Riksdagens skrivelse nr 352.

1

Nr 352.

Godkänd av första kammaren den 16 juni 1945.

Godkänd av andra kammaren den 16 juni 1945.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år
1955 församlade revisorers berättelse angående verkställd
granskning av statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden
den 1 juli 1953—30 juni 1955.

(Statsutskottets utlåtande nr 148.)

Till KONUNGEN.

Efter prövning av vad riksdagens nästlidet år församlade revisorer rörande
verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1943—den 30 juni 1944
uti angiven berättelse anmält samt vederbörande verk och myndigheter uti
däröver angivna förklaringar hos Kungl. Majit andragit, får riksdagen i nedannämnda
ärenden anföra följande.

l:o).

Utdömda ersättningar på grund av brott mot ransoneringsförfattningar m. m.

Under justitiedepartementet, § 1, hava revisorerna påtalat vissa brister
med avseende å indrivningsförfarandet beträffande utdömda ersättningar på
grund av brott mot ransoneringsförfattningar m. m. (Del I, s. 2—5).

1 åtskilliga av de författningar, vilka under krigsåren utfärdats i syfte att
trygga folkförsörjningen m. m., hava intagits stadganden om konfiskation
av egendom hos den som fälles till ansvar för överträdelse av gällande bestämmelser.
Å indrivningen och redovisningen av konfiskationsfordringar av
nu nämnt slag är förordningen den 14 december 1917 angående indrivning
och redovisning av böter närmast tillämplig. Rörande förfarandet då hinder
för indrivning föreligger meddelas i nämnda förordning stadganden av innebörd,
att avskrivning skall ske, förutom huvudsakligen i de fall, då den bötfällde
icke anträffas, även då den bötfällde saknar tillgångar och böterna enligt
åklagarens eller domstols beslut ej skola förvarullas. Vid andra laga verkställighetshinder
skall avkortning ske. Avskrivning innebär ej, att böter icke
ånyo kunna bliva föremål för indrivningsåtgärder; efter avkortning däremot
kunna indrivningsåtgärder icke längre vidtagas.

Bihang till riksdagens protokoll 1955. 15 sami. Nr 352. i

o

Riksdagens skrivelse nr 352.

Revisorerna, som lämnat en närmare redogörelse angående den omfattning,
i vilken krisförfattningarnas konfiskationsstadganden tillämpats ävensom i
vad mån de uppkomna fordringarna indrivits respektive avkortats eller avskrivits,
lia konstaterat, att avkortning och avskrivning på grund av den dömdes
tillgångslöshet verkställts i övervägande antalet fall inom mindre än ett år
och i åtskilliga fall inom några få månader efter avkunnat utslag.

Revisorerna hava gjort följande allmänna uttalande.

De ersättningar, som med tillämpning av ransoneringsförfattningama under
rådande kristid hava utdömts till kronan, uppgå sammanlagt till betydande
belopp. Även i enskilda fall hava de utdömda ersättningarna varit av
betydande storlek.

Av den lämnade redogörelsen framgår dels att huvudparten av de utdömda
ersättningarna ännu icke kunnat indrivas och dels att desamma i flera
fall mycket snabbt blivit föremål för avskrivning eller avkortning. Vidare
har framkommit, att länsstyrelsernas praxis även såtillvida varit vacklande,
när det gällt att avföra belopp av hithörande slag ur räkenskaperna,
som dessa i en dell fall blivit föremål för avskrivning — med normal påföljd
likväl att de icke vidare bruka bliva föremål för indrivningsåtgärder — och i
andra fall för avkortning, till följd varav vidare indrivningsåtgärder överhuvud
icke komma i fråga.

Det vill synas, som om bötesindrivningsförordningens bestämmelser icke
vore väl lämpade för sådana fall som dessa. Redan den omständigheten att
de fordringar, varom här är fråga, i vissa fall blivit föremål för avskrivning
och i andra fall för avkortning tala för behovet av en översyn härvidlag.

Det kan i varje fall ifrågasättas, huruvida icke åtgärder borde vidtagas
för en effektivisering av indrivningsförfarandet i avseende på sådana ersättningar,
varom här är fråga. Flera skäl synas tala för att extraordinära åtgärder
här kunna vara befogade för att få till stånd ett särskilt snabbt exekutivt
förfarande.

Slutligen synes det föga tilltalande, att fordringar av denna art och den
storleksordning, det här ofta är fråga om, skola kunna avföras ur räkenskaperna
så snabbt som i flera fall skett. Ett sådant förfaringssätt torde vara
ägnat att förringa den avskräckande verkan av påföljderna av här berörda
lagöverträdelser. Det är av visst intresse i detta sammanhang att göra en jämförelse
med indrivningen av exempelvis även mycket obetydliga ersättningsbelopp
av andra slag, som tilldömts kronan, vilka ofta vålla ett under åratal
utsträckt ständigt återkommande efterspanings- och indrivningsarbete för polismyndigheterna.

Revisorerna hava kommit till den uppfattningen, att en omedelbar översyn
av gällande bestämmelser på förevarande område är av behovet påkallad.

Yttranden hava avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, Överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser (Del II, s. 172—182). Flertalet myndigheter
förorda, att en översyn av bestämmelserna på hithörande område
kommer till stånd.

Den av revisorerna verkställda undersökningen har givit vid handen, att
indrivningsresultatet i fråga örn vederlagsfordringar av här avsedd art måste
betraktas som dåligt, och att belopp som icke kunnat indrivas i flera fall
mycket snabbt blivit föremål för avkortning eller avskrivning. Efter avkortning
föreligger ej längre möjlighet att göra kronans fordringsrätt gällande.

Riksdagens skrivelse nr 352.

3

Enligt vad revisorerna framhållit plägar även vid avskrivningsbeslut den
normala påföljden vara, att fordringarna icke vidare bliva föremål för indrivningsåtgärder.
Riksdagen ifrågasätter i likhet med revisorerna och de i
ärendet hörda myndigheterna, huruvida kronans fordringsanspråk med nu
rådande praxis bliva tillbörligen tillvaratagna. Såväl revisorerna som de
hörda myndigheterna hava framhållit, att nu tillämpade bestämmelser —
bestämmelserna om indrivning och redovisning av böter — icke äro lämpliga
då fråga är örn vederlagsfordringar. Härtill kommer att tvekan synes
hava rått huruvida i likartade fall avkortnings- eller avskrivningsbeslut bort
meddelas. Revisorernas uttalande att en omedelbar översyn av bestämmelserna
på förevarande område bör komma till stånd finner riksdagen vara
väl motiverat.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Maj:t ville taga under omprövning frågan
örn indrivning och redovisning av vederlagsfordringar av här avsedd
karaktär.

2:o).

Krigssjukvården på Gotland.

Under försvarsdepartementet, § 12, hava revisorerna påtalat vissa förhållanden
i samband med uppförandet av och driften vid vissa krigssjukhus
på Gotland (Del I, s. 50—57).

Revisorerna hava till en början lämnat en kortfattad redogörelse för innehållet
i dels instruktionen den 18 juni 1937 för dåvarande arméförvaltningen,
dels ock de utav Kungl. Maj:t eller central förvaltningsmyndighet i anledning
av den i september 1939 anbefallda förstärkta försvarsberedskapen meddelade
föreskrifterna angående enhetlig krigsredovisning vid armén, allt såvitt
berörde de av revisorerna till behandling upptagna förhållandena.

Beträffande tillkomsten av krigssjukhuset vid Lärbro hava revisorerna anfört
i huvudsak följande.

Sedan Kungl. Maj:t den 2 december 1939 anbefallt mobilisering, bland annat,
på Gotland, beordrade vederbörande militärbefälhavare med stöd av i
dåvarande krigssjukvårdsplan närmare angivna bestämmelser, att det i Lärbro
planerade krigssjukhuset skulle upprättas. Arbetet påbörjades i december
1939 och utgjordes av omfattande ändringsarbeten å ett flertal i Lärbro ianspråktagna
byggnader och lokaler. Omfattande materialanskaffningar för
sjukhusets del verkställdes även. Av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse
ställdes under våren 1940 sex baracker till sjukhusets förfogande. Under sommaren
1940 uppfördes ytterligare fyra baracker. Med denna utbyggnad disponerade
sjukhuset sammanlagt 549 vårdplatser. Under sista halvåret 1940
och våren 1941 uppfördes ytterligare fyra baracker, installerades vissa sanitära
anläggningar, iståndsattes ett i Lärbro beläget elektricitetsverk och amades
en tvättinrättning med bastu. Härjämte påbörjades under sommaren 1940
vissa väganläggningar. Vid arbetena anlitades jämväl värnpliktiga. — I och

4

Riksdagens skrivelse nr 352.

med det tysk-ryska krigsutbrottet i juni 1941 genomfördes en ytterligare utvidgning
av sjukvårdsanläggningarna vid Lärbro, varjämte vissa baracker,
vilka endast voro provisoriskt inredda, iordningställdes för mera varaktigt
bruk. Successivt uppfördes tolv nya baracker och ett antal mindre byggnader.
Härjämte anlades vatten-, avlopps- och elektriska ledningar.

Med förmälan att vissa byggnader och anläggningar äro belägna å ecklesiastik
mark medan övriga äro belägna å enskild person eller kommun tillhörig
mark hava revisorerna uppgivit, att sjukhusets anläggningskostnader uppskattats
till omkring 3,5 miljoner kronor, vilka med vissa undantag avförts å
sjukvårdsstyrelsens krigstitel nr 13 hälso- och sjukvård. Beloppen hade utanordnats
enligt bemyndigande av vederbörande chefsläkare.

Revisorerna hava vidare framhållit, att försvarets civilförvaltning föranstaltat
om utredning i anledning av vissa förvaltningsförhållanden i samband
med sjukhusets uppförande, och att därvid framkommit, bland annat, att
vid sjukhuset upphandling i stor utsträckning förekommit utan iakttagande
av upphandlingsförordningens bestämmelser, att upphandlingar bedrivits
mindre planmässigt, att all materiel ej tagits till uppbörd o. s. v.

Efter att hava anfört vissa erinringar gentemot planläggningen av krigssjukhusen
i Klintehamn och Hemse hava revisorerna gjort följande allmänna
uttalande.

Förhållandena i samband med uppförandet av krigssjukhuset i Lärbro
finna revisorerna högst anmärkningsvärda. Enligt den av sjukvårdsstyrelsen
enligt dåvarande chefens för försvarsstaben direktiv upprättade krigssjukvårdsplanen
skulle ett krigssjukhus med ett visst närmare angivet antal vårdplatser
förläggas till nämnda ort. Sedan vissa lokaler på platsen tagits i
anspråk och sjukvårdsstyrelsen tillhandahållit sex baracker samt ytterligare
fyra sådana för ändamålet från annat håll tilldelats, kunde sjukhuset under
senare delen av år 1940 disponera över ett antal vårdplatser, som översteg
det i krigssjukvårdsplanen föreskrivna. Utom dessa nu angivna byggnader
uppfördes successivt under sista halvåret 1940 och våren 1941 ytterligare
fyra baracker, som voro avsedda till, bland annat, bostad åt sköterskepersonal,
expedition, förråd m. m. Under våren 1941 påbörjades emellertid en
permanent utbyggnad av sjukhuset, så att hela anläggningen vid slutförandet
av arbetet under februari 1943 kom att omfatta ett 50-tal baracker och
andra byggnader, inrymmande ett väsentligt utökat antal vårdplatser. Såvitt
revisorerna kunnat utröna, har något anslag för denna senare utbyggnad
av sjukhuset icke anvisats, och enligt vad revisorerna inhämtat har frågan
icke varit underställd Kungl. Maj:ts prövning. Därest medel i vanlig ordning
beviljats hade det givetvis uppdragits åt fortifikationsstyrelsen, på vilken det
närmast ankom att handhava dylika arbeten, att utföra ifrågavarande sjukhusbygge.
Hos nämnda myndighet har i varje fall någon framställning om
tillstånd till utförande av byggnadsarbetet eiler beviljande av medel härtill
icke gjorts liksom icke heller föreskriven anmälan örn vidtagna dispositioner
för utförande av sjukhusbygget. Från försvarets sjukvårdsförvaltning,
som övertagit förutvarande sjukvårdsstyrelsens arbetsuppgifter, har vidare
upplysts, att något skriftligt beslut i denna sak från styrelsens sida icke kunnat
återfinnas.

Såsom förut nämnts kunna de sammanlagda kostnaderna för sjukhuset
uppskattas till omkring 3,5 miljoner kronor, av vilket belopp en avsevärd
del faller på den senare utbyggnaden. Utgifterna för denna utbyggnad hade

Riksdagens skrivelse nr 352.

5

efter bemyndigande!! i samtliga fall av vederbörande chefläkare vid sjukhuset
utbetalats och avförts på krigstiteln KD nr 13 hälso- och sjukvård.

