Bankoutskottets utlåtande nr 47.

7

Nr 47.

Ankom till riksdagens kansli den 21 maj 1946 kl. 3 em.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ersättningar i anledning
av kroppsskada, ådragen under olycksfall i
arbete eller under militärtjänstgöring.

Bankoutskott får härmed avgiva utlåtande över nedannämnda till utskottets
förberedande handläggning hänvisade motioner angående ersättningar
i anledning av kroppsskada ådragen under olycksfall i arbete,
resp. under militärtjänstgöring.

I fråga örn motiveringen för de väckta förslagen får utskottet hänvisa till
motionerna.

1 :o.

Gerhard Harald Konstantin Sahlin. I motionen II: 108 hemställer herr
Olsson i Mellerud, »att riksdagen måtte besluta att tillerkänna fiskaren Gerhard
Harald Konstantin Sahlin, Vänersborg, ett årligt understöd till belopp,
som kan anses skäligt».

Av handlingarna inhämtas,

att Sahlin är född den 5 juni 1891 och alltså 54 år gammal;

att han till följd av olycksfall i arbete för statens vattenfallsverks räkning
den 26 och den 28 november 1935 ådragit sig vissa skador i magen
och högra höften;

att han i anledning härav åtnjutit ersättning såsom för olycksfall i arbete
med 5 kronor per dag under tiden 29 november—27 december 1935,
varefter han friskskrivits och -— enär arbetet varit avslutat — uppsagts
från sin anställning;

att han, som sedan flera år dessförinnan lidit av epilepsi, på grund av
efter sjukdomstidens slut kvarstående besvär från buken under tiden 4—15
januari 1936 vårdats å Vänersborgs lasarett för kronisk tarmkatarr och
epilepsi.

Efter framställning från Sahlin om ersättning för berörda olycksfall förklarade
riksförsäkringsanstalten, efter inhämtande av yttrande i ärendet
från sin överläkare, genom beslut den 5 december 1936, att anstalten funne
de besvär, för vilka Sahlin vårdats å Vänersborgs lasarett och därefter vid
flera tillfällen sökt läkare, icke kunna anses föranledda av de honom den
26 och den 28 november 1935 övergångna olycksfallen, varför ersättning
icke kunde tillerkännas Sahlin jämlikt olycksfallsförsäkringslagen.

8

Bankoutskottets utlåtande nr 47.

Utskottet.

t ör säkring sr Ödet, varest Sahlin häröver anförde besvär, fann enligt utslag
den 9 april 1937 icke skäl göra ändring i överklagade beslutet.

Sedermera hemställde Sahlin hos försäkringsrådet den 13 december 1938,
med förmälan att han under viss tid samma år vårdats å Serafimerlasarettet,
om förnyad prövning av ärendet. I infordrat yttrande meddelade riksförsåkringsanstalten,
att vården å sistnämnda lasarett enligt uppgift av vederbörande
läkare föranletts av epilepsi, vilken Sahlin ådragit sig genom
olycksfall år 1917, och njurbesvär, vilka ej stöde i samband med de Sahlin
år 1935 övergångna olycksfallen. Olycksfallet år 1917 hade inträffat under
det att Sahlin arbetat för Vargöns aktiebolag, som då hade försäkring
tecknad hos anstalten enligt 1901 års olycksfallsersättningslag. Anmälan
örn olycksfallet hade emellertid icke inkommit till anstalten, och rätten till
ersättning vore preskriberad.

Sistnämnda framställning föranledde genom beslut den 6 april 1939 icke
någon försäkringsrådets åtgärd.

I en den 13 januari 1943 dagtecknad skrift anhöll härefter Sahlin hos
Kungl. Majit örn ersättning till följd av olycksfall i arbete.

Genom beslut den 19 februari 1943 fann Kungl. Maj:t framställningen
icke föranleda någon åtgärd.

I skrivelse till riksförsäkringsanstalten den 26 september 1944 framställde
slutligen Sahlin anspråk på ersättning för en ryggåkomma, som
skulle ha uppkommit på grund av olycksfall, vilka rätteligen skulle ha inträffat
den 12 och den 15 oktober 1935. Efter verkställd ytterligare utredning
förklarade riksförsäkringsanstalten genom beslut den 4 december 1944,
att anstalten icke funnit skäl till ändring av sina tidigare beslut i ärendet.

Efter besvär av Sahlin fann försäkringsrådet genom utslag den 24 juli
1945 icke skäl göra ändring i överklagade beslutet.

Såväl riksförsäkringsanstalten som försäkringsrådet har funnit Sahlin
icke vara författningsenligt berättigad till ersättning på grund av de sjukdomar,
som yppats hos honom, enär de honom övergångna olycksfallen icke
kunde anses äga samband med desamma. Vidare har Kungl. Majit funnit
en av Sahlin gjord ansökan om ersättning för olycksfall i arbete icke föranleda
någon Kungl. Majlis åtgärd. Vid sådant förhållande och då i den
föreliggande motionen icke förebragts några särskilda omständigheter, som
synts utskottet kunna motivera, att riksdagen skulle genom särskilt beslut
bereda Sahlin ersättning, finner utskottet sig icke kunna tillstyrka någon,
åtgärd i motionens syfte.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att förevarande motion lii 108 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Bankoutskottets utlåtande nr 47.

