MILITIEOM BUDSMANNENS

ÄM BETSBERÄTTELSE

AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTET

ÅR 1945

STOCKHOLM 1945
ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
448748

r \

''t -

. S

t £ 1 < l J /

- i r l «

.• V i J

, '' > • ■ f t •>

ku s. j ris

li. t.j;

'' : r f « I o

c.. i. ?. fcL.l. v,. i., k. i \ k . 11.. i.

''f ''''i''Ofr.

» 1 iT ;

• M; : 1 1 • l) ;

. aa * ;•:> Ali /ii ■ - ; •

. i- .

Innehållsförteckning.

Sid.

Allmän redogörelse för militieombudsmansämbetets förvaltning

Redogörelse för anhängig)* jorda åtal och därmed jämförliga åtgärder.

1. övning att avlägsna timmerstockar ur timmerbröte beordrad som tillrättavisning
................................................................ 17

2. Åtal mot underofficer för beordrande av straffexercis................,.... 17

3. Åtal mot officer, som gjort anmälan mot sin förbandschef med anlitande av

en hempermitterad värnpliktig såsom mellanhand ......................... 19

4. Åtal mot ingenjör vid försvarsväsendets kemiska anstalt för försummelse i fråga

örn övervakningen av gasmasktillverkning m. m........................... 22

5. Åtal mot befattningshavare vid redovisningsavdelningen vid en regementsstab

för försummelse i fråga om anmälan till familjebidragsnämnd.............. 23

6. Åtal mot fartygschef å hjälpkryssare för spritmissbruk m. m............... 24

7. Åtal mot chef för gränsförband för det vaktpersonal vid förbandet icke utrustats

med skarp ammunition ävensom för det denne sedan militieombudsmannen
begärt utredning lämnat oriktiga uppgifter............................... 27

8. Otillåten efterforskning rörande uppgifter som publicerats i tidning samt olämpligt
uppträdande av försvarsområdesbefälhavare å tidnings redaktionslokal 28

9. Tillrättavisning meddelad i anledning av uppgifter i en insändare som publicerats

i en tidning ........................................................... 29''

10. Nöjdförklaring av häktad upptagen för sent. Tillika fråga huruvida sådant
bevis om den ådömda bestraffningen, som omförmäles i 2 § lagen den 26 mars
1909 angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft
ägande utslag, må i fråga om häktad, som förvaras i militärhäkte, översändas
till annan (högre) befälhavare än den, under vars uppsikt häktet står, eller

skall för undvikande av dröjsmål expedieras direkt till sistnämnde befälhavare 30

11. Åtal mot förhörsledare (kapten) för det denne, genom att icke tillse att upp lysning

örn ett för honom känt förhållande influtit i förhörsprotokollet, föranlett
oriktig bestraffning................................................. 38

12. Tjänstgöring som dagofficer ålagd som tillrättavisning..................... 44

13. Vakttjänstgöring använd som tillrättavisning.............................. 45

14. Vakttjänstgöring samt permissionsförbud med skyldighet att anmäla sig för
dagunderofficeren varannan timme använda såsom former för tillrättavisning 47

15. Uppryckningsövning använd som bestraffning m. m....................... 48

16. Åtal mot reservofficer för beordrande av hälsningsövning samt tömning av

avträde såsom bestraffning .............................................. 52

17. Övning i »filning» å ett av exkrementer osnyggat skogsområde. Tillika fråga

örn olämpligt uppträdande inför trupp ................................... 59

18. Förbandschef har, ehuru han insett, att en värnpliktig haft felaktig uppfatt ning

angående tidslängden av honom meddelad permission, underlåtit att upplysa
den värnpliktige härom samt, sedan den värnpliktige i anledning härav
icke återkommit i rätt tid, meddelat denne tillrättavisning................. 66

19. Åtal mot kapten för felaktig behandling av en till honom ingiven, till högre

chef ställd anmälan mot honom själv (I). Tillika fråga örn felaktigt förfarande
vid registrering av vissa såsom förtroliga betecknade icke-hemliga handlingar
(II).................................................................... 69

Sid.

20 o. 21. Underlåtenhet att till vederbörande befälhavare vidarebefordra en från underlydande
inkommen anmälan mot officer, som gjort sig skyldig till felaktigt

uppförande mot vaktpost ............................................... 76

22. Åtal mot chef för interneringsförläggning för missbruk av tjänstebil, brottsligt
förfarande i samband med den ekonomiska förvaltningen av en trädgårdsrörelse
samt meddelande av tillrättavisning för brott, som ej varit att hänföra till

mindre förseelse mot militär tukt och ordning............................. 83

23 o. 24. Missbruk av tjänstebil.................................................. 99

25. Motoringenjör har vid företagande av provtur med kronans motorbåt i denna

utan vederbörligt tillstånd medfört civila passagerare samt av eget intresse
förlagt provturen till för ändamålet mindre lämpliga farvatten.............102

26. Åtal mot överstelöjtnant för våld å underlydande m. m.................. 107

27. Åtal mot kompanichef för misshandel av underlydande samt för brist i anständigt

uppförande ............................................................ 115

28. Misshandel mot underlydande m. m...................................... 118

29. Våld mot underlydande m. m...........................................121

30. Våld mot underlydande m. m............................................ 127

31—40. Missfirmelse av underlydande............................................ 131

41. Missfirmelse av underlydande och olämpligt uppträdande inför trupp........ 153

42. Åtal mot plutonchef för missfirmelse av underordnad krigsman samt för brist

i anständigt uppförande................................................. 156

43 o. 44. Åtal mot kompanichef och mot sergeant för missfirmelse av underordnad

krigsman samt för oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt m. m............ 160

45. Brist i anständigt uppförande........................................... 167

46. Olämpligt uppträdande mot underlydande................................ 168

47. Olämpligt uppträdande mot underlydande. Tillika fråga om ansvaret för oriktiga
påståenden eller olämpligt skrivsätt i anmälan till militieombudsmannen .... 170

48. Missfirmelse mot underlydande. Tillika fråga om personalvården å pansarskepp 177

49. Åtal mot försvarsområdesläkare för brist i anständigt uppförande m. m......179

50. Åtal mot daglöjtnant för det denne beordrat värnpliktiga, som vid utspisningsti dens

slut fortfarande icke ätit upp, att medförande sina tallrikar begiva sig
till annan plats samt förbjudit dem lämna platsen, förrän de förtärt sina portioner
................................................................. 182

51. Åtal mot fartygschef för spritmissbruk m. m..............................186

52 o. 53. Sedan på grund av inträffat fall av tyfus anbefallts isolering av vissa förband
samt förbud utfärdats mot beviljande av permission, ha en fänrik och en sergeant
vid ett av de berörda förbanden med en kompanichefen tilldelad bil olovligen
avvikit från förläggningen till annan ort, varifrån de återvänt efter några timmar.
Åtal mot dem för olovligt undanhållande och egenmäktigt förfarande m. m. 194
54. Åtal mot förbandschef för anbefallande av skjutning med skarp ammunition
utan att särskilda mål varit anordnade samt för det gällande säkerhetsföre -

skrifter icke iakttagits vid skjutövningar.................................. 198

55. Avdelningschef å militärområdesexpedition har felaktigt lämnat medgivande

till inkallande av vissa från värnpliktens fullgörande under fredstid befriade
värnpliktiga................ 202

56. På grund av försummelse av chefen för ett regementes värnpliktsdetalj har en

värnpliktig icke i enlighet med föreskrift i generalorder blivit i vederbörlig ordning
hempermitterad.................................................... 206

57. Kompanichef har gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten genom underlåten het

att förse till kompaniexpeditionen inkommen, till Konungen ställd ansökan
örn uppskov med anteckning om vilken dag den inkommit och att utan dröjsmål
vidarebefordra densamma...............................................208

Sid.

58. Till beredskapstjänstgöring inkallade värnpliktiga lia obehörigen använts till

fullgörande av civilt arbete.............................................. 211

59. Åtal mot chef för en trupp, som haft till uppgift att bevaka ett störtat ameri kanskt

flygplan, för det denne å olycksplatsen omhändertagit en sidenjacka i
avsikt att behålla densamma som suvenir................................ 213

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed Jämförlig
åtgärd.

1. Fråga örn anställande av åtal vid krigsrätt för brott som före tillsynstidens

utgång förövats av person, ådömd ungdomsfängelse....................... 216

2. Fråga om tiden för företagande av rannsakning med häktad, där rannsakningen
av allmän underrätt hänvisats till krigsrätt för fortsatt handläggning 218

3. Angående återgivande av besvärshänvisning i krigsrätternas konceptprotokoll 225

4. Oriktig tillämpning av bestämmelserna om sammanträffande av brott.......226

5. Där krigsrätt dömt till ungdomsfängelse tillkommer det ej militär befälhavare

att i avbidan på straffets verkställande taga den dömde i förvar ..........229

6. Då någon, som genom lagakraftvunnet utslag dömts till fängelse eller straff arbete

med föreskrift om avräkning för häktningstid, senare ådömes gemensamt
straff för de förut avdömda och andra brott, bör föreskriften angående
avräkningen stå fast. Det åligger domstolen att i det andra utslaget intaga
erinran örn att den dömde skall åtnjuta avräkning av häktningstid på sätt
föreskrivits i det första utslaget......................................... 231

7. Underlåtenhet av befälhavare att vid åläggande av bestraffning i disciplinär

ordning inhämta yttrande av auditör (I). Fråga angående ordningen för inhämtande
av sådant yttrande (I och II)..................................... 233

8. Fråga huruvida krigsrättsprotokollen för det löpande året må förvaras hos

fältkrigsdomaren resp. auditören i stället för å vederbörande befälhavares
expedition...................................................... 237

9. Förfarande med spritdrycker som tagits i beslag i samband med fylleriförseelse

m. m.................................................................. 239

10. I anteckningsbok för tillrättavisningar bör förseelsens beskaffenhet närmare angi vas

och sålunda icke betecknas allenast såsom förseelse eller fel »mot militär tukt
och ordning»........................................................... 247

11. Visst handräckningsarbete har vid ett förband uppdragits åt dem, som brustit

i militär tukt och ordning, utan att detta i enlighet med vad som föreskrivits
anmärkts i anteckningsbok för tillrättavisningar. Tillika fråga om befälhavares
befogenhet att ingripa mot underlydande för bristfällig vård om dem enskilt
tillhöriga persedlar, som användas under militär tjänstgöring............... 249

12. Under förläggning i fält har den, som stått under rapport — som kontroll av
att den felande icke lämnade förläggningsområdet innan förhör verkställts —
beordrats att under fritiden anmäla sig för dagofficeren en gång i timmen .... 252

13. Såsom tillrättavisning har vid tygförvaltningsskolan använts förbud att vistas

utanför skolans område med skyldighet för den tillrättavisade att under vissa
tider anmäla sig för vakten en gång varje timme......................... 254

14. Fråga huruvida trafikförseelse kan föranleda bestraffning i disciplinär ordning 256

15. Örn skyldighet för militär befälhavare att lämna landsfiskal biträde vid utredning
av brott.......................................................... 259

16. Klagande är berättigad att i klagoskrift, som insändes till militieombudsmannen,

lämna de upplysningar, även angående förhållanden av hemlig natur, som äro
av betydelse för klagomålet. Sedan ett mål blivit av befälhavare hänskjutet
till krigsrätt, har vederbörande krigsfiskal att på eget ansvar pröva, huruvida
ansvarsyrkande skall framställas......................................... 264

Sid.

17. Det är önskvärt att de värnpliktiga icke bibringas uppfattningen, att de böra

lita enbart till militieombudsmannen för att få sina intressen tillgodosedda, och
av stor vikt att militära chefer skänka tillbörligt beaktande åt framställningar
och anmälningar från värnpliktiga....................................... 270

18. Angående vilken befälhavare det tillkommer att bestämma huruvida den som
ålagts arrest utan bevakning eller vaktarrest skall deltaga i tjänstgöring eller ej 271

19. Angående militära fångtransporter........................................ 278

20. Försummelse i fråga örn verkställigheten av ådömt disciplinstraff...........285

21. Fråga om beviljande av permission åt arrestant som för undergående av disciplinstraff
intagits i militärhäkte............................................. 287

22. Fråga huruvida vapenfri värnpliktig kan beordras fullgöra tjänstgöring som

brandvakt............................................................. 289

23. Verkan av ett åt värnpliktig meddelat tillstånd att på grund av samvetsbetänk ligheter

fullgöra vapenfri tjänst för det fall att den värnpliktige efter tillståndets
meddelande frikallats från värnpliktens fullgörande men sedermera vid efterbesiktning
uttagits till tjänstgöring....................................... 295

24. Fråga om fredstjänstgöringens längd för det fall att värnpliktig, som uttagits

till underofficers- eller officersutbildning, på grund av olämplighet skiljes från
utbildningen........................................................... 297

25. Obehörigt dröjsmål med verkställande av generalorder om hempermittering 300

26. Underlåtenhet att företaga erforderliga åtgärder för hempermittering av värn pliktiga,

som fullgjort beredskapstjänstgöring under den i viss högkvartersorder
föreskrivna maximitiden av 630 dagar.................................... 302

27. Angående tjänstledighet från beredskapst jänstgöring för undergående av fyll nadsprövning

efter avlagd studentexamen. Verkan av att sökanden stod under
rapport för förseelse..................................................... 303

28. Fråga om tjänstledighet från beredskapstjänstgöring för landstingsman för

bevistande av landstingsmöte............................................ 306

29. Fråga huruvida tillräckliga skäl förelegat för beslut att omedelbart skilja vid

flygflottilj fast anställd furir från hans anställning. Tillika fråga örn sättet för
upptagande av den utredning, som legat till grund för beslutet............ 310

30. Olämplig tid för anordnande av sjukvisitation vid fältförband.............. 314

31. Fraternisering mellan svensk militär gränsvakt och personal tillhörande främmande
krigsmakt................. 317

32. Den rätt att i järnvägsvagn taga i anspråk och vara bibehållen vid ledig icke
belagd plats, som enligt järnvägstrafikstadgan tillkommer en med vederbörlig
tågbiljett försedd person, äger giltighet för militärperson vid företagande av resa
som enskild färd, varför det icke tillkommer överordnad att härutinnan giva

föreskrifter, som innebära ett åsidosättande av nämnda rätt...............320

33. Fråga örn vilka åtgärder som kunna vidtagas för att förhindra att annan än

militär trafik framföres å en över enskilt område anlagd s. k. militärväg......327

34. Angående hemlighållande av handlingar i upphandlingsärenden.............329

35. Vissa av överstyrelsen för Riksförbundet Sveriges lottakårer utfärdade föreskrifter
angående förhandsgranskning av yttranden och artiklar, avsedda att publiceras

i pressen, ha ansetts innebära ett obehörigt intrång i tryckfriheten.......... 343

36. Fast anställd eller värnpliktig personal får ej åläggas att vid deltagande i idrottstävling
representera det militära förbandets idrottsförening..........-......345

37. Fråga om vapenfria värnpliktigas rätt till ersättning vid användande av egna

civila kläder........................................................... 348

Sid.

Redogörelse lör vissa framställningar till Konungen.

1. Angående det s. k. redogöraransvaret.................................... 351

2. Angående rätt för militär personal att ingiva besvär till närmaste befälhavare,

som för expedition..................................................... 352

3. Angående förläggningsförhållandena vid Svea livgarde..................... 354

4. Angående skyldighet för vederbörande befälhavare eller domstol att, där någon,

som innehar körkort, jämlikt strafflagen för krigsmakten ådömts straff för det
han varit överlastad av starka drycker, insända underrättelse härom till körkortsregistret.
.......................................................... 355

5. Förfarandet med spritdrycker, som tagits i beslag i samband med fylleriförseelser

m. ................................................................... 357

6. Angående tillgodoräknande av tjänstgöringstid som villkor för vapenfri värnpliktigs
rätt till hemortslön............................................. 360

7. Förläggningsförhållandena vid ridskolan å Strömsholm.....................367

Yttrande till Konungen 1 anledning av remiss av förslag till ändrade bestämmelser
angående domstols behörighet i fråga örn upptagande av vissa brottmål 369

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av utredning rörande hälsningsplikten
för enskilt uppträdande militär personal.............................. 372

. ..

. ,•) ,• rt *

( ,

a/ i :U r t ■ .

• ‘i *. ‘..i- • ‘iU

<(<;h -»k- ; ''{*••< ’ i ... •>.

: l’>f J til .- i - • -l » • i!i''i

. t-j.: /« • ilhlxitj •)* t

biå

'' I

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt § 100 regeringsformen och 12 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktionen får jag härmed avlämna redogörelse för förvaltningen
av militieombudsmansämbetet under år 1944.

Härvid har jag till en början att meddela, att jag åtnjutit semester från oeh
med den 3 till och med den 6 april, från och med den 22 till och med den 27
maj samt från och med den 6 juli till och med den 9 augusti. Jämlikt 17 §
första stycket i den för militieombudsmannen gällande instruktionen har militieombudsmansämbetet
föreståtts, under den förstnämnda perioden av min
dåvarande ställföreträdare, numera justitierådet Joel Christer Halvar Lech,
och under de senare perioderna av min nuvarande ställföreträdare, hovrättsrådet
Nils Ivan Regner. Med stöd av bestämmelserna i 17 § andra stycket i
instruktionen har jag uppdragit åt Regner att under tiden från och med den
10 november till och med den 9 december förrätta de å militieombudsmansämbetet
ankommande göromålen med undantag av vissa ärenden. Under
sistnämnda tid har jag handlagt följande ärenden, nämligen d.nr 805/1943
angående rätt för militär befälhavare att taga den som dömts till ungdomsfängelse
i förvar, d.nr 1064/1943 angående försummelse av auditör i fråga örn
honom åliggande expeditionsskyldighet, d.nr 1271—1273, 1277, 1293—1296,
1304—1306, 1311, 1923/1943 angående felaktigt förfarande vid handläggning
av mål vid krigsrätt m. m., d.nr 145/1944 angående rätt för klagande att till
militieombudsmannen lämna upplysningar av hemlig natur, d.nr 524/1944
angående vilken befälhavare det tillkommer att bestämma huruvida den som
ålagts arrest utan bevakning eller vaktarrest skall deltaga i tjänstgöring eller
ej, d.nr 848/1944 angående bestraffning för trafikförseelse i disciplinär ordning,
samt d.nr 1543/1944 angående rätt för militärpatrull att hejda civila
bilar.

Inspektionsresor ha av mig företagits till Norrbottens, Södermanlands, Hallands,
Malmöhus, Kronobergs, Kalmar och Västmanlands län. Under dessa
resor ha besökts:

Morjärvs försvarsområde;

Kiruna försvarsområde;

Södermanlands flygflottilj;

Södermanlands pansarregemente;

Strängnäs försvarsområde;

Hallands regemente;

rannsakningshäktet i Halmstad;

Halmstads försvarsområde;

Skånska luftvämskåren;

Skånska flygflottiljen;

centralfängelset i Malmö;

Malmö försvarsområde;

Öresunds marindistrikt;

Malmöavdelningen;

Öresunds sjövämsflottilj;

Ystads försvarsområde;

Södra skånska infanteriregementet i Ystad jämte förläggning i Revingehed;

kronohäktet i Ystad;

Kronabergs regemente;

Växjö försvarsområde;

arméns intendenturförråd i Växjö;

centralfängelset i Växjö;

Kalmar flygflottilj;

Kalmar försvarsområde;

Ridskolan å Strömsholm; samt

Karl Gustavs stads gevärsfaktori.

Därjämte har jag i Stockholm för inspektion besökt:

Stockholms försvarsområde; samt

Signalregementet.

Under den tid jag åtnjutit semester har tjänstförrättande mililieombudsmannen
Regner företagit en inspektionsresa till Göteborgs och Bohus län, varvid
han besökt:

Göteborgs luftvämskår;

Göta artilleriregemente;

Göteborgs försvarsområde; samt

Göta flygflottilj.

Därjämte har Regner i Stockholm inspekterat 1. tygkompaniet och tygförvaltningsskolan.

Under inspektionsresoma ha vidare åtskilliga fältdepåer och fältförband
besökts. Inspektionsresan till Morjärvs och Kiruna försvarsområden — vilken
företogs under tiden den 16—den 29 april 1944 och huvudsakligen avsåg inspektion
av fält- och lokalförsvarsförband under vinterförhållanden — ådagalade
att det i fråga om förläggning, förplägnad och utrustning vid trupperna
var med hänsyn till rådande förhållanden sörjt på ett i huvudsak tillfredsställande
sätt. Förläggningarna voro vid dessa förband i allmänhet anordnade i
baracker. Tältförläggningar hade endast i ringa utsträckning anordnats.

Vid inspektionerna har militieombudsmannen biträtts av byråchefen och
byråintendenten vid militieombudsmansexpeditionen. För granskningen av vissa
kassaförvaltningars räkenskapshandlingar har militieombudsmannen såsom
biträde anlitat en intendenturofficer. Vid inspektionen av truppförband
ha krigsrättsprotokollen, protokollen angående disciplinära bestraffningar, de
militära straffregistren, anteckningsböckerna över meddelade tillrättavisningar,
kassaförvaltningarnas räkenskapshandlingar samt handlingar rörande
upphandling och redovisning av materiel av olika slag ävensom marketenterirörelser
granskats. Tillika har uppmärksamhet ägnats åt vården av kaserner
och materiel, åt hygieniska förhållanden, utspisning och omhänderhavandet
av de värnpliktigas ransoneringskort samt åt socialvården. I samband
med inspektionerna av truppförband ha även arrestlokalema besökts. De i
förestående redogörelse omnämnda besöken å allmänna straffanstalter ha
uteslutande avsett personer, som av krigsdomstol dömts till frihetsstraff eller
såsom häktade avvaktat rannsakning inför sådan domstol.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1944 års lagtima
riksdag utvisar kvarstodo vid början av år 1944 från år 1943
balanserade ärenden till ett antal av ............................ 413

Under år 1944 tillkommo ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet ........................................ 1 797

enligt diariet över hemliga ärenden ............................ 107

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1944 utgör
alltså ........................................................ 2317

De ärenden, som tillkommit under år 1944, utgöras av

ärenden inkomna från myndighet .............................. 113

klagomål eller framställningar från enskilda...................... 1 253

ärenden uppkomna under inspektioner eller eljest vid militieombuds mannen

åliggande granskning ................................ 521

militieombudsmannens organisations- och förvaltningsärenden m. m 17

Summa 1 904.

Av de från år 1943 balanserade 413 ärendena ha 265 utgjorts av klagomål
eller framställningar från enskilda samt 126 av ärenden, som uppkommit under
inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen åliggande granskning
m. m. Två ärenden tillhörde gruppen »militieombudsmannens organisationsoch
förvaltningsärenden m. m.» 20 ärenden hade inkommit från myndighet.

Till behandling under år 1944 ha alltså förelegat 133 ärenden, som inkommit
från myndighet, 1 518 klagomål eller framställningar från enskilda, 647
ärenden, som uppkommit under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen
åliggande granskningar m. m. samt 19 organisations- och förvaltningsärenden,
tillhopa 2 317 ärenden.

Av dessa ärenden ha

till annan myndighet hänvisats................................. 19

utan åtgärd avskrivits.......................................... 102

på grund av återkallelse avskrivits .............................. 15

efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd utredning avskrivits
.................................................... 1 405

på grund av att klagande erhållit gottgörelse eller rättelse eljest vunnits
blivit avskrivna.......................................... 245

föranlett åtal eller därmed jämförlig åtgärd........................ 78

föranlett framställning till Konungen eller till departementschef...... 20

föranlett annan åtgärd ...................... 153

och äro vid 1944 års utgång

under utredning .............................................. 153

på militieombudsmannens prövning beroende...................... 127

Summa 2 317.

Av hela antalet under år 1944 till behandling föreliggande ärenden (2 317)
ha under året slutbehandlats 2 007 medan till följande år balanserats 310.

Av de anhängiggjorda åtalen (därmed jämförliga ärenden) voro vid

1944 års början ännu icke slutligt prövade ...................... 27

anhängiggjordes under år 1944 ................................ 47

Summa 74.

Av dessa åtal

ha under året slutligen avgjorts.................................. 53

äro vid årets slut på prövning beroende.......................... 21

Summa 74.

För att närmare belysa den under de sista fem åren militieombudsmansämbetet
åvilande arbetsbördan har med utgångspunkt från en i 1940 års
ämbetsberättelse (s. 245) intagen tabell, utvisande arbetsbördan t. o. m. år
1939, verkställts en sammanställning av dessa uppgifter med motsvarande
uppgifter för åren 1940—1944. Härutinnan hänvisas till en å s. 15 här nedan
intagen tabell.

Beträffande förvaltningen av mililieombudsmansämbetet under år 1944 får
jag i övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte protokollen
över inspektionerna komma att överlämnas till vederbörande utskott.
Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas:
redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder,
redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd, samt

redogörelse för vissa framställningar, som av militieombudsmannen gjorts
till Konungen m. m.

Vad angår åtalen lia redogörelser ansetts böra lämnas endast för sådana,
vilka, såvitt vid ämbetsberättelsens färdigställande varit känt, under året
prövats av första domstol.

Följande åtal, vilka icke blivit prövade under året, ha under 1944 anhängiggjorts,
nämligen mot:

auditör angående oförstånd i tjänsten;
kompanichef angående fylleri m. m.;

chef för motorbrigadtrafikplulon och dennes adjutant angående fylleri
m. m.;

plutonchef angående missfirmelse av underlydande m. m.;

bataljonschef och kompanichef angående bristfällig ordergivning m. m.;

sergeant angående misshandel m. m.;

fartygschef angående grovt oförstånd i tjänsten;

plutonchef angående missfirmelse m. m.;

chef för korpralskola vid flygvapnet angående brist i anständigt uppförande
m. m.;

chef för signalskola vid luftvärnsregemente angående hot mot underordnad
m. m. samt

auditör angående försummelse i tjänsten.

I avdelningen »vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd» ha huvudsakligen medtagits sådana ärenden, vilka på grund av
de däri föreliggande spörsmålen ansetts ha intresse utöver de enskilda fallen.

Stockholm den 10 januari 1945.

IVAR WIESLANDER.

P. O. Hainer.

V ''

Tabell utvisande utvecklingen av den militieombudsmansämbetet åvilande
arbetsbördan under åren 1915—1944.

Å r	Till behandling föreliggande ärenden	Av de under året upp-komna ärendena avsågo följande antal	Under året
anställda åtal	expedierade framställningar till Konungen eller statsde-partement	expedierade skrivelser (totala antalet)
klagomål	inspektions- anmärk- ningar
1915	436	179	220	4	12	403
1916	1047	408	438	26	14	1171
1917	1319	495	455	30	13	1310
1918	907	273	228	19	10	949
1919	717	173	255	11	2	703
1920	482	144	130	5	1	537
1921	388	142	129	6	3	551
1922	392	125	131	13	2	526
1923	379	139	128	8	3	572
1924	304	133	65	11	7	401
1925	357	122	128	4	4	463
1926	304	131	107	3	7	428
1927	279	106	115	6	3	431
1928	208	83	85	7	2	314
1929	226	64	103	5	4	351
1930	302	86	175	5	5	469
1931	358	79	221	3	7	481
1932	301	91	175	4	10	503
1933	402	87	239	10	8	629
1934	452	70	312	7	3	605
1935	459	90	292	7	6	602
1936	377	67	237	5	7	487
1937	528	85	374	14	9	708
1938	561	103	329	17	8	670
1939	707	179	450	14	6	863
1940	1270	727	327	26	8	1743
1941	1574	881	378	37	14	2 381
1942	2 032	1 217	491	28	6	3 070
1943	2 571	1561	456	44	3	4 083
1944	2 317	1253	521	47	4	3 619

r>< i?(th:’,iiVuX ''<3 t*'' * 2* *»•> w.4i 4»;: ''v

• • i.>»*»»?. ?t.. (ti.Nhd^u

kKii: uttf.-

'' ■ / vi!*-,

«>.. ■ M- ''■

'' *»■

T< ■ lif

IL; T

''>*>■'' r^k

—

C:t>1

(<£

TV, ,

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed
jämförliga åtgärder.

1. övning att avlägsna timmerstockar ur timmerbröte beordrad som

tillrättavisning.

Såsom ämbetsberättelsen till 1944 års riksdag (s. 25 ff.) utvisar, anmälde
militieombudsmannen i skrivelse den 22 november 1943 till chefen för Bodens
ingenjörkår löjtnanten vid ingenjörtruppema Gert Schött till disciplinär
bestraffning för det denne genom att såsom tillrättavisning ålägga värnpliktige
nr 406-67-27 Persson övning att avlägsna timmerstockar ur timmerbröte
gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten. Redogörelsen för målet utvisar, att
chefen för artilleri- och ingenjörhögskolan, till vilken kårchefen översänt
handlingarna, den 8 december 1943 jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
ålagt Schött att för oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt undergå disciplinstraff
av arrest utan bevakning i två dagar.

Bestraffningsbeslutet har icke överklagats.

2. Åtal mot underofficer för beordrande av straffexercis.

Ämbetsberättelsen till 1944 års riksdag innehåller (s. 27 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen anhängiggjort åtal mot fanjunkaren Allan
Einar Leonard Norberg för oförstånd i tjänsten, bestående däri, att Norberg
utan fog beordrat uppryckningsövning med värnpliktige nr 200-71-41 Enar
Markström, vilken övning haft karaktären av straffexercis. Såsom av redogörelsen
framgår meddelade regementskrigsrätten vid Norrbottens flygbaskår
utslag i målet den 13 augusti 1943. Regementskrigsrätten fann därvid,
att det icke kunde anses styrkt, att den särskilda exercis, som Norberg
låtit Markström undergå, inneburit en straffkommendering, varför den mot
Norberg förda talan i målet icke kunde bifallas. Redogörelsen utvisar jämväl,
att militieombudsmannen i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 28
augusti 1943 anmodat ämbetet att i krigshovrätten överklaga regementskrigsrättens
utslag under yrkande att Norberg måtte dömas till ansvar i
målet.

2—i487i8. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

Krigshovrätten meddelade utslag på besvären den 29 februari 19M och yttrade
därvid:

Krigshovrätten funne väl lika med krigsrätten, det icke vara styrkt, att den
särskilda exercis Norberg låtit Markström utföra inneburit en straffkommendering,
men att kommenderingen, med hänsyn till Markströms vägran
att i oförändrat skick underteckna det av Norberg över förhöret den 4 september
1942 upprättade protokollet, lätteligen kunnat uppfattas som en
straffkommendering. Även om kommenderingen med hänsyn härtill måste
anses mindre välbetänkt, funne krigshovrätten likväl densamma icke böra
föranleda ansvar för Norberg och prövade förty rättvist fastställa det slut
krigsrättens utslag innehölle.

över krigshovrättens utslag anförde militieombudsmannen den 28 mars
1944 underdåniga besvär och anförde därvid:

I den för åklagaren utfärdade åtalsinstruktionen hade framhållits, att
den exercis, Markström på order av Norberg blivit underkastad, varit avsedd
som en påföljd för att Markström vid underskrivandet av ett förhörsprotokoll,
som upprättats av Norberg, motsatt sig dennes vilja och uppträtt
på ett enligt Norbergs förmenande olämpligt sätt. Därigenom hade exercisen
inneburit en straffkommendering av icke tillåtet slag. Vid handläggningen
av målet hade icke förekommit något, som föranlett ändring i denna
uppfattning.

Att exercisen inneburit ett straffmoment torde klart framgå redan därav,
att den pågått utomhus under åtminstone en och en halv timme trots att
väderleksförhållandena varit sådana, att tjänstgöringen måst avbrytas för en
grupp värnpliktiga, samt furiren Liljedahl, som till en början lett exercisen,
behövt avlösas efter omkring en timme. Därest syftet med exercisen endast
varit att förbättra Markströms dåliga militära uppträdande, syntes det icke
ha varit motiverat, att den företagits under sådana förhållanden.

Särskilt med hänsyn till vikten av att bestraffningsförfaranden vid sidan
av de lagligen reglerade formerna förhindrades, hade militieombudsmannen
ansett sig böra påkalla prövning av krigshovrättens utslag.

Kungl. Maj.t meddelade utslag i målet den 21 november 19H och yttrade
därvid:

• I målet vore upplyst att Norberg låtit Markström omedelbart efter dennes

vägran att bestyrka riktigheten av protokollet ensam undergå sträng exercis
under minst en och en halv timme.

Med hänsyn härtill och till övriga i målet förekomna omständigheter måste
exercisen anses ha inneburit en straffkommendering som ej vore tillåten.

Kungl. Maj :t prövade förty lagligt att, med upphävande av krigshovrättens
utslag, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten döma Norberg för oförstånd
i tjänsten till disciplinstraff av arrest utan bevakning i tre dagar.

Från detta utslag, som innefattade den sammanstämmande mening, som
uttalats av justitieråden Stenbeck, Lawski, Alsén och Strandberg, var justitie -

rådet Bellinder, med vilken generalen Nygren och viceamiralen Lindsström
förenade sig, skiljaktig och anförde:

»På de av krigshovrätten anförda skälen och med hänsyn jämväl till den
omständigheten att ifrågavarande särskilda exercis ägde rum å vanlig övningstid
och medan den avdelning, till vilken Markström hörde, befann sig
på ganska långt avstånd från exercisplatsen, prövar jag lagligt fastställa det
slut krigshovrättens utslag innehåller.»

3. Åtal mot officer, som gjort anmälan mot sin förbandschef med anlitande
av en hempermitterad värnpliktig såsom mellanhand.

Ämbetsberättelsen till 1944 års riksdag innehåller (s. 75 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen anhängiggjort åtal mot kaptenen G. Du
Rietz för det han genom sitt förfarande att icke till militieombudsmannen
göra anmälan mot överstelöjtnanten Curt Dahlgren i eget namn utan genom
anlitande av en hempermitterad värnpliktig, droskägaren Olof Sandberg i
Göteborg, som mellanhand visat oförstånd i tjänsten. Av redogörelsen
framgår att regementskrigsrätten vid Göteborgs luftvärnskår — där vederbörande
krigsfiskal därjämte förde talan om ansvar mot Du Rietz bland annat
för det denne vid vissa bilfärder använt tjänstebil samt jämväl Dahlgren
på anmodan av militieombudsmannen ställdes under åtal — meddelade
utslag i målet den 3 juli 1943. Regementskrigsrätten fann därvid Du
Rietz’ åtgörande för anmälans tillkomst, ehuru i och för sig klandervärt,
dock ej vara av beskaffenhet att för honom medföra ansvar, varför åtalet
mot Du Rietz i denna del lämnades utan bifall. Du Rietz dömdes emellertid
för det han vid en den 28 och 29 oktober 1942 företagen resa använt
tjänstebil att jämlikt 33 och 130 §§ strafflagen för krigsmakten för oförstånd
i tjänsten undergå arrest utan bevakning i tre dagar. Redogörelsen
utvisar jämväl att tjänstförrättande militieombudsmannen i skrivelse till
överkrigsfiskalsämbetet den 22 juli 1943 anmodat ämbetet att i krigshovrätten
överklaga regementskrigsrättens utslag såvitt anginge Du Rietz med
yrkande om bifall till åtalet i den del det avsåge Du Rietz’ åtgöranden för
tillkomsten av den ifrågavarande anmälningsskriften. Av redogörelsen framgår
att även Du Rietz överklagat regementskrigsrättens utslag.

Krigshovrätten meddelade utslag på besvären den 31 december 1943 och
yttrade därvid:

Krigshovrätten funne i målet utrett, att Du Rietz ansett de i Sandbergs
anmälan omförmälda, av Dahlgren i tjänsten företagna åtgärderna vara
av sådan beskaffenhet, att Du Rietz funnit det vara en tjänsteplikt för
honom att bringa dem till vederbörande myndigheters kännedom. För sådant
ändamål hade Du Rietz också till, bland andra, militärbefälhavaren
i III. militärområdet insänt en den 30 januari 1943 dagtecknad rapport för
vederbörlig åtgärd.

Av utredningen framginge emellertid vidare, att Du Rietz före insändandet
av sin rapport till militärbefälhavaren uppsökt Sandberg i dennes bostad och
för Sandberg omtalat de förhållanden rörande Dahlgren, som Sandberg omförmält
i sin anmälan till militieombudsmannen, att fråga därvid uppstått
örn anmälan till militieombudsmannen, att Du Rietz, innan han avlägsnade
sig från Sandbergs bostad, till Sandberg lämnat ett papper, varå Du Rietz
gjort anteckningar om nämnda förhållanden, att Sandberg därvid sagt till
Du Rietz, att Sandberg »skulle tänka på saken», att Sandberg tre eller fyra
dagar efter Du Rietz’ besök hos Sandberg avsänt sin anmälan till militieombudsmannen,
samt att Sandberg dagen efter det han avsänt sin anmälan
ringt till Du Rietz och underrättat denne därom.

På grund av vad sålunda anförts funne krigshovrätten uppenbart att den
av Sandberg undertecknade anmälningsskriften måste anses härröra från
Du Rietz. Dennes förfarande att icke göra anmälningen öppet och i eget
namn utan med anlitande av en mellanhand innebure ett sådant avsteg från
det uppträdande, som man ägde rätt fordra av en officer, att Du Rietz därigenom
vore förvunnen till ansvar för oförstånd i tjänsten.

Lika med krigsrätten funne krigshovrätten att Du Rietz genom att den
28—29 oktober 1942 använda bil för resan Göteborg—Karlsborg och åter
visat oförstånd i tjänsten.

Krigshovrätten prövade förty rättvist på det sätt ändra krigsrättens utslag
i huvudsaken, att Du Rietz för vad som läge honom till last dömdes jämlikt
33 och 130 §§ strafflagen för krigsmakten samt 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna
strafflagen att undergå disciplinstraff av vaktarrest i tio dagar.

Krigsliovrättens utslag gavs i överensstämmelse med den mening som uttalats
av hovrättsrådet S. Björklund, kommendören friherre L. Beck-Friis
och assessorn G. Hagströmer. T. f. krigshovrättsrådet B. Marcus, med vilken
översten F. Lovén instämde, var av skiljaktig mening och anförde:

» 1 målet är utrett, att Du Rietz ansett de i Sandbergs ovannämnda anmälan
omförmälda, av Dahlgren i tjänsten företagna åtgärderna vara av sådan
beskaffenhet, att Du Rietz funnit det vara en tjänsteplikt för honom att
bringa dem till vederbörande myndigheters kännedom. För sådant ändamål har
Du Rietz också till, bland andra, militärbefälhavaren i lil. militärområdet
insänt en den 30 januari 1943 dagtecknad rapport för vederbörlig åtgärd.

Av utredningen framgår emellertid vidare, att Du Rietz före insändandet
av sin ovannämnda rapport till militärbefälhavaren uppsökt Sandberg i dennes
bostad och för Sandberg omtalat de förhållanden rörande Dahlgren, som
Sandberg omförmält i sin anmälan till militieombudsmannen, att fråga därvid
uppstått om anmälan till militieombudsmannen, att Du Rietz, innan han
avlägsnade sig från Sandbergs bostad, till Sandberg lämnat ett papper, varå
Du Rietz gjort anteckningar om nämnda förhållanden, att Sandberg därvid
sagt till Du Rietz, att Sandberg skulle tänka på saken, att Sandberg tre eller
fyra dagar efter Du Rietz’ besök hos Sandberg avsänt sin anmälan till militieombudsmannen,
samt att Sandberg dagen efter det han avsänt sin anmälan
ringt till Du Rietz och underrättat denne därom.

På grund av vad sålunda anförts finner jag uppenbart att den av Sandberg
undertecknade anmälningsskriften måste anses härröra från Du Rietz.
Dennes förfarande att icke göra anmälningen öppet och i eget namn utan med
anlitande av en mellanhand innebär ett sådant avsteg från det uppträdande,

som man äger rätt fordra av en officer, att Du Rietz därigenom är förvunnen
till ansvar för oförstånd i tjänsten.

Om sin resa i tjänstebil till Karlsborg och åter till Göteborg har Du Rietz
uppgivit, att han vid avfärden från Göteborg den 28 oktober 1942 haft för
avsikt att inspektera dels skarpskjutningarna vid Karlsborg och dels marschen
därifrån tillbaka till Göteborg, varunder vissa övningar skulle företagas,
men att han på grund av gjorda iakttagelser beträffande det ena batteriets
utbildning och allmänna uppträdande under skjutövningarna den 28 oktober
fann det meningslöst att fortsätta inspektionen även under hemmarschen.

Vad Du Rietz sålunda uppgivit vinner stöd av utredningen i målet.

Vid angivna förhållanden har Du Rietz väl icke visat oförstånd genom att
företaga resan i tjänstebil i stället för med järnväg.

På återresan från Karlsborg lät Du Rietz emellertid bilen köra över Undenäs,
varigenom återresan till Göteborg förlängdes.

Utredningen visar, att intet av kårens batterier var förlagt i Undenäs eller
skulle på hemmarschen till Göteborg taga vägen däröver, utan att Du Rietz
for över Undenäs för att få tillfälle att därstädes sammanträffa med sin son.

Vad Du Rietz i denna del av målet invänt till sitt fredande förtjänar ej
avseende.

Under sådana förhållanden har Du Rietz genom att för nämnda privata
intresse anlita tjänstebil brutit mot gällande bestämmelser för användande av
kronans motorfordon och därigenom visat oförstånd i tjänsteutövning.

På grund av vad sålunda anförts prövar jag rättvist att, med ändring av
överklagade utslaget i huvudsaken, dels befria Du Rietz från honom ådömt
ansvar för företagandet av resan till Karlsborg och åter med tjänstebil, dels
ock döma Du Rietz för oförstånd i tjänsteutövning med avseende å hans åtgörande
för tillkomsten av Sandbergs anmälan till militieombudsmannen och
företagandet av bilfärden över Undenäs att jämlikt 33 och 130 §§ strafflagen
för krigsmakten samt 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen undergå disciplinstraff
av vaktarrest i tio dagar.»

över krigshovrättens utslag anförde Du Rietz besvär.

Kungl. Maj:t meddelade utslag i målet den 7 juli 1944. I utslaget yttrades: Av

utredningen franninge, att Du Rietz föranlett Sandberg, vilken tidigare
tjänstgjort såsom värnpliktig vid luftvärnskåren, att till militieombudsmannen
göra ifrågavarande anmälan mot Dahlgren.

Du Rietz hade emellertid icke härigenom gjort sig skyldig till förfarande
av beskaffenhet att lagligen kunna för honom medföra ansvar för oförstånd
vid fullgörande av tjänsteplikt.

Såsom domstolarna funnit hade Du Rietz genom alt använda bil för
resan Göteborg—Karlsborg och åter visat oförstånd i tjänsten.

På grund härav prövade Kungl. Majit lagligt att, med ändring av krigshovrättens
utslag, fastställa det slut krigsrättens utslag innehölle.

I målets avgörande i Högsta Domstolen dellogo justilieråden von Steyern
och Gyllenswärd, generallöjtnanten Lennart Lilliehöök, justitierådet Dahlman,
viceamiralen Lindsström samt justitieråden Hellquist och Ljunggren.

Kungl. Majlis utslag avfattades i enlighet med eli av justitierådet Ljunggren
avgivet yttrande.

Generallöjtnanten Lilliehöök, med vilken justitierådet von Steyern instämde,
var av skiljaktig mening och anförde:

»På sätt i krigshovrättens utslag angives har Du Rietz medverkat vid tillkomsten
av Sandbergs till militieombudsmannen ingivna anmälan mot Dahlgren.
Du Rietz, som tidigare till andra yttrat missnöje med Dahlgren i
hans egenskap av kårchef, måste antagas ha i saken samråd med Sandberg
i^ syfte att förmå denne att ingiva anmälan mot Dahlgren. Sandberg
har någon tid förut tjänstgjort som värnpliktig vid kåren, och det är tydligen
av denna anledning, som Du Rietz satt sig i förbindelse med honom.
Du Rietz’ förfarande har varit ägnat att inverka menligt på disciplinen.
Enär det ålegat Du Rietz såsom tjänsteplikt att städse underlåta sådant
som kunnat skada disciplinen vid kåren, har Du Rietz genom sina åtgärder
med Sandbergs anmälan visat oförstånd i tjänsten.

Till följd härav och på de av domstolarna beträffande åtalet i övrigt anförda
skälen prövar jag lagligt fastställa det slut krigshovrättens utslag innefattar.
»

4. Åtal mot ingenjör vid försvarsväsendets kemiska anstalt för försummelse
i fråga om övervakningen av gasmasktillverkning m. m.

I ämbetsberättelsen till 1944 års riksdag omnämnes (s. 155 f.), att militieombudsmannen
anhängiggjort åtal mot ingenjören Erwin Engel för att
denne i sin befattning som ingenjör vid gasmaskfabriken i Åker beträffande
gasmasktillverkningen vid fabriken dels brustit i den honom åvilande övervakningen
av fabrikationen och dels visat försummelse i fråga örn omsorgen
om de framställda gasmaskernas militära användbarhet, samt å numera
överstelöjtnanten Torsten Schmidt för det denne dels brustit i honom i egenskap
av styresman för försvarsväsendets kemiska anstalt åliggande skyldighet
att övervaka gasmasktillverkningen vid fabriken och dels i strid mot
vad eljest skett vid fabriken underlåtit att utfärda särskild arbetsorder i
fråga örn revideringsarbeten beträffande felaktiga gasmasker. Arméförvaltningens
dåvarande tygdepartement förde ersättningstalan mot Engel. Såsom
av redogörelsen framgår meddelade Åkers och Selebo tingslags häradsrätt
utslag i målet den 15 september 1943, I sitt utslag fann häradsrätten av utredningen
framgå att en stor del av de tillverkade gasmaskerna varit behäftade
med brister. Häradsrätten uttalade vidare att av vad sålunda och för
övrigt förekommit framginge, att kontrollen icke varit fullgod och att omsorgen
om gasmaskernas användbarhet icke varit den bästa ävensom att det
brustit i företagsamhet med avseende å rättelser och förbättringar. Med hänsyn
till vad i målet förekommit kunde det emellertid icke anses ådagalagt,
att Engel gjort sig skyldig till fel eller försummelse av beskaffenhet att för
honom föranleda ansvar eller skadeståndsskyldighet. Häradsrätten fann
Schmidt icke kunna fällas till ansvar för försummelse beträffande övervakningen
av gasmasktillverkningen. Schmidts underlåtenhet att utfärda särskilda
arbetsorder fann häradsrätten icke vara av beskaffenhet att medföra
ansvar för tjänstefel. På grund av vad i utslaget upptagits prövade hä -

radsrätten lagligt ogilla i målet förd talan om ansvar och skadestånd. Häradsrätten
förordnade att häradsrättens protokoll i målet samt till häradsrätten
ingivna handlingar ej finge utlämnas förrän tjugufem år förflutit från
den 15 september 1943. Såvitt anginge Schmidt vann utslaget laga kraft. Advokatfiskalsämbetet
vid Svea hovrätt anförde på militieombudsmannens anmodan
besvär över häradsrättens utslag, såvitt anginge Engel. Besvär över
utslaget anfördes jämväl av Engel — som yrkade att mot honom förd talan
måtte ogillas med sådan motivering, att därav klart framginge, att åtalet
mot honom saknat laga grund — och arméförvaltningens tygdepartement.

Hovrätten meddelade utslag på besvären den 3 juni J94Z och yttrade
därvid:

Väl framginge av utredningen, att till gasmaskfabriken inkommen materiel
och vid fabriken tillverkade gasmaskdelar och färdigställda gasmasker
efter genomgången fabrikskontroll delvis befunnits behäftade med vissa i
målet närmare angivna konstruktionsfel och tillverkningsfel,

men enär i målet icke visats, att Engel brustit i honom åvilande skyldighet
att vid fabriken låta utöva kontroll av materielen och gasmaskerna och att
bevaka statens intressen eller eljest gjort sig skyldig till tjänstefel eller försummelse,
som för honom kunde medföra ansvar eller skadeståndsskyldighet,

prövade hovrätten lagligt fastställa det slut häradsrättens utslag innehölle.

Hovrätten lämnade häradsrättens förordnande om protokolls och handlingars
hemlighållande orubbat samt förordnade, Stt till hovrätten ingivna
handlingar i målet icke heller finge utlämnas förrän tjugufem år förflutit
från den 15 september 1943.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

5. Åtal mot befattningshavare vid redovisningsavdelningcn vid en regementsstab
för försummelse i fråga om anmälan till familjebidragsnämnd.

Ämbetsberättelsen till 1944 års riksdag innehåller (s. 173 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen mot musikdirektören Bror Lundström och
musiksergeanten K. Wiklander anhängiggjort åtal för det de gjort sig skyldiga
till tjänstefel genom att icke i rätt lid till Göteborgs familjebidragsnämnd
avsända anmälan därom att en värnpliktig, för vilken familjebidrag beviljats,
erhållit fast anställning vid krigsmakten. Familjebidragsnämnden framställde
yrkande om skadestånd. Såsom av redogörelsen framgår meddelade regementskrigsrätten
vid Göta artilleriregemente utslag i målet den 17 mars 1943.
Regementskrigsrätten fann därvid väl, att Lundström och Wiklander genom
underlåtenheten att i rätt tid avgiva ifrågavarande anmälan gjort sig skyldiga

till försummelse i tjänsten, men ansåg med hänsyn till omständigheterna
försummelsen icke böra för dem medföra ansvar eller ersättningsskyldighet.
Regementskrigsrätten lämnade på grund härav mot Lundström och Wiklander
förd ansvars- och ersättningstalan utan bifall. Redogörelsen utvisar jämväl
att, sedan militieombudsmannen i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet
den 27 mars 1943 anmodat ämbetet att i krigshovrätten överklaga utslaget under
yrkande örn bifall till åtalet, krigshovrätten den 8 juni 1943 meddelat utslag
i målet samt därvid, enär Lundström och Wiklander i det av militieombudsmannen
anmärkta avseendet visat försummelse i sin tjänst, prövat rättvist
att med ändring av överklagade utslaget, döma envar av Lundström och
Wiklander att för vad sålunda läge dem till last undergå disciplinstraff av
arrest utan bevakning i två dagar. Av redogörelsen framgår vidare, att Wiklander
anfört underdåniga besvär över krigshovrättens utslag.

I vad angår Lundström vann krigshovrättens utslag laga kraft.

Kungl. Maj.t meddelade utslag i målet den 20 december 1943 och yttrade
därvid:

Enär Wiklander, vilken det enligt lag och meddelad besvärshänvisning ålegat
att för fullföljd av talan mot krigshovrättens utslag antingen ingiva sina
besvär till nedre justitierevisionen eller ock inom besvärstidens utgång inlämna
besvären till den befälhavare som föranstaltat örn krigsrättens sammankallande,
icke sådant fullgjort, funne Kungl. Maj:t besvären icke kunna komma
under prövning.

6. Åtal mot fartygschef å hjälpkryssarc för spritmissbruk m. m.

Ämbetsberättelsen till 1944 års riksdag innehåller (s. 189 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen mot chefen å hjälpkryssaren 4, kaptenen i
flottans reserv O. G. W. Elmlund, anhängiggjort åtal för spritmissbruk m. m.
Av vederbörande krigsfiskal fördes vid stationskrigsrätten vid Stockholms
örlogsstation talan om ansvar mot Elmlund för: a) fylleri under sådan tjänstgöring
som avsåges i 123 § strafflagen för krigsmakten, försummelse i fullgörande
av tjänsteplikt och bristande i anständigt uppförande, allt natten
till den 2 november 1941, b) fylleri under sådan tjänstgöring som nyss nämnts
natten till den 15 januari 1942, c) försummelse och oskicklighet i fullgörande
av tjänsteplikt den 4 februari 1942, d) försummelse i fullgörande av
tjänsteplikt och brist i anständigt uppförande den 2 april 1942, e) oförstånd
i fullgörande av tjänsteplikt i samband med handläggning av ett tillrättavisningsärende
i juni 1942, f) oskicklighet i fullgörande av tjänsteplikt vid navigering
dels vid ett tillfälle i augusti eller september 1941 och dels vid ett
tillfälle under vintern 1941—1942, g) försummelse av tjänsteplikt och brist
i anständigt uppförande söndagen närmast före jul 1941 samt h) fylleri och
förargelseväckande beteende påskaftonen 1942 i Visby. Såsom framgår av

redogörelsen meddelade stationskrigsrätten utslag i målet den 12 februari
1943. Stationskrigsrätten ogillade härvid helt yrkandena under punkterna f, g
och h. Beträffande yrkandena under punkterna a och b fann stationskrigsrätten
det icke styrkt, att Elmlund vid de ifrågavarande tillfällena varit överlastad
av starka drycker, men fann det utrett, att Elmlund därvid varit så påverkad
av starka drycker, att han icke kunnat behörigen sköta sin tjänst och
därigenom visat försummelse i tjänsten, ävensom att Elmlund därjämte, i
enlighet med yrkandet under punkt a, natten till den 2 november 1941 även
gjort sig skyldig till oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt och brist i anständigt
uppförande. På grund härav och med bifall till yrkandena under
punkterna c och d ävensom med bifall i visst avseende till yrkandet under
punkt e dömdes Elmlund med tillämpning av 33 § strafflagen för krigsmakten
samt 4 kap. 1 och 2 §§ och 7 § andra stycket allmänna strafflagen dels
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för försummelse, oförstånd och
oskicklighet i fullgörande av tjänsteplikt att vara i mistning av sin tjänst såsom
kapten i flottans reserv under två månader, dels ock jämlikt 96 § samma
lag för brist i anständigt uppförande den 2 november 1941 och den 2
april 1942 att hållas i arrest utan bevakning åtta dagar. Redogörelsen utvisar
jämväl, att militieombudsmannen i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet
den 25 februari 1943 uppdragit åt ämbetet att i krigshovrätten överklaga
stationskrigsrättens utslag och därvid, bland annat, yrka att Elmlund måtte
ådömas strängare straff. Även Elmlund anförde besvär över stationskrigsrättens
utslag.

Krigshovrätten meddelade utslag på besvären den 31 december 1943 och
utlät sig därvid:

Lika med krigsrätten funne krigshovrätten, att åtalet mot Elmlund ej
mindre för tjänsteförsummelse avseende oriktig navigering av hjälpkryssaren
dels hösten 1941 och dels vintern 1941—1942 vid angöring i Nynäshamn än
även för försummelse av tjänsteplikt och brist i anständigt uppförande
söndagen före jul 1941 och för fylleri och förargelseväckande beteende påskaftonen
1942 i Visby icke kunde vinna bifall.

Vad härefter anginge målet i övrigt, funne krigshovrätten att av utredningen
däri framginge följande:

a) Nynäshamn den 2 november 1941.

Elmlund hade vid fartygets avgång varit så påverkad av starka drycker
att han icke behörigen kunnat sköta sin tjänst. Härigenom hade han gjort
sig skyldig till tjänsteförsummelse. Elmlund hade vidare uppträtt så att han
måste anses ha brustit i anständigt uppförande och genom att taga ombord
för honom okända personer hade han gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten.
Elmlund vore förty förfallen till ansvar jämlikt 96 och 130 §§ strafflagen
för krigsmakten.

b) Nynäshamn den 15 januari 1942.

Elmlund hade, då han ifrågavarande natt kommit ombord å fartyget, varit
överlastad av stärka drycker. Det kunde icke anses tillförlitligen styrkt att

Elmlund vid fartygets avgång klockan 0630 varit överlastad, men måste av
utredningen anses framgå att Elmlund då varit så påverkad av den intagna
spriten att han varit oförmögen att sköta sin tjänst som fartygschef, vilken
tjänst i förevarande fall icke kunde anses vara av sådan beskaffenhet som
sägs i 123 § strafflagen för krigsmakten. Elmlund vore förty förfallen till ansvar
enligt 96 och 130 §§ strafflagen för krigsmakten och måste tjänsteförsummelsen
anses vara av svårare beskaffenhet än att den kunde sonås med
disciplinstraff.

c) Ombord å hjälpkryssaren den 4 februari 1942.

Lika med krigsrätten funne krigshovrätten att Elmlund varit påverkad av
starka drycker och på grund därav icke behörigen kunnat sköta sin tjänst
samt att Elmlund därigenom gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten enligt
130 § strafflagen för krigsmakten, men kunde det icke anses tillförlitligen
styrkt att Elmlunds ingripande i fartygets navigering i och för sig varit
av sådan art att han därför borde dömas för oskicklighet i fullgörande av
tjänsteplikt.

d) Ombord å hjälpkryssaren i Visby hamn den 2 april 1942.

Elmlund hade under kvällens förlopp på grund av för hög spritförtäring

i sina inbjudna gästers närvaro somnat vid bordet, vilket väckt pinsam uppmärksamhet
hos de närvarande. Vad sålunda läge Elmlund till last vore att
bedöma som brist i anständigt uppförande jämlikt 96 § strafflagen för krigsmakten.

e) Meddelande av tillrättavisning åt furiren Åkerstein den 22—23 juni
1942.

Elmlunds förfarande att ändra den Åkerstein meddelade tillrättavisningen
av femton dagars permisionsförbud först till två dagars dylikt förbud och
därefter till varning måste, såsom krigsrätten funnit, anses innebära oförstånd
i fullgörande av tjänsteplikt.

På grund av vad sålunda anförts prövade krigshovrätten rättvist på det
sätt ändra krigsrättens utslag att Elmlund för vad som läge honom till last
dömdes jämlikt 96 och 130 §§ strafflagen för krigsmakten samt 33 § samma
lag ävensom 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen att hållas i fängelse en
månad tio dagar.

över krigshovrättens utslag anförde Elmlund i underdånighet besvär.

Kungl. Maj:t meddelade utslag i målet den 13 maj 1944 och anförde därvid:

Elmlund vore lagligen förvunnen att ha begått de brott som i krigshovrättens
utslag lagts honom till last. Med hänsyn till att enligt 96 § strafflagen för
krigsmakten fylleri under tjänstgöring som där avsåges icke vöre belagt med
svårare straff än disciplinstraff kunde visserligen icke, såsom krigshovrätten
funnit, tjänsteförsummelsen den 15 januari 1942, bestående däri att Elmlund
vid fartygets avgång ehuru icke överlastad varit så påverkad av sprit att
han varit oförmögen att sköta sin tjänst, i och för sig ådraga Elmlund strängare
straff än disciplinstraff. För denna förbrytelse jämte de övriga brotten

hade Elmlund emellertid förskyllt det honom av krigshovrätten ådömda straffet.
Kungl. Maj:t prövade förty jämlikt de av krigshovrätten åberopade lagrummen
samt 34 § strafflagen för krigsmakten lagligt fastställa det slut
krigshovrättens utslag innehölle.

7. Åtal mot chef för gränsförband för det vaktpersonal vid förbandet icke
utrustats med skarp ammunition ävensom för det denne sedan militieombudsmannen
begärt utredning lämnat oriktiga uppgifter.

Ämbetsberättelsen till 1944 års riksdag innehåller (s. 201 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen änhängiggjort åtal mot kaptenen Ivar
Gustaf Reinhold Ljungman, varav framgår att vederbörande krigsfiskal vid
regementskrigsrätten vid Smålands artilleriregemente förde talan örn ansvar å
Ljungman jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten. Såsom av redogörelsen
framgår meddelade regementskrigsrätten den 12 november 1943 utslag i målet.
Regementskrigsrätten fann utrett, att vaktpersonalen vid ett Ljungman underställt
förband under viss tid, då förbandet legat i beredskap, ej varit försedd
med skarp ammunition samt att Ljungman genom att icke övertyga
sig om huru i ifrågavarande avseende varit förhållandet gjort sig skyldig
till vårdslöshet. Av utredningen fann regementskrigsrätten vidare framgå,
att Ljungman, efter det förhållandet påtalats hos militieombudsmannen och
Ljungman bereus tillfälle att inkomma med yttrande i saken, lämnat felaktiga
upplysningar och åberopat ett av annan person utfärdat, till innehållet
oriktigt intyg. Enär Ljungman jämväl härigenom gjort sig skyldig till
vårdslöshet, dömdes Ljungman jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
jämförd med 33 § samma lag samt 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen
att för vårdslöshet i tjänsten undergå vaktarrest i åtta dagar. Av redogörelsen
framgår vidare, att regementskrigsrättens utslag överklagats av Ljungman.

Krigshovrätten meddelade utslag på besvären den 16 juni 1944 och fann
därvid ej skäl göra ändring i överklagade utslaget.

Från detta utslag, som innefattade den sammanstämmande mening, som
uttalats av ordföranden, hovrättsrådet A. Johansson, samt ledamöterna översten
T. Evers, kommendören friherre L. Beck-Friis och t. f. krigshovrättsrådet
S. Lindquist, var hovrättsrådet S. Björklund skiljaktig och yttrade:

»För det vaktmanskapet vid det Ljungman underställda förbandet icke
varit utrustat med skarp ammunition finner jag på de av krigsrätten anförda
skälen Ljungman förfallen till ansvar för försummelse i tjänsten.

Vad krigsrätten i övrigt lagt Ljungman till last anser jag — även örn
Ljungmans förfarande måste anses klandervärt — icke vara av beskaffenhet
att böra för honom föranleda ansvar. Örn en ämbets- eller tjänsteman vid
förhör inför militär- eller polismyndighet för en förment tjänsteförseelse till
sitt fredande lämnar oriktiga uppgifter, bör han därför icke ådömas särskilt
ansvar. Ej heller är detta förhållandet örn han — ställd under åtal — inför

domstolen lämnar dylika uppgifter. Någon anledning att annorlunda bedöma
en under ovan angivna förutsättningar till militieombudsmannen lämnad
felaktig uppgift finnes icke. Om således medvetet oriktiga uppgifter icke
kunna bestraffas bör Ljungman så mycket mindre kunna fällas till ansvar
för ifrågavarande uppgifter, vilka enligt vad krigsrätten funnit i sitt endast
av Ljungman överklagade utslag icke lämnats i ond tro utan föranletts av
att Ljungman icke nedlagt tillräcklig omsorg vid upplysningarnas inhämtande.
Att Ljungmans uppgifter lämnats i en till befälhavaren för V. militärområdet
ställd skrivelse, vilken icke är att betrakta som en rapport, kan
icke föranleda annat bedömande, då militieombudsmannen, hos vilken Ljungman
anmälts för förment tjänstefel, anmodat militärområdesbefälhavaren att
införskaffa upplysningar i ärendet.

Beträffande intyget finner jag, med hänsyn till vad krigsrätten anfört därom
att Ljungman icke kan anses ha varit medveten om att de av honom
lämnade upplysningarna och uppgifterna i intyget varit oriktiga, Ljungman
icke kunna fällas till ansvar för det han åberopat intyget, vilket Nyberg,
enligt vad han anfört, avgivit utan att därtill ha blivit uppmanad av Ljungman.

Jag prövar förty rättvist, med ändring av krigsrättens utslag, döma Ljungman
för vad enligt det ovan anförda ligger honom till last att jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten för försummelse i fullgörande av tjänsteplikt
undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i åtta dagar och skall därest
Ljungman undergått det honom av krigsrätten ådömda straffet detsamma
icke i vidare mån än nu nämnts räknas honom till last.»

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

8. Otillåten efterforskning rörande uppgifter som publicerats i tidning samt
olämpligt uppträdande av försvarsområdesbefälhavare å tidnings

redaktionslokal.

Ämbetsberättelsen till 1944 års riksdag innehåller (s. 206 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen mot översten Sam Sandahl anhängiggjort
åtal för otillåten efterforskning rörande uppgifter, som publicerats i tidningen
Haparandabladet, samt för olämpligt uppträdande å tidningens redaktionslokal.
Av redogörelsen framgår, att fältkrigsrätten nr 8 i utslag den 18 maj
1943, med ogillande av åtalet såvitt det avsåge yrkande om ansvar å Sandahl
för otillåten efterforskning, dömt Sandahl — vilken vid besök å redaktionslokalen
måste anses ha i viss mån brustit i sans och måtta — att jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten för oförstånd i tjänsten undergå
disciplinstraff av arrest utan bevakning i en dag. Sedan överkrigsfiskalsämbetet
på militieombudsmannens anmodan anfört besvär över fältkrigsrättens
utslag samt jämväl Sandahl fullföljt talan häremot, meddelade krigshovrätten
utslag i målet den 26 november 1943 och prövade därvid på anförda
skäl rättvist allenast på det sätt ändra fältkrigsrättens utslag, att Sandahl
förpliktades att till statsverket återgälda vissa vittneslöner.

Såväl militieombudsmannen som Sandahl anförde underdåniga besvär över
krigshovrättens utslag.

Kungl. Maj:t meddelade utslag på besvären den 24 november 1944 .oell
yttrade därvid:

I jävsfrågan gillade Kungl. Maj:t krigshovrättens utslag; och enär Sandahl
varken genom sin till örngrim framställda och av denne omedelbart
besvarade fråga rörande tidningsartikeln eller, såvitt handlingarna utmärkte,
vid det av anbefalld utredning föranledda förhöret med militär personal kunde
anses ha gått tillväga på otillåtet och emot tryckfrihetsförordningen stridande
sätt, alltså och då Sandahl för olämpligt uppträdande vid samtalet
med örngrim förskyllt den därför ådömda bestraffningen, prövade beträffande
själva målet Kungl. Majit lagligt fastställa det slut krigshovrättens utslag
innehölle.

Från detta utslag, som innefattade den av justitierådet Afzelius, generalen
Nygren, justitieråden Forsberg och Grefberg samt viceamiralen Lindsström
uttalade meningen, voro justitieråden Gyllenswärd och Hellquist skiljaktiga
samt förenade sig om följande av Hellquist avgivna yttrande:

»Jag fastställer krigshovrättens utslag i jävsfrågan.

Av utredningen i målet framgår, att sedan Sandahl erhållit uppdrag att
verkställa utredning med anledning av Haparandabladets uppgift örn orsaken
till luftvärnsförbandens uppträdande vid ifrågavarande tillfälle, Sandahl
den 17 november 1942 vid besök å tidningens redaktion frågat örngrim
varifrån tidningen fått sina uppgifter samt att han därefter samma
dag hållit förhör med luftvärnsförbandens personal angående dess förbindelse
med tidningen.

I följd av tryckfrihetsförordningens bestämmelser rörande ansvarigheten
för tryckta skrifters innehåll liksom vad i tryckfrihetsförordningen är stadgat
beträffande anonymitetsskydd för författare — med vilken är att jämställa
annan meddelare till pressen — har Sandahl icke ägt att efterforska
vem som varit tidningens sagesman.

Genom sitt nämnda förfarande har Sandahl följaktligen visat oförstånd i
fullgörande av tjänsteplikt.

Sandahl har, såsom domstolarna funnit, brustit i tillbörlig behärskning vid
samtalet med örngrim och jämväl därigenom ådagalagt oförstånd i tjänsten.

På grund av det anförda prövar jag lagligt att, med ändring av krigshovrättens
utslag i ansvarsfrågan, döma Sandahl för vad i angivna hänseenden
ligger honom till last att undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning
tre dagar.

Jag finner ej skäl att göra ändring i krigshovrättens utslag såvitt Sandahl
därigenom förpliktats att till statsverket återgälda vad av allmänna medel
utgått eller kunde komma att utgå till de vid fältkrigsrätten på åklagarens
begäran hörda vittnena.»

9. Tillrättavisning meddelad i anledning av uppgifter i en insändare sorn

publicerats i en tidning.

Ämbetsberättelsen till 1944 års riksdag innehåller (s. 221 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen mot kaptenen Lorentz Einar Lagerholm anhängiggjort
åtal för det denne — sedan i en av luftbevakerskan Zarah Carlbaum
undertecknad insändare som publicerats i tidningen Aftonbladet lärn -

näts uppgift om såväl hennes militära befattning som fältpostnummer —
oaktat att hon i anledning av sin medverkan vid tillkomsten av tidningsartikeln
icke mot tryckfrihetsförordningens bestämmelser fått ställas till ansvar
för densamma, härför tilldelat henne tillrättavisning. Av redogörelsen
framgår, att regementskrigsrätten sid Livregementet till häst i utslag den 17
april 1943 fann den mot Lagerholm förda ansvarstalan icke kunna bifallas.
Sedan överkrigsfiskalsämbetet på militieombudsmannens anmodan anfört
besvär över regementskrigsrätten* utslag, meddelade krigshovrätten utslag i
målet den 2 november 1943 och prövade därvid på anförda skäl rättvist fastställa
det slut, regementskrigsrättens utslag innehölle. Av redogörelsen framgår
vidare, att militieombudsmannen anfört underdåniga besvär över krigshovrättens
utslag.

Kungl. Maj.t meddelade utslag på besvären den 24 november 1944 och
yttrade därvid:

Enär Zarah Carlbaum genom att i brev till Aftonbladets redaktör angiva såväl
sin militära befattning som sitt fältpostnummer åsidosatt för henne gällande
föreskrifter rörande adressering av fältpostförsändelser, samt den tillrättavisning,
som i anledning därav tilldelats henne, icke kunde anses ha inneburit
beivran av tidningsartikelns innehåll och fördenskull icke mött hinder
av stadgande i tryckfrihetsförordningen, prövade Kungl. Maj:t lagligt
fastställa det slut, vartill domstolarna kommit i målet.

Från detta utslag, som innefattade den sammanstämmande mening, som
uttalats av justitierådet Afzelius, generalen Nygren, justitieråden Forsberg
och Grefberg samt viceamiralen Lindsström, var justitierådet Hellquist, med
vilken justitierådet Gyllenswärd var ense, skiljaktig och yttrade:

»Såsom krigshovrätten funnit har Lagerholm icke ägt att tilldela Zarah
Carlbaum ifrågavarande tillrättavisning;

och enär Lagerholm genom tillrättavisningens meddelande visat oförstånd
i tjänsten,

prövar jag lagligt att, med ändring av krigshovrättens utslag, döma Lagerholm
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för vad sålunda ligger honom
till last att undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning två dagar.»

10. Nöjdförklaring av häktad upptagen för sent. Tillika fråga huruvida sådant
bevis om den ådömda bestraffningen, som omförmäles i 2 § lagen
den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom
icke laga kraft ägande utslag, må i fråga om häktad, som förvaras i militärhäkte,
översändas till annan (högre) befälhavare än den, under vars uppsikt
häktet står, eller skall för undvikande av dröjsmål expedieras direkt till

sistnämnde befälhavare.

I samband med granskning å militieombudsmansexpeditionen av fångförteckningar
fran den da i Abisko förlagda II. fältbataljonen vid Norrbottens
regemente för juli månad 1941 framkom, att värnpliktige nr 640-58-37 C. E.
ö. Juto, som av fältkrigsrätten vid Gällivare försvarsområdes stab vid sammanträde
i Kiruna den 8 juli 1941 dömts att hållas i fängelse tre månader

samt under tiden den 9—den 15 juli 1941 varit intagen i bataljonens arrest,
först den 14 juli 1941 avgivit nöjdförklaring.

Av infordrade handlingar inhämtades följande:

Juto tillsades den 5 juli 1941 av vederbörande kompanichef på grund av
uppstudsighet och smädliga yttranden förvarsarrest, varom rapport samma
dag avgavs till bataljonschefen. Tjänstförrättande bataljonschefen, kaptenen
H. Sjögren, höll i anledning härav den 7 juli 1941 förhör med Juto, varvid
i protokollet antecknades att Juto den 5 juli 1941 av kompanichefen tillsagts
förvarsarrest. Förhörsprotokollet översändes av Sjögren med skrivelse av den
7 juli 1941 till befälhavaren för Gällivare försvarsområde, Kiruna. Målet överlämnades
av denne till fältkrigsrätten, som den 8 juli 1941 handlade detsamma
gemensamt med ett vid krigsrätten anhängigt tidigare mot Juto
väckt åtal. Juto, som kvarhållits i förvarsarrest i avvaktan på krigsrättens
sammanträde, dömdes samma dag jämlikt 49, 53, 82, 96 och 130 §§ strafflagen
för krigsmakten ävensom 4 kap. 1 § allmänna strafflagen att hållas
i fängelse tre månader, och förordnade krigsrätten, att Juto genast skulle
tagas i häkte. Juto förklarade sig den 14 juli 1941 inför bataljonschefen,
majoren N. Jonson, nöjd med utslaget, vilket enligt förordnande av länsstyrelsen
i Norrbottens län verkställdes under tiden den 14 juli—den 14 oktober
1941.

Militieombudsmannen inhämtade närmare upplysningar i ärendet. Av den
införskaffade utredningen framgick följande.

Jonson anförde i ett den 3 juni 1942 avgivet yttrande: Jonson hade under
tiden den 6—den 13 juli 1941 åtnjutit tjänstledighet från sin befattning
såsom chef för bataljonen, varvid Sjögren varit tjänstförrättande bataljonschef.
Ifrågavarande utslag hade enligt anteckning å detsamma såsom brevförsändelse
ankommit till bataljonsexpeditionen den 12 juli 1941 klockan
2030. Utslaget hade den 14 juli på morgonen föredragits inför Jonson, och
hade Juto efter det Jonson tagit del av utslaget avgivit nödjförklaring. Enligt
anteckning i krigsrättsprotokollet hade befälhavaren för häktet, d. v. s. tjänstförrättande
bataljonschefen, den 9 juli klockan 1030 (sannolikt per telefon)
orienterats rörande utslagets innehåll.

I ett den 18 november 1942 avgivet yttrande anförde Jonson vidare: Enligt
anteckning på det vid fältkrigsrättens sammanträde förda protokollet
hade besked om utslaget genom försvarsområdesbefälhavarens expedition
den 9 juli 1941 klockan 1030 lämnats till befälhavaren för häktet medan
utslaget samma tjänsteväg översänts den 10 juli. Sistnämnda handling inkom
således till bataljonsexpeditionen i Abisko två dygn efter avsändandet
från Kiruna. Alt denna avsevärda tid åtgått för befordran av en försändelse
Kiruna—Abisko torde bero på att densamma sänts under förbandets
fältpostadress, i vilket fall försändelsen från Kiruna först gått lill sorteringspostanstalten
i Boden och därifrån till Abisko. Till Abisko ankom postförande
tåg omkring klockan 1800 och omkring klockan 1900 avhämtades dagligen
posten vid Abisko station. Ovan omförmälda besked örn utslaget hade numera
tillrättaskaffats. Detsamma vore dagtecknat den 8 juli 1941. Någon anteckning
rörande tidpunkten för dess ankomst till bataljonsexpeditionen lia -

de icke kunnat återfinnas. Sannolikt hade beskedet översänts under samma
adress som utslaget, varför postbefordran av beskedet jämväl torde ha tagit
en tid av två dygn. Detsamma skulle vid sådant förhållande lia ankommit
till bataljonsexpeditionen den 11 juli på kvällen. Något telefonmeddelande
angående utslaget hade synbarligen icke ingått till befälhavaren för häktet.

Sjögren uppgav i ett den 12 juni 1942 daglecknat yttrande: Juto hade jämlikt
krigsrättens beslut omedelbart intagits i häkte. Giltig nöjdförklaring hade
ej kunnat av Juto avgivas förrän »handlingen i målet kommit tillhanda»,
vilket skett lördagen den 12 juli klockan 2030. Ärendet hade därefter måndagen
den 14 juli i vederbörlig ordning förelagts Jonson.

Försvarsområdesbefälhavaren i Kiruna försvarsområde, överstelöjtnanten
E. Cavalli upplyste: Av tillgängliga handlingar framginge, att beskedet inkommit
till försvarsområdesstaben den 9 juli och utslaget den 11 juli 1941,
samt att beskedet den 9 juli och utslaget den 12 juli 1941 översänts till
chefen för II. bataljonen under dennes fältpostnummer.

Fältkrigsrättens civile ledamot, häradshövdingen T. Sandström, anförde
i tre särskilda till militieombudsmannen insända yttranden bland annat:
Sammanträdet med fältkrigsrätten i Kiruna den 8 juli 1941 hade tagit sin
början klockan 1630 och avslutats troligen omkring klockan 1730. Skriftligt
besked om utslaget hade Sandström den 9 juli klockan 1030 avsänt
från Kiruna under adress: Försvarsområdesbefälhavaren, Kiruna. Beskedet
hade på grund härav bort vara »vederbörande befälhavare» tillhanda
på middagen samma dag. Nämnda adressform hade Sandström brukat använda
vid översändande av besked om utslag ävensom av övriga dylika
handlingar för att försändelsen därigenom snabbast möjligt skulle komma
befälhavaren tillhanda. För försändelser till försvarsområdesbefälhavaren
hade Sandström aldrig använt fältpostnummer, då Sandström hade sig bekant,
att försändelser med fältpostnummer brukade bliva avsevärt försenade.
Utslaget i målet hade Sandström efter återkomsten till Gällivare
expedierat redan den 10 juli 1941.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till generalpoststyrelsens militärbyrå
framställt förfrågan, när en försändelse, som avsänts från Kiruna den
8 juli 1941 klockan 1800, kunnat beräknas ankomma till II. fältbataljonens
stab, vilken vid ifrågavarande tidpunkt var förlagd till Abisko, om den avsänts
under bataljonens fältpostadress, meddelade styrelsen, att försändelsen
under angivna förutsättningar bort ankomma till Abisko den 9 juli 1941
klockan 1805.

Sedan Juto lämnats tillfälle inkomma med yttrande i ärendet, anförde
han i en till militieombudsmannen inkommen skrift: Juto hade samma dag.
som han dömdes, den 8 juli 1941, underrättats om att han senast klockan
tolv den fjärde dagen skulle ha nöjdförklarat sig eller överklagat domen.
Dessa fyra dygn hade Juto tillbringat i ett arresttält i Abisko. »Den fjärde
dagen» hade Juto anhållit hos en av officerarna — han kunde icke numera
erinra sig namnet å denne — att det skulle ordnas så, att han kunde få
nöjdförklara sig samt bli förflyttad till kronohäktet i Luleå för avtjänande
av straffet. Han hade då fått till svar, att den saken nog skulle ordnas bara

de linge lid därtill. Först den sjunde dagen hade Juto satts i tillfälle att
förklara sig nöjd. Juto hade härigenom förlorat tre dygn. Efter ankomsten
till Luleå hade Juto omtalat detta för fängelsedirektören, i förhoppning att
det kanske skulle gå att få igen dessa tre dygn. Juto hade emellertid fått
till svar, att detta vore omöjligt, enär domen vunnit laga kraft. Fängelsedirektören
hade emellertid i stället två gånger skrivit till bataljonschefen,
majoren Jonson, och begärt förklaring angående nöjdförklaringens upptagande.
Något svar på dessa två brev hade fängelsedirektören emellertid ej
erhållit. Genom Jonsons försummelse hade Juto förlorat tre arbetsdagar, motsvarande
en inkomst av omkring 65 kronor, samt dessutom haft känslan av
att han fått sitta »oskyldigt» dessa tre dygn. Det vore därför inte mer än
rätt, om Jonson bleve skyldig betala Juto för dessa tre arbetsdagar samt
möjligen litet till.

Sjögren och Jonson, vilka erhöllo del av vad Juto sålunda anfört, uppgåvo
därefter i till militieombudsmannen inkomna skrivelser följande:

Sjögren: Om ankomsten av fältkrigsrättens utslag hade redan å ankomstdagen,
den 12 juli 1941, efter tjänstepostens brytning och sorterande av 1. bataljonsadjutanten
Ferlin gjorts anteckning i bataljonens diarium. Efter vad
Sjögren kunde erinra sig hade han den 12 och den 13 juli 1941 befunnit sig
på inspektion av bataljonens förband å andra orter. Föredragning av tjänsteärenden
från dessa dagar hade därför ägt rum den 14 juli i samband med
ordinarie bataljonschefens, majoren Jonson, återinträde i tjänst. Anledningen
till att ovan omförmälda utslag först den 12 juli 1941 ankommit till Abisko
vore den, att fältpost först insamlades till Bodens fältpostkontor för sortering
för att därefter sändas till bestämmelseorten. Härav följde, att fältpost
exempelvis från Kiruna befordrades vägen Kiruna—Boden—Abisko, vilket
innebure en tidsutdräkt med omkring fyra dagar eller mera, beroende på
anhopningen av post på fältpostkontoret. Ärendets handläggning torde böra
bedömas med hänsyn till de säregna förhållanden, som varit rådande genom
bataljonens beredskapsuppgift som fältförband på avlägsen ort, de vid tillfället
gällande glesa tågförbindelserna samt de förhållanden under vilka fältposten
arbetade. Nämnda omständigheter hade medfört en väsentlig rubbning
i den normala »fredsbetonade» handläggningen av tjänsteärendena.

Jonson meddelade att vid genomgång av förbandets arkiverade handlingar
icke kunnat påträffas någon skrivelse från föreståndaren för kronohäktet i
Luleå. Jonson kunde ej heller erinra sig, huruvida han mottagit eller besvarat
några dylika skrivelser.

Efter en redogörelse för utredningen anförde militieombudsmannen i en
den 5 juli 1944 dagtecknad åtalsinstruktion, vilken översändes till chefen
för Norrbottens regemente:

I 61 § i lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes stadgades:

»Den ledamot i rätten, som har att föra protokollet, skall uppsätta rättens
beslut samt, sedan detta justerats och avkunnats för parterna, expediera detsamma.

3— 448748. Militieombudsmannens embetsberättelse.

Sedan slutligt utslag avkunnats rörande någon, som tillhör krigsmakten,
skall ett exemplar därav ofördröjligen tillsändas den tilltalades befälhavare.

I mål angående häktad ävensom i mål, däri någon som icke hålles häktad,
dömts till frihetsstraff, skola angående tiden för översändande av krigsrättens
utslag de bestämmelser tillämpas, som gälla rörande utslag meddelade
av underrätt i stad. I mål angående häktad skall ett exemplar av utslaget
alltid översändas till den befälhavare, som har uppsikt över häktet
eller, då den tilltalade förvaras i allmänt häkte, till häktets föreståndare.»

Enligt 37 § i samma lag skulle protokoll i fältkrigsrätt föras av rättens
civile ledamot.

Underrätts utslag i mål angående häktad skulle jämlikt § 20 förordningen
den 7 december 1883 angående expeditionslösen senast inom sex dagar
efter avkunnandet avsändas till föreståndaren för häktet. I nämnda lagrum
stadgades vidare: »Har någon, som hålles häktad, blivit av underrätt dömd
till straffarbete på viss tid eller till fängelse eller arrest, och är ej straffdomen
villkorlig eller målet vad den dömde rörer underställt högre rätts
prövning, skall, där ej utslaget avsändes till vederbörande myndighet samma
dag det avkunnas, genast till den myndighet översändas sådant bevis,
som omförmäles i 2 § av lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet
i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag.»

Enligt sistnämnda lag skulle där den, som blivit dömd till straffarbete
på viss tid eller till fängelse eller arrest, i den ordning samma lag bestämde,
förklarat sig nöjd med utslaget och villig att undergå den ådömda bestraffningen,
straffet genast gå i verkställighet (1 §). Ville någon, som hölles
häktad, avgiva sådan förklaring skulle det, örn den dömde hölles i militärhäkte,
i vittnens närvaro ske inför den befälhavare, som över häktet hade
uppsikt. Förklaringen finge ej gälla, där ej vid tiden för dess avgivande
utslaget eller rättens eller domarens bevis om den ådömda bestraffningen
och den utgång i övrigt, målet såvitt den dömde rörer genom utslaget erhållit,
kommit nämnde befälhavare tillhanda samt den dömde före den dag,
då förklaringen avgåves, och efter den dag, då utslaget för honom vid rätten
avkunnades, inom fängelset haft betänketid under två dagar i följd
(2 §).

Vissa närmare föreskrifter angående tillämpningen av lagen den 26 mars
1909 hade givits i kungörelsen den 30 december 1922. Här föreskreves bland
annat att myndighet, som ägde mottaga nöjdförklaring, skulle dels så skyndsamt
omständigheterna det medgåve erinra den dömde, därest han vore häktad,
om hans rätt att avgiva nöjdförklaring samt om vad för sådan förklarings
avgivande vore att iakttaga, dels ock därefter å den dag, evad det vore
helgdag eller ej, då giltig nöjdförklaring först kunde avgivas, efterhöra, huruvida
han vore villig att undergå den ådömda bestraffningen.

Angående under vilken befälhavares uppsikt militärhäkte stöde stadgades
i § 11 andra stycket militär bestraffningsförordning följande:

Militärhäkle vid regemente, kår eller annat truppförband eller skola stöde

under uppsikt av befälhavaren för truppförbandet eller skolan, fästnings
eller garnisons häkte under uppsikt av kommendanten eller platsbefälhavaren,
stations häkte under uppsikt av stationsbefälhavaren, fartygs häkte
under uppsikt av fartygschefen samt häkte vid annan avdelning av krigsmakten
under uppsikt av avdelningens befälhavare. Den, som enligt vad
nu vore sagt hade militärhäkte under sin uppsikt, ägde att, då han vore
förhindrad att själv fullgöra därmed förenade åligganden, uppdraga åt underlydande
befälhavare av minst kaptens grad att tillfälligt utöva uppsikten
över häktet.

I 51 § militär bestraffningsförordning stadgades att den som hölles i förvarsarrest
i avvaktan på krigsrättens sammanträde skulle vid sammanträdets
slut försättas på fri fot såvida icke beslut meddelats örn hans häktande.

Juto, som tillhörde II. fältbataljonen av Norrbottens regemente, hölls i
förvarsarrest i häkte, inrättat vid nämnda bataljon, som syntes ha utgjort
en detacherad avdelning, och från häktet inställdes han vid fältkrigsrätten
genom militär personal. I fältkrigsrättens utslag meddelades förordnande
örn hans häktande.

Av ovan refererade författningsföreskrifter framginge, att det ålegat Sandström
i egenskap av civil ledamot av fältkrigsrätten att, därest utslaget ej
expedierats samma dag det avkunnats, omedelbart efter krigsrättssammanträdets
avslutande till den befälhavare, som hade uppsikt över det häkte,
där Juto förvarades, översända bevis om den ådömda bestraffningen och
målets utgång i övrigt. Enär utslaget icke av Sandström expedierats den 8
juli 1941, hade det förty ålegat Sandström att redan samma dag avsända
ifrågavarande bevis. Sandström hade emellertid först följande dag, den 9
juli, avsänt beviset. Detta hade härvid av honom adresserats till försvarsområdesbefälhavaren,
Kiruna. Som det häkte, vari Juto varit intagen, syntes
lia stått under uppsikt av chefen för nyssnämnda fältbataljon, hade
beviset bort av Sandström adresseras direkt till bataljonschefen. Därest
Sandström varit tveksam om belägenheten av det häkte, till vilket Juto
avförts, eller saknat kännedom om II. bataljonsstabens fältpostnummer, hade
det uppenbarligen varit lätt för Sandström att härom erhålla erforderliga
upplysningar från försvarsområdesstabens expedition i Kiruna. Någon åtgärd
för införskaffande av sådana upplysningar syntes Sandström emellertid,
såvitt handlingarna utvisade, icke ha vidtagit. Av utredningen framginge
ej klart, vilken dag beviset framkommit till bataljonsstaben. Någon
anteckning härom syntes ej ha verkställts å stabsexpeditionen. Enligt vad
Jonson antagit, skulle handlingen i fråga sannolikt lia inkommit dit den 11
juli. Att beviset ej inkommit senare, stöddes av vad försvarsområdesbefälhavaren
uppgivit angående dagen för bevisets avsändande från Kiruna och
generalposlstyrelsens yttrande. Förhölle det sig så, att beviset framkommit
till Abisko senast nämnda dag, syntes Juto lia kunnat inom föreskriven lid
beredas tillfälle avgiva nöjdförklaring. Ehuru del således icke genom utredningen
kunde anses styrkt, att beviset på grund av felaktigt förfarande från

Sandströms sida ankommit till bataljonsexpeditionen å sådan tid, att Juto
därigenom behövt lida någon rättsförlust, förefölle det dock ej uteslutet, att
nämnda förhållanden bidragit till det förelupna dröjsmålet med nöjdförklaringens
upptagande. — Jämväl det av Sandström den 10 juli 1941 expedierade
utslaget i målet mot Juto hade bort av Sandström adresseras till
chefen för ifrågavarande bataljon och ej såsom skett till försvarsområdesbefälhavaren,
Kiruna.

I detta sammanhang förtjänade även anmärkas följande. Enligt § 19 e)
av då gällande instruktion för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler ålåge
det auditör, bland annat, att ofördröjligen till vederbörande befälhavare
skriftligen anmäla av rätten meddelat förordnande om häktning. Oaktat
någon uttrycklig dylik föreskrift icke meddelats för civil ledamot av fältkrigsrätt,
som ej tillika vore auditör, syntes det ligga i sakens natur att motsvarande
måste gälla även för sådan civil ledamot av fältkrigsrätt. Med vederbörande
befälhavare torde i detta sammanhang avses befälhavaren för
den avdelning av krigsmakten, som den tilltalade tillhörde, d. v. s. i förevarande
fall chefen för II. bataljonen, vilken som förut nämnts syntes ha
utgjort detacherad avdelning av Norrbottens regemente. Det hade således ålegat
Sandström att jämväl på grund av detta stadgande ofördröjligen d. v. s.
samma dag underrätta bataljonschefen om rättens beslut, att Juto omedelbart
skulle träda i häkte. Med hänsyn till vad ovan anförts angående tiden för
avsändandet av bevis om rättens ifrågavarande beslut samt angående försändelsens
adressering kunde den Sandström åvilande skyldigheten, att till
vederbörande befälhavare anmäla av rätten meddelat förordnande om häktning,
icke anses ha blivit i behörig ordning fullgjord.

Vad beträffar den tidpunkt, vid vilken Juto först erhållit tillfälle avgiva
nöjdförklaring, framginge av utredningen, att Juto först den 14 juli 1941 tillfrågats,
huruvida han vore villig att undergå den ådömda bestraffningen. Så
hade emellertid bort ske redan den 11 juli, därest bevis om den ådömda bestraffningen
m. m. vid denna tidpunkt förelegat. Huru härmed förhölle sig,
framginge ej klart av den utredning som verkställts. Jonson hade emellertid,
såsom förut nämnts, antagit att beviset den 11 juli inkommit till bataljonsstabens
expedition. Såsom stöd härför hade Jonson åberopat, att utslaget i
målet, vilket av Sandström avsänts den 10 juli, den 12 juli framkommit till
bataljonschefen. Enär beviset i fråga av Sandström expedierats den 9 juli
borde detsamma, enligt Jonsons uppfattning, ha kommit bataljonschefen tillhanda
den 11 juli. Det vore emellertid att märka, att utslaget, som enligt vad
försvarsområdesbefälhavaren uppgivit avsänts från dennes expedition den 12
juli, redan samma dag framkommit till bataljonschefen. Med hänsyn bland annat
härtill och till generalpoststyrelsens yttrande förefölle det knappast sannolikt,
att beviset, som expedierats från försvarsområdesexpeditionen redan
den 9 juli, skulle lia framkommit till bataljonsstaben först den 11 i samma
månad. Det troligaste syntes vara, att beviset inkommit till bataljonsexpeditionen
senast den 10 juli. Något hinder för upptagande av nöjdförklaring tor -

de således icke lia förelegat den 11 juli. I varje fall hade Juto, sedan utslaget
den 12 juli ostridigt inkommit till bataljonsstaben, bort nämnda dag tillfrågas,
huruvida han vore villig att undergå den ådömda bestraffningen. Den omständigheten,
att utslaget inkommit först klockan 2030 borde med hänsyn till
omständigheterna icke ha utgjort något hinder härför. Att påföljande dag
varit helgdag hade heller icke, som uttryckligen framhölles i ovannämnda
kungörelse av den 30 december 1922, bort utgöra något skäl för att ytterligare
uppskjuta ifrågavarande åtgärd till därpå följande måndag. Sjögren syntes
såsom tjänstförrättande bataljonschef under tiden den C—den 13 juli 1941
vara närmast ansvarig för att Juto icke inom vederbörlig tid eller, därest bevis
örn ådömd bestraffning m. m. eller utslag i målet icke ankommit till bataljonschefen
före den 12 juli, omedelbart därefter bereus tillfälle avgiva nöjdförklaring.
Sjögren hade uppgivit, att han, efter vad han kunde erinra sig,
den 12 och den 13 juli 1941 befunnit sig på inspektion av bataljonens förband
å andra orter. Det måste anses ha ålegat Sjögren att, därest han icke
själv varit i tillfälle att under någon av nämnda dagar upptaga nöjdförklaring
av Juto, i enlighet med föreskrifterna i § 11 militär beslraffningsförordning
uppdraga åt underlydande befälhavare att tillfälligt utöva uppsikten
över häktet. Sjögren hade icke påstått, att sådant uppdrag av honom lämnats
till underlydande befälhavare. Sjögren, som haft vetskap om att Juto var
häktad och att utslag meddelats den 8 juli, borde emellertid ha insett, att det,
med hänsyn till angelägenheten av att Juto efter den 10 juli med det snaraste
erhölle tillfälle avgiva nöjdförklaring, varit nödvändigt att under Sjögrens bortovaro
funnes annan befälhavare, som ägde mottaga nöjdförklaring. De svårigheter,
som i förevarande ärende förelegat att fastslå, när beviset angående
den ådömda bestraffningen kommit bataljonsstaben tillhanda, syntes
sammanhänga med den försummelse, som å bataljonsstabsexpeditionen förelupit
i fråga om handlingens diarieföring och registrering. (Föreskrifter
härom funnes i fältreglemente för armén, mom. 1567, och fälthandbok, Del V,
mom. 59.)

Genom vad sålunda förekommit framginge, att Sandström och Sjögren
gjort sig skyldiga till tjänstefel, Sandström vid expediering av fältkrigsrättens
utslag ävensom av bevis därom samt Sjögren genom dröjsmål med upptagande
av nöjdförklaring eller, därest han icke själv den 12 eller 13 juli
varit i tillfälle göra detta samt så kunnat ske först den 12 juli, för det han
underlåtit att uppdraga åt annan befälhavare att utöva uppsikten över häktet.
Vad beträffade Sandström kunde det emellertid icke anses vara i ärendet
tillförlitligen utrett, alt den rättsförlust, som tillfogats Juto, orsakats av
försummelse från Sandströms sida. Militieombudsmannen läte därför såvitt
rörde Sandström bero vid den erinran, som innefattades i det anförda.
Sjögrens försummelse i ovan angivna hänseende hade medfört, att Juto
erhållit tillfälle avgiva nöjdförklaring först den 14 juli 1941 i stället folden
12 eller eventuellt deli 11 i samma månad. Det tjänstefel, som Sjögren
sålunda låtit komma sig lill last, funne militieombudsmannen vara av beskaffenhet
att icke kunna undgå laga beivran. Militieombudsmannen upp -

droge för den skull åt vederbörande åklagare att vid behörig domstol i laga
ordning ställa Sjögren under åtal för omförmälda tjänstefel och därvid yrka
ansvar å denne efter lag och sakens beskaffenhet. Det ålåge åklagaren att
underrätta Juto om åtalet, så att denne komme i tillfälle att mot Sjögren
framställa de ersättningsanspråk, för vilka han funne fog.

