RIKSDAGENS PROTOKOLL.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen; oell dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 88, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare statsbidrag
till byggande av enskild väg Åsebacken—Persberg—norska gränsen;

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1945/4-6 till förskott av kostnader för
uppgörande a,v byggnadsplan^-

nr 90, i anledning av Kungl. Maj rts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1945/46 till luftfartslånefonden ;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvaltningen av
Södertälje kanal m. m.; samt

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1945/46 till djupborrning efter salt och olja m. m. vid Höllviken i
Skåne.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Johanson, Karl
August, väckta motionen, nr 315, i anledning av Kongl. Maj:ts proposition
angående bemyndigande för järnvägsstyrelsen att åtaga sig borgensansvar för
lån till Aktiebolaget Svenska godscentraler m. fl. bolag.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets memorial nr 8 samt
utlåtanden nr 9 och 10, statsutskottets utlåtanden nr 42—47, bevillningsutskottets
betänkanden nr 17—23, bankoutskottets utlåtanden nr 7—11 och 13—
17, första lagutskottets utlåtanden nr 18—21, andra lagutskottets utlåtanden
nr 14, 17 och 18 ävensom jordbruksutskottets utlåtanden nr 1 och 10—13.

På framställning av herr förste vice talmannen beslöts dels att första lagutskottets
utlåtande nr 21 skulle pa föredragningslistan för morgondagens
sammanträde uppföras näst efter konstitutionsutskottets memorial nr 8, dels
ock att jordbruksutskottets utlåtande nr 1 skulle uppföras främst bland två
gånger bordlagda ärenden pa föredragningslistan för kammarens sammanträde
onsdagen den 21 innevarande månad.

Herr Johanson, Karl August, väckte en motion, nr 316, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående förändring i avseende å löneställning och
antal beträffande vissa ordinarie befattningar vid kommunikationsverken
lii. m.

Motionen bordlädes.

1945.

Första

HB

Nr 13.

Måndagen den 19 mars.

Första hammarens protokoll 1945. Nr 18.

]

2

Nr 13.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtande nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med begäran om bemyndigande att utfärda bestämmelser örn hyresbidrag till
ovana skogsarbetare jämte i anledning därav väckta motioner; samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) örn hyresreglering
m. m. samt lag angående fortsatt giltighet av lagen samma dag (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 § rekvisitionslagen den 30 juni 1942 (nr 583), m. m. :
och

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 15 § värnpliktslagen den 30 december 1941 (nr 967).

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.11 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 20 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 238, angående
dispositionen av vissa å allmän beredskapsstat II för budgetåret 1944/45
uppförda anslag.

Justerades protokollen för den 14 och den 17 innevarande månad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Johanson, Karl
August, väckta motionen, nr 316, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående förändring i avseende å löneställning och antal beträffande vissa
ordinarie befattningar vid kommunikationsverken m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets utlåtande nr 48 samt andra
lagutskottets utlåtanden nr 15, 16 och 19.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets memorial nr 8, med uppgift å ett
från 1944 års lagtima riksdag vilande förslag till ändrad lydelse av § 17
mom. 1, §§ 18 och 20, § 22 mom. 1 samt §§ 24, 26 och 31 regeringsformen.

Det vilande grundlagsändringsförslaget antogs.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Nr 13.

3

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 21, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om val av borgmästare
och lagfaren rådman, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 9, i anledning av väckt Äng. landsmotion
örn viss ändring i gällande bestämmelser örn landstingsområdes indel- tingsområdes
„mg i valkretsar. Ä.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen i anledning av
en inom andra kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 188, av
herrar Wallentheim och Eriksson i Sandby, för sin del ville antaga följande

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 8 § 2 mom. lagen den 20 juni 1924 (nr 349)

om landsting.

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

8 §•

2 mom. Vid landstingsområdes indelning i valkretsar skall med undantag,
varom nedan i denna paragraf och i 9 § förmäles, iakttagas, att för varje valkrets
komma att utses minst 5, högst 9 landstingsman.

Stad, vars folkmängd utgör minst 15
Stad med mindre folkmängd än
15 000 förenas med annan stad eller
andra städer eller med angränsande
landsbygd till en valkrets. I valkrets,
som utgöres endast av städer, skall
folkmängden uppgå till minst 15 000.
Delar av samma stad må icke ingå i
olika valkretsar.

000, bildar en valkrets.

Stad med mindre folkmängd än
15 000 förenas med annan stad eller
andra städer eller, då särskilda skäl
därtill föranleda, med angränsande
landsbygd till en valkrets. I valkrets,
som utgöres endast av städer, skall
folkmängden uppgå till minst 15 000.
Delar av samma stad må icke ingå i
olika valkretsar.

Valkrets bestående av stad och
landsbygd, bör icke utan synnerliga
skäl bildas.

Vid valkretsindelningen iakttages i övrigt, att området för annan valkrets
än den, i vilken två eller flera städer ingå, skall kunna omslutas med en
sammanhängande gränslinje, samt att delningen i vad angår landsbygden
verkställes, där så lämpligen lian ske, efter domsaga, tingslag eller härad,
men eljest efter kommuner. Med tingslag förstås sådan del av domsaga, som
utgör egen domkrets.

Reservation hade anmälts av herr Källman, som dock ej antytt sin mening.

Herr Källman: Herr talman: Jag skall be att med några få ord få förklara,
varför jag till detta utlåtande har avgivit en blank reservation.

I motionen framställas ju tvenne alternativa yrkanden. Det ena yrkandet
avser, att riksdagen skall besluta att ur den ifrågavarande lagparagrafen måtte
utgå det stycke, som lyder: »Valkrets bestående av stad och landsbygd bör
icke utan synnerliga skäl bildas.» Det andra yrkandet innebär, att konstitutionsutskottet
måtte utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till annan

4

Nr 13.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Äng. landstingsområdes indelning i valkretsar. (Forts.)
formulering av nu gällande bestämmelser i anslutning till motionens syfte. Jag
har i utskottet yrkat bifall till det förstnämnda alternativet, och hade utskottet
förordat denna del av motionen, så hade vi fått en otvetydig bestämmelse i
landstingslagen.

Nu föreslås en ändring, som enligt utskottets motivering verkligen skulle vara
en ändring men som enligt lagtexten knappast blir det, eftersom man blott
i texten ändrar uttrycket »synnerliga skäl» till »särskilda skäl», som kunna
föranleda förenande av landsbygd och städer till en gemensam valkrets.

Som alla veta finns det, när det gäller landstingens uppgifter, ingen skillnad
i fråga örn behovet mellan stadsbor och landsbor, utan här är det, kan man
säga, fråga örn geografisk intressegemenskap. Jag kan då nämna, att det i
Stockholms län exempelvis finns en landstingsvalkrets, som består av åtta städer,
och att mellan de två ytterpolerna, Vaxholm och Öregrund, örn jag får använda
det uttrycket, i valkretsen avståndet är cirka 20 mil. Inom Älvsborgs
län tillhöra exempelvis städerna Alingsås och Åmål samma valkrets, och mellan
dessa är avståndet 20 mil. Ur norrländsk synpunkt är naturligtvis ett sådant
avstånd inte så särdeles stort, men ur mellansvensk och sydsvensk synpunkt
är det ett ganska betydande och i detta fall fullkomligt onödigt stort
avstånd. Här är det ju fråga örn ortsintressen; det är fråga om lasarettsområdens
utsträckning, örn att anordna epidemisjukhus, hem för kroniskt sjuka, sinnesslöanstalten,
vårdhem för lättskötta sinnessjuka m. m., och det gäller också
frågor örn folkhögskolor, lantmannaskolor, lanthushållsskolor och dylikt. Behovet
av t. ex. sjukvård av olika slag är naturligtvis detsamma för stadsborna
som för befolkningen på den kringliggande landsbygden. Då böra naturligtvis
en eller ett par sådana små städer i valkretshänseende förenas med denna landsbygd.

Utskottet har inte velat gå med på motionärernas första alternativ, som jag
anser vara det verkligt rationella, utan det har stannat vid det andra alternativet
och gjort upp ett förslag till lagtext. Under sådana förhållanden vill jag
endast uttala den förhoppningen, att man med beaktande av utskottets motivering
inte hädanefter liksom år 1924 och senare, åtminstone från länsstyrelsernas
sida, skall längre hindra genomförandet av en förnuftig valkretsindelning.

Med det sagda har jag nu förklarat, varför jag icke kunnat biträda utskottets
förslag till lagtext, men jag har intet yrkande att framställa.

Herr Andersson, Jones Erik: Herr talman! Det kunde vara onödigt att säga
något vidare i denna fråga. Jag kan emellertid gärna erkänna, att utskottets
hemställan utgör en kompromiss, som motionärerna och deras meningsfränder
naturligtvis inte kunna känna sig helt tillfredsställda med, men de borde i alla
händelser ändå kunna finna vissa anknytningspunkter i den medellinje, som utskottet
här nu föreslår.

Det är ju otvetydigt, som utskottet här säger, att det även finns städer, som
äro av sådan beskaffenhet att de äro mer förenliga med den kringliggande landsbygden
än med övriga större städer och samhällen i länet, och under sådana
förhållanden är det väl alldeles på sin plats att de i dylika fall bli sammanförda
just med denna omgivande landsbygd.

Den egentliga ändringen i lagtexten består ju däruti att medan lagen förut
har utsagt, att »valkrets bestående av stad och landsbygd bör icke utan synnerliga
skäl bildas», bär den enligt utskottets förslag ändrats till att stad förenas
med angränsande landsbygd till en valkrets, »då särskilda skäl därtill föranleda».
Det må vara en omdömessak, hur detta sedan skall tydas och tillämpas
i praktiken, men erfarenheten får väl sedermera visa, hur det kommer att
ta sig ut.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Nr 13.

5

Ang. landstingsområdes indelning i valkretsar. (Forts.)
Jag vill bara med dessa ord, herr talman, i korthet yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckta motioner örn viss ändring i § 7 riksdagsordningen
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 42, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående ersättning för
vissa, genom krigsförhållandena uppkommande förluster för statstjänstemän

m. fl.;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förvärv av mark
för skjutbana för Livregementets husarer;

nr 45, i anledning a,v Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen av
vissa å allmän beredskapsstat II för budgetåret 1944/45 uppförda anslag;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader; samt

nr 47, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa utgifter för
försvarsändamål å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 17, i anledning av väckta
motioner angående vissa ändringar i kommunalskattelagen m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats följande motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna nr 74 i första kammaren av herr Elon Andersson
m. fl. och nr 131 i andra kammaren av herr andre vice talmannen

Äng. rätter,
till avdrag för
periodiskt
understöd
m. m.

Carlström m. fl.;

2) de likalydande motionerna nr 99 i första kammaren av herrar Grym och
Ragnar Bergh samt nr 144 i andra kammaren av herr Gavelin m. fl.;

3) de likalydande motionerna nr 169 i första kammaren av herr Nordenson
och nr 275 i andra, kammaren av herr Wiberg; samt

4) motionen nr 409 i andra kammaren av herr Brandt.

Av de i de likalydande motionerna I: 74 och II: 131 framlställda yrkandena
hade utskottet till behandling i detta sammanhang uppta,git allenast vissa under
punkterna b), c) och d) i motionerna omförmälda frågor.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet på anförda skäl hemställt,

1) att de likalydande motionerna I: 74 av herr Elon Andersson m. fl. och
II: 131 av herr andre vice talmannen Carlström m. fl. angående vissa ändringar
i kommunalskattelagen m. m., i vad desamma avsåge följande punkter i motionernas
hemställan, nämligen:

punkten b) örn höjning av åldersgränsen för barn, för vilka familjeavdrag
vore medgivet,

punkten c) örn rätt till avdrag vid beskattning a,v periodiskt understöd eller
därmed jämförlig utbetalning, som av skattskyldig utgivits till annans undervisning
och uppfostran, samt

6 Nr 13. Tisdagen den 20 mars 1945.

Äng. rätten till avdrag för periodiskt understöd m. m. (Forts.)

punkten d) om rätt till avdrag vid beskattning av kostnader, som skattskyldig
haft för underhåll av andra närstående än make och minderåriga barn,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd

2) att de likalydande motionerna I: 99 av herrar Grym och Ragnar Bergh
samt II: 144 av herr Gavelin m. fl. angående ändring av bestämmelserna i 46 §
kommunalskattelagen om avdrag för periodiskt understöd icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

3) att de likalydande motionerna I: 169 av herr Nordenson och II: 275 av
herr Wiberg angående ändring av bestämmelserna i 46 § kommunalskattelagen
örn avdrag för periodiskt understöd till annans undervisning eller uppfostran
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

4) att motionen II: 409 av herr Brandt angående översyn av gällande bestämmelser
rörande rätten till avdrag för periodiska understöd icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) beträffande motiveringen av herrar Elon Andersson och Fröderberg, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade;

II) av herrar Axel Ivar Anderson, Nordenson, Hagberg i Malmö och Janson
i Frändesta, vilka anslutit sig till den av herrar Elon Andersson och Fröderberg
avgivna reservationen men därutöver anmält reservation mot vissa andra
delar av utskottets motivering; samt

III) av friherre De Geer, som likväl ej antytt sin åsikt.

På framställning av herr talmannen beslöts att betänkandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten 1.

Herr Andersson, Elon; Herr talman! Den praxis, som bevillningsutskottet
brukar använda vid besvarandet av motionsspörsmål, som redan befinnas
vara föremål för uppmärksamhet av någon pågående utredning, en praxis som
bevillningsutskottet använt även i förevarande fall, gör det nödvändigt att
förutom utskottets hemställan även studera dess motivering för att man skall
få någon klarhet i hur utskottet för sin del ser på det förevarande motionsuppslaget.
I detta fall innehåller utskottets hemställan ingenting annat än ett yrkande
örn avslag på de i ärendena väckta motionerna, men ett studium av utskottets
motivering visar, att utskottet åtminstone i ett par fall uttalar tydliga
sympatier för de önskemål, som motionärerna gjort sig till tolk för.

Detta bär gjort, herr talman, att jag icke har funnit anledning att reservera
mig emot utskottets avstyrkande hemställan, trots att den går ut över den motion,
som jag själv har väckt. Ett studium av motiveringen har nämligen övertygat
mig om, att utskottet i samtliga punkter utom en har uttalat starka sympatier
för motionärernas önskemål och att det endast är den omständigheten
att frågorna i varje fall kunna tänkas bli föremål för uppmärksamhet vid en
pågående utredning, som har föranlett utskottet att skriva en avstyrkande hemställan.

Jag har således icke reserverat mig emot utskottets avstyrkande kläm men
däremot har jag funnit anledning att ställa mig något tveksam till vissa uttalanden
i utskottets motivering, och det är vad utskottet säger i sista stycket
å s. 10, som hos mig har väckt denna tveksamhet. Där har utskottet till
behandling upptagit frågan om avdragsrätten överhuvud och med utgångspunkt
från konstateranden av vissa i och för sig obestridliga fakta dragit slut -

Tisdagen den 20 mars 1945.

Nr 13.

7

Ang. rätten till avdrag för periodiskt understöd m. m. (Forts.)
satser, som enligt mitt förmenande gå så pass långt att jag, utan en närmare
utredning och undersökning av desamma, inte har funnit mig kunna biträda,
vad utskottet i detta fall säger.

Detta stycke i utskottets motivering handlar som sagt örn avdragens berättigande
överhuvud taget, och örn jag inte tolkar utskottets mening alldeles
fel, så lär väl konsekvensen av vad utskottet här säger leda fram till att avdrag
i beskattningen överhuvud taget icke böra beviljas, eftersom dessa avdrag
ha ojämn verkan med hänsyn till vederbörande skattskyldigs inkomster och
skatteförmåga. Utskottet påpekar, att avdragen på grund av beskattningens
progressivitet verka starkare för en inkomsttagare i högre inkomstskikt än
för en i lägre. De lägre inkomsttagarna ha, menar utskottet, mindre möjlighet
än de högre att tillgodogöra sig avdragen, medan för de högre inkomsttagarna
avdragen komma att uppgå till större belopp än för de lägre inkomsttagarna,
och detta är i och för sig riktigt. Men när utskottet — örn jag inte läser alldeles
fel — drar den slutsatsen att på grund därav hela avdragssystemet kan
sättas under debatt, så är jag inte riktigt på det klara med örn denna inställning
är riktig.

Det är som sagt ostridigt att ett avdrag på, låt oss säga, 1 000 kronor ger
i fråga örn minskad skatt ett absolut större belopp för den högre inkomsttagaren
än för den lägre, men jag är inte lika övertygad om, att icke avdraget för
denne lägre inkomsttagare relativt sett har större betydelse. _

.lag har haft tillgång till en undersökning, som har företagits angående verkningarna
av skattegrupperingens förändring därhän att alla avdrag skola
baseras på den storlek, som för närvarande gäller för grupp I, d. v. s. att man
skall minska grundavdragen och familjeavdragen från nuvarande skattegrupp
V, IV, III och II ned till skattegrupp I. Detta betyder således att man minskar
avdragsbeloppet över hela linjen. Örn det nu vore sa att en minskning av
avdragsbeloppen eller ett borttagande av dem — det är ju samma tendens —
skulle vara mera till skada för de högre inkomsttagarna ^än för de lägre, så
skulle ju den operation, som jag här har beskrivit, också lända därhän, att
skattskyldigheten skulle i ökad utsträckning övervältras på de högre inkomsttagarna
i stället för de lägre. I stället visar resultatet av dessa undersökningar,
att en sådan nedsättning av grundavdragen skulle medföra derför mången
kanske överraskande resultat att de lägre inkomsttagarna skulle få bära större
procentuell andel av skattebördan än de högre.

Jag vill naturligtvis inte påstå, att detta resultat utan vidare kan kopieras
på det betraktelsesätt, som utskottet här Ilar gjort sig till tolk för, men det
stöder min tveksamhet örn det riktiga i de slutsatser, som utskottet drar ur sitt
resonemang. Tendensen är omisskännlig: minskade avdragsbelopp betyda ökad
skattebelastning av de lägre inkomsttagarna och minskad skattebelastning på
de högre inkomsttagarna, och detta gör mig som sagt något tveksam örn riktigheten
av utskottets resonemang, att avdragens förefintlighet är till större
nytta för de högre än för de lägre inkomsttagarna. Jag tror att det finns anledning
att sätta ett mycket stort frågetecken i marginalen till ett sådant resonemang,
och jag är inte för min del beredd att underskriva de slutsatser, som
utskottet här drar, i varje fall icke förrän jag haft tillfälle att ägna saken en
något vidlyftigare uppmärksamhet än utskottet i anledning av de nu väckta
motionerna har kunnat göra.

När utskottet sedan längst ned i nyssnämnda stycke erinrar om det beslut,
som riksdagen i fjol fattade angående barnavdragens utbytande mot barnbidrag,
och i detta ser ytterligare ett skäl att skriva så som utskottet har gjort, så undrar
jag, herr talman, örn mun inte i någon mån här sammanblandar två olika
företeelser. Om det vore på det sättet, att man med barn avdragen endast skulle

8

Nr 13.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Äng. rätten till avdrag för periodiskt understöd m. m. (Forts.)
avse att lindra vederbörandes skattebörda, så kunde nian med dessa barnavdrag
nå ett hundraprocentigt resultat, ända dithän att vederbörande bleve fullkomligt
fri från skatt. Men barnavdragen ha också en annan betydelse, en positiv
betydelse; med barnavdragen vill man inte bara minska vederbörandes skattebörda,
utan man vill med dem också ge honom ett bidrag såsom kompensation
för den ökade försörjningsbörda, som han iklätt sig genom barnrikedomen, och
det är i detta fall som skatteavdragen inte förmå fylla de uppställda syftemålen,
icke ens i de fall då de leda fram till den fullständiga skattebefrielsen. När
jag för min del således här mycket ivrigt gått in för att förändra systemet
barnavdrag till systemet barnbidrag, så har det skett uteslutande med tanke på
den sistnämnda funktionen hos de ifrågasatta barnbidragen, den nämligen att
man därigenom skulle lyckas åstadkomma en verklig lindring i försörjningsbördan,
vilket skatteavdragen icke för närvarande förmå åstadkomma.

När det gäller att med barnavdragen lindra skattebördan, lider det inte något
sorn helst tvivel örn att man i för skattedragaren ogynnsamma fall — och jag
räknar då som ogynnsamma fall låg inkomst och stor barnskara — når ett fullt
hundraprocentigt resultat, ty ett bättre resultat än fullständig skattebefrielse
kan man i varje fall inte nå i det avseendet. Men roan kan inte lindra vederbörandes
försörjningsbörda; det kan ske endast genom att man byter ut barnavdragen
mot barnbidrag.

Jag tror således att det skäl till förmån för dess ståndpunkt, som utskottet
har funnit i fjolårsriksdagens’ uttalande i den vägen, icke är hållbart, eftersom
faktiskt resonemangen ^i de båda fallen bygga på helt och hållet olika grund
eiler utgå från olika ståndpunkter. Men jag skall, herr talman, inte syssla mera
med den historien.

Min reservation gäller också en annian punkt i utskottets utlåtande, nämligen
den som handlar örn motionärernas önskemål, att den åldersgräns, inom vilken
familjeavdraget för barn får åtnjutas, skall höjas från nuvarande 18 till 20 år.
Jag förutser, herr talman, den anmärkningen, att det efter min nyligen avgivna
bekännelse till barnbidragens företräde framför barnavdragen skall sägas, att
det ju är rätt underligt, att en motionär med en dylik principiell utgångspunkt
yrkar på en förbättring i nu utgående barnavdrag. Men det är ju på det sättet
att det enda instrument, som vi för närvarande ha till hands, när det gäller att
lindra försörjningsbördan för barnfamiljerna, är barnavdraget, och jag tror jag
vågar försäkra kammaren, att jag skulle med mycket större glädje lia motionerat
örn en höjning av den åldersgräns, under vilken barnbidrag får utgå, från
18 till 20 år, än om en höjning av avdragsåldern från 18 till 20 år. Emellertid
har utskottet inte velat ga med pa denna höjning. Förslaget därom avfärdas
mycket kort med en motivering, som inte är så fullt klar men som jag har läst
ut pa det sättet att utskottet förmenar, dels att en ''sådan höjning av avdragsåldera
skulle bli orättvis för skattedragarna, eftersom det bara är en del av det
svenska folket, som behöver försörja sina barn över 18 års ålder_ företrädes vis

sådana föräldrar, som ha sina barn i högre skolor — och dels att många,
manga ungdomar i Sverige före 20 års ålder ha nödgats komma i den ställningen
att de försörja sig själva och således själva bli skattepliktiga. Vad det
senare argumentet beträffar kan det ju aberopas även vid den nuvarande åldersgränsen,
18 år, ty jag föreställer mig att det fortfarande är på det sättet,
att en hel del av ungdomen i vårt land får lov att börja försörja sig själv redan
före 18 års ålder. Men eftersom detta i och för sig inte vållar några olägenhei
r TaT i en ''som får tillräckliga inkomster för att bli skattepliktig får ju
skatta tor dessa — bör det ju principiellt sett inte heder vålla några betänkligr-6
r-fi • i3, a ,rn till 20 år. Vad däremot gäller argumentet om att en sådan

förbättring bara kommer en del skattebetalare till godo, medger jag att det är

Tisdagen den 20 mars 1945.

Nr 13.

9

Äng. rätten till avdrag för periodiskt understöd m. m. (Forts.)
riktigare. Ty det är ostridig! ett hittills relativt begränsat intresse att höja avdragsåldern
från 18 till 20 år. Men jag skulle vilja påpeka, att detta intresse
börjar förefinnas i allt vidare kretsar. Det är inte bara frågan om högre studier,
studier vid gymnasier och akademier, utan det gäller också studier vid sådana
folkliga fortbildningsanstalter som yrkesskolor av olika slag, lantmannaskolor,
centrala yrkesskolor och en hel del andra sådana anstalter, och det är
i varje fall ett behov, som håller på att växa ut till långt större kretsar än dem
där det för närvarande förefinnes.

Jag skulle i detta sammanhang vilja erinra om ett argument, som har antytts
i motionen och som jag tror att man inte skall bagatellisera. Låt oss anta
att det även efter denna högkonjunktur komimer en depression, som har i sitt
följe arbetslöshet av sådan art att den i särskilt stor utsträckning kommer att
drabba de yngre åldrarna. Så var fallet efter föregående kristid. Jag vill visst
inte säga, att det kommer att bli likadant nu, men jag har en mycket, mycket
stark känsla av att det då var oändligt många människor i detta land, som
mäste försörja sina barn ända upp till 20-årsåldam och däröver, eftersom dessa
ungdomar inte hade någon möjlighet att komma in i den ordinarie produktionen.

Vad sorn här föreslås är ju ingenting annat, herr talman, än ett led i de strävanden,
som under de senaste åren ha förts fram här i landet i avsikt att lätta
barnfamiljernas skattebörda, att lindra barnfamiljernas försörjningsbörda, och
det förefaller mig som örn man särskilt ifrån det håll, där man har en alldeles
särskilt stark känsla av barnfamiljernas orättvisa behandling i nuvarande
svenska skatte- och sociallagstiftning — orättvis^ i förhållande till de barnlösa
och barnfattiga familjerna — skulle med mycket stort intresse mottaga den försiktiga
formulering av detta önskemål, som motionärerna ha framfört, eller i
varje fall skulle kunna ansluta sig till den ännu försiktigare formulering, som
reservanterna för sin del ha föreslagit. Denna innehåller ju ingenting annat än
det uttalandet, att utskottet inte vill bestrida, att utvecklingen på detta område
under de senaste åren. kan giva skäl för att även denna del av problemet må
komma under behandling i den utredning, som enligt utskottIsma joni tetens mening
skall ta hand om de övriga punkter i motionärernas förslag, för vilka utskottet
har uttryckt sin sympati.

Jag ber. herr talman, att med hänvisning till vad jag nu har sagt få yrka
bifall till den av mig m. fl. avgivna reservationen.

Herr Nordenson: Herr talman! Jag har i likhet med den föregående ärade
talaren med tillfredsställelse konstaterat, att utskottet ägnat de ifrågavarande
motionerna en mycket ingående granskning. Liksom han kan jag resignera inför
resultatet, som blivit negativt i så måtto att motionerna avstyrkas, eftersom
ju utskottet hänvisat hela detta frågekomplex till fortsatt utredning genom
1944 års skattekommitté. Frågan kommer sålunda i alla fall under omprövning.

Jag har också i stora delar kunnat följa utskottets motivering; det gäller
såväl i fråga örn avdragen för understöd till personer, som tillhöra den skattskyldiges
hushåll, som i fråga örn begränsningen av avdragsrätten till undvikande
av ren kapitalöverflyttning.

Saken ställer sig litet annorlunda, då man kommer till avdragsrätten för understöd,
som utgått till annans undervisning och uppfostran. Utskottet har
ställt sig välvilligt till en sådan avdragsrätt, då det gäller annan än den skattskyldiges
barn —■ vilket jag också med tillfredsställelse noterar — men däremot
har det ställt sig avvisande till tanken att avdragsrätten skulle få tillämpas
när det gäller den skattskyldiges egna barn.

10

Nr 13.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Äng. rätten till avdrag för periodisld understöd rn. m. (Forts.)

I det mera allmänna resonemang om avdragsrätten, som också berörts av den
föregående talaren, gör utskottet det uttalandet, att den avdragsrätt det här
gäller icke kan motiveras ur principiella utgångspunkter, utan att det här rör
sig endast örn att åstadkomma en lättnad i den skattebelastning, som åvilar den
skattskyldige, en lättnad som bör åstadkommas med hänsyn till den nedsättning
av skatteförmågan som följer av att understödet utbetalas. Utskottet lägger
sålunda hela tonvikten på denna lättnad i skattebelastningen och betraktar
detta som det egentliga motivet för avdragsrätten. I anslutning härtill påpekar
utskottet, som det nyss framhölls, att denna lättnad på grund av progressiviteten
verkar mycket olika i olika inkomstlagen, och det hela utmynnar från
utskottets sida i starka betänkligheter mot hela avdragsrätten.

Det förefaller mig emellertid som örn utskottet här hade helt bortsett ifrån
att man kan lägga en helt annan synpunkt på denna avdragsrätt, den att de
belopp som avdragas komma till beskattning i annan ordning, nämligen hos
den som i sista hand åtnjuter inkomsten i fråga och disponerar densamma. Både
enligt nu gällande bestämmelser för dessa avdrag och enligt de föreslagna
ändringarna skulle ju en sådan beskattning äga rum. Den som uppbär det periodiska
understödet skall i sin tur deklarera och skatta för det. Det bör enligt
min mening göras en skillnad mellan sådana avdrag som sålunda komma
till beskattning i vanlig ordning och sådana som äro avsedda att enbart utgöra
en lättnad för den skattskyldige och icke tagas till beskattning på annat
håll. Det förefaller mig ganska klart, att detta också stått klart för lagstiftarna
vid olika tillfällen. Ett exempel ha vi i de bestämmelser som gälla de allmänna
avdragen för försäkringspremier. Där finns å ena sidan rätt till avdrag
för livförsäkringspremier och å andra sidan en rätt till avdrag för premier för
pensionsförsäkring. I det förra fallet är avdragsrätten starkt begränsad, nämligen
till 200 kronor, uppenbarligen med hänsyn till att utfallande kapitalbelopp
icke tages till beskattning som inkomst, medan däremot rätten till avdrag
för pensioneringspremier är obegränsad, vilket knappast kan förklaras på annat
sätt än att detta belopp sedermera tages till beskattning i den mån det uppbäres
av pensionstagaren. Den avdragsrätt, som är ifrågasatt här, är
ju av den art, att det är meningen, att det avdragna beloppet skall tagas
till beskattning hos mottagaren, och hör sålunda just till denna senare art av
avdrag.

Utskottet har som skäl för sin avvisande ståndpunkt särskilt åberopat vad
utskottet år 1944 yttrade och vad även riksdagen godkänt beträffande höjningen
av ortsavdragen för barnrika familjer. Det framhölls av bevillningsutskottet,
att en lättnad i barnfamiljernas försörjningsbörda icke i någon större utsträckning
skulle kunna vinnas genom höjning av ortsavdragen, och utskottet
avvisade på grund härav förslaget. Då gällde det emellertid en skattelättnad
av sociala skäl, där de medgivna avdragen icke skulle tagas till beskattning.
Det förefaller mig som örn det problemet är ett annat än det som vi ha att göra
med i fråga örn dessa periodiska avdrag för belopp, som skola tagas till beskattning.

Utskottet bär vidare framhållit, att en avdragsrätt i regel endast skulle komma
sådana skattskyldiga till godo, vilka äga möjlighet att bereda sina barn en
fortsatt utbildning, och vidare att en högre utbildning åt barnen i viss mån kan
betraktas som en kapitalplacering. Jag tror inte att detta betraktelsesätt är till
alla delar hållbart. Med det nuvarande skattetrycket och de jämförelsevis höga
kostnader, som äro förenade med fortsatt utbildning för ungdomen, blir den
börda som drabbar föräldrarna, örn de skola bekosta sina barns fortsatta utbildning,
så pass betungande, att till och med personer, som befinna sig ganska
högt i mellanskikten på inkomstskalan, icke rå med denna börda, utan ung -

Tisdagen den 20 mars 1945.

Nr 13.

11

Ang. rätten till avdrag för periodiskt understöd m. m. (Forts.)
domen blir hänvisad till lånevägen. För många som skaffa sig en dylik fortsatt
utbildning bli inkomstmöjligheterna icke så särskilt lysande, och därför tror
jag att man måste säga, att den längre utbildningen ibland är en ganska diskutabel
kapitalplacering, inte minst med hänsyn till den skuldbörda, som vederbörande
mycket ofta måste ådraga sig. Här föreligger enligt min mening
verkligen ett behov att försöka skapa lättnader.

Nu är det alldeles riktigt, som utskottet anmärker, att för de lägsta inkomsttagarna
skulle den lättnad, som skulle uppkomma genom skattefrihet för dessa
avdrag, bli jämförelsevis liten, men jag tror inte, att vi på den grund att
denna lättnad icke kan åstadkommas över hela linjen skola avstå från att medgiva
den på de håll, där den verkligen kan komma till nytta. Jag tror att problemet
ligger så till, att den lättnad i fråga örn utbildningsbördan som här avses
är en så pass angelägen sak, att det är önskvärt att man söker komma fram
på olika vägar. För de lägre inkomsttagarna tror jag det blir nödvändigt att
man sölver lösa frågan genom stipendier, och den synpunkten har ju också behjärtats
genom den proposition som nyligen avgivits till riksdagen och som
upptar förslag örn dylika studiestipendier. Men för dem, som befinna sig i ett
högre inkomstskikt och som näppeligen kunna komma i åtnjutande av dessa
stipendier, torde det vara skäl att ge en lättnad på annat sätt, och då tror jag
att detta lämpligen kan ske just genom att lämna en skattelättnad. Vill man
undvika de extrema fallen, som kunna uppkomma i de högsta inkomstskikten
och som tydligen lia föresvävat utskottet, kan man ju överväga lämpligheten av
en begränsning av avdragsrätten.

Jag tror, herr talman, att hela detta problem om ungdomens utbildningskostnader
är så pass viktigt, att man verkligen bör på allvar försöka åstadkomma
lämpliga lättnader. Den skuldbelastning, som i vårt land är så vanlig för
dem som skaffa sig en längre utbildning, är enligt min mening inte bara ur
individens utan även ur det allmännas synpunkt en otillfredsställande och socialt
ogynnsam företeelse, som det är angeläget att försöka på olika sätt komma
till rätta med. Det är ur den synpunkten som jag tror att detta förslag
kan ha en betydelse.

I frågans nuvarande läge ber jag, herr talman, att få yrka bifall till herr
Elon Anderssons reservation med avseende å motiveringen.

Friherre De Geer: Herr talman! Till det nu behandlade utskottsutlåtande!
har jag avgivit en blank reservation. Jag har gjort det av den anledningen, alf
jag ville vid kammarens plenum deklarera min ståndpunkt med några få ord.

Jag har den uppfattningen, att de frågor, som här kommit att bli berörda
till följd av diverse motioner, äro av mycket stor betydelse och väl värda att
uppmärksammas. Det är så mycket som man med mer eller mindre goda skäl
vill reformera i vår tid, men jag tvekar icke att säga, att här är verkligen
ett område, där man har allvarliga skäl att gripa in reformerande. Vad som
för mig särskilt framstår såsom egendomligt, är att det skall resas sådana
svårigheter för föräldrar att i en eller annan form göra avdrag för barnens
uppfostran och undervisning. Jag tycker att detta är ganska orimligt — en
kvarleva från gamla egendomligheter inom skattelagstiftningen, som borde
rensas bort. För min del hoppas jag att den utredning som pågår måtte taga
upp denna fråga till mycket allvarlig undersökning.

Jag är fullt på det klara med att det måste göras skarpa begränsningar, så
att inga orättfärdiga avdrag eller gynnanden kunna komma att ske, men att
förhållandena icke äro lämpliga, sådana som de äro för närvarande, det borde
kammarens ledamöter kunna vara överens om. Det finns så många skiftningar
i uppfattningarna på detta område, men i varje fall tycker jag att när det

12

Nr 13.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Äng. rätten till avdrag för periodiskt understöd m. m. (Forts.)
gäller att lätta föräldrarnas börda för barnens uppfostran och undervisning,
borde man kunna ena sig om något positivt.

Jag har icke kunnat anse, att utskottet i sin motivering uttalat sig tillräckligt
klart i de här berörda frågorna, särskilt i den punkt som jag här tilllåtit
mig peka på. Visserligen har jag inte kunnat fullständigt ena min uppfattning
med den som kommer till synes i herr Elon Anderssons m. fl. reservation,
men i sakens nuvarande läge, då vi vänta på att den pågående utredningen
skall komma till något verkligt resultat, skulle jag ändå vilja uppmana kammarens
ledamöter att, för att ge ett mera samlat intryck av att vi här i riksdagen
äro intresserade av dessa frågor, ena sig och följa den mening i fråga
örn motiveringens avfattning, som angivits i denna reservation.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Bevillningsutskottets vice ordförande herr
Elon Andersson har i sin reservation liksom i sitt inlägg i denna debatt
väsentligen talat om vad utskottet på s. 10 i sin motivering anfört som ett
mera allmänt omdöme örn verkningarna av denna avdragsrätt. Utskottet säger
där: »Den skattelättnad, som uppkommer till följd av den ifrågavarande avdragsrätten,
är emellertid enligt utskottets mening till sina verkningar synnerligen
irrationell. Medan nedsättningen av skatteförmågan på grund av utgivna
periodiska understöd torde vara minst i de högre inkomstskikten, blir
den genom avdragsrätten uppkommande skattelättnaden med hänsyn till den
statliga beskattningens progressivitet störst i dessa inkomstskikt. I de lägre inkomstskikten
blir skattelättnaden däremot ringa. Sådana skattskyldiga med
mindre inkomster, som ha stor försörjningsbörda gentemot den egna familjen och
som på grund av dem tillkommande ortsavdrag icke bliva åsätta beskattningsbart
belopp, kunna ej alls utnyttja den ifrågavarande avdragsrätten.» Och så
erinrar utskottet örn vad bevillningsutskottet år 1944 sade angående ortsavdragen
för barnfamiljer.

Örn detta som säges här obestridligen är riktigt — och utskottets vice ordförande
har icke förnekat detta — så är egentligen allt sagt som behöver sägas
örn avdragsrätten såsom en metod att bereda förmåner, oavsett örn det gäller
barnavdrag eller det gäller avdrag för periodiska understöd eller dylikt.
Det är detta som utskottet nu liksom vid upprepade tillfällen förut bär sagt
ifrån: metoden med skattelindring är ur det allmännas synpunkt irrationell
— och det är ju dock det allmänna, som skulle bereda denna förmån.

Herr Elon Andersson talade örn vad den förmån som beredes genom skatteavdragen
skulle betyda för dem som Ira högre eller lägre inkomster och följaktligen
skulle få högre eller lägre avdrag. Man kan ju tänka sig, att en avdragsrätt
på 1 000 kronor för en högre inkomsttagare icke har större betydelse
än ett lägre avdrag för en lägre inkomsttagare; det kan ju vara riktigt. För
den förmögne betyda 1 000 kronor kanske inte mer än 100 kronor betyda för
den fattige. Men örn det allmänna skulle sätta in hjälpen efter sådana metoder,
måste det ju betraktas som irrationellt. Örn utskottets vice ordförande
hade sträckt sig litet längre ned, som han gjorde sedan, till dem som icke kunna
beredas den allra minsta fördel genom denna avdragsrätt därför att de ha så
små inkomster, att de icke ha någon skatt att draga av på, skulle bristerna i
denna samhälleliga hjälpmetod lia framträtt i ännu skarpare dager. Det är
en stor mängd skattedragare, som ha precis samma behov av samhälleligt stöd
som de som skulle nå någon fördel genom skatteavdraget i fråga men som
aldrig någonsin kunna få någonting.

Nu kan man visserligen säga som vice ordföranden, att när skatten är så
liten, att en minskning icke skulle betyda någonting — det är möjligt att jag

Tisdagen den 20 mars 1945.

Nr 13.

13

Äng. rätten till avdrag för periodiskt understöd m. m. (Forts.)
tolkar honom felaktigt — har man nått så långt att man inte kan göra mer.
Ja, det kan ju vara en tröst, att man är så fattig, att till och med konungen
har förlorat sin rätt att taga någonting, men skall man använda metoden med
skatteavdrag som en samhällelig hjälpåtgärd, så får man inte låta sig nöja
med att ge hjälp åt dem som ha så pass stora förmåner, att en lindring av kraven
på skatt för dessa förmåner kan medföra någonting av värde, utan då
får man gå till väga på annat sätt, och detta har också sagts, när det gäller
barnavdragen. Vad barnavdragen beträffar, har man äntligen fått upp ögonen
för att denna hjälpmetod är så ofullkomlig och irrationell att den måste kompletteras
med bidrag till dem som lia så små inkomster, att en skatteeftergift
icke kan hjälpa dem.

(Jag menar vidare att örn man nu sträcker sig så långt upp på inkomstskalan,
att det verkligen finns möjlighet till skatteavdrag, verkar denna metod även
där ytterligt irrationell. En inkomsttagare med 4 000 kronors inkomst skulle
kunna genom ett utsträckt skatteavdrag för studiekostnader, som herr Nordenson
särskilt talade om — en i och för sig mycket behjärtan svärd sak ■—
kanske kunna beredas en skattelättnad på ungefär 30 kronor, men den som
har 100 000 kronors inkomst får en mångdubbelt större skattelättnad. Herr
Nordenson var inte heller okänslig för detta, utan sade att man skulle kunna
tänka sig en spärr, så att denna avdragsrätt inte skulle kunna sträcka sig
längre upp i de högre inkomstskikten, och däri ligger naturligtvis någonting.
För personer med t. ex. hundratusentals kronors inkomst är enligt min mening
ingen skattelättnad alls i detta avseende påkallad, men det är just där,
avdragsrätten får sina största verkningar. Hos de mycket små inkomsttagarna
får den däremot mycket obetydliga verkningar. Och de som lia så små
inkomster, att de inte ha någon skatt, få inte alls någon samhällelig hjälp.
De få reda sig ändå, såvitt man inte finner ut ett utfyllnadssystem i enlighet
med vad man tänkt sig i fråga örn barnbidrag i allmänhet, så att man genom
premier eller genom bidrag i annan form underlättar deras möjligheter
att bedriva studier.

Hur man än tänker sig en sådan mera allmän hjälpmetod i det vällovliga
syfte, som motionärerna här fört fram, så tror jag inte att det vore riktigt
att bygga.på den gamla metoden med förmåner genom avdrag på skatt. Den
är alltför irrationell. De bestämmelser som vi ha på detta område behöva otvivelaktigt
granskas och närmare övervägas för att man åtminstone skall få en
klar bild av hur irrationellt detta system är. Och örn vi än alltjämt skola använda
systemet i den form det nu föreligger, så synes det mig inte vara riktigt
— och inte heller utskottet har ansett det — att man ytterligare söker
utveckla dessa hjälpmetoder.

Vad jag nu har sagt gäller även i fråga örn vad utskottets vice ordförande
yttrade i sitt inlägg till förmån för en höjning av åldern för barn, för vilka
avdragsrätt gäller, från nuvarande 18 till 20 år. Där möter en annan hake,
utom de ojämna verkningarna av denna bidragsmetod från samhällets sida, och
det är ofrånkomligt att man måste fästa sig även vid den haken. Visserligen
vore det önskvärt, ifall detta nu vöre en riktig stödmetod, att tänka sig att
man för den allmänna hjälp, som man vill bereda barnuppfostrare, höjde åldersgränsen
från nuvarande 18 till 20 år. Detta krav är i motionerna väsentligen
motiverat med att man skulle sträva efter att ge en skattelättnad och
därmed ett allmänt bidrag at familjerna, sa, att de kunna kosta på sina barn
en bättre skolutbildning för deras framtida bästa och även för samhällets
framtida bästa. Men vi få inte glömma bort att skattebestämmelserna äro sådana,
att där barnen själva bidraga till familjens och sitt eget uppehälle genom
att förvärva inkomster, så äro de skattskyldiga för dessa inkomster. I de

14

Nr 13.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Äng. rätten till avdrag för periodisk understöd m. m. (Forts.)
familjer däremot, som lia råd att lia sina barn i skolan, förvärva barnen inga
inkomster. De öka inte skattskyldigheten, men de grundlägga väl, vill man
hoppas, i de allra flesta fall en möjlighet till en bättre utkomst i livet än vad
de ha, som måste gå ut i förvärvsarbete i unga år. Denna förmån kommer
otvivelaktigt inte så många till del som önskligt vore, därför att de ekonomiska
förhållandena icke möjliggöra för en stor del människor att kosta på sina barn
en undervisning, som sträcker sig längre än till den lagligen ålagda skyldigheten
att lia dem: i folkskolan. Sedan få de ge sig ut i förvärvsarbete. På
detta sätt skulle man bereda en extra förmån åt deni, som hade möjligheten
att kosta på en gedignare skolundervisning för sina barn.

Nu invänder man, att den omständigheten att man inte kan nå alla på detta
sätt inte behöver hindra att man ger en skattelättnad oell således bereder hjälp
åt dem, som lia så pass stora inkomster, att de kunna ha sina barn i högre
skolor, och därtill ha så höga inkomster att en skattelättnad för dem överhuvud
taget har någon betydelse — för de andra har den ju ingen betydelse
alls. Men man har i alla fall en känsla av att denna samhälleliga stödmetod
ändå är ganska stötande. Örn man skulle vilja ge ett stöd i detta fall, tycker
jag att det av flera skäl vore lämpligt att man gåve det i annan form än genom
skatteavdragsmetoden, ty den verkar som sagt på det sättet, att den som
har mycket höga inkomster får en god hjälp, den som har lägre inkomster får
i .alla fall någon hjälp, medan den som har mycket små inkomster inte får
någon hjälp..alls, utan är helt ställd utanför. Och därtill kommer att även örn
inkomstförhållandena äro sådana, att ett avdrags,system av denna art verkligen
betyder någonting i fråga örn att bereda lättnad, så kommer denna hjälp i
varje fall aldrig en större mängd av landets ungdom till del, därför att angelägenheten
för. dem att försörja sig själva är den större angelägenheten, som
lägger hinder i vägen för åtnjutande av en högre undervisning.

Utskottet har för sin del ansett att det inte vill rekommendera en utbyggnad
eller en ytterligare utvidgning av denna hjälpmetod på det sätt som utskottets
vice ordförande i sin motion har förordat, nämligen genom att höja
åldersgränsen från nuvarande 18 till 20 år. De övriga ting, varom det varit
fråga, ha väsentligen av utskottet tillstyrkts, fastän de formellt lia, avstyrkts
av det enkla skälet att utredning av dessa spörsmål redan pågår. Men en höjning
av åldersgränsen har utskottet icke velat rekommendera. Och jag är alldeles
övertygad örn att ifall de ärade kammarledamöterna närmare tänka igenom
denna sak, så skola ni nog komma fram till samma resultat: att denna
samhälleliga stödmetod inte är att rekommendera. Den är i varje fall inte av
den beskaffenheten att man bör utvidga den utöver den ram, som den för närvarande
har.

0 ^ stället tror jag att det vore klokt — och jag är alldeles övertygad örn att
sa kommer att ske att man underkastade hela detta avdragssystem en grundlig
ompi övning för att göra klart för sig, huruvida det verkligen är en metod
som man vill praktisera i framtiden. Utvecklingen går i den riktningen att
samhälleliga ingripanden krävas i allt större utsträckning, detta säkerligen
inte minst när det gäller sådana.ting som vår undervisning. Men då får man
välja metoder, som verka rättvisare och äro mera åtkomliga för den stora
mängden än den väg, som man hitintills har gatt och som de ärade motionärerna
alltjämt synas vilja ge sitt förord och som innebär ett system som de i vissa
fall vilja ha ytterligare utvecklat.

Jag har, herr talman, med detta inlägg för min del velat, säga, att det resultat
man kommit till vid de noggranna överväganden, som ha skett inom bevillningsutskottet
icke allenast i de nu föreliggande frågorna utan även i andra
liknande frågor, är fullt hallbartz Och jag är övertygad om att ju mer herrarna

Tisdagen den 20 mars 1945. Nr 13. 15

Äng. rätten till avdrag för periodiskt understöd m. m. (Forts.)
fördjupa sig i denna sak, desto mer komma ni att inse att bevillningsutskottets
ställningstagande härvidlag är det riktiga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag måste säga min mycket värderade
och vördade vän ordföranden i bevillningsutskottet, att det resonemang
som han har fört i anledning av mitt inlägg ökar min tveksamhet när det gäller
den motivering, som utskottet har skrivit. Såvitt jag förstår leder herr Bärgs
resonemang fram till att antingen skola alla skatteavdrag tagas bort, eftersom
de verka irrationellt, eller också skola avdragen kompletteras med ett
bidrag till dem, vilka på grund av låga inkomster inte ha någon skattebörda
som kan lindras genom dessa avdrag.

Båda dessa förutsättningar göra mig tveksam. Jag har tidigare försökt motivera
varför jag ställer mig rätt undrande till den propos, som inrymmes i utskottets
resonemang örn att ett avskaffande av avdragen skulle vara till större fördel
för de små inkomsttagarna än för de stora. Jag är inte alls säker på den saken.
Jag anser det vara lika sannolikt att ett avskaffande av alla avdrag skulle bli
till större gagn för de stora än för de små inkomsttagarna. Den del av resonemanget,
som leder fram till att alla avdrag böra bort, därför att de äro irrationella
och mera gynna de stora än de små inkomsttagarna, är jag således tveksam
emot. Men även utvägen att, när inkomsten är så låg att det inte finns någon
skattebörda, som kan lindras genom avdrag, ersätta avdragen med bidrag
gör mig tveksam. Det är åtminstone svårt att utan något närmare övervägande
rekommendera detta, när man faktiskt inte vet vad det kommer att innebära.

Jag nödgas ännu en gång påpeka, att man väl bör hålla klart för sig vad den
förmån avser, som man ger medborgarna genom skatteavdrag. Den förmånen
avser att minska skattebördan. Men örn man når ända ned till botten, så långt
att det inte finns någon skattebörda kvar att lindra, finns det ju heller inga
skäl för avdrag.

Beträffande frågan örn åldersgränsens höjning fick man genom den ärade
utskottsordförandens resonemang den föreställningen att det huvudsakliga,
skälet för utskottet, när det avstyrker en utredning även om den saken, är att
de ekonomiska förhållandena äro så ojämna att en betydande del av den 20-åriga ungdomen måste ut i förvärvsarbete före sitt tjugonde år och således på
grund av den inkomst de förvärva inte kunna räknas med bland dem, för vilka
barnavdrag får åtnjutas. Och det är otvivelaktigt riktigt att det förhåller sig på
det sättet. Men den anmärkningen gäller, det påpekar jag ännu en gång, även
en åldersgräns av 18 år. Jag är alldeles viss om att det lito på den svenska
landsbygden finns oerhört mångå ungdomar, som före sitt adertonde år nödgas
gå i förvärvsarbete och då få så stor inkomst att de bli skattskyldiga. Vi veta att
när utskottets värderade ordförande var ung fick han börja arbeta åtskilligt
tidigare än vid 18 års ålder, och jag har själv genomlevt ungefär samma öde.
Och jag tror att det fortfarande är på det sättet. Men om det skall vara en principiell
anmärkning, att barnavdrag upp till 20 år icke kunna åtnjutas av alla,
därför att en del ungdomar redan före de tjugo åren få tjäna sitt eget bröd,
så gäller den anmärkningen även under nuvarande omständigheter. Det kan
således i och för sig inte vara en principiell anmärkning, som förhindrar en
höjning av åldersgränsen. Men det har under de senaste åren skett en sådan utveckling,
att man kan överväga, örn det inte nu är ett avsevärt större praktiskt
intresse än tidigare att höja åldersgränsen, och örn inte sådana omständigheter
också kunna inträffa att intresset i detta, avseende kommer att, bli ännu större.

Jag skulle för övrigt vilja påpeka — vilket utskottets värderade ordförande
för sin del säkert sett, men som kammarens ledamöter måhända inte lia iaktta -

16

Nr 13.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Äng. rätten till -avdrag för periodiskt understöd m. ni. (Forts.)
gil — att det finns en ganska bestämd nyansskillnad i den rekommendation,
som reservanterna göra för en utredning av frågan om böjning av åldersgränsen,
och den som utskottet självt ger de övriga punkterna i motionen. När det
gäller de övriga frågorna — avdragsrätt för periodiskt understöd vid hushållsgemenskap
och avdragsrätt för bidrag till undervisning och uppfostran av
andra än egna barn — så uttalar sig utskottet mycket positivt. Det säger på ett
ställe att det bör tas under övervägande, huruvida icke avdragsrätt för sådana
undervisningsbidrag skulle kunna införas, och denna inställning finns på något
annat ställe beträffande hushållsgemenskapen ännu mera positivt uttryckt.
Men i reservationen örn åldersgränsens höjning formuleras saken på det mycket
försiktiga sättet, att man inte vill bestrida att de senaste årens utveckling kan
ge skäl för ett förnyat övervägande beträffande åldersgränsens höjning, och
därför förutsattes att även denna fråga skall kunna beaktas av 1944 års skattekommitté,
som skall utreda även de övriga frågorna.

Det föreligger alltså en ganska bestämd nyansskillnad härvidlag. I det senare
fallet blir det ett försiktigare uttalande även enligt reservanternas förslag
än de uttalanden, som utskottet har gjort i övriga punkter.

Herr Sjödahl: Herr talman! Den debatt som nu föres är i viss mån en
efterklang av den debatt, som fördes i kammaren för ett år sedan. Då var frågan
uppe till behandling örn hur avdragen verkade på ett visst bestämt område,
nämligen när det gällde barnavdragen, och kammaren syntes, till det yttre i
varje ifall, vara fullständigt enig örn att de nuvarande barnavdragen inte verkade
så att de underlättade försörjningen av den stora massan av barn, utan att
de väsentligen blevo en hjälp för vissa rätt tunna skikt.

Jag var, när jag avlyssnade den debatten, tveksam om huruvida det var en
verklig hjärtanas bekännelse som tog sig uttryck i den enhälliga anslutningen
till bevillningsutskottets betänkande. Och jag bär i dag, herr talman, blivit
ännu mer fundersam på den punkten. Ty nu, när frågan örn avdragen i stort
diskuteras, framföras sådana argument från olika håll till försvar för t. o. m.
ett utökande av avdragen när det gäller barnens undervisning, som tydligt visa
att vad man sade förra året har hunnit rinna långt bort från mångå av dem,
Som då anslöto sig till bevillningsutskottets betänkande.

Jag vill, herr talman, först påpeka en sak. Med anledning av en rad motioner
har bevillningsutskottet gjort vissa uttalanden i anslutning till vad riksdagen
enhälligt uttalade förra året. Det är detta som nu väcker storm. Bevillningsutskottet
har icke ansett sig böra begära eller ens ifrågasätta, att avdragsrätten
nu skall borttagas, men diskussionen föres som örn någonting sådant skulle ha
legat i bevillningsutskottets uttalande. Jag vill understryka att så icke är fallet.
Utskottet bar velat lyfta ett varnande finger och säga, att när det gäller en utbyggnad
— ty det är det som föreslås — av avdragsrätten i olika avseenden,
så kan man inte komma ifrån de ytterst irrationella verkningar, som avdragsrätten
sådan den nu är utformad faktiskt bär. Och det är detta som synes ligga
bakom reservanternas oro.

Jag kan erinra örn att när den ärade huvudreservanten sade, att det syntes
som örn utskottet skulle antingen vilja borttaga avdragen eller också komplettera
döm genom direkta bidrag i fråga örn försörjningen, så dömer den ärade
reservanten därvidlag riktigt sa till vida att en sadan tankegång, även örn den
inte är uttalad i utskottets föreliggande betänkande, väl anknyter till det betraktelsesätt,
som utskottet lade pa en liknande fråga vid föregående riksdag och
till vilket utlåtande även den högt ärade reservanten då anslöt sig. Den tanke,
som den ärade reservanten varnat för, var sålunda ännu vid föregående riksdag
djupt förankrad i hans politiska medvetande.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Nr 13.

17

Ang. rätten till avdrag för periodiskt understöd m. m. (Forts.)

Jag skulle i detta sammanhang vilja understryka vad utskottets ordförande
redan sagt, nämligen, att på två punkter kommer utskottet här med positiva
förslag. Det ena gäller de periodiska understöden till personer i givarens hushåll.
Det innebär en jämkning i nuvarande bestämmelser. Är det så att en familjemedlem
står utanför hushållet medges avdrag för visst understöd, men örn
vederbörande flyttar in i givarens hushåll upphör avdrag-srätten. Det är denna
inadvertens i lagstiftningen, som utskottet pekar på och vill lia ytterligare undersökt
och prövad. Det andra är att då det gäller periodiskt understöd till
utomstående så beviljas avdrag för detta, men örn det skulle gälla en icke familjen
tillhörig utomståendes undervisning och uppfostran godkännas icke avdragen.
Även detta finner utskottet vara en inadvertens av den arten, att det
borde prövas av den kommitté, som för närvarande arbetar med hithörande
spörsmål.

Jag skulle till dessa allmänna anmärkningar vilja knyta ytterligare ett eller
två påpekanden. Det ena gäller reservanternas synpunkt, att örn vi komma ut i
en arbetslöshetskris, kan det vara nödvändigt att hålla ungdomen i utbildning,
och därför skola vi nu i tid höja åldersgränsen för rätt till barnavdrag från
18 år till 20 ar. Därvid bär man bland annat pekat på, örn jag fattat saken
rätt, en avdragsrätt även när det gäller dem som studera i yrkesskolor, verkstadsskolor
och andra sådana skolor. En rätt för dessa oftast ekonomiskt svagt
ställda familjer till skatteavdrag för vad de till äventyrs kunna lämna i hjälp
åt den ungdom, som söker sig till verkstadsskolorna, kommer antagligen — och
det veta alla reservanterna också — inte alls att påverka familjernas ställning
i skattehänseende. I allt fall blir denna påverkan så ringa att man måste fastslå
att det skulle erfordras helt andra hjälpåtgärder för att få en eventuellt arbetslös
ungdom ut i utbildning än denna lilla fattiga gest, ty det är närmast en
gest, som reservanterna göra i detta avseende. Jag erinrar om att den utredning,
som var utskottet bekant föregående riksdag och som är utskottet lika bekant
även innevarande riksdag, ger vid handen att två femtedelar av barnfamiljerna
överhuvud taget sakna skatt. Hur skall då ett avdragsberättigat understöd åt
kunna påverka skatten? Och tva femtedelar av familjerna kunna
för övrigt inte helt utnyttja bankningen, alltså de avdragsformer som redan
linnas.

Vad beträffar barnfamiljer med fyra till sex barn förhåller det sig så, att
m»! nelar- av0dessa familjer inte betalade någon skatt till staten. Det är
alitsa tydligtvis så att dessa barnavdragsbestämmelser och även avdrag för periodiskt
understöd i ena eller andra formen i dessa fall inte alls kunna få någon
effekt.

, När man påstår att avdrag för periodiska understöd särskilt skulle vara
någonting nödvändigt för de ekonomiskt svaga familjerna, så ifrågasätter jag,
örn överhuvud taget det periodiska understödet kan utnyttjas av de ekonomiskt
svaga familjerna, Där det för närvarande kan utnyttjas på ett sådant
satt att det ^ verkligen får någon effekt, är i rätt höga inkomstskikt och
kanske också i någon utsträckning i vissa tunna medelklasskikt. Men när det
gäller den stora massan av svensk ungdom och svenska familjer, så kan denna
aydragsmöjlighet icke utnyttjas. Den är och förblir ur allmän synpunkt vad
utskottet har sagt: irrationell.

Jag ber med detta, herr talman, att få yrka bifall till utskottets betänkande.
Jag skulle till detta bifallsyrkande blott vilja knyta ytterligare den
reflexionen att hela systemet med avdragen inte kan avskaffas på ett bräde,
ingalunda! Men det vore verkligen lämpat såsom ett objekt för en undersökning
i syfte att komma fram till ett system, som på ett eller annat sätt ver Forsta

kammarens protokoll 1945. Nr 13. 9

18

Nr 13.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Äng. rätten till avdrag för periodiskt understöd m. m. (Forts.)
kade mer rationellt än det nuvarande. För närvarande kunna vi bara bota
några fattiga små brister, vilket också utskottet antytt.

Jag ansluter mig sålunda, herr talman, till utskottets förslag.

Häri instämde herr Ericson, Frans.

Herr Ström: Herr talman! Jag har begärt ordet för att säga, att jag nog
tycker att bevillningsutskottets motivering är väl mycket bindande i fråga örn
direktiven när det gäller de nu föreliggande frågorna. Det är ju närmast meningen
att hänskjuta hela detta ärende till den arbetande kommittén. Örn det
är en kommitté som arbetar, bör väl denna pröva ärendena utan att man efter
en tämligen tunn utredning skall kunna ge direktiv, som i förväg binda denna
utredning. Utredningen bör ju vara förutsättningslös. Men jag tycker att bevillningsutskottet.
här binder kommittén. Jag kan t. ex. inte finna att den polemik,
som utskottet för emot förslaget örn att höja åldersgränsen, är utan en
viss pekpinne till den arbetande kommittén. Det synes mig vara oriktigt att
förfara på det sättet. Då är reservationen mera allmänt hållen och utan en
sådan riktningsvisare.

Herr talman! Jag skall också begagna tillfället att i detta sammanhangunderstryka
behovet av — det göra för övrigt både utskottet och reservanterna
— att man får en bättre ordning till stånd i fråga om de ungas studiemöjligheter.
Jag har varit studiemålsman under mångå år för unga studerande,
allesammans ur arbetarklassen. Föräldrarna ha varit metallarbetare och chaufförer
och byggnadsarbetare o. d. Ungdomarna ha haft stipendier eller lån, och
på dessa ha de fått dra sig fram med en viss hjälp från hemmen. Men hemmen
ha ju inte kunnat ge någon hjälp som varit avsevärd, och detta har medfört att
de unga ha haft väldiga studieskulder när de kommit fram till slutexamen och
skulle gå ut i livet. Detsamma är förhållandet för landsbygdens studerande
ungdom, som härvidlag i oerhört stor utsträckning är hindrad att komma till
sin rätt. Då frågar jag mig: är det tillräckligt att hänvisa, såsom utskottet gör,
till stipendieformen och till det anslag som i år äskats på 2,3 miljoner? Jag
tror att det kommer att betyda oerhört litet med hänsyn till det enorma hjälpbehov,
som föreligger. Jag hoppas att denna summa skall hö,jas väsentligt
undan för undan och att vi så småningom skola komma upp till stipendiebelopp,
som verkligen betyda något även för de viktigare och tämligen långvariga studierna,
I fråga om dem sätter nämligen, såsom bevillningsutskottets ordförande
sade, fattigdomen en spärr. Det är riktigt, att vi icke ha kommit över den
spärren. Men kan det vara riktigt att resonera på det sättet, att därför att vi
ännu inte kunna ge hjälp åt alla, som behöva det för sina studier, skola vi
hindra även de ungdomar som, örn vi höjde åldersgränsen från 18 till 20 år,
genom sina föräldrars ställning och försakelser möjligen kunna nå fram till
dessa studier? Man kan väl, mina herrar, icke se denna fråga uteslutande som
en klassfråga, en fattigdoms- och rikedomsfråga eller som något som har med
den sociala utjämningen att göra. Den utjämningen får ju ej nivelera, den måste
åstadkommas genom andra medel och på annat sätt. Här gäller det att skaffa
riket den utbildade och högt kvalificerade arbetskraft som det behöver, oavsett
om den kommer från den ena eller andra klassen i samhället. Det är därför
enligt min mening oriktigt att här blanda in klassfrågan. Problemet att bereda
bättre ekonomiska studievillkor för arbetarklassens ungdom måste lösas på
annat sätt. En väg är att vi bevilja tillräckliga stipendier, en annan att vi söka
hjälpa upp bonde- och arbetarklassen till en sådan ekonomisk standard, att
dessa klasser kunna kosta på sina begåvade barn studier. Därför att vi inte

Tisdagen den 20 mars 1945.

Nr 13.

19

Ang. rätten till avdrag för periodiskt understöd m. m. (Forts.)
kunna göra detta på en enda gång och över en natt skola vi val inte skära bort
möjligheten för de samhällsklasser, som hittills burit upp utbildningen av rikets
läkare, lärare, tjänstemän och vetenskapsmän, att fortsätta att ge sina barn
denna utbildning, intill dess att även arbetar- och bondeklasserna lia nått en
sådan ställning att de komma i paritet härvidlag. Jag anser att det är fel av
utskottets ärade ordförande att föra in debatten på detta område. Den frågan
böra vi ta upp i annat sammanhang, nämligen när vi diskutera de åtgärder som
vi kunna vidtaga för att förbättra möjligheterna till en bättre ekonomisk ställning
för de sämst ställda klasserna i samhället. Eljest kan det, om det vill sig
illa, uppstå en lucka i tillförseln av studerande till forskningen, rättsvården,
medicinen etc., som blir svår att fylla, därför att studiekostnaderna stiga alltmer,
studieskulderna ökas och bördorna för dem som ha studerat på skuld bli
även för medelklassen så stora, att många kanske dra sig för att skaffa sig den
utbildning som fordras för tjänst vid våra ämbetsverk, högskolor, vetenskapliga
forskningsanstalter o. s. v.

Jag har velat föra in debatten på denna som jag tycker väsentliga sida av
frågan, då jag anser, att man här ser litet för kortsynt på saken. I övrigt instämmer
jag fullständigt med herr Bärg, när han understryker, att vi måste
göra allt för att få till stånd sådana reformer, att vi kunna tillgodose de arbetande
klassernas möjligheter att bereda sina barn den uppfostran och utbildning
som även dessa ungdomar böra lia full rätt till.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag nödgas yttra ytterligare några ord.

Jag vill först säga till herr Ström, att jag har svårt att förstå, att jag
med mitt inlägg skulle ha gjort denna sak till en fattigdoms- eller klassfråga.
Det är i stället det nuvarande hjälpsystemet som gör det hela till en
fattigdoms- eller klassfråga. Jag vill fråga herr Ström, om han anser, att
det är ett system präglat av jämlikhet att söka nå fram till det av oss alla
eftersträvade målet, nämligen att underlätta för ungdomen att erhålla en
bättre utbildning och undervisning till gagn för både dem själva och samhället,
att utforma stödmetoden så, att den som har en inkomst av 100 000
kronor genom detta avdrag kanske får en lättnad av 1 000 kronor, medan den
som har några få tusen kronor i inkomst blott måhända får en lättnad av
100, kanske 50 kronor. De siffror jag anfört äro icke exakta utan endast
exempel pa metodens verkningar. Jag bortser här, inom parentes sagt, från
det fattigdomsskikt — jag får val ändå använda det uttrycket — som har
sa små inkomster, att en skattelättnad ingenting betyder, och håller mig till
de grupper, som lia så stora inkomster, att en skattelättnad verkligen spelar
någon roll för deni. Jag anser för min del, att detta är ett ldassbetonat hjälpsystem,
oell därför reagerar jag mot det.

Utskottets vice ordförande betonade, att vi måste skilja mellan skattebörda
och försörjningsplikt. I våra resonemang inom bevillningsutskottet har jag
också försökt att noga hålla isär dessa båda begrepp. Skattebörda är ju en
sak och försörjningsplikt något annat. Men när man vill lätta försörjningsplikten
genom att lindra skattebördan — och det är ju dit nian svftar -vet jag inte, hur jag skall draga skiljelinjen.

Utskottets ärade vice ordförande säger, att han inte iir beredd att utan ytterligare
överväganden gå m för en metod som innebär, att vi slopa alla skatteavdrag
ka den punkten år herr vice ordföranden och jag fullständigt överens.
Inte heller jag är »utan vidare» beredd därtill och har heller aldrig förordat
flet Men jag har försökt att påvisa bristerna i den nuvarande ordningen,
hedan mäste vi har liksom på andra områden pröva oss fram och undersöka
hur vi skola kunna komma fram till bättre förhållanden.

20

Nr 13.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Äng. rätten till avdrag för periodiskt understöd m. m. (Forts.)

Herr vice ordföranden förklarade, att lian drar sig för utskottsmajoritetens
linie. Om man läser utskottets yttrande, kan man nämligen, säger lian, få
den uppfattningen, att utskottet anser, att då man icke kan bereda lättnad
genom skatteeftergift, skall man ge stöd genom direkta bidrag. Ja, jag är långtifrån
främmande för den tanken. Hur skulle vi annars kunna ge studiehjälp
till fattiga ungdomar, som kanske ha en sådan begåvning att de kunde bli
icke allenast till gagn, utan till heder för vårt land, men som nu på grund
av sin fattigdom icke ha möjlighet att studera? Jag drar mig inte ett ögonblick
för tanken att på något sätt försöka hjälpa sådana ungdomar. Jag
skulle anse mig ha gjort en mänsklig, ja, fosterländsk gärning, örn jag kunde
bidra till en ordning som innebure ett stöd för dem. Det är verkligen en
hjälpmetod att rekommendera att söka få fram fattiga studiebegåvade ungdomar
och, där så behövs, ge dem samhällets stöd till fortsatta studier. Men
här är det fråga örn något helt annat. Här är det inkomstförhållandena som
bli avgörande för stödets storlek, icke behovet och studiebegåvningen. Förutsättningar
för goda studieresultat äro ju inte alltid till finnandes hos de ungdomar,
vilkas föräldrar lia stora inkomster, utan det är många gånger tvärtom.
Det är framför allt omtanken örn de många ungdomar, som på det ena eller
andra området behöva få en grundligare utbildning än vad de nu kunna erhålla
på grund av att de sakna ekonomiska möjligheter därtill, som gör att
jag icke vill rekommendera denna irrationella metod. J a g vill i stället i den
mån jag kan bidra därtill försöka driva fram en stödmetod med stipendier
eller studiehjälp på annat sätt, där förmånen att kunna erhålla stöd icke knytes
till föräldrarnas inkomstförhållanden, utan till andra faktorer.

