Bcinkoutskottets utlåtande nr 53.

1

Nr 53.

Ankom till riksdagens kansli den 4 juni 1946 kl. 4 em.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till förordning angående ändrad lydelse av 34 och 56
§§ förordningen den 5 juni 1942 (nr 325) om jordbrukets
kreditkassor.

I en den 1 mars 1946 dagtecknad proposition nr 112, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj:t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att antaga ett vid propositionen
fogat förslag till förordning angående ändrad lydelse av 34 och 56 §§ förordningen
den 5 juni 1942 (nr 325) örn jordbrukets kreditkassor.

Berörda förslag framgår av härvid fogad bilaga.

Beträffande den närmare innebörden av förslaget får utskottet, i den mån
ej redogörelse härför lämnas i det följande, hänvisa till propositionen.

Föredragande departementschefen har anfört i huvudsak följande:

»I likhet med vad som gäller för andra kreditanstalter har rätten för centralkassorna
att in- och upplåna penningar utöver vad som motsvarar vissa
såsom särskilt säkra ansedda placeringar ställts i viss relation till kassornas
tillgångar i fonder och insatskapital. I sistnämnda avseende har för centralkassorna
liksom för sparbankerna såsom maximum för inlåningen fastställts
ett belopp motsvarande 12 1/2 gånger fonder och insatskapital.

Under de senaste åren har en betydande stegring av centralkassornas inoch
utlåning ägt rum, varemot, såsom framgår av jordbrukskreditkassans
framställning, det egna kapitalet i allmänhet icke har tillvuxit i förhållandevis
samma omfattning. Härav följer, att marginalen mellan den högsta tilllåtna
och den faktiska inlåningen minskats, och i några fall har till och med
gränsen för inlåningsrätten tangerats. I delta läge föreligger uppenbarligen
skäl att överväga åtgärder i syfte att åstadkomma ett vidgat underlag för den
fortsatta inlåningen.

Den såväl med hänsyn till kasserörelsens stabilitet som från andra synpunkter
mest tillfredsställande utvägen att bredda centralkassornas inlåningsunderlag
är att förstärka reservfonderna. Det är därför enligt min mening
angeläget, att centralkassorna ägna den största uppmärksamhet häråt. Enligt
vad jordbrukskredit kassan yttrat torde det dock ej vara möjligt att för närvarande
uteslutande lita till en utbyggnad i detta avseende. En annan möj Bihang

till riksdagens protokoll 1946. 8 sami. Nr 53. 1

2

Bankoutskottets utlåtande nr 53.

lighet är att söka bereda rörelsen ökad kapitaltillgång genom frivilliga insatser
i jordbrukskassorna. För att på denna väg skall kunna åstadkommas någon
kapitaltillförsel av betydenhet är det uppenbarligen nödvändigt att, såsom
jordbrukskreditkassan framhållit, möjlighet öppnas att lämna medlemmarna
skälig avkastning å det insatskapital de frivilligt tillskjuta. Härför förutsättes,
att eftergift göres med avseende å det i 56 § uppställda kravet att minst 75
procent av jordbrukskassas årsvinst skola avsättas till reservfonden. Då man
emellertid icke torde kunna bortse från att det i reservfonderna bundna kapitalet
är mera stabilt än det frivilliga insatskapitalet och det även av andra
skäl måste anses angeläget, att avsättningarna till reservfonderna icke helt
upphöra, synes mig utdelning å frivilliga insatser böra få ske först sedan någon
del av vinsten, förslagsvis 25 procent, blivit avsatt till reservfonden. I överensstämmelse
med den terminologi som i fråga om centralkassornas vinstdisposition
begagnats i 27 § synes vad som sålunda kan av jordbrukskassas
vinst komma att utdelas till medlemmarna å deras frivilliga insatser böra betecknas
icke som ränta utan som utdelning.

Den ändring i reglerna om användningen av jordbrukskassas vinst jag
sålunda vill tillstyrka torde böra verkställas genom att i 56 § mellan andra
och tredje styckena infogas ett nytt stycke med innehåll som nyss angivits.
Därav föranledas även ett par mindre ändringar i det nuvarande tredje
stycket.

