellertid böra ändras så att förbudet att utan
tillsyningsmans medgivande från sådant område utföra vissa föremål och
produkter kommer att avse levande bin, bibostäder, oförädlat vax och biodlingsredskap.
Det torde utan uttrycklig föreskrift därom vara uppenbart,
att tillsyningsman icke må vägra att lämna tillstånd till utförsel i de fall då

Jordbruksutskottets utlåtande nr 4.

11

fråga är om bin eller produkter som bevisligen äro fria från smitta. Anledning
synes icke föreligga att på sätt Sveriges biodlares riksförbund föreslagit
stadga förbud mot transport av bin, bibostäder och biodlingsredskap
inom område, som förklarats smittat. Att honung, som härrör från smittat
bisamhälle, icke försäljes eller användes för utfodringsändamål utan föregående
smittrening torde svårligen låta sig kontrolleras. Med hänsyn härtill
finner jag mig icke böra förorda vad statens växtskyddsanstalt i detta
hänseende föreslagit.

Vad angår de kostnader för bestämmelsernas tillämpning, som nu bestridas
av enskilda organisationer, torde dessa kostnader såsom jag förut framhållit,
sedan bestämmelserna erhållit obligatorisk karaktär, böra gäldas av
allmänna medel. Det är här fråga om sådan ersättning till tillsyningsmannen,
som det icke åligger innehavare av bisamhälle att utgiva. I viss överensstämmelse
med vad statens växtskyddsanstalt föreslagit torde emellertid
möjlighet böra finnas att, därest innehavare av bisamhälle saknar medel till
fullgörande av honom åvilande ersättningsskyldighet, tillerkänna tillsyningsmannen
gottgörelse av statsmedel jämväl för sådan ersättning, som innehavare
av bisamhälle skolat bestrida. Grunderna för bestämmandet av ersättning
till tillsyningsmännen torde liksom övriga föreskrifter rörande tilllämpningen
av de av mig förordade bestämmelserna böra meddelas av
Kungl. Majit. Sannolikt komma ifrågavarande kostnader icke att uppgå till
några mera avsevärda belopp. I likhet med vad fallet är beträffande ersättning
för skada, som uppkommit genom förintande av bisamhälle vilket
tagit bostad i annat föremål än därtill avsedd bibostad, synes ersättningen
till tillsyningsmännen lämpligen kunna utbetalas av länsstyrelserna och
utgå av det å riksstaten under nionde huvudtiteln upptagna förslagsanslaget
Förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar: Övriga
utgifter.

Med hänsyn till omfattningen av de ändringar i gällande bestämmelser
jag sålunda förordat finner jag lämpligt att desamma ersättas med en helt
ny förordning. I överensstämmelse med det anförda har inom jordbruksdepartementet
utarbetats förslag till förordning om bekämpande av smittsamma
sjukdomar hos bin. Den nya förordningen torde böra träda i kraft
den 1 juli 1946.»

I principiellt avseende innebära de i propositionen framlagda förslagen att
bestämmelsenia rörande bekämpandet av ifrågavarande smittsamma sjukdomar
hos bin givas obligatorisk karaktär i det att de — frånsett föreskrifterna
örn förvaring och transport av bibostäder lii. m. -— skola tillämpas överallt
där smittsamma bisjukdomar uppträda oberoende av örn framställning
därom gjorts eller ej. I anslutning härtill föreslås att kostnaderna för bestämmelsernas
tillämpning, vilka hittills bestritts av enskilda organisationer, skola
gäldas av allmänna medel. Mod hänsyn till det avbräck som vållas biodlingen
genom ifrågavarande sjukdomar och näringens stora betydelse icke
blott såsom inkomstkälla utan även för frukt- och fröodlingen därigenom att

Utskottat

12

J ordbruksutskottets utlåtande nr 4.

bina höra till de mest verksamma frömjölsöverförande insekterna samt då
av den i propositionen lämnade redogörelsen framgår, att vissa olägenheter
otvivelaktigt äro förknippade med den nuvarande anordningen av smittbekämpandet,
får utskottet tillstyrka bifall till vad som sålunda föreslagits.

Vad härefter angår författningsförslagets närmare utformning så ha i
motionerna II: 394 och II: 395 föreslagits vissa ändringar däri. I de likalydande
motionerna I: 24 och II: 34, vilka väckts innan propositionen avlämnades,
hemställes att riksdagen måtte besluta en del ändringar i den nu gällande förordningen
i ämnet. Eftersom denna förordning enligt övergångsbestämmelserna
i det vid propositionen fogade författningsförslaget skall upphöra att
gälla från och med den 1 juli 1946, har utskottet varit tveksamt rörande behandlingen
av nämnda motioner. Med hänsyn till att de i propositionen föreslagna
bestämmelserna i väsentliga stycken överensstämma med de nu gällande
föreskrifterna och motionerna sålunda kunna hänföras även till bestämmelsernas
nya utformning har utskottet emellertid ansett sig i förevarande
sammanhang kunna upptaga till övervägande vad som föreslagits
i desamma.