Utskottets ärade vice ordförande sade, att utskottsmajoritetens ställningstagande
gentemot reservanterna i frågan örn åldersgränsens höjande icke markerar
en principiell skiljelinje i uppfattningen härvidlag. Det är mycket riktigt.
Men här gäller det ju ytterst, huruvida vi skola utvidga denna hjälpraetod
genom att höja åldersgränsen, som redan en gång höjts från 16 till
18 år, från 18 till 20 år. En sådan utvidgning kan jag för min del icke rekommendera.

Herr Ström påpekade, att utskottet har varit ganska snävt i sitt yttrande
i fråga örn åldersgränsens höjning. Det ha vi varit med avsikt, ty vi vilja
inte på något sätt binda den sittande kommittén. Kommittén är visserligen
obunden av vad vi säga här, ty den har redan fått sina direktiv av Kungl.
Maj :t, även om de inte direkt beröra denna punkt. Kommitténs direktiv äro
i varje fall av den beskaffenheten, att jag är övertygad örn att herr Sandström,
som är kommitténs ordförande, icke kommer att känna sig bunden
av vad vi säga bär. Utskottet har emellertid inte velat rekommendera en
höjning av åldersgränsen. Yi ha i betänkandet noggrant markerat de punkter,
som vi anse böra tas under omprövning och lösas i en viss riktning. I fråga
örn åldersgränsen har utskottet icke gjort något liknande uttalande, utan tagit
avstånd från det framförda förslaget. I den mån herr Sandström tar hänsyn
till min uppfattning vill jag än en gång understryka att vad som här föreslås
i motionerna icke är den rätta vägen att lösa dessa frågor.

Herr Wahlund: Herr talman! Jag har begärt ordet för att uttrycka min
stora tillfredsställelse med vad herr Bärg här yttrat både nu senast och i sitt
tidigare anförande. Det var välgörande att höra hans oreserverade deklaration
till förmån för införande av ett barnbidragssystem och att höra bevillningsutskottets
ordförande kritisera vårt nuvarande skattesystem.

Jag står rent principiellt på samma ståndpunkt som herr Bärg och herr Sjödahl,
men kommer ändå till en annan slutsats än dessa herrar. De frågor, som

Tisdagen den 20 mars 1945.

Nr 13.

21

Äng. rätten till avdrag för periodiskt understöd m. m. (Forts.)
vi behandla här i dag, äro enligt min mening relativt betydelselösa. Ur utredningens
synpunkt är det säkerligen skäligen likgiltigt, vilket beslut vi komma
till i dag. De viktigaste frågorna äro icke de som här stå på dagordningen,
utan de som skymtat i debatten: införande av ett bambidragssystem och ett
reviderat skattesystem. På grund av den tröghet, varmed ärendena behandlas,
ha vi ännu icke kommit till beslut i dessa frågor. Jag framställer därför, herr
talman, ett krav på att vi redan vid nästa års riksdag skola genomföra ett
barnbidragssystem, något som är tekniskt möjligt. Vi måste äntligen göra något
effektivt för de inkomstfattiga barnfamiljerna. Men vi äro inte där ännu:
vi ha ännu inte vårt barnbidragssystem och vårt förändrade skattesystem. Då
måste vi lappa på det gamla täcket och göra något för barnfamiljerna redan
i dag inom det nuvarande systemets ram. Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till den reservation, som har avgivits av herrar Elon Andersson och Fröderberg.

Herr Nordenson: Herr talman! Jag skall inte alltför mycket förlänga debatten,
men jag vill göra ett pär reflexioner.

Utskottets ärade ordförande refererade vad utskottets majoritet har framhållit
beträffande verkningarna av avdragsrätten och slutade med att förklara,
att härmed är allt sagt örn avdragsrätten. Jag nödgas inlägga en hovsam men
bestämd gensaga mot utskottets högt värderade ordförandes uppfattning. Jag
anser för min del, att härmed ingalunda allt har sagts örn avdragsrätten. Jag
ber att få återkomma till vad jag tidigare påpekade, nämligen att man kan
lägga en annan synpunkt på hela avdrags frågan, som alldeles förbigåtts av
utskottsmajoriteten och inte heller nämnts av herr Bärg eller herr Sjödahl,
d. v. s. att avdragsrätten kan grundas även på den principen att inkomsten
skall beskattas, där den slutligen hamnar. Jag hävdar bestämt, att denna
princip har tillämpats i vår lagstiftning. Följer man den, kommer man till
ett helt annat resultat. Man kommer då aldrig in på frågan om hur dessa avdrag
verka i mindre inkomstlagen. Det är nämligen enligt denna princip uppenbart,
att belopp, som utgå i form av periodiskt understöd, överhuvud taget
icke skola inräknas i bidragsgivarens inkomst. De tillhöra icke bidragsgivarens
inkomst och ingå icke i hans skattekraft. De tillhöra en annan persons inkomst,
utgöra hans skattekraft och skola beskattas där. Jag anser, att det är
en stor brist, att denna synpunkt helt och hållet har tappats bort. Vi kunna
diskutera, huruvida den ena eller andra principen bör tillämpas, men den av
mig omnämnda principen har totalt försvunnit i och med att den andra principen
helt lagts till grund för utskottets utlåtande, vilket jag betraktar som
en brist, ägnad att ge hela utskottsbetänkandet en missvisande karaktär.

Jag delar för min del den uppfattning, som utskottets vice ordförande här
gjorde sig till tolk för, nämligen att utskottets mycket ensidiga betraktelsesätt
utdraget till sina yttersta konsekvenser kan leda till att avdragsrätt överhuvud
taget icke skall medgivas, vilket ju står i direkt strid med den andra
principen. Detta är enligt min mening en allvarlig brist i hela denna frågas
behandling, ägnad att helt och hållet snedvrida den. Jag anser, att det hade
varit angeläget att verkligen la upp denna fråga och göra ett bestämt uttalande
i den.

Till sist är det, herr talman, för mig en särskilt stor glädje att kunna instämma
med herr Ström i hans synpunkter på (letia problem, nämligen då han
ser det såsom ett led i strävandena att hjälpa ungdomen till bättre utbildning
och uppfostran och såsom ett allmänt socialt spörsmål. Därvidlag ber jag att
helt få instämma med honom.

->2

Nr 13.

Tisdagen den 20 mar» 1045.

Äng. rätten till avdrag för periodiskt understöd rn. m. (Forts.)

Friherre De Geer: Herr talman! Jag begärde ordet ela herr Ström yttrade
sig. Jag anser liksom han att det är önskvärt att man icke genom sådana utskottsutlåtanden
som detta alltför mycket binder pågående utredningar. Utskottets
högt ärade ordförande förklarade visserligen, att utskottets ställningstagande
icke kunde binda den pågående utredningen. Men det är väl ändå
så, att man inom pågående utredningar brukar lyssna till vad som uttalas
eller beslutas av riksdagens majoritet i olika frågor. Jag delar därför herr
Ströms uppfattning, att det är önskvärt, att den pågående utredningen icke
måtte känna sig bunden av någon viss ståndpunkt.

Herr Ströms anförande var på många sätt synnerligen uppfriskande och
glädjande. Det innehöll många trevliga drag som kunna behövas här i våra
sakliga debatter. Han uttalade sig på ett så frisinnat sätt, att reservanten, herr
Elon Andersson, borde känna sig riktigt upplyftad! Herr Ström visade en stor
och glädjande frihet i sin uppfattning, då han tryckte på det som här är det
viktigaste, nämligen att underlätta möjligheterna för föräldrar att ge bidrag
till sina barns uppfostran och utbildning.

Vi böra här enligt min uppfattning inte alltför mycket fastna vid en viss
inkomstgräns och tala om att för en skattedragare med t. ex. 100 000 kronor i
inkomst betyder rätten till avdrag för periodiskt understöd en lättnad, medan
samma rätt icke betyder någonting för den som har en låg inkomst. Jag instämmer
därvidlag helt i herr Ströms resonemang. Alla synas ju vara överens
örn att vi böra sträva efter att på ett eller annat sätt hjälpa de mindre inkomsttagarna
till att kunna ge sina barn en lämplig utbildning. Beträffande
dem som lia en sådan inkomst att avdragsrätten för periodiskt understöd överhuvud
taget spelar någon roll måste man emellertid förvåna sig över att t. ex.
en far som har en odåga till son, vilken bor borta från hemmet och ingenting
studerar, får göra avdrag för periodiska understöd till sonen, under det att en
fader med en energisk och skötsam son, som bor hemma eller borta och fortsätter
sina studier eller sin utbildning, icke får göra avdrag för kostnaderna för
sonens studier. Det nuvarande systemet är ganska avvita, och det behövs uppenbarligen
en ändring. Vi böra emellertid, som sagt, icke ensidigt fastna vid att
avdragsrätten för periodiskt understöd kanske icke har sä stor betydelse för
en viss inkomstklass. Vi böra i stället bl. a. sträva främst efter att komma fram
till en reform varigenom, såsom herr Wahlund antydde, införas nya metoder
för bidrag till eller avdragsrätt för fattiga eller mindre bemedlade familjer,
så att föräldrarna kunna hjälpa sina begåvade barn till en god uppfostran och
utbildning.

Jag ber, herr talman, till slut att ännu en gång få understryka angelägenheten
av att man vid det slutliga ståndpunktstagandet måtte ta hänsyn till
den reservation, som herr Elon Andersson fogat till utskottets betänkande och
sorn — för att återkomma till vad herr Ström sade — mindre binder den pågående
utredningen.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag hade inte tänkt att besvära kammaren
en gång till, men i mitt föregående anförande glömde jag bort att säga något
örn herr Nordensons påpekande.

Herr Nordenson förklarade, att det var en brist i utskottets betänkande, att
utskottet icke fäst avseende vid den omständigheten, att när ett bidrag från
en skattedragare ges till en annan person, kommer skattskyldigheten för det
givna beloppet att påvila mottagaren i stället för givaren, som får en skattelättnad.
Detta är emellertid ett spörsmål som egentligen knappast hör hemma i detta
sammanhang då vi behandla frågan örn hjälpformens verkningar i övrigt.
Man möter ju det av herr Nordenson framförda spörsmålet här framför allt i

Tisdagen den 20 mars 1945.

Nr 13.

23

Äng. rätten till avdrag för periodiskt understöd m. m. (Forts.)
det avsnitt, som handlar om vad som i betänkandet kallas kapitalöverflyttning.
Där spelar själva skattefrågan i och för sig den största rollen. En person kan
minska sin skattskyldighet genom att ge gåvor, som kallas periodiska understöd,
till personer, som faktiskt icke behöva dessa understöd men som kanske
stå i ett visst släktförhållande till givaren. Örn denne har mycket stora inkomster
eller stor förmögenhet och ger en fattig arvtagare eller en arvtagare med
mindre inkomster betydande belopp, så flyttas skattskyldigheten visserligen
över till mottagaren, men till följd av sina ekonomiska förhållanden behöver
denne inte erlägga på långt när samma skatt till det allmänna som givaren eljest
skulle ha gjort för samma belopp. Men för det spörsmål, som vi mest ha dryftat
här — höjning av den åldersgräns, intill vilken avdrag skulle få ske för barns
undervisning — är ju denna fråga alldeles utan betydelse. Inte blir det någon
skattskyldighet för ungdomen, som går i skolan. Jag skulle tro, att detta saknar
betydelse, utom örn det skulle kunna finnas något fall, där ett sådant barn under
20 år hade en förmögenhet, för vilken skattskyldighet åvilade barnet. Men
någon inkomst som gör dem skattskyldiga lära barnen knappast kunna förvärva
under den tiden. Detsamma är väl förhållandet i de allra flesta fall av periodiskt
understöd, nämligen där detta ges av det skälet, att understödstagaren
är i stort behov därav, där man alltså verkligen har orsak att kalla det
understöd. Där förekommer säkerligen i de allra flesta fall ingen som helst
skattskyldighet. Örn en person åtnjuter några hundra kronor i sådant periodiskt
understöd av en anhörig eller någon annan välvillig, är det väl mera sällsynt,
att skattskyldighet åvilar understödstagaren. I alla dessa fall, herr Nordenson,
är talet örn att man bara överflyttar skattskyldighet från den ene till den
andre endast ett talesätt och ingenting annat. Att utskottet inte har behandlat
den saken mera ingående i detta sammanhang torde kunna förklaras.

Herr Sandström: Herr talman! Jag har blivit uppkallad av några yttranden,
som min ärade väll friherre De Geer fällde. Han gjorde sig val skyldig
till en felsägning, när han sade, att man har rätt till avdrag för periodiskt understöd
åt en son, som ligger vid universitet. Så sade friherre De Geer, men
som friherre De Geer viii vet, har man det inte, även om sonen är en odåga.
Men värre är, att örn sonen är en så stor odåga, att han inte ens försöker studera
vid universitet, bär man rätt till avdrag för understöd till honom, förutsatt
att han inte bor hemma.

I övrigt vill jag i anledning av ett par här fällda uttalanden endast säga, herr
talman, att jag är övertygad örn att 1944 års allmänna skattekommitté givetvis
med största intresse skall ta del av riksdagens beslut och dess protokoll men
att kommittén ingalunda kommer att känna sig bunden, vare sig riksdagen bifaller
utskottsmajoritetens förslag eller reservationen.

För egen del kommer jag av naturliga skäl icke att delta i denna votering.

Herr Ericson, Frans: Herr talman! Elter vad herr Sjödahl anfört, skulle
det kanske vara omotiverat för mig att yttra mig, men jag vill likväl säga
några ord, emedan vad som bär sagts såväl av herr Ström som av herr De Geer
skulle kunna tolkas så, att alla vi, som lia stannat på utskottets sida, skulle vara
motståndare till att lämna bidrag till de mindre bemedlade, för att de skulle
kunna gå studievägen. Herr De Geer vet mycket väl, att vi socialdemokrater
ha arbetat efter dessa linjer under hela vår tid. Han och vi ha många gånger
stätt på motsatta sidor, och herr De Geer Ilar motsatt sig en hel del brav, som
vi ha kommit med i dessa frågor. Jag vill därmed ha sagt, att man inte i en
sådan här jämförelsevis enkel fråga får skära pipor i vassen och räkna med att
alla, som ställt sig pä utskottets sida, iiro motståndare till tanken att lämna

24

Nr 13.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Äng. rätten till avdrag för periodiskt understöd m. m. (Forts.)
hjälp eller bidrag till dem, som vilja gå studievägen. Det gäller ju nu bl. a. frågan
om att höja åldersgränsen från 18 till 20 år, d. v. s. vederbörande föräldrar
skulle få skatten minskad med ytterligare två års barnavdrag. Då är det väl
bättre att gå den väg, som vi ha pekat på: att öka stipendierna. Det är betydligt
verksammare än det förslag, som här motionsledes har framförts.

För övrigt är det väl ändå för mycket begärt, att vi på basis av en motion
skulle knäsätta den principen, huruvida ungdomen skall betraktas som barn
till 20 och inte till 18 års ålder, när inte de kommittéer, som tidigare ha haft
frågan under utredning, ha vågat föreslå det. Inte ens utskottets ärade vice
ordförande vågade i 1941 års familjebeskattningskommitté komma fram med
något förslag i den vägen, utan han lät frågan vila, tills den kom upp i ett annat
sammanhang.

Det var bara detta jag ansåg mig skyldig att säga vid behandlingen av detta
utlåtande. I övrigt ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att, utom beträffande motiveringen, vartill herr talmannen ville återkomma
efteråt, sedan samtliga punkter i betänkandet blivit behandlade, hade i fråga
om den nu föredragna punkten endast yrkats, att vad utskottet hemställt skulle
bifallas.

På gjord proposition bifölls utskottets hemställan.

Punkterna 2—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vidkommande motiveringen, anförde nu herr talmannen, hade yrkats dels
att utskottets yttrande skulle godkännas, dels ock att motiveringen skulle godkännas
med den lydelse, som förordats i den av herrar Elon Andersson och
Fröderberg vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på godkännande av utskottets yttrande vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Elon, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition
:

Den, som beträffande motiveringen i bevillningsutskottets betänkande nr 17
godkänner utskottets yttrande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes motiveringen med den lydelse, som förordats i den
av herrar Elon Andersson och Fröderberg vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Nr 13.

25

Ang. rätten till avdrag för periodiskt linderstad m. m. (Forts.)
Då emellertid herr Nordenson begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 64;

Nej — 43.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 18, i anledning
av väckta motioner angående ändring av bestämmelserna i 46 § 2 morn.
kommunalskattelagen örn avdrag för premier och försäkringsavgifter, bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 19. i anledning av
Kungl. Majrts proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av 32 §
3 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

I en den 9 februari 1945 dgtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 83, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga följande
vid propositionen fogade

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 32 § 3 morn. kommunalskattelagen
deli 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 32 § 3 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

32 §.

3 mom. Såsom intäkt ----— avsedda utgifter.

Förmånen av fri sjukvård eller fri tandvård upptages icke såsom intäkt,
oavsett örn förmånen åtnjutits på grund av statlig eller på grund av kommunal
eller enskild tjänst. Har sådan förmån åtnjutits på grund av enskild
tjänst och utgått efter väsentligt förmånligare grunder än som gälla för befattningshavare
i statens tjänst, skall dock förmånen upptagas såsom intäkt
till den del den utgått efter förmånligare grunder än de för nämnda befattningshavare
gällande.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Lagen skall äga
tillämpning jämväl nied avseende å det beskattningsår, för vilket taxering av
beskattningsnämnd i första instans verkställes under år 1945.

Till utskottets behandling hade överlämnats de i anledning av propositionen
väckta likalydande motionerna nr 303 i första kammaren av herr Gustavson
m. fl. och nr 473 i andra kammaren av herr Pettersson i Norregård m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen med avslag å Kungl. Maj:ts proposition nr 83
måtte begära, att Kungl. Mäj:t ville i år vid en eventuell höstriksdag eller
senast vid 1946 års riksdag framlägga förslag i enlighet med i motionerna anförda
synpunkter.

A''ag. skattefrihet
för
sjukvårdsförmåner

m. m.

26

Nr 13.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Äng. skattefrihet för sjukvårdsförmåner m. m. (Forts.)

Utskottet hade i det nu ifrågavarande betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 83 och med avslag å de likalydande motionerna 1: 303 av herr Gustavson
m. fl. och II: 473 av herr Pettersson i Norregård m. fl., antaga det vid
propositionen fogade förslaget till lag örn ändrad lydelse av 32 § 3 mom. kommunalskattelagen
den 28> september 1928 (nr 370).

Reservation hade anförts av herr Ekman, som ansett, att utskottet hort föreslå
riksdagen avslå Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 83.

Herr Ekman: Herr talman! Som kammarens ledamöter vid genomläsning
av utskottets utlåtande finna, innebär propositionen, att man nu lagstiftningsvägen
åt vissa grupper av medborgare skall ge en förmån, som de visserligen
tidigare ha åtnjutit men som genom ett regeringsrättsutslag så att säga
fråntagits dem. Jag ingår inte på det berättigade häri eller inte. Utgångspunkten
för mitt ståndpunktstagande är, att med denna lagstiftning diskriminerar
man alla andra svenska medborgare, som inte ha förmånen av att vara
anställda i statlig eller kommunal tjänst eller höra till det fåtal i enskild tjänst,
som åtnjuta fri läkarvård. Jag finner det vara en orättvisa emot det alldeles
övervägande flertalet svenska medborgare. Därest man inte bifaller den kungl,
propositionen, inträffar ingenting annat än att under den korta tid, som återstår,
tills kommunalskatteberedningen blir färdig med sin utredning eller förslag
till en reform av den nuvarande sjukkasseverksamheten framlägges, få dessa
berörda grupper finna sig i att förmånen av fri läkarvård etc. betraktas såsom
skattepliktig inkomst. Detta må ses som en orättvisa eller obillighet mot dem
— det lämnar jag därhän — men jag anser det vara en långt mindre olägenhet
än att alla övriga inte skola kunna åtnjuta denna förmån av skattefrihet för
läkarvård, därför att de tidigare inte åtnjutit det. Olägenheterna äro. som jag
ser saken, mycket större, örn man bifaller den kungl, propositionen än örn man
avslår den.

Vid diskussionerna i bevillningsutskottet har det klart framgått, att ingen
är tillfredsställd med denna anordning. Överhuvud taget tror jag, att man i
bevillningsutskottet hellre skulle se, att alla avdrag av denna och liknande natur
bortfölle och att i stället inte bara dessa grupper, utan också andra erhölle
bidrag för sådana oförvållade utlägg. Det gäller alltså förfarandet vid taxeringen.
Då denna synpunkt torde vara rätt allmänt företrädd, föregriper man
på ett irrationellt sätt denna frågas lösning, sedd ur samhällsmedborgarnas såsom
helhet synpunkter. Belastningen för dem, som lia denna förmån, är, som
jag sade, inte heller så stor, och av allt att döma är den ytterligt tidsbegränsad.
Därför tala alla realskäl för att den kungl, propositionen inte skall bifallas.

Lägger jag därtill, att taxeringsnämnderna i år väl i huvudsak ha kommit
så långt, att det blir svårt för dem att på något sätt retroaktivt bringa rättvisa
i denna sak, så har jag ännu ett mycket starkt skäl att inte bifalla propositionen.
Skola därtill taxeringsmyndigheterna överväga, vad som enligt senare
delen av. den föreslagna ändringen kan vara en skälig inkomst att upptas till
beskattning, när förmånen är högre än den som statstjänarna åtnjuta, synes
det mig, som om besvärligheterna vid taxeringen skulle bli långt större än fördelarna
för de berörda grupperna.

Jag förstår, herr talman, att jag i detta fall inte kan vinna gehör, men jag
har haft behov av att framhålla att jag finner en lagstiftning av denna art
vara sådan, att den inte bör av riksdagen biträdas. Därför yrkar jag avslag
på propositionen.

I detta anförande instämde herr Franzon.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Nr 13.

27

Ang. skattefrihet för sjukvårdsförmåner m. m. (Forts.)
Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag röjer säkert ingen hemlighet, när jag
säger, att om inte den kungl, propositionen här endast avsett, att man skulle
behålla den nuvarande ordningen någon tid, till dess en närmare omprövning
av denna fråga sker, hade utskottet avstyrkt Kungl. Maj :ts proposition. Mycket
av vad herr Ekman har sagt är riktigt, och jag föreställer mig, att dessa
synpunkter komma att omprövas en gång, när spörsmålet örn den fria sjukvården
och dess värde kommer att föreläggas riksdagen.

Beträffande de taxeringstekniska besvärligheter, som herr Ekman slutligen
erinrade örn och som möta vid tillämpande av bestämmelserna enligt Kungl.
Maj :ts proposition, vill jag bara säga, att det inte blir mycket bättre, om inte
dessa bestämmelser genomföras, ty då gäller det att värdera förmånen av fri
sjuk- och tandvård. I många fall, t. ex. där ackordsavtal är ingånget mellan
ett företag och eli läkare, är det sannerligen inte lätt att uppskatta förmanens
värde på riktigt sätt. Det blir ungefärligen samma besvärligheter som den
kungl, propositionen förorsakar. Men allt detta får tas under omprövning i ett
sammanhang. o

Utan någon vidare entusiasm, herr talman, ber jag i alla fall att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Gustavson: Herr talman! Jag vill begagna, ett uttryck, som för en
liten stund sedan herr Sjödahl använde, när han i ett annat sammanhang
säde, att nian blir betänksam. Jag måste säga, att man blir betänksam, när
man läser detta bevillningsutskottets utlåtande och hör dess ordförandes
yttrande här. Utskottet har begagnat ungefär två sidor för sin motivering,
och man kan nästan säga, att fyra femtedelar av vad utskottet här säger
tala för ett avslag på propositionen. Sedan kommer utskottet till det mycket
förvånande resultatet, att utskottet ändå förordar bifall till propositionen. Utskottet
liksom departementschefen erkänner och är fullt på det klara med
att det här är fråga örn att lagfästa en ren inkonsekvens. Det har departementschefen
sagt, och det säger även utskottet.

Utskottet säger också på ett ställe: »Mot införande av skattefrihet för de
nu ifrågavarande förmånerna talar även det förhållandet» - det är alitsa
en hel del andra förhållanden också, som tala mot ett bifall — »att°
såsom påpekats av såväl departementschefen som motionärerna — det måste
anses mkonsekvent att införa bestämmelser örn sadan skattefrihet, ^medan
däremot skattskyldiga, som ej åtnjuta dessa förmåner, icke skulle äga åtnjuta
avdrag för erlagda sjukvårds- och tandvårdskostnader.» Såsom förut här har
påpekats av utskottets ärade ledamot herr Ekman, begås bär .en orättvisa
mot en grupp, som är åtskilligt större än den, som skulle få sina förmaner
i lag intagna från beskattning. Vi motionärer kunna inte delo, den uppfattningen.
att det skulle vara så brådskande, att den lilla kategori , det här gäller,
inte skulle kunna vänta — som vi lia uttryckt , oss i motionen — till
en eventuell höstriksdag eller till nästkommande års riksdag. Vi äro fullt införstådda
med att denna förmån av fri sjukvård icke bör beskattas, men vi
hålla också på att de, som få vidkännas utgifter för sådan vård, skola vara
berättigade till avdrag. Det är väl ingen tvekan om att en sjukdom, i synnerhet
om den är långvarig, nedsätter skatteförmågan i minst lika hög grad
för dem, som själva få betala sina sjukvårdskostnader, som för dem, som få
dessa betalade på grund av sin tjänst eller anställning.

Jag tycker, att saken ligger så klar, att det inte behövs några långa utläggningar
för att övertyga de ärade kammarledamöterna örn hur det ligger till.
■Tåg skall bara be att med dessa få ord, herr talman, få ansluta mig till det

28

Nr 13.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Om provisorisk
höjning
av ortsavåragen.

Äng. skattefrihet för sjukvårdsförmåner m. m. (Forts.)
yrkande, som här har framställts av herr Ekman, nämligen örn bifall till
avslagsreservationen.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till samt
vidare på avslag å vad utskottet i det nu föredragna betänkandet hemställt;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Gustavson begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande nr
19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 40;

Nej — 62.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkande!!:

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt tullfrihet
för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel; samt
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt giltighet
av gällande skattegruppering.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 22, i anledning av väckta
motioner örn provisorisk höjning av ortsavdragen vid inkomsttaxeringen
m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats följande, av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner, nämligen:

1) motionen nr 270 i andra kammaren av herr Persson i Landafors m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen för sin del måtte besluta, att ortsavdragen
(grundavdrag och familjeavdrag) enligt gällande kommunalskattelag och förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skulle som provisorium
höjas med 40 %; samt

Tisdagen den 20 mars 1945.

Nr 13.

29

Örn provisorisk höjning av ortsavdragen. (Forts.)

2) motionen nr 271 i andra, kammaren av herr Carlsson i Bakeröd m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan provisorisk ändring av
gällande förordning örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, att grundavdraget
för skattskyldig i samtliga ortsgrupper fastställdes till 760 kronor i
avvaktan på att hela frågan örn ortsgrupperingen löstes.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet av angivna orsaker hemställt,

1) att motionen II: 270 av herr Persson i Landafors m. fl. örn provisorisk
höjning av ortsavdragen vid inkomsttaxeringen icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

2) att motionen II: 271 av herr Carlsson i Bakeröd m. fl. örn provisoriskt
fastställande vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt av det
i ortsavdragen ingående grundavdraget till ett och samma belopp i samtliga
ortsgrupper icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Holmberg: Herr talman! En av de två ifrågavarande motionerna är
jag speciellt intresserad av, nämligen nr 270 i andra kammaren. I den har
herr Persson i Landafors m. fl. yrkat, att ortsavdragen när det gäller såväl
den kommunala beskattningen som den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten
måtte höjas med 40 procent. Såvitt jag kan se, är det krav, som motionen
hävdar, rimligt. Det är ju så, att levnadskostnaderna ha stegrats i rätt
betydlig grad, sedan de nu gällande avdragen fastställdes. Man har inte hittills
tagit någon som helst hänsyn därtill vid utformandet av ortsavdragen,
och det vore på tiden att man gjorde det.

Jag finner vid genomläsning av vad utskottet har att anföra, att dess enda
sakliga skäl mot denna motion är, att det inte föreligger någon utredning angående
den nu ifrågasatta höjningen av ortsavdragen och att utskottet därför
inte kan tillstyrka ett bifall till motionen. Men såvitt jag kan förstå, herr talman,
bör det väl, när en dylik motion framkommer, vara utskottets sak att
skaffa fram en sådan utredning. Ty utskottets uppgift är väl att sörja för
närmare utredning av de förslag, som i motioner ha framställts, och det vore
ju rimligt att utskottet, innan det yrkade avslag, presterade åtminstone något
spår till utredning i en fråga som denna. Att en utredning skulle vara nödvändig
i samtliga fall, vill jag visst inte göra gällande. När det rör den
andra av de nu förevarande motionerna, nr 271, kan ju utskottet påpeka, att
den innebär vissa inkonsekvenser, i det att den endast avser grundavdragen
i fråga örn den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten och alls inte berör
den kommunala beskattningen och alltså skulle lämna elen nu bestående
skillnaden mellan familjeavdragen vid statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
oförändrad. Det är onekligen starka skäl för ett avslag, som inte motivera
någon utredning angående de verkningar ett genomförande av det i motionen
framförda förslaget rent ekonomiskt sett skulle få. Men när man inte
har några anmärkningar av det slaget att göra mot motionen nr 270 och endast
kan komma med det skälet, att det inte föreligger någon utredning, då
tycker jag, herr talman, att det kan vara anledning att, såsom jag nu ämnar
göra, yrka återremiss till utskottet för närmare utredning av de i motionen
nr 270 framförda förslagen.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka återremiss.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Herr Holmbergs yttrande iir förklarligt,
därför att han inte har sysslat med dessa skattefrågor, i varje fall icke något
mera ingående. Det är nämligen på det sättet, att särskilt vad landsbyg -

30

Nr 13.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Orri provisorisk höjning av ortsavdragen. (Forts.)
ilen beträffar ha dessa avdrag så oerhört stor betydelse, att den, som inte har
närmare insikt i det, kanske bär svårt att fatta det. En utredning i det här
fallet kan inte ske på annat sätt än att man infordrar deklarationsuppgifter
från åtskilliga kommuner inom olika län, särskilt från landsbygden, och går
igenom dem och sålunda får klart för sig, vad en förhöjning av dessa avdrag
skulle betyda i beskattningsavseende för kommunerna. Inom kommunalskatteberedningen
gjorde vi på sin tid omfattande sådana undersökningar, som
togo månader i anspråk. Det visade sig där, att en liten ökning på en eller
ett par tior av dessa avdrag skulle komma att lia högst betydande verkningar
i fråga örn skatteinkomster för kommunerna och åstadkomma en förskjutning
av skattebördan från den ena gruppen till den andra — särskilt så länge vi
ha den nuvarande fastighetsskatten såsom en garantiskatt — på ett sätt som
man icke kunde föreställa sig förrän man hade det för ögonen. Därför kan
inan icke våga sig på ett sådant experiment förrän efter en grundlig utredning.
En sådan utredning är emellertid så pass tidsödande, att man inte rimligen
kan kräva, att ett utskott skall göra den. Dessutom ha vi frågan om dyrortsgrupperingen
under utredning och förvänta resultat av den utredningen
till nästa år. Att under sådana förhållanden sätta i gång en sådan apparat,
som ifrågasatts, lär inte gärna kunna vara påkallat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att med anledning
av vad därunder yrkats propositioner komme att framställas särskilt beträffande
vardera, punkten av utskottets i förevarande betänkande gjorda hemställan.

Beträffande punkten 1, fortsatte herr talmannen, hade yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock att punkten skulle visas åter till
utskottet.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa båda yrkanden; oell
förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Därefter bifölls på gjord proposition vad utskottet i punkten 2 hemställt.

"Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 23, i anledning
av väckt motion örn viss ändring i förordningen angående understöd
av skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner, bifölls vad
utskottet i detta betänkande hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående
rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser örn riksbankens sedelutgivning
och bankrörelse m. m.;

.* anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 7 juni 1910 (nr 437) angående utövande
under vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige i riksbanken
och fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter, m. m.;

nr 9, i anledning av framställning fran fullmäktige i riksgäldskontoret angående
förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken överlämna
skattkammarväxlar m. m.;

Tisdagen den 20 mars 1945.

Nr 13.

31

nr 10, i anledning av framställning från fullmäktige i riksbanken rörande
tillämpningen av bankoreglementet; samt

nr 11, i anledning av väckt motion angående höjning av pensionsåldern för
statens befattningshavare.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd
åt vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.

Punkt erna 1—7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 53, hade Kungl. Maj:t under punkten
6 föreslagit riksdagen medgiva, att städerskan vid tullkammaren i Borås
Ebba Börjeson finge från och med månaden näst efter den, varunder hon lämnade
sin anställning, under sin återstående livstid från anslaget till diverse
pensioner och understöd m. m. uppbära en årlig pension av 300 kronor, varå
dyrtidstillägg icke skulle utgå.

Äng, pension
åt städerskan
Ebba Börjeson.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Sandström, Leander,
Löfgren, Paulsen och Fagerholm ansett, att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen,
i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande framställning, måtte medgiva, att
städerskan vid tullkammaren i Borås Ebba Börjeson finge från och med månaden
näst efter den, varunder hon lämnade sin anställning, under sin återstående
livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära en
årlig pension av 300 kronor.

Herr Sandström: Herr talman! Jag har vid denna och två följande punkter
jämte ett par andra utskottsledamöter tillåtit mig foga. en reservation. Då
jag emellertid inte kan framställa något yrkande beträffande punkterna 8 och
9, vill jag icke upptaga någon diskussion nu, men hemställer, herr talman,
att få återkomma vid punkt 10.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt.

Punkten 9.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 10. Ang. pension

I denna punkt hade utskottet på åberopade grunder hemställt, att riksdagen krikan Am>M
i anledning av en av herr Paulsen inom andra kammaren väckt motion, nr 13, Maria Ekmåtte
medgiva, att förra städerskan vid centraltullkammaren i Malmö Anna ström.

Maria Ekström, född Ekholm, finge, räknat från och med den 1 januari 1945,
under sin återstående livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd

32

Nr 18.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Äng. pension åt förra städerskan Anna Maria Ekström. (Forts.)
m. m. uppbära en årlig pension av 300 kronor, varå dyrtidstillägg icke skulle
utgå.

Reservation bade avgivits av herrar Sandström, Leander, Löfgren, Paulsen
och Fagerholm, vilka ansett, att utskottets yttrande bort lyda så, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen, i anledning
av förevarande motion II: 13, måtte medgiva, att förra städerskan vid centraltullkammaren
i Malmö Anna Maria Ekström finge, räknat från och med den
1 januari 1945, under sin återstående livstid från anslaget till diverse pensioner
och understöd m. m. uppbära en årlig pension av 300 kronor.

Herr Sandström: Herr talman! Jag har redan anmält, att jag icke velat
upptaga någon diskussion beträffande punkterna 8 och 9, då jag inte där
kunnat framställa något yrkande. En sådan möjlighet finnes däremot beträffande
nu förevarande punkt, och jag kommer, herr talman, att begagna
mig därav. Det kan ju synas, som örn det skulle kunna leda till att olika
befattningshavare bli föremål för olika behandling, örn reservationen vid
denna punkt bifölles. Jag har emellertid den mycket bestämda förhoppningen,
att örn riksdagen här i punkt 10 vill bifalla reservationen, kommer en följande
riksdag att justera det beslut, som fattats under punkterna 8 och 9. Örn
riksdagen däremot nu icke bifaller reservationen, har man därmed fastslagit
en praxis i fråga om pensioner, närmast åt städerskor, som jag för min del
icke finner riktig. Jag skall strax återkomma därtill.

De beslut, herr talman, angående pensioner åt olika befattningshavare, som
tid efter annan meddelats, erbjuda en ovanligt brokig provkarta på skilda slag
av anordningar. Då och då meddelas visserligen författningsbestämmelser,
men de lia knappast trätt i kraft, förrän man börjat göra undantag därifrån.
En princip har man dock i det längsta uppehållit, nämligen att där en pension
beviljas, skall därmed även förenas rätt till dyrtidstillägg och kristilllägg.
Sedan något år har man emellertid börjat avvika även från denna hittills
obestridda, linje. Man har börjat bevilja pension utan vare sig dyrtidstillägg
eller kristillägg. Det egendomliga med denna för vårt pensionsväsende
eljest fullkomligt främmande form är att den, såvitt jag förstår, tillkommit
på grunda av missförstånd av ett av riksdagen år 1943 fattat beslut. Det
gällde även då pension till en städerska. Som kammarens ärade ledamöter väl
veta, kräves för sådan pensions beviljande att det är fråga om en anställning,
som utgjort städerskans huvudsakliga sysselsättning och förvärvskälla. När
det gällt att tolka uttrycket huvudsaklig sysselsättning och förvärvskälla, har
man ansett så vara ^fallet, när städerskan haft fyra timmars daglig tjänstgöring.
Da har hon fatt pension enligt vanliga grunder och med dyrtidstillägg
och kristillägg på denna pension. Knappt hade man kommit fram till denna
princip, förrän man började att göra avsteg från den. Till en början gav man
pension även åt städerskor med tre och en halv timmars daglig tjänstgöring.
Man beviljade då 360 kronor örn året med dyrtidstillägg och kristillägg, tillhopa
någonting på 500 kronor.

Men så började man fundera, örn inte pension skulle kunna beviljas åt städerskor
med tre timmars daglig tjänstgöring, och i ett sådant fairbeviljades
pension vid 1943 års riksdag. Där var det emellertid ett specialfall. Det gällde
en städerska, sorn i.sin tjänstgöring hade en avlöning av 360 kronor för
år. Man kunde ju då inte fixera en pension, som skulle överstiga lönen på
tjänsten. Det är naturligtvis otänkbart. Man övervägde två alternativ: antingen
att ge en pension på 180 kronor med dyrtidstillägg och kristillägg, vil -

Tisdagen den 20 mars 1945.

Nr 13.

33

Äng. pension åt förra städerskan Anna Maria Ekström. (Forts.)
ket varit det riktiga, eller att ge ett belopp i ett för allt. Då beslöt man till
sist i bankoutskottet att föreslå, att denna städerska, som haft en lön på 360
kronor, skulle få en pension på 300 kronor, vilket riksdagen biföll. Man hade
med andra ord i sistnämnda belopp inarbetat dyrtidstillägg och kristillägg.
Man stannade vid 300 kronor för att, som det sagts mig, vara så tillmötesgående
som möjligt mot vederbörande befattningshavare. Hon kunde aldrig få
iner än 300 kronor, men hon skulle vara garanterad att aldrig få mindre, även
örn dyrtidstillägget och kristillägget skulle sjunka,

Detta beslut av 1943 års riksdag, som inte alls innebar något frångående av
den hittills tillämpade principen men en utformning av densamma på ett annat
sätt än tidigare i ett undantagsfall, har sedan, herr talman, upphöjts
till rang, heder och värdighet av prejudikat för städerskor med tre timmars
daglig tjänstgöring. Nu finns det ingenting farligare än prejudikat, framför
allt därför att det är så lätt att tolka dem felaktigt, och det är, såvitt
jag förstår, just vad som här har skett. Av ett prejudikat, som gäller en
städerska, som hade en lön på 360 kronor örn året och därför inte rimligen
borde få högre pension än 300 kronor, drager man den slutsatsen, att ingen
städerska med tre timmars daglig tjänstgöringstid i pension skall ha mer än
300 kronor utan dyrtidstillägg och kristillägg. Men detta är, herr talman,
ju uppenbarligen icke riktigt. Det framträder så mycket tydligare, om man
jämför detta fall, där en städerska med tre timmars daglig tjänstgöring får
en pension på 300 kronor och inte ett öre mer, med det fallet, att en städerska
med tre och en halv timmars daglig tjänstgöring får 360 kronor jämte
dyrtidstillägg och kristillägg, varigenom hon kommer upp till ett belopp av
någonting pa 500 kronor, medan den andra endast får 300 kronor, och detta
tack vare en halv timmes längre daglig tjänstgöring. Detta är väl, herr talman,
inte rimligt. Jag kan mycket väl förstå, örn man vill diskutera frågan,
huruvida en städerska nied tre timmars daglig tjänstgöring överhuvud taget
skall ha pension. Jag förstår innerligt väl, att man kan tvista örn det. Men
har man väl kommit så långt, att man fastslagit, att hon skall ha pension,
skall hon väl ha pension på samma sätt som alla andra och inte sättas för sig
i en egendomlig särställning.

Förresten må det tillåtas mig att påpeka, herr talman, att det ärade utskott,
där jag är en mycket ovärdig ledamot, inte är fullt konsekvent i sitt
handlande, ty i punkt 18 i det betänkande, som vi nu ha framför oss, föreslår
man, att ett f. d. rikstelefonistbiträde skall få ett understöd på 300 kronor
per år med dyrtidstillägg och kristillägg. Här har man alltså utan vidare
brutit mot den heliga principen, att på 300 kronor får aldrig utgå kristillägg
och dyrtidstillägg.

Nu spörjer jag majoriteten i detta ärade utskott: varför skall ett f. d. telefonistbiträde
få 300 kronor med dyrtidstillägg och kristillägg, men en f. d.
städerska bara 300 kronor utan några tillägg? Skall detta bli ett prejudikat
för f. d. städerskor och icke några andra befattningshavare i statens
tjänst?

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid utlåtandet i denna
punkt fogade reservationen.

Heri Sundvik. Herr talman! Det är ju klart ali inom alla institutioner
som behandla försörjaingsfrågor och understödsfrågor, måste det finnas vissa
principer efter vilka man skall handla. Så är givetvis även förhållandet i detta
lall. Nu har herr Sandström påvisat vissa fall. där man gått från dessa principer,
men jag ber att få understryka, att det oriktiga ligger däri, att man kallat
det för pensioner. Del, skulle givetvis lia hetat understöd. Enligt de principer,

Första kammarens protokoll 1945. Nr IS. o

34

Ni? 13.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Äng. pension åt förra städerskan Anna Maria Ekström. (Forts.)
som vi gå efter i bankoutskottet, skall vederbörande lia sin huvudsakliga sysselsättning
av sin anställning för att vara berättigad till pension, och däriör
har man såsom regel, att man fordrar fyra timmars daglig tjänstgöring. Nu
har det funnits vissa ömmande fall, såsom det nu förevarande, där man har
velat tillerkänna vederbörande pension. Det skulle givetvis lia hetat understöd,
men det har fått en dålig klang inom det svenska samhället, och därför har det
fått heta pension.

Jag får lov att säga, att under den sista tiden, som jag har varit med i bankoutskottet,
har jag alltmer kommit till den uppfattningen, att det kanhända
är nödvändigt att arbeta örn principerna, men då skulle jag vilja gå den vägen,
att man pensionerar liela svenska folket efter samma grunder och inte som nu
allenast dem, som äro anställda i statens tjänst. Så snart det är en städerska
vid en tullkammare eller dylikt, skall hon betraktas såsom statstjänare och ha
rätt till pension. Andra, som t. ex. ända från ungdomen arbetat i samhällets
tjänst på olika områden, ha icke den rätten, dag får lov att säga att det snart
är tid att man drar upp andra principer för hur svenska folket skall pensioneras.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Sandström erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Min ärade vän herr Sundvik förklarade, att det, som det här var fråga örn, inte
borde kallas pension utan understöd. Då hade det, menade han tydligen, varit
klart, att det icke skulle utgå dyrtidstillägg och kristillägg. Jag vill då ånyo
påpeka, att herr Sundvik själv varit med örn att under punkt 18 tillstyrka ett
årligt understöd av 300 kronor förenat med dyrtidstillägg och kristillägg till en
f. d. telefonist.

Herr Löfgren: Herr talman! Det är, såsom min ärade bänkkamrat här mycket
riktigt har påpekat, ganska irrationellt ordnat med pensionsfrågorna för
de befattningshavare i statens tjänst, som inte ha bestämmelser örn pension
fastställda i något reglemente. Vid behandlingen av dessa frågor i utskottet
har jag för min del inte kunnat undgå att fästa rätt stort avseende vid hur olika
ganska jämställda befattningshavare och f. d. befattningshavare betraktas när
det gäller understöd och pensioner. Ty i ena fallet utgår det dyrtidstillägg på
de beviljade pensionerna eller understöden men i det andra fallet icke. Det är,
herr Sundvik, inte bara så att det utgår dyrtidstillägg på pensioner, utan också
på av riksdagen beviljade understöd. Denna olikhet framträder så mycket
mera. markant som Kungl. Ma.j:t under tolfte huvudtiteln redovisat till efterlevande
änkor till i statens tjänst anställda beviljade understöd som ha varierat
med olika belopp, både lägre och högre än det understöd eller den pension, varom
nu är fråga. Men å dessa understöd, som av Kungl. Maj :t beviljas till änkor
efter statliga befattningshavare, utgår det dyrtidstillägg. Man tycker då
att även en städerska, som har varit anställd åtskilliga år i en statlig institutions
tjänst, låt vara att hon haft begränsad arbetstid, borde i lika hög grad
vara berättigad att komma i åtnjutande av dyrtidstillägg på sin pension.

Jag för min del måste säga, att det förefaller, som örn man vid behandlingen
av dessa frågor inte bara i Kungl. Maj:ts kansli går in för ett olika bedömande
av olika människors rätt att få sina pensionsförhållanden på ett rationellt
och förnuftigt sätt ordnade, utan att man också i bankoutskottet är på god väg
att beträda underliga och irrationella vägar. Det vill förefalla mig, som om
alla dessa olika bestämmelser, som gälla, och alla dessa skilda beslut, som
nu också anses skola lia prejudikats natur, borde vara mogna för en grundlig

Tisdagen den 20 mars 1945.

Nr 13.

35

Äng. pension åt förra städerskan Anna Maria Ekström. (Forts.)
översyn. Det är en rik flora av olika slags bedömningsgrunder nian möter, när
det gäller pensioner och understöd.

Med dessa få ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den vid utlåtandet
på denna punkt avgivna reservationen.

Herr Lindblom: Herr talman! Den diskussion på denna punkt, som nu pågår
här i kammaren, är ett eko av den debatt, som förekom inom bankoutskottet
i detta och de två närmast föregående ärendena. Herr Sandström har i utskottet-med
mycket stor emfas kämpat för sin, om jag så får kalla det, principlösa
ståndpunkt och menat, att den skulle innebära den högsta rättvisan i världen,
men han har ej lyckats övertyga utskottets majoritet om rättvisan i denna
ståndpunkt, och därför har utskottet i denna sak kommit till den uppfattning,
som framgår av utlåtandet.

_ Här gäller det ju först och främst frågan, om man skall följa en bestämt
given princip, låt vara att man kanske i något fall, såsom herr Sandström påpekat,
har gjort en avvikelse. Men undantagen, brukar man ju säga, äro till för
att bekräfta regeln. Här är frågan sålunda, om man skall lia en princip, som
man går efter, eller örn man skall besluta principlöst från fall till fall. Örn
man inom bankoutskottet har följt en viss norm, när det gäller dessa pensionsärenden,
och denna också mer och mer har vunnit burskap, örn jag så får säga,
så^ synes det mig att man näppeligen bör frångå den, förrän saken blivit föremål
för en grundligare utredning.

Därtill kommer sedan frågan örn skäligheten i det ena och det andra fallet.
Jag måste ju för min del säga, att hur man än bär sig åt, så måste dock gränsen
gå någonstans, och den har i fall som detta satts vid 4 timmars tjänstgöring
per dag. Från denna norm har gjorts en avvikelse ner till 3 V2 timmar, och här
är nu ett fall, där vederbörande haft 3 timmars daglig tjänstgöring. Örn vi
knäsätta principen att en sådan arbetstid skall vara tillräcklig, så blir det en
naturlig följd att ta nästa steg och säga, att eftersom vi ha godkänt 3 timmars
arbetstid, så kunna vi också godkänna 2 1/2 timmar, 2 timmar o. s. v., och en
vacker dag kanske det blir fråga örn att ge pension till människor, som bara
varit och hälsat på någon gång, ifall de skulle råka ha anknytning till något
av statens verk.

Jag får för mili del lov att säga, att jag icke tycker att det är värt att här
tala örn rättvisesynpunkter. Det är alldeles riktigt som herr Sundvik nyss framhållit.
Det är i realiteten inte fråga örn pension utan om understöd. Därför har
också detta bidrag föreslagits utan dyrtidstillägg. Huru många människor ha
inte idogt arbetat på olika områden i vårt samhällsliv utan att vi befatta oss
med huruvida de få någon pension på grund av sin tjänstgöring eller icke? Men
bara en person har kommit att tjänstgöra 3 timmar örn dagen inom något statligt
verk, är man färdig att ge pension åt vederbörande. Jag anser att det behövs
en utredning, innan vi gå in för någonting sådant, så att vi få en gräns
fastställd, som vi därefter kunna följa. I annat fall blir det hela fullständigt
principlöst.

Sedan skall jag be att få påpeka en sale, som verkar litet egendomlig. I de
två föregående ärendena bär man, på grund av att där icke föreligger någon
motion, utan endast en kungl, proposition med förslag örn pension men ej tilllägg,
icke ansett sig kunna yrka bifall till de avgivna reservationerna, men i
punkten 10, där en motion föreligger, anser man sig kunna ställa ett sådant
yrkande örn bifall till reservationen. Men hur blir det då med rättvisan, ifall
riksdagen bifaller reservationen, så att tillägg beviljas i detta fall, men icke i
de båda föregående?

Hur man än vänder pa detta problem, blir resultatet följaktligen orättvist,

36

Nr 13.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Ann. pension åt förra städerskan Anna Maria Ekström,. (Forts.)
och därför synes det mig rimligast att hela denna fråga, får bil föremal for u -redning, innan riksdagen fattar nya och ändrade principbeslut.

Herr Linderot: Herr talman! Frågan hör ju inte till dem,, som borde föranleda
längre debatter i riksdagens kamrar. Enligt mm mening hör den till
de saker, som överhuvud taget icke borde vara föremal ens tor handläggning
av riksdagen, utan ordnas på annat sätt. Men då nu en gang ordningen ar
sådan, att dessa ärenden måste gå igenom riksdagsbehandlingens procedur,
så kan jag inte underlåta, särskilt i anslutning till den senaste talarens anförande,
att inlägga en liten gensaga mot de föregivna principer, som skulle

gälla vid behandlingen av dylika ärenden. . , , ,,

Jag har tidigare diskuterat med bankoutskottet i en angelägenhet av detta
slag, och jag har verkligen inte upptäckt någon särskild princip fasthet, ehuruväl
en sådan kanske finns, fastän tidigare i viss mån fördold. I anledning, av
herr Lindbloms tal örn principen skulle, jag be att få fråga, vilken motivering
bankoutskottet har att andraga för att just 4 timmars tjänstgöring skulle vara
det som markerar den principiella linjen och skiljegränsen r Varför mte 6 timmar
eller 2 timmar? Herr Lindblom säger, att örn vi nu gå med pa 3 timmar,
så gå vi en annan gång med på 2 timmar. Jag måste fråga: varför inte det da.
Vad har detta med timmar att göra, och vad är det för mystiska klockslag som
enligt bankoutskottet lia grundlagt en princip? Har man reguljärt under 20
eller 30 år tjänat staten på en underordnad post någonstans såsom städerska
eller i annat arbete under 2 timmar dagligen, så bör man val ha en viss pensionsersättning,
beräknad efter de tjänster nian har gjort i sin verksamhet.
Jag måste alltså opponera mot en sådan princip, och för den händelse den
finns ber jag bankoutskottet att snabbast möjligt likvidera den. Att gentemot
herr Sandström tala om principlöshet i detta fall, synes ling alltså vara tämligen
omotiverat. .. . . ,

Nu rör det sig också til syvende og sidst om levande människor, och da
måste jag säga att jag har upptäckt en annan princip hos bankoutskottet under
senare år när det gäller behandlingen av de människor, som gjort sm tjänst
hos staten i olika funktioner och av en eller annan anledning, främst kanske
på grund av ålder, kommit i den situationen, att de skola uppbära pension
eller understöd. Bankoutskottet har nämligen vid upprepade tillfällen följt
den principen, att de, som haft mycket höga löner, skola ha mycket stora pensioner,
och de, som haft mycket låga löner och små ersättningar, skola ha
mycket låga pensioner. Kan man dra in på ett dyrtidstillägg, såsom i det här
föreliggande fallet, skall man enligt bankoutskottet också principiellt göra
det, men det är märkvärdigt, att inte den principen gäller mer än just för de
fattigaste. Det är inte så värst länge sedan — jag tror att det var för l1/a år
sedan •— som en generaldirektör i statens tjänst, vilken alltså haft en mycket
god lön, men i sin fulla arbetskraft övergått till privat tjänst, där han fick
ännu högre lön, enligt bankoutskottets berömda princip fick en statlig pension
på mellan nio och tio tusen kronor, medan samtidigt en riksdagsvaktmästare,
som tjänstgjort i 37 år, enligt utskottets princip erhöll en pension, som
stannade vid 1 200 kronor. Jag anser givetvis principfasthet vara mycket berömlig,
men när bankoutskottets princip gång på gång ger sådana utslag att
man skall snåla in på kronorna till de fattigaste och mest behövande och vara
generös när det gäller tusenlapparna åt dem, som ingenting behöva, då kunde
jag inte underlåta, herr talman, att i anledning av bankoutskottets ståndpunkt
i detta speciella fall påtala det nämnda förhållandet. Det är ju, när sådana
ärenden behandlas, som örn bankoutskottet hade fått för sig att ett pär tior
till en städerska vore detsamma som att utskottet hade lett in statens finan -

Tisdagen den 20 mars 1945.

Nr 13.

37

Äng. pension åt förra städerskan Anna Maria Ekström. (Forts.)
sielia förvaltning på en väg som leder till statsbankrutt, och så oerhört farligt
är det inte.

De skäl, som äro anförda av herr Sandström, anser jag tillräckliga, och jag
ber, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som herr Sandström
m. fl. i detta ärende avgivit.

Jag vill till sist erinra örn vad jag sade, när jag började, att det ej är för
att förlänga en debatt i en enligt min mening bagatellartad fråga som jag
har tagit ordet, utan för att påtala, en enligt min åsikt oriktig princip, som
bankoutskottet i sådana ärenden följer.

Herr Sandström: Herr talman! Endast några få ord!

Jag vill erinra herr Lindblom örn att här nu inte är tvist om den frågan,
huruvida 3 eller 4 timmars tjänstgöring per dag meritera för pension, ty att
pension i detta speciella fall bör utgå på grund av särskilda föreliggande omständigheter,
trots att vederbörande bara haft 3 timmars daglig tjänstgöring,
äro herr Lindblom och jag liksom utskottets alla övriga ledamöter fullkomligt
ense örn. Vad frågan gäller är endast, örn på denna pension också skall utgå
dyrtidstillägg och kristillägg.

Herr Lindblom säger nu, att jag intar en principlös hållning och ståndpunkt.
Det är i så fall ytterst beklagligt, herr Lindblom, och jag är den förste
att beklaga det. Min principlösa ståndpunkt är den, herr talman, att jag anser,
att så snart man bestämt att pension skall utgå, så skall den utgå med
samma förmåner till alla, således med dyrtidstillägg och kristillägg. Jag vet
inte riktigt vari det principlösa i denna ståndpunkt består, men kanske herr
Lindblom älskvärt vill upplysa mig därom.

Herr Lindblom däremot anser, att sedan man väl bestämt att en pension
skall beviljas, skall man ytterligare överväga saken och säga: »Ja, visst skall
hon ha pension, men skola vi också låta en befattningshavare i hennes ställning
få dyrtidstillägg och kristillägg, eller skola vi inte medge det?» Herr
Lindblom har ju gått så långt, att han vid dagens sammanträde varit beredd
att ge två befattningshavare med ungefär likadan tjänstgöring, fastän på olika
områden, den ena 300 kronors årlig pension utan dyrtidstillägg och kristillägg
och den andra 300 kronor årligen plus dyrtidstillägg och kristillägg. Då spörjer
jag i min fåkunnighet: vem är den principlöse?

Herr Lindhlom: Herr talman! Det kan ju diskuteras lika länge här som
i bankoutskottet örn denna fråga, men jag vill bara helt kort meddela, att när
det gäller de principer, som man menar skulle vara obefintliga och som herr
Linderot direkt efterlyste, så kan jag hänvisa till s. 14 i utskottets utlåtande,
där man finner vad statens pensionsanstalt, generaltullstyrelsen och statskontoret
haft att anföra om de regler, som gälla för behandlingen av dessa
ärenden.

Sedan vill jag säga, att om det gäller bidrag i ömmande fall till en viss person,
alltså utan relation till hennes tjänst eller tidigare lönesättning, så kan
ju vem som helst av oss vara med om detta, men det är inte någonting sådant
vi resonera örn nu. Här är det inte fråga örn att vi skola betala ut ett bidrag
allenast därför att det gäller ett ömmande fall, och lika litet är det fråga om
att bedöma bidragets storlek med hänsyn till ömmande omständigheter. Man
har i stället alltid följt den regeln, att pensionen bör stå i en viss relation till
tjänstetid och lönesättning, och den regeln lära vi aldrig kunna komma ifrån,
hur vi än resonera.

Vill man däremot följa den linje, som här har skisserats, och taga fasta på
uttalandet att reservanterna skulle vara mer principfasta än utskottsmajoriteten,

38

Nr 13.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Äng. pension åt förra städerskan Anna Maria Ekström. (Forts.)
så måste detta tolkas på det sättet, att hädanefter icke heller detta understöd
på 300 kronor skall kunna utgå. Men då gör man ju dessa människor en ännu
sämre tjänst än genom att följa principen om att ge understöd, ehuru utan tilllägg.

Herr Friggeråker: Herr talman! Jag skall fatta mig kort.

Såsom framgår av utskottsutlåtandet, har jag ej haft tillfälle att deltaga vid
slut justeringen av detta utlåtande, utan det var min suppleant. Jag har inte
heller haft tillfälle att åhöra hela denna debatt, men jag skulle vilja framhålla,
att det i fråga örn pensioneringen av dessa städerskor har utvecklat sig
en viss princip. Vid en daglig arbetstid av 4 timmar ha vi ansett, att pension
jämte dyriadstillägg bör utgå. I några fall har riksdagen dessutom fattat särskilda
beslut örn pension med 360 kronor årligen plus tilläggsförmåner. När
det sedan blivit fråga örn pension till städerskor med 3 timmars dagligt arbete
hos statliga verk, har riksdagen under åren 1943 och 1944 i tre särskilda fall
beviljat pension, och vi ha då stannat vid ett belopp av 300 kronor utan tillägg.

Nu föreligger ju här en kungl, proposition örn dessa städerskor, och när finansdepartementet
tagit ställning till dessa, som haft 3 timmars daglig arbetstid,
har det i likhet med statens pensionsanstalt strikt följt just vad riksdagen
fastslagit. Det har också utskottets majoritet gjort. Jag deltog vid den förberedande
behandlingen av denna fråga i bankoutskottet, och jag skulle vilja
säga kammaren, att vi väl ändå måste ha vissa enhetliga grunder att gå efter,
och det bör då vara vad riksdagen förut har beslutat och Kungl. Maj :t har följt
i den framlagda propositionen. Den städerska som det även här gäller är inte
på något sätt berättigad till pension, utan vad som åberopats är ömmande omständigheter.
Men vi kunna ju inte utan vidare gå in för en ny princip, utan
måste väl ändå hålla fast vid de riktlinjer, som finansdepartementet och statens
pensionsanstalt ha följt.

Jag kan säga kammaren att vi i bankoutskottet inte äro främmande för tanken
att en utredning behöver ske på denna punkt, och det veta reservanterna.
Vi ha för avsikt att vid lägligt tillfälle i samband med liknande ärenden som
väntas komma fram, begära en grundlig utredning av frågan i hela dess vidd.
Men intill dess denna grundliga utredning har skett, anser jag att vi böra tilllämpa
de direktiv, som nu föreligga.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Sandström: Herr talman! Jag vill bara upplysa den siste ärade talaren
örn att här inte föreligger någon kungl, proposition, utan endast en motion,
som är väckt i andra kammaren, och det är i anledning av denna motion
som förslaget här är framställt.

Herr Friggeråker: Herr talman! Jag vill bara upplysa örn att när det gäller
städerskan Börjeson föreligger en kungl, proposition, och detta är ett liknande
fall.

Herr Sandén: Herr talman! Bara ett par ord, eftersom debatten svällt ut
så som den gjort.

Inte heller jag hade tillfälle att deltaga vid justeringen av detta utlåtande i
bankoutskottet, men jag vill här i kammaren tillkännage, att jag vid den förberedande
behandlingen av ärendet anslöt mig till de synpunkter, som herr
Sandström nu har förfäktat. Jag har nämligen den uppfattningen, att örn vi
bevilja en pension eller ett understöd — det är ju bara en lek med ord, örn man

Tisdagen den 20 mars 1945.

Nr 18.

39

Äng. pension åt förra städershan Anna Maria Ekström. (Forts.)
vill använda det ena uttrycket eller det andra i detta sammanhang —- så bör
också dyrtidstillägg på denna pension eller detta understöd utgå, eftersom dyrtidstillägget
ju endast är en av yttre omständigheter betingad form för att
hålla pensionen eller understödet i nivå med förändringarna i levnadskostnader.
I ett fall som detta är ju pensionen eller understödet även med tillägg alldeles
otillräckligt att leva på, och jag anser att det ännu mindre finns någon
anledning att taga bort dyrtidstillägget när det gäller sådana fall, där den pensionerades
ekonomiska förhållanden redan bortsett från detta äro svåra. Den
allmänna principen i fråga örn löner, pensioner o. d. är ju, att dyrtidstillägg
utgår och skall utgå. Först då man kommit ner till de lägst avlönade, har man,
såsom det förut har sagts här, börjat rucka på den principen.

Yad sedan städerskornas arbetstid beträffar, är det ju så, mina herrar, att
dess längd inte bestämmes av dem själva, utan av de verk, som taga deras
tjänster i anspråk. Jag antar att dessa kvinnor inte skulle ha det ringaste emot
att arbeta längre tid — låt mig säga normalarbetsdag — om tillfälle därtill
kunde beredas dem. Men de få, som sagt, nöja sig med den arbetstid som bestämmes,
och de göra det, därför att de äro i behov av den inkomst, som detta
arbete kan skänka dem.

Herr talman! Jag ansluter mig till herr Sandströms yrkande.

Herr Linderot: Herr talman! T anledning av att även herr Friggeråker
talade för principen och att herr Lindblom hänvisade till vissa förvaltningsorgan,
som han ansåg ha intagit en ståndpunkt, som förpliktar bankoutskottet
att vidhålla denna s. k. princip, vill jag säga att det vore lämpligt att kammaren
genom sitt beslut ålade bankoutskottet att ompröva den där principen.
Jag tror för min del inte, att kammarens majoritet tycker örn principen i fråga.
Andra kammarens majoritet har, enligt vad det upplyses, alldeles nyss givit
denna anvisning till bankoutskottet genom att bifalla reservationen, och detta
borde då kunna tilläggas såsom ett skäl för att första kammaren bör deltaga
i denna anvisning till bankoutskottet, så att inte en princip — örn det nu skall
vara en sådan — som majoriteten i riksdagen anser vara oriktig, i fortsättningen
kommer att följas av bankoutskottet.

Herr Sundvik: Herr talman! Jag vill säga den siste ärade talaren, att inte
är det väl bankoutskottet, som nu har fört fram dessa principer såsom något
slags hastverk. De ha i stället arbetat sig fram under tidernas lopp genom
Kungl. Maj :ts förslag och riksdagens behandling av ärendena. Bankoutskottet
kan därför inte heller i en handvändning ändra principerna, utan det får väl
på grundval av en utredning konstrueras fram, efter vilka principer pensionsfrågan
skall ordnas.

Herr Gärde: Herr talman! Jag kan inte yttra mig i frågan, huruvida i
förevarande fall någon pension bort utgå eller ej, men jag vill säga att därest
omständigheterna äro sådana, att pension bör utgå, så bör den ock vara förenad
med dyrtidstillägg.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu föredragna punkten hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

40

Nr 13.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Äng. pension åt förra städerskan Anna Maria Ekström. (Forts.)

Herr Sandström begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 13 punkten
10, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för nejpropositionen.

Punkterna 11—22.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 14, i anledning av väckta motioner angående tjänstårsberäkning i pensionshänseende
för vissa personer;

nr 15, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning angående
tjänstårsberäkning i pensionshänseende för bokbindaren Otto Rudolf Troberg;

nr 16, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag angående fortsatt
utgivning av otryckta riksdagsprotokoll; samt

nr 17, i anledning av väckta motioner angående ändring av gällande bestämmelser
örn val av huvudmän i sparbank.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

om''Stängsel föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 18, i anledning av Kungl.
skyldighet för ^-aj proposition med förslag till lag om stängselskyldighet för järnväg m. m.

Genom en den 19 januari 1945 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 19, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag örn stängselskyldighet
för järnväg m. m.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar böra vidtagas
i det genom förevarande proposition framlagda lagförslaget — måtte för
sin del antaga i utlåtandet infört förslag till lag om stängselskyldighet för järnväg
m. m.

Reservation hade anmälts av herr Linnér, som dock ej antytt sin mening.

Herr Linnér: Herr talman! Jag har till detta utskottsutlåtande fogat en
blank reservation, och jag ber att få förklara vad denna innebär.

Förste, lagutskottet brukar låta sig angeläget vara att tillse, att lagtext och
motivering överensstämma med varandra. Utskottet vill därigenom förebygga
vad som understundom händer, nämligen att man genom motiveringen kom -

Tisdagen den 20 mars 1945.

Nr 13.

41

Lagförslag om stängselskyldighet för järnväg m. m. (Forts.)
pletterar lagtexten eller till och med lägger in i densamma någonting, som ej
rätteligen hör dit. I det här åsyftade fallet har utskottet emellertid efter min
uppfattning brutit mot denna goda praxis genom ett uttalande i sin motivering,
som rör första paragrafen i lagen. I denna paragraf stadgas stängselskyldighet
för innehavare av järnväg såsom regel. Därifrån göres ett undantag,
som har följande lydelse: »såframt kostnaden för stängsel icke är oskälig
i förhållande till nyttan därav för betesbruket». Det är åtminstone efter
min uppfattning så gott som omöjligt att i dessa ord inlägga någonting annat
än att skälighetsprövningen skall röra de ekonomiska faktorerna. Det talas
örn kostnaden och nyttan, och dessa skola, vägas mot varandra. Skälighetsprövningen
skall givetvis bestå i att man ej är bunden vid ett visst siffermässigt
förhållande, utan skall kunna ta rimlig hänsyn till brukarens ekonomiska
förhållanden, t. ex. örn det är en liten brukningsdel, om det är svårt för brukaren
att bekosta den nödvändiga arbetskraften för vallning e. d.

Allt detta innebär således ett ekonomiskt bedömande, men första lagutskottet
har i sin motivering nederst å s. 14 fört in någonting annat, då utskottet
säger följande: »Jämte de ekonomiska synpunkter som sålunda skola tagas i
betraktande, synes det utskottet ligga i sakens natur, att vid den föreskrivna
skälighetsprövningen hänsyn även bör tagas till djurskyddsintresset och djurägarens
ideella intresse av skydd för hans hemdjur.» Örn man velat föra in
dessa moment i prövningen, hade man efter min uppfattning bort ändra lagtexten.
Ingen har emellertid under diskussionen i utskottet ens ifrågasatt en
sådan åtgärd, vilken också torde leda, till orimligheter.

Jag har velat anmäla detta förhållande, eftersom jag anser att utskottets
utlåtande på denna punkt innebär en betänklig avvikelse från dess eljest stadigvarande
goda praxis beträffande förhållandet mellan lagtext och motivering.

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! Då herr Linnér inte har framställt
något yrkande, finns det inte anledning att taga upp någon längre debatt örn
denna sak, men eftersom jag inom utskottet har medverkat till att detta stycke
kommit in i motiveringen, må det kanske tillåtas mig att säga några ord.

Det är möjligt att det förhåller sig så, som herr Linnér säger, att lagen, örn
man tolkar den efter bokstaven, icke lämnar något utrymme för andra synpunkter
än de rent ekonomiska — det är möjligt att jurister i allmänhet betrakta
saken på det sättet. Inom första lagutskottet lia vi emellertid tillåtit
oss a,tt se något annorlunda på den, och vi ha kommit till den uppfattningen,
att man bör kunna finna utrymme även för andra synpunkter, sådana som t. ex.
hänsynen till djuren, när man ger sig in på en skälighetsprövning. För min
del har jag känt mig, jag vågar säga det, en smula upprörd över det cyniska
sätt, på vilket man i allmänhet har resonerat örn detta och liknande spörsmål.
Man resonerar och diskuterar om ihjälkörning av kreatur, precis som örn det
skulle vara frågan örn att slå sönder porslin: »Hur mycket kostar det? Jag
betalar.» Och sedan är det ingenting vidare. — Det är mot detta, betraktelsesätt
jag har reagerat, och jag har därför medverkat till att föra in denna punkt
i utskottets motivering. Jag tror att praktiskt taget alla lekmän i första, lagutskottet
ha letts av ungefär liknande synpunkter, och jag vet att det bland
juristerna inom utskottet finns de, som medge att en viss hänsyn bör kunna
tagas till även andra synpunkter än de krasst ekonomiska.

