RIKSDAGENS PROTOKOLL

1945.

Andra kammaren.

Nr 7.

Tisdagen den 6 februari.

Kl. 4 em.

Justerades protokollen för den 30 och den 31 nästlidna januari samt den 3
innevarande februari.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner;; och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 37, angående anslag till jordbrukstekniskt institut m. m.; och

nr 38, angående ändring i grunderna för lån från jordbrukets maskinlånefond
m. m.; samt

till statsutskottet propositionen, nr 45, angående utläggande av vissa beställningar
för försvarsändamål.

Föredrogs och remitterades till bevillningsutskottet den på bordet liggande
motionen nr 451 av herrar Landgren och Nilsson i Landskrona.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 1, 12, 15, 16,
23 och 25, första lagutskottets utlåtanden nr 1 och 2, andra lagutskottets utlåtande
nr 1 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr 2 och 3.

Föredrogs den av herr Thorell vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, i anledning av vissa svårigheter
för landets jordbrukare till följd av den väntade konflikten inom
verkstadsindustrien.

Kammaren biföll denna anhållan.

Föredrogs den av herr Svensson i Ljungskile vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet, angående tolkningen
av vissa bestämmelser rörande beskattningen av sjömän.

Kammaren biföll denna anhållan.

Andra kammarens protokoll 1945. Nr 7. 1

§ 3.

§ 4.

§ 5.

§ 6.

Nr 7.

Tisdalen den o februari 1945.

§ 7.

Interpellation. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Spångberg, som anförde: Herr talman! De senaste årens militärberedskap
har i vissa trakter av vårt land medfört omfattande intrång på egendom
och fastigheter. Lokaler och byggnader tagas i bruk för militära ändamål, åkrar
och annan mark förstöras genom grävnings- och sprängningsarbeten, vägar
köras sönder, skog fälles ned och stora områden stångås kring gårdar, varigenom
arbete med jordbruk, bärgning av skörd och dylikt försvåras. Dessa åtgärder
ha mötts med förståelse från civilbefolkningens sida. Men militären har
ibland vid dispositioner och arbeten samt i fråga örn tillstånd och uppgörelser
beträffande skador gått till väga på ett sätt, som väckt missnöje även hos de
mest lojala och offervilliga medborgarna.

Som exempel kan anföras att skog hugges ned utan att ägarna ens underrättas.
Upplysning örn dylika avverkningar har i något känt fall ägaren erhållit
av personer, som händelvis gått över området långt efter det skogsfällningen
ägt rum. Den nedhuggna skogen kan bli liggande en längre tid utan att tillvaratagas,
varigenom stora värden gå förlorade. I något fall har militären sålt
virke till annan privatperson utan att ägaren i förväg fått vetskap därom. Under
förhållanden, som här berörts, uppstå lätt svårigheter då skadorna slutligen
skola regleras.

Som exempel på svårigheter som uppstå vid jordbruk genom beredskapsåtgärder
kan anföras ett fall, då en gård kringgärdats med taggtrådshinder,
varigenom skördearbetet och inforsling av grödan försvårades. Stranden kring
ett näralig-gande vatten avspärrades även med taggtrådshinder, varigenom
kreaturen avstängdes från dricksvatten, som sedan fick bäras upp till betesmarken,
vilket medförde ett betydande arbete. En träddunge på säkert hundratalet
småträd förstördes och andra skador åstadkommos. Sammanlagt omkring
24 000 kvm mark hade tagits för värngrupp och taggtrådshinder. För allt detta
lämnades en ersättning av 282 kronor 26 öre, vilket ej kan anses täcka den skadegörelse
och det merarbete, som åsamkades ägaren. Då militären efter en tid
lade beslag på nya områden och skulle företaga stora grävningar bl. a. i trädgården,
vägrade ägaren att lämna medgivanden, såvida han i förväg ej kunde
få veta skadornas omfattning och ersättningen för dessa. Någon sådan upplysning
lämnades ej, utan grävningar utfördes och värn m. m. anlades utan
att uppgörelse med ägaren skett. Vilken oförståelse militären visade framgår
bl. a. av att en grop på några kvm grävdes alldeles intill en fristående stenkällare
på vilken stenmuren härigenom förlorade sin isolering, varigenom fara
för frost uppstod. Till ägarens framförda önskemål att undvika denna fara
genom att gräva gropen omkring en meter från källaren togs ingen hänsyn.

På en annan plats behövde ett beredskapsförband några lass lös jord. Denna
togs genom att gräva upp en enskild väg, trots att det varit lättare att taga
jord var som helst vid sidan örn vägen. Ett påpekande av det oriktiga i att under
sådana förhållanden gräva sönder vägen besvarades med att: »vi ta jord var
vi vill».

På ägorna lios en sjuklig småbonde med ekonomiska svårigheter hade ett
beredskapsförband åstadkommit markförstörelse samt avverkat skog. Då han
sände räkningen till truppförbandet fick han räkningen i retur med påskrift
att ersättning ej kunde lämnas, då han fått skogen avverkad gratis. Virket
hade ej lämnats till ägaren utan låg reserverat för militärens räkning.

Dessa fall, som förekommit inom ett rätt begränsat område, lia närmast anförts
som exempel på hur det ofta går till. De skulle kunna utökas med andra
fall, exempelvis då Folkets hus och andra lokaler och byggnader tagits i bruk
för militära ändamål, varvid full ersättning ej alltid lämnats för förluster som

Tisdagen den 6 februari 1945.

Nr 7.

Interpellation. (Forts.)

uppstått eller för reparationer, som fått utföras på grund av skador uppkomna
under förläggningstiden.

Då av allt att döma en viss avspänning ur krigsfarosynpunkt råder för närvarande
i vårt land, bör största möjliga hänsyn kunna tågås för att undvika
nya skadegörelser av här anförda slag. Så torde emellertid inte vara fallet.
Jag har nyligen mottagit ett brev från en plats i Värmland med uppgift, att
militären ytterligare skall hugga ned skog till de väldiga arealer, som tidigare
rensats på skogsbestånd. Man frågar örn detta ej är överflödigt i nuvarande
läge med tanke på att försvars arbeten pågått där sedan våren 1940.

Av vad här anförts torde framgå såsom önskvärt att de militära beredskapsförläggningama
undvika att anställa nya skador, att överenskommelse med
ägare till skog och mark sker före ingrepp och anläggningsarbeten samt att
värderingsorganen effektiviseras, så att skador kunna regleras i snabbare takt
och att skäliga ersättningar lämnas för uppkommen skadegörelse. Hur nödvändigt
detta är framgår bl. a. av ett uttalande av chefen för FO-stabens domänavdelning
i Karlstad, då han förra sommaren i Värmlands Folkblad påpekade,
att det i Värmland säkert fanns 10 000 oreglerade ersättningsärenden. Minstetthundra
klarades av varje vecka, och under första halvåret 1944 hade cirka
680 skadeståndsärenden avgjorts. Det framgår emellertid av detta uttalande
att en långt hastigare takt är av behovet påkallad, örn det ej skall dröja flera
år, innan nu oreglerade ersättningsfall hinna avgöras.

Med hänvisning till vad här anförts anhåller jag att till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet få framställa följande interpellation:

Kan det beträffande den fortsatta militära beredskapen väntas, att åtgärder
komma att vidtagas dels för att organisatoriskt möjliggöra en snabbare och
rättvisare värdering av hyror, skador å lokaler och byggnader, markskador,
skogsfällning, arrenden, sönderkörda vägar och dylikt och dels så att vid beredpkapsförläggningar
och försvarsanordningar större hänsyn tages till önskemål
fran civilbefolkningens sida, så att mark, skog samt annan egendom och värden
ej skadas och förstöras, då detta kan undvikas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.12 em.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 7.

Onsdagen den 7 februari 1945.

Onsdagen den 7 februari.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Herr statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 32, med förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den
8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker
;

nr 33, med förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen
den 21 juni 1940 (nr 561) örn tilläggsskatt å bensin, m. m.;

nr 34, med förslag till förordning om fortsatt uppskov med ikraftträdandet
av föreskriven skatt å motorsprit;

nr 35, med förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den
18 juni 1937 (nr 481) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser örn stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper;

nr 39, angående ersättning för vissa genom krigsförhållandena uppkommande
förluster för statstjänstemän m. fl.;

nr 43, med förslag till förordning angående fortsatt giltighet av förordningen
den 19 november 1943 (nr 778) örn tillfällig nedsättning av skatten för vissa
automobiler;

nr 44, med förslag till lag örn ändring i 1, 2 och 9 kap. vattenlagen; och

nr 47, angående inrättande av en överingenjörsbefattning vid försvarets fabriksverk
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

Svar pti fråga. Herr talmannen lämnade pa begäran ordet till

Hans excellens herr statsministern Hansson, som anförde: Herr talman!
Herr Svedman har frågat mig, vilka möjligheter regeringen har att utreda
ursprunget till och förhindra upprepandet av sådana torpederingar, som ägt
rum under de senaste månaderna mot svenska fartyg i Östersjön och som krävt
över hundra människoliv.

Möjligheterna att utreda ursprunget till ifrågavarande torpederingar äro
sannolikt för närvarande ringa. Som bekant pågår emellertid en undersökning
rörande Hansas och Venersborgs undergång. Något uttalande örn resultatet
av denna undersökning kan jag icke göra.

Vid anfallen mot Landsort och Gute, varvid torpedbanan siktades nära fartygen,
voro säkerligen torpederna försedda med s. k. sänkregel, varigenom de
bringas att sjunka efter utgången distans. Vid båda dessa anfall utfördes
sjunkbombsanfall mot den anfallande ubåten, men dessa anfall ha synbarligen
icke medfört något resultat. En starkt bidragande orsak härtill är, att vid
bägge tillfällena något periskop icke siktades, utan sjunkbombfällningen
måste ske enbart med ledning av den siktade torpedbanan. Enda möjligheten

Onsdagen den 7 februari 1945.

Nr 7.

Svar på fråga. (Forts.)

att i dylika fall kunna identifiera angriparen synes vara att genom sjunkbombanfall
skada ubåten så, att den tvingas upp till ytan.

Möjligheterna att förhindra ett upprepande av övergreppen äro begränsade.

Örn ursprunget till torpederingama icke kunnat fastställas, torde hänvändelser
på diplomatisk väg till de krigförande icke ge önskat resultat. Den utväg
som står till buds är ökat skydd för sjöfarten av örlogsfartyg och flygplan.
Eskortering av svensk handelssjöfart utföres och omfattar kuststräckan Landsort—Trelleborg
samt Ålandshav. Gotlandstrafiken har givits ökat skydd. Sålunda
skyddas trafiken för närvarande av flera örlogsfartyg och, när vädret
tillåter det, även av flygplan. Den spanings- och patrullverksamhet, som örlogsfartyg
och flygplan i övrigt utföra i våra farvatten, bidrager också till
möjligheterna att införskaffa underrättelser om befintligheten av främmande
ubåtar i oss angränsande farvatten och att förhindra angrepp på svensk sjöfart.

Härefter yttrade

Herr Svedman: Herr talman! Jag skall be att till hans excellens få framföra
mitt tack för svaret på min fråga. Den framställdes, då underrättelsen
ingick om att sjöförbindeisema mellan Gotland och det övriga Sverige tills
vidare måst avbrytas. Genom de senaste veckornas uppseendeväckande händelser
i Östersjön har Hansakatastrofen kunnat sättas in i ett sammanhang som
tidigare icke varit förutsett.

Torpederingama mot svenska fartyg, av vilka åtminstone två ägt rum mitt
på dagen och vid fullgod sikt, ha för en krigförande makt icke haft det ringaste
militära intresse. Endast önskan att öva våld och åstadkomma skadegörelse
har varit bevekelsegrunden, och all internationell rätt har kastats å sido.

Regeringens åtgärder till skydd för sjöfarten ha varit berömliga med hänsyn
både till deras snabbhet och deras effektivitet.

örn icke ursprunget till torpederingama kunnat fastställas, torde hänvändelser
till de krigförande makterna på diplomatisk väg knappast ge önskvärt
resultat, säger statsministern. Ja, även om adressaterna i detta fall äro till antalet
mycket begränsade, medger jag, att örn man icke kan överbevisa. den
skyldige örn hans skuld, torde en framstöt ge ett magert resultat. Emellertid
framstå för mig dessa anfall på svenska fartyg såsom en yttring av bristande
respekt för rikets suveränitet, och ser man saken så, måste man betrakta en
reaktion, även örn den sker på diplomatisk väg, som ett uttryck för en fast
vilja att hålla vår nationella frihet utanför den ständigt växande farozonen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Herr statsrådet Erlander erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Svar på fråga.
Ledamoten av denna kammare herr Johansson i Stockholm har till mig riktat
följande fråga:

Vem har givit den för spioneri åtalade italienareni Senise utresetillstånd och
av vilken anledning har detta tillstånd beviljats?

Till svar å den framställda frågan får jag anföra följande:

Senise, som häktats och ställts under tilltal vid domstol för bland annat olovlig
underrättelseverksamhet, har under målets handläggning av domstolen blivit
försatt på fri fot. Han bär därefter den 14 januari 1945 över Malmö niro
st ur riket.

Under normala förhållanden äger som bekant utlänning, som vistas här i riket,
rätt att lämna landet utan att härför erfordras medgivande av svensk myn -

Nr 7.

Onsdagen deli 7 februari 1945.

Svar på fråga. (Forts.)

(likhet. Denna principiella utresefrihet Ilar under det nu pågående kriget hittills
kunnat bibehållas, ehuru givetvis nied en del inskränkningar. I den särskilda
utlänningskungörelsen den 11 december 1942 har visserligen införts
ett stadgande, att utlänning icke må lämna riket med mindre han innehar utresetillstånd.
Denna bestämmelse är emellertid en beredskapsföreskrift, avsedd
att tillämpas vid krig eller krigsfara, efter det att Kungl. Majit därom förordnat.
Sådant förordnande har icke lämnats, och stadgandet har alltså icke
satts i kraft.

I kungörelsen den 1 september 1939 med vissa särskilda föreskrifter om tillsyn
över utlänningar, sådan denna kungörelse efter ändringar åren 1940 och
1943 numera lyder, har emellertid den inskränkningen i utresefriheten införts,
att utlänning icke får utan tillstånd av socialstyrelsen (numera utlänningskommissionen)
eller länsstyrelse utresa ur riket å annan ort än passlcontrollort.
Vidare har genom kungörelser i augusti och september 1944 meddelats förbud
för norska respektive danska medborgare att överhuvud taget lämna riket utan
särskilt tillstånd.