Inför allt vad i denna sak förekommit måste revisorerna ställa sig frågande,
huru så betydande belopp av statsmedel kunnat under en följd av år utbetalas
utan att anslag för ändamålet beviljats eller bemyndigande i någon
form av högre förvaltningsmyndighet givits för en utbyggnad av detta sjukhus,
som ursprungligen uppförts som krigssjukhus och sålunda avsetts att
vara av provisorisk karaktär. I avsaknad av skriftligt underlag för vissa förvaltningsåtgärder
sammanhängande med sjukhusets uppförande hava revisorerna
vid sin undersökning endast haft att lita till de uppgifter, som under
hand kunnat erhållas från vissa myndigheter och från förutvarande befattningshavare
i ansvarig ställning vid sjukhuset. Det kan emellertid härvid
främst konstateras, att dåvarande arméförvaltningens kontrollerande organ,
som haft att tekniskt granska, huruvida penningmedlen blivit med omtanke
och på ett med hänsyn till statens intresse ändamålsenligt sätt använda, samt
att kontrollera, att utgifterna stått i överensstämmelse nied gällande författningar
och föreskrifter, brustit i sina skyldigheter härutinnan. Redan en ytlig
granskning av räkenskaperna skulle hava givit till resultat, att kostnaderna
i förevarande fall felaktigt avförts på krigstiteln för hälso- och sjukvård
i stället för rätteligen å någon av fortifikationsstyrelsens utgiftstitlar,
vilket bort giva revisionen anledning att ingå på en närmare undersökning
av de beslut, som kunnat hava legat till grund för utbetalningarna i fråga.
Det måste även få betraktas såsom särskilt betänkligt, att dessa dyrbara
arbeten kunnat komma tilli utförande utan att något protokollfört beslut
därom förelegat och att värnpliktige chefläkaren vid sjukhuset erhållit sådant
bemyndigande, att denne vid byggandet kunnat förfoga över nästan
obegränsade medel och i övrigt givits praktiskt taget fria händer i fråga
örn sjukhusets ekonomiska förvaltning.

Mot själva planläggningen av sjukhuset kunna flera erinringar göras. Sjukhusbyggnaderna
hava spritts över ett relativt stort område, vilket måhända ur
luftskyddssynpunkt kan vara lämpligt men som för ett sjukhus, som skall drivas
ekonomiskt och rationellt, måste anses olämpligt. Maten från centralköket
måste sålunda forslas lång väg ut till de olika barackerna. Genom uppförande
av ett stort antal byggnader i stället för ett fåtal, men större sådana har materialåtgången
liksom även kostnaderna blivit större än behövligt. Någon central
värmeanläggning finnes icke, utan i varje byggnad har insatts en värmepanna,
vilket medför att onödigt stor personal måste anställas för transporter
av bränsle och eldning på olika håll inom anläggningen. Mycket stora kostnader
hava nedlagts på vatten- och avloppsledningar samt på det elektriska kabelnätet.
Någon ritning över dessa har aldrig uppgjorts, utan ledningssystemet
synes hava anlagts utan egentlig plan, vilket medfört onödiga kostnader.

Enligt vad sorn framgår av den av försvarets civilförvaltning gjorda undersökningen
lia även mot sjukhusets ekonomiska skötsel kunnat riktas flera
allvarliga erinringar.

Jämväl krigssjukhusen i Hemse oell Klintehamn hava dragit betydande
kostnader. Kostnaderna flir förstnämnda sjukhus, som givits mera varaktig
karaktär, hava liksom utgifterna för sjukhuset i Lärbro avförts å förenämnda
krigstitel KD nr 13 utan att, såvitt kunnat utrönas, anslag flir ändamålet beviljats
elica- bemyndigande till byggandet lämnats. I fråga örn sjukhuset i
Klintehamn måste revisorerna finna anmärkningsvärt, alt någon överenskommelse
icke träffats mellan de civila och militära myndigheterna angående
rekvisitionen av konservfabrikens lokaler. Sedan dessa lagils i anspråk färdén
militära sjukvården och därefter iordningställts för stora kostnader, har sjukhuset
efter sex månader måst nedläggas, emedan lokalerna vore behövliga för

6

Riksdagens skrivelse nr 352.

civil myndighet. Såväl härigenom som på grund av att lokalerna sedermera
måst återställas i sitt ursprungliga skick har statsverket åsamkats avsevärda
kostnader.

Den tid, som stått revisorerna till buds, har icke medgivit en närmare undersökning
av krigssjukvården på Gotland än som här skett. De förhållanden,
som ovan påvisats i samband med uppförandet och inredandet av sjukhusbyggnaderna,
finna revisorerna emellertid vara av så betänklig art, att en allsidig
utredning i saken bör komma till stånd. Härvid bör även undersökas,
huruvida dessa krigssjukhusanläggningar på något sätt kunna komma till användning
vid den civila sjukvården på Gotland.

Vad sålunda förekommit hava revisorerna velat för riksdagen omförmäla.

Yttranden hava avgivits av försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsförvaltning
samt arméns fortifikations}örvaltning (Del II, s. 38—51).

Upprättandet av här avsedda sjukhus ingick såsom ett led i genomförandet
av den för Gotland av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse upprättade krigssjukvårdsplanen.
Efter anbefalld mobilisering i slutet av år 1939 beordrade
därför vederbörande militärbefälhavare upprättandet av krigssjukhuset. Arbetet
härmed påbörjades omedelbart. Det synes alltjämt hava pågått, när
frågan örn en förstärkning av krigssjukvården på Gotland i och med det
tysk-ryska krigsutbrottet i juni 1941 aktualiserades. En ytterligare utvidgning
och permanentning av sjukvårdsanläggningarna i Lärbro synes i anslutning
därtill hava beslutats.

Revisorerna hava i huvudsakligast två avseenden riktat erinringar mot nied
uppförandet av och driften vid krigssjukhuset i Lärbro vidtagna åtgärder.
Sålunda hava revisorerna ställt sig frågande, huru så betydande belopp av
statsmedel kunnat under en följd av år utbetalas utan att anslag för ändamålet
beviljats eller bemyndigande i någon form av högre förvaltningsmyndighet
lämnats. Vidare hava revisorerna påtalat brister med avseende å planläggningen
av sjukhuset och sjukhusets ekonomiska skötsel.

Vad först angår medelsförbrukningen för här avsedda ändamål må följande
bringas i erinran. I och med att förstärkt försvarsberedskap (partiell
mobilisering) anbefalldes och i anslutning därtill krigsförvaltningsbestämmelsema
kommit i tillämpning erhöll underlydande myndighet befogenhet
att disponera för beredskapens upprätthållande erforderliga medel. Sedan
ett mera permanent beredskapstillstånd därefter inträtt, torde emellertid vissa
begränsningar i den till de underlydande myndigheterna delegerade dispositionsrätten
hava införts. I detta syfte torde, bland annat, i augusti 1941 ovan
omförmälda bestämmelser hava meddelats av arméförvaltningens fortifikationsstyrelse.
Av vad nu sagts torde framgå, att det i och för sig icke kan betraktas
som särskilt anmärkningsvärt, att underlydande myndighet kunnat
såsom här skett disponera medel för krigssjukhusets iordningställande, i vart
fall icke såvitt avser det första utbyggnadsskedet. Däremot vill det synas
som örn den fortsatta utbyggnaden erfordrat beslut av central förvaltningsmyndighet.

Revisorerna hava uppgivit, att sjukhusets anläggningskostnader uppskattats
till omkring 3 500 000 kronor. Försvarets sjukvårdsförvaltning har här -

Riksdagens skrivelse nr 352.

utinnan framhållit, att, ehuru det icke vore möjligt åstadkomma en exakt
uppgift bland annat därför att driften vid sjukhuset pågått samtidigt med
utbyggandet, anläggningskostnaderna till och med den 30 juni 1944 uppgått
till omkring 650 000 kronor, oavsett vissa till arbetstrupp utgående löneförmåner
samt värdet av de av sjukvårdsförvaltningen till förfogande ställda
barackerna, medan kostnaderna för sjukhusets drift intill samma tidpunkt
uppgått till i runt tal 1 500 000 kronor.

Även örn underlydande myndighet rent formellt åtminstone i viss utsträckning
ägt befogenhet disponera medel för iordningställandet av ifrågavarande
sjukhusanläggning kan riksdagen icke underlåta att såsom anmärkningsvärt
påtala, att vederbörande centrala förvaltningsmyndigheter, av vilka åtminstone
en på ett relativt tidigt stadium måst äga kännedom om anläggningen,
icke tagit ledningen vid dess fortsatta utbyggnad och drift och därvid
meddelat erforderliga direktiv såväl i ekonomiskt som organisatoriskt
hänseende. Riksdagen får i detta sammanhang påpeka, att i krigsförvaltningsreglementet
utsagts, att ledningen av och uppsikten över krigsförvaltningen
skall under Kungl. Majit utövas av central myndighet, som har att utfärda
härför erforderliga föreskrifter.

Vad härefter angår de med Lärbrosjukhusets planläggning och drift sammanhängande
förhållandena har riksdagen funnit den i ärendet föreliggande
utredningen icke lämna tillräckligt underlag för ett uttalande från riksdagens
sida. Vad nu sagts gäller även de båda övriga i ärendet berörda sjukhusanläggningama,
de vid Hemse och Klintehamn. Riksdagen har emellertid icke
velat underlåta att här framhålla, att försvarets sjukvårdsförvaltning ansett de
påtalade åtgärderna vid Lärbrosjukhuset nödvändiga under radande förhallanden
och att, om åtgärderna icke vidtagits, sjukvårdsmyndigheten skulle ha
haft alla skäl att ingripa. Förvaltningen har i anslutning härtill meddelat,
att vid sjukhuset under beredskapsåren meddelats sjukvård under omkring
200 000 vårddagar.

Revisorerna hava funnit de förhållanden som sammanhänga med uppförandet
av Lärbrosjukhuset vara så betänkliga, att en allsidig utredning i saken
bör komma till stånd. Även riksdagen har kommit till den uppfattningen,
att förhållandena lämnat åtskilligt övrigt att önska. En fortsatt undersökning
bör kunna bringa ytterligare klarhet i vad som här passerat. En dylik undersökning
kan också tänkas lämna materiel till bedömande, huruvida gällande
bestämmelser med avseende å krigsförvaltningen äro till fyllest och om måhända
särskilda för ett beredskapsläge avsedda föreskrifter höra utarbetas.
Riksdagen har sålunda funnit skäl tala för att den ifrågasatta utredningen
kommer till stånd.

Frågan om användningen efter beredskapens upphörande av här avsedda
sjukvårdsanläggningar bör givetvis inordnas i sitt sammanhang med övriga
avvecklingsspörsmål. Det synes emellertid angeläget, att särskild uppmärksamhet
ägnas åt frågan örn anläggningarna kunna komma till fortsatt användning
för sjukvårdsändamål.

Under åberopande av vad .sålunda anförts far riksdagen anhålla, att Kungl.
Maj:t ville låta verkställa utredning i de av riksdagen berörda avseendena.

8

Riksdagens skrivelse nr 352.

3:o).

Tygstationen på Gotland.

Under försvarsdepartementet, § 13, hava revisorerna framställt vissa erinringar
beträffande den vid Gotlands tygstation bedrivna verkstadsrörelsen
ävensom ifrågasatt nödvändigheten av att uppföra planerad ny tygverkstad
för stationen (Del I, s. 58—63).

Revisorerna hava till en början erinrat, att 1936 och 1939 års riksdagar
anvisat tillhopa 365 000 kronor för anläggande av en tyganstalt på Gotland
ävensom att, da den i september 1939 anbefallda förstärkta försvarsberedskapen
kom att ställa väsentligt ökade krav på tyganstaltens förmåga att lösa
växande och nytillkomna uppgifter, kompletterande anskaffningar för anstaltens
del ägde rum under åren 1939 och 1940 med anlitande av medel, anvisade
å förskottsstat. Vidare framhålles, att för tillgodoseende av erforderligt
behov av verkstadsutrymme omfattande ny- och ombyggnadsarbeten
verkställdes i kronan tillhöriga lokaler i Tingstäde, varjämte verkstadsutrymme
rekvirerades och förhyrdes i Visby.

Efter att hava erinrat, att dåvarande försvarsväsendets verkstadsnämnd år
1941 i skrivelse till chefen för Gotlands artillerikår angivit som sin uppfattning,
att civila verkstäder på Gotland i största möjliga utsträckning borde
anlitas för motorreparationer, hava revisorerna framhållit följande. I maj
1943 hade ett av tygstationen med privat verkstadsrörelse slutet hyreskontrakt
uppsagts, varefter tygstationen träffat preliminär överenskommelse med annan
firma rörande förhyrning av vissa firman tillhöriga verkstadslokaler.
Denna överenskommelse hade icke föregåtts av vederbörligt anbuds infordran.
Tygstationen hade sedemera erhållit dåvarande arméförvaltningens tygavdelnings
bemyndigande att träffa avtal om förhyrningen för en kostnad av
22 kronor för kvadratmeter ävensom att inköpa firman tillhöriga maskiner
för en kostnad av 100 000 kronor. Vid förhyrning av verkstadslokaler av
motsvarande art syntes, enligt vad revisorerna under hand inhämtat, kunna
beräknas en hyressumma av högst omkring 10 å 11 kronor per kvadratmeter.

Revisorerna hava vidare framhållit, att tygstationen förfogade över fyra
olika lokaler, nämligen verkstaden vid Gotlands artillerikår, verkstäderna vid
Gotlands infanteriregemente och i Tingstäde samt förenämnda förhyrda
verkstadslokaler, samt att i verkstadsrörelsen sysselsattes inalles 143 personer
med den närmare fördelning som framginge av en i berättelsen intagen
tablå (s. 60).