Jag känner sålunda, herr talman, ingen som helst ånger över att jag har
medverkat till att få in denna passus i motiveringen. Och skulle det vara så,
att utskottets uttalande inte skulle beaktas vid lagens tillämpning, så tar jag
mig friheten att återkomma — då blir det nödvändigt att få till stånd en ändring
i lagtexten.

42

Nr 13.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Lagförslag om stängselskyldighet för järnväg m. m. (Forts.)

Herr Gärde: Herr talman! Jag förstår väl att det kan råda någon tvekan
örn huruvida det åberopade uttalandet i motiven helt överensstämmer med lagtexten.
I detta fall har jag fäst särskild vikt vid att det här är fråga örn en
skälighetsprövning: att kostnaden för stängsel icke är oskälig i förhållande
till nyttan därav för betesbruket. En sådan prövning innefattar flera olika
moment. Skäligheten kan ej uttryckas genom en fix punkt eller ett matematiskt
tal, utan det blir fråga örn en marginal, och inom gränserna för denna torde
finnas en viss möjlighet att röra sig fritt vid avgörandet. Man bör härvid
kunna taga hänsyn till även andra synpunkter än de rent ekonomiska. Tydligt
är emellertid, att huvudvikten alltjämt måste läggas å de ekonomiska synpunkterna.
Jag tror därför att den konflikt mellan motiven och lagtextens
formulering, som herr Linnér har fört på tal, icke innebär någon oöverstiglig
klyfta, utan att en utjämning är möjlig.

Herr Linnér: Herr talman! Jag vill bara gent emot herr Gärde säga, att
en skälighetsprövning rimligen bör hålla sig inom de gränser, som lagen anger,
och vad jag har påstått är, att lagtexten i detta fall bestämmer gränserna så,
att det är en fullt fri skälighetsprövning, när det gäller de ekonomiska faktorerna,
men ej faktorer av annat slag.

Skall man föra in någonting annat, såsom herr Karl Johan Olsson här har
förordat, bör lagtexten ändras. Naturligtvis kan det finnas vissa skäl att åberopa
för hans synpunkt, men när man inte gjort någon lagändring, är det en
dålig metod att försöka ändra lagens innehåll genom att skriva något i motiveringen,
som icke väl överensstämmer med lagen.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 19, i anledning
av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag om ersättning i vissa
fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl., bifölls vacl utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Äng. utom- Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 20, i anledning av väckta

äktenskapliga motioner om ändrade bestämmelser rörande utomäktenskapliga barns arvsrätt
barns arvs- m m
rätt m. m.

Första lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 101 i första kammaren av herr Hohnberg
samt nr 176 i andra kammaren av herr Adolfsson m. fl. I motionerna, vilka
voro likalydande, hade hemställts,

1 :o) att riksdagen måtte för sin del besluta sådan revidering av lagen den
14 juni 1917 örn barn utom äktenskap, att utomäktenskapligt födda barn erhölle
lika arvsrätt som barn i äktenskap,

2 :o) att barn utom äktenskap vid faderns död erhölle förmånsrätt framför
andra fordringsägare i fråga om till betalning förfallet och för framtiden utgående
underhållsbidrag.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motioner, 1:101 och II: 176, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Nr 13.

43

Äng. utomäktenskapl i g a barns arvsrätt m. m. (Forts.)

Herr Holmberg: Herr talman! Det är ju av formella skäl omöjligt att göra
något yrkande i den här föreliggande frågan, men jag vill ändå inte låta den
passera utan ett par ord till kommentar. .. ,

Det var inte i ovetskap örn den pågående utredningen, som den föreliggande
motionen väcktes; besked örn att utredning pågår bär ju vid tidigare tillfällen
lämnats den kommunistiska gruppen i riksdagen. Att man ändå motionerade
från vårt håll i denna fråga också i år, berodde därpå, att vi ansågo oss finna
att uppfattningen i saken under de ar som förflutit, sedan frågan första gången
väcktes, har utvecklats så avsevärt, att det egentligen består, allmän enighet
örn vad som i motionen är föreslaget; det anses rimligt och billigt. Utskottet
synes i det fallet inte utgöra något undantag, utan dess medlemmar äro, sa
vitt man kan se, enhälligt för att de problem, som motionen har berört, så snart
som möjligt skola erhålla en bättre lösning än för närvarande.

Min mening som motionär var, att då saken nu ligger till på det sättet, borde
denna fråga kunna brytas ut, sa att man finge fatta beslut rörande de utomäktenskapliga
barnens arvsrätt utan att invänta en revision av hela ärvdabalken.
Det har ju tidigare förekommit att frågor, där en tämligen stor enighet har
rått, brutits ut från sitt sammanhang med andra frågor, som också legat i stöpsleven,
och blivit föremål för snabbare behandling. Man ^tänkte sig att detta
skulle kunna ske också här, och jag har verkligen litet svart att första, varför
inte den uppfattningen kunnat göra sig gällande inom första lagutskottet, speciellt
sorn utskottet ju inte kan undgå att liksom vi konstatera, att denna fråga
legat bra länge under utredning och egentligen redan nu borde kunna vara
färdigbehandlad. Utskottet talar ju örn den långa tid som har förflutit, sedan
riksdagen gjorde framställning i ämnet till Kungl. Maj :t, och framhåller angelägenheten
av att man ställer erforderliga arbetskrafter till de sakkunnigas
förfogande, för att de äntligen en gång skola kunna bil färdiga. Vad utskottet
där säger är ju, så vitt jag förstår, en rätt bister kritik från dess sida gent
emot de sakkunniga, och det tycks mig, som örn utskottet gott kunde ha kostat
på sig att skärpa kritiken ännu litet mera genom att framlägga ett konkret
förslag i den riktning, som begäres i motionen. Det är beklagligt att så ej har
skett.

Man får emellertid hoppas att det nu skall bli så, som utskottet säger, att
förslag skall komma på riksdagens bord år 1947, och att detta skall vara sista
gången som denna fråga avfärdas med hänvisning till den utredning som pågår
och de förslag som i en framtid kunna väntas.

Herr Schlyter: Herr talman! Jag vill från utskottet lämna det meddelandet,
att där rådde en allmän och bestämd mening,, att någonting borde åtgöras för
att påskynda den utredning, som avses i motionerna. Anledningen till att utskottet
inte uttryckligen tillstyrkte riksdagens skrivelse till Kungl. Maj :t av
detta innehåll var den, att från justitiedepartementet upplystes vad som står
i slutet av utskottets utlåtande, nämligen att utredningen kommer att påskyndas
och att avsikten är att förslag i ämnet skall föreläggas senast 1947 års
riksdag. Vid sådant förhållande hade man inom utskottet den uppfattningen,
att det var värdefullare att få fastslå denna departementets utfästelse än att
avlåta en skrivelse, som skulle binda Kungl. Majit vida mindre än det löfte,
som sålunda hade erhållits. När jag ser justitieministern närvarande i kammaren,
skulle jag vilja säga, att det vore värdefullt att få bekräftat, att utskottet
ej har oriktigt uppfattat det besked, som lämnats oss.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

44

Nr 13.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Äng. utomäktenskapliga barns arvsrätt m. m. (Forts.)

Herr statsrådet Bergquist: Herr talman! Jag vill gärna vitsorda riktigheten
av vad utskottet i sitt här förevarande utlåtande har uttalat. Det är
min avsikt att söka påskynda denna utredning, och jag hoppas att förslag skall
kunna framläggas för riksdagen snarast.

Samtidigt vill jag också gärna uttala mitt beklagande av att denna fråga
blivit fördröjd. Det är en hel mängd ogynnsamma omständigheter som ha lett
till detta. Jag hade på ett skede av utredningen örn ärvdabalken under övervägande,
huruvida man inte skulle kunna, bryta ut frågan örn utomäktenskapliga
barns arvsrätt från de övriga problem, i sammanhang med vilka denna
fråga nu behandlas. Jag fann emellertid att det var omöjligt att göra detta,
därför att frågan örn omfattningen av utomäktenskapliga barns arvsrätt i viss
mån måste ställas i relation till de rättsregler, som gälla beträffande fastställandet
av faderskap. Vår lagstiftning på denna punkt är ju för närvarande
så konstruerad, att en person kan förklaras vara fader till barn utom äktenskap
utan att det därför behöver vara fullgiltigt fastslaget, att det är han som är
fadern. Har man sådana, bevisningsregler, måste självfallet arvsrättsreglerna
i viss män ta hänsyn därtill. I det arbete på revision av ärvdabalken. som
nu pågår, har man under övervägande att ändra också reglerna för bevisningen
vid fastställande av faderskap till barn utom äktenskap, och eftersom utformningen
av dessa regler i viss mån måste influera på arvsrätten, har frågan
örn denna senare inte kunnat tågås upp för sig. Men det skall vara mig angeläget
att nu se till, att arbetet inte blir ytterligare fördröjt, utan att på riksdagens
bord snarast kan framläggas förslag till reglering av denna fråga.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293);

nr 17, i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen om kollektivavtal;
samt

nr 18, i anledning av väckt motion örn upphävande av 1935 års lag angående
tillägg till lagen örn medling i arbetstvister.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

På framställning av herr talmannen beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till morgondagens sammanträde.

Föredrogs och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade proposition
nr 238.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 102, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt tullfrihet
för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel; samt

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt giltighet
av gällande skattegruppering.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Nr 13.

45

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 108, till Konungen angående ändrad lydelse av § 17 mom. 1, §§ 18
och 20, § 22 morn. 1 samt §§ 24, 26 och 31 regeringsformen.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 317, av herrar Gärde och Pauli, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till vattendomstolarna; „ ,

nr 318, av herr Strand, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa anslag till riksförsäkringsanstalten; 0 ,

nr 319, av herr Krygel, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående

anslag till landsfiskalerna m. fl.; , , . T, ,

nr 320, av herr Petersson, Emil, och herr Berg, Robert, i anledning av Kungl.
Maj’ :ts proposition angående statsbidrag till anläggning av fiskhamn pa halfö

i Karlskrona; , , . . ,, . , ...

nr 321 av herr Wahlund m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående’anslag för budgetåret 1945/46 till fria sommarresor för barn m m.;

nr 322, av herr Wagnsson m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående’ anslag för budgetåret 1945/46 till avlöning vid de allmänna lärover kenrD323,

av herr Ahlkvist m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
pension åt vissa f. d. arbetare vid vägväsendet;

nr 324, av herr Nilsson, Bror, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående den statsunderstödda torrläggningsverksamheten; samt

nr 325, av herr Nilsson, Bror, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående den statsunderstödda torrläggningsverksamheten.

Herr Velander erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! I två interpellation
likalydande, vid 1941 års riksdag väckta motioner, nr 94 i första kammaren
(av herrar Velander och Sylwan) och nr 133 i andra kammaren (av herrar frä”?ande
Lundberg i Hälsingborg och Olsson i Göteborg), hemställdes, att riksdagen mat- av likformig.
te i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn skyndsam utredning och förslag an- het i /afgående
bl. a. möjlighet för skattskyldig att erhålla auktoritativa uttalanden ringen m. m.
av för ändamålet bildat organ rörande rätt till avdrag vid taxering för värdeminskning
å i näringsverksamhet använda tillgångar för stadigvarande bruk,
eventuellt ock i andra vid taxering uppkommande frågor.

Till stöd för denna sin hemställan framhöllo motionärerna, att skattelagstiftningens
prohibitiva verkningar å nyinvesteringar på grund av vissa med taxeringsförfarandet
sammanhängande omständigheter blivit större än vad den
växande skattebördan i och för sig behövt förorsaka. Motionärerna åsyftade
därvid, att det med nuvarande taxeringsorganisation icke vöre möjligt för en
skattskyldig, som planerade nyanläggning eller nyanskaffning för industriellt
ändamål, att erhålla bindande förhandsuttalanden rörande avskrivningsrätten
i beskattningshänseende å den tilltänkta anläggningen. Särskilt då fråga vore
örn anläggningar, vilka vore avsedda att uteslutande eller huvudsakligen utnyttjas
under rådande kristid, vore det av denna anledning omöjligt att med
någon större grad av säkerhet beräkna de a denna produktion belöpande skatteutgifterna.
De påtalade olägenheterna sammanhängde med instansordningen i
beskattningsmål, i vilken motionärerna icke åsyftade någon rubbning. Ej^ heller
syntes det vara möjligt att stadga skyldighet för regeringsrätten såsom
högsta instans i beskattningsmål att avgiva bindande förhandsuttalanden. Enligt
motionärernas mening skulle emellertid mycket vara vunnet, om möjlighet
bereddes de skattskyldiga att erhålla ett auktoritativt, ehuru icke juridiskt

46

Nr 13.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Interpellation om ett centralt organ för främjande av likformighet i taxeringen
m. m. (Forts.)

bindande förhandsuttalande av ett sakkunnigt statligt organ, exempelvis en
central nämnd. Om däri inginge representanter för såväl landskamrerarna som
skattedomstolarna, syntes det knappast kunna väcka betänkligheter att föreskriva,
att nämndens uttalande skulle vara bindande för vederbörande landskamrerare
och möjligen även för prövningsnämnden. Vissa svagheter vore
visserligen förbundna med en sådan anordning, men dessa syntes icke vara av
sådan betydelse, att de borde avhålla från att åtminstone försöksvis och under
utomordentliga förhållanden pröva en anordning, som otvivelaktigt skulle vara
till synnerligt gagn. Ej heller borde några betänkligheter av principiell natur
hindra detta förslags realiserande. Genom tillkomsten av den centrala krigskonjunkturskattenämnden
och omsättningsskattenämnden hade lagstiftningen
redan i viss mån slagit in på den ovan anvisade vägen.

I sitt över motionerna avgivna betänkande nr 33 fann bevillningsutskottet
det angeläget, att den nu berörda frågan foges under närmare omprövning och
hemställde därför, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn
utredning i ämnet samt framläggande för riksdagen snarast möjligt av de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

Utskottets yttrande, såvitt nu är i fråga, var av följande lydelse: »I likhet
med motionärerna finner utskottet det vara a,v stort värde för rörelscidkare
att vid nyanläggningar eller nyanskaffningar för industriellt ändamål
erhålla bindande förhandsuttalanden i fråga om rätten att vid taxeringen verkställa
avdrag för värdeminskning å den tilltänkta anläggningen. Utskottet
anser emellertid denna fråga böra givas en större utsträckning än som avses
i de föreliggande motionerna. Under de senare åren har utskottet haft anledning
uppmärksamma, att skatteförfattningarna beträffande frågor av mera
allmänt intresse för de skattskyldiga stundom tillämpats på olika sätt inom
skilda delar av.landet, samt att i följd härav taxeringarna de skattskyldiga
emellan icke blivit likformiga. En sådan ordning är givetvis icke tillfredsställande
samt förorsakar såväl de skattskyldiga som myndigheterna olägenheter
och ökat arbete. Även i sistberörda fall skulle det vara av värde, därest
ett auktoritativt organ funnes, som ägde befogenhet att lämna bindande utfästelser
angående tillämpningen av skatteförfattningarna.

Utskottet är icke berett att taga bestämd ståndpunkt till sättet för denna
frågas lösning. Emellertid vill utskottet framhålla att, därest ett auktoritativt
organ som förut nämnts kan tillskapas, utskottet anser detta böra havn större
befogenhet än enligt motionärernas förslag. Skall nämligen en dylik anordning
bliva av någon större praktisk betydelse, synes nödvändigt, att det särskilda
organet erhåller sådan befogenhet, att dess på förhand gjorda uttalanden^
bliva fullt bindande för alla parter. Huruvida det- är möjligt att med bibehållande
av den nuvarande instansordningen i beskattningsmåi lösa frågan
p.a nu antytt sätt, kan utskottet ej uttala sig om. Skulle det emellertid visa
sig.att en lösning efter denna riktlinje icke kan ske, anser utskottet det vara
av icke ringa värde, örn man åtminstone kunde tillskapa ett särskilt organ med
befogenhet att lämna taxeringsmyndigheterna vägledning beträffande avskrivningsfrågor
och andra skattefrågor av mera allmänt intresse för de skattskyldiga.
Utskottet syftar därvid närmast pa de landskamrerarmöten, som de
senare arén plägat hallas för dryftande av vissa särskilda beskattningsfrågor.
Skola emellertid dessa möten givas en vidgad funktion böra de givetvis erhålla
en fastare organisation än nu är fallet. Vid sagda möten borde icke blott rikets
landskamrerare och ett lämpligt antal ledamöter från skattedomstolarna vara
representerade utan även sakkunniga på näringslivets olika områden och målunda
jämväl representanter för beskattningsnämnderna. En dylik institution

Tisdagen den 20 mars 1945.

Nr 13.

47

Interpellation om ett centralt organ för främjande av likformighet i faxe ringen

m. m. (Forts.)

skulle säkerligen med sina anvisningar kunna verkningsfullt bidraga till avlägsnande
av de av utskottet i det föregående patalade olägenheterna beträffande
olikformig tillämpning av skatteförfattningarna ävensom måhända kunna
fullgöra uppgiften att giva förhandsuttalanden beträffande tillämpningen
av gällande avskrivningsregler m. m.»

Riksdagen fattade beslut i överensstämmelse med utskottets hemställan, och
anmäldes detta till Kungl. Majit i riksdagens skrivelse nr 350.

I anledning av riksdagens ifrågavarande beslut utarbetades inom finansdepartementets
skatteberedning en den 18 februari 1943 dagtecknad promemoria,
däri beredningen förordade tillsättande av en för hela riket gemensam
nämnd, förslagsvis benämnd centrala inkomstskattenämnden, med uppgift att,
efter framställning från skattskyldig eller landskamrerare eller prövningsnämnd
eller när anledning eljest ansåges föreligga, i särskilda fall avgiva yttranden
i uppskattningsfrågor rörande taxering enligt kommunalskattelagen
samt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

I ett den 25 november 1942 avgivet betänkande, innefattande förslag till
ändrad organisation av beskattningsnämnderna och förstärkning av landskontorens
arbetskraft m. m., hade vidare beskattningsorganisationssakkunniga föreslagit
inrättande av en för hela riket gemensam riksskattenämnd med uppgift
att främja likformigheten i taxeringen mellan de olika länen samt att
därutöver utöva en rådgivande verksamhet för beskattningsmyndigheterna;
och skulle nämnden därjämte övertaga de uppgifter, som nu vore anförtrodda
mellankommunala prövningsnämnden.

I avgivet yttrande över detta förslag anförde Sveriges industriförbund och
Stockholms handelskammare, att organisationerna funne det i liög grad beklagligt,
att de sakkunniga icke tillika sökt åstadkomma en lösning av den
alltmer trängande fråga, som berördes i bevillningsutskottets ovanberörda, av
riksdagen godkända betänkande. Med de höga skattesatser som för närvarande
tillämpades framstode det som en angelägenhet av största vikt, att denna på
ett eller annat sätt löstes. Intill dess så skett komme skattebelastningen att
förorsaka större olägenheter, icke blott för de skattskyldiga utan även — genom
produktionshämmande verkningar — för det allmänna, än vad de höga skattesatserna
i och för sig behövde innebära. Organisationerna underskattade ingalunda
de svårigheter, som vore förbundna med inordnande av en dylik institution
i taxeringsorganisationen, men holle före, att det dock borde vara möjligt
att utan vidlyftiga organisatoriska åtgärder åstadkomma en ur praktiska, synpunkter
tämligen tillfredsställande lösning. Organisationerna utvecklade vidare,
enligt vilka linjer frågans lösning syntes dem möjlig, samt framhöllo tillika, att
det vore av avgörande betydelse, att den bästa och mest auktoritativa kraft,
som stöde till förfogande, förvärvades till befattningen såsom ordförande i
riksskattenämnden. Honom borde beredas en avlöning som icke understege den,
som tillkomme ledamot av regeringsrätten. Skulle till posten önskas en sådan
ledamot, borde detta kunna ordnas på samma sätt som då en ledamot av högsta
domstolen detacherades såsom ordförande i arbetsdomstolen (dier i lagberedningen.

I proposition nr 345 förelädes 1943 års riksdag förslag till taxeringsorganisation
m. m. i huvudsaklig överensstämmelse med vad beskattningsorganisationssakkunniga
i sådant hänseende föreslagit. De sakkunnigas förslag örn
inrättande av en för hela riket gemensam riksskattenämnd upptogs emellertid
icke i propositionen. Föredragande departementschefen anförde härom, att det
visserligen vore en brist i taxeringsorganisationen, att intet centralt organ
funnes, som hade till uppgift att verka för enhetlighet i taxeringen genom en

48

Nr 13.

Tisdagen den 20 mars 1945.

Interpellation om ett centralt organ för främjande av likformighet i taxeringen
m. m. (Forts.)

rådgivande, ledande och övervakande verksamhet. Emellertid vore departementschefen
icke beredd att för närvarande tillstyrka inrättandet av en riksskattenämnd.
Det syntes befogat att, innan denna fråga upptoges till slutlig
prövning, avvakta erfarenheterna av de nu föreslagna reformerna. Godtoges
denna mening, torde man tillsvidare få lita till landskamrerarmötena för vinnande
i görligaste mån av enhetlighet i taxeringen. Vid dessa möten borde till
behandling upptagas frågor, som dit hänskötes av Kungl. Majit eller chefen
för finansdepartementet eller som där väcktes av deltagare i mötet. Förhandsuttalanden
i speciella fall på begäran av skattskyldiga borde däremot icke
komma i fråga.

I anledning av propositionen väcktes, utom andra, de likalydande motionerna
nr 355 i första kammaren (av herr Velander m. fl.) och nr 492 i andra kammaren
(av herr Lundberg i Hälsingborg m. fl.), däri hemställdes, att en
central nämnd, organiserad i huvudsaklig överensstämmelse nied vad som
gällde beträffande den centrala krigskonjunkturskattenämnden, inrättades med
uppgift att främja enhetlighet i taxeringen genom en rådgivande, ledande och
övervakande verksamhet och att på begäran av skattskyldig meddela förhandsuttalanden
i beskattningsfrågor.

Bevillningsutskottet erinrade i sitt över propositionen och i anledning därav
väckta motioner avgivna betänkande nr 57 om den av 1941 års riksdag hos
Kungl. Majit gjorda anhållan örn utredning och förslag rörande bl. a. frågan
örn inrättande av ett auktoritativt organ med befogenhet att göra uttalanden i
beskattningsfrågor till ledning för taxeringsmyndigheterna och de skattskyldiga
samt yttrade vidare: »Enligt utskottets mening torde den nya taxeringsorganisationen,
även örn densamma eljest kan antagas komma att medföra goda
verkningar med avseende å taxeringsförfarandet, icke kunna avhjälpa avsaknaden
av ett centralt organ med uppgift att verka för enhetlighet i taxeringen
genom en rådgivande, ledande och övervakande verksamhet. Visserligen hava
landskamreraremötena likaledes till uppgift att verka för enhetlighet i taxeringen,
men dessa torde ingalunda kunna fylla behovet av en central nämnd.
Utskottet, som finner angeläget att ett centralt organ snarast kommer till
stånd, anser sig fördenskull böra i anledning av de likalydande motionerna
1:355 och 11:492 hemställa örn riksdagsskrivelse till Kungl. Majit med anhållan
örn framläggande för riksdagen snarast möjligt av förslag örn inrättande
av ett sådant organ.»

Riksdagen fattade beslut i överensstämmelse med utskottets förslag samt
anmälde detta i skrivelse nr 525 till Kungl. Majit.

I förevarande sammanhang synes slutligen böra omnämnas, att Sveriges
allmänna sjöfartsförening, som har till uppgift att verka för befrämjandet av
den svenska sjöfartens utveckling och intressen, i skrivelse, dagtecknad den
27 november 1944, hos. Kungl. Maj :t anhållit örn upptagande till legislativ
behandling snarast möjligt av frågan om inrättande av ett centralt administrativt
organ ° med uppgift icke blott att främja enhetlighet i taxeringen utan
även att på begäran av skattskyldig i beskattningsfrågor meddela förhandsuttalanden
med för statsverket och — såvitt möjligt — jämväl för kommunerna
bindande verkan.

Under hänvisning till föredragande departementschefens ovan återgivna uttalande
i propositionen nr 3.45 till 1943 års riksdag, att det vore en brist i
taxeringsorgamsationen, att intet centralt organ funnes, som hade till uppgift
att verka för enhetlighet i taxeringen genom en rådgivande, ledande och övervakande
verksamhet, samt att »riksdagen upprepade gånger, även efter departementschefens
förordande av uppskov, i skrivelse till Kungl. Majit an -

Tisdagen den 20 mars 1945.

Nr 13.

49

Interpellation om ett centralt organ för främjande av likformighet i taxeringen
m. m. (Forts.)

hållit, att förslag i frågan snarast möjligt måtte föreläggas riksdagen» uttalar
föreningen, att det torde vara grundad anledning att hoppas, »att frågan ej
åter skall bli liggande en längre tid» samt anför vidare bl. a. följande: »Men
även ett kortare uppskov medför stora olägenheter särskilt för näringslivet och
icke minst för sjöfarten. Ju mera omfattande och oöverskådliga skatteförfattningama
med förklarande anvisningar bli, desto svårare blir det för den enskilde
skattedragaren och även för skattemyndigheterna att finna sig tillrätta.
Därtill kommer att, så mångskiftande som uppkommande skattefrågor äro,
den skatterättsliga detaljregleringen, som på grund av skattelagstiftningens
egenartade natur är ofrånkomlig, ej kan, hur utbildad den än blir, tänkas täcka
alla möjliga fall och för övrigt ej heller kan, örn ej lagstiftningen skall bli
alltför otymplig, sträckas hur långt som helst. Tolkningsspörsmål måste därför
i stor utsträckning uppstå och tveksamhet inträda rörande betydelsen av gällande
föreskrifter. Alldeles särskilt är detta fallet i tider som medföra ekonomiska
omvälvningar och därmed nya och oväntade problem. Denna ovisshet
i fråga örn den skatterättsliga behandlingen är för skattedragarna i allmänhet
och icke minst för näringslivets män till sina verkningar så mycket mera betänklig
som skattelagstiftningen mer än någon annan lagstiftning direkt och
oundvikligt ingriper i allas ekonomiska förhållanden. Därav det berättigade
behovet för skattedragaren, vars ekonomiska tillgångar i allt större utsträckning
tagas i anspråk, att säkert och snabbt få klarhet i den ekonomiska situation,
i vilken statens beskattningsingripande försätter honom.»

Av vad ovan anförts torde framgå, att inrättandet av det centrala organ,
varom 1941 och 1943 års riksdagar hos Kungl. Maj:t anhållit örn förslag, utgör
en angelägenhet av synnerlig vikt. Ovisst synes emellertid vara, när proposition
i ämnet kan förväntas bliva förelagd riksdagen. Av sådan anledning tilllåter
jag mig anhålla att till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
få rikta följande frågor:

Är förslag att vänta till innevarande års riksdag örn inrättande av ett sådant
centralt organ med uppgift att verka för likformighet vid taxeringen och meddelande
av förhandsuttalanden i beskattningsfrågor, som i riksdagens ovanberörda
skrivelser begärts?

Är herr statsrådet, örn så icke är fallet, i tillfälle att meddela, huruvida den
av riksdagen begärda utredningen i ämnet fortgår och i vad mån ifrågavarande
angelägenhet därigenom bragts närmare sin lösning?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 6.05 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Första hammarens protokoll 19^5. Nr 13

4

50

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Onsdagen den 21 mars förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr Ramberg anmälde, att lian åter infunnit sig vid riksdagen.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp avlämnade Kungl. Majis proposition
nr 245, angående reglering av sockernäringen i riket m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maris proposition nr
238, angående dispositionen av vissa å allmän beredskapsstat II för budgetåret
1944/45 uppförda anslag.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 317, av herrar Gärde och Pauli, i anledning av Kungl. Majis proposition
angående anslag till vattendomstolarna ;

nr 318, av herr Strand, i anledning av Kungl. Maj is proposition angående
vissa anslag till riksförsäkringsanstalten;

nr 319, av herr Kriigel, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till landsfiskalerna m. fl.; .

nr 320, av herr Petersson, Emil, och herr Berg, Robert, i anledning av Kungl.
Maj is proposition angående statsbidrag till anläggning av fiskhamn på Saltö
i Karlskrona *

nr 321, av herr Wahlund m. fl., i anledning av Kungl. Maj is proposition angående
anslag för budgetåret 1945/46 till fria sommarresor för barn m. m.;

nr 322, av herr Wagnsson m. fl., i anledning av Kungl. Majis proposition
angående anslag för budgetåret 1945/46 till avlöning vid de allmänna läroverken
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet den av herr Ahlkvist m. fl.
väckta motionen, nr 323, i anledning av Kungl. Majis proposition angående
pension åt vissa f. d. arbetare vid vägväsendet.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet nedannämnda av herr
Nilsson, Bror, m. fl. väckta motioner:

nr 324, i anledning av Kungl. Majis proposition angående den statsunderstödda
torrläggningsverksamheten; och

nr 325, i samma ämne.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Majis i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i ämnet väckta motioner.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

51

Punkterna 1 och 2.

.Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 3—6.

Lades till handlingarna.

Punkterna 7—15.

.Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 16 och 17.

Lades till handlingarna.

Punkterna 18—34.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Specialgymnasiet för lantbruks-,
mejeri- och skogsstuderande för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag
av 46 900 kronor, vilket belopp med 5 500 kronor översteg motsvarande
anvisning för innevarande budgetår.

I detta samband hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen I: 276 av herr
Persson, Ivar, m. fl. samt II: 338 av herr Larsson i Karlstad m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att till specialgymnasiet för lantbruks-,
mejeri- och skogsstuderande för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag
av 52 500 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts framställning samt med avslag
a de likalydande motionerna I: 276 och II: 338, till Specialgymnasiet för
lantbruks-, mejeri- och skogsstuderande för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag
av 46 900 kronor.

Herr Persson, Ivar: Då jag vid denna punkt tillsammans med åtskilliga
andra av kammarens ledamöter av skilda meningsriktningar har väckt en
motion, avseende viss höjning av det under denna punkt upptagna anslaget,
skall jag be att få säga några ord. Jag tänker emellertid inte framställa
något yrkande, eftersom jag av utskottets motivering vill utläsa, att utskottet
i själva verket inte har någonting emot ett bifall till denna motion, men
anser att avgörandet i frågan bör ankomma på Kungl. Majit.

Det gäller här huvudsakligen vissa lärararvoden, beträffande vilka motionärerna
ha yrkat pa en höjning i enlighet med skolöverstyrelsens förslag.
Det är att märka att det här gäller arvoden, som inte ha varit föremål för
någon som helst uppräkning under hela den tid ifrågavarande institution,
specialgymnasiet för lantbruks-, mejeri- och skogsstuderande, har varit i verksamhet,
nämligen sedan år 1931. Med hänsyn till nuvarande starkt försämrade
penningvärde ävensom till de ökningar i inkomster, som ju ha kommit
praktiskt taget alla samhällsgrupper till del, anser jag det vara ganska rimligt
begärt, att denna uppräkning nu företages. Dessa arvoden äro betydligt
lägre än för motsvarande befattningar på andra undervisningsområden jämförbara
med detta specialgymnasium — jag tänker här såväl på läroverk, där

Anslag till
specialgymnasiet
för
lantbruks-,
mejeri- och
skogsstuderande.

59

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Anslag till specialgymnasiet för lantbruks-, mejeri- och skogsstuderande.

det finns befattningar nied timlärararvoden, som på vissa andra jordbruksun deDeuSbdäå

att märka, att dessa lärare, ehuru degarö huvudlärare i rederi)>orande
kurser, i alla fall inte bo pa platsen, utan mäste satta till bade tid och
pengar för resor, när de utöva sin lärarverksamhet Fordringarna pa dessa lärares
kompetens äro också mycket höga, i vissa fal graves till och med fri.lic -examen. Det är inte så märkvärdigt, att det ibland kan visa sig vara svart att
få fullt kompetenta lärare, när arvodet ligger sa betydligt under arvodet för
andra jämförbara befattningar, och det har också i vissa fall uppstått svangheter
att få fullt kompetenta ersättare, da någon befattning blivit ledig.

Som kammarens ledamöter säkerligen erinra sig ar ju detta en skol i orin,
som är ganska unik i sitt slag här i landet, och att det i alla fall ar en mycket
bra skolform tror jag otvivelaktigt bestyrkes av erfarenheten under hela den
tid dea varit i verks fulhet. Vi ha sålunda all anledning att slå vakt örn densamma
och det kan väl också bli fråga örn att sa småningom och kanske ratt
snart utvidga den även till andra undervisningsområden.

Denna fråga är av ganska liten stats finansiell betydelse. Det galler ju bara
en ökning av anslaget med något över 5 000 kronor. Jag hoppas darfur att
det må kunna bli möjligt för Kungl. Majit att rätt snart helst redan nasta ar
beakta de synpunkter, som äro framförda i motionen. Jag vill darfor rikta
en vädjan till jordbruksministern, som jag ser här närvarande i kammaren, att
försöka örn möjligt få fram denna sak redan till nästa ar.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevaramde punkt hemställt.

Punkterna 36—JO.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag, till
lantbruksskolor
m. m.

Punkten 41.

Kungl Majit hade föreslagit riksdagen att till Lägre lantbruksundervisning
m in.: Understöd åt lantbruks-, lantmanna- och lanthushållsskolor: Avlöningar
för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag av 1 774 000 kronor,
vilket belopp med 71 000 kronor översteg motsvarande anvisning tor innevarande
budgetår.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen I: 27o
av herr Persson, Ivar, m. fl., och II: 336 av herr Hansson i Skegrie m. fl.,

vari hemställts, , , «..

dels att beslutet vid 1939 års lagtima riksdag örn Ian av statsmedel tor
anskaffande av skoljordbruk vid lantmanna- och lanthushållsskolor matte
genomföras från och med budgetåret 1945/46 dock med den ändringen, att
lånens maximibelopp fastställdes till 150 000 kronor för lantmannaskola och

50 000 kronor för lanthushållsskola, och ...

dels att å kapitalbudgeten under fonden for låneunderstöd till Län tor anskaffande
av skoljordbruk vid lantmanna- och lanthushållsskolor matte tor
budgetåret 1945/46 anvisas ett investeringsanslag av 1 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten av angivna orsaker hemställt,

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

53

Anslag till lantbruksskolor m. m. (Forts.)

A. att riksdagen måtte till Lägre lantbruksundervisning m. m.: Understöd
åt lantbruks-, lantmanna- och lanthushållsskolor: Avlöningar för budgetåret
1945/46 anvisa ett förslagsanslag av 1 774 000 kronor;

B. att de likalydande motionerna 1:275 och 11:336 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herr Pettersson i Rosta, vilken ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till de likalydande motionerna I: 275 och 11:336.

Herr Persson, Ivar: Då jag är motionär också i denna punkt, kan jag inte
underlåta att göra ett par understrykanden vid dess föredragning i kammaren.

Jag vill erinra örn att i själva verket redan enligt beslut av 1939 års lagtima
riksdag lån skulle kunna utlämnas av statsmedel för anskaffande av skoljordbruk
för lantmanna- och lanthushållsskolornas undervisningsbehov. Det beslutet
borde sålunda redan nu ha varit genomfört, men verkställandet därav har
av kända skäl blivit uppskjutet.

Denna sak är måhända inte aktuell överallt i landet. Där landstingen, som
ju ha uttaxeringsrätt, äro huvudmän för denna verksamhet, den lägre lantbruksundervisningen,
har det ju inte så stor betydelse, men där det, såsom fallet
är på många håll och inte minst i min hemtrakt, som jag ju känner bäst
till, är enskilda föreningar med ofta svag ekonomi, som äro huvudmän för
dessa undervisningsanstalter, så är anskaffandet av de för verksamhetens bedrivande
erforderliga medlen inte lätt. Särskilt med tanke på att organisationen
med de obligatoriska skoljordbruken skulle, såsom förutsattes vid beslutets
fattande, vara genomförd före den 1 november 1948, framstår det ju såsom aktuellt,
att svårigheterna att skaffa behövligt kapital snarast övervinnas.

Jag kan inte heller finna, att denna fråga har någon vittuts vävan de statsfinansiell
karaktär. Det är ju bara fråga örn lån och inte ens om räntefria
dylika. Eftersom dessa lån skola förräntas, behöver staten troligen inte satsa
några medel för att tillmötesgå de önskemål, som äro framförda i motionen.

Som det bara är en av utskottets ledamöter, som har reserverat sig, anser jag
det vara lönlöst att yrka bifall till vare sig motionen eller reservationen. Då
jag dessutom finner att utskottet skrivit välvilligt om motionen, anser jag det
därför vara lämpligt att avsluta detta lilla anförande med en vädjan till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, att han snarast — jag hoppas,
att det inte skall dröja länge — skall finna anledning att för riksdagen
framlägga förslag om genomförande av denna del av 1939 års beslut beträffande
den lägre lantbruksundervisningen.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! På grund av det lovvärda
intresse, som flertalet landsting visat denna fråga genom att de inköpt
sådana fastigheter, som äro erforderliga för dessa skoljordbruk, har denna frågas
aktualitet varit betydligt mindre, än man ansåg att den skulle bli, då propositionen
framlades år 1939.

Örn det dock på vissa platser förhåller sig på det sätt, som från motionärernas
sida påpekats, förstår jag, att svårigheter kunna uppstå, och därför kan
ett genomförande av detta beslut bli erforderligt. Jag vill därför bara säga, att
vi skola undersöka saken och i anledning därav om möjligt framlägga förslag
till nästa riksdag.

Herr Tjällgren: Herr talman! Det har ju inte framställts något annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan, och det kan därför förefalla onödigt
att jag tar till orda. Men jag vill i alla fall säga ett par ord i anledning
av vad herr Ivar Persson yttrat.

54

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Anslag till lantbruksskolor m. m. (Forts.)

‘Jag vill då först och främst framhålla, att det inom utskottet inte rått några
som helst delade meningar örn önskvärdheten av ett effektuerande så snart
som möjligt av 1939 års riksdagsbeslut rörande statslån för anskaffandet av
jordbruk till de skolor, varom här är fråga. Även vid 1944 års riksdag väcktes
ju motioner med liknande yrkande, och utskottet förklarade då, liksom nu, att
ett genomförande av 1939 års riksdags beslut, enligt utskottets mening vore
synnerligen angeläget. I det då rådande krisläget ansåg sig emellertid utskottet
icke kunna tillstyrka motionerna. Utskottet räknade dock: med att
Kungl. Maj:t, så fort som förhållandena det medgåve, skulle framlägga förslag
örn hävande av det beslut, som riksdagen fattat 1940, nämligen om uppskov
tills vidare med ikraftträdandet av 1939 års riksdagsbeslut.

Den ställning, som utskottet intog vid fjolårets riksdag, har utskottet icke
ansett sig ha skäl att frångå heller i år, och jag kan säga, att det nog är med
svidande hjärta som en del av utskottets ledamöter nu ha ansett sig böra avstyrka
bifall till motionerna.

Med denna korta deklaration ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 42—46.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 47—50.

Lades till handlingarna.

Punkterna 51—56.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 57.

Lades till handlingarna.

Punkterna 58 och 59.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till
diverse åtgärder
på
husdjursavelns
område
m. m.

Punkten 60.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Diverse åtgärder på husdjursavelns
område m. m. för budgetåret 1945/46 anvisa ett anslag av 109 000
kronor, innebärande anvisning till oförändrat belopp.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen I: 63 av
herr Hagman m. fl. och II: 118 av herr Hceggblom m. fl. vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att för förbättring av åtgärder inom fårskötselns
och fjäderfäskötselns områden anslaget under nionde huvudtiteln till diverse
åtgärder på husdjursskötselns område skulle upptagas med ett till 122 000 kr.
förhöjt belopp.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts framställning samt avslag
å de likalydande motionerna 1:63 och 11:118, till Diverse åtgärder på hus -

Onsdagen den 21 mars 1945 1m.

Nr 13.

55

Anslag till diverse åtgärder på husdjur sav elus område m. m. (Forts.)
djursavelns område m. m. för budgetåret 1945/46 anvisa ett anslag av 109 000
kronor.

Herr Hagman: Herr talman! Jag bär tillsammans med tre andra av denna
kammares ledamöter väckt en motion, som behandlas under denna punkt, och
jag ber att med några ord få motivera de i motionen berörda frågorna.

Vi hemställa i motionen örn ett med 6 000 kronor förhöjt anslag till fåravelns
främjande, varav 5 000 kronor avses att främja bildandet av fårsambetsföreningar,
1 000 kronor till vissa dyrtidstillägg åt vid institutet för husdjursförädling
anställda samt 7 000 kronor till fjäderfäavelns främjande.

Fårskötseln har som bekant under de sista årtiondena före kriget gått starkt
tillbaka. Orsakerna därtill kunna vara mångahanda, men en, som särskilt kan
nämnas, är betesfrågan. Det har varit svårt och dyrbart att ordna med stängsel
kring betesmarkerna och ehuru fåren väl kunna tillgodogöra sig mindre värdefulla
beten, skogsbeten och sådant, har man inte vågat släppa dem på skogarna,
då de förstöra de växande unga plantorna. Att söka ordna denna angelägenhet
måste därför anses vara av rätt stor betydelse för fårskötseln. Därför
har också riksdagen 1942 gått in för anvisandet av medel för att stödja just
dessa fårsambetsföreningar. De för detta ändamål anvisade medlen ha emellertid
inte på långa vägar räckt till. Det har meddelats från lantbruksstyrelsen,
att de föreningar, som bildades år 1943, ännu inte ha kunnat få sina anslag,
och statskonsulenten i fårskötsel har meddelat, att för närvarande förarbeten
äro i gång för bildandet av en hel del föreningar på detta område, främst
i Norrland. Det vore givetvis av stort intresse, anse motionärerna, örn riksdagen
kunde effektivt understödja denna verksamhet. Bidragen ha icke avsetts
såsom några slags subventioner, utan de ha fastmera karaktären av propagandabidrag
för att verksamheten skall komma i gång. Bidrag kan utgå dels såsom
organisationsanslag utgörande högst hälften av den kostnad, som delägarna
åsamka sig för dessa fårsambetens ordnande, dels ock såsom bidrag till
kostnaderna under de fem första åren, men utgående enligt en starkt fallande
skala. Efter den tiden är det meningen att verksamheten skall bära sig utan
att det allmänna behöver lämna något som helst bidrag. Det är, såvitt vi förstå,
ett allmänt intresse, att den sålunda påbörjade verksamheten må kunna
fullföljas.

Vi ha vidare yrkat på ett höjt anslag till fjäderfäavelsföreningen. Det torde
vara bekant för alla, som ha följt denna verksamhet att föreningen särskilt
under krisåren har arbetat under mycket tryckta ekonomiska förhållanden.
De på området väl tränade och meriterade befattningshavare som föreningen
haft i sin tjänst, lia lämnat densamma, därför att avlöningsförhållandena ha
varit sådana, att de inte ansett sig kunna stanna kvar i föreningens tjänst —-något kristillägg ha de egentligen inte kunnat utfå.

Då denna gren av husdjursskötsel har särskilt stor betydelse för det mindre
jordbruket, anse vi motionärer det vara av betydelse, att föreningens synnerligen
nödvändiga och lovvärda verksamhet må kunna fortsättas och understödjas
på ett någorlunda effektivt sätt.

Som frågan nu ligger till, är det dock knappast skäl att här framställa något
yrkande. Jag ber endast att få uttala den förhoppningen, att, då denna
fråga kommer upp, som jag är övertygad örn att den gör, vid nästa riksdag,
större intresse från de anslagsgivande myndigheternas sida må visas för dessa,
framför allt för det mindre jordbruket så betydelsefulla grenarna av lanthushållningen.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt.

56

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Anslag till
hushållningssällskapen.

Punkterna 61—66.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 67.

Lades till handlingarna.

Punkterna 68—79.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 80.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Bidrag till hushållningssällskapen
för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag av 4 191 800 kronor,
vilket i förhållande till medelsanvisningen för innevarande budgetår innebar
en ökning med 502 400 kronor.

Utskottet hade i detta samband till behandling förehaft följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) 1:199 av herr Nilsson, Bror, m. fl., likalydande med 11:342 av herr
Sandberg m. fl., vari hemställts, att riksdagen som villkor för hushållningssällskapen
att erhålla förhöjt anslag till den allmänna verksamheten måtte
föreskriva, att sällskapen enligt Kungl. Maj:ts bestämmande använde viss del
av anslaget till provisorisk löneförbättring för de ekonomiskt sett svagast
ställda befattningshavarna inom hushållningssällskapen;

2) 11:429 av herr Hedlund i Rådom, vari hemställts, att riksdagen måtte
anslå statsbidrag till ytterligare minst två vandringsrättare i Västernorrlands
län och, örn detta yrkande ej vunne riksdagens bifall, att riksdagen måtte hos
Kungl. Majit anhålla, att frågan örn det antal vandringsrättare, som erfordrades
i nämnda län, måtte upptagas till förnyad prövning.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte till Bidrag till hushållningssällskapen för budgetåret
1945/46 anvisa ett förslagsanslag av 4191800 kronor;

B. att de likalydande motionerna I: 199 och 11:342 ävensom motionen II:
429 måtte anses besvarade med vad utskottet under punkten anfört.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! Jag vill endast lämna
en förklaring, eftersom det måste bero på ett missförstånd, då utskottet här
skriver, att »utskottet som förutsätter att den utredning som uppdragits åt
lantbruksstyrelsen ej berör de principer varom riksdagen fattade beslut i fjol»
etc. Jo, detta uppdrag berör inga andra principer. Lantbruksstyrelsen har fått
i uppdrag att utarbeta hela organisationsplanen i enlighet med riksdagens beslut,
och således berör det uppdrag, som den fått, inte något annat än det beslut,
som riksdagen fattade förra året.

Jag har velat framhålla detta för att skingra eventuellt på den punkten fortfarande
rådande missuppfattningar.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande punkt hemställt.

Punkterna 81—91.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13. 57

Punkten 92.

Lades till handlingarna.

Punkterna 93—107.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 108—110.

Lades till handlingarna.

Punkterna lil—115.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 116 och 117.

Lades till handlingarna.

Punkten 118.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 5 000 000
kronor.

I detta samband hade utskottet till behandling förehaft en inom andra kammaren
väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 21, av herr Ericsson i Sörsjön
m fl vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att till Befrämjande av
landsbygdens elektrifiering för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag
av 7 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning och avslag a
motionen II: 21, till Befrämjande av landsbygdens elektrifiering för budgetaret
1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 5 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar Näslund, Ericsson i Sörsjön, Jacobson i
Vilhelmina och Svensson i Ljungskile, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
bifall till motionen II: 21.

Herr Näslund: Herr talman! Jag har jämte tre av riksdagens övriga ledamöter
på denna punkt avgivit en reservation med yrkande om bifall till motionen
nr 21 i andra kammaren, som går ut på att detta anslag borde höjas med
2 miljoner från 5 miljoner till 7 miljoner kronor.

Jag ber till belysning av det berättigade i detta yrkande endast få påpeka,
att förlidet år, då situationen var ungefär enahanda som nu, Kungl. Maj :t hade
begärt 4 miljoner kronor för detta ändamål. Elektrifieringsberedningen hade
då hemställt örn ett anslag av 7 miljoner kronor, om vilket motionsvis framförts
yrkande. Riksdagen gick emellertid på Kungl. Maj:ts förslag och beviljade
endast 4 miljoner kronor med den motiveringen att, därest ytterligare
medel skulle behövas, så skulle man kunna påräkna att det under nästföljande
riksdag — d. v. s. den nu pågående -— beviljades ytterligare medel.

Jag skall erkänna att en av de första propositioner, som i år avgåvos strax
efter statsverkspropositionens avlämnande var en proposition från jordbruksdepartementet
med anhållan örn ökning av anslaget i fråga till 7 miljoner
kronor. Jag blandar mig ju inte i, hur handläggningen av ett sådant ärende
går till i departementen, men jag har verkligen svårt att förstå den praktiska
nyttan av att man uppdelar ett särdeles väl motiverat anslag på detta sätt. Då

Anslag till
befrämjande
av landsbygdens
elektrifiering.

58

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering. (Forts.)
därtill kommer den omständigheten att, som elektrifieringsberedningen påpekar,
redan vid ingången av detta budgetår de för ifrågavarande ändamål anslagna
medlen voro förbrukade, så innebär detta, att de elektrifieringsföretag, för
vilka ansökningarna om medel voro godkända, få vänta på sina understöd under
åtskilliga månader, ja, man vet inte hur länge.

Utskottet resonerar i år på precis samma sätt. Det hyser ingen motvilja mot
att bevilja medel för dylika elektrifieringsföretag i den utsträckning, såvitt
jag kan förstå, det är möjligt att erhålla materiel, men örn så vore förhållandet,
att medel i sådan utsträckning beviljas, skulle jag inte behöva stå här och
tala örn denna sak. Vi reservanter begära nämligen ingenting annat än att tillräckligt
med medel ställas till förfogande för att landsbygdens elektrifiering
må kunna utföras i den utsträckning, vartill industrikommissionen beviljar
licens för materiel, och denna begäran måste anses såsom mycket rimlig. Nä,r
vi i utskottet resonerade örn detta, anfördes det, att eftersom vi i varje fall
få tillräckliga anslag för att täcka ett eventuellt ökat behov, vore det ju ingen
olägenhet med denna uppdelning av anslagen. Jo, mina herrar, den medför
inte så ringa olägenhet för de i ekonomiskt hänseende svaga elektrifieringsföretagen
ute på landsbygden, som givetvis måste skaffa sig nödigt rörelsekapital.
De nödgas nämligen skaffa borgen och krediter, som i många fall
uppgå till hundratusentals kronor, därför att de få vänta under måhända

I ä l1/2 års tid, innan statsbidrag kunna utanordnas.

Herr talman, jag skall inte bli långrandig i denna fråga, men jag har inte
kunnat underlåta att även i år återkomma till denna punkt. Jag vill på det
kraftigaste understryka, att vi icke begära någonting annat än att nödiga
medel ställas till förfogande, så att anslag för denna elektrifieringsverksamhet
må kunna beviljas i den utsträckning industrikommissionen lämnar materiellicens
och så att vederbörande företag inte skola behöva vänta alltför länge
på pengarna. Av elektrifieringsberedningens redogörelse i denna punkt framgår
ju klart och tydligt, att en betydande eftersläpning förekommer. Örn kammarens
ledamöter behagade titta litet på vad elektrifieringsberedningen har
anfört, vilket återfinnes i utskottets utlåtande å s. 63, näst sista stycket,
skola herrarna finna, att beredningen klart och tydligt säger, att »sammanlagt
synes behovet för innevarande budgetår sålunda kunna uppskattas till

II 000 000 kronor». Eftersläpningen är tydligen mycket betydande, och det
vore klokt att på en gång fylla ut anslaget och försöka komma in i normala
gängor, så att vi sluppe både väntan på pengarna och diskussioner i utskott
och riksdag i fråga örn dessa saker.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till motionen nr 21 i andra kammaren.

Herr Tjällgren: Herr talman! Det kanske är skäl att yttra några ord efter
herr Näslunds nyss hållna anförande.

Såsom framgår av det föreliggande utskottsutlåtandet, har utskottet i samband
med punkten 118 i nionde huvudtiteln haft att behandla en av herr
Ericsson i Sörsjön m. fl. i andra kammaren väckt motion. I denna motion har
hemställts, att riksdagen måtte besluta att till befrämjande av landsbygdens
elektrifiering för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 7 000 000
kronor. Yrkandet i motionen innebär alltså en ökning av det av Kungl. Maj :t
för ändamålet äskade anslaget med 2 000 000 kronor.

Det torde i detta sammanhang böra nämnas, att för ändamålet har hittills
anvisats ett sammanlagt belopp av 20 000 000 kronor, därav för innevarande
budgetår 7 000 000 kronor, varav 4 000 000 kronor på huvudtiteln och 3 000 000
kronor på tilläggsstat.

När den åberopade motionen väcktes — den är daterad den 15 januari i år

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

£9

Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering. (Forts.)

— hade riksdagen givetvis inte fattat sitt beslut angående tvåmiljonersanslaget
på tilläggsstat, men nu kommer riksdagen, såsom jag nämnde, sannolikt
att bevilja dels ett anslag enligt äskandet i huvudtiteln å 5 000 000 kronor och
dels å tilläggsstat 2 000 000 kronor eller just det belopp motionärerna begärt.
Det kan ju vidare förtjäna nämnas, att för innevarande budgetår för samma
ändamål upptagits på beredskapsstat sammanlagt 6 000 000 kronor, vilket anslag
under vissa förutsättningar kan tagas i anspråk.

Jag tror mig kunna med visshet försäkra herr Näslund och hans medreservanter,
att samtliga ledamöter i utskottet, vilka deltagit i detta ärendes avgörande,
hyst och hysa lika stort intresse för den sak det här gäller, nämligen
landsbygdens elektrifiering, som motionärerna och reservanterna, och jag vill
också säga, att för min personliga del är jag naturligtvis som norrlänning i
allra högsta grad intresserad för att största möjliga bidrag för ändamålet skall
kunna beviljas och följaktligen elektrifieringen på landsbygden och framför
allt då inom mera avlägset liggande orter måtte kunna fortgå i så hastig
takt som möjligt, men under nu rådande förhållanden har jag anslutit mig
till utskottsmajoriteten, som inte ansett sig kunna gå längre än Kungl. Majit
föreslagit. _ _ t

Det förhåller sig nämligen så — det åberopades i debatten vid fjolårets riksdag,
och det får naturligtvis inte heller i år förbises — att vi här i landet för
närvarande ha en mycket begränsad tillgång på material för elektrifiering,
nämligen bland annat koppar och gummi för ledningar samt olja till transformatorer.
Men hänsyn härtill tror jag att det sammanlagda anslag, för ändamålet,
som av riksdagen nu med största sannolikhet kommer att beviljas, d. v. s.
tidigare beviljade 2 miljoner och nu av utskottet förordade 5 miljoner, kommer
att visa sig tillräckligt.

Nu väntar jag mig naturligtvis den invändningen från min vän Näslund,
att även örn det för närvarande föreligger en viss brist på material, finns det
tillgång till ersättningsmaterial, så kallat krismaterial. Så kan man t. ex. använda
"järn till ledningar i stället för koppar, luftkylda transformatorer i
stället för oljefyllda sådana o. s. v. Enligt min mening bör man emellertid, så
långt det är möjligt utan allt för stora olägenheter, undvika att använda material
av sämre kvalitet. Sådant material kommer nämligen med säkerhet att
leda till att anläggningarna ganska snart måste göras örn med därav följande
dryga kostnader för abonnenterna eller företagen, och såvitt jag vet, kan icke
statsbidrag påräknas till sådana ombyggnader.

Nu säger emellertid utskottet till sist, »att, därest det längre fram skulle
visa sig möjligt att utan efterlåtande av förutberörda synpunkter» — d. v. s.
örn det skulle finnas tillgång till material —- »vidga verksamheten, ytterligare
anslag torde böra, såsom skett för innevarande budgetår, anvisas å tilläggsstat».
Motionärerna ha ju fått precis det belopp de begärt — 5 miljoner kronor
som komma att beviljas i dag och 2 miljoner kronor som tidigare lia beviljats
på tilläggsstat — och då hade vi trott att de skulle vara nöjda. Att
döma av herr Näslunds yttrande tycks så inte vara fallet, men jag vågar verkligen
säga, att med det välvilliga och på samma gång positiva uttalande som
utskottet gjort, tycker jag att såväl motionärer som reservanter kunna vara
belåtna.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Pclirsson-llramstorp: dag tror att det från alla sidor finns
ett mycket stort intresse för att man skall göra vad som kan göras på detta
område. För min del har jag ju visat att intresse finns, då jag tog initiativ

60

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering. (Forts.)
till detta bidragssystem, ty annars hade det ju inte blivit något därav. Felet
är bara, att vi inte började långt före krigsutbrottet; hade vi gjort det, hade
vi nu varit mycket längre komna och fått mycket billigare anläggningar.

När propositionen skrevs, hade man ju att bedöma läget för nästan ett och
tre kvarts år framåt, och det står väl klart för oss alla, att läget har ändrat
sig väsentligt sedan dess. Vidare har man atti bedöma materialtillgången, och
som herr Näslund kanske observerat, har industrikommissionen skrivit, att det
blivit knappare om koppar och därför blivit litet snävare med tilldelningen,
men man bär avhjälpt det genom att använda zink, då man kunnat få rikligare
tilldelning av denna metall.

För min del vill jag inte i onödan fresta till användande av sämre material.
Jag har nämligen erfarenhet från förra världskriget, då det byggdes många
elektriska anläggningar med ledningar av järn eller en blandning av järn och
zink. Det blev oerhört dyrt för dem, som utförde dessa anläggningar, och
därför är det enligt mitt sätt att se önskvärt, att staten med tanke på de enskilda
abonnenterna, som ändå skola betala en del av kostnaderna, icke lämnar
bidrag till sådana anläggningar, där man ämnar använda mindre varaktigt
material. Då det nu anvisats 7 miljoner kronor för budgetåret 1944/45, inberäknat
beloppet på tilläggsstat, så tror jag att man har fått det belopp som
kan anses motsvara det material, som finnes tillgängligt, och örn herr Näslund
inte tycker örn att anslaget ges dels på ordinarie stat och dels på tilläggsstat,
så kan jag inte göra någonting åt det.

Det måste ju finnas material även för sådana anläggningar för landsbygdens
elektrifiering, som icke äro anslagsberättigade. Det finns ju en oerhörd
massa anläggningar under byggnad, vilkas kostnader icke uppgå till 90 kronor
per CB-enhet. De komma aldrig i fråga för bidrag, men det går åt material
även för dem, och man får också taga med i beräkningen, hur mycket
koppar som går åt till en hel del andra ändamål. Örn nu inte förhållandena
skulle ändra sig till nästa riksdagssession, har man ju samma möjlighet som
nu att örn materialtillgången det medger, begära ett belopp på tilläggsstat, så
att man inte skall behöva eftersätta någon av de anläggningar, där undersökningarna
ha kommit så pass långt att man kan börja utföra dem.

Nu är det ju många abonnenter, som fullgöra sin bidragsskyldighet genom
vissa naturaprestationer. De anskaffa t. ex. stolpar och ställa upp dem. De
kunna ju få underhandsmeddelande, så snart elektrifieringsberedningen granskat
förslaget, att det finns möjligheter att av tillgängliga medel ställa ett visst
belopp till förfogande. Då påbörja de arbetet med den prestation, som de
själva skola utföra. Det rör sig ju i regel örn 90 kronor per CB-enhet, därest
det inte är ett företag uppe i Norrland eller i andra bygder, där det är särskilt
svåra förhållanden, varvid bidraget i vissa fall kan bliva högre. Där kan
det hända, att de i vissa fall slippa bidraga med så stor prestation, men en
del måste de ju under alla förhållanden själva släppa till. Det är ju nödvändigt
att elektrifieringsberedningen, då staten skall lämna bidrag, detaljgranskar
anläggningens effektivitet och solida utförande, och beredningen kan
många gånger åstadkomma ändringar, innan arbetet får börja. Man resonerar
då med de konsulterande ingenjörer och andra, som gjort upp förslaget, och
kan därigenom komma fram till ett bättre system.

Jag tror med hänsyn till den långa tid framåt, som detta anslag avser, att
man kan vara tillfredsställd med det belopp, som Kungl. Majit begärt och
utskottet tillstyrkt, och örn det skulle visa sig angeläget, kan man såsom jag
sade förut öka på beloppet genom anslag på tilläggsstat.

Herr Näslund: Herr talman! Såväl utskottets ärade ordförande som nu senast
departementschefen har ägnat rätt mycken tid åt att försäkra att det

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

61

Anslag till befrämjande av landsbygdens^ elektrifiering. (Forts.)
finns ett stort allmänt intresse kring detta spörsmål. Det har jag aldrig ens
ifrågasatt; örn jag hade haft den dunklaste misstanke örn någon brist på intresse
hos departementschefen eller utskottsmajoriteten, skulle jag nog ha påtalat
detta. Att jag inte gjorde det, berodde helt enkelt på att jag ansåg det
alldeles överflödigt, och efter dessa ord hoppas jag att departementschefen
skall finna, att det i mina ord också ligger ett erkännande till honom personligen
för det initiativ han tagit på detta område.

Det är annars «å, ärade kammarledamöter, att det är fråga örn ett landsbygdsintresse
av sådan beskaffenhet, att örn man vill hålla oratoriska agitationstal,
är första kammarens talarstol i detta fall en alldeles, utomordentlig
plats, men jag ligger inte för det arbetssättet. Jag tycker att diskussionen bör
koncentrera sig till de punkter som det egentligen råder någon meningsskiljaktighet
om.

Jag skall då först be att få tillrättalägga ett yttrande, som utskottets ärade
ordförande fällde här. Jag förmodar att det beror på en felsägning. Han sade
att årets riksdag beviljat ytterligare 2 miljoner på tilläggsstat; det är nog
3 miljoner. Men vad äro vi hjälpta med det, då man kan säga att de pengarna
voro förbrukade i förväg redan vid budgetårets ingång? — Jo, det är så, även
örn herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet ruskar på huvudet.

-— Det är på denna punkt, som meningarna skilja sig.

Nu vill jag taga fasta på de försäkringar, som utskottsordföranden har lämnat,
att därest det skulle visa sig att materieltillgången medger en ökad verksamhet
utöver vad dessa 5 miljoner kronor räcka till, skall man vara villig
att tillstyrka det anslag som behöves. Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
var inne på samma tankegång, och det skall jag också lägga nogsamt
på minnet. Men i samma sammanhang åberopar man situationen på niaterielmarknaden.
Jag har med avsikt underlåtit att taga upp någon diskussion örn
materielen i detta sammanhang därför att vi redan på hösten 1942, om jag
inte missminner mig, diskuterade den saken. Då ville man hålla tillbaka, denna
verksamhet just på grund av att den materiel som stod till förfogande, var så
krisbetonad, att man menade att man endast gjorde företagarna, en otjänst
genom att ställa pengar till förfogande för att bygga ledningar. Jag tillät
mig då uttala en annan mening örn materielen, en mening som dess bättre visat
sig vara riktig, nämligen att när man under den nu pågående krisen talar örn
krismateriel, skall man inte jämföra med den krisinateriel som frambringades
under den förra krisen. Visserligen är det i åtskilliga avseenden krismateriel, vi
nu lia till förfogande, men jag läste i tidningen häromdagen, alf viss ersättningsmateriel
på detta område hade befunnits vara lika bra och bättre än den
materiel som användes under fredstid, t. ex. med tråd omspunna ledningar. Den
krismateriel vi nu ha är i många fall utomordentligt bra, och jag tror att
vi böra överlåta åt industrikommissionen och elektrifieringsberedningen att
avgöra frågan om materielens varaktighet och tillgången på den.

Jag upprepar vad jag sade i mitt förra anförande: vi begära ju ingenting
annat än att nödiga, medel skola stå till förfogande, så att dessa elektrifieringsföretag
på landsbygden, som annars äro berättigade till bidrag, icke skola
behöva vänta på pengar, därför att anslaget för ändamålet är för litet. Det kan
ju hända att en begränsning av verksamheten kommer att betingas av bristande
tillgång på materiel eller andra eventuella störningsmoment, t. ex. örn det
skulle segla upp en konflikt, men jag kan inte se, att det skulle ske någon
större olycka, örn riksdagen hade beviljat ett belopp som icke komme till användning,
och för övrigt komma nog pengarna till användning, örn det finns
möjlighet att använda deni.

Herr talman! Jag har ingen anledning att frånfalla mitt yrkande och hemställer
alltså fortfarande örn bifall till reservationen.

62

Nr 18.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering. (Forts.)

Herr statsrådet Pehrsson-Bram,storö: Såvitt jag förstod herr Näslund rätt,
är han tacksam för att motionärerna fått ungefär det belopp som de önska,
men missnöjd med att de fått det dels på tilläggsstat och dels på ordinarie
stat.

På grund av vad herr Näslund sade örn vad som gjordes 1942 skulle jag vilja
lämna en upplysning. När det var trångt på materielmarknaden 1942, gällde
det att försöka med inblandning av olika ämnen i kopparn och framför allt
att prova nya slag av isoleringsmateriel — det kanske var Alen sektion, där
bristen var störst. Då ville elektrifieringsberedningen och sakkunskapen på
området i övrigt icke rekommendera detta, förr än de prövat den nya materielen.
Nu är det ju mycket tillfredsställande, att dessa provningar utfallit
så, att den nya materielen visat sig hålla måttet till och med i jämförelse med
den gamla, men det är väl ändå riktigare, att man hjälper vederbörande abonnenter,
så att de få klart för sig, att det blir tillfredsställande materiel. Det
var ingenting annat, man syftade till 1942.

Herr Näslund: Herr talman, jag är inte missnöjd med uppdelningen i och
för sig av detta anslag, utan med det dröjsmål som detta medför.

Herr Linderot: Reservanternas talesman herr Näslund har ju anfört så
starka sakliga skäl för reservationen, att jag icke har tagit ordet för att söka
tillföra den del av diskussionen, som rör det budgettekniska, någ''ot nytt. Jag
tycker det är praktiskt, som reservanterna föreslå, att man ger den summa,
som man beräknar vara ett minimum, på ordinarie stat och icke, som utskottet,
ställer i utsikt att man skall få resten på tilläggsstat.

Jag vill emellertid — och det var därför jag begärde ordet —■ anföra två
synpunkter till, som icke ha framförts i debatten. Rörande materielen kan
man naturligtvis ha delade meningar, huruvida åtminstone viss del av den
s; k. kristidsmaterielen är av så undermålig beskaffenhet, att det efter kriget,
da materieltillgangen blir bättre, kommer att bli nödvändigt med en förnyelse
eller omläggning av vissa nät eller ledningar, och örn man av denna anledning
bör underlåta forcera elektrifieringen med en ersättningsmateriel, som på längre
sikt icke är ekonomisk. Därom få väl närmast de elektrifieringssakkunniga
tvista, såsom ju också herr Näslund här anförde, Inom de industriella kretsar,
som förstå denna sida av saken, räknar man emellertid med att situationen
inom överskådlig tid, kanske redan inom det budgetår, som detta anslag avser,
skall lätta och att man skall få en påtagligt ökad möjlighet att skaffa fram
bättre materiel i stället för den undermåliga ersättningsmateriel som nu i en
del fall måst användas. Det styrker ju ytterligare reservanternas uppfattning.

Den andra synpunkten, soln jag vill tillföra diskussionen, är att man från
statsmakternas sida tidigare i hög grad försummat landsbygdens elektrifiering.
Jag vill inte förringa den nuvarande jordbruksministerns intresse för
att förbättra det tidigare tillståndet och på intet sätt nedvärdera de initiativ,
som herr statsrådet har tagit i det avseendet. Men var och en känner ju till
att det ännu finns ur allmän synpunkt fullkomligt orimliga brister i fråga örn
vissa landsdelars försörjning med elektrisk energi för belysnings- eller driftsändamål.
Det borde därför vara anledning för jordbruksutskottet att icke bara
säga, att man sympatiserar med reservanternas mening örn nödvändigheten av
effektivast möjliga insats från statsmakternas sida. Jordbruksutskottet borde
enligt, min mening också ha materialiserat sin sympati, icke med »ersättningsmateriel»
utan med »äkta vara», d. v. s. genom att tillstyrka det högre anslaget.
Det kan inte hjälpas, att man trots utskottets sympatiförklaring känner
en viss oro för att bakom sympatiens negativa sida finns en viss underskattning
av den oerhört stora betydelse för vår nationalekonomi, trivseln på lands -

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

63

Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering. (Forts.)
bygden, strävandena att hindra den s. k. flykten från landsbygden o. s. v.,
som ligger i att vi forcera elektrifieringen.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få ansluta mig till det yrkande,
som herr Näslund har framställt.

Herr Tjällgren: Herr talman! Herr Näslund påpekade i sitt första anförande,
att jag hade gjort mig skyldig till en felsägning, i det att jag hade
förväxlat beloppen 2 och 3 miljoner kronor. Örn så skulle vara fallet, vilket
jag inte bestämt kan yttra mig om, ber jag att få rätta felsägningen. I varje
fall kommer den ju att rättas i protokollet.

Jag begärde emellertid egentligen ordet för att konstatera, att herr Näslund,
örn jag förstod honom rätt, nu har retirerat betydligt från sin tidigare ståndpunkt.
I sitt första anförande kritiserade han tillvägagångssättet i nool departementet
att uppdela anslagsbeloppet på ett ordinarie anslag och ett tilläggsanslag.
Till yttermera visso sade han, att han inte kunde förstå, varför man
behöver göra denna uppdelning. Jag tar för givet, att anledningen härtill
är, att man vill ha pengarna anvisade i form av två olika anslag, ty man
kan ju det ena året inte veta, hur det kommer att ställa sig i fråga om materielt.
illgången under kommande år. Det är då praktiskt och smidigt att ha ett
tilläggsanslag. I sitt sista anförande sade emellertid herr Näslund, att det gör
detsamma, varifrån pengarna komma och vad anslaget benämnes, örn det är
ordinarie anslag eller tilläggsanslag; huvudsaken är att man får pengarna till
det avsedda ändamålet. Det tycker jag är förståndigt sagt, och jag konstaterar
med glädje denna ändring i herr Näslunds inställning.