Semso är varken norsk eller dansk medborgare, och han har utrest över Malmö,
som är passkontrollort. Särskilt tillstånd för honom att lämna riket har sålunda
författningsmässigt icke varit erforderligt.

Senise innehade ursprungligen italienskt hemlandspass, gällande till den 26
mars 1944 med visering för vistelse i hela riket till och med den 15 mars samma
år. Detta pass skall han, enligt uppgift, ha förlorat, varför härvarande italienska
representation för honom utställt ett provisoriskt nationalitetscertifikat
i avvaktan på besked från Italien, huruvida nytt hemlandspass skulle få
för honom utfärdas. Han hade ansökt om förlängd visering utan att certifikatet
bifogats ansökningen, men denna ansökan vilade i avbidan på passfrågans
lösning samt på utgången av den mot honom förda rättegången.

Då Senise den 14 januari 1945 utreste ur landet, företedde han i passkontrollen
ett tyskt pass (Fremdenpass), utfärdat två dagar tidigare av tyska
legationen i Stockholm och försett med viseringar för resa genom Danmark och
Tyskland. Å passet fanns givetvis icke någon svensk inreseuppgift och ej heller
någon anteckning av svensk myndighet örn gällande uppehållsvisering.

Jag vill i anslutning till dessa uppgifter meddela, att socialstyrelsen redan
år 1942 i en skrivelse till Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i de län,
där passkontrollorter äro belägna, fäst uppmärksamheten på önskvärdheten av
att utresande utlänning, vilken saknar svensk inresestämpel eller svensk visering
i sitt pass och ej heller innehar dokument, som visar, att han varit i kontakt
med svensk myndighet, vilken har befattning med utlänningskontroll, som
regel borde kvarhållas i och för utredning. Av skrivelsen framgår, att densamma
huvudsakligen äger avseende å utlänningar, som på illegal väg inkommit
till riket och som under vistelsen här dolt sig för de svenska myndigheterna.
Detta har emellertid icke varit fallet med Senise, vilken — som jag nyss
anförde ■— innehaft uppehållsvisering här i riket, vilket var väl känt för passkontrollen
i Malmö. Det får sålunda anses tveksamt, huruvida socialstyrelsens
ifrågavarande skrivelse kunnat utgöra tillräcklig grund för ett ingripande mot
Senise.

Huruvida det av annan grund än de föreskrifter, för vilka jag nu redogjort,
bort åligga passkontrollpersonalen — vilken uppenbarligen ägt kännedom örn
att Senise var ställd under åtal för brott mot 8 kapitlet strafflagen — att sätta
sig i förbindelse med polismyndigheten i Stockholm, innan Senise bereddes
tillfälle lämna landet, vill jag ej närmare uttala mig om, enär denna fråga är
föremål för justitiekanslerns prövning.

Onsdagen den 7 februari 1045.

Nr 7.

Svar på fråga. (Forts.)

Härpå anförde:

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! Jag ber att till statsrådet Erlander
få framföra min tacksamhet för svaret, som jag dock tyvärr icke kan
anse tillfredsställande. Gällande bestämmelser i här ifrågavarande avseende
äro icke tillräckligt tydliga, och statsrådet finner det tveksamt, om socialstyrelsens
skrivelse har någon tillämpning på detta fall, därför att Senise kommit
in fullt legalt- och icke dolt sig i landet. Men Senise var dock, även örn han
icke var en politisk flykting, icke vilken utlänning som helst. Han stod under
åtal för hemlig underrättelseverksamhet, och dom hade icke fallit ens i första
instansen, Stockholms rådhusrätt. Under målets handläggning hade vidare
anförts en rad omständigheter som bort antyda, att han var en särdeles skum
figur. Åklagaren hade anklagelser mot honom för bedrägeri, till och med
stöld, och för tvegifte, och han har skyltat i pressen under lång tid för diverse
mystiska affärer. Domstolen hade emellertid släppt honom på fri fot
trots stadgandet i vår lag, att en åtalad, ifall det föreligger skäl befara, att
han avviker eller hindrar sakens tillbörliga utredning, icke bör lämnas på fri
fot. Slutet har emellertid blivit, att statsrådet med undantag av en hänvisningtill
justitiekanslerns prövning icke haft något särskilt att säga. Bestämmelserna
äro icke tillräckligt tydliga och ha icke satts i kraft, säger statsrådet.
Om polisen försummat något eller icke, får justitiekanslern pröva, heter det
slutligen. Resultatet är, att fågeln flugit sin kos. Senise var till och med så
artig, att han, örn pressens framställning är riktig, underrättade domstolen örn
att han tänkte ge sig av. Trots detta fann domstolen icke någon anledning att
hindra honom. Pressen har mest sysslat med det grönköpingsmässiga i denna
historia. En för spioneri anklagad italienare, som skyltat i pressen så länge,
marscherar ut ur landet mitt för näsan på den hemliga polisen med hustru
och barn och obetalda pälsverk. Sedan händer ingenting annat än att iförsvarsadvokaten,
såsom sjömansbruden i visan, står väntande på stranden och
troskyldigt hoppas, att Senise skall vända åter inom tio dagar som han lovat.

Det är emellertid icke det grönköpingsmässiga i denna affär som intresserar
oss, utan sakens politiska sida. Vi ha icke kunnat undgå att göra en jämförelse
med vad som tidigare framkommit beträffande säkerhetspolisens behandling
av andra utlänningar, vilka i motsats mot Senise icke varit anklagade
för något brott och icke begått någon förseelse mot Sveriges lagar. Jag vill
blott i korthet erinra örn — såsom det gjordes under remissdebatten och vid
tidigare tillfällen — de 26 utländska flyktingar vilka icke ens Paulson trots
mycket långa undersökningar kunde draga inför domstol för något brott, men
som dock togos från en flerårig internering och fördes till rannsakningsfängelset
i Stockholm, till fängelset i Kalmar och till Ödevata i Småland och övervakades
uteslutande därför att de voro antifascister och hade en uppfattning
som den hemliga polisen icke tyckte örn. Jag vill taga ett annat fall bland
de många, nämligen norrmannen Johannes Sahle, som var dömd till fem månaders
straffarbete för olovlig underrättelseverksamhet. Den 4 september 1944,
när han avtjänat tre månader, befriade regeringen honom av nåd från resten
av straffet och förklarade uttryckligen, att han under prövotiden icke skulle
stå under övervakning. Polisen infann sig emellertid omedelbart och hotade
honom med internering i Smedsbo och fängelse i Falun. Då mannen under
fängelsetiden fått cellpsykos, överfördes han senare till sinnessjukhus. Detta
visar hur noga polisen i vissa fall övervakar utlänningar och då -särskilt flyktingar.

Statsrådet Erlander har påvisat de bestämmelser som gillia beträffande
norrmän och danskar. En norsk patriot, som ju icke gärna kan få inrcsetill -

Nr 7.

Onsdagen den 7 februari 1945.

Svar på fråga. (Forte.)

stånd av Quisling utan bitr tvungen att illegalt ta sig över, hindras, när han
skall överskrida hemlandets gräns för att kämpa mot förtryckarna, av den
svenska militären och den svenska polisen. Men en för spioneri anklagad utlänning
som har tyskt Fremdenpass och tyskt inresevisum reser i fred över
gränsen, sedan han avslöjat sitt politiska hemvist icke blott genom att ha sökt
tyskt visum utan också genom att resa.

Vi ha ett annat exempel på hur noga polisen bevakar gränserna när det
gäller Sverige. Riksdagsman Sven Linderot i första kammaren, som i år bevistar
sin 9:e riksdag, blev 1941 efterlyst av polisen, därför att han av den
icke obekante herr Heinrich Himmler i det dokument, däri Hitler framförde
krigsförklaringen mot Sovjetunionen, utpekats såsom ledare för en kominterncentral
i Stockholm. I samband härmed fråntog Överståthållarämbetet
Sven Linderot hans pass, vilket han sedan icke fått igen. I dagarna har Linderot
anmodats av det demokratiska blocket i Finland att resa över och tala vid
de valmöten som anordnas inför finska riksdagsmannavalen, men Sven Linderot
har icke samma möjlighet som den för spioneri åtalade italienaren Senise
att passera gränsen. Han är en svensk riksdagsman som utan varje anledning
berövats sitt pass och kan därför icke tillmötesgå de finska arbetarnas
begäran. Här finna vid ett nytt bidrag till den kännedom om den politiska,
polisens praxis, varpå det under remissdebatten aniförts så många exempel.
Denna den politiska polisens enögdhet, när det gäller fascister, å ena sidan,
och antifascister, å andra sidan -— en stor del av svenska folket betvivlar
nämligen, att en antifascist som arresterats skulle ha rönt samma tillmötesgående
som Senise — få vi senare på dagordningen tillfälle att tala örn, när
justitieombudsmannens berättelse kommer att behandlas.

Till svaret på min fråga vill jag blott konstatera, att den kommission soia
redan tillsatts för granskning av fallet Paulson och den hemliga polisens verksamhet
kanske hittills mest fått i uppdrag att granska vad polisen gjort,
när det gällt antifascistiska flyktingar i Sverige eller antifascistiska svenskar.
Jag tror dock, att kommissionen skulle få ett lika intressant arbete, om den
ägnar sig åt att undersöka vad den politiska polisen icke gjort, när det gällt
representanter för den andra sidan i kriget.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Herr Johansson var inte tillfredsställd
med mitt svar, därför att jag hade inskränkt mig till att lämna en redogörelse
för gällande bestämmelser och beträffande den materiella sidan av saken
endast hänvisade till justitiekanslerns pågående prövning. Det är mycket
möjligt, herr talman, att mitt svar hade fått en annan formulering och kanske
också annat innehåll, örn icke ärendet varit föremål för prövning på annan ort.
Men jag undrar, örn inte kammaren ger mig rätt i att det skulle vara en ganska
besynnerlig praxis, örn det bleve så att ett ärende, som läge under prövning på
annat håll, i förhand bleve föremål för bedömande från regeringsbänken. Jag
tror inte att herr Johansson kommer att vinna förståelse för den uppfattningen,
att det vore rimligt och klokt att gå till väga på det sättet.

Med anledning av vad herr Johansson i övrigt anfört vill jag bara säga, att
alla dessa påståenden örn övergrepp, som skulle ha förekommit från säkerhetspolisens
sida gentemot vissa flyktingar, få ju bli föremål för prövning av den
kommission, som nu arbetar och som har fått vida fullmakter att granska polisens
verksamhet.

Jag vill emellertid redan nu rätta ett missförstånd från herr Johanssons sida.
Herr Johansson säger: tänk vilken skillnad på behandlingen av olika personer!
När det gäller en fascistisk italienare, så släpper polisen ut honom utan vidare,
och det finns inte klara bestämmelser för att hindra honom att resa ut ur landet,

Onsdagen den 7 februari 1945.

Nr 7.

Svar på fråga. (Forts.)

trots att hail är anklagad för så allvarligt brott som spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet.
Men när det gäller norrmän och danskar finns det, framhåller
herr Johansson, en generell bestämmelse, som helt enkelt hindrar dem
att resa ut ur landet. Och så tycks herr Johansson vilja göra gällande, att det
svenska samhället tagit parti för den ena sidan genom att i det ena fallet utfärda
så stränga bestämmelser och i det andra fallet inte utfärda några bestämmelser
alls.

Jag vill då hara erinra herr Johansson om att de bestämmelser, som gälla för
norrmän och danskar, ha tillkommit i intimt samarbete med representanter för
norska och danska patriotiska kretsar. Det är härvarande norska legation och
danska flyktingkontor, som i samarbete med den svenska regeringen ha funnit
det lämpligt att dessa bestämmelser utfärdades. Varför? Ja, inte för att uppnå
den effekt, som herr Johansson antydde, utan för att omöjliggöra för quislingar
att när som helst återvända till Norge och Danmark och där sprida kännedom
örn vad de här kunnat få reda på örn andra flyktingar. Långt ifrån att
vara ett slag i ansiktet på de intressen, som herr Johansson uppger sig vilja
främja, är således den företagna åtgärden tvärtom något, som skett i samarbete
med norrmän och danskar själva.

Även på en annan punkt skulle jag vilja varna för herr Johanssons uppfattning,
att fallet Senise skulle vara ett uttryck för den enögdhet, som skulle
prägla polisens handlingssätt. Det är möjligt att i detta fall begåtts ett misstag,
men hur därmed förhåller sig får justitiekanslerns prövning utvisa, och först
därefter kan man vidtaga de åtgärder av ena eller andra slaget, som kunna vara
befogade. Det är emellertid faktiskt så — vi ha inom socialdepartementet dagligen
stark känning därav — att polisen för närvarande är rädd för att göra ingripanden,
som den inte har papper på att den kan göra. Detta är helt naturligt efter
den kampanj, som pågått i pressen mot polisen på grund av förment oberättigade
ingripanden. Denna tveksamhet från polisens sida lamslår nog åtskilligt. Jag
kan inte här offentligen redogöra för dessa ting, men det faller av sig självt
att framför allt underordnade polismän känna en stark oro för att inte i varje
‘ögonblick ha full täckning i författningar eller kungl, brev eller order från departementet
för vad de skola göra. Och när det gäller Senise, uppstod ju ett fall,
som inte var förutsett. En man, som är åtalad för olovlig underrättelseverksamhet,
ställes på fri fot av domstolen, och det blir en underordnad polisman
som skall pröva, huruvida han, trots att Senise ställts på fri fot och trots att
det inte finns tillräckliga författningsbestämmelser för att hindra Senise att
resa ur landet, ändå skall hindra honom att göra det. Det är möjligt, säger jag,
att denne underordnade polisman begått ett fel. men det är ganska naturligt,
att i den situation, som förelåg, resultatet blev som det blev.

Att det inte föreligger någon partiskhet tycker jag också att herr Johansson
bör kunna få ett kraftigt intryck av, örn jag pekar på ett annat fall, som inträffade
helt nyligen. Det är där fråga om en utlänning, som var efterlyst av
utlänningskommissionen men som reste till Sovjetunionen på ett av ryska legationen
utställt pass, vilket var utfärdat samma dag som han reste. Ätt vederbörande
släpptes igenom i passkontrollen, är kanske också ett misstag ■— det
vill jag inte uttala mig om — men man kari väl inte tala örn någon partiskhet,
örn man jämför behandlingen av denne resande till Sovjetunionen med behandlingen
av den italienare, som det här gäller.

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! Den tyske medborgare, som reste
till Sovjet, stod inte under något åtal för spioneri. Jag anser inte att man kan
göra någon jämförelse mellan detta fall och det, som jag påtalat.

överläggningen var härmed slutad.

Nr 7.

Onsdagen den 7 februari 1945.

Granskning
av justitieombudsmannens

ämbetefUrval tning.