I detta sammanhang synes mig vidare böra beaktas frågan om förbättrande
av de jordbruksekonomiska föreningarnas möjligheter att erhålla kredit i
centralkassorna genom diskontering av varuväxlar. Av bland annat organisatoriska
skäl och med hänsyn till centralkassornas större möjligheter att bedöma
de ekonomiska föreningarnas kreditvärdighet ha föreningarna utestängts
från möjlighet att erhålla kredit i jordbrukskassorna och i stället hänvisats
till centralkassorna. En förenings lånerätt därstädes har begränsats
sålunda, att krediten icke får överstiga ett belopp motsvarande fyra gånger
föreningens eget kapital, varjämte föreskrivits, att centralkassas sammanlagda
utlåning till jordbruksekonomiska föreningar icke får överstiga en tiondel
av kassans hela utlåning och att till en och samma förening ej må beviljas
lån till högre belopp än som motsvarar en tjugofemtedel av kassans sammanlagda
utlåning. Jordbrukskassemedlemmen är däremot för erhållande av kredit
inom kasserörelsen hänvisad till vederbörande jordbrukskassa. Denna
uppdelning av kreditgivningen har föranlett ovisshet huruvida inom kasserörelsen
kunnat diskonteras vissa av jordbruksekonomiska föreningar utställda
och av jordbrukare accepterade växlar, ehuru mot desamma ur säkerhetssynpunkt
i och för sig icke varit något att invända. Oavsett om acceptanten äger
outnyttjad kreditmöjlighet i jordbrukskassa nödgas nämligen föreningen
vända sig till annat kreditinstitut än centralkassan för att få växeln diskonterad,
därest någon av de nyss angivna gränserna för föreningens möjlighet
att erhålla kredit skulle överskridas genom diskonteringen.

I betraktande av att acceptanten-jordbrukaren är den i sista hand betalningsskyldige
och föreningens förpliktelse reellt närmast är att anse som en

Bankoutskottets utlåtande nr 53.

3

ansvarsförbindelse, kunde ifrågasättas att vid växelns diskontering fästa avseende
i huvudsak vid jordbrukarens och endast i mindre män vid föreningens
kreditvärdighet. Emellertid skulle det självfallet vålla centralkassorna avsevärt
besvär, örn de vid prövning av framställningar om diskontering av varuväxlar
regelmässigt skulle träffa sitt avgörande i första hand på grundval av
en utredning rörande acceptantens förhållanden, örn dennes medlemskap
och eventuellt outnyttjade lånerätt i jordbrukskassa. För de fall då växelbeloppet
rymmes inom föreningens medgivna kredit synes mig något behov av
ett sådant bedömande vid växeldiskonteringen ej heller föreligga.

Däremot torde för det fall, att föreningens lånerätt skulle överskridas genom
diskonteringen, möjlighet böra förefinnas att taga hänsyn även till acceptantens
krediträtt inom kasserörelsen. Till de i 34 § upptagna reglerna örn jordbruksekonomisk
förenings möjlighet att erhålla kredit i centralkassa synes
mig böra göras ett tillägg av innebörd, att sådan förening utan hinder av eljest
gällande begränsningar må kunna erhålla kredit för varuväxel, som dragits
av föreningen och accepterats av jordbrukskassemedlem, därest centralkassan
— efter inhämtande av upplysningar från jordbrukskassan — finner
sådana förhållanden föreligga, att acceptanten skulle i enlighet med de i 59 §
meddelade bestämmelserna rörande dennes lånerätt och med hänsyn till omfattningen
av honom redan lämnad kredit kunna i jordbrukskassan erhålla
lån till belopp som motsvarar växelsumman. Detta innebär att krediten med
hänsyn till den däremot svarande tillgång, som acceptantens betalningsskyldighet
innefattar, icke behöver inräknas i den föreningens skuldsumma, för
vilken fordras täckning i föreningens tillgångar, och ej heller måste falla inom
de eljest gällande maximigränserna för centralkassans utlåning till föreningar.
Med växel som avser betalning för levererade varor torde böra likställas
växel som tillkommit för likvidering av fordran på grund av tjänster,
vilka tillhandahållits jordbrukare t. ex. av maskinföreningar.