Sedan ansåg sig även herr Linderot böra blanda sig i diskussionen, och det
kanske med all rätt. Han förklarade, att jordbruksutskottet inte bara borde
ha sympatiserat med reservanternas mening, utan även materialiserat sin
sympati. Jag vet inte, vad han menar därmed. Örn jag skall ta hans ord bokstavligen,
kan jag inte svara annat än att jordbruksutskottet ju kan sympatisera,
men vi kunna icke materialisera vår sympati, så vida herr Linderot därmed
menar, att vi skulle kunna tillverka eller anskaffa materiel för elektrifieringen.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Näslund: Herr talman! Först en kort replik till utskottets ärade ordförande.

Jag har inte alls ändrat mening, men jag kanske uttryckte mig illa. Jag
har svårt att inse det förståndiga i denna tekniska metod att dela upp anslaget,
men det stör mig i och för sig mindre. Yad som stör mig mest är, att detta
tekniska tillvägagångssätt vållar så stort dröjsmål till nackdel och skada för
dem, som äro intresserade av att statsbidrag utanordnas så snart man är berättigad
att erhålla sådant för elektrifieringsföretagen i fråga.

Jag begärde emellertid även ordet för att säga en sak som jag glömde i
mitt föregående anförande. Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
påpekade i sammanhang med resonemanget om materielsituationen, att
vi måste tänka på att även de elektnifieringsföretag, som icke bli bidragsberättigade
på grund av de höga kostnaderna, måste ha materiel. Men, herr statsråd,
tyvärr behöva vi nog inte lia någon omsorg örn dessa företag, ty kostnaderna
för elektrifieringen äro så höga, att det överhuvud taget inte blir några sådana
företag.

Herr Linderot: Herr talman! Utan avsikt att försöka vinna jordbruksutskottets
ordförande över på reservanternas linje vill jag ändå upplysa honom

64

Nr 13.

Oasdagen den 21 mars 1945 fm.

Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering. (Forts.)
om att jag med »materialisering av sympatien» självklart menade, att jordbruksutskottet
borde ba gjort detta genom att tillstyrka de 2 miljoner kronor
högre anslaget.

Jag yrkar, herr talman, fortfarande bifall till reservationen.

Herr Franzon: Herr talman! Då det här talats örn bristen på materiel och
svårigheterna med tillgängligt krismateriel, har jag begärt ordet, eftersom
jag sysslar inom denna bransch och därför kanske kan belysa läget.

Det anslag, som här begäres, skall icke disponeras för inomhusinstallationer,
utan uteslutande för framdragande av ledningar,, till vilka inomhusinstallationer
sedan kunna anknytas, således hög- och lågspänningsledningar. Det
finns väl knappast någon bransch som är så beroende av import av materiel som
den elektriska. På grund av avspärrningen söderut är situationen nu ganska
svår.

Vad gäller ytterledningar och de farhågor, som uttalats beträffande den däri
använda krismaterielen, vill jag framhålla, att man för högspänningsledningar,
för vilka koppartilldelning icke beviljas, använder s. k. tretrådig järnlina,
som man egentligen knappast kan kalla för krismateriel. Genom att man nu
allmänt övergått från 3 000 till 6 000 volts spänning på den primära sidan,
varigenom den sekundära spänningen blir 380 volt, föreligger icke risk för
spänningsfall. Utbyte av dylika järnlinor kan säkerligen anstå flera tiotal år
framåt.

Besvärligare är situationen i fråga örn de oljelösa transformatorerna. De ha
prövats i tre års tid, men äro ännu inte så utexperimenterade, att man med säkerhet
kan säga, hur länge de komma att hålla. Jag hälsar därför med tillfredsställelse,
att industrikommissionen har ställt i utsikt ökad oljetilldelning,
så att vi kunna återgå till oljetransformatorer. Ett faktum är nämligen, att örn
befogade anmärkningar kunna riktas mot någon del av krismaterielen, är det
framför allt mot de oljelösa transformatorerna.

I fråga örn materiel för inomhusinstallationer är läget mycket betänkligt.
Vi ha visserligen fått i gång en viss tillverkning av materiel här i Sverige, men
denna tillverkning är långtifrån av den omfattning som erfordras för att täcka
behovet. Örn vi icke kunna få till stånd någon import, är situationen därför
mycket ogynnsam.

Jag vill också understryka, att kraven på ökad elektrifiering av landsbygden
äro mycket stora. Jag har en gång här i kammaren i en annan fråga sagt, att
förhållandena i Stockholms läns skärgård i mycket kunna jämföras med förhållandena
i Norrland. Detta gäller även beträffande behovet av elektrifiering.
Det ligger många ansökningar inne örn bidrag till elektrifiering, och det kommer
allt flera krav på bidrag. Skola vi kunna tillmötes;gå både Norrlands och
skärgårdens berättigade krav, måste vi säkerligen höja statsbidragen och icke
tillämpa de snäva grunder som nu gälla. Jag tror också att elektrifieringsberedningen
behöver göra en omprövning av bidragsnormerna.

Av både propositionen och utskottets utlåtande framgår, att elektrifieringsberedningen
är ganska försiktig, när det gäller att bedöma materiel tillgången,''
under det att industrikommissionen, som dock kanske lättare kan överblicka
läget, icke är fullt så återhållsam. Industrikommissionen förklarar, att koppartillgången
kommer att bli något mindre under år 1945, men man anser, att
detta skall kompenseras genom ökad tillgång på aluminium. Industrikommissionen
ställer även, som jag nyss nämnde, i utsikt ökad tilldelning av olja för
transformatorer.

Jag anser, herr talman, i likhet med reservanterna, att örn vi skola- kunna
tillfredsställa behovet av statsbidrag till elektrifiering, kunna vi inte bara

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

65

Anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering. (Forts.)
vänta på att få pengar på tilläggsanslag, utan då måste vi vid fastställandet
av det ordinarie anslagets storlek ta hänsyn till det stora anslagsbehov som faktiskt
föreligger på grund av att ansökningarna om bidrag äro så många.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till reservationen.

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag begärde ordet för att nämna en sak som
jag glömde bort i mitt förra anförande.

Jag vill ännu en gång understryka, vad jag sade redan i början, nämligen
att motionären har fått precis det anslag, som han begärt i sin motion, d. v. s.
7 miljoner kronor, låt vara att beloppet uppdelats på två anslag, ett ordinarie
och ett tilläggsanslag. Jag kan därför inte riktigt förstå, att denna debatt
behöver ta en sådan form som den faktiskt gjort. Pengarna gälla väl lika bra,,
örn de utgå i form av ordinarie anslag eller tilläggsanslag.

Yad sedan beträffar herr Franzons yttrande, att man inte bara kan vänta
på tilläggsanslag, vill jag fästa uppmärksamheten på att det tilläggsanslag,
som riksdagen i år beviljar för detta ändamål, skall utgå redan under innevarande
budgetår. Man behöver således inte alls vänta på anslaget.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit, gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare
därpå att utskottets hemställan skulle bifallas med den ändring, som föranleddes
av bifall till den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Näslund begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten 118, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring, som föranledes
av bifall till den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 52.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkterna 119—122.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 122.

.Judes till handlingarna.

Första kammarens protokoll 19-''i5. Nr 13.

5

Anslag lill
wjypförande
av siloanläggningar.

66 Nr 13. Onsdagen den 21 mara 1945 fm.

Punkten 124.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 125.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Bidrag till uppförande av
siloanläggningar för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 50 000
kronor, innebärande i förhållande till anvisningen för innevarande budgetår
en minskning med 100 000 kronor.

I detta samband hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen I: 88 av herr
Hagman och herr Nilsson, Bror, samt II: 152 av herr Jonsson i Malmgrava
m. fl., vari hemställts, att riksdagen ville besluta att till Bidrag till uppförande
av siloanläggningar för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag å
100 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts framställning och med bifall till
de likalydande motionerna I: 88 och II: 152 till Bidrag till uppförande av siloanläggningar
för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 100 000
kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Carl Edmund Eriksson,
Jacob Hansson, Anderberg och Jacobson i Vilhelmina ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning och
avslag å de likalydande motionerna I: 88 och II: 152, till Bidrag till uppförande
av siloanläggningar för budgetåret 1945/46 anvisa ett reservationsanslag
av 50 000 kronor.

Herr Anderberg: Herr talman! I denna punkt har jag jämte tre andra
ledamöter av jordbruksutskottet reserverat mig till förmån för Kungl. Maj:ts
förslag.

Vi ha ingenting emot att anslag beviljas till siloanläggningar. I reservationen
framhålles, att vi äro »fullt ense med motionärerna örn att statsmedel
böra ställas till förfogande för att främja tillkomsten i största möjliga omfattning
av siloanläggningar, vilka särskilt under nuvarande försörjningsläge fått
ökad betydelse genom att medverka till säkerställande av äggvitetillgången i
nötkreaturens foderstater». I fråga örn angelägenheten att tillgodose behovet
av siloanläggningar stå vi således på samma linje som utskottsmajoriteten. Det
är blott i fråga örn anslagsbeloppets storlek som vi lia en annan uppfattning.
Vi anse, att Kungl. Maj:t har haft de bästa, möjligheterna att pröva behovet
av anslag och begära ett lämpligt belopp. Det gäller här ett reservationsanslag.
I utskottet framgick det emellertid icke, huruvida det finns medel över från
tidigare beviljade anslag som icke helt använts. Riksdagen har under de senaste
fyra åren beviljat inte mindre än 800 000 kronor för detta ändamål. I
vissa landsdelar har silometoden också slagit igenom. Men man kan väl inte
begära, att statsmakterna helt skola bekosta dessa anläggningar. Det kan ju
inte bli fråga därom, vare sig anslaget utgår med 50 000 kronor eller örn det,
såsom utskottsmajoriteten föreslår, höjes till 100 000 kronor. I dessa tider böra
vi hålla igen på alla icke oundgängligen nödvändiga anslag, och riksdagen
bör därför enligt reservanternas uppfattning stanna, vid ett anslag av 50 000
kronor.

I utskottet talades det mycket vackert örn nyttan av siloanläggningar. Reservanterna
bestrida heller inte fördelarna med dylika anläggningar, men kost -

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

67

Anslag till uppförande av siloanläggningar. (Forts.)
naderna för deni böra enligt vår uppfattning påviia dem. som göra de stora
förtjänster, som det vitsordats att AlV-metoden medför. Vi anse oss vara på
den säkra sidan, när vi följa Kungl. Maj :ts linje, ty departementschefen Ilar ju
tidigare ar efter ar visat stort intresse för att stimulera till anordnande av
siloanläggningar. När han i år har begärt ett mindre anslag, måste väl orsaken
härtill vara, att han funnit, att behovet av statsbidrag för närvarande
icke är lika stort som tidigare.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord fa yrka bifall till den reservation,,
som avgivits i denna punkt.

Herr Hagman: Herr talman! Jag har pa, denna punkt tillsammans med
en annan ledamot av kammaren väckt en motion och ber därför att få säga
några ord.

Siloanläggningar äro, såsom alla torde känna till, nödvändiga för att- nian
skall kunna tillämpa den s. k. AlV-metoden vid skörd av vall- och grönfoder.
AlV-metodens betydelse ligger främst däri, att man genom densamma får möjlighet
att väl tillvarataga äggviteämnena i fodret. Särskilt under dessa tider
är det synnerligen viktigt, att fodrets äggviteämnen väl tillvaratagas.

Statsbidragen äro icke avsedda att utgöra någon sorts subvention, utan meningen
är att de skola stimulera jordbrukarna till anordnande a,v siloanläggmngar.
Det är således närmast fråga örn propaganda för att få denna metod
att tillvarataga skörden mera, allmänt spridd. AlV-metoden har i vissa delar
av landet vunnit rätt stor spridning, men beträffande landet i dess helhet
har den icke kommit till användning hos så många jordbrukare som vöre
önskvärt. Någon har med siffror visat, att endast en bråkdel av landets samtliga
jordbrukare ännu kunnat förmås att tillämpa AlV-metoden. Ytterligare
propaganda är därför nödvändig.

o Jag vill särskilt understryka, att det icke alls ifrågasättes. såsom den föregaende
talaren påstod, att det allmänna skall helt bekosta siloanläggningama.
Villkoren för erhållande av statsbidrag äro reglerade genom bestämmelserna
i svensk författningssamling nr 815/1940 och 222/1943. Av författningarna
Damgar, att bidrag kunna utgå med högst 40 procent av kostnaderna dock
högst 200 kronor. Agaren av jordbruket måste således själv betala 60 procent.
Bidrag utgår heller inte, såsom den föregående talaren angav, till innehavarna
av stora jordbruk med stora inkomster, utan i regel endast till småbrukare
med högst 20 hektar åker. Det står vidare i författningen angivet,
att bidrag skola, lumnäs till dem som äro mest i behov därav. Det är således
inte Daga örn något bortskänkande av pengar till förmögna jordbrukare. An wfen

arSet+t11SaS?m 6n hiälp tl]1 de mest behövande bland våra småbrukare
och icke till några andra.

Det ar egendomligt, att reservanterna vilja motsätta sig att fattiga små eSOm

de+t lar ur’ skola kUonna *å denna hjälp. Jag hade inte väntat,
att reservanterna skulle visa en sådan inställning

rönnöf11 är här naturligtvis, örn det av Kungl. Majit begärda anslanet nå
o0 000 kronor räcker eller ej. Vid förfrågan i lantbruksstyrelsen har deli uppoff’
att SaVltr .ai/tbruksstyrelsen kan bedöma, räcka icke 50 000 kronor
Vi ha icke möjlighet att närmare undersöka förhållandena, utan få lita till
den ansvariga myndighetens uppgifter.

ställan dCSSa °rd beP Jaff’ herr iaIman’ att fa yrka hifaH till utskottets hcm -

taImaa! Efter herr Hagmans .yttrande hade jag knappast
behövt ta till orda, men jag gör det därför att jag har biträtt utskottets

68

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Anslag till uppförande av siloanläggningar. (Forts.)
förslag och kanske ännu mer därför att jag är styrelseledamot i Mjölkpropagandan,
vilken organisation handhar den propaganda, som hittills har bedrivits
för utförande av silosanläggningar.

För budgetåret 1943/44 hade Mjölkpropagandan genom livsmedelskommissionen
erhållit ett statsanslag på 33 250 kronor och för det därpå följande
ännu pågående budgetåret har till AlV-propagandan beviljats 30 000 kronor.
Svenska mejeriernas riksförening har till samma verksamhet anslagit 15 000
kronor.

Då härigenom förutsättningar för ett omfattande arbete törelågo, anställdes
ett större antal extra instruktörer än tidigare, och arbetet påbörjades i så god
tid på sommaren som förhållandena medgåvo. Mjölkpropagandans två ordinarie
instruktörer inräknade, voro under längre eller kortare tider åtta instruktörer
verksamma med olika slags AIY-kurser.

Under eftersommaren och hösten blev emellertid på grund av otjänliga väderleksförhållanden
vallåterväxten ringa och därmed intresset för AlV-foderinläggning
mindre än beräknat. Även på platser, där intet växtmaterial fanns
tillgängligt för inläggning, ha dock i viss utsträckning byggnadskurser anordnats.
Härigenom ha förutsättningar skapats för AlV-inläggning 1945 av
första vallskörden, vilket är önskvärt särskilt med hänsyn till osäkerheten att
erhålla återväxt för ändamålet. Instruktion har därför meddelats i inläggningsteknik.
Till dessa platser kunna, örn så befinnes lämpligt, även inläggningskurser
förläggas under kommande arbetssäsong.

Trots de under året rådande mindre goda förutsättningarna för AlV-foderberedning
har resultatet dock blivit tillfredsställande. Enligt syraförsäljningsstatistiken
har AlV-foderinläggningen under året med 15,7 procent överstigit
närmast föregående års inläggning. Hela mängden inlagd grönmassa har ökats
från 255 000 ton till 295 000, vilket beräknats ge 35 miljoner foderenheter.
Detta utgör visserligen inte mer än knappt 2 procent av fodervärdet i en normal
höskörd, men är dock under nu rådande knapphet på foder av hög kvalitet
ett betydelsefullt tillskott till produktionsfodret.

Ytterligare ökning av AlV-foderberedningen måste alltjämt anses berättigad
ur folkförsörjningssynpunkt. Även örn äggviterika fodermedel någon
gång i framtiden skulle kunna importeras i erforderlig mängd och till överkomligt
pris, kan man dock förutsätta, att de differentierade kvalitetssynpunkter
på foderproduktionen, som kristiden framtvingat, skola få bestående
värde. Förutom de ökade möjligheterna till landets självförsörjning följer
därav, som ofta framhållits, en förbättring av den producerade mjölkens kvalitet,
särskilt i fråga örn A-vitaminhalten. Redan denna omständighet har
säkerligen så stor betydelse för folkhälsan, att deli måste skänkas beaktande
av såväl mjölkproducenter som hälsovårdande myndigheter. Allteftersom AIYtekniken
förbättras, torde också denna skördemetod med allt större fog kunna
inordnas bland åtgärderna för jordbrukets ökade rationalisering.

Herr Hagman har redan talat örn hur dessa medel fördelas, och ^jag vill
ytterligare understryka, att endast jordbrukare med högst .20 hektar åker under
vissa villkor kunna erhålla bidrag till byggande av silos. Enligt den ursprungliga
kungörelsen utgick bidrag med högst 25 procent av den beräknade
och av hushållningssällskapet godkända materialkostnaden. Alltsedan den 16
april 1943 må dock bidrag enligt riksdagens beslut beviljas med högst 40 procent
av den beräknade och av hushållningssällskapet godkända kostnaden för
anläggningen, kostnaden för erforderliga grävningsarbeten dock undantagen.
Bidraget har hela tiden varit maximerat till 200 kronor per silo.

Av riksdagen ha för ändamålet anvisats följande belopp: under budgetåret

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

09

Anslag till uppförande av siloanläggningar. (Forts.)
1940/41 300 000 kronor, .1941/42 ingenting, 1942/43 200 000 kronor, 1943/44
150 000 kronor och 1945/46 likaså 150 000 kronor.

Följande belopp lia också utlämnats av hushållningssällskapen såsom statsbidrag
till ensilagesilos: år 1941 40 036 kronor, år 1942 64 131 kronor, år
1943 99 202 kronor, och under sista året, 1944, lia utlämnats 135 495 kronor.

Den successiva ökningen av bidragsbeloppens storlek sammanhänger uppenbarligen
med höjningen av bidragsprocenten från 25 till 40 procent av silokostnaden,
men torde också avspegla ett tack vare propaganda och upplysning
ökat intresse för AlV-metoden även bland landets mindre jordbrukare.
Numera har man dessutom alltmera börjat gå in för att bygga tornsilos av
trä eller betong, som placeras inomhus i omedelbar anslutning till ladugården,
för att på så sätt underlätta utfodringen. Härigenom lia de enskilda bidragsbeloppen
genomsnittligt ökats under senare tid, då en tornsilo är avsevärt
dyrare än en gropsilo. Utvecklingen kan förväntas fortsätta i den inslagna
riktningen, enär behovet av rationalisering gör sig alltmera gällande allteftersom
arbetskostnaderna öka.

Av allt att döma bör man sålunda räkna med ett stegrat behov av bidragsmedel
i fortsättningen. Den med statsmedel, av Mjölkpropagandan och av de
enskilda hushållningssällskapen bedrivna propagandan för AlV-metoden är
avsedd att fortgå med oförminskad kraft. Vid de kurser, som härvid anordnas,
har det visat sig vara till stor fördel vid anskaffandet av kursvärdar, att
dessa kunna påräkna bidrag till själva anläggningen. På kapitalsvaga mindre
jordbruk utgör säkerligen ett bidrag av upp till 200 kronor per silo en god
stimulans.

Hörande önskvärdheten av AlV-metodens utbredning torde knappast delade
meningar råda. AlV-fodret har vid den knapphet på importerat oljekraftfoder,
som varit rådande och som alltjämt består, visat sig vara en mycket värdefull
fodertillgång, av betydelse framför allt för produktionen av mjölk.

Visserligen har herr statsrådet i sin proposition för det kommande budgetåret
ansett sig ha nog med pengar, men vi skola väl inte stanna vid de
resultat som redan ha vunnits genom propagandan för AlV-fodret. Den grenen
inom vår lanthushållning bör alltmer intensifieras och vi böra alltmer gå
in för en ökad tillverkning av ett starkt äggviterikt foder.

Jag skulle ha önskat att herrar reservanter och måhända även övriga ledamöter
av kammaren hade varit närvarande vid ett föredrag, som för två dagar
sedan hölls i lantbruksakademien, där en talare berörde avkastningen inom
våra ladugårdar och särskilt framhöll den stora nytta han hade haft av AlVfodret.
Han hade på sin egendom med 140 kor på ett tiotal år höjt smörfettavkastningen
per ko från 100 till 215 kilogram. Han visade med kurvor att
han endast förbrukade två ä tre procent oljekraftfoder, men han använde upp
till 25 kilogram ensilage per dag och ko. Det framgår av Mjölkpropagandans
berättelser, att vi för dagen endast ha en tillverkning av ett ä två kilogram
ensilage per dag och ko. och då förstå vi också att det ännu återstår mycket
att göra på detta område.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr stal.srådet Pehrsson-llramstorp: Herr talman: Även jag vill betona
att nyttan av silosanläggningar är flerfaldig. De ha under denna kristid bidragit
till att vi på ett mera tillfredsställande sätt kunnat klara vår försörjning,
och de ha samtidigt bidragit till att göra (Ion enskilde jordbrukarens ekonomi
starkare, då han genom denna metod kunnat höja avkastningen av djuDessa
saker är jag sålunda fullt på det klara med.

ron.

70

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Anslay till uppförande av siloanläggningar. (Forts.)

När vi inom jordbruksdepartementet skulle äska anslag för detta ändamål,
bade vi att räkna med vad som fanns tillgängligt av medel och vad som
under det kommande budgetåret kunde antagas gå åt. Jag minns livligt att
vi en gång, då det gällde torkanläggningar för att torka foder — också det
en högst förträfflig sak — begärde ett relativt stort belopp. Då reagerade
riksdagen en smula. Är det så nödvändigt, sade man, att anslå ett så stort belopp
förrän man är säker på att det verkligen går åt? Man hänvisade t. o. m.
till att det på tilläggsstat kunde anslås mer pengar, örn det verkligen skulle
visa sig nödvändigt. Jag vill beträffande den nu föreliggande frågan lämna
den rent sakliga upplysningen, att vi för närvarande lia disponibelt för ändamålet
ett belopp på 443 100 kronor. Det föreligger sökta och föreslagna bidrag
på tillsammans 223 800 kronor. Det återstår alltså 200 000 kronor, och
ytterligare anslag föreslås nu här, nämligen enligt utskottets förslag 100 000
och enligt reservanternas förslag 50 000 kronor.

Om jag då räknar med reservanternas förslag, som är detsamma som Kungl.
Maj :ts, skulle vi få till disposition en summa av 250 000 kronor. År 1944 gick
det åt 186 000 kronor, och det föreligger, som sagt, för 1945 ansökningar om
bidrag på 223 800 kronor. Med utgångspunkt från dessa siffror förefaller det
mig, örn man skall döma av situationen för ögonblicket, som örn det skulle
räcka med vad Kungl. Maj :t här begärt.

Jag vill dessutom meddela att exempelvis Norrbottens län, som har fått en
medelstilldelning av 4 800 kronor, eller vad som begärts, härom dagen kommit
in med en framställning och anhållit, då denna summa för 1944 icke gått
åt, att för 1945 få disponera 3 985 kronor av de anslagna 4 800. Östergötlands
län fick 10 000, men har begärt att för 1945 av dessa 10 000 kronor få disponera
3 885 kronor. Där finns således något mer än en tredjedel av beloppet
kvar. Gotlands län fick 3 000 kronor och har nu begärt att därav för 1945
få disponera 2 180 kronor. Blekinge län, som fått 4 000 kronov, har kvar 630
kronor. Detta är bara några axplock ur de framställningar som föreligga.

_ Med utgångspunkt från de siffror som jag här lämnat dels beträffande vad
vi ha disponibelt nu och dels vad som finnes att disponera för 1945 av vad
som icke förbrukades under 1944, har det sålunda förefallit mig, som om man
skulle vara på den säkra sidan även med det belopp, som Kungl. Maj :t här
har begärt.

Herr Tjällgren: Herr talman! Med anledning av de upplysningar, som statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet här lämnat, kunna kammarens
ledamöter kanske få den uppfattningen, att utskottet skulle lia varit ute i
ogjort väder, som man brukar säga. Jag vill göra gällande, att utskottet har
ansett sig ha haft ett gott stöd i lantbruksstyrelsen förslag. Vi ha utgått
ifrån vad som begärts av lantbruksstyrelsen, som är den myndighet som bäst
torde kunna beräkna anslagsbehoven på detta område såväl som på övriga
områden inom jordbruket. Lantbruksstyrelsen hav, vilket finnes återgivet i utskottsutlåtandet,
i skrivelse den 31 augusti 1944 hemställt, att för ifrågavarande
ändamål måtte för nästa budgetår anvisas ett med 50 000 kronor till
100 000 kronor reducerat anslag. Anslaget var alltså förra året uppe i 150 000
kronor. Nu har lantbruksstyrelsen föreslagit Kungl. Maj :t att gå ned till
100 000 kronor, medan departementschefen här har föreslagit endast 50 000
kronor. Utskottet har beslutat följa lantbruksstyrelsen förslag örn 100 000
kronor.

Om det visar sig, att det i själva verket inte finns något behov av hela detta
anslag, så får väl utskottet finna sig i det. Men tills vidare har jag i alla fall
intet annat jakande än örn bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

71

Anslag till uppförande av siloanläggningar. (Forts.)

Herr Anderberg: Herr talman! Med anledning av herr Hagmans och herr
Bondesons anföranden skulle jag vilja understryka, att vi från reservanternas
sida aldrig ha bestritt behovet och nyttan av att använda AlV-metoden. Det
är här endast fråga örn huruvida riksdagen skall bevilja ett större anslag än
vad Kungl. Majit har föreslagit. Vi lia nu av departementschefen klart och
tydligt fått veta, att det finns medel tillgängliga i mycket större utsträckning
än vad utskottet någonsin hade tänkt — de uppgifter, som departementschefen
här lämnade, ha aldrig delgivits utskottet. Hade utskottet haft reda på detta,
hade det säkerligen inte varit så få som stått som reservanter. Jag kan inte
finna annat än att Kungl. Maj:ts ståndpunkt i sådant fall måste ha fått en
mycket större anslutning i utskottet.

Reservanterna ha ansett att med de stora fördelar som denna metod innebär
— vi ha nyss i herr Bondesons utredande anförande hört alla dess fördelar
beskrivas — borde de enskilda jordbrukarna själva kunna bekosta dessa anläggningar.
Vi ha ansett att det huvudsakligen var för propagandaändamål,
som det anslagna beloppet skulle användas.

Efter herr statsrådets anförande finner jag att reservationens ställning är så
stark, att jag inte kan se någon som helst anledning för riksdagen att gå ifrån
det förslag, som här föreligger från Kungl. Maj :ts sida. Jag ber sålunda, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Hagman: Herr talman! Efter det anförande, som nyss hållits av jordbruksutskottets
ordförande, är det inte så mycket att tillägga. Jag vill emellertid
meddela att vi, innan denna motion väcktes, vände oss till lantbruksstyrelsen.
Anledningen var att det belopp, som Kungl. Majit äskade, betydligt
understiger vad som anslagits under de senaste budgetåren — det är ju endast
en tredjedel av det föregående år beviljade anslaget. Det meddelades då på
lantbruksstyrelsen, att enligt styrelsens beräkningar komme det anslag, som
sålunda begärts, icke att räcka till. Ytterligare erforderliga medel kunde dock
möjligen erhållas på beredskapsstat.

Vi hade inga möjligheter att kontrollera de uppgifter som lantbruksstyrelsen
lämnade, utan ansågo oss kunna godtaga de lämnade uppgifterna och detta är
anledningen till att motionen har väckts. Det bedrives av hushållningssällskapen
propaganda ute i landet för ökad användning av silos. Det har också nämnts
av herr Bondeson att efterfrågan stigit undan för lindan. Det är då givetvis ett
önskemål att det finns tillräckligt med pengar. Jag skulle väl tro att inte heller
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet kan vara så alldeles
säker på att de medel, som av honom begärts, komma att räcka till; det beror
ju på efterfrågan ute i bygderna.

Här står antagande emot antagande — meningarna tyckas vara delade
mellan den institution, som närmast har hand örn saken, nämligen lantbruksstyrelsen
och jordbruksdepartementet. I varje fall är det nu föreslagna beloppet
så ringa och betyder så litet ur statsfinansiell synpunkt, att alla skäl
tala för, synes det mig åtminstone, att man beviljar det högre bidraget, så att
brist på medel inte behöver uppstå.

Jag ber därför, herr talman, att få vidhålla yrkandet örn bifall till utskottets
hemställan.

Herr statsrådet Peli rsson-B ram storp: dag har här endast velat redovisa,
hur denna fråga ligger till. Lantbruksstyrelsen har förmodligen inte haft en
klar överblick över läget. Framför allt bar den inte vetat örn vad som ännu
finns kvar i de olika landskap, som fått statsmedel för detta ändamål, och det
ha vi i själva verket inte fått reda på förrän nu, då man kommit in med fram -

72

Nr 18.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Anslag till uppförande av siloanläggningar. (Forts.)
ställningar med begäran att få använda pengar vid en senare tidpunkt än som
ursprungligen var avsett.

Huruvida sedan 250 000 kronor räcka eller inte räcka, är naturligtvis svårt
att nu avgöra. Men till försvar för den ståndpunkt, som jag intog, då jag i år
begärde 50 000 kronor, anser jag att jag kan anföra goda skäl. Lantbruksstyrelsen
hade föreslagit en nedsättning med 50 000 kronor i jämförelse med före {ående

år, medan jag ansåg mig kunna föreslå en nedsättning med 100 000
ronor.

Herr Bondeson: Herr talman! Herr statsrådets siffror verka onekligen
ganska bestickande. Men örn vi lägga tillsammans vad hushållningssällskapen
under det sista året ha utlämnat i bidrag till silosanläggningar, 135 000 kronor,
vad livsmedelskommissionen och mjölkpropagandan lämnat, ca 33 000, och vad
Svenska mejeriernas riksförening lämnat, 15 000 kronor, så äro vi uppe i en
summa av ca 185 000 kronor. Det är inte någon oerhört stor skillnad mellan
de 250 000 kronor, som herr statsrådet sist nämnde, och dessa 185 000 kronor.

Man måste vidare betänka att hushållningssällskapens anslag sedan 1941
ökat från 40 000 till 135 000 kronor. Detta anse vi, som ivra för att vi skola få
ett fodermedel, som kan öka mjölkproduktionen till gagn för hela svenska folket,
såsom ett tecken på att anslagen från hushållningssällskapen mycket snart
komma att betydligt överstiga det belopp som nu utgår, eller 135 000 kronor.

Jag finner starka skäl tala för att en höjning av anslaget sker, så att man,
när ansökningar komma in, också har medel till förfogande för att täcka behovet.

Jag vidhåller alltjämt, herr talman, mitt yrkande örn bifall till utskottets
förslag.

Herr Eriksson, Carl Edmund: Herr talman! Keservanterna ha i sitt ställningstagande
följt en regel som är mycket god, nämligen att det, innan man
höjer ett av regeringen begärt anslag, skall ha lämnats fullgoda bevis för att
en höjning av anslaget är motiverad. Departementschefen har klart och tydligt
visat att det finns tillräckligt med medel för att täcka en efterfrågan, som allika
stor som föregående år. Skulle man följa motionärernas resonemang och
hundraprocentigt tillgodose alla de krav, som framställas till statsmakterna,
finge man lov att höja samtliga anslag, som Kungl. Majit föreslår.

Jag tycker, herr talman, att det finns mycket starka skäl för kammaren att,
vid detta tillfälle följa Kungl. Majit och reservanterna, då det så klart har
bevisats, att det finns tillräckligt med medel för att fylla anspråken i fullt ut
samma utsträckning som för lidet år. Jag ber därför att få yrka bifall till reservationen.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt samt vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Anderberg begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 1,
punkten 125, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

73

Anslag till uppförande av siloanläggningar. (Forts.)

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning pa det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Bondeson begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 42;

Nej — 81.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkterna 126—150.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 151—153.

Lades till handlingarna.

Punkten 151.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 155.

Lades till handlingarna.

Punkten 156.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 157 och 158.

Lades till handlingarna.

Punkterna 159—172.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 173. ****

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att till Gottgörelse till fiskerinäring- se till flakenen
för av dess utövare erlagd bensinskatt för budgetåret 1945/46 anvisa ett näringen.
anslag av 100 000 kronor, att avräknas mot automobilskattemedlen.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) 1:38 av herrar Mannerskantz och Heiding, likalydande med 11:76 av
herr Jonsson i Skedsbygd m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att anslaget Gottgörelse till fiskerinäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt
måtte betecknas såsom förslagsanslag och upptagas med ett belopp av

250 000 kronor;

2) 11:431 av herr Hällgren m. fl.,

vari hemställts, att riksdagen måtte be -

sluta

74

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Anslag till viss gottgörelse till fiskerinäringen. (Forts.)

a) att till gottgörelse till fiskerinäringen för av dess utövare erlagd bensin-;
skatt för budgetåret 1945/46 anvisa ett anslag av 250 000 kronor, att avräknas
mot autoniobilskattemedlen; samt

b) att av ifrågavarande anslagsbelopp 100 000 kronor skulle reserveras hos
lantbruksstyrelsen att i mån av behov tilldelas de olika länen för bestridande av
fiskarenas kostnader för hamnbyggnader, bryggor, m. m.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Majlis framställning och de likalydande
motionerna I: 38 och II: 76 ävensom motionen II: 431 till Gottgörelse
till fiskerinäringen för av dess utövare erlagd bensinskatt för budgetåret 1945/
46 anvisa ett anslag av 150 000 kronor, att avräknas mot autoniobilskattemedlen.

Herr Mannerskantz: Herr talman! I denna punkt har jag framfört en motion,
som går ut på att man dels skall betrakta detta anslag som ett förslagsanslag,
som möjliggör att man till fiskarena restituerar hela det belopp, som de
erlägga i bensinskatt, och dels att man skulle fastställa anslaget till 250 000
kronor. Nu har utskottet i så måtto tillmötesgått motionen, att det höjt anslaget
från föreslagna 100 000 till 150 000 kronor, och det finns givetvis anledning
för mig att framföra ett tack till jordbruksutskottet för detta.

Emellertid har man därigenom icke kommit in på den enligt min mening enda
rättvisa principen, nämligen att fiskarena skola få slippa att bil utsatta för
en beskattning, som andra medborgare inte drabbas av. Det är ju så att fiskarena
använda sin bensintilldelning, vilken ingår i de olika kristidsblandningarna,
uteslutande för att föra fram sina båtar på sjön. Och det finns väl ingen som
vill göra gällande att det uppstår något sådant slitage på vattnet, som skulle
göra att man sedan med bilskattemedlens hjälp måste reparera detta slitage,
utan här är det uteslutande fråga om att fiskarena få erlägga en skatt, som sedan
går till andra ändamål genom att gå in i den allmänna budgeten.

Det riktigaste vore givetvis att varje fiskare redan vid sitt inköp av drivmedel
fick restitution på de 37 öre per liter bensin, som skatten utgör. Men jag
förstår ju att detta av tekniska skäl inte går för sig, utan att man därför ordnat
det så att ett visst belopp ställes till förfogande för fiskerinäringen i sin helhet
för åtgärder till dess bästa. Nu tycker jag att det skulle vara riktigast att den
principen bleve knäsatt, att hela det belopp, som fiskarena för varje år ha betalat
i bensinskatt, skulle restituera^. Detta kunde ju ske örn anslaget hade förslagsanslags
karaktär. Då fick man taga upp ett belopp i budgeten, som man
kan gissa närmast motsvarar det verkliga beloppet. Som ett exempel på vilken
storleksordning det hela rör sig örn kan jag nämna, att för budetåret 1943/44 ha
fiskarena fått erlägga en skatt på sammanlagt 320 040 kronor. Det framgår av
departementschefens uttalande att skatten för innevarande budgetår, som man
helst vill ha till grund för beräkningarna, kommer att i varje fall betydligt
överstiga de 100 000 kronor, som äro upptagna i propositionen, och efter vad
man senare kunnat få reda på lär den väl komma att uppgå till en summa någonstans
i närheten av det belopp, som kom på budgetåret 1943/44.

Det är många saker utmed våra kuster och även i insjövattnen, som kan göras
med dessa medel, som skulle restitueras. Särskilt inom det län, som jag representerar,
med dess långa kuster har det under årens lopp utförts en mängd mycket
nyttiga företag med dessa restituerade bensinskattemedel. Det är därför
ingen risk att inte dessa medel komma till en verkligt god användning. Jag finner
det därför visserligen bra att beloppet blir något ökat, ty därigenom blir
det större möjligheter till sådana åtgärder i länen, men den rätta principen har
ändå inte kommit att bli gällande.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 18.

75

Anslag till viss gottgörelse till fiskerinäringen. (Forts.)

Jag skall därför, herr talman, be att få göra det yrkandet, att riksdagen måtte
besluta bifall till motionen nr 38 i första kammaren.

Herr statsrådet Pelirsson-Bramstorp: Herr talman! Redan då jag övertog
mitt nuvarande ämbete liksom senare har jag undersökt, örn man inte skulle
kunna finna någon annan form för dessa ersättningar i anledning av erlagda
bensinskattemedel. Vid undersökningarna bar det emellertid visat sig, att det
inte gått. Det är också rätt naturligt, såsom herr Mannerskantz sade, att man
inte restituerar medlen genast, ty då skulle det kunna uppstå en marknad som
inte vore önskvärd. Dessutom är det säkert på det sättet, att en del av den bensin,
som inköpes, inte användes till båtarna utan till bilar för transport av fiskvarorna.
Det är nämligen samma personer som ombesörja inköpen. Men jag bar
för avsikt att fortsätta undersökningar, i vad mån man kan finna någon annan
form för ersättningarna, och vill därför säga att jag inte har något att erinra
mot den ökning, som jordbruksutskottet i detta fall föreslagit.

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag skall i all korthet med hänvisning till
utskottets motivering be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu
förevarande punkten hemställt samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes av bifall till de i ämnet väckta motionerna
I: 38 och II: 76; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 174.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 175.

Lades till handlingarna.

Puti Menia 176—201.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 202.

Med förmälan, att Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning icke föranledde
någon erinran från utskottets sida, hade utskottet i förevarande punkt
hemställt, att riksdagen måtte till Skogsvård m. m.: Ersättning åt skogsvårdsstyrelser
för visst biträde vid virkesavverkning m. m. för budgetåret 1945/46
anvisa ett förslagsanslag av 400 000 kronor.

Herr Tjällgren: Herr talman! Efter behandlingen i utskottet av den nu
föredragna punkten har från vederbörande myndighet till Kungl. Majit ingått
framställning örn viss ändring i bestämmelserna för dispositionen av det anslag
som i punkten avses. I anledning härav skall jag be att få yrka, att punkten
måtte till utskottet återförvisas. Jag vill nämna att samma yrkande kommer
att framställas i andra kammaren.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den under behandling varande punkten endast yrkats, att
densamma skulle visas åter till utskottet.

På gjord proposition bifölls nämnda yrkande.

Anslag tili
skogsvårdsstyrelser
för
biträde vid
virkesavverkning
ro. m.

Anslag till
Svenska
''naturskyddsföreningen.

76 Nr 13. Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

PunJcterna 203—207.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 208.

Lades till handlingarna.

Punkten 209.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 210 och 211.

Indes till handlingarna.

Punkterna 212—238.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 239.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till Bidrag till Svenska naturskyddsföreningen
för budgetåret 1945/46 anvisa ett anslag av 5 000 kronor.

I detta samband hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen I: 7 av herr
Arrhén m. fl. och II: 9 av herr Andersson i Gisselås m. fl., vari hemställts, att
riksdagen ville till Svenska naturskyddsföreningen bevilja för anställande av
en kvalificerad kraft för bildningsverksamhet jämte resekostnader för denna
15 000 kronor och att ordinarie statsanslaget måtte ökas för att utgå med
12 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning och avslag å
de likalydande motionerna I: 7 och II: 9, till Bidrag till Svenska naturskyddsföreningen
för budgetåret 1945/46 anvisa ett anslag av 5 000 kronor.

Herr Arrhén: Herr talman! Det var mycket beklagligt, att när styrelsen
för Svenska naturskyddsföreningen i höstas inlämnade sina petita, den inte
begärde det belopp, som nu motionsledes här föreslagits. När jag talat med
medlemmar av jordbruksutskottet och vänt mig till departementet, har jag nämligen
fått den uppfattningen, att man inom båda dessa instanser egentligen
delar de synpunkter, som föranlett att jag har begärt ett högre anslag.

Man kan ju då fråga sig, vad anledningen var till, att Svenska naturskyddsföreningen
inte begärde det högre anslaget i samband med framlämnandet av
övriga riksdagspetita. Anledningen ligger däri, att man då nyligen hade anställt
en konsulent för bildningsverksamheten och att man först ville avvakta
resultatet av denna verksamhet. Det befanns sedermera, att den nya konsulentverksamheten
rönte ett mycket stort, ja, nästan överväldigande intresse ute i
landet, och att det alltså skulle vara högst motiverat att behålla konsulenten i
fortsättningen.

Nu är det ju vidare så, att Svenska naturskyddsföreningen fungerar som ett
mer eller mindre halvstatligt organ. Föreningen användes såsom remissinstans;
när jag bläddrat i årets riksdagstryck, har jag funnit, att föreningen även i år
varit i funktion i det avseendet. Just därigenom att föreningen alltså på detta
sätt ikläder sig den ena uppgiften efter den andra mer eller mindre på statligt
initiativ, kan inte verksamheten bedrivas inom ramen för den budget, som man
för närvarande har. Det framhålles i motionen och torde ha framhållits även i

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

77

Anslag till Svenska naturskyddsföreningen. (Forts.)
samband med föreningens begäran örn anslag i höstas, att föreningen nu Ilar
en årlig brist på 7 000 kronor. Det är dessa 7 000 kronor, som här motionsledes
begäras, och ytterligare 12 000 kronor för bildningskonsulenten samt 3 000 kronor
för dennes resor, eller tillhopa 22 000 kronor.

Som saken nu emellertid ligger till och med särskild hänsyn till det mycket
välvilliga skrivsätt, som jordbruksutskottet här använt, skall jag inte ställa
något yrkande, utan jag nöjer mig med att konstatera, att jordbruksutskottet
finner, att det är av vikt, att föreningen erhåller nödigt stöd för sin verksamhet,
och att utskottet även visar sig kunna dela de synpunkter, som i motionen
"framförts för att motivera det högre anslaget. Jag hoppas, att styrelsen för
Svenska naturskyddsföreningen, när den i höst återkommer till departementet
med begäran örn det högre anslaget, också kan av herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet påräkna förståelse för sina äskanden.

Herr Tjällgren: Herr talman! Såvitt jag kunde höra, framställde inte herr
Arrhén något yrkande. Jag anser mig emellertid böra med några få ord omnämna
anledningen till utskottets ställningstagande till denna motion.

Jag vill då först nämna vad som också framgår av utlåtandet, nämligen
att Kungl. Maj:ts framställning under nionde huvudtiteln i år för det här
ändamålet avser ett anslag på 5 000 kronor. Det har motionsvis hemställts, att
detta anslag skulle ökas till 12 000 kronor. Jag vill säga att utskottet nog
delar motionärernas uppfattning att Svenska naturskyddsföreningen bör erhålla
statsbidrag för sin verksamhet, så att föreningen kan fullfölja sina syften.
Som herr Arrhén också mycket riktigt framhöll, ligger saken så till, att
föreningen i sin framställning till Kungl. Maj :t inte begärde något förhöjt anslag.
I anledning därav har utskottet inte heller ansett sig kunna gå med på
någon anslagshöjning, utan anfört: »Då emellertid ifrågavarande anslagsbehov
icke upptagits i föreningens framställning och sålunda ej heller prövats
i vederbörlig ordning, anser sig utskottet icke nu böra på grund av motionerna
tillstyrka ytterligare anslag till föreningen.» Det är kanske onödigt, men
jag vill fästa uppmärksamheten på det lilla ordet »nu», som i det sammanhang
det står kan ha en viss betydelse.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkten 240. Anslag till

Under punkten 240 av nionde huvudtiteln i statsverkspropositionen hade av''imtimalKungl.
Majit föreslagit riksdagen att till Bidrag till vetenskapsakademien för parker m. m.
förvaltning av nationalparker och naturskyddsärenden för budgetåret 1945/46
anvisa ett anslag av 13 800 kronor, innebärande anslagsökning med 2 000 kronor.

1 samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen I: 273
av herr Sundberg m. fl. och TI: 334 av herr Hedlund i Rådom m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att — för möjliggörande av undersökningav
Muddus nationalpark i (leii omfattning som angivits i motionerna — å
nionde huvudtiteln, punkt 240: Bidrag till vetenskapsakademien för förvaltning
av nationalparker och naturskyddsärenden för budgetåret 1945/46 anvisa
ett anslag — utöver det i statsverkspropositionen föreslagna — av 23 200
kronor ali disponeras av vetenskapsakademien på följande slätt, nämligen

78

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Anslag till förvaltning av nationalparker m. m. (Forts.)

för gränsdragning och gränsutmärkning ...............

samt för naturhistoriska undersökningar och kartering. . . .

kronor 3 500
» 19 700.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts framställning och avslag å de
likalydande motionerna I: 273 och II: 334, till Bidrag till vetenskapsakademien
för förvaltning av nationalparker och naturskyddsärenden för budgetåret
1945/46 anvisa ett anslag av 13 800 kronor.

Herr Sundberg: Herr talman! Det är min övertygelse att eftervärlden
kommer att med tacksamhet och högaktning erkänna det beslut, varigenom
Sveriges riksdagsår 1942 avsatte Muddusområdet till nationalpark. Detta område
med dess mångskiftande, ömsom enformiga och ödsliga, ömsom storslagna
och vilda karaktär och framför allt dess förekomst av urskogar — för övrigt
de enda urskogsrester av någon betydenhet som förekomma i vårt land — kommer
att vara av oskattbart värde för framtidens biologer och skogsmän vid
utforskningen av de problem, som ligga inom deras områden. Detta gäller
emellertid endast under den förutsättningen, att Muddusområdet vid ingången
till nationalpark underkastas en ingående beskrivning och kartläggning, så
att man vetenskapligt kan fastslå skogsbeståndens nuvarande karaktär, deras
tillväxt, och sammansättning och hur i övrigt de biologiska förhållandena gestalta
sig, skogsentomologien, djurlivet, markbeskaffenheten och alla de andra
faktorer som konstituera nationalparkens nuvarande status. Utan en sådan
grundlig inventering blir det inte möjligt för framtidens forskare att uppnå
något resultat av värde., enär.de inte kunna jämföra utvecklingen på detta naturområde
med utvecklingen inom våra kulturskogar. Jag måste därför säga,
att avsättningen av detta stora område till nationalpark ur skoglig synpunkt
icke har något större värde, örn inte en inventering kommer till stånd. Naturligtvis
har området som nationalpark alltid sitt värde ur naturhistorisk synpunkt
och turistsynpunkt, men det var dock de skogliga intressena, som dominerade,
när riksdagen fattade sitt beslut örn områdets avsättning till nationalpark.

Nu har tyvärr varken statsrådet eller utskottet ansett sig kunna anslå medel
för det ändamål, som det här är fråga örn, på grund av det tryckta ekonomiska
läget. Emellertid skriver utskottet som följer: »Det är dock utskottets
mening att med avseende på Muddus nationalpark böra vidtagas de åtgärder,
som befinnas nödvändiga för att densamma skall kunna tjäna sitt
syfte, samt att härför erforderliga medel böra ställas till förfogande i fortsättningen.
» Där har man sålunda tydligt och klart sagt ifrån, att man inser betydelsen
och nödvändigheten av att anslag för det ändamål, som jag här pläderar
för, kommer att för framtiden beviljas.

Jag vill härtill foga den förhoppningen, att medel jämväl anslås för årlig
bevakning av detta område. Som det nu är, är området no man’s land. Innan
detsamma avsattes till nationalpark, låg det under domänverkets domvärjo,
och jägmästare och kronojägare hade sig ålagt att utöva tillsyn över att olaga
avverkningar,, olaga jakt o. s. v. icke där bedrevos. Men sedan området avsatts
till nationalpark, har domänverkets uppsiktsskyldighet helt bortfallit.
Vad har kommit i stället? Jo, platt intet! Vetenskapsakademien har visserligen
officiellt övertagit vårdnadsplikten efter domänverket, men då akademien
inga^anslag har för ändamålet kan den inte utöva någon bevakning. Området
är sålunda för närvarande öppet för alla och envar som har lust till olagligheter,
och efter vad det försports, har man också i stor utsträckning begagnat
sig av denna möjlighet. Utvecklingen har med andra ord blivit rakt motsatt

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

79

Anslag till förvaltning av nationalparker m. m. (Forts.)
den som avsetts och står i uppenbar strid med de intentioner, som lågo till
grund för riksdagen när beslutet fattades örn områdets avsättning till nationalpark.

Jag skall med hänsyn till det läge, vari frågan f. n. ligger, inte framställa
något yrkande örn bifall till motionen utan följer det exempel, som inaugurerats
tidigare i dag av herrar Arrhén och Persson, och alltså vädja till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet att i nästa års riksdagspetita
ta hänsyn till den paroll, som utskottet angivit och som motionen syftar
till.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt.

Punkterna 241—249.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 250 och 251.

Lädes till handlingarna.

Punkten 252.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 10, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till stödjande av odlingen
av vissa kulturväxter, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 11, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående ytterligare anslag till prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område för budgetåret 1944/45.

I en till riksdagen den 16 februari 1945 avlåten, till jordbruksutskottet
hänvisad proposition, nr 104, hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1944/45 under nionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av 7 000 000 kronor.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet anfört:

»Kungl. Maj:ts förevarande proposition biträdes av utskottet, som beträffande
den avsedda inkomstutjämningens genomförande vill framhålla, att
närmare övervägande synes böra ske huruvida ej en betydande del av inkomstutjämningen
skäligen kan lämnas till fläskproduktionen samt till ytterligare
lokala differentieringsbidrag för mjölk till jordbrukarna i de områden
som fått den förhållandevis sämsta skörden.

Utskottet hemställer, att riksdagen må till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45 under
nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 7 000 000 kronor.»

Reservation hade avgivits av herr Tjällgren, friherre Beck-Friis samt herrar
Nils Olsson, Bondeson, Liedberg och Gustafson i Vimmerby, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava följande lydelse:

Anslag till
prisreglerande
åtgärder
på jordbrukets
område.

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Anslag till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)

»Utskottet biträder Kungl. Ma,j:ts förevarande proposition och hemställer
i enlighet härmed, att riksdagen må till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45 under nionde
‘huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 7 000 000 kronor.»

Herr Tjällgren: Herr talman! Av utskottets utlåtande framgår, att jag
jämte några andra av utskottets ledamöter ha antecknat en reservation, inte
emot utskottets hemställan — där är ju hela utskottet enigt — men mot motiveringen.
Vi reservanter hemställa, att ur utskottets motivering skola utgå
orden: »som beträffande den avsedda inkomstutjämningens genomförande vill
framhålla, att närmare övervägande synes böra ske huruvida ej en betydande
del av inkomstutjämningen skäligen kan lämnas till fläskproduktionen samt
till ytterligare lokala differentieringsbidrag för mjölk till jordbrukarna i de
områden som fått den förhållandevis sämsta skörden.» Anledningen till att
vi ansett, att denna passus inte bör ingå i motiveringen, är närmast och i all
korthet den, att vi mena att Kungl. Maj :t bör lia frihet att närmare bestämma
örn de däri omnämnda förhållandena. Såvitt jag kan finna, har det också
varit livsmedelskommissionens mening. Ett par reservanter i livsmedelskommissionen
ha emellertid ansett, att man borde föreskriva vissa direktiv för
Kungl. Maj :t, och jordbruksutskottets majoritet har upptagit detta förslag.
Men såvitt jag kan förstå, skulle det vara både mera praktiskt och mera smidigt,
örn Kungl. Maj:t hade fullständigt fria händer. Man har inom utskottet
velat göra gällande, att örn man skulle lämna Kungl. Maj :t frihet på sätt
jag nyss nämnde, skulle det komma att bli till nackdel för vissa jordbrukare,
särskilt för dem som man brukar kalla småbrukare, som lära vara de största
fläskproducenterna. Jag och mina me dreservanter lia inte blivit riktigt övertygade
därom. Det kan ju ske vissa svängningar i prisförhållandena och efterfrågan
på både kött och fläsk, och då ligger det närmast till hands att Kungl.
Maj :t, efter samråd med vederbörande jordbruksorganisationer, får vid behov
vidta de ändringar som kunna erfordras.

Jag tror inte att det är nödvändigt med någon längre utläggning örn detta.
Det är väl också så att andra reservanter, som känna dessa förhållanden bättre
än jag, komma att yttra sig. Men jag vill fästa uppmärksamheten på att livsmedelskommissionen
för åstadkommande av erforderlig inkomstutjämning ansett
följande åtgärder böra vidtagas — det återfinnes nederst på sidan 9 i utskottsutlåtandet:
»1) Höjning av områdestilläggen å köttvaror i underskottsområdena
eller, alternativt, utbetalande i vissa fall av fraktbidrag av allmänna
medel vid transport av köttvaror från överskotts- till underskottsområdena. —
2) Höjningar av producentpriserna å köttvaror. — 3) Utbetalande av omkring
3 500 000 kronor såsom ytterligare lokala differentieringsbidrag för mjölk till
mjölkproducenter.» Såvitt jag har kunnat läsa propositionen riktigt, har inte
vederbörande departementschef haft någon invändning att göra mot detta, och
man får väl följaktligen utgå från att Kungl. Maj :t kommer att följa ungefär
dessa linjer.

Jag skall inte ytterligare ta tiden i anspråk, utan ber med dessa ord att få
yrka bifall till utskottets hemställan med den ändring i fråga örn utskottets
motivering, som innefattas i den av mig m. fl. vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Johansson, Henry: Herr talman! Såsom framgår av det anförande,
som utskottets ordförande nyss höll, råder ingen meningsskiljaktighet vare
sig inom livsmedelskommissionen eller i utskottet beträffande användningen
av större delen av det anslag, som det här är fråga örn. Vi äro således ense örn

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

81

Anslag till pris re gier amie åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
att detta anslag till sin huvudsakliga del skall användas såsom differentieringsbiclrag
åt mjölkproduktionen, och vi äro också ense om att de fraktbidrag,
varom talas i propositionen, skola utgå. Därefter skilja sig meningarna, och
jag har i livsmedelskommissionen företrätt den linjen, att vad som återstår
av detta anslag borde komma fläskproduktionen till godo och inte, såsom från
annat håll har föreslagits, utgå såsom bidrag till nötkreatursslakt. Med anledning
^v vad sålunda skiljer oss åt skall jag med herr talmannens tillstånd be
att få ta kammarens uppmärksamhet i anspråk under några minuter och utveckla
min syn på den här frågan.

När jordbrukskalkylen för produktionsåret 1944/45 var uträknad på basis
av skördeuppskattningen på eftersommaren 1944 och det då visade sig att kalkylen
skulle komma att visa sådant överskott att prisjusteringar nedåt voro
berättigade, voro vi i livsmedelskommissionen överens örn att prisnedsättningen
icke skulle träffa fläskproduktionen. All erfarenhet styrker nämligen det förhållandet
att av all jordbruksproduktion är fläskproduktionen den mest känsliga.
På det sättet bär det ju varit i alla tider, och även under fredliga förhållanden
visar ju fläskproduktionen en högst varierande kurva, beroende på
prisutvecklingen.

Livsmedelskommissionens ursprungliga förslag var således, att fläskprisema
ej skulle ändras. Vid frågans behandling i livsmedelskommissionens råd i
höstas framkom emellertid det förslaget, att Sveriges slakteriförbund skulle
få yttra sig. När sådant yttrande inkom till livsmedelskommissionen, innehöll
det förslag örn att utom priset på nötkött jämväl fläskpriserna skulle sänkas.
Mot min mening blev detta förslag upptaget av livsmedelskommissionen och
gick in till Kungl. Maj :t, som beslutade i enlighet med förslaget, och fläskpriset
kom därigenom att nedgå med 7 öre jämte prissänkning på organ och
ister och andra inälvor, som beräknades till 5 öre per kilogram marknadsfört
fläsk, således tillsammans 12 öre. Jag fick tillfälle att närvara vid ärendets
föredragning i den statsrådsberedning, som träffade avgörandet, och anförde
därvid betänkligheter mot en prissänkning på fläsk, emedan intresset för produktionen
av detta för vår försörjning så viktiga födoämne måste röna inverkan
av en även relativt ringa prissänkning. Då dessutom en prissänkning skulle
komma att träffa det mindre jordbruket snabbt och hårt, förbehöll jag mig
att få återkomma till denna fråga, om förhållandena skulle göra en återgång
nödvändig eller frågan av annan anledning blev aktuell.

Jag nämnde att fläskproduktionen är synnerligen känslig för prisväxlingar
och att detta styrkes av gammal erfarenhet. Även siffrorna från de senaste
åren tala samma språk. I jämförelse med 1939 års betäckningssiffror nedgingo
dessa t. ex. 1941 med 28 procent och 1942 med 37,7 procent. Detta måste
ses icke bara mot bakgrunden av den dåliga skörden 1941 utan i ännu högre
grad mot det allmänna missnöje med priserna, som så högljutt och energiskt
framhölls från produktionshåll. Jag vill erinra örn den kraftiga agitation,
sorn förekom under 1942 och ända fram till 1943, då prisförhöjningen äntligen
kom. 1942 års fläskpris, som i första försäljningsledet i första prisområdet var
223 öre för prima fläsk, ansågs vara alldeles för lågt och icke bärigt. Det sades
ju då att efter omkostnadsavdrag var avräkningspriset icke mer än 212 eller på
sin höjd 215 öre, vilket var så lågt att det ej gick att producera grisar till det
priset. Och, som sagt, som en följd härav gingo betäckningssiffrorna ner till
63 procent av 1939 års betiickningar. Jämfört med året förut, 1941, var nedgången
hela 13 procent. Den 24 april 1943 kom så prishöjningen. Från 223 öre
steg priset till 211 öre för prima fläsk. Och betäckningssiffran steg från 167 500
år 1942 till 190 600 år 1943 eller med 14 procent.

Första kammarens protokoll 194G. Nr 18.

6

82

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Anslag till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)

Följer man statistiken för 1944 visar det sig att intresset för smågrisproduktionen
fick en allvarlig törn när den första prissänkningen kom i april. För maj
1944 sjönk siffran med 3 000 betäckningar jämfört med maj 1943 eller från
22 000 till 19 000 betäckningar. När siffrorna för liela året 1944 räknas ihop,
visar det sig att minskningen är 4,4 procent mot 1943. Det betyder 8.300 färre
betäckningar, och med ett utfall av 7,52 grisar i genomsnitt för varje betäckning
måste vi räkna med 62 000 grisar mindre i år än 1944. Av icke mindre
intresse är att studera utvecklingen i fråga om smågrispriserna, vilka ju återspegla
det intresse för fläskproduktionen, som hyses hos alla de. småproducenter,
som icke själva idka svinavel. Under vårmånaderna 1943, således efter
prishöjningen, låg skånenoteringen i 300—350—380 öre, men när prissänkningen
kom förra året., sjönk också priset på smågrisar med ända upp till en
krona.

Prisförhöjningarna 1943, som företogos i tva etapper, skedde efter Kungl.
Maj:ts bemyndigande. Det fastslogs då som önskvärt, att priset skulle ligga
cirka 15 öre högre än vad som förut gällde. Efter septembersänkningen 1944
ligger priset emellertid icke mer än 5 ä 6 öre över 1942 ars priser, som då
ansågos för låga.

Utom vad jag själv således har iakttagit ur siffermaterialet får jag ofta
i min egenskap av ledamot av livsmedelskommissionen påminnelser från., producenter
i olika delar av landet. Allra senast ha lantbrukare i östra Småland
och på Öland frågat, om fläskpriset skall äventyra svinstammen. Intresset
minskar märkbart, påstår man på det hållet. Och i skrivelse till Kungl. Maj :t
från Småbrukarnas riksförbund säger man sig lia svårt att förstå ett förslag,
som går ut på att icke höja fläskpriset.

Jag skall så övergå till att säga några ord om det förslag, som avser att
stödja nötkreatursslaktningen under vissa sommarmånader och till vilket förslag
jag som bekant inte har kunnat ansluta mig. För att få ut hela den
kompensation, som återstår för jordbruket, efter det att fraktbidragen och differentiermgstillägget
till mjölkproducenterna utgått, mäste köttpriset .höjas
med cirka 20 öre pr kg. Det egentliga motivet för en höjning av köttpriserna
är, att det har visat sig svårt att få fram slakt av. nötkreatur under de. egentliga
sommarmånaderna. Det har emellertid varit pa det sättet alltid, sa långt
jag kan minnas tillbaka, att slakten har minskat under sommarmånaderna, och
det kan ju inte betraktas annat än som mycket naturligt. Liten slakt.under
sommarmånaderna är naturligt och vettigt, därför att ifrågavarande månader
äro de bästa betesmånaderna. Att animera till utslaktning, när kreaturen livnära
sig praktiskt taget gratis, kan jag inte betrakta annat än som ett slöseri
med naturliga tillgångar, som ju dessutom tillgodogöras av kreaturen
praktiskt taget utan ett uns av mänsklig arbetskraft, till hjälp. Detta, är en
sida av saken. En annan är, att det måste torna upp sig väsentliga, svårigheter
av både teknisk och annan art. En på förhand tillkännagiven tidpunkt, da
en så kraftig prishöjning äger rum, måste med naturnödvändighet skapa ett
vakuum i tillförseln minst en månad före prishöjningsdatum, under vilken
tid intet annat än nödslakt, såvitt jag begriper, kan komma fram. Hur den
månadens svårigheter skola bemästras har jag svart att första. Ingen säljer
naturligtvis sina kreatur under maj och juni, örn han vet, att det inträder en
kraftig prishöjning under juli.

Det motsatta förhållandet inträffar under den sista månaden, da de höga
priserna gälla. Då säljer eller levererar producenten allt vad. han ämnar avyttra
efter betessäsongen, och då kan det avvita förhållandet inträffa, att staten
utom prissubventionen får offra pengar på ett uppkommet överskott genom.
infrysnings- och lagringsstöd. Därmed kan man visserligen rädda för -

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

83

Anslag till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
sörjningen under den därpå följande perioden, som Ilar liten eller ingen slakt,
men anordningen kommer att kosta en massa, pengar, utom det att utslaktningen
sker onödigt tidigt och måste försämra den produktion från vår nötkreatursstam,
som är den viktigaste: produktionen av mjölk och matfett.

Omsorgen om vår kreatursförsörjning under sommarmånaderna är beaktansvärd,
men man har lyckats att bemästra svårigheterna tidigare, och jag
är övertygad örn att det kommer att lyckas även instundande sommar. Skulle
det mot vad vi alla önska bli en dålig betesskörd i år, kan den fatala situationen
inträffa, att vi få så stor utslaktning i höst, att vi då få lagringsbekymmer,
örn vi dessförinnan subventionerat slakt under sommarmånaderna.

Med det anförda måste jag således yrka, att det stöd åt slakten för innevarande
produktionsår, som det nu är fråga örn, kommer svinslakten till godo.
Jag föreslår, herr talman, att kammaren följer jordbruksutskottets förslag och
dess i motiveringen gjorda uttalande.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! Just av de skäl, som
den siste ärade talaren har anfört, har jag ansett, att propositionen borde
innehålla så få detaljer som överhuvud taget var möjligt. Det står därför inte
mycket i propositionen örn vartill pengarna skola användas, men jordbruksutskottet
har vid behandlingen av propositionen haft tillgång till alla handlingar
från livsmedelskommissionen och allt övrigt, som förekommit i ärendet.
Jag vill nämligen varken genom riksdagsprotokollet eller genom propositionen
låta allmänheten få kännedom örn hur man tänker handla i en situation,
då det är nödvändigt att göra en viss reglering. Detta vore enligt min
mening det minst lämpliga av allt. Kungl. Majit har inte tagit någon ställning
till huruvida de där sommarpristilläggen, som herr Johansson nyss talade
örn, lämpligen böra ifrågakomma, men denna sak har ju förts fram av
organisationerna och jordbrukarna själva, som mena, att man skulle kunna
tillföra sommarmånaderna en viss kvantitet kött, som konsumenterna eljest
gå miste örn under den tiden. Den saken är som sagt inte avgjord utan skall
även efter det beslut riksdagen här fattar prövas av livsmedelskommissionen
och Kungl. Majit. Att organisationerna framlagt sitt förslag här beror på att
de mena, att köttpriset alltid varit något högre under den tid, då försäljningen
inte är sa aktuell som då djuren tas in från betena till vinterutfodring.
Genom det föreslagna systemet skulle man återgå till mera normala förhållanden
för att få fram tillräckliga kvantiteter kött under sommaren.

Jag skall som sagt inte här bedöma, huruvida detta är det riktiga eller inte,
men under alla förhållanden förutsätter jag, att örn man skall vidta en sådan
åtgärd, skall man inte bringa till offentligheten, att den och den dagen kommer
detta att ske. Örn man gör en överenskommelse med organisationerna,
att priset skall ändras med 5 öre, 10 öre eller 20 öre pr kg, föreställer jag
mig, att man inte behöver ta hela beloppet på en gång, utan det kan rent
av hitta på att hända, att priset höjes för låt mig säga en vecka eller två,
och sedan sänker man det igen för att på det sättet få marknaden att likna
den normala.

I propositionen lior man därför bara hänvisat till vad livsmedelskommissionen
har föreslagit. Örn riksdagen beviljar pengarna, får frågan prövas ytterligare.

Då emellertid herr Johansson redogjorde för utvecklingen på fläskmarknaden,
vill jag något komplettera hans framställning. Herr Johansson menade,
att de ändringar som statistiken över produktionen visade bero på prisets variationer.
Det är klart, att det är en prisfråga, men inte uteslutande. Jag vill
säga, att om vi hade satt aldrig så högt fläskpris åren 1941 och 1942, så hade

84

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Anslag till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
det inte blivit så mycket iner för den skull, ty vi hade inte foder att producera
fläsk av. Det är givet, att var och en hade ansträngt sig att använda allt avfall
o. s. v., och därför hade man kunnat vänta någon förbättring, men man kan
ju inte producera fler kilogram fläsk än fodertillgången tillåter. Följaktligen
skall man inte hänföra minskningen av betäckningssiffrorna 1944 uteslutande
till prissänkningen utan kombinera denna med fodertilldelningen. Yi skola
komma ihåg, att 1944 års uttag från jordbrukarna är nära på lika strängt som
under de svåra åren. Därför finns det inte så mycket foder. Herr Johansson
vet ju som ledamot av livsmedelskommissionen, att fodertilldelningen för fläskproduktion
för närvarande är mycket knapp. Om jag är riktigt underrättad,
har kommissionen till och med gått så långt, att den spannmålsproducent, som
levererar 100 deciton brödspannmål och därför behöver köpa foderspannmål,
inte får mer än 1,3 kg per dag, d. v. s. 39 kg i månaden, medan hail förra
året fick 50 kg per månad. Detta har ju sin inverkan på fläskproduktionen,
och följaktligen måste man beakta det.

Beträffande nötköttet skola vi ju inte förglömma, att förhållandena äro
olika i norr och i söder. Jag tänker nu på när priserna bestämdes förra hösten.
Skåne och Halland och kanske vissa andra delar av södra Sverige äro de mest
fläskproducerande områdena. Jordbrukarorganisationerna åberopade detta i sitt
yttrande och sade, att de inte kunde vara med örn en prissänkning på nötköttet
för att därigenom upprätthålla priset på fläsk. Det blir, menade de, en liten
del av det svenska jordbruket, som får nytta av detta. De ville självfallet bibehålla
priserna på både nötkött och fläsk, men när de stodo inför en sänkning
av ettdera eller båda, menade de, att man inte på det mellansvenska och
nordsvenska jordbrukets bekostnad fick sänka nötköttspriserna för att bevara
fläskpriserna. Vem som helst kan förstå, att jag såsom skåning inte efter detta
ställningstagande från jordbrukarorganisationerna kunde förorda en prissänkning
på nötkött, därest man genom detta skulle vidmakthålla ett fläskpris, som
även med den sänkning som företogs är relativt tillfredsställande i förhållande
till det andra. Jag menar, att när det gäller nötkreatursskötseln, är mjölkproduktionen
det viktigaste, men som ett moment ingår också, vad man får för de
djur, som slaktas. Då är det självfallet, att jag förstår deras synpunkter, som
inte ha någon större fläsk produktion, detta särskilt som fläskpriset i relation
till nötköttspriset är någorlunda tillfredsställande.

