Bankoutskottets utlåtande nr 33.

1

Nr 33.

Ankom till riksdagens kansli den 7 maj 1946 kl. 1 em.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. i
förordningen den 21 juni 1922 (nr 211) angående
postsparbanken.

I en den 22 februari 1946 dagtecknad proposition nr 102, som hänvisats
till bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om ändrad lydelse av § 2 mom. 1
förordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken.

Berörda författningsförslag är av följande lydelse:

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av § 2 mom. 1 förordningen den 21 juni 1922
(nr 277) angående postsparbanken.

Härigenom förordnas, att § 2 mom. 1 förordningen den 21 juni 1922 angående
postsparbanken1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

§ 2.

Mom. 1. Envar äger---i postsparbanken.

Insättning må, såvida Kungl. Maj:t ej annorlunda föreskriver, ske allenast
i helt krontal. En och samma persons tillgodohavande må ej ökas utöver
10 000 kronor eller, där fråga är om tillgodohavande enligt motbok för insättning
på grund av sparavtal, utöver 3 000 kronor annorledes än genom upplupen
räntas läggande till kapitalet. Da, efter vad i mom. 4 stadgas, för samma
person utfärdats flera motböcker, skall dock vad nyss är sagt gälla i fråga
örn tillgodohavandet enligt varje särskild motbok.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1946.

1 Senaste lydelse se SFS 1940: 144 och 1943: 215.

Bihang lill riksdagens protokoll 1946. 8 sami. Nr 33—36.

1

2

Bankoutskottets utlåtande nr 33.

Beträffande motiveringen för ifrågavarande förslag får utskottet, i den
mån ej redogörelse därför lämnas i det följande, hänvisa till propositionen.

Enligt § 2 mom. 1 andra stycket förordningen den 21 juni 1922 (nr 277)
angående postsparbanken må en och samma persons tillgodohavande i postsparbanken
ej ökas utöver 5 000 kronor eller, där fråga är om tillgodohavande
enligt motbok för insättning på grund av sparavtal, utöver 3 000 kronor
annorledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet.

Från början av postsparbankens verksamhet gottgjordes icke på en och
samma motbok ränta för högre belopp än 1 000 kronor. Detta belopp höjdes
genom kungörelse den 15 maj 1891 till 2 000 kronor och genom förordning
den 17 december 1920 till 5 000 kronor. Vid den omorganisation av postsparbanken,
som beslutades av 1922 års riksdag, gjordes ingen annan ändring
härutinnan än att oavsett maximigränsen insättningsbeloppet finge ökas genom
upplupen räntas läggande till kapitalet. Vidare bär genom förordning
den 30 april 1943 (nr 215) till § 2 mom. 1 postsparbanksförordningen fogats
ett tredje stycke, enligt vilket erkänd skatteförmedlingskassas tillgodohavande
jämväl annorledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet må
ökas utöver 5 000 kronor.

I skrivelse den 20 oktober 1945 har generalpoststyrelsen hemställt örn sådan
ändring av postsparbanksförordningen, att en och samma persons tillgodohavande
hos postsparbanken finge uppgå till högst 10 000 kronor, upplupna
räntor häri icke inberäknade.

Föredragande departementschefen har anfört:

»Med sin nu föreliggande framställning om höjning av del för postsparbanken
tillåtna insättningsmaximum från 5 000 till 10 000 kronor avser
generalpoststyrelsen icke någon ändring i postsparbankens karaktär av institution
för uppsamling och nyttiggörande huvudsakligen av smärre besparingar.
Det kan knappast heller med fog sägas, att den ifrågasatta höjningen
skulle innebära en sådan ändring. Den mycket kraftiga ökning av de i olika
penninginrättningar innestående sparmedlen, vilken skett sedan nuvarande
insättningsmaximum för postsparbanken år 1920 fastställdes, har uppenbarligen
medfört en förskjutning uppåt av gränsen mellan smärre och mera betydande
besparingar. Med hänsyn till postsparbankens uppgift torde därför
ett genomförande av styrelsens förslag icke böra möta betänkligheter.

Sparbanksinspektionen och svenska sparbanksföreningen ha sagt sig befara,
att en höjning av postsparbankens insättningsmaximum skulle få till
följd, att till postsparbanken i väsentlig mån överfördes medel, som för närvarande
förvaltas av andra penninginstitut, framförallt sparbankerna. Denna
farhåga synes mig överdriven. I den mån höjningen skulle få någon
nämnvärd effekt, torde denna huvudsakligen komma att bestå däri, att
postsparbanken tillföres nybildat sparkapital. Visserligen skulle detta eljest
troligen ha till största delen insatts i andra penninginrättningar. Om, såsom
förut framhållits, höjningen anses vara ur principiell synpunkt berättigad, kan
emellertid någon befogad erinran knappast resas mot att spararna få pia -

Bankoutskottets utlåtande nr 33.

3

cera sina medel på sätt de av en eller annan anledning finna vara för sig
lämpligast.