När centralkassa med tillämpning av den sålunda förordade särskilda regeln
medgivit diskontering av växel, bör därigenom acceptantens lånerätt i
jordbrukskassan anses ha tagits i anspråk till belopp som motsvarar växelsumman.
För att detta skall kunna vederbörligen beaktas av jordbrukskassan
torde böra föreskrivas skyldighet för centralkassan att ofördröjligen underrätta
jordbrukskassan om diskonteringen. Det torde få förutsättas att i
praktiken meddelande kommer att lämnas även när växel blivit inlöst. Med
hänsyn till att ifrågavarande kredit redan från början är tidsbegränsad synes
det dock ej nödvändigt att föreskriva underrättelseplikt i detta avseende.

Såsom bank- och fondinspektionen i sitt yttrande förutsatt torde det
stundom kunna inträffa, att viss kredit då den beviljas kommer att påföras
vederbörande förening men att, då ökat kreditbehov därefter inträder för
föreningen, fråga uppkommer örn beredande av möjlighet för den nya kreditens
beviljande genom att, efter de grundsatser som angivits i det föregående,
överföra den förut beviljade växelkrediten på acceptanten. Något principiellt
hinder häremot synes ej böra föreligga, och frågan örn en sådan överflyttning
torde böra behandlas i enahanda ordning som en ny diskontering.

4

Bankoutskottets utlåtande nr 53.

Utskottet.

Den nu förordade diskonteringsmöjligheten förutsätter en intim samverkan
mellan centralkassorna och jordbrukskassorna. Det är sålunda av vikt,
att de förra kunna snabbt få behövliga upplysningar för bedömande av diskonteringsfrågan
och att de senare erhålla möjlighet att genast beakta den
belastning som diskonteringen bör föranleda å acceptantens konto.

De båda sålunda föreslagna författningsändringarna torde böra träda i
kraft omedelbart efter utfärdandet.»

På grund av jordbrukskasserörelsens starka utveckling under de senare
åren har kasserörelsen funnit sig föranlåten att framställa krav på ändring
av de så nyligen som år 1942 tillkomna författningsbestämmelser, som reglera
dess verksamhet. Bland annat med hänsyn till den pågående utredningen
örn kreditväsendets omorganisation ha i propositionen endast upptagits två
hithörande frågor, nämligen dels örn ökning av centralkassornas för jordbrukskredit
inlåningsunderlag genom förstärkning av jordbrukskassornas insatskapital
och dels om förbättrande av de jordbruksekonomiska föreningarnas
möjligheter att erhålla kredit i centralkassorna genom diskontering
av varuväxlar.

Förslaget om ökning av inlåningsunderlaget förutsätter, att medlemmarna
kunna beredas skälig avkastning å det av dem frivilligt tillskjutna insatskapitalet,
och detsammas genomförande föranleder därför ändring av de i
56 § jordbrukskasseförordningen intagna reglerna för användning av jordbrukskassas
årsvinst. I sådant avseende föreslås i propositionen att, sedan
minst 25 procent av årsvinsten avsatts till reservfonden, utdelning å frivilliga
insatser må kunna ske utan hinder av det i paragrafen uppställda kravet
att minst 75 procent av vinsten skall avsättas till reservfonden.

Såsom i propositionen framhålles, skulle en ökning av inlåningsunderlaget
genom en förstärkning av reservfonden med hänsyn till dennas större
stabilitet ha inneburit en mera tillfredsställande anordning än som emås
genom en ökning av insatskapitalet. Avsättningarna till reservfonden kunna
emellertid icke förväntas bliva tillräckligt stora under den närmaste framtiden
för att skapa underlag för den ökade inlåning, som erfordras för rörelsens
fortsatta utveckling. Med hänsyn härtill har utskottet ansett sig böra
tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag, oaktat detsamma innebär en eftergift i kravet
på vinstens fondering.