9

2:o.

Karl Edvin Larsson. I motionen II: 286 hemställa herrar Lindholm och
Severin i Gävle, »att riksdagen måtte besluta, att ersättning av statsmedel
skall utgå till vpl 318-61-28 Karl Edvin Larsson enligt grunderna för 1927
års militärersättningsförordning, så länge Larsson är arbetsoförmögen».

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Larsson under fullgörande av militär beredskapstjänstgöring den 18
juli 1943 insjuknat med smärtor i ryggen och följande dag inlagts å vederbörande
förbands sjukkvarter, där han kvarlegat till den 22 i samma månad;

att han därefter vårdats å militär sjukstuga till den 9 september 1943,
då han blivit därifrån utskriven, samt den 16 i samma månad friskskrivits;

att han sistnämnda dag under militärtjänstgöring ånyo insjuknat med
ryggsmärtor samt efter viss tids tjänstledighet därför den 25 september 1943
utryckt från militärtjänstgöringen;

att han vid röntgenundersökning den 30 sistnämnda månad å vanföreanstalten
i Stockholm befunnits lida av diskdegeneration i ryggen;

samt att regementsläkaren Einar Fagerström i ett den 5 november 1943
avgivet utlåtande såsom sin åsikt uttalat, att skälig anledning funnes antaga,
att ifrågavarande sjukdomsframträdande föranletts av annan orsak
än militärtjänstgöringen och att denna icke väsentligen bidragit till sjukdomen.

Riksförsäkringsanstalten, varest Karlsson anhöll örn ersättning på grund
av berörda sjukdom, fann genom beslut den 26 november 1943 ersättning
jämlikt bestämmelserna i förordningen den 18 juni 1927 om ersättning i
anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, icke kunna
tillerkännas Larsson för ryggåkomma, enär hans militärtjänstgöring icke
skäligen kunde antagas hava väsentligen bidragit till åkomman.

Efter av Larsson anförda besvär fann för säkring sr eidet genom utslag den
5 maj 1944, att Larsson under militärtjänstgöring måste anses hava ådragit
sig försämring av ryggåkomma, samt förordnade på grund härav att målet
skulle av försäkringsanstalten upptagas till ny behandling.

Efter ytterligare utredning tillerkände riksförsäkringsanstalten Larsson
genom beslut den 14 juli 1944 jämlikt 1927 års militärersättningsförordning
sjukpenning för försämring av ryggåkomma för tiden från och med den
26 september 1943 till och med den 20 januari 1944 med 4 kronor för dag
jämte dyrtidslillägg därå med 30 procent under år 1943 och 40 procent
under år 1944, eller med tillhopa 539 kronor 35 öre, varvid hans arbetsförtjänst
jämlikt 8 § i förordningen fastställdes lill 2 160 kronor. Därjämte
meddelades i beslutet, att anstalten funnit sådant samband mellan Larssons
militärtjänstgöring och hans efter den 20 juni 1944 kvarstående besvär
icke föreligga, att ytterligare ersättning kunde utgå.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 8 sami. Nr 45—47.

*)

10

Bankoutskottets utlåtande nr 47.

Utskottet.

Larsson anförde över sistnämnda beslut besvär hos försäkringsrådet.
Genom utslag den 9 februari 1945 fann försäkringsrådet ej skäl göra ändring
i överklagade beslutet.

I skrivelse till riksförsäkringsanstaiten den 6 juni 1945 hemställde Larsson,
att anstalten måtte upptaga ärendet till förnyad prövning. I beslut den
21 juni 1945 förklarade riksförsäkringsanstaiten, att anstalten icke funnit
skäl föreligga till ändring av sitt beslut den 14 juli 1944. Med anledning
härav anförde Larsson ånyo i skrivelse den 3 juli 1945 besvär hos försäkringsrådet,
som i skrivelse den 22 oktober samma år meddelade honom, att
hans nyssnämnda skrivelse icke föranledde någon rådets åtgärd.

Då i förevarande ärende icke förebragts några omständigheter, som
kunna motivera utgivandet av ytterligare ersättning åt Larsson för berörda
åkomma, vilken enligt läkares utsago härrört från tiden före militärtjänstgöringen,
kan utskottet icke tillstyrka någon åtgärd i anledning av
den nu väckta motionen.

Utskottet hemställer fördenskull,

att förevarande motion II: 266 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

3:o.

I två likalydande motioner I: 117 av herr Lindblom och 11:265 av herr
Svensson i Ljungskile hemställes, »att riksdagen måtte medgiva, att ersättning
enligt militärersättningsförordningens grunder må utgå till värnpliktige
348-71-1937 Ernst Åke Lindholms efterlevande på grund av den sjukdom,
i vilken han insjuknade och avled efter militärtjänstgöring».