Vid framläggandet av propositionen örn dessa 7 miljoner har emellertid inte
tagits någon bestämd ståndpunkt till detta annat än beträffande mjölkbidraget
till de av torkan hårdast drabbade områdena, som berövats bidrag genom beslut
av 1944 års riksdag, vilken ändrade på producentbidragen. Det blev då 4
eller 5 miljoner mindre tillgängliga för detta syfte. Enligt propositionen förra
året skulle 9 miljoner lia varit tillgängliga. Därtill har regeringen nu tagit
ståndpunkt, och där menar jag att det är riktigt att tillgodose dessa områden
i den utsträckning de skulle blivit tillgodosedda, därest vi hade fått hela det
belopp, som föreslogs förra året.

Jag har alltså velat lämna det meddelandet, att anledningen till att propositionen
inte var så detaljerad som man skulle kunnat önska var, att jag inte
tror, att det är nyttigt, att man för mycket diskuterar, att den eller den gången
skall man höja ett visst pris, och vid ett annat datum skall man sänka ett pris.
När vi ha så starka organisationer på detta område, som kunna överlägga med
livsmedelskommissionen, skulle vi kunna handla på ett sätt, som bättre tillgodoser
försörjningsläget och folkhushållet än örn man pratar alltför mycket
örn det.

överläggningen blev nu för en stund avbruten för att begärt tillfälle skulle
beredas herr statsrådet Wigforss att avlämna kungl, propositioner.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

NTr 13.

85

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 246, angående aktieteckning i Aktiebolaget Jordbrukarbanken m. m.; och
nr 247, angående inlösen av Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds
aktier i Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 em.

Fortsattes överläggningen angående jordbruksutskottets utlåtande nr 11.

Herr Näslund: Herr talman! Jag ber att få säga några ord med anledning
av utskottsmajoritetens ståndpunktstagande. Som kammarens ledamöter redan
torde ha iakttagit vid genomläsandet av detta utskottsutlåtande, rör det sig
här inte örn någonting annat än huruvida man skall, såsom utskottsmajoriteten
har gjort, rekommendera till Kungl. Maj:ts förnyade övervägande, örn inte
fläskproduktionen med företräde framför köttproduktionen bort få något mer
av de återstående 372 miljoner, varom nu tvistas. Det är detta saken innerst
gäller. Beloppet 7 miljoner är det ingen diskussion örn. Den del av de 7 miljonerna,
som är tänkt till understöd i form av differentieringsbidrag åt mjölkproduktionen,
är det inte heller någon diskussion örn. Eftersom utskottsmajoriteten
här endast uttalar en rekommendation, tycker jag, att man inte skulle
behöva ödsla så synnerligen mycket tid på saken. Själv inser jag, att man inte
offentligen kan i alla detaljer diskutera spörsmål, som sammanhänga med prissättningsåtgärder
för att reglera marknaden i ett känsligt ögonblick. Jag förstår
också, att det är nödvändigt, att detta belopp användes på ett sådant sätt,
att det på bästa sätt kommer folkförsörjningen i stort sett till godo. Detta skall
rara det vägledande. Men när nu utskottsmajoriteten har tilltrott sig att göra
detta uttalande, ligger bakom det att utskottsmajoriteten väl är medveten örn
att den mesta fläskproduktionen sker i Skåne, men också vet, att småbrukarna
främst äro fläskproducenter och i mindre mån producera storboskap. Detta är,
vad som egentligen skiljer oss åt. En småbrukare kan ju sälja rätt många grisar
per år, under det att det är långa intervaller mellan de tillfällen, då han
säljer storboskap. Jag tycker inte, att vi skola leka blindbock här, utan rent ut
säga, vilken tanke som ligger bakom, men jag kan inte förstå, att utskottsmajoritetens
skrivsätt på något sätt skulle binda Kungl. Majit i annat avseende
än att Kungl. Maj :t prövar dessa saker ytterligare och överväger, huruvida
man med hänsyn till försörjningsläget kan tillmötesgå de intressen, som
jag har gjort mig till talesman för. Om det befinns, att man måste gå andra
vägar för användning av dessa pengar i syfte att bäst tillgodose marknadens
krav, är det självklart, att Kungl. Majit skall ha fria händer att göra det. I
den diskussionen vill jag inte deltaga. Där tilltror jag mig inte att kunna
fälla något tillförlitligt omdöme.

Jag ber, herr förste vice talman, att med denna korta motivering få yrka bifall
till utskottets förslag.

Anslag till
prisreglerande
åtgärder
på jordbrukets
område.
(Forts.)

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: För att förebygga varje missförstånd
vill jag säga, att jag inte yttrat mig om vare sig vad utskottet har skrivit
eller reservationen, utan vad jag har yttrat mig om är den prognos, som herr
Henry Johansson gjorde, och om olika orsaker till alt utvecklingen blev som
den blev.

Herr von Heland: Herr talman! Även jag vill med tillfredsställelse konstatera,
att det inte råder någon tvist örn sjumiljonersanslaget, utan att tvisten

gg Nr 13. Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Anslag till pr isregler ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
bär i stället gäller marknadsregleringen. Det tyelrs ^inte heller vara någon
tvist om att man skall stödja prisdifferentieringen på mjölk eller örn fraktbidragen,
utan tvisten tycks gälla fläsket kontra köttet. Jag kan instämma
med herr Johanisson, när lian här framhåller den stora betydelsen av att man
stödjer fläskproduktionen. Icke minst slakterierna lia ju nogsamt kommit underfund
med svårigheterna av den för ringa fläsktillförseln, och kanske skulle
konsumenterna även vara glada åt en ökad fläsktillförsel. Men man måste
väl beakta, vad jordbruksministern här anförde, att man dock för närvarande
främst har att göra med foderfrågan. Det är därför jag ställt mig litet tvivlande
till örn det kan vara klokt, att utskottet ger en sådan rekommendation
till jordbruksministern, som föreslagits. Jag ifrågasätter, örn det inte vore
klokare, att jordbruksministern för att kunna smidigt rätta sig efter marknaden
får efter eget bedömande reglera frågan.

Vad köttet beträffar, instämde ju herr Johansson i att det kan vara klokt
att stimulera slakten med ett högre pris under sommarmånaderna, då det är
svårt att tillfredsställa konsumtionen. Jag har också den uppfattningen, att
detta måste beaktas. Då kommer jag in på en fråga, som inte har berörts här,
och det är egentligen för den sakens skull jag har begärt ordet. Man kan kanske
säga, att den inte hör hit, men den gör det dock indirekt. Det är irågan
örn hur man överhuvud taget reglerar priserna och vad denna prisreglering
har för betydelse för tillförseln och för konsumenterna. Det är tidigare omvittnat
här i kammaren, att det rått ett fullständigt kaos på slaktdjursmarknaden,
detta kanske främst beroende på de åtgärder, som livsmedelskommissionen
vidtog tidigt förra året. Det är ett kaos, som har varit till förtret för
både producenter och konsumenter. Man har trott, att genom de kupongindragningar
och kupongtilldelningar, som livsmedelskommissionen nu vidtagit,
detta skulle rättas till, men jag vill här påtala, att förhållandena fortfarande
äro usla. Det pågår för närvarande en svartabörsliandel, som måste vara
otrevlig för såväl producenter som konsumenter. Den beror naturligtvis på
att man delvis lärt sig vägarna under den tid, då svårigheter rådde — under
strejken — och att man nu fortsätter att använda dessa vägar. Det synes
mig då märkvärdigt, att inte myndigheterna försöka med effektiva åtgärder
rätta till dessa förhållanden.

Nu vill jag omvittna, att det inom slakteriorganisationen är en skarp reaktion
mot den ordning som råder. Vi anse att största felet ligger, i att det
fastställts partipriser på slaktade varor, men icke på levande djur. .Detta
möjliggör en handel, som är osund, ty örn man vill betala mer än partipriset
för slaktade djur, så kallar man den vara man köper, för levande djur. Inom
organisationerna har därför till och med övervägts, att man skulle sluta upp
med att slakta. Även våra slakteriföreningar skulle alltså övergå till att
handla med levande djur för att på det sättet kringgå de fastställda priserna
på slaktade djur. Nu ha i stället våra organisationer begärt, att man skulle
slopa maximipriset på slaktdjur. Detta kan inte leda till någon uppskörtning
av konsumenterna, ty genom normalpriserna för minuthandeln med kött finns
ändå en ur konsumlenternas synpunkt tillräckligt effektiv kontroll. Det enda
som kan tänkas ske blir egentligen, att man får bättre möjligheter att motverka
den osunda, handel, som nu förekommer.

Jag skulle bär vilja framställa den frågan: vad är det för skäl till att
man inte får bort dessa partipriser, som givit upphov till de svårigheter, vi
lia? Jag vill inte ställa den frågan till jordbruksministern, därför att jag
anar vilken inställning han har, men jag kan ställa den till dem som jag
åtminstone vet ha motarbetat en ändring av bestämmelserna. Jag beklagar
på det livligaste, att herr Bergvall är ledamot av andra och icke av första

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

87

Anslag till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
kammaren, ty hade vi varit i samma kammare, skulle jag ha riktat frågan
direkt till honom. Men det är ju möjligt att jag kan få svar på min fråga
av herr Johansson i livsmedelskommissionen.

Ja, ärade kammarledamöter, det är ju så att man inte vet örn man skall
bli arg eller skratta, när man till och med i dagspressen kan få läsa örn
hur ett slakteribolag i sin styrelseberättelse beklagar, att man fått så liten
vinst på sin rörelse i år, därför att man varit tvungen att betala väldiga
överpriser på varorna för att få fram dem. Man erkänner alltså öppet, i tidningarna
och i sin styrelseberättelse, att man beter sig olagligt, och detta får
ändå fortgå.

Jag har med mitt anförande velat få in i riksdagens protokoll ett svar från
någon här i kammaren på min fråga, varför man icke tillgriper utvägen att
genom ändrade bestämmelser örn partipriserna sanera slaktdjurshandeln, så
att i dag ej blott blir en diskussion örn vad man kan nå i samband med fördelningen
av de 7 miljoner kronorna.

Med vad jag här har sagt, herr talman, har jag dessutom i själva sakfrågan
velat framhålla, att det säkerligen vore klokt att anförtro den inarknadsreglerande
prissättningen åt jordbruksministern, som ju vid de aktuella
tillfällena kan bedöma dessa frågor, och det är därför, herr talman, som jag
för min del kommer a,tt rösta med reservationen, som inte ger några rekommendationer
i det hänseende det här gäller.

Herr Johansson, Hellry: Herr talman! Jag blev något förvånad över de
förhoppningar, som herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
hyste om att det, därest icke något uttalande från riksdagens sida gjordes,
skulle vara möjligt att hemlighålla datum för en eventuell prishöjning på
den ena eller andra artikeln. Jag tror knappast att det kan vara möjligt att
hemlighålla en sak som denna, sedan slakteriförbundet har fått ärendet på
remiss och skickat sitt yttrande icke endast till livsmedelskommissionen, utan
också till sina tidningar. I själva verket är det väl också på det sättet, att
denna sak har diskuterats i mycket vidsträckta kretsar alltsedan förslaget
framkom. Detta förslag gick för övrigt ut på att man skulle stödja nötkreatursslakten
under de egentliga sommarmånaderna, och det är således ingen
som behöver sväva i tvivelsmål örn hur saken skulle komma att utveckla sig,
därest ej något uttalande från riksdagens sida gjordes.

Däremot är det ju möjligt att omedelbart subventionera fläskpriset, och
det har mitt förslag från början tagit sikte på. Örn kamrarna i dag besluta
uttala sig för en sådan subvention, kan den sättas i verket redan i nästa
vecka. Ett sådant beslut skulle icke kunna åstadkomma skada på något sätt
eller medföra luckor i tillförseln, något som en höjning av priset på nötkött
ovillkorligen komme att göra och som jag i mitt första anförande yppade
^starka betänkligheter mot.

Det är ju utan vidare klart, herr statsråd, att vår fodersituation är sådan
att vi nu lia skäl att vidtaga de mest rigorösa restriktioner för att få fodret
att räcka till. Men är det då riktigt klokt att behålla kreaturen under stallperioden
och därmed tvingas göra slut på ej blott våra fodersädstillgångar
utan också vårt kraftfoder för att sedan, när sommaren stundar och man
skulle kunna släppa ut djuren på bete, i stiillet slakta ut dem på det sätt,
som detta förslag faktiskt innebär? Ett bifall till den linje, jag har tänkt
mig, kan däremot på intet sätt äventyra vår nuvarande foderstatus, eftersom
avsikten ju icke på något sätt är att premiera uppfödandet av tunga grisar.
Få vi sedan en dålig fodersädsskörd i år, blir ju situationen utan vidare
den, att vi ej lia råd att behålla vare sig nötkreatursstammen i dess nuva -

88

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Anslag till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
rande omfattning eller gasproduktionen, liksom ej heller den hönsstam, vi
nu ståta med. Jag vill alltså understryka, att en subventioner ing av fläskpriset
inte inverkar ogynnsamt på våra fodertillgångar just nu.

Sedan riktade herr von Heland en fråga, inte direkt till mig men till den
det vederbör. Han ville veta, varför man icke vidtar åtgärder för att åstadkomma
en sanering av de förhållanden, som sedan en tid ha existerat på
slaktdjursmarknaden. Herr von Heland påstår, att det råder ett verkligt kaos.
Jag medger att det under vintern uppträtt en hel del bekymmersamma symtom
i fråga örn de påtalade priserna, men det är ju förnämligast här i Stockholm
och i stockholmsorten som sådana tendenser ha kunnat spåras; för landet
i dess helhet äro förhållandena åtminstone inte sådana, att man kail
säga att de äro kaosartade. Frågan örn vilka åtgärder som skulle vara möjliga
och lämpliga har varit föremål för mycken diskussion. Jag har icke
varit motståndare till någon av de åtgärder, som förts på tal i denna diskussion,
och jag vill nämna, att man under de sista dagarna kommit fram till
vissa riktlinjer.

Det är väl som sagt förnämligast i Stockholm och stockholmsorten som
tråkigheterna ha inträffat. Jag försvarar inte sådant på något sätt, men när
herr von Heland är bekymrad för att ett stockholmsföretag i sin årsberättelse
öppet omtalar, att man haft ett dåligt resultat därför att man fått betala
överpriser, så vill jag ifrågasätta, fastän jag ej sett denna styrelseberättelse,
om där står att det är på kött- och fläskområdet man har betalat
överpriser. Det kan ju tänkas, att så har skett även när det gäller andra varor.

Herr Bondeson: Herr talman! Jag skall börja där den föregående talaren
slutade, då han nämnde något om att de överpriser, som tyvärr betalades, mest
skulle lia förekommit i Stockholm och stockholmstrakten. Jag ber att han inte
glömmer, hur det varit i hans egen stad: det var nog en av de svåraste nötterna
livsmedelskommissionen fått att knäcka.

Jag skulle gärna velat gå in i detaljdiskussion med herr Johansson beträffande
de säsongbetonade fluktuationerna i vår fläskproduktion och även när det
gäller priserna på smågrisar. Men en sak är klar: av betäckningsstatistiken
framgår, att utsikterna för fläsktillförseln under året icke äro så mörka som
man har trott. Speciellt under de båda närmaste kvartalen bör man kunna räkna
med en ingalunda dålig tillförsel. Tredje kvartalet sackar något efter, men
när jag nämner att siffran för december månad endast med cirka 11 procent
understiger medeltalet för åren 1935—1939, så förstår man att tillväxten av
vår svinstock för närvarande icke är dålig.

Någon av mina kamrater här i kammaren har varit överraskad över att jag
ställt mig på reservanternas linje, trots att jag är relativt stor producent av
fläsk — jag borde ju tänka på mig själv och den extra slant jag skulle kunna
få i kassan. Men såsom ledamot av styrelserna för både Sveriges slakteråförbund
och Föreningen skånska andelsslakterier känner jag alltför väl till den
här av flera talare omnämnda svåra bristen på nötkött under höstmånaderna.
Det bör ju vara livsmedelskommissionens uppgift att göra ransonerna så likvärdiga
som möjligt under hela året både i fråga örn nötkött och fläsk. När
vi då i slakteriorganisationerna veta, att svårigheterna i fråga örn nötköttet
äro störst under juli och augusti, som äro de bästa betesmånaderna, ha vi sagt
ifrån att man genom en extra premie på nötköttet under dessa månader bör
söka bemästra en eljest för varje år uppträdande brist i tillgången.

Herr Johansson yttrade i sitt sista anförande, att örn kamrarna i dag stanna
vid ett beslut örn subvention av fläskpriset med upp till 6 öre per kilogram, så
skulle det beslutet kunna effektueras ganska snart. Men fru Nordgren har i

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

89

Ansiag till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
sin reservation till livsmedelskommissionens skrivelse utgått från att subventionen
skulle avse återstående delen av regleringsåret. Regleringsåret, mina herrar,
slutar den sista augusti, och om riksdagen i dag skulle besluta örn skrivelse
till Konungen innebärande höjning av fläskpriset med 6 öre per kilogram
skulle alltså denna subvention komma att utgå under de närmaste 5 månaderna.
Medelproduktionen av fläsk är i Sverige ungefär 150 000 ton per år eller
12 500 ton per månad. Produktionen under 5 månader blir alltså 62 500 ton.
Utgifterna för denna subvention med 6 öre per kilogram bli då, mina herrar,
3 750000 kronor. Av de disponibla 7 000 000 kronorna skulle alltså något över
3 000 000 kronor återstå till frakt- och mjölkbidrag, men enbart mjölkbidragen
ha ju upptagits till 3 500 000 kronor. Fru Nordgren säger i sitt yttrande,
att 2 300 000 kronor skulle anslås för fläsksubventionen, men detta är endast
ungefär 60 procent av vad som går åt. Jag ställer alltså den frågan till herr
Johansson, varifrån pengarna att subventionera ett ökat fläskpris under dessa
5 månader skola tagas.

Och vad värre är: denna subvention kommer att leda till en rasning. under
tiden före den sista augusti. Vi veta att producenten inför en svinräkning är
.angelägen örn att hålla så många svin som möjligt, ty det är på basis av svinstockens
storlek han får sin fodertilldelning fastställd. Och vi minnas ryningen
till slakterierna i april månad i fjol. Då slaktades dag och natt, och
till sist hade vi nästan inte möjligheter att tillvarataga fläsket.^ vi hade icke
kylin rättningar i tillräcklig utsträckning, vi kunde ej salta ner så mycket som
tillfördes, och ännu mindre kunde vi röka överskottet. Vad som inträffade i
april i fjol när gränsen för högsta pris sänktes från 110 till 100 kilogram kan
också väntas inträffa under tiden före den sista augusti. Högsta pris är i dag,
mina herrar, 2 kronor 26 öre per kilogram, och det betalas för grisar som väga
mellan 72 och 100 kilogram slaktad vikt. Vid högre vikt blir det 18 öres avdrag
per kilogram. På samma sätt som sänkningen av viktgränsen för högsta
pris ställde oss i en svår situation kan det väntas att vetskapen örn att subventioneringen
med 6 öre per kilogram upphör efter den sista augusti kommer
att medföra en stark rasning till slakterierna.

Jag har alltså ställt mig på reservanternas linje, därför att jag anser det
bättre att vi söka sörja för en så jämn tilldelning som möjligt till svenska folket
av såväl det ena slaget födoämnen som det andra. Fläskproduktionen hör
till de allra viktigaste områdena, och jag frågar: hur blir läget där efter den
sista augusti, då subventionen är borta?

Herr Johansson, Henry: Herr talman! Jag begärde ordet bara för att som
hastigast bemöta den siste ärade talaren då han ifrågasätter, örn pengarna skola
räcka till. Det är tydligt att vi ej ha något tillförlitligt material att bygga
våra kalkyler på, utan det enda vi kunna lita till är betäckningssiffrorna. Till
grund för vår fläsktillförsel från den första april till den sista augusti i år ligga
då betäckningssiffrorna 13 månader tidigare, och det visar sig att vi där i
runt tal ha 76 000 betäckningar att bygga på. Med ett medelutfall av 7,52 per
betäckning går det lätt att räkna ut, vilken svinstam vi ha. Emellertid är utfallet
icke detsamma under olika årstider, och jag har räknat med att medelutbytet
per betäckning stannar vid 6 under de terminer, som ded nu är fråga
örn. Från de utgångspunkterna komma vi fram till ett utbyte av 456 000 grisar.

Sedan är det den stora frågan, hur stort antalet hushållsgrisar är. Först då
den frågan är besvarad, kunna vi säga hur många som komma fram till den
reglerade handeln. Men varken herr Bondeson eller jag är mäktig att i dag
säga någonting om den saken. Man kan försöka se efter, hur stor heinslakten
var under motsvarande period åren före, men det visar sig att siffrorna varie -

90

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Anslag till prisreglerande åtgärder pä jordbrukets område. (Forts.)
ra så starkt, att de ej kunna tjäna till ledning. År 1942 var hems läkten mycket
stor. Det sätter jag i samband med de dåliga priserna, som man då talade så
högljutt om. År 1943 var hemslakten mindre än år 1942 och år 1944 ännu
mindre, antagligen till följd av att man ela fick ett gott utbyte av sin produktion
; man var villigare att sälja under de förhållandena.

Jag är emellertid övertygad om att pengarna skola räcka till den subvention,
som skulle komma att utgå under resten av produktionsåret, och jag vågar till
och med tro, att man skulle kunna öka den från 6 till 8 öre per kilogram.

Herr Bondeson: Herr talman! Det är inte dåligt gjort av herr Johansson
att tro sig kunna öka subventionen från 6 till 8 öre per kilogram; det borcle
ju animera mig än mer att gå på utskottets linje och speciellt den av herr
Johansson inom livsmedelskommissionen avgivna reservationen.

Jag anser att det är starkt i underkant, när herr Johansson räknar med en
till slakt framförd produktion av 6 grisar per betäckt sugga, men även örn vi
utgå från det siffermaterial, herr Johansson här har anfört, och räkna med en
subvention av 6 öre per kilogram, komma vi fram till en merutgift av 3,4 miljoner
kronor. Detta är ju redan 1,1 miljon kronor över fru Nordgrens siffra,
och därför förvånar det mig att herr Johansson nu kan bjuda 8 öre.

Den allra senaste statistiken, nämligen räkningen den 16 oktober 1944, har
jag alldeles färsk i minnet, därför att jag talade örn den vid Svenska svinavelsföreningens
årsmöte i går. Beträffande hushållsgrisarna föreligger en nedgång
med något över 10 procent under sista året. Anledningen är givetvis den
starka tillförseln av fläsk på marknaden sedan april månad år 1944, som
gjorde att svenska folket inte längre animerades att hålla hushållsgrisar. Siffran
för slaktade hushållsgrisar har varit uppe i, örn jag minns rätt, 580 000''
stycken per år (1943), men är nu för det sista året nere i ungefär 550 000
stycken, och för det år som kommer torde den bli ännu lägre. Jag anser det
beklagligt, att inte svenska folket fortsätter med att föda upp hushållsgrisar.
Som herr statsrådet sade, behöver det icke ske med de 39 kilogram kraftfoder,
som nu utgör tilldelningen per månad, utan det kan ske på många andra sätt.
Visserligen är det förbjudet att utfodra potatis, men det finns dock avfall — potatisskal
etc. — som dessa grisar kunna leva på.

Men jag skall inte fortsätta denna debatt; vi ha talat länge nog örn saken.
Jag ber endast att än en gång få hemställa om beslut i enlighet med reservationen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar,
att i avseende på det under behandling varande utlåtandet yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas med godkännande av utskottets motivering,
dels ock att kammaren skulle godkänna den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan
med godkännande av utskottets motivering vara med övervägande ja
besvarad.

. Herr Tjällgren begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 11
med godkännande av utskottets motivering, röstar

Ja;

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 10.

91

Anslag till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intägt sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att etter särskilda
uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta lör nejpropositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr förste vice talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens
resultat, verkställdes härefter votering medelst, omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —70;

Nej — 47.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Herr statsrådet Gjöres avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 241, angående anslag till Statens sinnessjukhus: Avlöningar m. m.;

nr 242, angående anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens smnessjuk angående

olycksfalls- och sjukersättning av statsmedel till deltagare

i viss svensk hjälpexpedition till Tyskland; och

nr 249, angående godkännande av Sveriges anslutning till ett mellan btorbritannien,
Amerikas förenta stater m. fl. länder träffat, den 5 augusti 194
i London undertecknat internationellt avtal rörande principerna för iortsattandet
av den samfällda kontrollen över handelssjöfarten.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 12, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag till viss försöksverksamhet för åstadkommande
av bättre fastighetsarrondering i Norrland.

Med tillstyrkande av Kungl. Ma.j:ts i proposition nr 22 framlagda förslag
hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt, att riksdagen matte

1) medgiva, dels att viss i utlåtandet omförmäld försöksverksamhet för
åstadkommande av bättre fastighetsarrondering i Norrland finge bedrivas i huvudsaklig
överensstämmelse med av utskottet tillstyrkta grunder, dels ock a
för verksamheten under budgetåret 1945/46 Hnge disponeras högst 1000 000
kronor av egnahemslånefonden, högst 150 000 kronor av fonden för premielån
till egnahemslåntagare samt högst 50 000 kronor av reservationsanslaget till
bidrag till inlösen av vissa byggnader vid utökning av ofullständiga jordbruk;

2) till Kostnader för viss försöksverksamhet för astadkommande av bättre
fastighetsarrondering i Norrland m. m. å tilläggsstat II till riksstaten för bil -getåret 1944/45 under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av dö Otiu

kr3)°å’ riksstaten för budgetåret 1945/46 under nionde huvudtiteln anvisa

a. till Kostnader för viss försöksverksamhet för åstadkommande av bättre
fastighetsarrondering i Norrland ett reservationsanslag av 70 000 kronor;

b. till Bidrag till genomförande av vissa arrondenngsatgärder i Norrland
ett reservationsanslag av 150 000 kronor.

Kungl Maj :ts av utskottet tillstyrka förslag innebar bland annat, att inom
vissa socknar'' i Västernorrlands och Norrbottens län skulle försöksvis igång -

Äng. åstadkommande

av bättre
fastighetsarrondering

i Norrland.

92

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Alif/, åstadkommande av bättre fastighetsarrondering i Norrland. (Forts.)
sättas en verksamhet, som åsyftade att inom området få tili stånd en lämplig
fastighetsarrondering. Verksamheten skulle stå under ledning av två särskilda
av Kungl. Maj:t utsedda lokala nämnder.

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat följande:

»I fråga örn riktlinjerna för försöksverksamhetens bedrivande har inom utskottet
uttalats tveksamhet örn lämpligheten av att för ändamålet tillskapa nya
organ, en lokal jordnämnd för vartdera försöksområdet. Särskilt i betraktande
av att jordanskaffning utgör en av huvuduppgifterna inom egnahemsväsendet
har det förefallit närmast böra ankomma på sistberörda organisation att
handha även den verksamhet som här avses, helst som egnahemslånemedel skola
kunna tagas i anspråk för jordköp vid arronderingsföretag. Med hänsyn å andra
sidan till att här är fråga örn en provisorisk anordning och de skäl i övrigt
som departementschefen anfört till stöd för den förordade organisationsformen
onekligen förtjäna beaktande, vill.utskottet ej heller i förevarande del motsätta
sig förslagets genomförande i annan mån än att utskottet vill förorda att beviljandet
av lån och bidrag för arronderingsföretag handhaves av vederbörande
egnahemsnämnd. Utskottet förutsätter därvid att egnahemsnämnderna behandla
låne- och bidragsärendena utan onödig tidsutdrägt och beakta angelägenheten
av att syftet med verksamheten uppnås. Emellertid bör detta ställningstagande
icke få föregripa en omprövning av organisationsfrågan framdeles, när
ett mera omfattande rationaliseringsarbete kan komma att övervägas.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Tjällgren och Jacob
Hansson, friherre Beck-Friis samt herrar Jonsson och Carlström ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade lydelse, reservationen visade. I reservanternas
förslag hade den nyss återgivna delen av utskottets motivering
avfattats sålunda:

»I fråga om riktlinjerna —----(lika med utskottet)----sig förslagets
genomförande. Emellertid bör detta---(lika med ritskottet)---

av 150 000 kronor.»

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! Det föreliggande förslaget
grundar sig på en framställning från den s. k. norrl andskommittén. Frågan
örn jordbrukets rationalisering har under de senare åren diskuterats från
många olika utgångspunkter. Om en sak äro väl ändå alla tämligen ense, nämligen
att man skall göra allt vad som överhuvud taget är möjligt för att få till
stånd en ordentlig arrondering av de olika fastigheterna, liksom man måste se
till att de jordbruk, som betraktas såsom varande självständiga eller som skola
helt sysselsätta innehavaren av jordbruket, erhålla en tillfredsställande areal.
Med hänsyn till den omfattande sönderstyckningen av fastigheterna i Norrland
och med hänsyn till att brukningsdelarna där oftast ligga utspridda på många
olika ställen har norrlandskommittén framlagt ett förslag om igångsättande av
en försöksverksamhet inom vissa områden i Norrland, där dessa förhållanden
äro särskilt framträdande. Avsikten är att i enlighet med bestående författningar
försöka att träffa överenskommelse med de olika jordägarna om
att genom ägoutbyte eller på annat sätt sammanslå sina brukningsdelar. Samtidigt
skall man alldeles självfallet, för den händelse någon jordägare vill överlåta
sitt jordbruk för att eventuellt skaffa sig ett annat som är bättre, försöka
få det tillfört en granne, så att arronderingen även med de sammanslagna delarna
kan bli något bättre.

Da detta förslag fran norrlandskommittén inom departementet övervägts, har
man diskuterat i enlighet med en reservation, som förelåg inom kommittén,
huruvida man borde, såsom propositionen föreslår, uppdraga denna verksam -

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

93

Äng. åstadkommande av bättre fastighetsarrondering i Norrland. (Forts.)
het åt en särskild nämnd eller en särskild delegation för de olika områdena eller
örn man borde överlåta en viss del av arbetet till egnahemsorganen i länen. Vid
prövningen av förslaget fann jag det mest ändamålsenligt, att denna försöksverksamhet,
då den inte berör landet i sin helhet utan är begränsad rätt väsentligt
till sitt område, bör ske efter de direktiv, som denna kommitté, vilken
fått i uppdrag att framlägga olika förslag, ger på grundval av vad den finner
vara värt beaktande för det norrländska näringslivet. Det förefaller mig då vara
riktigt — utskottet är ju därvidlag ense med Kungl. Majit med undantag av
två reservanter, som anse att egnahemsorganen skola ombesörja det hela — att
.arbetet med hänsyn till sin lokala karaktär bäst skötes av de nämnder, som
äro föreslagna i propositionen.

Utskottet avviker emellertid från propositionen på en punkt, nämligen när
det gäller finansieringen, d. v. s. beträffande frågan örn lån och bidrag till
denna försöksverksamhet. Då jag förmenat, att det vore riktigast att även denna
verksamhet handhades av dessa nämnder, som skola sköta hela verksamheten,
har det varit med tanke på att det bör bli så liten omgång som överhuvud
taget är möjligt. Det är självklart att även örn man, som utskottet föreslår,
söker begränsa egnahemsorganens befattning med saken till låne- och bidragsgivningen,
blir det väl många gånger på det sättet, att dessa organ, vilka
ha vissa linjer för egnahemsverksamheten i sin helhet att följa, enligt mitt
sätt att se komma att föra ett onödigt resonemang med såväl kommittén, som
har utredningen örn hand, som med dessa nämnder, vilka tillsättas för att
utföra försöksverksamheten. Det förefaller mig inte vara riktigt ändamålsenligt,
att man på det sättet förstorar en kommitté, som är tillräckligt stor förut.
Det är självklart att om egnahemsnämnden har en synpunkt på en fråga,
som rör detta försöksarbete, enligt de gängse regler, som den har att tillämpa,
kan kommittén ha en annan synpunkt. En uppdelning av arbetet på en myndighet
som egnahemsnämnden och den här kallade jordnämnden innebär ett
divisionsansvar där till sist bådadera frånhända sig ansvaret. Beträffande lånet
kan det ju inte behöva ifrågakomma, men det kan råda en avvikande mening
beträffande lösen av byggnader eller vissa kostnader för arronderingen —
lantmäteriförrättningar och det ena med det andra. Det förefaller mig då som
örn det, för den händelse egnahemsnämnden skall stå som den penningförvaltande
myndigheten i detta ärende, blir ett resonemang mellan, jag skulle vilja
säga, en myndighet, som har sin uppgift att fylla, och en kommitté, som är tillsatt
för detta speciella uppdrag, och det kan ju åtminstone inte påskynda, utan
snarare fördröja saken. En hel del skriftväxlingar och överläggningar bli nödvändiga
mellan kommittén och egnahemsnämnden, vilket ju inte kan underlätta
utredningen utan snarare försvårar densamma. Det är med utgångspunkt från
detta resonemang man inom departementet följt den vägen, att även bidragsoch
långivningen bör handhavas av de särskilda jordnämnderna. Örn kommittén
efter mycket noga övervägande kommit till en bestämd uppfattning i en fråga,
kan det alltså komma att skära sig i uppfattningarna mellan en myndighet och
en kommitté, och det förefaller mig mindre ändamålsenligt, att kommittén
antingen skall taga direktiv av en myndighet eller att denna myndighet skall
taga direktiv av en kommitté, som utreder frågan.

Av denna anledning vill jag uttala den meningen, att det för att minst frik1
tionsfritt och lättast genomföra verksamheten skulle vara lyckligast om propositionen
i detta fall följdes i sin helhet, såsom vissa reservanter föreslå.

Friherre Ileck-Friis: Herr talman! Eftersom jag tillsammans med fyra
andra ledamöter av jordbruksutskottet har reserverat mig beträffande moti -

94

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Äng. åstadkommande av bättre fastighetsarrondering i Norrland. (Forts.)
veringe!! i den föreliggande frågan, vill jag med några få ord framhålla vari
skillnaden mellan utskottsmajoritetens ståndpunkt och reservanternas ligger.

För att handha försöksverksamheten — det gäller ju att åstadkomma rationalisering
och bättre fastighetsarrondering i Norrland — har såväl norrlandskommittén
som jordbruksministern föreslagit, att helt nya organ, lokala
jordnämnder, skulle inrättas. Vi reservanter dela denna uppfattning. Det är ju
här bara fråga örn en provisorisk anordning för en försöksverksamhet, och då
tror jag det är lättare att få fram snara och vägledande resultat, örn en fristående
organisation helt handhar uppgiften.

Skola, egnahemsnämnderna, som utskottsmajoriteten föreslagit, delvis inkopplas,
kan man nog inte undgå onödig tidsutdräkt. Egnahemsnämnderna äro
ju redan förut så belastade med arbetsuppgifter.

Det är ju möjligt att försöket kommer att ge vid handen, att bästa lösningen
till slut blir, att egnahemsnämnderna helt få taga hand även om denna verksamhet,
men vi reservanter ha ansett, att man under försöksstadiet inte bör gå
den vägen, inte ens vad beträffar beviljandet av lån och bidrag. Vi lia med
vår reservation velat tillkännage, att vi helt dela riorrlandskommitténs och departementschefens
uppfattning i denna fråga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till herr Tjällgrens m. fl. reservation.

I friherre Beck-Friis yttrande instämde herr Hansson.

Herr Jonsson: Herr talman! Efter de båda anföranden, som nu hållits, kan
jag fatta mig kort. Jag vill fästa uppmärksamheten på att det förslag, det
här gäller att söka realisera, ju är avsett att vara ett provisorium och ett
försök. Under sådana förhållanden har norrlandskommittén ansett det riktigt,
att man söker att få organisationsformen sådan, att man verkligen kan nå det
syftemål man vill åstadkomma med densamma.

Vad avser man då att vinna med den föreslagna jordnämnden och med försöksarronderingen? Som

det redan framhållits i debatten, är jordsplittringen relativt stor inom
vissa delar av landet och då främst i Norrland och Dalarna. Även örn de
tänkta åtgärderna inte helt kunna lösa den stora fastighetsbildningsfrågan, äro
de att betrakta såsom ett led i strävandet att underlätta den stora reformen på
fastighetsbildningens område.

Förslaget innebär, att man skall hålla sig inom den nuvarande jorddelningslagstiftningens
ram och att man skall på frivillighetens väg söka att komma
till rätta med problemet. Det betyder alltså, att den jordnämnd, som föreslås,
skall upptaga förhandlingar med de olika jordägarna inom de föreslagna områdena
och undersöka, möjligheten att på frivillighetens väg och inom ramen
för nu gällande fastighetsbildningslagstiftning förmå jordägarna att åstadkomma
en bättre arrondering av jorden genom utbyten och även genom inköp
av jord. Denna nämnd kommer säkerligen att mota stora svårigheter. Många
jordbrukare äro ju rätt konservativa. De äro svåra att träffa överenskommelse
med, och därför kommer det säkerligen att krävas av denna nämnd, att
den på ett effektivt sätt kan fullgöra sitt uppdrag. Därför ser jag en fara i det
förslag, som här framlagts från utskottets sida, nämligen förslaget, att man
skall dela upp verksamheten mellan denna jordnämnd och egnahemsnämnden.
Jag har den uppfattningen, att jordnämnden, om den verkligen skall göra
någon nytta och nå positiva resultat, måste vara underhandlingsduglig. För
att den skall bli det dräves, att den också skall kunna stå för sitt ord, att den
vet hur långt den kan gå. Den kommer säkerligen att möta många olika problemställningar,
och då gäller det för den att verkligen också kunna anpassa

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

95

Äng. åstadkommande av bättre fastighetsarrondering i Norrland. (Forts.)
sin bidrags- och långivning därefter för att söka påverka jordägarna till utbyte
av ägor eller andra åtgärder för att få till stånd en bättre arrondering
av jorden inom de områden — det gäller även skogen — som här äro föreslagna.

Yar och en som sysslat något inom det fackliga livet vet, att det brukar
gå lättare att komma till uppgörelse, örn man kan göra upp^ vid bordet, så
att man inte behöver säga: detta är vårt förslag, men vi måste underställa
det en annan myndighet, innan det är fullt giltigt. Jag tror, att den metod,
som visat sig framkomlig inom fackföreningsvärlden, nämligen att man gör
upp vid bordet, också skall visa sig vara effektiv, när det gäller för denna
jordnämnd att komma till rätta med sin uppgift.

Örn man ser saken ur ekonomisk synpunkt, förefaller det mig som örn det
skulle finnas möjligheter att få ledamöter i denna nämnd, som med samma
omtanke och med samma sparsamhetsintresse skulle handha denna sin uppgift
som en egnahemsnämnd, och därför synes mig en sådan anordning där
jordnämnden har beslutanderätten inte medföra några risker ur ekonomisk synpunkt
men väl fördelar ur effektivitetssynpunkt, varför jag, herr talman, ber
att få yrka bifall till den av herr Tjällgren m. fl. vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr Näslund: Herr talman! Efter det att både statsrådet och chef en för
jordbruksdepartementet och två av reservanterna talat för reservationen i det
föreliggande ärendet, kan det ju vara lämpligt att även utskottsmajoriteten
får ge sin mening till känna.

Här har med utomordentlig vältalighet, senast av herr Jonsson i Fjäle, uttalats
hur nödvändigt det är med ett särskilt organ för denna försöksverksamhet.
Utskottsmajoriteten har också accepterat denna tankegång,_ ehuruväl
nog många av utskottsmajoritetens ledamöter hysa den uppfattningen, att
egnahemsnämnderna nog skulle kunna handha även denna verksamhet, men
ä la bonne heure — för att vi inte skola misstänkas lägga hinder i vägen
för nytt och friskt blod på ett område, då man kan vinna ett gott resultat,
vilja vi inte ställa oss avvisande till tanken på ett nytt särskilt organ. Men
när det blir fråga örn vem som skall handha långivningen och den kamerala
verksamheten tycka vi det är ologiskt att lägga det i händerna på ett organ,
på vilket man ställer så stora förhoppningar som man här gör, för att sedan
överlåta det förvaltningsekonomiska ansvaret på egnahemsnämnderna,. Det är
där vi skilja oss. Vi tycka, att denna ståndpunkt är oriktig. Jag måste säga, att
örn norrlandskommittén tagit konsekvenserna av sitt ståndpunktstagande,
skulle den naturligtvis också föreslagit, att de lokala jordnämnderna skulle
svara för sin kamerala verksamhet, men det har man inte velat göra. Man
säger att det blir billigare örn egnahemsnämnden sköter örn de rent kamerala
uppgifterna.

Det är på denna punkt, herr talman, som meningarna gå isär, och jag kan
inte låta mig övertygas örn att det är lämpligt, att riksdagen fattar ett beslut,
innebärande att ett organ skall handha bidrags- och långivningen men sedan
vara skilt från det hela och att det skall överlåtas åt ett annat statligt organ
att bära det ekonomiska ansvaret för att denna bidrags- och långivning av
låntagarna skötes på ett riktigt sätt. Denna tankegång ligger bakom utskottsmajoritetens
förslag, och jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Velander: Herr talman! Det var mycket intressant att lyssna till
herr Näslund; man väntade sig ju, att han såsom representant för utskotts -

96

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Ang. åstadkommande av bättre fastighetsarrcmdering i Norrland. (Forts.)
majoriteten skulle ange skälen för dess ståndpunkt. I utskottsutlåtandet finns
det nämligen, som väl herrarna uppmärksammat, inte ett ord till motivering
för att utskottet på den här diskuterade punkten avvikit från den kungl,
propositionen. Herr Näslunds skäl var emellertid inte så övertygande. Det
var, såvitt jag förstod, blott ett enda, och det var, att det måste vara inkonseqvent,
att jordnämnden skall fastställa lån och bidrag i anslutning till
ifrågavarande försöksverksamhet, när sedan ansvaret för denna långivning
och denna bidragsgivning skall överlåtas på egnahemsnämnden. Det förhåller
sig emellertid inte alls på det sättet; det finns ett otvetydigt uttalande,
att dessa lån och dessa bidrag skola redovisas, räkenskapsmässigt och i andra
hänseenden, särskilda för sig. Det är därför alldeles klart, att det blir jordnämnden,
som kommer att få uppbära ansvaret för de ekonomiska konsekvenserna.
av den låne- och bidragsgivning, som jordnämnden kommer att ombesörja,
och inte egnahemsnämnderna. Har herr Näslund sålunda inte något
annat skäl för sin ståndpunkt, måste denna, såvitt jag kan förstå, vara mycket
lösligt grundad.

Man kan fråga sig, huru föreliggande förslag kommer att verka. Jo, sedan
jordnämnden efter upprepade undersökningar samt överläggningar med intressenterna
exempelvis i ett större skifteslag kommit fram till en plan, som
jordnämnden kan rekommendera och som de olika intressenterna anse sig
kunna reflektera på, är det kanske ändå någon av dem som säger, att han
för att han skall kunna vara med därom — för inlösen av visst område eller
för genomförande av visst jordbyte •— behöver så och så mycket pengar och
efterlyser, var han skall ta dem ifrån. Det kan vidare vara fråga örn ersättning
för byggnader eller det fall att en fastighetsägare ställer sin fastighet
helt till förfogande för inlösen i och för uppdelning på ett visst antal andra
fastigheter för en lämplig arronderings genomförande. Då skall inte jordnämnden,
menar utskottsmajoriteten, som har planlagt det hela och som känner
till förhållandena i detalj, kunna bevilja erforderliga bidrag eller lån,
utan den skall på sin höjd kunna säga, att den är beredd att hos egnahemsorganen
rekommendera en låne- och bidragsgivning efter de och de grunderna.
Så går ärendet till egnahemsnämnden. Egnahemsnämnderna ute i länen lia
många och omfattande uppgifter. De äro därför mycket arbetstyngda, och
det är inte säkert, att de äro i tillfälle att taga hand om ett ärende med
ens, utan det blir vilande någon tid. Under tiden kunna några av intressenterna
i företaget ha blivit ångerköpta —- de ha börjat reflektera vidare och
kommit till det resultatet, att de kanske inte ha så stort intresse av saken —
och så stjälps det hela. Det kan inte vara riktigt, att det skall kunna gå
till på det sättet.

Vidare betyder väl denna låne- och bidragsgivning, ifall den lägges hos
egnahemsnämnderna, att dessa därigenom sättas i tillfälle att taga ställning
till huruvida enligt deras uppfattning jordnämndens åtgärder ha varit behöriga
eller inte. Detta är en ganska allvarlig sak. För att det skall bli en
verklig prövning i det hänseendet måste förutsättas, att egnahemsnämnden är
lika informerad som jordnämnden. Det kan man dock näppeligen räkna med.
Man kan inte heller förutsätta, att egnahemsnämnderna i dessa fall representera
någon större sakkunskap än jordnämnderna, ty jordnämnderna få ju
denna verksamhet som sin speciella uppgift, och man måste utgå ifrån att de
komma att nedlägga största möjliga intresse för att fullfölja den uppgiften.
Då kan det inte vara riktigt, att det resultat, till vilket de kommit, skall
kunna omintetgöras av egnahemsnämnden.

. Man kan för övrigt efterlysa, var ansvaret för denna låne- och bidragsgivning
kommer att ligga, för den händelse egnahemsnämnderna i sista hand

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

97

Äng. åstadkommande av bättre fastighetsarrondering i Norrland. (Forts.)
tilläggas avgörandet. Ja, då säger givetvis jordnämnden: »Eftersom det är
egnahemsnämnden som har prövat ärendet, har inte jordnämnden ansvaret
därför.» Egnahemsnämnden kan säga: »Vår prövning är endast formell. Vi
vilja inte heller uppbära ansvaret för det här.» Jag misstänker, att sådana
resonemang kunna komma att föras, och det måste därför vara på sin plats,
att saken ordnas så, att man har klart för sig vem som är den ansvariga
myndigheten i hithörande sammanhang.

Man kan också resa det spörsmålet, huruvida man har utsikter att kunna
förvärva de lämpligaste personliga krafterna till jordnämnderna för deras
verksamhet, för den händelse de inte få en självständigare ställning än att
egnahemsnämnd kan dra ett brett streck över deras olika förslag. Jag skulle
tänka mig, att, örn en jordnämnd utsättes för någonting sådant som att den
i ett eller annat fall desavueras av egnahemsnämnden, intresset från jordnämndens
sida inte blir så starkt i fortsättningen. Jag utgår sålunda ifrån
att den linje, vilken man här väljer, kommer att ha en utomordentlig betydelse
för själva verksamheten och det resultat, som man genom den vill utvinna.

Herr Näslund sade någonting örn att det var en oformlighet, att ett organ
beviljar lån och bidrag och att ett annat organ har att sköta dessa lån —
således att avge redovisning för eller, örn man så vill, handha förvaltningen
av dem i fortsättningen. Jag skulle tro, att det finns många sådana exempel
på statsförvaltningens område, och att den synpunkten, förefaller det mig,
knappast kan giva anledning till någon tvekan vid ställningstagandet här
i dag.

Jag skulle sålunda, herr talman, såsom norrlänning och med hänsyn till
den betydelse, som den föreslagna försöksverksamheten kan förutsättas få
just för Norrland och förhållandena i Norrland, vilja rekommendera kammaren
att biträda den reservation, som avgivits av herr Tjällgren m. fl. Örn utskottet
hade intagit den ståndpunkten, att hela denna verksamhet skulle anförtros
egnahemsorganen och inte det enligt propositionen avsedda nya organet,
jordnämnden, skulle jag för min del ha kunnat vara med örn att resonera
örn den saken. Det hade varit en åtminstone logiskt sett riktig linje. Då hade
egnahemsorganen haft att taga initiativ till samt att bedriva och fullfölja
hela verksamheten, men nu skall egnahemsnämnden inte alls syssla med denna.
Egnahemsnämnden har för närvarande inte ens personal för ändamålet — beträffande
Norrbottens och Västernorrlands län skulle jag tro. att egnahemsnämnderna
exempelvis sakna företrädare för lantmäteriteknisk sakkunskap.
Det hade väl dock gått att utrusta egnahemsnämnden med sådan sakkunskap,
ifall man hade funnit, att verksamheten bort anförtros densamma, men sedan
även utskottsmajoriteten gått in för inrättande av en jordnämnd, måste det
vara en betänklig sak, åtminstone med mitt sätt att se, att koppla in egnahemsnämnden
såsom i sista hand låne- och bidragsgivandc.

Herr Tjällgren: Herr talman! Det är redan så mycket sagt i denna fråga,
att det ju kan förefalla onödigt att taga till orda — jag skulle naturligtvis
kunna inskränka mig till att instämma med en del av de talare som förut yttrat
sig — men jag vill ändå säga ytterligare några ord.

Man kan säga, att här föreligga tre olika linjer —- först det av utskottsmajoriteten
förordade förslaget, vilket går ut på, som här sagts flera gånger, att det
skall tillsättas en särskild nämnd, kallad jordnämnden, med uppgift att handha
själva förrättningarna. Egnahemsnämnderna skulle sedan sköta om utbetalningar
och beviljande av dels direkta anslag och dels lån.

För det andra föreligger den reservation, som jag jämte några andra ledamöter
av utskottet står för, i vilken vi föreslå, att riksdagen skall bifalla Kungl.

Första kammarens protokoll 1045. Nr 13. J

98

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Äng. åstadkommande av bättre fastighetsarrondering i Norrland. (Forts.)
Maj:ts proposition samt att den s. k. jordnämnden skall handha såväl själva
förrättningarna som utbetalningen av pengar och beviljande av lån.

En tredje linje följer den reservation, som är avgiven av herr Jacobson i Vilhelmina
och herr Jonsson i Järvsand, där man gått in för att egnahemsnämnderna
skola ha hand om hela den ifrågavarande verksamheten.

Örn jag skall bedöma dessa tre olika linjer, naturligtvis närmast från mina
synpunkter, förefaller den linje som dragits upp av utskotl smajoriteten vara
den minst lämpliga. Jag ansluter mig givetvis till den linje, som vi förordat
i vår reservation, ty jag tror i likhet med vad som sagts här tidigare, att det
inte kan vara lämpligd att dela upp denna anordning på två institutioner eller
myndigheter. Det kommer, såsom också jordbruksministern framhållit, otvivelaktigt
att bli komplikationer mellan å ena sidan jordnämnden och å andra sidan
egnahemsnämnden. Det kan man inte komma ifrån — de äro ju människor
även de som tillhöra dessa nämnder.

Vad beträffar herr Jacobsons i Vilhelmina och herr Jonssons i Järvsand
reservation, måste jag säga, att jag skulle hellre ansluta mig till den linje, som
där uppdrages, än till utskottsmajoritetens förslag, ty då blev det ju i alla fall
endast en myndighet, som skulle handha dessa frågor, och det måste ur de synpunkter,
som tidigare angivits, vara att föredraga. Men denna utväg finner jag
inte vara riktigt lämplig av den anledningen att man då måste tillsätta särskild
arbetskraft hos egnahemsnämnderna. De ha inte tillräcklig personal för att
jämte sina övriga åligganden kunna utföra även detta uppdrag. Och skulle
man anställa nya tjänstemän där, låt vara att det endast skulle vara ett provisorium,
är det väl ganska sannolikt, att det skulle bli svårt att efter någraår
utan vidare entlediga dessa. Då finge man försöka att på ett eller annat
sätt låta dem stanna i statens tjänst.

Jag tror därför, kort sagt, att den linje, som har förordats i den av mig med
flera avgivna reservationen och som sammanfaller med Kungl. Maj:ts proposition
i ämnet, är den lämpligaste, och jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna reservation.

Herr Eriksson, Carl Edmund: Herr talman! Om jag inte minns fel, är detta
det första förslag som föranletts av norrlandskommitténs arbete. Som herrarna
finna, går förslaget ut på, att det skall tillskapas en särskild nämnd, jordnämnd,
för ombesörjande av den verksamhet propositionen avser. För min personliga
del har jag ansett det överflödigt att tillsätta en särskild nämnd för
detta ändamål. Det hade varit lämpligare att anförtro arbetet åt egnahemsnämnderna,
som redan under ett tiotal år ha sysslat med hithörande frågor och som
ha sakkunskap på området till sitt förfogande. På den punkten är jag fullkomligt
ense med herr Velander. Inom utskottet ha emellertid rått mycket delade
meningar. Det förslag som nu föreligger från utskottets sida ansågs vara av sådan
art, att man skulle kunna ena hela utskottet örn detsamma. Detta har dock
icke lyckats. Det gäller nu för mig, som biträtt utskottsmajoritetens förslag, att
redogöra för de skäl som för mig varit avgörande vid mitt ståndpunktstagande.

Vi ha i vårt land på det område som nu är i fråga en mängd olika låne- och
hjälpformer mer eller mindre inflätade i varandra. Det finns för samma skikt i
befolkningslagren ofta flera olika hjälpformer att välja på, och de hjälpsökande
ha ofta svårt att veta vilken hjälpform de skola begagna sig av. Misslyckas
det på ett håll, kan man ha möjlighet att vända sig till ett annat håll. Det råder
faktiskt ett fullkomligt virrvarr på området. Med anledning härav har
det igångsatts en utredning, som syftar till att sammanföra de olika hjälpformerna,
visserligen med en graderad skala men i alla fall så att det blir en smula
enhetlighet i det hela. Jag tycker för min personliga del, att det är oriktigt att

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

99

Ang. åstadkommande av bättre fastighetsarrondering i Norrland. (Forts.)
nu, omedelbart innan man kan vänta förslag från denna utredning, tillsätta
ytterligare en nämnd och på det sättet sätta nya klutar på gammalt kläde.

Anledningen till att jag — i olikhet med herr Velander och hans meningsfränder
— anser att egnahemsnämnden bör ha hand örn medelstilldelningen är
den, att egnahemsnämnden därvid får tillämpa i huvudsak samma grunder som
nämnden i övrigt tillämpar i sin verksamhet på hithörande område. Det torde
inte vara herrarna obekant, att det i vårt land finnes län, där hela detta arbete
är kartlagt och slutfört för vederbörande läns vidkommande. Riktlinjer finnas
uppgjorda för sammanslagning av ofullständiga jordbruk och möjligheter finnas
att erhålla bidrag till inlösning av byggnader som skola rivas. Där finnas
alltså möjligheter att nå samma mål som det nu föreliggande förslaget
syftar till. Då vi nu skola för samma grupp av människor få olika hjälpformer
med olika bedömningsgrunder, bör egnahemsnämnden få hand örn låne- och
bidragsgivningen. Departementschefen förklarar själv, att det självfallet kan
komma att råda delade meningar örn lämpligheten av en viss åtgärd. Herr Velander
framhöll, att man här bör ha ett organ som går sin egen fria väg och
att därför en särskild nämnd bör tillsättas. I anledning härav vill jag erinra
om vad jag nyss yttrade om det arbete som för närvarande utföres av egnahemsnämnderna
i de olika länen, vilket arbete är likartat med det som nu avses.
Jag har därför för min del ansett riktigast att egnahemsnämnderna få
hand örn medelstilldelningen.

Såsom saken ligger till skall jag — oaktat jag är ense med herr Velander om
att hela den föreslagna verksamheten borde anförtros åt egnahemsnämnderna
— tillåta mig att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Pelirsson-Eramstorp: Herr talman! Jag är fullt ense med
den siste ärade talaren örn att man icke bör ha bidragsgivning och utlåning
uppdelad på flera olika organisationer. Men herr Eriksson får väl ändå erkänna,
att det i detta fall föreligger speciella förhållanden. Här är det meningen,
att jordnämnderna skola rådgöra med vederbörande fastighetsägare.
De skola undervisa fastighetsägarna örn vilka åtgärder som lämpligen böra
vidtagas och följa ärendets gång. Det är en ren upplysningsverksamhet som
man menar skall leda till praktiskt resultat. Det är ju fullt i överensstämmelse
med egnahemsorganisationens direktiv, att den, som herr Eriksson nämnde,
är sysselsatt med att försöka kartlägga arbetet på detta område. Men erkänn
i alla fall att här är fråga örn speciella förhållanden. Det gäller omskiftningar
i mycket stor utsträckning, och det gäller att undersöka vilka vägar
vi skola gå för att komma fram till bästa möjliga resultat. Genom denna
försöksverksamhet kan man få fram klara linjer för egnahemsnämnderna, när
det sedan gäller att gå vidare med arbetet. Ur den synpunkten förefaller det
mig som om det i propositionen föreslagna systemet skulle vara det bästa. Jag
har godtagit norrlandskommitténs förslag med hänsyn till att egnahemsnämnderna,
örn de skulle få hand örn denna mycket speciella försöksverksamhet,
obetingat skulle behöva en rätt betydande personalförstärkning. Och jag har
gjort den erfarenheten, att örn man genomför en relativt omfattande personalförstärkning,
blir den nya personalen så småningom fast knuten till institutionen.
Här är det fråga örn en tillfällig försöksverksamhet, som man hoppas
få lämpliga personer att ställa sig till förfogande för.

Örn man nu går in för att ha en särskild nämnd för ändamålet, tycker jag
att det blir ett obehagligt division sansvar, därest egnahemsnämnden på denna
särskilda, nämnds förslag .skulle automatiskt lämna bidrag eller lån. Örn man
då i stället tänker sig, att egnahemsnämnden skulle lia prövningsrätt, då kan
det som jag sade i mitt första anförande inträffa att det råder delade mc -

100

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Äng. åstadkommande av bättre fastighetsarrondering i Norrland. (Forts.)
ningar. Härigenom kan utförandet av en föreslagen åtgärd fördröjas mer än
som är nödvändigt. Härtill kommer ju, att örn egnahemsnämnden skall lia
prövningsrätt, måste personalen utökas. Det blir då en alltför vidlyftig organisation.
Först lia vi norrlandskommittén, sedan lia vi jordnämnden för det
rent praktiska och för överenskommelsen mellan jordägarna, och slutligen lia
vi egnahemsnämnden. Jag tycker att detta är en sämre organisation än att låta
egnahemsnämnden sköta verksamheten ensam. Men jag har för min del ansett,
att egnahemsnämnderna lia en så omfattande verksamhet i övrigt, att de överhuvud
taget icke kunna sysselsättas med denna försöksverksamhet utan en
mycket kraftig personalförstärkning som kan bli nödvändig men inte bör ske
förrän uppgifterna klarna mera.

Herr Näslund: Herr talman! Herr Velander yttrade, att de argument jag
anförde för mitt ståndpunktstagande i enlighet med utskottsmajoritetens förslag
voro lösliga. Ja, detta är ju en orndömessak, som jag inte skall diskutera nied
herr Velander, utan yttrandet får stå för hans egen räkning. Men det faktiska
förhållandet är ju, att norrlandskommittén, departementschefen och utskottsmajoriteten
anse, att det måhända är lämpligt att man tillskapar ett särskilt
organ, men dock ett provisoriskt sådant. Det skall alltså inte bli någon permanent
institution. Det fortsatta ansvaret för detta organs långivning skall
emellertid överflyttas på egnahemsnämnden. Jag tycker att det finns goda skäl
att reagera mot en sådan anordning. Ty sedan jordnämnderna lia avslutat sin
verksamhet skola de, örn jag förstått norrlandskommittén rätt, avvecklas. Men
de lån, som jordnämnderna ha beviljat, äro ingalunda slutamorterade, när jordnämnderna
försvinna. Örn man nu inte tillmäter den synpunkten liksom de skäl
som herr Eriksson anförde något större värde, må det vara hänt. Någon större
olycka sker naturligtvis inte, vare sig riksdagen beslutar på det ena eller
andra sättet. Men jag har velat förtydliga mitt förra anförande, eftersom herr
Velander tydligen missförstått mig. Jag angav som min personliga uppfattning,
att det varit riktigast örn egnahemsnämnden fått handha liela verksamheten
eller, alternativt, att jordnämnden också fått taga hand örn den kamerala
verksamheten, när den skall handha långivningen. Den argumentationen, som
jag måste förbehålla mig rätten att föra, tycker jag är ganska logisk och konsekvent.

I övrigt vill jag framhålla, att denna försöksverksamhet intresserar mig lika
mycket som den intresserar herr Velander och andra norrlänningar. Men jag
skiljer mig från herr Velander i ett avseende, nämligen däri, att jag icke tror
att det skulle bli några större schismer mellan jordnämnderna och de två egnahemsnämnder.
varom det nu kan bli fråga. Man kan naturligtvis konstruera
upp motsatsförhållanden på det ena eller andra sättet, men jag tror som sagt
att samarbetet skall bli bra. Det är ju för resten en förutsättning, som såväl
norrlandskommittén som departementschefen understryker och som även bör
understrykas här i kammaren. Det är tydligen en ren iämplighetsfråga, vilket
organ som skall handha den kamerala delen av ärendena. Jag har ansett det
riktigaste vara, att då nu egnahemsnämnderna skola sköta örn denna del av
ärendena, böra de också sköta om bidrags- och lånegivningen.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! Jag vill endast framhålla,
att norrlandskommitténs förslag och propositionen innebär just vad herr
Näslund uttalade ett önskemål örn, nämligen att jordnämnderna skola sköta också
den kamerala delen av verksamheten. Den omständigheten, att för denna verksamhet
skola användas pengar, som äro avsedda för egnahemsändamål och som
sedan bokföras av egnahemsstyrelsen, innebär ju inte att egnahemsnämnderna

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

101

Äng. åstadkommande av bättre fastighetsarrondering i Norrland. (Forts.)
och egnahemsstyrelsen skall ha ansvaret för hur pengarna användas, utan det
blir jordnämnderna som få taga detta ansvar.

Herr Eriksson, Carl Edmund: Herr talman! Jag begärde ordet för ett par
korta repliker. Herr statsrådet säger, att jordnämnderna skola ha till
uppgift att undersöka vilka vägar som kunna nå till åsyftat resultat.
Men detta är ett arbete sam för närvarande pågår inom egnahemsnämnderna.
Det har ofta hänt, att egnahemsnämnden sammankallat två intill
varandra boende jordbrukare med ofullständiga jordbruk och sökt förmå
dem att träffa överenskommelse örn att den ene skall avträda sitt jordbruk
för att den andre skall få bättre bärgning på sitt ställe. Jag är medveten
om att detta problem är mycket svårt, men det pågår redan en verksamhet på
området, och det blir sålunda icke fråga örn någon ny verksamhet för jordnämnderna.

Herr statsrådet talade vidare örn att man måste anställa ny personal vid
egnahemsnämnderna, som det sedermera kunde bli svårt att koppla av. Men
det torde inte vara statsrådet obekant, att det för närvarande inom egnahemsnämnderna
finnes en hel del extra personal, som tjänstgjort ett eller ett pär
år och som inte har fastare ställning än att den när som helst kan bli uppsagd.

Herr Velander: Herr talman! Jag vill rätta ett missförstånd, som kom
till uttryck i herr Erikssons första anförande. Han utgick ifrån, att det varit
min mening, att egnahemsorganen skulle handha ifrågavarande verksamhet, såvitt
angår både den kamerala sidan samt bidrags- och långivningen. Detta är
icke min uppfattning; den sammanfaller med norrlandskommitténs och departementschefens
ståndpunkt. Men jag resonerade på det sättet, att det hade varit
en logisk och begriplig linje, örn man låtit verksamheten helt ombesörjas av
egnahemsorganen. Enligt utskottsmajoritetens förslag kommer det däremot
att bli så, att egnahemsorganen icke komma att syssla med försöksverksamheten
såsom sådan utan endast med beviljandet av lån och bidrag. De bli därigenom
icke i stånd att tränga in i problemen så grundligt som jordnämnderna,
men de kunna det oaktat komma att sabotera jordnämndernas verksamhet.
Det resonemang, som här föres från herrar Erikssons och Näslunds sida, utgör
ett stöd för den måhända i och för sig principiellt riktiga ståndpunkten,
att egnahemsnämnderna böra lia hand om hela verksamheten, men innefattar
intet argument till förmån för den ståndpunkten, att egnahemsorganen skola
handha icke den kamerala sidan av verksamheten utan endast bidrags- och långivningen.

Herr Näslund vidhåller, att den anordning, som propositionen tar sikte på,
innebär, att egnahemsnämnderna skola lia ansvaret för bidrags- och långivningen.
Till stöd härför framhåller herr Näslund, att, när försöksverksamheten
en gång är avvecklad, äro lånen därmed icke avvecklade. Detta är naturligtvis
riktigt, men inte har väl egnahemsnämnden därmed något ansvar exempelvis
i fråga om möjligheten för det allmänna att få igen de pengar, som satsats
för ändamålet? Detta ansvar vilar naturligtvis helt på den myndighet,
som fattat beslut örn lånet eller bidraget. Betril ftande ett stort antal lane- och
bidragsformer handhar ju statskontoret den räkenskapsmiissiga verksamheten
eller redovisningen och ombesörjer indrivning o. d. Men denna omständighet
innebär väl inte, att statskontoret har något ansvar för lånens eller bidragens
beviljande. Det har ansvar för att lånen och bidragen räkenskapsmässigt
behandlas på ett korrekt sätt. men något ansvar därutöver bär inte statskontoret.

102

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Äng. åstadkommande av bättre fastighetsarrondering i Norrland. (Forts.)

Herr Jonsson: Herr talman! Jag'' skall först be att få säga ett par ord till
herr Näslund. Hail yttrade bland annat, att han inte trodde, att det skulle bli
några större schismer mellan den föreslagna jordnämnden och egnahemsnämnden.
Detta måste väl ändå bygga på den uppfattningen, att jordnämnden skall
ha möjlighet att fullgöra sitt arbete på ett sådant sätt, att det inte blir skäl
till några större anmärkningar. Det förefaller mig då egendomligt, att man så
kiaftigt som herr Näslund gör opponerar sig mot inrättandet av denna nämnd.
Han tycks ju ändå förutsätta, att jordnämnden skall kunna få ledamöter med
goda kvalifikationer.

Vi veta ju alla, att egnahemsnämnderna ute i bygderna bedriva ett mycket
värdefullt arbete till komplettering av ofullständiga jordbruk m. m. Men
jag vill fästa uppmärksamheten på att vad det bär gäller är en fastighetsbildningsuppgift
av betydligt större omfattning än egnahemsnämnderna i varje
fall hittills sysslat med. Det är ju meningen, att denna verksamhet skall bli
ett led i den stora fastighetsbildande uppgift, som man så småningom tänker
söka komma fram till. För min del har jag resonerat på det sättet, att det arbete
varom här är fråga icke på något sätt kommer att lägga hinder i vägen
för genomförande av de stora fastighetsbildningsuppgifterna, när fastighetsbildnings
sakkunnigas förslag har gått igenom de olika instanserna och föreligger
i slutgiltigt skick som lag. Jag har räknat med att det kommer att taga
lång tid, innan så blir fallet. En rationalisering av jordbruksproduktionen i
vårt land förutsätter en bättre fastighetsbildning än vi för närvarande ha. Det
är därför av betydelse, att vi åtminstone inom något visst område få börja på
med att söka komma till rätta med detta mycket stora och svåra problem. Jag
skulle tro, att även örn vi få en ny fastighetsbildningslagstiftning, kommer
det inte att gå så fort att genomföra densamma, ty jordbrukarna äro mycket
konservativa i fastighetsbildningsfrågor. Det är med hänsyn härtill måhända
lämpligt att taga det hela etappvis. Jag har därför den uppfattningen, att det
är värdefullt, örn den här föreslagna nämnden i viss utsträckning får sådana
uppgifter, som man tänker anförtro åt det organ som i större omfattning skall
ha hand om fastighetsbildningen. Det bör sålunda bli ett självständigt arbetande
organ, som vet att de beslut som det fattar också bli gällande. Jag föreställer
mig, att det gör bättre intryck på jordägarna, om nämnden kan förklara,
att den bestämmer så och så, än örn nämnden bara kan avgiva ett förslag,
som sedan måste underställas egnahemsnämnden. Den fastighetsbildning
varom nu är fråga — det gäller ju en omändring och förbättring av arronderingen
och av fastighetsbildningen överhuvud taget enligt den nu gällande
uppfattningen örn hur jordbruks- och skogsfastigheter böra vara beskaffade
— kommer att bli så svår att genomföra, att det är nödvändigt, örn
man nu vill räkna med att få ordentliga erfarenheter för framtiden, att skapa
ett organ som med verklig effektivitet och auktoritet kan fullgöra sin uppgift.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som därunder framkommit, gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt med godkännande
av utskottets motivering samt vidare på bifall till utskottets hemställan
.med godkännande av den motivering, som förordats i den av herr Tjällgren
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan med
godkännande av utskottets motivering, sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

103

Äng. åstadkommande av bättre fastighetsarrondering i Norrland. (Forts.)

Herr Jonsson begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 12
med godkännande av utskottets motivering, röstar

J a ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med godkännande av den motivering,
som förordats i den av herr Tjällgren m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att eif ter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sin platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för nejpropositionen.