* *
iH

Målet hänsköts av regementschefen till regementskrigsrätten vid Norrbottens
regemente.

Vederbörande krigsfiskal yrkade ansvar å Sjögren jämlikt 130 § strafflagen
för krigsmakten för försummelse i fullgörande av tjänsteplikt. Juto
inställde sig vid regementskrigsrätten och yrkade att av Sjögren utfå ersättning
för åsamkat lidande och förlorad arbetsförtjänst, varjämte Juto begärde
ersättning för rättegångskostnader. Sjögren bestred mot honom förd ansvars-
och ersättningstalan.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 11 september 19H
och utlät sig därvid:

I målet vore utrett, att, sedan fältkrigsrätten vid Gällivare försvarsområdes
stab genom utslag den 8 juli 1941 dömt Juto att hållas i fängelse
tre månader, därvid fältkrigsrätten förordnat, att Juto genast skulle träda
i häkte, Juto på grund av Sjögrens försummelse i egenskap av tjänstförrättande
chef för regementets II. fältbataljon blivit i tillfälle att avgiva nöjdförklaring
först den 14 juli 1941 i stället för den 12 i samma månad, alltså
prövade regementskrigsrätten jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
rättvist döma Sjögren för försummelse i fullgörande av tjänsteplikt att undergå
disciplinstraff av arrest utan bevakning i två dagar.

Härjämte förpliktades Sjögren att till Juto utgiva ersättning för förlorad
arbetsförtjänst med till skäligheten medgivna fyrtioåtta kronor ävensom för
hans inställelse vid rätten med till skäligheten medgivna fyrtiofem kronor,
varemot regementskrigsrätten funne sig icke kunna tillerkänna Juto ersättning
för honom åsamkat lidande.

Utslaget har vunnit laga kraft.

11. Åtal mot förhörsledare (kapten) för det denne, genom att icke tillse att
upplysning om ett för honom känt förhållande influtit i förhörsprotokollet,

föranlett oriktig bestraffning.

I en den 23 juli 1943 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 348-39-20 Sven Schölin bland annat följande:

Den 10 september 1942 hade Schölin av löjtnanten W. Backman, vilken då
tjänstgjort som hans kompanichef, blivit beordrad att med manskap ur eget

förband enligt försvarsområdesorder verkställa vakthållning vid ett förråd
och där tjänstgöra som vaktchef och tillika som tillförordnad kompanichef.
Vid tillträdandet av denna post hade Schölin av kompanichefen erhållit de
order och instruktioner, som skulle komma att gälla för ifrågavarande vakttjänst.
I dessa instruktioner hade bland annat varit intagna bestämmelser om
Schölins egen permission, som skulle omfatta ett dygn per vecka under förutsättning,
att hans ställföreträdare befunne sig inom förläggningen och
tjänstgjorde under hans bortovaro. I tjänsteärenden skulle Schölin få resa till
kompaniexpeditionen i Kumla. Söndagen den 27 december 1942 hade befälhavaren
för örebro försvarsområde, översten Ivar af Sillén, anlänt till förläggningen
för inspektion. Schölin hade blivit efterfrågad, varvid hans ställföreträdare
upplyst, att Schölin den dagen hade sin permissionsdag. Den 29
december 1942 hade Schölin beordrats inställa sig hos chefen för ett bevakningskompani,
dåvarande landstormskaptenen Karl Oskar Krantz, för förhör
om var Schölin befunnit sig vid inspektionen. Vid förhöret hade Schölin
uppgivit, att han den 27 december haft sin permissionsdag enligt de av hans
kompanichef, Backman, utfärdade instruktionerna. Krantz hade då upplyst,
att Schölin skulle lia begärt permission av honom, enär den vakt, för vilken
Schölin beordrats som chef, vore underställd Krantz. Schölin hade påpekat
— vilket han fortfarande också ansåge med full rätt — att han icke kunde
förstå Krantz’ påstående rörande Schölins skyldighet att hos Krantz begära
permission, då Schölin icke vare sig från Krantz eller från försvarsområdesstaben
erhållit någon annan order eller andra instruktioner än dem, han fått
av Backman. Ej heller hade till vaktens expedition ingått några andra order.
De enda order, Schölin haft att följa, hade således varit de order och instruktioner,
som utfärdats den 10 september 1942, då han tillträtt sin tjänst.
Den 7 januari 1943 hade han erhållit meddelande om att han av försvarsområdesbefälhavaren
blivit ålagd åtta dagars vaktarrest för olovligt undanhållande
den 27 december 1942 och beordrats att omedelbart anmäla sig för
regementsväbeln vid Livregementets grenadjärer för avtjänande av straffet.
Efter utståndet straff hade Schölin frigivits den 15 januari 1943. Schölin
hade därefter återvänt till förläggningen men hade den 22 februari 1943 erhållit
telefonmeddelande, att militärbefälhavaren för V. militärområdet återkallat
hans konstitutorial såsom landstormssergeant samt att han omedelbart
skulle lämna förläggningen. Enär Schölin ansåge, att bestraffningen och ty
åtföljande »degradering» icke vore rättvisa, hemställde han, att militieombudsmannen
måtte låta utreda saken och därefter vidtaga de åtgärder, vartill
utredningen kunde föranleda.

Av införskaffat förhörsprotokoll inhämtades, att Schölin vid förhör inför
Krantz den 30 december 1942 uppgivit följande: Han hade lämnat förläggningen
den 2C> december 1942 klockan 1900 och återkommit dit påföljande
dag klockan 1900. Under hans bortovaro hade värnpliktige furiren nr 294-39-35 Larsson tjänstgjort såsom ställföreträdande vaktchef. Av förbandschefen
löjtnanten Backman hade Schölin senast den 10 december 1942 erhållit tillstånd
att åtnjuta kortare permission, t. ex. mellan ett par tåg, och alt därvid

förordna Larsson till ställföreträdande vaktchef. Han hade grundat sin permission
på detta löfte och hade därför icke begärt permission av Krantz. Av
förhörsprotokollet inhämtades ytterligare, att af Sillén genom beslut den 4
januari 1943 jämlikt 52 § strafflagen för krigsmakten för olovligt undanhållande
ålagt Schölin åtta dagars vaktarrest. Beslutet hade vunnit laga kraft.

Uti infordrat yttrande anförde af Sillén: Den vaktgrupp, för vilken Schölin
varit chef, hade den 17 oktober 1942 genom af Silléns beslut underställts
det bevakningskompani för vilket Krantz vore chef. Innan ifrågavarande
straffbeslut meddelats, hade förslag om konslituering av Schölin till landstormsfänrik
nied at Silléns tillstyrkan insänts till militärbefälhavaren för
V. militärområdet. På grund av den Schölin ålagda bestraffningen hade af
Sillén emellertid hos militärbefälhavaren begärt, att konstitutorialet måtte
upphävas. Med anledning härav hade Schölin den 10 mars 1943 av militärbefälhavaren
avkonstituerats till menig.

Backman uppgav i ett införskaffat yttrande bland annat följande: Då Schölin
den 10 september 1942 tillträdde tjänsten såsom vaktchef, hade Backman
medgivit Schölin att efter anhållan hos Backman få vistas ett dygn per vecka
i sitt hem i Kumla på villkor att telefonförbindelse upprätthölles och att ställföreträdande
vaktchef en övertoge befälet. Backman hade hempermitterats den
19 september 1942, varvid han erhållit det meddelandet, att skyldighet att inspektera
vaktgruppen i fortsättningen skulle åvila Krantz i egenskap av chef
för visst bevakningskompani. Härom hade Schölin underrättats. Dessförinnan
hade Backman emellertid beordrat Schölin att under Backmans frånvaro
tjänstgöra såsom kompanichef i vad avsåge kompaniets administrativa angelägenheter.
Enligt vad för Backman uppgivits, hade Schölin vid första inspektionstillfället
underrättat Krantz om det av Backman lämnade medgivandet,
att Schölin skulle lå åtnjuta ett fridygn per vecka, varvid Krantz icke gjort
någon invändning eller med Schölin träffat någon överenskommelse om viss
bestämd fridag. Schölin hade meddelat Backman, att Schölin varit av den uppfattningen,
att han, da Krantz icke meddelat närmare instruktioner angående
ledigheten, såsom kompanichef ägt att själv bestämma viss dag för ledigheten
under förutsättning att de av Backman tidigare lämnade instruktionerna
följdes.

I avgivna påminnelser anförde Schölin: Backman hade, då Schölin tillträdde
tjänsten såsom vaktchef, meddelat Schölin, att inspektionsrätten senare
skulle övergå till annan befattningshavare inom försvarsområdet. Någon dag i
slutet av september 1942 hade Krantz kommit till förläggningen. Krantz hade
uppgivit, att han skulle ha inspektionsrätten över vaktgruppen, men hade
icke sagt, att vaktgruppen skulle vara underställd honom. Schölin hade frågat
Krantz vad inspektionsrätten innebure, vartill Krantz svarat, att någon annan
ändring icke skulle vidtagas än att Krantz skulle lia rätt att inspektera vakten
och visitera posterna samt att han skulle ha tillträde till bevakningsföremålen.
I övrigt skulle allt gå som förut. Schölin hade vid tillfället underrättat
Krantz om hur tjänstgöringen och ledigheten inom vaktgruppen ordnats. Även
Schölins ledighet hade nämnts utan någon erinran från Krantz’ sida. Krantz

hade inspekterat vaktgruppen en dag, då Schölin enligt dagboken varit permitterad,
utan att göra anmärkning därom vare sig till Schölin eller såvitt
Schölin hade sig bekant till någon annan.

Vid förhör genom polismyndighetens försorg uppgav Krantz. Troligen i september
1942 hade han övertagit inspektionsskyldigheten över vaktstyrkan vid
ifrågavarande förråd och hade därefter vid olika tillfällen inspekterat vaktgruppen.
Då han övertog inspektionsskyldigheten, hade han lämnat Schölin
tillstånd att ett dygn varje vecka vistas utom förläggningen samt förklarat, att
Schölin finge betrakta detta dygn såsom permissionsdygn utan skyldighet att
för varje gång göra hemställan hos Krantz om permission. Med hänsyn till
beredskapen hade Krantz emellertid framhållit för Schölin, att det vore
hans önskan, att Schölin såsom permissionsdygn skulle använda måndagseller
lördagsdygnen, enär Krantz ansett, att söndagsdygnen vöre särskilt besvärliga
och att den ordinarie vaktchefen då borde finnas i förläggningen.
Krantz hade icke funnit anledning ändra den tidigare vaktinstruktionen i vidare
mån än nämnda jämkning av vaktchefens permissionsdygn. Han kunde
icke direkt påminna sig det av Schölin angivna tillfället, då Schölin icke varit
närvarande vid en av Krantz’ inspektioner utan att Krantz gjort anmärkning
därom. Däremot hade Krantz gott minne av att han vid två eller tre tillfällen
visiterat vaktstyrkan, då den stått under ställföreträdande vaktchefens befäl,
och att han därvid erhållit den upplysningen, att Schölin befunnit sig å kompaniexpeditionen
i Kumla. Någon särskild anledning att kontrollera, att
Schölin då verkligen uppehållit sig å kompaniexpeditionen, hade Krantz icke
haft, enär han känt till att Schölin då och då måst se till expeditionen samt
han litat på Schölin.

Med anledning av Krantz’ uppgifter hördes Schölin därefter genom landsfiskalens
i Kumla försorg örn orsaken till att vid förhöret inför Krantz den 30
december 1942 icke framkommit, att Schölin haft Krantz’ tillstånd att vistas
utom förläggningen ett dygn varje vecka. Schölin uppgav därvid: Vid förhöret
den 30 december 1942 hade Krantz, såvitt Schölin nu kunde erinra sig,
till en början yttrat: »Förhöret är ju en formsak och förseelsen kommer sannolikt
icke att medföra någon åtgärd.» Schölin hade tagit fasta på detta yttrande
och hade fördenskull icke funnit det angeläget vara att framhålla, att
han haft Krantz’ tillstånd att vistas utom förläggningen ett dygn varje vecka.
För den händelse han vid förhöret haft skäl misstänka att den rapporterade
förseelsen skulle föranleda åtgärd, skulle han givetvis icke lia underlåtit att
framhålla, att han haft Krantz’ tillstånd att vistas utom förläggningen.

af Sillén anförde i skrivelse den 20 oktober 1943 bland annat följande: Såsom
förhörsprotokollet avfattats, franninge av detsamma, att Schölin gjort
sig skyldig till olovligt undanhållande. Örn de upplysningar, som nu lämnals i
ärendet, influtit i förhörsprotokollet, hade givetvis icke någon bestraffning
kommit i fråga. Med hänsyn till vad Krantz vid polisförhöret uppgivit,
syntes det af Sillén, att Krantz gjort sig skyldig till tjänstefel ifråga örn
förhöret den 30 december 1942, för vilket tjänstefel Krantz borde ställas till
ansvar.

Militärbefälhavaren för V. militärområdet förklarade, att frågan om Schelins
krigsplacering komme att av honom upptagas till prövning i samband
med att ärendet avgjordes av militieombudsmannen.

I en den 1 augusti 1944 dagtecknad till militärbefälhavaren för V. militärområdet
översänd instruktion för åtal mot Krantz anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen Regner, efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit: Av

utredningen i ärendet framginge, att Krantz lämnat Schölin tillstånd att
ett dygn varje vecka vistas utom förläggningen och att Schölin icke varit skyldig
att för varje gång göra hemställan hos Krantz om permission. Härav följde,
att Schölin icke gjort sig skyldig till den förseelse, för vilken han genom
af Silléns beslut den 4 januari 1943 blivit ålagd åtta dagars vaktarrest. .

När Krantz den 30 december 1942 höll förhör i saken med Schölin, måste
Krantz ha varit medveten om att han lämnat Schölin tillstånd att ett dygn
varje vecka vistas utom förläggningen. Genom att icke tillse, att upplysning
om detta medgivande inflöte i förhörsprotokollet, hade Krantz föranlett ifrågavarande
bestraffning.

Vad Krantz sålunda låtit komma sig till last måste, även om det ej innefattade
brott mot lil eller 116 § strafflagen för krigsmakten, i allt fall anses
utgöra grovt oförstånd i tjänsten.

På grund av vad sålunda anförts finge militieombudsmannen uppdraga åt
vederbörande åklagare att vid behörig domstol ställa Krantz under tilltal
samt å denne yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Schölin torde
böra beredas tillfälle att mot Krantz föra den talan, vartill han kunde anse sig
berättigad.

* *

Sedan åtalsinstruktionen av militärbefälhavaren överlämnats till befälhavaren
för Örebro försvarsområde hänsköts målet, på hemställan av denne, av
chefen för Livregementets grenadjärer till regementskrigsrätten vid nämnda
regemente. Vederbörande krigsfiskal yrkade vid krigsrätten ansvar å Krantz
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för det Krantz i egenskap av chef
för ett bevakningskompani vid utredning den 30 december 1942 av en av
Schölin begången förseelse gjort sig skyldig till grovt oförstånd i tjänsten.
Schölin fordrade skadestånd.

Krigsrätten meddelade utslag i målet den 31 oktober 1944 och utlät sig
därvid:

I målet vore utrett, att den vaktgrupp, för vilken Schölin vore chef, i
mitten av oktober 1942 underställts Krantz i dennes egenskap av chef för
visst bevakningskompani, att Schölin tagit sig ledigt från sin tjänst såsom
vaktchef under tiden lördagen den 26 december 1942 klockan 1900—söndagen
den 27 december 1942 klockan 1900, att vid förhör, som i anledning

därav den 30 december 1942 hållits inför Krantz, Schölin icke påstått, att
han haft permission av Krantz, och icke heller eljest anfört något skäl,
på grund varav han kunde anses varit berättigad till ifrågavarande ledighet,
samt att Schölin därefter av försvarsområdesbefälhavaren den 4 januari
1943 ålagts disciplinstraff av vaktarrest i åtta dagar för olovligt undanhållande.

Emellertid hade Schölin sedermera — under den utredning, som föranletts
av Schölins framställning till militieombudsmannen, och i förevarande
mål — påstått, att Schölin haft Krantz’ tillstånd att taga sig ledigt
ett dygn i veckan, vilket dygn som helst, och hade åklagaren i målet gjort
gällande, att Krantz genom att icke tillse, att upplysning om detta medgivande
influtit i protokollet över förhöret den 30 december 1942, föranlett
den Schölin ådömda bestraffningen. Mot Krantz’ bestridande hade dock
icke styrkts, att Krantz för tid, då vaktgruppen varit underställd Krantz,
lämnat sitt tillstånd till dylik ledighet, utan torde fastmera genom utredningen
i målet ha gjorts sannolikt, att Krantz efter det vaktgruppen underställts
honom, muntligen föreskrivit, att permission icke finge av Schölin uttagas
på söndagar.

Regementskrigsrätten funne förty icke ådagalagt, att Krantz vid förhör
den 30 december 1942 eller vid uppsättandet av protokollet över samma förhör
gjort sig skyldig till oförstånd eller försummelse i tjänsten.

På grund därav prövade regementskrigsrätten rättvist ogilla såväl den
mot Krantz i målet förda ansvarstalan som Schölins mot Krantz framställda
ersättningsyrkanden.

Från detta utslag, som innefattade den sammanstämmande mening som
uttalats av krigsdomaren Ramstedt, auditören Wistrand och kaptenen Montgomery,
var kaptenen Rahm skiljaktig och yttrade:

»Jag finner i målet utrett, att Krantz underlåtit att efter det ifrågavarande
vak tgrupp underställts honom giva fullt tydliga order örn vaktchef ens
permissionsrätt och anser jag Krantz ha bort lata uppgifter härom inflyta
i förhörsprotokollet av den 30 december 1942, vilka uppgifter få anses ha
varit av vikt för bedömande av Schölins handlingssätt.

På grund härav anser jag Krantz ha gjort sig skyldig till försummelse
i tjänsten och dömer förty Krantz att jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
för nämnda förseelse undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning
i två dagar.

Emellertid kan icke anses styrkt, att Schölins uppgivna skada berott av
Krantz’ ifrågavarande försummelse och prövar jag förty rättvist att i likhet
med krigsrättens övriga ledamöter ogilla Schölins ersättningsyrkande
i målet.»

Militieombudsmannen fann med hänsyn till den vid krigsrätten förebragta
utredningen i målet ej skäl överklaga krigsrättens utslag, vilket vann
laga kraft.

1 skrivelse den 8 december 1944 meddelade af Sillén, att han vidtagit åtgärder
för Schölins krigsplacering såsom plutonchefs ställföreträdare vid
Schölins gamla förband, varigenom möjliggjordes att konstituera Schölin till
sergeant.

12. Tjänstgöring som dagofficer ålagd som tillrättavisning.

I en till militieombudsmannen den 10 april 1943 inkommen skrift anförde
sergeanten Nils Östman i olika avseenden klagomål mot ryttmästaren på
övergångsstat G. Hermelin. I skriften anförde Östman bland annat:

Då skvadronen vid ett tillfälle skulle transporteras från en ort till en annan
hade Östman vid en station, där utspisning varit anordnad, ej gått ut för
att äta utan föredragit att ligga kvar i kupén och sova. Östman hade nämligen
haft mat med sig från sin hustru och dessutom varit trött, enär lastning pågått
hela natten. Nämnda förfarande hade renderat Östman en kraftig utskällning,
och han hade dessutom som bestraffning fått gå som dagofficer.
Vid ytterligare två tillfällen hade Östman såsom bestraffning blivit kommenderad
som dagofficer. Vid det ena tillfället hade en värnpliktig vid en Östman
underställd avdelning blivit rapporterad för fylleri, och vid det andra
tillfället — dagen därefter — hade en karbin vid inlämningen varit rostig.

Uti infordrat yttrande anförde Hermelin:

Sedan Hermelin kontrollerat utspisningen, hade han påträffat Östman, som
»föredrog att ligga i kupén och sova». Hermelin hade då på det skarpaste
måst ingripa för att få Östman att förstå bland annat, att det vore hans skyldighet
att lämna tåget, när order örn urstigning givits, att han måste inställa
sig vid utspisningen, emedan högre chefer måste kunna påräkna, att utspisning
skett så att förbandet kunde undvara mat till tidpunkten till nästa
måltid, och att ett förband icke vore fältdugligt, örn den enskilde finge avgöra
om han hellre ville sova än ställa upp till inåt. Då Östman visat försummelse,
hade Hermelin låtit honom för egen utbildning gå som dagofficer under
transporten för att han skulle fa lära sig förfarandet därunder. Vid skvadronens
avrustning hade inträffat de två passeringar, som Östman omnämnde
i sin skrift. Det vore icke förvånande, att dessa ägt rum vid staben, då denna
statt under Östmans inflytande. Det hade icke varit som bestraffning utan
för egen utbildning och övning som Östman fått gå som dagofficer; han
skulle därigenom själv förhindra liknande passeringars återupprepning.

I skrivelse den 8 juli 1943 till chefen för Norrlands dragonregemente anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen Lech, efter en redogörelse för
vad i ärendet förekommit, följande:

Hermelin hade visserligen gjort gällande, att kommenderingarna av Östman
som dagofficer skett i utbildningssyfte. Även örn sådant syfte förefunnits,
hade kommenderingarna dock huvudsakligen haft karaktär av tillrättavisningar
för försummelser, vartill Östman enligt Hermelins uppfattning gjort
sig skyldig. Detta syntes till fullo framgå av omständigheterna och styrktes
bland annat därav att icke någon av försummelserna såvitt utredningen gåve
vid handen av Östman begåtts under tjänstgöring som dagofficer. Det borde i
detta sammanhang erinras, att i tillrättavisningens begrepp läge just syftet

att tillrättaföra den felande och att sålunda åstadkomma ett resultat sådant
som Hermelin avsett med sina åtgärder mot Östman. Då Östman varit underofficer
hade det enda slag av tillrättavisning, som i förevarande fall kunnat
ifrågakomma, varit varning. Såsom militieombudsmannen i ämbetsberättelsen
till 1943 års riksdag s. 75 ff. närmare utvecklat, finge kommendering utom
tur som dagofficer överhuvud icke användas som tillrättavisning. De Östman
meddelade tillrättavisningarna hade sålunda varit felaktiga, och Hermelin
hade genom att meddela dem gjort sig skyldig till tjänstefel. Detta ansåge sig
militieombudsmannen icke kunna lämna utan beivran. Då felet emellertid
icke syntes vara av beskaffenhet att behöva bringas under krigsdomstols
prövning, hade militieombudsmannen velat anmäla Hermelin för regementschefen
för erhållande av tillrättavisning.

* *

Sedan tjänstförrättande regementschefen i skrivelse den 21 juli 1943 anmält,
att Hermelin vid närmast infallande tjänstgöring vid regementet komme
att tillrättavisas med varning, meddelade regementschefen genom skrivelse
den 18 september 1944, att han den 28 januari 1944 tillrättavisat Hermelin
med varning för oförstånd i tjänsten.

13. Vakttjänstgöring använd som tillrättavisning.

Vid inspektion av Göta trängkår den 26 juli 1943 iakttogs vid granskning
av 1. kompaniets anteckningsbok för tillrättavisningar för värnpliktiga, att
värnpliktige furiren nr 178-30-35 Hallbäck den 17 augusti 1940 av kompanichefen,
kaptenen Paul Ekdahl meddelats tillrättavisning i form av kasernvakt
en gång utom vanlig ordning.

Det anmärktes, att åläggande av vakttjänstgöring icke vore någon i 210 §
strafflagen för krigsmakten medgiven form av tillrättavisning.

Uti infordrat yttrande anförde Ekdahl bland annat: Den förseelse, varå
tillrättavisningen grundade sig, hade han ansett vara av sådan beskaffenhet,
att en varning icke varit tillfyllest. Ett åläggande att utom vanlig ordning
förrätta handräckningsarbete hade han, då i detta fall endast stalltjänst kunnat
ifrågakomma, ej gärna velat ålägga elever på reservofficerskurs med
furirs grad. Kvar hade stått förbud att under viss bestämd tid vistas utom
lägerområdet. Kompaniet hade emellertid varit förlagt i lokal ute i staden.
Förläggningen hade saknat avgränsat ytterområde, och all personal hade
måst intaga sina måltider på Svea trängkår, på ett avstånd från förläggningen
av 1 200 meter, vilka förhållanden även gjort denna form av tillrättavisning,
strikt tillämpad, mindre lämplig. För att hålla Hallbäck inom förläggningen
hade Ekdahl därför ålagt denne en extra vakt. Benämningen kasernvakt vore
oegentlig, ehuru den tyvärr kommit till användning. Vakten hade utgått som

förläggningsvakt om 1+3 mellan klockan 1800 och 0600. Ekdahl ville
framhålla, att han icke med avsikt frångått givna bestämmelser örn tillrättavisning,
utan det hade helt varit de lokala förhållandena, som vid ifrågavarande
tillfälle föranlett hans åtgärd. Vid någon annan förläggningsplats hade
han aldrig meddelat tillrättavisning i denna form. Med anledning av vad
sålunda anförts, hemställde han, att militieombudsmannen ville låta bero
vid hans nu avgivna förklaring.

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 15 december 1943 till chefen för Svea trängkår:

Enligt 210 § strafflagen för krigsmakten finge för mindre förseelser och
fel mot militär tukt och ordning i stället för disciplinär bestraffning meddelas
tillrättavisning. I lagrummet vore de olika formerna för tillrättavisning
angivna. Dessa vore varning, vägran av landpermission, åläggande att förrätta
handräckningsarbete utom vanlig ordning samt meddelande av förbud
att vistas utom kasemområde, läger eller däremot svarande område, eller
åt kompani eller likställt truppförband upplåten del av dylikt område.

I motsats till vad som var gällande enligt 1899 års disciplinstadga finge
sålunda vaktgöring utom vanlig ordning numera icke användas såsom tillrättavisning.

Anledningen till att åläggande av »straffvakter» icke i strafflagen för krigsmakten
medtagits såsom tillrättavisning vore, att man kommit till insikt om
olämpligheten av denna tillrättavisningsform. En av de militära ledamöterna
i 1901 års strafflagskommitté uttalade sålunda i ett vid kommitténs betänkande
fogat särskilt yttrande att vaktgöring, tryggandet av krigsmakten och
kronans egendom, vore och borde vara ett förtroendeuppdrag och hade av
ålder så ansetts och aktats, men att man genom straffvakter bibringade truppen
den uppfattningen, att tjänsten icke vore en heder utan ett besvärligt
onus, som man borde söka komma ifrån så lindrigt som möjligt.

I förevarande fall hade Ekdahl såsom tillrättavisning använt vaktgöring.
Den omständigheten, att de i 210 § strafflagen för krigsmakten anvisade formerna
för tillrättavisning på sätt Ekdahl framhållit icke varit lämpliga eller
icke kunnat komma till användning, hade icke berättigat denne att i stället
använda andra former för tillrättavisning. Då Ekdahl genom sitt förfarande
överträtt tydliga bestämmelser i angivna lagrum, hade militieombudsmannen
ansett sig icke kunna lämna det av Ekdahl sålunda begångna tjänstefelet
utan beivrande. Det fel, Ekdahl begått, syntes militieombudsmannen emellertid
icke vara av beskaffenhet att behöva bringas under krigsdomstols prövning.
Militieombudsmannen finge därför hos chefen för Svea trängkår, som
torde äga den disciplinära bestraffningsrätten över Ekdahl, anmäla denne
för erhållande av tillrättavisning.

* *

I skrivelse den 17 december 1943 anmälde chefen för Svea trängkår, att
han den 16 december 1943 tillrättavisat Ekdahl med varning för det Ekdahl
i ifrågavarande fall ålagt vaktgöring som tillrättavisning.

14. Yakttjänstgöring samt permissionsförbud med skyldighet att anmäla

sig för dagunderofficeren varannan timme använda såsom former för

tillrättavisning.1

Vid inspektion av Livregementets husarer den 27 juli 1943 iakttogs vid
granskning av 2. skvadronens anteckningsbok för tillrättavisningar bland
annat följande:

1) Korpralen nr 19/4 Stern tilldelades den 10 augusti 1940 av skvadronschefen
tillrättavisning i form av skyldighet att fullgöra »en vaktbefälhavaretjänst
utom vanlig ordning».

2) Furirerna nr 18/1 Seipel, nr 34/1 Persson och nr 47/1 Svensson tilldelades
den 28 november 1940 av skvadronschefen tillrättavisning i form
av permissionsförbud den 30 november och den 1 december 1940 med skyldighet
att anmäla sig för dagunderofficeren varannan timme.

Det anmärktes, att vakttjänstgöring, permissionsförbud och anmälningsskyldighet
icke vore i 210 § strafflagen för krigsmakten medgivna former
av tillrättavisningar.

På begäran örn utredning med anledning av anmärkningarna inkom sekundchefen
för Livregementets husarer med yttrande av skvadronschefen,
ryttmästaren G. Schildt.

Schildt anförde i yttrandet bland annat följande: Sterns tillrättavisning
hade ansetts vara jämförlig med åläggandet att utom vanlig ordning förrätta
handräckningsarbete. Rättelse skulle emellertid för framtiden vidtagas.
Beträffande Seipel, Persson och Svensson hade felaktig formulering
kommit till användning jämte skyldighet att anmäla sig för dagunderofficeren.
I stället för permissionsförbud skulle begagnats formuleringen: förbud
att under viss bestämd tid vistas utom kasernområdet. Jämväl i detta
fall skulle rättelse vidtagas för framtiden.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen Regner i skrivelse till sekundchefen den 22
juli 1944 följande:

Enligt 210 § strafflagen för krigsmakten finge för mindre förseelser och
fel mot militär tukt och ordning tillrättavisning meddelas i stället för disciplinär
bestraffning. Som tillrättavisning finge enligt lagrummet användas
varning och — ombord å fartyg — vägran av landpermission för viss bestämd
tid samt för manskap dessutom åläggande för visst antal gånger,
högst sex, eller för viss bestämd tid, högst femton dagar, att utom vanlig
1 Se sid. 252 oell 254.

ordning förrätta handräckningsarbeten ävensom förbud att under viss bestämd
tid, högst femton dagar, vistas utom kasernområde, läger eller däremot
svarande område eller åt kompani eller likställt truppförband upplåten
del av dylikt område.

Schildt hade i ett fall — beträffande Stern — såsom tillrättavisning använt
kommendering till en vaktbefälhavaretjänst utom vanlig ordning. Vaktgöring
finge emellertid icke åläggas som tillrättavisning. Härom kunde hänvisas
till framställningen i ämbetsberättelsen till 1939 års lagtima riksdag
s. 33 f. (jämför ämbetsberättelsen till 1942 års riksdag s. 34 f.). Den tillrättavisning,
som tilldelats Stern, hade alltså varit felaktig. Genom att meddela
densamma hade Schildt gjort sig skyldig till tjänstefel av sådan beskaffenhet,
att militieombudsmannen ansåge sig icke kunna lämna det utan beivran.
Då felet emellertid icke syntes behöva bringas under krigsdomstols prövning,
finge militieombudsmannen anmäla Schildt för sekundchefen, som
torde äga disciplinär bestraffningsrätt över Schildt, för erhållande av tillrättavisning.

Vad härefter anginge åläggandet av anmälningsskyldighet, ville militieombudsmannen
framhålla följande:

Genom kasernområdes- eller kompaniförbud eller liknande tillrättavisning
begränsades den tillrättavisades rörelsefrihet under fritid. Det vore uppenbart,
att den begränsning, som innefattades i tillrättavisningen, bleve ytterligare
skärpt om vederbörande dessutom ålades skyldighet att med vissa
mellanrum anmäla sig för angiven överordnad. Anmälningsskyldigheten
kunde därför komma att verka såsom en med förbudet jämförlig påföljd
med anledning av den begångna förseelsen. Emellertid vore åläggandet av
sådan skyldighet icke någon i strafflagen för krigsmakten medgiven form
för tillrättavisning. Anmälningsskyldighet syntes därför icke böra åläggas i
sådan utsträckning, att den medförde någon väsentlig inskränkning i den
tillrättavisades frihet utöver vad tillrättavisningen innebure, och ej i andra
fall än då särskilda omständigheter föranledde därtill.

* *

Tjänstförrättande sekundchefen anmälde i skrivelse den 31 juli 1944,
att Schildt jämlikt 210 § strafflagen för krigsmakten för oförstånd i tjänsten
tillrättavisats med varning.

15. Uppryckningsövning använd som bestraffning m. m.

I en den 11 november 1943 till militieombudsmannen inkommen skrift
anförde värnpliktige nr 912-15-42 Sven Johansson, 2. kompaniet, Göta trängkår,
bland annat följande:

Under gymnastiklektion den 8 november 1943 hade ett fel begåtts vid uppställningen.
Samtliga i lektionen deltagande hade varit skyldiga därtill, men

endast Johansson hade blivit lidande därför. Fänriken Christer Greiffe hade
nämligen kommenderat Johansson att som straff springa runt gymnastiksalen,
tills han bleve dödstrött, då han skulle anmäla sig för Greiffe. Lektionen
hade varat en timme och knappt tio minuter därav hade gått, när Johansson
börjat språngmarschen. Han hade slutat denna, först då lektionen varit
till ända. Förut hade han varit befriad från språngmarsch på grund av att han
opererats i högra knäet för en meniskskada. Som vittnen åberopade Johansson
fyra namngivna värnpliktiga.

Sedan skriften för utredning översänts till chefen för Göta trängkår inkom
protokoll från förhör med Johansson och Greiffe ävensom med de till vittnen
åberopade personerna.

Vid förhöret vitsordade Johansson riktigheten av sina i anmälningsskriften
intagna uppgifter samt tilläde:

Det hade varit första gången, han haft gymnastik under Greiffes ledning.
Felet, som begåtts av de värnpliktiga, hade bestått däri, att vid kommandoorden
»Öppna leden, marsch! Ettor och tvåor, ryck ut!» vissa värnpliktiga
ryckt ut åt fel håll, varigenom gymnastikavdelningen i dess helhet erhållit
ett med hänsyn till rättningen oordnat och förvridet utseende. Johansson,
vilken stått i första ledet som andre man från vänstra flygeln räknat, hade
därvid blivit utpekad av Greiffe och kritiserad för den felaktiga rörelsen.
Därjämte hade han erhållit följande order: »Ni skall springa gymnastiksalen
lunt och anmäla er, när ni är dödstrött!» Johansson hade därefter sprungit
gymnastiksalen runt i vänstervarv med medelmåttig hastighet under en tidrymd,
som han uppskattade till omkring en halv limme. Under lektionen
hade återstoden av avdelningen varken företagit språngmarsch eller hopp.
Vid lektionens slut och vid Greiffes kommando »Ryck ut, marsch! Uppställning
till bad!» hade Johansson anmält sig för Greiffe och erhållit order, att
även han skulle rycka ut och ställa upp till bad. I maj 1943 hade han av regementsläkaren
Bergstrand opererats för en meniskskada i högra knäet och
legat kvar på garnisonssjukhuset till midsommar. För samma skada hade
han varit sjukskriven i grupp omkring åtta dagar i början av juli 1943. På
grund av skadan hade han varit befriad från och icke deltagit i språngmarsch,
terränglöpning och liknande övningar förrän i mitten av september
månad. Det vore hans uppfattning, att han med säkerhet icke komme att
erhålla framtida men av den honom ålagda språngmarschen.

Greiffe förmälde: Vid ifrågavarande tillfälle hade han för första gången
lett plutonens gymnastik. Han ville icke kategoriskt förneka, att han givit Johansson
en order av det innehåll, denne gjorde gällande. Innan ordern utdelats,
hade Greiffe emellertid minst två gånger under lektionen anmärkt på
Johansson för dennes långsamhet vid utförandet av kommandot »Indelning
lill två!» Greiffe hade saknat kännedom om att Johansson opererats i det ena
knäet för meniskskada. Greiffe uppskattade tiden för språngmarschen lill

20_25 minuter. Slutligen ville Greiffe uttryckligen framhålla, att ordern örn

språngmarsch på intet sätt inneburit eller finge tolkas som något slags straffkommendering
eller straff exercis; språngmarschen hade allenast varit avsedd

4_448748. Militieombudsmannens umbetsberättclse.

som uppryckningsrörelse med anledning av Johanssons tidigare visade långsamhet.

De av Johansson åberopade vittnena vitsordade till alla delar Johanssons
uppgifter rörande vad som förekommit vid gymnastiklektionen.

Uti en den 17 november 1943 till militieombudsmannen inkommen skrift
anförde värnpliktige nr 22-35-41 Georg Lundahl, 2. kompaniet, Göta trängkår,
följande:

Soldatplutonen vid 2. kompaniet hade den 15 november 1943 omkring
klockan 1400 under Greiffes befäl övat exercis II (eldstrid, framryckning).
Lundahl, som varit sjuklig — han hade lidit av luftrörskatarr — och ej tidigare
varit i tillfälle alt inlära den övning, plutonen varit sysselsatt med, hade
varit något tvekande inför uppgiften men dock handlat efter bästa förmåga
och omdöme. Flera gånger hade Greiffe i skarpa ordalag anmärkt på
att Lundahl ej utfört de olika momenten fullt korrekt. Medan Lundahl fortsatt
övningen, hade han anmält för Greiffe, att han ej kunde förflytta sig
snabbare än han gjort, då luftrörskatarren hämmade honom. Greiffe hade
därvid yttrat: »Det är inte så farligt med den.» Sedan Lundahl flera gånger
upprepat övningen efter bästa förmåga men utan att lyckas uppfylla Greiffes
krav, hade Greiffe synts bli förtörnad och yttrat: »Är ni så förbannat dum?»
Samtidigt hade han lossat sin bajonett och slungat den mot Lundahl. Den
skarpa klingan hade fastnat i marken på mycket kort avstånd från dennes
huvud. En radiopatrull på fem man hade bevittnat händelsen.

Skriften översändes till kårchefen med begäran örn utredning. I anledning
därav inkom protokoll från förhör med Lundahl och Greiffe ävensom
med vissa värnpliktiga.

Vid förhöret vidhöll Lundahl de i anmälningsskriften intagna uppgifterna
med följande förtydligande och tillägg: Bajonetten hade icke kastats direkt
mot honom själv utan endast i riktning mot honom. Vid tillfället hade
Greiffe med den blottade bajonetten i handen stått två å tre meter framför
Lundahl. Själv hade Lundahl legat framstupa på marken i skyddsställning
med geväret i omladdningsläge. Bajonetten hade fastnat i marken omkring 75
centimeter från honom. Utan att vara därom tillfrågad ville Lundahl vid
förhöret återtaga sin anmälan till militieombudsmannen, varvid han anförde:
Vid närmare beröring med Greiffe i tjänsten och överhuvud taget efter
senare vunnen kännedom om denne hade Lundahl kommit till den uppfattningen,
att Greiffe visserligen vore mycket häftig och temperamentsfull men
dock i grund och botten snäll och välmenande samt fylld av omsorg örn
truppen och alltid strävande efter dennas bästa. Lundahl hade förstått, att
Greiffe hade lätt för att överila sig. Före händelsen den 15 november 1943
hade Lundahl tjänstgjort vid plutonen i endast omkring åtta dagar. Han
hade nämligen på grund av visad olämplighet för signalutbildning blivit
överförd från 3. till 2. kompaniet.

Greiffe förmälde: Han medgåve, att Lundahls uppgifter i anmälningsskriften
vore riktiga, dock med undantag för vad som uppgivits angående kastandet
av bajonetten. Vid tillfället hade han varit sysselsatt med att instruera

Lundahl rörande tillvägagångssättet vid framryckning under fientlig eld, och
han hade därvid kastat bajonetten mot marken endast i akt och mening att
giva eftertryck åt sina ord, att så att säga »sätta pricken över ket». Någon
avsikt att kasta bajonetten mot Lundahl eller att överhuvud genom kastet
vilja på något sätt hota eller skrämma denne hade Greiffe ej haft. Beträffande
Lundahls luftrörskatarr ville han framhålla, att vid tiden för övningen
nära två månader förflutit, sedan Lundahl blivit friskskriven.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse till kårchefen den 3 mars 1944 följande:

Greiffe hade icke velat förneka, att han under ifrågavarande gymnastiklektion
givit Johansson order örn språngmarsch runt gymnastiksalen, lills
denne blivit dödstrött. Med anledning därav hade Johansson sprungit runt
salen under åtminstone 20 å 25 minuter, varefter lektionen varit slut. Av
utredningen framginge vidare, att Greiffe vid en övning den 15 november
1943 till Lundahl fällt det av denne uppgivna yttrandet ävensom kastat sin
bajonett i riktning mot Lundahl, som legat framstupa på marken i skyddsställning,
varvid bajonetten fastnat i marken omkring 75 centimeter från
Lundahl.

Greiffe hade gjort gällande, att språngmarschen varit avsedd allenast som
en uppryckningsrörelse med anledning av att Johansson tidigare under lektionen
visat sig långsam. Det torde emellertid vara uppenbart, att en uppryckningsövning
för att fylla sitt ändamål icke skulle bedrivas i den omfattningen,
att vederbörande bleve utmattad eller hindrades från att mera deltaga
i pågående lektion. Med hänsyn härtill syntes det uteslutet att uppfatta
språngmarschen annorledes än som en bestraffning eller tillrättavisning
av Johansson för vad denne tidigare under lektionen låtit komma sig till
last. I strafflagen för krigsmakten och dithörande författningar hade noga
angivits, under vilka omständigheter och i vad fonn bestraffningar och tillrättavisningar
finge av militär befattningshavare åläggas. Det vore av största
vikt, att det icke vid sidan därav tillämpades något oreglerat bestraffningseller
tillrättavisningsförfarande. I förevarande fall komme härtill att Greiffe
saknat varje som helst befogenhet att ålägga underlydande straff.

Genom sitt förfarande mot Johansson hade Greiffe visat oförstånd i tjänsten.
Till enahanda förseelse hade Greiffe gjort sig skyldig genom att kasta bajonetten
mot Lundahl. Utredningen gåve därjämte vid handen, att Greiffe
brustit i anständigt uppförande genom olämpligt yttrande till Lundahl. Vad
Greiffe sålunda låtit komma sig till last vore av beskaffenhet att icke böra
undgå beivran. Med hänsyn till omständigheterna syntes förseelserna emellertid
icke vara av beskaffenhet att behöva bringas under krigsdomstols prövning.
Fördenskull funne militieombudsmannen sig kunna inskränka sig till
att för kårchefen, som torde äga disciplinär bestraffningsrätt över Greiffe,
anmäla denne för erhållande av tillrättavisning.

* *

Kårchefen anmälde i skrivelse den 6 mars 1944, att han den 4 mars 1944
jämlikt 210 § strafflagen för krigsmakten tillrättavisat Greiffe med varning
för oförstånd i tjänsten och bristande anständigt uppförande.

10. Åtal mot reservofficer för beordrande av hälsningsövning samt tömning
av avträde såsom bestraffning.

I en den 4 augusti 1944 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 3909-1-42 Tomas Cramér följande:

På eftermiddagen den 2 augusti 1944 hade Cramér i ett angeläget ärende
cyklat till en av sitt kompanis förläggningar. Under vägen, som gått uppför,
hade han haft den översta knappen i vapenrocken uppknäppt och skjortkragen
vikt över kragen på vapenrocken. Vid framkomsten till förläggningen
hade värnpliktige nr 320-67-32 R. Aronsson meddelat, att löjtnanten Erik
Börje Ekdahl önskade tala med Cramér. Sedan Cramér i anledning härav
anmält sig för Ekdahl, hade denne, under uppgift att han mött Cramér på
vägen till förläggningen, i tämligen hånfull ton gjort åtskilliga anmärkningar
på Cramérs klädsel, bland annat genom uttalande av innebörd att Cramér
vore angelägen örn att uppträda som charmör. Anmärkningarna hade gjorts
i närvaro av flera officerare och underofficerare. Dessutom hade åtskilliga
värnpliktiga uppehållit sig ett stycke från Ekdahl och Cramér. Cramér hade
därefter på Ekdahls order fått marschera av och an mellan två ledningsstolpar
och mitt mellan dessa hälsa på Aronsson, som blivit tillsagd att slå
sig ned på marken och röka. En stund efter det Aronsson efterkommit denna
uppmaning hade Ekdahl avlägsnat sig från platsen. Övrigt befäl hade allenast
då och då iakttagit Cramér, men det hade hörts skratt från de närvarande.
Efter 35 minuter hade Ekdahl åter uppenbarat sig och frågat om
Cramér nu kunde »det där». Då Cramér svarat jakande, hade han blivit tillsagd
alt »gå hem». Med anledning av det inträffade anhöll Cramér om utredning
samt, därest så funnes påkallat, om den skyldiges bestraffning.

Sedan skriften översänts lill chefen för Västernorrlands regemente, inkom
denne med protokoll från förhör hållet av kaptenen E. Hedlund.

Ekdahl berättade vid förhöret i huvudsak följande: Cramér hade sedan
slutet av juli 1944 tillhört Ekdahls pluton. Ekdahl hade redan från första
början iakttagit, att Cramér visat sig ytterst ointresserad och ovillig i tjänsten.
Sålunda hade Cramér, då förbandet hållit på att utrustas, utan giltig anledning
varit borta långa stunder. Ekdahl hade vidare flera gånger nödgats
påpeka brister i Cramérs personliga uppträdande Till följd härav hade Ekdahl
varit på det klara med att Cramér varit sämre utbildad än övriga karlar
i förbandet och i behov av särskild övning i vissa detaljer. På eftermiddagen
den 2 augusti 1944 hade Ekdahl mött Cramér på vägen fram till förbandets
förläggningsplats. Cramér, som cyklat, hade haft vapenrocken uppknäppt i
halsen och skjortkragen utfälld över kragen på rocken. Han hade dessutom

icke hälsat på Ekdahl, oaktat han måste ha sett Ekdahl. Vid framkomsten
till förläggningen hade Ekdahl därför sänt bud efter Cramér. Som denne, då
han därefter inställde sig för Ekdahl, haft vapenrocken knäppt på reglementsenligt
sätt, hade Ekdahl låtit honom knäppa upp rocken i halsen och lägga
skjortkragen utanpå rockkragen samt frågat honom, om han ansett sig särskilt
vacker på det viset. Cramér hade därvid påstått, att han icke kände tilt,
att det vöre förbjudet att vara klädd på detta sätt. Som Ekdahl hållit detta
för otroligt, hade han ansett tillfället ytterst lämpligt att ha enskild utbildning
med Cramér i syfte att lära denne att hälsa samt underordna sig förmans
vilja. I anledning härav hade Ekdahl kommenderat Cramér att marschera
fram och tillbaka framför Aronsson och att hälsa på Aronsson varje
gång Cramér passerade denne. Ekdahl hade därvid till en början kontrollerat
Cramér från en plats utanför förbandets expedition, där han och övriga plutonchefer
å förbandet varit sysselsatta med förberedelser till en fälttävlan.
Efter en stund hade Ekdahl visserligen måst begiva sig in på expeditionen,
men han hade medan han uppehållit sig å denna iakttagit Cramér genom ett
fönster i expeditionslokalen. Ekdahl hade avbrutit övningen, då denna pågått
i högst femton minuter. En del värnpliktiga hade uppehållit sig i närheten av
den plats, där hälsningsövningen pågått. Ekdahl hade icke ansett övningen
vara någon form av straffexercis utan hade allenast följt givna föreskrifter
örn utbildning av värnpliktiga, som fordrade särskild övning utom det ordinarie
övningsprogrammet.

Aronsson uppgav: Då han klockan omkring 1900 den 2 augusti 1944 uppehållit
sig utanför expeditionen till sitt förband, hade han fått order av Ekdahl
att hämta Cramér. I anledning härav hade Aronsson uppsökt Cramér och följt
denne till Ekdahl, som sedan Cramér anmält sig beordrat Cramér att öppna
översta knappen på vapenrocken och lägga skjortkragen utanpå kragen till
rocken. Sedan Cramér gjort detta, hade Ekdahl frågat Cramér, örn denne
tyckte, att han vore fin på det sättet. Ekdahl hade fortsatt att tala med Cramér
någon stund, men Aronsson hade icke uppfattat vad samtalet rört sig
örn, då han befunnit sig på något avstånd från Ekdahl och Cramér. Cramér
hade emellertid fått order av Ekdahl alt gå fram och tillbaka framför Aronsson
och hälsa värjo gång Cramér gick förbi Aronsson. Sedan Cramér hälsat en
gång, hade Ekdahl tillsagt Aronsson, att han kunde sätta sig ned på marken
och röka. Som Ekdahl därefter varit upptagen av en del befäl, som uppehållit
sig på platsen, och dessutom varit inne på expeditionen någon stund, hade
Ekdahl icke hela tiden kunnat kontrollera, att Cramér hälsat på sätt han blivit
tillsagd. Hälsningen hade pågått under drygt en halv timme.

Värnpliktige nr 404-67-32 T. Sahlén berättade i huvudsaklig överensstämmelse
med Aronsson samt uppgav tillika, att han befunnit sig utanför kompaniexpeditionen,
då Cramér anmält sig för Ekdahl, och därvid händelsevis
sett på sin klocka, som då varit 1908, samt att Sahlén sett på klockan även
då den ifrågavarande övningen avbrutits och att den då varit 1947.

Fänriken Rune A. Rödén, med vilken fänriken Hemmendorf och sergeanterna
Lennart F. Sjögren och Lagercrantz instämde, uppgåvo bland annat.

att Cramér vid tillfället gått fram och tillbaka och hälsat på Aronsson under
troligen omkring tio minuter.

Hedlund anförde för egen del: Det förefölle som om Ekdahl på grund av
Cramérs uppförande ansett sig höra ha en uppryckningsövning med denne.
Ekdahl hade därvid ingripit omedelbart, vilket i princip torde vara riktigt.
Val av plats kanske icke varit fullt lämplig men annan hade icke stått till
buds, eftersom Ekdahl samtidigt uppehållit sig där i särskild tjänsteförrättning.
Uppgifterna örn den tid, varunder den ifrågavarande övningen pågått,
vore ej fullt överensstämmande. Det ville emellertid synas som om det rört
sig om cirka tio minuter. Det kunde möjligen ifrågasättas, att övningen pågått
något för länge.

1 en den 21 september 1944 till regementschefen översänd instruktion för
åtal mot Ekdahl anförde militieombudsmannen, efter en redogörelse för vad
i ärendet förekommit, följande:

Ekdahl hade uppgivit, att syftet med den ifrågavarande ordern till Cramér
varit att lära denne hälsa och underordna sig förmans vilja. Även om det
vore riktigt, att Cramér underlåtit hälsa på Ekdahl på vägen in till förläggningen,
hade enbart denna omständighet dock näppeligen utgjort grundad
anledning för Ekdahl att anställa särskild hälsningsövning med Cramér. Det
förefölle nämligen knappast sannolikt, att Cramér, som syntes ha varit i militärtjänst
en längre tid, icke kunnat hälsa. I ärendet förekomme ej någon
omständighet som gåve stöd för sådant antagande. Cramérs underlåtenhet
torde i stället vara att tillskriva annan orsak, sannolikt bristande uppmärksamhet.
Under alla förhållanden måste det anses omotiverat att låta övningen
pågå så lång tid, som att döma av utredningen varit fallet. Aronsson
hade sålunda uppgivit att övningen varat drygt en halv timme och denna
uppgift vunne stöd av Sahléns uppgifter i saken. Redan dessa omständigheter
tydde på att avsikten med ordem icke varit den Ekdahl uppgivit. Härtill
komme, att övningen utförts inför en värnpliktig, som fått tillstånd att sälta
sig ned på marken och röka under övningen, samt att Ekdahl icke hela tiden
kontrollerat Cramérs sätt att hälsa. Med hänsyn till de former, varunder övningen
sålunda företagits, finge det anses uppenbart, att den inneburit en
straffkommendering av icke tillåtet slag.

Genom den ifrågavarande ordem hade därför Ekdahl gjort sig skyldig till
tjänstefel. Med hänsyn till vikten av att icke andra former av bestraffning
komme till användning än de i lag medgivna ansåge militieombudsmannen
sig icke kunna underlåta att beivra Ekdahls förfarande. Militieombudsmannen
uppdroge därför åt vederbörande krigsfiskal att vid den krigsdomstol,
under vilken Ekdahl lydde, anhängiggöra och utföra åtal mot Ekdahl för
vad denne enligt det ovan anförda låtit komma sig till last samt därvid yrka
ansvar å honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet.

Till militieombudsmannen inkom regementschefen den 7 oktober 1944 med
en skrift från 37 värnpliktiga, tillhörande samma pluton som Cramér, i vilken
skrift anfördes följande:

Dagen efter det förhör hållits nied Ekdahl i anledning av Cramérs anmälan
till militieombudsmannen mot Ekdahl hade plutonen tjänstgjort som
dagpluton. Sedan de olika grupperna på morgonen erhållit sina uppdrag, hade
Cramér, som kvarhållits till sist, upplysts om att han skulle få ett »specialuppdrag».
Detta hade bestått i att Cramér före andra frukost ensam
skolat tömma avträdet — ett arbete, som tidigare utförts av tre man på heldagsackord.
Enär den trälåda, vari latrinen uppsamlades, varit alltför tung
för att Cramér skulle kunna bära bort densamma utan hjälp, hade tömningen
av lådan måst ske med användande av en liten infanterispade. Innehållet
i lådan hade å spaden burits till en grop, som grävts i närheten av
avträdet. Härvid hade Cramér icke kunnat undvika att komma i beröring
med de illaluktande exkrementema, i vilka fluglarver krälade. En procedur,
som eljest tagit omkring fem minuter, hade på detta sätt dragits ut över en
halvtimme. Tömningen hade noga beskådats av Ekdahl. Sedan Cramér börjat
gräva i träcken, hade hela plutonen erbjudit sig att hjälpa honom. Oaktat
plutonens hjälp skulle ha medfört, att Cramér icke vidare behövt komma
i direkt beröring med träcken, hade Ekdahl avvisat plutonens erbjudande.
Då tiden för andra frukost närmade sig, hade emellertid Ekdahl slutligen
kommenderat en man till hjälp åt Cramér. Arbetet hade därefter slutförts på
ett par minuter. Anmälarna ansåge det uppenbart, att ordern till Cramér
att tömma avträdet varit en ren straffkommendering och föranletts av Cramérs
tidigare anmälan mot Ekdahl. Cramér vore i fråga om kunskaper och
militärt uppträdande fullt jämställd med övriga anmälare.

Vid skriften hade fogats bland annat protokoll från förhör, som hållits i
anledning av innehållet i skriften, ävensom yttrande av Ekdahl.

Cramér uppgav vid förhöret: Han hade vid ifrågavarande tillfälle fått
order att hämta en spade och hade därför frågat fälttrosschefen efter en
stor spade. Då någon sådan icke funnits tillgänglig, hade Cramér av Ekdahl
fått det beskedet, att det ej återstode annat för Cramér än att taga sin egen
spade. Sedan Cramér i anledning härav hämtat sin infanterispade, hade han
begivit sig till avträdet, där han fått order att gräva en grop. Ekdahl hade därefter
avlägsnat sig men återkommit ett par gånger under det grävningen pågått.
Då grävningen varit avslutad, hade Ekdahl tillsagt Cramér att tömma
avträdet. Cramér hade då sökt draga fram latrinlådan, som varit försedd
med handtag för två man, till gropen. Denna hade legat omkring sju meter
från avträdet. Cramér hade emellertid ej orkat med lådan utan varit tvungen
att bära innehållet i denna på spaden fram till gropen. Ekdahl hade hela
tiden uppehållit sig inom synhåll för Cramér och största delen av tiden alldeles
i närheten av avträdet. Cramér hade därför en bestämd känsla av att
Ekdahl sett på hans arbete ända från det grävningen börjat lill dess plutonen
kommit fram till avträdd och erbjudit sig att hjälpa Cramér. Då plutonen
gjort detta erbjudande, hade den fått order företaga vapenvård, varför Cramér
ensam måst fortsätta arbetet. Som Cramér emellertid ännu vid tid för första
frukost haft en del av innehållet i lådan kvar att tömma, hade Ekdahl utsett
en man lill hjälp åt Cramér. Cramér ansåge sig vara satt i särskild klass

av Ekdahl och speciellt förfördelad av denne, emedan Cramér tidigare anmält
Ekdahl för militieombudsmannen.

Av anmälarna berättade följande personer bland annat:

Sahlén: Vid det tillfälle, som åsyftades i anmälningsskriftcn, hade Cramérs
grupp kommenderats att städa utanför matsalen vid förläggningen. Ekdahl
hade emellertid ropat tillbaka Cramér och meddelat, att Cramér skulle få ett
specialarbete. Sahlén hade dock icke hört den order Ekdahl givit Cramér i
samband härmed. Sahlén hade stått och sett på Cramérs arbete med tömningen
av avträdet under cirka fem minuter. Under denna tid hade även Ekdahl åsett
arbetet.

Furiren nr 140-66-33 Bergqvist: Han hade under ett pär minuter stått och
sett på Cramérs arbete med att tömma avträdet. Ekdahl hade efter det Cramér
erhållit sitt uppdrag under minst en kvart instruerat plutonen i handgranatkastning
på en plats, som legat ungefär 75 meter från avträdet och
utom synhåll från detta. Sedan hela plutonen gått fram till avträdet hade
Bergqvist i enlighet med sina kamraters önskan anhållit hos Ekdahl att
plutonen skulle få hjälpa Cramér.

Värnpliktige nr 295-66-29 Vikström: Sedan Bergqvist anhållit att samtliga
karlar i plutonen skulle få hjälpa Cramér, hade de fått order att marschera
till förläggningen.

Värnpliktige nr 525-67-32 Källman: Då plutonen erbjudit sig att hjälpa
Cramér med arbetet, hade detta pågått omkring en timme.

Furiren nr 628-67-28 Larsson: Han hade för sin del åsett Cramérs arbete
med tömningen av avträdet under cirka fem minuter. Ekdahl, som varit närvarande
då plutonen kommit fram till avträdet, hade frågat, huruvida någon
annan önskat bli avdelad till arbetet i Cramérs ställe. Samtliga karlar i plutonen
hade då Täckt upp en hand. Han kände icke till, huruvida det arbete, som
Cramér fått order utföra, tidigare utförts av tre man på heldagsackord. Under
det Cramér sysslat med tömningen av avträdet, hade Ekdahl instruerat
truppen i handgranatkastning. Uppgiften i anmälningsskriften att Ekdahl
hela tiden noga beskådat Cramérs arbete vore därför icke riktig. Det hade varit
Cramér som lämnat nämnda uppgift.

Värnpliktige nr 172-68-36 Ehlin: Han visste med bestämdhet, att Ekdahl
åsett Cramérs arbete endast under den tid plutonen i övrigt uppehållit sig
invid avträdet d. v. s. två till tre minuter. Ehlin ansåge numera, att innehållet
i anmälningsskriften icke vore väl genomtänkt och att vissa meningar i
densamma vore »underliga». Det hade varit Cramér, som bett honom skriva
under anmälningsskriften.

Värnpliktige nr 906-67-31 Lidén: Det heldagsarbete för tre man, som omnämndes
i anmälningsskriften, hade bestått i tömning och städning av avträden.
Han visste emellertid icke, huru omfattande detta arbete varit.

Värnpliktige nr 239-66-34 Hammarström: Det omtalade heldagsackordet
hade avsett tömning av den gamla latrinen vid förläggningen. Han kunde
emellertid icke yttra sig om omfattningen av detta arbete.

Sju av anmälarna uppgåvo vid förhöret, att de icke varit närvarande vid

ifrågavarande tillfälle, utan att de undertecknat anmälningsskriften på grundval
av vad de hört berättas i saken.

Ekdahl anförde: Den ifrågavarande händelsen hade inträffat en förmiddag
— dagen kunde han numera icke närmare erinra sig — då plutonen
skolat avstäda området kring förläggningsplatsen. Samtliga i plutonen hade
erhållit sina olika uppdrag och åt Cramér hade därvid uppdragits att tömma
avträdet. I samband med alt Ekdahl givit Cramér denna order, hade Ekdahl
icke yttrat något örn att det varit fråga om ett »specialuppdrag». Att just
Cramér fått uppdraget, hade icke på något vis berott på att denne förut
anmält Ekdahl för militieombudsmannen utan allenast på att Ekdahl icke
kommenderade dem, som skött sig väl, på ett sämre arbete, utan för sådana
arbeten använde allenast personal, som ej uppträtt väl i tjänsten. Ekdahl
hade dessutom ansett, att det varit tillräckligt att en man smutsade ned
sig på arbetet och att delta mycket väl kunde utföras av en person. Vid
arbetets början hade Cramér fått tillsägelse att hämta en stor spade från
förrådet. På vad sätt Cramér utförde arbetet, hade Ekdahl till en början
icke brytt sig örn. Sedan Cramér upprepade gånger frågat Ekdahl, huru han
skulle bära sig åt, hade emellertid Ekdahl lämnat honom vissa anvisningar
rörande arbetet. Därest någon på plutonen kommit och erbjudit sig att
hjälpa Cramér, skulle Ekdahl icke ha nekat detta, men att plutonen i samlad
trupp förelagt Ekdahl att ändra på givna order, hade Ekdahl ansett liktydigt
med ett angrepp mot honom själv. Då Cramér senare själv anhållit
att få hjälp med arbetet, hade Ekdahl beordrat en man att hjälpa honom.
Sedan Ekdahl givit Cramér order örn arbetet, hade Ekdahl uppehållit sig
på andra platser för att kontrollera annat arbete och hade därför endast
stundtals uppehållit sig hos Cramér för att kontrollera denne. Cramér hade
förefallit mycket ovillig att utföra arbetet och hade förhalat det så mycket
som möjligt. Ekdahl hade bland annat varit sysselsatt med instruktion och
övning i handgranatkastning på en plats, som legat cirka 100 meter från
avträdet och ej synlig från detta. Påståendet i anmälningsskriften att Cramér
i fråga om kunskaper vore jämställd med sina kamrater vore riktigt. I fråga
om militärt uppträdande däremot vore han på grund av sin inställning till
militära förhållanden kamraterna betydligt underlägsen. Ekdahl ansåge, att
den omständigheten att Cramér anmält honom för militieombudsmannen ej
hindrade Ekdahl från att kommendera Cramér till vilken tjänstgöring som
helst, utan att en dylik åtgärd behövde betraktas som straffkommendering.

Efter en redogörelse för den utredning som sålunda företagits i anledning
av den av regementschefen insända anmälningsskriften, anförde militicombudsmannen
i ett den 4 november 1944 dagtecknat tillägg till atalsinstruklionen
av den 21 september 1944:

Dagen efter det förhör hållits i anledning av Cramérs mot Ekdahl riktade
anmälan till militieombudsmannen skulle plutonen avstäda förläggningsområdet.
Ekdahl hade därvid yttrat att Cramér skulle erhålla ett »speciellt uppdrag»
eller ett »specialarbete» och beordrat honom att tömma avträdet. För

ändamålet hade Cramér ej haft annat redskap än en vanlig infanterispade.
Med denna hade han grävt en grop på ett avstånd av omkring sju meter
från avträdet för att lägga latrinen i gropen. På grund av mängden av latrin,
som funnits i en med två handtag försedd trälåda i avträdet, hade Cramér
emellertid icke kunnat ensam flytta lådan till gropen utan måst med
spaden, som vore ganska liten, hämta latrin ur trälådan och gå med vad som
funnits å spaden till gropen. Ekdahl hade åsett att Cramér utfört arbetet på
nämnda sätt, därvid Cramér näppeligen kunnat undgå att smutsa ned sig
med latrinen. De värnpliktiga i plutonen syntes, sedan dem ålagda uppgifter
fullgjorts, samfällt lia erbjudit sig att hjälpa Cramér, men detta hade Ekdahl
avböjt. Först sedan Cramér en god stund hållit på med arbetet och själv
anhållit örn hjälp därmed, hade Ekdahl beordrat en annan värnpliktig att
hjälpa Cramér, varefter arbetet raskt slutförts.

Ehuru av utredningen ej klart framginge på vad sätt arbetet med tömning
av avträdet brukat utföras, vore del uppenbart att arbetet vanligen ej brukat
utföras av en enda person. Örn t. ex. två man avdelats därför torde de ha
kunnat med hjälp av lådans handtag bära lådan från avträdet och direkt
tömma åtminstone största delen av innehållet i en grävd grop. Ekdahl måste
ha insett vilka svårigheter och obehag det måste ha berett Cramér att ensam
utföra arbetet. Med hänsyn bland annat därtill och till vad Ekdahl yttrat
örn att Cramér skulle erhålla ett speciellt uppdrag eller arbete vore militieombudsmannen
närmast böjd för att anse att ordern örn tömmande av avträdet
givits antingen som en vedergällning för det Cramér anmält Ekdahl
till militieombudsmannen eller också som en straffkommendering, emedan
Ekdahl varit uppbragt på Cramér. 1 bådadera fallen måste Ekdahl anses ha
gjort sig skyldig till tjänstefel. I varje fall hade Ekdahl med hänsyn till vad
som förekommit mellan Ekdahl och Cramér och särskilt den sistnämndes anmälan
mot Ekdahl till militieombudsmannen bort låta sig angeläget vara att
vid utövandet av sitt befäl över Cramér icke giva truppen anledning till
misstanke att Cramér vore föremål för personliga hämndåtgärder från Ekdahls
sida. Ordern hade från denna synpunkt varit olämplig och enligt militieombudsmannens
mening inneburit oförstånd i Ekdahls tjänsteutövning.

Vad Ekdahl salunda latit komma sig till last ansåge militieombudsmannen
icke böra undgå laga beivran. Militieombudsmannen uppdroge därför åt
krigsfiskalen att ställa Ekdahl under tilltal jämväl för vad denne enligt vad
nu anförts låtit komma sig till last.

•i -

Målet hänsköts av regementschefen till regementskrigsrälten vid Västernorrlands
regemente. Vederbörande krigsfiskal yrkade vid krigsrätten under
åberopande av innehållet i åtalsinstruktionema ansvar å Ekdahl jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten för oförstånd i tjänsten.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 13 november 1944 och
yttrade därvid:

Ekdahl hade ostridigt den 2 augusti 1944 under tjänstgöring vid ett fältförband
låtit Cramér utföra en hälsningsövning. Även om denna övning föranletts
av att Cramér kort förut avsiktligt underlåtit att hälsa på Ekdahl
och även örn tidslängden för övningen varit väsentligt kortare än vissa värnpliktiga
såsom vittnen intygat, vore likväl övningen enligt krigsrättens bedömande
med hänsyn till vad som blivit upplyst i målet om formerna för
övningens utförande och örn dess varaktighet ävensom örn Ekdahls egna
förehavanden under övningens gång snarare att anse som en obehörig och
olämpligt anordnad straffkommendering än som en skäligen föranledd utbildning.
I följd av vad sålunda anförts funne krigsrätten, att Ekdahl genom
övningen, under de förekomna omständigheterna, gjort sig skyldig till oförstånd
i tjänsten.

Tillika hade Ekdahl den 10 augusti 1944 eller dagen efter förhör rörande
liälsningsövningen beordrat Cramér ensam att verkställa tömning av kompaniets
avträde. Med stöd av vad som i målet förekommit om detta arbetes
beskaffenhet och om omständigheterna vid detsamma funne krigsrätten, att
Ekdahl genom sitt förhållande vid samma tillfälle hade eftersatt den honom
åvilande omtanke om honom underställt manskap samt därigenom visat
oförstånd i tjänsten.

På grund av anförda skäl och med beaktande av Cramérs egna förfaranden
i sin tjänst i den mån upplysning därom framkommit prövade krigsrätten
lagligt döma Ekdahl, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten, för
upprepat oförstånd i tjänsten till disciplinstraff av arrest utan bevakning
åtta dagar.

Ekdahl har anfört besvär över regementskrigsrättens utslag.

Målet är beroende på krigshovrättens prövning.

17. övning i »ålning» å ett av exkrementer osnyggat skogsområde. Tillika
fråga örn olämpligt uppträdande inför trupp.

I en den 15 november 1943 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 695-20-40 Rogebrant och sjutton andra värnpliktiga,
tillhörande 3. plutonen av 2. kompaniet, Göta ingenjörkår, följande:

Kompaniet hade varit förlagt i Ängelholm sedan slutet av oktober 1943,
varvid 1. och 2. plutonerna inkvarterats i den s. k. skofabriken i närheten
av kyrkan samt 3. plutonen, för vilken värnpliktige sergeanten Nils Kylin
vore chef, i två uti Nybroskogen uppförda baracker. Avståndet mellan de
båda förläggningarna vore cirka tio minuters gångväg. Under de första dagarna
hade såsom avträde för 3. plutonen anvisats ett stall, beläget på omkring
200 meters avstånd från barackerna. Då avträdet haft endast en sitt -

plats och följaktligen varit alldeles otillräckligt, hade följden blivit, att personalen
till stor del måst förrätta sina naturbehov i skogen på något avstånd
från barackerna. Den 2 november 1943 hade en latrin iordningställts i skogen
i närheten av barackerna men efter några dagar utdömts och förbjudits av
hälsovårdsnämnden å orten. Därefter hade plutonens personal åter varit
hänvisad till enbart avträdet i stallet med påföljd, att många ånyo måst förrätta
naturbehoven i skogen. Ett par dagar före anmälan till militieombudsmannen
hade visserligen en pissoir uppförts i närheten av barackerna, och
den hade försetts med två som avträdesplatser användbara »burkar». Även
denna anordning hade emellertid givetvis varit otillräcklig. Sedan Kylin den
12 november 1943 råkat trampa i och därigenom upptäcka orenlighet i skogen,
hade han ställt upp plutonen och frågat vilka som varit i skogen och
»tjackat»; de, som gjort så, hade kommenderats stiga åt sidan. Samtliga uppställda
hade då trätt åt sidan. Därefter hade Kylin kommenderat plutonen
att plocka upp och föra bort de papper, som läge bland exkrementen i skogen.
En värnpliktig hade tagit med sig en spade och velat gräva ned exkrementen,
men detta hade förbjudits av Kylin. Sedan papperen plockats bort, hade
Kylin haft exercis med plutonens samtliga fyra grupper, varvid han tagit
en grupp åt gången, å just det område i skogen, där exkrementen legat.
Exercisen hade bestått i ålning samt intagande av liggande skjutställning
bland exkrementen, vilka förorenat händer, uniformer och skodon. Till 1.
gruppen hade Kylin under ålningen bland exkrementen yttrat: »Då ni står
i pluton är ni kaxiga, era djävlar, men när ni får krypa i lite skit mår ni
illa.» Till varje grupp hade Kylin efter avslutad exercis yttrat ungefär följande:
»Skriv ni till militieombudsmannen, så får ni se om ni får någon
hjälp av de där höga gubbarna, som skriver så vackert i tidningarna. Jag
skall nog svara för mig.»

Vid förhör inför militär myndighet uppgåvo nedannämnda personer följande: Värnpliktige

nr 79-50-40 Södergren: Vid uppställningen den 12 november
1943 klockan 1300 hade Kylin frågat vilka som »kackat» i skogen och beordrat
dessa att stiga åt sidan. Därvid hade hela plutonen stigit åt sidan. Kylin
hade därefter givit order örn att allt papper skulle plockas upp. Södergren
hade tagit en spade med sig för att gräva ned exkrementen, men detta hade
förbjudits av Kylin, vilken tagit hand örn spaden. En stund senare hade order
givits örn övning i framryckningssätt, innefattande krypning, ålning och
skyddsställning, grupp efter grupp, i den terräng, där exkrementen funnits.
Luckorna mellan soldaterna hade varit två meter. Kylin hade kontrollerat
varje mans ställning och beordrat vederbörande att hålla något åt höger eller
åt vänster. Enligt Södergrens uppfattning hade detta skett i avsikt att varje
man skulle smutsa ned sig. Själv hade Södergren emellertid icke blivit nedsmutsad.
Vid tillfället hade Kylin yttrat: »Jag har order att vara som en
tyrann och ett lejon mot er».

Värnpliktige nr 494-50-40 Karlsson: Han hade under övningen smutsat ned
händerna med exkrement, som han ej sett i förväg. Då han sedan frågat

Kylin, om han måste krypa igenom sådant, hade denne svarat, att det icke
skulle finnas exkrement i skogen.

Värnpliktige nr 149-22-40 Johansson: Han hade blivit nedsmutsad å händer
och kläder. Hans grupp hade beordrats utföra framryckning i tre olika riktningar.
Då gruppen sökt ändra riktning för att undvika exkrementen, hade
Kylin givit order om att anbefalld riktning skulle hållas.

Rogebrant: Vid övningen med 1. gruppen hade Kylin beordrat en man
att stå upp, taga ett steg åt sidan och lägga sig ned i skyddsställning, varvid
denne kommit att ligga just där exkrementen funnits.

Värnpliktige nr 323-20-40 Boström: Han hade icke deltagit i övningarna
utan i egenskap av bilförare varit sysselsatt med att göra ren den honom
tilldelade bilen. Därvid hade han hört Kylin säga till 4. gruppen: »Ni kan
klaga hos militieombudsmannen. Jag skall nog svara för mig». Vidare hade
han sett flera av de värnpliktiga vara nedsmutsade efter övningen.

Värnpliktige nr 272-22-40 Andersson: Han tillhörde 2. gruppen. När denna
ålat genom granskogen, hade han sett en exkrementhög och sökt komma
vid sidan därav. Kylin, som stått ett par meter från honom, hade emellertid
då beordrat honom att åla mera åt vänster, vilket icke varit den angivna
riktningen. Genom att höja kroppen hade Andersson endast obetydligt
kommit i beröring med orenligheten. Enligt hans mening måste Kylin
ha sett exkrementhögen.

Ett flertal värnpliktiga, som icke själva deltagit i övningarna i fråga, uppgåvo
att de iakttagit, att vissa av deltagarna efter övningen varit nedsmutsade
och sysselsatta med att rengöra uniformerna.

I avgivet yttrande anförde Kylin: Den pluton ur 2. ingenjörkompaniet,
över vilken han satts att vara chef, bestode med få undantag av värnpliktiga
ur 1940 års klass. Under de 65 dagar, plutonen senast fullgjort beredskapstjänst,
hade Kylin i endast 25 dagar disponerat ställföreträdande plutonchef
(vpl furiren Harsten). Såsom gruppchefer hade tjänstgjort tre värnpliktiga
och en fast anställd. Av de värnpliktiga gruppcheferna hade två
tillhört åldersklass 1940, och dessa hade haft mycket svårt att upprätta en
fast disciplin bland sina årskamrater, av vilka en del visat motvilja att underordna
sig gällande bestämmelser för militär tukt och ordning. Särskilt
en värnpliktig, nämligen Rogebrant, hade haft ett dåligt inflytande på andan
inom plutonen. Denne hade i oktober 1943 av fällkrigsrätt ålagts disciplinstraff
av femton dagars vaktarrest för en allvarlig disciplinär förseelse
mot förman, och mycket syntes tyda på, att han varit den drivande kraften
i fråga om den till militieombudsmannen gjorda anmälan. — Plutonen hade
varit förlagd i två tälthyddor, uppförda invid en större skog inom Ängelholms
stadsområde. Manskapet hade blivit anvisat avträde intill en stallbyggnad
omkring 100 meter från förläggningen samt från och med den 2
november 1943, d. v. s. någon dag efter det att förläggningen intagits, även
haft tillgång till latrin i skogen. Kylin hade särskilt framhållit för personalen,
att naturbehov icke finge uträttas i skogen med undantag endast för
användandet av nämnda latrin. Troligen den 8 november hade stadens häl -

sovårdstillsyningsman anmält, att latrinen ej finge användas, varjämte anmärkning
framställts örn att skogen förorenats. Med anledning därav hade
Kylin beordrat vaktchefen att fylla igen latrinen och snygga upp i skogen.
Vid företagen inspektion av vaktens arbete hade han icke funnit något att
anmärka. Dagen efter hälsovårdstillsyningsmannens anmälan och anmärkning
hade genom kompanichefens försorg uppförts ett masonitskjul med
två tunnor, varom Kylin underrättat plutonens manskap. Efter ytterligare
några dagar hade hälsovårdstillsyningsmannen på nytt anmärkt, att skogen
blivit förorenad. Detta hade meddelats Kylin efter övningarnas slut den 11
november av kompanichefen, vilken samtidigt beordrat Kylin att rätta till
förhållandena. Därvid hade Kylin framhållit för kompanichefen, att det förefölle
honom otroligt, att manskapet på nytt förorenat i skogen, eftersom
han upprepade gånger anbefallt, att endast anvisade avträden finge användas.
Följande dag hade plutonens program upptagit bland annat övning i
skjutning och förflyttningssält. Som övningsterräng för den senare grenen
hade Kylin utsett området närmast förläggningen, den s. k. Nybroskogen.
Före övningarnas början hade han inspekterat skogen och funnit ett mindre
antal ställen, där förorening ägt rum. Innan övningarna klockan 1300 igångsatts
— Kylin hade disponerat endast två värnpliktiga underbefäl vid plutonen
— hade han frågat plutonen, vilka som förorenat i skogen med undantag
för latrin och masonitskjul. Till en början hade ingen velat erkänna
förseelsen, men då han påpekat, att några måste vara skyldiga till det skedda,
och tillsagt, att dessa skulle ställa upp vid sidan av plutonen, hade värnpliktige
nr 223-22-40 Larsson stigit ur ledet med yttrandet: »Kom nu, grabbar!»
Härvid hade hela plutonens personal utom befälet följt efter Larsson.
Kylin hade då frågat: »Har någon av er här uppställda icke förorenat i
skogen, undantagandes latrin och masonitskjul?» På denna fråga hade han
icke erhållit något svar. Han hade därefter beordrat plutonen att under
korpralen Mobergs befäl verkställa uppsnyggning av förläggningsområdet
intill 100 meters avstånd från lägerhyddorna. Manskapet hade visat olust
vid utförandet av arbetet, och ett par gånger hade Kylin måst ingripa för
att upprätthålla disciplinen. Vid plutonens förläggning hade vid tillfället
saknats verktyg med undantag för en spade. I skogen hade Kylin tidigare låtit
gräva och ställa i ordning en pissoirgrop. Enär han ansett det bäst att
låta fylla igen gropen för att förebygga ytterligare anmärkningar från hälsovårdsmyndighetens
sida, hade han givit värnpliktige nr 114-50-40 Bengtsson
order att utföra arbetet. Just då hade Södergren passerat förbi bärande
spaden, varvid Kylin tagit spaden från denne och överlämnat den till Bengtsson.
Kylin kunde icke påminna sig att något samtal ägt rum mellan honom
och Södergren, utom möjligen att han sagt, att spaden skulle användas
till att gräva igen pissoirgropen. När gropen fyllts igen, hade Kylin själv använt
spaden för att gräva ned tre exkrementhögar, som legat ungefär 20—
30 meter från lägerhyddorna i omedelbar närhet av den öppna plan, vilken
begagnats som uppställningsplats. Något förbud att gräva ned exkrement
med spaden hade aldrig meddelats av honom. Efter slutad uppsnyggning av

området, vilken tagit ungefär 30 minuter i anspråk, hade Kylin ställt upp
plutonen för övning av grupps och plutons förflyttning i öppen och betäckt
terräng. Övningen hade letts av Moberg i den öppna och av honom själv i
den betäckta terrängen samt utförts gruppvis med grupperna tagna i nummerordning.
För att kunna få överblick över hela plutonens verksamhet
hade Kylin måst välja platsen för övningen i den betäckta terrängen i skogen
relativt nära förläggningen. Han hade dock sökt undvika den terräng,
där han tidigare upptäckt föroreningar. En man ur 1. gruppen — troligtvis
Rogebrant — hade frågat: »Är det bara 1. gruppen, som skall övas i den
här terrängen som straff?» Härtill hade Kylin svarat, att samtliga grupper
skulle genomföra samma övning. Det vore icke med sanningen överensstämmande,
att han till 1. gruppen yttrat: »När ni står i pluton, är ni kaxiga,
men när ni får krypa i litet skit, mår ni illa.» Överhuvud kunde han icke
påminna sig, att han under sin tjänstgöring någon gång använt svordomar
i ärekränkande syfte eller hånfullt tilltal. Övningen hade därefter genomförts
med de återstående tre grupperna. Även dessa hade visat viss olust att
verkställa olika slag av förflyttning i övningsterrängen (skogen), varför Kylin
för varje grupp framhållit att de, om de ansåge sig olämpligt behandlade,
kunde göra anmälan därom lill militieombudsmannen, och att Kylin stöde
för vad han gjort. Anledningen till olusten att öva i terrängen i fråga måste
ha varit, att personalen varit medveten örn att denna varit förorenad. Själv
hade han emellertid icke kunnat upptäcka exkrement på den plats, där övningen
försiggått. Före den 12 november hade ingen som helst anmälan
gjorts till honom örn att tillgången på avträden varit för liten. Tre gånger
dagligen hade plutonen utspisats vid kompaniförläggningen, där god tillgång
på avträden funnits. Hela tiden hade plutonen disponerat avträdet vid
stallet, varjämte tillgång funnits till fältlatrin, resp. masonitskjul (med undantag
för ett dygn). Av anmälningsskriften franninge, att utav Kylin givna
order beträffande uträttandet av naturbehov icke åtlytts av manskapet.
En framställning från Södergren att få yttra sig i saken, hade bifallits av
Kylin. Södergren hade då framhållit, att avträdesmöjlighetema vore för
små, vartill Kylin genmält, att möjligheter funnes vid stallet och i masonitskjulet
samt under matraster och kvällar dessutom vid kompaniet. Nattetid
torde behov av avträde icke ha förelegat annat än i undantagsfall. För att
påvisa manskapets inställning till snygghet, ordning och disciplin ville Kylin
påpeka, alt i samband med uppsnyggningen den 12 november tre stycken
exkrementliögar upptäckts i kanten av den öppna planen omkring 50
meter från gatan (Nybrovägen). Han ville med bestämdhet framhålla, att
den övning, han genomfört den 12 november, icke på något sätt avsett att
utgöra en form av bestraffning för manskapets underlåtenhet att åtlyda
förmans i tjänsten givna befallningar och föreskrifter. Hade han på något
vis förbrutit sig, skulle det ha varit i det avseendet, att han för varje grupp
framhållit, att klagan kunde anföras hos militieombudsmannen, enär ett
sådant yttrande möjligen kunde innebära en anledning till diskussion Eland
manskapet, varigenom missnöje kunde lia spritts.

Kårchefen anförde i avgivet utlåtande:

Ehuru Kylins handlingssätt sannolikt föranletts av en uppriktig strävan att
genom stränga fordringar på ordning inom plutonen förbättra den tidigare
påtalade bristen på disciplin hos vissa delar av manskapet, hade denna strävan
tagit sig uppenbart felaktigt uttryck. Emedan den i anmälan påtalade övningen
i ålning — i och för sig ett onaturligt förflyttningssätt i tät skog —
bättre kunnat utföras på annan plats, torde det vara sannolikt att hela övningen
ordnats såsom en form av »straffexercis». På grund därav borde saken
bli föremål för handläggning vid krigsrätt.

I en den 7 februari 1944 dagtecknad, till chefen för Göta ingenjörkår överlämnad
åtalsinstruktion anförde militieombudsmannen efter en redogörelse
för ärendet:

Av utredningen i målet framginge följande.

Sedan hälsovårdsmyndigheten i Ängelholm anmärkt, att skogen, som gränsade
till plutonens förläggning, blivit förorenad, hade kompanichefen framfört
anmärkningen till Kylin och anmodat denne rätta till förhållandet. Påföljande
dag hade Kylin beordrat manskapet att göra rent uti ifrågavarande område av
skogen. Kylin hade emellertid underlåtit ombesörja att lämpliga redskap varit
tillgängliga; från en värnpliktig hade han tagit en spade, som denne ämnat
använda vid arbetet. Kylins påstående, att han omhändertagit spaden endast
av den anledningen, att han haft behov av den för att fylla igen en pissoirgrop
och därigenom förebygga ytterligare anmärkning från hälsovårdsmyndighetens
sida, förtjänade icke avseende, enär igenfyllningen uppenbarligen icke
kunnat vara så brådskande, att den behövt utföras under den tid av omkring
trettio minuter rengöringen pågått. Trots att Kylin måste ha insett att rengöringen
varit bristfällig, hade han därefter låtit truppen utföra ålning och andra
övningar i liggande ställning bland annat å det område, som varit förorenat.
Utav de berättelser, som lämnats av Södergren, Johansson, Rogebrant och
Andersson, framginge, att Kylins avsikt varit att deltagarna i övningen skulle
komma i beröring med föroreningarna.

Kylins påstående, att övningen icke på något sätt avsetts utgöra bestraffning
för det manskapet underlåtit följa de föreskrifter, som lämnats angående
förrättande av naturbehov, syntes vara till fullo vederlagd av det ovan anförda.
Härtill komme, att ålning enligt kårchefens utlåtande vore ett i och för
sig onaturligt förflyttningssätt i tät skog, varför övningen bättre kunnat utföras
å annan plats. Det torde under sådana omständigheter vara fullständigt
uteslutet att uppfatta densamma annorledes än som en bestraffning eller
tillrättavisning av manskapet för den visade ohörsamheten.

I strafflagen för krigsmakten samt i författningar, som anslöte sig till denna
lag, hade noga angivits under vilka omständigheter och i vad form bestraffningar
och tillrättavisningar finge av militär befattningshavare åläggas. Det
vore av största vikt att det icke vid sidan härav tillämpades något oreglerat
bestraffnings- eller tillrättavisningsförfarande, vare sig av sådana befälhavare,

vilka jämlikt strafflagen för krigsmakten ägde disciplinär bestraffningsrätt,
eller av befäl, vilket såsom i förevarande fall över huvud saknade varje befogenhet
i detta hänseende.

Genom sitt förfarande hade Kylin visat grovt oförstånd i tjänsten. Utredningen
syntes därjämte giva vid handen, att han brustit i anständigt uppförande
genom olämpliga yttranden till truppen. Militieombudsmannen finge
fördenskull uppdraga åt vederbörande åklagare att vid den krigsrätt, varunder
Kylin lydde, ställa denne under tilltal för vad han enligt det ovan anförda
låtit komma sig till last och därvid yrka ansvar å honom enligt lag och
sakens beskaffenhet.

% *

Målet hänsköts av kårchefen till regementskrigsrätten vid Göta ingenjörkår.
Vid krigsrätten anförde vederbörande krigsfiskal: Han såge sig icke i
stånd att styrka, att ifrågavarande övning av Kylin avsetts skola utgöra bestraffning,
ehuru så uppenbarligen måste ha varit fallet. Genom att företaga
övningen på den av exkrementer förorenade marken kring förläggningen
måste Kylin emellertid anses ha gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten. Vidkommande
de olämpliga yttranden, som lades Kylin till last, hade såsom
vittnen i målet hörda personer visserligen icke kunnat intyga, att Kylin uttryckt
sig så som angivarna i anmälningsskriften till militieombudsmannen
påstått, men det stora antalet undertecknare av skriften måste anses giva stöd
för uppfattningen, att Kylin fällt de däri återgivna yttrandena. I anledning
därav yrkades ansvar å Kylin jämväl för bristande i anständigt uppförande.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 9 mars 19H och yttrade
därvid:

I målet vore utrett, att Kylin den 12 november 1943 beordrat manskapet i
den honom underställda plutonen att utföra ålning och andra övningar i liggande
ställning i en skogsterräng i omedelbar närhet till plutonens förläggning,
vilken terräng han vetat vara förorenad av exkrementer, samt att Kylin
vid samma tillfälle till manskapet fällt yttranden av sådant innehåll, att han
därigenom måste anses ha brustit i anständigt uppförande.

På grund härav prövade regementskrigsrätten rättvist döma Kylin, jämlikt
130 och 96 §§ strafflagen för krigsmakten samt 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna
strafflagen, för oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt och bristande i anständigt
uppförande att undergå vaktarrest i fyra dagar.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 27 mars 1944 anmodade militieombudsmannen
ämbetet att i krigshovrätten överklaga regementskrigsrättens
utslag under yrkande, att det Kylin ådömda straffet måtte skärpas.

Målet är beroende på krigshovrättens prövning.

5—H8748. Militieombudsmannens ömhetsberättelse.

18. Förbandschef har, ehuru han insett, att en värnpliktig haft felaktig uppfattning
angående tidslängden av honom meddelad permission, underlåtit
att upplysa den värnpliktige härom samt, sedan den värnpliktige i anledning
härav icke återkommit i rätt tid, meddelat denne tillrättavisning.

I en den 24 augusti 1943 till militieombudsmannen inkommen skrift
anförde värnpliktige nr 429-14-32 Nils G. Berg bland annat:

Den 13 augusti 1943 hade han å förbandets expedition ingivit en permissionsansökan
i avsikt att erhålla permission från den 14 augusti klockan
1500 till och med den 15 samma månad klockan 2400 för vistelse i Alvesta,
cirka fyra timmars tågresa från förbandets uppehållsplats. Genom ett misstag
hade emellertid ansökningen råkat bli felskriven så, att permissionen
sökts till klockan 0000 den 15 augusti eller i realiteten till klockan 2400
den 14 augusti. Ansökningen, som inlämnats i vanlig ordning, hade tillstyrkts
av en såsom chef för förbandets motorverkstad tjänstgörande sergeant
vid namn Nilsson och därefter överlämnats till förbandschefen, löjtnanten
i Frivilliga automobilkåren Paul Strandberg. Efter att ha genomläst
ansökningen hade Strandberg beviljat permissionen och därvid yttrat: »Han
har skrivit fel, men han bör såsom affärsman hålla reda på vad han
skriver samt behöver sig en näsbränna.» Yttrandet hade åhörts av en
furir vid namn Hansson, vilken sedan upprepat det i närvaro av bland
andra värnpliktiga nr 363-1-34 Olsson och nr 340-20-30 Fridh. Sedan Berg
i god tro vistats i Alvesta över veckoslutet och återkommit till förläggningen
den 15 augusti 1943 klockan 2400, hade han påföljande dag fått
kännedom om yttrandet. Därefter hade intet avhörts förrän den 20 samma
månad, då han kallats till expeditionen, varest förutom Strandberg befunnit
sig sergeanten Nilsson och förbandets adjutant, furiren Zellinger. Där
hade Berg fått meddelande om att han på grund av att han icke inställt sig
den 14 augusti i enlighet med permissionssedeln bestraffades med femton
dagars lägerförbud, varvid Strandberg även talat örn eventuell krigsrätt. En
anhållan av Berg om krigsrätt hade emellertid avslagits och samtidigt hade
denne tillfrågats, om han icke vore rädd för att Strandberg skulle ordna det
så, att Berg Hnge stanna kvar såsom depåvakt efter förbandets hempermittering.
Några minuter innan bestraffningsbeslutet delgivits honom, hade
Strandberg frågat Nilsson, om denne hade något »skitjobb» åt Berg på kvällarna,
och då Nilsson sagt sig icke ha något sådant arbete, vänt sig till
Zellinger och frågat, huruvida icke denne hade något, som kunde passa,
till exempel tömning av latrin eller dylikt. Dessa frågor hade hörts av värnpliktige
skrivbiträdet nr 301-14-31 Bäck. Till sist ville Berg tillägga, att
Strandberg vid ett tillfälle någon vecka efter förbandets inkallelse, d. v. s.
i slutet av juli 1943, yttrat: »Den där Berg skall vi klämma åt.» Även detta
yttrande hade hörts av Bäck.

Vid skriften voro fogade av Olsson, Fridh och Bäck under edlig förpliktelse
utfärdade intyg. Olsson och Fridh intygade i dessa, att Hansson den

13 augusti 1943 kommit ut från förbandets expeditionslokal och omtalat, att
Berg ingivit en permissionsansökan, som varit felskriven, samt att Strandberg
med anledning därav yttrat: »Han har skrivit fel, men han bör såsom
affärsman hålla reda på vad han skriver samt behöver sig en näsbränna. »
Bäck å sin sida intygade, att han dels i slutet av juli 1943 hört Strandberg
yttra: »Den där Berg skall vi allt klämma åt», och dels den 20 påföljande
augusti hört Strandberg först fråga Nilsson, om denne ej hade något »skitjobb»
åt Berg på kvällarna, samt då denne sagt sig ej ha sådant arbete,
därefter fråga Zellinger, huruvida icke denne hade något, som kunde passa,
till exempel tömning av latrin eller dylikt.

Därjämte hade vid skriften fogats ifrågavarande permissionsansökan, av
vilken framgick att Berg uppgivit, att han under permissionstiden skulle vistas
i Alvesta.