Revisorerna hava slutligen erinrat, att 1944 års riksdag anvisat 1 326 000
kronor enligt prisläget i juli 1943 för anläggande av en ny tygverkstad för
Gotlands tyganstalt samt vissa serviceverkstäder m. m. å Gotland.

Efter att hava erinrat att de civila motorfordonsreparationsfirmoma på
Gotland under senare år väsentligt utökat sin kapacitet hava revisorerna
gjort följande allmänna uttalande.

Riksdagens skrivelse nr 35:’.

9

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår förhyr Gotlands tygstation
sedan i juli 1943 vissa firman E. Appelqvist i Visby tillhöriga verkstadslokaler,
för vilka i hyra efter ett pris av 22 kronor per kvadratmeter årligen erlägges
ett belopp av 30 500 kronor. Samtidigt med förhyrandet av dessa lokaler
inköpte tygstationen vissa i lokalerna befintliga maskiner för tillhopa
100 000 kronor.

Ifrågavarande hyresbelopp måste vid jämförelse med vad som beräknas
utgå i hyra för motsvarande verkstadslokaler å samma dyrön betraktas såsom
oskäligt högt. Revisorerna ställa sig frågande, vilka affärsmässiga beräkningar
som legat till grund vid dels förhyrande av dessa lokaler, dels ock
inköp av nämnda maskiner. Det bör nämligen tagas i betraktande, att den i
verkstaden sysselsatta direkt produktiva personalen, som uppgår till allenast
ett 30-tal man, utöver nämnda hyresbelopp, ränta å nedlagt kapital i maskiner
samt avskrivning å maskinernas värde — sammanlagt över 40 000 kronor
— skall bestrida sin andel i förvaltningskostnaderna, vartill komma betydande
allmänna omkostnader, såsom för elektricitet, vatten m. m. Särskilt anmärkningsvärt
finna revisorerna, att anbudsinfordran icke tillämpats i föreskriven
ordning. Enligt vad revisorerna under hand inhämtat, hade vid omförmälda
tidpunkt flera av de i Visby befintliga verkstadsföretagen av motsvarande
storleksordning, vilka till följd av flera omständigheter, bland annat
den inskränkta motortrafiken, måst i väsentlig omfattning reducera sin verkstadsrörelse,
varit benägna att på avsevärt förmånligare villkor, än vad nu
blivit fallet, uthyra sina verkstadslokaler.

Såsom särskilt anmärkningsvärt beträffande den av tygstationen bedrivna
verkstadsrörelsen må framhållas den stora disproportionen mellan å ena sidan
den personal, som direkt deltager i produktionen och å andra sidan förvaltnings-
och annan personal. Av 143 anställda belöper sålunda på förstnämnda
personal ett 90-tal man, medan ingenjörer, kontorspersonal och förrådsmän
m. fl. uppgå till ett 50-tal man. Del kan med fog ifrågasättas, huruvida
verkstadsdrift på sådana grunder överhuvud taget är ekonomiskt möjlig.
I viss mån torde storleken av antalet av sistnämnda kategori kunna förklaras
av det synnerligen omständliga och tidskrävande redovisnings- och
kontrollförfarande, som av arméförvaltningens tygdepartement föreskrivits
för tygverkstäderna i allmänhet. En mångfald blanketter av olika slag har
fastställts för ändamålet, vilkas ifyllande och registrering givetvis måste taga
mycken tid i anspråk. Även om hänsyn tages till det ökade arbete, som nyssnämnda
system medför, måste revisorerna likväl finna den nu omförmälda
personalen alltför stor. Enbart kontorspersonalen uppgår sålunda till sammanlagt
17 man. Arbetsförmän och förrådsarbetare m. fl. utgöra tillhopa
omkring 20. I betraktande av denna omfattande personal, torde med skäl kunna
ifrågasättas, om en genomtänkt organisatorisk plan för verkstadsdriften
förefinnes.

Genom beslut av 1944 års riksdag hava medel till belopp av 1 326 000 kronor
anvisats för uppförande av en ny lygverkstad på Gotland. Såsom framgår
av den ovan lämnade redogörelsen disponerade tygstationen vid den förstärkta
försvarsberedskapens inträde dels den nybyggda tygverkstaden vid
Gotlands artillerikår, dels vissa äldre lokaler i Visby och dels en mindre
lokal i Tingstäde, varjämte vissa privata verkstäder togos i anspråk. Arbetsstyrkan
uppgick under år 1940 genomsnittligt till 275 man. Sedermera har
emellertid, bland annat, på grund av minskade arbetsuppgifter verkstadsdriften
efter hand reducerats, varför arbetsstyrkan numera endast uppgår
till omkring ett 90-tal man. Redan på grund härav torde kunna ifrågasättas,
örn uppförandet av en ny verkstad av nu planerad storleksordning kan anses
vara motiverat. Härtill kommer emellertid en annan omständighet. För när -

10

Riksdagens skrivelse nr 352.

varande pågår nämligen en utredning angående frågan om avveckling av försvarsväsendet
tillhöriga hästar och motorfordon efter inträdda fredsförhållanden.
Enligt vad revisorerna hava sig bekant, torde utredningen komma att
föreslå en avsevärd reducering av fordonsbeståndet. Då på grund härav en
ytterligare nedgång av verkstadsdriften torde vara sannolik, föreligga enligt
revisorernas mening synnerligen starka skäl för alt frågan örn uppförandet
av den nya tygverkstaden tages under omprövning. En utredning bör sålunda
komma till stånd rörande frågan huruvida tygstationen med nu befintliga
egna lokaler och med tillhjälp av den civila verkstadsrörelsen skulle kunna
utan nybyggnad tillgodose sitt behov av reparations- och underhållsarbeten.
I samband härmed bör också — med hänsyn till vad revisorerna här ovan
påtalat i fråga om tygstationens verkstadsrörelse — en allsidig utredning
företagas angående riktlinjerna för tygverkstädernas ekonomiska och rationella
driftverksamhet.

Vad sålunda förekommit hava revisorerna velat för riksdagen omförmäla.

Yttranden hava avgivits av arméförvaltningens tygavdelning i samråd med
arméns fortifikations/örvaltning (Del II, s. 51—57). Beträffande frågan om
förhyrningen av ifrågakomna verkstadslokal har tygavdelningen framhållit,
bland annat, att, då någon annan verkstad av samma storleksordning (cirka
1 400 kvm) och med ens tillnärmelsevis motsvarande maskinutrustning som
den förhyrda icke fanns att tillgå på Gotland, anbudsinfordran i vanlig ordning
bedömdes icke behövlig, varför förhyrningen och inköpet av maskinerna
efter uppgörelse verkställdes under hand enligt upphandlingsförordningens
bestämmelser härom, varvid hyresbeloppet fastställdes av hyresnämnden
i Visby stad.

Revisorerna hava i förevarande sammanhang dels påtalat den stora disproportionen
mellan å ena sidan den personal, som direkt deltager i produktionen
vid Gotlands tygstations verkstäder, och å andra sidan förvaltnings-
och annan personal, dels ock ifrågasatt om uppförandet å Gotland av
en ny tygverkstad kan i planerad omfattning vara motiverat.

Vad det första spörsmålet angår har arméförvaltningens tygavdelning i sitt
yttrande ingått på ett bemötande av de av revisorerna gjorda uttalanden och
därvid gjort gällande, att en annan mer rättvisande fördelningsgrund än
den av revisorerna tillämpade borde tagas som utgångspunkt, enligt vilka disproportionen
mellan förvaltningspersonal och produktiv personal bleve mindre
iögonfallande. Riksdagen är icke beredd att på grundval av föreliggande
utredningsmateriel ingå på ett bedömande huruvida personalens sammansättning
är den ur olika synpunkter mest ändamålsenliga och om möjligheter
måhända föreligga att genomföra en begränsning av förvaltningspersonalen.
Riksdagen vill emellertid framhålla vikten av att här berörda problem ägnas
vederbörlig uppmärksamhet och ifrågasätter fördenskull, huruvida det icke
vore på sin plats att statens organisationsnämnd utsträckte sina pågående
undersökningar rörande rationaliseringsmöjligheterna inom försvarsväsendet
att jämväl omfatta förhållanden sammanhängande med verkstadsdriften.

Frågan om uppförande av en ny tygverkstad på Gotland underställdes
riksdagen i statsverkspropositionen till 1944 års riksdag. Av det vid propo -

Riksdagens skrivelse nr 352.

11

sitionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet (kapitalbudgeten, bilaga 2,
s. 37) inhämtas, att förslaget, som framkommit efter av därom berörda myndigheter
företagen noggrann utredning, anslöt sig till de synpunkter beträffande
centralisering och rationalisering av verkstadsdriften, som i annat
sammanhang anmälts för riksdagen och av riksdagen lämnats utan erinran.
Vidare inhämtas, att verkstadens kapacitet utmätts för tillgodoseende av reparationsbehovet
under fredsförhållanden, därvid särskilt beaktats behovet
av reparationsmöjligheter för materielen vid enligt 1942 års försvarsbeslut
nytillkomna, till Gotland förlagda förband, nämligen ett stridsvagnskompani
och ett luftvärnsbatteri. Riksdagen har icke kunnat finna övertygande skäl
vara förebragta för den av revisorerna i förevarande avseende förordade
utredningen. Riksdagen vill emellertid jämväl beträffande detta spörsmål ifrågasätta
huruvida icke — liksom i åtskilliga andra byggnadsfrågor lärer hava
skett — organisationsnämnden bör beredas tillfälle att, innan beslut om
verkstadens uppförande fattas, uttala sig rörande projektet.

Riksdagen har velat giva Kungl. Majit tillkänna vad riksdagen sålunda
anfört.

4:o).

Föreningen Svenska blå stjärnan.

Under försvarsdepartementet, § 15, hava revisorerna påtalat vissa omständigheter
i samband med försäljning av föreningen Svenska blå stjärnans propagandamärke
(Del I, s. 65—70).

Föreningen Svenska blå stjärnan har till uppgift att verka för djursjukvård
och djurvård i fred och krig. Föreningen har under ett flertal år åtnjutit
statsbidrag, från och med budgetåret 1941/42 med 8 000 kronor per
budgetår. Föreningens inkomster i övrigt under kalenderåren 1941—1943
hava utgjort 3 254, 2 034 respektive 4 060 kronor. För granskning av föreningens
centralstyrelses förvaltning och av föreningens räkenskaper utses
årligen två revisorer, den ene av Kungl. Majit och den andre av föreningen.
Såvitt revisionsberättelserna giva vid handen hava föreningens revisorer
icke haft något att erinra mot räkenskaperna.

Riksdagens revisorer hava anmält, att de efter tagen del av föreningens
räkenskaper kommit till den uppfattningen att dessa icke varit tillfredsställande
förda. Vad särskilt angår av föreningen bedriven märkesförsäljning
hava revisorerna framhållit bland annat följande.

I syfte att öka inkomsterna hade föreningen redan före år 1933 börjat
sälja ett propagandamärke. Försäljningen skedde i föreningens egen regi och
gav intet ekonomiskt utbyte. Med hänsyn härtill beslöt föreningen år 1942
på förslag av föreståndaren för centralbyrån att överlåta märkesförsäljningen
till en entreprenör. Föreningen hade därvid till entreprenören — ett förlag
överlåtit ensamförsäljningen till föreningens s. k. brevmärken. För försäljningsrätten
skulle förlaget betala 2 000 kronor per år. Förlaget skulle äga

12

Riksdagens skrivelse nr 352.

försälja märkena till ett pris av 10 öre per styck, dock att föreningen skulle
få köpa dem för 5 öre. Förlaget och dess agenter skulle äga uppträda såsom
representanter för föreningen och för verksamheten använda beteckningen
»Svenska Blå Stjärnans Propagandakommissariat». Alla kostnader för framställning
och försäljning av märkena skulle bestridas av förlaget. Sedermera
hade ersättningen för försäljningsrätten bestämts skola utgå med ett
belopp, beräknat till 10 procent av bruttoförsäljningen, dock lägst 2 000 kronor
för år. — Tillgängliga uppgifter utvisade att förlagets bruttoomsättning
under 1942 utgjort 109 000; hur stor del därav som belöpt å försäljningen
av Blå stjärnans märken hade ej kunnat fastslås. Under 1943 hade genom
försäljningen av märket influtit 43 000 kronor. Omkostnaderna hade beräknats
uppgå till omkring 60—65 procent av bruttoinkomsten. Av det belopp
som influtit genom märkesförsäljningen hade endast omkring två procent
kommit föreningen till godo.

Med förmälan tillika, att märkesförsäljning av ifrågavarande slag varit
föremål för uppmärksamhet från överståthållarämbetets sida, i det att ämbetet
i skrivelse den 27 augusti 1943 anmodat kriminalpolisintendenten att
verkställa utredning rörande de närmare omständigheterna vid i skrivelsen
åsyftad märkesförsäljning, hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Den ovan berörda utredningen angående försäljningen av föreningen
Svenska blå stjärnans propagandamärke har givit vid handen, att allmänheten
bibringats den uppfattningen att inkomsterna av märkesförsäljningen skulle
tillfalla föreningen. Redogörelsen utvisar emellertid, att endast en obetydlig
del av inkomsterna utav märkesförsäljningen i verkligheten kommit föreningen
till godo.