Författningsförslagets 1—4 §§ föranleda ingen erinran från utskottets sida.
Utskottet förutsätter emellertid att antalet sådana tillsyningsmän, som jämlikt
föreskrifterna i 3 § skola utses av länsstyrelse för att verka för bekämpandet
av ifrågavarande sjukdomar, icke göres större än som oundgängligen
erfordras. Vidare utgår utskottet ifrån att tillsyningsmännen komma att utses
bland sådana personer, vilka inom biodlarsammanslutningar gjort sig kända
för framstående skicklighet i biskötsel.

Beträffande 5 §, som motsvarar 4 § i den nu gällande förordningen, har i
såväl de likalydande motionerna 1:24 och 11:34 som motionen 11:394 påtalats
den omgång, som uppstår därigenom att växtskyddsanstaltens medgivande
i allmänhet måste inhämtas innan tillsyningsman må meddela föreskrift
om bisamhälles förintande. I de förstnämnda motionerna anföres sålunda
att denna bestämmelse torde sakna betydelse, enär växtskyddsanstalten i
allmänhet icke torde kunna avgöra, örn ett dylikt förintande i det särskilda
fallet är berättigat eller icke, utan helt torde få lita till tillsyningsmannens omdöme.
Bestämmelsen föreslås därför skola utgå ur författningstexten. I den
sistnämnda motionen föreslås att växtskyddsanstalten skulle kunna lämna generellt
medgivande till dylika åtgärder att gälla för viss tid, högst ett år i
sänder. Enligt utskottets uppfattning bör ett så pass allvarligt ingrepp i en biägares
förfoganderätt över sin bibesättning, som ett förintande utgör, i allmänhet
icke få företagas utan att garantier finnas för att åtgärden verkligen
är nödvändig. Eftersom nämnda önskemål på bästa sätt synes tillgodosett
genom den lydelse som föreslagits i propositionen, finner utskottet Kungl.
Maj:ts förslag äga avgjort företräde framför vad som föreslagits av motionärerna.
I detta sammanhang får utskottet erinra om att enligt den i propositionen
föreslagna formuleringen växtskyddsanstaltens medgivande till förintandet
icke behöver inhämtas, därest biägaren samtycker till åtgärden. Såvitt
utskottet kan finna medför detta att växtskyddsanstaltens hörande icke er -

Jordbruksutskottets utlåtande nr 4

13

fordras i andra fall än då oenighet förefinnes mellan tillsyningsmannen och
biägaren i fråga om åtgärdens nödvändighet. Beträffande det andra i de likalydande
motionerna I: 24 och II: 34 framställda yrkandet, som kan hänföras
till lydelsen av förevarande § i författningsförslaget, framgår av motiveringen
för detta yrkande, att motionärerna avsett att tillsyningsman skulle kunna
utan samtycke av växtskyddsanstalten meddela föreskrift om s. k. vilt bisamhälles
förintande oavsett om detsamma är smittat eller ej. Ehuru det
skulle kunna synas som örn detta yrkande vore tillgodosett i Kungl. Maj:ts
förslag, må framhållas att enligt detta förslag tillsyningsman skall äga meddela
föreskrift om smittbekämpande åtgärder, däribland förintande, endast
då han funnit bisamhälle smittat av sådan sjukdom som i förslaget avses.
Tillräcklig anledning att frångå Kungl. Maj:ts förslag i denna del torde icke
föreligga.

Enligt 6 § i författningsförslaget må bland annat den som av tillsyningsman
förelagts att vidtaga viss åtgärd för bisjukdoms bekämpande och
icke tilltror sig om att själv kunna utföra densamma påkalla biträde därtill av
tillsyningsmannen. I motionen 11:394 anföres, att det icke kan anses ändamålsenligt
att på sådant sätt överlåta åt biägaren att själv avgöra sin kompetens
i förevarande avseende, varför motionären föreslår att detta avgörande i
stället skall tillkomma tillsyningsmannen. Eftersom enligt 10 § i författningsförslaget
ett bisamhälles innehavare i allmänhet är pliktig att ersätta tillsyningsman
för åtgärd, som denne vidtager på grund av bland annat bestämmelserna
i 6 §, synes en dylik föreskrift kunna föranleda en tillsyningsman
till att, även då så icke är oundgängligen nödvändigt, förklara biägaren icke
kompetent i förevarande avseende. Utskottet vill icke medverka till att sådana
möjligheter tillskapas och får följaktligen med avstyrkande av motionen
i berörda hänseende tillstyrka bifall till det i propositionen framlagda
förslaget.

Formuleringen av 7 § i författningsförslaget föranleder ingen erinran från
utskottets sida.

Beträffande 8 § i författningsförslaget, som motsvarar 7 § i den nu gällande
förordningen, föreslås i alla de i förevarande sammanhang behandlade
motionerna vissa ändringar. Samtliga dessa förslag gå i huvudsak ut på att
bland de föremål, vilka inom smittförktarat område icke skola få förvaras
på sådant sätt att bin kunna få tillträde därtill, skall upptagas även biodlingsredskap
samt att förbud skall stadgas mot att inom dylikt område utan
tillsyningsmans medgivande transportera bin, bibostäder och biodlingsredskap.
Av förslagen, vilka i huvudsak synas bygga på vad som föreslagits i
den i propositionen redovisade framställningen av Sveriges biodlares riksförbund,
är det som framlagts i motionen 11:395 det mest utformade.