§ 4.

Föredrogs den av herr Spångberg vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet, angående avhjälpande av vissa
av den militära beredskapen föranledda olägenheter för civilbefolkningen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1945/46 under riksstatens första huvudtitel, avseende
anslagen till hov- och slottsstaterna.

Kammaren biföll vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

§ 6.

Herr statsrådet Ohlin avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 36, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 16 februari
1934 (nr 19) örn fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet m. m.;

nr 42, angående fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag; och

nr 46, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 21 september
1915 (nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å riksstaten, För flera huvudtitlar gemensamma
frågor;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt giltighet
för förskottsstaten för försvarsväsendet ävensom allmänna förskottsstaterna
lööh II;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggs,
stat II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser hovoch
slottsstaterna;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 8.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av verkställd
granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning.

Efter föredragning av utskottets däri gjorda anmälan yttrade:

Herr Jansson i örebro: Herr talman! Jag har begärt ordet i anledning av
justitieombudsmannens rapport örn den undersökning han föranstaltat i fråga

Onsdagen den 7 februari 1945.

Nr 7.

Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
om verkningarna av lagen elen 9 januari 1940 om vissa tvångsmedel vid krig
och krigsfara. I sin ämbetsberättelse förklarar J. O. att betänkligheter framförts
såväl mot tvångsmedelslagens avfattning som mot det sätt, på vilket
den tillämpats. Vidare ha uttalats betänkligheter mot de stora maktbefogenheter,
som lagen förlänat polismyndigheterna, samt mot det förhållandet att
lagen tillgripits eller utnyttjats för andra syften än de enligt lagens ordalydelse
uttryckligen medgivna. Dessa betänkligheter ha föranlett J. O. att företaga
en undersökning av tvångsmedelslagens tillämpning. Trots att J. O. i sin
ämbetsberättelse tagit lätt på dessa frågor, visar det sig att ovannämnda betänkligheter
äro väl grundade.

J. O. har vid sin undersökning i synnerhet fäst sig vid tvenne smärre detaljer
i fråga örn tvångsmedelslagens1 tillämpning. Han finner nämligen att
säkerhetstjänsten i vissa hänseenden på ett vidsträckt sätt utnyttjat de befogenheter
lagen medgiver. Detta är fallet dels när det gäller åklagare- och polismyndigheternas
rätt att begagna den kunskap de genom användandet av
tvångsmedelslagen vunnit om andra brott än de i denna lag nämnda, dels ock
i fråga örn befogenheten för säkerhetstjänsten att informera annan myndighet
om de rön i politiskt, militärt eller ekonomiskt hänseende, som gjorts vid lagens
tillämpning.

I fråga om den förstnämnda detaljen låter J. O. sig nöja med underståthållare
Hallgrens upplysning, att sådan kunskap icke borde användas för
beivrandet av annat än grova brott. Denna detaljfråga torde vara av underordnad
betydelse. Av större vikt måste däremot säkerhetstjänstens rapporteringsverksamhet
vara.

Genom den hemliga brev- och telefoncensuren uppger sig säkerhetstjänsten
ha vunnit en omfattande kännedom om politiska och kommersiella förhållanden
i Sverige och utlandet, den utländska propagandan härstädes, tillståndet
inom de militära förbanden i Sverige, t. ex. disciplinära förhållanden, yttringar
av missnöje och tillfredsställelse, förhållandet mellan befäl och meniga
o. s. v. I dessa frågor avsändas regelbundna rapporter av säkerhetstjänsten till
social- och utrikesdepartementen samt, då det rör militära förhållanden, till
chefen för försvarsdepartementet och försvarsstaben.

En sådan informationsverksamhet kan leda till orimliga konsekvenser. Örn
en värnpliktig i brev till en god vän uttrycker sitt ogillande med sitt befäl,
kan detta via säkerhetstjänsten komma till befälets kännedom och leda till
trakasserier utan att klandret har det ringaste med de förseelser att göra, som
tvångsmedelslagen avser att beivra.

Lagen medgiver icke heller dylik informationsverksamhet. Detta framgår
också av J. 0:s ämbetsberättelse i följande ordalag: »Något legalt stöd för rätlen
att delgiva statsråd eller departement de gjorda iakttagelserna ansåges
icke behöva åberopas, enär denna rätt läge i sakens natur. Delgivningen av säkerhetstjänstens
iakttagelser med försvarsstaben grundades å meddelade föreskrifter
örn samarbete mellan säkerhetstjänsten och överbefälhavaren.»

Säkerhetstjänsten har således icke känt något behov av lagligt medgivande
för denna informationsverksamhet, utan anser sitt eget omdöme att sådan 1 åge
i sakens natur vara tillräckligt. Eljest borde det väl ligga i sakens natur, att
säkerhetstjänsten iakttagit de lagliga föreskrifter, som riksdagen givit för dess
verksamhet. J. O. har emellertid kommit till den uppfattningen, att någon
befogad anmärkning härutinnan icke kan riktas mot säkerhetstjänsten. Denna
uppfattning måste betraktas som synnerligen anmärkningsvärd.

J. 0:s undersökning har således vidrört betydelsefulla oegentligheter vid
säkerhetstjänstens verksamhet. Meli han har inte gatt till botten med undersökningen
av tvångsmedelslagens tillämpning. Han har i huvudsak nöjt sig

12 Nr 7. Onsdagen den 7 februari 1945.

Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
med uppgifter från säkerhetstjänstens chef, vilken ju undersökningen avsåg
att kontrollera. Vad J. O. funnit anmärkningsvärt härvidlag kan i och för sig
vara betydelsefullt, men vida allvarligare är det förhållandet att man använt
lagen som ett politiskt kampmedel mot den radikala arbetarrörelsen och främst
då det kommunistiska partiet.

Enligt ovannämnda lag får tvångsmedel enligt 2 § tillgripas i den mån så
finnes erforderligt för att förhindra eller uppdaga brott mot 8 kap. strafflagen
eller sådant brott mot 9 kap. samma lag, vilka kunna skada rikets försvar
eller folkförsörjningen eller landets vänskapliga förbindelser med främmande
makt, eller slutligen brott mot lagen den 13 december 1940 örn straff för sabotage.
Men tvångsmedlen ha ofta använts i helt annat syfte och för helt andra
ändamål. De lia i stor utsträckning utnyttjats i den politiska kampen.

Ett exempel på detta förhållande må anföras. Den 10 februari 1940 företog
polisen husrannsakan i mitt hem. Undersökningen pågick i över fem timmar.
Under denna tid gjorde den befälhavande landsfiskalen upprepade försök till
förhör. Vid dessa försök ställdes inte en enda fråga, som kunde ha något samband
med misstankar om brott mot något av ovannämnda lagrum. De frågor,
som landsfiskalen ställde till mig, rörde sig uteslutande örn det kommunistiska
partiets inre angelägenheter, vilka partifunktioner jag innehade, vem som var
ordförande i den lokala organisationen o. s. v. Efter undersökningens slut frågade
landsfiskalen, var jag hade medlemsförteckningen gömd. Det föreföll
som om anträffandet av densamma var det huvudsakliga ändamålet med den
företagna husrannsakan.

Nämnda datum voro 3 000 poliser runt omkring i landet ute i samma tvetydiga
ärende. Den dagen hade förmodligen bovar och spioner större verksamhetsmöjligheter
än vanligt, då så många poliser voro upptagna med att utforska
det kommunistiska partiets organisatoriska angelägenheter.

Att denna polisrazzia avsåg att hindra det kommunistiska partiets politiska
verksamhet framgår också av pressens kommentarer till densamma. Nya Dagligt
Allehanda skrev i anslutning till denna razzia: »Det är nödvänligt att
fullständigt oskadliggöra det kommunistiska partiet. Dettas propaganda —
vilken form den än må ha — måste helt stoppas.» Svenska Dagbladet kommenterade:
»Efter lördagens notvarp, som i sitt slag hittills saknar motstycke i
vårt land, får man nog bevittna ett massavfall, som man får hoppas icke
blott beror på försiktigheten utan även på sinnesförändring.»

Exemplen på tvångsmedelslagens användning i den politiska kampen skulle
kunna mångfaldigas. I skyddet av den sekretess, som omgivit säkerhetstjänstens
verksamhet, har denna institution haft möjligheter att göra sitt inflytande
gällande på områden, som väl aldrig varit ämnade att bli föremål för säkerhetstjänstens
kontroll. Detta illustreras bl. a. av den besvärsskrift, som Sveriges
arbetares centralorganisation ingivit till J. O., vari besvär anföres över
att vissa namngivna medlemmar blivit avskedade från civilarbete i försvarets
tjänst, detta uppenbarligen på grund av polisens politiska registrering. J. O.
halkar lätt över detta ärende. Förutom från den klagande organisationen har
han avfordrat utlåtande från de militära myndigheter, som i dessa fall hade
att avgöra om bemälda avskedanden. Dessa förneka naturligtvis att avskedandena
företagits på grund av arbetarnas medlemskap i ovannämnda organisation
och detta utlåtande synes ha varit avgörande för J. O :s ställningstagande i
denna fråga.

De nämnda avskedandena äro inte några undantag — snarare äro de typiska
för många arbetsplatser. För oss, som under krigsåren jagats från våra
arbetsplatser och tvingats söka nya arbeten, har det förefallit, som örn Hallgrens
anda svävat över arbetsmarknaden. Det har visat sig, att arbetsled -

Onsdagen den 7 februari 1945.

Nr 7.

Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
ningen vid många företag och tydligen också arbetsförmedlingarna haft väl
reda på våra fackliga och politiska meriter. Man kan fråga sig: är det socialministerns
polisregister, som spökar? Vi, som blivit trakasserade, betvivla
det inte.

Då man studerar J. O :s ämbetsberättelse i fråga om här påtalade spörsmål,
får man ett intryck av att J. O. har haft att göra med en uppgift, som förefallit
honom obehaglig och vilken det gällde att så smärtfritt som möjligt komma
ifrån. Han känner sig »tveksam» och är »betänksam» inför tvångsmedelslagens
tillämpning, men ger dock säkerhetstjänsten ett frikännande omdöme, och
detta inträffar strax efter det fallet Paulson visat oss, hur det i verkligheten
stod till. Om J. O. gått till grunden med sin undersökning, hade säkerligen
hans bedömning blivit en annan. Av alla tecken att döma har säkerhetstjänsten
varit föga effektiv i fråga örn sin egentliga uppgift, men desto mer nitisk
vid övervakningen av landets lojala medborgare.

Herr talman! Jag finner därför justitieombudsmannens ämbetsberättelse otillfredsställande
i fråga örn dess utlåtande örn tvångsmedelslagens tillämpning..

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag hade inte väntat, att det i dag skulle bli
någon debatt i anledning av J. 0:s ämbetsberättelse. Den, som talat här före
mig, har ju haft tillfälle att inom utskottet vara med örn granskningen av J. O. :s
ämbetsberättelse, och han torde därför veta, att vad vi i dag lia att taga ställning
till, är inte tvångsmedelslagen, utan frågan örn riksdagens justitieombudsman
har fullgjort sitt arbete på ett sådant sätt, att vi äro till freds därmed.
Jag har emellertid inte kunnat finna, att herr Jansson i örebro vare sig i utskottet
eller här i dag har velat göra gällande, att J. O. icke har skött sina
åligganden på ett riktigt sätt.

Vad tvångsmedelslagen beträffar, blir det väl längre fram tillfälle för riksdagen
att taga ställning till de frågor, som därmed sammanhänga, ty av allt
att döma ha vi att emotse en proposition rörande denna lag. Och när det gäller
säkerhetstjänsten och frågan örn hur den Ilar skött sina åligganden, undrar
jag, örn det inte är lyckligast att vi uppskjuta debatten därom, till dess den
parlamentariska kommitté, som är tillsatt för att göra undersökningar därvidlag,
kunnat framlägga resultaten av sin granskning. Utskottet säger ju också,
när det talas om att J. O. har granskat säkerhetstjänstens tjänsteåligganden,
att »de spörsmål, som vid denna undersökning uppkommit, torde i annat sammanhang
böra bli föremål för riksdagens behandling». Vilja vi verkligen vinna
något med en behandling av dessa frågor, då är det riktigast att vi vänta
och se, till vilka resultat den parlamentariska kommittén kan komma.

Herr Jansson i Örebro har, som sagt, inte i utskottet haft någon anmärkning
att göra emot riksdagens justitieombudsman, och han har inte heller haft det
i dag. Utskottet är ju också i sin helhet av den uppfattningen, att det inte finns
någon anmärkning att göra mot justitieombudsmannen. Och vad beträffar de
två spörsmål, sorn herr Jansson här särskilt dragit fram, nämligen frågan om
tvångsmedelslagen och säkerhetstjänsten, blir det, såsom framhållits, senare
tillfälle för riksdagen att taga ställning därtill.

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! På ett .senare stadium av riksdagen
kommer till behandling en motion av mig örn J. O.-institutionen. Jag
vill därför begagna tillfället att redan nu, när J. 0:s ämbetsberättelse föreligger,
anföra — utöver vad herr Jansson i Orebro här framdragit — vad som
där finns i bevismaterial för den av mig i motionen framförda meningen, att
J. O.-institutionen inte liingre är vad grundlagsstiftarna avsågo att den borde
vara: den folkvalda riksdagens instrument, som kan taga initiativ för rättelse

Nr 7.

Onsdagen den 7 februari 1945.

Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
av vrånga doniar oell för beivrande av myndigheters övergrepp. Denna institution
har mer och mer urartat till att bli ett trappsteg i den ämbetsjuridiska
karriären,

Jag kan inte såsom herr Lindqvist finna, att herr Jansson i Örebro gick
ifrån det ämne, som nu föreligger, utan anser att han höll sig strikt till detsamma,
då han framhöll att J. O. icke beivrat vad som enligt vår mening borde
beivras beträffande tvångsmedelslagens tillämpning. Jag tänker också hålla
mig strikt till vad som ligger inom J. 0:s ämbetssfär, när jag nu ur J. 0:s
berättelse skall taga exempel, som styrka de argument som jag framhållit i
motionen.