Sedan handlingarna översänts till befälhavaren för Hälsingborgs försvarsområde
med begäran örn utredning, inkom denne med yttrande av Strandberg.
I yttrandet anförde Strandberg i huvudsak följande:

Av Bergs permissionssedel framginge, att denne anhållit örn permission
från och med den 14 augusti 1943 klockan 1300 till och med den 15 samma
månad klockan 0000. Den sålunda begärda permissionen hade beviljats. I
samband med att Strandberg skrivit under permissionssedeln, vilket skett å
motorverkstadens expedition i närvaro av chefen och ställföreträdande chefen
för motorverkstaden, hade han fällt följande yttrande: »Antagligen har Berg
skrivit fel och menat den 16 augusti klockan 0000, men han skall veta vad
han gör. Den tid, han har begärt, skall han få.» För att intet missförstånd
skolat uppstå, hade datum och tid för permissionens slut understrukits med
rödpenna. Om Strandberg vid tillfället yttrat något örn »näsbränna», så hade
han därmed avsett, att Berg, i och med att han fått just den tid han begärt,
erhållit ett exempel på att han måste vara vaken och medveten örn vad han
gjorde. Vid senare företagen kontroll av permissionerna hade det konstaterats,
att Berg ej infunnit sig i förläggningen den 15 augusti klockan
0000. Vid förhör med Berg hade framhållits, alt förseelsen att icke inställa
sig i rätt tid efter permission vore en allvarlig sak, som kunde leda till
krigsrätt. Härvid hade Berg inflikat: »Ja, låt det då bli krigsrätt!» Berg
hade uppträtt mycket nonchalant och påstridigt under förhöret, varför femton
dagars lägerförbud meddelats honom för oförstånd i tjänsten bestående i
dels frånvaro utan permission och dels olämpligt uppträdande vid förhöret.
Samtidigt hade påpekats för Berg, som de första dagarna i juli månad 1943
erhållit en muntlig varning i närvaro av sina förmän (chefen och ställföreträdande
chefen för motorverkstaden) för brist i militärt skick och bristande
flit i verkstadstjänsten, att han skulle beflita sig örn ett mera militäriskt
sätt och större flit i tjänsten samt all han borde tänka på alt örn vid hempermittering
viss personal måste kvarhållas vid fältdepån, så finge i första hand
sådan personal resa hem, som gjort sig fört jäll t därav genom gott arbete
under den gångna tjänstgöringsperioden. Vid liden för meddelandet av tillrättavisningen
hade Strandberg helt utgått från att Berg varit frånvarande

under söndagen i god tro, men det syntes honom nu kunna ifrågasättas, om
så varit fallet. Det förefölle honom märkligt, att två av Bergs arbetskamrater
å motorverkstaden (intygsskrivarna) haft kännedom örn att permissionssedeln
varit felaktig utan att omnämna detta för Berg i och för anhållan om
rättelse. — Vad anginge yttrandet »Den där Berg skall vi allt klämma åt»,
så hade detta, utbrutet ur sitt sammanhang, tydligen tolkats felaktigt av
Bäck. Vid förbandets organisation hade Berg överförts från annan motorverkstadspluton.
Genom sin brist på disciplin och sin lättja hade Berg utgjort
och utgjorde fortfarande ett problem för motorverkstaden, så mycket
mer som alla olater genom exemplets makt lätt smittade av sig. Behandlingen
av Berg hade därför upprepade gånger diskuterats mellan Strandberg
och cheferna för motorverkstaden. Det vore möjligt, att Bäck under en sådan
diskussion, som ägt rum vid expeditionstältet under förbandets förläggning
i V., hört en del av Strandbergs yttrande till chefen för motorverkstaden,
att om det icke ginge med lämpor, så finge de klämma till Berg och
bestraffa honom. — Beträffande slutligen det av Bäck relaterade samtalet
å förbandsexpeditionen, så vore det riktigt, att Strandberg hos Zellinger och
Nilsson hört efter vilka handräckningsarbeten som normalt behövt utföras;
detta hade skett, för att Strandberg vid en eventuell tillrättavisning med handräckningsarbete
skulle veta, vad som normalt inginge i sådant arbete. Han
ville ärligt erkänna, att han därvid kunde ha använt uttrycket »skitjobb».
Detta samtal hade såsom tidigare framhållits ägt rum å förbandets expedition
i närvaro av chefen för motorverkstaden, kompaniadjutanten och förbandets
expeditionsbiträde, som nu trots sin i viss mån förtroendetjänst (Bäck tjänstgjorde
även som förbandets kompaniassistent) genom indiskretion relaterat
samtalet utanför förbandsexpeditionens väggar. — Under hänvisning till
ovanstående klarläggande anhölle Strandberg, att Bergs skrift lämnades utan
avseende.

Efter redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i en den 5 november 1943 dagtecknad skrivelse till lörsvarsområdesbefälhavaren: Strandberg

hade vidgått, att han insett, att Berg begått ett misstag vid formuleringen
av ifrågavarande permissionsansökan. Det oaktat hade Strandberg
underlåtit att tydligt göra Berg uppmärksam därpå med påföljd, att denne icke
återkommit till förbandet före utgången av den tid, under vilken permission
beviljats honom. Därefter hade Strandberg meddelat Berg tillrättavisning för
—- jämte annan förseelse — frånvaro utan permission. Detta förfarande stöde
i uppenbar strid mot bestämmelsen i tjänstgöringsreglementet för armén,
att befälhavare skulle välvilligt främja deras bästa, som stöde under hans
befäl, samt medelst råd och föreställningar söka förebygga obetänksamhet
och missgrepp. Genom sitt handlingssätt hade Strandberg röjt en anmärkningsvärd
omdömeslöshet och gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten. Vad
Strandberg sålunda låtit komma sig till last vore av den allvarliga beskaffen -

het, att han icke borde undgå laga ansvar därför. Då det å andra sidan icke
syntes militieombudsmannen erforderligt, att saken bringades under domstols
prövning, hade militieombudsmannen ansett sig kunna inskränka sig
till att för försvarsområdesbefälhavaren, som torde äga disciplinär bestraffningsrätt
över Strandberg, anmäla denne för erhållande av disciplinär bestraffning.

* *

I skrivelse den 12 april 1944 anmäldes, att chefen för Skånska trängkåren,
till vilken handlingarna av försvarsområdesbefälhavaren översänts, den 27
november 1943 ålagt Strandberg disciplinstraff av vaktarrest i två dagar för
oförstånd i tjänsten.

Bestraffningsbeslutet har icke överklagats.

19. Åtal mot kapten för felaktig behandling av en till honom ingiven, till
högre chef ställd anmälan mot honom själv (I). Tillika fråga örn felaktigt
förfarande vid registrering av vissa såsom förtroliga betecknade ickehemliga
handlingar (II).

I en till chefen för ett fältförband ställd, den 8 juli 1943 dagtecknad anmälan
anförde värnpliktige nr 304-71-32 S. N. Karlsson bland annat:

Den 5 juli 1943, då Karlsson varit sysselsatt i köket vid barackförvaltningen,
hade han för en stund lämnat arbetsplatsen, varför kaptenen Karl Alfred
Sandberg låtit skicka efter honom. Sedan Karlsson inställt sig hade Sandberg
i mycket brysk och vredgad ton frågat, var Karlsson varit, vilken fråga Karlsson
besvarat sanningsenligt. Sandberg hade beordrat Karlsson att utföra vissa
arbeten samt tillagt, att han satte kocken (värnpliktige nr 439-43-29 Eric
Palmaer) att se till att Karlsson gjorde dessa arbeten, varjämte Sandberg
yttrat: »Hörde ni vad fan jag sa?» Karlsson bade svarat: »Ja, kapten», vilket
han sedan fått upprepa 3—4 gånger, så högt han förmådde. Detta tycktes
emellertid icke ha tillfredsställt Sandberg, som i en alltmer vredgad ton fortsatt:
»Nu är mitt tålamod slut. Är det så att ni inte gör som Palmaer säger,
så får ni burken, eller förresten ni får gå ned till stranden och ta mun full
med småsten och söka överrösta vågorna.» Karlsson ville framhålla, att hans
uppförande vid tillfället på intet vis motiverade de överord och för honom
mycket sårande yttranden, som Sandberg fällt. Karlsson skulle emellertid
icke lia anmält förhållandet, om det varit något enstaka fall, men så vore
dessvärre icke förhållandet. Så gott som dagligen utsattes förbandets personal
för trakasserier från Sandberg, men av fruktan för att bliva utsatt för ytter -

likare obehagligheter från denne, vågade ingen rapportera vad som inträffade.
Det vore därför synnerligen önskvärt, om Sandberg kunde placeras på någon
annan post eller ingripande göras mot honom för vinnande av rättelse.

Enligt en å anmälningsskriften anbragt stämpel inkom den till barackförvaltningen
den 9 juli 1943 och expedierades den 26 i samma månad.

I en den 19 juli 1943 till militieombudsmannen inkommen skrift anhöll
Karlsson om undersökning med anledning därav att hans rapport ännu icke
blivit vidarebefordrad.

Sedan militieombudsmannen hos chefen för förbandet anhållit örn upplysningar,
inkom denne med utredning jämte eget yttrande. Av denna utredning
framgick följande.

Enligt protokoll över ett den 10 juli 1943 av Sandberg i närvaro av en
expeditionslotta och en värnpliktig hållet förhör hade Palmaer lämnat en berättelse
över vad som tilldragit sig vid det tillfälle, som avsåges med Karlssons
anmälan. Palmaer hade därvid uppgivit bland annat, att Sandberg icke använt
någon svordom. I ett tillägg till förhörsprotokollet, dagtecknat den 26 juli
1943 och undertecknat av Palmaer, upptogs: Med anledning av framkommet
påstående från Karlsson, att Palmaer skulle ha underlåtit att medgiva, att
Sandberg svurit, för att Palmaer skulle få resa på tjänstledighet lördagen den
10 juli, vidhölle Palmaer sina i förhörsprotokollet upptagna uppgifter.

Chefen för förbandet upplyste: Då han mottog militieombudsmannens
skrivelse, hade han ännu icke från Sandberg mottagit Karlssons anmälan eller
meddelande om att denna inkommit. Med anledning därav hade han den
26 juli 1943 från Sandberg skriftligen infordrat uppgift, huruvida denna anmälan
inkommit och, om så vore fallet, varför den ej vidarebefordrats. Den
29 juli 1943 hade Sandberg inkommit med svar samt bifogat Karlssons anmälan
jämte vidtagen utredning.

Vid militärt förhör den 6 augusti 1943 berättade Sandberg, att Karlssons
anmälan hade inkommit den 9 juli och avsänts till chefen för förbandet den
26 juli. Vid samma förhör förklarade Karlsson, att han icke med bestämdhet
kunde påstå, att Sandberg vid tillfället yttrat någon svordom. Karlsson
uppgav vidare, att han med anledning av sin anmälan blivit inkallad
till förhör av Sandberg, varvid denne läst upp krigslagarna och meddelat,
att det kunde bliva sex månaders fängelse om Karlsson uppgåve att Sandberg
svurit eller om han icke uppgåve, vem som hjälpt honom att formulera anmälningsskriften,
men att straffet kunde nedgå till permissionsförbud, om
Karlsson uppgåve vem som hjälpt honom. Angående Karlssons sistnämnda
uppgifter anförde Sandberg vid förhöret: I medvetande örn att han icke använt
svordomar, hade han frågat Karlsson, huruvida denne vid kommande
förhör kunde stå för uppgiften om svordomarna, varvid han för Karlsson påpekat
de bestämmelser i strafflagen, som gällde för osanna uppgifter. Vid tillfället
framhöll han för Karlsson, att dennes rapport skulle ingivas oavsett om
Karlsson modifierade den men i så fall jämte bilagt yttrande. Huvudsaken i
förhöret med Karlsson var att få utrett påståendet om svordomen, då Sandberg
icke var övertygad om att detta påstående var gjort av Karlssons egen

drift. För chefen för förbandet kunde det vara av betydelse att få reda på, hur
denna uppgift kommit in i anmälningsskriften.

I skrivelse till förbandschefen den 29 juli 1943 anförde Sandberg bland annat:
Då Sandberg visste med sig, att Karlssons anmälan i väsentliga delar var
oriktig, samt var övertygad om att Karlsson var påverkad från annat håll,
där indisciplinära handlingar kunde tänkas föreligga, samt Karlsson yttrat
sig örn saker, vartill han ej hade befogenhet, ansåg Sandberg det vara hans
skyldighet att i viss utsträckning söka åstadkomma en utredning. Till stöd
för denna ståndpunkt åberopade Sandberg §§ 1 och 6 i militär bestraffningsförordning.
Från och med den 6 till och med den 24 juli var Sandberg sa gott
som oavbrutet sysselsatt ute i baracklägren. På den knappa tid, som fanns
tillgänglig, sökte Sandberg verkställa utredning i ärendet. Den 10 juli hörde
Sandberg Palmaer, och dennes uppgifter nedskrevos i ett koncept, varefter
Palmaer reste på tjänstledighet. Senare fann Sandberg, att han endast i nödfall
ville insända det. Därpå höll Sandberg förhör med Karlsson för att få
dennes anmälan förtydligad och omständigheterna bättre utredda. Sandberg
förklarade därvid, att han inte ville inverka på vad Karlsson önskade uppgiva
i sin anmälan, då den under alla förhållanden komme att insändas i
befintligt skick. Däremot ansåg Sandberg, att om Karlssons mest allvarliga
påstående skulle visa sig vara oriktigt, kunde Karlsson råka illa ut, varför
Sandberg anmodade honom att under några dagar tänka på saken och sedan
för Sandberg omtala, örn han ville göra något tillägg till sin anmälan. Detta
godtog Karlsson. Av olika skäl uppsköt Sandberg anmälningsskriftens vidarebefordran
några dagar. Bland annat ville Sandberg söka lindra komplikationerna
för Karlsson på grund av dennes uppgift att Sandberg svurit. Sandberg
ansåg nämligen, att Karlsson av oförstånd vidhöll uppgifterna, och att
det måste vara någon annan som ville skjuta fram Karlsson. Av denna anledning
ville Sandberg komplettera utredningen. Sandberg hann ej påbörja
utredningen förrän den 20 juli. Han inhämtade bland annat, att anmälningsskriften
förelagts Karlsson för underskrift, sedan den utskrivits av någon annan.
Palmaers tjänstledighet räckte till den 25 juli. Sedan Palmaer återkommit,
hade han bekräftat sina tidigare uppgifter. Sandberg hade anmodat Karlsson
att icke förhasta sig, och sedan Karlsson talat med sergeanten F. Gelhaar,
hade han meddelat, att han inte ville göra något tillägg. Då Karlsson i sin
anmälan påstått, att Sandberg skulle ha trakasserat personalen, önskade
Sandberg givetvis söka utreda, i vad mån detta var uppfattningen bland personalen.
Karlssons anmälan hade vidarebefordrats, innan påstötning därom
gjorts. Sandberg ansåge sig ha haft godtagbara skäl till dröjsmålet. Av utredningen
torde framgå, att Karlssons anmälan översänts omedelbart efter
det att Sandberg haft tillfälle att komplettera den samt givit Karlsson möjlighet
att noga överväga dess riktighet.

I en den 4 februari 1944 lill militärbefälhavaren för VI. militärområdet
överlämnad åtalsinstruktion anförde militieombudsmannen, efter en redogörelse
för utredningen:

Militär bestraffningsförordning upptoge i § 1 vissa föreskrifter rörande angivelse
för militärt brott. Sådan angivelse borde göras genom den felaktiges
kompanichef eller motsvarande chef. Lydde den, mot vilken angivelsen
riktades, närmast under högre befälhavare, borde angivelsen göras genom
denne. Angivelsen befordrades därefter i vanlig tjänsteväg till den befälhavare,
som hade att besluta i ärendet. Därest så funnes påkallat borde
den befälhavare, till vilken angivelsen först inkommit, inhämta de upplysningar
rörande brottet och den angivnes person, som av honom kunde införskaffas,
och därom avgiva skriftlig rapport, som bifogades angivelsen.

Om angivelse för sådan förseelse, som vore av beskaffenhet att målet kunde
behandlas i den för disciplinmål stadgade ordning, meddelades bestämmelser
i 202 § strafflagen för krigsmakten. Enligt denna paragraf skulle, när
angivelse om dylik förseelse gjorts hos den till bestraffningsrättens utövning
behörige befälhavaren, utredning om förseelsen ske vid förhör. Sådant förhör
skulle hållas av denne befälhavare eller, i vissa fall, av den som av
honom förordnats. Vid förhöret skulle målsäganden höras, om han begärde
det, samt den tilltalade lämnas tillfälle att förklara sig. Närmare bestämmelser
rörande förhör enligt 202 § vore meddelade i §§ 3—8 i militär bestraffningsförordning.
I § 6 föreskreves sålunda bland annat, att målsäganden
skulle höras samt förhör hållas med den tilltalade, samt att upplysning
såvitt möjligt borde införskaffas rörande alla omständigheter, som
ägde betydelse för utredning av förseelsens beskaffenhet och prövning av
den tilltalades straffbarhet. — Då angivelse skedde om brott, som icke vore
av beskaffenhet att böra behandlas i den för disciplinmål stadgade ordning,
skulle enligt § 10 i militär bestraffningsförordning vederbörande befälhavare
före målets överlämnande till krigsdomstol föranstalta om nödig utredning.
Vid förhör, som hölles örn sådant brott, skulle de i §§ 3—8 i förordningen
meddelade bestämmelser i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

De av Sandberg åberopade bestämmelserna utgjorde, såsom av det anförda
framginge, ej något stöd för Sandbergs åtgärder att hålla förhör i anledning
av Karlssons anmälan och att fördröja översändandet av anmälningsskriften.
Det kunde framhållas, att då i § 1 i militär bestraffningsförordning viss
befogenhet att inhämta upplysningar tillädes befälhavare, till vilken angivelse
först inkommit, uppenbarligen avsåges befälhavare, under vilken den
angivne lydde. Det hade tillkommit chefen för förbandet att föranstalta om
den utredning, vartill Karlssons anmälan kunnat föranleda. För Sandberg
borde det lia varit uppenbart, att det ej ankommit på honom att utreda ett
brott, som han själv blivit beskylld för, och där förhör främst krävdes beträffande
Sandberg själv. Ett sådant förhör, som det Sandberg höll med
Karlsson, måste enligt sakens natur framstå som försök till påtryckning att
återtaga eller ändra uppgifterna i anmälningsskriften. I detta fall syntes
utredningen dessutom giva vid handen, alt Sandberg genom direkta åtgärder
vid förhöret sökt förmå Karlsson att återtaga vissa uppgifter samt att upplysa,
vem som hjälpt honom att sätta upp skriften. Militieombudsmannen
ansåge således, att Sandberg handlat oriktigt genom det förhör han hållit
med Karlsson.

Det hade ålegat Sandberg att omedelbart befordra Karlssons anmälningsskrift
till förbandschefen. Sandberg hade medgivit, att skriften, som inkommit
den 9 juli 1943, först den 26 i samma månad blivit vidarebefordrad.
Vad Sandberg anfört såsom skäl till dröjsmålet kunde ej godkännas.

Sandbergs förfarande i ovan angivna hänseenden vore av beskaffenhet
att böra beivras. På grund härav finge militieombudsmannen uppdraga åt
vederbörande åklagare att vid behörig domstol väcka och utföra talan mot
Sandberg för vad denne låtit komma sig till last, varvid ansvar borde yrkas
efter lag och sakens beskaffenhet.

* %

Sedan åtalsinstruktionen av militärbefälhavaren överlämnats till befälhavaren
för Morjärvs försvarsområde, hänsköts målet av denne till fältkrigsrätten
vid Morjärvs försvarsområdes stab, där detsamma handlades gemensamt
med ett tidigare vid fältkrigsrätten anhängiggjort mål om ansvar å
Sandberg för vad han i vissa andra hänseenden låtit komma sig till last.
(Jämför nedan återgivna utslag.) Vederbörande krigsfiskal yrkade i anledning
av vad som anförts i militieombudsmannens åtalsinstruktion ansvar
å Sandberg jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för oförstånd i tjänsten.
Sandberg förklarade sig fortfarande vidhålla, att han vid behandlingen av
den av Karlsson ingivna anmälan förfarit riktigt.

Fältkrigsrätten meddelade utslag i målet den 29 mars 1944 samt yttrade
därvid följande:

Vad först anginge de gula korten, så hade visserligen ingen tid varit bestämd,
inom vilken de skulle vara färdigställda, och icke heller någon order
givits om att de skulle tagas i bruk successivt. Emellertid funne fältkrigsrätten
utredningen giva vid handen, att Sandberg ansett korten mindre lämpliga för
sitt ändamål och att han av denna anledning icke ägnat arbetet med kortens
utskrivande den uppmärksamhet, som skäligen kunnat fordras. Sandberg
hade härigenom gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten.

Vidkommande barackerna kunde det icke anses för visst, att Sandberg vid
deras rivning insett, att han handlat mot order. Däremot funne fältkrigsrätten,
att det måste antagas, att Sandberg, då arbetena å tomten i X. påbörjats,
varit medveten örn att viss barack icke borde uppföras. Genom att låta påbörja
uppförandet av denna barack hade Sandberg därför gjort sig skyldig
till försummelse i tjänsten.

Vad beträffade skafferibehållningen framginge visserligen av utredningen,
att Sandberg vid något eller några tillfällen under första hälften av 1943 låtit
undansätta livsmedel, men enär det syntes ha rört sig örn mindre kvantiteter
och Sandberg kunde antagas ha avsett att härigenom bemästra variationer i
utspisningen, funne fältkrigsrätten Sandberg härutinnan icke förfallen till
ansvar. Och Sandberg kunde icke med hänsyn till vad i målet finge anses
utrett angående hans arbetsförhållanden anses ansvarig för att för stor skafferibehållning
funnits vid den inspektion, som intendenten Sundberg verkställt
i augusti 1943.

I målet vore utrett, att Sandberg efter den 10 augusti 1943 och fram till

början av januari 1944 vid ett flertal tillfällen använt sig av militärbrev utan
att vara därtill berättigad. Sandberg hade härigenom gjort sig skyldig till
oförstånd i tjänsten.

Slutligen vore i målet utrett, att Sandberg — sedan Karlsson den 9 juli
1943 till Sandberg överlämnat en till chefen för förbandet ställd, mot Sandberg
riktad anmälan — icke vidarebefordrat anmälan förrän den 26 i samma
månad och först sedan Sandberg själv hållit förhör med Karlsson och
annan person. Sandberg hade härigenom gjort sig skyldig till oförstånd i
tjänsten.

På grund av vad fältkrigsrätten sålunda funnit dömdes Sandberg, jämlikt
33 och 130 §§ strafflagen för krigsmakten samt 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna
strafflagen, för försummelse och oförstånd i tjänsten till disciplinstraff
av arrest utan bevakning i åtta dagar.

Krigsfiskalen har anfört besvär över fältkrigsrättens utslag under yrkande
örn bifall till sina inför fältkrigsrätten framställda ansvarsyrkanden även i
de delar, dessa av fältkrigsrätten lämnats utan bifall.

Även Sandberg har anfört besvär över utslaget.

Målet är beroende på krigshovrättens prövning.

II.

Vid militieombudsmannens behandling av det ärende, för vilket ovan redogjorts,
hade uppmärksammats, att Sandberg vidtagit särskilda åtgärder
för hemlighållande av vissa handlingar däri.

Vid militärt förhör den 6 augusti 1943 uppgav Sandberg, att Karlssons
anmälan införts i diarium H. Av påstämplingen framginge, att skriften den
26 juli 1943 expedierats såsom nr H 14.

Den 28 juli 1943 sände Sandberg till chefen för förbandet en skrivelse
av följande innehåll: Sandberg finge remittera Karlsson till förbandets stab
dels för att Sandberg icke kunde borga för Karlssons politiska åsikter med
hänsyn till placeringen vid gränsen, dels på grund av Karlssons mindre duglighet
och enär Karlsson syntes stå under sergeanten Gelhaars särskilda inflytande
och dels emedan Karlsson lovats s. k. kompanistryk på grund av
sitt uppträdande och Sandberg icke önskade några komplikationer. I ett
tillägg å skrivelsen uppgav Sandberg att ett nytt skäl anmälts, nämligen att
Karlsson sökte trakassera sina kamrater. — Denna skrivelse diariefördes
såsom nr H 15.

Sandbergs yttranden i detta ärende till förbandschefen av den 29 juli
1943 diariefördes såsom nr H 16.

Rörande diarieföringen av dessa handlingar lämnade Sandberg följande
upplysningar: Karlssons anmälan sändes såsom bilaga till en skrivelse av
mer förtrolig karaktär från Sandberg till chefen för förbandet (nr H 14);
sådana skrivelser brukade sedan gammalt införas i diarium H utan att hem -

ligstämplas. Sandbergs nyssnämnda skrivelse nr H 14 hade icke bilagts utredningen.
För enkelhetens skull fick även Karlssons anmälan avgångsnummer
H utan att dock ha blivit överförd till register H. I det öppna dia
riet blev antecknat, att anmälan utgått med skrivelse i register H. Enligt
allmänna anvisningar skulle utgående skrivelser som röra samma sak sammanföras
på ett nummer. Sandberg hade icke sett några bestämmelser, som
skulle kunna förbjuda detta tillvägagångssätt.

Angående Karlsson förekommo i ärendet bland annat följande uppgifter.
Gelhaar berättade vid förhör: Han hade aldrig hört talas om att Karlsson
lovats kompanistryk. Ingen hade beklagat sig över Karlsson, och Gelhaar
ägde ej någon kännedom om att Karlsson skulle ha trakasserat sina kamrater.
Gelhaar hade av Karlsson anmodats örn hjälp med anmälningsskriften,
men han hade förklarat, att han ej ville ha med dessa saker att skaffa.
— Palmaer uppgav, att han ej kände till att Karlsson skulle lia trakasserat
några kamrater eller att han skulle ha lovats kompanistryk. — Sandberg
översände till militieombudsmannen avskrift av ett till Sandberg ställt brev
av den 31 augusti 1943 från en värnpliktig, vari denne uppgav, att han vid
ett tillfälle sagt, att Karlsson skulle haft kompanistryk samt att det blivit
odrägligt bråkigt, sedan Karlsson kommit till barackförvaltningen, emedan
han aldrig aktade på sämjan eller kamratskapet.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i ovannämnda åtalsinstruktion, såvitt rörde denna del av ärendet,
följande:

Enligt 2 § i Kungl. Maj:ts cirkulär den 12 april 1940 med bestämmelser
i fråga om sättet för förvaring m. m. av hemliga handlingar rörande rikets
försvar, skulle hemliga handlingar införas i särskilt diarium (register). Det
läge i sakens natur, att i detta diarium icke skulle införas andra handlingar
än de, som vore hemliga. Att alla handlingar, som icke vöre hemliga, diariefördes
i det öppna (hariet vore påkallat redan för vinnande av god ordning.
En riktig diarieföring vore även av stor betydelse för upprätthållande
av grundsatsen om allmänna handlingars offentlighet. Den offentliga
kontrollen över myndigheters åtgärder förutsatte, att envar lätt skulle kunna
förskaffa sig kännedom om vilka handligar som funnes i ett visst ärende.
Rätten att taga del av offentliga handlingar skulle lätt kunna göras illusorisk,
därest allmänheten undanhölles kännedom örn att en viss handling
inkommit eller utfärdals.

Såväl för lagstiftningen om allmänna handlingars offentlighet som för det
nyssnämnda cirkuläret vöre begreppet förtroliga handlingar okänt. Regeln
vore, att det beträffande varje allmän handling för vederbörande förelåge
antingen en plikt alt hemlighålla den eller en plikt att tillhandahålla den.
Det kunde dock anmärkas, att detta gällde endast i fråga örn allmänna
handlingar och givetvis icke för privata meddelanden Såsom privata meddelanden
torde man emellertid icke kunna behandla skrivelser som avlätes

i tjänsten (jfr justitieombudsmannens ämbetsberättelse 1934 s. 205 samt militieombudsmannens
ämbetsberättelse 1936 s. 22 o. 72). Meddelanden av privat
natur finge givetvis icke införas i tjänstediarierna.

Därest Sandbergs uppgift vore riktig, att skrivelser av förtrolig karaktär
infördes i diarium H (diariet för hemliga handlingar) utan att hemligstämplas,
syntes det föreligga en praxis, som stöde i tydlig strid med lagstiftningen
om allmänna handlingars offentlighet. Handlingar, som vore av hemlig
natur, skulle förses med anteckning därom enligt särskilda föreskrifter; övriga
handlingar finge icke införas i H-diariet.

Vad anginge Sandbergs såsom nr H 14 registrerade skrivelse, vilken icke
bilagts utredningen, saknades möjlighet att bedöma huruvida den bort införas
i H-diariet eller icke. Sandberg syntes dock icke själv vilja göra gällande,
att den varit hemlig. I enlighet med denna uppfattning borde skrivelsen
icke ha registrerats bland de hemliga handlingarna. — Den såsom
H 15 registrerade skrivelsen fran Sandberg till chefen för förbandet syntes
icke innehålla sådana upplysningar, att den kunnat behandlas såsom hemlig.
Sandberg hade ej heller ifrågasatt, att den skulle hemligstämplas. Handlingen
skulle således icke ha införts i H-diariet. — Sandbergs båda under
H 16 registrerade yttranden av den 29 juli 1943 hade icke blivit hemligstämplade
och torde ej heller lia bort hållas hemliga. Dessa yttranden borde
icke ha registrerats i H-diariet.

Sandbergs egna uttalanden syntes antyda, att registreringen av vissa ickeliemliga
skrivelser i H-diariet skett i avsikt att förhindra, att dessa skrivelser
bleve kända utöver en trängre krets. Även örn Sandbergs avsikt icke
varit den angivna, vore det tydligt, att den verkställda registreringen av de
förevarande handlingarna lätt kunnat föranleda, att det för Karlsson och
andra därav intresserade försvårats eller omöjliggjorts att i tid erhålla kännedom
om handlingarna. För Karlsson hade det tydligen varit av vikt att
få taga del av dessa handlingar.

Ehuru Sandberg enligt militieombudsmannens uppfattning förfarit felaktigt
ansåge militieombudsmannen den föreliggande utredningen i denna
del icke böra föranleda ansvarsyrkande.

20 och 21. Underlåtenhet att till vederbörande befälhavare vidarebefordra
en från underlydande inkommen anmälan mot officer, som gjort sig skyldig
till felaktigt uppförande mot vaktpost.

I en till militieombudsmannen den 17 augusti 1943 inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 551-59-31 Georg Larsson bland annat följande:

Vid tvenne fältförband vore cirka 10 procent av manskapet inkallade för
fullgörande av vakttjänst vid de för förbandens räkning upplagda förråden.
Vakterna hade uppdelats så, att vaktstyrkan utgått varannan dag från vartdera
förbandet. Den 8 augusti 1943 hade kaptenen vid trängen Gösta Måns -

son omkring klockan 1150 med sällskap kommit ridande förbi kompaniexpeditionen.
Vaktposten, värnpliktige nr 97-58-29 Persson, hade genom anrop
hejdat dem, då de skolat rida upp å vägen, som löpte genom förläggningsområdet;
Persson hade nämligen icke känt till vilka de vore. Anropet hade ägt
rum i enlighet med föreskrifter i postinstruktionen med geväret riktat mot
Månsson och dennes sällskap. Månsson hade då i häftiga ord farit ut mot
Persson och bland annat frågat, örn denne hade rätt att hejda folk på allmän
väg och därtill en officer. Månsson hade även yttrat: »Ni är ju farlig för den
allmänna säkerheten.» Detta yttrande måste betraktas som en förolämpning
mot Persson. Denne hade upplyst, att han endast handlat i enlighet med
postinstruktionen, enligt vilken det ålåge post att hejda envar, som han ej
igenkände — »det gör detsamma örn det är hög eller låg» — och att envar
måste legitimera sig. På Månssons begäran, att kompanichefen skulle komma
tillstädes, hade Persson tillkallat vaktcliefen. Då denne anlänt, hade Månsson
även mot honom utfarit i häftiga ordalag angående Perssons uppträdande
och i det han pekat på Persson yttrat: »Denne är ju farlig för den allmänna
säkerheten». Vaktchefen hade emellertid meddelat Månsson, att Persson endast
handlat i enlighet med postinstruktionen. Månsson hade då befallt vaktchefen
att springa efter tjänslförrättande kompanichefen, furiren nr 708-67-37 Nydahl, som befunnit sig på den ungefär 400 meter därifrån belägna
kompaniexpeditionen, varvid Månsson sagt ifrån, att det skulle gå fort, ty
han hade bråttom. Efter en stund hade Nydahl infunnit sig. Månsson hade
då icke haft annat att säga denne, än att han icke fått passera och att han
ville visa legitimation. Då Nydahl känt igen Månsson, hade denne och hans
sällskap fått fortsätta. Larsson, vilken vid tillfället tjänstgjort på kompaniexpeditionen
som telefonpost, hade åsett händelseförloppet från den tidpunkt,
då vaktchefen tillkallats. Då Larsson av ordväxlingen mellan Månsson och
vaktchefen kunnat förstå, att Månsson ej känt till postinstruktionen, hade
han hämtat en avskrift av denna och velat lämna den till Månsson. Denne
hade emellertid endast svarat: »Den intresserar mig inte; den kan ni få behålla
för er själv. Jag har inte begärt någon.» Händelsen, som till en del
bevittnats av hela vaktstyrkan, hade bland manskapet skapat stor olust för
vakttjänsten. De strängaste instruktioner hade varit utfärdade rörande tjänsten,
och manskapet hade i order, utfärdad av chefen för bevakningsområdet,
erinrats örn straffet för försummelse i vakttjänst. Befäl och manskap vid
båda förbanden hade sökt ordna vakttjänsten på bästa sätt, och olika signal-
och alarmeringsanordningar hade prövats flera gånger för att allt
skulle fungera så effektivt som möjligt. Vid inspektioner av befäl utsänt från
fältdepås tabén och av bevakningsområdeschefen hade vaktposten fullgjort
sitt uppdrag på berömvärt sätt, vilket erkännande lämnats av de inspekterande.
Inspektion hade senast företagits omkring klockan 0330 samma dag,
ovan nämnda händelse inträffat, och de, som inspekterat, hade riktat endast
den anmärkningen mot postens uppträdande, att denne riktat geväret snell
uppåt i stället för rakt mot dem vid sitt anrop, då de närmade sig poststället.
Samtliga av manskapet vid båda förbanden hade varit eniga örn att nu ifråga -

varande händelse icke skulle få passera opåtalad. En anmälan, undertecknad
av vaklchefen och Persson, hade därför tjänstevägen insänts till chefen för
Norrlands trängkår. Emellertid hade enligt från löjtnanten vid trängen Harald
Folke, tjänstgörande vid fältdepåstaben, inhämtad upplysning anmälan icke
vidarebefordrats från staben och icke föranlett någon åtgärd. Eftersom manskapet
fortfarande hyste den uppfattningen, att händelsen ej borde passera
utan anmärkning, hade Larsson på begäran av det övriga manskapet lovat
föra anmälan vidare och anhölle därför att militieombudsmannen ville till
vederbörande framföra de anmärkningar eller vidtaga de åtgärder, som kunde
anses erforderliga.

Vid skriften fanns fogad bestyrkt avskrift av ovan omförmälda till kårcliefen
ställda anmälan.

Sedan handlingarna översänts till kårchefen med begäran om upplysningar,
inkom denne med protokoll från förhör med Månsson och Nydahl samt kaptenen
K. E. Österberg!! ävensom med yttrande av Folke jämte eget utlåtande.
Av dessa handlingar framgick i huvudsak följande.

Månsson uppgav vid förhöret: Strax före klockan 1200 den 8 augusti 1943
hade han tillsamman med sin fru kommit ridande på en mindre väg, som
ledde förbi ovannämnda kompaniexpedition in på en gårdsplan och fortsatte
förbi en vid gårdsplanen befintlig ladugård in i skogen samt därefter avlägsnade
sig från förläggningsområdet. Han hade många gånger under ett och
ett halvt års tid ridit denna väg, även sedan militärförläggning och förråd
förlagts till trakten. Då han vid nu ifrågavarande tillfälle kommit intill ladugården
och hade skolat vika av in i skogen, hade han bakifrån anropats
av posten, vilken dock måste ha sett honom redan när han befunnit sig omkring
50 meter från den plats, där han blivit anropad, särskilt som han ridit
i skritt. Så snart posten ropat halt, hade Månsson hejdat sin häst och frågat
efter anledningen till anropet. Posten hade begärt legitimation, och då Månsson
skolat lämna sådan, hade posten kommit gående i riktning mot honom
med geväret i färdig-ställning, alltså osäkrat och riktat mot honom. Redan
innan posten börjat gå framåt hade han stuckit fingret i varbygel!!.
Månsson hade frågat posten, örn denne hade rätt att hejda uniformsklädda
personer på allmän väg och därtill en officer. Månsson erinrade sig icke,
om han även yttrat, att posten vore farlig för den allmänna säkerheten, eller
om han fällt yttrandet först senare. Han bestrede bestämt, att han utfarit i
häftiga ordalag; tvärtom hade han varit fullt lugn. Det hade sett ut som örn
posten icke förstått, vad han sagt, och nied anledning därav hade han begärt
att få tala med vaktchefen. Till denne hade Månsson yttrat örn posten: »Denne
man är farlig för den allmänna säkerheten.» Eftersom även vaktchefen
verkat mycket okunnig, hade Månsson begärt att få tala med kompanichefen.
Medan han väntat på denne, hade en man kommit ut från den närbelägna
förläggningen nied ett papper och bett att få lämna det »eftersom
kapten icke tycks känna till vaktinstruktionen». Månsson hade emellertid
avböjt att taga del av handlingen, då han ju väntat på kompanichefen. När
denne, vilken befunnits vara Nydahl, kommit tillstädes, hade Månsson i

vanlig samtalston frågat, om det vore riktigt, att folk hejdades på allmän
väg och att posten finge föra in fingret i varbygel^ då han intoge färdigställning.
Härtill hade Nydahl svarat, att det måtte vara fel. »Det har ej
posten rätt till.» Slutligen hade Månsson begärt att få legitimera sig, vilken
begäran Nydahl emellertid avböjt, under framhållande att han kände igen
Månsson.

Nydahl förmälde: Vid ifrågavarande tillfälle hade han fungerat som tjänsteförrättande
chef för det förband, bestående av en bevakningsstyrka örn
12—19 man, vilket haft till uppgift att bevaka ovannämnda förråd. För bevakningstjänsten
hade gällt en den 3 augusti 1943 av löjtnanten Vistrand utfärdad
order med däri sedermera gjorda ändringar. Enligt ordern hade post
haft att anropa och hejda varje av honom icke med säkerhet igenkänd civil
eller militär person, att därvid intaga färdigställning med vapnet osäkrat och
riktat mot personen i fråga samt att tillkalla vaktchefen för den okändes legitimation.
Månsson hade vid tillfället varit iförd uniform och haft sällskap
med sin hustru. Båda hade varit till häst. Då Nydahl infunnit sig, hade
Månsson berättat, att han blivit hejdad av posten, och frågat om Nydahl utfärdat
instruktion för posten av innehåll, att posten skulle hejda folk genom
att lägga an mot dem. Nydahl hade förklarat, att instruktionen icke utfärdats
av honom, varpå Månsson yttrat: »Se då till, att han icke gör det i
fortsättningen.» Månsson hade därefter erbjudit sig visa legitimation, vilket
Nydahl emellertid avböjt, enär han igenkänt Månsson. Nydahl ansåge, att
posten handlat enligt instruktionen, då han på ifrågavarande plats anropat
och hejdat Månsson ävensom då han osäkrat och riktat vapnet mot denne.
Däremot hade posten icke haft rätt att ha pekfingret i varbygel^ Sedan
Månsson avlägsnat sig, hade Nydahl rekapitulerat händelsen med vaktchefen
och posten, enär han fått intryck av att posten handlat väl burdust mot
Månsson. Därvid hade framkommit, att posten vid intagandet av färdigställning
icke torde ha haft fingret i varbygel^ Detta ansåge Nydahl styrkt
av postens egna ord och vaktchefens uppgift, att posten, då vaktchefen kommit
tillstädes, stått i färdigställning men icke haft fingret i varbygel. Dessutom
hade varje dag bestämmelserna rörande posts uppträdande genomgåtts
med vaktstyrkan under tillsyn av Nydahl eller annat befäl, varvid särskild
vikt lagts vid den detaljen, att post under färdigställning icke finge lia
pekfingret i varbygel^ Persson vore till sin läggning lugn och säker. Det vore
därför föga sannolikt, att han av nervositet tillfälligt infört fingret i varbygel^
särskilt som denna detalj övats så, att vaktens uppträdande i denna del
skedde automatiskt.

Vid förhörsprotokollet fanns fogat ett exemplar av ifrågavarande bcvakningsområdesorder,
av vilken här skulle intagas följande:

7>- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

3. Posttjänst. På förekommen anledning erinras örn, alt post ovillkorligen
skall hejda värjo person (militär (4 civil), som han ej med säkerhet igenkänner,
och begära upplysning örn ärende och kontrollera vederbörandcs legiti -

mationshandlingar (för militär t. ex. id-bricka eller terminslönebok). Därvid
skall vapnet riktas mot personen i fråga och anropning ske i god tid.
Avlämning sker ej till obekant off el uoff.

I tveksamma fall tillkallar posten vaktchefen, vilken antingen själv eller
genom passfri post eskorterar den anropade till den han söker.

Till bevakningsordern hade sedermera utfärdats ett så lydande tillägg:

Utbildning, d) Post skall intaga färdigställning (inget finger i varbygel),
då okänd person nalkas. Post skall icke göra förfrågningar om legitimationshandlingar
och dy], utan tillkalla vaktch. för detta ändamål.

Vid förhöret uppgav Österbergh: Han tjänstgjorde såsom chef för trängkårens
fältdepå och hade i denna sin egenskap haft att i första hand emottaga
Perssons skrift till kårchefen. Skriften hade den 9 augusti 1943 lagts på
österberghs bord, och han hade genast tagit del av densamma. Omedelbart
hade han personligen överlämnat skriften till Folke, som handhaft bevakningstjänsten,
med order att utredning skulle verkställas. Senare samma
dag eller dagen därpå hade Österbergh uppsökts av Månsson, vilken talat örn
vad som passerat och därvid bland annat uttryckt en förmodan, att han
vore utsatt för något slags förföljelseaktion, samt hänvisat till Folke. Denne
hade senare meddelat Österbergh, att det hela vore en sådan bagatell, att
det icke kunde föranleda någon åtgärd. Därav hade österbergh fått det intrycket,
att Folke verkställt utredning, och att ärendet vore utagerat. Österbergh
hade med anledning därav icke vidare sysselsatt sig med saken, särskilt
som han vid tillfället varit överhopad av andra göromål, som tarvat
hans personliga handläggning.

T sitt yttrande anförde Folke: Omkring den 2 augusti 1943 hade han av
österbergh erhållit en till kårchefen ställd anmälan rörande Månsson. Anmälan
hade insänts från visst förband och varit undertecknad av Persson.
Folke hade erhållit uppfattningen, att saken vore av mycket liten betydelse.
Enär anmälan gällt Månsson, hade han visat den för majoren Tingdal. Denne
hade delat Folkes uppfattning. Därefter hade Månsson kommit till Folke
och fått taga del av anmälan. Härvid hade Månsson framhållit, att Persson
vid tillfället haft fingret i varbygeln. Denna uppgift hade varit stridande mot
vad som uppgivits i anmälan. Då uppgift sålunda stått mot uppgift, hade
Folke frågat Månsson, om denne velat att saken skulle ytterligare utredas
för att få klarhet i huruvida Persson haft fingret i varbygeln eller icke. Månsson
hade avböjt vidare utredning. Från förbandet hade gjorts förfrågan, huruvida
anmälan skulle föranleda någon åtgärd. Folke hade meddelat, att så
icke vöre avsikten samt att Månsson haft del av anmälan. Folke hade varit
av den uppfattningen, att anmälan — ehuru ställd till kårchefen — icke varit
av sådan vikt, att särskild föredragning erfordrats, utan att ärendet av honom
kunnat handläggas på befallning.

Kårchefens utlåtande var av i huvudsak följande innehåll: Det syntes
kårchefen vara av vikt, att allt befäl, icke minst officerare, ej mindre obe -

tingat ställde sig till efterrättelse de anvisningar, som utsatta poster i enlighet
med sin instruktion meddelade, än även i sitt förhållande till dessa i övrigt
uppträdde på ett sätt, som vore ägnat att hos posten vidmakthålla och
stärka känslan för ansvar i fråga om posttjänstens utövande. Av handlingarna
i ärendet syntes framgå, att Månsson icke fullt beaktat detta. Det syntes
kårchefen ävenledes vara betydelsefullt, att av underlydande ingivna, till
truppförbandschef ställda rapporter rörande förmäns förhållande i tjänsten
icke utan rapportgivares eller målsägandes medgivande stoppades (undertrycktes)
av mellanvarande tjänsteinstanser. Folke, vilken tjänstgjort såsom
adjutant vid fältdepåstaben, syntes kårchefen därför lia visat mindre gott
omdöme i vad avsåge den befattning, Folke tagit med rapporten. I detta
sammanhang finge framhållas, att Folke varken genom sin tjänstebefattning
eller eljest varit bemyndigad handlägga ärendet »på befallning».

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i särskilda lika lydande skrivelser den 13 mars 1944 till kårchefen
och den 21 i samma månad till chefen för krigshögskolan följande.

I § 1 mom. 26 tjänstgöringsreglementet för armén stadgades bland annat,
att envar inom krigsmakten skulle hörsamma post (skiltvakt), patrull, vakt
och annan för bevakning eller ordningens upprätthållande särskilt utställd
eller utsänd truppavdelning i avseende på allt vad de enligt reglementet eller
särskild befallning hade att i sådan förrättning verkställa eller förhindra.
Enligt utfärdad instruktion ålåg det Persson ovillkorligen att hejda varje
person — militär eller civil — som han ej med säkerhet igenkände, varvid
han skulle rikta sitt gevär mot vederbörande, samt begära upplysning om
dennes ärende. Utredningen gåve vid handen, att Persson följt denna instruktion.
Att han därvid skulle ha överträtt givna föreskrifter genom att ha
fingret i varbygel, då han riktat geväret mot Månsson, hade icke ådagalagts.
Beträffande Månsson vöre utrett, att denne väl åtlytt Perssons anrop
men därefter ifrågasatt Perssons befogenhet att hejda uniformsklädda personer,
i synnerhet örn vederbörande vore officer, ävensom yttrat, att Persson
vore farlig för den allmänna säkerheten.

Som bekant fästes stor vikt vid vakttjänstens noggranna fullgörande; även
smärre förseelser däremot brukade strängt bestraffas. Det vore därför av
synnerlig betydelse, att alla krigsmän utan invändningar ställde sig till efterrättelse
de anvisningar, post lämnade. Särskilt stora anspråk torde böra
ställas på befälets uppträdande. Detta borde vara sådant, att det hos posten
vidmakthölle och stärkte känslan av vakttjänstens betydelse och vikten av
att utfärdade instruktioner noggrant iakttoges.

Härutinnan hade Månsson brustit.

Månssons uppträdande syntes ha innefattat klander mot Persson, i första
hand för att denne hejdat en officer. Av de yttranden, Månsson vid tillfället
fällt, framginge nämligen, att enligt hans förmenande en uniformsklädd person
och i synnerhet en officer icke vore underkastad vaktposts kontroll, i

6 —4/187 48. Militieombudsmannens ämbctsberältelse.

vart fall icke i samma utsträckning som en civil person. Denna uppfattning
vore uppenbart oriktig och vittnade örn en anmärkningsvärd brist på förståelse
för bevakningens ändamål och lämpliga anordnande. Genom att taga
del av postens instruktion, vilken företetts för honom, hade han lätt kunnat
övertyga sig örn huruvida han haft fog för sitt klander. Detta underlät
han emellertid, och genom sitt beteende syntes han ha ingivit såväl Persson
som övriga närvarande den uppfattningen, att han ansåge Persson ha handlat
felaktigt, då denne hejdat honom.

Ehuru anmärkning sålunda kunde riktas mot Månssons uppträdande, funne
militieombudsmannen sig med hänsyn till omständigheterna kunna låta
bero vid den erinran, som innefattades i det anförda.

Rörande den av Persson vid fältdepåexpeditionen ingivna anmälan mot
Månsson vore utrett, att Folke, som av österbergh beordrats verkställa nödig
utredning, rådgjort med majoren Tingdal och låtit Månsson taga del av
anmälan. Sedan Månsson på fråga förklarat sig icke påfordra utredning, huruvida
Persson vid tillfället haft fingret i varbygeln, hade Folke själv handlagt
ärendet och beslutat, att anmälan icke skulle föranleda någon åtgärd.
Till österbergh hade Folke därpå meddelat, att saken vore en sådan bagatell,
att den icke kunde föranleda någon åtgärd, österbergh, som därav fått den
uppfattningen, att Folke verkställt den anbefallda utredningen och att ärendet
varit utagerat, hade därefter icke vidare sysselsatt sig med detsamma.

Uppenbarligen hade varken Österbergh eller Folke ägt fatta beslut om huruvida
den till kårchefen ställda anmälan skulle föranleda någon åtgärd.
Bestämmelsen uti mom. 38 i instruktionen för expeditionstjänsten vid armén
kunde icke åberopas som stöd för Folkes åtgärd att själv avgöra ärendet,
enär bestämmelsen icke innefattade ett delegerande av chefs beslutanderätt
å underordnad befattningshavare utan endast tillstadde att sådan befattningshavare
finge i skriftlig form avfatta och expediera vissa av vederbörande
chef fattade beslut, österbergh hade, oaktat han erhållit kännedom
om ärendets handläggning, icke haft något att erinra mot Folkes förfarande.
I egenskap av fältdepåchef hade österbergh emellertid varit ansvarig för
ärendets riktiga handläggning.

Som kårchefen framhållit i sitt utlåtande vore det synnerligen betydelsefullt
att underordnads till truppförbandschef ställda rapport rörande överordnads
förhållande icke hejdades av befattningshavare, som rapporten hade
att passera. Med hänsyn därtill funne militieombudsmannen sig icke kunna
lämna utan beivran de tjänstefel, österbergh och Folke enligt vad ovan
upptagits gjort sig skyldiga till. Då felen emellertid icke syntes vara av den
beskaffenhet att de behövde bringas under krigsdomstols prövning ansåge
militieombudsmannen sig kunna inskränka sig till att för de befälhavare,
som ägde disciplinär bestraffningsrätt över österbergh och Folke, eller beträffande
österbergh karchefen och i fråga om Folke chefen för krigshögskolan,
anmäla österbergh och Folke för erhållande av disciplinär bestraffning.

* *

I skrivelse den 17 mais 1944 anmälde kårchefen, att han nämnda dag
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten ålagt Österbergh att för försummelse
vid fullgörande av tjänsteplikt undergå disciplinstraff av arrest utan
bevakning i två dagar. Från chefen för krigshögskolan inkom besked, att
Folke den 25 april 1944 av skolchefen jämlikt samma lagrum ålagts att
för oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt undergå arrest utan bevakning
i två dagar.

Bestraffningsbesluten ha icke överklagats.

22. Åtal mot chef för interneringsförläggning för missbruk av tjänstebil,
brottsligt förfarande i samband med den ekonomiska förvaltningen av en
trädgårdsrörelsc samt meddelande av tillrättavisning för brott, som ej varit
att hänföra till mindre förseelse mot militär tukt och ordning.

I en till militieombudsmannen den 3 mars 1942 inkommen skrift anförde
värnpliktige flaggkorpralen nr 25-233-34 Åhrberg bland annat:

Han hade tidigare tjänstgjort vid polska interneringsförläggningen å hjälplogementsfartyget
»Cerberus», som vore förlagt vid Marielunds herrgård i
närheten av Mariefred, men hade numera av fartygschefen, kaptenen Gunnar
von der Burg, uppsagts från sin anställning. Å förläggningen funnes en bensindriven
tjänstebil, som enligt vad Åhrberg förmodade vore avsedd för viktigare
sjuktransporter, men av von der Burg användes för privat bruk. Senast
den 4 februari 1942 hade bilen använts för nöjesåkning till Mariefred
för biografbesök, varvid fru von der Burg samt fänrikarna von Proschwitz
och Nilsson medföljt. Vid ett annat tillfälle hade bilen använts för transport
av en å förläggningen tillverkad barnsäng. — Två värnpliktiga, av vilka
den ene varit berusad, när han gått för att avlösa post men efter en kort
stund återvänt till förläggningen, och den andre begärt men blivit nekad
permission för resa till Mariefred och detta till trots rest till Mariefred och
köpt sprit, hade av von der Burg endast tillrättavisats med varning.

Med anledning av Almbergs anmälan verkställdes utredning, därvid bland
annat av byråchefen vid militieombudsmansexpeditionen hölls förhör i Mariefred
med von der Burg jämte andra personer. Vid utredningen framkom
även vissa anmärkningsvärda förhållanden beträffande von der Burgs ekonomiska
förvaltning av en trädgårdsrörelse.

Av utredningen framgick följande.

I. Missbruk av tjänstebil.

a) I ett hos militieombudsmannen tidigare anhängigt ärende hade målaren
Arne Poijes, Henriksnäs, Fågelbro, vid besök å militieombudsmansexpeditionen
i mars 1941 anfört bland annat följande:

För inspektionsresor och sjuktransporter hade en bensindriven personbil
stått till förbandets förfogande. Bilen, som tillhörde von der Burg, hade emellertid
använts endast av honom själv och nästan uteslutande för privata ändamål.
En gång hade sålunda von der Burg och hans hustru, då de skolat
deltaga i en middag i förläggningens officersmäss, kommit åkande dit i bilen.

Efter verkställd utredning i nämnda ärende förklarade militieombudsmannen
genom beslut den 12 juli 1941 att han i denna del icke företoge vidare
åtgärd.

von der Burg anförde vid förhör å förläggningen den 19 januari 1943: Beträffande
Poijes’ anmälan till militieombudsmannen ville von der Burg hänvisa
till vad som förekommit i det då anhängiga ärendet. Anmälan hade ju
icke föranlett någon militieombudsmannens åtgärd. Det vore emellertid säkert
riktigt att von der Burg och hans fru vid ett tillfälle kommit till mässen
med bilen; körningen hade emellertid i första hand utförts för att hämta
bensin eller för att kontrollera hjultrycket å däcken.

b) Fru Sigrid Dagmar Kristina Lindkvist, Hagalund, hördes genom polisens
försorg och uppgav därvid bland annat: I samband med att fru von der Burg
varit i grossess våren och försommaren 1941 hade von der Burg skjutsat henne
vid flera tillfällen till förläggningen, där hon brukade äta.

von der Burg anförde vid förhör: Fru Lindkvists uppgift att von der Burg
under våren och försommaren 1941 vid flera tillfällen skjutsat fru von der
Burg till förläggningen, där hon brukade äta, vore oriktig. Efter Poijes’ anmälan
hade fru von der Burg överhuvud taget icke ätit på förläggningen, och
efter den tiden hade hon icke heller åkt bil dit. Dessförinnan hade hon väl
ett par gånger i veckan ätit på förläggningen, men hon hade nästan alltid
färdats dit på skidor, vilket hon gjort ända tills hon slutat äta där. Endast
några enstaka gånger hade hon följt med von der Burg i bilen till förläggningen;
detta hade icke skett i andra fall än då von der Burg skulle hämta
bensin eller pröva hjultrycket, von der Burg ansåge det vara av viss betydelse
att fru von der Burg ibland medföljde bilen, så att hon kunde utbildas till
»reservförare». »I alla fall skulle hon kunna meddela en annan förare små
detaljer och finesser på bilen.»

c) Från landsfogden i Södermanlands län hade översänts handlingar med
anledning av en av stationskarlen Nils Bertil Djärv i Läggesta gjord polisanmälan
mot von der Burg på grund av att denne gjort sig skyldig till missbruk
av tjänstebil. I sin anmälan hade Djärv uppgivit att von der Burg den 24
mars 1942 färdats med bilen från Bergåsa den omkring två kilometer långa
vägen till Läggesta station, varvid fru von der Burg och deras barn medföljt
som passagerare, von der Burg hade efter ankomsten till stationen återvänt
till Bergåsa men därefter återkommit med bilen till Läggesta för att även han
medfölja till Stockholm. Resan hade företagits som tjänsteresa.

von der Burg uppgav vid polisförhör: Ifrågavarande dag hade han haft att
på kallelse av befälhavaren för Ostkustens marindistrikt i tjänsteärende resa
till Stockholm. Hans hustru och 8 månader gamla barn skulle resa med
samma tåg. I anledning av att bilen stått stilla i garaget de närmast föregåen -

de 10 dagarna och kylan var stark, hade han förenat det nödvändiga behovet
av att använda ifrågavarande bil och att samtidigt därmed få skjuts för
sin familj och sitt bagage. Sedan han lämnat familjen å stationen, hade han
fört bilen tillbaka till Bergåsa för att ställa in den i garaget. Han hade därefter
avsett att per skidor begiva sig till järnvägsstationen. Då han med bilen kommit
till avtagsvägen till Bergåsa, hade han måst hålla rätt god fart för att forcera en
snöplogvall, som uppstått vid plogning av stora landsvägen. Detta hade misslyckats,
och bilen hade på grund av alt den för tillfället saknade snökedjor
slirat förbi avtagsvägen. Efter flera försök, varvid bilens hjul endast slirat
runt å den hala vägbanan, hade tiden gått, och han hade för att hinna med
tåget måst färdas tillbaka till järnvägsstationen med bilen, där han parkerat
densamma. Vid återkomsten samma dag med tåg hade han fört hem bilen
till Bergåsa.

Efter att ha tagit del av den utredning som förebragts med anledning av
Djärvs anmälan fann landsfiskalen i Strängnäs distrikt icke skäl vidtaga
några ytterligare åtgärder.

Det tillfälle som avsågs med Djärvs anmälan var även föremål för uppmärksamhet
i förevarande ärende. Fru Eva Klingspor i Mariefred uppgav
sålunda vid besök å militieombudsmansexpeditionen: Hon hade hört talas
om ett tillfälle då makarna von der Burg kommit till stationen med bilen,
varvid en »kalfaktor» tjänstgjort som chaufför. Vid framkomsten till stationen
hade det upptäckts att någon av makarna glömt sina galoscher, varför
»kalfaktorn» fått resa tillbaka med bilen till Bergåsa och hämta galoscherna.

Djärv uppgav vid förhör inför landsfogden: En dag troligen under våren
1942 hade makarna von der Burg med tjänstebilen kommit till Läggesta
station. Biljetter hade där köpts för färd till Stockholm, von der Burg hade
före avresan med bilen farit hem och hämtat hustruns pampuscher, som hon
glömt. Sedan han återkommit lill stationen, hade makarna avrest. Bilen
hade stått kvar utanför stationshuset tills makarna under aftonen återvänt.

von der Burg anförde vid förhör: I fråga örn Djärvs anmälan hänvisade
von der Burg till sin berättelse vid polisförhör. Djärvs påstående vid förhöret
inför landsfogden att von der Burg efter framkomsten till Läggesta station
återvänt hem för att hämta hustruns pampuscher saknade all grund, von der
Burg ville tillägga alt bilen alltid, då den icke användes, vore garagerad å
Bergåsa, emedan där funnes varmgarage; sådant funnes icke vid förläggningen.

d) I ett av redaktören K. Hilding Källén avgivet intyg uppgavs bland annat:
Den 2 mars 1942 hade han befunnit sig på kontoret på Firma Nyttovaror
(Hedlandet, Läggesta). Bland de närvarande hade von der Burgs privata
bensinförbrukning kommit på tal och i samband med detta hade firmans
innehavare, fabrikören Tage Lindström, berättat följande: Han hade vid ett
tillfälle, en lördag i juli eller början av augusti varit inbjuden till middag på
Kvartinge gård jämte ett flertal andra personer. Till denna middag infann
sig också von der Burg jämte hans maka i den bil, som stöde till förfogande

vid förläggningen. Bland de närvarande väckte det uppmärksamhet, att von
der Burg kunde disponera den bensindrivna bilen för privata ändamål, varvid
anmärkningar gjordes man och man emellan över att förbrukningen av
denna vara, som belagts med så restriktiva bestämmelser, kunde ske för att
komma till en bjudning -—- i all synnerhet som gengasdrivna droskfordon
funnes på trakten.

von der Burg anförde vid förhör: Då von der Burg i juli eller augusti
1941 i sällskap med Nilsson besökt Kvartinge gård hade det skett för överläggningar
med inspektoren Stig Karlberg om arbete för polackerna på
Kvartinge. Dessutom skulle de bese några får som von der Burg tänkt inköpa
för förläggningens räkning, von der Burg hade tänkt låta fåren beta
på gräsmattorna på Bergåsa och att i händelse av åtstramat försörjningsläge
använda köttet på förläggningen. Anledningen till att Nilsson följt
med hade varit att han vore förtrogen med lantbruk. Även fru von der Burg
hade varit med. Vid tillfället hade Nilsson och makarna von der Burg av
Karlberg blivit bjudna på middag, von der Burg mindes icke om han redan
tidigare blivit underrättad om att de skulle bli bjudna på middag. Att
bilen använts vid tillfället hade också berott på att den icke blivit körd på
ganska länge.

Vid samma förhör uppgav Nilsson: Han hade börjat tjänstgöra på förläggningen
den 28 juni 1941. Sommaren 1941 hade Nilsson vid ett tillfälle
tillsammans med makarna von der Burg varit på Kvartinge gård för att se
på får som skulle köpas. De hade där blivit bjudna på middag. Nilsson
trodde att de blivit bjudna till middagen redan innan de farit hemifrån,
men Nilsson kunde ej erinra sig huru härmed förhölle sig. Möjligt vöre att
Karlberg, som de tidigare talat med om fåren, ehuru det då icke blivit något
köp av, ringt till von der Burg och bjudit på middag, varvid han nämnt
att de samtidigt kunde se på fåren. Senare hade von der Burg också köpt
ett får för förläggningens räkning.

e) I en till militieombudsmansexpeditionen i avskrift ingiven, till dåvarande
befälhavande amiralen i Ostkustens marindistrikt viceamiralen Cl. O.
Lindsström ställd skrivelse anförde von der Burg bland annat: Man behövde
inte vara motorman för att inse, att en bil, som endast i undantagsfall vore
i bruk, särskilt vintertiden, då temperaturen understundom sjönke till —36°,
måste köras med jämna mellanrum för att kunna vara körklar och icke
förstöras. Vid det i anmälan till militieombudsmannen åberopade fallet den
4 februari 1942 gjordes ingen körning till biografen men väl till ett verkstadsgarage
i Mariefred, där von der Burg finge disponera plats i eller utanför
garaget. Han kunde icke finna, att någons rätt genom detta blivit äventyrad.

Vid förhör tilläde von der Burg: Färden med bilen den 4 februari 1942
till Mariefred hade varit en »motionstur», som företagits för att bilen alltid
skulle vara startklar. Anledningen till att fru von der Burg och Nilsson
eller von Proschwitz — båda de sistnämnda hade icke varit med — medföljt
bilen hade varit att von der Burg hade instruktioner om att bakaxel -

systemet med jämna mellanrum skulle tyngas ned. Om så icke skedde, kunde
man riskera att systemet icke fungerade. Anledningen till att bilen i
Mariefred parkerats utanför verkstaden hade varit att verkstadens ägare
upplåtit plats för bilen där. Vid tillfället hade biografen besökts.

Nilsson berättade vid samma förhör: Vid ett tillfälle under vintern 1942
— möjligt vore att det varit i februari 1942 — hade von Proschwitz och
Nilsson ringt till von der Burg och frågat örn det mötte något hinder att
båda avlägsnade sig från förläggningen för att gå på biograf i Mariefred,
von der Burg hade då nämnt att han och hans fru också tänkt gå på biografen
och hade föreslagit att von Proschwitz och Nilsson skulle följa med
makarna i bilen. Huvudsyftet med bilturen — i varje fall för von Proschwitz’
och Nilssons del — hade nog varit att gå på biografen, von der Burg
hade emellertid också nämnt något örn att han behövde köra med bilen för
att hålla den klar. Vid framkomsten lill Mariefred hade bilen ställts utanför
en verkstad, varefter hela sällskapet gått på biografen. Nilsson ville såsom
sin mening framhålla att det säkerligen vore nödvändigt att »motionsköra»
bilen; sådan körning borde emellertid icke kombineras »med privata syften».

f) Vid förhör uppgav von der Burg: Barnsängen hade medtagits vid ett
tillfälle, då von der Burg skulle hämta bensin vid bensinstationen i omedelbar
närhet av förläggningen. Barnsängen hade tillverkats av von der Burg
men hade limmats av en timmerman på förläggningen.

I ett senare yttrande till militieombudsmannen anförde von der Burg ytterligare
bland annat följande: I fråga om bilens skötsel hade von der Burg
följt anvisningarna i en instruktion som utfärdats av generalagenten för
märket ifråga, Fallai Aktiebolag, Stockholm. De kontrollkörningar som von
der Burg i enlighet med anvisningarna företagit hade kombinerats med uppdrag
för bilen och dess skötsel, såsom verkstadsbesök och service. Därjämte
hade von der Burg ansett sig icke blott berättigad utan även i viss mån förpliktigad
att vid kontrollkörningarna utnyttja bilen för eventuellt förekommande
transporter, till vilkas utförande eljest måst anlitas trafikbil, enär
ingen annan bil vore tilldelad förläggningen.

II. Oriktigt förfarande i samband med den ekonomiska förvaltningen av

en trädgårdsrörelse.

Vid förhör (å förläggningen den 18 januari 1943) uppgav von der Burg:
Två rum å egendomen Bergåsa i Mariefred förhyrdes av kronan såsom bostad
åt von der Burg. Hyran inbetalades av von der Burg i egenskap av
krigskassamyndighet, von der Burg hade flyttat in å Bergåsa i januari 1941.
Trädgården inginge icke i hyresavtalet. Våren 1941 hade von der Burg av advokaten
Ingemar Ullman i Stockholm, vilken vore ombud för ägaren, utverkat
att få bruka trädgården, vilken då befunnit sig i ett förfallet skick. Trädgården
hade en yta örn c:a två tunnland och innehölle omkring 400 äppel -

träd; några andra fruktträd funnos icke i trädgården. Äppelträden voro
gamla och bure icke mycket frukt. Av ett kortsystem från år 1938 framginge
att träden det året icke burit någon frukt alls. Anledningen till att von der
Burg övertagit trädgården hade varit att han ansett det vara sin skyldighet
att tillse att trädgården icke finge förfalla. Särskilt under tider som de nuvarande
vore det ju angeläget att ingen jord finge ligga under vanhävd utan
att allt komme folkförsörjningen till godo. Det hade aldrig varit hans avsikt
att utnyttja trädgården till egen fördel. Redan från början hade han
»drivit rörelsen ur ideell synpunkt». Vid varje nyinryökning hade han meddelat
manskapet att avkastningen av trädgården skulle komma förläggningen
till godo »mot erforderlig arbetsinsats». År 1941 hade, sedan erforderlig
mängd bär, frukt och potatis undantagits för von der Burgs hushåll, återstoden
sålts och behållningen inlevererats till marketenterikassan, varefter
den utbetalts till manskapet i form av gratifikationer; furirerna hade icke fått
någon del av dessa gratifikationer. Även år 1942 hade en mindre del av avkastningen
gått till von der Burgs hushåll. En stor del av kvalitetsfrukten
hade skänkts till några av förläggningens gynnare. Därjämte hade manskapet,
både svenskar och polacker, fått del av frukten. Återstoden hade sålts.
I motsats mot vad fallet varit år 1941 hade år 1942 behållningen icke direkt
inlevererats till marketenterikassan. Då von der Burg icke velat »utsätta
sig för risken av förhandslöften», hade han nämligen nu velat övertaga
försäljningen »i egen regi». Därmed hade även vunnits den fördelen
att polackerna kunde få del i vinsten. Han hade nämligen icke heller med
detta arrangemang haft för avsikt att behålla någon del av vad som inflöte
genom försäljningen för egen del.

von der Burg överlämnade vid förhöret en så lydande handling:

»Översikt rörande utbytet av trädgårdsskötseln vid Bergåsa, då manskap
från Marielund medverkat.

Under 19A1.

Inkomster. Utgifter.

Sålt produkter............. kr. 516 Omkostnader............. kr. 168

_ Behållning................ > 348

Summa kr. 516 Summa kr. 516

Av behållningen är kr 333 utbetalt i gratifikationer.

Under 19U2.

Inkomster. Utgifter, r

Sålt produkter............. kr. 594 Omkostnader............. kr. 50

Ersättning till manskapet.. » 240

__Behållning............... » 304

Summa kr. 594 Summa kr. 594»

Vidare företeddes av von der Burg en den 29 december 1942 daterad skrivelse
från befälhavande amiralen i Ostkustens marindistrikt till von der

Burg, i vilken skrivelse det hette bland annat: »Om trädgårdsskötsel drives
för marketenteriets räkning skall detsamma äga fullständig kontroll däröver
och det ekonomiska resultatet vara underkastat revision på sätt, som i övrigt
gäller för marketenteri. Torgförsäljning genom militärpersonal får icke äga
rum.»

von der Burg anförde ytterligare: Av behållningen för år 1942 hade von
der Burg tänkt att 200 kronor skulle användas för fritidsunderhållning åt det
svenska manskapet och 100 kronor för samma ändamål åt det polska manskapet.
Av de för det svenska manskapet avsedda medlen vore omkring 100
kronor redan utbetalade. Återstoden liksom medlen för polackerna stöde till
marinpastorns förfogande i mån av behov.

Marinpastorn Hans Nyberg berättade vid förhör: Han vore revisor för
marketenterikassan. von der Burg hade sagt att om något oförutsett behov av
pengar skulle yppa sig för sysselsättningen av polska eller svenska manskapet,
så skulle Nyberg vända sig till von der Burg, som härför hade medel disponibla
från trädgården, vilka egentligen vore hans privata men som skulle
användas för dylikt ändamål, von der Burg hade använt uttrycket »då kan
jag gå emellan». Först den 18 januari 1943 hade von der Burg nämnt en
fixerad summa som skulle användas för detta ändamål; för svenska manskapet
skulle utgå 200 kronor och för polska manskapet 100 kronor. I dessa
belopp skulle ingå vad som redan utbetalats. Det skulle ha varit mera ordning
och reda, om medlen direkt influtit till marketenterikassan. I så fall hade
det icke heller blivit så mycket irritation bland manskapet som det nu uppstått.
Nyberg hade ingen egen uppfattning örn storleken av inkomsten från år
1942 men tyckte nog att summan verkade »en aning låg». Såvitt Nyberg
visste funnes det ingen möjlighet att kontrollera beloppet.

Åtskilliga under utredningen hörda personer berättade att von der Burg
såväl 1941 som 1942 för skötseln av trädgården så gott som uteslutande använt
värnpliktiga.

Härom uppgav von der Burg vid förhör: Eftersom von der Burg icke haft
annan arbetskraft till sitt förfogande, hade han använt sin uppassare att
arbeta i trädgården. Han hänvisade härutinnan till reglemente för marinen
del II § 83 mom. 5 i). Han ansåge sig vara i sin fulla rätt att till trädgårdsarbete
använda den uppassare som han enligt nämnda bestämmelse
ägde disponera för eget behov. Uppassarens arbete med trädgården hade
bestått i bland annat skötseln av drivbänkar, krattning av gångar och klippning
av gräsmattor. Under år 1941 hade en värnpliktig vid namn Ågren varit
uppassare åt von der Burg och därunder arbetat i trädgården. När Ågren
varit ledig, hade en annan värnpliktig, Martell, trätt in i hans ställe, och när
Ågren varit i behov av hjälp, hade han fått sådan av Martell. Någon ytterligare
uppassare hade von der Burg icke haft under år 1941 annat än möjligen
efter Ågrens avgång ur tjänsten. Under år 1942 hade en värnpliktig
Fahlström varit uppassare under tiden april—juli och därvid arbetat i trädgården,
dock ej stadigvarande. I början av april hade Fahlström tillfälligt
biträtts av en värnpliktig vid nanni Blom. Omkring den 1 juni hade von

der Burg tänkt att avlösa Fahlström såsom uppassare och i stället insätta en
värnpliktig Sandquist, vilken vöre kunnig i Brädgårdsarbete. Till en början
hade Sandquist arbetat tillsammans med Fahlström men hade sedan helt
övertagit arbetet utom vid enstaka tillfällen, då han fortfarande biträtts av
Fahlström. Sandquist hade arbetat stadigt i trädgården till den 1 september,
då han avlösts av en annan värnpliktig Kihlman. I september och oktober
hade Sandquist icke arbetat i trädgården annat än vid något enstaka tillfälle.
von der Burg hade nämligen funnit att Sandquist icke vore riktigt
pålitlig och hade därför icke velat att Sandquist annat än i nödfall skulle
vidare arbeta i trädgården. Kihlman hade sedan varit von der Burgs uppassare
till den 14 januari 1943 och hade därunder, så länge det funnits arbete
i trädgården, arbetat där. Samtliga uppassare hade av von der Burg fått
extra ersättning för sitt arbete; Sandquist hade dock fått mindre än de andra,
emedan han icke skött sig tillfredsställande. Då så erfordrats, hade ytterligare
värnpliktiga tillfälligt fått arbeta i trädgården. Under bärplockningstiden
under vartdera av åren 1941 och 1942 hade sålunda ända upp till 7—8
man anlitats för att plocka bär. De hade hållit på i ungefär halvannan timme
under envar av 4 å 5 dagar. De hade uppburit ersättning med visst belopp
för liter; ersättningen hade varit så beräknad att de i genomsnitt erhållit
ungefär 75 öre i timmen. Under fruktskörden hade 3 å 4 man fått plocka
äpplen i omkring 2 timmar dagligen under inalles ungefär 12 dagar. Arbetet
hade vanligen utförts mellan klockan 1400 och 1600. Ersättning hade utgått
till dem som plockat frukten i förhållande till den mängd som plockats. Även
för sättning av potatis hade värnpliktiga anlitats som extra arbetskraft. Under
en dag på våren hade var och en av 15 man i omkring två och en halv
timme varit sysselsatt härmed. Arbetet hade utförts både på förmiddagen
och eftermiddagen. Under år 1941 hade någon ersättning icke utgått för potatissättningen,
men år 1942 hade ersättning utbetalats till dem som deltagit i
detta arbete. Vid upptagningen av potatisen hade förfarits på samma sätt som
vid sättningen; upptagningen hade tagit ungefär dubbelt så lång tid. Under år
1942 hade vid ett par tillfällen två polacker varit sysselsatta med att slå
gräset på gräsmattorna, von der Burg ville framhålla att de värnpliktiga icke
blivit kommenderade till arbetet i trädgården utan att de åtagit sig delta fullt
frivilligt.

Fahlström och Kihlman hördes vid polisförhör och uppgåvo därvid bland
annat.

Fahlström: Fahlström hade fullgjort vanlig vakttjänst till den 30 mars
1942, då han och en annan värnpliktig vid förläggningen, Blom, blivit kallade
till Bergåsa, där de också på morgonen inställt sig. von der Burg hade tillfrågat
Fahlström och Blom, örn de hade erfarenhet i trädgårdsarbete, enär de en tid
framåt skulle få utföra sådant arbete i trädgården, samt meddelat, att de,
om de utförde det arbetet till hans belåtenhet, skulle befrias från vakttjänsten
vid interneringslägret. Fahlström hade sedan under året omväxlande med
vakttjänstgöring varit sysselsatt med trädgårdsarbete på Bergåsa. Under de
tider Fahlström sålunda varit sysselsatt med arbete i trädgården vid Bergåsa

hade häri icke förrättat vakttjänstgöring eller utfört andra göromål vid förläggningen.
Han hade dock varit förlagd i förläggningen tillsammans med övriga
värnpliktiga samt fått sin kost därstädes och uppburit från kronan utgående
militäravlöning. Likaså hade han alltid använt flottans skor och uniformspersedlar,
i trädgårdsarbetet s. k. blåkläder. Fahlström hade varit missnöjd
med arbetet i trädgården och helst sett, att han icke behövt utföra detsamma.

Kihlman: Han hade ryckt in till förläggningen å Marielund den 20 maj
1942. Sedan omkring fyra månader hade han »arbetat privat» för von der
Burg med att »sköta trädgården». Under arbetet hade han städse varit iförd
uniform. Stundom hade ytterligare inkallade fält arbeta i von der Burgs trädgård
med plockning av frukt och potatis. Under hösten hade sålunda över
5 man plockat potatis. De värnpliktiga i övrigt som anlitats hade fått arbeta
på sin fritid, och, enligt vad Kihlman hört, betalats med 50—75 öre för ett par
timmars arbete. Det hade icke varit några vissa värnpliktiga, som fått arbeta,
utan det hade varit olika; »nästan varenda en på förläggningen har varit där»,
von der Burg hade brukat ringa till förläggningen och säga till att ett visst
antal man skulle skickas till Bergåsa.

I anledning av dessa berättelser anförde von der Burg ytterligare: Fahlström
hade icke blivit lovad befrielse från vakttjänsten, örn han utförde arbetet
i trädgården till belåtenhet, von der Burg hade blott sagt till Fahlström
att, om denne hade sinne för sådant arbete, så kunde han få bli von der
Burgs uppassare. Fahlström hade icke under hela den av honom angivna
tiden tjänstgjort som uppassare. Fahlström hade aldrig låtit påskina att han
varit missnöjd med att arbeta i trädgården. Kihlmans uppgift att »nästan varenda
en på förläggningen varit där» kunde von der Burg icke vitsorda. Det
vore riktigt att von der Burg brukat ringa till förläggningen och säga till att
ett visst antal man skulle skickas till Bergåsa, von der Burg kände icke till om
de värnpliktiga därvid fått order örn att inställa sig å Bergåsa. Vid framkomsten
dit hade emellertid envar av dem blivit tillfrågad av von der Burg örn han frivilligt
ville åtaga sig arbete i trädgården. Därtill bomme att manskapet på förhand
av von der Burg orienterats örn att det kunde bli fråga örn arbete i trädgården,
varvid von der Burg tillagt att detta arbete givetvis komme att vara
fullt frivilligt. Även om det vid varje särskilt tillfälle måhända verkat som örn
de värnpliktiga blivit kommenderade till Bergåsa måste man med hänsyn till
vad sålunda tidigare förekommit betrakta arbetet som frivilligt åtagande. Med
hänsyn till den omväxling trädgårdsarbetet erbjöde i förhållande till vakttjänsten,
måste trädgårdsarbetet för de flesta lia framstått som lockande. Eftersom
de värnpliktigas huvudsakliga uppgift vore vakttjänst och denna ombesörjdes
dygnet runt, varvid de finge turas örn, kunde man icke i samma
grad som vid andra förläggningar strängt skilja på tjänstetid och fritid.
Tjänstetid vore vid denna förläggning huvudsakligen den tid, de värnpliktiga
hade vakttjänst, och fritid den tid, då dc icke hade sådan tjänst. Till trädgårdsarbete
hade endast uttagits sådant manskap som vid tillfället i fråga icke
haft vakttjänst. Med hänsyn till vakttjänstgöringens ari spelade det mindre
roll vid vilken tid på dagen arbetet i trädgården utförts.

Nilsson uppgav: Då von der Burg behövt manskap till Bergåsa, hade han
ringt till Nilsson och frågat om vissa namngivna värnpliktiga, som han tyckt
vara särskilt bra, vore lediga vid tillfället. Nilsson hade bara haft att lyda
order och sända upp de värnpliktiga som man kunnat avstå från förläggningen.

Sedan Källén och fru Klingspor vid sina besök å militieombudsmansexpeditionen
berättat att von der Burg tvingat värnpliktiga att varje fredag stå i
uniform på torget i Mariefred och sälja trädgårdsprodukter, hördes von der
Burg härom och uppgav: Under år 1941 hade han icke använt värnpliktiga
för försäljning på torget; det året hade trädgårdsprodukterna mestadels sålts
genom marinpastor Perwes försorg. År 1942 hade huvudsakligen frukt försålts
på torget. Till en början hade Sandquist skött försäljningen, vid ett tillfälle
biträdd av Fahlström, men sedan hade Sandquist avlösts av Kihlman.
Uppdraget att stå på torget hade varit rent frivilligt; Kihlman hade till och
med själv bett att få stå på torget. Ersättning till Sandquist och Kihlman hade
utgått med 10 å 15 procent av försäljningssumman, von der Burg hade ej förbjudit
dem att stå på torget i uniform men väl tillåtit dem alt stå civilklädda.
Senare hade Nyberg meddelat von der Burg att befolkningen i Mariefred
funnit det underligt att värnpliktiga i uniform stöde på torget och sålde frukt.
Med anledning härav hade von der Burg bestämt att försäljarna därefter
skulle vara civilklädda.

Sandquist berättade vid förhör: Under sin tid å Bergåsa hade Sandquist
varje torgdag (tisdagar och fredagar) varit beordrad att stå på torget i Mariefred
och sälja trädgårdsprodukter från Bergåsa, såsom bär, tomater, gurkor
och äpplen. Han hade därvid alltid varit iförd flottans uniform, vilket han
ansett olämpligt. Med anledning härav hade han första torgdagen framhållit
detta för von der Burg, därvid han även påpekat att i »Rekrytundervisningen»
vore meddelat förbud för uniformerad militär att å offentliga platser
utbjuda varor, von der Burg hade emellertid avfärdat detta och sagt att han
tagit reda på att ifrågavarande torghandel icke mötte något hinder. Nästan
varje torgdag hade någon person å torget till Sandquist uttryckt sin förvåning
över att en värnpliktig användes till dylikt arbete.

lil. Felaktigt meddelande av tillrättavisning.

Enligt rapporter den 2 februari 1942 anmäldes dels värnpliktige nr 1570-45-28 Lagerkvist för att han nämnda dag lämnat poststället å Skallarholmen
och dels värnpliktige nr 3343-54-28 Jansson för att han samma dag utan tillstånd
av vaktbefälhavaren avvikit från förläggningen under vakttjänstgöring.
Beträffande Jansson tillädes i rapporten att han av vaktbefälhavaren begärt
tillstånd att fara in till Mariefred men nekats detta, då vaktbefälhavaren icke
ägde befogenhet att meddela sådant tillstånd.

Enligt till militieombudsmansexpeditionen ingivna förhörsprotokoll hade
Lagerkvist och Jansson den 5 februari 1942 för oförstånd vid uppfyllande av
tjänsteplikt erhållit tillrättavisning i form av varning.

I skrivelse till befälhavande amiralen i Ostkustens marindistrikt anförde
von der Burg i denna del:

Vid inspektion av förläggningsområdet hade von der Burg påträffat Lagerkvist
på väg från själva poststället men inom det område, där posten under
sin tjänst ägde förflytta sig. Vid von der Burgs förfrågan, vart han skulle
taga vägen, hade Lagerkvist meddelat, att han av misstag fått på sig våta
strumpor, då han gått ut på posttjänst, och att han, enär lian i det kyliga
vädret (omkring —20°) befarat att förfrysa fotterna, varit på väg till Cerberus
för att hos vaktkorpralen anhålla att bliva avlöst. Telefonförbindelsen mellan
poststället och Cerberus hade ej fungerat tillfredsställande. — von der Burg
hade beordrat vaktkorpralen å Cerberus, Spångberg, att kalla ny man till
poststället och givit Lagerkvist tillstånd att skifta strumpor. Jansson hade erkänt,
att han tänkt begiva sig till Mariefred utan tillstånd, men hade förklarat,
att han kommen utanför området ångrat sig och återvänt, von der Burg hade
efter förhöret förklarat för båda, vad följden kunde bliva för dem, om strafflagen
måste tillämpas i dess yttersta stränghet, von der Burg hade vidare
meddelat dem, att han skulle överväga rapporterna och senare meddela utslag.
Han hade därefter resonerat enligt följande. Juridiskt sett hade intet av
brotten fullbordats, den enes genom von der Burgs ingripande, den andres
genom att vederbörande kommit på bättre tankar. Förmildrande omständigheter
kunde därför anses ha förelegat, ja, så pass förmildrande, att von der
Burg ansett sig berättigad låta disciplinstraffet ersättas av tillrättavisning.
Hade von der Burg emellertid givit Jansson exempelvis 14 dagars permissionsförbud,
hade detta varit verkningslöst, enär Jansson skulle hemförlovas några
dagar senare. Sedan Lagerkvist och Jansson gått i två dagars hälsosam väntan
på bestraffning, hade von der Burg meddelat dem en allvarlig varning. Det
vore von der Burgs bestämda uppfattning, att han med sitt förfaringssätt att
tillämpa den gamla domarregeln att »hellre fria än fälla» fört de båda brottslingarna
på bättre tankar ulan att därmed giva efter på disciplinen eller göra
sig skyldig till godtycke. Ett strängare tillämpande av lagen hade enligt von
der Burgs mening berövat flottan två i övrigt skötsamma och dugande anhängare.

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 12 april 1943 bland annat
följande:

I fråga örn obehörigt användande av tjänstebil för privat räkning hade ovannämnda
bilresor i så hög grad skett huvudsakligen för von der Burgs egen eller
hans familjs privata räkning, att militieombudsmannen icke ansåge sig kunna
lämna dem utan beivran. von der Burg hade sålunda vitsordat den av Poijes
lämnade uppgiften att makarna von der Burg vid ett tillfälle kommit till
mässen med bilen. Med anledning av fru Lindkvists berättelse hade von der
Burg vidare medgivit att fru von der Burg även ytterligare några enstaka
gånger följt med von der Burg i bilen till förläggningen för att där intaga

.sina måltider, von der Burg hade visserligen framhållit att dessa bilturer
icke företagits i andra fall än då von der Burg skulle hämta bensin eller pröva
hjultrycket, men dessa uppgifter syntes icke utan vidare kunna godtagas.
Även det av Djärv avsedda tillfället, då von der Burg med sin familj
begivit sig i bilen till Läggesta station för att därifrån fortsätta med tåget till
Stockholm, hade inneburit ett missbruk av bilen. Om von der Burg ensam
farit till Stockholm, torde han nämligen icke behövt använda bilen för att
komma till stationen; bilen hade sålunda vid detta tillfälle nyttjats huvudsakligen
för familjens räkning. Beträffande resan lill Kvartinge gård sommaren
1941 hade von der Burg visserligen uppgivit att anledningen till resan varit
den att han tillsammans med Nilsson skulle bese några får, som skulle köpas
för förläggningens räkning. Omständigheterna i övrigt gåve emellertid enligt
militieombudsmannens mening vid handen, att resan huvudsakligen företagits
för att makarna von der Burg samt Nilsson skulle deltaga i en på Kvartinge
anordnad middag, von der Burgs uppgifter att färden till Mariefred den 4
februari 1942 företagits som »motionstur» för att bilen alltid skulle vara
startklar och att anledningen till att andra personer fått medfölja varit att
bakaxelsystemet skulle tyngas ned torde icke tarva något bemötande. Uppenbart
vore nämligen att färdens huvudsakliga syfte varit biografbesöket. Det av
Åhrberg i anmälningsskriften omnämnda tillfället, då en barnsäng transporterats
med bilen från förläggningen till Bergåsa, torde också ha avsett ett användande
av bilen för von der Burgs privata räkning.

Nyttjanderätten till trädgården syntes av ägaren ha upplåtits till von der
Burg privat utan annan skyldighet för denne än att ägna fastigheten vård
och tillsyn. För skötseln av trädgården syntes von der Burg uteslutande ha
använt värnpliktiga, vilka torde ha arbetat där såväl på fritid som under
tjänstetid. Även vid försäljning av produkter från trädgården å torget i Mariefred
hade von der Burg anlitat värnpliktiga, som därvid ibland varit
klädda i uniform. 1 vissa fall hade ersättning utbetalts till de värnpliktiga,
von der Burg hade uppgivit att det ej varit hans avsikt att utnyttja trädgården
till egen fördel och att han vid varje utryckning meddelat manskapet att
avkastningen av trädgården skulle komma förläggningen lill godo mot erforderlig
arbetsinsats, alt, sedan erforderlig mängd trädgårdsprodukter undantagits
för von der Burgs hushåll, återstoden i huvudsak sålts samt att
behållningen för 1941 inlevererats till marketenterikassan och att von der
Burgs avsikt vore att även behållningen för 1942 skulle komma manskapet
till godo. von der Burg syntes mena att trädgårdsskötseln bedrivits för marketenteriets
räkning. För marketenterirörelse av ifrågavarande slag torde
gälla av marinförvaltningen den 2 december 1938 utfärdade föreskrifter och
anvisningar för marketenterirörelsen ombord å flottans fartyg. Dessa bestämmelser
hade emellertid särskilt i fråga om förvaltning och bokföring
så gott som helt blivit åsidosatta. Förvaltningen hade självrådigt handhafts
av von der Burg, och bokföringen hade varit synnerligen bristfällig, von der
Burg syntes ej ha hållit isär sitt eget privata intresse och marketenterirörelsen.

Under båda åren 1941 och 1942 hade von der Burg såsom nämnts av
trädgårdsprodukterna behållit så mycket som han behövt för sitt eget hushåll,
varjämte han till olika personer skänkt bort i första hand frukt. Genom
dessa von der Burgs åtgärder hade marketenteriet undandraga säkerligen
betydande mängder trädgårdsprodukter. Därtill komme att von der Burg
år 1942 drivit försäljningen av trädgårdsprodukter »i egen regi», varigenom
varje som helst kontroll över försäljningen omöjliggjorts. Det hade visserligen
icke kunnat visas att von der Burg för egen räkning tillgodogjort sig
influtna medel. Flera av de i ärendet hörda personerna hade emellertid uttalat
att de icke kände till vad avkastningen för år 1942 skulle användas till,
varjämte också antytts att inkomsten från nämnda år syntes »en aning låg».
Av dylika uttalanden framginge att misstankar förekommit om att all inkomst
av avkastningen icke kommit manskapet till godo. Att anledning till
dylika misstankar överhuvud taget kunnat uppkomma vore betänkligt.

Genom det sätt på vilket von der Burg, enligt egen ståndpunkt såsom en
marketenterirörelsens angelägenhet, handhaft den ekonomiska förvaltningen
av trädgårdsrörelsen hade han gjort sig skyldig till tjänstefel av allvarlig beskaffenhet.

Såsom ovan nämnts hade von der Burg i stor utsträckning använt värnpliktiga
för skötseln av trädgården. Även örn trädgårdsskötseln kunde anses
ha skett för marketenteriets räkning, måste det anses ha varit felaktigt
att i den utsträckning och på det sätt som ägt rum anlita militär personal.
Vad von der Burg anfört därom alt han för sitt förfarande hade stöd i
reglemente för marinen del II § 83 mom. 5 i), som medgåve viss rätt för
officer att använda manskap vid förefallande göromål eller uppassning för
eget behov, förtjänade ej avseende, och von der Burgs åberopande av nämnda
föreskrift skulle kunna väcka misstankar att han ansåge sig ha skött
trädgården i främsta rummet för eget behov.

Såsom befälhavande amiralen i Ostkustens marindistrikt i skrivelse den 29
december 1942 till von der Burg framhållit borde torgförsäljning genom
militärpersonal icke äga rum. von der Burg hade under år 1942 i stor utsträckning
använt värnpliktiga för torgförsäljning. Till en början hade de
värnpliktiga därvid varit iförda uniform, men sedan det för von der Burg
påpekats att detta väckt förvåning bland allmänheten, hade han bestämt
att de värnpliktiga under torgförsäljningen skulle vara civilklädda. Det
måste anses innefatta en hög grad av oförstånd från von der Burgs sida att
låta de värnpliktiga i uniform sälja trädgårdsprodukter, och även genom
att beordra dem att civilklädda sköta försäljningen hade von der Burg gjort
sig skyldig till tjänstefel.

Genom att under vakttjänstgöring ha lämnat sin post hade Lagerkvist och
Jansson gjort sig skyldiga till brott mot 124 § strafflagen för krigsmakten.
Normalstraffet för detta brott vore enligt 123 § första .stycket samma lag
fängelse i högst sex månader. Blott under synnerligen mildrande omständigheter
finge den brottslige beläggas med sträng arrest i minst 3 dagar, skärpt
arrest i minst 5 dagar eller vaktarrest i minst 10 dagar. Under förutsätt -

liing att sådana synnerligen mildi''ande omständigheter förelåge, mötte enligt
185 § nämnda lag intet hinder för att målet handlades i disciplinär ordning.
J förevarande fall vore det emellertid mycket tvivelaktigt om sådana omständigheter
kunde anses ha förelegat. För Lagerkvists vidkommande tillkomme
därjämte att han vid tillfället synes ha varit rörd av starka drycker.
I vilket fall som helst måste det betraktas som ett tjänstefel av von der
Burg, att denne ansett att dessa brott enligt 210 § strafflagen för krigsmakten
kunnat »såsom mindre förseelser och fel mot militär tukt och ordning»
sonas med varning.

På grund av vad sålunda förekommit uppdroge militieombudsmannen åt
överkrigsfiskalsämbetet att anhängiggöra och utföra åtal mot von der Burg
för vad denne enligt det anförda låtit komma sig till last och därvid yrka
ansvar å von der Burg jämlikt lag och sakens beskaffenhet. Målet i vad det
rörde det felaktiga meddelandet av varning tillhörde krigshovrättens omedelbara
prövning, medan målet i övriga delar skulle anhängiggöras vid krigsrätt.
Jämlikt 25 kap. 9 § rättegångsbalken skulle krigsrättens utslag i vad
rörde von der Burg underställas krigshovrättens prövning. Domstolarna borde
därför i vad anginge åtalet mot von der Burg erhålla kännedom om
målet i hela dess vidd. Marinförvaltningen borde beredas tillfälle att för
kronan å marketenteriets vägnar mot von der Burg framställa de yrkanden
örn ersättning vartill fog kunde finnas.

* *

Till fullgörande av det erhållna uppdraget förordnade överkrigsfiskalsämbetet
krigsfiskalen vid stationskrigsrätten vid Stockholms örlogsstation att
ställa von der Burg under tilltal vid stationskrigsrätten för vad han enligt
militieombudsmannens skrivelse — utom såvitt avsåge felaktigt meddelande
av tillrättavisning medelst varning -— låtit komma sig till last. I sistnämnda
hänseende yrkade överkrigsfiskalen ansvar å von der Burg vid krigshovrätten.
Krigsfiskalen yrkade vid stationskrigsrätten ansvar å von der Burg
dels jämlikt 129 § strafflagen för krigsmakten för missbruk av tjänstebil,
dels ock jämlikt samma lagrum och i andra hand 130 § nämnda lag för vad
von der Burg låtit komma sig till last i fråga om handhavandet av trädgårdsrö
reisen.

Vid stationskrigsrätten yrkade krigsfiskalen jämväl ansvar å von der Burg
för uppsåtlig förbrytelse i tjänsten genom oriktigt användande av en militär
nedsättningsbiljett. Marinförvaltningen iakttog inställelse vid stationskrigsrätten
och fordrade å marketenteriets vägnar ersättning av von der Burg.

Stationskrigsrätten meddelade utslag i målet den 3 september 1943, därvid
stationskrigsrätten — jämte det stationskrigsrätten fann von der Burg
förvunnen till uppsåtlig förbrytelse i tjänsten genom oriktigt användande

av en militär nedsättningsbiljett — vidare yttrade: Vidkommande till en
början åklagarens påstående om ansvar å von der Burg för missbruk av
tjänstebil vore genom vad von der Burg erkänt och övrigt i målet förekommit
utrett, att en bensindriven personbil, vilken stått till von der Burgs förfogande
i hans egenskap av chef för interneringsförläggningen för inspektionsresor
och sjuktransporter, av von der Burg obehörigen nyttjats dels vid
ett tillfälle i början av 1941, då von der Burg och dennes hustru färdats i
bilen från sin bostad till förläggningens officersmäss för att deltaga i en
där anordnad middag; dels under våren och försommaren 1941 vid ytterligare
några enstaka tillfällen, då von der Burgs hustru i bilen medföljt
honom till förläggningen; dels vid ett tillfälle i juli eller augusti 1941, då
makarna von der Burg samt Nilsson färdats i bilen från förläggningen till
Kvartinge gård; dels den 4 februari 1942, då makarna von der Burg samt
Nilsson och ytterligare en vid förläggningen tjänstgörande officer färdats i
hilen till Mariefred, där de besökt en biograf; dels den 24 mars 1942, då
von der Burg i bilen kört sin hustru och makarnas barn från Bergåsa till
Läggesta station; dels ock vid ett tillfälle 1941 eller i början av 1942, då
von der Burg använt bilen för transport av en å förläggningen tillverkad
barnsäng.

