8

Bevillningsutskottets betänkande nr 29.

Nr 29.

Ankom till riksdagens kansli den 3 maj 1946 kl. 12 m.

Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om viss ändring i och en allmän översyn av förordningen
angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner
och rättigheter.

(lia avd.)

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade likalydande
motionerna I: 211 av herr Velander och II: 337 av herr Fagerholm har hemställts,
att riksdagen måtte besluta dels en höjning av den i 4 § 2 mom. förordningen
den 23 oktober 1908 angående bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter stadgade skatteprocenten från nuvarande 10 till 20
procent, dels ock att i skrivelse till Kungl. Maj :l anhålla om en allmän översyn
av nämnda förordning i dess helhet.

Beträffande motiveringen för de i motionerna framställda yrkandena får
utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till
motionen 1:211.

I förordningen den 23 oktober 1908 angående bevillningsavgifter för särskilda
förmåner och rättigheter meddelas bestämmelser örn bevillningsavgift
för rättighet till skogsfång och kolningsfrihet på allmänningar, örn bevillningsavgift
av vissa handlande och handelsexpeditör samt om bevillningsavgift
för vissa offentliga föreställningar. Sistnämnda båda slag av
bevillningsavgifter avse utlänningar och i utlandet bosatta svenska undersåtar.

Beträffande bevillningsavgift för vissa offentliga föreställningar stadgas
i 4 § nämnda förordning. Enligt detta författningsrum upptages bl. a. avgift
(s. k. artistskatt) av utlänningar och i utlandet bosatta svenska undersåtar,
vilka giva offentliga föreställningar eller tillställningar (4 § 1 mom.) eller
medverka vid offentliga föreställningar eller vissa slag av offentliga tillställningar
(4 § 2 morn.). Avgiften utgår för den som giver dylik föreställning
eller tillställning med 5 procent av bruttoinkomsten och för den som medverkar
vid föreställning eller tillställning av angivet slag med 10 procent av
den inkomst, som på grund av hans medverkan tillfaller honom. Utlännings
eller utomlands bosatt svensk undersåtes rätt att giva eller medverka vid
offentlig föreställning eller tillställning är beroende av myndighets tillstånd.
För tillstånd erfordras att säkerhet ställes för utgående bevillningsavgift eller

Bevillningsutskottets betänkande nr 29. J

ock att denna erlägges i förskott. Av ifrågavarande bevillningsavgifter tillfalla
fyra tiondelar kronan och sex tiondelar den kommun, inom vilken föreställningen
eller tillställningen givits. För inkomst från föreställning eller
tillställning, för vilken bevillningsavgift skall utgöras, föreligger ej skattskyldighet
enligt kommunalskattelagen (54 §) och ej heller enligt förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt (7 §).

I propositionen nr 61 till 1908 års riksdag, vilken låg till grund för ifrågavarande
författningsbestämmelser, anförde departementschefen hl. a., att lagstiftningen
borde anordnas så att, på samma gång väsentligare hinder ej
lades för den högre konstens utövare, utländska artister drabbades av en
beskattning, som stöde i möjligaste rättvisa förhållande till den uppburna
inkomsten samt tillika vore satt åtminstone tillräckligt hög för att i sådant
avseende ställa dem i jämbredd med inhemska konstutövare.

Ifrågavarande bestämmelser om bevillningsavgift gälla icke för bär i riket
bosatt utlänning, som i vederbörlig ordning förvärvat lika rätt med härstädes
bosatt svensk undersåte till sådant offentligt uppträdande, lör vilket artistskatt
enligt vad ovan sagts utgår. För att förvärva sådan rätt måste utlänning
hos myndighet i den ort, där han är bosatt, ställa säkerhet tor utskylder
till stat och kommun under tre år. Där så sker, beskattas utlänning
för inkomst av offentlig föreställning eller tillställning på samma sätt som
här i riket bosatt svensk undersåte. Bestämmelser härom infördes år 1913.
I proposition nr 286 till 1913 års riksdag anförde departementschefen som
skäl härför, att ett lands bofasta invånare borde, oavsett deras statliga medborgarskap,
med avseende å beskattningen av deras yrkesutövning i allmänhet
vara likställda och att artistskatten medförde olikställighet i flera avseenden,
bl. a. sannolikt därutinnan att den i stort sett drabbade tyngre än
den vanliga beskattningen.