Vad innehåller denna J. 0:s tjocka berättelse? Jo, synnerligen vidlyftiga redogörelser
för juridiska fall, som jag måste betrakta såsom bagatellfall. Det
finns t. ex. en redogörelse på flera sidor för ett fall, där polisen i Bollebygd
anhållit och kvarhållit en liten flicka på 15 år såsom misstänkt för att ha snattat
tio kronor. Alla dokument i denna affär anföras, även polisens försvar, vilket
slutar med de ord, som böra citeras: »Någon erkänsla för sådant nit hade
polismannen icke att förvänta, men känslan av att hava gjort vad man ansett
vara det rätta finge vara belöning nog.» Det finns vidare en lång redogörelse
för ett fall, som rör kvarhållande för stöld av ett vedlass, trots att utredningen
senare visade att ingen ved blivit stulen. Det finns inte mindre än 22 sidor örn
det från pressen bekanta fallet med de fem flickorna från Köping, som reste till
Arboga för att avfesta sina fem förlorade fästmän och som sedan både i Arboga
och Köping blevo fast för fylleri. J. O. har låtit anföra allt vad flickorna
sagt, vad alla poliser sagt, vad chauffören sagt, vad servitrisen sagt, vad de
olika vinerna kostat, samt graden av flickornas berusning eller inte, och slutet
på det hela blev, att vederbörande polisman fick böta tio dagsböter ä sex
kronor.

Detta fall har J. O., som sagt, ägnat 22 sidor; irnen åt det fall, som nu tillvinner
sig hela folkets uppmärksamhet, den hemliga polisens handhavande av
sitt ämbetsområde, ägnar J. O. summa åtta sidor, vilka huvudsakligen utfyllas
av statspolischefen Hallgrens egna intyg på sin egen och sin institutions förträfflighet.
Jag ställer frågan: behövde J. O.-ämbetet verkligen vara okunnigt
örn allt detta, som nu upprör opinionen: behandlingen av flyktingar, att
provokatörer använts, att människor obehörigt satts i fängelse o. s. v.? Kvarhållandet
av flickan i Bollebygd över en natt är väl ändå ett bagatellfall jämfört
med de hundratals, ja, tusentals anhållanden och husundersökningar utan
skäl, som den hemliga polisen gjort men som J. O. icke har beivrat. Jag skall
erinra örn att J. O. icke kunde vara okunnig örn detta och att han icke heller
enbart var hänvisad till pressen för att få material.

Den 15 augusti 1941 ingåvo två ledamöter av denna kammare, herrar Hagberg
i Luleå och Persson i Stockholm, en anmälan till J. O. just örn den hemliga
polisens verksamhet. Det var inte småsaker, som där anfördes. Det var anklagelser
av samma slag, som just nu blivit aktuella i fallet Paulson. Där nämndes
t. ex. den av herr Jansson i Örebro påtalade husundersökningen, vilken
väl J. O. borde lia uppmärksammat, då det ändå nu är ett faktum att inga lagöverträdelser
uppdagades, att dessa arbetarfamiljer över hela Sveriges land
icke gjort något brottsligt, utan att det hela stannade vid det största regeringsoch
polisfiasko, som den här generationen har upplevat.

I denna anmälan påvisades vidare fall av samarbete med Gestapo, örn statsråden
Möller och Erlander hade granskat det materialet, hade inte statsråden
behövt framställa sig själva så okunniga som i remissdebatten om polisens
verksamhet. Hedan i augusti 1941 påvisade nämligen dessa två riksdagsmän
t. ex. att en svensk redaktör av den svenska polisen förts med färjan över till

Onsdagen den 7 februari 1945.

Nr 7.

Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
det av tyskarna ockuperade Köpenhamn, där han skulle konfronteras med en
på Gestapos order anhållen person. De påvisade också, hurusom anhållanden
utan varje skäl gjorts, hurusom folk kvarhållits inte bara i dagar utan i veckor
på uppgifter av provokatörer och förhörts om ovidkommande ting och att polisen
därvid efter anhållandena lämnat små barn utan tillsyn. Det påvisades,
hurusom undersökningar på kommunistiska partiets och dess tidningars lokaler
o. ,s. v. skett i funktionärernas frånvaro. Däri påvisades ett av polisen säkert
begånget inbrott i en bokhandel på Lilla Nygatan, där man sökt material
och inte städat efter sig. Så här fyra år efteråt kanske det inte verkar så orimligt
att uttrycka en förmodan, att de adresser på antifascistiska svenska sjömän,
som Gestapo visat sig inneha i tyska hamnar, kunna härröra från detta
till J. O. anmälda inbrott på Lilla Nygatan.

Riksdagsmännen framlade också annat material. Man påvisade t. ex., hurusom
vårt partis kassaböcker bortförts och vid den tidpunkten inte återlämnats,
allt detta utan att skäl därför anförts. Man framhöll, hurusom en svensk riksdagsman,
Sven Linderot, i radio anklagats för att vara inblandad i den s. k.
sabotageaffären men att polisen sedan, efter att ha söht Linderot i tre månaders
tid ■—• ett annat stort fiasko — efter en timmes förhör fann att man inte hade
en enda sak at.t anklaga honom för. Det var kanske inte vid den tidpunkten så
lämpligt att anföra Heinrich Himmler som enda vittne.

I en ny inlaga, dagtecknad den 11 september 1941, anförde samma riksdagsmän
en annan serie av fall. Det gällde den s. k. sabotageaffären, och de påvisade
där att utöver på Gestapos dokument byggde denna affär på uttalanden av
en man, som alldeles tydligt var provokatör, en arbetare Ceder, som i två och
ett halvt år hade samarbetat med stadsfiskal Hallberg i Luleå, vilken senare
blev en av huvudfigurerna i processen örn mordbranden hos Norrskensflamman
och som då förklarades ha varit otillräknelig ända sedan 1934. Denna Hallberg
hade tillsammans med provokatören Ceder i två och ett halvt år följt vad man
hoppades'' skulle kunna bli en sabotageaffär men som inte blev av.

Det saknades alltså inte material för J. O. Jag betonar att det inte var den
nuvarande J. O., som då var i tjänst, utan den föregående, men jag hoppas att
det tillätes mig att, när nu dessa politiska förhållanden äro på tal i J. 0:s ämbetsberättelse,
få göra en återblick på vad som därvidlag förekommit under
krigsåren och J. O.-institutionens ställningstagande därtill.

I denna senare anmälan av den 11 september gjorde också de två riksdagsmännen
en jämförelse med den politiska polisens likgiltighet, när det gällde att
hålla efter den nazistiska femte kolonnen, och anförde som exempel att värvarna
till Waffen SS icke blivit utsatta för några åtgärder från polisens sida.

Det tog ett helt år, innan J. O. yttrade sig örn dessa bägge anmälningar, och
resultatet blev i båda fallen den refräng, som blivit lika vanlig under J. 0.-dokumenten som ordet amen efter kyrkobönerna nämligen: kan icke till någon
ämbetets åtgärd föranleda.

Under hela denna tid fogade pressen, framför allt den kommunistiska, till
detta långa rader av exempel på liknande övergrepp mot flyktingar från polisens
sida, som J. 0. borde lia undersökt. Vad som uppdagats i fallet Paulson
är ju inte något särskilt nytt; sådant har förekommit under alla dessa år, och
kanske i större omfattning än i fallet Paulson, utan att J. 0.-ämbetet lika litet
som regeringen gjort någonting däråt.

Nu efteråt ifrågasätter jag, örn inte anledning till denna overksamhet kan
vara att söka i det förhållande, som i remissdebatten här så vältaligt underströks
av herr Olovson i Västerås. Han yttrade nämligen då enligt protokollet, att fallet
Paulson utgjorde »ett förfärande bevis för att det moraliska förfallet i landet
varit omfattande» och samtidigt »ett bevis för att femte kolonnens beredskap

Nr 7.

Onsdagen den 7 februari 1945.

Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
varit bättre än vår egen.» »Quislingarna bär i landet ha tydligen varit så många,
så omsorgsfullt placerade oell så omhuldade av inflytelserika kretsar, att det
varit omöjligt att få dem avslöjade. Med mäktiga beskyddare bakom kulisserna
ha de kunnat känna sig ganska säkra.» Herr Olovson slutade med att säga:
»Stackars den socialdemokratiska departementschef som 1940 eller 1941 givit
order orri att en tjänsteman skulle avskedas efter trettio års tjänstgöring blott
därför att någon trodde honom lia sympatier för nazisterna.»

Jag tror att herr Olovson bär kommit sanningen mycket nära, och det förhållandet
att politiska polisen detta år i alla fall bär fått åtta sidor i J. 0:s
berättelse, får väl också betraktas som en följd av den atmosfärsförändring, som
inträtt. År 1942, när J. 0:s svar gavs, stodo tyskarna framför Stalingrad. I
dag stå de framför Berlin.

I sin redogörelse för undersökningen örn den politiska polisens verksamhet
har J. O. -— utöver det som herr Jansson i örebro redan anfört — understrukit
att »säkerhetstjänsten i vissa hänseenden på ett vidsträckt sätt utnyttjat
de befogenheter lagen medgiver. Exempelvis hava under vissa omständigheter
rena åsikts- och meningsyttringar ansetts utgöra sådana förhållanden, vilkas
meddelande till främmande makt kan föranleda sådan skada, som näinnes i
lagen». J. O. finner emellertid inte detta vara något skäl för anmärkning, ty
han anser att det kan finnas täckning för en sådan tolkning i den mycket tänjbara
lagtexten. Både när det gäller undersökningen om den politiska polisen
och den tidigare publicerade undersökningen örn domarna i anledning av strafflagens
kap. 8, har J. O.-berättelsen i huvudsak karaktären av en ursäkt och ett
försvar för de anklagades positioner.

I fallet politiska polisen säger J. O., att det insinuerats att »säkerhetstjänstens
eller i varje fall Hallgrens verksamhet utgjorde en fara för rättssäkerheten i
vårt samhälle» samt att »säkerhetstjänsten hade blivit olika bedömd allt efter
det vårt lands utrikespolitiska läge varit mer eller mindre farofyllt».

Vad gör då i denna situation J. O., rättssäkerhetens vårdare på riksdagens
uppdrag? Jo, han nöjer sig huvudsakligen med, såsom redan framhållits i remissdebatten,
att vända sig till polischefen Eric Hallgren och fråga: »Hur är
det nu med dessa anklagelser?» Och polischefen svarar, att han är en mycket
förträfflig man och hans institution likaså. När det i J. 0:s berättelse heter:
»Man hade också både i tidningspressen och enskilt icke dragit sig för framkastandet
av det påståendet, att säkerhetstjänsten samarbetade med en under krigsåren
särskilt hatad utländsk polisorganisation och att de ingripanden i olika fall,
som säkerhetstjänsten gjort, grundade sig allenast på upplysningar, som åsyftade
organisation tillhandahållit säkerhetstjänsten.» Niir det tillägges: »Intet
kunde vara oriktigare», så är det Hallgren själv, som säger detta.

Herr Hallgren har senare måst erkänna ett mycket vittgående samarbete både
med Gestapo och finska polisen, ett samarbete som var J. O. bekant redan genom
de fall, som herr Hagberg i Luleå m. fl. anmälde redan 1941. Hur var det
i den s. k. sabotageaffären? Vad fanns det i den utöver Gestapos dokument,
Gestapos argumentering och det som stadsfiskal Hallberg ordnat genom provokatören
Ceder? Även i en rad senare fall, fallet Meurling, det nu så aktuella
fallet med en socialdemokratisk tjänsteman, o. s. v., har konstaterats samma intima
samverkan med utländsk polis, som Hallgren förnekat. Och den J. O.-berättelse,
där detta förnekande sker, är dock dagtecknad den 10 januari i år, alltså
fyra dagar efter det fallet Paulson blev bekant.

Vad skall man säga örn en domare, som vid ett förhör med en anklagad —
ty anklagelsen riktas ju här mot polischefen Hallgren — nöjer sig med att fråga
den anklagade, hur det är med anklagelsens riktighet, och sedan tar hans omdöme
för gott? Kan en man, som tar så enkelt på frågan örn hur ett förhör skall

Onsdagen den 7 februari 1945.

Nr 7.

Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
läggas, verkligen passa till justitieråd, en befattning som anses vikt för alla
justitieombudsmän här i landet?

I berättelsen finns vidare, såsom herr Jansson i örebro antydde, en liten
utredning i anledning av Sveriges arbetares centralorganisations anmälan örn
det politiska registret. Denna utredning har bara lett till att J. O. funnit att
ingen av S. A. C:s medlemmar blivit anhållen, men J. 0. har inte sagt ett ord
örn vad som är allmänt bekant, d. v. s. att säkert hundratals kommunistiska
arbetare hindrats att utföra de enklaste arbeten vid svenska försvarsanläggningar
på grund av sin politiska åsikt, vilken medfört att de uppförts i säkerhetspolisens
register. Denna förföljelse mot ett legalt, tillåtet parti, denna hemliga
kriminalisering har J. 0., som skall vara inte bara rättskipningens utan
också lagstiftningens kritiske granskare helt gått förbi.

Det må vara så, som herr Lindqvist säger, att vi skola återkomma till den
frågan, när frågan örn tvångsmedelslagen blir aktuell, men det måste redan
nu konstateras, att det är rätt underligt att J. 0. inte har ett ord att säga örn
saken.

Det talas om att man alltjämt skall vidtaga sådan registrering, när det gäller
kommunister och nazister. Yi kommunister lia alltid protesterat mot denna
sammanställning av kommunister och nazister. Skall det parti, som dock i de
länder, där människornas pålitlighet i en allvarlig stund prövats, överallt har
visat sig hålla måttet —- det parti, som i Frankrike kallats de fysiljerades
parti, som i Belgien, Norge, Danmark stått i främsta ledet när det gällt frihetskampen
— i Sverige alltjämt sättas i en särställning och dess medlemmar
av s. k. beredskapsskäl registreras såsom brottslingar eller blivande brottslingar?
Har inte hela utvecklingen lärt både J. 0. och regeringen, att det
måste ske en ändring härvidlag? Här fortsätter man med att låta hemliga
spioner, som äro så mycket försiktigare än den motsvarande instansen i Gestapo
att de inte riva upp breven och stämpla på dem att de äro öppnade utan
nöja sig med att ånga upp dem och klistra igen dem, utöva sin verksamhet
även i fall, där granskningen närmast ter sig löjeväckande. Riksdagsman
Persson i Stockholm efterlyste redan i maj i fjol, när denna sak behandlades,
svaret på den interpellation, som statsrådet Möller ännu icke besvarat, vad
det skulle tjäna till att exempelvis Ny Dags och andra kommunistiska tidningars
post granskas sedan flera år tillbaka. Man har inte funnit något farligt
under de här åren, och vi kunna säga som den antastade kvinnan, som vill avspisa
sin efterhängsne förföljare: »Roligare blir det inte.» Det är närmast
löjligt tänka sig, att detta skall kunna leda till någonting.