Vad till en början angår förslaget att biodlingsredskap icke skulle få förvaras
på sådant sätt att bin kunna få tillträde därtill, må framhållas att en
sådan föreskrift synes få till följd alt dylika redskap icke skulle kunna förvaras
i vanliga uthus, vilka i allmänhet icke torde vara av sådan beskaffenhet,
att bin icke kunna bereda sig tillträde därtill. Tomma bikupor synas

14

Jordbruksutskottets utlåtande nr 4.

vara lätta att täta genom att flustret tillslutes och honung, vax saint avfall
därav torde i allmänhet förvaras på ett sådant sätt, att de icke kunna åtkommas
av bin. Att förvara även biodlingsredskap på ett sådant sätt synes
däremot med hänsyn till det anförda vara förenat med vissa svårigheter.
Då härtill kommer att den som bryter mot en dylik föreskrift skulle vara
förvunnen till straff enligt bestämmelserna i 11 § i författningsförslaget samt
de ifrågavarande biodlingsredskapen i allmänhet torde på ett tillfredsställande
sätt kunna smittrenas efter användandet, anser sig utskottet icke kunna
tillstyrka vad som i förevarande avseende föreslagits i motionerna.

Vad härefter angår förslaget att förbud skulle stadgas mot att inom smittförklarat
område utan vederbörande lillsyningsmans medgivande transportera
bin, bibostäder och biodlingsredskap får utskottet erinra örn alt departementschefen
icke funnit anledning tillstyrka det av Sveriges biodlares riksförbund
framlagda förslaget i detta avseende. Med hänsyn lill det intrång i
den s. k. vandrande biskötseln, som bedrives särskilt i trakter med störa
ljunghedar såsom i norra Skåne och Halland, hyser utskottet liksom departementschefen
starka betänkligheter mot ett dylikt förslag. I motionen 11:395
har visserligen föreslagits en formulering, vari hänsyn såvitt möjligt synas
ha tagits till de krav som kunna resas av dem som bedriva dylik biskötsel.
Bestämmelserna synas emellertid därigenom lia fått en så invecklad formulering,
att vissa svårigheter kunna förväntas vid tillämpningen av desamma.
Utskottet anser därför att även vad beträffar 8 § den i propositionen angivna
formuleringen äger företräde framför vad som motionsvis föreslagits.

Beträffande 9 § i författningsförslaget, som motsvaras av 8 § i den nu
gällande förordningen, har i de likalydande motionerna I: 24 och II: 34 föreslagits,
att ersättning som avses i nämnda § skulle utgå även om den som
drabbas av däri omförmäld skada själv skulle vara ägare till det bisamhälle,
vars förintande föranlett skadan. Ehuru ett dylikt stadgande kan synas
lämpligt ur den synpunkten att i dylikt fall någon bevisning örn vem bisamhället
i fråga tillhör icke skulle behöva fordras av den ersättningsbeviljande
myndigheten, d. v. s. länsstyrelsen, anser utskottet att så starka prinpiciella
invändningar kunna göras mot förslaget, att utskottet icke kan tillstyrka
detsamma. Utskottet får följaktligen även på denna punkt tillstyrka
bifall till propositionen. Ehuru redan av den omständigheten att §:n erhållit
plats i en förordning, som handlar örn bekämpande av smittsamma sjukdomar
hos bin, torde framgå att ersättning av statsmedel i förevarande avseende
icke kan utgå i andra fall än då förintandet föranledes av skäl som
sammanhänga med ett sådant smittbekämpande, anser sig utskottet böra
framhålla, att ersättning självfallet icke bör kunna utgå i det fall förintandet
föranletts enbart av att det skadade föremålets ägare erfarit obehag genom
att bisamhället tagit sin bostad i föremålet.

Mot formuleringen av 10—13 §§ i författningsförslaget har utskottet inga
erinringar att framställa. Även bestämmelserna rörande förordningens ikraftträdande
och övergångsbestämmelserna synas lämpliga.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 4.

15

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

a) att riksdagen må antaga Kungl. Maj:ts förevarande förslag
till förordning om bekämpande av smittsamma sjukdomar
hos bin;

b) att motionerna 1: 24 och II: 34, likalydande, samt II:
394 och II: 395 icke må föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 februari 1946.

På jordbruksutskottets vägnar:

L. TJÄLLGREN.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Tjällgren, Alfred Andersson, Gabrielsson, Anderberg,
friherre Beck-Friis, Dahlström, Svedberg och Sundelin samt

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Andersson i Tungelsta, Ericsson
i Sörsjön, Carlström, Mäler, Andersson i Surahammar, Larsson i Karlstad och Pettersson
i Rosta.

Reservation

av herr Dahlström.