Revisorerna anse, att föreningens ledning bort ägna större uppmärksamhet
åt planläggningen av märkesförsäljningen än som skett. Även den av Kungl.
Majit förordnade revisorn synes rimligen hava bort beakta de anmärkningsvärda
förhållandena härvidlag.

Överhuvud taget hava revisorerna fått det intrycket, att föreningens ledning
nedlagt stort arbete på utformandet av åtskilliga organisatoriska detaljer
av mindre betydelse men däremot icke ägnat de ekonomiska frågorna ett
förhållandevis lika stort intresse.

På grund av de gjorda iakttagelserna vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida
icke förening eller liknande organisation, som ansöker om statsbidrag
för sin verksamhet, lämpligen borde vara skyldig att därvid redogöra för
under sistförflutna räkenskapsåret anordnade offentliga insamlingar m. m.
för anskaffande av medel till sin verksamhet med angivande av brutto- och
nettointäkter.

De nu gjorda iakttagelserna vilja revisorerna bringa till riksdagens kännedom.

Yttrande har avgivits av föreningen Svenska blå stjärnan. (Del II, s. 59
och 60).

De av revisorerna berörda förhållandena i samband med försäljningen åren
1942—1944 av föreningen Svenska blå stjärnans propagandamärke måste betraktas
såsom synnerligen anmärkningsvärda, och det är uppenbart, att var -

Riksdagens skrivelse nr 352.

13

keil föreningens styrelse eller de för revidering av föreningens räkenskaper
tillsatta revisorerna ägnat denna försäljningsrörelse vederbörlig uppmärksamhet.
Det inträffade är så mycket mer att beklaga som föreningen Svenska blå
stjärnan, vilken åtnjuter statsunderstöd, i det allmänna medvetandet torde
framstå såsom en halvofficiell institution med uppgifter inom försvaret berörande
områden. Den allmänhet som i medvetandet härom genom inköp av
föreningens propagandamärke avsett att understödja föreningens verksamhet
har med allt fog varit berättigad förutsätta, att huvudparten av bidragen
skulle komma föreningens verksamhet till godo. Sådana förväntningar hava
dessvärre icke infriats.

Riksdagen får erinra, att Kungl. Maj:t vid 1942 års riksdag framlade förslag
till förordning angående offentliga insamlingar (proposition nr 112). Huvudsyftet
med lagstiftningen angavs i propositionen vara att möjliggöra tillsyn
över att insamlade medel komma till avsedd användning. Riksdagen (skrivelse
nr 476) avslog emellertid, med godkännande av första lagutskottets i ärendet
avgivna utlåtande (nr 58), propositionen i fråga och anhöll att Kungl. Majit
ville låta verkställa en allsidig utredning i frågan och för riksdagen framlägga
det förslag, som därav kunde föranledas. Första lagutskottet anförde i
sitt berörda utlåtande, bland annat, att därest kontroll över företag, som mot
provision åtoge sig anordnandet av offentliga insamlingar, ansåges erforderlig,
detta kunde ske genom att dylik verksamhet gjordes beroende av tillstånd
av offentlig myndighet.

Riksdagen vill med anledning av det inträffade ifrågasätta, huruvida icke —
i avbidan å statsmakternas beslut rörande reglerande föreskrifter beträffande
insamlingsverksamheten i allmänhet -— åtgärder böra tagas under övervägande,
ägnade att i möjligaste mån förhindra ett återupprepande av vad nu
förevarit. Av riksdagens revisorer antydd utväg torde därvidlag förtjäna särskilt
beaktande.

Under åberopande av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Kungl.
Majit ville taga under övervägande åtgärder i det av revisorerna angivna
syftet.

5:o)

Länsstyrelsernas kostnader för bokbindning.

Under socialdepartementet, § 17, hava revisorerna påtalat den bristande
enhetligheten i vad rör inbindningen av länsstyrelsernas böcker och handlingar
(Del I, s. 78—81).

Länsstyrelsernas sammanlagda kostnader för bokinköp, bindning av böcker
och handlingar m. fl. ändamål uppgingo under budgetåret 1943/44 till
248 469 kronor. Största delen av beloppet avsåg kostnader för bokbindning.

Revisorerna hava verkställt en jämförande undersökning mellan de olika
länsstyrelsernas kostnader för inbindning av handlingar av likartat slag.

14

Riksdagens skrivelse nr 352.

Revisorerna framhålla, att någon samverkan mellan länsstyrelserna icke förekommer
i fråga om beskaffenheten av de band i vilka handlingarna skola
bindas och att ej heller inom en och samma länsstyrelse alltid förekomma
enhetliga normer för inbindningen, varför banden bleve av skiftande beskaffenhet.
Priserna på bindning av likartade handlingar hade därför kommit
att variera högst avsevärt såväl mellan olika länsstyrelser som inom
en och samma länsstyrelse.

Efter att hava lämnat exemplifierande uppgifter angående kostnaderna för
här avsedd inbindning hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, tillämpas helt olika principer
i fråga örn inbindningen av länsstyrelsernas böcker och handlingar. En
del länsstyrelser nöja sig med mera enkla band, under det att andra länsstyrelser
använda sig av onödigt dyrbar inbindning. Genom denna brist på enhetlighet
tillskyndas staten utgifter, som eljest icke behövt förekomma. Därvid
kunna merutgifter uppkomma ej blott på grund av att alltför dyrbar
material eller dyrbar bindningsmetod användes utan även till följd av att
handlingar från början bundits i mindre hållbara band och därför efter kort
tid måst bindas om för att icke förstöras. Denna otillfredsställande ordning
synes hava sin orsak i att länsstyrelserna sakna närmare anvisningar angående
valet av bindningsmaterial och bindningsmetod.

Den av revisorerna nu företagna utredningen har begränsats till att avse
allenast länsstyrelserna. Revisorerna förbise icke, att en liknande mindre rationell
ordning som den inom länsstyrelserna tillämpade kan förekomma
jämväl inom andra statliga ämbetsverk och myndigheter. Enligt revisorernas
mening bör undersökningen därför fullföljas till övriga grenar av statsförvaltningen.
En dylik undersökning synes lämpligen böra anförtros åt riksräkenskapsverket,
vilken revisionsmyndighet enligt vad revisorerna inhämtat
redan verkställt vissa undersökningar rörande statsmyndigheternas expensutgifter
m. m. samt i cirkulärskrivelser till nämnda myndigheter meddelat
närmare anvisningar i besparingssyfte.

Yttranden hava avgivits av riksråkenskapsverket, riksarkivet, samtliga
länsstyrelser ävensom av den av Kungl. Majit tillkallade sakkunnige för utredning
rörande åtgärder för rationalisering av länsstyrelsernas arbetssätt m. m.
(Del II, s. 68—74). Riksräkenskapsverket har framhållit, att arbetet främst
borde inriktas på åstadkommande av enhetliga och ekonomiska inbindningsmetoder
samt klarläggande av vilka handlingar, som överhuvud taget behöva
inbindas i varaktiga band. På grundval av de vunna erfarenheterna borde därefter
anvisningar utfärdas rörande inbindningsmateriel och inbindningsmetoder
för olika slag av handlingar. Ämbetsverket har vidare anfört, att verket
på sista tiden i samband med inventeringar hos länsstyrelserna ägnat särskild
uppmärksamhet åt dessa myndigheters bokbindningskostnader, och att ämbetsverket
hade för avsikt att hos andra statliga myndigheter än länsstyrelserna
undersöka möjligheten till rationalisering på området. Hithörande undersökningar
befunne sig emellertid ännu på ett förberedande stadium. Riksräkenskapsverkets
arbete på nu ifrågavarande område skulle givetvis underlättas,
därest ämbetsverket finge särskilt bemyndigande av Kungl. Majit
att med biträde av den expertis, som verket kunde finna erforderlig, vidtaga

Riksdagens skrivelse nr 352.

15

åtgärder för nedbringande av bokbindningskostnadema inom hela statsförvaltningen.
Ett sådant bemyndigande syntes för övrigt erforderligt redan
av den anledningen, att riksräkenskapsverket icke ansåge sig äga befogenhet
att med stöd av ämbetsverkets instruktion utfärda bindande anvisningar
av ovan angivna innebörd.

Av vad revisorerna anfört framgår, att förhållandena med avseende å myndigheternas
inbindning av böcker och handlingar icke äro tillfredsställande.
Av riksräkenskapsverkets yttrande inhämtas, att ämbetsverket sedan någon
tid verkställt vissa förberedande undersökningar rörande möjligheterna till
rationalisering på området, men att verket icke anser sig med stöd av gällande
instruktion kunna utfärda bindande anvisningar rörande enhetliga
och ekonomiska inbindningsmetoders användande och vad övrigt kan vara
av betydelse att iakttaga i kostnadsbesparande syfte. Riksdagen finner angeläget,
att rationaliseringssträvandena på ifrågavarande område fullföljas, därvid,
såsom riksarkivet i sitt yttrande framhållit, frågor av arkivalisk betydelse
jämväl synas böra ägnas uppmärksamhet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Kungl.
Majit ville låta vidtaga åtgärder i det av revisorerna angivna syftet.

6:o).

Innehållande av tolagsersättning till städer vid bristande fullgörande av

tullhusbyggnadsskyldighet.

Under finansdepartementet, § 20, hava revisorerna till behandling upptagit
spörsmålet huruvida icke i fall, då städer uppenbarligen eftersatt sina
mot rätten till tolagsersättning svarande skyldigheter i fråga örn tullhusbyggnadsskyldighet
staten må kunna mot avdrag å tolagsersättningen avhjälpa
förekommande brister (Del I, s. 89—99).

Enligt kungörelse den 18 december 1857 (nr 58) tillerkändes de stapelstäder,
som dittills undfått tolag, rätt till däremot svarande ersättning av tullmedel
under benämningen »tolagsersättning», vilken bestämdes till ett grundbelopp,
motsvarande i regel den årliga medelinkomsten av tolagen under åren
1853—1855 med visst tillägg därtill eller avdrag därifrån allteftersom tulluppbörden
över- eller understege medeluppbörden under nämnda år. övriga
vid tölagens upphörande befintliga stapelstäder ävensom nytillkommande
sådana förklarades enligt Kungl. Majits skrivelse sagda dag kunna på ansökning
hos Kungl. Majit erhålla ett mot tolagen svarande anslag av tullmedlen,
motsvarande 5 procent av stadens årliga tulluppbörd; sådant anslag har därefter
under årens lopp tillerkänts nio stapelstäder.

Revisorerna hava framhållit, att åtskilliga Kungl. Majits beslut och ämbetsmyndigheters
uttalanden gåve vid handen, att rätten till tolag eller tolagsersättning
ansetts innebära förpliktelse för till sådan förmån berättigad stad

16

Riksdagens skrivelse nr 352.

att tillhandahålla för tullanstalten i staden behövliga lokaler jämte inventarier
och möbler. Etter att hava lämnat en redogörelse för dessa beslut och uttalanden
hava revisorerna erinrat, att generaltullstyrelsen i skrivelse till Konungen
den 19 augusti 1941 till behandling upptagit frågan örn innehållande
av tolagsersättning till städer vid bristande fullgörande av tullhusbyggnadsskyldighet
och att styrelsen i samband därmed utfört bland annat följande.

Även örn på det hela taget statsverkets berättigade fordringar beträffande
tullhusbyggnadsskyldighetens fullgörande på senare tider blivit beaktade,
kunde styrelsen icke undanhålla, att det likväl i enstaka fall från städers sida
visats en anmärkningsvärd likgiltighet för uppfyllandet inom skälig tid av
sådana fordringar. Icke enbart med hänsyn till dessa fall utan även till avvärjande
av eventuellt uppkommande andra liknande sådana måste det enligt
styrelsens mening anses vara angeläget att få genomförd en ordning, som
gåve tullverket ett utan omgång tillämpligt medel att såväl förebygga direkt
motstånd från stapelstads sida mot genomförandet av uppenbart befogade
åtgärder med avseende å tullokalernas byggande och utrustning som ock påskynda
avbrytandet av en för tullverket menlig förhalning av dylika åtgärder,
vilkas behövlighet staden själv vitsordat. Om tullverkets mycket begränsade
möjligheter att framtvinga genomförandet av sina önskemål beträffande
lokalförhållandena hade styrelsen tidigare uttalat sig i utlåtandet till Kungl.
Maj:t den 9 januari 1934 med anledning av vad i riksdagens revisorers berättelse
yttrats rörande beskaffenheten av de till tullverket upplåtna lokalerna i
sex namngivna städer. Därvid hade styrelsen såsom en tänkbar utväg ur svårigheterna
för tullverket härutinnan anvisat det förfarandet, att genom lagstiftning
fastslå tullverkets ovillkorliga rätt att i fall, där stad, som åtnjöte
tolagsersättning, utan bärande skäl åsidosatte sina uppenbara förpliktelser
mot tullverket, gå i författning örn arbetenas utförande samt till kostnadernas
täckande innehålla så stort belopp av den staden tillkommande tolagsersättningen,
som erfordrades.