Alltjämt förekommer emellertid det av riksdagsman Persson påtalade förhållandet.
På söndagarna, när säkerhetspolisens brevspioner ta sig en säkerligen
välbehövlig ledighet, blir hela posten till Ny Dag liggande, och vår tidning
går miste örn dödsannonser, annonser från fackföreningar, stadsfullmäktige
och säkerligen även riksdagen, vilka komma för sent för att kunna införas.
Jag vill påvisa, att detta förhållande väcker stort uppseende också bland
fackföreningsfolket, och jag har här en skrivelse, som Stockholms byggnadsfackföreningars
samorganisation, vilken representerar samtliga åtta fackföreningar
inom branschen, tillställt regeringen och där det heter: »Vid flera
tillfällen, då fackföreningar, anslutna till Stockholms byggnadsfackföreningars
samorganisation, genom pressen i form av annonser önskat lämnat sina medlemmar
viktiga meddelanden, så har man konstaterat avsevärda förseningar vid
användandet av postverket. Detta har gällt annonser till tidningen Ny Dag. Klagomål
framfördes lill oss av fackföreningarna varför vi föranstaltat örn undersökning.
» Och så påvisar man att brev, innehållande annonser om fackföreningsmöten.
dödsfall o. d., anlänt lill tidningen med en försening, varierande mellan

Avdra kammarens prut,okall 10J/5. Nr 7. 2

Nr 7.

Onsdagen den 7 februari 1945.

Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
ett och tre dygn. Man anför två exempel på detta. En annonsorder från Svenska
målarförbundets avdelning 1, Barnhusgatan 12, Stockholm, avlämnades till postbefordran
den 29 januari 1914 mellan kl. 17 och 18 och kom adressaten till handa
först den 31 januari kl. 8 fm. Den 7 oktober mellan kl. 17 oell 18 avlämnade
samma fackförening en annonsorder per brev, och denna kom adressaten, vilken i
detta liksom i det förra fallet var Ny Dag, till handa först den 9 oktober kl. 9.30.
då den inlades i tidningens postbox.

Post till tidningen Ny Dag behöver alltså två dygn från Barnhusgatan till
tidningens postbox vid Centralposten eller till Kungsgatan 84. Jag vill här
inskjuta att detta gäller helgdagar; på vardagar går spionaget något fortare.

Man betonar i skrivelsen, att tvångsmedelslagen naturligtvis måste vara en
förutsättning för dessa ingripanden, och tillägger: »Utan att i detta sammanhang
ta ställning till lagens behövlighet vill vi framhålla den stora såväl ekonomiska
som ideologiska skada, som göres såväl tidningsföretaget som fackföreningarna.
Vi vill konstatera att dylika förseningar av annonsmanuskript
är otillbörligt och borde ej få förekomma inom ett av statens verk. Skall posten
genomses av andra, postgången ovidkommande personer, böra dessa arbeta
i sådan takt att förseningar ej förekomma. Vi hemställa därför till regeringen
att vidtaga sådana åtgärder att fackföreningarnas fullt legitima post till
tidningen Ny Dag ej försenas på sätt som ovan angivits.»

J. O. har hela tiden denna trafik pågått inte haft något att invända mot
dessa trakasserier, som medföra stora ekonomiska förluster för de tidningar,
som drabbas av denna fullständigt meningslösa censur.

Det har anförts att man anser sig böra för kommunisternas och nazisternas
del bibehålla censuren, och det lär också ha sagts, att orsaken därtill är att
kommunisterna sympatisera med Sovjetunionen och nazisterna med Tyskland.
Vi ha inte förnekat våra sympatier för en allierad seger, men. handen på hjärtat:
är det många här i riksdagen, som inte lia sympatier för den ena eller
andra sidan — kanske mest för elen ena? Jag tror inte att det är många, som
i likhet med statsrådet Sköld offentligen ha förklarat, att det är likgiltigt vilken
sida som segrar, nazisterna eller deras motståndare. Men örn så är förhållandet,
borde väl i all rimlighets namn alla, som ha sympatier för den ena
eller andra sidans seger, bevakas av säkerhetspolisen, eller också skall ingen
bevakas. Det sistnämnda vore det riktiga.

Vidare har det undgått J. O :s uppmärksamhet att detta register över kommunister
och nazister, som det talas om, måste ha mycket stora brister när
det gäller den andra sidan, nämligen nazisterna. Hur kan det annars komma
sig, att t. ex. en grovarbetare uppe i Norrbotten vid namn Pettersson inte får
köra grus i en skottkärra till ett litet bunkerbygge däruppe, därför att han är
kommunist, medan militärområdesbefälhavaren i samma område, högste chefen
för övre Norrlands trupper, alltjämt i denna dag är generalmajor Rosenblad,
som offentligen skyltar med 50 aktier i Dagsposten och som är nazist,
liksom den från riksdagen bekante förre gråskjortechefen överste Meyerhöffer,
av statsrådet Sköld utnämnd till sekundchef för Livregementets grenadjärer
i örebro. Det måste vara något fel på polisens register över nazister, örn grovarbetare
Pettersson finns med där men inte dessa mycket framstående militära
befattningshavare.

Det är den största anmärkningen, som jag vill göra mot J. 0:s ämbetsförvaltning,
att denna ensidighet, denna enögdhet, som jag kallat det förut i dag,
inte på något sätt har uppmärksammats i J. O :s berättelse.

J. O. är också riksdagens övervakare över de domar, som fällts, över lagars
efterlevnad, över domstolarna. J. O. är den instans, elit man måste vända sig
örn man vill ha rättelse i en dom, som man anser vrång. Jag skall inte uppe -

Onsdagen den 7 februari 1945.

Nr 7.

Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts./
hålla mig vid de fall, som anförts redan i remissdebatten, dag bara noterar att
J. O. visserligen har gjort en undersökning av domslut enligt 8 kap. strafflagen
och därvid kommit till den slutsatsen, att »den i riksdagen och pressen framförda
kritiken, även örn densamma i flera hänseenden visat sig överdriven, likväl
icke varit helt oberättigad». Men J. O. tillägger sedan: »Någon mer betydande
invändning mot paragrafens tillämpning har dock icke kunnat göras
annat än mot det sätt, på vilket domstolarna stundom tolkat ordet ''underrättelseverksamhet’.
Härutinnan synes rättstillämpningen hava visat benägenhet
att vidga straffbarheten utöver vad med straffbudet avsetts.»

J. O. har även publicerat en del typfall — han håller på hemligstämpeln
och anser sig tydligen inte kunna göra det mera direkt — av domar enligt 8
kap. § 14 och 14: 2. De typfall, sorn anföras, äro, trots den mycket summariska
redogörelsen för fallen, så tydliga att man förstår, att det bl. a. är fråga örn
ett stort antal norska, kanske danska patrioter, som ha dömts av domstolarna,
för att de ha gjort ett arbete som hela svenska folket finner legitimt. De ha
arbetat för frihetsrörelserna i sina länder, vilket av domstolarna bedömts såsom
riktat mot den makt, som ockuperat Norge, och därför ansetts vara skadligt
för Sverige.

Däremot slår det en, att ingen av de brottsbeskrivningar. som J. O. anfört
i sin berättelse, stämmer på de fall, som väckt den största uppmärksamheten
i pressen. Alla dessa fall har J. O. helt förbigått. Jag skall inte taga mer än
ett av dem och kanske snudda vid ett par andra.

J. O. har t. ex. förbigått fallet Klasén. Det är där fråga örn en ung typograf,
som på grund av den bostadspolitik, som förts här i landet, råkat ut för
inneboendesystemets svårigheter och som, när han kommer hem från en beredskapstjänstgöring,
finner att han under tiden fått en ny rumskamrat i
det rum, som han hyrt tillsammans med en annan. Denne nye rumskamrat befinnes
senare vara nazist. Klasén har en hobby: han tecknar. Han tecknar allt
vad han kan se, och i fängelset i Vänersborg har han vunnit pris i en tävling,
som ett filmbolag utlyst örn ett porträtt av Edvard Persson. Klasén tecknade
också, när han låg ute i beredskap, och det lär bland dessa teckningar ha funnits
en skiss av någon militär anläggning — sannolikt en mycket oväsentlig
sak. Klasén visade dessa teckningar för rumskamraten, innan han visste att
denne var nazist, och sedan har han inte sett till dem. Nazisten blev senare
hörd av polisen för delaktighet i den s. k. Lindholmsaffären. Då passade han
på, att påstå för polisen, att Klasén hade bett honom sälja teckningen av den
militära anläggningen till en legation.

Det finnes intet annat bevis än detta hans påstående. Efteråt ångrade sig
nazisten och tog tillbaka alla anklagelser samt erkände öppet att han ljugit,
varför Klasén begärde resning. Men i Sverige är det lättare att odla smultron
i snödrivorna än att få resning i en dom, som det folkliga rättsmedvetandet
finner vrång. Det gick ej för Folke Klasén. Det hjälpte för en annan, men
det hör icke till J. 0:s ämbetsberättelse, därför att det blev aktuellt senare.
Det gällde en man vid namn Holtz, som anklagades för spioneri för tysk räkning
mot svenska flygplatser och mot flyktingar. Där jävade Svea hovrätt ett
av huvudvittnena som angivare, varför Holtz blev frikänd. Men det räckte ej
i fallet Meurling, att det enda vittnet av Meurling stämplades som provokatör.
Det hjälpte icke heller i fallet Klasen, att det icke ens fanns någon angivare,
ty han hade tagit tillbaka allt vad han sagt. Det räckte icke för att få resning.

Justitieombudsmannen har i sin berättelse helt gått förbi ett så uppmärksammat
rättsfall.

Med detta som motivering vill jag betona, alt just denna berättelse tillsammans
med berättelserna från föregående år bestyrker den mening, som jag i

Nr 7.

Onsdagen den 7 februari 1945.

Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
motionen förfäktat, att J. O.-ämbetet, som tidigare varit det folkliga rättsmedvetandets
instrument, utvecklats till ett trappsteg i det ämbetsjuridiska. Det
anses nämligen ofrånkomligt, att den, som varit justitieombudsman, skall bli
justitieråd. Han går därifrån till högsta domstolen. Det är kanske förklarligt,
om en man, som skall inneha denna höga befattning, i sin föregående befattning
hjälper till att underhålla den ofelbarhetsdogm, som utbrett sig kring
den svenska domarkåren, till skada för det svenska rättsväsendet!

Jag bär anfört dessa kritiska synpunkter för att komplettera vad herr
Jansson i Örebro sagt. Till de positiva åtgärder som riksdagen enligt min mening
bör vidtaga för att åstadkomma en ändring av det förhållandet, att J. O.
numera blivit en passagestation i ämbetskarriären, ber jag att få återkomma,
när motionen härom föreligger till riksdagens behandling.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Det var bara ett par saker i herr
Johanssons framställning som föranledde mig att begära ordet. Herr Johansson
skildrade vältaligt, hurusom den kontroll, som var lagd på Ny Dag, icke
givit någonting, och han lovade vänligt nog att den i fortsättningen icke heller
skulle ge någonting. Jag tror, att herr Johansson har rätt i det sista. Den
kommer icke att ge någonting i fortsättningen; den är nämligen avskaffad, örn
herr Johansson kail påvisa, att det förekommit kontroll på Ny Dags post på
det sätt han skildrade efter den 15 december, vill jag lia rapport örn den saken.
Ty då förekommer det uppenbarligen en kontroll av helt annan art än av den
polis, som står till regeringens förfogande.

Men, herr talman, när jag nu har ordet ändå, ber jag att få säga ett par
ord örn registreringen. Det är klart, att man utan vidare kan konstatera, att
det förekommit omdömeslös registrering i åtskilliga fall av personer, som ansetts
farliga för rikets säkerhet men som kanske i stort sett äro lika ofarliga
som vi andra. Jag vill ej förneka, att sådana saker förekommit. Det är allmänt
känt för kammarens ledamöter, hurusom regeringen var fullständigt ovetande
exempelvis örn registreringen av syndikalister och medlemmar av Kämpande
demokrati, där det enligt vår uppfattning icke förelåg någon anledning till
sådana åtgärder.

I samband med att jag nämner registreringen av syndikalister och medlemmar
av Kämpande demokrati anhåller jag, herr talman, att få göra ett klarläggande
uttalande litet grand vid sidan av den debatt, som upptagits av herr
Johansson. Det har gått genom pressen en uppgift om att det så kallade syndikalistregistret
och Kämpande demokratiregistret förstörts. Man har uppgivit
att det bränts eller åtminstone gissat på det. Det bör, för att det icke skall bli
någon möjlighet till missförstånd, kanske upplysas om vad som i detta avseende
har hänt med detta register. Det förhåller sig så, att något regeringsbeslut
örn detta registers förstöring icke har fattats. Men däremot har jag haft
en överläggning med chefen för säkerhetspolisen. Han var för sin del av
samma mening som jag, att det var ganska orimligt att behålla detta register
kvar, när nu regeringen icke ansett, att man skulle fortsätta att föra det. Vi
kommo överens örn att de uppgifter örn medlemmar av S. A. C. och Kämpande
demokrati, som Humös upptagna i polisens register, skulle tagas ut ur detsamma.
När man sedan gick till verkställighet av detta beslut, visade det sig
emellertid, att det fanns en praktisk svårighet. Registren bestå nämligen dels
av ett stort allmänt register på alla dem vilka av någon orsak anses farliga, för
rikets säkerhet, och dels specialregister över nazister, kommunister, syndikalister
och Kämpande demokratis medlemmar. Specialregistren vore enkelt att
förstöra; det kunde ske samma eftermiddag som vi haft nyssnämnda överläggning.
Men förekomsten av det stora registret medförde vissa svårigheter. Poli -

Onsdagen den 7 februari 1945.

Nr 7.

Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
sen har nu gjort så, att den plockat blanketterna ur specialregistret, makulerade
och förseglade dem. Polisen garanterar, att de icke komma till någon
som helst användning. Men vidare ansågs, att man beträffande det stora registret
skulle företaga en systematisk genomgång, då det uppenbarligen finnes
andra än medlemmar i de syndikalistiska organisationerna och Kämpande
demokratis organisationer som borde utmönstras. Kammarens ledamöter torde
förstå, att det skulle te sig egendomligt att sätta i gång denna utrensning
just nu, när Paulson-kommissionen börjat sin granskning. Det skulle verka
som ville man utplåna spåren efter fel som begåtts. Därför vill man låta allmänna
registret t. v. vara orört. Jag Ilar velat nämna detta för att undvika
att missförstånd skall uppstå. Så snart denna systematiska genomgång är
klar kommer tidningsuppgiften, att registret förstörts, att vara riktig.

