10
Riksdagens skrivelse nr 325—326.
slagit riksdagen medgiva, att Kungl. Maj :t må bemyndiga järnvägsstyrelsen att
på villkor, som i statsrådsprotokollet angivits och i övrigt bestämmas av Kungl.
Maj :t, å kronans vägnar åtaga sig borgensansvar för lån till aktiebolaget Svenska
godscentraler, aktiebolaget Landtransport och aktiebolaget Nordisk biltjänst
intill ett belopp av 2 000 000 kronor.
Till frågan örn statens järnvägars delägarskap i den bil- och transportförmedlingsverksamhet,
som bedrives av aktiebolaget Svenska godscentraler och
därmed samförvaltade företag, hava statsmakterna redan år 1942 tagit ställning.
Även örn dessa företags utvecklingsmöjligheter och räntabilitet för närvarande
te sig svårbedömliga, anser riksdagen sig böra medgiva, att staten i proportion
till sitt aktieinnehav medverkar till anskaffande av erforderligt kapitaltillskott
för företagens verksamhet.
Mot de av departementschefen förordade formerna för denna medverkan har
riksdagen ej funnit anledning till erinran. I den mån de enskilda intressenterna
i stället för att ikläda sig borgen för lån till de gemensamt ägda företagen,
i enlighet med vad i propositionen förutsatts, själva utlåna medel till dessa, må
Kungl. Maj :t äga att, därest ränteläget ändras eller förhållandena i övrigt det
påkalla, besluta örn härav föranledd ändring i räntan på lånen.
Riksdagen får under åberopande av det anförda anmäla, att riksdagen, med
bifall till Kungl. Maj :ts förslag, medgivit, att Kungl. Maj :t må bemyndiga
järnvägsstyrelsen att på villkor, som i statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 2 mars 1945 angivits och i övrigt bestämmas av Kungl.
Maj :t, å kronans vägnar åtaga sig borgensansvar för lån till aktiebolaget Svenska
godscentraler, aktiebolaget Landtransport och aktiebolaget Nordisk biltjänst
intill ett belopp av 200 000 kronor.
Stockholm den 7 juni 1945.
Med undersåtlig vördnad.
Nr 326.
Godkänd av första kammaren den 7 juni 1945.
Godkänd av andra kammaren den 7 juni 1945.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner
om förstatligande av de svenska gat- och kantstensindustrierna.
(Statsutskottets utlåtande nr 153.)
Till Konungen.
I de likalydande motionerna 1:27 och II: 80 har hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla dels att en allsidig utredning örn förstatligande
av de svenska gat- och kantstensindustrierna måtte företagas, dels
ock att riksdagen snarast möjligt måtte föreläggas de förslag till åtgärder, till
vilka utredningen må föranleda.
Riksdagens skrivelse nr 326.
11
flat- och kantstensindustrien är, såsom riksdagen tidigare vid olika tillfällen
i samband med prövning av föreliggande frågor örn anslag till statliga steninköp
haft anledning erinra, en jämförelsevis ling industri, huvudsakligen beroende
av utländsk efterfrågan. Den av svensk granit huggna gatstenen är
alltjämt att anse som ett fullt tidsenligt vägbeläggningsmaterial. Framförallt
på platser, där beläggningarna liro utsatta för stark påfrestning, framträder
den svenska gatstenens värde, något som bör beaktas vid bedömandet av gatstensindustriens
förmåga att framdeles hävda sig på såväl den utländska som
den inhemska marknaden.
Till belysning av den svenska gatstensindustriens karaktär av exportindustri
ina framhållas att under normala förhållanden cirka 90 procent av tillverkningen
exporteras. Vid slutet av 1920-talet, då industrien nådde sin hittills
största omfattning, sysselsattes inom densamma i runt tal 7 000 man mot för
närvarande cirka 1 000 man. Den därefter inträffade depressionens botten
nåddes år 1935 med en exjjort av i runt tal 93 000 ton. År 1936 hade emellertid
exporten fördubblats och uppgick följande år till 274 000 ton. Därefter
ledde de internationella förvecklingarna till en förnyad nedgång. Under det
senaste världskriget har avsättningen å den utländska marknaden av naturliga
skäl praktiskt taget upphört. De samhälleliga ingripanden, som därvid påkallats
av ett ovanligt svårt arbetslöshetsläge, ha — förutom i offentliga vägarbeten
och andra hjälpåtgärder av vanlig typ — bestått i statliga inköp av gatsten.