Genom vad i denna del läge von der Burg till last kunde von der Burg
visserligen icke anses övertygad om uppsåtlig förbrytelse i tjänsten, men
vore han förvunnen till oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt.

Vad anginge yrkandet om ansvar å von der Burg för brottsligt förfarande
med avseende å det ekonomiska handhavandet av trädgården å Bergåsa
vöre följande utrett: von der Burg hade under större delen av den tid han
tjänstgjort såsom chef för den polska interneringsförläggningen varit boende
i en av kronan åt honom förhyrd bostad å den enskild person tillhöriga
egendomen Bergåsa i närheten av Mariefred. Därvid hade von der Burg
av ägaren utverkat att från och med den 1 januari 1941 få för egen del
och utan kostnad för ägaren bruka trädgården å Bergåsa. I ändamål att
avkastningen av trädgårdsrörelsen skulle komma de vid förläggningen tjänstgörande
värnpliktiga till godo hade von der Burg 1941 drivit trädgårdsrörelsen
icke för egen räkning utan för förläggningens marketenteri. Därvid
hade von der Burg emellertid i väsentlig mån åsidosatt för marketenterirörelsen
gällande, av marinförvaltningen den 2 december 1938 utfärdade föreskrifter
och anvisningar för marketenterirörelsen ombord å flottans fartyg.
Sålunda hade von der Burg självrådigt handhaft förvaltningen av trädgårdsrörelsen,
och den för rörelsen förda bokföringen hade varit bristfällig.
Dessutom hade von der Burg, som för skötseln av trädgården använt värnpliktiga
vid förläggningen, för egen del behållit åtskilliga av trädgårdsprodukterna.
För vad von der Burg sålunda behållit för egen räkning hade von
der Burg icke avgivit någon redovisning till marketenterikassan. von der
Burgs sistnämnda förfarande visade, att han icke behörigen hållit isär sitt
privata intresse och marketenterirörelsen. Under 1942 hade von der Burg
bedrivit trädgårdsrörelsen icke för marketenteriets utan för sin egen räkning.

7—448748. Militie ombud uman nens ömhet sberättelse.

Utredningen föranledde icke till att von der Burg genom sitt handhavande
på sätt nyss nämnts av den ekonomiska förvaltningen av trädgårdsrörelsen
under 1941 kunde anses övertygad om uppsåtlig förbrytelse i tjänsten,
men vore han genom vad i denna del enligt det förut sagda läge honom
till last förvunnen till oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt.

För skötseln av trädgården hade von der Burg såväl 1941 som 1942 så
gott som uteslutande använt värnpliktiga, vilka tjänstgjort vid interneringsförläggningen.
Så hade skett både under de värnpliktigas tjänstetid och under
deras fritid. Då de värnpliktiga arbetat i trädgården, hade de regelmässigt
varit iklädda uniform. Det måste vidare anses utrett, att von der Burg
åtminstone i åtskilliga fall tillsagt värnpliktiga att under sin fritid arbeta
i trädgården, utan att han dessförinnan förvissat sig om att de vore villiga
att utföra dylikt arbete. Utredningen gåve därjämte vid handen, att von der
Burg i viss utsträckning befriat värnpliktiga vid förläggningen från vakttjänstgöring
mot att de i stället arbetade i trädgården å Bergåsa.

Vad von der Burg sålunda härutinnan låtit komma sig till last kunde
icke anses vara av beskaffenhet att för honom föranleda ansvar såsom för
uppsåtlig förbrytelse i tjänsten.

Genom att använda värnpliktiga för skötsel av trädgården 1942, då trädgårdsrörelsen
drivits för von der Burgs egen räkning, vore von der Burg
emellertid förvunnen till oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt; och måste
med hänsyn till vad i målet visats rörande den omfattning, i vilken värnpliktiga
använts till trädgårdsarbete under 1941, ävensom det sätt, på vilket
dylik personal uttagits till sådant arbete, von der Burg jämväl med avseende
å sistnämnda år anses i förevarande hänseende övertygad om oförstånd
i tjänsten.

Slutligen vore i målet utrett, att von der Burg under 1942 i åtskillig omfattning
låtit värnpliktiga å torget i Mariefred till allmänheten salubjuda
trädgårdsprodukter från trädgården å Bergåsa ävensom att de värnpliktiga
därvid under vissa tider varit iförda uniform; och hade von der Burg därigenom
gjort sig skyldig lill oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt.

På grund av vad nu upptagits och då upplyst vore, alt von der Burg
stöde under tilltal för brott inför krigshovrätten, prövade stationskrigsrätten
rättvist på det sätt bifalla åklagarens i målet förda talan, att krigsrätten,
jämlikt 129 och 130 §§ strafflagen för krigsmakten samt 25 kap. 16 §
allmänna strafflagen, förklarade von der Burg saker till ansvar för uppsåtlig
förbrytelse i tjänsten för egen fördel samt oförstånd i fullgörande av
tjänsteplikt; och skulle jämlikt 25 kap. 9 § rättegångsbalken detta utslag
underställas krigshovrättens prövning.

Jämlikt medgivande förpliktades von der Burg alt genast mot kvitto i skadestånd
till marinförvaltningen utgiva etthundra kronor.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 15 februari 1944, därvid
krigshovrätten — som fann von der Burg icke vara övertygad om brottsligt
förfarande med avseende å den militära nedsättningsbiljetten — vidare ut -

lät sig: Beträffande den i övrigt mot von der Burg vid krigsrätten förda ansvarstalan
gillades krigsrättens utslag därutinnan.

Vad anginge överkrigsfiskalsämbetets vid krigshovrätten mot von dei
Burg väckta åtal så enär de förfaranden, för vilka Lagerkvist och Jansson
rapporterats, uppenbarligen icke vore av beskaffenhet att med tillämpning
av 210 § strafflagen för krigsmakten kunna sonas med tillrättavisning, funne
krigshovrätten von der Burg genom att meddela Lagerkvist och Jansson
varning lia gjort sig skyldig till oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt.

På grund av vad sålunda anförts prövade krigshovrätten rättvist i så
måtto bifalla den mot von der Burg förda ansvarstalan, att von der Burg,
jämlikt 130 och 33 §§ strafflagen för krigsmakten samt 4 kap. 1 och 2 §§
allmänna strafflagen, dömdes för oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt att
undergå disciplinstraff av vaktarrest i femton dagar.

Vidkommande marinförvaltningens vid krigsrätten förda skadeståndstalan
gillade krigshovrätten krigsrättens utslag därutinnan.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

23 och 24. Missbruk av tjänstebil.

I anledning av en den 22 april 1943 till militieombudsmannen inkommen
anmälan från värnpliktige nr 210-70-24 Agas Ohlsson verkställdes utredning
rörande tre bilresor, som företagits med bilar tillhöriga en bilpluton. Av
utredningen rörande dessa resor, vilka företagits den 16 januari samt den 1
och den 20 mars 1943, framgick följande:

1. Bilresan den 16 januari 1943.

I anmälningsskriften uppgavs, att värnpliktige nr 408-67-17 J. E. Ledin,
efter en körorder, som utskrivits av landstormssergeanten Isak Berglund i
närvaro av landstormslöjtnanten Hjalmar Strömdahl, med kronans bil skjutsat
tre damer från förläggningen, av vilka de två skjutsats till Haparanda
och den tredje till Nikkala.

Vid militärt förhör förnekade Berglund, att han omkring den 18 januari
1943 utskrivit körorder för Ledin att skjutsa tre damer till Haparanda och
Nikkala. Strömdahl förklarade, att han ej ägde vetskap om denna körning
eller om alt körorder utfärdats.

Det framkom sedan vid förhör med Ohlsson och Ledin samt värnpliktige
nr 137-70-19 O. H. Lindström, att denna bilresa företagits den 16 och ej
den 18 januari, samt att en av damerna skjutsats till Mattila och ej till
Nikkala. Ledin uppgav vid förhöret, att han tjänstgjort som chaufför vid
denna körning, att han före körningen fått en körorder av Berglund, vilken
order han stoppat i fickan utan att ha sett på den, samt att han efter körningen
återlämnat ordern utan att ha sett, vad den innehöll. Ohlsson och

100

Lindström förklarade, att de, med nyss angiven ändring, vidhöllo uppgifterna
i anmälningsskriften. Även värnpliktige nr 170-40-21 Otto Olovsson, hörd
per telefon, vitsordade dessa uppgifter.

2. Bilresan deta 1 mars 1943.

I anmälningsskriften uppgavs, att en av förbandets bilar iakttagits i Nikkala
kl. 0345 den 1 mars. Bilen, i vilken Berglund medföljt, hade kommit
från Seskarö, till vilken ort Berglund ej haft något tjänsteärende.

Berglund berättade vid förhör: Han erkände, att han omkring den 1 mars
1943 färdats till Nikkala och åter. I bilen hade medföljt den ordinarie chauffören
samt två flygare. Berglund hade själv underskrivit körordern. Han
ansåge sig vara förtjänt av att använda bilen i permissionssyfte, i synnerhet
då tillfällen till nöjen och rekreation varit sparsamt förekommande. Permissionsresor
med förbandets bilar företogos minst en gång i veckan för såväl
eget som kringliggande förbands personal enligt muntligt tillstånd av platsbefälhavaren
i Haparanda, kaptenen C. Strömberg.

Strömdahl uppgav, att han ej ägde vetskap örn denna körning; vid denna
tid hade han vistats i Nordmaling i särskilt uppdrag.

3. Bilresan den 20 mars 1943.

I anmälningsskriften uppgavs, att värnpliktige Axel Ågren den 22 mars
1943 i en av förbandets bilar skjutsat Strömdahl med damsällskap från Haparanda
till Seskarö. Slutligen angavs i anmälningsskriften, att kronans
personbil vid ytterligare tillfällen använts för nöjeskörning.

Strömdahl erkände, att han den 20 mars beordrat föraren av förbandets
personbil att skjutsa Strömdahl och en dam från Haparanda till Seskarö.
Denna resa hade icke varit en tjänsteresa. Vid förhöret förnekade Strömdahl,
att han vid något annat tillfälle än den 20 mars företagit resor, som
kunnat rubriceras som nöjesresor, varjämte han tilläde, att bilen låstes på
lördagskvällarna och att nycklarna förvarades på expeditionen, varifrån de
dock vid något tillfälle kunnat tågås, utan att Strömdahl ägt kännedom
därom.

I en den 18 december 1943 till militärbefälhavaren för VI. militärområdet
översänd instruktion för åtal mot Berglund och Strömdahl anförde militieombudsmannen,
efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit:

1. Mot Berglunds bestridande hade det genom Ledins, Lindströms och
Olovssons uppgifter blivit utrett, att Berglund den 16 januari 1943 låtit beordra
en körning med kronans bil till Haparanda och Mattila. Då denna körning
torde ha varit av privat natur, finge Berglund anses ha gjort sig skyldig
till tjänstefel genom sina åtgärder. Därest Berglund vidhölle sitt bestridande,
borde vittnen höras.

2. Berglund hade erkänt att han omkring den 1 mars 1943 med kronans
bil företagit en färd från förläggningen till Nikkala och åter. Han hade
påstått, att permissionsresor företagits med förbandets bilar enligt tillstånd

101

av platsbefälhavaren i Haparanda, och syntes vilja göra gällande, att denna
bilfärd varit att anse såsom en dylik permissionsresa. Av utredningen syntes
framgå att resan snarare måste betraktas som en nöjesresa, och det åberopade
tillståndet torde under alla förhållanden icke ha avsett dylika resor.
Även genom att företaga denna resa syntes Berglund ha gjort sig skyldig till
oförstånd.

3. Strömdahl hade erkänt, att han den 20 mars 1943 med förbandets
personbil företagit en nöjeskörning från Haparanda till Seskarö. Genom
denna resa hade Strömdahl gjort sig skyldig till tjänstefel.

På grund av vad sålunda anförts finge militieombudsmannen uppdraga åt
vederbörande åklagare att vid vederbörlig domstol väcka åtal mot Strömdahl
och Berglund för missbruk av tjänstebil. Vederbörande myndighet borde
beredas tillfälle att å kronans vägnar föra den ersättningstalan, vartill den
kunde finna fog.

* *

Målet hänsköts av befälhavaren för Storumans försvarsområde till fältkrigsrätten
vid Storumans försvarsområdes stab. Vederbörande krigsfiskal
yrkade, att, enär Strömdahl och Berglund företagit bilresor, som ej varit betingade
av tjänsten utan snarare måste betraktas som rena nöjeskörningar,
Strömdahl den 20 mars 1943 och Berglund den lö januari och den 1 mars
samma år, de måtte jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten dömas till ansvar
för tjänstefel.

Strömdahl och Berglund erkände vad som i målet lades dem till last.

Fältkrigsrätten meddelade utslag i målet den 3 juni 1944 och yttrade därvid: I

målet vore utrett, beträffande Strömdahl, att denne den 20 mars 1943
med en kronan tillhörig bil företagit en icke av tjänsten betingad färd från
Haparanda till Seskarö och åter, därvid en dam medföljt såsom passagerare
till Seskarö, samt beträffande Berglund att denne dels den 16 januari 1943
givit värnpliktige Ledin order, att nied en kronan tillhörig bil från förbandets
förläggning skjutsa tre damer, varav två till Haparanda och en till
Mattila, dels ock den 1 mars 1943 med en kronan tillhörig bil företagit en
icke av tjänsten betingad resa fram och åter från förläggningen till Nikkala.

Fältkrigsrätten prövade förty rättvist döma envar av Strömdahl och Berglund
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten, beträffande Berglund jämfört
med 33 § samma lag och 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen, att för
oförstånd i tjänsten undergå arrest utan bevakning i fyra dagar.

Berglund och Strömdahl förpliktades härjämte, att till kronan idgiva ersättning
för driftskostnaderna vid bilarnas begagnande, Strömdahl med tre
kronor 78 öre och Berglund med tillhopa fem kronor 46 öre.

Utslaget har vunnit laga kraft.

102

25. Motoringenjör har vid företagande av provtur med kronans motorbåt
i denna utan vederbörligt tillstånd medfört civila passagerare samt av eget

intresse förlagt provturen till för ändamålet mindre lämpliga farvatten.

I en till militieombudsmannen den 17 maj 1943 inkommen skrift anförde
korpralen nr 332-28-38 Hermansson och civilanställde båtbefälhavaren Karl
Otto Johansson följande:

Flaggkorpralen nr 576-12-36 Sigurd Schött och motoringenjören Curt
Osvald Henrik Jonasson vid Älvsborgs kustartilleriregemente samt värnpliktige
nr 419-9-28 Söderberg vid Göteborgs örlogsdepå hade söndagen den
7 mars 1943 under förevändning att göra en provtur tagit i anspråk kronans
motorbåt »Raya» för en av dem och deras kvinnliga sällskap anordnad
privat resa till Kungälv, å vilken resa ingen som helst militär förrättning
företagits. Under nämnda resa hade däremot förekommit restaurangbesök
i Kungälv. Något annat ändamål med resan vöre icke anmälarna bekant.
Med hänsyn till utfärdade föreskrifter om iakttagande av sparsamhet
med bränsle och smörjmedel hade ifrågavarande resa väckt avsevärd förargelse,
särskilt med hänsyn till att kvinnliga passagerare medtagits. Schött
hade vidare till två av anmälarna hända personer utbjudit brännolja.

Sedan militieombudsmannen infordrat utredning inkom chefen för Göteborgs
kustartilleriförsvar med eget yttrande samt verkställd utredning, bestående
av dels protokoll över ett med anmälarna samt Schött och Jonasson
med flera hållet förhör, dels protokoll över ett vid Göteborgs örlogsdepå
med Söderberg hållet förhör, dels ock vissa av civil polismyndighet upprättade
rapporter angående utbjudande av brännolja.

Johansson anförde till komplettering av anmälan: Båten hade befunnit
sig på Hj. Johanssons varv i Långedrag för vinterförvaring. Anmälarna ansåge
att, därest prov av båt och motor avsetts att företagas, någon person
från varvet bort medfölja, samt att utförandet av sådana prov bort ske på
varvet och i närheten därav. Icke minst anmärkningsvärt hade anmälarna
funnit, att obehöriga personer medtagits på provturen. Det vore även egendomligt,
att resan örn den avsett prov företagits på en söndag, då varvet
varit stängt, samt att arbetena forcerats på lördag eftermiddag efter ordinarie
arbetstids slut för att båten skulle bli klar till resan. Så t. ex. hade
en målare, som målat båten, uttryckt sitt missnöje över att båten redan på
söndagen skulle tagas i anspråk, varigenom färgen icke hunnit torka.

Jonasson uppgav: Ifrågavarande resa hade företagits söndagen den 7 mars
från Hj. Johanssons båtvarv till Kungälv och åter. Ombord hade förutom
Jonasson och Schött befunnit sig Söderberg, dennes hustru och son, Schotts
hustru, båtbefälhavaren, furiren Harry Norén, och dennes son samt Jonassons
fästmö. Resan hade avsett provkörning efter installation av gengasaggregat.
Båten hade legat på varvet vinterupplagd och skulle i samband med vårutrustningen
förses med nytt gengasaggregat. Leverantör av detta aggregat
hade varit firma D. R:son Söderberg. I mitten av den vecka, som föregått

103

söndagen den 7 mars 1943, hade tygmästaren givit Jonasson order att båten
skulle vara färdig senast måndagen den 8 mars, enär inspektören för kustartilleriet
skulle begagna båten då. Jonasson hade meddelat tygmästaren,
att båten tidigast kunde bliva färdig för första provkörningen lördagen den
6 mars på eftermiddagen. Därefter skulle båten lackeras och målas, varför
slutgiltiga prov endast kunde förelagas på söndagen, allt under förutsättning
att övertid finge tillgripas. Tygmästaren hade då givit order om att
övertidsarbete skulle äga rum under förutsättning att leverantören ville göra
provkörning på söndagen. De prov, som skulle företagas, vore dels ett leverantörens
av aggregatet leveransprov, och dels ett prov, som Jonasson
för kronans räkning hade att företaga med avseende på såväl aggregat som
båt. Sistnämnda prov skulle normalt skett sist men hade av praktiska skäl
sammanslagits med leverantörens prov. På lördagen hade båten satts i sjön,
aggregatet påeldats och en kort provtur företagits, varvid Jonasson, Schött,
Norén och båtens besättning jämte leverantören och hans montör befunnit
sig ombord. Detta prov hade avsett att kontrollera, att några större defekter
icke förelåge, och båten hade gått utan barlast. Vad beträffar leveransprovet
till kronan hade tygmästaren anbefallt, att båten skulle köras så många
limmar som möjligt för kontroll av driftsäkerheten. Leverantören liksom
även Jonasson för kronans räkning hade önskat, att båten under provturen
skulle vara normalt belastad i och för kontroll av bränsleåtgången. För att
ej behöva betala leverantörens arbetare ersättning för övertidsarbete hade
förut nämnda personer medtagits efter förslag från leverantören. På grund
av rådande väderleksförhållanden —- det hade varit blåsigt och kallt — hade
färden ställts uppför Göta älv i stället för ut i skärgården. Under färden
hade såväl fart- som ekonomiprov tagits. Jonasson hade dock ej givit tygmästaren
någon skriftlig rapport om resultatet av dessa prov, enär tygmästaren
ej begärt någon sådan, men han hade muntligen lämnat tygmästaren
uppgifter örn provens utfall. Före avgången från varvet hade blott en
del av den förut använda barlasten tagits ombord, enär avsikten varit att
i samband med byte av aggregat använda den praktiskt taget minsta möjliga
barlast för att härigenom öka båtens fart. I samma avsikt hade även de
tidigare befintliga järndurkarna utlagits ur båten. Bränsle och smörjmedel
hade beståtts av kronan. Båten hade fört örlogsflagga, enär den haft militärbefälhavare.

Schött bekräftade riktigheten av de av Jonasson lämnade uppgifterna samt
berättade därutöver: Schött hade deltagit i färden i egenskap av uppbördsman
för båten, med vilken skulle företagas ett kombinerat ekonomi- och
fartprov. I älven funnes märken utsatta, varigenom fartprov kunde verkställas.
Den ena fartprovsbanan vöre belägen omedelbart ovanför Hisingsbron
och hade märken utsatta med 200 meters mellanrum. Den andra banan
ginge från tvärs Nyckelbojen till tvärs dykdalben utanför Kustens varv.
Bägge fartprovsbanorna hade begagnats, och farten hade givetvis registrerats
både med och mot strömmen, varefter ett medelvärde uträknats. Å dessa
banor hade högsta fart använts. Det hade varit brukligt, att kronan bestått

104

bränsle och olja vid tygförvaltningens provkörning av båtar. — Det vore
riktigt, att Schött till vissa personer utbjudit brännolja till försäljning. Utbjudandet
hade emellertid varit fiktivt och allenast avsett att avslöja upphovsmannen
till tidigare utspridda rykten om att Schött skulle ha förtjänat
stora pengar på olaga oljeaffärer.

Söderberg uppgav: Han instämde till alla delar i de av Jonasson lämnade
uppgifterna. Det nya gengasaggregatet å motorbåten »Raya» hade levererats
och installerats av ovannämnda firma, för vilken Söderberg vore
chef. Söderberg hade när han söndagen den 7 mars 1943 deltagit i ifrågavarande
provtur varit civilklädd. Enär båten vid detta tillfälle ännu ej varit
levererad, hade det enligt hans mening icke förelegat något hinder att
å provturen medföra civila personer.

Hermansson anförde: Hermansson hade varit med om provkörning av
flera båtar, bland andra motorbåten »Känsö». I fråga om denna båt hade
leverantören visserligen begärt motorns provkörande under 30 timmar, men
proven hade utförts på det sätt, att motorn provkörts endast 4 timmar vid
kaj och under en kort resa utanför hamnpiren i Långedrag, varefter båten
fått tagas i tjänst. Hermansson hade därför icke kunnat tänka sig, att några
mera omfattande prov behövt företagas med motorbåten »Raya». För övrigt
hade motorbåten »Känsö» varit en av de första av kronans båtar, på vilka
gengasaggregat apterats, varför allt skäl förelegat att utföra sistnämnda prov
omsorgsfullt. Hermansson hade vidare av arbetare vid varvet upplysts örn
att motorn i »Raya» redan provkörts på fredagen, varför de funnit det egendomligt,
att sådant prov skolat verkställas även på söndagen. Det vore också
egendomligt, att »Rayas» motorskötare och gast icke medtagits på provturen.
Därest båten under provturen skolat vara normalt belastad, hade
detta önskemål kunnat tillgodoses genom att båtens ordinarie besättning deltagit
i provturen. Fartprovsbanan vore belägen mera i själva hamnområdet
än i Göta älv. I älven vore genom anslagstavlor förbjudet att hålla högre
fart än 5 eller 6 knop. »Raya» hade före insättandet av det nya aggregatet
gjort ca 10 knop. För övrigt kunde i älven ej göras utslagsgivande fartprov,
enär strömmens hastighet kunde uppgå till 3—4 knop.

Norén förklarade: Det hade varit tal örn, att man skulle minska båtens
tidigare barlast för att söka erhålla bättre fart. Vid turen på söndagen den
7 mars hade av barlasten endast tre tackor om 43 kilogram tagits ombord.
Dessa tackor hade varit erforderliga för att upphäva den slagsida, som
båten efter sjösättningen visat sig ha. Den barlast, som båten numera försetts
med, uppginge till elva tackor örn 43 kilogram.

Tygmästaren, kaptenen E. Nordling, förklarade sig till alla delar vitsorda
vad av Jonasson uppgivits angående order, som denne erhållit av tygmästaren,
samt anförde vidare: Jonasson hade fått stränga order vidtaga alla
åtgärder för att båten till måndagen den 8 mars skulle befinna sig i vältrimmat
skick. Provturen på söndagen hade företagits i fullt samförstånd
med tygmästaren, ehuru denne givetvis icke varit underkunnig örn de närmare
arrangemangen för denna provtur. Nordling kände icke till huruvida

105

fartbanor funnes i älven eller icke. Han hade icke beordrat, att båten skulle
gå upp i älven. Lämpligare hade enligt Nordlings åsikt varit, att fart- och
ekonomiproven företagits inom öppet och helst strömfritt vatten. Då man vid
proven allenast avsett erhålla ungefärliga värden å farten, hade det enligt
Nordlings mening tekniskt sett icke varit omöjligt att verkställa proven i
älven. Härvid hade dock i så fall måst användas högre fart än den i älven
tillåtna. Nordling hade erhållit muntlig rapport örn resultatet av proven.
Då båten först på måndagen övertagits av kronan, kunde ifrågasättas, om
icke turen under söndagen vore att betrakta som verkstadstur, företagen i
verkstadens egen regi. Härunder hade örlogsflagga självfallet icke bort vara
hissad. Nordling funne det emellertid egendomligt, att verkstaden icke haft
någon representant ombord.

Vidare hade vid utredningen antecknats, att motorbåten »Rayas» fart vore
ca 10 knop ävensom — enligt från hamnmästaren i Göteborg, kaptenen
Nordeman, inhämtade upplysningar — att någon utmätning av kajlängder
ej förefunnes inom hamnområdet och således ej heller ovanför Hisingsbron,
samt att enligt utfärdad hamnordning för mindre fartyg vore medgivet
en högsta fart av 8 knop.

Chefen för kustartilleriförsvaret anförde: Av utredningen framginge, att
resan i fråga varit en leveransprovlur. Leveransen hade forcerats av tygförvaltningen
inom Göteborgs kustartilleriförsvar, enär båten om möjligt
skulle vara klar till måndagen den 8 mars, då den erfordrats i samband med
en militär inspektion. På grund härav hade resan endast kunnat ske på
söndagen. Vid resan hade medföljt den civile ingenjören inom tygförvaltningen,
Jonasson, som haft tygmästarens uppdrag i ärendet, samt den militäre
uppbördsmannen, Schött, som normalt haft båten på uppbörd. Vid
tillfället i fråga hade båten emellertid varit överlämnad till den civila verkstaden
och under dess ansvar. Jonasson och Schött hade vid tillfället utfört
tjänsteuppdrag, men de måste anses ha felat, dels genom att medföra ovidkommande
civila personer utan tillstånd, vilket vore förbjudet jämlikt reglemente
för marinen, del III A § 145, vilken paragraf i förevarande fall torde
få anses tillämplig, dels i fråga örn Jonasson genom att lägga provturen genom
Göta kanal till Kungälv, varvid provturen framförts över för sådan tur
mindre lämpliga valten. Slutligen hade i ärendet förfarits felaktigt genom
att vid provturen förts örlogsflagga. Det torde få anses förklarligt, att Jonasson
såsom ingenjör och Schött såsom inkallad icke haft kännedom om
ovannämnda reglementsparagraf. Båda syntes dock böra lia förstått, att
medförandet av civila personer varit i förevarande fall olämpligt. Någon
skada för kronan av vad som skett kunde dock icke sägas lia uppstått.
Jonasson torde få anses lyda under strafflagen för krigsmakten.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse till chefen för Göteborgs kustartilleriförsvar den 15
april 1944 följande:

106

I reglemente för marinen, del III A, § 145, stadgades bland annat följande: »Ombord

å båt, som tages i anspråk för övningsändamål eller eljest användes
i tjänsten, må passagerare icke medtagas, med mindre de äro stadda
i tjänsteärenden eller ha av kommendant, regements-, bataljons-, skolchef
eller chef för detacherad avdelning erhållit tillstånd att medfölja båten.
Skulle föreliggande omständigheter icke medgiva inhämtande av dylikt tillstånd,
äger båtbefälhavaren eller, om båten är ställd till officers eller vederlikes
eller underofficers förfogande, den, till vars förfogande båten är ställd,
lämna dylikt tillstånd därest förhållandena så påkalla.»

Angående förande av örlogsflagga föreskreves i § 146 samma reglemente:

»Örlogsflagga skall föras å med maskineri försedd till kustartilleriet
hörande båt, å vilken bemanning är inmönstrad eller kommenderad, å sönoch
helgdagar, å paraddagar eller vid paradering ävensom vid sammanträffande
med främmande nations örlogsfartyg under den tid, då fartygets
flagga är hissad, samt må föras å såväl förut nämnd som annan båt dels
när sådant erfordras för tjänsten, dels vid högtidliga tillfällen eller då för
övrigt så anses lämpligt. Samma bestämmelser gälla för kustartilleriets räkning
förhyrd eller jämlikt särskilda bestämmelser kustartilleriet eljest tillhandahållen
båt, såframt den föres av militär befälhavare.»

Vad beträffade Jonassons förfarande att å båten under ifrågavarande tur
föra örlogsflagga läte militieombudsmannen, med hänsyn till den tvekan
som kunde föreligga angående den rikliga tillämpningen i förevarande fall
av ovannämnda stadgande i reglementet för marinen, bero vid vad i ärendet
förekommit.

Av utredningen framginge, att Jonasson av militär myndighet erhållit i
uppdrag att den 7 mars 1943 göra en provtur med båten. Ehuru båten icke
härvid varit från det civila varvet, där den utrustats, överlämnad till kronan,
hade densamma dock under den företagna provturen av Jonasson disponenats
för kronans räkning och använts i tjänsten. Jonasson hade därför jämlikt
§ 145 i ovannämnda reglemente icke ägt att utan vederbörligt tillstånd
i båten medföra passagerare, som icke därvid varit stadda i tjänsteärende.
Även örn Jonasson icke ägt kännedom om härutinnan gällande föreskrifter
funne militieombudsmannen dock — i likhet med chefen för kustartilleriförsvaret
— att Jonasson bort förstå att medtagandet av passagerare
varit i förevarande fall olämpligt.

I ärendet hade upplysts, att provturen, med hänsyn bland annat till de
fartprov som vid densamma skolat företagas, icke lämpligen bort ske å Göta
älv. Jonasson måste ha insett detta. Även om det, som Jonasson uppgivit, vid
tillfället varit blåsigt och kallt, hade det uppenbarligen icke förelegat något
hinder att förlägga provturen till skärgården. Att resan ställts till Kungälv
syntes anmärkningsvärt även med hänsyn till att vid tillfället i båten obehörigen
medförts passagerare och gåve anledning antaga, att resan för tillgodoseende
av privata intressen anordnats på ett sätt, som icke varit det för
tjänsten mest ändamålsenliga.

107

Jonassons förfarande att förlägga provturen å Göta älv saint därvid i båten
medtaga passagerare funne militieombudsmannen med hänsyn till omständigheterna
icke böra undgå beivran. Då emellertid de förseelser, vartill
Jonasson sålunda gjort sig skyldig, icke syntes vara av beskaffenhet att behöva
bringas under krigsdomstols prövning och kronan icke syntes därigenom
lia tillfogats någon förlust, finge militieombudsmannen hos chefen för
kustartilleriförsvaret, som ägde den disciplinära bestraffningsrätten över Jonasson,
anmäla denne till bestraffning.

Vad beträffade Schött, så enär denne som flaggkorpral ej vore att anse
som tjänsteman och därför icke stöde under militieombudsmannens tillsyn
överlämnade militieombudsmannen åt chefen för kustartilleriförsvaret att
mot Schött företaga den åtgärd, vartill kunde finnas fog.

* *

I skrivelse den 9 juni 1944 anmälde chefen för Göteborgs kustartilleriförsvar,
att han den 27 april 1944 dels jämlikt 132 § strafflagen för krigsmakten
ålagt Jonasson att för oförstånd i tjänsten undergå disciplinstraff av
vaktarrest i sex dagar utan deltagande i tjänstgöring och dels jämlikt 130 §
samma lag ålagt Schött för oförstånd i tjänsten vaktarrest utan deltagande i
tjänstgöring i fyra dagar.

Bestraffningsbesluten ha icke överklagats.

26. Åtal mot överstelöjtnant för våld å underlydande m. m.

I en den 1 juli 1944 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige vicekorpralen nr 64-48-30 Henry Andersson i huvudsak följande: Överstelöjtnanten

vid Värmlands regemente K. H. Kalmberg hade klockan
omkring 0930 den 27 juni 1944 inspekterat en övningsavdelning, som varit
sammansatt av olika förband, tillhörande Karlstads försvarsområde, övningsavdelningen
hade stått uppställd för inspektion på en åkervall, varvid
Andersson kommit att stå med högra foten uppe på kanten av en plogfåra
och vänstra foten nere i fåran. Då Andersson dessutom på grund av tungt
arbete vore krokig i ryggen och hade värk i axlarna, hade hans enskilda ställning,
oaktat han sökt göra sitt bästa, icke varit fullt korrekt. Kalmberg hade
till en början anmärkt på en man ur ett annat kompani. Då Kalmberg därefter
kommit fram till det kompani, som Andersson tillhörde, och varseblivit
Andersson, hade Kahnberg yttrat: »Den stora liven där borta» samt brustit
ut i svordomar. Kalmberg hade därvid använt uttrycket »djävla drulle»
med flera liknande epitet örn Andersson. Samtidigt hade Kalmberg upprepade
gånger med knutna händer och med stor kraft slagit Andersson i ryg -

108

gen och bröstet samt på axlarna och tillika sparkat Andersson i ryggslutet
med ena knäet — allt under ständiga svordomar och skällsord. Truppen i
dess helhet hade fått heta »förbannade lymlar». Kalmberg hade vidare yttrat:
»Jag tycker ej om er värmlänningar, det är för mycket Selma Lagerlöf
och Gösta Berling i er.» Förutom åtskilliga militärer hade ett flertal
omdömesgilla och inflytelserika civilpersoner bevittnat Kalmbergs uppförande,
som väckt det största uppseende bland civilbefolkningen i orten. Fattigvårdsstyrelsens
ordförande i orten, förre landstingsmannen Emil Svahn, kunde
sålunda intyga, att Kalmberg vid tillfället yttrat till truppen, att den vöre
lika dum som civilbefolkningen på orten samt att civilbefolkningen icke
kunde bruka sin jord och underhålla sina hus. Andersson ansåge, att det
inträffade icke kunde förbigås med tystnad, utan att saken krävde noggrann
undersökning.

Sedan skriften översänts till befälhavaren för Karlstads försvarsområde för
utredning, inkom denne med förhörsprotokoll ävensom med yttranden av dels
Kalmberg den 3 och den 25 juli 1944 och dels löjtnanten Olle Rilby.

I sitt yttrande den 3 juli 1944 anförde Kalmberg i huvudsak följande:
Kalmberg hade under april och juni månader 1944 tjänstgjort såsom chefsinstruktör
vid vissa utbildningsförband, däribland ifrågavarande kompanier.
Förbanden hade vid flera tillfällen inspekterats av militärbefälhavaren för V.
militärområdet och av inspektören för lokalförsvaret. Under dessa inspektioner
hade upprepade gånger särskilt framhållits, att under utbildningen
stort vikt skulle läggas vid den enskilda utbildningen och noggrannheten i
detaljerna. I utbildningsplanen hade dessutom betonats, att utbildningen avsåge
att skapa sträng disciplin. Utbildningen, som försvårats av befälets
bristande utbildningsdisciplin och en ojämn samt förhållandevis ringa tidigare
utbildning av manskapet, hade varit förlagd till de olika kompanierna
— dock med undantag för bland annat utbildningen i kulsprutetjänst, som
bedrivits vid två olika avdelningar, som varit direkt underställda Kalmberg.
Ifrågavarande kompanier hade ingått i en av dessa avdelningar. Vid en
inspektion av militärbefälhavaren och inspektören för lokalförsvaret den 20
juni 1944 hade särskilt kulsprutepersonalen vid sistberörda avdelning visat
prov på dåligt uppträdande och bristande kunskaper. I anledning härav
hade Kalmberg sammankallat officerare och underofficerare vid de båda
kulspruteavdelningarna samt anbefallt ökad utbildning med personalen med
beaktande särskilt av kravet på disciplin. Kalmberg hade tillika anbefallt
särskild inspektion av de båda avdelningarna den 27 juni 1944. Då den avdelning,
Andersson tillhörde, vid inspektionen nämnda dag avlämnades till
Kalmberg, hade Kalmberg lagt märke till att en man, som sedermera befunnits
vara Andersson, flyttat sig, oaktat truppen stått i giv akt. I anledning
härav hade Kalmberg granskat Andersson närmare och då observerat, att
denne alls icke ansträngt sig att intaga föreskriven enskild ställning. Andersson
hade sålunda icke gjort något försök att draga tillbaka axlarna,
utan skulderbladen hade skjutit ut från ryggen. Andersson hade icke heller
hållit händerna på föreskrivet sätt. Härtill hade kommit, att Andersson

109

åsidosatt bestämmelsen om absolut stillhet under giv akt. Enär Anderssons
beteende tydligt visade, att Andersson ej på något sätt ansträngt sig att göra
sitt bästa, hade Kalmberg uppfattat Anderssons uppträdande som en ren
demonstration, mot vilken Kalmberg ansett det vara sin oavvisliga skyldighet
att ingripa kraftigt och omedelbart. Inspektionen av ifrågavarande avdelning
hade pågått en timme. Senare samma dag hade Kalmberg avtackat
bland annat den nyssnämnda avdelningen. Som Kalmberg därvid lagt särskilt
märke till att truppen iakttagit fullständig stillhet under giv akt och
att varje man visat en bestämd vilja att intaga föreskriven enskild ställning,
ansåge han, att hans kraftiga ingripande under inspektionen tidigare
på dagen verksamt bidragit till den goda hållningen hos truppen. Det vöre
icke riktigt, att Kalmberg kallat Andersson »djävla drulle». Kalmberg hade
i stället fällt ett yttrande av innebörd, att Andersson visat »en djävla drullighet».
Vad anginge Anderssons påstående, att Kalmberg slagit Andersson
med stor kraft i ryggen och bröstet samt på axlarna, förhölle det sig rätteligen
så, att Kalmberg genom stötar framifrån mot axlarna på Andersson
och bakifrån mot det utskjutande skulderpartiet velat påvisa felen i dennes
ställning och förmå Andersson till en viljeansträngning. Att betrakta detta
som något slags misshandel eller något nedsättande för Andersson syntes
enligt Kalmbergs förmenande vara allenast ett utslag av illvilja. Några sparkar
med knäet hade Kalmberg icke utdelat. Kalmberg hade icke heller kallat
truppen »förbannade lymlar». Han hade ej heller fällt det i anmälningsskriften
återgivna yttrandet: »Jag tycker ej om er värmlänningar, det är för
mycket Selma Lagerlöf och Gösta Berling i er», utan hade yttrat något av
innebörd, att värmlänningar som soldater ofta hade för mycket av Selma
Lagerlöfs Gösta Berling i sig. Några civilpersoner hade icke uppehållit sig
i närheten av övningsplatsen, och närmaste gård hade legat på ett avstånd
av minst 200 meter från denna. Av anmälningsskriften kunde det förefalla
som om Kalmberg icke särskilt bemödat sig örn ett gott förhållande till
civilbefolkningen. Kalmberg hade emellertid såväl skriftligen å order som
muntligen inför officerare och underofficerare framhållit, att all hänsyn
skulle tagas till markägare och överenskommelse träffas med dem innan
övningar förlädes till odlad mark. Han hade dessutom, sedan de honom
underställda förbanden den 28 juni 1944 avgått från orten, visiterat förbandens
förläggningsplatser för att övertyga sig örn att dessa städats ordentligt —
detta med särskild tanke på att markägarna och kvartervärdarna, som vid
upprepade tillfällen visat sig ogina vid inkvarteringar och övningar, skulle
åsamkas så litet obehag som möjligt och erhålla ett gott intryck av ordningen
vid förbanden.

I sitt yttrande den 25 juli 1944 tilläde Kalmberg: Ilan hade icke riktat det
i anmälningsskriften återgivna yttrandet »Den stora liven därborta» till Andersson
utan till fänriken Öhberg, som fört befäl över den pluton, Andersson
tillhörde, och hade med delta yttrande icke avsett annat än som inlades i
exempelvis sådana uttryck som »stor dragon» och »liten knatte». Att anse
nämnda yttrande vara förolämpande måste enligt Kalmbergs förmenande till -

Ilo

skrivas en överdriven känslighet, som föga överensstämde med det indisciplinära
uppträdande, Andersson visat vid tillfället. I fråga om de Kalmberg tillvitade
direkt nedsättande uttrycken hemställde Kalmberg, att samtliga vittnen
till händelsen tillfrågades, huruvida de vid något tillfälle under sin tjänstgöring
hört Kalmberg uttala sig förolämpande mot honom underställd personal.
Vid Kalmhergs inspektion den 27 juni 1944 hade inträffat något, som talade
mot att Kalmberg skulle ha kallat truppen för lymlar. Kalmberg hade
nämligen vid detta tillfälle iakttagit, att en soldat haft ena handen i bandage.
På Kalmhergs förfrågan vad mannen erhållit för skada och om den blivit behandlad,
hade denne anmält, att han skadat sig under övning och att sjukvårdaren
å hans kompani skött örn skadan. Kalmberg hade sedermera underrättat
vederbörande bataljonsläkare om saken bland annat för att efterhöra
om icke sjukvårdaren varit skyldig att hänvisa den skadade till bataljonsläkaren.
Då antalet sjukanmälda vid de dagliga sjuk visi ta tionerna ofta varit så
stort, att det funnits anledning misstänka, att sjukanmälan i många fall icke
varit befogad, hade Kalmberg ansett den ifrågavarande mannens beteende
att trots sin skada icke undandraga sig tjänstgöring genom att sjukanmäla
sig synnerligen aktningsvärt. Det förefölle med hänsyn härtill egendomligt, att
Kalmberg omedelbart efter sitt samtal med mannen skulle ha kallat denne
lymmel. — Kalmberg hade tidigare vid flera tillfällen rättat felaktig axelställning
hos värnpliktiga på det sätt, han använt mot Andersson, utan att därvid
kunna märka något, som tytt på att vederbörande ansett sig misshandlade eller
förolämpade. Anderssons uppträdande vid tillfället hade varit desto mer
anmärkningsvärt som Andersson innehade befälsstälining. Kalmberg, som på
grund av Anderssons plats i ledet och frånvaron av gradbeteckning på Anderssons
överdragskläder dock icke uppfattat Anderssons befälsstälining, hade ansett
Anderssons uppträdande vara av den art, att det förelegat fog för att tillsäga
Andersson förvarsarrest. Kalmberg bestrede, att han till truppen eller
med särskild adress till fattigvårdsstyrelsens ordförande i orten fällt något yttrande
av innehåll, att vissa erfarenheter från hemmen ofta i negativ riktning
påverkade de värnpliktigas tjänstbarhet. Kalmberg hade i sitt yttrande
till militieombudsmannen den 3 juli 1944 framhållit de svårigheter, som av
olika anledningar varit förknippade med hans uppgift som chefsinstruktör
för ifrågavarande övningsavdelningar. Han hade emellertid fått mottaga erkännande
från såväl förmän som kamrater och underställd personal för sitt
arbete.

Vid förhör uppgå vo nedannämnda personer följande:

Värnpliktige fänriken Nils Eskil Johannes Öhberg: Han hade i juni 1944
fört befäl över en tung pluton. Plutonen hade den 27 juni 1944 inspekterats av
Kalmberg. Sedan Öhberg vid tillfället avlämnat plutonen till Kalmberg, hade
denne kommenderat giv akt. Kalmberg hade därvid uppmärksammat Andersson,
som tillhörde plutonen och haft sin plats som tredje eller fjärde man
framifrån i första gruppen. Öhberg hade själv stått på ena sidan av plutonen.
Då Kalmberg varseblivit Andersson, hade han omedelbart anmärkt på att Andersson
icke stått stilla samt brutit ut i skällsord och svordomar. Kalmberg,

lil

som bland annat yttrat »den stora uven där borta», hade gått fram till Andersson
och i det han med vänstra handen fattat tag i Anderssons ena överarm
med högra knutna handen slagit Andersson i ryggen och bröstet. Kahnberg
hade därefter med högra handen bakifrån fattat tag i Anderssons ena
axel samtidigt som han satt sitt ena knä mot Anderssons ryggslut för att räta
upp Andersson. Denne hade under tiden sökt upplysa Kalmberg örn att han
vore värkbruten och därför ur stånd att sträcka på kroppen mer än han redan
gjort. Kalmberg hade emellertid icke tagit någon hänsyn till detta. Efter någon
stund hade Kalmberg avlägsnat sig från Andersson samt gått fram till
plutonens front och där yttrat till hela truppen: »Ni är lika dumma som bönderna
häromkring, för de kan inte ens sköta sina gårdar.»

Värnpliktige nr 161-35-31 David Emanuel Sandén: Han hade vid den ifrågavarande
inspektionen stålt i ledet närmast bakom den pluton, där Andersson
haft sin plats, och snett till vänster örn denne. Andersson, som vöre något
krokig i ryggen och som kommit att stå på en plogfåra, hade bjudit till att
räta på sig så gott han kunnat, då det kommenderats giv akt. Kalmberg hade
uppträtt obalanserat under inspektionen samt varit frikostig med anmärkningar
och svordomar. Uttrycken i anmälningsskriften »den stora uven där
borta» och »djävla drulle» vore riktigt återgivna. Det vore vidare riktigt, att
Kalmberg med händerna slagit Andersson å bröst, rygg och axlar samt med
knäet sparkat Andersson i ryggslutet. Kalmberg hade tillika fällt det i anmälningsskriften
anmärkta yttrandet: »Jag tycker ej örn er värmlänningar, det är
för mycket Selma Lagerlöf och Gösta Berling i er.» Sandén kunde däremot
icke erinra sig, att Kalmberg vid tillfället kallat truppen »förbannade lymlar».

Värnpliktige nr 655-49-18 Martin Johannes Norberg: Han hade vid den
ifrågavarande inspektionen av Kalmberg stått alldeles bakom Andersson, som
haft ena foten i en plogfåra och därför icke stålt riktigt stilla utan rört på
benen. Då Kalmberg varseblivit detta, hade han blivit ursinnig samt farit ut
i otidigheter och grova tillmålen mot Andersson, varvid Kalmberg yttrat
bland annat »förbannade» eller »djävla drummel». Kalmberg hade tillika gått
fram till Andersson och med knutna händer slagit denne i ryggen och på
bröstet. Vidare hade Kalmberg i det han vänt sig till truppen i dess helhet
yttrat: »Jag tycker ej om er värmlänningar, för ni har för mycket Selma
Lagerlöf och Gösta Berling i er». Enligt Norbergs förmenande hade Kalmberg
vid tillfället betett sig mycket oskickligt och på ett för en militär i ledande
ställning högst opassande sätt.

Värnpliktige nr 57-48-21 Karl Hilding Olsson: Han hade vid inspektionen
den 27 juni 1944 tjänstgjort såsom gruppchef vid den pluton, Andersson
tillhörde. Enär truppen stått i enskild ställning och Olsson icke kunnat se
Andersson utan att vrida på huvudet, hade Olsson icke varit i tillfälle att
iakttaga Kalmbergs uppträdande mot Andersson. Olsson hade emellertid hört,
att Kahnberg utdelat flera slag mot Andersson. Slagen hade varit så kraftiga,
att Olsson från sin plats tydligt uppfattat ljudet av dem. Olsson hade
vidare hört, att Andersson sökt förklara för Kalmberg, att Andersson på
grund av värk i axlarna icke kunde föra dessa tillbaka längre än han redan

112

gjort och således ej intaga bättre enskild ställning. Kalmberg hade emellertid
uppenbarligen icke tagit någon notis örn detta. Efter någon stund hade
Kalmberg begivit sig fram till plutonens front och där uttryckt sitt missnöje
med truppen i dess helhet genom att kalla manskapet »förbannade lymlar»
och andra liknande uttryck. Kalmberg hade vidare uttalat sitt missnöje med
värmlänningar i allmänhet.

Värnpliktige fanjunkaren nr 155-49-25 Anders Gunnar Smedberg: Smedberg,
som i juni 1944 varit kommenderad såsom kompaniadjutant vid kompaniet,
hade den 27 juni 1944 gått förbi den plats, där den ifrågavarande
inspektionen pågått. Avståndet fram till inspektionsplatsen hade varit så stort,
att han då icke kunnat uppfatta vad som möjligen yttrats vid inspektionen.
Då Smedberg kort efteråt kommit in i sin förläggning, som varit belägen omkring
150 meter från inspektionsplatsen, hade emellertid en värnpliktig gjort
honom uppmärksam på att Kalmberg vore mycket högljudd under inspektionen.
Smedberg hade i anledning härav öppnat ett fönster, som vette ut mot
inspektionsplatsen, och lyssnat på Kalmberg. Smedberg hade därvid hört
Kalmberg yttra ungefär följande: »Före midsommarledigheten var ingen
sjukskriven. I dag är 10—12 man per kompani sjukskrivna. Jag tror icke att
ni i det civila livet springer så ofta hos doktorn, för det kostar pengar, men
här vet ni, att det icke kostar någonting. Förbannade lymlar!» Smedberg
hade icke hört mer än detta yttrande, eftersom han icke haft tid att fortsätta
att lyssna. Då Smedberg kort efteråt träffat landstingsmannen Svahn, hade
emellertid denne varit synnerligen upprörd över Kalmbergs uppträdande.

Svahn: Då Kalmberg vid tillfället i fråga tagit emot truppen, hade Svahn,
som uppehållit sig omkring 50 å 60 meter från platsen, hört att Kalmberg
högljutt uttryckt sitt missnöje med manskapet. Kalmberg hade bland annat
framhållit, att det vore för mycket Selma Lagerlöf och Gösta Berling i truppen
samt att den vore lika dum som civilbefolkningen i de omkringliggande
gårdarna. Efter övningarnas slut för dagen hade det befäl, som vid tillfället
innebott hos Svahn, diskuterat händelsen och därvid till Svahn uttryckt sitt
beklagande över det inträffade.

Rilby uppgav i sitt yttrande: Han hade under juni 1944 tjänstgjort såsom
adjutant åt Kalmberg vid ifrågavarande utbildningsbataljon och hade i denna
egenskap åtföljt Kalmberg bland annat vid den i anmälningsskriften
åsyftade inspektionen den 27 juni 1944. I utbildningsplanen hade särskilt angivits,
att utbildningen avsåge att skapa sträng disciplin. Kalmberg hade
därför lagt mycket stor vikt vid den enskilde soldatens personliga uppträdande
i och utom tjänsten. Andersson hade vid inspektionen trots otaliga
påpekanden angående den enskilda ställningen under utbildningens gång
uppträtt på sätt framginge av Kalmbergs uppgifter. Rilby hade därför i likhet
med Kalmberg fått det bestämda intrycket, att Andersson icke bjudit till så
som han kunde och borde ha gjort. Rilby hade icke hört, att Kalmberg använt
uttrycket »djävla drulle» vid tillfället men väl, att Kalmberg yttrat, »att
vederbörande visade en djävla drullighet i sitt uppträdande». Det vore riktigt,
att Kalmberg genom att slå Andersson i ryggen och genom att söka

113

draga tillbaka Anderssons axlar sökt få denne att intaga bättre enskild ställning,
men Anderssons påstående, att slagen utdelats med stor kraft syntes
Rilby betydligt överdrivet. Rilby hade icke lagt märke till att Kalmberg sparkat
Andersson. Rilby kunde ej heller påminna sig lia hört, att Kalmberg vid
tillfället yttrat »förbannade lymlar». Huru orden fallit beträffande det anmärkta
yttrandet om värmlänningarna, Selma Lagerlöf och Gösta Berling
kunde Rilby numera ej exakt erinra sig, men innebörden av Kalmbergs
yttrande syntes ha varit, att Kalmberg icke varit tilltalad av »den bohémenatur
å la Gösta Berling» som värmlänningarna stundtals läte komma till
synes i den militära tjänsten. Rilby hade icke märkt, att några civilpersoner
sett vad som inträffat, men det vore möjligt, att några åskådare kunnat uppehålla
sig i den betäckta terrängen i närheten av platsen. Kalmbergs förhållande
till civilbefolkningen syntes Rilby icke ha varit annat än gott. Rilby
ville såsom sin uppfattning framhålla, att Kalmberg, då han sett att alla hans
tidigare påpekanden helt nonchalerats av Andersson, blivit synnerligen upprörd.
Kalmberg hade därvid i sitt tjänstenit möjligen ingripit något kraftigare
än situationen krävt. Att Kalmberg, då han märkt att efter en månads arbete
icke ens hans fordran på ordentlig enskild ställning respekterades av Andersson,
reagerat kraftigt, syntes Rilby fullt förståeligt. Å andra sidan syntes
Anderssons anmälan åtskilligt överdriven.

Efter en redogörelse för utredningen i ärendet anförde militieombudsmannen
i en den 13 oktober 1944 dagtecknad åtalsinstruktion, vilken översändes
till chefen för Värmlands regemente:

Kalmberg hade uppgivit, att i utbildningsplanen för ifrågavarande förband
betonats vikten av att skapa en sträng disciplin hos truppen, som tidigare
erhållit en förhållandevis ringa utbildning, samt att han därför — då
han vid den i anmälningsskriften åsyftade inspektionen av Anderssons uppträdande
fått ett bestämt intryck av att Andersson icke gjort sitt bästa och
ej ens bemödat sig att intaga en korrekt enskild ställning — ansett det vara
sin plikt att ingripa energiskt för att åstadkomma rättelse. Mot denna ståndpunkt
funnes intet att erinra i och för sig. Det syntes tvärtom vara anledning
framhålla, att alla lämpliga åtgärder för ökande av truppens disciplin
och därmed också dess stridsvärde förtjänade stöd och uppmuntran. Det
kunde även erinras, att överbefälhavaren i sitt hälsningsanförande till krigsmakten
den 1 april 1944 uttalat, att han komme att av varje militär chef
ovillkorligen fordra upprätthållande av en fast disciplin. Kraven på en väldisciplinerad
och stridsduglig trupp läte emellertid väl förena sig med fordran
på ett korrekt uppträdande från befälets sida. I överbefälhavarens hälsningsanförande
framhölls också bland annat, att disciplinen skulle utåt få
sitt naturliga uttryck i ett vårdat och krigsmannamässigt personligt uppträdande
såväl hemma som i fält samt att ansvaret härför i främsta rummet
vilade på befälet och att detta ansvar ökades ju högre befälsställningen
vore. överbefälhavaren betonade vidare, alt kränkande behandling av trup 8— -

114

pen icke finge förekomma. Av utredningen framginge emellertid, att Kalmberg
vid ifrågavarande tillfälle i anledning av missnöje med Anderssons
uppförande förlorat behärskningen samt farit ut i svordomar och grova
tillmälen mot Andersson, som förgäves sökt förklara att han på grund av
tungt arbete vore krokig i ryggen och hade värk i axlarna samt därför ej
kunde intaga korrekt enskild ställning. Det finge tillika anses utrett, att
Kalmberg i avsikt att rätta Anderssons kroppsställning tilldelat Andersson
åtskilliga slag i ryggen, på axlarna och i bröstet. Härigenom hade Kalmberg
gjort sig skyldig till missfirmelse och våld å underordnad krigsman i och
för dennes tjänst. Utredningen gåve vidare vid handen, att Kalmberg vid
tilltal till truppen begagnat uttryck, som vittnade örn stor omdömeslöshet
och som måste anses nedsättande för såväl truppen som civilbefolkningen i
orten. Härigenom hade Kalmberg gjort sig skyldig till brist i anständigt uppförande.
Kalmberg hade tillika genom sitt uppträdande grovt brutit mot
sin plikt jämlikt § 1 mom. 16 i tjänstgöringsreglementet för armén att meddela
rättelse och kritik på ett grannlaga sätt och sålunda gjort sig skyldig
även till oförstånd i tjänsten. Vad Kalmberg, som innehade en så hög befattning
som överstelöjtnant, låtit komma sig till last vore av allvarlig beskaffenhet
och borde beivras vid krigsrätt.

På grund härav uppdroge militieombudsmannen åt vederbörande åklagare
att vid behörig domstol ställa Kalmberg under tilltal för vad denne enligt
det ovan anförda låtit komma sig till last och därvid yrka ansvar å
Kalmberg enligt lag och sakens beskaffenhet. Andersson borde beredas tillfälle
att i målet föra den talan, vartill han kunde finna fog.

* *

Målet hänsköts av regementschefen till regementskrigsrätten vid Värmlands
regemente.

Vederbörande krigsfiskal yrkade under åberopande av innehållet i åtalsinstruktionen
ansvar å Kalmberg jämlikt 90, 91, 96 och 130 §§ strafflagen
för krigsmakten för missfirmelse mot och våld å Andersson i och för dennes
tjänst, för brist i anständigt uppförande samt för oförstånd i tjänsten.
Andersson, som inställde sig vid krigsrätten, yrkade av Kalmberg ersättning
för sveda och värk med 50 kronor samt för läkarundersökning och läkarintyg
med 25 kronor.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 5 december 19H och
utlät sig därvid:

Enär i målet vore utrett, att Kalmberg den 27 juni 1944 vid inspektion av
utbildningsavdelning tillhörande Karlstads försvarsområde

dels i anledning av missnöje med Anderssons uppförande förlorat behärskningen
samt farit ut i svordomar och grova tillmälen mot Andersson, som

115

förgäves sökt förklara, att han på grund av tungt arbete vore krokig i ryggen
och hade värk i axlarna samt därför ej kunde intaga korrekt enskild
ställning,

dels i avsikt att rätta Anderssons kroppsställning tilldelat Andersson åtskilliga
slag på vänstra axeln och i ryggen samt med ena knäet en stöt i
nedre delen av ryggen, av vilket våld ringa skada följt,

och dels vid tilltal till truppen begagnat uttryck, som vittnade om stor
omdömeslöshet och som måste anses nedsättande för såväl truppen som civilbefolkningen,

alltså och då Kalmberg genom sitt uppträdande jämväl brutit mot sin
plikt jämlikt 1 § 16 mom. tjänstgöringsreglementet för armén att meddela
rättelse och kritik på ett grannlaga sätt,

prövade krigsrätten, som funne omständigheterna vid våldets förövande
synnerligen mildrande, rättvist döma Kalmberg jämlikt 90, 91, 96 och 130 §§
strafflagen för krigsmakten ävensom 33 § samma lag samt 4 kap. 1 och
2 §§ allmänna strafflagen att för våld å och missfirmelse av Andersson i oeh
för dennes tjänst, bristande i anständigt uppförande samt oförstånd i tjänsten
undergå disciplinstraff av vaktarrest i femton dagar.

Kalmberg förpliktades att till Andersson utgiva ersättning för sveda och
värk med femtio kronor samt för läkarundersökning och läkarintyg med tjugofem
kronor eller med tillhopa sjuttiofem kronor.

27. Åtal mot kompanichef för misshandel av underlydande samt för brist

i anständigt uppförande.

I en den 24 juli 1944 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 1288-19-42 Ernst P. Widgren bland annat:

Under befästningsarbeten den 19 juli 1944 vid det förband, som Widgren
tillhört, hade Widgren vid ett tillfälle stått sysslolös, hållande i ett järnspett.
Kompanichefen, kaptenen H. E. Winkler, hade därvid kommit fram till Widgren
samt yttrat: »Nu skall ni djävlar i mig arbeta och inte stå här och slöa,
begriper ni det?» Omedelbart därpå hade Winkler tilldelat Widgren ett
hårt knytnävsslag i mellangärdet med påföljd, att Widgren endast med svårighet
förmått hålla sig upprätt. Enär ett dylikt handlingssätt enligt Widgrens
förmenande finge anses ytterst olämpligt, anhölle han om utredning i saken.

Sedan skriften översänts till chefen för Norrbottens regemente, inkom denne
med protokoll från förhör med Winkler, Widgren och furiren nr
3515-45-37 N. C. Löfström samt värnpliktiga nr 1401-10-42 Bengt Nilsson
och nr 1758-19-42 Göran Andersson.

Vid förhöret uppgav Winkler: Kompaniet i fråga hade den 19 juli 1944
från klockan 1900 varit sysselsatt med befästningsarbeten. Efter uppehåll i

116

arbetena klockan mellan 2030 och 2100, då varm dryck och bröd utspisats,
hade Winkler passerat arbetsplatsen klockan 2120 och då iakttagit, hurusom
personalen vid en avdelning, till vilken bland andra Widgren hört och
för vilken avdelning Löfström varit chef, stått och pratat utan att utföra något
arbete. Löfström hade vid tillfället avlägsnat sig för någon stund för att
övervaka arbetet vid en annan avdelning. Sedan Löfström återkommit och
anvisat personalen dess arbetsuppgifter, hade avdelningen skingrat sig och så
småningom igångsatt arbetet. Widgren hade varit den siste, som återgått
till arbetet. I anledning härav hade Winkler kallat till sig Widgren samt i
skarpa ordalag frågat, varför denne icke ville arbeta. Widgren hade därvid
intagit en mycket omilitärisk hållning —- slött hängande på ett järnspett -—-varför Winkler beordrat Widgren att intaga enskild ställning och iakttaga
bättre militär hållning. Enär Widgren det oaktat stått och hängt på spettet
och med demonstrativ långsamhet ändrat ställning, hade Winkler stött till
Widgren i mellangärdet för att giva eftertryck åt sin anmaning. Winkler
hade i samband härmed troligen även fällt det av Widgren påtalade yttrandet,
men detta hade gällt icke enbart Widgren utan hela arbetslaget.

Löfström förmälde: Han hade vid tillfället varit chef för det arbetslag, vilket
bland andra Widgren tillhört, och hade uppehållit sig på ett avstånd av
75 meter från arbetslaget, då Winkler gått fram och tilltalat Widgren. Löfström
hade iakttagit, att Winkler givit Widgren en puff i mellangärdet —
dock utan att Widgren förlorat jämvikten. Löfström hade däremot icke hört
vad Winkler yttrat till Widgren. Denne hade under samtalet med Winkler
slött stått och vilat sig på ett spett. Efter det Winkler puffat till Widgren,
hade denne emellertid intagit enskild ställning.

Nilsson anförde: Han hade på aftonen den 19 juli 1944 jämte bland andra
Widgren varit sysselsatt med röjningsarbete vid kompaniet. Nilsson hade arbetat
på ett avstånd av allenast tre meter från Widgren, då Winkler infunnit
sig på arbetsplatsen samt yttrat till Widgren: »Nu djävlar anamma ska ni
sätta igång och arbeta. Widgren har stått länge nog och slöat. Jag tycker att
han skall börja arbeta ett tag.» Winkler hade tillika med knuten hand slagit
till Widgren i mellangärdet. Slaget hade icke varit så kraftigt, att Widgren
förlorat jämvikten. Widgren hade icke intagit enskild ställning, då han talade
med Winkler.

Andersson berättade: Han hade från klockan 1800 den 19 till klockan
0430 den 20 juli 1944 varit sysselsatt med röjningsarbeten tillsammans med
bland andra Widgren. Under arbetet hade han uppehållit sig omkring 20
meter från Widgren. Klockan omkring 2130 hade Winkler kommit och inspekterat
arbetena. Winkler hade gått fram till Widgren, som stått och lutat
sig mot ett spett, samt yttrat något till denne, som Andersson på grund av
avståndet icke kunnat uppfatta. Andersson hade därefter sett, att Winkler
tilldelat Widgren, som alltjämt stått och hängt på spettet, en stöt i mellangärdet.
Widgren hade av stöten böjt sig något framåt men hade icke förlorat
balansen.

117

Widgren vidhöll, att Winkler fällt det i anraälningsskriften omförmälda
yttrandet, samt att Winkler på sätt i anmälningsskriften uppgåves tilldelat
Widgren ett hårt slag i mellangärdet. Widgren ville emellertid icke påstå,
att han erhållit något märke på kroppen av slaget.

I en den 26 augusti 1944 till regementschefen översänd instruktion för
åtal mot Winkler anförde militieombudsmannen, efter redogörelse för vad i
ärendet förekommit:

Winkler hade enligt vad utredningen givit vid handen vid omförmälda tillfälle
fällt ett yttrande av i huvudsak samma lydelse, som anmälningsskriften
utvisade, och torde därigenom ha brustit i anständigt uppförande. Enligt
vad Widgren själv uppgivit, hade Winkler därjämte tilldelat Widgren ett hårt
slag i mellangärdet. Winkler hade å sin sida uppgivit, att han allenast stött
till Widgren. Av utredningen framginge ej fullt klart, huruvida Winklers
beteende inneburit våld eller misshandel mot Widgren, men det syntes sannolikt,
att så varit förhållandet. Emellertid syntes erforderligt, att närmare
utredning örn vad som förekommit vid tillfället förebragtes vid krigsrätt, varvid
vittnesförhör borde anordnas med de ojäviga personer, som kunde lämna
upplysningar i saken.

Militieombudsmannen uppdroge åt vederbörande krigsfiskal att vid den
krigsdomstol, under vilken Winkler lydde, anhängiggöra och utföra åtal mot
Winkler för vad denne låtit komma sig till last samt därvid yrka ansvar å
honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet. Widgren borde beredas tillfälle
att mot Winkler föra den talan, vartill kunde finnas fog.

❖

Målet hänsköts till vederbörande fältkrigsrätt, där krigsfiskalen yrkade
ansvar å Winkler enligt 90 och 96 §§ strafflagen för krigsmakten för våld å
Widgren, varå ingen skada följt, samt för brist i anständigt uppförande.
Winkler bestred, att den stöt han givit Widgren kunde betraktas såsom våld.
Vid fältkrigsrätten hördes såsom vittnen Andersson och Nilsson, vilka därvid
vitsordade riktigheten av sina tidigare avgivna berättelser samt därutöver
anförde följande:

Andersson: Den stöt, Winkler givit Widgren hade varit ganska kraftig, ty
Widgren hade vid slaget böjt sig framåt. Andersson hade icke hört Widgren
klaga över att Widgren fått något ont av slaget.

Nilsson: Nästan omedelbart efter det Winkler svurit åt Widgren, hade
Winkler givit Widgren slaget i mellangärdet. Det vore svårt att säga, huru
kraftigt slaget varit. Widgren, som icke vid slaget släppt det spett, han hållit
i, hade efter slaget börjat arbeta med spettet. Vittnet kunde icke minnas, att
Widgren efter slaget klagat över någon smärta.

118

Fältkrigsrätten meddelade utslag i målet den 22 september 19U och yttrade
därvid:

I målet finge anses utrett, att Winkler den 19 juli 1944 tillrättavisat Widgren
pa ett sätt, som icke anstode en officer, samt att Winkler vid samma
tillfälle givit Widgren ett slag i mellangärdet å vilket slag ingen skada följt.

På grund härav, och då omständigheterna måste anses synnerligen mildrande,
prövade fältkrigsrätten rättvist jämlikt 33, 90 och 96 §§ strafflagen
för krigsmakten samt 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen döma Winkler
för våld å underordnad i tjänsten samt för brist i anständigt uppförande till
arrest utan bevakning i åtta dagar.

Utslaget har vunnit laga kraft.

28. Misshandel mot underlydande m. m.

I en den 15 januari 1944 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 2810-11-42 Veiland Svensson, 2. plutonen, 1. utbildningskompaniet,
Hallands regemente, bland annat:

Måndagen den 3 januari 1944 hade plutonen befunnit sig på Nyårsåsen
för skjutövningar. Medan Svensson med sin grupp (3. gruppen) legat i eldställning,
hade plutonchefen, fänriken Johan Berg von Linde, tillsammans med
furiren nr 8015-16-40 Henry Sjöström, kommit fram till Svensson, varvid
Berg von Linde yttrat till Sjöström: »Den här löken få vi inte glömma att
stryka permissionssedeln för till lördag och söndag.» Därefter hade Berg von
Linde vänt sig direkt till Svensson och yttrat några ord om maskeringsmaterielen
samt därpå slagit Svensson med en käpp först på hjälmen och sedan
över nedre delen av kroppen, så att blåröda strimmor uppstått. De övriga
grupperna, vilka varit uppställda som åskådare av övningen, hade iakttagit
misshandeln, och efter hemkomsten till logementet hade Svenssons kamrater
kunnat konstatera märkena efter käppslagen. Senare under samma övning
hade Berg von Linde yttrat till chefen för 3. gruppen: »Du skall inte tro, att
det är karlar, du har att göra med, utan några djävla dödlökar och juveler.»

Sedan skriften översänts till chefen för Hallands regemente med begäran
om utredning, inkom protokoll från förhör, som anställts med anledning
av skriften.

Vid förhöret anförde nedannämnda personer bland annat:

Berg von Linde: Den 3 januari 1944 hade plutonen haft en övning, varvid
den grupp, Svensson tillhörde, dolt skulle ingå i eldställning för att lämna
eldunderstöd. Förutsättningen för att det avsedda övningsändamålet skulle
uppnås hade varit, att gruppen dolt gått i eldställningen. I motsats till övrig
personal, tillhörande gruppen, hade Svensson emellertid icke förflyttat
sig dolt utan i så hög ställning, att gruppen blottats; först efter upprepade
tillsägelser av Berg von Linde hade han förflyttat sig fältmässigt till eldställningen.
I denna hade Svensson uppträtt oskickligt och blottat sig. Genom

119

sitt uppträdande hade han retat upp Berg von Linde, varvid denne förlorat
fattningen och slagit till hans hjälm för att få honom att dölja huvudet. Därefter
hade Berg von Linde tilldelat Svensson några slag i ryggslutet för att
denne skulle intaga lägre ställning med hela kroppen. Den käpp, med vilken
slagen utdelats, hade varit av omkring en lillfingers tjocklek; han hade
tidigare använt den till att peka med och rita på marken under övningen.
Han kunde nu icke erinra sig ha fällt det i anmälningsskriften uppgivna
yttrandet angående permissionssedeln men holle det icke för otroligt. Under
ett avbrott i övningen eller möjligen efter dess slut hade han kritiserat
värnpliktige nr 48-9-41 Thure Bengtssons sätt att föra 3. gruppen samt gruppens
uppträdande. Huru orden därvid fallit, kunde han icke minnas, men
han hade i vart fall icke använt uttrycket »dödlökar», vilket ord han aldrig tidigare
hört. Örn han begagnat detta uttryck, skulle han säkert ha kommit ihåg
det. Under övningar hade Svensson uppträtt pa ett sätt, som ställt befälets
tålamod på prov.

Sjöström: De av Berg von Linde lämnade uppgifterna rörande Svenssons
uppträdande och Berg von Lindes behandling av Svensson vöre riktiga. De
slag, som tilldelades Svensson, torde icke ha varit sa harda att blamärken
kunnat uppstå. Sjöström vitsordade, att Svensson under övningar brukat
uppträda så, att befälets tålamod satts på prov.

Bengtsson: Vid ifrågavarande tillfälle hade han tjänstgjort som chef för
3. gruppen. Under övningen hade han befallt gruppen att gå dolt i eldställning.
Som Svensson befunnit sig på högra flygeln, hade Bengtsson icke kunnat
iakttaga eller höra vad som försiggått mellan Berg von Linde och Svensson.
Under senare delen av övningen hade Berg von Linde yttrat till Bengtsson:
»48 förstår, att det icke är vanligt folk, 48 har att göra med, utan några
djävla dödlökar och juveler.»

Värnpliktige nr 69-16-42 Fogelström: Under övningen den 3 januari 1944
hade han tillhört åskådarna. Han hade därvid lagt märke till att Svensson
icke intagit lämplig eldställning under ett övningsmoment samt att Berg von
Linde slagit Svensson på hjälmen och i ryggslutet. Vad Berg von Linde
dessförinnan yttrat, hade han icke hort. Han trodde, att denne blivit uppbragt
på grund av det sätt, på vilket Svensson gjort omladdningar. Tonen
och andan inom plutonen hade alltid varit god; inga misshälligheter hade
förekommit mellan manskapet och Berg von Linde. Denne hade icke brukat
uppträda på sådant sätt som under ifrågavarande övning.

Värnpliktige nr 1506-17-42 Elov'' Söderberg: Som åskådare av övningen
hade han sett, att Berg von Linde, medan eldgivningen pågått, begivit sig
bort till Svensson och med en käpp slagit denne först på hjälmen och därefter
i ryggslutet. Han hade även hört Berg von Linde yttra något örn att
Svenssons permissionssedel för lördagen och söndagen skulle indragas; han
kunde emellertid icke i detalj erinra sig yttrandet.

Värnpliktige nr 686-16-42 Carl Magnus Benjaminsson: På aftonen den 3
januari 1944 hade Svensson före sänggåendet visat honom några blåmärken
i ryggslutet.

120

I en den 25 februari 1944 dagtecknad instruktion för åtal mot Berg von
Linde anförde militieombudsmannen, efter en redogörelse för vad i ärendet
förekommit:

Av utredningen framginge, att Berg von Linde under ifrågavarande övning
med en käpp tilldelat Svensson slag på hjälmen och i ryggslutet. Slagen
syntes ha varit så kraftiga, att Berg von Linde genom att utdela desamma
hade förövat misshandel å Svensson. Vidare vore ådagalagt, att Berg
von Linde vid tillfället använt olämpliga och för de underlydande kränkande
eller nedsättande uttryck. Genom vad Berg von Linde sålunda låtit
komma sig till last, hade han gjort sig skyldig till misshandel å och missfirmelse
av underordnad krigsman samt brustit i anständigt uppförande.
Dessa förseelser vore av sådan beskaffenhet, att de icke borde undgå beivran.

Militieombudsmannen finge fördenskull uppdraga åt åklagaren vid den
krigsrätt, varunder Berg von Linde lydde, att ställa denne under tilltal för
nämnda förseelser och därvid yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.
Svensson borde beredas tillfälle att i målet framställa de yrkanden, vartill
han kunde finna fog.

sfs

Sedan åtalsinstruktionen översänts till regementschefen, hänsköt denne
målet till regementskrigsrätten vid Hallands regemente. Vid krigsrätten yrkade
vederbörande krigsfiskal ansvar å Berg von Linde jämlikt 90, 91 och
96 §§ strafflagen för krigsmakten för misshandel å och missfirmelse av underordnad
krigsman samt brist i anständigt uppförande. Svensson inställde
sig vid krigsrätten, men förklarade att han icke hade några yrkanden örn
skadeersättning.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 17 mars 1944 och
yttrade därvid:

Genom vad i målet förekommit vore utrett, att Berg von Linde den 3
januari 1944, under det han ledde skjutövningar på Nyårsåsen i Vapnö
socken med 2. plutonen, 1. utbildningskompaniet, Hallands regemente, dels
i närvaro av Svensson till Sjöström med tydlig syftning på Svensson yttrat:
»Den här löken få vi inte glömma att stryka permissionssedeln för till lördag
och söndag», dels misshandlat Svensson genom att tilldela denne flera
slag som träffat på hjälmen och på ryggslutet, av vilka sistnämnda slag
blåmärken uppstått, dels ock om den honom underställda truppen i truppens
närvaro yttrat sig i nedsättande och kränkande ordalag. Genom vad
Berg von Linde sålunda låtit komma sig till last, hade han dels gjort sig
skyldig till missfirmelse av och misshandel å Svensson, dels ock brustit i
anständigt uppförande.

På grund härav dömde krigsrätten Berg von Linde, jämlikt 90, 91 och

121

96 §§ strafflagen för krigsmakten samt 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen
att för misshandel å och missfirmelse av underordnad krigsman, vilken
misshandel ägt rum under synnerligen mildrande omständigheter, ävensom
för brist i anständigt uppförande undergå vaktarrest i femton dagar.

Utslaget har vunnit laga kraft.

29. Våld mot underlydande m. m.

I en den 20 januari 1944 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktiga nr 1549-1-43 Henrik Zimmerman, nr 1858-19-42 Sigurd
Marklund, nr 282-70-40 John Huldt och Gustaf Alatalo, garnisonsdepåkompaniet,
Norrbottens regemente, följande:

Vid upprepade tillfällen hade kompanichefen, kaptenen Harry Sjögren,
inför trupp använt svordomar och dylikt samt förolämpat kompaniets personal
genom att kalla den »djävla idioter» och liknande. Vid ett tillfälle hade
han brukat våld mot värnpliktige nr 1179-19-42 Hjalmar Forsberg. Denne,
som varit klädd på ett sätt, vilket stridit mot Sjögrens åsikt om militär
klädsel, hade inför det uppställda kompaniet blivit halvt strypt på grund av
Sjögrens obehärskade uppträdande. Sjögren hade nämligen fattat tag i Forsbergs
halsduk för att taga av den och därvid handlat så obehärskat, att det
uppstått ett våldsamt uppträde. En annan gång hade han övat liknande våld
mot värnpliktige nr 6690-19-37 Hugo Vikberg, i det att han vid hårvisitation
ryckt av denne en stor hårtuss under vredgat tal. Klagandena intygade, att
Sjögrens temperament vore sådant, att hans kommendering såsom kompanichef
syntes vansklig, varför hans entledigande vore önskvärt.

Sedan skriften översänts till chefen för Norrbottens regementes depå med
begäran om utredning, inkom tjänstförrättande depåchefen med förhörsprotokoll.

Vid förhöret uppgav Zimmerman: Under en kompaniuppställning i mitten
av januari 1944 hade Sjögren klandrat ordningen inom kompaniet samt
personalens uppträdande. I samband därmed hade han frågat en av de värnpliktiga,
örn denne skötte sina kläder lika vårdslöst i det civila livet. Härtill
hade den värnpliktige svarat nekande. Under det Sjögren talat till kompaniet,
hade han så småningom hetsat upp sig, varvid han bland annat
yttrat: »Ni är ena djävla idioter.» Zimmerman holle icke för otroligt, att
han själv i samma situation skulle använt något liknande ehuru mildare
uttryck. — Troligen den 14 januari 1944 klockan 0720, då kompaniet stått
uppställt i logementskorridoren, hade Sjögren efter att ha yttrat några ord
till kompaniet gått fram till Forsberg och samtalat med denne. Vad han
sagt, hade Zimmerman icke uppfattat. Zimmerman hade vid tillfället befunnit
sig två meter från Forsberg. Denne hade haft vapenrocken (m/39)
uppknäppt i halsen på samma sätt, som brukades vid permission, samt

122

kring halsen en halsduk av ylle (m/39), framtill instoppad under vapenrocken.
Sjögren hade — sannolikt då han varseblivit att Forsberg jämväl
burit permissionsskjorta (m/39) — fattat tag i halsduken, troligen i dess
ena ända, och dragit till på sådant sätt, att förfarandet kunde anses som en
våldshandling. Strax därpå hade han släppt halsduken, fattat Forsberg i
armen och dragit in denne i logementet. Där hade Sjögren fört fram Forsberg
till dennes skåp och beordrat denne taga fram den skjorta, som enligt
order skulle användas under tjänstgöring. Sjögren hade därefter till
hälften ryckt vapenrocken av Forsberg, varvid han yttrat: »Har ni inte lärt
er klä er hemma? Skall man behöva klä er som småbarn?» — Zimmerman
hade icke varit vittne till det uppgivna våldet mot Vikberg utan endast hört
kamrater berätta därom.

Marklund förmälde: Vid en uppställning hade Sjögren gått igenom gällande
bestämmelser för de värnpliktigas klädsel. Han hade därvid frågat
en värnpliktig, som burit pälsmössa, om det vore vanligt i det civila, att
man använde pälsmössa vid blidare väderlek. Ifrågavarande dag hade det
rått blidväder, men det oaktat hade en del värnpliktiga varit iförda pälsmössor.
Då den tillfrågade svarat jakande, hade Sjögren yttrat: »Då är ni
ena idioter!» Huruvida Sjögren även använt någon svordom, kunde Marklund
icke erinra sig. Därefter hade Sjögren visiterat klädseln och hårklippningen.
När han därvid kommit till Vikberg, hade han lagt märke till att en
hårlock vid dennes högra tinning stuckit fram under lägermössan. Sjögren
hade fattat tag i hårlocken och ryckt till så hårt att den lossnat, varefter
han släppt den till golvet. Locken hade fallit strax till vänster om Vikbergs
föder. Huruvida blodvite uppstått, hade Marklund, som stått närmast till
höger örn Vikberg, icke kunnat iakttaga. — Marklund hade icke varit närvarande,
då Sjögren uppträtt olämpligt mot Forsberg.

Huldt berättade: Sjögren hade vid en morgonuppställning visiterat truppens
klädsel och hårklippning. Då han kommit till Vikberg, hade han fattat
tag i en hårtuss, som stuckit fram under dennes lägermössa, och ryckt till
så hårt, att hårtussen lossnat, varefter han låtit denna falla till golvet strax
framför Vikbergs fötter. Huldt hade vid tillfället stått närmast till vänster
om Vikberg. Huruvida blodvite uppstått, hade han icke iakttagit. Sjögren
hade därpå tillsagt Vikberg att klippa håret och frågat örn Vikberg saknade
medel därtill. Vikberg hade svarat, att han hade nödiga pengar. — Huldt,
som tjänstgjorde å kompaniexpeditionen, hade av kamrater hört, att Sjögren
även vid andra tillfällen uppträtt mindre lämpligt; själv hade Huldt
emellertid icke varit vittne därtill. Han hade icke varit närvarande, då Sjögren
uppträtt olämpligt mot Forsberg eller då Sjögren skulle ha fällt det i
anmälan uppgivna uttrycket »djävla idioter».

Forsberg anförde: Vid en uppställning den 15 januari 1944 omkring klockan
0800 hade han av Sjögren beordrats komma fram till denne. Han hade
i strid mot gällande föreskrifter varit iförd permissionsmundering (vapenrock
m/39, uppknäppt i halsen) och permissionsskjorta med slips. Därjämte
hade han burit halsduk av ylle m/39, knuten kring halsen och framtill in -

123

stucken under vapenrocken. Sjögren hade ryckt av Forsberg halsduken genom
att draga i dess ena ände, varvid knuten framtill gått upp. Det hade
icke behövts något kraftigt ryck för att få knuten att gå upp. Forsberg hade
icke såsom i anmälan angåves blivit halvt strypt genom Sjögrens förfarande
och ansåge icke, att Sjögren därigenom utövat något våld mot honom. Innan
Sjögren ryckt av honom halsduken, hade Sjögren emellertid satt ena
handflatan under hans haka och tryckt hans huvud ganska kraftigt bakåt,
så att han förlorat balansen och tagit ett halvt steg tillbaka. Härigenom hade
Sjögren enligt hans uppfattning våldfört sig å honom. Efter att ha ryckt
loss halsduken hade Sjögren tagit honom i armen — dock icke hårt — och
fört in honom i logementet, där Sjögren knäppt av honom livremmen, fattat
tag i vapenrockens båda uppslag och ryckt till, så att vapenrocken knäppts
upp. Knapparna hade emellertid icke slitits ur rocken. Därpå hade Sjögren
dragit upp hans slips och slitit upp skjortan i halsen, varvid en knapp lossnat.
Samtidigt hade Sjögren tillhållit honom att raska på och kläda sig på
föreskrivet sätt, d. v. s. i överdragskläder, som bures under handräckningstjänst,
varvid han yttrat ungefär följande: »Vet ni inte fan, att ni skall raska
på?» — Forsberg hade icke varit tillstädes, då Sjögren förgått sig mot Vikberg
eller fällt uttrycket »djävla idioter».

Vikberg uppgav: På morgonen den 17 januari 1944 hade Sjögren vid en
kompaniuppställning i logementskorridoren visiterat manskapets klädsel och
hårklippning. När han därvid hunnit till Vikberg, hade han yttrat, att denne
vore långhårig, samt fattat tag i en hårtuss nedanför lägermössan vid Vikbergs
högra tinning och ryckt till, så att hårtussen lossnat. Denna hade han
därefter låtit falla till golvet framför Vikberg. Då Sjögren ryckt loss hårtussen,
hade Vikberg tagit ett steg bakåt. Sjögren hade därvid beordrat honom
att intaga enskild ställning och tagit honom i armen ehuru ej hårt. Det
hade gjort ont, när hårtussen ryckts loss, och Vikberg hade hela dagen
känt sveda i huvudet. Längre fram på dagen hade Sjögren, då de mötts i
kanslihuset, frågat, när Vikberg skulle klippa sig, vartill Vikberg framhållit,
att han på grund av sin tjänstgöring hade ont örn tid. Sjögren hade
svarat, att Vikberg skulle endera söka utverka ledighet för att klippa håret
under tjänstgöringstid eller verkställa klippningen på fritid, samt hade tilllagt:
»Annars skall jag klippa er; då blir det inte så snyggt.» Vikberg, som
varit långhårig, hade samma kväll låtit klippa sig. -—- Vid en annan uppställning
i logementskorridoren hade en del värnpliktiga varit iförda pälsmössor.
oaktat temperaturen utomhus varit över fryspunkten. Men anledning
därav hade Sjögren beordrat dem att byta ut pälsmössorna mot lägermössor,
varvid han yttrat: »Ni skall byta ut pälsmössor mot lägermössor.
Ni borde begripa så pass, djävla idioter.» — Vikberg hade icke varit vittne
lill Sjögrens olämpliga uppträdande mot Forsberg.

Sjögren förmälde: Ilan bestrede, att han tilltalat personalen med uttrycket
»djävla idioter» eller liknande. Vid ett tillfälle, då han påtalat ett flertal av
de värnpliktiga begångna förseelser, hade han yttrat ungefär följande: »Dessa
bestämmelser äro så tydligt och klart genomgångna av befälet och finnas även

124

anslagna i kompanikorridoren, att man måste fordra, att ni som fullvuxna
karlar måste förstå och åtlyda dem. Har ni förstått?» Härtill hade truppen
svarat ja. Därefter hade han yttrat: »Ja, det är självklart. De, som inte förstå
det här, måste vara ena djädrans idioter.» Sistnämnda yttrande hade varit
avsett som en högt uttalad reflexion och icke adresserat till truppen. — Vid
en uppställning i logementskorridoren för kontroll av personalen hade Forsberg
mot order varit iförd permissionsmundering och permissionsskjorta med
slips. Skjortkragen och slipsen hade varit dolda av en kronans yllehalsduk,
som lagts runt halsen och vars båda ändar framtill lagts över varandra och
stoppats ned under vapenrocken. På fråga varför han burit permissionsmundering,
hade Forsberg icke lämnat något svar. Sjögren hade vidare yttrat: »Ni
har ju också permissionsskjorta, vilket är förbjudet.» Ej heller nu hade
Forsberg svarat något. Då Forsberg icke gjort min av att visa skjortan samt
stått med nedböjt huvud, hade Sjögren med fingrarna under Forsbergs haka
lyft upp dennes huvud för att kunna taga bort halsduken och förvissa sig örn
att Forsberg varit iförd permissionsskjorta. Därefter hade Sjögren löst upp
halsduken genom att draga i dess ena ända, varvid halsduken omedelbart
lossnat. Då det nu visat sig, att Forsberg burit permissionsskjorta med slips,
vilket varit förbjudet, hade Sjögren givit Forsberg order att gå in i logementet
och byta skjorta och samtidigt tagit Forsberg i armen samt vänt denne
mot logementsdörren. Forsberg hade långsamt och ovilligt förflyttat sig in i
logementet samt likaledes långsamt och ovilligt börjat knäppa upp vapenrocken.
Med anledning därav hade Sjögren själv knäppt upp några av
knapparna samtidigt med att han yttrat: »Det är bråttom! Knäpp upp de
nedersta knapparna i vapenrocken!» Han bestrede, att han fattat tag i rockslagen
och fläkt upp vapenrocken. Därefter hade han knutit upp slipsen och,
medan han upprepat, att det vore bråttom, dragit upp en flik av skjortan ur
byxorna. Forsberg hade då snabbt krängt av skjortan och bytt kläder. Något
obehärskat tal eller svordomar hade icke förekommit vid tillfället. Det hade
icke varit fråga om något våldsamt uppträde. — Beträffande Vikberg hade
Sjögren vid en hårvisitation påpekat för kompaniet nödvändigheten av att
förut givna föreskrifter åtlyddes, varvid han först visat på sig själv och sedan
tagit Vikberg som ett varnande exempel på, hur håret icke skulle vara. Han
hade yttrat: »Så långt hår vid sidorna får det icke vara.» Samtidigt därmed
hade han fattat tag i Vikbergs hår i avsikt att draga fram det i pannan för
att påvisa den otillåtna längden. Vikberg hade därvid oförmodat böjt tillbaka
huvudet med påföljd, att några hårstrån lossnat. Några klagomål däröver
hade denne emellertid icke framfört till honom. Senare på dagen hade Vikberg
frågat, när han skulle klippa sig. Sjögren hade svarat, att Vikberg skulle
klippa sig på fritid eller begära permission hos handräckningstagaren, samt
att klippningen skulle verkställas med det snaraste, då Vikberg i annat fall
skulle bli klippt genom kompaniets försorg, d. v. s. med den hårklippningsmaskin,
som varje kompani hade sig tilldelad.

Värnpliktige sergeanten nr 2075-45-35 V. H. Nilsson uppgav: Vid de flesta
kompaniuppställningarna hade han varit närvarande. Han hade därvid hört

125

Sjögren vid flera tillfällen tala till kompaniet i skarpa och bestämda ordalag,
något som enligt Nilssons åsikt varit väl befogat, emedan givna order
icke åtlytts av personalen. Att Sjögren missfirmat någon, hade han icke märkt.
Vid en uppställning hade han hört Sjögren använda uttrycket idiot i ungefär
följande yttrande: »Ni skall icke uppföra er som örn ni vore idioter.» En
gång hade Sjögren under en uppställning i logementskorridoren gjort anmärkning
på att Forsberg icke enligt föreskrift hatt vapenrocken igenknäppt
i halsen samt att han burit halsduk av ylle m/39. Därvid hade Sjögren fattat
tag i halsduken och med hög röst frågat, örn Forsberg finge gå klädd på sådant
sätt. Nilsson, sorn befunnit sig 10 å 15 meter från Sjögren, hade icke
kunnat iakttaga, vare sig att denne slitit upp halsduken, eller att Forsberg blivit
halvt strypt, ej heller ansåge han, att ett våldsamt uppträde förekommit.
Till det av Forsberg uppgivna händelseförloppet i logementet hade Nilsson
icke varit vittne. Vid en annan uppställning hade Sjögren anmärkt, att Vikberg
haft för långt hår, samt fattat tag i en hårlock nedanför Vikbergs mössa
för att visa, hur man icke skulle se ut i håret. Det hade därvid verkat som örn
Vikberg blivit rädd för Sjögrens grepp och ryckt till med huvudet med påföljd,
att hårlocken lossnat från Vikbergs huvud. Enligt Nilssons åsikt hade
våld icke förelegat i detta fall. Vid tillfället hade Nilsson befunnit sig på
högst fem meters avstånd från Sjögren och Vikberg.

Tjänstförrättande depåchefen anförde i eget yttrande: Såsom chef för det
förband, klagandena tillhörde, hade under tiden till och med den 9 januari
1944 tjänstgjort en kapten i regementets reserv. Denne hade emellertid icke
förmått upprätthålla den ordning och reda, som krävts. På grund därav hade
från och med den 10 nämnda månad Sjögren, som vore kapten på aktiv stat,
placerats såsom förbandschef. En förbättring hade därigenom kunnat förväntas
och hade även inträffat. Sjögren vore i sin tjänsteutövning mycket
nitisk och en utpräglad ordningsmänniska. Han vore emellertid häftig till
sitt lynne. Regementschefen hade för regementets befäl påpekat vikten av
att ett värdigt uppträdande iakttoges vid alla tillfällen.

Efter redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i en den 17 mars 1944 dagtecknad instruktion för vederbörande åklagare: Sjögren

hade medgivit, att han vid ett tillfälle — i samband med det han
i anledning av begångna förseelser framhållit att de ifrågakomna bestämmelserna
vore tydliga och måste efterlevas —- yttrat, att de som ej förstode
detta måtte vara »ena jädrans idioter», vilket yttrande han sagt vara avsett
som en reflexion och ej adresserat till truppen. I övrigt hade ej blivit styrkt,
att Sjögren använt nedsättande eller olämpliga uttryck till trupp. Ehuru
ovan återgivna yttrande ej varit så lämpligt, läte militieombudsmannen i
denna del bero vid en erinran därom.

Vad anginge Sjögrens uppförande mot Forsberg, så vore genom utredningen
knappast styrkt, att Sjögren gjort sig skyldig till våld mot denne. Även

126

med hänsyn tagen till att Sjögren varit upprörd på grund av Forsbergs olydnad
mot utfärdade bestämmelser angående klädseln, måste emellertid hans
uppträdande anses ha varit obehärskat och ej värdigt en officer samt stått i
strid mot bestämmelsen i tjänstgöringsreglementet för armén, att rättelse
skulle meddelas på grannlaga sätt.

Huru det tillgått, då Sjögren förgripit sig på Vikberg, vore ej fullt klarlagt.
Utredningen gåve emellertid vid handen, att Sjögren i vart fall begått
våld å denne. Det kunde ifrågasättas, huruvida icke misshandel förelegat.
Närmare utredning därom torde böra förebringas.

På grund av vad sålunda anförts finge militieombudsmannen uppdraga åt
vederbörande åklagare att vid behörig domstol ställa Sjögren under tilltal för
vad denne låtit komma sig till last i fråga om Forsberg och Vikberg och därvid
yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Vikberg borde beredas
tillfälle att i målet framställa de yrkanden, vartill han kunde finna fog.

* *

❖

Sedan atalsinstruktionen översänts till chefen för Norrbottens regemente,
hänsköt denne målet till regementskrigsrätten vid regementet. Vid krigsrätten
förekom vittnesförhör. Vederbörande krigsfiskal påstod ansvar å Sjögren
för hans uppträdande mot Forsberg jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
för oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt, samt för hans beteende gentemot
Vikberg jämlikt 90 § första stycket samma lag för misshandel av ringa
art å underordnad krigsman i och för dennes tjänst under synnerligen mildrande
omständigheter.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 5 juni 19U och yttrade
därvid:

Vad först anginge Sjögrens påstådda övergrepp mot Vikberg, funne krigsrätten
icke styrkt, att Sjögren gjort sig skyldig till våld eller misshandel mot
honom. Fastmera framginge av utredningen, att Sjögren endast fullgjort sin
skyldighet som kompanichef att påvisa bristande personlig snygghet hos
manskapet.

Vad sedan anginge Sjögrens uppträdande gentemot Forsberg, kunde Sjögren
med hänsyn till omständigheterna icke anses ha gjort sig skyldig till
något straffbart förfarande.