Örn jag återkommer till herr Johanssons framställning, frågade han, varför
kommunisterna behövde registreras. I samband med den allmänna avvecklingen
av åtskilliga åtgärder för den allmänna samfärdselkontrollen, som vidtagits
och som jag erinrat örn, när jag påpekat, att kontrollen över Ny Dag upphört,
har givetvis registreringen minskats i omfattning. Men att överhuvud registrering
av kommunister liksom av nazister förekommer beror icke av politiska
skäl, utan därpå, att man anser sig lia fog för misstanken, att sambandet med
vissa utländska makter skulle kunna leda till intressekonflikter som skulle kunna
bli tämligen ödesdigra. Det kan hända, att vi ha fel i den punkten.. Men den
noggrannhet, med vilken exempelvis Moskva följer varje förändring i Ny
Dags uppfattning om den politiska situationen, och den nära överensstämmelse,
som uppenbarligen finnes vid bedömandet av varje inträffad situation mellan
kommunisterna och utländsk makt, gör det förståeligt att misstanken i fråga
uppstått.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag begärde ordet för att upplysa
örn en del saker, som röra årets granskning av J. 0:s berättelse. Jag är
något överraskad, herr talman, över att herrar Jansson i örebro och Johansson i
Stockholm tillåtas att använda sina för första gången tillkomna riksdagsmandat
retroaktivt. Här har herr Johansson i Stockholm rekapitulerat händelser,
som flera gånger vid tidigare granskning av J. 0:s ämbetsberättelse behandlats
av riksdagen. Jag vill givetvis icke klandra herr talmannen, men jag
ifrågasätter, huruvida riksdagen bör tolerera att J. O :s ämbetsförvaltning sedan
ett tiotal år tillbaka skall underkastas förnyad granskning, därför att herr Johansson
i Stockholm kommit till andra kammaren.

Jag kan icke tyst åhöra den anklagelse, som herr Johansson i Stockholm riktade
mot justitieombudsmannen. Både den nuvarande och de förutvarande
justitieombudsmännen ha på ett erkännansvärt sätt skött sin ämbetsförvaltning,
och riksdagen har godkänt deras arbete. Här kommer nu herr Johansson
i Stockholm och anklagar J. O. för att lia åsidosatt sin skyldighet. Han har —
säger herr Johansson — med godkännande åsett, hurusom oskyldiga kommunister
trakasserats, och detta har fått passera därför att J. O. syftar högre i
sin ämbetsställning: han skall bli justitieråd och vill icke störa sina kolleger
i underordnad ställning! Jag protesterar, herr talman, mot att det kan tillåtas
att fälla detta omdöme om en klanderfri ämbetsman, som tillika är riksdagens
förtroendeman.

Herr Johansson i Stockholm, det är alldeles felaktigt att tro, att J. 0:s ämbetsförvaltning
endast rör sig om de ärenden, som sirö tryckta i ämbetsberättelsen.
Att den tryckta berättelsen, fått sådant omfång beror på riksdagens önskan
att få veta så mycket som möjligt om vidtagna åtgärder. Att därvid bagatellärenden
också redovisas i J. 0:s tryckta ämbetsberättelse är ingenting att

Nr 7.

Onsdagen den 7 februari 1945.

Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
göra sig löjlig över. Om J. O. redovisar ärenden som föranlett åtal från hans
sida, måste han i alla detaljer angiva skälen härför. Lika nödvändigt är det
att i detalj redovisa ärenden, där han icke vidtagit sådana åtgärder.

Örn jag sedan övergår till behandlingen i första lagutskottet av J. 0:s ämbetsberättelse
i år, måste jag till herr Jansson i Örebro säga, att jag blev något
överraskad över det anförande han höll i dag. Herr Jansson Ilar i sin egenskap
av suppleant i första lagutskottet varit i tillfälle att sitta vid bordet vid
den granskning av ombudsmannens berättelse som skett.

Den fråga, som i år dominerat hela J. 0:s ämbetsberättelse, är säkerhetstjänstens
verksamhet och användandet av tvångsmedelslagen. Herr Jansson i
Örebro vet lika bra som alla andra, som suttit i första lagutskottet, att vi i tre
dagar i utskottet granskat den utredning ombudsmannen verkställt rörande
säkerhetstjänstens verksamhet och tillämpningen av tvångsmedelslagen. Det
är ärenden, beträffande vilka det väl ligger i sakens natur, att de måste vara
hemliga, som första lagutskottet fått taga del av.

Herr Jansson i örebro hade icke den minsta erinran att göra mot J. 0:s redovisning
av den utredning han verkställt beträffande -säkerhetstjänsten. De
stickprov på brev, som blivit vidarebefordrade och som första lagutskottet fick
taga del av, voro icke av det innehåll, -som herr Jansson i Örebro gör troligt
här. Och, om herr Jansson funnit fog för klander, varför då icke säga till i
första lagutskottet? Det gjorde icke herr Jansson. Han satt med armarna i
kors och tyckte liksom vi, att J. O. gjort det bra och att säkerhetstjänsten i
stort sett gjort sin skyldighet klanderfritt. Men ändå brakade han i väg med
detta brastal för en stund sedan. Det är dess bättre första gången en riksdagsman
uppfattar sin -ställning som herr Jansson gjort: i utskottet sitter han tyst
ehuru han har yttranderätt, men i andra kammaren kommer han med grova
anmärkningar mot den ämbetsman, vars förvaltning han satts att i utskottet
granska.

Vi ha redovisat första lagutskottets granskning med att säga, att vi ha
ingenting att erinra mot J. Ö:s sätt att handhava sin verksamhet. J. O. har
sagt, att han vid sin granskning av säkerhetstjänstens tillämpning av tvångsmedelslagen
funnit, att tvångsmedelslagen fått en tillämpning, som kanske
haft större omfång än nöden krävt, men det finnes ingen anledning till anmärkning.
I detta instämmer första lagutskottet. Tvångsmedelslagen är mycket
svår att i varje -situation tillämpa.

Riksdagen har sagt att tvångsmedelslagen får endast användas för utredning
av vissa i lagen angivna brott. Så har lagen också tillämpats. Säkerhetstjänstens
chef har -—• enligt J. 0:s tryckta berättelse — upplyst, att han i
vissa fall lämnat försvarsministern, justitieministern och socialministern vissa
meddelanden från granskade brev. Man kan visserligen ifrågasätta, om han
haft laglig rätt att göra detta, eftersom riksdagen i fjol sade, att några biprodukter
få icke ligga till grund för andra åtgärder än bevisandet av spionage
o. d. Men nog måste det väl, som Hallgren säger, ligga i sakens natur, att örn
han vid tillämpningen av brevcensuren finner vissa uppgifter, som icke kunna
leda till trakasserier av den som skrivit brevet, vara av sådant värde att justitieministern,
försvarsministern eller socialministern bör få reda på dem, bör
han vidarebefordra desamma dit. Därmed har säkerhetstjänsten själv till regeringens
ledamöter lämnat möjlighet att kontrollera, hur säkerhetstjänsten utför
sin verksamhet.

De stickprov vi fingo på biprodukter, som lämnats till departementschefer
eller försvarsstaben, voro av den natur, att jag skulle funnit det klandervärt,
örn icke säkerhetstjänstens chef lämnat dem över dit. Säkerhetstjänstens
chef har sagt: »Jag har ej haft legalt stöd för att lämna över dessa biprodukter,

Onsdagen den 7 februari 1945.

Nr 7.

Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
men det ligger i sakens natur att jag ändå gjort det.» Varje förnuftig människa
måste ju inse, att herr Hallgren icke gärna kan behålla meddelanden som det
är av värde för socialministern att få veta och vilkas yppande för honom är till
gagn för riket. Dessa biprodukters överlämnande står möjligen i strid med
vad riksdagen i fjol sade beträffande tillämpningen av tvångsmedelslagen. Men
att låta bokstaven hindra att en förnuftig tillämpning av lagen kommer till
stånd finner jag mindre tilltalande än att herr Hallgren handlat så som han

^Vi ha funnit, att säkerhetstjänsten fullgjort sin verksamhet klanderfri^ i
den mån vi kunnat granska verksamheten. Det är dock inom ett mycket, begränsat
område som lagutskottet fått titta på detta. Den parlamentariska
kommission, som fortsätter arbetet, får möjligen en annan uppfattning. Men
det material, som ligger till grund för den granskning lagutskottet gjort, är
tillräckligt övertygande för att man skall kunna säga, att säkerhetstjänsten
fullgjort sin skyldighet, och, i anslutning därtill, att J. O. handlat rätt, när
han konstaterat detta och meddelat detta till riksdagen. ..... ....

Slutligen, herr talman, låt mig säga ett ord. När säkerhetstjänsten inrattades
1938 hade icke kriget brutit ut. Då skrevs i en administrativ förordning
ett program för säkerhetstjänsten, en författning som senare har hemligstämplats.
Jag bryter ej mot sekretessen, örn jag säger att .första lagutskottet vid
granskning av frågan, örn denna ännu gällande hemliga förordning stöde i
strid med vad riksdagen lagstiftat i fråga örn tvångsmedelslagen och allt annat
beträffande spionage och dylika brott, funnit att denna förordning icke
strider mot vad riksdagen uttalat om lagstiftningen i fråga. Det var väl ar
1939 säkerhetstjänsten började sin verksamhet. Statsrådet Erlander har i pressen
meddelat hurusom man tack vare säkerhetstjänsten och med anlitande av
tvångsmedelslagen kunnat komma åt svåra brottslingar ur olika samhällsskikt
och av olika nationalitet. Säkerhetstjänsten har slagit ned överallt, där fog
därtill har funnits. Om säkerhetstjänsten icke haft tvångsmedelslagen till sitt
förfogande, skulle brottsligheten i landet säkerligen i hög grad ökats och våra
nationella intressen blivit i hög grad lidande. Alla äro vi givetvis därför övertygade
om att säkerhetstjänsten alltjämt mäste finnas och att till dess disposition
måste finnas tvångsmedel. Då frågar jag: är det under sådana förhallanden
rättvist och rimligt att, därför att den personliga friheten kringskära
genom brevcensur och telefoncensur, föra ett sa våldsamt oväsen, örn vid något
tillfälle säkerhetstjänsten tagit miste och ingripit i fall, då ett ingripande
varit obefogat? Ha icke alla medborgare skyldighet att bringa något offer
för landets säkerhet och underkasta sig vissa personliga frihetsoffer? Jag
underkastar mig det gärna, och jag förmodar, att alla lojala medborgare göra
detsamma. Låt oss då också skydda de män, som äro satta att handha denna
lag. De äro av Kungl. Maj :t utvalda bland eliten av poliskaren. I den i ämnet
förda debat ten lia säkerhetstjänsten och statspolisen utpekats som ett slags
Gestapo. Det är dock redbara män, sorn äro satta att utföra en uppgift, som
är den mest grannlaga i hela riket. Det är därför, herr talman, jag protesterar,
när man på sätt som skett slår ned på deras verksamhet.

I detta anförande instämde herr Gustafsson i Lekåsa.

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! Herr Hedlund i Östersund framförde
i sitt anförande utskotts formalistiska synpunkter. I andra delen av anförandet
höll han ett varmt försvarstal för säkerhetstjänsten. Jag förklarade
redan i mitt första tal, varför jag yttrade mig retroaktivt. Det skedde för att
visa, att de anmärkningar mot säkerhetspolisen, som aktualiserats av fallet

Nr 7.

Onsdagen den 7 februari 1945.

Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)

Paulson, varit justitieombudsmannen bekanta sedan flera år utan att tidigare
lia föranlett någon anmärkning från justitieombudsmannens sida. Örn justitieombudsmannaämbetet
vid granskning av säkerhetspolisens verksamhet skött
sig så förträffligt, som herr Hedlund i Östersund menade, tror jag icke, att
regeringen skulle funnit det behövligt att tillsätta en speciell kommission för
att undersöka, vad justitieombudsmannen icke har undersökt. Herr Hedlund
i Östersund kritiserade vidare herr Jansson i Örebro för att denne icke tagit till
orda i saken redan i utskottet. Herr Hedlunds undervisning var obehövlig. Herr
Jansson i örebro och vi andra veta, att han som suppleant — suppleantposter
äro de enda poster, som ha beståtts oss i utskotten ■— icke har rätt att yttra
sig i utskottets plenum och att han saknar förslagsrätt i frågor, som behandlas
på vederbörande avdelning. Vid vårt framträdande i kammaren låta vi icke
herr Hedlund sätta munlås på oss. Herr Hedlund har rätt att försvara och lovorda
J. 0. och säkerhetspolisen, men vi lia också rätt att här i kammaren framföra
en mening, motsatt herr Hedlunds. Statsrådet Erlander talade örn det
stora registret och erinrade om den politiska situation, under vilken man beslöt
att kommunisterna skulle registreras. Vi ha beträffande finlandsfrågan samma
uppfattning som den vi hade under finlandspsykosens dagar, då frågan var
aktuell, och denna uppfattning har numera vunnit starkare gehör både i Finland
och i Sverige. Jag kan icke finna, att denna registrering kan försvaras från de
utgångspunkter, som statsrådet Erlander hade. Det är riktigt, som herr Hedlund
i Östersund anförde, att anklagelser i dessa hänseenden mot regeringen
böra framställas, när^ tvångsmedelslagen kommer upp till debatt, och jag har
därför också strikt hållit mig till justitieombudsmannaämbetet. Det sades, att
registreringen så småningen skulle upphöra och att man skulle slippa de olika
registren. Vi notera detta med tillfredsställelse, men vi ha haft sådana erfarenheter,
att vi blivit ett misstänksamt släkte. Vi veta nämligen, att det icke är
länge sedan, som man gjorde en hemställan till generalpoststyrelsen örn att få
registrera Inapresstidningarnas prenumeranter. Man tänkte alltså lägga upp ett
nytt och ännu större register. Det må således förlåtas mig, herr statsråd, örn jag
är litet skeptisk. \ i äro t. o. m. så skeptiska, att även örn regeringen fattar beslut
örn att registren över oss kommunister skola brännas — det kanske dröjer, tills
vi blivit ännu manstarkare här i kammaren — känna vi den svenska kriminalpolisens
politiska inriktning och dess karaktär av klassinstrument alltför val för
att icke misstänka, att det alltjämt kommer att finnas en avskrift undanstucken
någonstans. Emellertid tycker jag ändå, att det kan vara på tiden att vi finge
undergå denna symboliska bränning.

Statsrådet framhöll till slut, att det hädanefter icke komme att bliva möjligt
att få brottslingar fast genom granskning av Ny Dags annonser, ty övervakningen
hade upphört. Icke heller tidigare har det gått att få fast några brottslingar
pa detta sätt, herr statsråd! Jag tackar emellertid för denna senkomna
upplysning. Vi ha länge sökt att få den. Herr Persson i Stockholm väntar sedan
ett år tillbaka^ svar från herr Möller på en interpellation i denna fråga. Vi ha
länge väntat på svar från svenska postverket. Fast upplysningarna i denna fråga
måste dragas ut med tång här i riksdagen, notera vi dem med glädje, när de
äntligen komma. Jag ställer samtidigt frågan: anse icke regeringens medlemmar
i dag, att registreringen hela tiden varit onödig? Ha icke regeringens medlemmar
någon gang, da det gällt registreringen, haft en känsla för vad som skulle
inträffat,^ därest vi hade fått en nazistisk invasion i Sverige och alla dessa dokument
råkat i Gestapos händer?