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Lindholm var född den 14 oktober 1917 och avled den 17 juli 1945;
att han var inkallad till militärtjänstgöring vid Svea livgarde under tiden
22 november 1943—31 januari 1944;

att han under nämnda tjänstgöring ådrog sig en förlcylningssjukdom
men underlät att sjukskriva sig;

att han den 18 april 1944 konstaterats lida av lungsäcksinflammation;
att han för nämnda sjukdom vårdats å Ersta sjukhus under tiden 3 maj
—15 december 1944, varefter han på egen begäran blivit utskriven från sjukhuset
och vårdats i sitt hem intill sin död;

att hans arbetsgivare jämte vissa andra personer, som känt honom, intygat,
att han efter militärtjänstgöringens slut företedde en påtaglig förändring
i sitt hälsotillstånd, i det att han, som tidigare städse visat god ar -

Bankoutskottets utlåtande nr 47.

11

betsförmåga, vakenhet och energi, därefter klagat över stor trötthet samt till
följd därav icke kunnat utföra sitt arbete tili belåtenhet;

att enligt nämnda intygsgivares åsikt Lindholms trötthetssymtom härrört
från berörda lungsjukdom, vilken han uppenbarligen finge anses ha
ådragit sig under militärtjänstgöringen;

samt att han vid sin död efterlämnade änkan Inga Margareta Lindholm,
född Johansson, vilken är född den 1 november 1917.

Sedan Lindholm den 24 oktober 1944 hos riksförsäkringsanstalten anhållit
örn ersättning jämlikt 1927 års militärersättningsförordning, förklarade
anstalten genom beslut den 19 januari 1945, att ersättning icke kunde tillerkännas
Lindholm, enär hans militärtjänstgöring icke skäligen kunde antagas
hava väsentligen bidragit till sjukdomen. En av ämbetsverkets tre i
beslutet deltagande ledamöter, nämligen föredraganden, chefen för tredje
skaderegleringsbyrån, var dock av skiljaktig mening och ansåg, att ersättning
för lungsäcksinflammation borde utgå, enär Lindholms militärtjänstgöring
skäligen måste antagas hava väsentligen bidragit till sjukdomen.

Försäkringsrådet, varest Lindholm anförde besvär över riksförsäkringsanstaltens
omförmälda beslut, fann genom beslut den 15 juni 1945 ej skäl
göra ändring i överklagade beslutet.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att av Lindholm framställda ersättningsanspråk
på grund av förenämnda sjukdom (lungsäcksinflammation),
vilken sedermera ledde till hans död, avvisats av såväl riksförsäkringsanstalten
som försäkringsrådet, vilka — efter hörande av vederbörande
läkare — funnit att militärtjänstgöringen icke skäligen kunde anses hava
väsentligen bidragit till sjukdomen. Vid ärendets behandling inom riksförsäkringsanstalten
har dock en av de i ämbetsverkets beslut deltagande ledamöterna
ansett, att ersättning för lungsäcksinflammation borde utgå, enär
militärtjänstgöringen skäligen måste antagas hava väsentligen bidragit till
sjukdomen.

Utskottet får erinra, att utskottet och riksdagen hittills endast undantagsvis
ansett sig kunna intaga en från riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet
avvikande ståndpunkt, då det gällt att bedöma frågor örn ersättning
i anledning av sjukdom, som förmenats hava ådragits under militärtjänstgöring.
Vad de nu väckta motionerna beträffar, har emellertid utskottet
med hänsyn till i ärendet lämnade upplysningar ansett sannolika skäl
tala för att militärtjänstgöringen väsentligen bidragit till uppkomsten av den
sjukdom, varav Lindholm befunnits lida och vilken medfört hans död. Utskottet
har därför kommit till samma uppfattning som reservanten inom
riksförsäkringsanstalten och får på grund därav tillstyrka bifall lill det i
motionen framställda förslaget, att ersättning må utgå enligt 1927 års militärersättningslörordning
till den avlidnes efterlämnade änka.

Ersättningen torde böra utgå från och med den 1 januari 194G.

Utskottet.

12

Bankoutskottets utlåtande nr 47.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner I: 117
och II: 265, må medgiva, att till Ernst Åke Lindholms efterlevande
maka Inga Margareta Lindholm, född Johansson,
ma, räknat från och med den 1 januari 1946, av det under
tolfte huvudtiteln uppförda anslaget till diverse pensioner
och understöd m. m. utbetalas den ersättning, som skulle ha
tillkommit henne, därest förordningen den 18 juni 1927 om
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
varit å henne tillämplig.

Stockholm den 21 maj 1946.

På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Carlström*, Sundvik, Friggeråker, Leander, Lindblom*,
Fahlander, Andersson i Tidaholm och Grym*;

fran andra kammaren: herrar Svedman, Paulsen, Andersson i Munkaljungbv,
Mattsson , Johnsson i Kastanjegården, Sundberg, Nilsson i Landskrona* och Wiberg*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Centraltryckeriet, Esselte ab. Stockholm 1946
641969