På grund härav prövade regementskrigsrätten rättvist ogilla den mot Sjögren
i målet förda ansvarstalan.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 22 juni 1944 anmodade militieombudsmannen
ämbetet att i krigshovrätten överklaga regementskrigsrättens
utslag under yrkande om bifall till den mot Sjögren förda talan.

Krigshovrätten meddelade utslag på besvären den 1 december 19H och
yttrade därvid:

Enär vad i målet förekommit mot Sjögren icke med hänsyn till utredning -

127

en vid krigsrätten kunde anses innefatta förfaranden av beskaffenhet att
böra medföra ansvar,

prövade krigshovrätten rättvist fastställa det slut, krigsrättens utslag innehölle.

Utslaget har vunnit laga kraft.

30. Våld mot underlydande m. m.

I en den 23 juli 1943 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 665-74-41 Karl Asplund bland annat:

Natten till den 18 juli 1943 hade han tjänstgjort som lägervakt vid ett
fältförbands förläggning. Strax efter klockan 2400 hade sergeanten nr 681-73-37 Erik Sigurd Nilsson och en menig kommit gående förbi honom, varvid
Asplund anmält sig för Nilsson. Den menige hade därefter frågat Asplund,
örn denne ansåge Nilsson vara berusad. Härtill hade Asplund svarat
jakande. Nilsson och den menige hade sedan gått vidare, medan Asplund
fortsatt att patrullera. Emellertid hade Nilsson vänt om och kommit emot
Asplund samt frågat om denne vore lägervakt, samt velat ha reda på nummer
och namn. Därpå hade Nilsson frågat, om Asplund ville slåss. Asplund
hade svarat, att han icke hade någon orsak därtill, men att han skulle
försvara sig, örn han bleve angripen. I sällskap hade de därefter fortsatt
patrullvägen framåt, varvid Nilsson velat, att Asplund skulle följa med honom.
Då Asplund emellertid fortsatt sin patrullering, hade Nilsson riktat
två slag mot honom, vilka slag Asplund besvarat med ett slag. Till detta
uppträde funnes ett vittne, värnpliktige nr 534-74-41 Gunnar Lampinen, som
befunnit sig cirka 100 meter från dem. Asplund hade därefter springande avlägsnat
sig ungefär 100 meter, men Nilsson hade sprungit efter och yttrat,
att han skulle slå ihjäl honom, samt befallt, att Asplund skulle följa med till
kompaniexpeditionen. Som menig hade Asplund måst lyda Nilsson, vilken
vöre hans kompaniadjutant, och hade lämnat poststället. Inkommen på
kompaniexpeditionen hade Nilsson tagit av koppel och vapenrock samt tillsagt
Asplund, att denne finge en och en halv minut på sig att slå honom först.
Asplund hade vägrat göra detta, eftersom han saknat anledning därtill. Efter
en halv timmes samtal hade Asplund fått lämna expeditionen.

Sedan skriften remitterats till chefen för Norrbottens regemente för utredning,
hölls förhör med Asplund, Nilsson och Lampinen ävensom med
värnpliktige nr 230-73-41 Gustaf Ingvar Sundvall.

Vid förhöret uppgav Apslund vidare: Den menige, som åtföljt Nilsson, hade
varit Sundvall. Denne ha frågat Asplund, örn han ansåge Nilsson berusad,
emedan Nilsson sökt ställa till bråk med Sundvall. Asplund hade
svarat, att han ansåge Nilsson berusad, eftersom denne ginge omkring och
raglade.

«»

128

Nilsson förmälde: Den 17 juli 1943 hade han hela dagen vistats inom
lägerplatsen. Till middagsmålet hade han förtärt en snaps och tre groggar.
Då Nilsson vid midnatt befunnit sig ute i lägret, hade han passerat Asplund
i närheten av stallet. Lampinen hade uppehållit sig i närheten av Asplund,
och Sundvall hade gått i samma riktning som Nilsson på ett avstånd av
ungefär fyra meter. Nilsson hade icke tidigare varit i bråk med Sundvall
utan hade endast tillsagt denne att gå och lägga sig i baracken, eftersom
Sundvall ej hade permission. Nilsson bestrede, att han frågat Asplund efter
nummer och namn; någon anledning därtill hade icke funnits, eftersom
Nilsson väl kände Asplund. Nilsson bestrede vidare, att Asplund anmält sig
för honom. Sådan anmälan strede mot postinstruktionen. Däremot hade
Nilsson beordrat Asplund att kontrollera, att Sundvall begåve sig till baracken
och lade sig. Asplund hade därvid fällt ett yttrande av innehåll, att
icke han utan Nilsson själv skulle göra det. Nilsson hade förebrått Asplund
dennes yttrande, men Asplund hade då avlägsnat sig, varför Nilsson sprungit
efter och beordrat Asplund att begiva sig till kompaniexpeditionen. Nilsson
hade icke fattat tag i Asplund, än mindre varit inbegripen i slagsmål med
denne. Ej heller hade Nilsson uppträtt hotande vare sig i tal eller handling.
På kompaniexpeditionen hade han förhört Asplund samt frågat Asplund,
örn dennes uppgift innebure att tillse ordningen eller att störa densamma.

Sundvall uppgav: Vid ifrågavarande tillfälle hade han och Nilsson gått
i riktning från stallet mot kompaniexpeditionen, varvid han befunnit sig
ungefär fyra meter snett bakom Nilsson. Lampinen hade befunnit sig utanför
stallet. Sundvall och Nilsson hade samtidigt mött Asplund, vilken i sin
egenskap av lägervakt varit på väg till stallet. Nilsson hade då frågat Sundvall,
vad han hade ute att göra vid ifrågavarande tidpunkt. Sundvall hade
svarat, att han ej kunde sova, emedan det vore för varmt i baracken. Nilsson
hade emellertid tillsagt honom att följa med in i baracken och lägga sig.
Eftersom Sundvall ansett, att han icke behövt gå till sängs, då han ju befunnit
sig inom lägret, hade han icke genast lytt Nilssons tillsägelse. Då han
märkt, att Nilsson luktat sprit, hade han frågat Asplund, om denne ansåge
Nilsson vara berusad. Härtill hade Asplund svarat jakande.

Lampinen berättade: Några minuter före midnatt den 17 juli 1943, då han
tjänstgjort som stallpost, hade han sett Asplund komma patrullerande mot
stallet, varjämte Nilsson och Sundvall samtidigt gått i samma riktning
Asplund hade anmält sig för Nilsson, som därvid tackat. Därpå hade Nilsson
fortsatt sin väg, medan Sundvall frågat Lampinen och Asplund, huruvida de
ansåge Nilsson berusad. Härtill hade Lampinen svarat jakande, varefter
Sundvall gått vidare i samma riktning som Nilsson, medan Asplund fortsatt
patrulleringen. Själv hade Lampinen stannat kvar vid stallet, tills han
klockan 2400 blivit avlöst. Då han därefter varit på väg till baracken, hade
han hört en ordväxling mellan Nilsson och Asplund, som befunnit sig på
cirka 100 meters avstånd från honom. Nilsson hade först frågat efter Asp -

129

lunds nummer och namn och därefter tillsport Asplund, örn denne ville slåss.
Asplund hade svarat, att han icke ville slåss, men att han skulle försvara
sig, om han bleve anfallen. Vidare hade Asplund påpekat, att han vöre lägerpost
och att Nilsson icke hade rätt att bråka med honom. Sedan Nilsson genmält,
att han som kompaniadjutant hade rätt att ge Asplund order, hade
denne fortsatt i riktning mot Lampinen. Nilsson hade då sprungit efter Asplund
och häftigt gripit tag i dennes axel, varvid Asplund vänt sig om och
slitit sig lös. Därpå hade Asplund återupptagit patrulleringen. Emellertid
hade Nilsson ånyo sprungit efter Asplund och fällt ett yttrande av innehåll,
att han skulle slå ihjäl Asplund, örn han finge tag på honom. Lampinen hade
icke velat stanna kvar längre och därför avlägsnat sig. Efter en stund
hade Asplund sökt upp honom och framfört en order av Nilsson, att Lampinen
skulle anmäla sig för denne. Då Lampinen varit på väg till Nilsson,
hade han mött denne, som frågat om Lampinen påstått, att han vore berusad.
Lampinen hade svarat jakande härtill, eftersom han ansett, att Nilsson
raglat. Då Nilsson genmält, att påståendet skulle bevisas, hade Lampinen
förklarat, att icke han utan endast en läkare kunde göra det. Nilsson
hade velat ha bevisningen genast, och Lampinen hade därför frågat, huru
han skulle kunna åstadkomma sådan, då det inte funnes någon läkare på
platsen. Då hade Nilsson föreslagit, att de skulle slåss, och förklarat att örn
han ej kunde det, så vöre han berusad. Härtill hade Lampinen svarat, att
redan den omständigheten, att Nilsson ville slåss, vöre ett bevis för att han
vore berusad. Nilsson hade uppmanat Lampinen att slå det första slaget,
och då Lampinen vägrat, hade Nilsson givit honom en och en halv minut för
att slå till. Lampinen hade fortfarande vägrat och framhållit, att han kunde
få obehag, om han tilldelade Nilsson något slag, eftersom det vöre förbjudet
att slå ett befäl. Därefter hade Lampinen återvänt till baracken och
lågt sig.

I en den 29 oktober 1943 dagtecknad instruktion för åtal mot Nilsson anförde
militieombudsmannen, efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit,
följande:

Det torde få anses utrett, att Nilsson vid ifrågavarande tillfälle varit överlastad
av starka drycker. Asplunds påstående, att Nilsson misshandlat Asplund
genom att tilldela denne slag hade visserligen icke blivit styrkt, men
Lampinen hade intygat, att Nilsson häftigt gripit tag i Asplunds axel, och
därigenom hade Nilsson gjort sig skyldig till våld å Asplund. Av Lampinens
och Asplunds uppgifter framginge vidare, att Nilsson anmodat dem att slåss
med honom. Härigenom och jämväl genom sitt uppträdande i övrigt hade
Nilsson brustit i anständigt uppförande. Genom att utan giltigt skäl beordra
Asplund att lämna patrullvägen och inställa sig å kompaniexpeditionen hade
Nilsson dessutom visat oförstånd i tjänsten.

Militieombudsmannen finge fördenskull uppdraga åt vederbörande åklagare
att vid den krigsrätt, under vilken Nilsson lydde, ställa denne under till 9—i48748.

Militieombudsmannens umbetsberättelsc.

130

tal för vad han enligt det ovan anförda låtit komma sig till last och därvid
yrka ansvar å honom enligt lag och sakens beskaffenhet. Asplund borde beredas
tillfälle att mot Nilsson framställa de yrkanden, vartill han kunde
finna fog.

* *

Sedan åtalsinstruktionen översänts till regementschefen, hänsköt denne
målet till regementskrigsrätten vid Norrbottens regemente. Vid krigsrätten
yrkade vederbörande krigsfiskal ansvar å Nilsson jämlikt 90, 96 och 130 §§
strafflagen för krigsmakten för våld mot underordnad krigsman i och för
dennes tjänst, fylleri, brist i anständigt uppträdande samt oförstånd i fullgörande
av tjänsteplikt.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 13 december 1943 och
yttrade därvid:

Genom vad i målet förekommit vore ådagalagt, att Nilsson, som varit kompaniadjutant
vid 13. kompaniet, under natten mot den 18 juli 1943 inom förläggningsområdet
uppträtt överlastad av starka drycker, att han samma kväll
utan giltigt skäl beordrat Asplund, vilken vid tillfället tjänstgjort såsom gevärspost,
att lämna sin patrullväg och medfölja till kompaniexpeditionen,
att han kort därefter utövat våld mot Asplund åtminstone genom att fatta
tag i Asplunds ena axel, samt att Nilsson ifrågavarande kväll brustit i anständigt
uppträdande, bland annat därigenom att han uppmanat Asplund och
Lampinen att slåss med honom, alltså och då omständigheterna för Nilsson
beträffande det mot Asplund utövade våldet måste anses synnerligen mildrande,
prövade krigsrätten rättvist döma Nilsson jämlikt 90, 96 och 130 §§
strafflagen för krigsmakten, dessa lagrum jämförda med 33 § samma lag
samt 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen för våld mot underordnad krigsman
i och för dennes tjänst, fylleri, bristande anständigt uppträdande och
oförstånd vid fullgörande av tjänsteplikt att undergå disciplinstraff av vaktarrest
i tolv dagar.

Nilsson anförde besvär över utslaget samt yrkade därvid, att han måtte
bliva befriad från ansvar jämlikt 90 och 96 §§ strafflagen för krigsmakten
samt att det honom ådömda disciplinstraffet måtte nedsättas.

Krigshovrätten meddelade utslag på besvären den 30 juni 1944 och utlät
sig därvid:

Krigshovrätten funne lika med krigsrätten det vara i målet utrett, att Nilsson
vid ifrågavarande tillfälle utövat våld mot Asplund, brustit i anständigt
uppförande och gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten.

Däremot kunde det icke anses vara mot Nilssons bestridande tillförlitligen
styrkt, att han vid tillfället varit så överlastad av starka drycker, att han
därigenom gjort sig förfallen till ansvar för fylleri. $

131

På grund härav och då Nilsson för vad han låtit komma sig till last förskyllt
det honom ådömda straffet, prövade krigshovrätten rättvist på det
sätt ändra krigsrättens utslag, att Nilsson dömdes jämlikt de av krigsrätten
åberopade lagrummen att för våld å underordnad krigsman, bristande i anständigt
uppförande och oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt undergå disciplinstraff
av vaktarrest i tolv dagar.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

31—40. Missfirmelse av underlydande.

31.

I en den 14 augusti 1943 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige Gustav Magnusson och 27 andra värnpliktiga, tillhörande
3. plutonen, 5. kompaniet, av ett fältregemente, bland annat:

Efter anbefalld förstärkt fältdepåberedskap hade den bataljon, anmälarna
tillhörde, den 28 juli 1943 förflyttats till anvisat tjänstgöringsområde. Mellan
klockan 0745 och 0815 hade uppehåll i resan gjorts i S. för utspisning
av morgonmålet. Omkring klockan 0810, då utspisningen varit avslutad och
manskapet hållit på att åter stiga upp i vagnarna, hade några värnpliktiga
uppehållit sig utanför sina vagnar och rökt; inne i vagnarna hade nämligen
tobaksrökning varit förbjuden. Fänriken i Jönköpings-Kalmar regementes
reserv N. Lanner hade därvid kommit fram till den vagn, som disponerats
av 3. plutonen och yttrat: »Sitt inte där! Kasta cigarretterna! Förstår ni
inte, att det är bråttom, era förbannade idioter?» De hade genast kastat sina
cigarretter, och alla hade skyndat in i vagnen. Efter ankomsten till K. hade
Lanner av plutonens manskap genom värnpliktige korpralen nr 227-19-31
Persson anmodats att för undvikande utav obehaget av en anmälan taga tillbaka
sitt yttrande, varvid Lanner emellertid vidhållit yttrandet genom att
säga: »Då är ni en dålig trupp, som inte kan tåla ett ärligt svenskt uttryck.»

Sedan skriften översänts lill chefen för Jönköpings-Kalmar regemente med
begäran örn utredning, hölls förhör med Lanner, som därvid bland annat
uppgav: De uttryck, som citerats i ovan nämnda anmälan, vore i huvudsak
riktiga. Vid ankomsten till S. hade man fått ett allmänt intryck av att utspisningen
måst ske synnerligen snabbt. Ingen ordnad marsch till utspisningslokalen
hade därför medliunnits, utan truppen hade dirigerats dit på
snabbaste sätt. Stationsofficeren och dennes biträden hade påskyndat utspisningen.
I egenskap av dagofficer vid 7. kompaniet hade Lanner i likhet
med övrigt dagbefäl på allt sätt drivit på ilastningen efter utspisningen beträffande
såväl manskapet vid 7. kompaniet som övriga kontingenter. Då
han passerat en av 5. kompaniets vagnar och funnit dörröppningen blockerad
av två däri sittande värnpliktiga, medan ett femtontal värnpliktiga befunnit

132

sig utanför vagnarna, hade han under den allmänna känslan av brådska
sagt till de värnpliktiga, som stått utanför en av vagnarna: »Fnatta på nu
in i vagnen; förstår ni inte att det är bråttom?» Till de båda värnpliktiga,
som suttit i dörröppningen, hade han yttrat sig på sätt anmälan angåve.
Sistnämnda värnpliktiga hade åtlytt ordern, men den ene av dem hade gjort
det utan större raskhet. Inga protester hade hörts från de värnpliktiga.
Själv hade han genom att gripa tag i byxbaken hjälpt in en del värnpliktiga
i vagnen, varvid deras kamrater, som befunnit sig inne i vagnen, hjälpt
till genom att draga upp dem, som varit utanför. Därefter hade intet längre
uppehåll i resan förekommit, förrän de anlänt till K. omkring klockan 1400,
då måltidsuppehåll gjorts och de värnpliktiga under cirka tre timmar haft
tillfälle besöka samhället. Strax före tågets avgång hade Lanner kontrollerat,
att samtlig personal ur 7. kompaniet återkommit, varvid han gått utefter
tågsättet. Han hade då blivit hejdad av en korpral ur 5. kompaniet, vilken
anmodat honom att omedelbart be om ursäkt för olämpligt uppträdande.
Sedan det framkommit, att ursäkten skolat avse händelsen i S., hade Lanner
svarat: »Det finns ingen anledning framföra ursäkt lill en trupp, som ej
lystrar och inte förstår att efterkomma allmänna tillsägelser — i detta fall
att raska på. Syftar ni på att ursäkten skall avse de kraftuttryck, som jag
inlade i min order till de i dörröppningen sittande att försvinna in, då är
ni en dålig trupp, som inte kan tåla ett ärligt svenskt kraftuttryck.»

I skrivelse den 4 oktober 1943 till chefen för vederbörande fältregemente
anförde militieombudsmannen, efter redogörelse för vad i ärendet förekommit,
följande:

Genom sitt yttrande till ovan nämnda båda värnpliktiga, vilka suttit i
dörröppningen till järnvägsvagnen före avfärden från S., hade Lanner förolämpat
dessa, varjämte han brustit i anständigt uppträdande. För vad Lanner
sålunda låtit komma sig till last, borde han icke undgå ansvar. Då det
emellertid icke syntes vara erforderligt att bringa frågan under krigsrätts
prövning, ansåge militieombudsmannen sig kunna inskränka sig till att hos
chefen för vederbörande fältregemente, som torde äga den disciplinära bestraffningsrätten
över Lanner, anmäla denne för erhållande av sådan bestraffning.
Militieombudsmannen förutsatte därvid att i enlighet med föreskriften
i 185 § 5) strafflagen för krigsmakten medgivande av nämnda värnpliktiga
till målets handläggning såsom disciplinmål kunde inhämtas.

* *

Målet hänsköts av chefen för Jönköpings-Kalmar regemente till regementskrigsrätten
vid regementet. Krigsfiskalen vid krigsrätten yrkade ansvar
å Lanner jämlikt 91 och 96 §§ strafflagen för krigsmakten för förolämpning

133

mot underordnade samt bristande i anständigt uppförande i övrigt. Av målsägandena
fördes icke någon talan.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 17 december 1943 och
yttrade därvid:

Genom Lanners medgivande och den utredning, som i övrigt förekommit
i målet, vore styrkt, att Lanner vid det i målet ifrågavarande tillfället den 28
juli 1943 å S. järnvägsstation under tjänsteutövning förgått sig emot Magnusson
och Persson med tilltal, som varit för dem förolämpande.

På grund härav prövade krigsrätten lagligt döma Lanner jämlikt 91 §
strafflagen för krigsmakten att för förolämpning av underordnade krigsmän
i och för deras tjänst undergå arrest utan bevakning i två dagar.

Utslaget har vunnit laga kraft.

32.

I en den 20 september 1943 till militieombudsmannen inkommen skrift
anförde värnpliktige nr 1681-17-42 Sigvard Lind, tillhörande 9. kompaniet
av Göta trängkår, bland annat:

Lördagen den 4 september 1943, då han tjänstgjort som gevärspost vid
trängkårens lägervakt i A., hade två sergeanter kommit gående vid poststället.
Den ene av dem, konstituerade sergeanten nr 274-8-33 John Östen
Kristiansson, hade plötsligt ropat till honom: Har posten sett vem fan som
tagit min kronocykel, som stod här vid väggen?» Lind hade svarat: »Nej,
sergeant!» Kristiansson hade fortsatt: »Ja, de går här hela dagen men uträttar
inte ett förbannat dugg; inte ser de och inte hör de ett förbannat
dugg.» Lind hade genmält, att han icke gått där hela dagen och därför icke
vetat, vad som hänt före hans pass. Därvid hade Kristiansson farit ut på
följande sätt: »Vad i helvetes djävlar babblar du örn — tror du inte jag
varit i det militära så länge, så jag vet om posten går två timmar eller hela
dagen i sträck?» Lind hade icke svarat något, men Kristiansson hade fortsatt,
samtidigt som han rusat fram och gripit Lind i bröstet, skakat honom
och hållit högra handen knuten framför honom: »Jag skall djävlar anamma
lära dig hålla käften, din förbannade döbock; du vet inte, om du lever.
Ett ord till, så slår jag dig för käften, så fan tar dig. Jag ger fan i örn du
så vore post i helvetet; det hjälper dig inte. Är det klart?» Lind hade svarat:
»Ja, sergeant!» Därefter hade Kristiansson yttrat: »Se till, att det blir
något uträttat! Kapten säde i morse, att ni skulle patrullera och inte stå här
och hänga; så marsch iväg och patrullera!» Lind hade genast åtlytt uppmaningen.
När han fullbordat sin patrullering och återvänt till poststället,
hade Kristiansson stått kvar där och påstått, att Lind patrullerat felaktig
väg, samt befallt honom lära sig postinstruktionen. Lind hade svarat: »Jag
kan min postinstruktion, sergeant!» Utan att taga någon notis örn svaret

134

hade Kristiansson emellertid uppmanat honom att gå in i postkuren och
läsa instruktionen. Lind hade lytt men hade vid läsningen icke kunnat finna,
att han gjort något fel vid patrulleringen. Fördenskull hade han icke
haft anledning ändra patrullvägen vid nästa patrullering. Åter hade Kristiansson
mött honom vid poststället, varvid han yttrat: »Kan ni nu postinstruktionen
och vet er patrullväg?» Härtill hade Lind svarat, att han
kunde sin patrullväg, men att denna icke ändrat sig. Detta hade föranlett
Kristiansson att yttra: »Det var helvete, vad det är svårt att förstå, du är
ju tjock i huv’et, din fan. Begriper du inte, att du skall gå på andra sidan
också?» Lind hade svarat: »Nej, sergeant! Det är fel. Min patrullväg är endast
på östra sidan av baracken enligt postinstruktionen.» Kristiansson
hade genmält: »Det var fan så konstigt.» Därpå hade han avlägsnat sig.
Händelsen hade väckt allmän och pinsam uppmärksamhet särskilt på grund
av det sätt och den högljudda röst, Kristiansson vid tillfället begagnat. Såsom
vittnen till uppträdet åberopade Lind bland andra värnpliktiga nr 6736-9-35 Allan Cederborg, nr 467-42-36 Birger Gustavsson och nr 18-20-39 Helge
Jonsson.

Sedan skriften översänts till chefen för Göta trängkår med begäran om
utredning, inkom denne med protokoll från förhör med bland andra Kristiansson.

Vid förhöret anförde Kristiansson: Han medgåve i huvudsak riktigheten
av vad som i Linds skrift lades honom till last, dock att han icke skakat
Lind utan endast fattat tag i en knapp i dennes vapenrock. Han erkände,
att han handlat i strid med gällande föreskrifter angående befälspersons
uppträdande inför trupp. På grund av magsjukdom —- magsår — för vilken
han den 6 september 1943 inlagts på krigssjukhuset i Skövde, hade
han delvis förlorat självkontrollen. Vid tillfället i fråga hade han tjänstgjort
såsom kompaniadjutant vid 6. kompaniet.

Enär de av Lind åberopade vittnena vid tiden för förhöret voro hempermitterade,
hade till envar av dem översänts en avskrift av Linds skrift
med anmodan, att vederbörande skulle å avskriften teckna sin berättelse.
Nämnda personer hade i sina berättelser, som fogats till förhörsprotokollet
såsom bilagor, i huvudsak anfört följande.

Cederborg: Lördagen den 4 september 1943, då han varit sysselsatt med
bilreparationer i förläggningen i A., hade han fått höra de »allra hemskaste
svordomar». Han hade vänt sig mot det håll, från vilket de kommit,
och hade då sett Kristiansson häftigt skaka gevärsposten, medan han överöst
denne med svordomar.

Gustavsson: Ifrågavarande dag hade han av en tillfällighet varit kommenderad
till verkstaden i A. Han hade därvid blivit vittne till att Kristiansson
gjort sig skyldig till handgripligheter mot Lind, vilken tjänstgjort som
gevärspost, och utfarit i högljudda svordomar. Linds uppgifter vore fullt
riktiga.

Jonsson: På cirka trettio meters avstånd hade han bevittnat det av Lind
omförmälda uppträdet. Han intygade under edlig förpliktelse, att Kristians -

135

son därvid fattat tag i Lind samt under grova eder tillhållit denne att patrullera
och att gå in i postkuren och läsa på instruktionen. Kristianssons uppträdande
hade väckt pinsam uppmärksamhet, enär omkring femton personer
vid tillfället befunnit sig i omedelbar närhet av vakten.

I en den 18 oktober 1943 dagtecknad instruktion för åtal mot Kristiansson,
vilken dåmera var kommenderad till arméns underofficersskola, anförde militieombudsmannen
efter en redogörelse för utredningen:

Kristiansson hade erkänt, att han vid ifrågavarande tillfälle fällt de uttryck,
som återgivits i Linds anmälan. Av utredningen torde tillika framgå,
att han gripit tag i Lind och skakat denne. Därigenom hade han gjort sig
skyldig till missfirmelse av underordnad krigsman samt brustit i anständigt
uppförande. Vad Kristiansson sålunda låtit komma sig till last vore av beskaffenhet
att icke böra undgå beivran.

Militieombudsmannen finge fördenskull uppdraga åt åklagaren vid den
krigsrätt, varunder Kristiansson lydde, att ställa denne under tilltal för
nämnda förseelser och därvid yrka ansvar å honom enligt lag och sakens
beskaffenhet. Lind borde beredas tillfälle att i målet framställa de yrkanden,
vartill han kunde finna fog.

Sfi %

Sfi

Sedan åtalsinstruktionen överlämnats till chefen för arméns underofficersskola
hänsköts målet på hemställan av denne till regementskrigsrätten vid
Upplands regemente. Krigsfiskalen vid regementskrigsrätten yrkade under
åberopande av innehållet i åtalsinstruktionen ansvar å Kristiansson jämlikt
91 och 96 §§ strafflagen för krigsmakten för förolämpning av underordnad
krigsman samt förargelseväckande beteende. Det antecknades, att Kristiansson
vore furir samt att hans konstituering till sergeant icke gällde under hans
kommendering till arméns underofficersskola.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 10 december 1943 och
yttrade därvid:

Genom vad Kristiansson erkänt samt vad eljest i målet förekommit vore
utrett, att Kristiansson lördagen den 4 september 1943, vid vilken tidpunkt
Kristiansson varit konstituerad till sergeant, genom otillbörliga tillmälen och
missfirmliga yttranden förolämpat Lind, vilken vid tillfället tjänstgjort såsom
gevärspost vid Göta trängkårs lägervakt i A.

I målet vore tillika utrett, att Kristianssons uppförande under hans föregående
tjänstgöring vid krigsmakten icke givit anledning till anmärkning, ävensom
att Kristiansson vid tiden för åtalade gärningens begående på grund av
sjukdom befunnit sig i ett utomordentligt irritabelt sinnestillstånd. Med hänsyn
härtill funne krigsrätten gärningen vara att bedöma såsom en tillfällig

136

förlöpning och omständigheterna vid dess begående såsom synnerligen förmildrande.

På grund härav prövade krigsrätten rättvist döma Kristiansson jämlikt 91
och 96 §§ strafflagen för krigsmakten samt 33 § samma lag och 4 kap. 1
och 2 §§ allmänna strafflagen för förolämpning av underordnad krigsman
och brist i anständigt uppförande till arrest utan bevakning i sex dagar.

Regementskrigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

33.

I en den 29 november 1943 till militieombudsmannen inkommen skrift
anförde värnpliktige nr 52-19-43 Gustaf Westman, 6. kompaniet vid Svea
ingenjörkår, följande:

Under hemmarsch från en övning den 26 november 1943 hade fänriken
Sven Börje Fredholm fört befälet över kompaniet. Westman och en kamrat
framför honom hade på grund av ett misstag icke kunnat vidarebefordra en
repetition genom ledet. Westman hade sålunda icke uppfattat sista ordet i
meddelandet. Med anledning därav hade Fredholm kallat dem »djävla slöfockar».
Vid upprepade andra tillfällen hade Fredholm dagligen missfirma!
värnpliktiga till den grad, att man kunde fråga sig, om en svensk värnpliktig
vore värd någonting.

Sedan skriften översänts till chefen för Svea ingenjörkår för utredning,
hölls förhör med bland andra Fredholm och ett flertal värnpliktiga vid 6.
kompaniet, vilka därvid anförde:

Fredholm: På order av kaptenen B. Randel, som vore chef för 6. kompaniet,
hade han på morgonen den 26 november 1943 klockan 0800 tagit befälet
över kompaniet med uppgift att medelst cykelmarsch föra kompaniet
till Stockholm, en marsch pa något över tolv mil. Han hade omedelbart igångsatt
marschen på ett led. Sedan hela kompaniet kommit ut på landsvägen,
hade han genom repetering givit samtliga order för marschen under de första
fyra milen, d. v. s. till Gnesta. Repeteringen hade omfattat ungefär fyra meningar
och bland annat innehållit uppgift om lystringsgrad, rastplatser, åtgärder
vid punktering samt vart efterliggare skulle taga vägen. Någon motrepetering
från kön att ordern uppfattats hade aldrig kommit fram till honom.
Efter omkring fem kilometers marsch hade den första punkteringen rapporterats.
Då Fredholm förmodat, att repeteringen ej gått igenom hela kompaniet
och att den, som råkat ut för punktering, ej mottagit ordern, hade han
omedelbart gjort halt. Därefter hade han gått från man till man med början
i täten och hort efter, huru mycket envar repeterat av ordern. Han hade därvid
funnit, att repeteringen brustit redan mellan omkring tolfte och trettonde
man. Kompaniet hade bestått av 110 man. De felande hade varit värnpliktige
nr 34-10-42 Ödman och Westman. Knappt halva ordern hade vidarebeford -

137

rats mellan Ödman och Westman, varför den bakom Westman varande delen
av kompaniet icke haft en aning örn innehållet i den givna ordern. Då denna
varit av synnerligen stor betydelse, hade hela marschen kunnat äventyras,
därest Fredholm icke stannat. Detta hade han framhållit för Ödman och Westman.
Då han senare passerat Westman, hade denne sökt urskulda sig, varför
Fredholm framhållit, att Westman vore skyldig att vid repetering hos den
framförvarande efterhöra det, som han ej uppfattade, eftersom repeteringen
måste tränga igenom. Samtidigt hade Fredholm tillagt, att han icke komme
att tolerera ett upprepande av samma slarv. Huruvida han, när han stigit på
cykeln för att begiva sig mot täten, yttrat »djävla slöfockar», kunde han icke
med bestämdhet yttra sig örn. Han bestrede på det bestämdaste, att han
vid upprepade tillfällen dagligen missfirma! värnpliktiga, och funne det
mycket anmärkningsvärt, att Westman i sin skrift kunnat göra gällande något
sådant, enär Fredholm sedan den 11 oktober 1943, då Westman kommit
till kompaniet, endast två gånger tillfälligt fört befälet över den pluton, Westman
tillhörde.

Värnpliktige nr 2187-6-42 Brorsson: Han tillhörde icke Fredholms pluton
och kunde icke bestyrka Westmans uppgift, att Fredholm vid upprepade tillfällen
dagligen missfirmat värnpliktiga. Däremot kunde han angiva ett särskilt
tillfälle, då sådan missfirmelse ägt rum. Vid andra dagens marsch under
kompaniets ifrågavarande tillämpningsövningar hade kompaniet cyklat i formering
på ett led. Vid färd uppför en backe hade tre å fyra man ur 4. gruppen
kommit upp i höjd med och vid sidan av 3. gruppen, varvid Fredholm
samtidigt passerat förbi bakifrån. Därvid hade han yttrat till den, som åkt i
täten av 4. gruppen: »Din djävla drummel skall du köra på det viset?» Fredholm
hade även knuffat till Brorsson med armen.

Värnpliktige nr 1364-19-42 Hultin: Vad Brorsson anfört vore riktigt. Vid
ett annat tillfälle hade Hultin kommit in på kompaniexpeditionen och därvid
icke observerat Fredholm, som suttit vid kompanichefens bord. Hultin hade
börjat samtala med skrivbiträdet på expeditionen utan att först anhålla därom
hos Fredholm. Med anledning därav hade denne yttrat: »Vad är det för
förbannade sluskfasoner att uppträda så på kompaniexpeditionen?» Vid ytterligare
ett tillfälle, varom Hultin ingivit anmälan till militieombudsmannen,
hade Fredholm missfirmat honom.

Värnpliktige nr 1868-11-43 Gustavsson: Vid generalmajoren A. Mobergs inspektion
av kompaniets skjutövningar den 8 oktober 1943 hade Gustavsson
missuppfattat ett läge, som Fredholm angivit för den grupp, Gustavsson tillhört.
Vid repetering av läget hade Gustavsson sålunda uppgivit »kontakt
med fi» i stället för »känning med fi». Fredholm hade då yttrat, att örn det
upprepades en gång till, så skulle han slänga en pinne mellan ögonen på
Gustavsson. Detta vore den enda gång, Gustavsson kunde angiva att Fredholm
missfirmat någon.

I en senare inkommen skrift anhöll Westman att få återtaga sin anmälan
mot Fredholm.

138

Den 30 november 1943 inkom till militieombudsmannen från Hultin ovan
omförmälda anmälan, vilken var av i huvudsak följande innehåll:

Vid en matuppställning under tillämpningsövningar den 23—26 november
1943 hade Fredholm yttrat till Hultin: »Din djävla tokfan! Har du inte gått
i matkön förut? Hur skall det då gå, när ni kommer till Norrland i vinter?
Då kommer ni att frysa ihjäl.» Därpå hade Fredholm givit honom en spark
i ryggslutet. Tidigare hade Fredholm många gånger uppträtt obehärskat inför
trupp.

Sedan skriften remitterats till kårchefen för utredning, hördes Fredholm
och Hultin.

Fredholm berättade därvid: Han hade varit beordrad som dagofficer vid
kompaniet den 23 november 1943 och hade i denna sin egenskap skolat vara
närvarande vid utspisningen. Denna hade tagit sin början klockan 1800,
således efter mörkrets inbrott, i belysning av en bils strålkastare. Väderieken
hade varit dålig. Utspisningen hade ägt rum under lystringsgraden »manöver»,
och Fredholm hade upprepade gånger under matutdelningen tillsagt
personalen att raska på förbi matbackarna, så att utspisningen kunde gå fort
och maten icke hunne kallna, allt till truppens bästa. Trots detta hade en
man — vem det var, hade Fredholm icke kunnat se — stannat vid den
första matbacken och frågat, vad det vöre för slags mat (detta hade Fredholm
meddelat, innan matutdelningen börjat), samt bråkat för att han velat
ha mera mat. Därigenom hade matutdelningen onödigt fördröjts. Fredholm
hade då gått över en väg fram till den felande och gjort en rörelse med
högra benet liksom för att fösa iväg denne. Fredholm vidhölle med bestämdhet,
att benet icke rört vid den felande. Samtidigt hade Fredholm yttrat
något om att denne ej uppfattat givna order och framhållit vikten av att
matutdelningen ginge fort ävensom förklarat, att de komme att frysa ihjäl
under vinterövningarna, ifall matutdelningen skedde på samma sätt som
vid detta tillfälle. Den exakta ordalydelsen kunde Fredholm icke erinra sig.
men han framhölle, att den i Hultina skrift angivna ordalydelsen verkade
konstruerad. Vid ifrågavarande tillfälle hade disciplinen och ordningen inom
1. plutonen, till vilken Hultin hörde, icke varit tillfredsställande. Han bestrede
på det bestämdaste, att han många gånger tidigare visat ett obehärskat
uppträdande inför trupp.

Hultin uppgav: Den 23 november 1943 hade kompaniet varit förlagt i bivack.
Vid utspisandet av middagsmålet omkring klockan 1800 hade Fredholm
tjänstgjort som dagofficer och uppehållit sig vid utspisningsplatsen.
Utspisningen hade ägt rum plutonvis, och 1. plutonen hade passerat på ett
led förbi de uppställda isoleringslådorna. Då Hultin skulle mottaga sin portion
korv, hade matutdelaren, som haft två korvar på sin gaffel, tappat den
ena på marken. Härvid hade Hultin yttrat, att det ingenting gjorde, att den
legat på marken, då där bara funnes barr. Den återstående korven hade
överlämnats till Hultin. Varje man skulle haft endast en korv. Fredholm,
som stått i närheten och lagt märke till dröjsmålet med matutdelningen,

139

hade då till Hultin yttrat sig på det sätt, den till militieombudsmannen. ingivna
skriften angåve, och hade därefter gått fram till Hultin och sparkat
till denne i ryggslutet. Sparken hade icke vållat smärta.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i en den 20 december 1943 dagtecknad instruktion för åtal mot
Fredholm:

Fredholm hade förklarat sig icke kunna minnas eller yttra sig örn huruvida
han fällt de uttryck, som Westman och Hultin omförmält i sina skrifter
till militieombudsmannen. Å andra sidan hade han icke bestritt, att så
kunde ha varit fallet, och vad i ärendet förekommit gåve stöd för riktigheten
av nämnda värnpliktigas uppgifter. Vidare syntes ådagalagt, att Fredholm
beledsagat sitt yttrande till Hultin med en lätt spark. Av utredningen
torde tillika framgå, att Fredholm även vid andra tillfällen använt olämpliga
och för underlydande kränkande eller nedsättande uttryck. Genom vad
Fredholm sålunda låtit komma sig till last, hade han gjort sig skyldig till
missfirmelse av underordnad krigsman samt brustit i anständigt uppförande.
Dessa förseelser vore av sådan beskaffenhet, att de icke borde undgå beivran.

Militieombudsmannen finge fördenskull uppdraga åt åklagaren vid den
krigsrätt, varunder Fredholm lydde, att ställa denne under tilltal för nämnde
förseelser och därvid yrka ansvar å honom enligt lag och sakens beskaffenhet.
Vederbörande målsägande borde beredas tillfälle att i målet
framställa de yrkanden, vartill de kunde finna fog.

* *

Sedan åtalsinstruktionen översänts till kårchefen, hänsköt denne målet
till regementskrigsrätten vid kåren. Vid krigsrätten yrkade vederbörande
krigsfiskal ansvar å Fredholm för det denne under tjänstgöring vid plutonchefsskolan
dels den 8 oktober 1943 förolämpat Gustavsson genom att fälla
det i handlingarna omförmälda yttrandet, dels den 9 november 1943 å 6.
kompaniets expedition missfirmat Hultin genom att till denne yttra sig på
sätt Hultin uppgivit eller, därest yttrandet icke kunde anses förolämpande
för Hultin, vid ifrågavarande tillfälle brustit i anständigt uppförande, dels
den 23 november 1943 vid matuppställning under tillämpningsövningar missfirma!
Hultin genom att tilltala honom med yttrandet: »Din djävla tokfan»
samt tilldela honom en spark i ryggslutet, dels den 24 november 1943 genom
yttrandet »Din djävla drummel» etc., vilket yttrande fällts till Brorsson,
samt genom att knuffa till Brorsson med armen förolämpat denne
eller, därest detta icke kunde anses innefatta förolämpning, därigenom brustit
i anständigt uppförande, dels ock den 26 november 1943 missfirmat unordnade
krigsmän genom att kalla dem »djävla slöfockar». Fredholm för -

140

malde, att han icke ville bestrida, att han den 8 oktober 1943 yttrat sig på
sätt Gustavsson uppgivit, ehuru han icke hade något minne därav; yttrandet
hade icke innefattat något hot eller någon smädelse utan fällts på
skämt. Fredholm bestred, att han vid Hultins besök å kompaniexpeditionen
den 9 november 1943 yttrat sig på sätt Hultin uppgivit, samt förklarade, att
det icke kunde vara möjligt, att han fällt ett sådant yttrande. Fredholm
hade icke heller vid det av Brorsson omförmälda tillfället den 24 november
1943 yttrat sig på sätt som påståtts.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 7 februari 1944 och
yttrade därvid:

Genom vad i målet förekommit måste anses utrett, att Fredholm under
tjänstgöring vid plutonchefsskolan i november 1943 gjort sig skyldig till
missfirmande yttrande eller gärning dels den 9 å 6. kompaniets expedition
mot värnpliktige Hultin, dels den 23 mot samme Hultin, dels den 24 mot
värnpliktige Brorsson, dels ock den 26 mot värnpliktige Westman och andra
underordnade krigsmän.

I vidare mån kunde Fredholm icke anses övertygad att ha gjort sig skyldig
till förfarande av beskaffenhet att böra för honom medföra ansvar.

Begementskrigsrätten prövade förty rättvist döma Fredholm jämlikt 91 §
strafflagen för krigsmakten för missfirmelse mot underordnade krigsmän i
tjänsten att hållas i vaktarrest fem dagar.

Utslaget har vunnit laga kraft.

34.

I fem den 28 juli 1943 till militieombudsmannen inkomna skrifter anfördes
i olika avseenden klagomål mot kaptenen i flottans reserv A. Lindbom. I en
av dessa skrifter anmälde furiren nr 8204-1-40 Janzon, att Lindbom vid städvisitation
den 20 februari 1943 med hänsyftning på furirmässen yttrat: »Det
är ett djävla pack som bor därnere» och att Lindbom även vid andra tillfällen
använt sig äv liknande obehärskade yttranden. Värnpliktige nr 617-46-36
Sällberg och tre andra värnpliktiga anmälde i en annan skrift, att Lindbom
vid eldrond den 22 juli 1943 anmärkt på städningen i toaletten och därvid
bland annat yttrat: »Ni förbannade grisar, intet under att ni få skabb och
djävulskap.»

Sedan militieombudsmannen hos chefen för marinen hemställt örn utredning,
verkställdes förhör med Lindbom, vilken därvid i huvudsak vitsordade
riktigheten av uppgifterna i Janzons och Sällbergs skrifter.

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen Lech i .skrivelse den 2 december 1943 till chefen för
marinen:

141

Lindbom hade genom de av Janzon och Sällberg påtalade yttrandena gjort
sig skyldig till missfirmelse mot underlydande. Vad han sålunda låtit komma
sig till last vöre av den allvarliga beskaffenhet, att han icke borde undgå ansvar
därför. Då det å andra sidan icke syntes erforderligt, att saken bragtes
under domstols prövning — örn så icke måste ske med hänsyn till föreskrifterna
i 185 § 5) strafflagen för krigsmakten — finge militieombudsmannen
anmäla Lindbom till erhållande av bestraffning i disciplinär ordning. Därest
chefen för marinen icke funne sig böra, med utövande av den honom tillkommande
bestraffningsrätten, avgöra ärendet, torde detta för prövning och
avgörande överlämnas till annan befälhavare, som ägde disciplinär bestraffningsrätt
över Lindbom.

# *

I skrivelse den 27 juni 1944 anmälde chefen för kustflottan, till vilken chefen
för marinen översänt handlingarna, att han den 9 juni 1944 jämlikt 91 §
strafflagen för krigsmakten för missfirmelse av underlydande krigsman
ålagt Lindbom disciplinstraff av arrest utan bevakning i fyra dagar.

Bestraffningsbeslutet har icke överklagats.

35.

I en den 20 december 1943 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
vice konstapeln nr 8101-6-42 Allan Skoog följande:

Skoog anmälde kaptenen Gunnar Agren för dennes uppträdande den 17
december 1943 klockan 1605. Ågren hade då yttrat till Skoog: »Du skall ha
två handräckningar i stallet, lördagar och söndagar». Dessutom hade Ågren
stött till Skoog i bröstet med sitt ridspö, varjämte han sagt: »Du skulle ha
stryk, din djävul. Du är en djävla buse.» Vid flera andra tillfällen hade
Ågren fällt liknande yttranden. Vittnen till händelsen den 17 december 1943
hade varit volontärerna nr 8103-6-42 Nilsson och nr 8094-6-43 Knutsson samt
värnpliktige nr 453-11-41 Lindgren.

Sedan skriften översänts till chefen för Wendes artilleriregemente med
begäran om utredning, inkom denne med protokoll från förhör med bland
andra klaganden, Ågren och ovannämnda vittnen.

Skoog anförde därvid: Han hade icke mera att tillägga till uppgifterna i
skriften till militieombudsmannen än att det icke varit någon hård stöt, han
fått av ridspöet, samt att de av honom åberopade vittnena vid tillfället befunnit
sig cirka trettio meter från honom.

Ågren förmälde: Då Ågren den 17 december 1943 omkring klockan 1630
varit på väg till ridhuset i östra kasern, hade han hört en häst galoppera
på ridplanen i hastigt tempo och i skymningen sett ett ekipage galoppera
ett varv runt den frusna planen, varefter ryttaren, som varit Skoog, fått
order av fänriken Thurell alt sätta in hästen. Ågren hade kallat Skoog till

142

sig och frågat vem som givit denne order att rida hästen. Härtill hade
Skoog svarat, att han icke fått någon sådan order. Efter all opålitlighet, Skoog
visat under tre månaders tjänst, hade Ågren blivit upprörd över det oförstånd,
som Skoog gjort sig skyldig till beträffande hästen och som gått ut
över denna, samt givit Skoog en ordentlig uppsträckning och framhållit
vilka följder en sådan vårdslös ridning på frusen mark kunde medföra för
hästens ben. Ågren hade därvid yttrat, att »konstapeln burit sig åt som en
djäkla drummel». Däremot hade Ågren icke sagt: »Du är en djävla buse». Ej
heller kunde Ågren erinra sig ha fällt det i Skoogs skrift omnämnda uttrycket:
»Du skulle ha stryk, din djävul». Ågren betvivlade emellertid icke, att
han yttrat: »Bär man sig åt på det sättet mot hästar, borde man ha stryk».
Vid tillfället hade Ågren använt tilltalsordet »konstapel» men i något fall
»du». Ågren bestrede, att han stött Skoog i bröstet med sitt ridspö. Som förklaring
till sin upprördhet ville Ågren anföra följande. Till omkring den 1
september 1943 hade Skoog varit elev vid pjäsmekanikerskolan, vilken varit
förlagd till 5. övningsbatteriet, för vilket Ågren vore chef. I inre tjänst hade
eleverna stått under Ågrens befäl. Ordningen vid skolan hade beträffande
inre tjänst och elevernas uppförande lämnat mycket övrigt att önska; åtskilliga
tillrättavisningar hade varit erforderliga. Upphovet till misshällighetema
hade varit uppförandet hos tre elever från Wendes artilleriregemente, främst
hos Skoog. På Ågrens begäran hade dessa elever omkring den 1 september
1943 skilts från skolan, varefter Skoog och ytterligare en av eleverna tjänstgjort
i batteriets stall. Ågren hade fått order att noga övervaka deras uppträdande.
Skoog hade emellertid även i fortsättningen visat opålitlighet och
vid upprepade tillfällen givit anledning till anmärkningar. Den 20 december
1943 hade Skoog av divisionschefen — innan Skoogs skrift till militieombudsmannen
varit bekant för divisionschefen — blivit tillrättavisad för oförstånd
i tjänsten vid det med skriften avsedda tillfället.

Nilsson anförde: Han hade befunnit sig minst trettio meter från Ågren.
Han tyckte sig ha hört Ågren säga: »Du borde ha stryk, din djävul». Vad
Ågren dessförinnan eller därefter yttrat, kunde Nilsson icke minnas.

Knutsson uppgav: Han hade befunnit sig på omkring trettio meters avstånd
från Ågren och Skoog. Han hade därvid tyckt sig höra Ågren yttra: »Du är
en djävla buse.» Något annat yttrande hade Knutsson icke hört.

Lindgren berättade: Avståndet mellan honom och Ågren hade uppgått till
minst trettio meter. Lindgren hade tyckt sig höra Ågren säga: »Du skulle
ha stryk, din djävul. Du är en djävla buse.»

I skrivelse till regementschefen den 5 februari 1944 anförde militieombudsmannen,
efter en redogörelse för utredningen i ärendet, följande:

Av utredningen torde framgå, att Ågren, då han vid det med anmälan
avsedda tillfället med fog tillrättavisat Skoog, som handhaft en häst på ett
oförståndigt sätt, därvid emellertid använt olämpliga och för Skoog kränkande
uttryck. Därigenom syntes Ågren ha gjort sig skyldig till miss -

143

firmelse av underordnad krigsman. Huruvida han därjämte tilldelat Skoog
en stöt med sitt ridspö, hade icke, såvitt handlingarna utvisade, blivit föremål
för tillräcklig utredning. Sådan syntes lämpligen böra förebringas vid krigsrätt.
Militieombudsmannen finge fördenskull uppdraga åt åklagaren vid den
krigsrätt, varunder Ågren lydde, att ställa Ågren under tilltal för vad denne
befunnes ha låtit komma sig till last och därvid yrka ansvar å Ågren enligt
lag och sakens beskaffenhet. Skoog borde beredas tillfälle att i målet
framställa de yrkanden, vartill han kunde finna fog.

* *

Regementschefen hänsköt målet till regementskrigsrätten vid Wendes artilleriregemente.
Skoog förklarade att den stöt, han vid ifrågavarande tillfälle
den 17 december 1943 erhållit i bröstet av Ågrens ridspö, icke varit särskilt
kraftig och möjligen tillkommit för att Ågren därigenom skulle giva eftertryck
åt sin tillrättavisning. Skoog ville icke göra gällande, att stöten inneburit
våld eller missfirmelse mot honom. Ågren förklarade, att han icke betvivlade,
att han stött till Skoog med ridspöet; detta hade emellertid icke skett
i avsikt att misshandla. Vederbörande krigsfiskal yrkade ansvar å Ågren
jämlikt 91 § strafflagen för krigsmakten. Skoog framställde icke något yrkande
mot Ågren.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 11 februari 1944 och
yttrade därvid:

I målet vore utrett, att Ågren den 17 december 1943, då han med fog tillrättavisat
Skoog för det denne handhaft en häst på oförståndigt sätt, använt
olämpliga och för Skoog kränkande uttryck.

Enär Ågren härigenom gjort sig skyldig till missfirmelse av underordnad
krigsman i och för dennes tjänst, prövade krigsrätten rättvist, jämlikt 91 §
strafflagen för krigsmakten, döma Ågren för vad denne sålunda låtit komma
sig till last att undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i tre
dagar.

Utslaget har vunnit laga kraft.

36.

I en den 21 januari 1944 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 1069-19-42 Karlsson bland annat:

Den 19 januari 1944 hade han blivit inkallad på 1. skolkompaniets expedition
med anledning av att han samma dag sjukanmält sig. Under hans
uppehåll på expeditionen hade kompanichefen, kaptenen E. Carlquist, kallat
honom »djävla geléklump». Ett sådant uttryck ansåge Karlsson sig icke behöva
tolerera. Närvarande på kompaniexpeditionen hade bland andra varit

144

fanjunkaren Olof Johansson och värnpliktige korpralen nr 109-73-29 Ruben
Olsson.

Sedan skriften översänts till chefen för Bodens ingenjörkår med begäran
om utredning inkom protokoll från förhör med Johansson och Olsson samt
yttrande av Carlquist.

Vid förhöret förmälde Johansson och Olsson, att de icke kunde påminna
sig ha hört Carlquist fälla det uttryck, Karlsson uppgivit i sin skrift till mildi
eombudsmannen.

Carlquist uppgav i sitt yttrande: De av Karlsson åberopade vittnena kunde
icke påminna sig, att de hört Carlquist fälla ifrågavarande uttryck. Carlquist
ville emellertid icke bestrida, att han fällt uttrycket, trots att ej heller
han själv kunde minnas det. Att så skett vöre emellertid icke otroligt med
hänsyn till vad han sett av Karlssons uppträdande före och efter tillfället
i fråga.

Anmodad förtydliga sitt yttrande i vad det avsåge Karlssons uppträdande
anförde Carlquist: Karlsson hade städse visat ett slappt och hållningslöst uppträdande,
troligen mera av dumhet än av medveten bristande vilja. Ständiga
försök under tre kvarts års tid från Carlquists sida att uppnå en förbättring
hade visat sig resultatlösa.

Efter redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse till kårchefen den 21 februari 1944 följande:

Enär Carlquist icke velat bestrida riktigheten av Karlssons därom lämnade
uppgift, finge i ärendet anses utrett, att Carlquist örn Karlsson fällt det i anmälningsskriften
omförmälda uttrycket. Då uttrycket varit för Karlsson kränkande,
hade Carlquist därigenom gjort sig skyldig till missfirmelse av underlydande.
Vad Carlquist sålunda låtit komma sig till last vore av beskaffenhet
att icke böra undgå beivran. Med hänsyn till omständigheterna syntes förseelsen
icke vara av beskaffenhet att behöva bringas under krigsdomstols
prövning. Fördenskull funne militieombudsmannen sig kunna inskränka sig
till att för kårchefen, som torde äga disciplinär bestraffningsrätt över Carlquist,
anmäla denne för erhållande av tillrättavisning. Militieombudsmannen
utginge därvid ifrån att Karlssons medgivande till ärendets handläggning i
disciplinär ordning inhämtades.

* *

Målet hänsköts av kårchefen till regementskrigsrätten vid Bodens ingenjörkår.
Vederbörande krigsfiskal yrkade ansvar å Carlquist jämlikt 91 § strafflagen
för krigsmakten för förolämpning av underordnad krigsman i tjänsten.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 14 mars 1944 och yttrade
därvid:

Enär Carlquist icke gittat bestrida Karlssons i målet lämnade uppgifter,
alltså och då sålunda måste anses utrett, att Carlquist den 19 januari 1944 å

145

1. skolkompaniets expedition förolämpat Karlsson med ett smädligt yttrande,
prövade regementskrigsrätten rättvist döma Carlquist jämlikt 91 § strafflagen
för krigsmakten för missfirmelse av underordnad att undergå disciplinstraff
av arrest utan bevakning i en dag.

Utslaget har vunnit laga kraft.

37.

I en den 12 februari 1944 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
befälseleven nr 316-40-38 Gustav Gunnar Gårdebo, 2. kompaniet, Livregementets
grenadjärer, följande:

Han anmälde, att chefen för förberedande plutonchefsskolan i signaltjänst,
sergeanten Carl-Eric Lindblad, enligt hans och hans kamraters vid skolan
förmenande uppträtt på ett synnerligen olämpligt sätt inför truppen, i det att
Lindblad vid upprepade tillfällen använt opassande och för eleverna synnerligen
kränkande yttranden och tillmålen samt ofta begagnat svordomar i sitt
tal framför trupp. Sålunda hade Lindblad onsdagen den 9 februari 1944 kallat
Gårdebo för en »stor, djävla drummel» och förklarat, att han aldrig sett
en »så djävla dum signalist». Dessa och liknande yttranden hade känts synnerligen
förödmjukande och sårande för eleverna samt haft mycket menlig
inverkan på intresset för den militära utbildningen.

Å skriften hade bland andra befälseleverna nr 102-13-42 Uno Wibell, nr
764-8-42 Jarl Eklund och nr 487-13-42 Stig Lindenor intygat, att anmälan till
alla delar överensstämde med verkligheten.

Sedan skriften översänts till sekundchefen för Livregementets grenadjärer,
inkom denne med protokoll från förhör med Lindblad och övriga ovan nämnda
befälselever.

Vid förhöret uppgav Lindblad: Han vidginge icke, att han den 9 februari
1944 fällt de i anmälan uppgivna uttrycken rörande Gårdebo. Däremot hade
han vid ett tillfälle yttrat ungefär följande: »Detta skall vara en förberedande
plutonchefsskola. Jag har under min långa tjänstgöring som signalbefäl inte
sett en så dålig signalist som Gårdebo. — Man kan säga ni uppträder som en
stor djävla drummel, men jag säger inte, att ni är en sådan.» Svordomar begagnade
Lindblad endast undantagsvis. Lindblad ville framhålla, att Gårdebo
i allmänhet visat sig slö och ointresserad, men att Gårdebo icke saknade förmåga,
örn han ville. Vid vissa tillfällen hade Gårdebo erhållit erkännanden av
Lindblad. Under sin föregående sjuåriga tjänstgöring som signalbefäl såväl
inom som utom regementet hade Lindblad aldrig erhållit någon anmärkning
av liknande slag.

Wibell, Eklund och Lindenor berättade överensstämmande: De bade varit
sjukskrivna den 9 februari 1944, då de av Gårdebo uppgivna yttrandena
skulle ha fällts, och insåge det oriktiga i att de trots detta bestyrkt anmälans
riktighet i dess helhet. Med sina underskrifter hade de emellertid avsett att
ansluta sig till de i skriften framförda allmänna klagomålen mot Lindblad.

10—41S74S. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

146

Till stöd för klagomålen i denna del ville de framhålla, att Lindblad en dag år
1943 vid skjutning med pistol yttrat till befälseleven nr 1643-2-42 Gunnar
Sohlman: »Jag säger inte att ni är en djävla stor drummel, men jag säger att
ni bär er åt som en sådan, och då är det underförstått.» Vid ett annat tillfälle
hade han sagt till Lindenor: »Är ni så förbannat korkad?» Lindblad hade
vidare vid flera tillfällen inför trupp använt svordomar. På grund av Lindblads
uppträdande hade intresset för utbildningen, vilket vid kontingentens
inryckning varit stort, avtagit betydligt.

I en den 17 mars 1944 dagtecknad, till sekundchefen överlämnad åtalsinstruktion
anförde militieombudsmannen efter en redogörelse för ärendet:

Av utredningen framginge, att Lindblad vid olika tillfällen fällt olämpliga
samt för Gårdebo, Sohlman och Lindenor kränkande eller nedsättande uttryck.
Genom vad Lindblad sålunda låtit komma sig till last, hade han gjort sig
skyldig till missfirmelse av underordnad krigsman samt brustit i anständigt
uppförande. Dessa förseelser vore av sådan beskaffenhet, att de icke borde
undgå beivran. Med hänsyn till att Lindblad i vissa delar bestrede vad som
lagts honom till last och, såvitt anginge Sohlman och Lindenor, icke yttrat
sig däröver, borde målet handläggas vid krigsrätt.

Militieombudsmannen finge fördenskull uppdraga åt åklagaren vid den
krigsrätt, varunder Lindblad lydde, att ställa denne under tilltal för nämnda
förseelser och därvid yrka ansvar å Lindblad enligt lag och sakens beskaffenhet.
Gårdebo, Sohlman och Lindenor borde beredas tillfälle att i målet
framställa de yrkanden, vartill de kunde finna fog.

* *

❖

Målet hänsköts till regementskrigsrätten vid Livregementets grenadjärer.
Vid krigsrätten yrkade vederbörande krigsfiskal ansvar å Lindblad jämlikt
91 och 96 §§ strafflagen för krigsmakten för missfirmelse mot underordnad
krigsman och brist i anständigt uppförande.

Gårdebo, Sohlman och Lindenor inställde sig vid krigsrätten men förde
icke någon talan.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 18 april 19U och
yttrade därvid:

I målet finge anses utrett, att Lindblad vid olika tillfällen under år 1943
och 1944 använt missfirmande uttryck i tjänsten mot honom underordnade
värnpliktiga Gårdebo, Sohlman och Lindenor samt att Lindblad likaledes
under åren 1943 och 1944 använt svordomar inför trupp.

Regementskrigsrätten prövade förty rättvist döma Lindblad, att jämlikt
91 och 96 §§ strafflagen för krigsmakten samt 33 § samma lag och 4 kap. 1
och 2 §§ allmänna strafflagen för missfirmelse mot underordnad krigsman

147

och brist i anständigt uppförande undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning
i fem dagar.

över regementskrigsrättens utslag anförde Lindblad besvär.

Krigshovrätten meddelade utslag på besvären den 27 oktober 1944 och yttrade
därvid:

Genom vad som förekommit vid målets handläggning inför krigsrätten
ävensom vad Lindblad i krigshovrätten anfört finge anses framgå, att Lindblad
vid två tillfällen — då Gårdebo och Sohlman i samband med skjutövningar
underlåtit följa av Lindblad givna order, vilket haft till följd att skott avgått
som utsatt de närvarande för livsfara — fällt för Gårdebo och Sohlman kränkande
yttranden. Med hänsyn till de omständigheter, vilka föranlett dessa
yttranden, funne krigshovrätten Lindblad skäligen icke böra bestraffas för
desamma.

Emellertid hade Lindblad enligt vad utredningen gåve vid handen vid ytterligare
ett tillfälle i samband med en förflyttningsövning missfirmat Gårdebo.

Därutöver hade Lindblad genom att mycket ofta inför trupp använda
svordomar brustit i anständigt uppförande.

På grund av vad sålunda anförts och med hänsyn till omständigheterna
i målet prövade krigshovrätten rättvist på det sätt ändra krigsrättens utslag
att Lindblad jämlikt de av krigsrätten åberopade lagrummen dömdes till
arrest utan bevakning i två dagar; och skulle därest Lindblad undergått det
honom av krigsrätten ådömda straffet detsamma icke i vidare mån än nu
nämnts räknas honom till last.

Från detta utslag, som innefattade den sammanstämmande mening, som
uttalats av översten T. Evers, kommendören friherre L. Beck-Friis och hovrättsrådet
S. Björklund, vörö hovrättsrådet A. Johansson och t. f. krigshovrättsrådet
E. Ameln skiljaktiga och yttrade att de ej funne skäl göra ändring
i krigsrättens utslag.

Ehuru militieombudsmannen ansåg sig ej kunna godtaga de av krigshovrätten
anförda skälen för att befria Lindblad från ansvar för ärekränkning
av Gårdebo och Sohlman i samband med skjutövningar, fann militieombudsmannen
sig likväl med hänsyn till omständigheterna ej böra fullfölja
talan mot krigshovrättens utslag, vilket vann laga kraft.

38.

I en den 20 juli 1944 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 3027-11-42 Börje Forss klagomål mot löjtnanten vid kustartilleriet
Åke Leif Julin, för att Julin den 18 juli 1944 inför trupp kallat
Forss »förbannade barnunge» och »djävla slöfock».

Sedan skriften översänts till chefen för Blekinge kustartilleriförsvar, inkom
denne med protokoll från förhör med jämte andra Julin och Forss samt med

148

vissa handlingar, bland annat avseende anmälan mot Forss för arbetsovillighet
och olämpligt uppträdande.

Julin uppgav vid förhöret: Forss och tre andra värnpliktiga hade vid det
i anmälningsskriften åsyftade tillfället kommit för sent till en uppställning
men hade fått ställa in sig i sina avdelningar allt eftersom de anlände. Då
Forss varit på väg mot sin avdelning, hade Julin, som erinrat sig, att Forss
tidigare kommit för sent vid upprepade tillfällen och även eljest visat åtskilliga
prov på dålig disciplin, ej kunnat behärska sig utan i något högljudd
ton yttrat till Forss: »Ni uppför er som en djävla barnunge» och »en djävla
slöfock». Sedan Julin på detta sätt givit uttryck för sitt missnöje med Forss''
uppförande, hade han återvunnit sin självbehärskning.

Forss vitsordade vid förhöret, att han kommit för sent till uppställningen.

I skrivelse till chefen för Blekinge kustartilleriförsvar den 15 september
1944 anförde militieombudsmannen, efter en redogörelse för vad i ärendet
förekommit, följande:

Genom Julins erkännande vore styrkt, att Julin vid ifrågavarande tillfälle
i anledning av missnöje med Forss’ uppträdande fällt yttranden av sådan form
och innebörd, att han därigenom missfirmat Forss och brustit i anständigt
uppförande. Utredningen gåve visserligen vid handen, att Forss allvarligt
brustit i de militära kraven på ordning och uppträdande, men detta förhållande
hade icke berättigat Julin att yttra sig på sätt skett. Militieombudsmannen
funne sig icke kunna underlåta att beivra de förseelser, Julin låtit
komma sig till last. Eftersom det å andra sidan icke syntes erforderligt att
bringa frågan om ansvar under krigsrätts prövning, ansåge sig militieombudsmannen
kunna inskränka sig till att för chefen för Blekinge kustartilleriförsvar,
som torde äga den disciplinära bestraffningsrätten över Julin, anmäla
denne till erhållande av disciplinär bestraffning. Militieombudsmannen utginge
därvid från att i enlighet med föreskriften i 185 § 5) strafflagen för
krigsmakten medgivande av Forss kunde inhämtas till målets behandling såsom
disciplinmål.

❖ *

❖

I skrivelse den 5 oktober 1944 anmälde chefen för Blekinge kustartilleriförsvar,
att handlingarna i ärendet av honom överlämnats till chefen för
Arméns underofficersskola, vilken dåmera hade bestraffningsrätt i disciplinmål
över Julin, samt att skolchefen den 28 september 1944 jämlikt 91 §
strafflagen för krigsmakten ålagt Julin att för missfirmelse av underordnad
krigsman i tjänsten undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i två
dagar.

Bestraffningsbeslutet har icke överklagats.

149

39.

I en den 22 maj 1944 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktigen vid 3. yrkeskompaniet nr A 8443-11-43 Nils Martin Pehrson.

Han anhölle om åtgärd mot löjtnanten i flottans reserv nr 9-20-32 O. H.
Ekholtz för det denne använt »synnerligen fula ord» vid omnämnandet av
Pehrson. Därvid hade tillgått på följande sätt. Pehrson, som vore förste
kock å ett krigsfartyg, hade tillagat middag torsdagen den 18 maj 1944, d. v. s.
Kristi himmelfärdsdag. Middagen skulle enligt rutinen serveras och serverades
även som regel klockan 1700, men förskjutningar kunde förekomma och
hade också förekommit. Emedan det varit helgdag, hade Pehrson gärna velat
bli fri i tid — han hade varit ensam kock ifrågavarande dag — och hade
därför bett officershovmästaren anhålla hos officerarna, att middagen finge
serveras redan klockan 1630. Hovmästaren hade gått ned till officerarna och
framställt följande anhållan: »Kocken undrar, örn det passar officerarna, att
middagen serveras redan klockan halv fem.» Ekholtz hade svarat: »Det blir
för tidigt; vi tar maten i vanlig tid i dag, eller förresten, vi kan få den klockan
halv sex.» Detta samtal hade ägt rum vid 1300-tiden, och de hade talat örn
det uppe i köket och tyckt, att eftersom underofficerare och manskap skulle
få sin mat klockan 1700, så kunde de nog ändå börja så smått med smörgåsbordet
till officerarna på samma gång; det toge ändå en liten tid, innan de
sedan finge varmrätten. Följden hade blivit, att hovmästaren strax före
klockan 1700 börjat göra i ordning för middagen i gunrummet (officersinredningen).
Klockan 1700, då officerarna stått akterut på däck, hade hovmästaren
kommit förifrån från köket och meddelat, att smörgåsbordet vore serverat.
Ekholtz hade frågat: »Redan?» Härtill hade hovmästaren svarat, att
han hade svårt att hålla maten varm, då den ju backades ut från köket
klockan 1700. Ekholtz hade genmält: »Vi har ju vår egen kock, som skall
hålla maten varm på tid, som vi själva bestämmer.» Den kock, som åsyftats,
vore Pehrson. Ifrågavarande dag hade manskapskocken emellertid haft fritt,
och Pehrson hade därför gjort i ordning maten till hela besättningen, omkring
70 man. Hovmästaren hade svarat: »Kocken vill gärna bli fri lite’
tidigare i dag, emedan det är helgdag.» Därjämte hade han upplyst, att
Pehrson vore ensam i köket den dagen. Ekholtz bade då yttrat: »Ja, det hör
inte hit. Kalla hit fanskapet!» Hovmästaren hade kallat på Pehrson, och denne
bade anmält sig för Ekholtz.

Sedan skriften översänts lill befälhavande amiralen i Sydkustens marindistrikt
med begäran örn utredning, inkom denne med en skrivelse från fartygschefen,
löjtnanten i flottans reserv H. I,. Horndahl, vari anfördes följande: Ekholtz

uppgåve, att han icke kunde erinra sig, hur han uttryckt sig vid
tillfället i fråga, men medgåve, att han troligtvis använt uttrycket »fanskapet»
i det uti Pehrsons skrift omnämnda sammanhanget. Beträffande denna skrifts
innehåll i övrigt ville Horndahl framhålla följande. I skriften stöde, att middagen
enligt rutinen skulle serveras klockan 1700. Detta vore felaktigt. Enligt

150

rutinen skulle middagen i gunrummet serveras klockan 1800, men på senaste
tiden (Pehrson hade tjänstgjort ombord sedan den 25 mars 1944) hade middagen
serverats redan klockan 1700 med vissa variationer, beroende på om
fartyget varit under gång eller stillaliggande. I skriften stöde vidare, att kocken
hade svårt att hålla maten varm, då den ju backades ut från köket klockan
1700. Någon svårighet att hålla maten varm efter klockan 1700 kunde icke
förefinnas, då köket vore utrustat med en koleldad spis och två ångkokare.
Att Pehrson varit ensam kock ombord under eftermiddagen den 18 maj 1944
hade berott på att en kock avpolletterats för sjukdom den 16 samma månad,
att någon ersättare icke hunnit anskaffas, samt att den andre kocken fått
permission på eftermiddagen efter klockan 1300. Fartyget hade varit till sjöss
till klockan 1230, och Pehrson hade haft vakt för dygnet. Sådan vakttjänst
ålades kockarna endast vart tredje dygn i motsats till besättningen i övrigt,
som hade vakt vartannat dygn.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen Regner i skrivelse till chefen för Karlskronaavdelningen
den 22 juli 1944 följande:

Av vad i ärendet förekommit finge anses styrkt, att Ekholtz vid tillfället
ifråga använt uttrycket »fanskapet» örn Pehrson. Härigenom hade Ekholtz
gjort sig skyldig till missfirmelse av underlydande ävensom brustit i anständigt
uppförande. Vad Ekholtz sålunda låtit komma sig till last vore av
sådan beskaffenhet, att han icke borde undgå laga ansvar därför. Då det å
andra sidan icke syntes erforderligt, att saken bragtes under krigsdomstols prövning
— militieombudsmannen förutsatte härvid, att medgivande av Pehrson
inhämtades till handläggning i disciplinär ordning — ansåge sig militieombudsmannen
kunna inskränka sig till att för chefen för Karlskronaavdelningen,
som torde äga disciplinär bestraffningsrätt över Ekholtz, anmäla denne till
erhållande av sådan bestraffning.

* *

I skrivelse den 11 augusti 1944 anmälde chefen för Karlskronaavdelningen,
att han den 5 augusti 1944 jämlikt 91 § strafflagen för krigsmakten ålagt
Ekholtz disciplinstraff av arrest utan bevakning i två dagar för missfirmelse
av underordnad krigsman i tjänsten.

Bestraffningsbeslutet har icke överklagats.

40.

I en den 17 juli 1944 till militieombudsmannen inkommen skrift anmälde
värnpliktige nr 46-21-42 Erland Mangseth löjtnanten i ingenjörtruppemas reserv
S. Sundqvist för att Sundqvist den 7 juli 1944 inför trupp kallat honom
»djävla Mangseth» samt »drummel».

151

Sedan skriften översänts till chefen för Bodens ingenjörkår för utredning,
inkom kårchefen med yttrande av Sundqvist samt protokoll över förhör med
bland andra Mangseth samt värnpliktiga nr 9033-21-42 Pettersson och nr
8160-19-43 Wikman.

Sundqvist anförde bland annat: Av anmälan att döma hade den ifrågavarande
händelsen ägt rum under en skjutövning den 7 juli 1944. Enligt vad
Sundqvist numera kunde minnas hade Mangseth och tre andra värnpliktiga
vid tillfället varit kommenderade som markörer med uppgift att från sina
eldställningar springa fram till målfigurerna — en sträcka på ungefär 125
meter. Markering hade utförts av två markörer åt gången, varvid de båda
som ej varit i tur att markera fått vila sig. Sedan skjutningarna pågått en
kort stund, hade Mangseth och några andra värnpliktiga börjat klaga över
att markörerna icke avlöstes. Klagomålen hade dock icke tagit sig sådana
uttryck, att Sundqvist ansett sig kunna anmäla någon av de klagande till
bestraffning. Avsikten med klagomålen hade uppenbarligen varit att förmå
Sundqvist att omedelbart avlösa markörerna och att framkalla olust bland
manskapet. Enär Sundqvist ansett det olämpligt, att manskapet skulle få
sin vilja fram enbart genom att knota, hade han emellertid icke avlöst
markörerna. Efter ännu någon stunds skjutning hade ett skjutlag insatts vid
sidan av det, som dittills skjutit. Då chefen för det nya skjutlaget — en
furir — givit order till Mangseth och de tre andra markörerna att markera
bägge skjutlagens målfigurer på en gång, hade de protesterat häremot.
Mangseth hade sprungit fram till Sundqvist och klagat samt frågat bland
annat om fudrén ägt rätt att giva en dylik order. Mangseth hade därvid
icke gjort vederbörlig anmälan och hade ej heller i övrigt iakttagit det
uppträdande en överordnad hade rätt att fordra av en rekryt. Sundqvist
hade i anledning härav tillhållit Mangseth, att denne burit sig synnerligen
olämpligt åt samt beordrat honom att omedelbart hörsamma furirens order.
Sundqvist hade icke något minne av att han därvid uttalat sig i olämpliga
ordalag. Redan med hänsyn till det påtalade uttryckets lydelse förefölle det
honom icke troligt att han använt detsamma. Sundqvist erinrade sig emellertid,
att han blivit förbittrad över Mangseths uppträdande. Då övningen någon
stund senare skulle avslutas, hade Mangseth kommit fram till Sundqvist och
velat diskutera ordern om markering av båda skjutlagens målfigurer. Mangseth
hade därvid fortfarande uppträtt ohövligt och omilitäriskt. Sundqvist
hade i anledning härav tillsagt Mangseth, att denne finge framställa sina anmärkningar
skriftligen, vartill Mangseth svarat: »Det skall jag nog göra».

Mangseth uppgav vid förhör bland annat: Kort efter ordern örn markering
av båda skjutlagens figurer hade han rusat fram till Sundqvist och
frågat, huruvida det varit meningen, att markörerna skulle markera även
det nya lagets figurer. Det vore rikligt, att Mangseth därvid uppträtt omilitäriskt.
Sundqvist hade svarat honom: »Vägrar Mangseth att lyda order?», vartill
Mangseth genmält »Nej, löjtnant». Sundqvist hade aldrig direkt till honom
yttrat »djävla Mangseth» och »djävla drummel». Sundqvist hade emellertid,

152

då Mangseth vid övningens slut gått fram till Sundqvist och anhållit att få
veta om Sundqvist uttalat sig nedsättande om honom inför hans kamrater,
svarat, att han stöde för vad han sagt. Sundqvist hade dock alltjämt icke
direkt till honom yttrat: »djävla Mangseth» och »djävla drummel».

Pettersson berättade: Han erinrade sig icke exakt vad som förelupit vid
tillfället. Sedan markörerna enligt vad han nu ville minnas fått order att
markera jämväl ett nyinsatt skjutlags målfigurer, hade han emellertid hört,
att Mangseth ropat: »Är det meningen att vi skall markera alla målen?».
Sundqvist hade genmält: »Djävla Mangseth! Vägrar Ni?» Mangseth hade
svarat nekande men gått fram till Sundqvist och anhållit att få slippa markera
det nyinsatta skjutlagets målfigurer. Pettersson hade icke hört vad som
därefter förekommit mellan Mangseth och Sundqvist.

Wikman förmälde bland annat: Sedan markörerna under övningen ifråga
fått order att markera två skjutlags målfigurer, hade han hört någon av
markörerna ropa »Nej». Med anledning härav hade Sundqvist utropat:
»djävla drumlar» samt gått fram till markörerna. Under vägen fram till deni
hade han tillagt: »djävla Mangseth». Mangseth hade något senare under
övningen frågat Sundqvist om denne ansett det lämpligt, att uttala sig på
dylikt sätt inför trupp, vartill Sundqvist svarat: »Ja, ni var ju ena djävla
drumlar.»

I en den 18 september 1944 dagtecknad, till kårchefen överlämnad åtalsinstruktion,
anförde militieombudsmannen efter en redogörelse för ärendet:

Sundqvist hade sagt sig icke ha något minne av att han uttryckt sig
olämpligt vid ifrågavarande tillfälle. Han hade emellertid icke bestritt, att så
varit fallet, och utredningen syntes giva vid handen att Sundqvist i anledning
av missnöje nied Mangseths och de tre övriga markörernas uppträdande fällt
yttranden av sådan art, att han därigenom gjort sig skyldig till missfirmelse
av underlydande. Sundqvists yttranden torde tillika vara av beskaffenhet
att medföra ansvar för honom för brist i anständigt uppförande inför trupp.
Vad Sundqvist låtit komma sig till last syntes icke böra undgå beivran.

På grund härav uppdroge militieombudsmannen åt vederbörande krigsfiskal
att vid den krigsdomstol, varunder Sundqvist lydde, anhängiggöra och
utföra åtal mot Sundqvist och därvid yrka ansvar å denne enligt lag och sakens
beskaffenhet. Mangseth borde beredas tillfälle att mot Sundqvist föra den talan,
vartill kunde finnas fog.

% *

Sedan kårchefen till regementskrigsrätten vid Bodens ingenjörkår överlämnat
att företaga rannsakning med såväl Sundqvist som Mangseth, påstod
vederbörande krigsfiskal vid krigsrätten ansvar dels å Sundqvist för vad
denne, enligt vad i åtalsinstruktionen anförts, låtit komma sig till last och
dels å Mangseth för det denne genom sitt uppträdande vid det i målet ifrågavarande
tillfället gjort sig skyldig till brist i anständigt uppförande.

153

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 25 oktober 1944 och
yttrade därvid:

Vad först anginge åtalet mot Sundqvist, så vore i målet utrett, att Sundqvist
vid ifrågakomna tillfälle den 7 juli 1944 förolämpat ^langseth med ett
smädligt yttrande, varigenom Sundqvist även gjort sig skyldig till brist
i anständigt uppträdande.

Vad härefter anginge åtalet mot Mangseth, så vore genom vad ^langseth
erkänt och vad för övrigt i målet förekommit ådagalagt, att Mangseth vid
samma tillfälle brustit i anständigt uppträdande.

På grund av vad sålunda förekommit prövade regementskrigsrätten rättvist
döma dels Sundqvist jämlikt 91 och 96 §§ strafflagen för krigsmakten,
dessa lagrum jämförda med 33 § samma lag och 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna
strafflagen, för missfirmelse mot underordnad krigsman i tjänsten och brist
i anständigt uppträdande att undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning
i två dagar, dels ock Mangseth jämlikt 96 § strafflagen för krigsmakten
för brist i anständigt uppträdande att undergå disciplinstraff av vaktarrest i
två dagar.

Regementskrigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

41. Missfirmelse av underlydande och olämpligt uppträdande inför trupp.

I en den 11 juni 1943 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
furiren vid 3. matroskompaniet nr 2470-45-37 Olsson följande:

Löjtnanten i flottans reserv Lars Erik Wilmarsson Wallin hade vid uppställning
den 7 juni 1943, då han tjänstgjorde såsom vakthavande officer,
yttrat till värnpliktige nr 9125-17-41 Antonsson: »Jag träffade er på Odenplan
i går. Ni är ett kräk, bonddräng, ynkrygg, svin. Ni är märkt, och händer
detta en gång till så smäller det. Ni står inte bakom plogen utan nu
är ni militär.» Detta yttrande hade åhörts av största delen av fjärde däckskvarteret.
— Vid upprepade tillfällen hade Wallin fällt liknande yttranden
till underlydande. Wallin hade sålunda vid ett tillfälle yttrat till en värnpliktig
vid namn Ottosson, att denne såg ut som en gris i ansiktet. — Vid
ett annat tillfälle, då Wallin inspekterade permittenter, hade Wallin funnit,
att en värnpliktig, vid namn Persson, i ena bröstfickan hade en för lång
kam. Wallin hade då tagit kammen och brutit av den på mitten samt därefter
kastat ena delen i sjön och stoppat återstoden av kammen i Perssons
bröstficka. Wallins uppförande hade jämväl i övrigt varit sådant, alt besättningen
av alla kategorier »fått en viss inställning» till honom. Wallins
uppträdande verkade pinsamt å samtliga och kunde därför inverka menligt
på tjänsten.

Sedan anmälan remitterats till chefen för marinen för utredning, hölls
förhör med bland andra Wallin, som därvid anförde:

154

Den 6 juni 1943 hade han å Odenplan i Stockholm fått se Antonsson
komma ut från en pissoar i färd med att knäppa byxorna under högljutt
samtal med en kamrat. Antonsson hade haft mössan snett på huvudet och
hade även i övrigt varit ovårdad i sin klädsel. Wallin hade i anledning därav
tillsagt Antonsson att rätta till klädseln och att iakttaga ett gott militärt uppträdande.
I stället för att rapportera det inträffade hade Wallin föredragit
att giva Antonsson en kraftig admonition. Påföljande dag, då fjärde kvarteret,
vilket Antonsson tillhörde, stått uppställt på halvdäck, hade Wallin kallat
fram Antonsson och frågat, om det varit Antonsson som Wallin föregående
dag träffat på Odenplan. Sedan Antonsson besvarat frågan jakande, hade
Wallin yttrat, att Antonsson vid tillfället sett ut som en gris och att Antonsson
uppförde sig som en ynkrygg, som icke kunde sköta sig bättre i land
utan gick omkring smutsig och onykter. Vidare hade Wallin yttrat, att sådant
uppträdande möjligen kunde tolereras av en bonddräng men icke av
en man i flottans uniform. Wallin hade även sagt: »Nästa gång är det
klippt.» Därmed hade han avsett, att han icke kunde undgå att rapportera
Antonsson, om denne upprepade sitt beteende. Att Wallin vid tillfället använt
en del kraftiga uttryck berodde därpå, att han avsett att få Antonsson
att skämmas. — Wallin förnekade, att han vid upprepade tillfällen använt
sådana uttryck, som angivits i anmälan, men medgåve, att han vid enstaka
tillfällen, då någon uppfört sig drummelaktigt, begagnat liknande uttryck. Den
man, till vilken Wallin yttrat att han såg ut som en gris i ansiktet, hade
vid mönstring av paradmanskapet varit i hög grad orakad och smutsig. —
Det vore riktigt, att Wallin brutit sönder en Persson tillhörig kam. Det ålåge
vakthavande officeren att före permittenters avresa från fartyget inspektera,
att de vore reglementsenligt klädda och att deras klädsel jämväl i övrigt
vore väl vårdad. Vid minst två tillfällen hade Wallin meddelat, att det vore
förbjudet att bära kam synlig i bröstfickan och att, om något sådant inträffade,
vederbörande riskerade att få kammen avbruten till lämplig längd.

Fartygschefen anförde i yttrande till militieombudsmannen: Enligt hans
åsikt vore Wallin mån om att besättningen uppträdde på ett militäriskt och
vårdat sätt. Han hade särskilt observerat Wallin med anledning av Olssons
anmälan men hade icke vid något tillfälle hört Wallin yttra sig på ett för
besättningen sårande sätt.

Uti en den 10 augusti 1943 dagtecknad instruktion för åtal mot Wallin
anförde tjänstförrättande militieombudsmannen Lech, efter en redogörelse för
vad i ärendet förekommit, följande:

Att Wallin, såsom fartygschefen uttalat, varit mån om att besättningen
uppträdde på ett militäriskt och vårdat sätt, vore i och för sig erkännansvärt.
Wallin hade därigenom uppfyllt en honom åliggande tjänsteplikt, och i anmälan
hade icke heller riktats något klander mot Wallin för att han inskridit
mot underlydande som brustit i militärt uppträdande. Klandret avsåge
i stället det sätt varpå Wallins ingripanden skett. Av utredningen fram -

155

ginge, att Wallin vid upprepade tillfällen, då han haft anmärkningar att
framställa mot underlydande, använt olämpliga och understundom i hög
grad kränkande uttryck. Genom ett sådant uppträdande — som uppenbarligen
strede mot föreskriften i reglementet för marinen att rättelse och kritik
skulle meddelas på ett grannlaga sätt -— hade Wallin visat oförstånd
i tjänsten och i vissa fall, såsom genom de påtalade yttrandena till Antonsson,
även gjort sig skyldig till förolämpning mot underlydande. Den brist på
omdöme Wallin därigenom ådagalagt vore så mycket mera påfallande som
hans förlöpningar icke syntes lia berott på ett häftigt lynne utan skett fullt
avsiktligt. Wallin hade sålunda uppgivit, att hans smädliga yttranden lill Antonsson
avsett att få denne att skämmas. Att ett sådant syfte icke kunde vinnas
genom ett förfarande, som för den felande måste te sig lika förkastligt som
hans eget beteende, syntes uppenbart.

Genom att bryta sönder kammar, som stuckit upp ur de värnpliktigas fickor,
hade Wallin förbrutit sig mot reglementets föreskrift, att överordnad
skulle förhålla sig värdigt och grannlaga mot underordnade, varförutom han
gild t sina underlydande ett dåligt exempel i fråga om sättet att handskas med
andras tillhörigheter. Även genom detta sitt förfarande hade Wallin förty
gjort sig skyldig till tjänstefel.

Militieombudsmannen uppdroge fördenskull åt åklagaren vid den krigsrätt,
varunder Wallin lydde, att ställa denne under tilltal för vad han i förut
angivna hänseenden låtit komma sig till last och därvid yrka ansvar å
honom enligt lag och sakens beskaffenhet.

* *

❖

Sedan handlingarna överlämnats till chefen för marinen, hänsköts målet,
efter hemställan av denne, av chefen för kustflottan till fältkrigsrätten vid kustflottan.
Vederbörande krigsfiskal yrkade ansvar å Wallin jämlikt 91 § strafflagen
för krigsmakten för missfirmelse av Antonsson och en annan värnpliktig.
Genom sitt yttrande till Antonsson »nästa gång smäller det» hade Wallin
även visat oförstånd i tjänsten, varför i denna del yrkades ansvar å Wallin
jämlikt 130 § samma lag. Därjämte yrkades ansvar å Wallin för det han brutit
sönder kammar. I sistnämnda avseende påstod krigsfiskal ansvar i första
hand jämlikt 129 § strafflagen för krigsmakten för det Wallin gjort sig skyldig
till uppsåtlig förbrytelse i tjänsten till annans skada och i andra hand jämlikt
130 § samma lag för grovt oförstånd i tjänsten.

Fältkrigsrätten meddelade utslag i målet den 21 december 1943 och utlät
sig därvid:

Enär genom vad Wallin själv uppgivit och för övrigt i målet förekommit
vöre utrett, att Wallin vid tjänstgöring ombord å pansarskeppet Gustav V
under sommaren 1943 dels vid tillrättavisning av värnpliktige Antonsson använt
olämpliga och kränkande uttryck, dels vid ytterligare ålminstone två

156

tillfällen, då han tillrättavisat honom underlydande manskap, använt olämpliga
uttryck, dels ock vid åtminstone tre tillfällen, då han vid inspektion av
manskap ombord funnit någon bland dem lia i ena bussarongfickan en kam,
som till en del skjutit upp över fickans överkant, upptagit kammen ur fickan
och brutit av en del därav och kastat bort denna samt stoppat återstoden tillbaka
i fickan, samt Wallin genom sitt sistberörda förfarande måste anses
ha visat oförstånd i tjänsten, alltså prövade fältkrigsrätten jämlikt 91 och
130 §§ strafflagen för krigsmakten rättvist döma Wallin för förolämpning
av underordnad krigsman och oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt att undergå
vaktarrest fyra dagar.

Fältkrigsrättens utslag bär vunnit laga kraft.

42. Åtal mot plutonchef för missfirmelse av underordnad krigsman samt
för brist i anständigt uppförande.

Uti en den 5 januari 1944 till militieombudsmannen inkommen skrift
anmälde furiren nr 8093-5-41 Axel Bryntze, 9. kompaniet, Hälsinge regemente,
löjtnanten Edvard Emanuel Fröjd, som vore chef för den pluton,
Bryntze tillhörde, för det Fröjd under ett förhör på kompaniexpeditionen
kallat Bryntze »djävlans buse och idiot». Vittnen härtill hade varit furiren
nr 8007-14-42 H. Lindström och värnpliktige nr 976-61-40 Bertil Jonsson.

Sedan skriften översänts till chefen för Hälsinge regemente med begäran
om utredning, inkom denne med protokoll från förhör med bland andra
Bryntze, Fröjd, Lindström och Jonsson.

Vid förhöret uppgav Bryntze: Omkring tjugu minuter efter visitationen av
beredskapsplutonen den 2 januari 1944 klockan 1700 hade Bryntze erhållit
order av Fröjd att infinna sig på kompaniexpeditionen. Fröjd hade i hastig
takt, nästan springande, begivit sig till expeditionen, medan Bryntze använt
vanlig marschtakt. Så snart Bryntze kommit innanför dörren till expeditionen
och just stått i begrepp att taga av mössan — han hade med handen
nått till mösskärmen — hade Fröjd rutit: »Furiren skall ta’ av sig mössan!»
Bryntze hade gjort så och därpå gått fram till Fröjd och anmält sig. Fröjd
hade nu yttrat: »Furiren var inte närvarande vid uppställningen i går kväll.»
Bryntze hade svarat nej härtill samt tillagt: »Löjtnant, jag anhåller att få
förklara saken!» Fröjd hade i mycket obehärskad ton skrikit: »Det behövs
ingen förklaring. Tror ni att jag permitterar en sådan djävlans buse och
idiot?» Samtidigt hade Fröjd hoppat cirka en halv meter högt samt knutit
händerna framför ansiktet på Bryntze. Därefter hade Fröjd med hög röst
ropat: »Helt om marsch! Ut! Ut! Ut!» Bryntze hade då avlägsnat sig från
expeditionen, där han och Fröjd ensamma uppehållit sig. Utanför expeditionen
hade Bryntze träffat Lindström, som just kommit ut från furirrummet.
Denne hade frågat om Fröjd vore tokig. Utan att besvara frågan hade

Bryntze ensam lämnat kompaniets lokaler. Den 3 januari 1944 hade Bryntze
blivit sjukskriven och inlagd på regementets sjukhus. Samma dag hade han
skrivit en anmälan till regementschefen angående en order av Fröjd att anbefalla
mynningsbleck på gevären och hade inlämnat anmälan på kompaniexpeditionen.
Mellan klockan 1700 och 1800 samma dag hade kaptenen G.
Fernquist och Fröjd infunnit sig på sjukhuset. Fröjd hade till Bryntze
återlämnat anmälan, varvid han yttrat, att det vore en falsk anmälan. Det
»falska» i anmälan skulle ha bestått däri, att Bryntze skrivit, dels att Fröjd
meddelat permissionsförbud, och dels att orsaken till förbudet varit, att
vederbörande vid något tillfälle saknat mynningsbleck på sitt vapen. Bryntze
hade medgivit, att han felaktigt använt ordet permissionsförbud, då
han avsett, att Fröjd avstyrkt permission. Efter en stund hade Fernquist
yttrat: »Ni har båda edra fel. Jag tycker inte det är något att bråka örn.»
Bryntze hade nu tagit tillbaka sin anmälan. Därefter hade samtalet fortsatt
i tio å femton minuter. Bryntze kunde icke erinra sig allt vad som därunder
yttrats men hade särskilt fäst sig vid ett yttrande av Fröjd utav ungefär
följande lydelse: »Jag skall (eller: kan) se till att furiren får känning
av det här hela livet.» Efter omkring femton minuter hade Fernquist avlägsnat
sig; samtalet mellan Fröjd och Bryntze hade emellertid fortsatt i
ytterligare cirka femton minuter. Därvid hade Fröjd bland annat yttrat
ungefär följande: »Jag skulle kastat och sparkat ut furiren från expeditionen.
» Sedan Fröjd avlägsnat sig, hade Bryntze skrivit sin anmälan till
militieombudsmannen.

Fröjd förmälde: Den 2 januari 1944 hade Fröjd efter visitation klockan
1700 kallat in Bryntze på kompaniexpeditionen omkring klockan 1720. Fröjd
hade kommit först till expeditionen. Just som han gått in i denna, hade
en furir varit på väg in i furirrummet. Dörren till nämnda rum funnes
omedelbart intill dörren till expeditionen. Strax därpå hade Bryntze kommit
in i expeditionen utan att taga av uniformsmössan. Sedan Fröjd tillsagt
Bryntze att taga av denna, vilken tillsägelse åtlytts, hade Fröjd yttrat
ungefär följande: »Furiren var frånvarande i går kväll vid uppställningen
klockan 2130?» Bryntze hade bekräftat detta, varpå Fi-öjd frågat: »Hade
furiren fått permission av kompanichefen?» Härtill hade Bryntze svarat
nekande. Därpå hade Fröjd yttrat: »Furiren ringde lill mig i går och fick
inte permission, och ni har inte fått permission av kompanichefen; alltså
har ni åsidosatt både kompanichefens och min order. Dessutom var ni
oförskämd, då ni ringde.» Bryntze hade svarat: »Löjtnant, jag hade ju
anledning.» Fröjd hade genmält ungefär följande: »Förstår furiren, att jag
ger ingen uppmuntran till slarvar? Furiren står från oell med nu under
rapport.» Bryntze hade yttrat: »Löjtnant, jag anhåller att få förklara!»
Eftersom Fröjd icke velat ha någon förklaring, hade han nu kommenderat:

Helt om marsch!» Då Bryntze emellertid demonstrativt stått kvar, hade
Fröjd med höjd röst kommenderat: »Helt om!» Därefter hade Bryntze avlägsnat
sig, och Fröjd hade omedelbart därpå lämnat expeditionen och
kompaniets lokaler, varvid han passerat Bryntze och Lindström i korrido -

158

ren utanför expeditionen. Någon värnpliktig hade Fröjd icke observerat i den
närmaste delen av korridoren. Han bestrede, att han kallat Bryntze »djävlans
buse och idiot».