Herr statsrådet Erlander avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 239, med förslag till lag örn ändring i sinnessjuklagen den 19 september

1929 (nr 321); och . , , . . 4. , ,

nr 240, angående vissa anslagsfrågor i anledning av omorganisation av det

rättspsykiatriska undersökningsväsendet.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 13, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående disponerande av avkastningen av statens
hästavelsfond, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med begäran örn bemyndigande att utfärda bestämmelser örn hyresbidrag
till ovana skogsarbetare jämte i anledning därav väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 128, hade Kungl. Majit, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den
2 mars 1945, föreslagit riksdagen dels bemyndiga Kungl. Majit att utfärda
kungörelse om hyresbidrag till ovana skogsarbetare av i huvudsak det innehåll,
sorn av föredragande statsrådet Erlander angivits, dels ock medgiva, att kostnaderna
för ifrågavarande hyresbidrag, i den mån de belöpte på statsverket,
finge bestridas från det å allmän beredskapsstat I uppförda anslaget till Kostnader
för överflyttning av arbetskraft.

Äng. hyresbidrag
till
ovana skogs
arbetare.

I samband med Kungl. Majits förslag hade utskottet till behandling före liaft

.

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr E. Näsström m. fl. (1:302) och den andra inom andra kammaren av
herr L. Jonsson i Haverö m. fl. (lii 4G9), däri hemställts, att riksdagen måtte
förklara, att den av Kungl. Majit föreslagna åtgärden till vedavverkningens
stimulerande syntes otillräcklig för sitt ändamål, samt att riksdagen^matte i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära skyndsamt vidtagande av utvidgade åtgärder
till bränsleförsörjningens främjande i huvudsaklig överensstämmelse med i
motionerna angivna riktlinjer;

104

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Äng. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
dels Iva likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr L. Tjällgren m. fl. (I: 304) och den andra inom andra kammaren av herr

C. O. Carlsson i Bakeröd m. fl. (11:479), däri hemställts, att riksdagen ville
besluta, att de vana skogsarbetarna med retroaktiv verkan från den 1 januari
1945 skulle erhålla ett tillägg uppgående till 25 procent av de avtalsenliga
huggarlönerna och beräknat per m3 avverkad brännved, att skogskörarna skulle
erhålla ett tillägg av 25 procent å ersättningen för framkörd ved, att dessa
tillägg även skulle tilldelas de skogsägare och deras familjemedlemmar, som
själva utförde vedhuggning och körning, samt att i övrigt de i motionen framförda
synpunkterna skulle beaktas;

^va likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr >Gustav Emil Andersson m. fl. (I: 305) och den andra inom andra kammaren
av herr A.° Pettersson i Dahl m. fl. (11:476), däri hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr K. Wistrand m. fl. (I: 306) och den andra inom andra kammaren av herr
G. Persson i Falla m. fl. (11:475), däri hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition;

dklstvå'' likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
L. Tjällgren m. fl. (1:311) och den andra inom andra kammaren av herr
Hedlund i Kådom m. fl. (11:489), däri hemställts, att riksdagen ville i
skrivelse till Kungl.^ Majit anhålla örn vidtagande av åtgärder i syfte att
bereda ett särskilt svarighetstillägg för all vedframforsling innevarande vinter
i Norrland, Dalarna och Värmland;

dels en inom andra kammaren av herr A. Andersson i Löbbo m. fl. väckt
motion (11:470), däri hemställts, att riksdagen vid bifall till Kungl. Maj:ts
proposition i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa örn införande från och
med. den 15 mars 1945 av lönetillägg till yrkesvan skogsarbetare på sätt i
motionen föreslagits;

dels en inom. andra kammaren av herr G. Fröderberg väckt motion (II: 471),
däri föreslagits, att riksdagen, under förutsättning av bifall till propositionen!
k1s^rive^®e lill Kungl. Maj :t måtte anhålla örn vidtagande av åtgärder i den
riktning, som angivits i motionen;

dels en inom andra kammaren av herr C. O. Nolin m. fl. väckt motion (II:
477), däri hemställts ej mindre att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
än även att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit begära, att
-Kungl. Maj .t i det nu uppkomna bränslelaget ville ofördröjligen vidtaga en
sadan höjning av normalpriserna å ved, som inrymde de ökade produktionskostnaderna
liksom ett ''skäligt rotnetto åt skogsägare, allt i syfte att skyndsammast
få behövlig avverkning till stånd;

dels en inom andra kammaren av herrar E. Ericsson i Sörsjön och F Sundström
i Vikmanshyttan väckt motion (11:478), däri hemställts, att riksdagen
matte besluta, att vana skogsarbetare, vilka under tiden 1 april—31 augusti
innevarande år sysselsattes med avverkning av vedbränsle, av statsmedel
under benämningen löne- eller svårighetstillägg skulle erhålla ett belopp per
dag a 3 kronor eller, därest dylik bidragsform icke ansåges lämplig, för varje
under nämnda tid avverkad och upplagd kubikmeter vedbränsle erhålla ett
pristillägg av 80 öre per kubikmeter och beträffande långved upplagd i s1. k.
res ett pristillägg av 15 öre för varje sådant res samt, därest avverkning
förekomma enligt annan arbetsmetod och ackordsprissättning, pristillägg i förhällande
härtill, ävensom att ägare av skog som personligen utförde avverk-*
nmgsaibetet skulle tillerkännas enahanda förmån, att till körare av ifrågavarande
vedbränsle till väg eller godkänd lastageplats under tiden 1 april 1945—1

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

105

Äng. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
februari 1946 måtte utgå ett pristillägg av 50 öre per kubikmeter samt att
Kungl. Maj :t vid ett bifall härtill måtte bemyndigas utfärda erforderliga
bestämmelser;

dels ock en inom andra kammaren av lierrar M. Ståhl och O. E. Sandberg
väckt motion (11:484), däri hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om åtgärder för höjning av priset på ved för bränsleändamål,
avverkad efter den 1 mars 1945, med minst en krona per kubikmeter.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att rikdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Majda förslag och med avslag å motionerna I: 305
och 11:476, 1:306 och 11:475 samt 11:477, sistnämnda motion till den del
densamma avsåge den i propositionen berörda frågan,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda kungörelse örn hyresbidrag till ovana
skogsarbetare av i huvudsak det innehåll, som angivits i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 2 mars 1945,

b) medgiva, att kostnaderna för ifrågavarande hyresbidrag, i den mån de
belöpte på statsverket, finge bestridas från det å allmän beredskapsstat I
uppförda anslaget till Kostnader för överflyttning av arbetskraft,

II. i anledning av motionerna 1:302 och 11:469. T: 304 och 11:479 samt
11:470, 471, 477, 478 och 484,

a) godkänna av utskottet förordade grunder för arbetspremier åt yrkesvana
skogsarbetare m. fl.,

b) medgiva, att kostnaderna för ifrågavarande arbetspremier finge bestridas
från det å allmän beredskapsstat I uppförda anslaget till Kostnader för
överflyttning av arbetskraft,

c) besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t giva tillkänna vad utskottet i
övrigt i förevarande sammanhang anfört,

B. att de under II angivna motionerna, i den mån de ej kunde anses besvarade
med vad utskottet anfört, ävensom motionerna 1:311 och 11:489 ej
måtte av riksdagen bifallas.

Reservationer hade anförts av, utom andra,,

1) herrar Johan Bernhard Johansson, Gränebo. Bernhard Nilsson, Bäckström,
Heiding, Skoglund i Doverstorp, Svensson i Grönvik, Danielsson, Pettersson
i Dahl och Birke, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte

I. med bifall till motionerna 1:305 och 11:476, 1:306 och 11:475 samt
11:477, sistnämnda motion till den del densamma avsåge den i propositionen
berörda frågan, besluta avslå Kungl. Maj :ts ifrågavarande proposition,

II. i anledning---sammanhang anfört,

B. att de--- — riksdagen bifallas;

2) herr Mannerskantz, som — med instämmande i övrigt i vad i reservationen
nr 1 anförts och yrkats — ansett dels att utskottets yttrande bort i
viss del lyda så, som i denna reservation angivits, dels ock att utskottets hemställan
under A II bort hava följande lydelse:

»II. i anledning---och 484 besluta att i skrivelse till Kungl. Majit

hemställa, att Kungl. Maj :t i rådande bränslesituation ofördröjligen vidtager
sådana höjningar av vedproducentprisema, som förutom skäligt rotnetto åt
skogsägare inrymma med hänsyn till nuvarande svårigheter förbättrade

106

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Äng. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
ackordspriser åt huggare och körare, allt i syfte att få behövlig avverkning
till stånd.»

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten A I.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Den fråga som kammaren
nu går att behandla har ju tilldragit sig en osedvanligt stor uppmärksamhet,
och detta med rätta med hänsyn till frågans innebörd och de konsekvenser, som
ett bifall till den föreliggande propositionen skulle medföra.

Innan jag går närmare in på ämnet, skall jag redan fran början be att ia
framhålla, att enligt min och reservanternas mening regermgsförslagets utkast
till kungörelse örn hyresbidrag till ovana skogsarbetare är rent formellt bn.stfälligt
och icke nöjaktigt. I propositionen ha de närmare detaljerna icke utformats.
utan den innebär en fullmakt in blanco. Varken hyresbidragens maximibelopp,
ortsgrupperingarna eller principerna för statsbidragen ha skisserats i
statsrådets uttalande vid föredragningen, och ännu mindre regleras dessa saker
av den kungl, kungörelsen. Det överlates i stället at statens arbetsmarknadskommission
att bestämma örn allt detta. Det strider emot all hittillsvarande
praxis, att regeringen och riksdagen delegera beslutanderätten i dylika
både principiellt och i andra avseenden tvistiga frågor till ett underordnat
organ

Icke heller när de nuvarande reglerna för arbetslöshetspolitiken tillkommo
sattes riksdagen i tillfälle att taga ståndpunkt till huvudgrunderna. Det föreslås
nu också, att bemyndigandet skall kunna tillämpas retroaktivt, men icke heller
detta har kommit till uttryck i utkastet till kungörelsen. Vidare är att observera,
att någon begränsning för den kungl, kungörelsens giltighetstid icke har intagits
i denna, en sak som ju är mycket ovanlig.

Hedan en granskning av själva kungörelsen ger sålunda anledning till anmärkningar
både formellt och sakligt. Det kan icke vara riktigt att pa detta
sätt till underordnade organ delegera beslutanderätten örn principer och tillämpning
i ett ärende sådant som detta. Denna delegering försvårar det allmännas,
riksdagens, kontroll över verksamheten.

I själva sakfrågan kan det ju också erinras om, såsom ^skett i en av motionerna,
att arbetsmarknadskommissionen, när den för fyra år sedan införde systemet
med omskolnings-, familie- och hyresbidrag åt ovana skogsarbetare i syfte
att stimulera överflyttningen av arbetskraft för att trygga bränsleförsörjningen,
därvid uppenbarligen aldrig tog ståndpunkt till, huruvida dessa, bidrag
även skulle kunna utgå till arbetare, som voro indragna i arbetskonflikt. Och
ännu mindre har riksdagen satts i tillfälle att taga ställning till detta. De nu
gällande grundsatserna innebära ju, att statsmakterna och samhället skola intaga
en opartisk hållning till parterna i en arbetskonflikt, och detta har också
hittills allmänt accepterats. Det måste därför resas mycket starka principiella
betänkligheter, när man nu på strejkande arbetare skall tillämpa det för ovana
skogsarbetare avsedda bidragssystemet.

Men det mest anmäkningsvärda är, att regeringen nu föreslår, att man skall
utvidga de av arbetsmarknadskommissionen under konflikten redan medgivna
omskolnings- och familjebidragen med hyresbidrag. Det är att märka, att hyresbidragen
i ännu högre grad än de andra bidragen äro att betrakta som en
social hjälp från samhällets sida.

När propositionen behandlades i utskottet, var man självfallet intresserad
av föredragande statsrådets uttalande i propositionen. Men denne lägger hela

Onsdagen den 21 mars 1945 fin.

Nr 13.

107

Ang. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
tonvikten på behovet av arbetskraft i skogarna. Han förbigår alldeles de principiella
betänkligheterna och de därmed sammanhängande spörsmålen. Det är
också helt naturligt, att man studerar den reservation, som finnes avgiven till
statsrådsprotokollet av statsrådet Pehrsson-Bramstorp och de statsråd som instämde
med honom. Där finner man uttalandet, att ett bifall i fråga, örn hyresbidragen
icke kan väntas medföra någon nämnvärd förbättring av bränsleförsörjningen
— icke ens örn strejken blir långvarig. Däremot skulle den av dessa
arbetare avverkade veden per kubikmeter uppenbarligen bli förhållandevis dyr
för samhället, och dessutom måste utvidgningen av bidragssystemet återverka
oförmånligt och irriterande på de i skogarna normalt arbetande, vana huggarna.

Man måste konstatera, när man känner till förhållandena, att detta uttalande
bär verklighetens prägel. Den ved, som de strejkande metallarbetarna skulle
komma att avverka, måste bli mycket dyr. Man kan icke komma ifrån — den.
reflexionen göra alla som äro närmare insatta i dessa problem — att det måste
ligga någonting fullkomligt galet i att en strejkande, efter vad jag har räknat
ut och sett bekräftat i tidningspressen, skall kunna erhålla 11 kronor 30 öre örn
dagen arbetsfritt, innan han börjar hugga. En van skogsarbetare har efter en''
hel dags arbete knappast 10 kronor. Går man till vedpriserna, måste man väl
också finna det vara alldeles barockt, att 1 kubikmeter ved, huggen av en strejkande
kan gå till omkring 14 kronor 25 öre i avverkningskostnad, medan samma
kubikmeter ved, huggen av en van skogsarbetare, lär kosta 2 kronor 95
öre ä 3 kronor.

När man sedan betänker att även örn konflikten blir långvarig, dessa bidrag
icke kunna få någon nämnvärd betydelse för skogsarbetet såsom reservanterna
i statsrådet säga, och därtill tar i betraktande, att det kan hända, att
konflikten tar slut inom en ganska kort tidrymd, då synes det väl onödigt
att besluta örn ett till sina konsekvenser så principiellt oriktigt förslag som det
vi här gå att besluta örn. Det skulle kosta statsverket stora summor, uppenbarligen
till ringa eller ingen nytta.

Den irritation bland yrkesskogsarbetarna, som reservanterna i statsrådet befara,
har redan börjat visa sig. Jag har försökt att forska i denna sak och hittade
häromdagen i en tidning en uppgift örn att cirka 25 000 vana skogsarbetare
uppskattas ha lämnat skogen de senaste åren i förargelse över det barocka
systemet med bidrag till ovana skogshuggare och riksarbetslag. Örn man går
in för ifrågavarande ytterligare tillägg, blir läget ännu mera skärpt. Den oerhörda
bristen på arbetskraft i skogarna lia vi skogsägare länge haft känning
av. Vi ha icke kunnat undgå att resonera med folk som sysslar med dessa
problem, och vi förstå den stämning som råder.

Man kan icke heller undgå att i detta sammanhang uppmärksamma, att medan
föredragande departementschefen i detta ärende lägger hela tonvikten
på bränsleförsöjningen, reserverar sig det för denna närmast ansvariga statsrådet
emot ett sådant uttalande. Vedanskaffningen och bränsleförsöjningen
måste säkerställas efter andra linjer. Det förefaller, som om vederbörande inte
hade riktigt följt med utvecklingen i skogarna under de senaste åren. Vi lia
sedan några år tillbaka haft avverkningsplikt, men nu lia de närmast vägarna
■belägna delarna av skogarna blivit utgallrade, och man har måst tillgripa trakthuggning.
Men ju längre nian kommer in i skogen, desto dyrbarare blir det för
skogsägaren att få arbetet utfört, desto svårare blir det att få arbetskraft, när
avstånden bli så stora, och i dessa tider ökar livsmedelsransoneringen svårigheterna.
Vidare bli transportkostnaderna åtskilligt högre än tidigare. På grund
av dessa av mig relaterade besvärligheter måste vedavverkningen stimuleras på
annat sätt än genom här ifrågavarande förslag. De åtgärder, som i annat av -

108

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Äng. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
seende skulle kunna vidtagas, skulle också lia påbörjats redan på hösten, men
kvar står, att regeringen såsom den för bränsleförsörjningen främst ansvariga
måste taga itu med problemet och beakta svårigheterna för skogsägare och
andra på detta område.

Det har sagts, att den föreliggande propositionen har tillkommit i en stämning
av panik och undfallenhet, och man kan icke undgå att få en känsla av
att så måtte lia varit fallet. Under debatten i andra kammaren hörde jag sägas
från statsrådsbänken, att det här icke var någon politisk fråga. Den arbetskonflikt
som har utbrutit inom metallindustrien har dock betecknats såsom en
politisk konflikt, och den förevarande propositionen har ju så nära anslutning
till denna konflikt, att det politiska inslaget icke kan bortresoneras. Att
det är en politisk arbetskonflikt bekräftas ju också av det uttalande, som den
svenska landsorganisationens främsta man, herr Lindberg, nyligen gjort. Då
han står i spetsen för arbetarnas fackliga rörelse, måste ju hans uttalande
vinna beaktande. Han säger rent ut att »kommunisterna äro ute i politiska
avsikter», att de »icke blott försökt utan tyvärr också i viss utsträckning lyckats
föra verkstadsarbetarna bakom ljuset» och att »kommunistiska förespeglingar
örn extra förmåner under konflikten, t. ex. högre understöd, ha gjorts både
här och där». I ett senare uttalande hänvisar LO-chefen till den stadgeenliga
ordning,. under vilken strejkunderstöden utgå, när han motsätter sig den av
kommunisterna krävda extra uttaxeringen. Landsorganisationens »skattelagar»
väga tydligen tyngre än motsvarande av statsmakterna fastställda författningar.

Principen örn statens neutralitet i arbetskonflikter är så viktig, att den
måste upprätthållas. Och det kan väl icke vara riktigt att i ärenden som detta
alla landets skattebetalare skola bidraga på debetsedlarna med anledning av
den inom metallindustrien utbrutna konflikten.

Detta ärende är enligt min mening så uppseendeväckande, att det torde bli
ihågkommet och omtalat mycket länge. Det är förvånande, att utskottsmajoriteten
har velat gå med på förslaget. Jag vågar vördsamt hemställa, att första
kammaren, trogen sina traditioner enligt den grundsats, som den blivit tilldelad
i vår riksförfattning, grundsatsen att avvisa förhastade eller på annat
sätt omogna^ förslag, i detta ärende måtte följa reservanterna, som hemställt
örn avslag på Kungl. Majlis proposition.

Herr talman!. Jag ber att få yrka bifall till den av mig m. fl. vid utlåtandet
fogade reservationen.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag konstaterar,
att debatten i denna kammare har blivit något annorlunda upplagd än debatten
i andra kammaren, varmed jag icke vill ha sagt, att den har blivit bättre
upplagd. Särskilt den senare delen av herr Johanssons anförande ställde enligt
mitt förmenande saken i en alldeles oriktig dager.

Örn herr Johansson hade stannat vid det resonemang han förde i början om
att man icke kunde få ut den önskade effekten genom det förslag, som regeringen
har framlagt, så skulle jag på det endast ha svarat, att den saken kan
blott erfarenheten visa. Det finnes ingen möjlighet för någondera sidan att
just nu säga, hur stor effekt detta förslag skall få. Många mena att den bibringa.
Enligt min tro kan den bli större, och när jag för min del har förordat,
att man lade fram detta förslag, har det varit i känslan av att ingenting fick
underlåtas, som kunde bidraga till att öka våra möjligheter att avverka ved.

Men herr Johansson nöjde sig icke med att resonera örn effekten av förslaget
i fråga örn den arbetsmängd och den vedmängd, som kunde åstadkommas, utan
gav sig också in på den principiella sidan av saken och talade om neutraliteten.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

109

Ang. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
Redan i början betonade han vikten av en opartisk hållning från samhällets
sida i arbetskonflikter, och han syntes förmena, att den omständigheten, att
strejkande metallarbetare i skogsarbete skulle kunna få de extra bidrag, som
det här är fråga örn, skulle vara ett avsteg från denna opartiskhet, från den
samhälleliga neutraliteten. Jag ber örn ursäkt för att jag måste säga, att jag
har det intrycket, att de som resonera på detta sätt knappast ha tänkt igenom
saken tillräckligt. Örn man i detta fall skall tala örn samhällelig neutralitet,
är väl frågan närmast den: skola strejkande arbetare lia tillgång till annat
arbete under konflikten eller ej? Samhället kan naturligtvis säga, att en strejk
ur samhällets synpunkt är så äventyrlig, att samhället icke kan medgiva, att
de i strejken deltagande få sysselsättning på annat håll. Men såvitt jag förstår
är det ingen, som har vågat hävda en sådan ståndpunkt. Det är ingen, som
har gjort någon anmärkning emot att de strejkande metallarbetarna sysselsättas
i skogsarbete. Det är heller ingen, som har gjort någon anmärkning
emot att samma strejkande kunna få anställning vid statens egna skogar. Det
har icke, såvitt jag vet, satts i fråga, att samhället skulle intaga den ståndpunkten,
att man genom samhälleliga åtgärder skulle hindra strejkande att
vinna annan sysselsättning. Kanske belyses vår ståndpunkt bäst därigenom
att den offentliga arbetsförmedlingen utan vidare hänvisar strejkande till
lediga platser. Den offentliga arbetsförmedlingen har ingen order att i något
samhällsintresse underlåta att till de lediga platserna anvisa sådana strejkande,
sorn anmäla sig, arbete.

Jag kan sålunda fastslå, att samhällets neutralitet icke anses kräva, att
strejkande hindras att få annat arbete. Att framställa ett sådant krav skulle
väl just vara att bryta neutraliteten, ty örn samhället vidtoge åtgärder för att
avstänga strejkande från annat arbete, skulle detta innebära det mest uppenbara
partitagande för den andra parten i arbetskonflikten. Men om alltså det
förhållandet, att strejkande metallarbetare få tillträde till arbete i skogen,
icke är ett brott mot neutraliteten, då kan väl knappast frågan om ersättningen
till dem bli ett sådant brott under annan förutsättning än att staten
skulle erbjuda strejkande arbetare andra förmåner än övriga arbetare, som taga
anställning av samma slag. Något sådant erbjudande är det icke fråga örn.
Vad metallarbetarna kunna få är precis vad som erbjudes alla ovana skogsarbetare.
Ovana skogsarbetare lia länge haft tillgång till omskolningsbidrag,
till familjctillägg och till hyresbidrag. Det ifrågasättes icke, att strejkande
metallarbetare skulle få andra förmåner. Reservanternas ståndpunkt är i stället
den, att samhället skulle, därför att dessa arbetare äro strejkande, uppställa
stipulationer, som innebure, att de skulle sättas i en sämre klass än andra
arbetare. Jag frågar mig då: vore icke ett sådant ställningstagande en uppenbar
partiskhet till nackdel för arbetarparten?

Man kan här fastslå, att det icke göres någon invändning mot att dessa
arbetare få arbete, och dessutom kan man fastslå, att örn de få arbete, så är
det rimligt, att de erhålla detta arbete på samma villkor som andra arbetare.
Något annat är det icke fråga örn. Jag förstår icke, hur man då kan göra
detta till en fråga om neutralitet.

Hur svagt man bär argumenterar framgår också därutav, att man försöker
göra en skillnad mellan omskolningsbidraget och familjetillägget å ena sidan
och hyresbidraget å den andra sidan. Men det föreligger icke någon verklig
skillnad. Skillnaden är blott den, att hyresbidraget på ett särskilt sätt behovsprövas,
men det sker både när det gäller strejkande metallarbetare, som
taga arbete i skogen, och när det gäller andra ovana skogsarbetare. I övrigt
skiljer sig hyresbidraget icke från övriga förmåner, som erbjudas ovana skogsarbetare,
och jag kan helt enkelt icke förstå ett resonemang som detta: all

no

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Äng. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
right, vi kunna ge dem omskolningsbidrag och familjetillägg, men absolut inte
hyresbidrag. Någon konsekvens i resonemanget finnes ju icke. Däremot kan
man säga, såsom det sades i andra kammaren, att eftersom hyresbidraget betyder
så litet, när det gäller att få mera arbetare till skogen, och eftersom
bidraget icke har ansetts kunna utgå utan att särskilt förslag därom framlades,
hade det varit bättre att icke väcka strid genom att framlägga förslag
i detta avseende. Det resonemanget kan accepteras ur många synpunkter, men
å andra sidan kvarstå ju alltid frågan, om man skall sätta de strejkande metallarbetarna,
som gå till skogen, i en särklass. Det gör man onekligen, om
man inte vidtar den låt mig säga formella ändring, som Kungl. Maj:ts förslag
innebär.

Det förhåller sig ju nämligen så, att denna bestämmelse örn hyresbidrag
endast rent formellt anknutits till arbetslöshetskommittéerna. När bidraget år
1941 beslöts, avsågs att det skulle utgå till sådana arbetare som genom att
arbeta långt ifrån hemmet kommo i en särskilt svår ställning och därför behövde
hjälp och uppmuntran genom ett hyresbidrag. Man övervägde då olika
former för utbetalandet, och man ansåg den lämpligaste formen vara att
arbetslöshetskommittéerna, som voro vana vid behovsprövning av detta slag.
skulle ta hand örn bidragen, men reellt ha de aldrig varit knutna till arbetslöshetshjälpen,
och vad som nu sker är ju ingenting annat än att man vidtar
en anordning, som möjliggör att hyresbidrag utgår under de förutsättningar
som från början avsågos. Det skulle vara ganska egendomligt, örn man inte
gjorde en sådan korrigering, örn man nämligen fäster något avseende vid själva
utgångspunkten för det förslag som här framlagts. Detta förslag avser icke
att taga någon ställning i konflikten, men vi veta att vi ha en mycket svår
situation i fråga om bränsleförsörjningen. Alla äro ense om att allt bör göras
som kan göras för att öka avverkningarna, vilket betyder att allt bör göras
som kan göras för att få så många arbetare som möjligt till skogen. Detta
är utgångspunkten. Det har varit skälet till införande av dessa speciella förmåner,
och det är skälet, när även strejkande metallarbetare beredas tillfälle
att komma i åtnjutande av detta bidrag. Vill man inte så långt det är möjligt
tillgodose detta intresse, kan man ta en annan ståndpunkt än vi ha gjort, men
anser man detta intresse vara det övervägande, då kommer man ofelbart till
den ståndpunkt vi tagit: att undanröja något som kunde vara ett hinder för
att få arbetare i skogen.

Det resonemang, som herr Johansson här förde örn att metallarbetarkonflikten
är en politisk konflikt, förstår jag uppriktigt sagt inte. Att här från kommunisternas
sida förekommit en insats med måhända politiska spekulationer
till bakgrund, förvandlar ju inte konflikten i och för sig till en politisk konflikt.
Denna konflikt gäller, som andra, arbetsförhållandena, och ingen kan
säga, örn under andra förhållanden en uppgörelse utan konflikt hade kunnat
träffas. För egen del tror jag det, men enbart den omständigheten att vissa
pådrivande krafter ha tillspetsat situationen stämplar inte konflikten som
någon politisk konflikt, och i varje fall kan det ju inte påverka vårt omdöme
i detta fall, såvida vi inte överhuvud taget vilja taga en ställning mot de
strejkande metallarbetarna och vidtaga åtgärder, som äro riktade mot dem
och närmast skulle vara till gagn för den andra parten i konflikten, alltså åtgärder,
vilka till sin karaktär skulle vara uppenbart partiska.

Det är utan tvivel ett stort samhällsintresse, att metallarbetarkonflikten
bringas till en lösning så snart som möjligt, men det förefaller alldeles ovidkommande
att inblanda de synpunkter, som herr Johansson nyss anfört, i denna
sak. Regeringen kommer att vara så verksam som den kan vara i denna konflikt
liksom i andra konflikter, men det är en sak som kan skiljas från den

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

lil

Ang. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
fråga som Ilar diskuteras, nämligen huruvida strejkande metallarbetare, när
de gå lediga, skola utnyttjas på ett område, där det är stort behov av arbetskraft.

Jag slutar med att ännu en gång fastslå, att det här icke är fråga örn någonting
annat än att strejkande metallarbetare skola få tillträde till skogsarbete
med precis samma förmåner som andra men utan några fördelar framför dem.
Jag hade anledning att särskilt betona detta i andra kammaren, där man talade
om subventioner och sökte framställa saken som örn särskilda åtgärder
för att hjälpa metallarbetarna hade vidtagits. Så är ingalunda fallet. Samhället
— i den mån regeringens majoritet får anses representera samhället —
har ställt sig på den ståndpunkten, att vår neutralitet kräver, att vi icke hindra
strejkande metallarbetare att få arbete, så mycket mer som det är ett stort
samhällsintresse att få dessa arbetare utnyttjade i skogen.

Principiellt ha reservanterna inom regeringen icke intagit någon annan ståndpunkt.
Motiveringen för reservationen inskränker sig till ett påpekande, att
man inte kan få ut det värde som majoriteten inom regeringen tror av denna
åtgärd, och senare i ett anförande i dag till ett påpekande att det vid sådant
förhållande hade varit onödigt att taga upp den strid, som måste komma efter
framläggandet av detta förslag.

Herr Johansson sade också någonting örn panikstämning och undfallenhet.
Jag kan försäkra honom, att i varje fall jag inte har känt någonting av panik
och heller inte känt mig påverkad av de uttalanden som kommit från annat
håll. Jag har prövat denna fråga rent sakligt och vid denna prövning kommit
till det resultatet, att det föreliggande förslaget är det riktiga och alltså borde
presenteras för riksdagen.

Herr Bäckström: Herr talman! Vi kunna alla vara överens örn att bränslesituationen
är allvarlig under kommande bränsleår, men frågan är, om de av
majoriteten föreslagna åtgärderna rörande hyresbidrag till strejkande verkstadsarbetare,
som söka sig till skogen för vedhuggning, kunna stimulera bränsleproduktionen.
För min del tror jag att en sådan åtgärd är föga effektiv.
Den kommer snarare att verka i ogynnsam riktning på grund av den psykologiska
inverkan, den kommer att ha på dem som normalt arbeta i skogen.

I nuvarande läge får man överväga även åtgärder som äro principiellt tråkiga,
t. ex. lönetillägg för tillfället, men det är också nödvändigt att skogsägarna
stimuleras att taga initiativ till ökade avverkningar genom att dessa
göras mera lönsamma. Det bör överlämnas till regeringen att utforma de erforderliga
åtgärderna: prishöjning eller stimulanspremier liksom utformningen
av ett lönetilläggssystem.

Bidraget till ovana skogsarbetare bör ej utgå mer än en viss tid. Det har
upplysts att det skulle utgå halvårsvis, men en ovan skogsarbetare, som kommer
till skogen för att hugga ved, skall väl ändå i sinom tid kunna bli en van
skogsarbetare — inte behövs det så många månader för det. Låt oss få en
statistik som visar hur många strejkande som börjat i skogen vid olika tider
och hur mycket de kunna hugga, så att man kan få en överblick över utvecklingen.
Flera tusen strejkande arbetare gingo ut i skogen utan att begära hyresbidrag.
Man bör skaffa siffror som visa hur många strejkande som få hyresbidrag
dels av dem som gått ut i skogen före t. ex. den 20 mars och dels av
dem som gått ut därefter.

Jag skulle vilja fråga föredragande statsrådet, om han vid propositionens
framläggande räknat med att riksdagen skulle bli tvungen att improvisera åtgärder
som äro oerhört mycket mer omfattande än den av regeringsmajoriteten
föreslagna.

112

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Äng. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)

Emellertid anser jag- för min del att det inte finns någon anledning att blåsa
upp denna fråga till så stora dimensioner ur politisk synpunkt. Läget är ju
sådant, att vi måste göra någonting för att tillgodose bränslebeliovet.

_ Med anledning av vad jag nu anfört ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen av herr J. B. Johansson m. fl.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Motivet till de i propositionen
nr 128 föreslagna åtgärderna liksom även till utskottets förslag är ju bränslefrågans
prekära läge: eftersläpningen av vedavverkningen, som har åtskilliga
orsaker. Vilka äro då dessa orsaker? Främst det, att det på hösten 1944 ansågs
att vårt bränsleläge var förhållandevis gott. Det fanns god tillgång på
kol och koks, förrådet av ved var också ganska betydande, och därtill räknade
man kanske med ett ganska snart slut på kriget och att det därefter skulle bli
bättre. Man underlät därför att införa avverkningstvång på ved under den tid
då ett sådant avverkningstvång skulle ha varit effektivt. Man vidtog inte heller
några stimulerande åtgärder för åstadkommande av frivillig vedavverkning.
Dessa kunde ju ha varit av flera slag. I sin mån bidrog ju också detta till att
skogsägarna trodde att det inte var så angeläget att få fram större kvantiteter
ved. När myndigheterna å sin sida icke vidtogo några åtgärder, kunde inte
skogsägarna förstå, att det var så särskilt angeläget.

Senare på vintern, när det visade sig, att kriget inte ville ta slut och att man
icke fick fram den ved man behövde och då därtill en ogynnsam väderlek tillstötte,
sökte man vidtaga åtgärder, men dessa åtgärder voro enligt min mening
icke så effektiva, att nian därmed kunde åstadkomma en ökning av någon
mera betydande vedavverkning. Det skulle ha vidtagits helt andra stimulerande
åtgärder. När det dröjde ända till i februari, innan avverkningstvånget infördes,
då det i de^ norra delarna av landet låg meterdjup snö på otjälad mark,
hur kunde man da begära att i dessa trakter få fram de vedkvantiteter man
önskade, örn man inte vidtog särskilt stimulerande åtgärder? Man tvekade verkligen
örn den femtioöring, som sedan infördes som premium för den som avverkade
eller framkörde ved i rätt tid, men jag får säga, att detta system är ett
sådant surrogat, att väl ingen av dem som äro förtrogna med förhållandena på
dessa områden tror att det kan astadkommas en större avverkning eller framforsling
av ved.

Det har alltså begåtts flera misstag, när det gällt att anskaffa ved. Man har
icke bedömt läget riktigt. Det är, som en föregående talare här sagt, mera
ogynnsamt att få fram ved i år än tidigare, ty man har tidigare avverkat den
ved som växer närmast vägarna eller eljest är lättare att få fram, och nu får
man söka sig längre in i skogarna för att finna lämplig vedskog. Man har inte
heller velat medge någon ökning av det bestämda priset på veden. Detta har
lett till att rotvärdet på skogen har minskats beträffande veden, och i förhållande
till andra virkessortiment har det blivit ganska ogynnsamt att avverka
ved. Dessa förhållanden borde tillräckligt lia beaktats då man planlade avverkningen
och fastställde priset för innevarande avverkningsperiod. En höjning
av vedpriset, som gjort det möjligt att betala ett något bättre pris till vedhuggare
och^ skogskörare, skulle ha haft stor betydelse och jag är övertygad örn att
sådana åtgärder^ hade varit möjliga att åstadkomma, utan att man därigenom
hade behövt i någon högre grad fördyra veden för konsumenterna. Men de åtgärder
som här äro föreslagna komma att öka kostnaderna även örn inte ersättningen
för dessa kostnader för bränsleförsörjningen i betydande grad tages direkt
från konsumenterna. Och även om inte vedpriset höjes, så skola i varje
fall kostnaderna för vedens huggning och vad som därmed hör samman uttagas
av nationalhushållet. De belasta folkhemmet, det komma vi inte ifrån. Detta

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

113

Ang. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
är icke ett rationellt ordnande av denna fråga, och det är ju det rationella som
vi söka ernå i vår tid.

Den i propositionen föreslagna åtgärden om särskilda bidrag till strejkande
industriarbetare, som utföra vedavverkning, motiveras med ett starkt betonande
av behovet att få fram ved. Jag är emellertid inte övertygad örn att man
genom denna åtgärd får fram den ved man behöver. Dessa ovana skogshuggare
förmå inte åstadkomma så stort arbetsresultat — ovana som de äro och kanske
nödsakade att arbeta under ganska ogynnsamma förhållanden. Redan från dessa
synpunkter är icke detta ett rationellt sätt att befrämja vedavverkningen.

Men så kommer därtill —■ och det är detta som kommer att rent av motverka
förslagets positiva syfte — att dessa åtgärder, att bevilja bidrag i olika former,
som kunna uppstå till betydande belopp, till vissa ovana skogsarbetare
m. fl. komma att skapa olust och missnöje hos de verkliga yrkesarbetarna, och
de som normalt arbeta i skogen. Denna olust hos de yrkesvana skogsarbetarna,
som finna, att de för sitt arbete få uppbära en mindre ersättning än dessa industriarbetare,
kommer naturligtvis att mycket starkt motverka de positiva åtgärder
som här äro föreslagna att vidtagas.

Jag skall inte med detta gå in på själva frågan örn det berättigade eller oberättigade
i att ge de strejkande metallarbetarna hyresersättning. Jag skall ansluta
mig till det statsråd, som till protokollet uttalat, att han med bortseende
från de principiella betänkligheterna mot att på strejkande arbetare tillämpa det
för ovana skogsarbetare avsedda bidragssystemet likväl ansåge det olämpligt
att vidtaga den föreslagna åtgärden. Och från den synpunkten kan det ej vara
lämpligt att från den sittande samlingsregeringen framiores sådana förslag
varom principiella meningsskiljaktigheter måste uppstå.

Jag skall inte alls gå in på att med hans excellens herr statsministern diskutera,
huruvida det är berättigat att ge dem som nu strejka samma förmåner
som andra oskolade arbetare, som nu gå ut i skogarna från städer och samhällen
och hugga ved, utan nöjer mig med att påpeka vad jag redan framhållit,
att man ej vinner något för vedavverkningen nion åstadkommer strid.

Herr statsministern sade, att ingenting får underlåtas för att öka avverkningen
av brännved. Ha inte ändå statsmakterna underlåtit åtskilligt i dessa
avseenden? Vill man avhjälpa de rådande missförhållandena, då är det nödvändigt,
att man verkligen vidtar åtgärder, som verka i positiv riktning, och att
man går till grunden med de åtgärder som krävas.

Hans excellens herr statsministern sade också, att han ej ville taga ställning
till konflikten, men när man hörde hans excellens’ yttrande, så erfor man likväl
ett litet stänk av tvekan i detta avseende. Jag skall emellertid, herr talman,
inte ingå på den saken nu för att inte komma utom det som jag anser vara
sakens kärna, nämligen frågan örn anskaffande av ved och örn hyresbidrag
skall utgå till de strejkande metallarbetarna. Man får ju litet svårt att dra gränsen,
om man säger att man får ge dem omskolningsbidrag och man får ge dem
familjebidrag, men man får inte ge dem hyresbidrag. Det kan vara litet svårt
att so den logiska skillnaden härutinnan. Men när det nu i alla fall råder så
skilda meningar om denna sak, varför kunde man då inte ha låtit den bero. Det
går ju i alla fall inte utan särskilt beslut av statsmakterna att bevilja de strejkande
metallarbetarna hyresbidrag. Varför kunde man inte då ha underlåtit
att lägga fram den ifrågavarande propositionen? Då hade man åtminstone visat
sin neutralitet i handling. Nu har i varje fall saken blivit omstridd, och
detta är ju tillräckligt skäl.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den vid detta utlåtande fogade
reservationen. Den innehåller åtskilliga positiva förslag, även om man naturligtvis
inte har kunnat utforma linjerna, utan överlämnar detta till Kungl.

Första kammarens protokoll 1046. Nr 18. g

114

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Äng. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)

Maj :t, men den positiva inställningen framgår till fullo av vårt ståndpunktstagande
i de punkter som beröras.

Beträffande den föredragna punkten ber jag att få förena mig i det yrkande
som framställts av herr J. B. johansson och i övrigt att få yrka bifall till reservationen.

Herr Strand: Herr talman! När jag hörde den förste ärade talaren i denna
debatt, kunde jag inte låta bli att tänka på de neutralitetsdebatter, som vi
haft i denna kammare tidigare, där man utan vidare kunde konstatera, att
även neutraliteten kunde vara färgad av ens eget tänkesätt. Det har sagts en
gång i tiden här i kammaren, att det fanns en neutralitet, som var präglad
av en önskan att de allierade skulle ha vissa förmåner, och en annan neutralitet,
vars förespråkare hade den motsatta sidan i tankarna, när man bedömde
neutraliteten.

Herr Johan Bernhard Johanssons tolkning av samhällets neutralitet i arbetskonflikter
kan jag för ruin del inte finna vara till fyllest. När arbetsgivareföreningen
sänder ut cirkulär till sina medlemmar och uppmanar dem att
icke anställa strejkande arbetare i sin tjänst, är det naturligtvis inte neutralitet
från vederbörande arbetsgivares sida, om de följa denna paroll. Om vi
från landsorganisationen eller förbunden sända ut en paroll till andra arbetare
än de i konflikt deltagande att icke taga anställning vid en arbetsplats, som
är berörd av en konflikt, är detta naturligtvis icke neutralitet. Från båda
hållen begär man att konflikten skall respekteras. Men samhället har väl
ingen anledning att på detta sätt ta del i själva konflikten. Arbetsförmedlingarna
anvisa arbetskraft till de arbetsplatser, som äro berörda av konflikt,
men upplysa vederbörande arbetare örn att konflikt råder, och om en strejkande
söker arbete, förmodar jag att arbetsgivaren underrättas örn att vederbörande
deltar i en konflikt.

Jag kan för min del inte se, att detta har något som helst med en kränkning
av neutraliteten att göra. Skulle man följa herr J. B. Johanssons linje,
skulle man tydligen uppmana samhället att söka hindra vederbörande att
överhuvud få annan anställning under konflikt, men så långt vill man ju
inte gå. Att man önskar detta från arbetsgivarsidan är ganska naturligt, ty
då skulle väl, förmodar man, konflikten bli effektivare och då skulle det vara
litet närmare till en uppgörelse. Men samhället självt har inte någon som
helst anledning att blanda sig i en konflikt på detta sätt, och det gör det
inte heller.

Jag kan inte se att en arbetsgivare skulle komma ifrån sin förpliktelse
mot sin organisation genom att anställa en i konflikt deltagande arbetare mot
lägre avlöning; han bröte väl då i alla fall mot den solidaritet, som han
blivit uppmanad att iakttaga av sin organisation. Och jag kan inte heller
se, att en arbetare från vår sida skulle kunna få absolution, örn han toge
ett arbete bara därför att han finge mera betalt, kanske till och med dubbelt
så mycket, vid en arbetsplats, där konflikt råder.

I detta fall ligger det till på det sättet att samhället behöver arbetskraft
i skogen. Då kan jag inte se att man kränker neutraliteten genom att säga:
»Vi äro villiga att betala denna arbetskraft på precis samma sätt som vi
betala annan ovan arbetskraft.» Jag finner det för min del ganska naturligt,
att en sådan betalningsgrund blir gällande. I arbetslöshetskassorna har man
sådana direktiv för arbetsanvisningen, att en arbetslös inte är skyldig att taga
arbete på en arbetsplats, där man bjuder honom lägre lön än den, som gäller
för arbetare av samma slag; han kan vägra att ta detta arbete och fortfarande
ha rätt till sitt arbetslöshetsunderstöd. Metallarbetarna skulle enligt min

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

115

Ang. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
mening inte heller kunna klandras såsom samhällsmedborgare, om de vägrade
att utföra skogsarbete, ifall de bjödes sämre villkor än andra ovana arbetare
redan ba.

Detta har såvitt jag förstår inte något som helst med frågan örn samhällets
neutralitet att göra, men det är klart att herr J. B. Johanssons uppfattning
örn denna neutralitet är färgad av en önskan att konflikten skall bli så effektiv
som möjligt ur arbetsgivarnas synpunkt, och det är möjligt att jag har min
uppfattning färgad av motsatt önskan, d. v. s. att arbetarna skola få det så
drägligt som möjligt under konflikten. Däremot ligger det inte någon som
helst spekulation från vår sida i minskade understödsförpliktelser utan behovet
av arbetskraft i skogen har gjort, att metallindustriarbetareförbundet med
landsorganisationens ekonomiska stöd beslutat betala nio kronor i veckan till
helbetalande och sex kronor i veckan till halvbetalande strejkande, som äro
villiga att gå i skogsarbete. Men då det tydligen ligger till på det sättet
med bränslesituationen att man kan befara andra åtgärder längre fram på
året, örn de, som nu vidtagas, inte äro tillräckligt effektiva, vill jag i varje
fall inte vara med örn att man utan vidare skall låta de strejkande metallarbetarna
nu gå utan detta skogsarbete, som de äro villiga att åtaga sig, örn
de få betalt efter vanliga grunder, för att längre fram på året kanske bli
nödsakad att tvångskommendera arbetskraft till skogen — antingen metallarbetare
eller några andra — och ta dem från deras ordinarie anställning för
att fullgöra tjänsteplikt i skogen. Jag tycker inte man kan stå till svars med
en sådan ståndpunkt, när bränslesituationen är sådan att alla åtgärder måste
vidtagas för att stimulera produktionen.

En helt annan historia, som man alltid kan diskutera ur olika synpunkter,
är, huruvida dessa åtgärder äro lämpliga med hänsyn till den ordinarie skogsarbetarkåren
och till löneformerna för arbetarna överhuvud taget. I det fallet
kan jag ju i stort dela de betänkligheter, som man bär framfört rörande tanken
på att betala den ena arbetargruppen på ett sätt och den andra på ett
annat. Det är ingenting som vi eftersträva, ty vår önskan har hela tiden
varit att samtliga arbetare skola betalas efter samma system och på samma
sätt. Men det är ju situationen på bränslemarknaden som varit och är sådan
att extra ordinära åtgärder måst vidtagas. Den ordinarie skogsarbetarkåren
räcker helt enkelt inte till för att hugga all den ved som behövs för att förse
våra hushåll och våra industrier med erforderligt bränsle, och då måste man
ta till sådana åtgärder att man stimulerar även andra arbetare än skogsarbetare
till skogsavverkning. Man har till och med en gång måst kommendera
ut 1943 års klass, tror jag det var, till skogsarbete under en viss period.

Skulle man kunna lösa bränsleproblemet genom det beslut, som det i dag
är fråga om örn att vi bär skola fatta, herr talman, så tror jag att vi skulle
komma rätt lindrigt ifrån hela saken. Herr J. B. Johanssons principiella
betänkligheter skulle säkerligen så småningom örn inte helt försvinna så i
varje fall dämpas ned, och första kammaren skulle alldeles säkert inte behöva
känna sig lia släppt någonting av gammla! tradition, om den följde utskottets
linje.

Det är nog ofta på det sättet, att det är relativt små frågor, som väcka
stora, debatter, och i upphetsning kan man då konstruera fram principiella
skiljelinjer. Jag har inte för min del kunnat uppfatta denna sak på det sättet.
Det gäller rent praktiska ting, herr J. B. Joha,nsson; läget fordrar att
åtgärder vidtagas för att trygga vår bränsleförsörjning. Och kunna vi klara
denna på det sätt som bitr i dag föreslås, tycker jag inte man bär anledning
att känna sig missnöjd i något avseende.

I övrigt har jag inte någonting att säga i själva sakfrågan. Herr J. B. Jo -

116

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Äng. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
hansson gjorde gällande, att den konflikt, som föres inom metallindustrien,
skulle vara av politisk natur. Jag vet inte, om man kan trycka en sådan
stämpel på den: målen i konflikten äro i varje fall rent fackliga; man vill
ha bättre betalt. Det finns inga politiska önskemål i själva avtalsfrågan och
avtalskonflikten. Sedan blir det en helt annan sak, örn vissa socialdemokrater
och kommunister ha olika uppfattning om taktiken i avtalsrörelsen och om
konfliktens upprinnelse -—- men det hör knappast till dagens debatt.

Häri instämde herr Carlsson, Olof.

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Som reservant till statsrådsprotokollet
vill jag säga några ord om den proposition, på vilken statsutskottets nyss
föredragna hemställan bygger.

Tyngdpunkten i det förslag, som propositionen innebär, ligger enligt min
mening inte på säkerställandet av bränsleförsörjningen; propositionen har sin
största betydelse på ett helt annat plan än vad som framgår av enbart motiveringen
i propositionen. Man löser inte vårt bränsleproblem genom att bevilja
hyresbidrag efter nya regler.

I den reservation, som jag framlagt tillsammans med sex andra av regeringens
ledamöter, framhålles, att man inte kan vänta någon nämnvärd förbättring
av bränsleförsörjningen genom att utbetala hyresbidrag till strejkande
verkstadsarbetare, som äro villiga att temporärt arbeta i skogen. För det första
måste flertalet av dessa arbetare räknas till dem, som äro ovana vid skogsarbete
och följaktligen inte från början kunna åstadkomma resultat av större
betydelse. För det andra kan ju skogsbruket inte påräkna att få behålla denna.
arbetskraft någon längre tid, sedan den blivit van vid de nya uppgifterna
och därmed mera effektiv. Man måste räkna med och hoppas på att verkstadsarbetania
återvända till sina. gamla arbetsplatser så snart konflikten inom
verkstadsindustrien upphört.

Däremot är det risk för att — som vi också framhållit i statsrådsreservationen
— återverkningarna av bidragsgivningen till förmån för de strejkande
bli ogynnsamma bland dem, som normalt arbeta, i skogen och så väl behövas
där i fortsättningen. Detta framhålles också i flera av de motioner, som väckts
med anledning av propositionen, och även statsutskottet tycks lia klart för
sig, att vår bränsleförsörjning tillfogas allvarlig skada,, örn den vana arbetskraften
känner sig missgynnad genom att den ovana arbetskraften får oproportionerligt
stora förmåner. Eftersom utskottet nu föreslår särskilda premier
till de erfarna skogsarbetarna, måste det ha, insett, hur dessa arbetare reagera,
örn de strejkande verkstadsarbetarna gynnas med hyresbidrag. Här gör
utskottet med andra ord ett försök att undgå de olyckliga konsekvenser, som
skulle uppstå, örn man accepterade propositionen.

Enligt min mening har propositionen alltså inte anvisat effektiva medel till
lösning av vårt bränsleproblem. Sin betydelse har den därför mest — som
jag nyss framhöll — emedan den aktualiserar frågan örn statens inställning
till arbetskonflikter. Man säger att dessa hyresbidrag äro bagatellartade och
väl inte komma att påverka det hela i särskilt hög grad. Ja, nog kan man
vara överens om att de äro bagatellartade, då det gäller deras verkan i fråga
om ökad vedhuggning, men huruvida de äro bagatellartade, när det blir fråga
örn huruvida staten genom att lämna dem intar en särskild ställning till arbetskonflikten
eller ej, kan ju vara en helt annan fråga. Det är naturligtvis
i nuvarande läge synnerligen riskabelt att rubba den allmänt godtagna ordningen
beträffande samhällets inställning till arbetsstrider, och när man nu
menar, att denna fråga blåses upp till större proportioner än den förtjänar.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

117

Ang. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
vill jag säga, att det ju inte finns någon anledning att försöka göra den onödigt
stor, men att det i alla fall är så, att den har förts fram och måste ha
förts fram i fullt medvetande örn att den rörde en mycket ömtålig sak och att
man förorsakade en besvärlig meningsmotsättning.

Hittills har det varit regel att parterna på arbetsmarknaden skola göra
upp sina avtalstvister självständigt genom förhandlingar eller i sista hand
medelst strejk eller lockout. Man har pa goda grundel’ ansett, att staten skall
undvika att på det ena eller andra sättet ta parti i dessa konflikter. Jag vet ju
mycket väl att det säges, att man ju inte tar parti genom detta.. Ja, meningarna
kunna naturligtvis i det fallet vara delade. Genom att man i ett ömtåligt
läge vidtager en sådan omtvistad åtgärd, bidrar man i alla händelser oundvikligen
till att skapa den uppfattningen, att staten här bär ändrat sin inställning
på detta område. Denna uppfattning förstärkes därigenom att frågan
aktualiserats på grund av en framställning från förespråkare för den part,
som nu är i strejk. Förslaget får härigenom prägeln av att vara ett ingripande,
som innebär en förmån för den ena parten.

Jag vill inte här blåsa upp meningsmotsättningarna till större dimensioner
än de behöva ha och inte göra dem till hårdragna principfrågor, men, örn storleken
av statens bidrag till de i skogen arbetande strejkande metallarbetarna
blir så stort, särskilt i förhållande till deras arbetsprestation, att det i den
allmänna meningen kommer att framstå såsom ett stöd åt den gruppen, då
kan man inte undgå att den uppfattningen blir rätt allmän, att en ändring
här har skett i statens ställning till arbetskonflikter.

Genom arbetsmarknadskommissionens beslut har redan nu det för ovana
skogsarbetare avsedda bidragssystemet kommit att tillämpas på strejkande
verkstadsarbetare i den mån det är fråga örn omskolnings- och familjebidrag.
Då detta bidragssystem infördes år 1941, hade väl kommissionen knappast räknat
med att behöva taga ståndpunkt till frågan, huruvida bidrag skulle utgå
till arbetare i strejk. Inte heller riksdagen bär haft tillfälle att yttra sig på
denna punkt. Jag vill dock icke nu närmare ingå på frågan om dessa bidrag,
utan vill hålla mig till det nu aktuella hyresbidraget.

Hyresbidraget är som bekant bundet till den s. k. hjälpkungörelsen av den
30 juni 1934 med dess klara bestämmelse, att arbetare i allmän konflikt skola
avstängas från understöd. I propositionen föreslås nu, att bidraget skall lösgöras
från sambandet med hjälpkungörelsen, och på (let sättet skulle det bli
möjligt att bevilja de strejkande verkstadsarbetarna även hyresbidrag. Detta
kan inte gärna innebära någonting annat än en uppluckring av den tidigare
inställningen. En förändring just nu i det ganska spända läge, som råder i fråga
örn statens inställning till parterna i konflikten, är enligt min mening icke
lycklig. Det är en illa vald tidpunkt för dessa meningsbrytningar icke minst
med tanke på metallarbetarstrejkens inverkan på vår produktion. Alldeles säkert
finns det hundratusentals medborgare, som anse, att konflikten vid verkstäderna
är ett allvarligt avbräck för vår produktion. Redan iakttar man stark
oro bland jordbrukare och andra över förseningen av maskinleveranserna.
Många äro också medvetna örn att konflikten hindrar vårt land att rusta sigtor
de stora återuppbyggnadsuppgifterna efter kriget både i Norden och på
andra håll.

Under gångna årtionden lia arbetare och arbetsgivare byggt upp starka organisationer.
Vi borde alla kunna enas örn att dessa organisationers självständighet
är en förutsättning för stabila förhållanden på arbetsmarknaden.
Om emellertid statsmakterna engagera sig i en avtalstvist genom att på ett eller
annat sätt lämna bidrag till den ena parten — eller det uppfattas så — då
öppen konflikt uppstått, skapas eif osäkerhetsti 11 stånd, som kommer att göra

118

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Äng. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
det svårt för dessa organisationer att överhuvud taget föra förhandlingar med
varandra. Betydelsen av dessa förhandlingar reduceras och organisationernas
ställning försämras. I stället framträder staten som en stark maktfaktor i avtalsfrågor.
Detta innebär ett hot mot organisationernas handlingsfrihet — ett
hot, som både arbetare och arbetsgivare borde vara intresserade av att avvärja.

Det är kanske skäl i att söka klargöra vad begreppet »staten» i detta sammanhang
innebär. Staten är riksdagsmajoriteten, som fattar de avgörande
besluten. Då man nu på sina håll ivrar för att vänstermajoriteten i riksdagen
skall utnyttja sin styrka för att driva igenom ett beslut, som innebär att samhällets
inställning till arbetskonflikter ändras, så ökar man alltså politikernas
inflytande över arbetsmarknadsfrågorna.

Från mycket radikalt håll bar ju rekommenderats, att riksdagen och regeringen
skulle visa sin makt och myndighet och se till att vissa önskemål bland
de strejkande genomfördes. Den, som rekommenderar ett sådant handlingssätt,
bör ha gjort klart för sig vad det kan innebära för framtiden. Politiska riksdagsmajoriteter
växla — det visar erfarenheten. I ett nytt politiskt läge kan
en annan majoritet uppstå. Anser man nu, att dagens politiska majoritet har
rätt att taga parti i _ arbetskonflikter, måste man också erkänna, att framtidens
politiska majoriteter lia samma rättighet.

Ett sådant system vore enligt min uppfattning farligt. Det skulle leda till
att avtalsfrågorna på arbetsmarknaden kunde avgöras i än den ena, än den
andra riktningen, allteftersom _ de politiska konjunkturerna skiftade. Det skulle
leda till att grupp- och klassintressen skulle göra sig gällande i än större utsträckning
än hittills i vårt politiska liv. Att erövra den politiska makten
skulle bli detsamma som att uppnå det avgörande inflytandet på avtalsuppgörelserna.
Ja, konsekvenserna kunde också bli ödesdigra, örn riksdagen
längre fram skulle bestämma sig för att ''förorda obligatorisk arbetslöshetsförsäkring,
ett projekt, som jag tror är föremål för utredning inom socialvårdskommittén.
En sådan försäkring måste ju av allt att döma bygga på kontingenter,
som erläggas av staten och arbetarnas och arbetsgivarnas organisationer.
Örn nu staten skulle utnyttja de enligt försäkringen utgående bidragen
för att understödja någon i arbetskonflikt indragen part — vad skulle då följden
bli? Jo, helt enkelt, att den part, som inte erhöll detta bistånd, genom sin
till försäkringsinstitutet inbetalade kontingent skulle vara med örn att understödja.
sin motståndare i den pågående konflikten. Ett sådant tillstånd vore
givetvis ohållbart.

Nu säger man: »Detta passar inte in på den nuvarande situationen.» Det
är alldeles riktigt,_ att det inte det gör. Det är ett hypotetiskt antagande om
bur det skulle bli, ifall den anordning med obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
infördes, som jag här antydde, men det kan måhända utgöra en maning till
eftertanke, när det gäller att genomföra åtgärder, som kunna verka till förmån
för den ena eller den andra parten.

Jag kan alltså inte, herr talman, betrakta den nu föreliggande propositionen
ur de aktuella bränslefrågornas synpunkt. Dessa frågor måste lösas efter
andra ^och mera effektiva riktlinjer. Jag kan inte heller instämma med dem,
som påstå, att det är relativt betydelselöst, örn vi i nuvarande läge ge de strejkande
de föreslagna hyresbidragen. Jag upprepar vad jag sade nyss, nämligen
att nian bör undvika varje avsteg från en så viktig regel om samhällets
hållning i arbetsmarknadsfrågor som det här gäller. Har man väl en gång
börjat ändra _på den -— och att ändra på den just under en pågående konflikt
är naturligtvis särskilt ömtåligt — kan man en vacker dag finna, att gärdet
är uppgivet. Propositionen örn hyresbidraget: har alltså vittgående betydelse, så -

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

119

Ang. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
vitt jag kan se, för förhållandet mellan parterna på arbetsmarknaden. Jag
tror att det är ett intresse för oss alla att här inte fatta ett beslut, som uppluckrar
principen örn statens opartiskhet pa arbetsmarknaden.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag undviker
i regel att polemisera med mina kamrater i regeringen, och jag vill inte göra
det nu heller. Det förefaller mig emellertid som om den uppläggning rörande
statens ställning i arbetskonflikter, sorn vi nu ha fatt höra, inte riktigt rimmade
med utgångspunkten för anförandet: att man inte skall göra denna sak större
än den i själva verket är. Här föreligger inte frågan — och jag har försökt
visa det tidigare — örn statens neutralitet i arbetskonflikter. Jag har pavisat,
att vad sorn här är föreslaget innebär intet statens ställningstagande till. arbetsmarknadens
parter, och den förändring, som göres beträffande hyresbidraget,
innebär ingen avvikelse fran de regler, som gälla i fråga örn arbetslöshetspolitiken.
Jag vill endast ha fastslagit detta.

Herr Ekströmer: Herr talman! Jag tillhör kategorien »arbetsköpare», som
det numera heter örn oss industriidkare, och jag tillhör även verkstadsföreningen.
Det må därför kanske tillåtas mig att inledningsvis lägga fram
några fakta, som kanske kunna vara behövliga efter vissa ovederhäftiga uppgifter,
som förekommit i pressen och som enligt känt mönster upprepats så
ofta och enträget att folk kanske rentav börjat tro på dem.

En sådan uppgift är att våra verkstäder under krigsåren ha haft sådana
jättevinster att de mycket väl skulle kunna tåla praktiskt taget hur höga arbetslöner
som helst utan att någon prisstegring på deras produkter behövde
ifrågakomma. Jag skall inte förneka, att konjunkturen för verkstäderna har
varit gynnsam med stark efterfrågan på verkstadsprodukter, men vinsterna
ha varit högst växlande för de olika företagen. Vid exempelvis sådana företag,
som ha fortsatt med sin fredstillverkning, alltså tillverkning av sina vanliga
artiklar för den inhemska marknaden, har, som jag sade nyss, efterfrågan varit
god, men det har ju också funnits en priskontrollnämnd, som gått mycket
strängt fram beträffande priserna på dessa varor och endast tillåtit en mycket
knapp marginal mellan tillverkningskostnad och försäljningspris. För dessa
företag, som omfatta en mycket stor del av verkstadsindustrien, vöre en allmän
höjning av arbetslönerna inte möjlig utan en samtidig höjning av ^ försäljningspriserna.
För de verkstäder åter, som haft statsbeställningar på krigsmateriel
och annat sådant, ligger ju saken för visso gynnsammare till, eftersom
priskontrollnämnden inte kunnat gå så hårt fram i detta fallet sorn i det
förra, och dessa företag, som räknas till vad man brukar kalla maskinindustrien
i egentlig mening, lia förvisso merendels haft goda vinster. Men vi måste
tänka på att de i regel lia måst omställa sin tillverkning och därför, när
freden kommer, äro tvungna att ställa den tillbaka igen för normal tillverkning,
vilket kostar pengar. De ha också att tänka pa nödvändigheten av en ständig
rationalisering, som fordrar kraftiga investeringar. Slutligen far man taga
hänsyn till att framtidsutsikterna för vår maskinindustri äro allt annat än
gynnsamma — i varje fall högeligen osäkra. Vi ma betänka, att maskinindustrien
t. ex. i Förenta staterna under krigets gång kanske har tiodubblats, och
när dess krigsbeställningar upphöra, måste dessa verk över hela jorden söka
avsättning för sin mångdubblade tillverkning. Vi ha redan här i Sverige sett
spår av deras strävanden att få nya marknader, och offerter lia kommit på
maskiner av högsta kvalitet till priser, som mycket litet överstiga fredspriserna.
En ansvarsmedveten industriledning måste, med dessa fakta för ögonen, ovill -

120

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Äng. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
korligen tänka på sitt företags konsolidering för att kulina möta de krav, som
framtiden kommer att ställa. Såsom ett påtagligt uttryck för denna ansvarskänsla
får nian väl se det faktum, att man funnit det lämpligt att sänka utdelningarna
inom verkstadsindustrien. År 1939 lågo utdelningarna i genomsnitt
över sju procent. År 1942, som är det sista år varifrån jag erhållit
siffror, hade den genomsnittliga utdelningen sjunkit till något över fem procent,
och jag skulle tro att förhållandena inte lia ändrat sig mycket sedan dess.

För de anställda i ett företag måste det ju i alla fall kännas tillfredsställande
att arbeta i ett solitt och väl konsoliderat företag, som verkligen kan bereda
trygghet för konstant anställning och bästa möjliga sysselsättning.

Arbetslönerna inom verkstadsindustrien äro bland de högsta som betalas i
landet. Trots att den officiella statistiken visar ogynnsammare siffror, torde
verkstadsarbetarna faktiskt lia kunnat bibehålla ungefär samma reallön som
före kriget. Det har nämligen tagits in en mängd ovant folk som dragit ned
medelsiffrorna i statistiken. Jag stöder detta påstående om reallönen på uppgifter
från mitt eget företag, där under tiden från år 1937 t. o. lii. i fjol lönerna
för samtliga arbetarkategorier på verkstäderna stigit med ca 44 procent,
d. v. s. ungefär lika mycket som levnadskostnaderna ökat. Jag tillbakavisar
därför bestämt talet om att verkstadsarbetarna skulle lia det särskilt dåligt
ställt.

Mot bakgrunden av dessa fakta för ögonen måste man se verkstadsföreningens
fasta hållning. Verkstadsföreningen har likvisst sträckt ut en hand
och erbjudit sig att diskutera en höjning av de sämst betalda arbetarnas löner,
därmed följande exemplet från högsta ort i höstas då herr finansministern
föreslog en höjning av de lägst avlönade statsanställdas löner. Som vi minnas,
framfördes i höstas krav på att lönehöjningen skulle utsträckas till bättre
betalade grupper, men som vi alla veta, avvisades detta krav just med tanke
på risken för återverkningar på vårt penningvärde. Nu tycks man lia övergivit
denna ståndpunkt.

Trots bestämda påståenden från regeringssidan och andra håll att man med
denna proposition icke tar ställning i konflikten, kan jag ej förstå annat än
att man faktiskt gör detta. Åtminstone kommer det att uppfattas så över hela
landet i den allmänna meningen.

Hans excellens statsministerns argumentering nyss övertygar icke mig och
lärer ej övertyga många andra heller. Man camouflerar sitt ställningstagande
med att egentligen blott tala örn nödvändigheten att tänka på samhällets behov
av ved. Jag tror inte att detta camouflage duperar så många, åtminstone
inte dem som känna till vad skogsarbete vill säga. Jag kan inte tro att det blir
så mycket ved huggen av dessa på sitt område synnerligen duktiga arbetare,
som nu skulle komma ut i skogen. Jag har själv haft erfarenhet av ovant arbetsfolk,
och jag vet, att medan en van skogsarbetare kommer upp till mellan
tre och fyra kubikmeter örn dagen, så blir en, en och en halv eller två kubikmeter
resultatet när man använder ovan arbetskraft.

Jag måste också påstå att jag finner hela propositionen strida emot andemeningen
i det institut, eller vad man nu vill kalla det för, som heter omskolning
av arbetskraft för skogen. I ordet omskolning ligger väl ändå att de, som få
understöd för att lära sig att hugga skog sa att de bli duktiga skogsarbetare,
sedan skola fortsätta med detta arbete så länge som deras arbetskraft behövs.
Men i detta fall är det väl ändå inte meningen att våra verkstadsarbetare skola
fortsätta med skogsarbetet, utan sa snart konflikten är över, sluta naturligtvis
allihop som en man och dra sig ur skogen, vare sig de hunnit lära sig yrket
eller inte.

Trots hans excellens herr statsministerns bestämda försäkran örn motsatsen

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

Nr 13.

121

Äng. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
måste jag därför säga att jag inte kan finna annat än att de föreslagna bidragen
utgöra ett direkt strejkunderstöd.

Slutligen vill jag säga, att det verkligen skulle vara högst intressant, örn
man av statsrådet Rubbestad, när en gång hela denna konflikt är över, kunde
få svar på frågan: vad har egentligen en kubikmeter av denna politiska ved
kostat i huggarlön?

Herr talman! Jag anser, liksom andra före mig lia sagt, att hela denna
proposition först och främst är i högsta grad oekonomisk och utan nämnvärd
inverkan på vår vedförsörjning. Vidare kan jag inte inse annat än att den måste
bli ett prejudikat, som jag tror att vi, både arbetsgivare och arbetare, i framtiden
djupt komma att ångra.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka avslag på utskottets förslag och bifall
till reservationen.

Då tiden nu var långt framskriden och många talare funnos anmälda, beslöt
kammaren, på framställning av herr talmannen, att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Med hänsyn till infallande helg får jag anhålla, att kammaren måtte
medgiva, att tiden för avgivande av motioner såväl i anledning av Kungl. Maj :ts
i går avlämnade proposition nr 238 som ock i anledning av samtliga i dag avlämnade
kungl, propositioner, nämligen nr 239—242, 244—247 samt 249, utsträckes
till det sammanträde, som infaller näst efter tjugu dagar från propositionernas
avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 9, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i dessa ämnen väckta motioner
;

nr 1.01, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till stödjande
av odlingen av vissa kulturväxter;

nr 115, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående ytterligare anslag
till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område för budgetåret
1944/45;

nr 116, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till viss
försöksverksamhet för åstadkommande a,v bättre fastighetsarrondering i Norrland;
samt

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond.

Skrivelseförslagen godkändes, ett vart av förslagen under förutsättning att
andra kammaren i avseende å motsvarande utskottsutlåtande fattade samma
beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag'' till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret 1945/46 å kapitalbudgeten under
statens allmänna fastighetsfond, i vad avser finansdepartementets verksamhetsområde
;

122

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 fm.