Revisorerna hava härefter lämnat en redogörelse för två av de av styrelsen
åsyftade fallen, då städer — Karlshamn och Malmö — på ett anmärkningsvärt
sätt förhalat tullverkets fordringar med avseende å tullokalerna,
och vidare erinrat, att generaltullstyrelsen i sin berörda skrivelse framhållit
nödvändigheten av att tullverket utrustades med verksamma medel att hävda
statsverkets intresse gentemot stad, som under en eller annan förevändning
ville undvika eller oskäligt fördröja fullgörandet av sin skyldighet att tillhandahålla
nöjaktiga tullokaler.

Efter att slutligen hava lämnat en redogörelse för erfarenheter, vunna vid
besök vid tullkamrarna i Karlshamn och Malmö hösten 1944, hava revisorerna
gjort följande allmänna uttalande.

Revisorerna, som tidigare under en följd av år avlagt besök vid olika tullkamrar
i riket och därvid i flera fall framställt anmärkningar i fråga om
beskaffenheten av lokalerna därstädes, anse sig kunna vitsorda de svårigheter,
som förelegat för generaltullstyrelsen att åstadkomma rättelse i de av
revisorerna påtalade hänseendena. Såsom av den gjorda utredningen framgår,
torde det emellertid icke kunna bestridas, att med rätten att uppbära
tolagsersättning — oavsett om denna är att betrakta såsom varande av privilegie
natur eller av annan grund utgående — förbundits, bland annat, även
förpliktelsen att tillhandahålla för tullanstalten i staden behövliga lokaler.

Riksdagens skrivelse nr 352.

17

Revisorerna vilja därför till övervägande framkasta, huruvida icke i fall, där
städer uppenbarligen eftersatt sina mot rätten till tolagsersättning svarande
skyldigheter, staten må kunna mot avdrag å tolagsersätKlingen, avhjälpa
förekommande brister, och få för sin del anbefalla snar utredning härom.

Yttranden hava avgivits av generaltullstyrelsen, som bilagt yttranden av
tullkammaren i Karlshamn och tulldirektionen i Malmö, och kommerskollegium
(Del II, s. 89—94). Generaltullstyrelsen har ånyo framhållit nödvändigheten
av att styrelsen utrustas med erforderliga maktmedel. Kommerskollegium
har tillstyrkt, att utredning i frågan verkställes, och har ämbetsverket
med hänsyn till sambandet mellan tolagsersättningama och andra förpliktelser
för städerna ifrågasatt, huruvida icke undersökningen bör utsträckas att
avse spörsmålet om en allmän reglering av tolagsersättningama.

Vad i ärendet anförts giver vid handen, att någon tvekan icke synes råda
att till tolagsersättning berättigad stad är skyldig att i staden tillhandahålla
erforderliga tullokaler.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att även om på det hela taget statsverkets
berättigade fordringar på tullhusbyggnadsskyldighets fullgörande på
senare tid blivit beaktade, det likväl i enstaka fall från städernas sida visats
en anmärkningsvärd likgiltighet för uppfyllandet inom skälig tid av sådana
fordringar, och detta även i fall där principiell enighet nåtts rörande byggnadsföretags
omfattning. Med gällande ordning har sålunda förekommit, att otidsenliga
och för verksamhetens bedrivande mindre lämpliga lokaler måst alltjämt
användas utan möjlighet för den på området ansvariga myndigheten
att kunna åstadkomma rättelse. Riksdagen delar revisorernas uppfattning, att
berörda förhållanden icke kunna anses tillfredsställande.

Revisorerna liksom de i ärendet hörda myndigheterna hava ifrågasatt, huruvida
icke i fall, då stad uppenbarligen eftersatt sina skyldigheter, tolagsersättning
skulle kunna innehållas för bestridande av de med bristemas avhjälpande
förenade kostnaderna. Riksdagen, som är medveten om att delade
meningar föreligga rörande tolagsersättningens rättsliga karaktär och möjligheten
att genom innehållande av tolagsersättning framtvinga ett fullgörande
av här ifrågavarande byggnadsskyldighet, finner för sin del lämpligt, att
en utredning kommer till stånd beträffande ifrågavarande spörsmål.

Under åberopande av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Kungl.
Maj:t ville låta verkställa utredning av frågan om innehållande av tolagsersättning
vid bristande fullgörande av tullhusbyggnadsskyldighet.

7 :o).

Stämpelbeläggning av myndigheternas expeditioner.

Under finansdepartemenet, § 21, hava revisorerna redogjort för vissa iakttagelser
med avseende å expediering och stämpelbeläggning av vissa myndigheters
beslut. (Del T, s. 99—106.)

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 i sami. Nr 352.

2

18

Riksdagens skrivelse nr 352.

Revisorerna hava inledningsvis givit en överblick över gällande bestämmelser
i fråga om stämpelbeläggning och uttagande av lösenavgift.

Härefter hava revisorerna lämnat en redogörelse rörande vissa iakttagelser,
grundade på uppgifter från länsstyrelserna och Överståthållarämbetet rörande
myndigheternas praxis beträffande stämpelbeläggning av utgående expeditioner.

Under åberopande av denna redogörelse hava revisorerna gjort följande
allmänna uttalande.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att praxis beträffande expediering
och. stämpelbeläggning av länsstyrelsernas beslut företer stora ojämnheter.
Revisorerna hava även iakttagit, att hos andra förvaltningsmyndigheter olika
praxis råder på hithörande område.

Enligt stämpelförordningen utgår stämpel med olika belopp för olika slag
av expeditioner t. ex. för bevis, resolution med rubrik och resolution, tecknad
å företedd handling. Ett beslut kan emellertid mången gång expedieras
lika väl i den ena som i den andra formen. Då föreskrifter i regel saknas
angående formen för förvaltningsmyndigheternas beslut, beror alltså stämpelavgiftens
storlek ofta på den form, vari myndigheterna avfatta besluten.
Enligt revisorernas mening är detta förhållande icke tillfredsställande.

De omständigheter, som framkommit vid revisorernas undersökning, giva
tydligt vid handen, att en viss kontroll över att utgående expeditioner stämpelbeläggas
i rätt ordning är önskvärd. Hur denna bör ske vilja revisorerna
icke taga närmare ställning till, men revisorerna förutsätta, att tillsyn i någon
form bör kunna utövas genom lämplig myndighet utan att större kostnader
åsamkas statsverket.

I samband med senaste löneregleringar för statens befattningshavare har
deras rätt till lösenavgifter bortfallit. I stället för lösenavgift utgår numera
stämpel, som tillfaller statsverket. Stämpel å utgående expeditioner beräknas
därför i regel enligt både lösenförordningen och stämpelförordningen, vilket
givetvis medför onödigt dubbelarbete. En sammanslagning av avgifterna enligt
dessa båda förordningar till en enda avgift skulle förenkla och underlätta
arbetet vid stämpelbeläggningen. 1 de fall, lösenavgift alltjämt utgår,
såsom till häradsskrivare och vid stadsdomstolar och vissa myndigheter i
städer, bör denna kunna regleras i särskild ordning.

Sedan stämpelförordningens tillkomst år 1914 har statens verksamhet på
olika områden väsentligt ökats. Stämpelförordningen har visserligen nästan
årligen ändrats, men en verklig anpassning av bestämmelserna efter statsförvaltningens
utveckling har knappast kommit till stånd. Snarare synes
stämpelförordningens rubriker över olika slag av expeditioner hava förlorat
i tydlighet och överskådlighet.

På grund av de nu gjorda iakttagelserna synes en allmän översyn av stämpelförordningen,
i vad den avser stämpelbeläggning av förvaltningsmyndigheternas
utgående expeditioner, böra komma till stånd. I avvaktan på denna
torde de nuvarande ojämnheterna på förevarande område kunna minskas
genom utfärdande av särskilda tillämpningsföreskrifter.

Yttranden hava avgivits av statskontoret samt länsstyrelserna i Stockholms,
Malmöhus och Västerbottens län (Del. II, s. 94—98). Myndigheterna hava
vitsordat, att en omarbetning av gällande bestämmelser rörande stämpel å
expeditioner är påkallad. Statskontoret har härjämte framhållit, att, då en
utredning i frågan kunde förväntas taga avsevärd tid i anspråk, vissa provi -

Riksdagens skrivelse nr 352.

19

soriska åtgärder för ernående av enhetligare praxis borde övervägas, lämpligen
därigenom att de olika statsdepartementen, edvart till sina underlydande
verk och myndigheter, meddelade riktlinjer rörande den form som
borde givas vissa mera ofta förekommande expeditioner. Länsstyrelsen i
Malmöhus län har ifrågasatt att i detta sammanhang till behandling upptaga
frågan, huruvida icke nu skulle vara motiverat att åtminstone i viss utsträckning
avskaffa här ifrågavarande avgifter.

Redan det förhållandet att, såsom revisorerna framhållit, stämpelavgift
kan i likartade ärenden komma att uttagas med olika belopp på grund av
oenhetlig praxis olika myndigheter emellan i fråga om den form ett beslut
bör givas, talar enligt riksdagens mening för att en översyn av bestämmelserna
på hithörande område kommer till stånd. En dylik översyn synes emellertid
jämväl vara motiverad för åstadkommande av den av revisorerna förordade
anpassningen av gällande bestämmelser med hänsyn till statsförvaltningens
utveckling och den fortgående avvecklingen av rätten att uppbära
lösenavgifter. Riksdagen har därför funnit sig böra förorda revisorernas förslag
örn en allmän översyn av ifrågavarande bestämmelser.

Riksdagen får anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en allmän översyn
av gällande bestämmelser örn stämpelbeläggning av myndigheternas utgående
expeditioner.

8:o).

Indrivning av vissa kronans fordringar.

Under finansdepartementet, § 24, hava revisorerna uppmärksammat det förhållandet,
att dyrbart och omständligt men resultatlöst efterspanings- och inkasseringsförfarande
pågått under lang tid i syfte att uttaga kronan tillkommande
ersättning av mycket obetydligt belopp (Del I, s. 118 120).

Revisorerna hava framhållit, att en del militära myndigheter, särskilt vissa
marinen tillhörande myndigheter, hos vederbörande utmätningsmän brukat
anhålla om åtgärder för indrivning av fordringar hos personer, vilka, vanligen
under värnplikts- eller beredskapstjänstgöring, ådragit sig ersättningsskyldighet
till kronan. De fordringar, varom här varit fråga, hava i många
fall icke varit utmätningsbara, enär de icke blivit prövade av domstol. I
sådana fall har utmätningsmannen alltså fått tjänstgöra allenast såsom
inkasserare för kronans räkning. Sedan numera förordningen den 9 juni
1944 (nr 292) angående behörighet för militär befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet
trätt i kraft, föreligga emellertid förutsättningar, framhålla
revisorerna, för verkställighet jämväl i vissa andra fall, än da ersättningsanspråket
blivit fastställt av domstol. Ofta hava fordringarna gällt mycket
obetydliga belopp på en eller annan krona, medan däremot efterspaningen
av vederbörande gäldenär varit både tidsödande och dyrbar för det allmänna.

Efter att hava lämnat en redogörelse för ett ärende av antydd art — avse -

20

Riksdagens skrivelse nr 352.

ende indrivning av en värnpliktig av ett belopp av 73 öre, motsvarande värdet
av krossat porslin — hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

I det fall, för vilket revisorerna ovan redogjort, har ett dyrbart och omständligt
men trots allt resultatlöst efterspanings- och inkasseringsförfarande
pågått under mera än två år i syfte alt av en värnpliktig uttaga kronan tillkommande
ersättning för krossat porslin till ett värde av 73 öre. Kostnaderna
för de hittills vidtagna åtgärderna i syfte att utfå beloppet äro visserligen
svåra^ att mera exakt beräkna men torde utan överdrift kunna antagas
uPPSått till minst 100 gånger fordrans värde. Revisorerna hava varit i
tillfälle att förvissa sig om att det ovan relaterade fallet icke på något vis
är unikt. Jämförliga förhållanden förekomma tvärtom i stor skala.

^Revisorerna^ äro fullt medvetna om att de förhållanden, vilka här bragts
på tal, icke få bedömas enbart ur affärsmässig synpunkt. Rättssäkerhetens
tillgodoseende kan naturligtvis kräva, att fordrans storlek i princip icke
skall vara avgörande för vilka åtgärder som vidtagas. Det relaterade fallet
och liknande inbjuda emellertid till vissa reflexioner.

Det synes sålunda bland annat kunna ifrågasättas, om icke i de författningar,
vilka reglera frågan om avskrivning av kronans fordringar, borde
inrymmas något större möjlighet för vederbörande myndighet alt laga efter
lägenhet, än vad fallet är för närvarande.

Beträffande avskrivning av kronans fordringar i allmänhet gälla förordningen
den 11 december 1830 angående behandlingen av extra ordinarie avskrivningsfrågor
och anmärkningsmål samt kungörelsen den 29 september
1911 angående extra ordinarie avskrivning av vissa kronans utestående fordringar.
Nämnda kungörelse, som är tillämplig allenast å fordran, vars kapitalbelopp
ej överstiger ettusen kronor, stadgar som förutsättning för avskrivning
att gäldenären blivit sökt åtminstone två gånger utan att han anträffats
eller kännedom kunnat erhållas om hans vistelseort här i riket eller att
fordran icke kunnat indrivas, oaktat två utmätningsförsök verkställts med
minst fem år mellan varje försök.