De jordbruksekonomiska föreningarnas möjligheter att erhålla kredit hos
centralkassorna äro på olika sätt begränsade genom föreskrifter i 34 § jordbrukskasseförordningen
(se s. 6). Ovisshet har rått, huruvida av dylik förening
utställd och av jordbrukare accepterad växel, som avser betalning
av varor eller tjänster, må kunna diskonteras av föreningen hos centralkassa,
därest någon av gränserna för föreningens kreditmöjligheter skulle överskridas
genom diskonteringen. Enligt propositionen bör i dylika fall hinder
ej möta för diskonteringen, under förutsättning att acceptanten skulle hos
den jordbrukskassa han tillhör kunna erhålla lån till belopp motsvarande
växelskulden. Kredit av sådant slag skulle sålunda icke komma att få
någon inverkan vid tillämpningen av reglerna örn begränsning av en före -

Bankoutskottets utlåtande nr 53.

5

nings lånerätt hos centralkassan men skulle däremot inräknas vid beräkning
av acceptantens lånerätt i jordbrukskassan. Centralkassan skulle vara
skyldig att ofördröjligen underrätta jordbrukskassan om diskonteringen.
Föreskrifter i ämnet föreslås skola meddelas i ett tillägg till 34 §.

Det i propositionen framlagda förslaget synes utskottet utgöra en godtagbar
lösning av den svävande frågan örn de jordbruksekonomiska föreningarnas
diskontering av sådana växlar, som här avses. Såsom bank- och
fondinspektionen framhållit, kan visserligen den föreslagna diskonteringsrätten
sägas innebära en dispens från de i 34 § angivna begränsningsreglema
och därmed även en utvidgning av de ekonomiska föreningarnas lånemöjligheter
inom jordbrukskasserörelsen. Det bör emellertid beaktas, att det i
sådana fall, som här åsyftas, rör sig örn växlar å jämförelsevis låga belopp.
Då härtill kommer, att den åsyftade växeldiskonteringen ju i sista hand
kommer de enskilda jordbrukarna till godo, bör den också anses utgöra en
kreditgivning, som det tillkommer jordbrukskasserörelsen att tillgodose. Utskottet
utgår vidare från att författningsändringen icke av jordbrukskasserörelsen
utnyttjas för beviljande av större krediter av affärsbetonad art
till jordbruksekonomiska föreningar med därav följande intrång på ett verksamhetsområde,
som bland andra Aktiebolaget Jordbrukarbanken specialiserat
sig på. Med avseende å dylika krediter böra alltjämt iakttagas de av utskottet
år 1942 gjorda uttalandena om nödvändigheten av försiktighet från
kasserörelsens sida vid utlåning till större ekonomiska föreningar. Med hänsyn
till det nu sagda finner utskottet sig kunna tillstyrka den ifrågasatta
utvidgningen av föreningarnas lånerätt.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Stockholm den 4 juni 1946.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Viel förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Åkerberg, Friggeråker, Leander, Edin*, Andersson i
Tidaholm, Ljungdahl, Persson i Älvdalsåsen och Petersson i Karlskrona;

från andra kammaren: herrar Svedman, Paulsen, von Seth*, Nilsson i Landskrona,
Svensson i Alingsås, Stjärne, Nilson i Spånstad och Gavelin.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

6

Bankoutskottets utlåtande nr 53.

Bilaga.

Förslag

till

förordning

angående ändrad lydelse av 31 och 56 §§ förordningen den 5 juni
1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor.

Härigenom förordnas, att 34 och 56 §§ förordningen den 5 juni 1942 om
jordbrukets kreditkassor skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

Föreslagen lydelse:

34 §.