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning för
vissa genom krigsförhållandena uppkommande förluster för statstjänstemän
m. fl.;

nr 97, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av mark
för skjutbana för Livregementets husarer;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande av vissa
haverikostnader;

nr 100, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa utgifter för
försvarsändamål å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1944/45;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till kolonisasion
för estlandssvenskarna; samt

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen av
vissa å allmän beredskapsstat II för budgetåret 1944/45 uppförda anslag.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
val av borgmästare och lagfaren rådman;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
stängselskyldighet för järnväg m. m.; samt

nr 114, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag örn
ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj;ts denna dag avlämnade propositioner
nr 239—242, 244—247 och 249.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 326, av herr Ljungdahl m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för
budgetåret 1945/46;

nr 327, av herr Persson, Ivar, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående särskilda övergångsförmåner åt långtidsinkallad beredskapspersonal;

nr 328, av herr Sjödahl m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
uppförande av ett radiohus i Stockholm;

nr 329, av herr Wagnsson, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
förändring i avseende å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie
befattningar vid kommunikationsverken m. m.;

nr 330, av herr Hage m. fl., i anledning av Kungl. Majrts proposition med
förslag till vissa ändringar i civila avlöningsreglementet, militära avlöningsreglementet,
manskapsavlöningsreglementet och folkskolans avlöningsreglemente,
m. m.;

nr 331, av herr Ström, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv;

nr 332, av herr Olsson, Oscar, och herr Wahlund, i anledning av Kungl.
Majda proposition angående anslag för budgetåret 1945/46 till avlöningar vid
de allmänna läroverken m. m. ;

nr 333, av herr Wagnsson m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående reglering av nomad- och folkskolinspektörernas expeditionsförhållan den

m. m.;

Onsdaaen den 21 mars 1945 em.

Nr 13.

123

nr 334, av herr Velander, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag
till förordning om ändring i förordningen den 18 juni 1937 (nr 436) angående
försäljning av rusdrycker;

nr 335, av herr Boman m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till butikstängningslag;

nr 336, av fru Sjöström-Bengtsson m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring av lagen den 6 juni 1924 (nr
361) örn samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag), m. m.; samt
nr 337, av herr Bondeson m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående den statsunderstödda torrläggningsverksamheten.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.15 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 21 mars eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl 7.30 em.

Fortsattes överläggningen angående statsutskottets utlåtande nr 48 punkten
A I.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Det har ju ansetts, att den proposition,
som föreligger, har ett visst samband med vedförsörjningen här i landet, och
även om jag för min del anser, att sambandet inte är så stort, måste det godtas
i så måtto, att det kan vara lämpligt att säga några ord om förutsättningarna
för nästa eldningssäsongs vedförsörjning.

Man har ibland tvistat om orsaken till att det nu anses råda ett prekärt
läge här, förutom den inhiberade importen av fossila bränslen. Som så ofta
är det varken en eller två orsaker, som samverka, utan ett flertal. Jag tror,
att huvudskälet är, att kriget bär varit så långvarigt. De stora vedhuggningama
ha hållit på så länge, att det i de mera välbelägna skogsbygderna faktiskt
inte är så lätt att finna för vedbränsle lämpliga träd. Detta medför i
sin tur, att både huggningen och utdrivningen bli förenade med större omgång
och större kostnader. Det har också berörts här tidigare i dag, att särskilt
i södra Sverige, där ju skogstillgångarna äro mindre i förhållande till
konsumtionen än i norra Sverige, många skogsägare ha fått ålägganden, som
de faktiskt inte kunna fullgöra utan a,tt tillgripa sortiment, som äro dyrare
—- rena timmerdimensioner och virke, som med bättre ekonomiskt resultat
skulle kunna avsättas till andra ändamål. Ackordsavlöningarna till arbetarna
ha också allmänt stigit mer och mer. Avtalsackorden tillämpas mig veterligt
knappast någonstans, utan i regel betalas högre löner. Väderleksförhållandena,
ha också under denna vinter varit osedvanligt svåra, inte överallt i landet
men i huvudsak i de delar, där det finns stora skogstillgångar. Det har
faktiskt i mycket stora delar av landet varit praktiskt taget omöjligt att avverka
i nämnvärd omfattning. I sådana fall hjälper det inte vare sig med riksdagsbeslut
eller med åtgärder från bränslekommissionens eller regeringens

Äng. hyresbidrag
till
ovana skogsarbetare.

(Forts.)

124

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Äng. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
sida. Människan är ganska fullständigt underkastad naturkrafternas regemente,
det kan man inte bortse ifrån.

Jag tror dock inte, att läget är fullt så farligt som man kanske ibland vill
göra det till. Först och främst tror jag, att det kommer att finnas vissa kvantiteter
torr ved kvar vid denna bränslesäsongs slut. I min hembygd ligger
nästan all den förra året avverkade veden kvar och kommer antagligen inte i
sin helhet att användas under denna, bränslesäsong. Där komma sk småningom
fram, rätt stora reserver. Vidare huggs det just nu ganska friskt _ överallt i
de delar av landet, där snöförhållandena och väderleken ha börjat bli bättre.

Man har ibland hört beskyllninga,r kastas ut mot skogsägarna för att de
sabotera bränsleförsörjningen medvetet för att pressa upp priserna. Man kan
ju inte förneka, att yttringar i den vägen lia förekommit på något enstaka
ställe, men min mening är, att i stort sett ligger det inte så till, utan det är
någon eller några a,v de omständigheter, som jag här har omnämnt, som lia
inverkat.

Nu är det ju närmast frågan örn vad som är att göra i detta läge. Det ärende
vi nu lia före skulle egentligen behandlas i två avdelningar. Först borde
man dryfta propositionen, sedan de motioner, som lia kommit som en följd av
denna proposition, även örn de kanske inte alltid lia varit direkt avhänglga av
densamma.

Beträffande vad propositionen innebär och hur den skall uppfattas skall jaginte
sluta mig till dem, som företa en fullständig genomgång därav, i annan
mån än att jag skulle vilja säga något litet om va,d harns excellens herr statsministern
yttrade här före middagsuppehållet. Han sade, att utbetalande av
hyresbidrag till de strejkande metallarbetarna inte innebär något brott mot
neutraliteten i arbetskonflikter. Då gör jag den parentetiska anmärkningen,
att hans excellens herr statsministern alltså fortfarande anser, att statsmakterna
böra upprätthålla en sådan neutralitet, och det är bra att ha fått veta.
Han sade sedan, att ingen har gjort anmärkning mot att metallarbetarna arbeta
på annat håll. Det är ju i så måtto riktigt att det endast är de i konflikten
indragna arbetsgivarna, som lia vidtagit en sådan åtgärd. Så långt har
jag ingenting att anmärka. Men när statsministern i fortsättningen säger, att
då strider det inte heller mot neutraliteten att ge metallarbetarna samma villkor
som andra arbetare, att alltså ge dem både omskolnings-, familje- och hyresbidrag,
då kommer jag att tänka på min gamle lärare i filosofisk propedeutik,
som undervisade oss i logikens regler, när jag gick i tredje ringen i
Kalmar läroverk. Jag kan försäkra, att han aldrig skulle ha godtagit detta
resonemang som överensstämmande med logikens regler. Jag är ganska förvissad
örn att han skulle ha betecknat denna, slutledningskonst som ett hornslut.
Att man underlåter att anmärka på att någon i en konflikt indragen tar
annat arbete är en sak, från vilken man inte med logikens hjälp kan hämta
något stöd för den uppfattningen, att man därför skall kunna tillgripa positiva
åtgärder. Där är faktiskt ett hopp i det logiska resonemanget. Och logiken
är nog rätt bra många gånger, ty man undviker därigenom att stöta sig
nied vad människor anse. Många gånger tänka människor rent spontant logiskt,
och jag tror, att de flesta människor här i landet, således även bland
arbetarna, uppfatta detta som ett direkt ställningstagande i konflikten. Då
tänka de, menar jag, mera logiskt än vad hans excellens herr statsministern
här har gjort. Och det väsentligaste är nog inte, vad som nu är rätt eller inte
rätt här, utan hur människorna uppfatta det. Detta torde väl lia den största
betydelsen, ty det är ju människorna vi ha a,tt göra med, och det är deras sätt
att uppfatta saken, som är utslagsgivande. Därför menar jag, att här föreslås
ett ställningstagande från statsmakternas sida i konflikten.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Nr 13.

125

Ang. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)

En åtgärd, sorn borde ha vidtagits ganska tidigt och som då hade medfört
åtskilligt större vedproduktion än denna proposition kommer att göra, hade
varit att — som jag tidigare har sagt i denna kammare — tidigt i höstas
tala om, att statsmakterna inte tänkte lägga krigskonjunkturskaft på vedavverkningarna.
I regel ge dessa inte ett sadant resultat, att krigskonjunkturskatt
skulle vara befogad, men dels kunna människorna inte räkna ut
detta på förhand — därtill är skatteförfattningen alltför komplicerad — dels
få faktiskt många människor krigskonjunkturskatt, fastän de knappast lia
kunnat tillgodogöra sig något rotvärde alls. Jag gjorde tidigare under riksdagen
ett försök att få detta hinder undanröjt genom en interpellation till
finansministern, men han var inte i tillfälle att undanröja hindret genom att
då säga, att det inte skulle bli någon krigskonjunkturskatt på veden.

Vad skall man nu göra? Jo, man skall ha klart för sig, att syftet är ^ att
få fram mera ved för att försörja oss under bränsleperioden 1945/46. Då mäste
man först och främst betala skogsägarna ett sådant pris, som visserligen inte
direkt inbjuder dem till att hugga men dock icke avskräcker dem från att
släppa till silia nu rätt hårt naggade skogar. Jag vill inte säga, att detta är
det enda sättet, ty som jag nyss sade är det här fråga örn mångå saker,
men detta är en förutsättning, och den har inte propositionen vidrört. Jag
tror till och med, att detta är den väsentligaste synpunkten. Många skogsägare,
framför allt i Norrland, tror jag, men även på vissa delar av det
småländska höglandet och i mellersta Sverige i övrigt, göra en direkt, förlust
på att ta fram vedbränsle just nu. Jag tror inte man kan komma ifrån
den saken, och lagen örn avverkningsskyldighet hjälper inte, ty den betraktas

_ med fog, tror jag — bland skogsägarna såsom en lag, som inte kan till lämpas.

Det är möjligt, att tvångshuggningar i statlig regi kunna utföras
hos några tusen skogsägare, kanske till och med tiotusen, men ^det är ju 200 000
skogsägare, som måste lämna sin ved, för att det skall förslå, och varje människa
vet, att hos dem alla kunna tvångshuggningar inte företas. Därför anser
jag denna lag ganska betydelselös. Man mäste i stället ordna det sa, att
det blir möjligt för en skogsägare att slippa att sätta till pengar. Han skall
också ha möjlighet att betala de överpriser på avverkningen, som fordras
under de ökade svårigheter, som ha rått, råda och komma att rada lång tid
framåt.

Vidare måste man ha ett system, som kan fungera, och jag skulle vilja
säga, att detta knappast är fallet med det förslag, som utskottet har kommit
med, när det gäller awerkningspremier för huggare och körare. Jag har här
avgivit en reservation, mest därför att jag inte anser, att det kan bli nämnvärt
mer ved huggen genom den åtgärd, som föreslås, men även därför att
jag tror. att den inte kan fungera. Jag- skall exemplifiera detta något.

Det framlagda förslaget lider av den bristen, att man föreslår, att procentuella
tillägg skola ges på arbetslönerna för varje månad, men då har man
tydligen inte tänkt på att det långt ifrån är bara ved, som huggs. Särskilt
i" södra Sverige är ju användningen av skogen oerhört differentierad, och det
huggs väl i regel också på bondskogar åtminstone något dussintal sortiment,
praktiskt taget samtidigt. Det är knappast att räkna med att huggningen bara
gäller ved, även örn man skulle önska detta. Det sker nästan bara i undantagsfall,
och regeln är, att annat virke huggs samtidigt. Då blir det jii oerhört
svårt att redovisa vedhuggningslönen för sig och lönen för andra sortiment
för sig. Utskottets majoritet har väl också ansett, att massaveden skulle räknas
med. Det kan ju sättas i fråga, örn man skall anse det riktigt att i detta
läge särskilt premiera också huggning av den massaved, sorn skall användas

126

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Äng. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
till massafabrikation, och att skilja det, som en gång i tiden kommer att eldas
upp, från det, som går till massafabrikerna, lär väl vara omöjligt.

Det andra besvär, som jag har fäst mig vid, är, att uppenbarligen hundratusentals
avlöningslistor i månaden måste lämnas in till någon kontrollmyndighet
för att gås igenom och för att man skall kunna räkna ut, hur mycket
arbetarna skola Ira i tillägg. Det blir en våldsam kontrollapparat, en administrativ
anordning, som blir större än de flesta vi ha haft hittills, och det
vill inte säga litet. Jag frågar mig med en viss bävan, hur man verkligen
skall hinna administrera detta snabbt nog. Går det inte, måste följden bli,
att det skojas här, det blir oegentligheter och felaktigheter. Beträffande de
enskilda skogsägare, som inte leja huggare utan som skola ha ersättning för
vad de hugga själva, står det, att man skall göra en beräkning av hur mycket
de skola ha med hänsyn till deras arbetsprestation. Det är nästan omöjligt
att göra detta riktigt. En mindre skogshuggare, som hugger själv, hugger
litet då och litet då som inslag i sina övriga arbeten. Skall han ge rapport
varje månad, lär det väl bli mycket svårt att få något fast grepp örn hur
det verkligen förhållit sig. Det står i utskottsutlåtandet, att det skall vara
ganska lätt att beräkna körarnas tillägg efter samma grunder. Då vill jag
fästa uppmärksamheten på att i större delen av södra Sverige lämnas körningarna
inte ut på ackord, utan antingen ge sig skogsägarna själva emellanåt
ut och ta fram virket och veden till bilvägar, eller också äro de vanliga
jordbruksarbetarna ute och köra fram det. Det är ju endast, när utdrivningen
är utlämnad på ackord, som tilläggen kunna räknas ut, men man kan inte
tänka sig att lämna rapport örn hur många timmar ett arbetslag på åtta, tio
lantarbetare har varit ute och kört fram ved för att sedan ge dem tillägg
på dessa timmar. Det blir så oerhört många komplikationer, när man går i
detalj med tillämpningen, att jag fruktar, att detta inte kan genomföras riktigt
och rätt, utan det blir rent ut sagt ett ohållbart tillstånd.

Det står, att arbetspremierna eventuellt skola delas upp på olika perioder.
Även det kommer att komplicera saken mycket. Örn det blir några ändringar
i tilläggen, eller örn de bli olika i olika delar av landet, kommer det också
att komplicera saken och förvirra allmänhetens begrepp örn vad som skall
ske. Jag tror, att den administrativa apparaten kommer att bli mycket stor
utan att ändå kunna fungera.

Man har sagt, att man skulle kunna använda sig av skogsaccisdeklarationerna,
löneuppgifterna o. s. v. För det första komma dessa ju alldeles för sent, det
blir ett års eftersläpning, och för det andra äro de ju inte alls tillämpliga på
det. som det här är fråga om. Skogsaccisdeklarationerna uppta endast sådant
virke, som huggs till avsalu, och här uppstår frågan, örn man skall ha tillägg
även på sådant virke, som huggs för hemmabruk. Hur skall man kunna skilja
ifrån det? Löneuppgifterna äro ju inte heller tillämpliga, ty de äro inte specificerade.
De uppta bara, vad den och den arbetaren har fått i årsavlöning.
Hans arbete kan bestå till nio tiondelar av jordbruksarbete och en tiondel av
skogsarbete eller tvärtom, och det kan vara alla möjliga slags arbeten. Då
skulle man ålägga alla, som skola avge löneuppgifter enligt 33 § kommunalskattelagen,
att specificera de arbeten, vederbörande ha utfört. Jag anser dessa
uppgifter alldeles värdelösa för detta ändamål.

Man kan faktiskt finna på en modell, som slår inte mindre än tre flugor i en
smäll, och jag tycker alltid det är bra, när man kan göra det. Det är en modell,
som man kan automatiskt, utan administrativa besvär, ordna, så att skogsägarna
fa ett vedpris, som är sadant, att de inte behöva förlora pengar på
att hugga. Modellen klarar samtidigt ut tilläggen till huggarna, och för det

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Nr 13.

127

Ang. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
tredje har den inte alls svårt att fungera. Det sätt, på vilket man kan slå
dessa tre flugor i en smäll anser jag mig ha sammanfattat i den reservation,
som jag har avgivit och som går ut på att man på det ena eller andra sättet
skall företa en sådan höjning av vedpriserna, att den möjliggör ökade huggningar.
Det är lämpligt, om regeringen samtidigt träder i snabb kontakt med
parterna på skogsarbetsmarknaden och anmodar dessa att försöka komma fram
till ett tidsbegränsat tilläggsavtal om vissa ackordspriser inom skogsarbetet. Jag
för min del tror, att en sådan vädjan skulle få en ganska omedelbar framgång.
Det har ju betalats rätt höga löner, i allmänhet högre än avtalen visa,
så jag tror inte, att detta skulle vålla några svårigheter.

Beträffande det sätt, på vilket man skulle kunna höja vedpriset, har jag antytt
olika alternativ. Det enklaste vöre att höja normalpriset. Man kunde också
tänka sig att utbygga och förändra det premieringssystem för framkörd ved,
som bränslekommissionen framlade i februari månad, så att det passade bättre.
Man borde t. ex. ta bort maximeringen i bestämmelserna om fullgjord leveranskvantitet
och utsträcka leveranstiden något, åtminstone i vissa delar av landet,
särskilt Norrland. Vidare kunde man — och det gäller väl framför allt
för Norrland — utvidga rotvärdesgarantien. Ty i vissa delar av Norrland och
kanske även på det småländska höglandet finnas nog så belägna skogar, att
det för att få ett rotvärde på t. ex. 2 kronor för pannveden fordras ett ganska
betydande tillägg, därför att framkörningskostnaderna äro så våldsamt stora.
Örn man vidtar dessa åtgärder, är det min tro, att det kan bli ett resultat, som
inte vore så dåligt. Det finns kanske också möjlighet att ordna detta så att
det inte behöver belasta vedkonsumenterna. Dels kunde man kanske i någon
mån anlita den clearingkassa, som finns, åtminstone för vissa områden, dels
kunde en ytterligare rationalisering ske av transportväsendet, handeln och
distributionen. Jag pekade i förra veckan på några sådana möjligheter, när det
gäller Ölands förseende med bränsle. Rationaliseringen av veddistributionen är
där ingalunda driven så långt den kan. Jag tror också, att detta går att ordna
på många andra håll. Jag vet även, att den förutvarande bränsleministern hade
rätt mycket bekymmer för att man inte får konsumenterna att ta emot veden
på försommaren och sommaren, när transporterna äro lättare och billigare, örn
så skett, hade det denna vinter varit mycket billigare att försörja konsumenterna
med ved. Denna möjlighet bör utnyttjas mera, och blir det nu nödvändigt
att — som jag för min del förordar — ge bränsleproducenterna ett högre
pris, bör värjo möjlighet till förbilligande av distributionen och transporterna
utnyttjas. Nu har man ytterligare ett års erfarenhet, som bör kunna resultera
i ett ännu förståndigare utnyttjande av våra anordningar.

Hans excellens herr statsministern använde ett uttryck, som jag fäste mig
vid. nämligen att allt, som kan göras för att trygga vedförsörjningen, bör göras.
Jag tycker, att man kan finna en bättre formulering. Allt, som leder till ett gott''
resultat, bör göras. Det tycker jag är en bättre formulering. Jag tror, att de, som
vilja få en bättre vedförsörjning under nästa vinter, och de, som vilja att rättvisa
skall vederfaras skogsägarna, skulle göra klokt i att välja den modell för
att klara dagens situation, som finns anvisad i reservationen nr 2, detta alldeles
oavsett vilken inställning man har till utskottsutlåtandet, under punkten I.
Dessa frågor kunna ju rätt väl löskopplas från varandra. Jag menar, att även
de, som på grund av partiskäl, om jag så får säga, se sig förhindrade att rösta
på någonting annat än utskottets hemställan under punkten T, skulle med största
fördel kunna ansluta sig till reservationen nr 2 under punkten II i utskottets
kläm. Tänker man igenom saken, är detta den enklaste, renaste och klaraste
linjen. Jag tycker, att det är rätt så tydligt, om man tänker igenom, hur dessa
båda förslag skola omsättas i praktiken. Men det förutsätter givetvis, att man

128

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Äng. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
är beredd att höja vedpriset antingen genom att öka normalpriset eller genom
ändringar i systemet för premier för framkörd ved.

Herr talman! Jag kommer givetvis för min del att ansluta mig till,herr J.
B. Johanssons reservation under punkten I, och jag skall sedan förbehålla mig
att, när vi komma till punkten II, få yrka bifall till den av mig själv avgivna
reservationen.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Jag nödgas börja mitt lilla anförande
med ett bemötande av min vän och granne till vänster, herr Mannerskantz.
Han sade i början av sitt anförande, att det finns stora vedreserver i skogarna,
som komma fram. Jag skulle kunna instämma med honom så tillrida, att det
finns mycket ved, som ligger i skogarna, men åtminstone i fråga örn stora
delar av landet ha förhållandena de två sista vintrarna varit sådana, att det
varit omöjligt att få fram den veden. Den ligger så, att man inte kan komma
fram i markerna där under sådana vintrar som vi haft de två sista åren. På
sommaren är det ännu omöjligare. Därav följer, så vitt jag kan bedöma läget,
att man måste sätta i gång huggning i skog, som ligger relativt väl till, så att
man kan få ut veden till vägarna. Annars vinner man inte det resultat, som
åsyftas. Det är mycket möjligt, att i fall ali den ved, som ligger långt borta
i oländiga marker, kunde komma fram, vore inte situationen så mörk, som den
för närvarande är, men jag tror inte, att man skall sätta i utsikt, att någonting
sådant skall kunna ske.

Vidare sade herr Mannerskantz, att inte massaveden borde premieras. Av
vad jag nyss yttrade framgår, att massaveden måste premieras, för så vitt
man vill ha fram tillräcklig kvantitet. Det är som flera talare tidigare här
under debatten ha anfört, på det sättet, att det första året och de följande
åren har man huggit den skog, som varit lämpligast att använda till ved och
som legat bäst till. Allteftersom tiden har gått och större kvantiteter, än som
motsvara tillväxten, ha måst levereras, kommer man in i mer och mer otillgängliga
marker. Skall man få fram ved, som ligger väl till och °som jag nyss
talade örn, är det i form av massaved. Själv har jag i dag fått åläggande att
hugga 100 kubikmeter massaved utöver vad som tidigare ålagts mig. Det kan
inte undgås, att då blir också den logiska konsekvensen, att man måste
premiera både massaveden och brännveden, så att skogsägarna få någorlunda
hyggligt betalt och verkligen kunna släppa till sin prima skog för sådant
ändamål.

Jag skall nu säga några ord örn vad herr statsministern yttrade. Jag skall
inte gå in på principfrågan angående den kungl, kungörelsen. Det har ju
berörts av flera tidigare talare, och jag vill inte upprepa, vad som redan sagts
i debatten. Men jag kan inte underlåta att replikera statsministern med några
ord. Vad jag återger, är naturligtvis inte ordagrant vad han yttrade, men jaghoppas
att det skall vara innehållet däri. Han säde först, att genom samhälleliga
åtgärder skulle man inte förhindra att strejkande arbetare erhölle
arbete. Man skulle alltså inte förhindra, att verkstadsarbetare^ få arbete i
skogen. Vidare sade han, att statsbidrag är motiverat därav, att dessa arbetare
äro ovana vid skogsarbete och sålunda genom sådant bidrag skulle bli jämställda
i inkomsthänseende med de yrkesvana arbetarna. Ytterligare säde han,
att en viktig fråga är, huruvida lediga metallarbetare skola utnyttjas på ett
område, där arbetskraft erfordras. I fall man vill vara logisk •— herr Mannerskantz
var också inne på den frågan —• i sitt resonemang, följer väl av
detta, att örn så är, att verkstadsindustrien är i konflikt och därför inte kan
arbeta med sin vanliga produktion, skall man likväl inte förhindra, att industrien
arbetar. Är det så att verkstadsindustrien vid en konflikt ej kan driva

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Nr 13.

129

Ang. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
sin vanliga tillverkning men i stället skulle kunna inrätta sig för en annan,
vid tillfället synnerligen önskvärd produktion ehuru detta från början vore
mycket mindre lönande än för industri inom facket, skulle man, i konsekvens
med herr statsministerns resonemang beträffande verkstadsarbetarna, för att
kunna igångsätta en sådan tillverkning subventionera verkstadsindustrien,
så att dess inkomster inte bli sämre än vanligt. Den logiska konsekvensen av
detta statsministerns resonemang är att denna industri skall utnyttjas och driften
inte ligga nere. Jag är livligt övertygad örn att ifall man drar den konsekvensen
av yttrandet, skulle det nog låta litet annorlunda från vissa håll.

Vad sedan själva utskottsutlåtandet angår, vill jag erinra örn vad som står i
mitten på s. 9. Det är en gemensam del av utlåtandet. Jag skall läsa upp det
in extenso för att därmed poängtera, hur eniga både majoriteten och reservanterna
i utskottet äro i fråga örn att någonting skall uträttas. Man säger
här: »En prishöjning skulle emellertid i främsta rummet vara av betydelse
såsom uppmuntran för skogsägarna att låta verkställa avverkningar i erforderlig
omfattning. Utskottet vill erinra, att en dylik stimulans även kan åstadkommas
på andra vägar, nämligen genom förbättring av de premier, som på
vissa villkor tillerkännas skogsägare och innehavare av avverkningsrätt enligt
Kungl. Maj:ts medgivande till bränslekommissionen den 2 februari innevarande
år, ävensom i viss mån genom ändrade bestämmelser i fråga örn rotvärdesgarantien.
Hela denna fråga är dock av sådan natur, att utskottet icke kan
tillstyrka slutligt ställningstagande till densamma» etc. Såvitt jag kan utläsa
vad utskottsmajoriteten och för övrigt hela utskottet säger på den punkten, är
det ett positivt uttalande för att Kungl. Maj:t skall vidtaga åtgärder för att
öka lönsamheten för skogsproducenter när det gäller denna avverkning. Jag
hoppas att denna tankegång också skall leda till det resultat, som man så gärna
önskar.

Vad härefter herr Mannerskantz’ reservation beträffar, hade jag ett yrkande
på avdelningen i utskottet, som gick i samma riktning som herr Mannerskantz’
reservation. Det var, då vi hade föredragning av jägmästare Höjer.
Men det visade sig att man inte kunde nå ett positivt resultat på den linjen,
och det gjorde att jag inte ville fullfölja den tankegången, därför att själva
sakfrågan är det viktigaste i detta fall.

Jag skall inte uppehålla tiden längre, utan jag ber att få yrka bifall till
herr J. B. Johanssons m. fl. reservation.

Herr Wistrand: Herr talman! Med den pondus, som följer med hans höga
ämbete, meddelade hans excellens herr statsministern, att regeringens ställningstagande
till denna fråga överhuvud taget icke dikterades av en ändrad uppfattning
örn regeringens opartiska .ställning vid arbetskonflikter och att alltså
det regerings förslag, som nu är föremål för riksdagens prövning, inte innebär
någonting som skulle kunna medföra en sådan förändring. Denna deklaration av
hans excellens ger mig anledning till några randanmärkningar och till att beröra
vissa punkter, som han gick förbi i sitt anförande.

d ag vill till en början erinra om att denna fråga kommit på regeringens bord
genom en framställning av den ena i konflikten indragna parten, nämligen metallarbetarförbundet.
Där ha vi upphovet till hela saken. Naturligtvis vill jag
på intet vis förneka, att även metallarbetarförbundet kan ha sina starka be”
kymmer för landets bränsleförsörjning, men det torde väl ändock inte vara en
alltför närgången tanke, att man i första hand syftade til] att hjälpa sina i
konflikten indragna medlemmar till bättre inkomster, än vad strejkunderstöden
innebära, och naturligtvis också att komma från utgiften för strejkunderstöd

Första kammarens protokoll 1945. Nr 13. 9

130

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Äng. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
till personer, som inte lia arbetsförtjänst på annat håll. (Det strejkunderstöd,
som lämnats, är ju för övrigt redan det betydligt mindre än de förmåner, som
utgingo, innan det var fråga om något hyresbidrag. Det uppgår till 33 kronor
i veckan, medan återigen omskolningspengar och familjebidrag för en normal
familjeförsörjare uppgå till 44—45 kronor. Men det hör kanske inte allt
för mycket till saken.) Jag vill emellertid fastslå, att upphovet till regeringsförslaget
utgöres av en framställning från den ena parten i konflikten. Därom
nämnde statsministern ingenting.

Saken gäller vidare en ändring i nuvarande bestämmelser därhän, att det
skall öppnas en förut icke förefintlig möjlighet att lämna hyresersättning till
i konflikt indragna arbetare. Det föreslås ändring i de regler, som hittills gjort
det omöjligt att lämna hyresbidrag till i konflikt indragna arbetare. Hur man
under sådana förhållanden kan göra gällande, att detta inte är ett steg som
är taget till förmån för den ena parten i konflikten, är för mig fullkomligt obegripligt.
Detta förefaller mig uppenbart.

Hans excellens herr statsministern framhöll vidare, att ingen vet örn de föreslagna
åtgärderna i syfte att stimulera vedhuggningen kunna medföra något resultat
av någon egentlig storleksordning för vår vedförsörjning. Å andra sidan
framhöll statsministern, att regeringen var mycket intresserad av att få
ett slut på verkstadskonflikten så fort som möjligt och att regeringen också inriktade
all sin verksamhet härpå. Fullföljer man nu denna tankegång, är
det klart, att förutsättningen för att åtgärderna skola ha någon verkan är att
konflikten skall bli långvarig, något som man med all styrka söker avvärja.
Det är ju uppenbart meningslöst att ge dessa bidrag för fjorton dagar eller tre
veckor, örn konflikten som man hoppas redan tar slut efter denna tidrymd.

Men, herr talman, så kommer det en sak till. Regeringen föreslår, att dessa
hyresbidrag skola lämnas retroaktivt. Vilken verkan ha då dessa retroaktiva
hyresbidrag på en ökad vedförsörjning, skulle jag verkligen vilja fråga. Den
måste väl bli ingen, då retroaktiviteten helt hänför sig till en gången tid. Däremot
är det alldeles uppenbart av den allra största betydelse för de medlemmar
av metallarbetarförbundet, som redan ha gått i skogen, att komma i åtnjutande
av retroaktiviteten.

Jag skulle vilja tillåta mig att säga: vad tjänar det egentligen till att leka
detta skuggspel med ord, då vi i alla fall ha ganska klart för oss vad saken
gäller? Det hade enligt min mening varit bättre att man låtit detta vara detta;
då hade man icke kommit in på tankegångar, som fört till denna, jag vågar
säga det rent ut, fatala åtgärd. Kanske hade man då också lättare kunnat finna
verksamma botemedel i den svåra bränslesituationen.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag känner
inte närmare herr Wistrands speciella förutsättningar att undervisa örn vad
som är samhällsneutralitet i fråga örn strider på arbetsmarknaden. Jag skulle
anta, att han kanske i det fallet är sämre rustad än många andra. Det som
föranleder mig till denna något fräna replik är herr Wistrands sätt att lägga
hela sitt anförande, som måste innebära en anklagelse mot mig att stå här och
försöka säga någonting annat än jag menar, att försöka camouflena mina avsikter
och att ge kammaren ett intryck av att jag har en mening som jag inte
äger. Jag undanber mig sådant. Vi kunna ha olika meningar örn hur saker
och ting böra ses och hur olika ting verka, men vi ha ingen rättighet att säga,
den ene till den andre, att han talar mot bättre vetande.

Jag har här blivit undervisad i tre olika omgångar örn logik. Jag fick inte
riktigt reda på vad herr Mannerskantz’ lärare hade lärt honom i det avseendet,
och jag fick ännu mindre klart för mig, var herr Nilsson i Landeryd hade

Onsdagen den 21 mars 1915 em.

Nr 13.

131

Ang. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
fått sina utgångspunkter för logiken. Men det måste vara något fel, när man
resonerar på det sättet, att eftersom vi säga, att nu behöver staten arbetare i
skogen och arbetare skall staten ta var den kan få och giva dem samma förmåner
som andra arbetare, kan man dra den slutsatsen, att örn verkstadsindustrien
har litet beställningar, skall staten ändå hålla i gång industrien genom
subventioner och betala arbetarna särskilda löner. Förlåt, herr Nilsson i
Landeryd, men det tror jag verkligen är någonting som inte ett dugg har med
logik att göra, utan närmast kallas misstag. Jag har ju tydligt och klart sagt,
att jag inte kan betrakta det som något brott mot neutraliteten, att man ger
åt de arbetare från metallindustrien, som gå till skogen, samma förmåner som
man ger åt andra arbetare. Herr Wistrand försökte sig visserligen på den
sofismen, att detta att ge hyresbidrag var en extra förmån, eftersom det först
nu skall tillkomma dem, medan andra haft det förut. Men det är ju just detta,
att man inte vill ställa dem i någon särklass och inte vill att samhället skall
säga: »Örn ni ta skogsarbete, bära ni ändå ett märke, som skall straffas», — det
är det som ingår i hela mitt resonemang örn hur man ur samhällets synpunkt
skall se neutralt på detta. Örn man beaktar dessa synpunkter, måste man
komma till det resultat jag har gjort: antingen skall man inskrida och hindra
metallarbetarna från att få arbete, eller också skall man låta dem ta arbete
på samma villkor som andra.

Det är möjligt att herr Wistrand har den uppfattningen, att arbetarparten
alltid har orätt och att därför överhuvud taget den samhällelig^ politiken bör
inriktas på att under en konflikt förhindra att arbetarna få några som helst
chanser utöver det rena strejkunderstödet. Det har funnits tider, då man i
den lagstiftande församlingen och i landets regering i regel ansåg samhällets
intressen identiska med arbetsgivarpartens, och det kan hända, att man är litet
nymornad nu, när man märker, att man inte längre kan utgå från det, utan
att krafter i samhället ha framträtt som ha skapat en jämvikt, så att man
kan börja tala örn en verklig neutralitet från statsmakternas sida. Det är vad
vi ha företrätt i detta avseende, och när jag säger att det är min mening, så
må gärna herr Wistrand och andra argumentera och säga: »Vi kunna inte
dela den uppfattningen.» Men jag begär att den skall respekteras som min
mening och inte framställas som något försök att camouflera vad det är
fråga örn.

Beträffande retroaktiviteten är ingenting annat att säga än att den naturligtvis
inte i och för sig kan påverka vad som härefter sker. Bestämmelsen
togs upp med hänsyn till den tid, som kunde förflyta från propositionens
framläggande till dess beslut fattades i riksdagen. Man menade, att den tiden
kunde bli avsevärd även ur arbetssynpunkt, och därför ville man redan från
början göra klart för vederbörande, att därest förslaget bifölles, skulle de
erhålla den förmån, som andra arbetare hade. Det har således intet sammanhang
med frågan örn den effekt, som härefter kan inis, utan det var också
ett led i försöken att påskynda engagemanget av den arbetskraft, som alla
ansågo oundgänglig.

Jag skall inte fortsätta resonemanget örn neutraliteten, inen jag har ansett
mig verkligen ha anledning att reagera mot den diskussionsmetod som herr
Wistrand försökte lansera.

Herr Wistrand: Herr talman! Hans excellens herr statsministern Ilar lika
litet rätt att, som han förebrått mig att ha gjort beträffande honom i hans
yttrande, i min mun lägga en annan uppfattning än den jag förfäktat. Jag har
icke på något sätt försökt hävda en uppfattning örn samhällets neutralitet,
som skulle vara identisk med arbctsgivarintrcssena. Det är icke berättigat att

132

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Äng. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
låta mig få det skenet på mig. Lika litet kan jag finna, att jag är sämre skickad,
än någon som kan stå den andra parten nära, att bedöma neutralitetsfrågorna
i detta sammanhang. Jag Ilar ingen anledning att acceptera dessa häntydningar.
Jag vill till slut sammanfattningsvis än en gång konstatera, att
förslaget innebär en ändring i den ståndpunkt angående statens neutralitet,
som man ännu intog, när denna konflikt började i det att man efter konfliktens
utbrott föreslagit ändrade bestämmelser angående understödsmöjligheterna till i
konflikt indragna arbetare.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Har det inte
tillräckligt många gånger upprepats, att detta icke är en ändring i sak? Bestämmelserna
örn hyresbidrag knötos av formella skäl till arbetslöshetskommittéerna
och vad som nu åsyftas är endast en tillämpning av bestämmelserna
örn hyresbidrag på sådant sätt som från början avsågs.

Herr statsrådet Erlander: Herr talman! Det är ju inte stora möjligheter
att vid denna tidpunkt av debatten försöka utvinna några nya synpunkter ur
den. Jag skall därför inte deltaga i den i och för sig mycket intressanta diskussionen
om samhällets neutralitet i arbetskonflikter, som har upptagit så stor del
av dagens debatt. Jag skall i stället inskränka mig till att göra några randanmärkningar
på de punkter, där j:ag mera direkt har varit berörd.

Jag har den största respekt för den granskning, som både formellt och reellt
våra regeringsf orsing underkastas i statsutskottet. Jag brukar med stor behållning
lyssna till vad statsutskottets värderade ordförande har att anföra framför
allt i fråga örn formsaker. Det är ingen liten tillgång att ha ett organ, som
bevakar dessa ting, på det sätt som sker i vårt mäktiga statsutskott. Men i dag
tyckte jag verkligen att statsutskottets ordförande var onödigt sträng, när han
fällde de hårda orden örn deni formella sidan av behandlingen av denna proposition.

Det förhåller sig ju inte på det sättet att uppläggningen här är lättsinnigare
än vad den varit tidigare, när det gällt förflyttningsbidrag. Uppriktigt sagt,
herr talman, hade jag inbillat mig, att vi skulle få ett erkännande av riksdagen
för att här framlades en proposition, varigenom riksdagen skulle få tillfälle att
ta del av kungörelsen, när man nu gjorde denna skillnad mellan hyresbidrag,
som utgå till arbetslösa, och hyresbidrag till deni ovana arbetskraften i skogarna.
När hyresbidrag till den ovana arbetskraften infördes, var det inte något
lika noggrant utarbetat förslag, som statsutskottet och riksdagen fick ta del av.
Det var i själva verket inte alls någon proposition i förväg, utan endast en anmälan
från Kungl. Maj :ts sida i efterhand av en åtgärd som hade vidtagits för
att förse skogen med arbetskraft. Jag skulle vilja be statsutskottets herr ordförande
att slå upp Kungl. Maj:ts proposition nr 285 till 1941 års riksdag,
sidan 44. Där står på fem eller sex rader dea fråga, som nu har vållat så mycket
diskussion, anmäld på följande isätt: »I syfte att underlätta överförandet
av arbetslösa till andra yrkesområden har kommissionen» — arbetsmarknadskommissionen
— »medgivit, att hyreshjälp under vissa förhållanden må utgå
till sådana arbetslösa familjeförsörjare, vilka anvisas arbete på öppna marknaden
i skogsarbete men som icke äga erforderliga yrkeskunskaper och till följd
därav icke kunna uppnå normal dagsförtjänst under den första tiden. Förutsättningen
för att sådan hyreshjälp skall kunna utgå är först och främst, att
arbetet anvisas på sådant avstånd från hemorten, att arbetaren icke kan använda
sin ordinarie familjebostad. Till dylik hyreshjälpsverksamhet utgår statsbidrag
i vanlig ordning.»

På detta sätt anmäldes 1941 i efterhand frågan örn hyreshjälp till den ovana

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Nr 13.

133

Äng. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
arbetskraften, oell det ansågs av regeringen oell statsutskottet oell i riksdagen
som en anmälan, som var fullt i sin ordning. Därför blev jag överraskad över
de mycket hårda orden, när nu i en proposition motiven framläggas och ett författningsutkast
bifogas. Jag tror att när statsutskottets ordförande tänker tillbaka
på denna förhistoria till hyreshjälpen, lian inte kan vidhålla den dom över
den formella handläggningen, som han här har uttalat.

Jag vill fästa uppmärksamheten på en sakfråga. Statsutskottets ordförande
anmärkte särskilt på att det inte stod någonting om procentsatserna i det förslag
till kungörelse, som nu är förelagt riksdagen. Det har undgått statsutskottets
ordförande liksom åtskilliga deltagare i denna debatt, att denna proposition
icke åsyftar att åstadkomma någon ändring i sak. Vad som var förut, skall
gälla i fortsättningen. Vad som gällt sedan 1941 i fråga om statsbidragsgrunder,
skall gälla även hädanefter, förutsatt att det icke är några alldeles exeptionella
undantagsfall, som skulle motivera något annat, men om statsutskottet
uttryckt önskemål örn att detta självklara förhållande skulle inskrivas i kungörelsen,
föreställer jag mig att regeringen inte har någonting däremot. Beträffande
retroaktiviteten förhöll det isig faktiskt på det sättet, att i kungöreLseutkastet
från början — det är således intet förbiseende, herr J. B. Johansson -—
fanns angiven en dag, hur långt man kunde gå tillbaka, men vid dea juridiska
granskningen ansåg man, att det var onödigt, därför att det ju av departementschefens
anförande framgår hur man på denna punkt skall tolka ordet »verksamhet»
i kungörelsen.

Jag tillåter mig alltså att ganska bestämt tillbakavisa, att vi här ha att göra
med en i formellt avseende alldeles speciellt hophafsad proposition, men .skulle
så vara fallet, vill jag inte, att man, som en av våra stockholmstidningar gjort,
skall skylla det på någon annan än den föredragande i statsrådet. Även den
formella sidan ber jag att få taga ansvaret för.

När jag sedan säger ett ord till herr Bäckström, gör jag det också på grund
av en direkt fråga, som han riktade till mig, Han frågade mig, om jag inte räknade
med vissa konsekvenser av det förslag, som jag hade förordat att regeringen
skulle lägga fram — han avsåg därmed frågan om hyresbidrag till de
strejkande metallarbetarna. Det kan jag säga, att jag på ett sätt gjort. Jag lät
redan på ett tidigt stadium -—• innan de motioner väcktes, som berörde bidrag
till den vana arbetskraften — företa vissa undersökningar för att se, örn man
kunde komma fram till ett statsbidragssystem, som avsåg både den vana och
ovana arbetskraften, men enligt min uppfattning var det en så pass invecklad
och besvärlig sak, att jag helt enkelt inte vågade signalera denna historia, förrän
jag hade något så när fast mark under fotterna för alf inte inge de vana
skogsarbetarna förhoppningar, som de kanske sedan skulle se svikna.

Jag tror att det varit lyckligt, att ärendet handlagts så, alt. man från riksdagens
sida pn tagit dessa initiativ och enat sig örn dan linje, -som man här kommit
fram till. Jag kan alltså säga, att alldeles främmande för tanken, att förslaget
skulle kunna tänkas leda till vissa konsekvenser, var jag verkligen inte.

Örn jag sedan övergår till det anförande, som hölls av kammarens förste
vice talman, är det klart, att det är ganska svårt att argumentera emot hans
uppläggning. Han blandade inte in en massa ovidkommande ting, han talade
inte örn samhällets neutralitet, han erkände, att det var ganska svårt att
förstå varför man inte skulle kunna ge hyresbidrag, när man ger de andra
ovanebidragen, men han kritiserade ändå, att man lämnade ut ovanebidrag
överhuvud taget. Jag skall villigt medgiva, att herr förste vice talmannen
antagligen har rätt — inom vissa gränser, som jag strax skall komma till.
Det skall villigt medgivas, att det är något av eif socialt kvacksalveri, detta
att man skall locka arbetskraft till vissa områden i vårt näringsliv genom

134

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Äng. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
speciella subventioner, genom speciella bidrag, och jag kan mycket väl förstå,
att detta system måste komma att på åtskilliga håll skapa misstämning och
irritation. Vad jag har att anmärka mot i herr förste vice talmannens uppläggning
är inte hans kritik av ovanebidragen överhuvud taget, utan det är, att
kritiken kommer nu, 1945, ty vi ha ju faktiskt haft detta system ända sedan
1941 i februari månad. Ingen bränsleminister i detta land har under dessa
fyra år vågat avstå från detta sociala kvacksalveri att skaffa arbetskraft till
skogen genom särskilda ovanebidrag, och jag skulle tro, att man, när man ser
bakåt, måste konstatera, att man inte nu efteråt skulle våga säga, att om man
hade vetat hur utvecklingen skulle bli, hade man gått emot ovanebidragen.
Jag kan nämna för kammaren, att i fjol, 1944, avverkades av ovan arbetskraft
4,4 miljoner kubikmeter. Ja, det är inte mycket, men i den situation, som vi i
dag befinna oss i, vågar säkerligen varken statsrådet Domö eller statsrådet
Rubbestad säga, att 4,4 miljoner kubikmeter kan man ha, men det kan man
också vara utan. Vi äro inte i den situationen, när det gäller bränslet, att vi
kunna avstå ens från ganska små kvantiteter, och det är därför, herr förste
vise talman, som jag inte kan gå med på att vi i dag — 1945 på våren — skola
taga upp en diskussion örn hela detta ovanesystem och på det sättet öka irritationen
och öka misstämningen.

Jag tycker det är klart, att vilka uppfattningar man än har på denna punkt,
måste nian säga sig, att vad det gäller i dag är att använda alla samhällets
resurser för att få den ved, som vi med nödvändighet behöva.

Örn man alltså säger, att vi i dagens situation icke böra taga upp det gamla
systemet •—• 1941 års system -—- till avgörande kritik utan att vi få släpa
med det ännu en avverkningssäsong, kan jag, herr talman, inte förstå, hur man
skall kunna säga: den ovana arbetskraften skall få familjebidrag, den
skall få hustrubidrag, förflyttningsbidrag och hj^resbidrag, men det finns
en grupp ovan arbetskraft, som skall få alla andra bidrag, men hyresbidraget
vållar en sådan imitation, att det våga vi oss inte på att ge.
Jag tror, herr talman, att hyresbidraget är det som vållar den minsta
irritationen bland skogsarbetarna, ty det förstår varenda skogsarbetare i detta
land, att örn en stockholmare går ut och tar arbete och har en hyra, som
kostar honom 100 ä 120 kronor i månaden, måste han antingen gå från sin
bostad, få hjälp av fattigvården eller också få ett hyresbidrag. Jag har resonerat
med åtskilliga skogsarbetare örn dessa ting, och de ha alltid sagt mig, att
hyresbidraget till dyrorternas skogsarbetare är det ju inte mycket att säga
örn, men vad som retar dem är de andra bidragen. Jag tror därför, att herrarna
börjat diskussionen i alldeles fel ände, när ni taga upp diskussionen örn hyresbidraget
och blåsa upp det till en stor irritationsfråga.

Jag lovade, herr talman, att inte säga någonting örn neutralitetshistorien,
men ett litet avsteg från det löftet skall mg göra. Är det ur irritationssynpunkt
inte någon idé att taga upp en diskussion om hyresbidraget, är det väl det ännu
mindre ur synpunkten örn samhällets neutralitet.

När hyresbidraget år 1941 infördes, hade arbetsmarknadskommissionen utarbetat
en promemoria, som jag har här i min portfölj. Arbetsmarknadskommissionen
skisserade där upp två olika linjer för hyresbidragen. Av motiveringen
framgick klart, att det icke var fråga örn någon arbetslöshetshjälp, utan att
det var ett förflyttningsbidrag, precis som alla de andra förflyttningsbidragen.
Så sade man inom arbetsmarknadskommissionens kansli att man beträffande
utbetalningen kunde gå två olika vägar, antingen via länsarbetsnämnderna eller
också via arbetslöshetsnämnderna. Arbetsmarknadskommissionen valde dess
värre att gå genom arbetslöshetsnämnderna -— av praktiska skäl. Hade, herr
talman, arbetsmarknadskommissionen valt att gå via länsarbetsnämnderna,

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Nr 13.

135

Ang. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
hade dagens debatt icke förekommit och kammarens protokoll hade varit berövat
mycken visdom, ty då hade vi haft frågan löst — vi hade överhuvud
taget icke haft denna stridsfråga, som nu haft en sådan förmåga att sätta
sinnena i brand.

Detta visar väl mer än något annat, hur obetydlig den strid är och hur
orimligt talet är om att vi, när vi nu göra det som vi, eller rättare sagt arbetsmarknadskommissionen,
skulle ha gjort år 1941, bryta mot samhällets neutralitet.

Jag skulle dessutom, herr talman, vilja påpeka en liten sak till, örn jag inte
frestar kammarledamöternas tålamod för mycket. Vi lia haft någonting som
kallas för riksarbetslag, en mycket litet populär inrättning som det var stark
kritik emot. Arbetare togos från verkstäderna, från sulfitfabrikerna, från sågverken
-—• det var icke arbetslösa •— man bildade arbetslag och skickade ut
dem i skogen. I åtskilliga fall, herr talman, betalades till dessa ut hyresbidrag.
Man behöver inte mer än lämna denna upplysning för att än bättre belysa
hur besynnerlig hela denna strid är örn att man inte skulle kunna ge hyresbidrag
annat än åt de arbetslösa.

Vad Kungl. Maj:t har föreslagit innebär icke någonting annat än att man
återställer det förhållande, som skulle ha rått, örn vi från början hade jämställt
hyresbidraget med de andra förflyttningsbidragen — vidlyftigare är inte
denna historia.

Ordet lämnades nu för kort genmäle till herr Johansson, Johan Bernhard,
som anförde: Herr talman! Föredragande statsrådet i detta ärende har anmärkt
mot mitt anförande, att jag kritiserat det propositionen bilagda kungörelseförslaget,
och han påpekar därvid, att år 1941, när omskolnings- och övriga bidrag
behandlades, innehöll propositionen endast en anmälan. Men till denna anmälan
hade dock fogats vissa antydningar örn grunderna, och herr statsrådet berörde
också något dessa. I det nu framlagda förslaget finns det inga antydningar
örn grunderna, utan det hela delegeras till ett underordnat organ.

Sedan är det emellertid även att observera beträffande statsrådets jämförelse
mellan frågans behandling i statsutskottet 1941 och i år, att 1941 var det
inte fråga örn bidrag till sådana, som voro indragna i arbetskonflikt och hade
strejkunderstöd. Det är den stora skillnaden, att det nu gäller sådana, som äro
indragna i en arbetskonflikt, och i denna helt nya situation fordrar man klarare
redogörelser för hur det skall förfaras.

Beträffande kungörelsen har herr statsrådet inte gått in på de sakliga invändningar
jag gjorde emot densamma. Vad retroaktiviteten beträffar innehåller
kungörelsen inte ett ord örn detta och ej heller om någon tidsbegränsning,
utan kungörelsen synes skola gälla för ali framtid, örn inte Kungl. Maj :t
upphäver kungörelsen.

Hyresbidragens maximibelopp, ortsgrupperingar och principerna för statsbidragen
ha inte ens skisserats i departementschefens uttalanden.

Talaren avbröts här av herr talmannen, som påpekade, att den i § 12 mom. 2
av kammarens ordningsstadga bestämda tiden för kort genmäle redan nu vore
av talaren överskriden.

Herr talmannen lämnade härefter ordet till herr statsrådet Erlander, som
anförde: Herr talman! Jag vill endast påpeka för herr J. B. Johansson att eftersom
det icke är avsikten att göra någon ändring i sak, är det ju fullkomligt
onödigt att specificera alla dessa ting, som herr J. B. Johansson här tagit upp
till diskussion.

1S6

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Äng. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)

Herr Grym: Herr talman! Det må tillåtas mig att jag tar del i denna
debatt. Jag gör det dels i min egenskap iav en skogsstatens tjänsteman oell dels
därför, att jag även utanför min egentliga tjänst haft tillfälle att under de senaste
åren syssla med frågor, som haft samband med vår bränsleförsörjning.

Yi äro ju alla ense örn och känna mycket väl till att situationen på bränsleförsörjningens
område är oroande. För innevarande bränsleår räcka nog lagren
till, men under det kommande bränsleåret kan krisen bli akut, örn vi inte se
oss för i tid och vidtaga erforderliga åtgärder. De kvantiteter bränsle, som
skola anskaffas, äro stora. Bränslekommissionens avverkningsprogram för innevarande
år upptar en sammanlagda kvantitet av 50 miljoner kubikmeter, fördelad
på 30 miljoner kubikmeter brännved, 4 miljoner kubikmeter kolved för
framställning av industrikol och 16 miljoner kubikmeter massaved. Av denna
kvantitet ha den 1 januari i år, alltså sedan halva avverkningsåret gått till ända
endast ungefär 8V2 miljoner kubikmeter avverkats och den 31 januari ungefär
ID/2 miljoner. Härav framgår alldeles klart, att det under första hälften
av avverkninsgåret har uppstått en onormal eftersläpning, som säkerligen blir
mycket svår att taga igen. Det är inte alls att undra på att myndigheterna
känna sig oroliga med sådana fakta för ögonen. Det är alldeles uppenbart med
hänsyn till de stora vedmängder, som skola avverkas under de närmaste tiderna,
att avverkningarna komma att erfordra ett avsevärt tillskott till den vana,
den ordinarie skogsarbetarkåren, örn avverkningsprogrammet skall kunna någorlunda
väl genomföras, vilket vi väl alla hoppas och tro på. Vi måste även
komma i håg, att det inte är enbart brännved som skall avverkas, utan vi ha
också rätt omfattande gagnvirkestimmeravverkningar i gång praktiskt taget
över hela landet, och dessa avverkningar taga givetvis också sin andel av arbetskraften.

Självfallet är det den vana, den ordnarie skogsarbetarkåren, som får i huvudsak
sörja för att avverkningsprogrammet genomföres. Det är dessa arbetare
vi även nu ha att lita oss till. Å andra sidan är ett tillskott till denna vana
kår av icke yrkesvana skogsarbetare nog inte heller att förakta. Jag vågar
påstå, att det inte alls tar så lång omskolningstid, innan en person, som har den
goda viljan, kan hantera arbetsredskapen jämförelsevis bra. Jag har själv lärt
upp hundratals ovana pojkar, som kommit till skogarna för att förtjäna sitt
levebröd, och dessa ha efter någon tid hanterat verktyg ganska mästerligt,
jag skulle kunna säga ibland riktigt virtuosmässigt. Sommaren 1943 hade jag
också att göra med de s. k. 43-orna, alltså pojkar i värnpliktsåldern, som voro
kommenderade till skogsarbete, och av dessa 43-or, som jag fick hand örn, voro
många fullständigt ovana i fråga örn allt vad skogsarbete heter. Jag kom till
den slutsatsen, att sådana, som hade den goda viljan att uträtta något, som
kände sitt ansvar, kommo till verkligt goda resultat. Bland dessa 43-or fanns
det också sådana, örn kommo direkt från skolan — en del från seminarier, en
del från gymnasier — och som voro fullständigt ovana vid skogsarbete. Jag
måste säga det här, att åt dessa pojkar vill jag alltid ge det bästa tänkbara betyg.
De voro flitiga och energiska och ville alltid göra sitt bästa, särskilt dessa
skolpojkar. Pojkarna voro också å sin sida mycket belåtna sedan de slutat sitt
arbete. De hade sparat ihop en rätt vacker slant i skogsarbetet, som man utomordentligt
väl förstår var bra att ha, när kommo till skolan igen. Förtjänsten
för pojkarna— jag tänker närmast på dessa skolpojkar — rörde sig i medeltal
kring tolv kronor om dagen förutom det bidrag, som de fingo. Det är klart, att
bland dessa 43-or funnos även sämre element, men jag måste säga, att dessa
skolpojkar, framför allt gymnasisterna, voro hundraprocentigt duktiga unga
män.

Med dessa exempel har jag velat framhålla, att även den icke yrkesvane

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Nr 13.

137

Äng. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
skogsarbetare!! kan vara till stor hjälp och till stor nytta, när det gäller för
landet att producera denna oerhört stora kvantitet bränsle.. Jag anser, att den
icke yrkesvane skogs arbetaren har ali anledning att ge sig i väg till skogen
och stanna kvar där så länge som möjligt och, vad som är det viktigaste, producera
så mycket som möjligt, nu när dessa skogsarbetare på så mångahanda
sätt omhuldas av myndigheterna. Den icke yrkesvane får omskolningsbidrag,
han får familjetillägg för hustru och barn, han får låna kostnadsfritt för avverkning
erforderliga redskap, han har rätt att till reducerade priser köpa
arbetskläder och skodon, och han kan erhålla fri resa till arbetsplatsen och
fri hemresa, såvida han arbetat i skogen i tre månader.

För min del tror jag, att dessa mångahanda, för det allmänna ssmner ligen
dyrbara åtgärder skulle i väsentlig omfattning ha kunnat inskränkas, om^ den
yrkesvana skogsarbetarkåren i tid behandlats på ett bättre sätt än vad många
gånger varit fallet. Jag tror inte jag tar till något överord, örn jag säger,
att det för mig åtminstone många gånger har verkat rent upprörande, att
vissa arbetsgivare kunnat hålla på att tvista i veckor under den allra bästa
arbetstiden örn en skillnad på t. ex. fem eller tio öre per kubikmeter i huggnings-
eller körningspris för kastved eller örn ett halvt öre, ibland kanske ännu
mindre, per kubikfot för avverkning av massaved eller gagnvirke. Jag tycker
det är rent av oansvarigt. På det sättet har ju en dyrbar tid gått förlorad.
Den vane skogsarbetaren har tröttnat på detta ideliga dividerande och sökt
sig in på andra arbetsområden, och det är inte alls att undra på.

Jag tror inte heller, att den förda prispolitiken varit särskilt lycklig när
det gäller kastved och långved. En viss höjning av normalpriserna skulle med
säkerhet ha varit på sin plats. Skogsägarna borde också i många fall ha varit
berättigade till ett högre rotnetto för sin skog.

När statsutskottet nu i sitt utlåtande förordar, att särskilda arbetspremier
av statsmedel skola tillerkännas även den yrkesvane skogsarbetaren, så måste
detta mycket verksamma och positiva ställningstagande hälsas med stor tillfredsställelse.
Av de många alternativ och uppslag, som utskottet haft att
välja på, har det funnit sig böra förorda, att premien bestämmes i förhållande
till arbetsförtjänsten. Mot detta system kunna, enligt mitt förmenande, inga
bärande invändningar göras.

Jag tänker mig att detta system möjligen skulle kunna genomföras även
för de icke yrkesvana skogsarbetarna, sedan de fått en viss vana i arbetet. På
det sättet finge man en viss enhetlighet till stånd när det gäller arbetspriserna
för samma slags skogsarbete. Jag tror inte heller, att produktionen på något
sätt skulle bli lidande genom en sådan anordning — snarare tvärtom.

Man får på det allra livligaste hoppas, att dessa arbetspremier tagas till så
pass kraftigt, att de ha åsyftad verkan. likaså får man hoppas, att prcmieringsperioden
utsträckes över en tillräckligt lång tid.

Till sist skulle jag vilja rikta en liten vädjan till Kungl. Majit: höj även
något på normalpriserna för ved! Jag tror inte alls, att man därmed skulle
begå något större brott mot prispolitikens helige ande.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Mannerskantz erhöll ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Jag skulle endast vilja framhålla en sak med anledning av herr Gryms yttrande,
att han funnit det upprörande, att vissa arbetsgivare hållit på att tvista
med sina arbetare om en löneskillnad av 5 eller 10 öre per kubikmeter. Under
flera år har den parollen utgått — jag förmodar att den kommit från arbetsmarknadskommissionen
och priskoiitrollnämnden — att man icke borde nämn -

138

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Äng. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
värt överbjuda de avtalsenliga arbetslönerna för att ej skapa ett incitament
till prishöjning på veden. I allmänhet bia betydligt högre löner än enligt avtalen
förekommit, men detta direktiv har dock utgått.

Jag bär velat meddela detta för att inte arbetsgivarna skola ställas i en dager,
som ej är rättvis.

Herr Johansson, Lennart: Herr talman! Denna fråga om åtgärder för att
stimulera vedavverkningen torde ha, kommit alltför sent inför riksdagen. Jag
tror för min del, att de här föreslagna åtgärderna icke komma att leda till
åsyftat resultat. Det torde förhålla sig så, som flera talare tidigare lia yttrat,
att det kanske varit bättre, om vedpriset hade höjts en aning. Jag tror att
detta mera skulle lia stimulerat skogsägarna, så att de försökt skaffa fram arbetskraft
för att få större mängder ved avverkade.

Såsom förut nämnts, ha ju avverkningarna tidigare försiggått på platser,
som legat nära bilväg, och det har därför varit relativt lätt att transportera
veden. Likaså har det varit lättare att få huggare till dessa arbeten. Det är
ju alldeles uppenbart, att en skogsarbetare vill ha mera betalt för sitt arbete,
örn lian bär långt a,tt gå för att komma till arbetsplatsen från allmän väg. Jag
tror också att det inte enbart berott på den ogynnsamma väderleken, att skogsavverkningarna
blivit så obetj^dliga under innevarande vinter. Det har nog
varit så, att skogsägarna icke haft något nämnvärt intresse av att avverka
ved. därför att förtjänsten på avverkningarna blir så liten.

Hen nu, när läget blivit sådant som det är, krävs att alla hjälpas åt. Det
gäller att få fram de bästa sätten att stimulera en snabb avverkning av ved.
Alla känna vi till att den ved, som avverkas under sommarmånaderna, blir
av betydligt sämre kvalitet, och jag bär då tänkt mig att det kanske kunde
finnas andra utvägar än just vad som är föreslaget i den kungl, propositionen
och utskottets utlåtande.

Den föregående ärade talaren nämnde, att han haft att göra med pojkar tillhörande
1943- års klass, som blevo ålagda en viss avverkningsplikt, innan de
togos ut för att genomgå rekrytutbildning, och han gav dessa pojkar de bästa
lovord,, Dessa 43:or hade ett halvt löfte att de, örn de utförde denna vedavverkning,
skulle få motsvarande minskning i sin beredskapstjänst. Dessa ynglingar
ha nu snart fullbordat sin rekrytutbildning, och jag undrar örn det inte
skulle varit lämpligt att uttaga dem till skogshuggning i stället för till beredskapstjänst
efter rekrytutbildningen.

Det finns ganska många värnpliktiga,, som icke lia gjort en enda dags beredskapstjänst,
i allmänhet beroende på att de haft en tjänst eller ett arbete,
sorn; ansetts vara av den arten, att de ej bort inkallas till beredskapstjänstgöring.
Förhållandena ha kanske ändrats något numera. Men jag skulle förmoda
att många av dessa verkstadsarbetare, som nu gått i strejk, höra till
dem som ännu icke gjort någon beredskapstjänstgöring. Och då man går i en
stad eller ett större samhälle, ser man en massa ynglingar stå där fåfänga på
gator och torg. Jag undrar ändå, örn de ej skulle kunna användas till något
arbete för rikets gagn. Jag förmodar att det skulle vara bättre, om 43:orna
åter skickades ut i skogen och andra i stället inkallades till beredskapstjänst.

Jag vill alltså inte diskutera frågan, om det är riktigt att ge de strejkande
verkstadsarbetarna understöd av ena eller andra arten, utan min inställning är,
att vi böra söka finna på de bästa förslagen att lösa frågan, hur vi snabbt skola
få till stånd en stor vedavverkning, så att icke vårt folk under nästa vinter
behöver komma i den utomordentligt svåra situationen, att det finns för litet
bränsle att tillgå.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Nr 13.

139

Ang. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)

Med dessa, enkla ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den reservation,
som är framförd av herr J. B. Johansson m. fl.

Herr Sten: Herr talman! Jag skall inskränka mig till en mycket kort
deklaration i var och en av de Henne frågor, som här föreligga.

Vad den kungl, propositionen beträffar, hade jag när jag begärde ordet för
avsikt att reagera mot att reservanterna inom statsrådet lia skjutit skogsarbetarna
framför sig i sitt uttalande att den av statsrådet Erlander föreslagna åtgärden
skulle innebära risk för att de, som normalt arbeta i skogen, kunde påverkas
ogynnsamt. Jag vill försäkra, att det inom skogsarbetaropinionen icke
finnes någon reagens i den riktningen.

I övrigt skall jag icke ingå på den föreliggande politiska stridsfrågan, ehuru
det kunde vara lockande att här antingen ironisera över eller med en viss beklämning
konstatera, att man inom den svenska borgerligheten ingenting har lärt
och ingenting glömt under de tvenne årtionden, som förflutit efter Stripakonflikten.
När man tagit del av argumenten för utskottsreservanternas uppfattning
och åhört det klarläggande anförande, som här har hållits av statsministern,
kommer man att tänka på uttrycket »neutralitetsidioti», som myntades i något
utrikespolitiskt sammanhang häromåret.

Beträffande den del av utskottsutlåtandet, som rör skogsarbetarna, skall jag
nu icke ingå på vare sig de möjligheter eller de svårigheter, som möta på den
väg man nu omsider slår in pa. Jag vill endast konstatera, att det uteslutande
rör sig om ändamålsenlighet och effektivitet ur bränsleförsörjningens synpunkt
och icke örn någon social eller humanitär skogsarbetarenka. Jag vill också
erinra om att frågan om uthållighetspremieringen ingår såsom ett led i ett
större sammanhang, där alltså även andra betingelser för ett kontinuerligt arbete
måste vara för handen. När man tidigare diskuterat dessa ting, har man exempelvis
talat örn en sådan sak som att avverkningsbeskeden skola vara ute i god
tid. Så tycks denna gång vara fallet, att döma av den notis i dagens tidningar,
som omtalade, att man på något håll i Västernorrlands län skulle ha uppsamlat
och återsänt dem till bränslekontoret. Men det gäller också att avverkningar
planläggas och utstämplingar verkställas etc., så att arbetskraften verkligen
kan utnyttjas i den mån som den kan mobiliseras. Dit hör också en sådan sak
som att alla vedavverkningar, oavsett örn det är vali eller ovan arbetskraft som
anlitas, böra likställas icke endast formellt, utan även reellt med avseende
på härbärges- och kockaförsörjningen. De reella hindren äro ju i det fallet numera
undanröjda, och det blir alltså där en fråga örn tillgången.

överhuvud taget återstår det oss nu endast att hoppas, att det skall vara
möjligt för regeringen att komma fram till lämpliga och praktiska anvisningar,
och sådana böra kunna utarbetas i samråd med de sakkunniga och intresserade
parterna.

Vad slutligen och för det tredje skogsägarna angar, skall jag inte neka till
att det första intrycket var, att utskottet yttrat sig väl snävt på denna punkt,
något som hängde samman med att bränslekommissionens ordförande dagen
innan detta utlåtande framlades, alltså i söndags, hade gjort ett offentligt uttalande
i saken. Han framhöll, att bland skogsägarna råder missnöje med nuvarande
priser, men att kommissionen är lyhörd för stämningen bland skogsägarna
och att den i nästa vecka kommer att framlägga förslag i syfte att öka
produktionen genom bättre ersättning. Då man närmare granskar utskottsutlåtandet
på denna punkt, finner man dock, att detsamma icke lägger hinder
i vägen för den omprövning inom regeringen, som synes vara nödvändig. När utskottet
behandlar motionerna om höjda vedpris, beter det till sist, att denna
fråga är av sådan natur, att utskottet icke kan tillstyrka slutligt ställnings -

140

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Äng. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
tagande till densamma på yrkande av enskilda motionärer oell att det får bero
på Kungl. Majlis bedömande, huruvida särskilda åtgärder äro erforderliga i
nu berörda hänseende. Det är utan tvivel riktigt, att man icke skulle åstadkomma
vare sig rättvisa eller effektivitet genom några generella åtgärder på
detta område, men å andra sidan synes det vara av stor vikt att man så snart
som möjligt tillmötesgår skäliga anspråk även från skogsägarnas sida för att
få maskineriet i gång efter den senaste tidens gnissel. Utskottets av mig återgivna
uttalande synes ju icke lägga hinder i vägen för en sådan omprövning
från regeringens sida och ett sådant resultat av densamma.

Under förväntan på ett positivt resultat också i detta hänseende, kan man
sålunda yrka bifall till statsutskottets utlåtande och hemställan på alla de i
detsamma berörda punkterna.

I detta anförande instämde herr Jonsson.

Herr Linderot: Herr talman! Vad angår sakfrågan i den konkreta form,
vari den här förelagts, kan jag icke förstå att man sökt göra regeringspropositionen
till någonting helt annat än vad den är.

Statsministern har här i kammaren i ett anförande vänt sig mot de tolkningar
av denna propositions konkreta innebörd, som ligga till grund för dfe
opponenters anföranden, vilka anmält sig i dagens opposition mot regeringspropositionen
och utskottets förslag. Jag behöver icke upprepa någonting av de
skäl, som därvid anfördes från statsministerns sida. Att herr Mannerskantz ansåg,
att statsministern kunde komma till det resultat lian gjort på grund av
bristfällig insikt i logikens lagar — vari herr Mannerskantz anförde vissa lärdomar,
som han erhållit av sin lärare i tredje ringen vid Kalmar läroverk någon
gång -—- torde för en tredje man såsom åhörare icke visa någonting annat,
än att det måste ha varit en mycket dålig lärare herr Mannerskantz på sin tid
hade i tredje ringen vid Kalmar läroverk. Ty det är väl uppenbart att regeringens
förslag, såsom också regeringens talesmän här ha förmenat, icke innebär
att strejkande metallarbetare få någon som helst fördel i jämförelse med
andra ovana skogsarbetare. Förgäves har man ansträngt sig att visa, att någon
som helst dylik fördel genom föreliggande proposition tillföres strejkande metallarbetare.