Riksdagens revisorer hava tidigare framhållit, att gällande bestämmelser
örn avskrivning äro föråldrade och i behov av översyn, vilken uppfattning
1937 års riksdag i skrivelse nr 311 givit sin anslutning till.

Innevarande års revisorer hava under § 1 angående utdömda ersättningai
pa grund av brott mot ransoneringsförfattningar m. m. påtalat, bland annat
att utdömda ersättningar av sådant slag, ehuru uppgående till högst betydande
belopp, ofta mycket snabbt bliva föremål för avskrivning, vilket kunnat
gå för sig alldenstund indrivningen av dem regleras av bötesindrivningsforordnmgen.
Den sålunda bestående ojämnheten i förfaringssättet hava revisorerna
funnit värd att uppmärksammas.

Yttranden ha avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket (Del II, s.
103 och 182—186). Riksräkenskapsverket har — under framhållande tillika,
att ämbetsverket med underdånig skrivelse den 8 augusti 1942 överlämnat
en inom verket upprättad promemoria med utredning jämte diskussionsforas
beträffande nya regler för avskrivning av kronans fordringar, närmast
siktande på att rationalisera bevakningen och förenkla avskrivningsmöjlighetema
i fråga om sådana kronans osäkra fordringar, som balanseras i myndigheternas
huvudbokföring — ansett starka skäl tala för att omedelbara
åtgärder vidtagas i syfte att få till stånd en uppmjukning av gällande rigorösa
bestämmelser om avskrivning av kronans fordringar, i varje fall när

Riksdagens skrivelse nr 352.

21

det gäller obetydliga fordringsbelopp. Statskontoret har framhävt önskvärdheten
av att myndigheterna beredas ökade möjligheter att avskriva
fordringar, vilkas bevakning medföra kostnader som icke stå i rimlig proportion
till fordringsbeloppet.

Riksdagen får erinra, att 1937 års riksdag (skrivelse nr 311) hos Kungl.
Maj:t hemställt om utredning rörande omarbetning av bestämmelserna angående
avskrivning av statens fordringar. Av riksräkenskapsverkets yttrande
framgår, att verket, som genom remiss av förenämnda skrivelse anmodats
avgiva utlåtande och förslag i ämnet, under år 1942 till Kungl. Majit överlämnat
promemoria jämte diskussionsförslag beträffande nya regler för avskrivning
av kronans fordringar. Av yttrandet framgår emellertid även, att
promemorian närmast avsett fall av annan karaktär än av revisorerna i förevarande
sammanhang berörda. Något beslut i anledning av promemorian har
av Kungl. Majit icke meddelats.

Det av revisorerna relaterade fallet understryker enligt riksdagens mening
behovet av en översyn av bestämmelserna rörande avskrivning av kronans
fordringar. Uppställda förutsättningar för avskrivning måste uppenbarligen,
när fråga är örn fordringar av i förevarande sammanhang angiven art och
storlek, anses alltför rigorösa, och det framstår som betänkligt, att bestämmelserna
kunnat tagas till intäkt för indrivningsåtgärder av det slag revisorerna
påtalat. Det vill därför synas befogat att överväga en sådan ändring av
gällande bestämmelser, att myndigheterna beredas ökade möjligheter att avskriva
fordringar, vilkas bevakning och indrivning komma att medföra kostnader,
som icke stå i rimlig proportion till fordringsbeloppet.

Under åberopande av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Kungl.
Majit ville i samband med ifrågasatt omarbetande av bestämmelserna angående
avskrivning av kronans fordringar taga under övervägande åtgärder i
av revisorerna angivet syfte.

9:o).

G. E. Broms’ egnahemsstiftelses kolonisationsverksamhet i Karl Gustavs
socken. Vissa iakttagelser angående Salt- och Fetmyrans jordförmedlings företag.

Under jordbruksdepartementet, §§ 30 och 31, hava revisorerna redogjort
för sina iakttagelser beträffande vissa kolonisationsföretag i övre Norrland
(Del I, s. 151—167).

G. E. Broms’ egnahemsstiftelses kolonisationsverksamhet.

G. E. Broms’ egnahemsstiftelse är grundad på en donation år 1908. Donationen
avsåg bland annat fastigheter i Karl Gustavs socken av Norrbottens län
med en sammanlagd areal av 5 500 hektar. Enligt de av Kungl. Majit för
stiftelsen fastställda stadgarna har stiftelsen till ändamål att, »sedan den till

22

Riksdagens skrivelse nr 352.

stiftelsen överlämnade fasta egendomen fördelats i mindre lägenheter eller
hemmansdelar, tillhandahålla dessa lägenheter med eller utan lämpliga åbyggnader
på billiga villkor åt mindre bemedlade, för arbetsamhet, ordentlighet och
nyktert levnadssätt kända personer, på det att såväl därigenom som genom
billiga odlingslån och premier för välskötta lägenheter redbara arbetares
strävan att erhålla eget hem och oberoende ställning må befrämjas».

För torrläggning och utdikning m. m. av ifrågavarande område har staten
i olika sammanhang bidragit. Sålunda anvisade 1924 års riksdag 465 000 kronor
för ändamålet. 1930 och 1933 års riksdagar hava anvisat 50 000 respektive
40 000 kronor. Av arbetslöshetsmedel hava omkring 300 000 kronor tagits i
anspråk.

Efter att hava lämnat en redogörelse för kolonisationsföretagets hittillsvarande
utveckling, varav bland annat framgår att hösten 1944 sammanlagt 56
lägenheter upplåtits, ävensom rörande föreliggande planer örn det framtida
upplåtandet av jordbrukslägenheter, hava revisorerna gjort följande allmänna
uttalande.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att staten bidragit med betydande
belopp till torrläggningen av Keräsjokibäckenet. Sålunda hava 420 000 kronor
utgått i statsbidrag till reglering av vattendrag och mer än 300 000 kronor av
staten utgivits för dikningsarbeten m. m.

Genom utdikning har stiftelsen avsett att kunna torrlägga sammanlagt
omkring 3 200 hektar. Genom torrläggningsföretaget hava hittills endast ett
tiotal nya jordbrukslägenheter tillkommit. Några å området förefintliga äldre
jordbruk torde dock också hava haft båtnad av företaget.

Två allvarliga brister vidlåda förevarande kolonisationsföretag. Dels är
tillgången å skog mycket knapp. En del nybildade jordbrukslägenheter hava
praktiskt taget ingen husbehovsskog. Dels finnes å området föga odlingsvärdig
fastmarksjord. Återstående vidsträckta myrmarker inom Keräsjoki
skifteslag kunna av denna anledning överhuvud taget icke utnyttjas. Därtill
kommer, att den uppodlade myrmarken är i stort behov av kalk och mineralisk
växtnäring. Förutsättningarna för ett bärigt jordbruk å området äro
således icke tillfredsställande.

Enligt av stiftelsen framlagd plan skidle ett område om 165 hektar myrmark
utdikas och uppdelas i sju jordbrukslägenheter. Kostnaderna för utdikningen
och för anläggning av erforderlig väg till området beräknas uppgå
till 92 000 kronor. Häri ingå icke kostnaderna för teg- eller täckdikning.
För att kunna tagas i bruk måste marken dessutom odlas och byggnader
uppföras. Det torde vara uppenbart, att värdet av den mark, som sålunda
skulle utvinnas, icke kommer att stå i något rimligt förhållande till de mycket
stora kostnadssummor, som det här är fråga om, och att de planerade
kolonaten icke kunna giva sina brukare erforderlig utkomst.

Med hänsyn till de kostnader, som staten redan nedlagt i kolonisationsföretaget,
hava revisorerna velat för riksdagen omförmäla sina iakttagelser.

Yttranden hava avgivits av egnahemsstyrelsen, som överlämnat ett från
egnahemsnämnden i Norrbottens län inkommet uttalande, länsstyrelsen i
Norrbottens län, samt norrlandskommittén (Del II, s. 124—132).

Av egnahemsstyrelsens yttrande må följande här återgivas.

Av den nu lämnade sammanställningen av de omständigheter av betydelse
för bedömande av ifrågavarande kolonisationsföretag, som framhållits å ena

Riksdagens skrivelse nr 35~.

sidan av riksdagens revisorer och å andra sidan av egnahemsnämnden, framgår,
att företaget torde lida av vissa väsentliga brister och krävt stora kapitalinsatser
men att tillika faktorer kunna påvisas, som gynnsamt^ påverka
företaget. De åsyftade bristerna äro främst den otillräckliga tillgången på
skog och fastmarks jord samt den uppodlade myrmarkens behov av kalk och
mineralisk växtnäring. Såsom gynnsamma omständigheter framstå i första
hand det relativt fördelaktiga geografiska läget och de med hänsyn till kommunikationsförhållandena
goda avsättningsmöjligheterna för de å området
frambringade produkterna. Vad de angivna bristerna beträffar lärer intet
kunna åtgöras i avseende å den alltför ringa tillgången på fastmarksjord.
Enligt vad egnahemsnämnden starkt understryker skulle däremot möjligheter
icke saknas att kunna tillföra kolonisationsföretaget ytterligare skog. Stiftelsen
hade nyligen lyckats förvärva en mindre skogsfastighet för ändamålet
och vore i färd med underhandlingar om inköp av ännu en sådan fastighet.
Stort behov förelåge emellertid därefter alltjämt av mera skog^ Enligt nämndens
mening borde skog lämpligen kunna tillföras området från närliggande
kronomarker.

Vad den ekonomiska sidan av kolonisationsföretaget beträffar är det uppenbart,
att de stora belopp av statsmedel, som nedlagts å företaget, icke stå
i skäligt förhållande till det ringa antal nya kolonat som hittills kunnat utläggas
å området. Såsom egnahemsnämnden understryker torde emellertid
de vidtagna åtgärderna för torrläggning och dikning icke enbart ha medgivit
denna nykolonisation utan även skapat möjligheter för fortsatt kolonisation
i betydande omfattning samt medfört båtnad för ett avsevärt antal äldre
jordbrukslägenheter ävensom torrlagt vissa områden lämpade för foderproduktion.
Att kunna erhålla något exakt besked i nu berörda fråga ställer
sig emellertid vanskligt och torde väl heller knappast vara påkallat. Vad
som dock numera i främsta rummet torde vara av intresse är frågan huruvida
och i vad mån ytterligare investering av statsmedel i företaget må anses
böra ske. Såsom av handlingarna framgår gäller det därvid i första hand
ett ställningstagande till ett förslag från stiftelsens sida örn utdikning av ett
område om 165 hektar avsett att uppdelas i sju jordbrukslägenheter. För
denna utdikning ävensom för anläggande av behövlig väg till området ha
enligt en föreliggande plan kostnaderna beräknats till 92 000 kronor. I sitt
förenämnda yttrande uttalar nämnden härom, att förslaget grundade sig på
föråldrade beräkningar och att vid en omarbetning av detsamma kostnaden
sannolikt skulle kunna nedbringas.

I avseende å sistberörda projekt till ytterligare utdikning å ifrågavarande
kolonisationsområde synes egnahemsstyrelsen ett ställningstagande till frågan
örn statsunderstöd till detsamma böra föregås av ytterligare utredning
rörande förutsättningarna för företaget. Tanken på en sådan utredning har
jämväl framförts av egnahemsnämnden. I särskilt yttrande av egnahemsstyrelsen
denna dag i anledning av statsrevisorernas uttalande rörande Salt- och
Fetmyrans jordförmedlingsföretag har styrelsen ifrågasatt föranstaltandet av
en allmän översyn över möjligheterna till nykolonisation i Norrland. Därest
en sådan översyn skulle komma till stånd, torde i samband därmed jämväl
här ifrågavarande kolonisationsföretag och dess förutsättningar i avseende
å fortsatt kolonisation kunna bliva föremål för undersökning.

Norrlandskommitlén har anfört, bland annat, att kommittén utginge från
alt kommittén under sina överväganden i fråga örn Norrlands jordbruks- och
faslighetsförhållanden även kimunc att silka ge belysning äl när och i vilken
utsträckning nykolonisering hör ifrågakomma i Norrland. Kommittén hade

24

Riksdagens skrivelse nr 352.

emellertid ännu icke annat än förberedelsevis behandlat härmed sammanhängande
spörsmål. Med hänsyn härtill och till att kommittén icke varit i
tillfälle att på platsen bilda sig en uppfattning örn det i remitterade ärendet
åsyftade kolonisationsföretaget, kunde kommittén näppeligen i nuvarande
läge uttala någon bestämd uppfattning örn detta kolonisationsföretag.

Salt- och Fetmyrans jordförmedlingsföretag.

Salt- och Fetmyrans jordförmedlingsföretag drives av egnahemsnämnden
i Norrbottens län, som förvärvat erforderlig mark till ett pris av 70 000 kronor.
Området omfattar omkring 2 250 hektar, därav 1 400 hektar beräknats
kunna uppodlas. Odlingsmarken utgöres huvudsakligen av torvjord med endast
obetydligt fastmarksjord. Tillgång till skog har tidigare saknats, men
har numera viss skogsmark överförts från domänstyrelsens förvaltning för
att upplåtas som gemensamhetsskog till redan upplåtna eller utlagda jordbrukaregnahem.
Myrens torrläggning, som till största delen utförts såsom
statligt reservarbete, påbörjades 1932. Kostnaderna härför beräknas hava
uppgått till omkring 1 300 000 kronor. Å företaget ha hittills nedlagts omkring
1 500 000 kronor. Hittills hava 19 jordbrukslägenheter överlåtits med
en sammanlagd areal av 383 hektar. 1935 startade egnahemsnämnden ett eget
jordbruk å området om 15 hektar odlad mark.