Herr Lindqvist erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Jag kan icke underlåta att säga ett par ord i anledning av vad redak -

Onsdagen den 7 februari 1945.

Nr 7.

Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
tor Johansson sade om möjligheten för herr Jansson i örebro att få fram ett
förslag, örn han hade haft något att framkomma med. Nu är det ju icke vanligt,
att vi här i kammaren tala örn vad som försiggått i utskotten, men låt
mig i detta fall ändå avvika från en gammal, god kutym. När vi började vårt
arbete på den avdelning, som har att granska justitieombudsmannens ämbetsberättelse,
satt herr Jansson i örebro borta vid väggen. Då sade ordföranden
till herr Jansson: »Var så god och tåg plats vid bordet.» — »Ja, men jag är
bara suppleant», sade herr Jansson. »Det betyder ingenting», svarades det, »tag
plats.» Sedan dess har herr Jansson suttit med vid bordet, och hade han haft
något att anmärka, så hade han haft tillfälle till det i utskottet. — Jag kom
att tänka på en händelse, som inträffade för ett pär år sedan. Det var ett
par redaktörer, som voro uppe här i Stockholm och talade med en dåvarande
statssekreterare för att få en del upplysningar. Statssekreteraren svarade dem:
»jag tycker, att herrarna skriva bäst, så länge herrarna ingenting veta». Det
förefaller, som örn herr Jansson, som varit med att granska justitieombudsmannens
ämbetsberättelse, haft mindre att säga än herr Johansson i Stockholm,
som känner till saken mindre än herr Jansson.

Vidare anförde:

Herr Jansson i Örebro: Herr talman! Endast en replik till herrar Lindqvist
och Hedlund. Herr Hedlund sade, att jag suttit tyst under lagutskottets sammanträden.
Det är icke riktigt. I avdelningen framförde jag samma synpunkter,
som jag framlagt här i dag. Jag gjorde det visserligen icke i föredragsform
eller som ett anförande utan samtalsvis, som brukligt är i denna församling.
Så var det verkligen, herr Hedlund, men jag vet icke, örn herr Hedlund
var närvarande i utskottet dagen i fråga. Jag talade t. o. m. örn de personliga
erfarenheter jag haft av den hemliga polisens metoder. Att jag icke yttrade mig
vid utskottets plenum berodde på, att jag tillfrågat en jurist, en gammal medlem
av lagutskottet, angående mina rättigheter och fått den upplysningen, att jag
icke hade rätt att yttra mig vid utskottets sammanträden, såvida jag icke blev
kallad till bordet, och något sådant har jag icke varit med om. Jag tycker
emellertid, att det är en smula egendomligt, att säkerhetstjänsten, som är så
noggrann i sina undersökningar, icke tidigare än som skett lyckats upptäcka
cn sådan figur som Paulson.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag vidhåller alltjämt min uppgift,
att herr Jansson i örebro vid granskningen av årets justitieombudsmannaberättelse
icke hade något att erinra mot justitieombudsmannens sätt att sköta
sitt ämbete. Visst pratade herr Jansson en hel del. Han skildrade sin egen
lidandes hisoria år 1940, men då påpekade herr Lindqvist kort och gott, att utskottet
hade att behandla 1944 års ämbetsberättelse. Vid granskningen av
sistnämnda berättelse hade herr Jansson i utskottet tillfälle att säga sin mening
örn de förhållanden, som i dag blivit föremål för debatt i kammaren, men
då teg herr Jansson.

Herr Jansson i Örebro: Herr talman! Till herr Hodlund vill jag säga, att
vi talade om ganska mycket vid utskottets sammanträde. Jag anser det icke
nödvändigt att här referera allt vad som sades, men jag vill såsom det viktigaste
framhålla säkerhetstjänstens användning för främmande ändamål. Sakförhållandet
hade ju förut påtalats i justitieombudsmannens ämbetsberättelse. Jag
kan icke finna, att jag under debatten i utskottet gått utanför ramen för utskottets
förhandlingsprogram. Jag uppfattade verkligen icke det yttrande av

Nr 7.

Onsdagen den 7 februari 1945.

Granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
herr Lindqvist, sorn herr Hedlund refererade. Det var ju intressant att få höra,
vad herr Lindqvist sagt, men skulle vi taga så stelt på samtalen i utskottet,
då tror jag, att utskottet får lägga sig till med en helt annan förhandlingsordning
än den nuvarande. Det var icke bara jag, som i utskottet talade om svunna
tider.

Herr Johansson i Stockholm: Herr talman! Herr Hedlund i Östersund utfärdade
ju åt den nu så skarpt klandrade säkerhetspolisen ett intyg innehållande
bland annat en försäkran om att varje man särskilt utvalts med hänsyn
till sin lämplighet. Jag undrar, örn han icke borde undantagit Paulson,
även örn denne vid ifrågavarande tid var i socialstyrelsens tjänst. Jag vill råda
herr Hedlund i Östersund att vara litet försiktig med in blanco-intyg. Vi
kommunister kunna yttra oss örn säkerhetspolisens framfart med större sakkännedom
än något annat parti. Vi komma att framlägga våra iakttagelser
inför kommissionen, och då riskerar herr Hedlund att få en kännbar bakläxa
för det vackra intyg, som han nyss gav säkerhetspolisen.

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag ber att få fästa uppmärksamheten på
vad jag sade första gången, jag hade ordet i denna debatt. Jag betonade, att
utskottet icke tagit ställning till säkerhetstjänstens arbete utan tydligt sagt
ifrån, att de spörsmål, som vid denna undersökning uppkommit, i annat sammanhang
torde bliva föremål för riksdagens behandling. Det blir vid ett senare
tillfälle, när vi bättre känna till säkerhetstjänstens arbete än vi göra i dag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, lades utlåtandet till handlingarna.

§ 9.

Granskning Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 2. i anledning av verkställd
militieom- granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning.
budsmannens

ämbetsförvalt ning.

Efter föredragning av utskottets däri gjorda hemställan anförde:

Herr Senander: Herr talman! Jag har icke för avsikt att mera ingående
yttra mig örn de av militieombudsmannen relaterade fallen av övergrepp från
militär befälets sida gentemot underordnade. Jag har ju vid ett pär tidigare
tillfällen sagt vad jag anser böra sägas i saken. För ögonblicket vill jag bara
konstatera —• det framgår ju också av militieombudsmannens berättelse — att
det alltjämt förekommer övergrepp i stor utsträckning, och jag vill dessutom
konstatera, att ingen mera markant förbättring har inträtt i detta avseende.
Fortfarande få vi i militieombudsmannens berättelse flera belägg för att det
finns åtskilliga råskinn och ohyfsade personer bland militärbefälet, personer,
som skada förtroendet för försvarsmakten ofantligt mycket mer än en direkt
försvars fientlig propaganda skulle kunna göra, och vad värre är: i de fall, där
man ansett åtal ofrånkomligt, äro alltjämt bestraffningarna så löjligt låga, att
de omöjligt kunna vara ägnade att korrigera vederbörande syndare. De låga
straffen ha för övrigt bland de underordnade och hos allmänheten skapat den
uppfattningen, att de olämpliga befälspersonernas uppträdande slätas över
med hartassen. Jag vill emellertid för att allt missförstånd skall undvikas i
detta sammanhang deklarera, att jag icke anser de oförbätterliga manskapsplågarna
såsom typiska representanter för militärbefälet. Säkert tillhöra de
undantagen, men den milda behandlingen av dem tror jag lätt kan skapa den
föreställningen, att deras övergrepp örn icke tolereras så i alla fall icke betraktas
med den stränghet, som borde anläggas, och därför menar jag, att

Onsdagen den 7 februari 1945.

Nr 7.

Granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
det icke minst ur militärbefälets egen synpunkt och för att skydda militärbefälets
eget anseende är nödvändigt att sådana element hållas efter betydligt
effektivare än som hittills skett.

Huvudanledningen till att jag begärde ordet var emellertid en annan. Het
är allmänt känt, att många radikala arbetare förvägrats utföra civilt arbete
inom försvaret. Detta tillvägagångssätt är på en gång både barnsligt och utmanande.
Man fortsätter emellertid alltjämt med dessa trakasserier. En sålunda
trakasserad person begärde för en tid sedan rättelse i saken. Det rörde sig
här örn en av grovarbetareförbundets avdelning på en viss plats anställd
mätare, som vägrats att utföra erforderliga mätningar, när det gällt anläggningar
vid flottan, ehuru han var oförhindrad att utföra dylika mätningar beträffande
anläggningar för kustartilleriets räkning. Militieombudsmannen.
till vilken ärendet remitterats, lämnade klagomålet utan åtgärd. På förfrågan
örn orsaken härtill meddelade militieombudsmannen endast att handlingarna
voro hemligstämplade. Jag måste säga, att detta är mycket uppseendeväckande.
Kan verkligen hemligstämpeln få hindra militieombudsmannen i hans ämbetsutövning?
Nog har hemligstämpeln fått en mångsidig användning under
krigsåren för att dölja vissa förehavanden på såväl den militära som den civila
förvaltningens områden, men att hemligstämpeln skulle kunna användas
för att hindra riksdagens militieombudsman från att komma till rätta med
rådande missförhållanden, det kan jag ändå icke tro.

Militieombudsmannens hänvisning till hemlighetsstämplandet ter sig i detta
fall särskilt märklig mot bakgrunden av vad han yttrat i ett annat fall, som
också är omnämnt i hans berättelse. Även i sistnämnda fall rörde det sig örn
förhållanden av hemlig natur. Det var fråga örn en furir, som till militieombudsmannen
anmält vissa missförhållanden på en minsvepare. Furiren åtalades
för att han i klagoskriften blottat förhållanden som bort hållas hemliga.
Han blev frikänd, och militieombudsmannen ansåg frikännandet innebära att
klaganden haft rätt att för militieombudsmannen uppenbara ifrågavarande
hemliga sakförhållanden. Nu kan man fråga sig-: örn en person som klagar
hos M. O. har rätt att blotta sådana saker som äro nödvändiga för frågans
klarläggande, även örn dessa äro hemliga, hur kan det då vara möjligt att inte
militieombudsmannen skall ha samma rätt vid fullgörande av sitt ämbetsåliggande? Jag

tycker denna sak är så anmärkningsvärd, att jag inte kunnat undgå att
påtala den, då vi nu behandla militieombudsmannens berättelse. Det är nödvändigt
att en ändring sker. Det måste anses vara fullkomligt avvita om en militieombudsmans
befogenheter skulle vara begränsade av hemligstämplandet.
En militieombudsman måste självfallet för att kunna utföra sitt uppdrag som
en riksdagens förtroendeman vara i stånd att utan några som helst hinder fullgöra
sitt ämbetsuppdrag. Inte ens hemligstämpeln bör i det fallet hindra
honom.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag
antar att herr Senander blivit offer för en missuppfattning. Det kan omöjligt
vara så att någon hemligstämpel skulle kunna förhindra militieombudsmannen
att ingripa i ett ärende som blivit anmält för honom. Det har han all möjlighet
till. Det enda som här kan ha förekommit är att militieombudsmannen
har ansett sig förhindrad att yppa hemliga ting för klaganden, men detta innebär
ju inte att ärendet inte har behandlats.

Herr Senander: Herr talman! Jag vill gent emot herr statsrådets och chefens
för försvarsdepartementet inlägg säga att jag aldrig påstått, att hemlig -

Nr 7.

Onsdagen den 7 februari 1945.

Granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
stämpeln skulle hindra militieombudsmannen att undersöka ett ärende. Vad
som här har förekommit är att han icke kunnat lämnat klara besked rörande
ett hos honom anmält klagomål under åberopande av att hela saken var hemligstämplad.
Och detta finner jag vara en begränsning av militieombudsmannens
befogenhet, som är absolut oförenlig med hans ställning som en riksdagens
förtroendeman.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Med den väldiga arbetsbörda som militieombudsmannen
haft under de senaste åren förekommer det ju oerhört
mycket inom hans verksamhetsområde, som man inte i detalj kan få möjlighet
att granska. Men bland de 2 300 ärenden som föregående år varit anmälda
till militieombudsmannen rör givetvis en väsentlig del mindre betydelsefulla
detaljer — förfrågningar örn olika spörsmål, begäran örn upplysningar rörande
ärenden av olika slag, etc. Därför är det tämligen självklart att utskottet,
när det går till granskning av denna ämbetsmannagäming, söker inrikta sig
på det väsentliga och på de större spörsmålen i ämbetsmännens berättelser.

Jag antar att herr Senander är offer för ett missförstånd när han tror att
militieombudsmannen inte har full frihet att införskaffa alla de upplysningar
han behöver för att kunna bilda sig ett omdöme örn de föreliggande ärendena.
Det är klart att han har denna möjlighet, även om det är givet att han i fråga
örn spörsmål som äro hemligstämplade inte kan använda den i sin offentliga
berättelse eller på annat sätt ge offentlighet åt vad som i övrigt är hemligstämplat.
Även utskottet har tillfälle att ta del av hemligstämplade ärenden
som kunna föreligga.

Det är med viss tillfredsställelse man ser att militieombudsmannen i en icke
ringa utsträckning använder sig av tillrättavisning i bagatellspörsmål. När
det gäller mindre betydelsefulla ting underlåter han oftast att väcka åtal och
söker att nied en mer eller mindre sträng tillrättavisning bringa vederbörande
till förnuft. Och jag tror man kan säga -— det är kanske för tidigt ännu att
fälla något bestämt omdöme — att den metoden åtminstone hittills givit ganska
bra resultat. I de för övrigt rätt många fall som föranleda åtal är det klart
att man emellanåt kan stå en smula konfunderad inför domslut, och framför
allt kan lekmannen lia sina funderingar över det resultat man i en del fall
kommit till. Men det är då att märka, att vi ha att göra med en strafflag för
krigsmakten som ingalunda tillhör de modernaste, som i många stycken är
åtskilligt föråldrad och som fortfarande rör sig med strafformer vilka äro
mycket irrationella, för att inte säga att de äro mer eller mindre ineffektiva.