I motioner vid 1925 och 1931 års riksdagar framställdes förslag örn höjning
av den i 4 § 2 mom. av 1908 års förordning stadgade bevillningsavgiften
från 10 till 20 procent. Motionerna avstyrktes emellertid av vederbörande
bevillningsutskott och föranledde icke någon riksdagens åtgärd.

1925 års bevillningsutskott yttrade i sitt i frågan avgivna betänkande, nr
29, bland annat följande. Enligt utskottets mening borde syftet med artistskatten
alltjämt anses vara att åstadkomma en skattetunga, som så nära
som möjligt motsvarade den vilken åvilade motsvarande svenska yrkesutövare.
Från denna synpunkt och med hänsyn till den ökning den allmänna
inkomstbeskattningen undergått sedan år 1908, då skatteprocenten tor artistskatten
fastställdes, förefölle det icke osannolikt, alt någon höjning av nämnda
skatteprocent kunde dåmera vara påkallad. Det hade emellertid synts utskottet
uppenbart, att en dylik höjning förutsatte en utredning, vid vilken
icke blott borde beaktas ovanberörda avvägningssynpunkt utan hänsyn också
måste tagas till motsvarande beskattning i främmande länder.

1931 års bevillningsutskott framhöll i sitt i frågan avgivna betänkande, nr
13, bland annat, att frågan, huruvida den nuvarande skatteprocenten vore
lämpligt avvägd, givetvis icke vore möjlig att avgöra utan särskild under -

10

Bevillningsutskottets betänkande nr 29.

sökning, men syntes det utskottet, som om i varje fall någon mera väsentlig
höjning knappast skulle kunna vidtagas utan åsidosättande av den åsyftade
jämställdheten mellan svenska och utländska artister. Spörsmålet om ändrade
grunder för denna beskattning borde, på sätt 1925 års bevillningsutskott
uttalat, icke minst med avseende å frågans internationella betydelse
närmast ankomma på prövning av Kungl. Maj:t, som hade möjlighet att låta
verkställa erforderlig utredning i ämnet.

Jämväl kommunalskatteberedningen har i avgivet betänkande (SOU 1942:
34, s. 253—256) behandlat bevillningsavgifter för vissa offentliga föreställningar
och därvid anfört bland annat följande. Bevillningsavgifterna fyllde
numera icke på ett tillfredsställande sätt uppgiften att ersätta inkomstbeskattningen
till stat och kommun. Detta berodde delvis därpå att avgifter,
som utginge med en för alla skattskyldiga lika procent av intäkten, icke kunde
ens i huvudsak motsvara en inkomstskatt, vilken såsom den nuvarande
statliga inkomstskatten vore starkt progressiv. Framför allt vöre emellertid
avgifterna för närvarande alldeles för låga för att ersätta inkomstskatten. —
Ej heller fördelningen av bevillningsavgifterna kunde sägas överensstämma
med grundtanken att avgifterna skulle ersätta den direkta beskattningen till
stat och kommun. Vid avgifternas tillkomst diskuterades frågan örn deras
fördelning mellan stat och kommun, medan frågan örn fördelningen mellan
kommunerna icke syntes hava varit föremål för närmare uppmärksamhet.
Kommunandelen tillfölle nu den kommun, där föreställning eller tillställning
hållits. I fråga örn den kommunala inkomstbeskattningen gällde däremot, att
inkomst av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet eller av rörelse utan fast
driftställe beskattades i den skattskyldiges hemortskommun eller, om sådan
saknades, i Stockholm för gemensamt kommunalt ändamål. Örn detta gällde
jämväl bevillningsavgifterna skulle kommunandelen i de flesta fall upptagas
för gemensamt kommunalt ändamål. — Frågan om främmande artisters beskattning
utgjorde en del av ett större spörsmål, nämligen huru utlänningars
och i utlandet bosatta svenska medborgares beskattning överhuvud taget
skulle kunna göras effektiv. — Beredningen föresloge därför, att frågan om
utlänningars och i utlandet bosatta svenska medborgares beskattning gjordes
till föremål för särskild utredning och att i avbidan på resultatet därav de
enligt 4 § 1 och 2 mom. utgående avgifterna höjdes till det dubbla.

I detta sammanhang må anmärkas, att ett flertal framställningar örn ändringar
i 1908 års förordning för närvarande äro föremål för Kungl. Maj:ts
övervägande. Sålunda har i en framställning berörts frågan om beräknande av
det belopp, varå bevillningsavgiften enligt 4 § 2 mom. skall utgå, samt hemställts
örn upprättande av deklarationsformulär, vari vederbörande finge uppgiva
såväl brutto- som nettoarvoden. Beträffande bevillningsavgift av vissa
handlande och handelsexpeditör har i en framställning hemställts om åtgärder
för åstadkommande av en bättre kontroll å utgörandet därav, medan
däremot i en annan framställning ifrågasatts avskaffande av dessa avgifter.