Det i postsparbanken innestående kapitalet uppgår för närvarande till omkring
1 380 miljoner kronor, fördelat på cirka 3,9 miljoner insättarkonton.
Medelbehållningen per konto uppgår således till omkring 350 kronor. Kostnaderna
för skötseln av ett sådant konto äro icke i nämnvärd grad beroende
på kontots storlek utan fastmera på hur ofta insättningar å och uttagningar
från kontot göras. För utfallet av postsparbankens rörelse är därför — enär
insättnings- och uttagningsfrekvensen är hög och nyssnämnda kostnader
som följd härav representera huvudparten av bankens förvaltningsutgifter
— medelkontobehållningens storlek av väsentlig betydelse. Den nu föreslagna
höjningen av insättningsmaximum bör vara ägnad att härutinnan medföra
en förbättring. Såsom svenska bankföreningen framhållit kommer visserligen
höjningen, i den mån den får åsyftad verkan, att medföra insättningar
å konton, från vilka hittills endast uttagningar kunnat ske, med därav
följande ökade förvaltningskostnader. Denna kostnadsökning på enbart
insättningssidan kan dock ingalunda helt uppväga fördelen för postsparbanken
av en ökad behållning å nyssnämnda konton, vilka, ehuru till antalet
utgörande endast drygt en procent av samtliga, representera omkring tjugu
procent av hela det i banken insatta kapitalet.

Under remissbehandlingen har från flera håll ifrågasatts, huruvida en höjning
av postsparbankens insättningsmaximum lämpligen bör ske annat än
i samband med en prövning av frågan örn vidtagandet av en höjning jämväl
av insättningsmaximum för vissa andra penninginrättningar. Den nu föreslagna
ändringen synes emellertid icke vara av sådan betydelse, att ett uppskov
med dess genomförande med hänsyn till vad sålunda anförts är påkallat.
Ifrågavarande spörsmål ha hittills prövats helt fristående vad angår å ena
sidan postsparbanken och å andra sidan övriga motsvarande penninginrättningar.

På grund av vad sålunda anförts anser jag mig böra biträda generalpoststyrelsens
förslag.

Sparbanksinspektionen har framhållit, att en höjning av nuvarande insältningsmaximum
för postsparbanken bör föranleda till en överflyttning av
de i § 7 postsparbanksförordningen meddelade bestämmelserna om efterlysning
av förkommen motbok till lagen den 8 april 1927 (nr 85) om dödande
av förkommen handling. Enligt den lydelse denna lag erhållit genom lag
den 27 mars 1936 (nr 95) avser lagen icke dödande av förkommen motbok
med postsparbanken, varjämte stadgas, att örn motbok med annan bank
förkommit och insättarens tillgodohavande ej överstiger 5 000 kronor, äger
insättaren, där han ej vill i enlighet med lagens bestämmelser söka motbokens
dödande, påkalla dess efterlysning genom bankstyrelsens försorg. Då
anledningen till att motbok med postsparbanken undantagits från lagens tilllämpning
varit den, att tillgodohavande å postsparbanksbok i regel ej får
överstiga 5 000 kronor, borde en ändring av denna regel egentligen medföra
undantagsbestämmelsens slopande. Emellertid synes härmed utan större olä -

4

Bankoutskottets utlåtande nr 33.

genhet kunna tills vidare anstå i avbidan på den slutliga prövningen av
andra inom justitiedepartementet föreliggande frågor om ändringar i 1927
års mortifikationslag.

I samband med inrättandet av erkända skatteförmedlingskassor beslöts
vid 1943 års riksdag (prop. nr 17, r. skr. nr 166) ett tillägg till § 2 mom. 1
postsparbanksförordningen, varigenom erkänd skatteförmedlingskassa medgavs
rätt att å motbok med postsparbanken insätta även belopp över 5 000
kronor. Ifrågavarande kassors verksamhet är avsedd att upphöra den 1 januari
1947, då uppbördsreformen träder i kraft. Då enligt vad jag inhämtat
nämnda undantagsbestämmelse angående insättningsmaximum hittills icke
behövt tillämpas och anledning icke heller finnes till antagande att så kommer
att bli fallet under senare delen av innevarande år, torde bestämmelsen
lämpligen kunna upphävas redan i samband med de nu föreslagna ändringarna
i postsparbanksförordningen.»

Utskottet. I likhet med departementschefen anser utskottet sig böra förorda generalpoststyrelsens
framställning om höjning av maximibeloppet för insättning å
vanliga postsparbanksböcker från 5 000 till 10 000 kronor. Då utskottet icke
heller i övrigt funnit anledning till erinran mot vad i propositionen föreslås,
får utskottet hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Stockholm den 7 maj 1946.

På bankoutskottets vägnar:

GUST. SVEDMAN.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Åkerberg*, Carlström, Sundvik, Friggeråker, Leander,
Edin, Lindblom och Fahlander;

från andra kammaren: herrar Andersson i Munkaljungby, Mattsson, Eriksson i Sandby*,
Johnsson i Kastanjegården, Sundberg, von Seth, Nilsson i Landskrona och Fagerholm*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.