Emellertid är det ju så att strafflagen för krigsmakten för närvarande befinner
sig i stöpsleven, och vi hoppas att ett nytt förslag till strafflag skall se
dagens ljus inom en inte allt för lång tid, och då förmoda vi också, att modernare
strafformer komma att tillämpas i åtskilliga avseenden.

Det är inte enbart strafflagen för krigsmakten, som man emellanåt gör
en och annan invändning emot, utan man har också anledning att i fråga örn
krigs domstolarna sätta ett frågetecken i kanten. Jag tror att även krigsdomstolarna
behöva en översyn. Jag skall inte ge irrig in på de olika detaljer sorn
man kan ställa sig kritisk emot därvidlag, men de äro åtskilliga. Jag vill
bara omnämna att riksdagen redan i år på grund av motion har möjlighet att
ta ställning till spörsmålet om en översyn även av krigsdomstolarna. Det förefaller
mig som örn tillfället skulle vara synnerligen lämpligt för en sådan översyn,
då ju även den stora rättegångsreformen nu håller på att förberedas1, varför
det synes vara ett utomordentligt gynnsamt tillfälle att samtidigt ta en
överblick över hela detta område. Det är ej alldeles säkert, att man vid en
sådan översyn kommer till det resultatet att krigsdomstolar under fredstid äro

Onsdagen den 7 februari 1945.

Nr 7.

Granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
den bästa formen för att lösa rättstvister mellan vederbörande. Åtminstone
ser jag för mitt vidkommande saken så, att krigsdomstolar är en rättegångsform,
som man under fredstid borde kunna överge.

Jag skulle också vilja göra ett påpekande beträffande en annan detalj i det
militära rättsväsendet. Jag syftar på den mycket bristfälliga utredningsapparat,
som står till förfogande, när det gäller att på ett förberedande stadium
erhålla det utredningsmaterial, på vilket rättsfrågans bedömande sedan skall
grundas. Där finnes det enligt min mening plats för en reform. Svårigheten
är kanske bara, hur man skall kunna åstadkomma en apparat, som är lämplig
och som också på ett effektivt sätt kan tillgodose själva utredningsbehovet på
det förberedande stadiet.

Jag tror knappast att herr Senander Ilar rätt i sina uttalanden beträffande
tillståndet på det militära området. Jag åtminstone fick av hans anförande den
uppfattningen, att han ansåg, att det icke inträtt någon förbättring därvidlag.
Ifråga örn grövre förlöpningar råder det dock ingen tvekan därom, att man
kan spåra förbättringar det senaste året, för vilken tid vi haft tillfälle granska
dessa förhållanden. Jag medger, att det ännu förekommer åtskilligt av anmärkningsvärt
slag, ehuru icke tillnärmelsevis i så stor mängd, som förekommit
de senare åren. Särskilt vill jag påpeka att de tidigare förekommande
mycket graverande fylleriiförseelserna i mycket ömtåliga situationer nu minskats
till en obetydlighet. Det vill synas som örn den kraftiga reaktion som
därvidlag förekommit dels från militieombudsmannens och dels från det högre
militärbefälets sida burit frukt. Jag medger, som sagt, att det ännu finnes
utslag av grov och gammalpreussisk knektanda på sina håll, men dessa fall
äro ju dock icke så överväldigande till antalet, som de varit tidigare.

Ett spörsmål, som vi inom utskottet funderat litet över, har varit, örn man
skulle kunna tänka sig en reform i fråga örn hur tillrättavisningar böra meddelas
av befäl till manskap. Denna angelägenhet kanske för många ter sig
som en obetydlig fråga, men jag tror dock att spörsmålet är rätt allvarligt,
framför allt nu, när så många äldre årsklasser äro inkallade. Man vet ju, att de
äldre beredskapsmännen icke gärna vilja finna sig i att bli behandlade hur som
helst. Det förekommer exempelvis då befäl tilltalar manskap med ett språk,
som ingalunda är psykologiskt lämpligt för militär .fostran. Man skulle, tror
jag, vinna åtskilligt ur utbildningssynpunkt, örn man kunde tillägna sig en
korrekt och mera ansvarsmedveten ton vid dylika tillfällen. Ett otal sådana
fall av förolämpande tilltal anmälas årligen till militieombudsmannen, som
ofta giver mycket bestämda tillrättavisningar i de olika fallen. Det förefaller,
som om det på ett och annat håll skulle betraktas som en sport att använda
särskilt utsökta glåpord vid tillrättavisning eller tilltal av den menige. Om
vederbörande högre befäl fäste det underordnade befälets uppmärksamhet på
detta förhållande skulle jag tro, att man åtskilligt skulle kunna begränsa
denna mycket litet tilltalande form för tillrättavisningar, som alltför ofta förekommer
hos personer i vissa befälsgrader.

Till sist vill jag säga, att utskottet vid sin granskning funnit att militieombudsmannens
ämbete ryktats väl och att han har ådagalagt ett gott omdöme.
Jag tror också, att detta ämbete är på god väg att skaffa sig en mycket stark
ställning som iföreträdare för den svenska riksdagen på det här området.

Herr Senander: Herr talman! Både herr statsrådet Sköld och herr Olsson
i Mellerud synas ha fått den uppfattningen, att jag varit offer för ett missförstånd,
då jag påtalat att militieombudsmannens befogenhet genom handlingars
hemligstämplande är kringskuren. Jag tror, att missförståndet ligger på
herr Olssons i Mellerud sida. Beträffande den person, som det här är fråga om,

Nr 7.

Onsdagen den 7 februari 1945.

Interpellation.

Granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
uppgav jag, att när lian vände sig till M. O. och begärda förklaring i saken, så
meddelades han endast, att handlingarna hemligstämplats. Det innefattar, menar
jag, en begränsning av M. 0:s befogenhet, att han icke ens, på grund av
hemligstämpeln, kan lämna klara besked om till vilket resultat han kommit i
anledning av en anmälan.

Jag har icke sagt, att det icke inträtt förbättringar i förhållandet mellan
militärbefälet och de underlydande utan endast, att man icke kunnat konstatera
någon mera markant förbättring. Jag ansåg mig inte böra sträcka mig
längre på grund av att det på sin tid gjordes attacker från militärbefälets
sida i syfte att begränsa anmälningarna till militieombudsmannen beträffande
missförhållanden i militärväsendet. Dessa attacker ha ovtivelaktigt verkat återhållande
i fråga örn anmälningar till M. O. av begångna övergrepp.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Jag tror fortfarande, att herr Senander
gjort sig skyldig till ett missförstånd såtillvida, att jag icke kan se något
hinder för M. O. att giva en redogörelse för det resultat, vartill han kommit.
Det är däremot möjligt, att han är förhindrad meddela något om det material,
som han sysslat med.

Herr Senander: Herr talman! Jag har redan relaterat fallet. Det lämnades
intet klart besked och M. O. ansåg sig förhindrad att så göra på grund av
hemligstämpling av handlingarna.

Efter härmed slutad överläggning lades utlåtandet till handlingarna.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat:

andra lagutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 16 maj 1941
(nr 243) örn rätt för arrendator att bortföra stråfoder m. m.; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, såvitt propositionen avser jordbruksärenden;
och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till bestridande
av vissa kostnader för utredning rörande Klingvallsåns regleringsföretag
år 1939 i Malmöhus län.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ Il Herr

Johnsson i Kastanj Ögården erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr
talman! 1944 års Hena potatisskörd tvingade till vissa restriktiva åtgärder beträffande
potatisens användning för industriellt ändamål med hänsyn till nödvändigheten
av att ha tillgång till fabrikspotatisen som en konsumtionsreserv.
Under den gångna delen av konsumtionsåret ha också betydande kvantiteter
potatis från dessa trakter blivit försålda till mat och efterfrågan _ är alltjämt
stor. Odlarna äro också i allmänhet villiga att försälja sin potatis. ^Men för
landets försörjning är det icke tillräckligt att potatis finnes att tillgå hos odlarna
utan potatisen måste jämväl transporteras från produktionsorterna till
konsumtionsorterna. Då större delar av landet än normalt för närvarande äro
beroende av tillförsel av potatis fran södra delarna av landet, ha ökade krav

Onsdagen den 7 februari 1945.

Nr 7.

Interpellation. (Forts.)

på järnvägsvagnar för långvägstransporter av potatis inställt sig. Med hänsyn
till årstiden kräva dessa transporter begagnande av varmvagnar. Tillgången
på varmvagnar är emellertid icke tillräcklig för att tillgodose nu rådande efterfrågan
på dylika vagnar. Insättandet av ett antal äldre personvagnar för potatistransporter
har icke nämnvärt förmått upphjälpa läget. Hur ansträngt
transportläget är framgår för övrigt därav att icke ens beställningar av vanliga
täokta godsvagnar för potatistransporter kunna effektueras inom rimlig
tid. Givetvis innebär transport av potatis i ouppvärmda vagnar vid denna årstid
betydande risker för potatisens förstöring till följd av frostskador och sådana
transporter böra därför undvikas.

Het är uppenbarligen ett intresse för såväl producenter som konsumenter att
potatisen från fabrikspotatisdistrikten kommer konsumtionen tillgodo så snabbt
som möjligt. För varje dag som går bli lagrings förlusterna hos odlarna större
och handelns och konsumenternas lager av potatis minskas. Härutöver är att
märka att fabrikspotatisens kvalitet försämras ju längre den lagras. Om järnvägarnas
transportkapacitet icke kan utökas utöver vad densamma varit de senast
förflutna sex veckorna, förminskas potatiskvantitetema icke märkbart
trots det att efterfrågan på potatis under denna tid varit mycket stor. Med anledning
av det sagda anhåller jag att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa följande fråga:

Anser herr statsrådet att samtliga åtgärder ha vidtagits, som i nuvarande
situation kunna underlätta potatistransporter på järnväg.

Denna anhållan bordlädes.

§ 12.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr
16, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt
giltighet för förskottss talen för försvarsväsendet ävensom allmänna förskottsstatema
I och II.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

§ 14.

Kammaren beviljade herr Gustafsson i Lekåsa ledighet från riksdagsgöromålen
under 10 dagar fr. o. m. den 9 innevarande februari.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.40 em.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 7.

Lördagen den 10 februari 1945.

Lördagen den 10 februari.

Kl. 4 em.

§ I Herr

statsrådet Danielson avlämnade Kungl. Maj :ts propositioner:
nr 28, med förslag till lag örn val av borgmästare och lagfaren rådman;
nr 40, angående lån till kolonisation för estlandssvenskama;
nr 41, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2, 3 och 4 §§ lagen
den 17 juni 1932 (nr 263) om stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende; nr

48, angående förvärv av mark för skjutbana för Livregementets husarer;
nr 49, angående bestridande av vissa haverikostnader;

nr 50,, angående åtgärder till stödjande av odlingen av vissa kulturväxter;
nr 55, angående dispositionen av vissa å allmän beredskapsstat II för budgetåret
1944/45 uppförda anslag;

nr 56, angående förvaltningen av Södertälje kanal m. m.; och
nr 57, angående ytterligare statsbidrag till byggande av enskild väg Åsebacken—Persberg—norska
gränsen.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionerna:

nr 32, med förslag till förordning om fortsatt giltighet av förordningen den
8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker; nr

33, med förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen
den 21 juni 1940 (nr 561) örn tilläggsskatt å bensin, m. m.;

nr 34, med förslag till förordning örn fortsatt uppskov med ikraftträdandet
av föreskrjven skatt å motorsprit; och

nr 35, med förslag till förordning om fortsatt giltighet av förordningen den
18 juni 1937 (nr 481) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser örn stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 36, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) örn fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 39, angående ersättning för vissa genom krigsförhållandena uppkommande
förluster för statstjänstemän m. fl.; och

nr 42, angående fortsatt disposition av vissa äldre reservationsanslag;

Lördagen den 10 februari 1945.

Nr 7.

till bevillningsutskottet propositionen, nr 43, med förslag till förordning angående
fortsatt giltighet av förordningen den 19 november 1943 (nr 778) örn
tillfällig nedsättning av skatten för vissa automobiler;

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 44, med förslag till lag örn ändring i 1, 2 och 9 kap. vattenlagen; och
nr 46, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 21 september
1915 (nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten; samt

till statsutskottet propositionen, nr 47, angående inrättande av en överingenjörsbefattning
vid försvarets fabriksverk m. m.

§ 3.

Föredrogs den av herr Johnsson i Kastanjegården vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet,
angående åtgärder till underlättande av potatistransporter på järnväg.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ *•

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 24, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

bevillningsutskottets betänkande, nr 1, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den 6 mars 1942 (nr 63)
angående rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckt motion örn pension åt förre korrekturläsaren å
riksdagens tryckeriexpedition E. J. O. Pauli; och

nr 4, i anledning av väckt motion örn dyrtidstillägg till den hos riksdagens
kamrar, utskott och kansli tillfälligt anställda personalen;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt tillämpning av lagen den 5 mars 1943 (nr 78) örn jämkning av arrendeavtal
i vissa fall, m. m., såvitt propositionen hänvisats till lagutskott;

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslå# till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 453) med vissa bestämmelser
örn mätning av ved och annat virke, m. m., såvitt propositionen hänvisats till
lagutskott;

Andra kammarens protokoll 1946. Nr 7.

Nr 7.

Lördagen dea 10 februari 1945,

• ,111'' } anledning av väckt motion om höjning av den övre åldersgränsen för

inträde i erkänd sjukkassa; och . ,

i anledning av väckt motion angående rätt för å ålderdomshem intagna
understödstagare som åtnjuta folkpension att själva disponera över viss del
av pensionen;

jordbruksutskottets utlåtanden:

* V.^anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
lortsatt tillämpning av lagen den 5 mars 1943 (nr 78) örn jämkning av arrendeavtal
i vissa fall, m. m., såvitt angår anslagsfrågan; och

, °r 1 anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr 453) med vissa bestämmelser
örn matning av ved och annat virke, m. m„ såvitt angår anslagsfrågan; samt

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i anledning av
vackt motion örn utredning rörande ett organ för övervakning av enskilda inonopolistiska
företag och sammanslutningar.

§ 5.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från andra lagutskottet: •

l7’ 1 tfledu-nf fV ■K,un8:L Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 maj 1941 (nr 243) örn rätt för arrendator
att bortföra strander m. m.; samt

från jordbruksutskottet:

nr i9- 1 av Maj:ts proposition angående utgifter å till ÄffiiA

Br b”dS:elåret 1944/45’ Sivi“ avser

20, 1 anledning av Kungl. Marits proposition angående anslag till bestinÄ*939TM»toS£r
BmgvalMns reglerare -

Justerades protokollsutdrag.

§ 6.

§ 7.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Fahlman under 12 dagar
ir. o. m. den 9 februari. s

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.06 em.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner,

450664