Beträffande beloppet av ifrågavarande bevillningsavgifter för vissa offentliga
föreställningar enligt 4 § av 1908 års förordning må anmärkas, att en -

Bevillningsutskottets betänkande nr 29.

11

ligt riksräkenskapsverkets årsbok för budgetåret 1938/39, d. v. s. det sista
fredsåret, kronans andel utgjorde 91 485 kronor 43 öre och kommunernas
andel 133 795 kronor 11 öre.

I de nu förevarande motionerna har anförts, att 1908 års förordning behövde
moderniseras med hänsyn till de sedan nämnda tidpunkt på beskattningsområdet
ändrade förhållandena. Det allmänna skattetrycket hade ju
stigit ofantligt sedan dess. Därest man 1908 ansett en skattesats av 10 procent
på inkomsten från medverkan vid offentlig föreställning eller dylikt såsom
skälig med hänsyn till det dåvarande skattetrycket, framstode den däremot
nu såsom alltför låg. Med anledning därav borde denna skattesats fördubblas
och alltså bestämmas till 20 procent, vilket torde stå i en något rimligare
proportion till det nuvarande allmänna skattetrycket. I detta sammanhang
kunde observeras 1942 års bevillningsutskotts uttalande i dess betänkande,
nr 22, angående motsvarande höjning av skatten på vissa lotterivinster. Överhuvud
taget torde 1908 års förordning vara i stort behov av en översyn för
närmare anpassning efter de nuvarande förhållandena. Förslaget örn höjning
av skatteprocenten torde emellertid böra genomföras omedelbart.

Efter därom i grundlagsenlig ordning gjord framställning har utskottet mottagit
yttranden över motionerna från statskontoret, kammarrätten, länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län, svenska teater förbundet och folkets parkers
centralstyrelse, därvid länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län bifogat yttrande
från poliskammaren i Göteborg. Härjämte har riksorganisationen av
artistarbetsgivare inkommit till utskottet med yttrande över motionerna.

Statskontoret har förklarat sig icke lia något att erinra mot att åtgärder
vidtagas i det av motionärerna angivna syftet.

Kammarrätten har anfört bland annat följande. Förevarande lagstiftning
hade grundats på den principen, att utländska artister i beskattningshänseende
borde likställas med motsvarande svenska yrkesutövare. Enligt kammarrättens
mening funnes ingen anledning att frångå denna princip. Enär
artistskatten ej såsom den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten för fysisk
skattskyldig vore progressiv och kommunalskattens storlek varierade i
olika kommuner, torde dock en fullständig överensstämmelse i nämnda hänseende
icke kunna åstadkommas. Med hänsyn till den stegring i skattetrycket,
sorn ägt rum sedan tillkomsten av 1908 års förordning och särskilt under
de senaste åren, funné kammarrätten emellertid en revision av den i motionerna
särskilt angivna skattesatsen påkallad. Men en sådan ändring syntes
knappast böra vidtagas utan motsvarande ändringar beträffande andra i förordningen
stipulerade, av motionärerna icke särskilt angivna skattesatser. Vid
en dylik revision, som syntes böra föregås av en närmare utredning, borde
emellertid beaktas, att frågan kunde få en viss internationell betydelse. Därest
en utredning av angivet slag bomme till stånd, funne kammarrätten det
naturligt, att samtidigt en allmän översyn av förordningen vidtoges. Därvid
torde exempelvis böra övervägas beskattning på nu ifrågavarande väg av den
inkomst, som utländsk artist kunde förvärva genom filminspelning här i riket.

12

Bevillningsutskottets betänkande nr 29-

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat i huvudsak följande.
Enär sammanlagda statliga och kommunala inkomstskatter på de inkomstbelopp,
för vilka bevillningsavgift enligt 4 § 2 mom. 1908 års förordning
utgått, åtminstone torde uppgått till dubbla bevillningsavgifternas summa,
för den händelse inkomsterna i stället upptagits till taxering enligt kommunalskattelagen
och förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
och då ifrågavarande bevillningsavgifter enbart för Göteborgs stad under
normala förhållanden torde kunna beräknas till omkring 35 000 kronor årligen,
syntes den undandragna skatteintäkten vara av sådan storlek, att den
föreslagna ändringen, oavsett det berättigade kravet på rättvis taxering av
olika inkomsttagare, vore väl motiverad.