Lindström anförde: Strax efter klockan 1700 den 2 januari 1944, då han
uppehållit sig i 9. kompaniets korridor i avsikt att besöka furirrummet, hade
han hört Fröjd beordra Bryntze att inställa sig på kompaniexpeditionen och
hade sett Fröjd och Bryntze gå in på expeditionen. Lindström hade själv
befunnit sig några meter från dörren till expeditionen. Ett fönster ovanför
dörren hade varit öppet. Lindström hade då hört Fröjd fälla yttrandet
»djävlans buse och idiot». Vidare hade Fröjd yttrat ungefär följande: »Helt
om marsch! Ut! Ut!» Då Bryntze öppnat dörren, hade Fröjd yttrat: »Nå, är
ni inte ute ännu!» Lindström hade tydligt uppfattat yttrandena och hade
med bestämdhet hört, att det varit Fröjd, som fällt dem. Strax därpå hade
Bryntze och Fröjd kommit ut från expeditionen och avlägsnat sig från kompaniets
lokaler, medan Lindström själv gått in i furirrummet.

Jonsson berättade: Den 2 januari 1944 hade han tjänstgjort söm korridorpost
och hade omkring klockan 1700 befunnit sig på poststället strax
innanför ingången till kompanikorridoren. Kort efter klockan 1700 hade
han sett Fröjd och Bi-yntze gå in på kompaniexpeditionen och strax därpå
hört Fröjd yttra: »Djävlans buse och idiot». Detta yttrande hade åtföljts
av »Helt örn marsch! Ut! Ut!» Jonsson hade tydligt uppfattat dessa yttranden,
ty de hade fällts med ganska hög röst och Jonsson hade befunnit sig
inom tio meters avstånd från expeditionsdörren, ovanför vilken ett fönster
varit öppet. Med bestämdhet kunde Jonsson intyga, att yttrandena fällts av
Fröjd, då han känt igen dennes röst. Därefter hade Fröjd och Bryntze lämnat
expeditionen.

I en den 20 maj 1944 till regementschefen översänd instruktion för åtal
mot Fröjd anförde militieombudsmannen efter en redogörelse för utredningen: Genom

vad i ärendet förekommit finge anses styrkt, att Fröjd vid del
av Bryntze avsedda tillfället kallat denne »djävlans buse och idiot». Därigenom
hade Fröjd gjort sig skyldig till missfirmelse av underordnad krigsman.
Han syntes tillika ha brustit i anständigt uppförande genom sitt uppträdande
i övrigt på kompaniexpeditionen.

De förseelser, Fröjd sålunda låtit komma sig till last, vore av sådan beskaffenhet,
att de icke borde undgå laga beivran, desto mindre som Fröjd
tidigare gjort sig skyldig lill förseelser av enahanda beskaffenhet och därför
ådömts bestraffning (se ämbetsberättelsen 1944 s. 119—120). Att Fröjd
icke låtit sig rätta av detta straff syntes vittna om bristande vilja att ställa
sig till efterrättelse, vad författningar och reglementen krävde av en militär
befälhavare i förhållandet till underlydande, och måste anses som en försvårande
omständighet.

På grund av vad sålunda anförts finge militieombudsmannen uppdraga •

159

åt vederbörande åklagare att vid behörig domstol väcka talan mot Fröjd
och därvid yrka ansvar å denne enligt lag och sakens beskaffenhet. Bryntze
borde beredas tillfälle att i målet föra den talan, vartill han kunde finna fog.

* *

Målet hänsköts till regementskrigsrätten vid Hälsinge regemente, där det
handlades gemensamt med en anmälan mot Fröjd för det Fröjd den 20 maj
1944 för att bereda plats åt plutonen, under olämpliga former och under pågående
övning, från fältskjutningsterrängen avvisat en under befäl av sergeanten
Rickard Sjöström stående avdelning, tillhörande ett annat kompani
än det Fröjd tillhörde. Vederbörande krigsfiskal yrkade vid krigsrätten ansvar
å Fröjd dels, i anledning av Bryntzes anmälan, i anslutning till innehållet i
åtalsinstruktionen jämlikt 91 § strafflagen för krigsmakten för missfirmelse
av underordnad krigsman och jämlikt 96 § samma lag för oskickligt uppträdande,
dels ock, med föranledande av ovannämnda anmälan, jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten för det Fröjd genom att icke sätta sig i förbindelse
med Sjöströms kompanichef, innan han beordrat Sjöström att avbxyta
övningen, visat oförstånd vid fullgörande av tjänsteplikt. Vidare yrkade krigsfiskalen
ansvar å Fröjd jämlikt 91 § samma lag för missfirmelse av Sjöström,
alternativt jämlikt 96 § strafflagen för krigsmakten för oskickligt beteende,
därvid krigsfiskalen gjorde gällande, att Fröjd genom sitt uppträdande mot
Sjöström förolämpat denne eller i varje fall brustit i anständigt uppförande.
Bryntze och Sjöström, vilka inställde sig vid krigsrätten, framställde icke
några yrkanden i målet.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 4 juli 1944 och yttrade
därvid:

Genom den i målet förebragta bevisning och övriga förekomna omständigheter
finge anses styrkt, att Fröjd vid det i målet omförmälda tillfället
den 2 januari 1944 å 9. kompaniets expeditionsrum kallat Bryntze »djävlans
buse och idiot» ävensom uppträtt obehärskat gentemot Bryntze bland annat
genom att i högljudd ton utvisa Bryntze från expeditionen med orden »Helt
örn marsch, ut, ut, ut», åtföljt av orden »Nå, är ni inte ute än».

Fröjd vore härigenom förvunnen till ansvar för missfirmelse mot underordnad
krigsman och brist i anständigt uppförande.

Tillika vore genom vad Fröjd erkänt och för övrigt i målet förekommit
utrett, att Fröjd — som den 20 maj 1944 enligt order av sin kompanichef
skolat leda en skjutövning å visst för ändamålet avsett område men före övningens
början underrättats om alt området redan tagits i bruk av annat förband
under befäl av Sjöström — utan att fästa avseende vid Sjöströms upprepade
förklaring, att området i vederbörlig ordning upplåtits för den av
Sjöström ledda övningen, i olämpliga ordalag och på olämpligt sätt beordrat
Sjöström alt genast avbryta övningen och med sin avdelning lämna övningsområdet.

160

Härigenom hade Fröjd brustit i anständigt uppförande och måste med hänsyn
till övriga förhandenvarande omständigheter anses jämväl ha visat oförstånd
i tjänsten.

Fröjd kunde icke anses övertygad att vid sistnämnda tillfälle ha missfirma!
Sjöström.

På grund av vad sålunda anförts prövade regementskrigsrätten med anledning
av krigsfiskalens i målet förda talan rättvist döma Fröjd jämlikt 33,
91, 96 och 130 §§ strafflagen för krigsmakten samt 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna
strafflagen för förolämpning av underordnad krigsman, bristande i
anständigt uppförande samt oförstånd i tjänsten till disciplinstraff av vaktarrest
i sex dagar.

Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

43 och 44. Åtal mot kompanichef och mot sergeant för missfirmelse av
underordnad krigsman samt för oförstånd i fullgörande av
tjänsteplikt m. m.

I två den 4 februari 1944 till militieombudsmannen inkomna skrifter anförde
142 värnpliktiga vid 2. depåkompaniet, Livgrenadjärregementet, bland
annat:

Redan första dagen efter det de överförts till 2. depåkompaniet hade kompanichefen,
löjtnanten vid Livgrenadjärregementet Karl Gunnar Grevehus,
tilltalat dem med uttrycket: »Busar och tjuvar som ha svårt att skilja på mitt
och ditt.» Grevelius hade uppenbarligen tyckt, att detta uttryck passade på
dem av klagandena, som förut tillhört 1. depåkompaniet, enär där stulits en
del saker. Vidare hade Grevelius inför kompaniet yttrat: »Ni tycker nog att
jag är en buse, men jag tycker också att ni är ena riktiga busar. Om ni tycker
att jag går fint klädd i stövlar o. d., men om det är någon som kan
sköta kompaniet bättre, så får ni gärna byta med mig.» Grevelius hade ytterligare
vid en uppställning klockan 2100 en dag yttrat: »Kompaniet är som ni
vet hopsatt av manskap från fyra kompanier. De bästa pojkarna ha uttagits
till befäl. Resten är en massa sämre element. En del av dessa ha redan hamnat
i avgrunden.» Därvid hade åter framkommit »den gamla visan», att de
värnpliktiga vid kompaniet vore en samling »busar, tjuvar, grisar och slasktrattar».
— Vid en stridsvagnsövning skulle en värnpliktig vid namn Ek
ligga i en grop, varöver en stridsvagn skulle köra. Grevelius hade då frågat
chefen för stridsvagnsförbandet örn detta icke vore farligt samt tillagt: »Det
vore ju synd om en så bra soldat som Ek skulle bli överkörd, det vore bättre
örn värnpliktige 898 Berg vore i hans ställe.» Detta yttrande hade fällts så
högt, att alla värnpliktiga vid kompaniet hört detsamma. — Sergeanten vid
regementet Gösta Sigfrid Andersson hade vid olika tillfällen gått handgripligt
tillväga mot de värnpliktiga. Vid ett tillfälle, då en värnpliktig, som var sjuk,

161

icke kommit omkull tillräckligt fort, hade han gripits i nacken och kastats
omkull, varvid han slagit sig ganska hårt. En annan gång hade Andersson
med handen tilldelat värnpliktige nr 1038-4-42 .Iohn Johansson ett slag på
kinden, emedan Johansson gjort fel rörelse. Johansson hade stått längst bort
och hade hört fel. Vid ett annat tillfälle hade Andersson slagit värnpliktige
nr 2428-4-42 Per-Erik Ohlsson i huvudet med ett gevär, emedan Ohlsson
sett åt annat håll. Ohlsson hade vid tillfället haft hjälm på sig. Andersson
hade vidare under en marsch hårt med knuten hand tryckt ihop munnen på
värnpliktige nr 853-4-42 Holger Fredriksson. Det förekomme dagligen, att
Andersson hotade de värnpliktiga med knuten hand. Så gott som dagligen
kallade Andersson de värnpliktiga för kräk samt yttrade, att de icke vore
värda att leva och att de icke hade existensberättigande. Såsom exempel på
Anderssons uttalanden ville anmälarna nämna följande uttryck, som Andersson
riktat till Fredriksson: »Herre Gud, giv detta arma kräk litet förstånd!»
De värnpliktiga hemställde, på grund av vad sålunda anförts, om utredning
i saken och att åtgärder måtte vidtagas för att förbättra förhållandet vid
kompaniet.

Sedan anmälningsskrifterna överlämnats till chefen för Livgrenadjärregementet
för utredning, höllos förhör med, förutom 123 av anmälarna och 9
andra värnpliktiga, Grevelius och Andersson samt övrigt befäl vid kompaniet.

Anmälarna vidhöllo därvid i huvudsak sina i skrifterna lämnade uppgifter.

Beträffande Anderssons uppträdande uppgav värnpliktige nr 925-4-42
Rune Nilsson: Andersson hade vid ett tillfälle, då Nilsson icke fort nog intagit
skyddsställning, kastat omkull Nilsson med ett tag i nacken på Nilsson.
Vid tillfället hade Nilsson haft feber, och han hade senare samma dag
blivit sjukskriven.

John Johansson uppgav, att Andersson under ett exercispass tilldelat Johansson
ett slag med löst knuten hand, vilket slag träffat Johanssons mössa.
Johansson hade icke böjt undan huvudet vid slaget.

Ohlsson anförde: Andersson flade tilldelat Ohlsson ett slag med gevärskolven
på hjälmen. Slaget hade icke varit »farligt hårt», men det hade gjort
litet ont, och ett litet blåmärke hade uppstått. Ohlsson hade troligen erhållit
slaget av den anledningen, att Ohlsson tittat bort under en genomgång.

Fredriksson berättade: Andersson hade vid ett tillfälle med en hand örn
nacken och en hand örn hakan på Fredriksson klämt till munnen på Fredriksson,
vilket gjort litet ont. Orsaken till Anderssons beteende hade varit
den, att Fredriksson pratat efter det Andersson kommenderat manöver. Under
en övning i skjutning med gevär och kulsprutegevär hade Andersson örn
Fredriksson yttrat: »Herre Gud, giv detta arma kräk litet förstånd!» Andersson
hade därvid stått framför gruppen och tittat på Fredriksson. Orsaken
till yttrandet hade sannolikt varit den, att Fredriksson fortsatt att med kulsprutegevär
avgiva punktvis eld, sedan gevärsomgången kommenderats avgiva
eld. Senare hade Andersson anmärkt på att Fredriksson stått med händerna
i kors på magen och hade därvid sagt ungefär följande: »Det tycks

11-—H8748. Militie ombudsmannens ömhet sberätt else.

162

ligga i släkten det där», varvid Andersson syftat på en broder till Fredriksson,
vilken tjänstgjorde såsom sergeant vid regementet.

Värnpliktige nr 1051-12-42 Karl Erik Johansson förmälde att Andersson
en gång, då 1. plutonen skulle ut på skidor, satt stavspetsen i ryggen på
Johansson, enär Johansson icke hörde upp.

Grevelius uppgav vid förhöret med honom bland annat följande: Vid ett
par tillfällen hade han allmänt inför kompaniet använt orden »busar och
tjuvar». Däremot hade han icke tilltalat de värnpliktiga med dessa ord.
Då han övertoge befälet över ett förband, inskärpte han alltid nödvändigheten
av absolut ärlighet bland personalen. I samband med kompaniets omorganiserande
hade han sålunda yttrat ungefär följande: »Då så mycket folk
sammanföres, kan det lätt hända, att någon eller några lia svårt alt skilja
på mitt och ditt, men jag hoppas att så icke ska’ bli fallet på kompaniet.
Jag säger detta alldenstund jag vet, att det förekommit tjuvar på andra
kompanier.» Grevelius bestrede, att han skulle ha vänt sig till den del av kompaniet,
som förut tillhört 1. depåkompaniet, med yttrande: »Busar och tjuvar
som ha svårt att skilja på mitt och ditt.» Enligt vad han kunde minnas,
hade han aldrig använt uttrycket: »Jag tycker ni är ena riktiga husar»,
eftersom ett sådant uttalande skulle strida mot hans uppfattning om huvuddelen
av de värnpliktiga vid 2. depåkompaniet. Emedan han på grund
av en benskada mycket sällan kunde gå i stövlar och dessutom vid övningar
i regel ginge klädd i likhet med truppen, hade han förmodligen icke
yttrat: »Om ni tycker att jag går fint klädd i stövlar.» Han kunde icke erinra
sig, att han skulle ha framkastat tanken, att någon värnpliktig skulle intaga
hans ställning såsom chef för kompaniet. Vad de värnpliktiga uppgivit
härutinnan vore ett sammanförande av andra yttranden av Grevelius vid
tre olika tillfällen. Av kompanidagbefälet hade Grevelius fått muntlig rapport
om att förhållandet på kompaniet efter tjänstens slut icke varit sådant som
det skulle vara. Med anledning därav hade han bestämt sig för att inspektera
kompaniet en kväll. Vid denna inspektion hade han yttrat ungefär följande:
»Kompaniet är som ni vet hopsatt av manskap från fyra kompanier. Vid
dessa ursprungliga fyra kompanier fanns det givetvis en del, som måste betraktas
såsom sämre element, men dessa försvunno i och togos om hand av
de bättre pojkarna. Dessa sämre element hade alltså mycket liten möjlighet
att göra sig gällande. I samband med omorganisationen uttogos emellertid en
del av de bästa pojkarna till befäl, och resten överfördes hit. Det är givet, att
de sämre element, som tidigare varit på fyra olika kompanier, då de nu samlats
på ett kompani, ha större möjlighet att göra sig hörda. Men detta får icke
ske. Vi ha sett, hur en del sjunkit tillräckligt djupt. Jag hoppas, att de rakryggade
och orädda pojkar, som jag vet finns på kompaniet, nu tar ledningen
och försöker arbeta i rätt riktning.» Anledningen till yttrandet, att
en del sjunkit tillräckligt djupt, hade varit, dels den att föregående vecka en
värnpliktig rapporterats för att efter permission ha återkommit till förläggningen
påverkad av starka drycker och för att därvid ha misshandlat en
annan värnpliktig, och dels en tidigare begången förseelse. — Vid en sam -

163

övning med ett stridsvagnsförband hade en djup grop grävts för att påvisa
det skydd, som därigenom kunde beredas mot stridsvagnar. Chefen för
stridsvagnsförbandet hade därefter frågat Grevelius, örn någon vid kompaniet
frivilligt ville ligga i gropen, medan en stridsvagn körde över gropen.
Grevelius hade då frågat, om det förelåge någon som helst risk, och hade
därvid erhållit nekande svar. När Grevelius därefter vänt sig till kompaniet
och frågat efter någon frivillig, hade en värnpliktig vid namn Ek varit
snabbast framme och hoppat ned i gropen. Grevelius hade då gått fram mot
gropen och skrattande i skämtsam ton yttrat ungefär följande: »Det är ju
synd på en så bra soldat som Ek, det hade varit bättre med Berg.» Därvid
hade Grevelius hört skratt bakom sig. Yttrandet hade varit spontant och
fällts såsom ett skämt utan avsikt att såra vare sig Ek eller Berg. Grevelius
hade därvid icke använt ordet »överkörd». Såvitt han mindes, hade yttrandet
riktats till Ek och icke till chefen för stridsvagnsförbandet. Hela kompaniet
kunde näppeligen ha hört yttrandet, eftersom kompaniet stått uppställt
på stor bredd.

Vidare anförde Grevelius vid förhöret: Han medgåve, att han vid ett tillfälle
tilltalat Berg med ordet: »slasktratt». Detta hade skett i ett något upphetsat
tillstånd, på grund av att Berg begått en ganska ful förseelse. I övrigt
bestrede Grevelius anmälans riktighet, utom i vad avsåge hans yttrande
vid stridsvagnsövningen. Han bestrede emellertid, att han vid ifrågavarande
tillfälle uppträtt olämpligt. Han vore fullt nöjd med kompaniets uppträdande
under övningar, eftersom de värnpliktiga alltid med mycket få undantag
visat intresse och god vilja. Emellertid ansåge han, att en mindre
del av de värnpliktiga, då de lämnades utan befäl, icke visade prov på »de
moraliska soldategenskaper», som borde framträda vid sådana tillfällen,
utan framvisade egenskaper, som vore långt ifrån godtagbara. Just detta
hade Grevelius sökt rätta till.

Andersson uppgav vid förhöret bland annat: Han erinrade sig, att han
en gång tvingat ned en värnpliktig i skyddsställning med handen om den
värnpliktiges nacke. Detta hade skett, därför att den värnpliktige tidigare
intagit skyddsställning demonstrativt slött. Andersson hade ej känt till, att
den värnpliktige skulle lia varit sjuk. Andersson bestrede, att han givit John
Johansson ett slag på kinden eller eljest i huvudet, och kunde icke erinra
sig, att han gjort något, som kunnat tydas som ett slag med geväret på Ohlssons
hjälm. Däremot mindes Andersson, att han vid ett tillfälle under marsch
fört sin ena knutna hand under hakan på Fredriksson för alt understryka en
order. Anledningen härtill hade varit den, att Fredriksson upprepade gånger
pratat högljutt under manöver. Andersson hade icke avsett alt utöva våld
å Fredriksson. Han bestrede, att han hotat de värnpliktiga med knuten
hand. Det förekomme emellertid ibland, att han gestikulerade för att understryka,
vad han sade. Han bestrede jämväl, att han kallat de värnpliktiga
för kräk samt att han sagt, att de ej vore värda att leva och att de icke
hade existensberättigande. Vid en genomgång hade han dock i fråga örn
kulsprutegevärsskytts uppgift under strid yttrat: »Örn kgskytt under strid

164

sköter sig som lii gjort, kan han vålla sina kamraters död. En sådan har
inget existensberättigande.» Till en annan sergeant hade Andersson örn Fredriksson
fällt det i anmälan återgivna yttrandet: »Herre Gud, giv detta arma
kräk litet förstånd!»

I en den 13 maj 1944 lill regementschefen översänd instruktion för åtal
mot Grevelius och Andersson anförde militieombudsmannen, efter en redogörelse
för vad i ärendet förekommit:

Genom att kalla Berg »slasktratt» hade Grevelius gjort sig skyldig till
missfirmelse av underordnad krigsman i och för dennes tjänst. Hans yttrande
örn Berg i samband med stridsvagnsövningen måste, även örn yttrandet
varit avsett såsom ett skämt, anses olämpligt och oförenligt med föreskrifterna
i tjänstgöringsreglementet för armén om befälhavares uppträdande
mot och inför trupp. Grevelius måste härigenom anses ha brustit i anständigt
uppförande. Genom de övriga påtalade yttranden, som Grevelius
vidgått, hade Grevelius ådagalagt omdömeslöshet och gjort sig skyldig till
oförstånd i tjänsten. Grevelius hade uppgivit, att han genom dessa yttranden
sökt rätta till det förhållandet, att de värnpliktiga visat prov på egenskaper,
som vore långt ifrån godtagbara. Det syntes anmärkningsvärt, att Grevelius
tänkt sig kunna nå detta syfte genom yttranden av ifrågavarande art.

Andersson hade genom det påtalade yttrandet: »Herre Gud, giv detta arma
kräk litet förstånd» missfirmat Fredriksson i och för dennes tjänst Utredningen
gåve vidare vid handen, att Andersson vid rättande av värnpliktiga
förfarit olämpligt och i vissa fall gått handgripligt tillväga. Då Andersson bestritt
detta, syntes erforderligt, att vittnesförhör anordnades med de ojäviga
personer, som kunde lämna upplysningar i saken. Även om Anderssons
handgripliga rättelser icke kunde visas ha varit av den natur, att de
vore att betrakta såsom misshandel, hade de dock varit nedsättande för de
värnpliktiga. Vad Andersson härutinnan låtit komma sig till last måste sålunda
i allt fall anses innefatta missfirmelse eller oförstånd i fullgörande
av tjänsteplikt.

På grund av vad ovan anförts finge militieombudsmannen uppdraga åt
åklagaren vid den krigsrätt, varunder Grevelius och Andersson lydde, att
ställa dem under tilltal för ifrågavarande tjänstefel och därvid yrka ansvar
å dem enligt lag och sakens beskaffenhet. Berg, Fredriksson, Nilsson, John
Johansson, Ohlsson och Karl Erik Johansson borde beredas tillfälle att föra
den talan, vartill kunde finnas fog.

* *

Målet hänsköts till regementskrigsrätten vid Livgrenadjärregementet.
Vederbörande krigsfiskal anförde vid krigsrätten: I enlighet med militieombudsmannens
åtalsinstruktion yrkade krigsfiskalen för det Grevelius kallat
Berg slasktratt ansvar å Grevelius jämlikt 91 § strafflagen för krigsmakten

165

för missfirmelse av underordnad krigsman i och för dennes tjänst. Genom
sitt yttrande örn Berg i samband med stridsvagnsövningen finge Grevelius
anses ha brustit i anständigt uppförande, i följd varav krigsfiskalen härutinnan
yrkade ansvar å Grevelius jämlikt 96 § samma lag. Genom sina
yttranden »Busar och tjuvar som lia svårt att skilja på mitt och ditt», »Ni
tycker nog att jag är en buse, men jag tycker också att ni är ena riktiga
busar», »Kompaniet är som ni vet hopsatt av manskap från fyra kompanier.
De bästa pojkarna ha uttagits till befäl. Resten är en massa sämre element.
En del av dessa lia redan hamnat i avgrunden» samt »Busar, tjuvar, grisar
och slasktrattar» hade Grevelius gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten.
Krigsfiskalen yrkade förty ansvar i nämnda hänseenden jämlikt 130 § förutnämnda
lag. Vidkommande Andersson hade denne vid ett tillfälle tilldelat
John Johansson ett slag på kinden med ena handen, vid ett annat tillfälle
Ohlsson ett slag med en gevärskolv på hjälmen och vid ett tillfälle med knuten
hand tryckt ihop munnen på Fredriksson. Härigenom samt genom att
till Fredriksson vid något tillfälle ha riktat uttrycket: »Herre Gud, giv detta
arma kräk litet förstånd!» hade Andersson missfirmat nämnda värnpliktiga
i och för deras tjänst. Å Andersson yrkades förty ansvar för vad denne härutinnan
låtit komma sig till last enligt 91 § strafflagen för krigsmakten. Av
utredningen i målet framginge vidare, att Andersson vid ett tillfälle kastat
omkull Nilsson, då denne icke fort nog intagit skyddsställning, och vidare
under övning med 1. plutonen på skidor satt stavspetsen i ryggen på Karl
Erik Johansson, när denne icke hört upp, samt att Andersson vid olika tillfällen
hotat värnpliktiga med knuten hand. Nämnda förfaranden ävensom
Anderssons vana att så gott som dagligen kalla de värnpliktiga för kräk samt
yttra, att de icke vore värda att leva och att de icke hade existensberättigande,
finge i allt fall anses innefatta oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt.
På grund härav yrkade krigsfiskalen i omförmälda hänseenden ansvar å
Andersson jämlikt 130 § ovannämnda lag.

Berg, Nilsson, John Johansson, Ohlsson och Karl Erik Johansson, vilka
kommo tillstädes vid krigsrätten, förklarade, att de ej förde någon ersättningstalan
i målet.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 18 augusti 19AA och
yttrade därvid:

Grevelius, vilken under större delen av tiden 5 april 1943—25 januari
1944, —- då anmälan till militieombudsmannen avgivits —- tjänstgjort såsom
chef för ifrågavarande kompani, hade genom att kalla värnpliktige
Berg slasktratt gjort sig skyldig till missfirmelse av underordnad krigsman
i och för dennes tjänst. Vidare måste Grevelius’ yttrande i samband med
stridsvagnsövningen: »Det är ju synd på en så bra soldat som Ek, det hade
varit bättre med Berg», även örn yttrandet varit avsett såsom ett skämt, anses
olämpligt. Grevelius måste härigenom anses lia kommit förargelse åstad.
Grevelius hade därjämte vidgått, att han vid några tillfällen allmänt inför
kompaniet använt orden busar och tjuvar samt att han vid ett tillfälle ytt -

166

rat: »Det är givet att de sämre element, som tidigare varit på fyra olika
kompanier, då de nu samlats på ett kompani, ha större möjlighet att göra
sig hörda. Men detta får icke ske. Vi ha sett hur en del sjunkit tillräckligt
djupt. Jag hoppas att de rakryggade och orädda pojkar, som jag vet finns
på kompaniet, nu tar ledningen och försöker arbeta i rätt riktning.» Krigsrätten
funne Grevelius genom nämnda yttranden ha gjort sig skyldig till
oförstånd i tjänsten.

Vidkommande Andersson, vilken under förutnämnda tid såsom plutonchefs
ställföreträdare tjänstgjort å kompaniet, funne krigsrätten denne genom
yttrandet: »Herre Gud, giv detta arma kräk lite förstånd», ha missfirmat
Fredriksson i och för dennes tjänst. Utredningen gåve vidare vid handen,
att Andersson vid ett tillfälle tilldelat John Johansson ett slag på kinden
med ena handen, vid ett tillfälle tilldelat Ohlsson ett slag med en gevärskolv
på hjälmen samt vid ett tillfälle fattat tag i Fredrikssons haka och
tryckt ihop munnen på denne. Krigsrätten funne Anderssons nämnda handgripliga
rättelser ha varit nedsättande för de värnpliktiga, och hade Andersson
jämväl härutinnan gjort sig förfallen till ansvar för missfirmelse av underordnad
krigsman i och för dennes tjänst. Krigsrätten funne i målet vidare
ådagalagt, att Andersson vid ett tillfälle kastat omkull Nilsson, då denne icke
fort nog intagit skyddsställning, och vid ett annat tillfälle satt spetsen på sin
skidstav i sidan på Karl Erik Johansson, samt att Andersson vid olika tillfällen
hotat värnpliktiga med knuten hand. Vad Andersson i angivna hänseenden
låtit komma sig till last funne krigsrätten innefatta oförstånd i fullgörande
av tjänsteplikt. Andersson hade härjämte vidgått, att han vid en
genomgång med kompaniet yttrat; »Om en kgskytt under strid sköter sig
som ni gjort, kan han vålla sina kamraters död. En sådan har inget existensberättigande.
» Jämväl härutinnan måste Andersson anses lia gjort sig skyldig
till oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt.

På grund härav prövade krigsrätten rättvist döma dels Grevelius jämlikt
91, 96 och 130 §§ strafflagen för krigsmakten ävensom 33 § samma lag
samt 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen för missfirmelse av underordnad
krigsman i och för dennes tjänst, förargelseväckande beteende under
tjänstgöring samt oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt att undergå disciplinstraff
av arrest utan bevakning i fem dagar, dels ock Andersson jämlikt
91 och 130 §§ strafflagen för krigsmakten ävensom 33 § samma lag samt
4 kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen för missfirmelse av underordnad
krigsman i och för dennes tjänst samt oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt
att undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i åtta dagar.

Utslaget har vunnit laga kraft.

167

45. Brist i anständigt uppförande.

I en den 13 mars 1943 till liiilitieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktiga nr 188-58-33 Karl Gunnar Hedberg, nr 175-58-38 Karl Sörling,
nr 361-59-32 Enar Eriksson och nr 413-58-41 Lennart Thors följande:

Då de den 9 mars 1943 lämnat fram ansökningar om tjänstledighet och därvid
anhållit, att plutonchefen, fänriken i intendenturkårens reserv Sven Hans
Wising, måtte tillstyrka ansökningarna, hade denne yttrat: »Drag åt helvete
med edra tjänstledighetsansökningar!» Det vore icke första gången, som Wising
använt olämpliga tillmålen till sina underlydande. Sålunda hade han begagnat
uttrycken »djävla löss», »karldjävul», »djävla idioter» med flera. Eftersom
de övriga officerarna vid förbandet icke vöre främmande för detta
förhållande utan i viss mån uppmuntrade Wising genom att använda liknande
tillmålen, anhölle klagandena, att militieombudsmannen ville föranstalta
örn undersökning.

Sedan skriften översänts till chefen för 3. intendenturkompaniet med begäran
örn utredning, inkom protokoll från förhör, som hållits med anledning
av skriften.

Vid förhöret anförde Wising: Han erinrade sig det med skriften avsedda
tillfället men kunde icke minnas detaljerna. På grund av stark anhopning
av tjänstegöromål under dagarna före och efter nämnda tillfälle hade han
varit mycket irriterad. Han hade icke för vana att tilltala värnpliktiga med
sådana uttryck, som lagts honom till last, men av ovan angivna skäl ville han
dock icke förneka, att han utan att närmare tänka därpå kunde ha uttryckt
sig på uppgivet sätt.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 22 december 1943 till chefen för arméns intendenturförråd
i Boden följande:

Klagandena hade uppgivit, och Wising hade sagt sig icke vilja bestrida, att
han den 9 mars 1943, då klagandena anhållit, att han måtte tillstyrka av dem
företedda ansökningar om tjänstledighet, yttrat på sätt klagandenas skrift till
militieombudsmannen angåve. Ansökningarna syntes dock ha blivit vederbörligen
behandlade. Yttrandet, vilket i och för sig vore mycket olämpligt, syntes
militieombudsmannen desto mera anmärkningsvärt, som det såvitt utredningen
gåve vid handen icke föranletts av något oskickligt beteende från klagandenas
sida. Vidare hade Wising, såvilt handlingarna i ärendet utvisade, icke
förnekat, alt han under tiden närmast före den 9 mars 1943 till sina underlydande
använt de kränkande och nedsättande uttryck, klagandena uppgivit
i sin skrift. Genom vad Wising sålunda låtit komma sig till last hade han vid
upprepade tillfällen gjort sig skyldig till åtminstone brist i anständigt uppförande.
Dessa förseelser ansåge sig militieombudsmannen icke kunna lämna
utan beivran. Då det å andra sidan icke syntes erforderligt att bringa saken

168

under domstols prövning, ville militieombudsmannen hos chefen för intendenturförrådet,
som torde äga den disciplinära bestraffningsrätten över Wising,
anmäla denne till sådan bestraffning.

❖ £

I skrivelse den 12 januari 1944 anmälde chefen för intendenturförrådet,
att han den 11 januari 1944 jämlikt 96 § strafflagen för krigsmakten ålagt
Wising disciplinstraff av arrest utan bevakning i två dagar för bristande anständigt
uppförande.

Bestraffningsbeslutet har icke överklagats.

46. Olämpligt uppträdande mot underlydande.

I en den 31 augusti 1943 till militieombudsmannen inkommen skrift från
värnpliktige furiren nr 502-18-40 Olof Rubin jämte 30 andra värnpliktiga anfördes
bland annat:

Undertecknarna, som tillhörde 4. plutonen, 1. kompaniet, vid ett fältregemente,
anmälde chefen för 3. kompaniet vid samma regemente, löjtnanten
Nils Dahlgren, för olämpligt uppträdande mot trupp vid Rastning av förbandet
vid Nässjö. Plutonen hade vid tillfället marscherat genom spärren vid
ilastningsplatsen och vid tåget mötts av Dahlgren, som frågat: »Vilken vagn
skall ni ha?» Till svar hade han erhållit: »Det vet vi inte.» Ingen som helst
lörhandsupplysning därom hade nämligen lämnats plutonen. Dahlgren hade
då genmält: »Ni är ena djävla kadaver. Ni bara går, tills ni kör huvudet i
en vägg».

Sedan skriften översänts lill chefen för fältregementet med begäran om utredning,
hölls förhör med bland andra Dahlgren och anmälarna.

Anmälarna uppgåvo samstämmande vid förhöret:

Vid det med anmälan avsedda tillfället hade den av dem, som varit längst
borta, befunnit sig på högst femton meters avstånd från Dahlgren, då denne
fällt det påtalade yttrandet. De kunde alla med absolut säkerhet minnas händelseförloppet
och yttrandet samt vore beredda att med ed bekräfta riktigheten
av de uppgifter, som lämnats i anmälan. Denna hade de genomläst före undertecknandet,
vilket skett utan tvång. Anledningen till att anmälan, som dagtecknats
den 16 augusti 1943, icke avsänts förrän omkring den 28 samma månad
hade varit svårigheten att på grund av övningar, sjukdomsfall och kommenderingar
med mera komma i förbindelse med samtliga, som berördes av
det inträffade. De hade insänt anmälan till militieombudsmannen i stället
för att anlita den i mom. 153 av soldatinstruktionen för infanteriet anvisade
möjligheten för klagan, emedan de varit av den uppfattningen, att dylika händelser
skulle anmälas till militieombudsmannen med förbigående av trupp -befälet.

169

Dahlgren förmälde: Vid ifrågavarande ilastning, vilken ägt ruin i Nässjö
den 28 juli 1943, hade han av transportbefälhavaren beordrats verkställa
truppens indelning i vagnavdelningar och ilastning. 4. plutonen hade fått till
uppgift att utföra ilastning av fordonen. Då truppen passerat stationsspärren,
hade han verkställt truppens indelning i vagnavdelningar, varvid även anvisning
lämnats å tilldelad vagn. 4. plutonen hade emellertid icke indelats i tur
med övriga förband, enär fordonslastningen tagit längre tid än trupplastningen.
Vid förhöret, som beträffande Dahlgren företagits den 3 september 1943,
hade han icke längre haft det ringaste minne av hur det tillgått vid ilastningen
av 4. plutonen eller av den situation, varom vore fråga. Han bestrede emellertid
bestämt, att han fällt det i anmälan återgivna uttrycket, och stödde
sig därvid på den omständigheten, att han konsekvent genomfört principen
att under tjänstgöring aldrig beskylla underlydande eller annan personal »att
vara någonting».

Efter redogörelsen för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i en den 11 februari 1944 dagtecknad instruktion för utförande av
åtal mot Dahlgren:

Av utredningen syntes framgå, att Dahlgren fällt det i anmälan till militieombudsmannen
omförmälda uttrycket. Därigenom hade han brustit i anständigt
uppförande; uttrycket måste dessutom anses kränkande för truppen.
Förseelsen vore så mycket mera anmärkningsvärd, som den syntes ha föranletts
icke av försummelse från truppens sida utan av underlåtenhet av Dahlgren
att lämna truppen nödiga instruktioner. Omständigheterna syntes militieombudsmannen
därför vara sådana, att Dahlgren icke borde undgå ansvar
för sin förseelse. Med hänsyn till att Dahlgren bestrede vad som lades honom
till last, borde målet handläggas vid krigsrätt.

Militieombudsmannen finge fördenskull uppdraga åt vederbörande åklagare
att vid den krigsrätt, under vilken Dahlgren lydde, ställa denne under tilltal
för vad han enligt det anförda låtit komma sig till last och därvid yrka ansvar
å honom enligt lag och sakens beskaffenhet.

* #

Sedan instruktionen överlämnats till chefen för fältregementet, hänsköts
målet till regementskrigsrätten vid Jönköpings-Kalmar regemente. Vederbörande
krigsfiskal yrkade ansvar å Dahlgren jämlikt 96 och 130 §§ strafflagen
för krigsmakten för bristande i anständigt uppträdande mot underordnade
samt oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 1A april HU4 och utlät
sig därvid:

Genom utredningen i målet funne krigsrätten styrkt, att Dahlgren vid ilastning,
som ägt rum i Nässjö den 28 juli 1943, tilltalat manskap, tillhörande 4.

170

plutonen, 1. kompaniet, vid ifrågavarande fältregemente, med det uttryck, vilket
återgivits uti den i målet ifrågavarande anmälan till militieombudsmannen
och till vilket plutonens manskap icke, såvitt i målet visats, givit Dahlgren
anledning.

På grund härav och då det icke styrkts, att Dahlgren på annat sätt gjort sig
förfallen till ansvar, prövade krigsrätten lagligt på det sätt bifalla åklagarens
i målet framställda ansvarsyrkanden, att Dahlgren jämligt 96 § strafflagen
för krigsmakten dömdes att för bristande i anständigt uppförande undergå
disciplinstraff, vilket med hänsyn tagen till de av Dahlgren åberopade omständigheter,
som vid det ifrågavarande tillfället varit rådande, bestämdes
till arrest utan bevakning i tre dagar.

Utslaget har vunnit laga kraft.

47. Olämpligt uppträdande mot underlydande. Tillika fråga örn ansvaret
för oriktiga påståenden eller olämpligt skrivsätt i anmälan till
militieombudsmannen.

I brev till Aftontidningen den 10 mars 1943 anhöll värnpliktige nr 22-56-41
Gerhard Landqvist att en bifogad artikel måtte införas i tidningen samt örn
möjligt vidarebefordras till militieombudsmannen. Under uppgift att tidningen
ansett sig icke kunna publicera artikeln översände tidningen densamma till
militieombudsmannen med anhållan örn undersökning rörande de i skrivelsen
berörda omständigheterna.

I artikeln anfördes bland annat:

I mitten av januari 1943 hade ett kompani vid Upplands regemente övertagits
av kaptenen C. Calamnius. Det första kompaniet upplysts örn hade
varit, att denne vore halvfinne. För svenska öron hade det låtit vackrare,
örn han sagt sig vara svensk. En dag hade en av soldaterna anhållit att få
veta, om det ginge för sig att få större matranson eller icke; maten hade
nämligen varit ganska knappt tilltagen. När kompaniet sedan varit uppställt
för utspisning, hade denne soldat fått ställa upp framför kompaniet och
blivit utskälld av Calamnius samt såsom straff för sin anhållan blivit ådömd
latrintömning på lördagen. En annan dag, då kompaniet varit ute på övning,
hade Calamnius till en av kuskarna yttrat, att denne vore en verklig
idiot. Därefter hade kuskarna blivit nedskällda med »förbannade svin, latdrögar
och idioter». Sedan förbandet fått ny läkare, hade Calamnius örn
de sjukskrivna till läkaren yttrat: »Skriv ut de djävlarna bara.» Läkaren
hade rättat sig därefter. Kompaniet hade sedan fått ställa upp, varvid de
som varit sjuka fått ställa upp vid sidan av de övriga. De hade fått utskällning
för att de gått sjukskrivna, och såsom straff hade de beordrats att på
sin lediga tid skura efter kompaniet, när detta skulle förflyttas. Calamnius
hade yttrat: »Nu era simulantiska svinpälsar har ni fått en verklig läkare

171

Ilar. Han är inte som den förre, som var en djävla mes.» Till kompaniet
hade Calamnius även yttrat, att de hade retat honom tillräckligt, och att
han nu skulle hänga över dem som en ond ande hela veckan och köra med
dem så att de nästan hamnade i graven.

Artikeln hade försetts med intyg, att den vore sanningsenlig, vilket intyg
undertecknats, förutom av Landqvist, av ytterligare fyra personer, vilka vid
senare förhör förklarade, att de icke hade något alt''meddela utöver artikeln.

Vid den utredning, som verkställdes med anledning av artikeln, anförde
Calamnius: Han hade märkt stora brister i kompaniets militära fostran såväl
i kunskaper som i disciplinärt avseende. Vid upprepade tillfällen hade Calamnius
allvarligt förehållit kompaniet detta samt framhållit, att det för honom
personligen skulle vara angenämare och lugnare att låta udda vara jämnt,
men att han vore ansvarig för kompaniets utbildning, och att han under ett
ars tjänstgöring i ett numera av Tyskland underkuvat lands armé sett, varthän
slapphet i disciplinen fört. I detta sammanhang hade Calamnius inför
kompaniet framhållit, att han till börden vöre halvfinne och såsom sådan ägde
den inneboende envishet, som skulle erfordras för att övervinna kompaniets
passiva motstånd mot alla uppryckningsförsök. Med uttrycket halvfinne
hade Calamnius ej avsett något motsatsförhållande till svensk. Ovannämnda
anhållan om större matranson hade gjorts av Landqvist, som därvid med förbigående
av kompanichefen vänt sig direkt till bataljonschefen. Sedan Calamnius
fått kännedom härom, hade han — med vetskap om att Landqvist
tidigare till mililieombudsmannen låtit ingiva anmälan örn vissa händelser
vid en av löjtnanten K. G. Holm anordnad strumpstoppning, och med hänsyn
till att Landqvist under sin militärtjänst gjort sig känd för dåligt uppförande
och trotsig inställning — tillrättavisat Landqvist med orden: »Landqvist, som
tydligen tycker örn att rota i smörja, skall få sin vilja fram. Dasstömmare på
lördag.» Calamnius medgåve att han till en kusk, som under en övning på
grund av signalen pansarlarm kört av vägen men gjort detta på ett omdömeslöst
och för hästens vidare användning riskfyllt sätt, fällt yttrandet: »Ni kör
som en idiot.» Något vidare ordande med kusken hade icke förekommit. Med
anledning av det skedda, som varit ett gott exempel på hur körning icke finge
utföras, hade Calamnius samlat befäl och samtliga kuskar för genomgång på
platsen av den felaktiga körningen, varvid Calamnius till kuskarna yttrat: Det
minsta jag kan begära av er är, all ni visar bättre förstånd än hästen.» Uttrycken
»förbannade svin, latdrögar, idioter» hade ej fällts. Den 8 mars 1943
hade en ny bataljonsläkare börjat tjänstgöra. Samma dag före sjukvisitationens
början hade Calamnius uppsökt den nye läkaren för att erhålla
läkemedel mot heshet. Calamnius hade därvid begagnat tillfället att fästa
läkarens uppmärksamhet på den stora procenten sjukskrivna vid kompaniet
och anhållit örn en noggrann undersökning, så att de som till äventyrs vore
friska kunde bliva utskrivna. Däremot hade Calamnius icke yttrat: »Skriv
ut de djävlarna, det är bara simulanter.» Vid den följande sjukvisitationen,
vid vilken Calamnius icke närvarit, hade av 68 sjukskrivna 45 friskskrivits.
Till dem som så plötsligt blivit utskrivna hade Calamnius någon dag senare

172

yttrat, att det säkerligen bland dem funnes sådana, sorn varit ordentligt
sjuka, men det vore också klart, att det funnits ett avsevärt antal, som inför
läkaren överdrivit sin sjukdom. De vore emellertid så svaga och otränade,
att de icke kunde deltaga i kompaniets övningar av mera krävande art, till
exempel tremilsåkning på skidor. För att tjänsten för de fullt friska skulle
kunna fortlöpa efter programmet, skulle de som tidigare varit sjukskrivna
under eftermiddagspassen (klockan 1230—1730) skura 2—3 baracker. Denna
skurning hade pågått den 11—13 mars. Påståendet att skurningen skett på
fritid vore en klar lögn. Arbetet kunde icke anses betungande för en handräckningsstyrka
på 45 man. Det hade varit ett nödvändigt arbete, vilket måst
vara färdigt till följande söndag, då barackenia skulle avlämnas. Kommenderingen
hade ej haft karaktär av tillrättavisning utan avsett arbete, som eljest
skulle ha utförts av kompaniet i dess helhet. Uttrycket »simulantiska
svinpälsar» hade Calamnius ej använt. Däremot hade Calamnius vid uppställningen
yttrat: »Nu, när vi har fått en riktig karl som läkare och inte en mes
som den föregående, tror jag, att sjukprocenten kommer att bli en annan.»
Med anledning av att mindre god disciplin rått å 1. plutonen hade Calamnius
för denna pluton framhållit, att han som kompanichef komme att ägna den
en särskild övervakning. Sålunda hade han vid ett tillfälle yttrat: »Min ande
kommer att sväva över plutonen» och vid ett annat tillfälle: »Jag kommer
att hänga över er som en olycka.» Däremot bestrede Calamnius på det
bestämdaste, att han skulle lia använt uttrycket »ond ande» eller yttrat,
att han skulle köra med dem, så att de nästan komme i graven.

Calamnius anförde vidare: Landqvist hade förut i oträngt mål skrivit till
militieombudsmannen, och, då han icke bestraffats därför, hade tydligen
kammen växt på honom. Han ansåge sig nu kunna gå till anfall med ett
skrivsätt, där förvrängning av uttalandena blandats med grova lögner. Örn
sådant finge fortgå obehindrat, komme disciplinen i armén att allvarligt skadas.
Man kunde också fråga sig, örn icke Landqvist ansåge sig lia krafter bakom
ryggen, vilkas strävan ginge ut på ett allmänt misstänkliggörande av
officerskårens sätt att utöva befäl. De beskyllningar, som framkastats mot
Calamnius, vore av så ärerörig natur, att en krigsrätt vore rätt forum för att
avgöra deras grad av brottslighet. Beträffande användningen av kraftuttryck
hade Calamnius svårt att tro, att det »djäkla», varmed han någon gång kryddade
sitt tal, skulle menligt inverka på moralen hos ett så svärjande folk som
vårt. I sina utläggningar inför truppen, vilka ofta skett i humoristisk form,
hade Calamnius tydligen (enligt Landqvist) misslyckats i att vädja till kompaniets,
som han förmodade, nationella inställning i detta avseende.

I eget yttrande anförde chefen för Upplands regemente, översten Olle Norman: Rörande

Calamnius’ uppträdande hade Norman intet att tillägga utöver
de verkställda utredningarna. Vad Landqvist och de övriga anmälarna beträffade
kunde Norman i egenskap av regementschef icke undgå att påpeka
det för Calamnius kränkande skrivsättet i anmälan. Bortsett från att
klagandena icke i alla avseenden lämnat med sanningen överensstämmande

173

uppgifter, hade de såsom rubrik till sin skrivelse satt: »Har armén sinnesrubbade
officerare?» samt såsom slutkläm skrivit: »Vi kräver att denne
herr kapten Calamnius får genomgå sinnesundersökning.» Landqvist och
bans kamrater hyste tydligen den uppfattningen, att man till militieombudsmannen
finge framföra vilka påståenden och förslag som helst utan att behöva
befara några efterräkningar. Tyvärr förefölle det som örn en dylik
uppfattning delades av alltför många. Det skrivsätt, som åtskilliga tilläte
sig i anonyma insändare till pressen eller i skrivelser till militieombudsmannen,
inverkade skadligt på både andan och disciplinen inom förbanden.
Härtill komme att befälspersonalen bibringades en viss känsla av försvarslöshet
gentemot framförda påståenden och tillvitelser. De anonyma insändarna
i vissa pressorgan och vissa anmälningar till militieombudsmannen gåve
nämligen vid handen, att det icke främst vore fråga örn att söka rätta till
missförhållanden, utan att avsikten fastmera vore att i största möjliga utsträckning
trakassera och neddraga anseendet hos den som omtalats eller
anmälts. Det vore under sådana förhållanden nödvändigt att vederbörande
finge klart för sig, att klagan — den finge vara aldrig så välgrundad —
måste framföras på ett höviskt sätt. Med hänsyn härtill anhölle Norman,
att militieombudsmannen i förevarande fall måtte påtala det sätt på vilket
Landqvist och hans kamrater avfattat sin anmälan.

I en den 11 augusti 1943 dagtecknad, till chefen för försvarsstaben överlämnad
instruktion för åtal mot Calamnius anförde tjänstförrättande militieombudsmannen
Lech, efter en redogörelse för utredningen i ärendet:

Calamnius hade i ärendet uppgivit, att han vid övertagandet av chefskapet
för kompaniet märkt stora brister i dess militära fostran såväl i fråga
örn kunskaper som beträffande disciplinen. Att Calamnius ingripit för att
Inbringa de värnpliktiga ökade kunskaper och en bättre disciplin syntes
således ha varit av behovet påkallat, och någon erinran däremot kunde
icke göras. Det vore tvärtom anledning att understryka angelägenheten av
alt inga försummelser tolererades, när det gällde att fostra en väldisciplinerad
och stridsduglig trupp. Den i ärendet ifrågakomma artikeln vände sig
icke mot att Calamnius ställt stora krav på truppens uppträdande och duglighet.
I stort sett syntes den snarare rikta sig mot att Calamnius vid sitt
eget uppträdande icke fyllt anspråken på militär tukt och ordning. En del
av de framställda anmärkningarna hade blivit bekräftade vid utredningen.
Denna hade således visat, att Calamnius vid kritik mot en värnpliktig,
som kört ovarsamt, yttrat, att denne kört som en idiot. Vidare finge det mot
Calamnius’ bestridande anses styrkt, att Calamnius örn vissa värnpliktiga
lill läkaren yttrat: »Skriv ut dom djäklarna (eller: djävlarna).» Beträffande
den förutvarande läkaren vid förbandet hade Calamnius uttalat, att han
vore en djävla mes. Detta yttrande syntes lia fällts inför hela förbandet.
Calamnius syntes även vid andra tillfällen, då han uttalat sig inför truppen,
lia använt olämpliga uttryckssätt. Till några värnpliktiga hade Ca -

174

lamnius sagt, att de burit sig åt som »Rickombergapatienter». Calamnius
hade medgivit, att han till 1. plutonen sagt, att han skulle hänga över den
som en olycka. Calamnius hade således åsidosatt föreskriften i tjänstgöringsreglementet
för armén, att rättelse och kritik skulle ske på ett grannlaga
sätt. I vissa fall hade Calamnius därjämte förolämpat underlydande.

Utöver de nu berörda anmärkningarna innehölle Lundqvists förevarande
artikel ytterligare påståenden om olämpliga yttranden från Calamnius’ sida.
Dessa påståenden hade blivit av Calamnius bestridda. Ehuru fyra personer
å artikeln intygat sanningsenligheten av dessa påståenden samt vid senare
förhör med dem antecknats, att de icke hade något ytterligare att meddela,
torde det icke kunna anses styrkt, att påståendena i fråga vore riktiga.
Genom noggranna förhör med intygsgivarna och andra eventuella vittnen
torde, särskilt örn förhören skedde under edsansvar, fullständigare utredning
i dessa delar kunna förebringas. Att sådan utredning komme till stånd
skulle givetvis vara av visst värde och detta även ur Calamnius’ synpunkt,
då det ju vore tänkbart att genom utredningen kunde bli fastslaget, att påståendena
i fråga saknade grund. Örn utredningen skulle leda till klarhet,
huruvida nu ifrågavarande yttranden fällts eller icke, syntes dock tämligen
ovisst. I betraktande av vad som genom den redan verkställda utredningen
Iramkommit syntes det ej heller vara av större vikt att sådan klarhet vunnes.
För egen del funne sig militieombudsmannen därför icke böra företaga
någon åtgärd för förebringande av ytterligare utredning i dessa hänseenden.

Såväl Calamnius som regementschefen hade ifrågasatt ingripande mot
Landqvist för artikelns innehåll och form. Den förre syntes till och med
anse, att Landqvist bort bestraffas för en tidigare liknande artikel. Med
anledning härav skulle vissa hithörande spörsmål närmare behandlas och
ett av militieombudsmannen redan avgjort ärende något beröras.

I en tidigare, för Aftontidningen avsedd insändare, vilken av tidningen
icke publicerats utan i stället översänts till militieombudsmannen för utredning,
hade Landqvist gjort gällande, att vid en lektion i strumpstoppning
å ett kompani vid Upplands regemente nya strumpor sönderklippts
för att manskapet skulle erhålla övningsobjekt. Verkställd utredning bekräftade
riktigheten av uppgifterna. Detta ärende hade avgjorts av militieombudsmannen
genom en skrivelse till regementschefen den 16 februari
1943, vari militieombudsmannen efter redogörelse för utredningen på anförda
skäl förklarat sig låta bero vid den erinran till löjtnanten Holm som
innefattades i vad av militieombudsmannen anförts (se härom ämbetsberättelsen
1944 s. 283—284).

Denna tidigare artikel av Landqvist syntes varken i fråga om formen
eller innehållet ha givit anledning till någon erinran. Av militieombudsmannens
beslut i ärendet torde framgå, att den varit sakligt befogad. Det
kunde anmärkas, att artikeln icke hänfört sig till det kompani Landqvist
tillhörde eller till det för vilket Calamnius vore chef.

Såvitt handlingarna visade, hade den första kontroversen mellan Calamnius

175

och Landqvist uppstått till följd därav att Landqvist direkt till bataljonschefen
framställt en anmärkning rörande maten. Calamnius hade tydligen ansett,
att Landqvist förfarit felaktigt genom att vid anförande av klagomål förbigå
honom. Enligt tjänstgöringsreglementet för armén (§ 1 mom. 31) hade Landqvist
ägt vända sig direkt till bataljonschefen med sina klagomål, därest dessa
riktat sig mot Calamnius men eljest icke. Efter sin egen uppgift hade Calamnius,
som jämväl åberopat Landqvists tidigare artikel, reagerat gentemot
lundqvists förfaringssätt genom att kommendera Landqvist till latrintömning.
Calamnius hade själv betecknat denna order såsom en tillrättavisning. Ehuru
direkt upplysning därom saknades, torde det vara anledning antaga, att
ordern formellt icke behandlats såsom en verklig tillrättavisning; snarare
torde den kunna betraktas såsom straffkommendering eller vedergällning.
Det syntes uppenbart, att föreskrifterna i tjänstgöringsreglementet,
att befälhavare skulle utöva sitt befäl med oväld, jämnmod och välvilja samt
att rättelse skulle ske på ett grannlaga sätt, i detta fall blivit av Calamnius
åsidosatta. De ordalag, som Calamnius enligt sin egen uppgift använt, vöre direkt
ägnade att ingiva uppfattningen, att Calamnius genom kommenderingen
velat hämnas på Landqvist för dennes klagomål. Calamnius’ åtgärd vore desto
mera betänklig, som han själv syntes vilja framställa den såsom repressalier
i anledning av Landqvists befattning med det tidigare ärendet hos militieombudsmannen.
Med hänsyn till den utgång som ett tidigare åtal i ett liknande
fall erhållit (se ämbetsberättelsen 1943 s. 78 ff.) ansåge sig militieombudsmannen
böra underlåta att beivra det fel, vartill Calamnius i denna del gjort
sig skyldig.

Frågorna om ansvaret för oriktiga påståenden eller olämpligt skrivsätt i
tidningsartiklar eller i anmälningar till militieombudsmannen syntes vara av
så skiljaktig natur, att anledning saknades att sammanföra dem. Vad anginge
sådant material, som blivit i tidningarna publicerat, kunde ansvar, vare
sig det avsåge innehållet eller skrivsättet, utkrävas allenast i den särskilda
ordning, som tryckfrihetsförordningen föreskreve. I första hand vore det tidningens
ansvarige utgivare, som bure detta ansvar. Det saknades skäl att här
ingå på dessa spörsmål.

I fråga örn klagoskrifter till militieombudsmannen vore i främsta rummet
16 kapitlet allmänna strafflagen tillämpligt. I fall då skriften till sin natur
vore en angivelse och för däri framställda oriktiga beskyllningar saknats
sannolika skäl, kunde ansvar ådömas för falsk angivelse. (Jfr 110 § strafflagen
för krigsmakten.) Då klagan utan skäl fördes mot förman över förnärmelse
i tjänsten, vore 87 § strafflagen för krigsmakten tillämplig.

Det läge icke blott i den anmäldes utan även i samhällets och icke minst
militieombudsmannens intresse, att alla klagoskrifter i fråga örn sitt innehåll
vore fria från oriktigheter och överdrifter. Genom obefogade klagomål
vållades den angripne personligt obehag och olika myndigheter belastades
med onödigt utredningsarbete. Andra skadeverkningar kunde också uppkomma,
särskilt örn beskyllningarna publicerades. I detta sammanhang ansåge
sig militieombudsmannen emellertid böra framhålla, att pressen, så långt

176

militieombudsmannen hade sig bekant, av lojalitetsskäl i regel underlåtit publicera
till militieombudsmannen inkommande anmälningsskrifter. I stället hade
ärendena upptagits till behandling först efter det att utredning verkställts
och militieombudsmannens beslut fattats. Därest det vid utredningen visat sig,
att klagomålen varit ogrundade, torde klagoskrifternas innehåll således i regel
icke blivit känt utanför kretsen av dem som deltagit i utredningen.

I anledning av ett yttrande från regementschefen ville militieombudsmannen
framhålla, att vid prövningen av klagomål huvudvikten givetvis måste
ligga på deras sakliga berättigande. Om utredningen visade, att en tjänsteman
gjort sig skyldig till fel, hade miltieombudsmannen att pröva örn och i
vad mån ett ingripande kunde vara påkallat. Frågan om klagandens motiv
vore därvid icke helt utan betydelse, men den måste i regel träda i bakgrunden.

Såsom översten Norman framhållit, lämnade skrivsättet i Landqvists förevarande
artikel rum för allvarliga anmärkningar. I artikeln förekomme åtskilliga
för Calamnius kränkande uttryck, vilka, i enlighet med tillämpad
praxis, i referatet här ovan utelämnats. För desamma torde Landqvist ensam
bära ansvaret.

För smädligt skrivsätt i en klagoskrift till militieombudsmannen kunde
ansvar utkrävas enligt 82 § strafflagen för krigsmakten under samma förutsättningar,
som gällde i fråga om förolämpningar i annan skrift, som ej vore
tryckt. (Jfr 84 § strafflagen för krigsmakten.) Om anmälaren vid tiden för
klagoskriftens ingivande ej längre lydde under strafflagen för krigsmakten,
inträdde möjligheten att få det smädliga skrivsättet beivrat vid civil domstol.
Under alla förhållanden kunde militieombudsmannen ingripa allenast,
då vederbörande tillhörde befälskårema. Manskapet stöde ju icke under militieombudsmannens
tillsyn. Militieombudsmannen saknade således befogenhet
att tillmötesgå kraven på ingripande mot klaganden i detta fall.

På grund av vad i det föregående anförts uppdroge militieombudsmannen
åt vederbörande åklagare att vid behörig domstol ställa Calamnius under
tilltal för de olämpliga yttranden, som han enligt det ovan anförda fällt.

* *

❖

På föranledande av chefen för försvarsstaben hänsköts målet av militärbefälhavaren
för IV. militärområdet till Särskilda krigsrätten i Stockholm.
Under åberopande av åtalsinstruktionen yrkade krigsfiskalen vid krigsrätten
ansvar å Calamnius för oförstånd i tjänsten samt för förolämpning av underordnad
krigsman i och för tjänsten.

Krigsrätten meddelade utslag i målet den 27 november 1943 och utlät sig
därvid:

Genom vad Calamnius vidgått jämte vad övrigt i målet förekommit vore
utrett, att Calamnius, som från mitten av januari till mitten av mars 1943

177

tjänstgjort såsom chef för ett kompani, som från början av februari till slutet
av mars 1943 varit förlagt norr om Haparanda, en dag i början av sistnämnda
månad under pågående fälttjänstövningar till en värnpliktig, som
tjänstgjort såsom kusk, med anledning av dennes mindre lämpliga sätt att
köra, fällt ett uttryck, i vilket ingått orden »djävla idiot» eller »förbannade
idiot»; att Calamnius den 8 mars 1943 vid samtal i sjukstugan med bataljonsläkaren,
som föregående dag inträtt i tjänst, gjort gällande att ett flertal
soldater troligen vore sjukskrivna utan giltig orsak och därvid om dessa
yttrat »skriv ut dom djävlarna» så tydligt, att yttrandet uppfattats av några
av de i sjukstugan sängliggande sjuka; att, sedan 45 man, som varit sjukskrivna
på kompaniet, samma dag av bataljonsläkaren friskskrivits, Calamnius
vid uppställning med kompaniet någon eller några dagar senare till de
sålunda friskskrivna örn den förut tjänstgörande läkaren fällt ett yttrande, i
vilket Calamnius betecknat denne som en »djävla mes»; samt att Calamnius
vid några andra tillfällen under ifrågavarande tid vid uppställningar
av kompaniet haft uttalanden, i vilka han åsidosatt föreskriften i § 1
mom. 16 i tjänstgöringsreglementet för armén, att rättelse och kritik skall
meddelas på ett grannlaga sätt. På grund av vad sålunda anförts prövade
Särskilda krigsrätten rättvist döma Calamnius jämlikt 91 och 130 §§ strafflagen
för krigsmakten för förolämpning av underordnade krigsmän i och för
tjänsten samt för oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt att undergå disciplinstraff
av arrest utan bevakning åtta dagar.

Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

48. Missfirmelse mot underlydande. Tillika fråga om personalvården

å pansarskepp.

I en till militieombudsmannen den 17 september 1943 inkommen skrift anförde
furiren 3 mk nr 214 Karlsson i egenskap av »manskapets förtroendeman»
i olika avseenden klagomål mot sekonden å pansarskeppet Sverige,
kaptenen vid flottan E. Friberg. I skriften anförde Karlsson bland annat:

Vid ett tillfälle hade Friberg yttrat till furiren 1 mk nr 1907 Runesten, som
trots tillsägelse icke avbrutit ett parti schack, varmed han varit sysselsatt
efter tapto: »Varför står furiren och ser så djävla dum ut? Är det av födsel
och ohejdad vana?» — Vid ett annat tillfälle hade Friberg under en uppställning
på halvdäck rusat fram till 2. klass sjömannen 1 mk nr 728 Agborg och «
yttrat: »Är ni sinnessvag? Är ni inte klok? Stå och gäspa på halvdäck!»

På begäran överlämnade chefen för kustflottan med skrivelse den 7 oktober
1943 i ärendet verkställd utredning.

Friberg uppgav vid förhör: Han kunde icke med säkerhet erinra sig ha fällt
det i skriften omnämnda yttrandet till Runersten men ansåge detta icke uteslutet.
Friberg hade funnit det förvånansvärt, att underbefäl kunde uppföra

12—87hS. Militieombudsmnnnens (imbetsberätlelsc.

178

sig på ett sådant sätt. Ej heller kunde han med säkerhet erinra sig ha fällt
yttrandet till Agborg men ansåge detta icke uteslutet. Det hade dock ej skett
i någon elak eller sårande avsikt.

I skrivelse till chefen för kustflottan den 3 december 1943 anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen Lech, efter en redogörelse för utredningen
i ärendet, följande:

Genom sitt yttrande till Agborg hade Friberg brutit mot föreskriften i tjänstgöringsreglementet
för marinen, att rättelse och kritik skulle meddelas på ett
grannlaga sätt. I denna del läte militieombudsmannen dock bero vid en erinran
till Friberg att framdeles noggrant iakttaga denna föreskrift.

Genom sitt yttrande till Runersten hade Friberg gjort sig skyldig till missfirmelse
mot underlydande. Vad han sålunda låtit komma sig till last vöre
av den allvarliga beskaffenhet, att han icke borde undgå ansvar därför. Då
det å andra sidan icke syntes erforderligt, att saken bringades under domstols
prövning — militieombudsmannen förutsatte därvid att medgivande av Runersten
till handläggning i disciplinär ordning inhämtades — finge militieombudsmannen
anmäla Friberg till erhållande av bestraffning i disciplinär
ordning.

I sin skrivelse hade chefen för kustflottan berört Karlssons ställning som
manskapets förtroendeman och därvid framhållit, att förtroendemansinstitutionen
av allt att döma vuxit fram ur de utspisningsnämnder, som skulle
finnas vid matinrättningar i land, och att förtroendemännen sedan kommit att
utgöra en mellanhand mellan fartygsbefälet och manskapet i fråga örn anstalter
för manskapets trevnad. Uppenbarligen hade förtroendemannen i förevarande
fall helt och hållet missuppfattat sin ställning, då han ansett sig böra
mottaga anmärkningar mot befälet och försöka åstadkomma bevisning om
deras riktighet samt därefter vidarebefordra klagomålen till militieombudsmannen.
Av klagoskriften syntes dessutom framgå, att Karlsson ingalunda
haft klart för sig, att sammankomster för rådplägning om förmans förhållande
eller åtgärder vore brottsliga. Snarare syntes det ha berott på hinder
av helt annat slag, örn icke sådana sammankomster genom Karlssons föranstaltande
kommit till stånd. Att förtroendemansinstitutionen i detta fall lett
till dylikt resultat bottnade sannolikt i saknaden av en instruktion, som upplyste
förtroendemannen om vad denne hade för uppgift. Utan stöd av klara
anvisningar torde en institution som denna ständigt löpa fara att råka på avvägar.
Lämpligast syntes ha varit, örn åt en sådan assistent, som enligt Tjänstemeddelanden
rörande sjöförsvaret, C: II nr 37/1941 skulle finnas å varje
pansarskepp, kunnat överlämnas att i enlighet med överbefälhavarens anvisningar
biträda fartygschefen ej blott i avseende å anordningar för manskapets
trevnad utan även ifråga örn personalvården i övrigt. Av klagoskriften
finge man den uppfattningen, att väbeln, åt vilken personalvården delvis syntes
lia varit anförtrodd, icke varit i allo skickad för en sådan uppgift.

❖ %

179

I skrivelse den 24 januari 1944 anmälde chefen för kustflottan, att Friberg,
som numera tjänstgjorde i marinstaben, för missfirmelse av underordnad krigsman
den 8 januari 1944 av chefen för marinstaben jämlikt 91 § strafflagen
för krigsmakten ålagts disciplinstraff av arrest utan bevakning i sex dagar.

Bestraffningbeslutet har icke överklagats.

49. Åtal mot försvarsområdesliikarc för brist i anständigt uppförande

m. ni.

I en till militieombudsmannen den 31 juli 1943 inkommen skrift anförde
landstormssergeanten Bror G. Karlsson bland annat:

Försvarsområdesläkaren doktor Nils Bildsten hade gentemot Källsson gjort
sig skyldig till smädligt yttrande, grov missfirmelse och hotfullt tal, vartill
såväl förmän som underlydande varit vittne. Då middagsmålet den 22 juli
1943 utspisats i vederbörande kompanis mäss, hade Bildsten kommit »instormande»
och i rytande ton frågat efter Karlsson. Sedan denne anmält
sig, hade Bildsten i kränkande ton yttrat bland annat: »Vad är ni för en
förbannad drummel egentligen, som har varit oförskämd mot min hustru.
Jo, en fähund är du, stryk skulle du ha. Stryk skulle du lia din förbannade
drummel.» Utan att lämna Karlsson tillfälle till någon förklaring hade
Bildsten därefter lämnat mässen. Anledningen till uppträdet vöre följande:
Den 17 juli 1943 hade Karlsson ringt upp Bildsten och anhållit om ett
sjukbesök till sin hustru, som låg i hög feber. Genom sjuksköterskan hade
Bildsten låtit hälsa, att villkoret för besöket vore, att Karlsson från familjebidragsnämnden
anskaffade intyg örn att Bildsten skulle erhålla sitt arvode.
Då Karlsson icke lyckats anträffa nämndens ordförande, hade han åter ringt
till Bildsten, varvid han yttrat: »Hälsa doktorn, att intyget kan jag ej
skaffa och eftersom det av allt att döma största intresset vore att komma
och hämta pengar, så vill jag inte besvära honom, adjö.» Karlsson ville slutligen
framhålla, att Bildsten vid ifrågavarande tillfälle varit jourhavande
läkare och att Karlssons hustru följande dag intagits å länslasarettet i Karlshamn,
där hon underkastats operation.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till befälhavaren för Kristianstads
försvarsområde anhållit örn utredning, översände försvarsområdesbefälhavaren
förutom annat en skrift från Bildsten, vari denne bland annat anförde:

Karlsson hade den 17 juli 1943 ringt och begärt sjukbesök till Trensum,
som läge ungefär 7 kilometer utanför Karlshamn. Sedan Bildstens sköterska,
som tagit emot samtalet, blivit upplyst om att det rörde sig örn en bröstböld,
som behövde opereras, hade hon meddelat, att behandlingen icke kunde
utföras i hemmet, utan alt den sjuka måste intransporteras till Bildstens
mottagning. Karlsson hade emellertid varit envis och påyrkat Bildstens utresa.
Sköterskan hade då förklarat, att även örn Bildsten komme, så kim -

180

de han ingenting göra, varför resan vore obehövlig och bara medförde en
onödig utgift. Härtill hade Karlsson svarat, att familjebidragsnämnden skulle
stå för kostnaden. Sedan sköterskan frågat, om det funnes papper från
familjebidragsnämnden, som utvisade att den sjuka vore berättigad till fri
sjukvård, hade Karlsson därtill svarat nekande men förklarat »det är bara
här mittemot, så det skall jag strax ordna». Efter en kort stund hade Karlsson
ringt igen, varvid Bildstens hustru svarat i telefonen. Efter att lia åhört
en »lång, ovettig harang» hade hon fått tillsägelse att till Bildsten framföra
följande hälsning: »Är det bara för att han skall resa ut och hämta pengar
så kan det va’ så, för nu reser vi till lasarettet». Bildsten hade naturligtvis
blivit förargad över den beskyllning, som läge i detta yttrande, och sedan
Bildsten den 22 juli 1943 av en händelse erfarit, att det varit Karlsson, som
ringt, hade han begivit sig till förläggningen för att tala med Karlsson. Bildsten
holle det ej för otroligt, att han, sedan Karlsson förnekat yttrandet
till fru Bildsten, blivit upprörd och i vredesmod valt mindre lämpliga uttryck.
Detta hade dock icke skett i närvaro av någon Karlsson underordnad;
enligt vad Bildsten ville minnas, hade en landstormslöjtnant och
två landstormsfanjunkare varit närvarande. Då Bildsten vid tillfället i fråga
varit civilklädd och ej i tjänsteärende och det hela rört sig om Bildstens
arbete som civil läkare, ansåge han, att det inträffade ej kunde räknas som
missfirmelse i tjänsten, varför Bildsten anhölle att Karlssons anmälan ej
måtte föranleda någon militieombudsmannens åtgärd.

I skrivelse till försvarsområdesbefälhavaren förklarade tjänstförrättande
bataljonschefen, att saken enligt hans uppfattning icke kunde anses höra
under militär rättskipning, varför han ansåge sig sakna anledning att föra
undersökningen vidare.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till försvarsområdesbefälhavaren
anhållit om utredning rörande frågan huruvida Bildsten — som enligt uppgift
vid ifrågavarande tid i egenskap av bataljonsläkare i reserven fullgjort
tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten — vid påtalade tillfället gjort sig
skyldig till brist i anständigt uppförande, översändes protokoll hållet vid förhör
med Bildsten.

Vid förhöret uppgav Bildsten, att han icke kunde erinra sig ordalydelsen
i de yttranden, som fällts vid tillfället i fråga, men att han icke ville förneka,
att han fällt ungefär de yttranden, som Karlsson uppgivit i sin anmälan.

I en den 24 november 1943 dagtecknad till försvarsområdesbefälhavaren
överlämnad instruktion för åtal mot Bildsten anförde tjänstförrättande militieombudsmannen
Lech:

Bildsten hade genom att i byggnad, som upplåtits uteslutande för krigsmaktens
behov, fälla de påtalade yttrandena gjort sig skyldig till brist i anständigt
uppförande enligt 96 § strafflagen för krigsmakten. Under nämnda
lagrum folie nämligen på grund av stadgandet i 6 § strafflagen för krigsmakten,
förutom krigsman, även civil personal tillhörande bland andra fält -

181

läkarkåren, varvid dock i fråga om reservpersonal stadgats, att detta gällde
allenast under tid, då den fullgjorde tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten.
Från sjukvårdsinspektionen hade inhämtats att Bildsten, som vore
bataljonsläkare i fältläkarkårens reserv, under tiden från och med den 16
juli till och med den 15 september 1943 fullgjort sådan tjänstgöringsskyldighet
vid Kristianstads försvarsområde.

Av utredningen framginge, att den missfirmelse mot Karlsson, vartill Bildsten
genom yttrandena gjort sig skyldig, icke skett i eller för Karlssons tjänst,
varför Bildsten icke kunde ådömas ansvar enligt 91 § strafflagen för krigsmakten.
Missfirmelsen vore därför att bedöma som ärekränkning enligt 16
kapitlet allmänna strafflagen. Dylika brott finge visserligen i vanliga fall
ej åtalas av annan än målsägande. I 19 § 2. förordningen örn allmänna
strafflagens införande stadgades emellertid, att örn en handling innefattade
flera brott och någotdera hörde under allmänt åtal, då ägde ock slikt åtal
för de övriga rum, ändå att de eljest därifrån undantagna vore. Med hänsyn
härtill hörde såväl missfirmelsen som bristandet i anständigt uppförande,
vilka brott skett genom samma förfarande, under allmänt åtal. Detta
borde utföras vid krigsrätt.

På grund härav finge militieombudsmannen uppdraga åt vederbörande
åklagare att vid behörig krigsdomstol ställa Bildsten under tilltal för vad
denne sålunda låtit komma sig till last, varvid ansvar borde yrkas efter lag
och sakens beskaffenhet. Karlsson borde beredas tillfälle att mot Bildsten
föra den talan, vartill han kunde finna fog.

* *

Målet hänsköts till regementskrigsrätten vid Norra skånska infanteriregementet.
Vid krigsrätten yrkade vederbörande krigsfiskal ansvar å Bildsten enligt
16 kap. 9 eller 11 § allmänna strafflagen för missfirmelse och enligt 96 §
strafflagen för krigsmakten för bristande i anständigt uppförande. Bildsten
invände, att, enär icke hela den byggnad i vilken den i målet omförmälda
mässen varit inrymd upplåtits för krigsmaktens behov, det kunde ifrågasättas,
huruvida 96 § strafflagen för krigsmakten vöre tillämplig. Karlsson,
som inställde sig vid regementskrigsrätten, förklarade sig icke föra någon
talan i målet.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 18 december 1943 och
yttrade därvid:

I målet vore utrett, att Bildsten den 22 juli 1943 i kompaniets mäss förolämpat
Karlsson med smädliga yttranden och hotelser, vilket dock ej skett
i och för Karlssons tjänst.

På grund härav och då Bildsten genom sitt nämnda beteende jämväl
måste anses ha brustit i anständigt uppförande, prövade krigsrätten rättvist
döma Bildsten dels jämlikt 16 kap. 11 § allmänna strafflagen att för miss -

182

firmelse till kronan utgiva tjugo dagsböter om femton kronor, dels ock jämlikt
96 § strafflagen för krigsmakten att för bristande i anständigt uppförande
undergå arrest utan bevakning fem dagar.

Regementskrigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

50. Åtal mot daglöjtnant för det denne beordrat värnpliktiga, som vid
utspisningstidens slut fortfarande icke ätit upp, att medförande sina tallrikar

begiva sig till annan plats samt förbjudit dem lämna platsen, förrän de

förtärt sina portioner.

Sedan militieombudsmannen med begäran om utredning till chefen för
Värmlands regemente översänt en tidningsartikel rubricerad »En manskapsplågande
fänrik huserar vid I 2 i Karlstad», vilken artikel varit införd i tidningen
Ny Dag för den 24 maj 1943, hölls genom regementschefens försorg
förhör med fänriken Rolf Holmberg jämte nedan nämnda personer.

Vid förhöret uppgav Holmberg: Vid middagsmålet den 15 maj 1943 klockan
1600 hade maten bestått av soppa, tillredd av torkade grönsaker, samt
såsom efterrätt äppelris och mjölk. Han hade iakttagit, att en del värnpliktiga
tömt ut soppan i avfallskärlet samt att flera andra värnpliktiga stått i
begrepp att göra detsamma. Han hade då beordrat de sistnämnda att gå tillbaka
till sina bord och försöka äta upp portionerna samt hade stannat kvar
vid avfallskärlet för att kontrollera, att någon soppa icke tömdes ut. Då
matsalen vid måltidens slut skolat stängas, hade värnpliktiga nr 1820-2-42
Jansson, nr 2037-2-42 Nilsson, nr 589-2-42 Eng och nr 2031-2-42 Emanuelsson
suttit kvar vid bordet utan att ha ätit upp sina portioner soppa; Eng hade
ej heller förtärt efterrätten. Nämnda värnpliktiga hade av Holmberg beordrats
att medförande sina tallrikar begiva sig till dagbefälsbarackens norra
gavel, där de fått order att kvarstanna, tills de ätit upp portionerna. De hade
dock erhållit tillstånd att röra sig inom ett begränsat område och att röka.
Jansson, Nilsson och Emanuelsson hade inom cirka lV2 timme ätit upp sina
portioner och hade, så snart detta skett, fått avlägsna sig. På grund av att
Eng tidigare uppgivit, att han vore sjukskriven, hade han därefter fått medföra
sina portioner till ett ledigt rum i dagbefälsbaracken, där han kvarstannat
till omkring klockan 2100, då han tillåtits avlägsna sig, men, eftersom han
icke förtärt något av maten, erhållit order att åter inställa sig på samma
plats femton minuter efter reveljen påföljande morgon. Å anbefalld tid hade
Eng åter infunnit sig i baracken. Efter en timmes förlopp hade Eng på begäran
fått gå till sjukvisitation, varvid Holmberg tillsagt honom, att han icke
vidare behövde inställa sig i baracken. Trots att maten varit orörd, hade
Holmberg lämnat detta medgivande, enär maten genom ytterligare förvaring
kunde anses bli mindre lämplig att förtära. Vid upprepade tillfällen hade
han såväl under vistelsen i matsalen som senare för nämnda fyra värnplik -

183

tiga framhållit det olämpliga i att begära eller mottaga större portioner än
de kunde äta upp. Han hade själv avsmakat maten i fråga och funnit den
utan anmärkning.

Jansson berättade: Han hade vid middagsmålet den 15 maj 1943 uttagit hel
portion soppa, eftersom han tagit för givet, att det varit kålsoppa. Då han
smakat på soppan, hade han emellertid funnit, att den innehållit lök, och
enär han icke icke tyckte om lök, hade han icke kunnat förtära soppan.
Andra värnpliktiga hade gått fram till avfallskärlet för att tömma ut soppan.
Jansson hade emellertid lagt märke till att Holmberg, vilken tjänstgjort som
daglöjtnant, hindrat dem därifrån och beordrat dem att återvända till sina
bord. Därför hade Jansson suttit kvar vid bordet, tills Holmberg vid utspisningens
slut kommit fram till detta. Holmberg hade då beordrat honom jämte
övriga värnpliktiga, som icke ätit upp sina portioner, att följa med till dagbefälsbaracken,
varvid de skulle medföra sina tallrikar. De hade fått taga
plats vid norra gaveln av baracken. Vid framkomsten dit hade Holmberg
yttrat: »Nu får ni stå här, tills ni ätit upp maten, och när ni gjort detta,
anmäler ni er för mig.» Klockan 1800 hade Jansson anmält, att han ätit upp
sin portion.

Nilsson förmälde: Vid ifrågavarande tillfälle hade han utfått hel portion
soppa. Eftersom soppan haft en konstig smak, hade han emellertid icke kunnat
förtära den. Han hade lagt märke till att Holmberg visat bort värnpliktiga
som velat tömma ut sin soppa i avfallskärlet och beordrat dem tillbaka
till deras bord. Vid utspisningens slut hade Holmberg givit Nilsson order att
taga med soppan, som Nilsson icke ätit upp, och ställa upp utanför matsalen.
Tillsammans med tre andra värnpliktiga, som ej heller förtärt sina
portioner, hade Nilsson därefter fått marschera till noi-ra gaveln av dagbefälsbaracken,
där Holmberg givit ungefär följande order: »Nu får ni inte
lämna platsen, förrän soppan är uppäten, då ni anmäler detta för mig. Det
är ej förbjudet att röka under tiden.» Omkring klockan 1745 hade Nilsson
anmält, att hans portion varit uppäten.

Eng uppgav: Han hade vid middagsmålet den 15 maj 1943 uttagit hel
portion av såväl soppa som äppelris. Emellertid hade han på grund av illamående
och feber — han hade sedan den 14 samma månad varit sjukskriven
vid trupp — icke kunnat äta upp maten. Holmberg hade minst en,
troligen två gånger, kommit fram till Eng och frågat, varför denne icke
åte upp maten. Härtill hade Eng svarat, att han på grund av halssjukdom
hade svårt att få ner maten samt att han kände sig illamående och vore
sjukskriven vid trupp. Efter utspisningens slut hade Hohnberg ånyo kommit
fram till Eng och hade anmodat denne att åtfölja Holmberg och taga med
matbrickan. Jämte tre andra värnpliktiga hade Eng av Holmberg förts till
norra gaveln av dagbefälsbaracken, där Hohnberg, eller att ha tillsagt dem
att ställa brickorna på marken vid väggen, uppmanat dem att äta upp maten
och för Holmberg anmäla, när det vore gjort, samt dessutom meddelat, att
rökning vore tillåten. Omkring klockan 1730 hade Holmberg återkommit och
därvid tillsagt Eng alt taga med sin bricka in i baracken. Inkommen dit hade

184

Eng talat om för Holmberg, att han måste begiva sig till sjukhuset, enär han
klockan 1730 skulle erhålla medicin för halsen. Eng hade därvid framvisat
»kvitto» på att han skulle få medicin. Holmberg hade emellertid icke brytt sig
om att se på »kvittot» utan hade tillsagt Eng att äta upp maten och därefter
avlägsnat sig. Eng hade fördenskull icke begivit sig till sjukhuset. Omkring
klockan 2000 hade Holmberg ånyo infunnit sig, och då maten fortfarande ej
varit uppäten, hade han frågat om orsaken därtill. Eng hade svarat, att han
icke mådde bra och därför icke orkade äta upp maten. Samtidigt hade Eng
ännu en gång talat örn, att han behövde gå till sjukhuset för alt få medicin.
Holmberg hade nu lämnat tillstånd därtill men anmodat Eng att en kvart
före reveljen påföljande dag åter inställa sig i dagbefälsbaracken. Eng hade
å utsatt tid anmält sig i baracken troligen för ställföreträdande regementsdagunderofficeren,
eftersom Holmberg icke varit tillstädes. Denne hade anlänt
omkring tjugo minuter senare. På fråga av Holmberg, huruvida Eng
vore hungrig, hade han svarat, att han icke vore direkt hungrig, emedan han
fortfarande vore sjuk och ej hade någon matlust. Holmberg hade därvid
yttrat: »Har ni gett er fan på att ni inte skall äta upp maten?» Eng hade
svarat, att han fortfarande vore sjuk, och hade framhållit, att maten vore
kall, varför det vore ännu svårare för honom att äta upp den. Holmberg
hade då tillåtit Eng att avlägsna sig.

Emanuelsson berättade: Vid middagsmålet den 15 maj 1943 hade han
uttagit hel portion soppa, då han trott det vara »vanlig» soppa. När han
smakat på den, hade han emellertid tyckt, att den smakat illa, varför han
icke kunnat äta upp den. Då han iakttagit, att andra värnpliktiga, som gått
fram till avfallskärlet för att tömma ut soppan, hindrats därifrån av Holmberg,
vilken beordrat dem att återvända till sina bord, hade han icke själv
gått fram till avfallskärlet utan suttit kvar vid bordet, tills Holmberg vid utspisningstidens
slut kommit fram till honom. Holmberg hade då sagt till
honom: »Tag en sked, så får ni se hur det går!» Emanuelsson hade lytt
tillsägelsen men hållit på att kräkas. Holmberg hade emellertid yttrat: > Det
gick ju bra. Fortsätt!» Härtill hade Emanuelsson svarat: »Ja, fänrik!» Han
hade dock icke ätit mera soppa, emedan denna fortfarande varit honom
motbjudande. Efter en stund hade Holmberg åter kommit fram till bordet
och beordrat Emanuelsson jämte tre andra värnpliktiga, som ej heller förtärt
sina portioner, att medförande portionerna följa med, varvid Holmberg sagt
till dem att ej spilla något, då det i så fall kunde bli »tråkigt». På kolonn
hade de därefter marscherat efter Holmberg till dagbefälsbarackens norra
gavel, där de fått order att sätta ner brickorna samt kvarstanna, tills de ätit
upp maten; när så skett, skulle de anmäla förhållandet för Holmberg. De
hade fått tillstånd att röka. Troligen mellan klockan 1730 och 1800 hade
Emanuelsson anmält, att han ätit upp sin portion.

Köksföreståndaren förmälde: Soppan hade bestått av 25 gram torkade
grönsaker, 1 gram torkad lök, 15 gram makaroner, 5 gram torkad vitkål, 1
gram färsk persilja och 5 gram köttextrakt. Intet fel hade funnits på råvarorna.
Han hade den uppfattningen, att det vore mycket svårt att få de värn -

185

pliktiga att äta soppor, tillagade av torkade grönsaker, emedan sopporna
finge besk och frän smak. Ifrågavarande dag hade han icke avsmakat soppan,
varför han icke kunde yttra sig om dennas beskaffenhet efter tillredningen.

Husmodern berättade: Allt hade gjorts för att få soppan så smaklig som
möjligt. Likväl hade den efter tillagningen smakat fränt, något som soppor
av torkade grönsaker gärna gjorde. Soppan hade icke varit aptitlig men dock
fullt ätbar.

Efter redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen Lech i en den 14 december 1943 dagtecknad instruktion
för utförande av åtal mot Holmberg:

I sin egenskap av daglöjtnant hade Holmberg vid ifrågavarande tillfälle
bland annat haft att vaka över ordningen i matsalen under utspisningen. Att
han därvid för de värnpliktiga framhållit det olämpliga i att uttaga större
portioner än de kunnat äta upp vore i och för sig erkännansvärt. Någon anmärkning
syntes knappast heller kunna riktas mot Holmberg för det han
låtit de värnpliktiga, som icke ätit upp sina portioner, stanna kvar i matsalen
till utspisningstidens slut för att därigenom söka förmå dem att äta upp. Det
kunde visserligen ifrågasättas, örn Holmberg bort tillgripa ens detta mått av
tvång för att giva eftertryck åt sina föreställningar, men tvånget hade å andra
sidan varit av den lindriga art, att det icke kunde anses stå i något missförhållande
till ändamålet. Däremot hade Holmberg uppenbarligen överskridit sin
befogenhet, då han beordrat de värnpliktiga, som vid utspisningstidens slut
fortfarande icke ätit upp, att medförande sina tallrikar begiva sig till annan
plats samt därefter förbjudit dem lämna platsen, förrän de förtärt sina portioner.
Genom detta sitt förfarande hade Holmberg visat sådan brist på omdöme,
att militieombudsmannen funne sig icke kunna underlåta att beivra detsamma.
Med hänsyn till att i målet borde utredas riktigheten av Engs uppgift, att
Holmberg anmodat Eng att påföljande dag inställa sig å anvisad plats före
reveljen, syntes målet böra handläggas vid krigsrätt.

På grund av vad sålunda anförts uppdroge militieombudsmannen åt vederbörande
åklagare att vid behörig domstol väcka talan mot Holmberg och
därvid yrka ansvar å denne enligt lag och sakens beskaffenhet. *

Sedan åtalsinstruktionen översänts till chefen för Värmlands regemente,
hänsköt denne målet till regementskrigsrätten vid regementet. Vid krigsrätten
yrkade vederbörande krigsfiskal ansvar å Holmberg jämlikt 130 § strafflagen
för krigsmakten för oskicklighet och oförstånd i tjänsten. Holmberg
förklarade sig vitsorda riktigheten av ovanintagna av Jansson, Nilsson, Eng
och Emanuelsson avgivna berättelser utom i fråga örn Engs uppgift, alt Eng
haft order att den 16 maj 1943 inställa sig vid dagbefälsbaracken en kvart

186

före reveljen. Eng hördes vid krigsrätten som vittne och vitsordade därvid
riktigheten av sin enligt åtalsinstruktionen avgivna berättelse. Holmberg gjorde
gällande att han handlat riktigt, och hemställde att krigsrätten måtte ogilla
krigsfiskalens talan särskilt med hänsyn till de olyckliga följder en fällande
dom skulle få icke blott för dagbefälstjänstens behöriga utövande utan även
för befälsutövning, militär ordning samt tukt och disciplin.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 4 februari 1944 och
yttrade därvid:

I målet vöre följande utrett:

Holmberg, som i egenskap av daglöjtnant vid Värmlands regementes depå
i Karlstad den 15 maj 1943 övervakat ordningen i manskapets matsal under
utspisningen av middagsmålet, hade beordrat Jansson, Nilsson, Eng och
Emanuelsson, vilka under utspisningstiden av Holmberg anmanats att uppäta
av dem uttagna portioner och som vid utspisningstidens slut fortfarande icke
ätit upp, att medförande sina tallrikar begiva sig till annan plats samt därefter
förbjudit dem att lämna platsen, förrän de förtärt sina portioner. Sedan
Jansson, Nilsson och Emanuelsson sagda dag ätit upp sina portioner,
hade Eng, som ännu klockan 2000 samma dag ej förtärt sin portion, enligt
av Holmberg given order på morgonen nästpåföljande dag inställt sig å nämnda
plats för att äta upp sin portion.

På grund av vad sålunda förekommit och enär Holmberg genom sitt berörda
förfaringssätt måste anses ha gjort sig skyldig till oförstånd i fullgörande
av tjänsteplikt, prövade krigsrätten jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
rättvist döma Holmberg för vad han sålunda låtit komma sig till last
att undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i tre dagar.

Holmberg har anfört besvär över regementskrigsrättens utslag.

Målet är beroende på krigshovrättens prövning.

51. Åtal mot fartygschef för spritmissbruk m. m.

I en den 9 oktober 1943 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
furiren vid 1. matroskompaniet nr A 894-2-26 Gunnar Mattsson och 1. klass
sjömannen vid 3. matroskompaniet nr A 743-3-28 Gösta Johansson följande:

De hemställde om åtal mot kaptenen i flottans reserv A. W. Netterstedt för
fylleri vid upprepade tillfällen. Netterstedt vore chef å fyrskeppet nr 8 Reserv.
Fylleriet hade ägt rum i tjänsten. Som ett exempel kunde nämnas
ett tillfälle, då fartyget legat förtöjt vid kaj i Trelleborg. På yttersidan av
fyrskeppet hade ett tyskt handelsfartyg legat förtöjt. Netterstedt hade bjudit
ombord till sig kaptenen på det tyska handelsfartyget. Bjudningen hade utvecklat
sig till ett veritabelt »fylleslag». Vid upprepade tillfällen hade Net -

187

Jerstedt druckit sig redlöst berusad tillsammans med medlemmar av besättningen.

Sedan skriften översänts till chefen för Öresunds marindistrikt för utredning,
inkom denne med protokoll från förhör med anmälarna samt Netterstedt
ävensom med övriga nedannämnda personer.

Vid förhöret uppgav Mattsson: Han kunde icke precisera tidpunkten folden
tyske kaptenens besök å fyrskeppet närmare, än att det ägt mm under
sista månaden av isperioden 1941—1942, då fyrskeppet legat vid kaj i Trelleborg.
Att Netterstedt druckit sig berusad tillsammans med besättningen hade
inträffat vid olika tillfällen efter fyrskeppets utrustning i december 1940.
Mattsson kunde emellertid icke uppgiva bestämd tidpunkt för något av tillfällena.

Johansson förmälde: När fylleriförseelserna begåtts, kunde han icke påminna
sig, enär de ägt rum vid upprepade tillfällen. Sista tillfället hade inträffat
de första dagarna i mars 1943. Som vittne till fylleriförseelsen i samband
med den tyske kaptenens besök åberopade han furiren vid 3. matroskompaniet
nr A 987-2-32 Persson. Vittnen till fylleriförseelsen i mars 1943
hade varit flaggmaskinisten i flottans reserv C. Sköldfors, värnpliktige nr 39-212-38 Karl Englesson och värnpliktige nr 698-2-41 Stig Fast. Som vittnen
till fylleriförseelser vid andra tillfällen kunde han nämna radiostyrmannen
av andra graden i flottans reserv K. A. Engdahl, furiren vid 3. matroskompaniet
nr A 977-2-31 Görman och värnpliktigen vid 1. beväringskompaniet nr
1-216-32 Ekberg.

Netterstedt anförde: Han vitsordade, att han vintern 1941—1942 blivit god
vän med kaptenen på ett tyskt handelsfartyg, som under vintern legat förtöjt
på utsidan av fyrskeppet i Trelleborgs hamn. Vid tiden för islossningen hade
kaptenen ifråga varit inviterad till en avskedsfest pa fyrskeppet. Vid festen,
som ägt rum på kvällen den 1 april 1942, hade gästen så småningom blivit
berusad och av Netterstedt måst hjälpas ombord på det tyska fartyget. Sedan
Netterstedt gått och lagt sig, hade den tyske kaptenen åter kommit ombord
på fyrskeppet, varvid en man av besättningen — troligen Mattsson - fått i
uppdrag att taga hand om honom och hjälpa honom ombord på sitt fartyg.
Netterstedt bestrede, att han själv varit berusad, vare sig nämnda kväll eller
vid något annat tillfälle. Mattsson och Johansson hade emellertid senare flera
gånger hotat med att rapportera det inträffade. Den förre hade rätt länge
betraktats som förtroendeman för besättningen, men senare hade han liksom
även Johansson ändrat sin hållning mot befälet i sådan grad, att deras kvarstannande
ombord ansetts inverka menligt på den övriga besättningen, varför
de i samband med erhållna disciplinstraff för olovligt undanhållande efter
anmälan till chefen för Karlskrona örlogsstation avpolletterats till örlogsstationen
den 30 september 1943. — Det vore högst sällan, Netterstedt förtärde
sprit ombord. Sådant förekomme endast någon gang, da kamrater komme ombord,
när fartyget läge i hamn för kolning eller översyn. Vid sådana tillfällen
kunde det förekomma brännvin till maten och en grogg. Netterstedt bestrede
bestämt, att han druckit sprit tillsammans med medlemmar av besättningen.