Efter att hava framhållit, att Kungl. Maj:t den 8 september 1944 förklarat
upplåtelser av kolonat eller jordbruksegnahem å Salt- och Fetmyran tills
vidare icke skulle äga rum, hava revisorerna gjort följande allmänna uttalande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår hava av statsmedel inemot
1 300 000 kronor förbrukats till avdikning och anläggande av vägar m. m. å
Salt- och Fetmyran för att å området utlägga kolonat. Resultatet har dock
icke motsvarat förväntningarna eller de gjorda uppoffringarna. Endast nitton
jordbrukslägenheter hava hittills upplåtits. Enligt uppgift från egnahemsnämnden
i Norrbottens län har icke någon upplåtelse av jordbrukslägenheter
förekommit sedan den 3 juni 1942. Utan tvivel beror detta på de
ofördelaktiga naturliga betingelserna för lönande jordbruk på området. Förutom
det hårda klimatet och den korta växttiden, vilka bero på läget, tillkomma
här särskilda svårigheter sammanhängande med markens beskaffenhet.
Marken består av myrjord, som är kalkfattig och lider brist på mineralisk
växtnäring. För att ernå tillfredsställande växtbetingelser måste
man tillföra den kalk i betydligt större myckenhet än som i regel erfordras
å fastmarksjord, varjämte kali och fosforsyra måste tillföras för att täcka
bristen på mineralisk växtnäring. Därtill kommer en för vissa norrländska
myrjordar speciell brist, nämligen brist på koppar, som måste tillföras i
form av kopparsulfat till icke oväsentliga kostnader. Det torde under sådana
förhållanden knappast finnas förutsättningar att driva ett ekonomiskt bärigt
jordbruk å Salt- och Fetmyran.

I detta läge uppställer sig frågan, huru man bör förfara med detta myrmarksområde.
Tanken att till Salt- och Fetmyran helt eller delvis lokalisera
den statliga fasta försöksverksamheten beträffande myrjord för övre
Norrland synes revisorerna emellertid icke välgrundad. Redan nu finnas i
Norrland två försöksgårdar å myrjord med i huvudsak samma naturliga för -

Riksdagens skrivelse nr 352.

25

utsättningar som ä Salt- oell Fetmyran, nämligen Gisselås oell Brännberg.
Något behov av en tredje försöksgård för sådana jordar torde icke förefinnas.
Föreställningen, att jordbruk under så ogynnsamma naturliga betingelser
som å Sall- och Fetmyran skulle bära sig i fonn av stordrift, torde
icke vara hållbar. Enligt av egnahemsnämnden upprättat förslag skulle till
återstående arbeten med dikning och väganläggningar m. m. å området erfordras
ytterligare närmare 400 000 kronor. Att staten skulle bidraga härtill
finna revisorerna icke tillrådligt. Vissa delar av området torde dock hava
förutsättningar att kunna utnyttjas för skogsbörd. En undersökning därom
kan enligt revisorernas mening göras av länets skogsvårdsstyrelse.

Till vad ovan anförts beträffande Salt- och Fetmyrans jordförmedlingsföretag
vilja revisorerna foga följande sammanfattning och erinringar beträffande
kolonisationsverksamhet å myrjord överhuvud taget.

Statsmakterna hava genom statsbidrag till vattenreglerings- och myrodlingsföretag
sökt skapa ökade försörjningsmöjligheter för den norrländska
befolkningen, närmast då dess jordbruksbefolkning. Att resultaten av dessa
insatser ofta icke blivit så goda, som man tidigare föreställt sig, är uppenbart,
och detta torde enligt revisorernas mening bero på att man icke på eli
riktigt sätt räknat med alla de faktorer, som påverka resultaten.

En viktig sådan är tillgången till skog. Skogstillgång och skogsskötsel utgöra
genomgående ett naturligt komplement till det norrländska jordbruket.
I allmänhet är skogen ett nödvändigt stöd för detta jordbruk. Saknas detta
stöd, måste kolonisation av vidsträckta myrmarker bliva vanskliga företag.

De norrländska myrarna äro ofta fattiga på för kulturväxterna erforderliga
mineraliska näringsämnen, vilka därför måste tillföras i form av konstgödsel.
Detta kan möjligen bliva ekonomiskt lönande, om åtminstone det
dybaraste växtnäringsämnet, kvävet, förekommer i tillräcklig mängd och i
för växterna upptagbar form. Örn även kväve saknas och sålunda måste
inköpas, blir det givetvis svårt att få jordbruket bärigt. Tillförlitliga och positivt
utslagsgivande markkarteringar böra därför förefinnas för de områden,
där staten skall i fortsättningen lämna bidrag till åtgärder för vattenreglerings-
och kolonisationsföretag. Det synes som örn detta hittills ej alltid
iakttagits vid sådana anslagsfrågors behandling.

Vidare måste beaktas, att sädesodling till mognad icke i någon större utsträckning
kan förekomma på de norrländska myrjordarna, som därför vid
jordbruksdrift väsentligen få avses för vall-, grönfoder- och rotfruktsodling.
Även örn efter tillförande av kalk och konstgödsel ganska stora foderskördar
kunna erhållas, så är dock detta foder betydligt mineralfatligare än samma
foderslag skördat på fastmarksjordar, varför bristsjukdomar ofta uppkomma
hos djuren vid ensidig utfodring med myrmarksfoder.

Nykolonisationer på de i allmänhet relativt näringsfattiga myrjordarna
komma som regel att med ofrånkomliga odlings- och byggnadskostnader bliva
ekonomiskt hårt pressade företag. Med hänsyn härtill böra myndigheterna
vid prövningen av föreslagna sådana företag mera än vad hit tills skett
uppmärksamma, i vad mån omfattande och kostsamma väganläggningar
måste komma att ytterligare belasta företagen.

Nu omnämnda svagheter vid myrmarksodlingar behöva givetvis icke göra
sådana odlingar under alla förhållanden oekonomiska och olämpliga, men
de nödvändiggöra noggrant övervägande av alla de omständigheter, som enligt
vad nu sagts påverka den ekonomiska bärigheten. Därvid lorch; det genomgående
visa sig, att där godartade myrjordar kunna med rimliga kostnader
dräneras och odlas i anslutning lill befintliga fastmarksjordbrak, de
ofta kunna bliva värdefulla tillskott lill de senare. Vid myrjordbruken annars
ofrånkomligt byggnadsbolag bortfaller då hell eller delvis, likaså be -

Riksdagens skrivelse nr 352.

26

hovet av omfattande väganläggningar. Genom fastmarksjordamas och myrjordamas
samordning i lämpliga växtföljder kan en mera tillfredsställande
näringsbalans erhållas i djurens foderstater än vid tillgodogörande enbart av
mineralfattigt myrmarksfoder. Då fråga är örn myrjordars utnyttjande för
fullständig nykolonisation, måste därför möjlighet finnas till att odlingsvärd
fastmarlcsjord skall kulma sammanläggas med myrjorden för att giva bättre
förutsättningar för jordbrukens bärighet.

Yttranden hava avgivits av domänstyrelsen, som bilagt yttrande av bland
annat överjägmästaren i Skellefteå distrikt, egnahemsstyrelsen, som bilagt uttalande
av egnahemsnämnden i Norrbottens län, samt norrlandskommittén (Del
II, s. 133—155).

Egnahemsstyrelsen har beträffande frågan om områdets fortsatta utnyttjande
framhållit, att styrelsen i annat sammanhang givit uttryck åt den uppfattningen
att kolonisationen borde kunna fortsättas i viss begränsad omfattning,
nämligen intill upplåtande av inalles ett femtiotal jordbrukslägenheten
Styrelsen bar anfört, bland annat, följande.

Ehuru såsom ovan anförts genom Kungl. Maj:ts beslut den 8 september
1944 frågan örn Salt- och Fetmvrans vidare utnyttjande ställts på framtiden,
kan egnahemsstyrelsen — med anledning av vad i denna fråga anförts, sedan
styrelsen genom sin underdåniga skrivelse den 23 maj 1944 underställde
Kungl. Majit skogstilldelningsfrågan — icke underlåta att framföra några
principiella synpunkter på. kolonisationsfrågan i Norrland. Statsrevisorernas
uppfattning synes närmast vara, att kolonisation överhuvud icke bör förekomma
av myrkomplex sådana som Salt- och Fetmyran, då enligt deras
mening förutsättningar saknas att där bedriva lönande jordbruk. Egnahemsnämnden
däremot synes hävda, att eftersom myrmarker av liknande
eller sämre beskaffenhet och i motsvarande eller sämre klimatologiskt läge
tidigare odlats, så bör ej heller Salt- och Fetmyran underkännas såsom
olämplig för nyodling och kolonisation. Egnahemsstyrelsen kan icke godtaga
någondera av dessa ståndpunkter. Gentemot statsrevisorerna kan anföras,
att om hänsyn skulle tagas till alla diknings-, nyodlings- och vägbyggnadskostnader
m. m., där fråga är om sedan gammalt odlad jord, så skulle särskilt
i Norrland men även i mellersta Sverige mångenstädes visa sig, att lönande
jordbruk icke heller där kan bedrivas. Statsmakterna ha också bland annat
av anförda skäl under en lång följd av år med bidrag understött avdikning,
nyodling och väganläggningar. På många håll, särskilt i Norrland och de
skogrika delarna av mellersta Sverige, torde jordbruket, där det bedrivits
sedan lång tid tillbaka, icke i och för sig vara lönsamt, ens örn man bortser
från sagda kostnader. Men det bedrives i allt fall som ett nödvändigt komplement
till skogsbruk eller utövandet av annan näring. Motiven härtill kunna
vara varierande. I vissa fall är måhända jordbruksdriften enda möjligheten
att kunna nyttiggöra arbetskraften under tider, då den icke finner sysselsättning
i skogsbruket, i andra fall är det måhända för täckande av behovet utav
färska livsmedel. Även ur allmänekonomisk synpunkt torde detta vara riktigt.
Överhuvud taget torde, örn de naturliga rikedomarna särskilt i Norrlands
skogar skola kunna utnyttjas på ett riktigt sätt, jordbruk få bedrivas mångenstädes,
där det i och för sig i själva verket icke är fullt lönsamt. Det bör
vidare hållas i minnet, att särskilt i övre Norrland befolkningen alltjämt befinner
sig i relativt stark tillväxt. För vinnande av försörjningsmöjligheter för
den växande befolkningen måste näringslivet utvecklas. I denna utveckling
måste även jordbruket komma i fråga. En viss fortsatt kolonisation torde

Riksdagens skrivelse nr 352.

27

därför alltjämt krävas därstädes. Härav följer emellertid icke — vilket närmast
synes vara egnahemsnämndens mening — att all jord skalle tagas i
anspråk, som ej är av sämre beskaffenhet eller sämre klimatologiskt belägen
än den tidigare för odling ianspråktagna jorden. Tvärtom bör — så långt det
är möjligt med hänsyn till näringslivets i övrigt beroende av jordbruk inom ett
visst område — vid all kolonisation de bästa jordarna i de bästa klimatologiska
och geografiska lägena i första hand utnyttjas. Otvivelaktigt finnas inom
Norrbottens läns kustbygd alltjämt stora och för odling lämpade godartade
odlingsområden, som, så långt det är möjligt med hänsyn till vad ovan anförts,
i första hand borde komma i fråga. På grund av rådande äganderätts- och
jorddelningsförhållanden m. m. äro de emellertid i stor utsträckning icke åtkomliga
för sådant ändamål, i vart fall icke på rimliga^ villkor. Egnahemsstyrelsen
har emellertid sin uppmärksamhet riktad härpå och har för avsikt
att undersöka framkomliga vägar, som möjliggöra att områdena kunna utnyttjas
för kolonisation.

I det läge som nu uppkommit beträffande Salt- och Fetmyrans jordförmedlingsföretag
vill egnahemsstyrelsen ansluta sig till den framförda tanken
på en ytterligare utredning rörande företagets förutsättningar, innan vidare
kolonisation igångsättes å detsamma. Med hänsyn bland annat till den ^kritik,
som av statsrevisorerna framförts rörande nykolonisation överhuvud å myrjordar,
synas vidare styrelsen skäl tala för att en allmän översyn verkställes
rörande de kolonisationsmöjligheter i Norrland, som i fortsättningen synas
vara att räkna med.

Norrlandskommittén har erinrat örn att kommittén redan tidigare givit uttryck
åt den uppfattningen, att ytterligare upplåtelser av jordbruksegnahem
å området icke böra ske och att frågan örn vilka alternativ för det framtida
utnyttjandet som kunna komma ifråga borde bliva föremål för övervägande.
Kommittén höll därvid före, att den fastmarksjord som finnes å området
eventuellt skulle bättre kunna utnyttjas för ett större jordbruk än för
flera smärre. Kommittén, som framhållit, att kommittén ännu icke tagit
slutlig ställning till hithörande spörsmål, har anfört, bland annat, följande.