Avsättningsmöjligheterna för gatsten på den inhemska marknaden hava av
företagarna åtminstone tidigare endast i mycket begränsad utsträckning tillvaratagits.
På grund härav och till följd av den hämmade exporten har gatstensproduktionen
sedan en lång följd av år tillbaka krävt starka, av sociala omsorger
betingade statsingripanden. Trots dessa och trots att stenen till alldeles
övervägande del användes på de allmänna vägarna står staten utan möjlighet
att utöva något direkt inflytande över de olika firmornas sätt att tekniskt och
förvaltningsmässigt ordna produktionen.
I sitt i mars år 1939 avgivna betänkande har 1937 års granitutredning, som
tillkom enligt hemställan av 1936 års riksdag, vitsordat behövligheten av koncentration
av gat- och kantstensindustrien till geografiskt skilda, med lämpliga
berg utrustade områden, varvid genom ändamålsenliga sammanslagningsåtgärder
nuvarande splittring av verksamheten på ett flertal sinsemellan med
varandra inom samma område konkurrerande firmor borde motverkas. Detta
förslags realiserande torde vara en grundförutsättning för att den svenska gatstensindustrien
åter skall bliva bärig. Det lärer dock knappast vara att hoppas
att en dylik koncentration skall kunna åstadkommas utan statligt initiativ
och utan statlig medverkan.
Där granitbrottens belägenhet och de lokala förhållandena i övrigt göra så
lämpligt förtjäna också undersökas möjligheterna till fortsatt övergång från
småbrottsdrift, vid vilken stenhuggaren själv tar ut blocket ur berget, till storbrottsdrift,
vid vilken blocken av särskilda dagsverkare sprängas och uttagas
ur granitbrotten. En sådan övergång torde åtminstone för västkustens del alltjämt
betraktas som en ganska nödvändig rationaliseringsåtgärd. En svårighet,
sorn kan inverka hindrande på denna koncentration, är egnahemsväsendets utbredning
inom stenhuggarkåren. Men enligt vad som upplysts torde denna
svårighet åtminstone på vissa platser ej vara oövervinnlig. Även örn såsom
önskvärt är driften vid en del mindre brytvärdiga småbrott nedlägges torde
12
Riksdagens skrivelse nr 326.
nämligen arbetarna vid dessa kunna sysselsättas å andra platser, ej mera avlägsna
än att de kunna bo kvar i sina egna hem.
Även behoven av en mera fullständig samt också mera tidsenlig maskinutrustning
(borrmaskiner, kranar och transportmedel) kräva ökad uppmärksamhet.
En annan av motionärerna påvisad olägenhet är konkurrensen om bergområden,
vilka inom de olika stenkommunerna mindre planmässigt inköpas eller
arrenderas av de skilda stenföretagen. Härigenom torde produktionskostnaderna
onödigt ökas.
I den mån den yngre arbetskraften sökt sig bort från industrien eller rättare
med hänsyn till reglerna för statsbeställningarna varit förhindrade arbeta inom
densamma har nyrekryteringsfrågan efter hand blivit ett alltmer aktuellt problem.
Frågan hur lärlingar skola kunna utbildas och tillförsäkras sin framtida
utkomst från yrket har hittills av företagarna lämnats så gott som helt obeaktad.
De yngre stenhuggarna hava i stor utsträckning varit att söka bland
de äldres söner, vilka läll sig yrket av sina fäder. En förutsättning för stenindustriens
fortbestånd lärer vara att ny arbetskrafts anställning och utbildning
kan ske efter mera tidsenliga principer.
Icke endast en teknisk utan också en ekonomisk och rent förvaltningsmässig
rationalisering av driften anses påkallad. Vid sidan av fyra från varandra
åtminstone förvaltningsekonomiskt helt skilda storföretag arbetar inom denna
industrigren ett tiotal andra firmor av växlande storleksordning. Örn en
koncentration ägde rum kunde, såsom motionsvis framhållits, förvaltningskostnaderna
nedbringas, upplags- och utlastningsplatser centraliseras och de maskinella
anordningarna bättre utnyttjas.