Poliskammaren i Göteborg har tillstyrkt bifall till förslaget om höjning av
skatteprocenten samt i samband därmed ifrågasatt, huruvida icke utlänning,
som medverkade vid radioutsändning, borde erlägga dylik bevillningsavgift.

Svenska teaterförbundet har anfört bland annat följande. Den föreslagna
fördubblingen av skattesatsen för utländska artister och konstnärer måste
anses innebära ett led i förbundets strävan att i möjligaste mån tillämpa
restriktiva principer i avseende å utländska artister och därmed skydda
svenska medborgare. Förbundet hälsade sålunda med glädje motionerna i
denna del. Det syntes ock förbundet påkallat, att åtgärder vidtoges för en
allmän översyn av 1908 års förordning.

Folkets parkers centralstyrelse har hemställt, att motionerna måtte avslås i
vad de gällde en generell höjning av skattesatsen från 10 till 20 procent samt
att en allmän översyn över 1908 års förordning måtte företagas, därvid borde
övervägas, huruvida en differentiering kunde företagas för att efter särskilda
riktlinjer beskatta mera stadigvarande i riket bosatta utländska högre
inkomsttagare. Till stöd därför har anförts bland annat följande. 1908 års
förordning vore visserligen gammal, och vid en direkt jämförelse mellan dess
skattesats av 10 procent och den progressiva beskattningen av svenska inkomsttagare
framstode den förstnämnda skattesatsen såsom ganska låg. Det
ifrågasattes dock, om man kunde jämföra endast skattesatserna utan att
samtidigt taga hänsyn till andra omständigheter av specifik art, som hängde
samman med utländska artisters anställningsförhållanden. — De utländska
artisternas verksamhet i Sverige inskränkte sig, särskilt i fråga om varietéartister,
i huvudsak till sommarhalvåret, då de engagerades av kringresande
tivolin, nöjesfält och folkparker. För huvudparten av dessa artister voro
lönerna ganska låga. Engagementstiderna vore vidare synnerligen korta, sällan
över tre månader och i de flesta fall ännu kortare. Vidare hade artisterna
att erlägga en förmedlingsprovision på 10 procent till artistagenturer. — Folden
svenske arbetstagaren gällde alt en höjd beskattning komme att direkt
drabba honom, då lönen icke automatiskt höjdes samtidigt med beskattningen.
I fråga om utländska artister rådde motsatt förhållande. Där träffades avtal
om lön alltid på basis av de utgående beskattningssatserna och levnadsomkostnaderna.
Resultatet bleve, att en ökning i beskattningen drabbade de
svenska arrangörerna. — När det gällde löneförmånerna för enklare varieté -

13

Bevillningsutskottets betänkande nr 29.

artister eller sådana som vistades i landet kortare tid, kunde man knappast
göra gällande, att dessa vore onaturligt uppskruvade. Under sådana förhållanden
torde en skattesats av 10 procent vid sidan av den lika höga artistförmedlingsprovisionen
vara tillräcklig. — Däremot borde artister, som mera stadigvarande
vistades i landet och atnjöte även för svenska förhallanden onormalt
höga inkomster, bliva föremål för en härdare beskattning. Möjligen vore det
lämpligt att genomföra en differentiering för att kunna tillämpa en särskild
form för beskattning i detta fall. — Vid en jämförelse med beskattningen av
utlänningar i andra länder framginge, att de nu tillämpade skattesatserna beträffande
utländska artister rörde sig örn ca 10 procent. I Storbritannien
bade visserligen tillämpats en relativt liög beskattning, men denna torde närmast
vara att betrakta såsom en kristidsföreteelse. Örn det internationella
artistutbytet skulle kunna försiggå friktionsfritt borde vid skattesatsens fastställande
hänsyn tagas till förhållandena i andra länder. Det funnes ingen
anledning, varför Sverige skulle höja de murar, som redan hindrade ett internationellt
samarbete. En internationell syn på frågan och en jämförelse
med förhållandena i andra länder borde vara minst lika viktig som en jämförelse
med det inhemska beskattningssystemet. De ökade skatteintäkter, som
genom förslaget skulle tillföras staten, torde knappast uppgå till sådana belopp,
att de knnde vara avgörande vid en sådan genomgripande åtgärd.