188

Blott vid ett tillfälle hade han bjudit Mattsson på en sup såsom erkänsla för
något uppdrag, denne uträttat.

Sköldfors förmälde: Ilan, som tjänstgjorde å fyrskeppet sedan den 24 januari
1943 och intoge sina måltider tillsammans med fartygschefen och
navigeringsuppbördsmannen, hade aldrig sett Netterstedt berusad ombord.
Sprit förekomme endast i sällsynta undantagsfall vid måltiderna.

Furiren vid 1. matroskompaniet nr A 744-1-28 Nilsson berättade: Han
hade tillhört fyrskeppets besättning sedan den 4 november 1942. Det hade
i varje fall under den tid, han tjänstgjort ombord, ej förekommit, att fartygschefen
varit berusad. Däremot hade Nilsson hört talas örn att det hänt tidigare,
och det hade pratats om den saken man och man emellan.

Furiren vid 3. matroskompaniet nr A 8122-11-39 Glaving anförde: Han
hade tjänstgjort å fyrskeppet sedan den 20 december 1942. Han hade aldrig
iakttagit, att Netterstedt varit berusad, men Netterstedt hade vid ett tillfälle
sommaren 1943 varit påverkad av sprit. Glaving hade ombord hört berättas
om det i anmälan till militieombudsmannen omnämnda tillfället våren 1942,
då fartygschefen tillsammans med en kapten på ett tyskt handelsfartyg skulle
ha druckit sig redlöst berusad. Sagesmännen vore numera avpolletterade.

Från befälhavande amiralen i Sydkustens marindistrikt inkom protokoll
från förhör med Görman och Persson samt furiren vid 1. matroskompaniet
nr 328-1-31 Ohlsson.

Görman uppgav vid förhöret: Han hade varit påmönstrad fyrskeppet från
och med den 4 december 1940 till och med den 28 oktober 1941. Han påminde
sig, att han under denna tid sett Netterstedt onykter vid ett pär tillfällen, men
kunde ej närmare precisera tidpunkterna för sina iakttagelser.

Persson berättade: Beträffande festen för den tyske kaptenen vore det
Perssons uppfattning, att denne tjänstgjort såsom styrman ombord på det
tyska fartyget. Persson ansåge, att han ej kunde uttala sig om i vilken grad
Netterstedt varit berusad vid ifrågavarande tillfälle. Vid ombordkomsten vid
midnattstid hade Persson passerat dörren till befälsmässen, vilken då som
alltid stått öppen, och hade därvid iakttagit Netterstedt och dennes tyske
gäst sovande vid bordet. — Netterstedt hade druckit sprit ombord företrädesvis
i samband med maltider. Vid enstaka tillfällen hade någon av besättningen
ombord blivit bjuden på sprit av Netterstedt. Persson hade själv blivit
bjuden på sprit av Netterstedt men icke under sådana förhållanden, att det
kunnat vara fråga om något samkväm. Möjligen hade det skett under storm,
då sjöhävningen tvingat Netterstedt att intaga sina måltider i manskapsmässen.
Netterstedt hade ej varit spritpåverkad vid ifrågavarande tillfällen.
Persson hade aldrig själv iakttagit något som i förevarande hänseende kunnat
läggas Netterstedt till last. Persson hade trivts med sin tjänstgöring ombord.
Han ansåge sig dock i sanningens intresse nödsakad framställa saken som
han gjort. I varje fall hade han för sin del aldrig haft anledning att ens fundera
över någon liknande anmälan som den föreliggande. Han innehade motbok
och hade för sin del alltid tagit ut och utnyttjat de två liter spritdrycker i
månaden, som boken berättigat honom till.

189

Ohlsson förmälde: Han hade varit påmönstrad fyrskeppet från och med
den 4 december 1940 till och med den 15 april 1942. Under den tid fartyget
legat vid kaj i Trelleborg, hade han tillbringat sin fritid i hemmet. Han kände
icke till något beträffande »fylleslaget» med kaptenen på det tyska handelsfartyget.
Vid några tillfällen hade han sett Netterstedt spritpåverkad, men
han kunde icke erinra sig, när det varit.

Genom vederbörande polismyndighets försorg hördes härefter nedannämnda
personer, som uppgåvo följande:

Engdahl: Han hade under tiden från slutet av november 1940 till slutet av
november 1941, alltså under ett år, tjänstgjort å fyrskeppet som fartygschefens
närmaste man. Under nämnda tid hade Netterstedt varit fartygschef.
Under Engdahls tjänstgöring ombord å fartyget hade Netterstedt vid ett flertal
tillfällen uppti-ätt i tjänsten synbart påverkad av sprit. Vid dylika tillfällen
hade Netterstedt i sitt uppträdande mot besättningen icke haft tillräcklig kontroll
över sina handlingar. Det hade vid ett flertal tillfällen förekommit, att
Netterstedt tillsammans med en värnpliktig förtärt spritdrycker i fartygets
gunrum, varvid båda blivit synbart påverkade. Denna spritförtäring hade
kunnat iakttagas från furirmässen genom en öppen dörr. Vid ett tillfälle
i början av juli 1941, när fartyget legat för översyn vid Kockums varv i
Malmö, hade Netterstedt en eftermiddag, då han varit i tjänstgöring, efter
spritförtäring ombord lämnat fartyget, iklädd endast uniformsbyxor och vit
stärkskjorta. Innan Netterstedt hunnit ut från varvet, hade Engdahl och en
värnpliktig hunnit upp Netterstedt och förmått denne att återvända ombord.
Då mycket kraftig sommarvärme varit rådande vid tillfället, önskade
Engdahl icke uttala sig om, huruvida spritförtäringen ensamt eller i förening
med den starka värmen orsakat Netterstedts omtöcknade tillstånd. För
övrigt kunde Engdahl icke erinra sig något till tidpunkten bestämt tillfälle,
då Netterstedt varit spritpåverkad under tjänstgöring. Engdahl hade icke vid
något tillfälle iakttagit, att Netterstedt i eller utom tjänsten varit överlastad
av starka drycker. Icke heller hade Engdahl lagt märke till att Netterstedt
varit spritpåverkad vid något tillfälle, då fartyget varit till sjöss. Engdahl ansåge
att Netterstedts upprädande lett till svårigheter för underlydande underofficerare
och underbefäl vid upprätthållande av disciplinen ombord.

Ekberg: Den 23 oktober 1940 hade han inkallats till beredskapstjänstgöring
vid flottan i Karlskrona och sedan tjänstgjort där till den 2 december
samma år, då hail rest tåg lill Malmö för att tillsammans med en del av flottans
övriga personal mönstra på ifrågavarande fyrskepp, som legat vid Kockums
varv därstädes och icke förut varit påmönstrat av flottans personal.
Netterstedt, Mattsson och Johansson hade samtidigt med Ekberg och andra
besättningsmän mönstrat på fartyget, Netterstedt som fartygschef, samt Mattsson
och Johansson som däckspersonal. Sedan besättningen tagit ombord fyrskeppets
utrustning, hade detta några dagar efter påmönstringen avgått till
Trelleborgs redd för att utföra bevakningstjänst. Ekberg hade varit påmönstrad
fartyget till den 20 februari 1941, då han blivit fri från militärtjänstgöringen.
Under den tid, Ekberg varit påmönstrad fartyget, hade lian icke sett

190

eller hört talas om att Netterstedt eller någon av den övriga besättningen varit
berusad i eller utom tjänstgöringen eller i övrigt uppfört sig klandervärt. Visserligen
hade Ekberg tillsammans med hela den övriga besättningen någon
gång strax före julen 1940 blivit bjuden på brännvin av Netterstedt, som i
glädjen över att ha lyckats utverka bättre tjänstgöringsförhållanden för samtliga
besättningsmän givit hela besättningen sannolikt två liter brännvin att
dela. Dessa spritdrycker hade besättningsmännen förtärt i sina respektive mässar:
fartygschefen, uppbördsstyrmannen och uppbördsmaskinisten troligen i
gunrummet, stampersonalen i sin mäss, och de värnpliktiga i sin mäss. Såvitt
Ekberg sett, hade ingen av dem blivit berusad, och några misshälligheter hade
icke uppkommit genom spritförtäringen. Det hade för övrigt icke varit några
misshälligheter ombord under hela den tid, Ekberg tjänstgjort på fyrskeppet,
utan såväl befäl som manskap hade »varit som en enda familj». Netterstedt
och de övriga befälspersonerna ombord hade dock icke brustit i sitl
uppträdande som befäl gentemot manskapet eller inbördes. Visserligen hade
Netterstedt umgåtts med uppbördsstyrmannen och uppbördsmaskinisten, men
med hänsyn till de upp till sexton dagar långa uppehållen till sjöss och det
begränsade antalet befälspersoner ombord hade detta umgänge ansetts vara
naturligt. Under den tid, Ekberg varit påmönstrad fartyget, hade det icke förekommit
något, som han tyckt vara ägnat att upplösa disciplinen ombord.
Mattsson och Johansson hade lika litet som den övriga besättningen agiterat
mot sitt befäl.

Englesson: Under tiden från kort före julen 1942 till någon av dagarna
omedelbart före pingsten 1943 hade han tjänstgjort som matros å fyrskeppet.
Därunder hade Netterstedt varit fartygschef. Englesson hade vid flera tillfällen
iakttagit Netterstedt i av starka drycker påverkat och överlastat tillstånd.
Netterstedt hade vid dessa tillfällen varit i tjänstgöring, men fartyget hade alltid
legat i hamn. Spritförtäringen hade i regel ägt rum i fartygets gunrum.
där vederbörande kunnat iakttagas fran den närbelägna furirmässen. Netterstedt
hade vid flera tillfällen bjudit medlemmar av manskapet på spritdrycker.
Sålunda hade Englesson själv vid minst två tillfällen av Netterstedt blivit
bjuden på brännvin i gunrummet. Vid ett tillfälle under ifrågavarande vinter,
möjligen i mars 1943, hade Netterstedt, som då varit i tjänstgöring, bjudit
samtligt vid tillfället ombordvarande manskap till gunrummet, där han undfägnat
dem med spritdrycker och cigarrer. Netterstedt hade redan vid manskapets
ankomst varit berusad och hade under den därefter fortsatta spritförtäringen
blivit så överlastad, att han vid försök att resa sig från bordet
fallit tillbaka mot väggen och somnat. Manskapet, som då lämnat gunrummet,
hade redan före besöket hos Netterstedt över lag förtärt spritdrycker, varför
de efter den ytterligare spritförtäringen helt naturligt blivit synbart spritpåverkade.
Englesson ansåge, att Netterstedts uppträdande verkat försvårande
för upprätthållande av disciplin och ordning ombord å fyrskeppet.

Fast: Han hade under tiden den 1 februari—den 5 september 1943 tjänstgjort
som eldare å fyrskeppet. Under nämnda tid hade Netterstedt tjänstgjort
som befälhavare. Fast hade vid ett enda tillfälle sett Netterstedt påver -

191

kael av starka drycker. Det hade varit i mars 1943, då fyrskeppet för kolning
legat förtöjt vid kaj d Trelleborg. Vid tillfället hade uppbördsstyrmannen
varit permitterad, varför Netterstedt enligt Fasts uppfattning mäste ha
varit i tjänstgöring. Vid arbetstidens slut för dagen hade Fast ensam uppehållit
sig i maskinrummet, där han haft en del arbeten att utföra. Därunder
hade hovmästaren kommit dit och uppmanat Fast att begiva sig till chefen
för att få en sup. En stund senare hade Fast därför gått till gunrummet, där
Netterstedt, hovmästaren, Englesson och Johansson samt troligen ännu en av
besättningen då uppehållit sig. Netterstedt och hovmästaren hade båda varit i
hög grad berusade. Även de övriga hade till synes förtärt spritdrycker i gunrummet,
enär ett flertal glas stått på bordet. Vid Fasts inträde i gunrummet
hade hovmästaren med svårighet rest sig upp från bordet och frågat Netterstedt,
om han finge bjuda Fast på en sup, vartill Netterstedt lämnat sitt medgivande.
Sedan Fast druckit ett glas brännvin, hade han omedelbart återgått
till sitt arbete i maskinrummet. Senare hade Fast erfarit, att Netterstedt vid
tillfället icke förmått resa sig från bordet på grund av sitt spritpåverkade
tillstånd utan fallit tillbaka i den väggfasta soffan och somnat.

Efter en redogörelse för utredningen i ärendet anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen Regner i en åtalsinstruktion, som den 22 juli 1944
översänts till chefen för Öresunds marindistrikt:

I Reglemente för marinen (del I A § 42 mom. 2) stadgades: »För krigstuktens
upprätthållande samt för befälets myndighet och dess moraliska inflytande
på underlydande fordras, att befälet i sitt uppträdande och leverne är
ett gott föredöme. Befälhavare bör främja ett enkelt, sparsamt, nyktert och
sunt levnadssätt bland underlydande.» Genom marinorder nr 182 den 16 juli
1940 hade chefen för marinen erinrat honom underställd befälspersonal om
nämnda bestämmelse i reglementet, varjämte i ordern tillagts, att det borde
uppmärksammas, att personliga exempel torde vara det effektivaste medlet
att påverka underlydande i angiven riktning.

Mot denna bestämmelse och anvisning hade Netterstedt grovt brutit.

Av utredningen framginge, att Netterstedt vid ett flertal tillfällen ombord
å fyrskeppet förtärt spritdrycker till övermått och även bjudit manskapet sådan
förtäring. Sålunda hade genom Englesson och Fasts samstämmiga uppgifter
styrkts, att Netterstedt i mars 1943 varit berusad ävensom bjudit medlemmar
av besättningen sprit, varvid dessa blivit synbart påverkade. Englesson
hade vidare uppgivit, att Netterstedt vid flera andra tillfällen under
tiden från julen 1942 till kort före pingsten 1943 uppträtt av starka drycker
påverkad och överlastad samt flera gånger bjudit manskapet sprit. Ohlsson
hade intygat, att Netterstedt varit spritpåverkad vid några tillfällen under
tiden mellan den 4 december 1940 och den 15 april 1942, och Görman hade
iakttagit, att Netterstedt varit onykter ett par gånger, medan Görman tjänstgjort
ombord å fyrskeppet, d. v. s. under tiden från den 4 december 1940

192

till den 28 oktober 1941. Ekberg hade uppgivit, att Netterstedt kort löre julen
1940 bjudit besättningen brännvin, och enligt Perssons berättelse hade så
skett även vid andra tillfällen. Persson hade tillika intygat, att Netterstedt
icke varit nykter vid den tyske kaptenens besök ombord den 1 april 1942.
Slutligen hade Engdahl uppgivit, att Netterstedt under hans tjänstgöring ombord
å fyrskeppet från slutet av november 1940 till slutet av november 1941
vid ett flertal tillfällen uppträtt synbart påverkad i tjänsten och därvid icke
haft tillräcklig kontroll över sina handlingar, ävensom att Netterstedt under
samma tid vid ett flertal tillfällen i sällskap med en värnpliktig förtärt spritdrycker
i fartygets gunrum. Englesson och Engdahl hade vidare framhållit,
att Netterstedts uppträdande lett till svårigheter för underlydande befäl vid
upprätthållandet av disciplinen ombord.

Netterstedt syntes sålunda ha gjort sig skyldig till fylleri och brist i anständigt
uppförande. Vid vilka tidpunkter förseelserna begåtts, och huruvida de
blivit begangna i tjänsten, hade icke tillfullo ådagalagts, varför ytterligare
utredning vore erforderlig i nämnda hänseenden. Därvid borde beaktas
preskriptionsbestämmelserna i 5 kap. 14 och 15 §§ allmänna strafflagen.
Genom att bjuda besättningen spritdrycker hade Netterstedt vidare visat
grovt oförstånd i tjänsten.

På grund av vad sålunda anförts finge militieombudsmannen uppdraga åt
vederbörande åklagare att vid behörig domstol ställa Netterstedt under tilltal
och därvid yrka ansvar å denne efter lag och sakens beskaffenhet.

Sfi *

Chefen för Skånska luftvärnskåren hänsköt på hemställan av marindistriktschefen
målet till regementskrigsrätten vid kåren. Vederbörande krigsfiskal
yrkade vid krigsrätten ansvar å Netterstedt för fylleri och bristande
anständigt uppförande, dels vid den tyske kaptenens besök ombord på fyrskeppet
omkring den 1 april 1942, och dels vid Netterstedts samkväm med
besättningen i mars 1943. Som Netterstedt vid många tillfällen bjudit besättningsmän
ombord på spritdrycker samt härigenom ådagalagt grovt oförstånd
i tjänsten, yrkade krigsfiskalen härför ansvar å Netterstedt jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten. Netterstedt bestred åtalet till alla delar.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 15 augusti 19U och
utlät sig därvid:

I målet vore utrett, att Netterstedt vid ett tillfälle i mars 1943, då han
varit i tjänst såsom fartygschef på fyrskeppet nr 8 Reserv, uppträtt överlastad
av starka drycker ombord.

Däremot hade det icke blivit styrkt, att Netterstedt vid samma tillfälle
brustit i anständigt uppförande.

Ej heller kunde det anses styrkt, att Netterstedt vid det i målet omförmälda
tillfället den 1 april 1942 varit överlastad av starka drycker eller brustit i anständigt
uppförande.

193

Av utredningen framginge, att Netterstedt vid ovannämnda tillfälle i mars
1943 i sin salong ombord på fartyget bjudit samtliga ombordvarande besättningsmän
på och tillsammans med dem själv förtärt spritdrycker i icke
obetydlig myckenhet.

Krigsrätten funne, att Netterstedt härigenom ådagalagt oförstånd i tjänsten.

Däremot funne krigsrätten Netterstedts förfarande att vid skilda tillfällen
bjuda enstaka besättningsmän på spritdrycker med hänsyn till föreliggande
omständigheter icke vara av beskaffenhet att böra för honom medföra
ansvar.

På grund av vad sålunda upptagits prövade krigsrätten rättvist endast
på det sätt bifalla åtalet, att Netterstedt dömdes jämlikt 96 § 1 mom. och
130 § strafflagen för krigsmakten ävensom 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna
strafflagen att för fylleri och oförstånd i tjänsten undergå arrest utan bevakning
sex dagar.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 2 september 1944 anmodade
militieombudsmannen ämbetet att i krigshovrätten överklaga regementskrigsrättens
utslag under yrkande örn bifall till åtalet i dess helhet och skärpning
av det utdömda straffet, det senare jämväl för det fall att förstnämnda
yrkande icke kunde bifallas. I skrivelsen anförde militieombudsmannen:

Regementskrigsrätten hade ansett det icke vara styrkt, att Netterstedt vid
det i målet omförmälda tillfället den 1 april 1942 varit överlastad av starka
drycker eller brustit i anständigt uppförande. Härtill kunde till en början
anmärkas, att Netterstedt vitsordat, att han såväl till middagen ifrågavarande
dag som efter densamma tillsammans med en tysk kapten druckit en del
sprit och att Netterstedt »kommit i feststämning». Av vittnet Perssons i målet
lämnade uppgifter framginge, att Persson iakttagit Netterstedt och den tyske
kaptenen sitta sovande vid bordet i salongen. Netterstedts förklaring härtill —
att ordet »skål» varit nästan det enda han och den tyske kaptenen kunnat
säga varandra, och att det icke skulle vara ägnat att förvåna, att de under sådana
förhållanden somnat vid bordet — syntes snarast utgöra ett bestyrkande
av påståendet, att Netterstedt vid tillfället gjort sig skyldig till fylleri och brist
i anständigt uppförande.

Skulle det icke anses styrkt, att Netterstedt vid tillfället varit överlastad
av starka drycker, måste han i allt fall anses lia visat oförstånd i tjänsten
genom att förtära spritdrycker i sådan myckenhet, att han icke kunnat
på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst såsom fartygschef.

Krigsrätten hade ej heller funnit det styrkt, att Netterstedt vid det i målet
omförmälda tillfället i mars 1943 brustit i anständigt uppförande. Av vittnet
Englesson uppgifter framginge emellertid, att Netterstedt vid tillfället
misslyckats i sina upprepade försök att resa sig från hordet och slutligen
fallit tillhaka mot väggen och somnat.

Vad slutligen anginge yrkandet örn ansvar å Netterstedt för det denne
vid skilda tillfällen bjudit enstaka besättningsmän på spritdrycker, kunde
framhållas, att ett sådant förfarande icke kunde anses förenligt med i åtals 13—448748.

Militie ombuds mannens ömhet sberättelse.

194

instruktionen åberopade stadgande i reglementet för marinen och marinorder.
Netterstedt hade, i stället för att främja ett enkelt och nyktert levnadssätt
bland underlydande, bjudit besättningsmännen på spritdrycker vid
åtskilliga tillfällen. Härigenom hade han icke blott brutit mot reglementet
och marinordern utan även undergrävt disciplinen å fartyget. Såsom åklagaren
framhållit vid krigsrätten, vore det särskilt å mindre fartyg av vikt, att
fartygschefen föreginge med gott exempel i fråga örn nykterhet och ett disciplinerat
uppförande.

Utredningen finge anses visa, att missförhållanden rått ombord, och att
Netterstedt brustit i det allvar och ansvar, som hans ställning krävt. En väsentlig
skärpning av straffet syntes vara nödvändig för att rättelse skulle
kunna vinnas och för att påföljden skulle svara mot brotten och mot de
straff, som ådömas krigsmän i mindre betydelsefulla befattningar för motsvarande
brott. Normalstraffet för fylleri torde i fråga om manskap vara
åtta—tio dagars vaktarrest. Samma förbrytelse av officer, som vid tidpunkten
för brottets begående varit fartygschef, kunde icke gärna böra bedömas
mildare utan syntes böra föranleda vida strängare bestraffning.

Målet är beroende på krigshovrättens prövning.

52 och 53. Sedan på grund av inträffat fall av tyfus anbefallts isolering av
vissa förband samt förbud utfärdats mot beviljande av permission, ha en
fänrik och en sergeant vid ett av de berörda förbanden med en kompanichefen
tilldelad bil olovligen avvikit från förläggningen till annan ort, varifrån
de återvänt efter några timmar. Åtal mot dem för olovligt undanhållande
och egenmäktigt förfarande m. m.

I en den 12 augusti 1943 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 72-3-34 Lennart Ström följande:

Å kompaniets vägnar anmälde han fänriken i reserven Christian Slågrup,
som tjänstgjorde vid förbandet, för det denne den 7 augusti 1943 klockan
2300 med militär tjänstebil begivit sig från förläggningsområdet, där personalen
varit isolerad på grund av fall av tyfus. Bilen hade återkommit påföljande
dag klockan 0400. Vid avfärden hade den iakttagits av patrullerande
posten, värnpliktige nr 496-2-37 Börje Svensson.

Å skriften hade Svensson intygat riktigheten av Ströms uppgifter.

Sedan skriften översänts till chefen för Södra skånska infanteriregementets
depå för utredning, inkom denne med protokoll från förhör med bland
andra Ström, Slågrup, konstituerade sergeanten nr 8002-7-32 Åke Murath
och Svensson.

Vid förhöret uppgav Ström: Han hade icke själv sett Slågrup vid tillfället
färdas i kronans bil, men hans kamrater hade den 8 augusti 1943 berättat örn
vad som förekommit och samtidigt yttrat, att saken skulle rapporteras till mi -

195

litieombudsmannen. En värnpliktig furir och en vice korpral hade gemensamt
avfattat anmälningsskriften och därefter uppmanat Ström att underteckna
den och därigenom stå som angivare. Ström hade icke varit hågad göra detta
men hade ändock skrivit under, då det framhållits för honom, att en sådan
sak vore en soldats skyldighet att rapportera, och att Ström, som tidigare
rapporterats av Slågrup och med anledning därav bestraffats, vore den
lämpligaste undertecknaren. Ström ville framhålla, att han icke undertecknat
skriften av hämndbegär utan mera på grund av kamraternas press.

Slågrup förmälde: Han vitsordade till alla delar riktigheten av de i anmälningsskriften
intagna uppgifterna. Efter överenskommelse hade han och
Murath utan att inhämta tillstånd därtill av kompanichefen färdats med bilen
från Revingehed till Ystad och åter, en sammanlagd körsträcka av omkring
tio mil. För egen del hade Slågrup företagit färden för att besöka sin
hustru, som tillfälligt vistats hos släktingar i Ystad. Visserligen hade kompaniets
personal varit isolerad på grund av att fall av tyfus inträffat, men
eftersom han icke själv tjänstgjort vid kompaniet vid tiden för sjukdomsfallen
och dessutom varit skyddsympad mot sjukdomen, hade han ansett, att
det icke innebure någon risk, att han vistades utanför förläggningsområdet.
Han hade icke närmare reflekterat över följderna av sitt handlingssätt.

Murath anförde: Han erkände, att han överenskommit med Slågrup att
låna ifrågavarande bil för att färdas till Ystad. Anledningen härtill hade varit,
att han önskat träffa sin familj. I övrigt hänvisade han till vad Slågrup
uppgivit.

Svensson berättade: Den 7 augusti 1943 hade han mellan klockan 2200 och
2400 tjänstgjort som vaktpost vid vägen till kompaniets förläggning. Därvid
hade han omkring klockan 2300 sett den kompanichefen tilldelade bilen lämna
förläggningen. Slågrup hade suttit till höger i förarsätet. Bilen hade
framförts av en annan person, som Svensson icke kunnat känna igen. Svensson
hade rapporterat förhållandet för vaktchefen. Av sina kamrater hade han
sedermera fått höra, att bilen återkommit till förläggningen klockan 0400 den
8 augusti. I övrigt vitsordade han riktigheten av Ströms uppgifter.

Kompanichefen löjtnanten Folke Eriksson förmälde i avgivet yttrande:
Föreskrifter rörande kompaniets isolering och åtgärder i anledning av inträffade
fall av tyfus hade utfärdats å regements- och bataljonsorder, varjämte
muntligen givits order angående personlig hygien, dricksvatten, vatten
för matlagning och disk samt ordningen inom förläggningen. Kompaniet hade
ägt hålla övningar inom bataljonens övningsområde, men övningarna
skulle anordnas utan samröre med andra förband.

Vid Erikssons yttrande funnos fogade avskrifter av nämnda regementsoch
bataljonsorder, av vilka här skulle intagas följande:

Vs 1943.

Rego

På grund av inträffat fall av tyfus vid III/I 7 anbefalles följande:

1. Bataljonen i sin helhet isoleras kompanivis å nuvarande förläggningsplatser.

196

2. Permission får icke beviljas.

3. Genom batch försorg vidtages sådana åtgärder att kontakt med civil
personal ej kan äga rum.

V Tamm

Regell

Båtö.

Folke Francke

Permission 3. Permission får t. v. icke beviljas för III/I 7:s personal. Ingen
av bat personal får t. v. besöka gårdar och allmänna platser. Vid övningar
utom förläggningsplatsema skall vid avföring grop grävas och igenfyllas
efter användandet.

I fält den 5/s 1943.

Erik Gabrielsson
Båtel!

/R. Mauritzson

Uti en den 14 februari 1944 dagtecknad instruktion för åtal mot Slågrup
och Murath anförde militieombudsmannen, efter redogörelse för vad i ärendet
förekommit, följande:

Slågrup och Murath hade vidgått, att de den 7 augusti 1943 klockan 2300
med en kompanichefen tilldelad bil olovligen avvikit från förläggningen i
Revingehed och begivit sig till Ystad, varifrån de återkommit påföljande dag
klockan 0400. Därigenom hade de gjort sig skyldiga till olovligt undanhållande
och egenmäktigt förfarande. De torde jämväl ha gjort sig skyldiga till
uppsåtlig förbrytelse i tjänsten för egen fördel. Såsom försvårande måste
betraktas den omständigheten, att kompaniet vid tiden för det olovliga undanhållandet
varit isolerat på grund av bland personalen inträffade fall av
tyfus. Med anledning härav finge militieombudsmannen uppdraga åt vederbörande
åklagare att vid behörig domstol ställa Slågrup och Murath under
tilltal för vad de sålunda låtit komma sig till last. Ansvar borde yrkas efter
lag och sakens beskaffenhet. Kronan borde beredas tillfälle att mot dem
föra ersättningstalan i anledning av ifrågakomna bilfärd.

* *

❖

Sedan åtalsinstruktionen översänts till chefen för Södra skånska infanteriregementet,
hänsköt denne målet till regementskrigsrätten vid regementet.

Vid krigsrätten yrkade krigsfiskalen Georg Lindeblad ansvar å Slågrup
och Murath för olovligt undanhållande, grovt egenmäktigt förfarande och
uppsåtlig förbrytelse i tjänsten för egen fördel jämlikt 20 kap. 6 § all -

197

manna strafflagen samt 52 §, 98 § 1 mom. och 129 § strafflagen för krigsmakten.
Tillika yrkades åläggande för Slågrup och Murath att solidariskt
till kronan utgiva ersättning för den under bilfärden förbrukade bensinen
med 10 kronor 70 öre.

Slågrup och Murath erkände, vad som i målet lagts dem till last, samt
uppgåvo, att de vid tiden för åtalade gärningarnas begående icke haft någon
uppsikt över bilen eller överhuvud haft att i tjänsten taga befattning
med densamma. De medgåvo även det framställda ersättningsanspråket.
Slågrup anförde vidare bland annat följande: De brott för vilka Slågrup
stöde tilltalad utgjorde icke resultatet av någon planläggning. De vore
fastmera följden av en olycklig ögonblickets ingivelse, varför beslut och
handling fattats praktiskt taget i samma ögonblick. Om Slågrup tänkt sig
för, skulle han aldrig ha gjort sig skyldig till det inträffade. Slågrups brott
kunde icke anses innefatta förbrytelse i tjänsten. Det vore ej riktigt att bedöma
det egenmäktiga förfarande, vartill Slågrup gjort sig skyldig, som
grovt.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 2 mars 1944 och yttrade
därvid:

I målet vore utrett, att Slågrup och Murath under tjänstgöring vid 12.
tunga bilkompaniet I 7, som på grund av bland personalen inträffade fall
av tyfus varit isolerat i Revingehed, den 7 augusti 1943 klockan 2300 olovligen
tagit en kompanichefen tilldelad personbil och med densamma olovligen
avvikit från kompaniet samt färdats till Ystad, varifrån de återkommit
med bilen den 8 augusti 1943 klockan 0400.

Härigenom hade Slågrup och Murath gjort sig skyldiga till egenmäktigt
förfarande beträffande krigsmakten tillhörig egendom och olovligt undanhållande,
varemot de icke kunde anses därutöver ha gjort sig skyldiga
till uppsåtlig förbrytelse i tjänsten.

På grund härav prövade krigsrätten rättvist endast sålunda bifalla åtalet,
att Slågrup och Murath dömdes, jämlikt 52 § och 98 § 1 mom. strafflagen för
krigsmakten ävensom 20 kap. 6 § samt 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen,
att för olovligt undanhållande och egenmäktigt förfarande undergå
disciplinstraff av vaktarrest i femton dagar.

Därjämte ålades Slågrup och Murath, vilkendera gälda gitte, att till kronan
utgiva skadestånd med tio kronor 70 öre.

I anledning av förfrågan från militieombudsmannen upplyste Lindeblad,
att han anfört besvär över regementskrigsrättens utslag.

I besvären yrkade Lindeblad, att såväl Slågrup som Murath måtte ådömas
urbota straff samt att Slågrup därjämte måtte dömas till avsättning. Enligt
vad Murath för Lindeblad uppgivit hade vid det tillfälle, när Slågrup och Murath
tagit bilen, tillgått på följande sätt: Murath hade i egenskap av kompaniadjutant
suttit och arbetat på kompaniets expedition. På expeditionen hade
jämväl uppehållit sig andra officerare och underofficerare. Då av dessa en -

198

dast Slågrup varit kvar, hade Slågrup föreslagit Murath, att de på natten
skulle taga kompanichefens tjänstebil och fara till Ystad och hälsa på sina
familjer. Murath hade då föreställt Slågrup det vågade i en sådan sak med
hänsyn till att det varit kompanichefens tjänstebil och att kompaniet varit isolerat
på grund av tyfus. Murath hade därför avrått från företaget. Efter
cirka tre kvarts timme hade emellertid Slågrup lyckats intala Murath, att risken
för upptäckt icke varit så stor, och hade Murath till slut förklarat, att han
följde med och körde bilen. Slågrup hade nämligen ej körkort. — Härav
framginge enligt Lindeblads uppfattning, att Slågrup haft tillfälle att, innan
planen satts i verket, tänka sig för mer än en gång; det hade sålunda ej,
som Slågrup gjort gällande, för honom varit fråga om en ögonblickets ingivelse.

Krigshovrätten meddelade utslag på besvären den 7 november 1944 och yttrade
därvid:

Krigshovrätten prövade rättvist på det sätt ändra överklagade utslaget att
det straff, envar av Slågrup och Murath jämlikt de av krigsrätten åberopade
lagrummen och 33 § strafflagen för krigsmakten förskyllt, av krigshovrätten
bestämdes till fängelse en månad; och ägde Slågrup och Murath att härifrån
avräkna vad de kunde ha utstått av de dem av krigsrätten ålagda arreststraffen.

Krigshovrättens utslag gavs i överensstämmelse med den mening som uttalats
av hovrättsrådet A. Johansson, kommendören friherre L. Beck-Friis
och t. f. krigshovrättsrådet C. E. Ameln. Hovrättsrådet S. Björklund, med
vilken översten T. Evers instämde, var av skiljaktig mening och anförde:

»Jag prövar rättvist på det sätt ändra krigsrättens utslag att envar av
Slågrup och Murath jämlikt de av krigsrätten åberopade lagrummen dömes
för olovligt undanhållande att undergå disciplinstraff av vaktarrest i femton
dagar och för egenmäktigt förfarande att utgiva trettiofem dagsböter. Varje
dagsbot skall för Slågrup uppgå till två kronor 50 öre och för Murath till tre
kronor. Därest Slågrup och Murath undergått det dem av krigsrätten ådömda
disciplinstraffet skall detsamma icke räknas dem till last i vidare mån än nu
nämnts.»

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

54. Åtal mot förbandschef för anbefallande av skjutning med skarp ammunition
utan att särskilda mål varit anordnade samt för det gällande
säkerhetsföreskrifter icke iakttagits vid skjutövningar.

I en den 30 juli 1943 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 398-54-24 Erik Axel Bohlin följande:

Vid det övningskompani, där han tjänstgjorde, hade den 9 juli 1943 verkställts
skjutning med skarp ammunition med pansarvärnspjäser, kulsprutor,
kulsprutegevär och gevär mot öppna havet utan mål. Därvid hade avlossats
40 skott med pansarvärnspjäser, 1 000 skott med kulsprutor, 392
skott med kulsprutegevär och cirka 600 skott med gevär. Vid kompaniets

199

inryckning hade för manskapet framhållits, att övningarnas ändamål voro
att höja skjutskickligheten hos de inkallade. Manskapet hade givetvis varit
så förtroget med vapnen att själva avlossandet av skott ej tarvat övning
Däremot förelåge brist på övning i målskjutning med individuell markering.
Bohlins skrivelse hade tillkommit på grund av att den allmänna åsikten
bland manskapet vore, att ifrågavarande skjutning icke på något sätt
medfört övning för manskapet utan allenast tillkommit för att det för del
högre befälet skulle se ut som örn stora skjutningar med markering i verkligheten
förekommit.

Utredning i ärendet verkställdes därefter genom befälhavarens för Norrtälje
försvarsområde försorg. Därvid uppgåvo:

Landstormskaptenen G. Westerlund, vilken vid tillfället varit chef för
ifrågavarande övningskompani: Han bestrede riktigheten av Bohlins anmälan.
Ändamålet med övningen hade varit att lära manskapet att efter
framryckning till eldställning avgiva överraskande och ökad eld. Skjutningen
hade utförts med kulsprutor mot ett skär samt med pansarvärnskanon,
kulsprutegevär, gevär, kulsprutepisloler och revolvrar mot utsatta mål, bestående
av hel-, halv- och kvartsfigurer i strandkanten. På grund av stor
sjöhävning hade flytmål icke kunnat förankras såsom under vanliga förhållanden.
Skottantalet hade föranletts av skjutning med en pansarvärnsgrupp,
två kulsprutegrupper, åtta kulsprutegevärsskyttar samt omkring tjugo gevärsskyttar.
Markering hade verkställts efter varje övningsmoment. Någon
inspekterande officer av högre grad än Westerlund hade icke varit närvarande
vid tillfället.

Landstormsfänriken Rosengren, vilken vid tillfället varit plutonchef vid
kompaniet: Hela kompaniet hade deltagit i skjutningen. Rosengren hade
haft hand om kulsprutepistol- och pistolskyttarna. Dessa hade skjutit mot
uppställda mål i en vik. Protokollföring och markering hade förekommit.
Vid högra flygeln hade post varit utsatt, varjämte varningsanslag varit uppsatta.
Närmast till vänster om sig hade Rosengren haft kulsprutegevärs- och
gevärsskyttarna; därefter hade kommit pansarvärnsgruppen och längst till
vänster kulspruteskyttarna. Dessa hade samtliga skjutit utan mål ut i vattnet
och mot skäret. Rosengren ansåge, att skjutningen varit värdelös. Något radiomeddelande
örn skjutningen hade icke begärts. Ej heller hade avlysning av
skäret skett.

Landstormsfänriken K. I. Larsson: Han hade lett skjutningen med 20 mm
pansarvärnskanon. Det första momentet av skjutningen hade utförts mot
skäret, dit avståndet varit 500 meter. Riktpunkt hade varit en väl avtecknad
klippavsats på skäret utan målfigurer. Ett annat moment av skjutningen hade
utförts mot ett grund, knappt synligt ovan vattenytan, på ett avstånd av
1 200—1 500 meter. Skjutningen, som utförts med eldobservatör och eldkommando
samt omfattat 20—30 skott, kunde icke anses värdelös.

Landstormsfudrén G. Altenburg: Ilan hade lett skjutningen med två kulsprutegrupper.
I övningen, som pågått klockan mellan 1230 och 1530, hade
ingått eldexercis, intagande av eldställning och avgivande av eld. Såsom

200

riktpunkt hade angivits två finger höger skärets södra spets i vattenlinjen.
Några målfigurer hade icke förekommit, varför nedslag endast kunnat
iakttagas på vattnet. Skjutningen, som beträffande kulsprutorna omfattat
250—500 skott per pjäs och som lika väl kunnat utföras med lös ammunition,
vore enligt Altenburgs förmenande att anse såsom värdelös. Altenburg
vitsordade till alla delar Rosengrens uppgifter.

Landstormsfuriren K. G. Karlsson: Skjutningen hade föregåtts av exercis
II och IV. Karlsson hade lett skjutningen med gevär. Skjutningen hade verkställts
med riktpunkt på vågtopparna. Därvid hade Karlsson kommenderat:
»Mot havet — eld.» Efter den första skjutningen hade ny skjutning beordrats
och ny ammunition utdelats, vilket Westerlund motiverat med att tillgången
på ammunition varit god. Den enda behållningen av övningen hade
varit eldexercisen. Samma resultat hade kunnat erhållas med lös ammunition.
I övrigt hade skjutningen enligt Karlssons åsikt varit värdelös.

Efter en redogörelse för utredningen i ärendet anförde militieombudsmannen
i en åtalsinstruktion, som den 15 april 1944 översändes till befälhavaren
för Stockholms försvarsområde:

I mom. 200 i Skjutinstruktion del II, fastställd den 29 mars 1941, stadgades:
Fältmässig skjututbildning utföres i anslutning till utbildningen för strid
(exercis II och IV). Därvid iakttages att övning, som avser eldstrid, även
bör utföras med skarp ammunition och med huvudvikten lagd på att öka
viljan och förmågan att träffa målet. Fältskjutning utföres enligt förbandschefs
bestämmande till den största utsträckning som ammunitionstilldelningen
medger. Gällande säkerhetsföreskrifter skola tillämpas.

Skjutinstruktion del II, 1943 ars upplaga, fastställd genom arméorder nr
293 den 19 juni 1943 att försöksvis tillämpas, innehölle i mom. 220 följande
bestämmelse: Stridsskjutning är utbildning i strid med skarp ammunition
(övningsammunition) mot fältmässigt anordnade mål på växlande avstånd
och under taktiskt läge (förutsättning). I mom. 227 stadgades bland annat:
Förbandet skall läras en lämplig eldtaktik, samtidigt som dess skjutskicklighet
uppdrives. Stor procent av målen skola träffas på kort tid men utan ammunitionsslöseri.
Vidare stadgades i mom. 241: I samband med förberedelserna
för stridsskjutning vidtagas övriga erforderliga säkerhetsåtgärder, såsom
att utfärda kungörelser, utrymma byggnader, föra undan kreatur, bevaka
och avpatrullera vägar och terräng m. m.

Enahanda säkerhetsföreskrifter återfunnes i 1941 års allmänna utbildningsbestämmelser
för infanteriet, fastställda genom arméorder nr 125/1941.

Westerlund hade i ärendet uppgivit, att skjutningen utförts med kulsprutor
mot skäret och med övriga vapen mot utsatta mål, bestående av hel-,
halv- och kvartsfigurer i strandkanten, samt att markering verkställts efter
varje övningsmoment. Dessa uppgifter syntes i hög grad egendomliga, då
av de övriga i ärendet hörda personernas uppgifter framginge, att allenast

201

kulsprutepistol- och pistolskyttarna skjutit mot uppställda mål samt att
markering förekommit endast i fråga om dessa skyttar. Ett par av de hörda
hade förklarat, att övningen vid angivna förhållanden varit värdelös och att
den lika gärna kunnat utföras med användande av lös ammunition. Denna
slutsats vunne även stöd av Westerlunds egen uppgift, att övningens ändamål
varit att lära manskapet att efter framryckning till eldställning avgiva
överraskande och ökad eld. Det syntes därför som örn Westerlund såsom
den för skjutningen ansvarige gjort sig skyldig till tjänstefel genom att utan
att tillräckliga skäl därtill förelegat lia beordrat, att skarp ammunition skulle
användas vid tillfället.

Av Rosengrens uppgift, att avlysning av skäret icke skett, franninge,
att erforderliga åtgärder icke vidtagits för att varna allmänheten för skjutningen,
som åtminstone delvis utförts över trafikerat vatten. Westerlund
syntes därför ha gjort sig skyldig till tjänstefel jämväl därigenom, att han
icke ställt sig gällande säkerhetsföreskrifter till efterrättelse.

De sålunda begångna förseelserna ansåge militieombudsmannen vara av
den beskaffenhet, att militieombudsmannen icke kunde underlåta att göra
dem till föremål för beivran. Militieombudsmannen finge fördenskull uppdraga
åt åklagaren vid den krigsrätt, varunder Westerlund lydde, att ställa
Westerlund under tilltal för ifrågavarande tjänstefel och därvid yrka ansvar
å honom enligt lag och sakens beskaffenhet.

tj;

Sedan handlingarna av befälhavaren för Stockholms försvarsområde överlämnats
till infanteribefälhavaren vid Stockholms kustartilleriförsvar, hänsköts
målet — efter hemställan av denne — av chefen för Vaxholms kustartilleriregemente
till regementskrigsrätten vid regementet. Vid krigsrätten
yrkade vederbörande krigsfiskal ansvar å Westerlund dels för det Westerlund
genom att anbefalla skjutning med skarp ammunition utan att särskilda
mål varit anordnade visat oförstånd i tjänsten, dels ock för det Westerlund
genom att icke ställa sig gällande säkerhetsföreskrifter till efterrättelse gjort
sig skyldig till tjänsteförsummelse.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 2 juni 1944 och utlät
sig därvid:

I målet vore upplyst, att Westerlund i egenskap av chef för ett övningskompani
den 9 juli 194.3 beordrat skjutövning med skarp ammunition utan
att därvid på sätt med hänsyn till innehållet i gällande skjutinstruktioner
vederbort särskilda mål varit anordnade annat än i fråga örn ett mindre
antal vapenslag.

Av utredningen finge tillika anses framgå, att av Westerlund i och för
skjutningarnas utförande vidtagna säkerhetsåtgärder åtminstone i fråga
örn skjutningarna i riktning skäret icke varit betryggande.

202

På anförda skäl prövade regementskrigsrätten rättvist döma Westerlund
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för oförstånd i tjänsten att undergå
arrest utan bevakning i fem dagar.

Utslaget har vunnit laga kraft.

55. Avdelningschef å militärområdesexpedition har felaktigt lämnat medgivande
till inkallande av vissa från värnpliktens fullgörande under fredstid

befriade värnpliktiga.

Enligt § 16 mom. 3 i 1914 års värnpliktslag kunde värnpliktig på grund av
familjeskäl frikallas från värnpliktens fullgörande i fredstid. Motsvarande
befrielse från värnpliktens fullgörande i fredstid kunde ske enligt 1925 års
värnpliktslag (§ 4 mom. 2 b. och c. samt § 16 mom. 3). Jämväl 1936 års värnpliktslag
upptog motsvarande bestämmelser (§ 4 mom. 2 a. och b. samt § 16
mom. 3). Bestämmelserna härom i 1936 års värnpliktslag upphävdes år 1940.
Frågan om de enligt äldre bestämmelser befriade värnpliktigas tjänstgöringsförhållanden
upptogs då icke till omprövning (se prop. 1940 nr 284 s. 12).
De äldre bestämmelserna rörande värnpliktigas frikallelse (befrielse) från
värnpliktens fullgörande under fredstid utgjorde i och för sig icke hinder
mot en sådan inkallelse under fredstid, som skedde jämlikt 28 § (eller 36 §)
värnpliktslagen, alltså inkallelse till krigstjänstgöring. En spärr mot sådan
inkallelse fanns emellertid i den då gällande inkallelseinstruktionen för landstormen.
Enligt § 1 mom. 2 i denna instruktion skulle av landstormen tillhörande
värnpliktiga vid mobilisering tills vidare icke inkallas värnpliktiga,
vilka befriats från värnpliktens fullgörande i fredstid (med vissa undantag).
Dessa skulle sålunda ej heller inkallas vid förstärkt försvarsberedskap.

I den så kallade januariuppgiften för landstormen (fastställd genom generalorder
nr 2734/1937) redovisades i kolumn 35 värnpliktiga som befriats
från värnpliktens fullgörande under fredstid. Det kunde här anmärkas att i
kolumnerna 28 och 29 i samma uppgift redovisades expeditions- och skrivbiträden,
resp. militärarbetare.

Genom generalorder nr 2382/1942 upphävdes inkallelseinstruktionen för
landstormen. Den tidigare spärren mot inkallande till beredskapstjänstgöring
av i fredstid befriade värnpliktiga blev härigenom borttagen. I stället meddelades
emellertid genom denna generalorder en ny föreskrift, att inkallelse till
tjänstgöring av i fredstid befriade värnpliktiga, vilka vore födda år 1905 eller
tidigare, finge äga rum endast efter av chefen för armén utverkat nådigt tillstånd.

Tillstånd att för tjänstgöring taga i anspråk i fredstid befriade värnpliktiga,
födda 1905 och tidigare, lämnades genom generalordern nr 2782/1942, utfärdad
den 7 augusti 1942. Genom denna generalorder bemyndigades chefen
för armén att ur Norra militärområdet inkalla visst antal värnpliktiga, vilka

203

befriats (frikallats) från värnpliktens fullgörande under fredstid och som
vore födda 1902—1905.

I anledning av en anmälan till militieombudsmannen av värnpliktige nr
86-40-21 Elis Pettersson verkställdes utredning rörande inkallelse av vissa
värnpliktiga ur örebro inskrivningsområde, vilka blivit befriade från värnpliktens
fullgörande under fredstid.

Elis Pettersson, som då tillhörde landstormen och som enligt uppgift blivit
på grund av familjeskäl befriad från värnpliktens fullgörande under fredstid,
fullgjorde efter inkallelse krigstjänstgöring vid ett lokalförsvarsförband
under tiden den 18 september 1941—den 15 januari 1942, sammanlagt 120
dagar.

I ärendet upplyste vederbörande landstormsområdesbefälhavare, att år
1940 hos mobiliseringsofficeren vid Livregementets grenadjärer depå gjorts
anhållan att få inkalla även värnpliktiga av kategorien i fredstid befriade,
för att täcka personalbehovet. Denna anhållan hade dock icke beviljats.

Den 24 juli 1941 gjorde tjänstförrättande befälhavaren för örebro inskrivningsområde
hos befälhavaren för östra militärområdet, avdelning III a, en
anhållan om direktiv, hur en viss personalbrist skulle täckas, varvid han
framhöll, att bristen ej kunde fyllas, såvida personal ej finge tagas ur kategorierna
kolumn 28, 29 och 35 i januariuppgiften. Med anledning av skrivelsen
den 24 juli 1941 utfärdade chefen för avdelning III a, kaptenen Sten
Ankarcrona, på befallning en stabsexpeditionsskrivelse den 14 augusti 1941
till befälhavaren för örebro inskrivningsområde. I denna senare skrivelse
meddelades, att befälhavaren för Östra militärområdet befallt, att den angivna
bristen vid mobilisering skulle fyllas med personal ur personalkategorierna
kolumn 28, 29 och 35 i januariuppgiften. Under hänvisning till den nämnda
stabsexpeditionsskrivelsen utfärdade mobiliseringsofficeren vid örebro inskrivningsområde
på befallning den 24 oktober 1941 ett meddelande till
samtliga landstormsområdesbefälhavare, att de ägde rätt att inkalla värnpliktiga
redovisade i kolumn 35 i januariuppgiften.

I yttrande den 13 september 1943 anförde Ankarcrona: Han kunde icke
draga sig till minnes detaljerna för ärendets handläggning eller enligt vilka
grunder eller direktiv ordern givits. Av stabsexpeditionsskrivelsens formulering
kunde han fastställa, att den icke avsåge inkallande av personal till beredskapstjänstgöring.
Alt kategorien kolumn 35 i januariuppgiften influtit i
skrivelsen kunde möjligen bero på ett misstag vid utskriften. Att denna kategori
icke finge tagas i anspråk ens vid mobilisering ägde Ankarcrona kännedom
örn.

Angående tillämpningen av de utfärdade föreskrifterna upplystes i ärendet
följande: Under år 1941 meddelades order från mobiliseringsofficeren, att
värnpliktiga av kategorien i fredstid befriade finge inkallas för bestridande
av vakttjänst. Därefter hade under augusti och september ett flertal värnpliktiga
av denna kategori inkallats för tjänstgöring vid ovannämnda förband.
En del hade efter utbildning fått förrätta vakttjänst och en del hade tagits

204

i anspråk för handräckningstjänst eller såsom ordonnanser och dylikt för att
frigöra vapenför personal för vakttjänsten. Någon dag i början av år 1942
hade order utfärdats, att värnpliktiga tillhörande denna kategori icke vidare
finge inkallas, varvid samtliga dessa värnpliktiga hemförlovats.

Tjänstförrättande chefen för lantförsvarets kommandoexpedition har i
ett yttrande i ärendet anfört: Det torde icke få anses uteslutet, att värnpliktiga
av den kategori Pettersson tillhörde framdeles kunde komma att tagas i anspråk
för tjänstgöring under längre eller kortare tid. Härvid skulle sålunda
även Pettersson komma att bliva tjänstgöringsskyldig. Vid sådant förhållande
syntes man böra räkna med att inkallande myndighet toge hänsyn till den
tjänstgöringstid Pettersson tidigare fullgjort och därvid beredde honom den
kompensation, som omständigheterna kunde göra möjlig.

Efter en redogörelse för utredningen i ärendet anförde militieombudsmannen
i en den 7 februari 1944 dagtecknad instruktion för åtal mot Ankarcrona:

Av utredningen framginge, att det medgivande alt fylla visst personalbehov
med personal ur kategorien kolumn 35 i januariuppgiften, som givits genom
den av Ankarcrona undertecknade stabsexpeditionsskrivelsen, stått i klar strid
med gällande föreskrifter. Ankarcrona hade också medgivit detta. Det hade
upplysts, att ett flertal värnpliktiga blivit inkallade med stöd av det felaktiga
medgivandet. Först i början av år 1942 hade rättelse skett. Vad särskilt Pettersson
anginge, vore det tydligt, att han blivit inkallad på grund av detta
medgivande.

I fråga om felaktiga inkallelser av värnpliktiga av denna kategori hade
det fel, vartill den inkallande myndigheten gjort sig skyldig, i flera fall bedömts
icke vara av den natur att ansvar borde följa. Det hade då varit fråga
örn enstaka misstag, som skett vid inkallelser under svåra förhållanden. I detta
ärende vöre läget delvis ett annat. Från underordnad myndighet hade
gjorts en direkt framställning, i vilken det ifrågasatts att inkalla i fredstid
befriade värnpliktiga. Denna framställning hade bifallits, utan att de lagliga
möjligheterna därför förelegat. Med hänsyn till den väsentliga rubbning,
som härigenom åstadkommits i en viktig medborgerlig skyldighet, ansåge sig
militieombudsmannen icke kunna underlåta att beivra det begångna felet.

På grund härav finge militieombudsmannen uppdraga åt vederbörande
åklagare att vid behörig domstol väcka och utföra talan mot Ankarcrona för
vad denne låtit komma sig till last och därvid yrka ansvar enligt lag och
sakens beskaffenhet. Pettersson borde underrättas om målet.

* ^

Sedan åtalsinstruktionen överlämnats till chefen för Infanteriskjutskolan,
hänsköts målet av denne till Särskilda krigsrätten i Stockholm. Vederbörande
krigsfiskal yrkade under åberopande av innehållet i åtalsinstruktionen ansvar

205

å Ankarcrona för vad däri lagts denne till last jämlikt 130 § strafflagen för
krigsmakten. Pettersson inställde sig vid krigsrätten men förklarade sig icke
föra någon ansvars- eller ersättningstalan i målet.

Särskilda krigsrätten meddelade utslag i målet den 13 maj och utlät
sig därvid:

I målet vore upplyst:

att enligt § 1 mom. 2 i inkallelseinstruktionen för landstormen tillhörande
värnpliktiga, vilken instruktion upphävts genom generalordern nr 2382 för år
1942, värnpliktiga, vilka befriats från värnpliktstjänstgöringens fullgörande
under fredstid, tillsvidare icke skulle inkallas vid mobilisering;

att i den genom generalordern nr 2734 för 1937 fastställda så kallade januariuppgiften
för landstormen redovisats bland annat i kolumn 35 värnpliktiga,
som befriats från värnpliktens fullgörande i fredstid;

att tjänstförrättande befälhavaren för örebro inskrivningsområde i skrivelse
den 24 juli 1941 till befälhavaren för dåvarande östra militärområdet, avdelning
III a, dels meddelat, att viss personalbrist inom området beräknades uppstå
med anledning av landstormsförbandens omorganisation från och med
den 1 augusti 1941 och att denna brist icke kunde fyllas, såvida icke personal
finge tagas ur de personalkategorier, som upptagits i kolumnerna 28, 29 och
35 i januariuppgiften för landstormen, dels ock hemställt örn direktiv, huru
bristen skulle kunna fyllas;

att i anledning härav Ankarcrona, som tjänstgjort såsom chef för avdelning
III a inom militärområdesstaben, den 14 augusti 1941 till befälhavaren för
örebro inskrivningsområde avlåtit en av Ankarcrona på befallning underskriven
stabsexpeditionsskrivelse, enligt vilken militärområdesbefälhavaren befallt,
att den angivna bristen vid mobilisering skulle fyllas med personal inbland
annat de personalkategorier, som upptagits i kolumnerna 28, 29 och 35
i januariuppgiften;

att under hänvisning till sistnämnda skrivelse mobiliseringsofficeren i örebro
inskrivningsområde den 24 oktober 1941 på befallning utfärdat ett meddelande
till samtliga landstormsområdesbefälhavare inom inskrivningsområdet,
att de ägde rätt att inkalla värnpliktiga, redovisade i kolumn 35 i januariuppgiften;
samt

att under augusti och september 1941 ett flertal värnpliktiga, bland andra
värnpliktige nr 86-40-21 Elis Pettersson, som frikallats från värnpliktens
fullgörande i fredstid och då tillhörde landstormen, inkallats till fullgörande
av tjänstgöring vid ifrågavarande förband, vilken tjänstgöring upphört den
15 januari 1942.

Ankarcrona, som medgivit, att han hade kännedom örn, att personalkategorien
i kolumn 35 i januariuppgiften icke finge tagas i anspråk ens vid mobilisering,
hade genom det medgivande att fylla visst personalbehov med personal
ur kategorien i kolumn 35 i januariuppgiften, som han lämnat i den av
honom enligt erhållet bemyndigande utfärdade skrivelsen av den 14 augusti
1941 _ även örn berörda medgivande skolat gälla allenast vid mobilisering

206

— åsidosatt då gällande bestämmelser rörande inkallande av värnpliktiga till
värnpliktstjänstgöring.

Med hänsyn till innehållet i den framställning, som föranlett utfärdandet av
ifrågavarande skrivelse, borde Ankarcrona ha insett, att avsikten med framställningen
varit att, därest densamma bifölles, begagna det lämnade medgivandet
på sätt som skett, och Ankarcrona måste därför anses ha genom utfärdandet
av skrivelsen den 14 augusti 1941 vållat, att ett flertal värnpliktiga
felaktigt inkallats till tjänstgöring.

För den försummelse i fullgörande av tjänsteplikt, vartill Ankarcrona på
sätt ovan upptagits gjort sig skyldig, prövade Särskilda krigsrätten, jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten, rättvist döma Ankarcrona att hållas i arrest
utan bevakning åtta dagar.

Utslaget har vunnit laga kraft.

56. På grund av försummelse av chefen för ett regementes värnpliktsdetalj

har en värnpliktig icke i enlighet med föreskrift i generalorder blivit i
vederbörlig ordning hempermitterad.

I en den 7 mars 1944 till militieombudsmannen inkommen skrivelse från
skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län anfördes bland annat:

Vid hempermittering av värnpliktige nr 522-54-35 G. I. Pilström hade
förekommit dröjsmål, vilket måste betraktas som avsevärt. Det ville synas som
örn dröjsmålet berott på grov försummelse vid ärendets handläggning å vederbörande
regementsexpedition. Eftersom genom dröjsmålet allvarlig skada tillskyndats
såväl det allmänna som enskild person, och då vad vederbörande
militära myndigheter anfört till sin ursäkt icke — med hänsyn till risken för
ett återupprepande — syntes böra utan vidare godtagas, ville skogsvårdsstyrelsen
bringa fallet till militieombudsmannens kännedom för den eller de åtgärder,
vartill fog kunde finnas.

Vid skrivelsen funnos fogade en promemoria och en avskrift av en utav
tjänstförrättande chefen för Upplands regementes depå, överstelöjtnanten E.
Lindskog, och chefen för värnpliktsdetaljen, kaptenen G. Finnström, undertecknad,
den 19 februari 1944 daterad skrivelse till skogsvårdsstyrelsen.

Av promemorian inhämtades bland annat följande:

Pilström, vilken vore anställd som civiljägmästare vid skogsvårdsstyrelsen,
hade den 24 december 1943 erhållit order att den 7 januari 1944 inställa sig
vid Upplands regementes depå för värnpliktstjänstgöring. Den 28 december
hade han hos Konungen anhållit om anstånd med inställelsen till och med
den 29 februari. Med hänsyn till bland annat nödvändigheten av att skogsvårdsstyrelsen
hade tillgång till personal för att effektuera de ansökningar om
avverkningstillstånd, som beräknats inkomma med anledning av ett för Nedertorneå
med flera socknar utfärdat militärt avverkningsförbud, hade skogsvårdsstyrelsen
den 27 december tillskrivit statens arbetsmarknadskommission
och med utförlig motivering framhållit nödvändigheten av att Pilström

207

erhölle det begärda anståndet. Under hand hade meddelats, att Pilströms ansökan
tillstyrkts av arbetsmarknadskommissionen omkring den 12 januari.
Då tiden emellertid gått utan att något avhörts om Pilströms hempermittering,
hade vederbörande länsjägmästare den 16 februari ansett sig böra göra
en hänvändelse till lantförsvarets kommandoexpedition. Där hade han fått
upplysning örn att i generalorder den 17 januari anbefallts, att Pilström
skulle hempermitteras. Generalordern hade översänts till regementets personaldetalj.
Med anledning av upplysningen hade personaldetaljen uppringts
och därvid hade besked lämnats, att generalordern på grund av förbiseende
från personaldetaljens sida icke blivit handlagd. Samtidigt hade utlovats,
att Pilström omedelbart skulle hempermitteras.

Lindskogs och Finnströms skrivelse innehöll bland annat: Att Pilström icke
hempermitterats å den genom generalordern anbefallda tiden berodde på ett
förbiseende från värnpliktsdetaljens sida vid behandlingen av generalordern.
En mycket stor anhopning av göromål hade för värnpliktsdetaljen medfört ett
synnerligen forcerat arbete vid tiden för generalorderns ankomst. Pilström
hade emellertid hempermitterats från och med den 19 februari, och han komme
icke att ånyo inkallas till den 29 samma månad, vilket eljest skulle ha
skett. Minskningen av inkallelseperiodens längd syntes kunna utgöra kompensation
för det avbräck, som orsakats skogsvårdsstyrelsen genom det beklagliga
förbiseendet.

Sedan handlingarna översänts till chefen för Upplands regemente för utredning,
anförde depåchefen i en till militieombudsmannen inkommen skrivelse: Vid

utredning hade framkommit, att Pilströms hempermittering anbefallts
genom generalorder V nr 65/44. Generalorder av enahanda slag, vanligtvis
upptagande 40 å 50 värnpliktiga, som skulle hempermitteras, anlände
regelbundet till regementets personalavdelning. För att effektivisera arbetet
inom värnpliktsdetaljen, där ärendena på grund av kraftig anhopning måst
handläggas i synnerligen forcerat tempo, hade det varit brukligt, att ett skrivbiträde
granskat förteckningen på de värnpliktiga, som skulle hempermitteras,
och med rödpenna strukit för de namn, som berört Upplands regemente. Arbetet
hade sedan kollationerats av ett annat skrivbiträde. Vederbörande chef
hade därefter endast haft att upptaga de förstrukna ärendena till behandling.
Vad fallet Pilström beträffade, syntes detta lia undgått skrivbiträdenas uppmärksamhet,
enligt uppgift sannolikt emedan de följt felaktig kolumn i
generalordern. Uppgifterna i kolumnerna för »io» och strup pregistreringsförband»
hade divergerat såvitt anginge Pilström (i förstnämnda kolumn
hade angivits inskrivningsområdet nr 1, i den sistnämnda I 8 såsom truppregistreringsförband).
Regelmässigt förekomme icke någon skiljaktighet
mellan de båda kolumnerna. På grund härav hade ärendet rörande Pilströms
hempermittering icke kommit under chefens för värnpliktsdetaljen
personliga bedömande förrän med anledning av Pilströms senare vidtagna
åtgärder. Av utredningen torde framgå, att det beklagliga dröjsmålet med
Pilströms hempermittering föranlclts av ett förbiseende från värnpliktsdetaljens
sida, elt förbiseende, som måhända delvis förklarades — ehuru inga -

208

lunda ursäktades — utav denna avdelnings stora arbetsbörda. Sedan händelseförloppet
sålunda klarlagts, vore det depåchefens avsikt att, sedan militieombudsmannen
fattat ståndpunkt i ärendet, dels tillrättavisa Finnström i dennes
egenskap av ansvarig chef för värnpliktsdetaljen för försummelse i
tjänsten, dels ock vidtaga åtgärder för att i möjligaste mån eliminera riskerna
för ett upprepande av det inträffade.

Sedermera hade Finnström samt värnpliktige nr 6536-8-28 Guy Stenström,
vilken i egenskap av expeditionsbiträde vid värnpliktsdetaljen haft hand örn
granskningen av generalorder utav nu ifrågavarande slag, inkommit med
uppgift om att de tagit del av depåchefens skrivelse i ärendet samt att de
bekräftade riktigheten av skrivelsens innehåll.

I skrivelse den 29 mars 1944 till chefen för Upplands regemente anförde
militieombudsmannen, efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit,
följande:

Av utredningen i ärendet framginge, att hempermittering beviljats Pilström
genom generalorder den 17 januari 1944 för tiden till och med den
29 februari 1944, men att Pilström på grund av försummelse vid generalorderns
behandling å regementets värnpliktsdetalj kvarhållits i tjänstgöring
till den 19 sistnämnda månad. Finnström hade medgivit sig vara ansvarig
för försummelsen. Det tjänstefel, han sålunda gjort sig skyldig till, vöre av
den beskaffenhet att militieombudsmannen funne sig icke kunna underlåta
att beivra detsamma. Då det å andra sidan icke syntes erforderligt att saken
bragtes under krigsrätts prövning, ansåge militieombudsmannen sig med
hänsyn till omständigheterna kunna inskränka sig till att för regementschefen,
som torde äga disciplinär bestraffningsrätt över Finnström, anmäla
denne för erhållande av tillrättavisning.

❖

Depåchefen anmälde i skrivelse den 4 april 1944, att han nämnda dag
jämlikt 210 § strafflagen för krigsmakten tillrättavisat Finnström med varning
för försummelse i fullgörande av tjänsteplikt.

57. Kompanichef tiar gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten genom
underlåtenhet att förse till kompaniexpeditionen inkommen, till Konungen
ställd ansökan om uppskov med anteckning örn vilken dag den inkommit
och att utan dröjsmål vidarebefordra densamma.

I en den 9 juni 1944 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 230-46-27 Eskil Jansson bland annat:

Den 24 april 1944 hade Janssons arbetsgivare till statens arbetsmarknadskommission
insänt en ansökan örn uppskov för Jansson. Samma dag hade

209

Jansson själv till vederbörande militära myndighet insänt en till Konungen
ställd ansökan örn uppskov. Då Jansson den 2 maj 1944 inställde sig till
tjänstgöring vid sitt kompani, hade kompanichefen, löjtnanten Ernst Larsson
försäkrat, att ansökningen skulle behandlas i vanlig ordning och vidarebefordras
snarast möjligt. Vid förfrågningar hos Larsson under första hälften
av maj hade Larsson förklarat, att inga papper skulle bliva liggande på kompaniexpeditionen.
Emellertid hade Jansson efter förfrågan hos arbetsmarknadskommissionen
den 31 maj och hos centrala värnpliktsbyrån den 2 juni
erfarit, att handlingarna då ännu icke ankommit dit. I anledning härav hade
Jansson tillfrågat Larsson, örn denne kunde upplysa honom om var ansökningen
kunde finnas. Larsson hade emellertid svarat nekande. Vid ytterligare
förfrågan den 5 juni hade Larsson förklarat, att ansökningen avsänts från
kompaniet för omkring fjorton dagar sedan. Något bestämt datum hade icke
kunnat angivas, enär försändelsen icke bokförts.

Sedan skriften översänts till befälhavaren för Jokkmokks försvarsområde
för upplysningar, meddelade denne, att Janssons ansökan inkommit till försvarsområdesstaben
den 5 juni och vidarebefordrats till centrala värnpliktsbyrån
påföljande dag.

Larsson anförde i avgivet yttrande: Janssons ansökan hade inlämnats till
Larsson omedelbart efter Janssons inställelse. Larsson hade, så snart han
hunnit, skrivit till Boden för att erhålla ett utdrag ur stamkort att bifogas
ansökningen. Någon dag senare hade Larsson emellertid erhållit meddelande,
att utdraget skulle göras vid kompaniet. Enär Larsson icke haft några formulär
till dylika utdrag, hade han då beställt sådana. Några dagar senare
hade å försvarsområdesorder lämnats anvisningar om hur yttranden skulle
skrivas å ansökningar av olika slag. Larsson hade då låtit utskriva ett utdrag
ur det tjänstgöringskor t, som funnes vid förbandet. Yttrande över ansökningen
hade han skrivit å en lapp, som bifogats ansökningen, varefter han
lagt samtliga handlingar i ett kuvert, adresserat till försvarsområdesstaben.
Försändelsen hade emellertid icke blivit avsänd samma dag. Anledningen härtill
kunde han nu icke angiva. Han vore medveten, att försändelsen bort avsändas
samma dag. Detta hade även varit hans avsikt. Jansson hade vid
ett pär tillfällen frågat örn Larsson hört något av ansökningen. Larsson
hade då i god tro svarat, att han icke hört något, men att ansökningen avgått
från kompaniet. Då Larsson någon av de första dagarna i juni gått igenom
den pärm, vari han förvarade ansökningar örn ledighet, hade han funnit
det kuvert, som innehöll ansökningen. Han hade då omedelbart skickat försändelsen
till försvarsområdesstaben. Någon annan förklaring till att försändelsen
icke avsänts omedelbart än alt han av misstag — förmodligen på
grund av mellankommande göromål — lagt brevet i pärmen och sedan glömt
detsamma kunde han icke lämna. Vid kompaniet hade ingen utom Larsson
handlagt ärendet.

Jansson inkom med påminnelser.

11—4487''i 8. M il ilie o mini ds ma ane ris ämbetsberällelse.

210

Från lantförsvarets kommandoexpedition inhämtades, att Janssons ifrågavarande
ansökan avslagits genom generalorder nr V 956 den 30 juni 1944,
samt att ansökningen icke försetts med någon stämpel, utvisande när ansökningen
inkommit till kompaniet och när den avsänts därifrån.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen Regner i skrivelse till försvarsområdesbefälhavaren
den 15 juli 1944 följande:

Uti mom. 20 i instruktion för expeditionstjänsten vid armén föreskreves,
att i varje expedition skulle för tjänstemeddelandes registrering finnas diarium
för till expeditionen inkommande och avgångsregister för från expeditionen
utgående tjänstemeddelanden, i vilka tjänstemeddelandena infördes
och försåges med nummer i kronologisk ordning, allteftersom de inkomme
till respektive avginge från expeditionen. Enligt mom. 25 skulle i det inkomna
tjänstemeddelandet tecknas eller stämplas diariemärke, innehållande expeditionens
namn, ankomstdatum och diarienumret. Mom. 12 innehölle, att
tjänstemeddelandes handläggning skulle ske utan dröjsmål.

Genom att icke låta förse Janssons ansökan med anteckning örn vilken
dag den inkommit till kompaniet hade Larsson gjort sig skyldig till försummelse
i fullgörande av tjänsteplikt. Till följd av deima försummelse hade
icke kunnat tillförlitligen utredas, när ansökningen inkommit till kompaniet,
varom olika uppgifter lämnats av Larsson och Jansson. Av den förebragta
utredningen franninge emellertid, att ansökningen kommit att kvarligga å
kompaniexpeditionen avsevärd tid. Larsson vore ansvarig härför. Jämväl
genom att icke tillse, att ansökningen utan dröjsmål vidarebefordrades till
försvarsområdesstaben, hade Larsson således visat försumlighet i fullgörande
av tjänsteplikt.

Vad Larsson låtit komma sig till last ansåge sig militieombudsmannen icke
kunna underlåta att göra till föremål för laga beivran. Då det å andra sidan
icke syntes militieombudsmannen erforderligt, att saken bragtes under domstols
prövning, finge militieombudsmannen för försvarsområdesbefälhavaren,
som torde äga den disciplinära bestraffningsrätten över Larsson, anmäla
denne till disciplinär bestraffning.

* *

I skrivelse den 22 juli 1944 anmälde försvarsområdesbefälhavaren, att han
samma dag jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten ålagt Larsson att för
försummelse i fullgörande av tjänsteplikt undergå disciplinstraff av arrest
utan bevakning i fem dagar.

Bestraffningsbeslutet har icke överklagats.

211

58. Till bercdskapstjänstgöring inkallade värnpliktiga lia obehörigen ananviints
till fullgörande av civilt arbete.

I en den 30 oktober 1943 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
sergeanten vid luftvärnet Östen Lyxell:

För iordningställande av ett luftvärnsförbands fältdepå hade förbandschefen,
löjtnanten i luftvärnets reserv Nils-Gustaf Johnsson, låtit inkalla omkring
femton värnpliktiga. Av dessa hade Johnsson emellertid ställt två värnpliktiga
till tegelmästaren Hjalmar Wallins förfogande för utförande av civilt arbete.
Dessa båda värnpliktiga hade utspisats i kronans matsal och hade under
arbetets utförande varit iförda uniform. Arbetet hos Wallin hade börjat den
11 oktober 1943 och hade pågått ännu den 15 samma månad, då Lyxell lämnade
förbandet. Enligt vad Wallin uppgivit, hade de båda värnpliktiga förtjänat
omkring femton kronor om dagen och skulle arbetet pågå i tre veckor.
Detta förhållande hade skapat missnöje Eland de övriga värnpliktiga, son?
även örn söndagarna arbetat med fältdepåns iordningställande.

I ett till militieombudsmannen inkommet yttrande anförde Johnsson bland
annat följande: Den 11, den 12 och den 13 oktober 1943 hade två värnpliktiga
stått till Wallins förfogande för utförande av arbete med en del matjord.
Wallin, som på allt sätt sökt hjälpa till vid iordningställandet av
fältdepån, hade i början av oktober 1943 frågat Johnsson om denne möjligen
kunde hjälpa Wallin med några man, eftersom Wallin icke kunde
erhålla tillräckligt antal arbetare på grand av inkallelser och dylikt. Johnsson
hade till en början ställt sig synnerligen tvekande men hade sedan
tillåtit, att två värnpliktiga arbetat åt Wallin i några dagar, enär de kunde
undvaras vid fältdepån. Det arbete, som Wallin velat lia utfört, skulle troligen
ha tagit ungefär tre veckor i anspråk. Någon avsikt, att de två värnpliktiga
skulle få arbeta åt Wallin hela denna tid, hade icke förefunnits, varom
Wallin underrättats. De båda värnpliktigas förtjänst hade uppgått till
åtta—nio kronor örn dagen. Utspisningen hade skett i kronans matsal. Till
de värnpliktigas förfogande hade ställts blåkläder. Johnsson kunde emellertid
icke yttra sig örn huruvida blåkläderna kommit till användning eller ej.
För de dagar, arbetet varat, hade de håda värnpliktiga i likhet med sådana
värnpliktiga, som arbetade i skogsbruk och dylikt, till kronan inbetalat vardera
4 kronor örn dagen för mat, lön och slitage. Arbete med fältdepåns iordningställande
hade pågått söndagarna den 3 och den 10 oktober 1943 klockan
1400—1600. Del hade nämligen med hänsyn till den dåliga materielvård, som
varit rådande vid det förhand, som tidigare haft materielen, och på grund
av den oordning, vari materielen befunnit sig, varit nödvändigt att taga vara
på den gynnsamma väderlek, som rått. Samtliga värnpliktiga hade deltagit i
söndagsarbetet. Det hade icke på något sätt kunna förmärkas, att missnöje
uppstått bland de värnpliktiga, som icke deltagit i arbetet åt Wallin. Arbetet
hos denne hade nog varit avsevärt hårdare än arbetet vid fältdepån. Förhållandet
mellan befäl och meniga vid förbandet vore synnerligen gott.

212

I en den 9 juni 1944 till chefen för Karlsborgs luftvärnsregemente översänd
instruktion för åtal mot Johnsson anförde militieombudsmannen, efter en
redogörelse för utredningen:

Under april 1942 hade i kommandoväg utfärdats vissa föreskrifter angående
militär personals användning i civilt jordbruksarbete, varjämte arméförförvaltningens
intendenturdepartement fastställt den ersättning, som därvid
skulle utgå. Dessa föreskrifter .hade allenast inneburit, att kuskar, hästar och
fordon ur fältförbanden finge ställas till jordbrukares förfogande för medverkan
vid vårbruk, höskörd och stråsädesskörd. Därjämte hade under våren
1943 utfärdats bestämmelser om militär personals användning i skogsarbete
med stormfälld skog. Genom högkvartersorder: försvarsstaben avd A
nr 16: 6 den 24 juli 1943 hade därefter föreskrivits, att i den mån så vore
möjligt utan att eftersätta beredskapen finge militärbefälhavare efter framställning
från vederbörande överblockledare eller länsblockledare ställa hästar
med fordon, seltyg och kuskar ur fältförbanden lill jordbrukares förfogande
för medverkan i höskörd och stråSädesskörd i närheten av förbandens grupperingsplatser.

Av utredningen i ärendet framginge, att Johnsson ställt två värnpliktiga till
Wallins förfogande för utförande av civilt arbete åt denne av sådan art,
som icke avsåges i ovan angivna föreskrifter om militär personals användning
i civilt arbete. Enligt Lyxells av Johnsson icke motsagda uppgift hade
personalen vid fältdepån inkallats för depåns iordningställande. Det syntes
därför anmärkningsvärt, att Johnsson handlat på sätt som skett. Än märkligare
tedde sig detta förfaringssätt i betraktande av att arbetet nied fältdepåns
iordningsställande måst bedrivas även söndagar och att Wallin icke
kunnat erhålla erforderlig arbetskraft bland annat på grund av militära inkallelser.
Därest ifrågavarande båda värnpliktiga kunnat undvaras vid fältdepån
efter den 10 oktober, syntes Johnsson ha bort föranstalta om deras
omedelbara hempermittering.

Genom sitt förfaringssätt måste Johnsson anses ha visat oförstånd i tjänsten.
Vad han sålunda låtit komma sig till last funne militieombudsmannen
icke böra undgå beivran. Militieombudsmannen finge för den skull uppdraga
åt åklagaren vid den krigsrätt, varunder Johnsson lydde, att ställa denne
under tilltal för ifrågavarande tjänstefel och därvid yrka ansvar å honom
enligt lag och sakens beskaffenhet.

* *

Målet hänsköts av regementschefen till regementskrigsrätten vid Karlsborgs
luftvärnsregemente. Vid krigsrätten yrkade vederbörande krigsfiskal i enlighet
med åtalsinstruktionen ansvar å Johnsson jämlikt 130 § strafflagen för
krigsmakten.

213

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 21 juli 1944 och yttrade
därvid:

Krigsrätten funne i målet utrett, att Johnsson såsom chef för ett fältförband
den 11, 12 och 13 oktober 1943 ställt två för iordningställande av en
fältdepå inkallade värnpliktiga till Wallins förfogande för bortforsling av
matjord för Aktiebolaget Hallsbergs tegelfabriks räkning mot att de värnpliktiga
av sin avlöning för arbetet till krigsmakten inbetalade vardera fyra
kronor om dagen för kost och avlöning m. m.

Krigsrätten funne Johnsson genom det påtalade förfarandet ha visat oförstånd
i tjänsten och prövade därför lagligt döma honom, jämlikt 130 § strafflagen
för krigsmakten, till disciplinstraff, arrest utan bevakning i tre dagar.

Utslaget har vunnit laga kraft.

59. Åtal mot chef för en trupp, som haft till uppgift att bevaka ett störtat
amerikanskt flygplan, för det denne å olycksplatsen omhändertagit en sidenjacka
i avsikt att behålla densamma som suvenir.

I en den 31 augusti 1944 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 2348-11-42 Nils Arne Gauffin följande:

Under röjningsarbeten kring ett den 25 augusti 1944 utanför Klippan störtat
amerikanskt flygplan hade löjtnanten Stig Sjögren beordrat värnpliktige
nr 2698-11-42 Curt Rapp att utföra en skinnfodrad sidenjacka genom den
militära bevakningskedjan kring planet. Sedan Rapp efterkommit ordern och
lagt jackan i en militärbil, som stått på platsen, hade värnpliktige nr 100-17-35 Lindahl fört bilen till bevakningsstyrkans förläggningsplats, där Sjögren
omhändertagit jackan. Sjögren hade därvid yttrat, att jackan »kunde
bli bra på skjutbanan i vinter». Kland ögonvittnen till händelsen kunde nämnas
löjtnanten Guido Hjalmarson samt värnpliktiga nr 2149-11-42 Sändberg
och nr 3561-45-39 Sandstedt.

Sedan skriften översänts till chefen för Kronobergs regemente, inkom denne
med protokoll över förhör i saken med bland andra de i anmälningsskriften
omförmälda personerna.

Gauffin ändrade vid förhöret sina uppgifter därhän, att Sjögren vid tillfället
i fråga tillsagt Rapp att bära ut skinnjackan till militärbilen, som stod
utanför bevakningskedjan, samt tilläde, att han ej varit närvarande vid röjningsarbetet
kring planet och följaktligen icke själv sett, att jackan bortförts,
men att han däremot sett, att den utlagits ur bilen för att inhängas å
vederbörande kompaniexpedition.

Sjögren berättade: Han hade den 25 augusti 1944, då flygplanet störtat i
närheten av Klippan, ryckt ut till platsen för nedslaget med en avdelning,
som varit avdelad för lufttruppberedskap. Omedelbart efter framkomsten till
olycksplatsen hade han utsatt bevakning, vilken efter ungefär två timmar
övertagits av annat förband. Vid hopsamlandet av den materiel, som flin -

214

nits å olycksplatsen, hade han tillvaratagit en plyschfodrad jacka, som han
låtit medföra till förläggningen i tanke att behålla den som ett minne av händelsen
i fråga — »dock utan att han på något sätt haft för avsikt att tillägna
sig jackan i annan avsikt än att få en suvenir». Efter återkomsten till förbandets
förläggningsplats hade han öppet förevisat jackan och även tagit den
på sig. Då Hjalmarson i anledning av den då rådande värmen därvid skämtat
med honom om jackan, hade han likaledes i skämtsam ton yttrat ungefär:
»På skjutbanan i vinter blir den nog bättre.» Vid en inspektion av bataljonschefen
majoren Hugo Håkansson hade Sjögren visat jackan för denne,
som då meddelat, att några suvenirer icke finge tagas och att jackan skulle
återlämnas. I anledning härav hade jackan den 1 september 1944 återställts
till olycksplatsen tillsammans med annan materiel, som truppen tagit som
suvenirer.

Övriga vid förhöret hörda berättade i huvudsaklig överensstämmelse med
vad Gauffin och Sjögren uppgivit.

Sandstedt och Sändberg uppgåvo sålunda, att de, då de efter röjningsarbetet
å olycksplatsen återkommit till sitt förband, sett Sjögren förevisa jackan
och därvid hört honom säga, att den kunde bli bra att använda på skjutbanan
till vintern, samt att bataljonschefen den 31 augusti 1944 givit order
om att samtliga »suvenirer», som medtagits från olycksplatsen, skulle återföras
dit.

Lindahl anmärkte bland annat, att jackan i fråga icke såsom i anmälningsskriften
uppgivits varit fodrad med skinn utan med plysch samt att han den
1 september 1944 erhållit order att till olycksplatsen återföra såväl jackan
som alla andra »suvenirer», som medtagits av den militära personalen.

I en den 7 oktober 1944 dagtecknad till chefen för Kronobergs regemente
översänd åtalsinstruktion anförde militieombudsmannen, efter en redogörelse
för vad i ärendet förekommit:

Av särskilt meddelade bestämmelser för omhändertagande av främmande
flygplan, vilka nedgått (nedtvingats) på svenskt område, framginge bland
annat följande:

Militärpersonal, som befunne sig i närheten av landningsplatsen, skulle
omedelbart omhändertaga flygplanet. Bevakning av flygplanet skulle ofördröjligen
utsättas och planets besättning och passagerare jämte deras bagage
avlägsnas från platsen samt ställas under bevakning och visiteras. Intill
dess order anlände från högre myndighet finge ingen — utom den som
förde befälet på platsen — taga befattning med flygplanet eller från dess
besättning och passagerare omhändertagen materiel. Till försvarsstaben skulle
insändas bland annat styrkt förteckning över vid visitationen omhändertagen
materiel. I flygplanet och hos besättningen tillvaratagna kartor, handlingar
och dylikt, som icke vore av personlig natur, förvarades av försvarsstaben
för den främmande maktens räkning.

Sjögren hade uppgivit att han låtit medföra den ifrågavarande jackan till

215

förläggningen ulan annan avsikt än att behålla den såsom en suvenir. Det
torde kunna förutsättas, att Sjögren haft för avsikt att underställa frågan
om han finge behålla jackan överordnads bedömande. Så syntes även lia
skett. En jacka av ifrågavarande slag kunde emellertid uppenbarligen icke
hänföras till sådana föremål, som betraktades såsom suvenirer. Med suvenirer
måste i förevarande sammanhang förstås föremål av intet eller ringa
värde. Av utredningen framginge att jackan varit tillverkad av siden och
fodrad med plysch. Det torde därför kunna antagas att den betingat ett tämligen
högt pris. Redan med hänsyn till vad nu anförts vöre Sjögrens åtgärd
att taga jackan av beskaffenhet att böra beivras. Därtill komme att Sjögren
vid tillfället varit chef för trupp som haft till uppgift att bevaka flygplanet
och att han i denna egenskap varit skyldig tillse, alt icke några föremål obehörigen
bortfördes från platsen utan tillvaratogos för att kunna i sinom tid
tillställas rätter ägare.

Genom sitt förfaringssätt hade Sjögren visat synnerligen hög grad av omdömeslöshet
samt gjort sig skyldig till tjänsteförsummelse av allvarligt slag.
Militieombudsinannen uppdroge fördenskull åt vederbörande krigsfiskal att
vid den krigsdomstol, varunder Sjögren lydde, anhängiggöra och utföra åtal
mot Sjögren för vad han enligt det ovan anförda latit komma sig till last
samt därvid yrka ansvar å honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet.

* *

Sedan handlingarna i ärendet av chefen för Kronobergs regemente överlämnats
till chefen för Infanterist utskolan hänsköts målet — efter hemställan
av denne — av militärbefälhavaren för IV. militärområdet till Särskilda
krigsrätten i Stockholm. Vid krigsrätten yrkade vederbörande krigsfiskal
under åberopande av åtalsinstruktionen ansvar å Sjögren jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten för oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt, bestående
däri att Sjögren ifrågavarande dag låtit genom bevakningskedjan
utföra en på platsen tillvaratagen plyschfodrad sidenjacka.

Särskilda krigsrätten meddelade utslag i målet den 28 oktober 1944 och
yttrade därvid:

I målet vore utrett, att — sedan den 25 augusti 1944 ett amerikanskt flygplan
störtat i närheten av Klippan samt Sjögren i egenskap av chef för en
för lufttruppberedskap avsedd avdelning utsatt bevakning å platsen Sjögren
omhändertagit en därstädes anträffad plyschfodrad sidenjacka och låtit
lora den lill sin förläggning i avsikt att behålla den såsom en suvenir.

Härigenom hade Sjögren visat oförstånd i tjänsten.

Särskilda krigsrätten prövade förty rättvist döma Sjögren jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten för oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt att
undergå vaktarrest sex dagar.

Utslaget har vunnit laga kraft.

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller
därmed jämförlig åtgärd.

1. Fråga om anställande av åtal vid krigsrätt för brott som före tillsynstidens
utgång förövats av person, ådömd ungdomsfängelse.

I en till militieombudsmannen den 19 juni 1944 inkommen skrivelse anförde
chefen för Svea trängkår följande:

Under militärtjänstgöring vid trängkåren avvek värnpliktige nr 788-4-42
Sven Harald Johansson den 30 maj 1944 efter permission och lät sig sedermera
icke avhöra. Som resultat av skedd efterlysning anmälde stadsfiskalen
i Ystad i skrivelse den 9 juni 1944, att Johansson samma dag införpassats till
ungdomsanstalten i Ystad, där han ''skulle intagas utan att rannsakas för de
brott, som han begått, sedan han den 15 oktober 1943 försöksutskrevs från
ungdomsanstalten i Uppsala. Under hand hade inhämtats att Johansson den
4 juni 1944 av polisen i Ystad gripits vid förövande av inbrottsstöld. Ytterligare
kunde anmärkas att Johansson vore misstänkt för olovligt tillgrepp från
en av logementskamraterna på trängkåren av en plånbok med inneliggande
ransoneringskort och 13 kronor i penningar. Utredning härom hade begärts
hos stadsfiskalen i Ystad. — Fråga hade nu uppkommit huruvida Johansson
borde vid krigsrätt rannsakas för rymningen och eventuellt möjligen även för
tillgreppet av plånboken. Då ju åtalet med avseende å inbrottet i Ystad av
åklagaren eftergivits, syntes det mindre tilltalande att rannsaka Johansson
vid krigsrätt för de brott han begått inom den militära jurisdiktionen. Med
hänsyn dels lill avfattningen av 19 § lagen om ungdomsfängelse, dels ock därtill
att en regementschef väl beslutade om åtal men därför icke torde ha en
åklagares befogenhet att i fall som detta eftergiva åtal, ansåge sig kårchefen
emellertid, efter hörande av vederbörande auditör ävensom sekreteraren i ungdomsfängelsenämnden,
böra överlämna målet till krigsrätt. Då det i varje fall
kunde råda tvekan örn huru rätteligen borde förfaras, och rättspraxis icke
syntes lämna avgjort stöd för den ena eller den andra meningen, hade kårchefen
ansett det angeläget att inhämta militieombudsmannens mening i berörda
ärende.

I skrivelse till kårchefen den 11 november 1944 anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen Regner följande:

Enligt 19 § lagen örn ungdomsfängelse gällde att, där den som ådömts
ungdomsfängelse misstänktes att ha begått brott efter domen men före tillsynstidens
utgång, det örn brottet hörde under allmänt åtal ankomme på ve -

217

derbörande landsfogde (i Stockholm å förste stadsfiskals!) att efter hörande
av ungdomsfängelsenämnden avgöra huruvida åtal lämpligen borde ske.
Landsfogde hade sålunda i dylika fall bemyndigats att besluta om eftergift
av åtal. Ehuru någon dylik befogenhet icke uttryckligen tillerkänts krigsfiskal,
kunde det möjligen ifrågasättas, huruvida icke motsvarande borde anses gälla
även i fråga om åklagare vid krigsdomstol. Kungl. Maj:t hade emellertid i utslag
den 25 november 1943 på besvär av värnpliktige H. L. Blomkvist förklarat
lagrummet icke vara tillämpligt å krigsrättsmål (se Nytt juridiskt
arkiv 1943 s. 636 ff.). Krigsfiskal syntes sålunda icke vara befogad att i
sådana fall varom här vore fråga eftergiva åtal och hade därför icke heller
någon skyldighet att på grund av nämnda bestämmelse inhämta yttrande från
ungdomsfängelsenämnden. Det torde på grund härav vara klart att någon
sådan befogenhet ej heller kunde tillkomma militär befälhavare. I förevarande
fall syntes kårchefen sålunda lia att vid bedömande av frågan, huruvida
målet mot Johansson örn ansvar för rymning m. m. borde av kårchefen hänskjutas
till krigsrätt, helt bortse från stadgandet i 19 § ungdomsfängelselagen.

I 21 och 22 §§ samma lag lämnades vissa möjligheter för domstol (varmed
även avsåges krigsrätt) att förordna att det ådömda ungdomsfängelsestraffet
skulle avse jämväl det eller de nya brotten. 21 § avsage det fall där utslag
i det nya målet hunne meddelas innan den dömde utskrivits från ungdomsfängelset,
under det att i 22 § reglerades förfarandet i det fall där den dömde,
som begått nytt brott, övertygades härom först sedan han blivit på prov utskriven.
I det förstnämnda fallet skulle domstolen i allmänhet förordna att
det ådömda straffet skulle avse jämväl det nya brottet. Endast om detta
vore av grov beskaffenhet eller begånget efter straffverkställighetens början
finge domstolen — efter nämndens hörande — förklara beslutet om ungdomsfängelse
förfallet och med tillämpning av de i allmänna strafflagen för sammanträffande
av brott givna regler utmäta annat straff för brotten. Detta
gällde även den som efter att ha utskrivits på prov återintagits i ungdomsanstalt
och som, innan han ånyo utskrivits, övertygades att lia begått annat
brott. I det genom 22 § reglerade fallet, d. v. s. där den som vore på prov
utskriven övertygades att lia begått annat brott, gällde att domstolen ägde —
efter ungdomsfängelsenämndens hörande — förordna, att det ådömda ungdomsfängelset
skulle avse jämväl det nya brottet samt att den brottslige
skulle återintagas för att undergå fortsatt ungdomsfängelse eller, där brottet
vore begånget före utskrivningen, att ungdomsfängelset skulle avse jämväl
detta brott.

Enligt vad från ungdomsfängelsenämndens expedition inhämtats vore Johansson
för närvarande intagen i ungdomsanstalt och komme fråga örn hans
utskrivning att av nämnden upptagas till prövning tidigast den 21 november
1944.

Av de bestämmelser i ungdomsfängelselagen, för vilka ovan redogjorts,
torde framgå att, därest ifrågavarande till krigsdomstols handläggning hörande
brott hänskötes lill krigsrätt, denna skulle — därest målet avgjordes innan
Johansson utskrivits från ungdomsanstalten — förordna att det tidigare ådöm -

218

da ungdomsfängelseslraffet skulle avse jämväl de nya brotten; dock att
krigsrätten ägde att, enär de nya brotten förövats efter det straffet å ungdomsfängelse
börjat avtjänas, efter nämndens hörande, förklara beslutet örn ungdomsfängelse
förfallet och utmäta annat straff för samtliga brott. För det fall
att ett mot Johansson vid krigsrätt anhängiggjort mål avgjordes först sedan
Johansson blivit ånyo på prov utskriven från ungdomsanstalten ägde krigsrätten
att, efter att lia inhämtat yttrande från ungdomsfängelsenämnden, förordna
att ungdomsfängelsestraffet skulle avse jämväl de nya brotten. Genom
målets hänskjutande till krigsrätt kunde sålunda, därest krigsrätten funne
skäl förordna att det ådömda ungdomsfängelsestraffet skulle avse jämväl de
nya brotten, i realiteten ernås samma resultat som vid ett å 19 § ungdomsfängelselagen
baserat beslut om åtalseftergift. I 21 §:s fall kunde detta härigenom
ernås till och med utan nämndens hörande.

Militieombudsmannen ville i anledning av vad ovan anförts som sin mening
uttala att de av Johansson begångna brott, som hörde till krigsdomstol,
syntes böra av kårchefen hänskjutas till krigsrätt.

Enär militieombudsmannen från justitiedepartementet inhämtat att inom
departementet förbereddes lagändring, avseende bland annat att i de i 19 §
ungdomsfängelselagen omförmälda fallen bereda möjlighet till åtalseftergift
även i fråga om krigsrättsmål, fann militieombudsmannen ej skäl att härom
göra framställning till Kungl. Maj:t.