Till centralkassa ansluten jordbruksekonomisk förening må kunna erhålla
kredit till belopp, som av centralkassans styrelse prövas lämpligt, med iakttagande
av att krediten icke må uppgå till högre belopp än fyra gånger så stor
del av föreningens tillgångar utöver skulderna, som motsvarar föreningens
insatskapital jämte egna fonder av sådan beskaffenhet, att de icke kunna anlitas
utan därom för varje gång å föreningssammanträde fattat beslut. Vid
beräknandet av den högsta kredit, som sålunda må beviljas jordbruksekonomisk
förening, skall iakttagas, att såsom insatskapital må räknas jämväl tecknad
men ej gulden insats i föreningen, därest tecknaren lämnat skriftlig förbindelse
å beloppet samt för insatsens inbetalande i föreningens stadgar eller
eljest fastställts en plan, som godkänts av centralkassans styrelse. Dylik insats
må dock ej medräknas till högre belopp än som kan antagas bliva guldet
inom fem år efter medlems inträde i föreningen. Såsom tillgång av beskaffenhet
att utgöra underlag för kredit må icke räknas andelar, vilka föreningen
förvärvat i annan ekonomisk förening. Vad här är stadgat med avseende å
förenings insatskapital och egna fonder skall äga motsvarande tillämpning
beträffande aktiekapital och fonder tillhörande aktiebolag, varom förmäles i
3 § andra stycket.

Centralkassas sammanlagda utlåning till jordbruksekonomiska föreningar
må icke överstiga en tiondel av centralkassans sammanlagda utlåning.

Till en och samma förening må lån ej beviljas till högre belopp än som motsvarar
en tjugofemtedel av sammanlagda utlåningen från centralkassan.

Utan hinder av bestämmelserna
här ovan må jordbruksekonomisk
förening kunna i centralkassa erhålla
kredit mot växel, som utställts av för -

Bankoutskottets utlåtande nr 53.

7

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

eningen och avser betalning för varor
eller tjänster, därest växeln är accepterad
av medlem i jordbrukskassa
och lån till beloppet skulle, i enlighet
med bestämmelserna i 59 § denna
förordning och med hänsyn till omfattningen
av redan lämnad kredit,
kunna beviljas medlemmen. Har centralkassa
med tillämpning av vad nu
sagts medgivit diskontering av växel,
skall det belopp, till vilket medlemmen
högst kunnat erhålla kredit i
jordbrukskassan, anses hava tagits i
anspråk till belopp motsvarande våxelsumman;
och åligger det centralkassan
att örn diskonteringen ofördröjligen
underrätta jordbrukskassan
för iakttagande härav.

56

Av jordbrukskassas årsvinst skola, sedan avdrag skett för täckande av möjligen
förefintlig brist från föregående år, minst sjuttiofem procent avsättas till
reservfond.

Då reservfonden uppgår till ett belopp, motsvarande tjugo procent av jordbrukskassans
utlåning vid utgången av senast förflutna räkenskapsåret, ankommer
på jordbrukskassan att bestämma, i vad mån den andel av årsvinsten,
som skall avsättas till reservfonden, må understiga sjuttiofem procent.
Nedgår reservfonden under vad sålunda stadgats, skall avsättning till densamma
ånyo vidtaga i minst sådan omfattning, som nyss sagts.

Utan hinder av vad ovan stadgats
må, sedan minst tjugofem procent av
årsvinsten avsatts till reservfonden,
efter beslut å förening ssammanträde
av återstoden lämnas utdelning till
medlemmarna å sådan del av deras
insatser som överstiger deras i 53 §
angivna minimiinsatser, dock högst
efter en räntesats av fem procent.

Av årsvinsten, i den mån den ej erfordras
för avsättning till reservfonden
enligt vad i första och andra stycket
sägs, må ock efter beslut å föreningssammanträde
kunna dels till
medlemmarna återgäldas belopp, som

Av årsvinsten, i den mån den ej åtgår
för avsättning till reservfonden,
må efter beslut å föreningssammanträde
kunna dels till medlemmarna
återgäldas belopp, som under något
föregående år å dem uttaxerats till

8

Bankoutskottets utlåtande nr 53.

Nuvarande lydelse:

täckande av förlust, dels ock lämnas
utdelning å deras insatser, dock högst
efter en räntesats av fem procent.

Föreslagen lydelse:

under något föregående år å dem uttaxerats
till täckande av förlust, dels
ock lämnas utdelning å deras minimiinsatser,
dock högst efter räntesats
som nyss angivits.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt därå
meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

467922. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1946.