Såsom förut erinrats framlade 1937 års granitutredning sitt betänkande i
mars 1939 eller alltså före det senaste världskrigets utbrott. De ändrade förhållanden,
som kriget medfört särskilt vad exportmarknaden beträffar, lära,
göra det befogat, att en förnyad undersökning nu företages örn gatstensindustriens
framtidsutsikter och örn utvägarna att genomföra den sanering av densamma,
som med varje år som går framstår som alltmera betydelsefull. Vid nu
nämnd undersökning bör även övervägas lämpligheten av ett statligt övertagande
av gat- och kantstensindustrien.
Även av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som genom sitt handhavande av
de statliga gatstensinköpen förvärvat en ingående kännedom örn hithörande
produktion, har vitsordats, att den nuvarande splittringen inom gatstensindustrien
medför olägenheter. Styrelsen har också förordat, att en utredning rörande
gat- och kantstensindustrien kommer till stånd.
Sammanfattningsvis vill riksdagen alltså framhålla behovet av snara åtgärder
under statens medverkan för en teknisk och ekonomisk omläggning och en allmän
rationalisering av den svenska gatstensindustrien. Ett sådant krav måste
framträda som särskilt berättigat på grund av de enskilda företagarnas oförmåga
att ordna den för arbetarna synnerligen påfrestande gatstenstillverkningen
så, att den kan lämna de däri sysselsatta en något så när tillfredsställande försörjning.
Vad riksdagen sålunda anfört avser i huvudsak själva gat- och kantstensindustrien.
Vid sidan härav förefinnes inom stendistrikten en betydande tillverkning
av block- och byggnadssten. Block- och byggnadsstenstillverkningarna
äro emellertid i allmänhet lokalt skilda från gatstenstillverkningen och förutsätta
i varje fall hos stenhuggaren en annan utbildning och arbetsteknik. Företagsmässigt
sett torde emellertid dessa båda senare produktionsgrenar lia ett
Riksdagens skrivelse nr 326—327.
13
sådant samband med gatstenstillverkningen att en kommande utredning ej bör
uteslutas från att taga även deras organisationsproblem i betraktande.
I anslutning till de i ämnet väckta motionerna får riksdagen hos Kungl. Maj :t
anhålla om en allsidig och förutsättningslös utredning rörande rationalisering
av den svenska gat- och kantstensindustrien med beaktande därvid humvida
ett förstatligande av densamma kan vara påkallat, samt örn framläggande för
riksdagen av de förslag till åtgärder, som av utredningen kunna föranledas.
Stockholm den 7 juni 1945.
Med undersåtlig vördnad.
Nr 327.
Godkänd av första kammaren den 7 juni 1945.
Godkänd av andra kammaren den 7 juni 1945.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående höjning av medlemsbidraget till de erkända
lokalsjukkassorna m. m.
(Statsutskottets utlåtande nr 140.)
Till Konungen.
I propositionen nr 1 har Kungl. Maj :t under femte huvudtiteln (punkterna
53 och 55) föreslagit riksdagen att såsom förslagsanslag för budgetåret 1945/46
anvisa till Bidrag till sjukkassor 32 500 000 kronor och till Moderskapspenning
2 300 000 kronor.
Därefter har Kungl. Maj :t, med ändring av ovannämnda förslag i vad detsamma
avser anslag till bidrag till sjukkassor, i propositionen nr 175, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 23
februari 1945, föreslagit riksdagen att dels godkänna de ändrade grunder för
medlemsbidrag till de erkända lokalsjukkassorna, som av departementschefen
förordats, att tillämpas från och med den 1 juli 1945, dels till Bidrag till sjukkassor
för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag av 33 100 000 kronor,
dels ock godkänna de ändrade grunder för vederlag till centralsjukkassa för
biträde vid handhavandet av verksamheten enligt förordningen örn moderskapspenning,
som av departementschefen förordats, att tillämpas från och med den
1 juli 1945.
Den i sistnämnda proposition framlagda utredningen har på ett övertygande
sätt påvisat, att behov föreligger av höjda medlemsbidrag till de erkända lokalsjukkassorna.
I fråga örn storleken av bidragshöjningen har Kungl. Maj :ts förslag
ej föranlett erinran från riksdagens sida. Riksdagen har alltså medgivit,
att bidraget per år och medlem till lokalsjukkassa höjes med i allmänhet 50 öre
men i fråga örn lokalsjukkassa i de fyra nordligaste länen med en krona.