Revisorerna framhålla att statsmakternas insatser att genom statsbidrag
till vattenreglerings- och myrodlingsföretag skapa ökade försörjningsmöjligheter
för den norrländska befolkningen ofta icke givit så goda resultat, sorn
man föreställt sig, och att detta beror pa att man icke pa ett riktigt sätt räknat
med alla de faktorer, som påverka resultaten. Bland sådana faktorer
omnämnas närings- och produktionsförhållandena på de norrländska myrarna.
Revisorerna synas närmast vara av den uppfattningen att den norrländska
myrodlingen endast i undantagsfall är ekonomiskt försvarbar. Vad av revisorerna
framföres, torde icke ge en rättvisande bild av de verkliga förhållandena
vid myrodling. Problemet om norrländsk myrodling torde icke kunna
avfärdas på sätt, som skett. Det finnes för närvarande en omfattande praktisk
och försöksmässig erfarenhet örn myrodlingen, och denna erfarenhet synes,
såvitt nu kan bedömas, ge problemet en i flera synpunkter annan karaktär
och räckvidd än revisorerna ge detsamma. Problemet måste bland annat,
leir att till fullo klarläggas, bedömas genom jämförelse med odlings- och
näringsförhållandena på fastmarksjorden.

Revisorerna framhålla myrarnas fattigdom på för kulturväxter erforderliga
mineralväxtämnen. Av vad revisorerna i det sammanhanget yttra,^ synes
man kunna få den uppfattningen alt revisorerna utgå från att odling å myrjord
endast kan bliva ekonomiskt lönande, örn åtminstone det dyrbaraste

28

Riksdagens skrivelse nr 352.

växtnäringsämnet, kvävet, förekommer i tillräcklig mängd och i för växterna
upptagbar form. Denna bild av myrarnas näringsförhållanden ger lätt en
felaktig inställning, då den icke kompletterats med motsvarande redogörelse
för den norrländska fastmarksjorden. Även fastmarksjordarna äro i behovav
kväve. Deras kväveinnehåll är lägre än myrjordens, där kväve visserligen
till att börja med oftast föreligger i sådan form, att det ej kan upptagas av
växterna, men genom odlingsåtgärder efter hand kan bringas till användbarhet.
Utförda försök ha vidare visat, att det är ekonomiskt försvarligt att tillföra
myrjorden växtnäring genom olika gödselmedel. Revisorerna förmena,
att tillförlitliga och positivt utslagsgivande markkarteringar böra förefinnas
för de områden, där staten skall lämna bidrag till vattenreglerings- och kolonisationsföretag.
Det bör här erinras om att markkarteringen, örn man
däri inlägger en analys av jordens halt av kali, fosforsyra och kalk, endast
utgör en detalj i den omfattande prövning som måste företagas, innan en
myrjord kan godkännas för odling. Den undersökning av myrjord, som numera
brukar verkställas för bedömande av dess värde för odling, är avsevärt
mera omfattande än vad markkarteringen innebär. Sålunda är t. ex. bestämning
av torvslag, torvdjup och underliggande fastmarksjord nödvändig
för konstaterande av en myrs odlingsvärde. Skall alltså en undersökning av
myrjord utgöra förutsättning för att statsbidrag skall utgå för vattenreglering
och kolonisation, måste den givas vida större omfattning än vad som
statsrevisorerna tänkt sig.

Revisorerna uttala sig också om värdet av de produkter, som erhållas från
myrjord, och säga bland annat, att de foderskördar, som erhållas, utgöra ett
foder, som är betydligt mineralfattigare än när samma foderslag skördas på
fastmarksjord. Denna skillnad skulle även vara till finnandes, när myrjorden
tillförts kalk och konstgödsel. Såvitt bekant föreligga inga som helst
försöksresultat, som giva anledning till ett generellt uttalande av denna ari.
Enligt gjorda undersökningar kan timotejhö från kalkad och konstgödslad
myr bliva fullt likvärdigt med motsvarande hö från fastmarksjord.

Vad nu anförts, innebär icke att kommittén vill utan reservation anbefalla
nyodling å myrjord och i varje fall ej när därmed avses att skapa underlag
för en kolonisation på huvudsakligen sådan jord — vilket också tagit sig
uttryck i kommitténs förslag örn att fortsatt kolonisation å Salt- och Fetmyran
ej skulle ske. Kommittén ansluter sig därför närmast till tanken att nyodling
av odlingsberättigad myrjord främst bör ske i anslutning till förefintliga
fastmarksjordar, och förmenar kommittén att myrjorden ofta kan på ett
tillfredsställande sätt komplettera fastmarksjorden ur produktionssynpunkt.
I vilken omfattning och under vilka omständigheter dylik odling bör komma
till stånd avses som nämnt att belysas i annat sammanhang.

Staten har bidragit med avsevärda belopp till torrläggning och utdikning
m. m. för att möjliggöra kolonisation av här avsedda områden. Det vill synas
som örn hittills vunna resultat av kolonisationsverksamheten knappast kommit
att motsvara de förväntningar som från början knutits till företagen.

Av revisorernas uttalande i fråga örn G. E. Broms’ egnahemsstiftelses
kolonisationsverksamhet framgår, att planer nu föreligga på utdikning avytterligare
områden. Revisorerna, som funnit väsentliga brister vidlåda kolonisationsföretaget
och gjort gällande, att förutsättningarna för ett bärkraftigt
jordbruk å området icke äro tillfredsställande, hava hyst betänkligheter mot
att dylika åtgärder nu vidtagas. Tveksamhet i fråga om en ytterligare ut -

Riksdagens skrivelse nr 352.

29

dikning har även anmälts av egnahemsstyrelsen, som förordat att en ytterligare
utredning först bör verkställas rörande förutsättningarna för företaget.
Jämväl riksdagen finner önskvärt, att en undersökning i angivna hänseende
kommer till stånd. Riksdagen vill emellertid ifrågasätta, huruvida icke
skäl föreligga att beträffande området meddela beslut av liknande innebörd
som i fråga om kolonisationsverksamheten vid Salt- och Fetmvran, d. v. s.
av innebörd att upplåtelser av kolonat eller jordbruksegnahem tills vidare
icke må äga rum. Riksdagen finner det nämligen mindre tillfredsställande att
denna kolonisationsverksamhet fortsättes utan att klarhet vunnits om att
förutsättningar föreligga för kolonisterna att erhålla nöjaktig bärgning. Vad i
ärendet framkommit giver enligt riksdagens mening i vart fall vid handen
angelägenheten av att vid val av odlingslotter tills vidare endast de ur jordbrukssynpunkt
mest lämpliga exploateras.

Riksdagen vill i detta sammanhang tillika erinra om att norrlandskommittén
i de i ärendena avgivna utlåtandena dels framhållit önskvärdheten av att,
innan ytterligare åtgärder vidtagas från statens sida för den fortsatta kolonisationen
på den Bromsska stiftelsens områden, kommmittén måtte beredas
tillfälle att närmare bilda sig en uppfattning om förhållandena, dels ock
anmält, att kommittén i annat sammanhang kommer att söka underkasta
spörsmålet om myrodlingen i allmänhet i Norrland en mera fullständig
granskning.

Riksdagen har velat giva Kungl. Majit tillkänna vad riksdagen sålunda
anfört.

10:o)

Statens provningsanstalt.

Under handelsdepartementet, § 33, hava revisorerna gjort vissa erinringar
beträffande den statliga eller av statsunderstödda institutioner bedrivna provningsverksamheten
(Del I, s. 170—175).

Revisorerna hava till en början erinrat, att staten under en följd av år bedrivit
provningsverksamhet vid statens provningsanstalt och Chalmers provningsanstalt,
ävensom framhållit, att, i anslutning till en av statskontoret den
30 juni 1932 framlagd utredning Kungl. Majit den 26 maj 1933 (nr 244) utfärdat
cirkulär angående anlitande i vidgad omfattning av förstnämnda anstalt.
I cirkuläret föreskrevs, att statliga myndigheter och institutioner vid
förekommande behov av provningar och undersökningar, tillhörande statens
provningsanstalts verksamhetsområde, skulle, i den mån de icke hade tillgång
till egna anordningar för utförande av sådana provningar och undersökningar,
i största möjliga utsträckning för ändamålet anlita statens provningsanstalt.

Provningsverksamhet förekommer emellertid, framhålla revisorerna vidare,
även vid andra statliga och statsunderstödda institutioner än statens
provningsanstalt. Revisorerna, som ansett det vara av intresse att undersöka
denna verksamhets omfattning och organisation, hava därvid utrönt, att

30

Riksdagens skrivelse nr 352.

provningsverksamhet bedrives vid vissa av tekniska högskolans i Stockholm
institutioner, särskilt institutionerna för byggnadsstatik och byggnadsteknik,
statens hantverksinstitut, statens institut för folkhälsan, vissa av de
affärsdrivande verken, försvarsväsendets kemiska anstalt samt textilinstitutets
i Borås materialprovningsanstalt m. fl. forskningsinstitut.

Revisorerna, som närmare redogjort för omfattningen av de olika institutionernas
provningsverksamhet, hava gjort följande allmänna uttalande.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att vid sidan av statens provningsanstalt
och den därmed samarbetande Chalmers provningsanstalt ett flertal
statliga och statsunderstödda institutioner bedriva provningsverksamhet.

Revisorerna hava uppmärksammat, att i vissa fall såväl statens provningsanstalt
som andra institutioner utföra samma slags prov och däröver utfärda
intyg. Revisorerna äro icke övertygade om att övriga institutioner härvid
besitta samma förutsättningar som statens provningsanstalt.

Samarbetet mellan statens provningsanstalt och övriga institutioner synes
i stort sett vara tillfredsställande. Antalet institutioner, som bedriva provningsverksamhet
av olika slag, är emellertid så stort att det icke utan närmare
undersökning kan avgöras, om den nuvarande organisationen är ändamålsenlig
och icke för statsverket medför onödiga kostnader. Statens provningsanstalt
går årligen med underskott, oaktat taxorna de senaste åren något
höjts. Därest verksamheten ökas, torde emellertid underskottet kunna
förväntas minska. Med hänsyn härtill är det önskvärt, att provningsverksamheten
i så stor utsträckning som möjligt koncentreras till provningsanstalten.
Därigenom torde även kostnaderna för personal, lokaler och maskiner m. m.
kunna nedbringas vid andra institutioner. På grund härav vilja revisorerna
förorda, att en översyn kommer till stånd angående den statliga provningsverksamhetens
organisation. Därvid bör även undersökas, om icke vissa laboratorier
eller institutioner böra upphöra eller inordnas under statens provningsanstalt.

Beträffande den vid tekniska högskolan bedrivna provningsverksamheten
vilja revisorerna uttala, att det måste anses anmärkningsvärt, om institutionsföreståndarna
själva skulle kunna bestämma omfattningen av sina institutioners
provningsverksamhet. Avgörandet härav bör tillkomma styrelsen för
tekniska högskolan, som givetvis i detta hänseende bör samarbeta med statens
provningsanstalt.

Yttranden hava avgivits av försvarets fabriksstyrelse, statens institut för
folkhälsan, styrelsen för statens provningsanstalt samt styrelsen för tekniska
högskolan i Stockholm, som bifogat yttrande av högskolans lärarkollegium
med därvid fogad reservation (Del II, s. 159—162). Fabriksstyrelsen och
styrelsen för statens provningsanstalt hava anslutit sig till revisorernas förslag
om utredning rörande den statliga provningsanstaltens organisation. Statens
institut för folkhälsan har framhållit, att provningsanstaltens och institutets
arbetsområden i allt väsentligt läge så utanför varandra, att någon intressekonflikt
icke förelåge eller kunde väntas uppkomma. Styrelsen för tekniska
högskolan har framhållit att, därest det skulle befinnas påkallat att
institutionsföreståndarnas självbestämmanderätt med avseende på den vid
respektive institutioner bedrivna provningsverksamheten inskränkes, denna
fråga borde göras till föremål för reglering i de nya stadgar för de tekniska
högskolorna, som torde komma att utarbetas i samband med högskolornas
förestående omorganisation.

Riksdagens skrivelse nr 352.

31

Den av revisorerna verkställda undersökningen har givit vid handen, att
provningsverksamhet bedrives förutom av statens provningsanstalt och den
därmed samarbetande Chalmers provningsanstalt jämväl av ett flertal statliga
och statsunderstödda institutioner. I en del fall synas dessa institutioner
även börjat bedriva provningsverksamhet berörande provningsanstaltens
verksamhetsområde och även reklamerat i syfte att giva verksamheten förvärvsmässig
karaktär. Det vill förefalla riksdagen som en dylik verksamhet
icke väl harmonierar med de i 1933 års cirkulär meddelade föreskrifterna.
Det förtjänar i detta sammanhang påpekas, att provningsanstaltens rörelse
årligen medfört betydande underskott. Riksdagen, som ifrågasätter huruvida
det kan anses ekonomiskt eller ändamålsenligt att utrusta ett flertal institutioner
med provningsmaskiner av likartat slag, delar revisorernas åsikt att
en översyn i fråga om den statliga provningsverksamheten bör komma till
stånd.

Riksdagen anhåller alltså, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning
av frågan om den statliga provningsverksamhetens organisation.

Stockholm den 16 juni 1945.

Med undersåtlig vördnad.