Då återstår några högst oväsentliga invändningar mot regeringspropositionen,
exempelvis att något större tillskott i vedavverkningarnas kvantitet, som
skulle lia särskild betydelse för vår bränsleförsörjning, icke kan påräknas genom
bifall till det förslag, som förelagts riksdagen. Ja, det kan ju vara sant;
jag tror heller inte att bränslefrågan här i landet kommer att lösas genom dessa
åtgärder, och jag tror knappast att föredragande statsrådet eller någon annan,
som har företrätt samma mening som han, ifrågasatt att de skulle utgöra
någon lösning av bränslefrågan. Sådana invändningar äro alltså tämligen betydelselösa
och meningslösa.

Örn man ser till sakfrågan, återstår det alltså att fastställa, att man här tiar
rättat till någonting i fråga örn understöd åt ovana skogsarbetare, som tidigare
varit felaktigt, och att man gjort det därför att bränslesituationen är synnerligen
prekär, icke därför att man anser, att detta skall vara något mönster i framtiden
för löneformerna på den svenska arbetsmarknaden.

Örn det statsråd, som man i debatten har kallat bränsleministern, i regeringen
reserverat sig mot det framlagda förslaget, så kan väl inte det betyda något
annat än att han icke är sakligt inställd, att han i det fallet ej framträder såsom
den för bränsleförsörjningen främst ansvarige, utan i egenskap av politiker
och alldeles oberoende av att han är ansvarig för bränsleförsörjningen. Ty

Onsdagen den 21 mais 194.5 em.

Nr 13.

141

Äng. hyresbidrag tili ovana skogsarbetare. (Forts.)
även om cn mycket ringa kvantitetsökning vid vedavverkningen skulle bli resultatet
av beslutet i denna fråga, är det ju dock framför alla andra bränsleministern,
som borde vara intresserad av att en dylik ökning i avverkningarna
kunde komma till stånd.

Det är emellertid icke den konkreta delen av problemet som har framkallat
denna stora debatt, utan de politiska värdeomdömen, som fällas rörande den
kungl, propositionen, och jag övergår till att säga några ord om dessa politiska
värderingar. Den märkliga situationen har ju uppstått, att inom samlingsregeringen
alla borgerliga statsråd reserverat sig, så att en under de senare åren
icke förekommande situation blivit följden, där i riksdagen företrädda arbetarpartier
stå i stridsställning mot i riksdagen representerade borgerliga partier,
och att upptakten till denna situation givits i regeringen. Kunde man tolka
detta såsom ett bevis på samlingsregeringens begynnande sönderfall, skulle det
ju uteslutande vara en anledning till glädje, men man har, såsom alla kunnat
konstatera, särskilt genom statsrådens inlägg, sökt bagatellisera den politiska
motsättningen och i varje fall sagt sig företräda den meningen, att någon som
helst fara för det fortsatta samlingsregerandet icke genom det skedda skulle ha
framkallats. Därom vill jag inte uttala några spådomar.

Man har här företrätt den politiskt betydelsefulla ståndpunkten, att föreliggande
förslag skulle såra en princip i den svenska författningen, som man
betraktar såsom sakrosankt, nämligen statsmakternas neutralitet i konflikter
mellan kapital och arbete. Det skulle alltså vara frågan örn statens neutralitet
i arbetskonflikter, som slutligen utgör kärnpunkten i den debatt som här
har förts. De borgerliga reservanterna i regeringen, liksom de som från borgerlig
sida deltagit här i kammardebatten, ha förmenat att statens neutralitet
sårats genom den förelagda propositionen. Propositionens försvarare i
statsrådet ha förfäktat den meningen, att statens neutralitet icke på något sätt
trätts för nära.

Det är den frågan jag ville från en annan synpunkt något belysa, och jag
kan först som sist ge uttryck för den mening jag har, nämligen att en dylik
neutralitet från statens sida i arbetskonflikter icke existerar och icke kan existera,
varför hela denna diskussion egentligen hänger i luften. Skulle det finnas
en sådan neutralitet, anser jag att den i så fall företrädes av statsrådet
Erlander oell de övriga regeringsledamöter, som stå för denna proposition. Men
nu förmenar jag, att någon sådan neutralitet icke existerar. Jag skall icke gå
in på en djupare analys av det problemet, men jag vill i all korthet erinra
örn att kammaren senast i går behandlade ett par frågor, som man borde kunnat
erinra sig i denna neutralitetsdebatt, nämligen dem rörande kollektivavtalslagen
och varsellagen. Jag kan icke föreställa mig, att dessa lagar uttrycka
statens neutralitet i förhållandet mellan kapital och arbete. Jag vet mycket
väl, att motiveringen för dessa lagar på sin tid ansågs vara, att staten ovanför
parterna såsom: den neutrale domaren skulle åstadkomma en reglering av
dessa förhållanden, men tränger man igenom denna föreställning örn statens
roll och går till realiteterna, upptäcker man ju att staten självklart då den
uppträder såsom dömande myndighet i dessa spörsmål icke iakttager oell icke
kan iakttaga neutralitet. Skola däremot dessa olika, av statsmakterna fastställda
regleringar, lagar och förordningar godtagas såsom uttryck för en faktisk
neutralitet, kan ju icke heller denna fråga örn hyresbidrag till ovana skogsarbetare,
som äro strejkande inom metallindustrien, påstås ha någon annan
karaktär. Ty hyresbidrag till dem som äro ovana och som gå ut i skogsarbete,
samtidigt som de äro deltagare i metallkonflikten, kan, så vitt jag förstår,
utgå till bägge parter i denna konflikt. För att ta ett exempel kan väl herr
Ekströmer, som är ledamot av verkstadsföreningen och som nyss yttrade sig

142

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Äng. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
här från talarstolen i denna fråga, få gå ut och hugga ved och komma i åtnjutande
av detta, hyresbidrag, för så vitt det efter behovsprövning av fattigvården
i ^ Kl a vreström eller någon annanstans betin nes vara nödvändigt, att
han får åtnjuta sådant bidrag. Det är ju ingenting som sårar neutraliteten.
Parterna komma val i detta fall att behandlas alldeles lika, och det råder full
frihet för varje direktör och varje aktieägare i den svenska verkstadsindustrien
att gå ut och hugga ved på de betingelser, som angivas av statsrådet Erlander
i denna proposition.

°Ja, örn jag med denna lilla skämtsamma utvikning gentemot neutrali tetsvårdarna
skulle återgå till det mera allvarliga —■ jag kan nämligen inte riktigt
ta herrarna på allvar i deras egenskap av neutralitetsvårdare — är det
ju ett faktum, att man här under tal örn att man vill vårda statens neutralitet
har åstadkommit en borgerlig samling, som måste få en helt annan rubrik
och som icke är neutral, men fientlig emot hela den svenska arbetarklassen.
Detta är det faktiska förhållandet, vilket framgår av denna debatt. Även om
man vill camouflera sig och dölja sig bakom oskyldiga neutralitetsmålningar,
skall ingen kunna sakligt bestrida, att borgerlig samling här har skett på en
mot arbetarklassen fientlig politisk linje, och det är det väsentligaste i hela
denna diskussion.

När herr J. B. Johansson beklagar, att regeringen har intagit en sådan ståndpunkt,
ligger bakom detta beklagande en klar vilja, att metallarbetarna, som
1 konflikt, skola bli underlägsna och förlora konflikten. Det är
alltså pudelns kärna. Att herr J. B. Johansson därvid kunde stödja sig på
uttalanden av landsorganisationens ordförande, herr August Lindberg, är ju
närmast beklagligt^för herr Lindberg, och det förvånar mig, att en ledamot av
kammaren, som står herr Lindberg så nära som herr Strand, kan höra, att
bindberg användes såsom slagträ emot arbetarna i denna debatt, utan
att han med ett enda ord försöker försvara herr landberg. Jag tror, att detta,
kan ha blott en enda förklaring, nämligen att herr Strand icke anser det vara
möjligt att inför Sveriges metallarbetare och kanske icke inför någon annan
arbetargrupp inom landsorganisationen försvara, att dess ordförande tillhandahaller
slagträn at metallarbetarnas fiender i den strid, som metallarbetarna
i dag kämpa för sina ekonomiska krav.

Det är ekonomiska krav, som äro metallarbetarkonfliktens orsak. Herr Ekströmer
har här förmenat, att metallarbetarna icke lia det särskilt dåligt ställt
Han talade om vinster och arbetslöner och menade, att det vore tillbörligt, att
riksdagen genom att avslå denna proposition ställde sig fientlig mot metallarbetarna,
Ja, hur frestande det än skulle vara att gå in på en detaljbehandling
av vinster oell loner inom den svenska metallindustrien, skall jag i alla fall av
hänsyn till den framskridna tiden icke göra detta. Men jag vill fråga herr Ekströmer
som medlem av Sveriges verkstadsförening, örn han har sig bekant_

det borde nan i viarje fall lia sig bekant — att i Stockholm ordentliga arbetare
morn metallindustrien, som lia full sysselsättning året runt och som ha hustru
0 „ ,tj.e ) ,,. yrQa “am>1 åtskilliga fall få arbeta för en lön, som tvingar dem att
ga till fattigvården för att överhuvud taget kunna hålla sina familjer ovanför
den rena misären. Det är inte någon propagandaskildring, åt vilken jag försöker
ge offentlighet genom att använda talarstolen i riksdagen. Det är rena
rama fakta. När nu arbetare, som inte slarva bort pengarna på någonting onödigt
och som verkligen gå hem med sina avlöningskuvert, i åtskilliga fall _

det är naturligtvis inte en allmän företeelse — inte kunna med den invänta
tonen halla sm familj ovanför misärens gräns, utan måste gå till fattigvården
da mäste man förstå, att det föreligger sakligt berättigade skäl för Sveriges
verkstadsarbetare, i synnerhet ottu man tar hänsyn till de kopiösa vinster, .sorn

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Nr 13.

143

Äng. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
verkstadsindustrien Får inhöstat under krigsåren, att begära de örens förhöjning
av sina timlöner och ackords pri ser, som de lia krävt. Verkstadsföreningen
avvisade deras begäran bryskt och utan diskussion, och detta framkallade konflikten
inom metallindustrien.

Det är alltså mot denna bakgrund man skall se också det politiska angrepp
mot metallarbetarna, som den borgerliga samlingen i regeringen och i riksdagen
har företagit i denna fråga. Då har man frågan ställd på rätt sätt.

Jag skall sammanfatta det som jag anser ha framgått av denna debatt. Först
och främst är det genom de borgerliga ledamöternas ståndpunktstagande i regeringen
fastställt, dels att samlingsregeringen trots allt vilar på en mycket svag
grund, dels att de borgerliga ■— även de som i åtskilliga frågor intaga en radikal,
frihetsvänlig ståndpunkt och som under senare år här i riksdagen ha gått
till vänster örn socialdemokraterna — när det kommer till kritan och de komma
i kontakt med någon av politikens grundfrågor, nämligen frågorna örn motsättningen
mellan kapital oell arbete, gå över till kapitalets sida och ställa sig i
fientlig position emot arbetarna. Det hjälper inte, att man bollar med begreppet
neutralitet för att dölja detta faktum. Jag tror, att även örn vissa borgerliga
kanske inte själva äro alldeles på det klara härmed, så är det dock uppenbart
för dem som tränga igenom ytan och se till grunden i denna diskussion, att så
är fallet. Det är det första jag ville konstatera av denna frågas behandling.

Vidare framgår det, att den socialdemokratiska ledningen, ''särskilt i de fall
då ledningen talar genom regeringsledamöterna, här icke bemöter denna de borgerliga
partiernas attack emot arbetarna, utan söker att hävda sin ståndpunkt
i föreliggande sakfråga under föregivande av att den företräder statens neutralitet,
en illusion, som icke existerar i verkligheten. Det är självklart, att socialdemokraternas
ledning har sökt att förfäkta rätten för strejkande metallarbetare
att få hyresbidrag, när de gå ut som ovana i skogsarbete, för att därigenom
skapa sig goodwill bland de strejkande metallarbetarna — någon större betydelse
för metallstrejkens utgång komma dagens voteringar i riksdagen självfallet
icke att lia. Jag har i och för sig ingenting emot att den socialdemokratiska
ledningen skaffar sig dylik goodwill, då den i detta fall dock företräder en
riktig ståndpunkt.

Det sista jag vill anföra såsom resultat av debatten är, att det kommunistiska
partiet härigenom Ilar fått tillfälle att deklarera för det första vad jag
här redan har sagt örn statens neutralitet i allmänhet och för det andra vad jag
nu vill understryka, nämligen att vi inom det kommunistiska partiet icke äro
neutrala i denna fråga och att vi överhuvud taget icke kunna företräda någon
neutralitetsståndpunkt i fråga om konflikter mellan kapital och arbete. Däri
ligger den stora skillnaden mellan den socialdemokratiska representationen här
oell den kommunistiska, även örn vi självklart stödja utskottet och dess tillstyrkande
av regeringspropositionen.

Jag tror inte, att det skulle vara förmånligt, om denna formella enighet mellan
de stora, dominerande partigrupper, som socialdemokratiska partiet har i
bägge kamrarna, och de mindre kommunistiska grupperna, en enighet som förmodligen
här liksom i andra kammaren kommer att framgå av voteringen,
skulle utläggas sorn ett bevis för att vi också äro eniga i den principiella fråga,
som bär har diskuterats. Det tro-r jag inte skulle bidraga till ökad politisk klarhet,
och därför ville jag till sist mycket kursiverat understyrka, att vi inte företräda
någon sådan neutralitetsståndpunkt. Vi bli alltså tyvärr även i denna
diskussion det enda oppositionspartiet, när det gäller vissa politiska värderingar
och omdömen, liksom i fråga om principiella ståndpunkter, men vi förena oss
i sakfrågan helt och fullt med dan framlagda propositionen.

Ehuru dan fackliga ledningen låter bruka isig av de borgerliga i kampen för

144

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Äng. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
verkstadsföreningens intressen på sätt som här Ilar skett, hoppas jag, att denna
debatt, statsrådet Erlanders ståndpunktstagande och inställningen hos de
regeringsledamöter, som ha stött hans proposition, komma att ur arbetarnas
synpunkt betyda ett framsteg i svensk politik, enär denna diskussion ändå
måste lia klarat upp en del begrepp som förut voro oklara. Trots allt kommer
det att av arbetarna betraktas såsom en åtgärd av de socialdemokratiska och
kommunistiska grupperna gemensamt, då dessa båda grupper i riksdagen emot
de borgerligas i detta ''stycke arbetarfientliga ståndpunktstagande genomföra
det som statsrådet har föreslagit i propositionen.

Ordet lämnades för kort genmäle till herr Strand, som anförde: Herr talman
! Jag har fått en känsla av att kommunisterna äro något överkänsliga, så
snart det gäller de strejkande metallarbetarna. Jag kunde för min del icke få
ut någonting annat av herr J. B. Johanssons anförande, när han citerade
Lindberg, än att han hade fått den uppfattningen, att det hade kommit politik
i metallindustrikonflikten, och det var som stöd härför han läste upp ett uttalande
av Lindberg. Häremot anförde jag för min del, att denna uppfattning
torde vara oriktig. Det är en facklig konflikt. Det finns inga politiska
syftemål i konflikten, utan den gäller lönerna.

Sedan är det en annan sak, sade jag, att kommunisterna och vissa socialdemokrater
ha haft olika uppfattning rörande taktiken i avtalsrörelsen och
konflikten, men jag tilläde, att det är en sak, som vi inte skola diskutera här
i dag, eftersom vi icke skola debattera metallindustrikonflikten, utan hyresbidragen
till skogsarbetarna.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Redan så tidigt som när statsutskottet
behandlade denna fråga, var jag åtskilligt förvånad över den trosvisshet, som
präglade den borgerliga samlingens uppfattning, att det i propositionen föreslagna
hyresbidraget betydde ett brytande av statsmakternas neutralitet i striderna
på arbetsmarknaden. Varken i statsutskottet eller här i kammaren har
emellertid presterats någon logisk bevisföring till stöd för denna uppfattning.
Där som här liknade argumenteringen närmast vittnesmål.

Av herr Wistrands senaste yttrande fick jag emellertid något större klarhet
örn anledningen till denna inställning. Han var inne på något som han lade
synnerligen stor vikt vid, nämligen upphovet till denna proposition, en skrivelse.
från landsorganisationen, och han var mycket ivrig att konstatera, att
de hjälp åtgärder, som föreslogos i propositionen, skulle i kontanter per vecka
överstiga strejkbidraget. Han tilläde i det sammanhanget, något som just bidrog
till att skapa klarheten hos mig: »Men det har kanske inte så mycket
med, den här saken att göra.» Nej, det är just vad det icke har. Det är således
i mångt och mycket synpunkter, som icke äro sakliga, som ligga bakom de
i vissa fall ganska upprörda vittnesmålen rörande det föregivna brytandet av
neutraliteten i arbetskonflikterna.

Statsutskottet har i det fallet en helt annan inställning. Örn även de borgerliga
representanterna där hade intagit en rent saklig hållning, skulle statsrådet
Erlander inte ^ha behövt lämna sin utförliga redogörelse med bevis för
att det här, inte är fråga örn någon ändring i sak. Det är det, som statsutskottet
har framhållit hela tiden. Det var nämligen i statsutskottet liksom här i kammaren
på det sättet, att det icke föll någon av de borgerliga representanterna
m att förmena de strejkande att fa arbete i skogarna. När alla voro överens
örn det i statsutskottet, var det helt naturligt, att man drog den konsekvensen,
att de strejkande också skulle ha rätt till arbete i skogarna på samma villkor
som andra arbetare i skogarna. Vi ha inte uttryckt det precis på samma sätt

Onsdag^!! elen 21 mars 1945 em.

Nr 13.

145

Äng. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
som statsministern gjort här i dag, men vi ha uttryckt det lika klart. På s. 8
i utlåtandet säga vi: »Sålunda måste det vara angeläget, att i konflikt indragna
arbetare under nu rådande förhållanden i fråga örn bränsletillgången icke försättas
i sämre läge än annan ovan arbetskraft, därest de vilja åtaga sig skogsarbete.
» Jag anser således, såsom jag antar i likhet med hela utskottsmajoriteten,
att om man är överens örn att de strejkande metallarbetarna skola få lov
att arbeta i skogarna och man inte kan anföra några skäl för att de skola
behandlas sämre än andra arbetare, så är det bara rättvist, om det skulle finnas
någon av olyckliga omständigheter föranledd rent formell bestämmelse, som
hindrar tillämpandet av denna även av de borgerliga som riktig erkända princip,
att avlägsna denna bestämmelse. Följaktligen är det för statsutskottets
majoritet tämligen obegripligt, hur det har kunnat uppstå en så lång debatt
örn en för alla så självklar sak som denna rätt till arbete på lika villkor. Därför,
herr talman, har jag att yrka bifall till statsutskottets förslag under A I.

Vad sedan beträffar den andra delen av förslaget, punkt A II, har avdelningens
vice ordförande, herr Bernhard Nilsson, genom sin utmärkta redogörelse
för denna del befriat mig från någon vidare argumentering. De herrar,
som voro inne i kammaren under hans anförande, hörde ju, att han betygade,
att reservationen i detta fall i sak inte skiljer sig från utskotts förslaget. Det
kunna herrarna mycket lätt förvissa sig om, ifall herrarna vilja se efter på
s. 9, tredje stycket. Där har utskottet två rader: »På Kungl. Maj:ts bedömande
torde få bero, huruvida särskilda åtgärder äro erforderliga i nu berörda
hänseende.» Det är alldeles detsamma som har sagts på ett tiotal räder
i reservanternas motivering.

Då det följaktligen inte alls föreligger någon saklig skillnad, kan jag även
på denna punkt lugnt yrka bifall till statsutskottets utlåtande. Emot detta
yrkande står endast herr Mannerskantz’, som ju inte tyckes få understöd på
något håll och vid vilket jag därför inte anser behövligt att uppehålla mig.

Herr Forslund: Herr talman! Efter att ha åhört denna långa debatt måste
jag säga, att åtskilliga tongångar från våra diskussioner i början av 1930-talet ha återkommit bär. Jag trodde, att vi skulle lia kunnat låta avskrivandet
av dessa hårda diskussioner fira tioårsjubileum, icke genom att taga upp dem
på nytt, utan i stället genom att fortsätta på samarbetslinjen, sådan den blivit
efter de hårda tonfallens begravning år 1935 och framför allt år 1936. Men
nu försöker man här göra en skarp skillnad mellan borgerlig och socialdemokratisk
uppfattning i vad sorn enligt mitt sätt att se är en rent praktisk fråga.
Jag hemställer att få rikta en fråga till den minister, som har hand örn vår
bränsleförsörjning, oell ber att här få svar på den. Egentligen skulle jag
ställa frågan tili alla statsråd på den borgerliga sidan, ty vad de anfört i
propositionen är icke en tillräcklig förklaring till deras yrkande.

Hurudan är bränslesituationen för närvarande? I Stockholm och i städerna
landet runt avstängas fastighetsägarna från att hålla varmvatten. Alltså måste
vi befinna oss i en mycket allvarlig situation. Nu lär det finnas 6 000 metallarbetare,
som arbeta i skogarna för att skaffa fram bränsle. Den fråga jag
skulle vilja ställa lyder: anser det statsråd, som har hand örn bränsleärendena,
att det är alldeles likgiltigt, örn dessa C 000 fortsätta sitt arbete eller inte?
Inte anser väl statsrådet, att de skola gå kvar i skogarna för lägre ersättning
än deras kamrater, som kommit dit tidigare?

Om jag gör det tankeexperimentet, att dessa ovana arbetare inte kunna prestera
mer än 2 m3 om dagen, finner jag, att det blir 12 000 m3. Om jag antager,
att väderleken är så otjänlig och förhållandena i övrigt sådana, att de blott

Första kammarens protokoll 1045. Nr IS. 10

146 Nr 13. Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Äng. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
kunna arbeta 20 dagar i månaden, gör detta dock 240 000 m°. Är det en vedmängd,
som herrar statsråd på den borgerliga sidan och framför allt bränsleministern
betrakta som betydelselös? Och örn man tänker på dem, som ha sin
egen stuga, så betyder denna siffra, att dessa metallarbetare för varje månad
producera så mycket brännved, att den skulle räcka i ett år åt 12 000 villaägare,
om dessa erhålla 20 m3 var. Är detta en struntsak, som inte har någon
betydelse, vilket de borgerliga statsråden velat göra gällande i sin reservation? Eller

låt mig taga ett annat exempel, som jag hörde för några dagar sedan.
En stor järnväg med anslutning till Stockholm, nämligen SWB, som på grund
av bränslebristen blivit ålagd att använda så gott som enbart brännved, har
kalkylerat med att järnvägen skulle behöva 300 man per dag för att få sitt
dagsbehov tillgodosett. Inte kan man så enkelt som herrarna gjort vifta bort
ett sådant behov?

På detta vill jag få ett svar, enär det är av vikt att till protokollet få klarlagt
vad de borgerliga statsråden ha för uppfattning örn värdet av dessa
ting.

Jag går inte in på problemet i övrigt, huruvida priserna äro rätt satta eller
inte, huruvida jordägaren eller skogsbrukaren får vad han vill ha eller inte etc.,
utan stannar vid den fråga det här gäller, nämligen att de skogsarbetande metallarbetarna,
som herrarna väl ändå inte tänka köra bort från skogen, skola
få vad deras kamrater få, ty nog måste de metallarbetare, som komma direkt
från fabriken, betraktas som ovana skogsarbetare.

Jag vill till slut uttala min stora förvåning över den slutsats, vartill man
på borgerligt håll har kommit. Att denna sak inte gäller ingripande i ett
konfliktläge, tycker jag bäst bevisas därav, att regeringen inte har åtgjort
någonting, sedan statsministerns vädjan till arbetsgivareföreningen, att dess
medlemmar skulle bereda arbete även åt metallarbetare, icke villfors. Detta
är om något ett bevis på att regeringen vill hålla sig utanför konflikten. Med
den kännedom jag sedan gammalt har örn fackföreningsrörelsen, låt vara att
jag numera inte arbetar inom denna, vet jag bestämt, att fackföreningsrörelsen
icke heller önskar något statligt ingripande, utan vill vara i fred. Men här
gäller det inte att ingripa i en konflikt, utan det gäller att skapa rättvisa åt
Jern, som utföra detta arbete, som är så viktigt i den svåra bränslesituation,
vari landet nu befinner sig. Jag skulle beklaga, om vi skulle få uppleva den
dagen, att vi i sanningens intresse måste säga, att de borgerliga kört bort en
del arbetare från skogen på grund av sin ståndpunkt i en fråga, som visserligen
inte är så stor, men som av rättviseskäl måste lösas.

Herr statsrådet Rubbestad: Herr talman! Eftersom det riktats en direkt
fråga till mig, måste även jag säga några ord i denna debatt.

Det är en rätt egendomlig omständighet, att medan den föreliggande propositionen
behandlar frågan om hyresbidrag, tycks debatten huvudsakligen —
detta gäller i särskild grad den siste talarens inlägg — röra sig örn bränslefrågan.
Såsom den ärade talaren nyss nämnde, är läget på bränslefronten mycket
prekärt. Orsakerna härtill äro flera. För det första har importen utifrån
av fossilt bränsle helt stoppats. För det andra har väderleken under vintern
varit ogynnsam. Det har varit stora snöfall och ofrusen mark, varigenom skogshuggarna
haft svårt att hugga och skogskörarna haft svårt att köra fram veden.
Trots att utgångsläget vid början av detta bränsleår — den 1 juli 1944
— var ett av de bästa under hela kriget, har sålunda situationen på bränslemarknaden
under året blivit den svåraste hittills.

Huruvida de metallarbetare, som det nu är fråga örn att giva hyresbidrag.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Nr 13.

i 47

Äng. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forte.)
kunna lia någon nämnvärd betydelse i fråga om anskaffning av ved, är en
fråga som kan diskuteras. Jag hör till reservanterna inom regeringen, vilka tydligt
oell klart angivit, att de lia den uppfattningen, att det ifrågavarande hy^
resbidraget icke kommer att medföra någon nämnvärd ökning av bränsletill''gången,
utan tvärtom, med hänsyn till återverkningarna på de vana skogsarbetarna
oell de lantbrukare, som själva skola avverka, med hänsyn alltså till verkningarna
på dem som måste arbeta under mindre gynnsamma förhållanden,
kommer att medföra försämrat resultat. Den siste talaren nämnde, att de 6 000
metallarbetare, som äro sysselsatta med skogsarbete, skulle kunna avverka
240 000 m3 under en månad, och han ville göra gällande, att detta skulle vara
én oerhört stor kvantitet. Men hur stor del utgör denna kvantitet av vad som
behövs för hela landet? Jo, det räcker knappast till mer än två dagars förbrukning.
Vi behöva under bränsleåret omkring 50 miljoner m3, och man kan då
lätt själv räkna ut, att den här kvantiteten räcker knappast för två dagar. Låt
oss antaga, att våra skogsägare, vilka vi kunna beräkna till ett antal av
200 000 ä 300 000, bli missnöjda och underlåta att avverka under en vecka såsom
en reaktion mot de favörer som givas åt andra! Då förlora vi en kvantitet,
som är tiodubbelt större än den, som avverkas av dessa 6 000 metallarbetare under
en relativt lång tid. Det är med hänsyn till denna ogynnsamma återverkan
som reservanterna inom regeringen ha ansett att hyresbidraget till metallarbetarna
kan bli till nackdel i stället för till fördel för bränsleförsörjningen.

Emellertid har jag ansett att kraftåtgärder måste vidtagas i det prekära
läge, som för närvarande råder på bränslemarknaden. Ganska snart efter det
jag inom regeringen fick hand örn bränslefrågan, insåg jag att något måste
göras. Jag bär icke ansvar för att produktionsplikten avskaffades i mitten av
förra året, utan denna åtgärd vidtogs av min företrädare i ämbetet. När jag
fann, att avverkningarna icke skedde i den takt som var önskvärd, ansåg jag
att produktionsplikten borde återinföras, men såsom villkor härför borde skäligen
vidtagas en höjning av prissättningen med hänsyn till de ökade kostnader
som drabbat skogsägarna. Det förhåller sig nämligen så, att gallringsvirket nu
i rätt stor utsträckning är uttaget i skogarna. Finns det något kvar, måste det
tagas på längre avstånd från framfartsvägarna. Om nu skogsägarna taga det
bättre gagnvirket, är det motiverat att de få högre priser, och samma är förhållandet,
örn de taga det gallringsvirke, som finnes kvar, eftersom de då få
ökade körmngskostnader.

Jag ansåg därför nödvändigt att höja priset på veden. Men det lyckades mig
inte att övertyga regeringen om nödvändigheten av denna åtgärd, och därför
kunde jag inte genomföra densamma. Emellertid har jag senare fått regeringen
med på ett premiesystem, som ger skogsägarna möjlighet att på vissa villkor få
litet bättre ersättning. Dessa villkor innebära, att örn en person, som ålagts produktionsplikt,
kan avverka hela den föreskrivna kvantiteten före den 1 juli
och lian dessutom framkört denna kvantitet före den 1 januari 1946, skall han
för den kvantitet, som ligger mellan 50 och 75 procent av produktionsplikten
— för de första 50 procenten utgår ingen särskild premie — erhålla en premie
av 50 öre lier in3 och för den kvantitet, som ligger mellan 75 och 100 procent,
en premie av 1 krona 50 öre per m3. Rätten till sistnämnda premie upphör icke
i och med att produktionsplikten är fullgjord, utan för att skogsägaren skall
stimuleras till att avverka så mycket som möjligt, erhåller han en premie av
1 krona 50 öre per m3 upp till en kvantitet av 33 procent utöver produktionsplikten.
Ilan erhåller härigenom en genomsnittlig premie av 75 öre per m3, örn
han kati åstadkomma hela denna kvantitet.

Det är klart, att detta system med för vissa fördelar, och det har även på senare
tid medverkat till att avverkningen skett i större omfattning än tidigare.

148

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars löij em.

Äng. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)

Men å andra sidan ha åtskilliga skogsägare med hänsyn till de svåra förhållanden,
under vilka avverkningen måst ske under denna vinter, ansett att den produktionsplikt,
som ålagts dem, varit alltför stor. När de inte sett sig någon möjlighet
att avverka hela kvantiteten före den 1 juli, ha de mistat intresset för
avverkningen. Vi ha därför både inom bränslekommissionen och departementet
övervägt möjligheterna att utsträcka den föreskrivna tiden till den 1 oktober
i fråga örn avverkningen och till den 1 mars beträffande framkörningen. Det
är möjligt, att detta kan lia en viss stimulerande effekt. Men jag tror att örn
man skall få skogsägarna att avverka i större utsträckning, bör man ännu mera
effektivisera premiesystemet genom att ytterligare höja premierna. Förmodligen
kommer regeringen att taga ståndpunkt till denna fråga inom de närmaste
dagarna i överensstämmelse med ett förslag som på sistone kommit från
bränslekommissionen.

Med dessa ord har jag velat framhålla, att jag visst är intresserad av att man
får arbetare till skogarna. Men jag är även intresserad av att man försöker hålla
kvar och stimulera de skogsarbetare och lantbrukare som i allmänhet sysselsättas
i skogarna. Detta ger enligt min mening den bästa effekten för vår
bränsleförsörjning. Jag vill sluta mitt anförande med att uppmana samtliga
jordbrukare och skogsägare i landet att göra allt vad de kunna för att framskaffa
ved, ty bränslelaget är synnerligen svårt.

Herr Forslund erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Med anledning av det svar jag erhållit måste jag konstatera, att det statsråd,
som för närvarande handhar bränsleförsörjningen här i landet, icke finner det
vara av någon betydelse, att man har 6 000 arbetare som hugga ved ute i skogarna.
Han förklarade, att dessa arbetare endast kunna tillgodose två dagars
konsumtion. \ a,d han för övrigt talat örn har rört sådant, som jag icke frågat
örn.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag skall tillåta mig att i denna debatt örn
metallarbetarnas hyresbidrag och vår bränsleförsörjning göra några reflexioner
med anledning’ av den ur politisk och konstitutionell synpunkt ganska
ovanliga situation, i vilken vi i dag befinna oss, då vi lia att behandla en kungl,
proposition, i vilken det föreligger en framträdande meningsskiljaktighet mellan
regeringens medlemmar, och då vi även få höra regeringens medlemmar
här i kammaren företräda skiljaktiga meningar. Jag hör icke till dem, som
bli chockerade av detta eller som oroas av den splittring som sålunda här
kommit till synes.. För mig framstår det såsom något ganska naturligt, att det
i en samlingsregering finnes motsatta meningar, och jag har aldrig kunnat inse
det betänkliga i^att sådana meningsskiljaktigheter, som var och en vet måste
finnas där, också i vissa lägen komma i dagen, blott samlingen omkring det
väsentliga icke äventyras. Men jag tror att det är angeläget att något genomtänka
innebörden och konsekvenserna av den meningsskiljaktighet som sålunda
föreligger.

Läget beskrives ofta i den politiska debatten på det sättet, att här föreligger i
regeringen en majoritet, som har dikterat propositionen, och en minoritet, vilken
77 som det heter — har »reserverat sig». Samma betraktelsesätt har jag här fått
nora anläggas fran olika partiers sida, och jag hörde det även från hans excellens
herr statsministern. Det är väl samma betraktelsesätt som ligger till grund, när
man fått höra, huruledes det inom regeringen gjorts allehanda, jag skulle vilja
säga. listiga uträkningar för att fa fram en majoritet — jag erinrar örn de upplysningar
som under hand givits rörande utrikesministerns och statsrådet Quensel
ställning. Med anledning härav är det angeläget att framhålla, att vår

Onsdagen (ten ''21 mars 1915 em.

Nr 13.

119

Äng. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
konstitutionella rätt inte alls vet av någon majoritet eller minoritet i regeringen,
utan endast talar om att de olika statsråden ge Konungen råd, varefter
Konungen har att fatta sitt beslut i den ena eller andra riktningen.

Men vad är då att göra i ett läge, där det föreligger en meningsskiljaktighet
mellan statsrådets- ledamöter? Har man någon annan väg att gå jin att böja
sig för majoriteten i varje särskilt fall? Jag skulle vilja hävda, att man principiellt
har en annan väg att gå. Jag föreställer mig, att det för Konungen
måste te sig ganska, naturligt, då han befinner sig inför olika meningar inom
statsrådet, att han följer det föredragande statsrådets rådslag, i vetskap om
det a,v oss alla kända förhållandet, att ett statsråd i nutiden, till skillnad från
vad som var fallet under Karl Johans-tiden, inte finner sig i att kontrasignera
och stå för ett beslut som tillkommit i strid med hans mening. Jag föreställer
mig, att en statsminister, som är angelägen om att regeringen skall hålla ihop.
även vill tillråda, Konungen att i ett läge, där meningsskiljaktighet räder, följa
föredragande departementschefens mening, utan avseende på huruvida denne
departementschef har en majoritet eller minoritet av statsrådets ledamöter
bakom sig. Konsekvensen av detta när det gäller det nu föreliggande ärendet
blir den, att propositionen bort få den utformning deri fått, men inte på den
grund att de regeringsledamöter, som anslöto sig till statsrådet Erlander, voro
i majoritet, utan helt enkelt därför att statsrådet Erlander var föredragande i
ärendet.

Jag ber herrarna att icke uppfatta dessa, mina reflexioner såsom ovidkommande
statsrättsliga. formaliteter. Det framgår väl ändå rätt klart, att det
ligger en realitet bakom detta. Det kan ju tänkas, att sådana här situationer
kunna uppkomma igen. Det behöver inte nödvändigtvis gälla en fråga, som
skall mynna ut i en proposition, utan det kan vara en tvistefråga vilken som
helst, som skall föredrag-as av en departementschef som inte har majoritet
bakom sig. Jag vill hävda, att det naturliga under en samlingsregering är, att
avgörandet i ett sådant läge utfaller efter ungefär de grundsatser jag här angivit.
Det är för att understryka detta som jag, herr talman, begärt ordet och
för att i min mån medverka till ett förebyggande av att det felaktiga resonemang,
som förts i samband med detta, ärende, skall bidraga till grundläggande
av den föreställningen, att ett slags majoritetsregemente skulle råda inom regeringen.

Herr von Heland: Herr talman! Det skulle kanske egentligen vara onödigt,
att nya talare komma upp så, här sent på kvällen, men frågan är dock så viktig,
att det må tillåtas mig att opponera, mot åtminstone ett par av talarna, i debatten,
och de två talare, sorn genom sina uttalanden uppkallat mig till a.tt
blanda mig i diskussionen, liro herrar Linderot oell Forslund.

Herr Forslund har redan fått besked av bränsleministern, sorn framhöll att
bränslesituationen är mycket kritisk. Jag för min del, som något känner till
skogsägarna, och förhållandena i skogarna, har den uppfattningen, att de förhoppningar
man nu hyser örn att kunna rätta till bränslesituationen liro alltför
optimistiska. .Tåg är av den uppfattningen, att det inte kommer att lyckas för
bränsleministern och regeringen, niir det nu kommer att fattas ett beslut inom
en snar framtid, att bemästra situationen. Den kommer väl att förbättras,
men jag tror. med hänsyn lill flera föreliggande omständigheter, att det icke
går att helt bemästra den. Vi hade häromdagen en debatt, som gav ett litet
bevis för hurudant läget är. Man har denna vinter lagt större bördor på .jordbrukarna
än tidigare, oell då det stora, flertalet jordbrukare själva äro vedproducenter,
måste ju detta, såsom jag framhöll i den debatten, inverka på bränsleproduktionen.
Man har exempelvis dragit in liilkörlinjer. så att jordbrukarna

Nr 13.

150

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Äng. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
kunna få hålla på en halv dag för att köra mjölk och hämta skummjölk. Vidare
lia jordbrukarna och deras arbetare denna vinter varit inkallade till militärtjänst
i relativt större utsträckning än tidigare. Detta har givetvis haft
sina verkningar. Något som vidare inverkat har varit, att man haft en del
försvarsarbeten i gång. Jag kan på den punkten hänvisa dels till statsministerns
interpellationssvar i nämnda debatt, dels, som exempel, till statsministerns partikamrat
herr Lundbom från Stigtomta, som kan upplysa, hur det förhåller sig
med försvarsarbetena i Stigtomta. Skogsarbetarna tycka givetvis, att det är
förmånligare att taga dylika försvarsarbeten än att gå i skogen, där de få
sämre betalt.

Nu förstod jag inte riktigt, varför herrar Forslund och Linderot skulle lägga
upp denna fråga, som örn det hade blivit en strid på kniven örn samarbetet
inom regeringen. Så är det ju inte alls. Diskussionen gäller frågan, hur man
skall bedöma olika arbetsprestationer vid lika arbetsuppgifter. Herr Forslund
sade, att de ovana skogshuggarna kanske producera 2 m3 per dag. En mycket
van skogsarbetare kan kanske komma upp till 4 m3 per dag. Hur ställer det
sig då med dessa arbetares inkomstmöjligheter? Med hyresbidrag kan en ovan
skogsarbetare i högsta dyrort komma upp till 10 kronor per dag, såväl vardag
som helgdag. Om han kan prestera 2 m3 örn dagen, kan han, om vi räkna med
3 kronor per m3, komma upp till maximum 16 kronor per dag i inkomst. Men
den vane skogsarbetaren, som hugger 4 m3, han kommer bara upp till 12 kronor.
De 10 kronorna får den ovane skogsarbetaren, som jag sade, såväl vardag
som helgdag.

Örn vi betrakta frågan mot denna bakgrund, måste väl herrarna inse, att det
blir en reaktion hos de vana skogsarbetarna. Dessa tycka givetvis, att det är
ganska märkvärdigt, att de, som gå i skogen såsom ordinarie skogsarbetare,
skola tjäna mindre än de ovana som producera en mindre kvantitet. Det är mot
denna bakgrund som herrarna få se de borgerligas ståndpunkt i denna fråga.
Det är inte så, att de borgerliga vilja köra bort några arbetare ur skogen. Jag
skulle tvärtom vilja säga, att herr Forslund kanske kör bort arbetare från
skogen genom dessa tillägg till de ovana skogsarbetarna.

Herr Linderot sade. att de borgerliga funnit varandra på en mot arbetarklassen
fientlig linje. Vidare sade herr Linderot, att man här, när den fundamentala
motsättningen mellan kapital och arbete kommer fram, får se, var man
‘har de borgerliga. Men, herr Linderot, detta är ju fullständigt felaktigt. Det
är ju inte alls detta saken gäller. Det är väl inte bara verkstadsarbetarna som
äro arbetare, man måste väl även kalla de vana skogsarbetarna för arbetare,
och man måste väl kalla dessa hundratusentals småbrukare, som själva arbeta
i skogarna, för arbetare. Åtminstone för mig ligger saken helt enkelt så till,
att jag reagerar mot att sådana principer tillämpas, att en mycket stor arbetargrupp
känner sig sämre behandlad än andra och därför kanske undviker att
prestera ett sådant arbetsresultat i fråga örn bränsleproduktion, som vi alla
önska skall presteras.

Nu sade herr Linderot dessutom, att arbetarna kräva —• jag tror det var
det ord som användes -—- att få del av de kopiösa vinsterna inom verkstadsindustrien.
Jag har ingen anledning alls att lägga mig i denna arbetartvist, men
jag hänvisar till det penningpolitiska program som är enigt fastställt här i
riksdagen, vilket program ju går ut på att om det är stora vinster i ett visst
företag, så skola prisen sänkas, så att det blir en rättvis fördelning åt konsumenterna.
Det programmet håller herr Forslund förfärligt hårt på när det
gäller jordbrukets produktion. Herr .Linderot, skulle man inte kunna tänka sig,
att nian holle på det programmet även när det gäller verkstadsindustrien, så
att man säger, att örn det göres så kopiösa vinster inom den industrien, skulle

Onsdagen den 21 mars 1945 em. Nr 13. 151

Äng. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)
man kunna tänka sif? en prissänkning på produkterna, vilken kanske skulle
komma dem till godo, som lia det sämre ställt, i stället för dem som lia det
bättre ställt? Jag bara framför den frågan, om man inte skulle kunna tillämpa
en sådan tankegång också, och jag vill ännu en gang försäkra herrar Forslund
och Linderot, att här är det inte någon mening med att försöka agitera upp
någon tvist mellan samhällsgrupperna — vilket tydligen herr Forslund ville
ha det till — utan det synes mig, att det vöre lyckligare, örn man kunde i samförstånd
försöka bena upp vad som är riktigast.

Herr talman! Här sade statsrådet Rubbestad, att diskussionen har kommit
litet vid sidan av saken, eftersom den mest har kommit att röra sig om bränsleproduktionen.
och det kanske den har gjort. Jag har åtminstone känt mig uppfordrad
att gå upp i denna talarstol, därför att herrarna i allt för hög grad
börjat tala om bränsleproduktionen och jag litet reagerat mot de synpunkter
som herrarna framfört. Men jag har för min del — det säger jag ännu en gang
ingen anledning att gå in i debatt örn tvisten mellan arbetare och arbetsgivare
inom verkstadsindustrien.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Linderot, sorn. anförde:
Jag har en upplysning att lämna till herr von Heland, nämligen att jag tolkat
de borgerliga regeringsledamöternas inställning i denna fråga som en mot arbetarna
fientlig ståndpunkt, och örn man solidariserar sig med dessa borgerliga
ledamöters ståndpunkt och denna faktiskt är fientlig mot arbetarklassen,
så får man dela ansvaret och finna sig i det omdöme som jag hariett.

Då herr von Heland beklagar att vi ha gjort detta till en tvistefråga mellan
de borgerliga och arbetarpartierna, under det han tycks förmena, att saken
överhuvud taget inte alls har den karaktären, så vill jag säga att det är ju
inte vi, som ha gjort detta till en tvistefråga, då vi ansett att de metallarbetare,
som arbeta i skogen, skola ha samma bidrag som andra vid arbetet ovana, utan
det är de borgerliga som ha gjort det till en tvistefråga, och om regeringens
ledamöter och de borgerliga representanterna här ha samma åsikt i detta
stycke som herr von Heland, begriper jag absolut ingenting av de orsaker som
kunna ligga till grund för regeringsreservationen.

Herr Anderson, Gustaf Iwar. Blott några få ord! s

I anledning av de farhågor statsrådet Rubbestad uttalade för trakiga återverkningar
hos de vana skogsarbetarna ber jag få fästa kammarens uppmärksamhet
på att statsutskottet har beaktat denna sak. Kammarens ledamöter
torde finna det. örn ni läsa utskottets förslag.

Herr förste vice talmannen påstod i det anförande som han höll här för
några timmar sedan, att reservationen innehöll en del positiva förslag, och man
fick det intrycket, att utskottsmajoritetens förslag inte går ut på något annat
än detta hyresbidrag. I verkligheten avser ju utskottets förslag, att dels
ifrågavarande hyresbidrag skall utgå, dels arbetspremier till yrkesvana skogsarbetare
böra beviljas och. dels att Kungl. Maj:t bör överväga, örn inte skogsägarna
kunna stimuleras till avverkning i stegrat tempo.

Herr talman! Det förefaller, som om herr förste vice talmannen hade förväxlat
utskottsmajoritetens förslag med reservanternas.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Om mitt yttrande kunde uppfattas
så, som den siste ärade talaren ville göra gällande, ber jag, för att inte
något missförstånd skall kvarsta, att fa tillägga, att utskottets ^förslag innehåller
ju många positiva framställningar, men dessutom innehåller reservationen
vissa framställningar, som icke innehållas i utskottets förslag, och
det var detta, jag särskilt syftade på.

152

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Äng. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt samt vidare därpå att kammaren skulle med avslag
å utskottets hemställan antaga det förslag, som innefattades i motsvarande
del av herr Johan Bernhard Johanssons m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservation; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 48 punkten
A I, röstar

J a ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

"Vinner Nej, avslås utskottets hemställan och antages det förslag, som innefattas
i motsvarande del av herr Johan Bernhard Johanssons m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som -vålle rösta för
ja-propositionen, ^och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Johansson, Johan Bernhard, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 61;

Nej — 36.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkten A 11.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till min reservation
i denna punkt.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till
utskottets hemställan i den föredragna punkten.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Jag ber att få yrka bifall till motsvarande
del i motiveringen i den av mig m. fl. avgivna reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att,
utom i fråga örn motiveringen, vartill han ville återkomma efteråt, hade i
avseende på den nu förevarande punkten yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle med avslag å utskottets
hemställan antaga det förslag beträffande nämnda punkt, som innefattades i
den av herr Mannerskantz vid utlåtandet avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Nr 13.

153

Äng. hyresbidrag till ovana skogsarbetare. (Forts.)

Herr Mannerskantz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 48 punkten
A II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan och antages det förslag beträffande
nämnda punkt, som innefattas i den av herr Mannerskantz vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Vidkommande motiveringen, yttrade nu vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att utskottets yttrande skulle godkännas, dels ock att kammaren skulle
godkänna motsvarande del av den motivering, som förordats i herr Johan Bernhard
Johanssons m. fl. vid utlåtandet avgivna reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på godkännande av utskottets yttrande
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som beträffande motiveringen till punkten A II i statsutskottets utlåtande
nr 48 godkänner utskottets yttrande, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes motsvarande del av den motivering, som förordats i
herr Johan Bernhard Johanssons m. fl. vid utlåtandet avgivna reservation.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen
först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter,
som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr
talmannen förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Johansson, Johan Bernhard, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat: och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — CO;

Nej — 34.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

Ang. fortsatt
giltighet av
hyresregleringslagen

ro. ro.

154 Nr 13. Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 15, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 19 juni 1942 (nr 429) örn hyresreglering m. m. samt lag angående fortsatt
giltighet av lagen samma dag (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt m. m.

Genom en den 9 mars 1945 dagtecknad proposition, nr 184, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) örn
hyresreglering m. m.:

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) örn
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

Med förmälan, att utskottet vid granskning av de genom propositionen framlagda
lagförslagen icke funnit anledning till erinran mot desamma, hade utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt, att riksdagen måtte bifalla
förevarande proposition.

Herr Karlsson. Gustaf: Herr talman! Kär jag tar till orda i detta ärende,
är det främst för att ge till känna den olust, som vilar över ärendets behandling.
Det är ju så, herr talman, att ordinarie motionstiden i anledning av den
proposition, som behandlas i andra lagutskottets förevarande utlåtande, utgår
i dag, men inte nog med det, utan i förteckningen över propositioner, för
vilka gäller förlängd motionstid, finns också denna proposition. Det är således
inte så värst lustigt, menar jag, när kammaren nu går att behandla
detta ärende. Jag tycker att det är alldeles särskilt olustigt, därför att jag
hade för avsikt att väcka en motion i anledning av denna proposition, som
avser en förlängning av hyreslagens giltighet. Den motion jag hade för avsikt
att väcka skulle ha syftat till att ställa samlingslokalerna utanför hyresregleringslagens
tillämpningsområde. Då jag nu icke väckt motionen vill jag
bara säga från, att jag har avstått, icke av hänsyn till utskottet eller till
Kungl. Maj :t, utan av hänsyn till de svårigheter, som möjligen skulle uppstå,
örn det skulle bli en lucka i de övergångsbestämmelser, som reglera uppsägningstiden
för en hel del hyresgäster. Det är dessa människor jag tar hänsyn
till. Jag tar inte ett dyft hänsyn till Kungl. Majt, som utan vidare torde
vara skuld till att propositionen inte kommit i råttan tid, så att en enskild
riksdagsman verkligen kunde utnyttja sin grundlagsenliga rätt, och inte heller
till utskottet, som ränt i väg och behandlat propositionen på detta sätt.
men jag kan icke taga på mitt ansvar att medverka till att det skulle bli kanske
alldeles särskilda svårigheter för en del fattiga hyresgäster.

Det är ju så, herr talman, att när denna proposition behandlades förra året,
hade det i håda kamrarna väckts motioner, som syftade till att samlingslokalerna
skulle få en annan ställning enligt hyreslagen än de ha haft. Motionerna
grundade sig på de erfarenheter som vunnits, och i år har man fått än ytterligare
erfara, att denna lag, som ju ändå syftade till att skydda den svagare
parten, framför allt dem, som hyra bostäder, när det gäller samlingslokalerna
utan tvivel åtminstone i allmänhet skyddar den starkare parten. Med hänsyn
till den sena timmen skall jag dock icke ge mig in allt för mycket i detaljer.

Statsrådet säger i propositionen, att fem fall angående samlingslokaler ha
behandlats i hyresrådet under detta år. I tre fall ha uppsägningarna från
ägarna av samlingslokalerna godkänts av hyresrådet, men i två fall har hyresrådet
vägrat att godkänna uppsägningar, och dessa två fall röra uppsägning
av enskilda biografägare.

Herr talman! Här kommer man fram till en hel del dunkla omständigheter.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Nr 13.

Atif/, fortsatt giltighet av hyresregleringslagen in. m. (Forts.)
Om jag inte är fel underrättad, lia soia sagt i tre fall uppsägningar av bostäder
godkänts, men när det Ilar gällt för dessa lokalägande föreningar att
själva få disponera sina lokaler oell på tider, då de icke äro upptagna av föreningarnas
sammankomster, själva driva biografrörelse i egen regi och därför
uppsagt en enskild biografägare, då Ilar man i hyresrådet vägrat att
godkänna uppsägningen.

Det är en omständighet, som ser ut som en tanke, herr talman, att ordföranden
i Sveriges biografägareförbund sitter som vice ordförande i hyresrådet.
Jag hoppas nu att denne man åtminstone har haft det förståndet, att han
avträtt, när behandlingen av dessa ärenden ägt rum i hyresrådet, men jag
hoppas också, att justitieministern är av den uppfattningen, att^ Caesars
hustru inte ens får misstänkas och att justitieministern därför vidtar åtgärder,
så att de orsaker till misstanke, som här finnas, bli undanröjda, Det kan inte
vara riktigt, att det är som det är i detta avseende. Här har hos de människor,
som slita och släpa i dessa föreningslokaler, uppkommit ett. stadgat
missnöje oell en stark misstanke att inte allt gar rätt till väga i dylika fall.

Jag vill inte alls insinuera att ordföranden i biografägareförbundet missbrukat
sin ställning som vice ordförande i hyresrådet, men misstanken ligger
ju snubblande nära, framför allt för människor som se sakerna, på avstånd och
kanske inte kunna komma så nära händelserna och få undersöka, hur det egentligen
hänger ihop. Jag hoppas som sagt att justitieministern vidtar åtgärder,
som kunna rätta till de missförhållanden, som uppenbarligen här råda.

|Jag hade, säger jag, med min motion syftat till att få samlingslokalerna
ställda utanför hyresregleringslagen. Jag stöder mig därvid på utskottets utlåtande
förra året. Utskottet sade nämligen då, att det ville understryka, att
vid de hyresreglerande organens skälighetsprövning särskild hänsyn borde tagas
till det allmänintresse som dessa föreningar tjänade, och så fortsatte utskottet:
Därest i fortsättningen skulle visa sig, att praxis betraktade förevarande
spörsmål från annan synvinkel än den av utskottet angivna, komme frågan
i ett annat läge och kunde särskilda åtgärder bliva påkallade. — De två
fall, då hyresrådet vägrat att godkänna de lokalägande föreningarnas uppsägning,
tycker jag äro alldeles tillräckliga, för att man skulle ha fog för att vidtaga
särskilda åtgärder.

Nu ligger ytterligare ett fall i hyresrådet. Det gäller en uppsägning, som
Föreningen folkets hus i Kristinehamn gjort. Det är fråga om att uppsäga
cn enskild biografägare, en stor grosshandlare i staden, som förutom biografen
i folkets hus också har ett pär andra, biografer i staden och dessutom biografer
på en del andra orter. Uppsägningen har icke godkänts av hyresnämnden,
och jag har med hänsyn till hur hyresrådet förfarit i tidigare fall inte så värst
stora förhoppningar örn att hyresrådet skall ändra på beslutet. Skulle hyresrådet
godkänna hyresnämndens beslut, så måste jag säga, att då är det absolut
nödvändigt, att det blir en ändring i hyrcslagen. så att samlingslokalerna
bli undantagna. Jag vill bara peka på att denne man, som är grosshandlare
och inte beroende av inkomsten från denna, biograf i folkets hus, begär av föreningarna,
som vilja hyra den stora salen i sitt eget hus, 150 kronor för att de
skola få komma in en lördagskväll eller en söndag, då medlemmarna bäst kunna
träffas. Det kan inte vara rimligt, och jag skulle viii tro att ingen räknat
med sådana konsekvenser av denna lag, vilken, som jag tidigare nämnt, syftar
till att hjälpa de små och svaga på detta område.

Jag vill nu ställa den frågan till justitieministern, dels örn han inte skulle
vilja medverka till att de orsaker bli undanröjda, som jag här tidigare nämnt
i fråga örn hyresrådets sammansättning, och dels örn han inte på allvar vill
taga upp frågan, örn samlingslokalerna skola på något sätt undantagas från

156

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Äng. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m. (Forts.)
denna lags tillämpningsområde. Jag vågar också stödja mig på uttalanden,
som justitieministern gjorde i propositionen, där lian erkänner att samlingslokalerna
lia en stor samhällelig och kulturell uppgift att fylla. Jag hoppas
att justitieministern menade allvar, när han skrev detta, och jag vågar också
hoppas, att svaret blir, att örn nu lagen förlänges i det skick den nu är och
med den ordalydelse den har, så är det ändå sista året, och att man kan förvänta
ett förslag från Kungl. Maj:ts sida om att samlingslokalerna skola få någon
lättnad och i vart fall inte skola, få lida så mycket som de lia fått göra för
att lagen nu fått en sådan praktisk tillämpning som den har.

Jag vill hoppas att andra lagutskottet fullföljer sin linje och vidtager åtgärder
för att samlingslokalerna i berörda hänseende skall få nödigt skydd.

Herr talman! Jag skall inte utveckla ämnet vidare, och jag har med hänsyn
till de förhållanden, som jag tidigare nämnt, inte heller möjlighet att ställa
något yrkande.

Herr Norman: Herr talman! Herr Karlsson och utskottet äro tydligen
överens i två ting, nämligen först och främst därom att det är ett otillfredsställande
läge som här har uppkommit, då en proposition av särskilda anledningar
mäste behandlas i kamrarna, innan motionstiden har utgått. Utskottet har
känt sig ganska besvärat inför detta och har på olika sätt övervägt, om inte möjligheter
skulle finnas att låta eventuella motionärer komma till sin rätt. Jag
har personligen varit i förbindelse med herr Karlsson och bett honom att försöka
få fram en motion såsom i lördags så att utskottet i måndags kunnat ta
upp densamma till behandling, varigenom det kunde lia förelegat ett utlåtande
över deri i dag samtidigt med utlåtandet över proposit ionen. Det visade sig emellertid
att det från herr Karlssons'' sida inte fanns några möjligheter på grund
av särskilda omständigheter att tillmötesgå utsskottets önskan i detta fall.

Utskottet har då övervägt, huruvida inte handläggningen av detta ärende
skulle kunna uppskjutas så att det inte blev behandlat i kamrarna förrän efter
påsk. Det fanns enligt utskottets uppfattning vissa möjligheter därför, men -—-och nu är jag inne på den andra, sak, varom vi liro överens — även utskottet
Ilar tagit hänsyn till hyresgästernas intressen i detta fall.

Det är ju så att den nuvarande hyresregleringslagen upphör att gälla den 30
september. Hyra,suppsägningar från denna tidpunkt kunna, utan a.tt det på något
sätt strider emot lagstadgandet, göras ira före den 1 april. Det; finns i det
förslag, som här föreligger örn förlängning av liyresregleringsbestä.mmelsema
ett promulgationsstadgande, varigenom sådana hyresgäster, sorn lia blivit och
bli uppsagda före 1 april, få möjlighet att vädja till hyresnämnderna örn prövning
av denna, uppsägning inom en viss tid, 14 dagar efter den 1 april. Även örn
det funnits vissa möjligheter att förlänga denna klagotid, skulle det alldeles
säkert lia blivit en mycket märkbar oro på hyresmarknaden, örn det, såsom herr
Karlsson sade, hade blivit ett interregnum, då man varit i ovisshet örn hurudana
bestämmelserna skulle bli i fortsättningen. Det ä.r delta hänsynstagande, som
har gjort att herr Karlsson icke bär motionerat och yrkat återremiss på ärendet,
och av samma orsak Ilar utskottet ansett, det vara lämpligast att komma
nied sitt utlåtande redan ira, trots det att ärendet därvid måst inom utskottet
behandlas, innan motionstiden hade gått ut.

I fråga örn det, intresse, som här närmast Ilar föranlett herr Karlsson att taga
till orda, nämligen intresset för ägare av föreningslokaler att få mera (frittdisponera
över sina lokaler i folkrörelsernas tjänst, hade detta redan vid fjolårets
riksdag mycket starka, sympatier inom utskottet. I de motioner, som då
förelågo, yrkades på en lagändring, som skulle tillgodose detta intresse, men
yrkandet förelåg i så,dan forin och med sådant innehåll att utskottet icke kunde

Onadagen den 21 mars 1945 em.

Nr 13.

157

Äng. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m. (Forts.)
reflektera på denna utväg. Utskottet gav emellertid i det yttrande, som den
föregående talaren här citerade, uttryck åt det intresse, som förefanns, för de
önskningar, vilka herr Karlsson nu framfört.

Eftersom herr Karlsson har anfört fallet Kristinehamn, kan jag passa på att
säga, att utskottets ståndpunkt ganska starkt påverkades av de uppgifter, som
vi i fjol fingo just rörande läget i Kristinehamn. Fallet var inte då aktuellt på
samma sätt som nu, men ägarna av den ifrågavarande ''föreningens lokaler visste
ju vad som skulle komma — det bar nu också kommit — och de synpunkter,
som de framförde, gjorde ett ganska starkt intryck på de utskottsledamöter,
som cai deputation därifrån kom till tals med. Personligen hav jag ju, på grund
av den erfarenhet jag har beträffande dessa förhållanden, då jag allt sedan ungdomsåren
har arbetat inom folkrörelserna, alldeles särskilt starka sympatier
för att det bör ordnas smidigare på detta område än vad nu är fallet.

Vad utskottet skrev i fjol syftar närmast på örn man inte skulle kunna finna
det möjligt att överväga, huruvida en begränsning av tillämpningsområdet beträffande
hyresregleringslagen skulle kunna ske. Den lagen tillkom ju, som herr
Karlsson här har anfört, närmast för att reglera förhållandena på bostadsmarknaden.
Om denna lags giltighetstid behöver förlängas ännu ett år efter den tid
riksdagen väl nu kommer att besluta, förefaller det mig vara ganska angeläget,
att det överväges, huruvida man icke såsom ett första steg mot en återgång till
mera fria avtalsförhållanden mellan parterna skulle kunna i en ny lag begränsa
tillämpningsområdet att i första hand gälla bostadslägenheter av olika slag.
Jag vädjar till justitieministern att allvarligt överväga, huruvida icke situationen
kan vara sådan vid tidpunkten för utgången av lagens giltighetstid, om den
då ånyo behöver förlängas, att en sådan begränsning av dess tillämpningsområde
skulle kunna genomföras.

I frågans nuvarande läge laar jag endast att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Bergquist: Herr talman! Jag förstår mycket väl, att de
ledamöter av riksdagen, som äro intresserade av denna lagstiftning, kunna känna
en viss olust inför behandlingen av detta ärende. Det kan inte bestridas,
att denna proposition har lämnats till riksdagen ganska sent, och frågan har
måst forceras i riksdagen med hänsyn till önskvärdheten av att lagstiftningen
skulle vara genomförd till den 1 april i år. Jag vill inte på något sätt undandra
mig ansvaret för att propositionen kommit så sent som den har gjort; jag
vill bara ange de omständigheter, som lia samverkat till detta resultat.

Innan vi i justitiedepartementet taga upp frågan örn förlängning av denna
lagstiftning, bruka vi alltid avvakta ett utlåtande från hyresrådet, vari hyresrådet
lägger fram sina erfarenheter örn tillämpningen under det gångna året
och kommer med de förslag, som det finner anledning att framlägga. Hyresrådets
utlåtande kom i år ganska sent -—- någon av de första dagarna
i februari —- och innehöll cn del förslag till ganska genomgripande
ändringar i denna provisoriska lagstiftning. Jag ansåg mig icke
utan vidare kunna taga .ställning till de förslag, som hade framlagts av hyresrådet,
utan såg mig nödsakad att höra dels de sakkunniga myndigheter, vi
ha att tillgå i detta fall, och dels de organisationer, sorn hade speciellt intresse
på området. Jag tog remisstiden så kort som jag anständigtvis kunde göra,
men jag kunde ju inte göra den så kort att det blev fullkomligt illusoriskt med
dessa yttranden, då det gällde en hel del svåra frågor. Så fort jag fått in yttrandena
tog jag upp lagstiftningen till övervägande. Det visade sig därvid att
do förslag, som framställts av hyresrådet, delvis voro mycket svåra att taga
ställning till och krävde ytterligare genomgång och undersökningar. Dessa om -

Nr 13.

Onsdagen elen 21 mars 1045- em.

158

Äng. fortsalt giltighet a,v hyresregleringslagen m. m. (Forts.)
ständigheter gjorde, att propositionen kom så sent som nu blev fallet. Jag vill
gärna beklaga detta och hoppas att det inte skall behöva upprepas ett kommande
år.

Den reella fråga, som det har varit tal örn och som vid flera tillfällen diskuterats
här i riksdagen, är den huruvida denna lagstiftning skall skydda hyresgäster
i fastighet, som äges av vissa organisationer, fastighet där man har
samlingslokaler. Gång efter annan har det framkommit klagomål över att lagstiftningen
är utformad så att alla fastighetsägare och alla hyresgäster ställas
lika. Det kan inte undgås med en lagstiftning av detta slag att den måste få
karaktären av skyddslag, oell det blir givetvis så att skyddet måste ges åt den,
som normalt är den svage i hyresförhållandet, nämligen hyresgästen.

Det är knappast möjligt i en lagstiftning sådan som denna att försöka skapa
sådana regler, att frågan örn skyddet blir beroende på eu prövning i varje särskilt
fall, huruvida det i det ena eller det andra fallet är hyresvärden eller hyresgästen
som är den svage, men detta utesluter icke — det har jag sagt tidigare
och jag vill understryka det här — att man, då det gäller frågan örn samlingslokaler,
tar alldeles speciell hänsyn till den omständigheten att det kan
vara av intresse för en större allmänhet att få disponera ett visst utrymme i en
fastighet såsom samlingslokal. Jag uttalade vid fjolårets riksdag att detta är
en omständighet, som jag anser bör tagas i beaktande, och jag vill understryka
detta nu. Det var med hänsyn till detta uttalande vid fjolårets riksdag, som
jag, innan jag lade fram detta förslag, skaffade in utredning från hyresrådet
om hur sådana fall behandlats under det gångna året. Det visade sig då, såsom
herr Karlsson sade, att hyresrådet behandlat fem fall, där det var fråga örn
en organisation, som var fastighetsägare, och där organisationen hade sagt upp
sina hyresgäster för att själv utnyttja lokalerna. I tre av dessa fem fall hade
hyresrådet godkänt uppsägningarna, alltså ansett att organisationen hade sådana
skäl att de övervägde de skäl, som hyresgästen kunde åberopa för att
få bo kvar. Men i två av dessa fall hade hyresrådet funnit att det inte anförts
tillräckliga skäl från organisationens sida för att köra bort den hyresgäst, som
dock hade kontrakt på lägenheten.

Min genomgång av dessa rättsfall gav mig icke anledning att hävda, att
praxis har utvecklats i en olycklig riktning och att man därför borde ändra på
lagstiftningen. Men jag kommer självfallet att även framdeles följa utvecklingen
av praxis på detta område. Skulle denna praxis utveckla sig i otillfredsställande
riktning är jag beredd att ta upp frågan till prövning igen och se vad
som kan göras.

Jag tror icke att man utan vidare kan gå den väg, som andra lagutskottets
ärade ordförande anvisade, då han sade sig anse, om jag fattade honom rätt,
att lagen bara skulle tillämpas i fråga örn bostadslägenheter och inte beträffande
övriga lägenheter. Det finns nämligen en hel del smärre hantverkare,
affärsidkare och dylika, som kunna ha ett mycket starkt behov av skydd för
sina affärslokaler, verkstadslokaler och dylikt. Skall man göra någonting härvidlag,
får man försöka gå fram mer försiktigt och göra en lagstiftning, som innebär,
att då en ideell organisation står mot en större affärsrörelse såsom en
biografrörelse e. d., skall man ta större hänsyn än som för närvarande kan ske
till organisationens intresse av att själv få förfoga över lokalen. Jag är alltså
beredd att fortfarande följa denna fråga och att, om det visar sig nödvändigt
och erforderligt, försöka föreslå de ändringar i lagstiftningen, som kunna
befinnas påkallade.

^ Till slut kan jag inte underlåta att säga något med anledning av vad herr
Karlsson nämnde örn det förhållandet att vice ordföranden i hyresrådet tillika

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Nr 13.

159

Äng. fortsatt giltighet av hyresregleringslagen m. m. (Forts.)
skulle vara ordförande i Sveriges biografägareförbund. Jag bär fått min uppmärksamhet
fäst på denna sak först i dag. Jag har dock hunnit konstatera,
att denne ledamot i hyresrådet icke har deltagit i behandlingen av något av de
mål, som det här har varit fråga örn, där alltså en biografägare har stått emot
en hyresvärd. Med den kännedom jag äger örn denne man, anser jag mig kunna
försäkra, att han icke på något sätt har påverkat eller ens försökt att påverka
hyresrådets ställningstagande i dessa frågor. Jag vill nämna att det inte
tillkommer mig att utse ledamöter i hyresrådet, utan att tillämpningen av lagstiftningen
faller på socialdepartementet, och det är alltså socialministern som
har att utse ledamöter i detta råd. Men jag är mycket angelägen örn att det icke
skall finnas någon anledning till misstanke örn att något otillbörligt skulle
förekomma på detta område. Jag är övertygad örn, det vill jag säga, att det inte
har förekommit någonting, som kan ge anledning till något klander.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 § rekvisitionslagen den 30 juni 1942 (nr 583), m. m.;
samt

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 15 § värnpliktslagen den 30 december 1941 (nr 967).

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr
107, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med begäran
örn bemyndigande att utfärda bestämmelser örn hyresbidrag till ovana
skogsarbetare jämte i anledning därav väckta motioner.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 109, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293) ;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) örn hyresreglering
m. m. samt lag angående fortsatt giltighet av lagen samma dag (nr 430)
örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.;

nr lil, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 15 § värnpliktslagen den 30 december 1941 (nr 967); samt
nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 § rekvisitionslagen den 30 juni 1942 (nr 583), m. m.

160

Nr 13.

Onsdagen den 21 mars 1945 em.

Herr Karlsson, Guslaf, avlämnade nedannämnda av honom och herr Bondeson
undertecknade motioner:

nr 338, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den statsunderstödda
torrläggningsverksamheten; och
nr 339, i samma ämne.

Motionerna bordlädes.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 11.20 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

451*31