Riksorganisationen av artistarbetsgivare har anfört i huvudsak följande.
Det vöre riktigt, att artistskatten kunde synas låg, om den sattes i relation till
det allmänna skattetrycket. Organisationen vore emellertid icke övertygad örn
att detta borde föranleda någon höjning av artistskatten och ansåge i varje
fall uteslutet, att en så kraftig generell höjning som föreslagits skulle kunna
komma i fråga. Att de relativt högt betalda artister, som mera stadigvarande
vistades och arbetade i landet, finge vidkännas en skattehöjning vore intet att
invända mot. Men för det stora flertalet artister med relativt låga gager, som
allenast tillfälligt arbetade i landet, syntes någon höjning icke motiverad. Nuvarande
skattesats å 10 procent vore för dessa artister skälig. Detta gällde
särskilt örn man beaktade att de utländska artisternas skattepliktiga inkomst
bade mera bruttokaraktär än den inkomst, å vilken vanlig skatt utginge. Sålunda
medgåves enligt praxis icke avdrag för de fördyrade levnadskostnader,
som i allmänhet måste föreligga vid tillfälliga engagement i främmande land.
och ej heller för vissa nödvändiga kostnader för inkomsternas förvärvande,
såsom kostnader för resor, artistprovision, kostymer och övrig rekvisita. Det
vore synnerligen önskvärt, att en ändring i detta avseende komme till stånd.
Det syntes riktigt, att även för en utländsk artist skatt endast ntginge å den
inkomst, som han verkligen finge av sitt arbete. Rörande denna fråga åberopades
ett uttalande av professor G. Eberstein (Örn skatt till stat och kommun,
s. 231_234). Organisationen hemställde, att detta spörsmål beaktades i sam band

med den allmänna översynen av 1908 års förordning och att avdragsrätten
därvid komme lill klart uttryck i författningstexten. Detta vore särskilt
nödvändigt örn en förhöjning av skattesatsen skulle komma till stånd. -Vidare framhölles, att det i yttersta band bleve arrangörerna, som drabbades

14

Bevillningsutskottets betänkande nr 29.

av en skatteförhöjning. Följden bleve nämligen blott att så mycket högre
gage krävdes att samma nettobelopp erhölles. Företagen skulle sålunda få
vidkännas en väsentlig stegring i kostnaderna för utländska artister, vilken
med hänsyn till att dessa kostnader redan starkt ökat och att prisstoppsbestämmelsen
strängt tillämpades skulle vara synnerligen svår att bära för företagen.
— Slutligen framhölles, att en förhöjning av artistskalten till 20 procent
skulle innebära, att beskattningen i Sverige bleve högre än i flertalet
andra länder. Detta skulle få menliga följder för det internationella artistbytet.
Jämväl ur denna synpunkt syntes det motiverat att avstyrka en generell
förhöjning av skattesatsen.

Viskottet. I de förevarande motionerna har yrkats dels höjning av den i 4 § 2 mom.

förordningen angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter
stadgade skattesatsen från 10 till 20 procent, dels ock skrivelse till
Kungl. Majit med anhållan örn en allmän översyn av nämnda förordning i
dess helhet.

Med anledning härav får utskottet uttala, att det, såsom av den ovan intagna
redogörelsen torde framgå, synes vara i hög grad önskvärt, att ifrågavarande
förordning göres till föremål för en allsidig och grundlig översyn.
Jämväl en höjning av skattesatsen synes utskottet, såvitt frågan i nuvarande
läge kan bedömas, vara i och för sig motiverad vid en jämförelse med den
vanliga inkomstbeskattningen. Med hänsyn till de i den föregående redogörelsen
berörda konsekvenser i olika hänseenden, vilka skulle bliva en följd av
en sådan höjning, finner emellertid utskottet även denna fråga böra bliva föremål
för utredning i samband med den ifrågasatta översynen av förordningen
i dess helhet. Utskottet kan sålunda icke förorda, att en dylik höjning omedelbart
vidtages utan föregående utredning.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av de likalydande motionerna
I: 211 av herr Velander och II: 337 av herr Fagerholm
örn viss ändring i och en allmän översyn av förordningen
angående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter,
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit
ville, med beaktande av vad i detta betänkande anförts, föranstalta
örn utredning rörande en allmän översyn av berörda
förordning samt för riksdagen framlägga det förslag, till
vilket utredningen kan föranleda.

Stockholm den 3 maj 1946.

På bevillningsutskottets vägnar:

A. J. BÄRG.

Närvarande: se under betänkande nr 28.

467772. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1946.