2. Fråga om tiden för företagande av rannsakning med häktad, där rannsakningen
av allmän underrätt hänvisats till krigsrätt för fortsatt

handläggning.

Vid en å militieombudsmansexpeditionen företagen granskning av fångförteckning
från Stockholms örlogsstation för november 1942 iakttogs, att
korpralen vid 2. matroskompaniet nr 8310-1-41 Stig Roland Arvidsson, som
den 3 november 1942 av Stockholms rådhusrätt förklarats saker till ansvar för
tjuvnadsbrott och hänvisats till stationskrigsrätten vid Stockholms örlogsstation
för fortsatt rannsakning, blivit rannsakad vid sistnämnda domstol
först den 20 i samma månad.

På begäran örn upplysning, när ordföranden i stationskrigsrätten, krigsdomaren
Edw. Ploman, erhållit meddelande örn hänvisningen, anförde
Ploman:

Den 3 november 1942 hade skrivelse tillställts Ploman från vederbörande
ordförande i rådhusrätten med underrättelse örn hänvisningen jämte meddelande,
att rannsakningshandlingarna komme att översändas från rådhusrätten
den 13 sistnämnda månad. Med anledning av att den 10 november från
chefen för Stockholms örlogsstation till Ploman överlämnats handlingar i ett

219

av den förre till stationskrigsrätten hänskjuta inål angående av Arvidsson
förövat rymningsbrott, hade målet angående Arvidsson företagits till handläggning
vid stationskrigsrätten redan den 13 november och då i avbidan
på rannsakningshandlingarna från rådhusrätten uppskjutits till den 20 november,
vilken dag utslag meddelats.

Uti skrivelse till Ploman den 23 augusti 1943 anförde militieombudsmannen: I

3 § lagen den 2 juni 1922 örn liden för företagande av rannsakning nied
häktad stadgades, att örn rannsakning med häktad hänvisats till annan domstol
för fortsatt handläggning, så skulle ordföranden i den rätt, som meddelat
beslut örn hänvisning, därom omedelbart underrätta ordföranden i den domstol,
till vilken rannsakningen hänvisats, med angivande tillika när rannsakningshandlingarna
komme att översändas. Enligt samma lagrum skulle
fortsatt handläggning av rannsakningen därefter utsättas att äga rum snarast
möjligt. — Eftersom rannsakningshandlingarna i nu ifrågavarande mål enligt
uppgift skulle översänts till Ploman först den 13 november 1942, hade handläggningen
vid krigsrätten icke hort utsättas att äga runi samma dag med
mindre det varit fullt klart, alt handlingarna skulle komma Ploman tillhanda
å sådan lid, att de funnits tillgängliga vid krigsrättens sammanträde.
Sedan det visat sig, att så icke blivit fallet, syntes målet lia bort utsättas att
åter förekomma snarast möjligt efter den 13 november. Med anledning av
vad sålunda anmärkts, anhölles ått Ploman måtte inkomma med yttrande i
ärendet.

I ett i anledning härav av Ploman avgivet yttrande anförde denne:

Sedan den 3 november 1942 skrivelse tillställts Ploman såsom krigsdomare
i stationskrigsrätten med underrättelse, att Stockholms rådhusrätt genom utslag
samma dag hänvisat Arvidsson för fortsatt rannsakning till krigsrätten
och att rannsakningshandlingarna komme att översändas den 13 november
samt den 10 november till Ploman inkommit handlingar i ett av chefen
för Stockholms örlogsstation till krigsrätten hänskjuta mål angående Arvidsson,
hade sistnämnda mål av Ploman utsatts till handläggning den 13
november samt nämnda dag av stationskrigsrätten i avbidan på rannsakningshandlingarna
från rådhusrätten uppskjutits till den 20 november. Under
erinran om att i 3 § lagen den 2 juni 1922 örn tiden för företagande av rannsakning
med häktad stadgades, att, örn rannsakning med häktad hänvisats
till annan domstol för fortsatt handläggning, ordföranden i den rätt, som
meddelat beslutet örn hänvisningen, därom skulle omedelbart underrätta ordföranden
i den domstol, lill vilken rannsakningen hänvisats, med angivande
tillika, när rannsakningshandlingarna komme alt översändas, samt att fortsatt
handläggning av rannsakningen därefter skulle utsättas att äga rum snarast
möjligt, gjordes i militieombudsmannens skrivelse den 23 augusti 1943
gällande, att handläggningen av målet emot Arvidsson icke bort utsättas att
äga rum den 13 november eller samma dag rannsakningshandlingarna skolat
översändas, med mindre det varit fullt klart, att dessa handlingar skolat komma
Ploman till handa å sådan lid. att de funnits tillgängliga vid krigsrättens

220

sammanträde, samt att, sedan det visat sig, att så icke blivit fallet, målet bort
utsättas att åter förekomma snarast möjligt efter den 13 november. Ovan
nämnda lagrum innehölle emellertid — utöver vad i skrivelsen återgivits
av detsamma — ytterligare, att den fortsatta rannsakningen med häktad
skulle vid allmän underrätt utsättas alt äga rum senast å fjortonde dagen
efter den dag, då ordföranden i den rätt, till vilken den häktade förvisats,
erhållit meddelande örn hänvisningen, dock att vid rådhusrätt rannsakningen
i intet fall finge utsättas senare än till åttonde dagen från den dag, då rannsakningshandlingarna
enligt erhållet meddelande koinme att översändas. Lagrummet
innehölle icke någon bestämmelse örn inom vilken tid den fortsatta
rannsakningen med häktad, som förvisats till krigsrätt, skulle utsättas, liksom
lagen för övrigt icke alls omnämnde krigsrätterna. Avsaknaden av bestämmelse
i angivna avseende beträffande krigsrätterna skulle sålunda enligt den
mening, åt vilken militieombudsmannen syntes giva uttryck i skrivelsen, innebära,
att krigsrätt skulle vara skyldig att företaga fortsatt rannsakning med
häktad inom väsentligt kortare tid än rådhusrätt. Det torde finnas skäl att i
detta sammanhang just nämna rådhusrätt, eftersom före ikraftträdandet av
lagen den 2 juni 1922 enahanda bestämmelser tillämpats för rådhusrätt och
krigsrätt i fråga örn den tid, inom vilken rannsakning med häktad företagits
av dessa domstolar. Något skäl för att uttrycket snarast möjligt i 3 § i nämnda
lag skulle i fråga örn krigsrätt tolkas snävare än beträffande rådhusrätt hade
icke anförts i skrivelsen, och det hade icke heller lämnats någon ledning för
tolkningen av uttrycket. Skulle detta uttryck tolkas strängt efter ordalydelsen,
hade väl fortsatt rannsakning vid krigsrätt bort utsättas redan dagen efter det
rannsakningshandlingama skolat inkomma eller möjligen senast å andra
dagen därefter, något som skulle medföra, att krigsrätt för företagande av
rannsakning med sådan häktad bleve nödsakad att sammanträda vilken dag
i veckan som helst. Det kunde emellertid enligt Plomans åsikt icke antagas,
att det varit lagstiftarens mening, att lagen den 2 juni 1922 skulle innebära
en sådan konsekvens för krigsrätternas del. Ploman förmenade, att ifrågavarande
bestämmelse i 3 § i lagen borde tillämpas dels med ledning av vad
i lagrummet stadgades örn den tid, inom vilken fortsatt rannsakning senast
skulle företagas vid rådhusrätt, dels med iakttagande av hittills tillämpad
praxis beträffande tiden för företagande av rannsakning med häktad vid
krigsrätt, dels ock med hänsyn tagen till 15 § i lagen örn krigsdomstolar och
rättegången därstädes på sådant sätt, att fortsatt rannsakning vid krigsrätt
skulle företagas sist inom åtta dagar från den dag, rannsakningshandlingama
koinme att översändas. I förevarande fall, där meddelande lämnats, att rannsakningshandlingarna
skulle översändas den 13 november, hade alltså enligt
Plomans förmenande den fortsatta rannsakningen vid stationskrigsrätten skolat
utsättas till senast den 20 november; och då målet av krigsrätten uppskjutits
från den 13 till den 20 november, borde den fortsatta rannsakningen med
Arvidsson sålunda anses lia företagits inom rätt tid. Emellertid ansåge Ploman,
att bestämmelserna i 3 § i lagen den 2 juni 1922 saknade betydelse
för avgörande av frågan, inom vilken tid det den 13 november handlag -

221

da målet angående Arvidsson bort uppskjutas. Sedan det av stationschefen
angående Arvidsson till krigsrätten hänskjutna målet företagits till handläggning
den 13 november, kunde nämligen bestämmelsen i sagda lagrum angående
den tid, inom vilken den från rådhusrätten till krigsrätten hänvisade
fortsatta rannsakningen bort företagas, icke längre anses vara reglerande för
frågan, inom vilken tid det av krigsrätten handlagda målet angående Arvidsson
skulle förekomma. Krigsrätten hade därför varit befogad att på sätt som
skett med tillämpning av gällande praxis uppskjuta målet på en vecka i
avhidan på rannsakningshandlingama från rådhusrätten. På nu anförda skäl
ansåge Ploman sig icke ha förfarit felaktigt beträffande utsättandet av den
fortsatta rannsakningen med Arvidsson. Härjämte ansåge Ploman sig böra
framhålla följande. Det kunde icke vara rimligt att lägga en så betungande
skyldighet, som en tillämpning av bestämmelserna i 3 § i lagen den 2 juni
1922 i enlighet med vad i skrivelsen gjordes gällande skulle medföra för
krigsrätterna, just på dessa domstolar. Det torde härvid vara tillräckligt att
erinra om att de civila ledamöterna i krigsrätterna innehade sina befattningar
såsom bisysslor och att sammanträdena med krigsrätterna därför i den mån
det vore möjligt måste lämpas med hänsyn tagen till dessa ledamöters tjänstgöring
å deras ordinarie befattningar. — Ploman behjärtade till fullo vikten
av att rannsakning med häktad utsattes att äga rum så snart ske kunde inom
den därför medgivna tiden, och Ploman hade under sin tjänstgöring såsom
krigsdomare städse vinnlagt sig därom, något som framginge av de av Ploman
såsom krigsdomare förda diarier. Då rannsakning med häktad uppskjutits,
hade så mestadels skett på åtta dagar.

Från stationskrigsrättens protokoll i ifrågavarande mål för den 13 november
1942 inhämtades följande:

Arvidsson, som enligt rapport saknats vid stationsdepåns övningar den 14
och den 15 augusti 1942 samt därefter hållit sig undan under en tid av två
månader 15 dagar, erkände vid militärt förhör den 6 november 1942 rapportens
riktighet. Vid krigsrätten vidhöll han sina tidigare lämnade uppgifter med
tillägg att han avvikit för att komma ifrån krigstjänsten samt att han vore villig
ersätta kronan för viss felande kronbeklädnad. Åklagaren yrkade ansvar å
Arvidsson för rymning samt hemställde att Arvidsson måtte förpliktas utgiva
ersättning till kronan för felande beklädnad med 41 kronor 75 öre. Varken
Arvidsson, som i rättegången biträddes av advokaten Henning von Melsted,
eller åklagaren begärde uppskov. Det antecknades i protokollet att den 3 november
1942 till krigsdomaren från rådmannen Josef Gestblom inkommit ett
samma dag dagtecknat meddelande att Stockholms rådhusrätt, femte avdelningen,
nämnda dag förklarat Arvidsson saker till första resan å särskilda
ställen och tider förövad stöld samt hänvisat Arvidsson för fortsatt rannsakning
till krigsrätten samt atl rannsakningshandlingama komine att översändas
den 13 november 1942. I protokollet upptogs därefter följande beslut: »I
avvaktan på rådhusrättens protokoll i det vid rådhusrätten emot Arvidsson
anhängiggjorda målet uppsköts målet till fredagen den 20 november 1942 kl.
9 f. m., då i åklagarens närvaro Arvidsson skulle för krigsrätten inställas.»

222

Enligt krigsrättens protokoll för den 20 november 1942 antecknades att vid
detta rättegångstillfälle för krigsrätten var tillgängligt utskrift av rådhusrättens
protokoll i det mål vari rådhusrätten genom utslag den 3 november 1942
dels förklarat Arvidsson saker jämlikt 20 kap. 1 och 9 §§ allmänna strafflagen
till första resan å särskilda ställen och tider förövad stöld och dels förvisat
Arvidsson för fortsatt rannsakning till stationskrigsrätten. Arvidssons
rättegångsbiträde gjorde gällande afl mildrande omständigheter måste anses
föreligga. Biträdet, som anförde vissa omständigheter till stöd härför, hemställde
att Arvidsson måtte erhålla villkorlig dom. Sedan biträdet därjämte anhållit
om ersättning för inställelser m. m. överlämnades målet av parterna å
ömse sidor till rättens prövning. I samma dag meddelat utslag dömdes Arvidsson
dels jämlikt 49 och 53 §§ strafflagen för krigsmakten för rymning att
hållas i vaktarrest femton dagar, dels ock jämlikt 20 kap. 1 och 9 §§ allmänna
strafflagen för första resan å särskilda ställen och tider förövad stöld
att hållas till straffarbete fem månader, villkorlig dom. Arvidsson, som icke
vidare skulle hållas i häkte i och för detta mål. ålades därjämte viss ersättningsskyldighet.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen Regner i skrivelse den 30 november 1944 till Ploman:

Lagen den 2 juni 1922 örn tiden för företagande av rannsakning med häktad
stadgade i 3 § första stycket, att om rannsakning med häktad hänvisats
till annan domstol för fortsatt handläggning, skulle ordföranden i den rätt,
som meddelat beslut örn hänvisning, därom omedelbart underrätta ordföranden
i den domstol, till vilken rannsakningen hänvisats, med angivande tillika
när rannsakningshandlingarna komine att översändas.

Andra stycket av samma paragraf innehölle bestämmelser örn inom vilken
tid rannsakningen skulle upptagas vid den domstol, till vilken den hänvisats.
Som huvudregel angåves, att fortsatt handläggning av rannsakningen skulle
utsättas att äga rum snarast möjligt. Hade rannsakningen hänvisats till allmän
underrätt, fastställde lagrummet en bestämd tid, inom vilken den ånyo
skulle företagas. Den fortsatta handläggningen skulle i sådant fall äga rum
senast å fjortonde dagen efter den dag, då rättens ordförande erhållit meddelande
om hänvisningen. Örn hänvisning skett till rådhusrätt, gällde ytterligare,
att handläggningen i intet fall finge utsättas senare än till åttonde dagen
från den dag, då rannsakningshandlingarna enligt erhållet meddelande
komme att översändas.

Genom kungörelse den 16 december 1921 hade vidare föreskrivits, att, där
genom underrätts utslag rannsakning med den som vore för brott tilltalad
för fortsatt handläggning hänvisats lill annan domstol, rannsakningshandlingarna
skulle till sistnämnda domstol avsändas inom tio dagar från den dag då
utslaget meddelats.

I motiven till 1922 års lag hette det (Nytt juridiskt arkiv, avd. II, 1922, s.
294): »I överensstämmelse med sladgandet örn skyldighet för den, som verkställt
häktning, att härom underrätta ordföranden i den domstol, som skall

handlägga rannsakningen, har föreskrivits, att ordföranden i den rätt, som
meddelat hänvisningsbeslutet, skall därom underrätta ordföranden i den domstol,
till vilken rannsakningen hänvisats. För att sätta denne i tillfälle
att snarast möjligt utsätta tid för rannsakningen har ordföranden i den
hänvisande domstolen ålagts att samtidigt med underrättelsen om hänvisningen
meddela, när rannsakningshandlingarna komma att översändas.
Samtliga nu föreslagna nya bestämmelser ha till syfte att förkorta den tid,
inom vilken häktad skall inställas iidor domstol till rannsakning eller förnyad
rannsakning.»

Beträffande till krigsrätt hänvisad rannsakning stadgades endast, att den
fortsatta handläggningen skulle utsättas att äga rum snarast möjligt. (Att
1922 års lag är tillämplig jämväl å krigsrätterna framgår av ämbetsberättelsen
1944 s. 237—243.) Med anledning därav inställde sig spörsmålet, huruvida
detta förhållande berättigade till antagande att den fortsatta handläggningen
vore mindre brådskande vid krigsrätt än vid allmän underrätt. Ett sådant
antagande skulle utan tvivel vara oriktigt. Dröjsmål skulle icke överensstämma
med den snabbhet i förfarandet, som präglade den militära rättsskipningen,
och skulle tillika stå i direkt motsättning till de bestämmelser, vilka meddelats
rörande tid, inom vilken första rannsakning med häktad skulle företagas.
Av 2 § 1922 års lag samt 15 § lagen örn krigsdomstolar och rättegången
därstädes franninge, att krigsrätt i fråga om tid för första rannsakning med
häktad jämställts närmast med den allmänna underrätt, som hade kortast
rådrum, nämligen rådhusrätt. Sådan rannsakning skulle nämligen företagas
vid krigsrätt sist inom åtta dagar från den dag, då krigsdomaren erhölle underrättelse
örn åtalet, och vid rådhusrätt senast å åttonde dagen från den dag,
då anmälan örn häktningen inkomme till rättens ordförande. Uppskötes rannsakningen,
torde återföretagandet böra ske inom samma tid.

Med hänsyn till dessa bestämmelser syntes man med fog kunna göra gällande,
att krigsrätt jämväl i fråga örn tid för fortsatt handläggning av till
krigsrätten hänvisad rannsakning i regel borde jämställas med rådhusrätt,
varigenom den fortsatta handläggningen skulle utsättas att äga rum senast å
fjortonde dagen efter den dag, då rättens ordförande erhölle meddelande örn
hänvisningen, och i intet fall senare än till åttonde dagen från den dag, då
rannsakningshandlingarna enligt erhållet meddelande komme att översändas.

I ärendet vore utrett, ali Ploman den 3 november 1942 erhållit underrättelse
örn att Arvidsson hänvisats till stationskrigsrätten för fortsatt rannsakning
ävensom alt rannsakningshandlingarna komme alt översändas fredagen
den 13 i samma månad. Den fortsatta handläggningen utsattes alt äga rum
redan sistnämnda dag, men då rannsakningshandlingarna vid rättegångstillfället
icke kommit Ploman tillhanda, uppsköts målet i avbidan på desamma
till fredagen den 20 november 1942, vilken dag utslag meddelades. Vid
rättegångstillfället den 13 november handlades efter remiss av stationschefen
det mål angående av Arvidsson förövat rvinningsbrott, för vars rannsakning
hänvisning till krigsrätten skett.

224

Fjortonde dagen efter den dag, då Ploman erhöll meddelande örn hänvisningen,
blir tisdagen den 17 november och åttonde dagen från den dag, då
rannsakningshandlingarna enligt erhållet meddelande skulle komma att översändas,
blir, enligt det beräkningssätt som med stöd av äldre bestämmelser i
allmänhet torde tillämpas, fredagen den 20 november. Som emellertid, i
fråga örn allmän underrätt, sistnämnda tidsberäkning icke finge tillämpas
där härigenom erhölles en senare tidpunkt än vid tillämpning av fjortondagarsregeln,
hade, därest fråga varit om allmän underrätt, rannsakning bort
utsättas att äga runi senast den 17 november. Såvitt av handlingarna i målet
framginge syntes ej nied avseende på målet lia förelegat några särskilda
omständigheter som utgjort hinder för rannsakningens företagande senast
nämnda dag. Ett utsättande av den fortsatta handläggningen till en senare
dag än den 17 november kunde därför i förevarande fall icke anses förenligt
nied lagens föreskrift att fortsatt handläggning av rannsakningen skulle
utsättas att äga runi »snarast möjligt».

Det läge i sakens natur och framginge även av ovan återgivna uttalande
i motiven till lagen, att nian genom den föreskrift, som i lagen lämnats att
ordföranden i den domstol, till vilken rannsakningen hänvisats, skulle omedelbart
underrättas om när rannsakningshandlingarna konnne att till honom
översändas, avsett att sätta denne i tillfälle att vid utsättande av dagen
för rannsakningen taga hänsyn härtill. Där anledning icke förelåge att
antaga att rannsakningen icke skulle kunna slutföras vid ett rättegångstillfälle,
skulle densamma därför givetvis i allmänhet företagas först å dag, då
handlingarna kunde beräknas lia kommit den domstol tillhanda, till vilken
rannsakningen hänvisats. Endast under denna förutsättning bleve det möjligt
för domstolen att samma dag meddela slutligt utslag i målet. Bestämmelserna
i 3 § andra stycket 1922 års lag om tiden för fortsatt handläggning
av rannsakning vore avsedda att — där handläggning vid flera rättegångstillfällen
eller särskilt anstånd för utslagets avfattande ej erfordrades
— framtvinga ett avgörande av målet inom den föreskrivna tiden. Syftet med
bestämmelserna kunde därför uppenbarligen icke anses tillgodosett örn den
fortsatta rannsakningen utsattes att äga rum å tid innan rannsakningshandlingarna
kommit den senare domstolen till handa. Uppskötes emellertid i dylikt
fall målet att ånyo förekomma inom den tid som angåves i 3 § andra
stycket i 1922 års lag borde icke ur de synpunkter som här vore i fråga
kunna riktas någon anmärkning däremot. Därest sålunda i förevarande fall
målet den 13 november 1942 icke uppskjutits till senare dag än den 17 november
skulle ifrågavarande föreskrifter kunna anses lia blivit i huvudsak
iakttagna. Stationskrigsrättens förfarande att uppskjuta målet till den 20
november måste däremot, som av det ovan anförda framginge, anses innebära
ett åsidosättande av lagens bestämmelser.

Enligt vad militieombudsmannen erfarit torde stationskrigsrätten regelmässigt
sammanträda varje fredag samt varannan onsdag. Därest det icke i
förevarande fall låtit sig göra att genom framställning till rådhusrätten under
hand eller på annat sätt föranstalta därom att de från rådhusrätten för -

225

väntade rannsakningshandlingarna varit tillgängliga vid stationskrigsrättens
sammanträde fredagen den 13 november, hade rannsakningen bort företagas
vid särskilt sammanträde å senare dag. Med hänsyn till målets enkla beskaffenhet
borde det icke ha varit allt för betungande för krigsrättens civila
ledamöter att någon av dagarna den 14, 16 eller 17 november deltaga i dylikt
sammanträde. Handläggningen borde av protokollet att döma behövt
taga högst en halv timme i anspråk.

Med anledning av innehållet i Plomans den 16 september 1943 till militieombudsmannen
inkomna yttrande hade militieombudsmannen ansett sig böra
giva Ploman del av sin uppfattning i denna fråga.

3. Angående återgivande av bevärsliänvisning i krigsrätternas

konceptprotokoll.

Vid en av militieombudsmannen den 15 juni 1944 förrättad inspektion
av Skånska flygflottiljen antecknades vid granskning av regementskrigsrättens
vid flottiljen protokoll, att besvärshänvisningar som regel icke utskrivits
utan ersatts av anteckningen »Besvärshänvisning».

I anledning härav anmärktes vid inspektionen följande: Krigshovrätten
hade i cirkulär den 30 november 1921 erinrat vederbörande om angelägenheten
av att i konceptprotokollen besvärshänvisningar så angåves, att icke
någon svårighet mötte för deras utskrivande i rätt skick, vilket säkrast ernåddes
därigenom, att desamma i varje protokoll intoges fullständigt för
varje mål. Vid tidigare inspektioner hade militieombudsmannen gjort det
uttalandet, att därest sådant fullständigt intagande för varje mål icke ägde
rum, det i allmänhet syntes vara lämpligt, att i konceptprotokollet för det
mål, däri besvärshänvisning av visst slag första gången under tidsperioden
förekomme, besvärshänvisningen ulskreves fullständigt, samt att sedermera,
då besvärshänvisning av enahanda slag förekomme under perioden, i protokollet
antecknades en hänvisning till den fullständigt utskrivna besvärshänvisningen.

Auditören K. Bergwall anförde i infordrat yttrande:

I fråga om besvärshänvisningar hade Bergwall tillämpat och tillämpade
fortfarande den metoden, alt han på ett särskilt blad, avsett att inbindas
främst i domboken, skrivit den vanliga besvärshänvisningen att ordagrant
användas i samtliga mål där icke annat angivits och för dessa mål i konceplprotokollet
endast antecknat »Besvärshänvisning». I övriga mål hade
fullständig besvärshänvisning skrivits i konceptprotokollet. Delta system
syntes Bergwall stå i god överensstämmelse med det av militieombudsmannen
rekommenderade tillvägagångssättet med hänvisning till en fullständigt
utskriven besvärshänvisning i ett tidigare i domboken intaget mal. Vid
granskning av den på flottiljexpeditionen förvarade domboken för år 1943,

15—44S74S. Militie ombudsmannens (embetsberättelse.

226

vilken Bergwall ovetande sammanhäftats i ett »hemmagjort» band, hade
Bergwall funnit att det av Bergwall överlämnade särskilda besvärshänvisningsbladet
placerats sist i bandet i stället för främst, såsom avsikten varit.
Bergwall hade anmodat expeditionspersonalen att verkställa rättelse härutinnan.

I skrivelse till flottiljchefen den 10 oktober 1944 anförde militieombudsmannen: Den

av Bergwall använda metoden, att å ett särskilt blad, avsett att inbindas
främst i domboken, upptaga den vanligen tillämpade besvärshänvisningen,
kunde enligt militieombudsmannens mening icke anses erbjuda nöjaktig
trygghet för besvärshänvisningamas riktiga återgivande vid utskrivandet av
protokollsutdrag. Bortsett fran möjligheten att en dylik lapp förkomme
borde nämligen även en person, som saknade varje kännedom om vilken metod
som härutinnan kommit till användning, kunna på grund av endast det
ifrågavarande protokollets lydelse eller genom däri gjord hänvisning till annat
protokoll riktigt återgiva den besvärshänvisning som givits i samband
med utslagets meddelande. Som militieombudsmannen förväntade att Bergwall
komme att för framtiden ställa sig den av militieombudsmannen uttalade
meningen till efterrättelse, företoge militieombudsmannen icke vidare
åtgärd i ärendet. Flottiljchefen skulle giva Bergwall del av skrivelsens innehåll.

4. Oriktig tillämpning av bestämmelserna örn sammanträffande av brott.

Vid en av militieombudsmannen den 2 september 1943 förrättad inspektion
av Svea livgarde iakttogs följande vid granskning av III. bataljonens förhörsprotokoll
:

Genom ett av dåvarande sekundchefen, översten Einar Björk, den 28 mars
1942 meddelat beslut ålades värnpliktige nr 659-54-40 Bror Edvin Karlsson
för olovligt undanhållande disciplinstraff av vaktarrest i tio dagar. I marginalen
å beslutsformuläret fanns antecknat följande: »Straffet sammanslaget
med dom den 7 maj till skärpt arrest i tio dagar. Prot. nr 25. II bat I 1/1942.»

Av II. bataljonens förhörsprotokoll inhämtades, att Björk den 7 maj 1942
ålagt Karlsson i en bot jämlikt 50, 52 och 53 §§ strafflagen för krigsmakten
för olovligt undanhållande och rymning disciplinstraff av skärpt arrest i
tio dagar.

Av 12. kompaniets straffjournal för värnpliktiga inhämtades följande:
Värnpliktige nr 337-54-39 Broman ålades av tjänstförrättande sekundchefen,
majoren Rydberg, den 16 januari 1942 för olovligt undanhållande disciplinstraff
av vaktarrest i åtta dagar, vilket straff icke syntes ha verkställts. Sedan
Broman ånyo avvikit ålades han av Björk den 19 maj 1942 i en bot jämlikt
50, 52 och 53 §§ strafflagen för krigsmakten disciplinsi raff av vaktarrest
i femton dagar, vilket straff verkställts under tiden den 29 juni—14 juli 1942.

227

Det anmärktes att de Karlsson och Broman senast ålagda bestraffningarna
icke bort avse jämväl de brott som inbegrepes i bestraffningsbesluten den
28 mars resp. den 16 januari 1942. De var oell en av dem ålagda straffen
borde, om de skulle förekomma lill verkställighet på en gång, sammanläggas
enligt föreskrifterna i 36 och 38 §§ strafflagen för krigsmakten.

I avgivet yttrande anförde Björk:

Enligt 33 § strafflagen för krigsmakten enligt lydelse i lagen den 3 juni
1938, som trädde i kraft den 1 januari 1939, skulle vad i allmän lag funnes
stadgat om bland annat sammanträffande av brott och förändring av straff
lända till efterrättelse vid tillämpning av strafflagen för krigsmakten, och
enahanda vore förhållandet jämlikt 33 § sistnämnda lag enligt lydelse i
lagen den 12 juni 1942, som trädde i kraft den 1 januari 1943. Enligt 4 kap.

1 § allmänna strafflagen skulle, därest någon skulle dömas för flera brott,
gemensamt straff ådömas, evad brotten begåtts genom samma handling eller
genom skilda handlingar. Vid tillämpning av ovan återgivna bestämmelser,
som voro gällande i maj 1942, hade Björk beträffande Karlsson — som dels
gjort sig skyldig till olovligt undanhållande, begånget under tiden den 22—23
mars 1942, för vilken förseelse han genom beslut den 28 mars 1942 ålagts
disciplinstraff av vaktarrest i tio dagar, dels ock under tiden den 24 mars—

2 maj 1942 begått rymningsbrott — den 7 maj 1942 sammanlagt de straff, som
Karlsson för sina båda förseelser förskyllt, till ett gemensamt straff av
skärpt arrest i tio dagar. Särskilt straff för Karlssons senaste förseelse hade
visserligen ej utsatts i beslutet den 7 maj 1942, men hade detta berott dels
därpå att Karlsson redan den 24 mars ånyo avvikit, således innan straffbeslutet
för Karlssons första förseelse meddelats, dels ock därpå att Karlssons
sammanlagda straff omedelbart borde befordras till verkställighet, så snart
arrestutrymme erhållits, till undvikande av att Karlsson beginge ytterligare
förseelser. Straffet hade också verkställts så gott som omedelbart, d. v. s.
börjats den 9 maj och avslutats den 19 maj 1942. — Enahanda syntes
förhållandet vara med Broman, som gjort sig skyldig till olovligt undanhållande
under tiden den 13—15 januari 1942, för vilken iörseelse han
den 16 januari 1942 ålagts disciplinstraff av vaktarrest i åtta dagar, samt
rymning under tiden sannolikt den 15 januari—den 15 maj 1942, för vilken
lian den 19 maj 1942 tillika med straffet för det olovliga undanhållandet
ålagts disciplinstraff av vaktarrest i femton dagar, vilket straff säkerligen
på grund av Bromans sjukdom, örn vilken läkarutlåtande inhämtats, verkställts
först den 29 juni—den 14 juli 1942. — På grund av det stora antalet
disciplinära bestraffningar och det otillräckliga arrestutrymmet hade stora
svårigheter förelegat vid verkställighet av de ålagda arreststraffen. Det hade
därför synts Björk angeläget, att då förseelser upprepats, utan alt straff för
tidigare förseelser kunnat bringas till verkställighet, så snart som möjligt
efter den senaste förseelsens begående verkställa det för samtliga förseelser
ålagda gemensamma straffet. Tyvärr hade dock dessa önskningar i åtskilliga
fall stölt på hinder i bristande arrestutrymme eller andra hinder såsom sjukdom
eller utbildningens ändamålsenliga bedrivande m. m. Militieombuds -

228

mannen syntes anse den rätta tolkningen av ifrågavarande lagrum vara den
att särskilda straff borde åläggas för vardera förseelsen, varefter straffen, då
de förekomme till verkställighet på en gång, skulle sammanläggas enligt föreskrifterna
i nu gällande 36 och 38 §§ strafflagen för krigsmakten. Björk ansåge
sig i framdeles möjligen förekommande fall, då han kunde komma att
ålägga arreststraff, böra förfara på sätt militieombudsmannen ansett rättast.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 16 december 1943 till Björk:

Såsom Björk i sin skrivelse framhållit vore gällande regler om sammanträffande
av brott och förändring av straff i vad anginge den militära straffrätten
i första hand upptagna i 33 § strafflagen för krigsmakten. Detta lagrum
innefattade emellertid blott en hänvisning till att i dessa ämnen vad i
allmän lag funnes stadgat skulle lända till efterrättelse vid tillämpning av
strafflagen för krigsmakten. Denna hänvisning avsåge även såsom av Björk
framhållits 4 kap. 1 § allmänna strafflagen. Detta lagrum hade tillämpning
å alla straffarter, sålunda även disciplinstraff. Örn någon därför skulle dömas
för flera brott, som förskyllde disciplinstraff, skulle ett gemensamt disciplinstraff
utmätas. Detta gällde emellertid endast de fall då samtliga brott
bleve föremål för bedömande i ett sammanhang. Om slutlig dom över det ena
brottet meddelats vid den tid då det andra brottet förelåge till bedömande,
vore lagrummet sålunda icke tillämpligt. Att detta vore lagens mening framginge
av justitiedepartementets promemoria 1939: 1 (s. 15 och 16), innehållande
en kommentar till 1938 års lagstiftning örn sammanträffande av brott.
I de fall som varit föremål för anmärkning i förevarande ärende hade båda
brotten icke förelegat till bedömande på en gång. Det vore visserligen, såsom
Björk påpekat, sant att del brott, som senare blivit föremål för bedömande,
i båda fallen syntes ha begåtts före meddelandet av det första bestraffningsbeslutet,
men detta förhållande medförde icke i och för sig att 4 kap. 1 §
allmänna strafflagen bleve tillämplig.

Då över ett brott blivit dömt och det senare visade sig att vederbörande gjort
sig skyldig till ytterligare brottslighet, förlorade sålunda 1 § sin tillämplighet,
och fråga uppstode då örn 3 § i 4 kap. i stället kunde tillämpas. Detta vore
emellertid ingalunda alltid fallet. Sistnämnda lagrum kunde nämligen endast
avse den som genom det tidigare utslaget dömts till fängelse eller straffarbete
och som även för det nya brottet funnes förskylla sådant straff. Därjämte
fordrades att det tidigare utslaget skulle ha vunnit laga kraft. Endast om
båda nämnda förutsättningar förelåge skulle gemensamt straff för brotten
ådömas och så bestämmas som hade gärningsmannen på en gång varit för
dem lagförd. I de i ärendet påtalade fallen hade Björk närmast förfarit på
sätt detta lagrum stadgade. De för lagrummets tillämplighet uppställda förutsättningarna
hade emellertid icke varit för handen. Intet av de brott, varom
varit fråga, hade sålunda ansetts förskylla fängelse eller straffarbete. Och
icke heller hade i någotdera fallet det tidigare bestraffningsbeslutet vunnit
laga kraft, då de senare upptäckta brotten varit föremål för bedömande. Då

229

disciplinstraff ålagts av befälhavare kunde bestraffningsbeslutet nämligen
icke taga åt sig laga kraft, förrän tjugo dagar förflutit efter del straffet avslutats.
Eftersom 4 kap. 3 § allmänna strafflagen sålunda icke i förevarande
fall varit tillämplig, hade sålunda särskilt straff bort åläggas för ett vart av
brotten, varefter straffen, örn de skulle förekomma till verkställighet på en
gång, skulle ha sammanlagts enligt föreskrifterna i 36 och 38 §§ strafflagen
för kiigsmakten.

I Björks skrivelse hade även såsom skäl till att särskilt straff för de senare
brotten ej utsatts uppgivits, att det synts Björk angeläget att det sammanlagda
straffet omedelbart kunnat befordras till verkställighet, så snart arrestutrymme
erhållits. Häremot kunde framhållas att verkställigheten av straffen
hort kunna påbörjas vid samma tidpunkt, även om särskilda straff utsatts,
enär förordnande om sammanläggning kunnat meddelas i omedelbar anslutning
till det senare straffbeslutet.

Militieombudsmannen funne sålunda att Björk vid meddelandet av ifrågavarande
bestraffningsbeslut förfarit felaktigt. Med hänsyn till omständigheterna
läte militieombudsmannen emellertid bero vid att giva Björk del av
militieombudsmannens uppfattning i saken.

5. Där krigsrätt dömt till ungdomsfängelse tillkommer det ej militär befälhavare
att i avbidan på straffets verkställande taga den dömde i förvar.

Vid granskning av en till militieombudsmansexpeditionen inkommen fångförteckning
från Svea ingenjörkår för december 1942 iakttogs, att häktade vicekorpralen
Hans Erik Reijer — som den 14 december av regementskrigsrätten
vid Svea ingenjörkår för tjuvnadsbrott dömts till ungdomsfängelse, varvid
regementskrigsrätten förklarat att Reijer skulle försättas på fri fot — den 16
i samma manad överförts från kårens häkte till kronohäktesavdelningen vid
centralfängelset å Långholmen. Med anledning därav anhöll militieombudsmannen
om upplysning, varför krigsrättens förordnande örn Beijers försättande
på fri fot icke blivit verkställt.

Uti avgivet yttrande anförde chefen för Svea ingenjörkår bland annat följande:
Krigsrättens beslut att Reijer icke vidare skulle hållas häktad hade
omedelbart blivit iakttaget. Enär utslag, varigenom dömts till ungdomsfängelse,
skulle där domstolen ej annorlunda förordnade gå i verkställighet utan
hinder av att det icke ägde laga kraft, hade Reijer emellertid kvarhållits i
avvaktan på införpassning till ungdomsfängelset å Skenäs. Vid hänvändelse
den 15 december 1942 till länsstyrelsen i Stockholms län rörande omhändertagande
av Reijer för straffets verkställande hade intet besked kunnat erhållas.
Reijer hade då kvarhållits till den 16 december, vilken dag han överförts
till kronohäktesavdelningen vid centralfängelset å Långholmen för vidarebefordran
till Skenäs.

230

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 30 november 1944 till kårchefen: 5

§ lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse innehölle, att då domstolen
ej annorlunda förordnade beslut om ungdomsfängelse skulle gå i verkställighet
utan hinder därav att det ej ägde laga kraft. I 25 § samma lag föreskreves,
att den, som intagits i anstalt för undergående av ungdomsfängelse
eller i avbidan därå tagits i förvar, skulle i fråga om fullföljd av talan likställas
med häktad. (Se Nytt juridiskt arkiv, avd. II, 1935 s. 319 och 343.)

Sist angivna stadgande förutsatte således, att den som ådömts ungdomsfängelse
skulle i avbidan på intagande i anstalt kunna tagas i förvar. Möjligheten
att taga till ungdomsfängelse dömd person i förvar hade emellertid icke
reglerats. Bestämmelser saknades sålunda om vem som ägde förordna örn
hans tagande i förvar och vem som skulle verkställa förordnandet.

Däremot funnes sådana bestämmelser i fråga om till tvångsuppfostran
dömda i den senare tillkomna lagen om tvångsuppfostran av den 13 mars
1937. I 4 § samma lag stadgades sålunda, att domstolen ägde förordna, att
till tvångsuppfostran dömd skulle i avbidan på verkställigheten genom allmänne
åklagarens försorg tagas i förvar. (Angående förarbetena se Nytt juridiskt
arkiv, avd. II, 1938 s. 163—168.) Dessa regler syntes analogivis böra
tillämpas jämväl beträffande till ungdomsfängelse dömda. Enligt 31 § i lagen
om krigsdomstolar och rättegången därstädes vore krigsfiskal allmän åklagare
vid krigsrätt.

Den omständigheten, att det tillkomme domstol att förordna örn tagande
i förvar, torde ej böra utgöra hindel’ för den myndighet, som hade att verkställa
utslag varigenom dömts till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse,
att utan domstols förordnande omhändertaga den dömde i avbidan på nära
förestående transport till anstalten, då transporten på grund av de faktiska
förhållandena icke omgående kunde utföras. Omhändertagandet skulle i sådana
fall framstå som ett omedelbart led i transporten.

Mot kårchefens förfarande att kvarhålla Reijer kunde anmärkas, att kvarhållandet
ej haft karaktär av sådant omhändertagande, som nyss nämnts,
samt att militär befälhavare överhuvud ej syntes ha någon befogenhet i
nämnda hänseende. Det ålåge visserligen militär befälhavare att befordra utslag,
varigenom krigsdomstol ådömt ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran
lill verkställighet, men detta innebure i nämnda fall allenast, att befälhavaren
hade att för verkställighet hänvända sig till vederbörande länsstyrelse,
som ombesörjde verkställigheten och läte föra den dömde till anstalt. (Se
kungörelserna den 10 december 1937, nr 939 och 940.) Det hade därför icke
ankommit på kårchefen att avgöra, huruvida förhållandena påkallat föreskrift
örn den dömdes omhändertagande.

Militieombudsmannen hade härigenom velat bringa sin uppfattning angående
förevarande spörsmål till kårchefens kännedom. I övrigt företoge militieombudsmannen
icke någon åtgärd i ärendet.

231

(i. Då någon, som genom laga kraftvunnet utslag dömts till fängelse eller
straffarbete med föreskrift örn avräkning för häktningstid, senare ådömes
gemensamt straff för de förut avdömda och andra brott, bör föreskriften
angående avräkningen stå fast. Det åligger domstolen att i det andra utslaget
intaga erinran örn att den dömde skall åtnjuta avräkning av häktningstid
på sätt föreskrivits i det första utslaget.

Sedan i samband med granskning av en till militieombudsmannen inkommen
fångfor teckning från kronohäktet i Ystad för februari 1943 fråga uppkommit,
huruvida frihetsstraff som ådömts värnpliktige nr 248-2-40 Börje
Sjölund genom utslag av regementskrigsrätten vid Södra skånska infanteriregementet
blivit felaktigt verkställt, företogs utredning i ärendet.

Yttrande avgavs därvid av krigsrättens ledamöter, nämligen krigsdomaren
Olof Wickman, auditören Sigurd Ryde, kaptenen Gösta Norrman och fanjunkaren
Edvin Sjödahl, ävensom av borgmästaren Hans Johansson, vilken
i egenskap av t. f. tillsyningsman vid nämnda kronohäkte förordnat om verkställighet
av ifrågavarande straff.

Av utredningen framgick följande:

Genom utslag den 16 december 1942 dömde regementskrigsrätten Sjölund
för tjuvnadsbrott att hållas till straffarbete fyra månader, vilket straff till
en tid av en månad skulle anses verkställt genom Sjölunds hållande i häkte.
Sedan straffet tagit sin början den 19 i samma månad, avbröts det på grund
av ny rannsakning inför regementskrigsrätten den 3 februari 1943. Sjölund
övertygades därvid örn ytterligare tjuvnadsbrott och persedelförseelse som
förövats innan verkställighet av förut nämnda straff börjat. Genom utslag
den 10 februari 1943 dömdes Sjölund nied tillämpning av 4 kap. 3 § allmänna
strafflagen och med undanröjande av den i utslaget den 16 december
1942 gjorda straffbestämningen för samtliga ifrågakomna brott att hållas till
straffarbete fem månader, å vilket straff skulle avräknas vad Sjölund kunde
ha utstått av det honom genom det tidigare utslaget ådömda straffet. Utslaget
den 10 februari 1943 innehöll icke något uttalande örn avräkning av häktningstid.
Straffet enligt sistnämnda utslag tog sin början den 13 februari 1943
och slutade den 29 maj samma år. Avdrag å strafftiden hade därvid gjorts
med en månad femton dagar, motsvarande vad Sjölund under liden den 19
december 1942—den 3 februari 1943 utstått av det honom genom det tidigare
utslaget ådömda straffet.

Krigsrättsledamötema uppgåvo, alt krigsrättens utslag mot Sjölund den 10
februari 1943 skulle — i vad det avsåge Sjölunds rätt att tillgodoräkna sig
viss tid såsom utstånden strafftid — så förstås, att Sjölund ägt rätt tillgodoräkna
sig dels en månads straffarbete, som skulle anses verkställt genom hans
hållande i häkte, och dels vad han därutöver avtjänat av det honom enligt utslaget
den 16 december 1942 ådömda st raffel.

Sjölund — som enligt denna tolkning av utslaget den 10 februari 1943 fått

232

avtjäna frihetsstraff under lid som nied en månad överskridit den i utslaget
fastställda tiden — förklarade att han icke komme att föra någon talan i
anledning av nämnda förhållande.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen Regner i skrivelse den 9 december 1944 till Wickman:

Då någon, som genom lagakraftvunnet utslag dömts till fängelse eller
straffarbete nied föreskrift om avräkning för häktningstid, senare jämlikt
4 kap. 3 § allmänna strafflagen ådömdes gemensamt straff för de förut avdömda
och andra brott, borde enligt militieombudsmannens mening föreskriften
angående avräkningen stå fast. Någon omprövning av beslutet därom
påkallades icke av att gemensamt straff skulle ådömas och syntes därför icke
vara tillåten. Domstolen skulle således i det andra utslaget undanröja endast
själva straffbestämningen i det första utslaget men lämna föreskriften
om avräkning orubbad. (Jfr beträffande äldre rätt Stjernberg: Straffrättsliga
studier, 1928, s. 108 f.)

Det måste emellertid anses åligga domstolen att i det andra utslaget —
jämte bestämmelse enligt andra stycket i ovannämnda lagrum om avdrag å
strafftiden av vad som redan verkställts av det först ålagda straffet — intaga
erinran om att den dömde därutöver skulle åtnjuta avräkning för häktningstid
på sätt föreskrivits i det första utslaget. Iakttoges ej detta kunde,
såsom i förevarande ärende framginge, lätteligen missuppfattning eller förbiseende
äga rum vid verkställigheten.

Krigsrättens utslag den 10 februari 1943 innehölle beträffande avräkning
endast föreskriften att å det därigenom ålagda straffet skulle avräknas »vad
Sjölund kan lia utstått» av det straff som ådömts honom genom utslaget den
16 december 1942. Krigsrättens ledamöter hade förklarat alt utslaget borde
så förstås att Sjölund ägt tillgodoräkna sig dels en månads straffarbete som
skulle anses verkställt genom hans hållande i häkte, och dels vad han därutöver
avtjänat av det honom enligt utslaget den 16 december 1942 ådömda
straff. Denna förklaring överensstämde med det förfaringssätt som ovan angivits
såsom det riktiga. Att utslaget skulle givas den angivna tolkningen kunde
emellertid ej anses framgå av dess lydelse. Ordalagen, att avdrag skulle
ske för vad Sjölund utstått, gåve i och för sig knappast stöd för att avräkna
jämväl strafftid, som skolat anses såsom av Sjölund avtjänad. Även om utslaget
jämfördes med utslaget den 16 december 1942 måste därför någon
ovisshet kunna anses råda om tolkningen. Utlämnandet av varje erinran örn
häktningstidens avräkning hade i vart fall medfört att verkställighetsmyndigheten
icke komme att ägna uppmärksamhet åt det tidigare beslutet och
således saknade anledning att ens ifrågasätta, huruvida någon sådan avräkning
borde ske. Det kunde ej anses ha ålegat denna myndighet att det oaktat
i verkställighetsärendet taga del av annat utslag än det örn vars vei-kställighet
vore fråga.

Ansvaret för att Sjölund i förevarande fall icke tillgodoräknats häktnings -

233

tid vilade därför enligt militieombudsmannens mening på krigsrätten. Ehuru
det begångna felet haft den allvarliga följden att Sjölund fått avtjäna frihetsstraff
under avsevärt längre tid än som vederbort, ansåge militieombudsmannen
sig med hänsyn till omständigheterna, särskilt att Sjölund förklarat
sig icke vilja föra någon talan i saken, kunna låta bero vid den erinran som
innefattades i det anförda. Wickman skulle giva övriga ledamöter av krigsrätten
del av skrivelsens innehåll.

7. Underlåtenhet av befälhavare att vid åläggande av bestraffning i disciplinär
ordning inhämta yttrande av auditör (I). Fråga angående ordningen
för inhämtande av sådant yttrande (I och II).

Vid en av militieombudsmannen den 24 september 1943 förrättad inspektion
av Svea flygflottilj anmärktes i fråga om förhörsprotokollen i disciplinmål
bland annat följande: Genom beslut av flottiljchefen, öveisten L. G. Hägglöf,
ålades dels den 19 september 1942 värnpliktige nr 258-45-34 Ullberg
jämlikt 96 § strafflagen för krigsmakten för bristande i anständigt uppförande
vaktarrest i sex dagar och dels den 23 december 1942 värnpliktige nr
8207-1-42 Wiklund jämlikt 52 § samma lag för olovligt undanhållande vaktarrest
i tio dagar. De sålunda meddelade besluten hade icke kontrasigneiats
av auditör, och icke heller hade anledningen till att yttrande icke inhämtats
från auditören antecknats på protokollet.

Uti infordrat yttrande anförde Hägglöf: Yttrande från auditören hade icke
inhämtats, enär dels straffen omedelbart skulle bringas till verkställighet och
dels auditören ej varit anträffbar per telefon. Av förbiseende hade detta icke
i enlighet med militär bestraffningsförordning antecknats till protokollet.

I skrivelse den 9 februari 1944 till Hägglöf anförde militieombudsmannen

följande: ...

Enligt 203 § strafflagen för krigsmakten skulle befälhavare innan disciplinstraff
ålades inhämta yttrande av vederbörande auditör rörande brottets beskaffenhet
och det straff som borde åläggas. Därest auditörens hörande
skulle medföra avsevärt uppskov med målets avgörande finge dock, om det
för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande befunnes nödigt att den
felande skyndsamt bestraffades, disciplinstraff åläggas utan att yttrande från
auditören blivit inhämtat.

Jämlikt § 9 militär bestraffningsförordning gällde vidare att befälhavare,
sorn det tillkomme alt besluta angående disciplinstraff, skulle anteckna sitt
beslut på förhörsprotokollet, då sådant blivit fört, samt underteckna detsamma
med namn och tjänstebefattning. Vidare föreskreves i samma författningsrum
att, där jämlikt 203 § strafflagen för krigsmakten auditörens

234

yttrande blivit inhämtat, beslutet skulle av denne kontrasigneras, samt att i
de fall då yttrande icke inhämtats från auditören, ehuru sådan funnes vid
ifrågavarande avdelning, detta förhållande skulle jämte anledningen därtill
antecknas på protokollet.

Ovannämnda stadgande i strafflagen för krigsmakten vore såsom framginge
av förarbetena till lagen tillkommet i rättssäkerhetens intresse. Särskilt
hade därvid framhållits, att det icke kunde anses i sådant hänseende tillräckligt,
att befälhavaren bereddes tillfälle rådgöra med rättsbildad person,
utan att man endast genom en ovillkorlig föreskrift kunde erhålla garanti
för att de militära befälhavarna verkligen komme att begagna sig av den
juridiska hjälp, som vore erforderlig. De härifrån medgivna undantagen vore,
såsom i motiverna angåves, i fredstid avsedda att tillämpas allenast vid
extraordinära tillfällen. För att ett dylikt tillfälle skulle kunna sägas vara
för handen fordrades enligt stadgandets ordalag ej blott att auditörens hörande
skulle medföra avsevärt uppskov med målets avgörande, utan även att
det för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande i det särskilda fallet
funnes nödigt, att den felande skyndsamt bestraffades.

Av vad Hägglöf anfört framginge näppeligen att sistnämnda förutsättningar
i förevarande fall förelegat. Enbart den omständigheten att auditören
icke varit anträffbar per telefon syntes ej kunna anses giva vid handen att
hans hörande skulle ha medfört avsevärt uppskov med målets avgörande.
Huruvida det varit Hägglöfs avsikt att allenast vid telefonsamtal med auditören
inhämta yttrande från denne, framginge icke av utredningen i ärendet.
Därest emellertid så skulle varit fallet kunde framhållas att en dylik
form för rådplägning i ifrågavarande spörsmål knappast kunde anses lämplig.
(Jfr ämbetsberättelsen 1919 s. 179—182.) Som en tillfredsställande motivering
för underlåtenheten att inhämta auditörens yttrande kunde ej godtagas
vad Hägglöf anfört därom att straffen omedelbart skulle bringas till
verkställighet, varmed Hägglöf torde lia avsett att de felande i förevarande
fall bort skyndsamt bestraffas. Det framginge nämligen icke, huruvida detta
verkligen varit nödvändigt för krigslydnadens eller ordningens upprätthållande.

Då Hägglöf underlåtit inhämta auditörens yttrande, hade det enligt § 9
militär bestraffningsförordning ålegat Hägglöf att å förhörsprotokollet verkställa
anteckning örn detta förhållande jämte anledningen härtill. Genom försummelsen
att verkställa sådan anteckning hade Hägglöf sålunda förfarit
felaktigt.

Militieombudsmannen läte bero vid den erinran som innefattades i det anförda.

II.

Vid granskning av en till militieombudsmannen inkommen fångförteckning
för augusti månad 1943 från Frösängslägrets i Oxelösund arrest anmärktes,
att kaptenen H. von Eckerman genom beslut den 7 augusti 1943 ålagt krigsfrivillige
Bror Otto Gauffin fyra dagars vaktarrest jämlikt »185 § fjortonde styc -

235

ket» strafflagen för krigsmakten för »försummelse i tjänsten», ehuru nämnda
lagrum endast stadgade, att mål angående vissa däri angivna förbrytelser
räknades till disciplinmål.

1 avgivet yttrande anförde von Eckerman: Gauffins förbrytelse hade bestått
däri att lian mot slutet av ett nattpass insomnat på sin post och ej i
tid väckt pågående post genom telefonsignal till förläggningen. Synnerligen
mildrande omständigheter hade förelegat dels med hänsyn till Gauffins koria
tjänstgöringstid såsom luftbevakare, dels med hänsyn till Gauffins aidel,
knappt 17 år, och dels med hänsyn till att Gauffin på grund av personalbrist
fått övertaga både observationspostens och telefonpostens tjänst, von
Eckerman hade varit tveksam huruvida Gauffin under sådana förhållanden
borde ådömas disciplinstraff. På grund därav hade von Eckerman den
7 augusti 1943 per telefon rådgjort med vice auditören H. V. Gester, vilken
emellertid ansett disciplinstraff ofrånkomligt. Gesters uttalande hade å förhörsprotokollets
beslutsida antecknats sålunda: »Synnerligen förmildrande
omständigheter. Enl. muntligt meddelande från Auditör Gester den 7 augusti
1943 lämpligt med 4 dagars vaktarrest utan tjänstgöring.» På fråga av von
Eckerman å vilken paragraf i strafflagen för krigsmakten beslutet skulle
grundas hade 185 § angivits, von Eckerman hade slagit upp denna paragraf
och hade själv skrivit till »moni. 14». von Eckerman hade emellertid icke
kontrollerat den i så fall tillämpliga 176 § utan helt litat pa Gesters utsago.
Gester hade synbarligen avsett 130 §. von Eckerman brukade alltid översända
handlingarna i disciplinmål till vederbörande auditör för yttrande innan beslut
fattades i dylika mål. Ifrågavarande ärende hade emellertid varit brådskande,
enär von Eckerman önskat, att Gautlin, som ej var boende i orten,
skulle få avtjäna straffet innan hans anställningstid utgått.

Gester anförde uti infordrat yttrande: Ilan hade numera icke något minne
av ifrågavarande telefonsamtal med von Eckerman. Att döma av brottsrubriceringen,
»försummelse i tjänsten», hade Gester emellertid ansett att 130 §
strafflagen för krigsmakten bort tillämpas. Det vore möjligt, att under samtalet
varit fråga örn 124 § samma lag och att Gester, om detta lagrum befunnits
tillämpligt, framhållit, att straffet med hänsyn till innehållet i 5 kap.
2 § allmänna strafflagen kunde nedsättas under det i 123 § stral Hagen lör
krigsmakten bestämda minimistraffet. Därest så varit fallet, skulle Gester
emellertid även ha framhållit, att förutom 123 och 124 §§ strafflagen för
krigsmakten även 125 § samma lag och 5 kap. 2 § allmänna strafflagen skolat
åberopas i straffbeslutet. Det vore däremot hell uteslutet, att Gester skulle
lia yttrat, att straffet .skulle utmätas enligt 185 § strafflagen för krigsmakten,
eftersom sistnämnda lagrum icke innehölle någon stral 1 bestämmelse. Den
i von Eckennans yttrande citerade anteckningen å förhörsprotokollets beslutsida
återgåve helt säkert mera von Eckennans egen uppfattning än uttalanden
av Gester. Enligt Gesters uppfattning borde auditörens skriftliga yttrande
ha inhämtats. Vad Gester yttrat under telefonsamtalet kunde lia missuppfattats.
På det sätt saken handlagts hade Gester icke blivit i tillfälle att tillse
att ett formellt riktigt beslut meddelades.

236

Tjänstförrättande militieombudsmannen Regner anförde i skrivelse den
28 juli 1944 till von Eckerman, efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit,
följande:

I 184 § strafflagen för krigsmakten stadgades, att det i disciplinmål tillkomme
vederbörande befälhavare att ålägga disciplinstraff. I 185 § uppräknades
därefter de mål som hänfördes till disciplinmål. Bland dessa hade
upptagits mål angående obehörigt övergivande av eller försummelse på post
samt fylleri under vaktgöring eller annan likartad tjänstgöring efter 123, 124
och 176 §§ samt med visst undantag mål angående vårdslöshet, försummelse,
oförstånd eller oskicklighet i tjänsten efter 130 och 132 §§.

Vad Gauffin låtit komma sig till last syntes ha bort bedömas enligt 130 §
såsom försummelse i fullgörande av tjänsteplikt. Att det utav von Eckerman
angivna lagrummet, 176 § strafflagen för krigsmakten, icke varit tillämpligt
följde redan därav att detta lagrum inginge i strafflagens tredje del, de så
kallade krigsartiklarna, vilka enligt 5 § samma lag ägde tillämpning allenast
i fråga om brott, som förövades i krigstid eller då rikets hela krigsmakt
eljest vore mobiliserad.

Enligt 203 § strafflagen för krigsmakten skulle befälhavare, innan disciplinstraff
ålades, inhämta yttrande av vederbörande auditör rörande brottets
beskaffenhet och det straff som borde åläggas. Disciplinstraff finge
dock åläggas utan att auditörens yttrande inhämtats dels då auditör ej funnes
vid ifrågavarande avdelning av krigsmakten, och dels då auditörens hörande
skulle medföra avsevärt uppskov med målets avgörande och det för
krigslydnadens eller ordningens upprätthållande funnes nödigt, att den felande
skyndsamt bleve bestraffad.

I instruktionen för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler föreskreves,
att det ålåge auditör att, på sätt i 203 § vore stadgat, deltaga i handläggningen
av de disciplinmål, som förekomme vid den avdelning av krigsmakten, vid
vars krigsrätt han hade anställning. Denna bestämmelse syntes böra givas
den tolkning, att auditör hade att deltaga i handläggningen av alla de
disciplinmål, som förekomme vid de avdelningar av krigsmakten, för vilka
den krigsrätt, vid vilken han hade anställning, vore behörig domstol i fråga
örn krigsrättsmål.

Det förband, Gauffin tillhört, hade enligt gällande bestämmelser lytt under
regementskrigsrätten vid Södermanlands pansarregemente. Auditören vid
nämnda regementskrigsrätt hade således varit att anse såsom anställd även
vid ifrågavarande förband. I enlighet med denna tolkning, vilken kommit till
uttryck jämväl i Högkvartersorder: Försvarsstaben nr 26:33/1941 Avd. L,
hade von Eckerman således varit skyldig att i disciplinmål från förbandet
inhämta yttrande från auditören vid nämnda regementskrigsrätt.

Vad von Eckerman anfört därom, att ifrågavarande ärende varit brådskande,
syntes särskilt med hänsyn till arten av Gauffins förseelse icke lia berättigat
von Eckerman att avgöra ärendet utan att auditörens yttrande inhämtats.

Av 203 § strafflagen för krigsmakten, jämförd med § 9 i militär bestraff -

237

ningsförordning, framginge, att det ankomma på vederbörande auditör att
föreslå brottsbeteckning, lagrum och straff. Olika tillvägagångssätt kunde
därvid ifrågakomma. Den lämpligaste gången syntes vara att auditören efter
att ha tagit del av handlingarna i målet överläde med befälhavaren örn beslutets
innehåll och, sedan denne träffat avgörande, fullständigt ifyllde beslutsformuläret
och kontrasignerade beslutet — i förekommande fall antecknade
sin avvikande mening —■ samt därefter återställde handlingarna till
befälhavaren, som försåge beslutet med sin underskrift. Hinder mötte dock
givetvis icke mot att auditören avgåve särskilt skriftligt yttrande enligt 203 §.
lämpligen å förhörsprotokollet, samt därefter, sedan befälhavaren fattat beslut
i målet och undertecknat detsamma, erhölle handlingarna på nytt för
kontrasignation. I vartdera fallet borde det vara befälhavaren obetaget att
redan innan auditören avgivit något yttrande delgiva denne sina synpunkter.

Därest på sätt ovan angivits yttrande från auditören inhämtats i målet
angående Gauffin, skulle auditören, såsom Gester även framhållit, ha blivit
i tillfälle att tillse att ett formellt riktigt beslut meddelats.

Militieombudsmannen funne sålunda, att von Eckerman förfarit felaktigt
vid meddelandet av ifrågavarande straffbeslut. Då det emellertid knappast
funnes anledning antaga att straffet vid ett riktigt bedömande skulle ha kommit
att avvika från det straff, som blivit Gauffin ålagt, funne militieombudsmannen
sig kunna låta bero vid de erinringar, som innefattades i det anförda.

8. Fråga huruvida krigsrättsprotokolien för det löpande året må förvaras
hos fältkrigsdomaren resp. auditören i stället för å vederbörande
befälhavares expedition.

Vid en av militieombudsmannen den 17 juli 1944 förrättad inspektion av
Göteborgs luflvärnskår antecknades, att några krigsrättsprotokoll för år 1944
ännu icke av auditören avlämnats till chefen för luftvärnskåren, ehuru, såvitt
tillgängliga handlingar utvisade, åtskilliga mål avgjorts av regementskrigsrätten
vid luftvärnskåren under år 1944 fram lill den 16 maj.

Auditören Volrat Koch anförde i ett av tjänstförrättande kårchefen, majoren
G. W. Hagelin, till militieombudsmannen insänt yttrande:

Det medgåves, att regementskrigsrättens protokoll för år 1944 vid tiden för
militieombudsmannens inspektion icke avlämnats till kårcliefen. Såsom torde
vara kårchefen bekant vore anledningen därtill, att det visat sig vara mera
praktiskt, att protokollen förvarades hos auditören i stället för å kårexpeditionen.
Protokollsbeställningar och framställningar från krigshovrätten om
erhållande av inneliggande handlingar gjordes till auditören, och det vore
förenat nied onödig omgång att i sådant fall auditören skulle frånvända sig
till kårexpeditionen med begäran, att originalprotokoll för utskrift skulle
överlämnas till auditören eller att inneliggande handlingar skulle av vederbörande
expeditionsunderofficer framtagas oell översändas till krigshovrät -

238

ten. Utskrifter av protokoll ombesörjdes av auditören genom hos auditören
anställt skrivbiträde och utlämnande av inneliggande handlingar torde
böra av auditören granskas. Krigsrättens protokoll med tillhörande handlingar
förvarades av auditören i ett särskilt, låsbart skåp i auditörens tjänsterum
å rådhuset i Göteborg, där de vore för auditören på lämpligaste sätt
tillgängliga. Telefonförfrågan rörande något mål kunde exempelvis av auditören
omedelbart besvaras med ledning av protokollen. Ehuru sålunda bestämmelsen
i 38 § krigsdomstolslagen icke iakttagits, i det att krigsrättens
protokoll förvarats hos auditören i stället för å kårexpeditionen, syntes emellertid
förut angivna förfaringssätt ha så avgjort praktiska fördelar, att det,
under förutsättning givetvis av militieombudsmannens medgivande, även i
fortsättningen komme att tillämpas.

I ett för egen del avgivet yttrande förklarade sig Hagelin tillstyrka auditörens
begäran att få hos sig förvara det löpande årets protokoll.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 22 november 1944 till kårchefen: Enligt

38 § första stycket krigsdomstolslagen skulle protokoll, hållet vid
regementskrigsrätt, stationskrigsrätt eller särskild krigsrätt, tillika med därtill
hörande handlingar, inom två månader sedan det mål varom protokollet
handlade blivit av rätten slutligen handlagt, av auditören avlämnas till den
befälhavare som föranstaltat om krigsrättens sammankallande. Motsvarande
bestämmelser gällde ifråga om protokoll, som hållits vid fältkrigsrätt.

Ovannämnda föreskrifter torde vara av betydelse bland annat med hänsyn
till de särskilda förhållanden som i här ifrågavarande hänseende vore rådande
i fråga om krigsrätternas organisation. Varken auditören eller fältkrigsdomaren
torde i regel disponera särskild expeditionslokal vid vederbörande förband.
Han torde därför i allmänhet vara hänvisad till att i sin bostad eller i
annan av honom disponerad lokal, som icke tillhörde förbandet, ombesörja
protokollens uppsättande ävensom andra därmed sammanhängande göromål.
Då det vöre erforderligt att protokollen, vilka vore allmänna handlingar, förvarades
på ett sådant sätt att såväl myndigheter som enskilda erhölle möjlighet
taga del av desamma, hade det ansetts ligga närmast till hands föreskriva
att desamma skulle överlämnas till vederbörande befälhavare att förvaras å
hans expedition. Det vöre givetvis av betydelse alt härutinnan gällde enhetliga
regler och kunde knappast anses tillfredsställande att den ena krigsrättens
protokoll förvarades hos auditören eller fältkrigsdomaren i dennes bostad
eller i lokal, disponerad för dennes ordinarie yrkesutövning, under det
att en annan krigsrätts protokoll i enlighet med gällande föreskrifter förvarades
å vederbörande befälhavares expedition.

De skäl som Koch åberopat för att det löpande årets protokoll borde förvaras
hos honom syntes militieombudsmannen icke kunna motivera ett frångående
av de tydliga bestämmelser som härutinnan gällde. Att begäran örn
översändande av inneliggande handlingar eller beställning av protokollsid -

239

skrifter i till krigshovrälten överklagade mål plägat göras hos Koch syntes
naturligt, enär dylik rekvisition väl ofta torde ske inom den tid av två månader
efter utslagets meddelande, varunder protokollen finge förvaras hos auditören.
Därest såväl protokoll som därtill hörande inneliggande handlingar
vid överlämnandet till befälhavaren vore på ett tillfredsställande sätt ordnade
och de inneliggande handlingarna vöre försedda med vederbörliga påskrifter,
torde det icke heller behöva möta någon större svårighet för vederbörande
expeditionsofficer eller expeditionsunderofficer (eller motsvarande) att ombesörja
dylika angelägenheter. Någon skyldighet för auditör att — sedan
krigsrättens protokoll i avslutat mål av auditören överlämnats till vederbörande
befälhavare för att av denne förvaras — ombesörja avskrifter av protokollen
torde icke föreligga. Dylika göromål borde i allmänhet kunna utföras
å vederbörande militära expedition.

Givetvis kunde det i många fall för en auditör eller fältkrigsdomare vara
av intresse att gå tillbaka till äldre mål. Något hinder för denne att av sådan
anledning från vederbörande befälhavares expedition såsom lån utfå vissa
tidigare dit avlämnade protokoll förelåge givetvis icke.

Det kunde i detta sammanhang anmärkas att processlagberedningen i dess
den 17 mars 1944 avgivna förslag till ändring i vissa delar av krigsdomstolslagen
(SOU 1944:9 och 10) föreslagit ändrad lydelse av bland annat 38 §
i nämnda lag. Enligt förslaget skulle, sedan mål blivit av krigsrätt avgjort,
krigsrättens akt i målet ävensom dom eller beslut, som uppsatts särskilt, utan
dröjsmål avlämnas till krigsrättens kansli —- vilket enligt förslaget vore expeditionen
hos d,en befälhavare, som hade att föranstalta örn krigsrättens
sammanträde — att där förvaras.

Kårchefen skulle giva Koch del av skrivelsens innehåll.

9. Förfarande med spritdrycker som tagits i beslag i samband med

fylleriförseelse m. m.1

Gulder den senaste tiden har ett antal ärenden rörande förverkande av
beslagtagna spritdrycker kommit under militieombudsmannens prövning.
Följande lagbestämmelser äro av intresse i detta sammanhang.

Lagen den 13 juni 1941 örn förverkande i vissa fall av spritdrycker och
vin m. m. innehåller följande stadgande!!:

Påträffas spritdrycker eller vin eller rusgivande ersättningsmedel därför
hos person, som av polisman beträdes med fylleri, skall egendomen av polismannen
lagas i beslag. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, där
någon nied skäl misslänkes för brott som avses i 1 § lagen den 7 juni 1934
om straff för vissa brott vid förande av motorfordon, såvitt angår drycker
och ersättningsmedel vilka av föraren medförts å färden för egen räkning
eller, ehuru de medförts av annan, kunna antagas lia varit avsedda jämväl för

'' Jfr sid. 357.

240

föraren. Äger beslagaren själv anställa åtal, åligger det honom att, därest han
finner beslaget böra bestå, så snart ske kan väcka talan angående ansvar för
brödet. Äger han icke själv anställa åtal, skall han ofördröjligen underrätta
vederbörande åklagare om beslaget, och har denne att pröva huruvida beslaget
skall bestå samt, därest beslaget finnes icke böra hävas, väcka åtal enligt
vad nyss sagts. Anställes ej åtal inom en månad från det beslaget ägde runi,
skall beslaget hävas, där ej Konungens befallningshavande medgiver att det
må bestå under viss ytterligare tid. Egendom som tagits i beslag enligt denna
lag skall, därest den som åtalas finnes lia begått brottet, dömas förverkad, såvida
ej särskilda omständigheter till annat föranleda. Med drycker och ersättningsmedel,
som dömas förverkade, skall förfaras på sätt i 7 kap. 20 § 2
mom. förordningen den 18 juni 1937 angående försäljning av rusdrycker föreskrives;
och skall belopp som erhålles vid föryttring av förverkad vara tillfalla
kronan.

1941 års lag trädde i kraft den 1 juli 1941. Tidigare gällde en lag i samma
ämne av den 20 juni 1924. Äldre lag skulle tillämpas beträffande egendom,
vilken tagits i förvar före den nya lagens ikraftträdande.

Det omhändertagande som sker enligt 1941 års lag är till sin natur att anse
som ett beslag, och bestämmelserna i 1933 års lag om vissa tvångsmedel i
brottmål skola äga tillämpning i den mån avvikande föreskrifter icke meddelats
i 1941 års lag.

Lagen den 12 maj 1933 örn vissa tvångsmedel i brottmål upptager rörande
beslag bland annat följande föreskrifter:

Beslagtaget föremål skall, där det ej lämpligen kan omhändertagas av den
som verkställt beslaget, sättas i förvar under försegling eller ock genom
skriftligt anslag eller på annat sätt så utmärkas, att uppenbart är att det tagits
i beslag. Föremål som tagits i beslag skall väl vårdas och noggrann tillsyn
hållas däröver att det icke förbytes eller förändring eller annat missbruk
därmed sker. Över beslag skall föras protokoll, vari ändamålet med beslaget
och vad därvid förekommit angives samt beslagtaget föremål noga beskrives.
Vid handläggning av mål om brott som föranlett beslag pröve rätten på yrkande
av den som drabbats av beslaget, huruvida detta skall fortfarande bestå.
Rätten give ock i slutliga utslaget beslut i fråga örn beslag som då äger
bestånd. Där ej rätten annorlunda förordnat, gånge dess beslut angående beslag
i verkställighet utan hinder därav att det ej vunnit laga kraft.

Förordningen den 18 juni 1937 angående försäljning av rusdrycker upptager
i 7 kap. 20 § 2 mom. följande bestämmelser:

Rusdrycker som enligt denna förordning eller annan författning förklaras
förbrutna skola, därest de äro i försäljningsdugligt skick, hembjudas till
systembolag eller partihandelsbolaget. Kunna förbrutna drycker på grund
av sin beskaffenhet ej tillhandahållas allmänheten, skola de hembjudas till
parliliandelsbolaget. Bolag till vilket rusdrycker sålunda hembjudits vare
skyldigt att till skäligt pris efter grunder som av kontrollstyrelsen fastställas
inköpa den hembjudna varan. Är värdet så ringa, att det ej kan anses motsvara
forslingskostnaderna, skall varan bevisligen förstöras.

241

Enligt en av Stockholms polis den 3 november 1941 upprättad polisrapport
hade en värnpliktig, som varit inkallad till tjänstgöring vid Livregementet
till häst, den 1 november 1941 blivit anhållen för fylleri i Stockholm,
varvid 15 centiliter brännvin tagits i beslag. Polismästaren tecknade
å polisrapporten det beslutet, att rapporten skulle överlämnas till vederbörande
militärbefäl samt meddelande örn beslut angående de beslagtagna spritdryckerna,
som förvarades å polisstationen, avvaktas.

Genom beslut den 14 november 1941 av sekundchefen för regementet
ålades den värnpliktige jämlikt 96 § strafflagen för krigsmakten fyra dagars
vaktarrest. Adjutanten vid vederbörande förband underrättade den 14 december
1941 polisen om att den värnpliktige ägde avhämta den beslagtagna
spriten, vilken icke blivit förklarad förverkad.

I en promemoria, vilken av Överståthållarämbetet överlämnades till militieombudsmannen,
anfördes:

I det föreliggande fallet saknade åsidosättandet av bestämmelserna i lagen
örn förverkande av spritdrycker reell betydelse, emedan kvantiteten av
den beslagtagna spriten utgjorde endast 15 centiliter. Saken kunde emellertid
lia principiell betydelse, enär disciplinär handläggning av fylleriförseelser
i liknande fall kunde komma att föranleda, att även större kvantiteter spritdrycker,
vin eller rusgivande ersättningsmedel måste utlämnas till den från
vilken de beslagtagits, oaktat lagen föreskreve att de skulle förklaras förverkade,
såvida ej särskilda omständigheter till annat föranledde.

Sekundchefen uppgav i yttrande till militieombudsmannen att målet, med
hänsyn till den ringa spritkvantitet som beslagtagits, icke hänskjutits till
avgörande av krigsrätt utan avgjorts såsom disciplinmål.

Ärendet avgjordes av militieombudsmannen genom skrivelse till sekundchefen
den 8 december 1942. Militieombudsmannen förklarade sig, ehuru
sekundchefen förfarit oriktigt, låta bero vid en erinran.

Vid en av militieombudsmannen den 4 juni 1942 förrättad inspektion av
Älvsborgs regemente anmärktes vid granskning av förhörsprotokollen:

Den 5 mars 1941 bade hållits förhör med en värnpliktig som ställts under
tilltal för fylleri. Vid förhöret hade åberopats en polisrapport från
poliskammaren i Borås, enligt vilken den värnpliktige den 1 mars 1941 anhållits
i Borås för fylleri, varvid hos honom påträffats en butelj med 35
centiliter brännvin, vilken tagits i förvar. Genom beslut den 5 mars 1941
bade den värnpliktige av regementschefen dömts för fylleri till fyra dagars
vaktarrest.

I yttrande till militieombudsmannen anförde regementschefen:

Vid handläggningen av frågan om den värnpliktiges bestraffning hade
uppgiften om de beslagtagna spritdryckerna icke observerats. Åtalet mot
den värnpliktige bade rätteligen bort bänskjutas lill krigsrätt, som haft alt
pröva huruvida de beslagtagna spritdryckerna skulle förklaras förverkade.
Regementschefen kunde emellertid icke underlåta att framhålla det principiellt
betänkliga i att en berusad värnpliktig, bos vilken påträffats en ringa

16 —H8148. Militieombudsmannens ämbetsbcrättelse.

242

kvantitet spritdrycker, icke skulle kunna disciplinärt ådömas bestraffning
och få avtjäna straffet omedelbart efter förseelsens begående. Efter företagen
utredning hade regementschefen från poliskammaren erhållit meddelande,
att spritdryckerna fortfarande förvarades under lås å ordningspolisens
station. Då något förverkandebeslut icke givits eller beslut meddelats,
att beslaget å spritdryckerna skulle bestå, torde den värnpliktige efter
framställning kunna erhålla spritdryckerna åter.

Ärendet avgjordes av militieombudsmannen genom skrivelse till regementschefen
den 8 december 1942, varvid militieombudsmannen förklarade
sig, ehuru regementschefen förfarit oriktigt, låta bero vid en erinran.

Vid en av militieombudsmannen den 18 maj 1942 förrättad inspektion
av Wendes artilleriregemente anmärktes vid granskning av förhörsprotokollen: 1.

Tjänstförrättande regementschefen hade den 14 oktober 1940 ålagt
värnpliktige nr 352-21-36 Wiik tio dagars vaktarrest jämlikt 96 och 130 §§
strafflagen för krigsmakten för fylleri m. m. I målet hade förelegat en polisrapport
av den 6 oktober 1940 från Kristianstads polis. I denna rapport
hade omnämnts att den värnpliktige anhållits i staden på grund av fylleri
samt att han befunnits inneha 20 centiliter brännvin, vilket uthällts.

2. Tjänstförrättande regementschefen hade den 22 november 1940 ålagt
värnpliktige nr 628-10-27 Persson femton dagars vaktarrest jämlikt 96, 49
och 53 §§ strafflagen för krigsmakten för fylleri m. m. I målet hade förelegat
en polisrapport av den 9 november 1940 från Kristianstads polis. Enligt
polisrapporten hade Persson anhållits i staden på grund av fylleri, varvid
hos honom påträffats en tredjedels liter brännvin, som tagits i beslag för
förvaring på polisstationen.

3. Samma anmärkning som under 2 framställdes beträffande ett den
24 maj 1941 avgjort mål mot värnpliktige nr 224-13-33 Nilsson, från vilken
två och en halv deciliter brännvin tagits i förvar.

I yttrande lill militieombudsmannen anförde stadsfiskalen i Kristianstad:

1. Lagarna den 20 juni 1924 och den 13 juni 1941 samt förordningen den
18 juni 1937 medgåve visserligen icke uttryckligen att spritdrycker finge förstöras
i stället för att tagas i förvar eller i beslag, men då den av en anhållen
person medförda kvantiteten spritdrycker vore obetydlig och icke i försäljningsdugligt
skick hade det ansetts vara praktiskt och lämpligt att med vederbörandes
medgivande uthälla den ringa kvantiteten innan den formellt underkastats
beslag. Väl saknades i 1924 års lag vissa bestämmelser, vilka sedermera
tillkommit i 1941 års lag, men det syntes dock uppenbart att vederbörande
åtalsmyndighet — i förevarande fall militär befälhavare — skulle,
såsom skett, underrättas örn vad som förekommit. Systembolag mottoge icke
flaska som vore bruten. Härtill bomme att värdet av 20 centiliter brännvin
vore så ringa att det ej motsvarade forslingskostnaden. Resultatet bleve således
att beslagtagen ringa kvantitet spritdrycker eller sådan dryck som ej förvarades
i obruten originalflaska skulle, sedan densamma förklarats förver -

243

kad, bevisligen förstöras. Förstörandet hade skett sedan vederbörande på
grund av omständigheterna förklarat sig införstådd därmed. Detta tillvägagångssätt
praktiserades emellertid icke sedan militieombudsmannen anmärkt,
att bestämmelserna icke syntes medgiva detsamma.

2. Skyldigheten att underrätta vederbörande åklagare om beslaget hade
sfadsfiskalen ansett fullgjord genom att polisrapport ofördröjligen översänts
till den militäre befälhavaren. Sedan spriten omhändertagits å polisstationen
och vederbörande militärmyndighet underrättats hade stadsfiskalen ansett
skyldighet föreligga att tills vidare förvara spritdryckerna å polisstationen.
Såvitt känt vöre spritdryckerna, som alltjämt förvarades å polisstationen, icke
av domstol förklarade förverkade.

3. Även dessa spritdrycker förvarades alltjämt å polisstationen.

Vid stadsfiskals yttrande fanns fogat ett meddelande från systembolaget
i Kristianstad av innehåll, att spritdrycker som dömts förverkade mottoges
av bolaget endast om de vore i försäljningsdugligt skick, d. v. s. om de förvarades
i obrutna buteljer; s. k. sladdar mottoges icke.

Regementschefen uppgav i yttrande till militieombudsmannen:

De lagbestämmelser som gällde då de ifrågavarande beslagen verkställdes
gåve vid handen att allenast domstol ägt förordna huru med de beslagtagna
spritdryckerna skulle förfaras. När regementschefen därför i den för disciplinmål
stadgade ordningen ådömt de värnpliktiga disciplinstraff hade regementschefen
saknat befogenhet att besluta huru med spritdryckerna skulle
förfaras. Anmärkningsvärt vore emellertid att den beslagtagande polismyndigheten
sedan en månad förflutit efter det beslaget verkställts icke sökt förskaffa
sig kännedom om huruvida beslaget hävts samt icke heller gått i författning
örn att få beslaget hävt.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 6 mars 1944 till chefen för Wendes artilleriregemente: Av

de refererade ärendena franninge att lagstiftningen rörande förverkande
av rusdrycker vållat vissa svårigheter när den skolat tillämpas inom
den militära rättskipningen.

Rätt att verkställa beslag enligt 1941 års lag tillkomme den polisman som
ingrepe i anledning av fylleriförseelser eller onykterhet vid ratten. Om polismannen
icke själv hade åtalsrätt i målet skulle han underrätta vederbörande
åklagare om beslaget. Under tiden från det åklagaren blivit underrättad
örn beslaget och intill dess åtal för brottet blivit väckt, berodde det på åklagarens
prövning örn beslaget skulle hävas eller fortfarande bestå. Om denna
lid överstege en månad skulle frågan örn beslagets bestånd hänskjutas
till Konungens befallningshavande. Det torde vara åklagaren som hade
att taga initiativ lill ett sådant hänskjutande. Örn medgivande till beslagets
fortbestånd icke erhållits från Konungens befallningshavande och örn åtal
icke anställts inom en månad från det beslaget ägt rum, skulle beslaget hä -

244

vas. I fall då åtal anställts medan beslaget ännu kvarstode tillkomme det
domstolen att pröva om beslaget skulle upphävas eller fortfarande bestå.
Därest domstolen funne alt den tilltalade begått den åtalade brottsliga gärningen,
skulle den beslagtagna egendomen dömas förverkad, såvida ej särskilda
omständigheter föranledde annat.

Bestämmelserna om förverkande av rusdrycker vore icke så skrivna att
de omedelbart ägde tillämpning vid den verksamhet till upprätthållande av
ordningen eller för ådömande av straff på disciplinär väg som handhades av
militära myndigheter.

Vad anginge själva rätten alf taga rusdrycker i beslag torde den få anses
tillkomma, förutom polispersonal, även militär personal som ingrepe då
någon som lode under strafflagen för krigsmakten beträddes med fylleri
eller onykterhet vid ratten. Enligt sakens natur måste militära befattningshavare
anses ha en allmän skyldighet att upprätthålla allmän ordning och
säkerhet inom de militära förbanden. När de vid fullgörande av denna sin
uppgift inskrede mot fyllerister och andra dylika lagöverträdare, måste de
även anses berättigade att vidtaga åtgärder som vore påkallade för att
hindra missbruk av påträffad sprit. Ehuru det i åtskilliga fall kunde vara
tveksamt i vilken utsträckning de befogenheter och skyldigheter som åvilade
polismän även skulle tillkomma motsvarande militära personal, torde
man vid tillämpningen av 1941 års lag böra jämställa denna personal med
polismän (jfr justitieombudsmannens ämbetsberättelse 1942 s. 117 ff.).

över beslaget skulle, även då det verkställdes av militär personal, protokoll
förås. Detta protokoll borde innehålla uppgift örn den kvantitet rusdrycker
som påträffats; ändamålet med beslaget vore att rusdryckerna skulle
kunna förklaras förverkade. Skyldigheten att upprätta protokoll torde enklast
fullgöras genom att nödiga anteckningar intoges i den rapport som i
vanlig ordning upprättades rörande den förseelse, vilken föranlett ingripande.
Därest vaktbefälhavare eller någon av dagbefälet verkställt beslag
borde han således också anteckna detta i den rapport han avgåve. Det torde
också räcka om muntliga uppgifter örn beslag lämnades vid militärt förhör
och därvid bleve protokollförda. — Den beslagtagna spriten torde lämpligen
kunna förvaras av väbel n, där sådan funnes.

Det kunde vara föremål för en viss tvekan, huru föreskriften örn underrättelse
till vederbörande åklagare skulle tolkas, då målet skulle beivras i
militär ordning. Detta gällde såväl då beslaget gjorts av militärpersonal som
då det verkställts av polisman. Ur militär synpunkt kunde det synas naturligt
att underrätta vederbörande befälhavare, d. v. s. den befälhavare som
vore behörig att disciplinärt bestraffa den felande, eller att föranstalta
om krigsrättens sammankallande. 1941 års lag talade emellertid örn att underrättelsen
skulle avse vederbörande åklagare, och förbandschefen vore ju
icke att anse såsom åklagarmyndighet. Ändamålet med underrättelsen vore
tydligen att den myndighet, som ägde avgöra åtalsfrågan, också skulle, såvitt
det gällde tiden innan målet kommit inför domstol, ha avgörandet huruvida
beslaget skulle bestå eller hävas. Detta avgörande torde vila å krigs -

245

fiskalen i de fall då målet hörde till krigsdomstols upptagande. De särbestämmelser
som gällde för väckande av allmänt åtal vid krigsdomstol rubbade
icke regeln, att åklagaren i förhållande till förbandschefen hade att
självständigt pröva åtalsfrågor (jfr militieombudsmannens ämbetsberättelse
1943 s. 169 ff. och nedan s. 264 ff.). Därest åklagaren, exempelvis med hänsyn
till resultatet av en blodprovsundersökning, funne sig icke kunna yrka ansvar
å den rapporterade, syntes beslaget böra upphävas av åklagaren. Även
örn underrättelsen örn beslaget sålunda egentligen vore avsedd för aklagaren,
syntes det i praktiken vara lämpligt att den i första hand lämnades till förbandschefen,
i varje fall då beslaget gjorts av militär personal. Rapporten över
förseelsen befordrades ju till denne. Förbandschefen torde böra underrätta
åklagaren örn att beslag skett, vilket förhållande ju, såsom senare komme att
närmare angivas, föranledde att frågan örn ansvar för förseelsen icke kunde
avgöras i disciplinär ordning.

Med hänsyn till bestämmelsen, att beslagets bestånd vore beroende av att
åtal väcktes inom en månad, erinrades därom, att åtal vid krigsdomstol
skulle väckas genom anmälan hos vederbörande befälhavare, vilken därefter
förordnade örn krigsrättens sammankallande. (Jfr Svedelius’ och af Geijerstams
kommentar till strafflagen för krigsmakten s. 534.)

Då åtal komme till stånd medan beslaget ännu bestode, hade domstolen
att enligt reglerna i 1933 års lag pröva beslagets fortbestånd, och i det slutliga
utslaget skulle domstolen avgöra örn egendomen skulle vara förverkad
eller ej. Förutsättning för förverkande vore att den tilltalade funnits ha begått
den brottsliga gärningen. Däremot förutsattes det icke att han fälldes
till ansvar för den.

Härom anförde föredragande departementschefen i propositionen nr 172
år 1941 (s. 11): Enligt departementschefens mening borde ifrågavarande
drycker förklaras förverkade, örn vederbörande funnes ha begått det brott,
som föranlett beslaget. Hans skuld syntes böra prövas endast i anledning av
ansvarstalan mot honom. Det torde knappast vara påkallat att bereda möjlighet
att föra särskild talan angående förverkande. Örn den tilltalade funnes
lia begått brottet, borde den beslagtagna egendomen kunna förklaras förverkad
även örn straff icke ådömdes. Det borde nämligen uppmärksammas, att
domstol i stället för att dilma till ansvar kunde förordna om tvångsuppfostran
samt att domstol enligt den nya lagstiftningen örn villkorlig dom komme
att lia möjlighet alt i samband med sakerförklaring förordna örn villkorligt
anstånd med straffets ådömande. Örn den föreslagna jämkningen vidtoges,
komme egendomen vidare att kunna förklaras förverkad, örn den tilltalade
på grund av sin sinnesbeskaffenhet förklarades fri från ansvar. Minderåriga,
vilka ej fyllt femton år och sålunda ej kunde åtalas, torde däremot ej böra
omfattas av lagstiftningen. Erforderliga ingripanden mot dem borde ske med
stöd av den sociala skyddslagstiftningen.

När fråga vore örn onykterhet vid ratten kunde målet icke avgöras i
disciplinär ordning. Mål örn fylleri (96 § strafflagen för krigsmakten) kunde
däremot i och för sig upptagas såsom disciplinmål. Men då det alltid

246

torde ankomma på domstol att pröva frågan om förverkande samt denna
prövning icke finge skiljas från prövningen av brottsligheten, syntes mål om
fylleri, så snart det vore upplyst att beslag enligt 1941 års lag förelåge, alltid
böra hänskjutas till krigsrätt.

Sedan rusdryckerna av domstolen förklarats förverkade skulle de behandlas
enligt 7 kap. 20 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen. Då rusdryckerna
tagits i beslag av militär personal ankomme på militär myndighet
vid förbandet att förfara enligt nämnda bestämmelser. Enligt dessa skulle
de förverkade rusdryckerna, då värdet vore så ringa att det ej kunde anses
motsvara forslingskostnaderna, bevisligen förstöras. Detta torde gälla
även för det fall att varan till sin beskaffenhet vore sådan att den kunde
sägas vara i försäljningsdugligt skick men mängden vore ringa. Vore varan
över huvud icke i försäljningsdugligt skick borde den betraktas såsom av
ringa eller intet värde samt förstöras. Örn de förverkade rusdryckerna vore
i försäljningsdugligt skick och av ett värde som ej understege forslingskostnaderna,
skulle de hembjudas till systembolag eller parlihandelsbolaget; hembudet
skulle alltid göras till det senare bolaget för det fall att rusdryckerna
vore av sådan beskaffenhet att de icke kunde tillhandahållas allmänheten.
Uppkomme tvekan om användbarheten i ena eller andra avseendet av förverkad
vara, torde förfrågan i första hand lämpligen kunna göras hos närmaste
systembolag. Beträffande vara som beslagtagits av militär personal
syntes, med hänsyn till att kvantiteten i regel vore ringa, försäljning ej
kunna komma i fråga i andra fall än då varan förvarades i obrutna buteljer.

Föreskriften att rusdrycker i vissa fall skulle bevisligen förstöras torde vara
avsedd att hindra att missbruk skedde med förverkad vara. Vid förstörandet
måste således vittnen vara närvarande, så alt det vid behov kunde
styrkas att varan blivit förstörd.

Det vore att märka att de nu återgivna reglerna gällde endast för rusdrycker
som förklarats förverkade. Då något beslut om förverkande icke
meddelats vore ägarens rätt till rusdryckerna orubbad. Om ansvarsfrågan
upptagits i disciplinär ordning och föranlett straff för den anmälde, torde
det ej vara alldeles klart att åklagaren kunde vid domstol föra särskild
talan om förverkande. (Jfr Svensk Juristtidning 1925 ref. s. 24; se dock även
NJA 1933 s. 551. Jfr vidare Stjernberg: Den positiva straffrättens allmänna
del s. 58—66). Örn vederbörande militäre befälhavare upptagit en fylleriförseelse
till prövning i disciplinär ordning men förklarat vad som förekommit
icke föranleda någon åtgärd eller tilldelat den felande tillrättavisning,
förelåge visserligen intet hinder för åklagaren att genom en anmälan till befälhavaren
enligt 50 § lagen om krigsdomstolar åstadkomma målets upptagande
vid krigsrätt. Ofta torde någon sådan åtgärd icke vidtagas utan den
verkställda prövningen bleve bestående. I sådant fall torde det ankomma på
åklagaren att meddela beslut örn beslagets upphävande.

Då rusdrycker av civil polisman tagits i beslag från person, som lydde under
strafflagen för krigsmakten, borde militär befälhavare, sedan han fått
del av krigsrättens utslag och detta vunnit laga kraft, underrätta vederbö -

247

rande polismyndighet om krigsrättens beslut rörande rusdryckerna, så att
denna myndighet finge kännedom örn huru den skulle förfara med dessa.
Hade åtalet ogillats och beslaget hävts, vore ju ägaren berättigad att av polismyndigheten
återfå rusdryckerna. Om dessa förklarats förverkade, skulle polismyndigheten
förfara enligt ovan angivna bestämmelser.

Därest värdet av de rusdrycker, som beslagtagits eller omhändertagits under
sådana omständigheter att beslag kunnat göras, vore så ringa att statsverket
icke hade något ekonomiskt intresse av att förverkande komme till
stånd, torde det dock knappast vara riktigt att polis- eller åklagarmyndigheten
omedelbart läte förstöra rusdryckerna, och detta även örn ägaren förmåddes
att ge sitt samtycke till åtgärden. Förverkandet vore nämligen en
sådan om straff påminnande påföljd, vars inträdande borde bero på domstols
prövning.

Bestämmelser om beslag och förverkande av rusdrycker förutsatte att vederbörande
beträtts med fylleri eller misstänkts för spritmissbruk i samband
med förande av motorfordon. Det kunde emellertid anmärkas att militär
personal ägde taga i förvar spritdrycker även utan att en sådan situation
förelåge. För att förhindra att förbudet att förvara spritdrycker i logementen
överträddes, kunde det exempelvis vara nödvändigt att fråntaga militärpersoner
medförda spritdrycker. Någon fråga om beslag eller förverkande
uppkomme då icke. Ägarens rätt till varan rubbades ej, och denna skulle
återställas till ägaren, när det skäl som föranlett omhändertagandet ej längre
förelåge. Med hjälp av den nu nämnda befogenheten kunde man inom de
militära förbanden delvis tillgodose det syfte, som 1941 års lag vore avsedd
att tjäna, eller att förhindra spritens missbrukande. Lagens mening torde
dock vara att beslag skulle göras då omständigheterna vore sådana att åtalbar
fylleriförseelse eller onykterhet vid ratten vore för handen.

Ehuru de ärenden, som nu vore föremål för prövning, i olika avseenden
behandlats på ett enligt mihtieombudsmannens mening felaktigt sätt, funne
militieombudsmannen sig med hänsyn till omständigheterna kunna underlåta
vidare åtgärd.

10. I anteckningsbok för tillrättavisningar bör förseelsens beskaffenhet
närmare angivas oell sålunda ieke betecknas allenast såsom förseelse eller
fel »mot militär tukt och ordning».

Vid en av militieombudsmannen den 17 juni 1944 förrättad inspektion av
Öresunds marindistrikt antecknades vid granskning av den å bevakningschefens
expedition förvarade anteckningsboken för tillrättavisningar följande:

Värnpliktige nr 34-214-38 Nilsson meddelades den 1 juni 1944 av bevakningscliefen
för »fel mot militär tukt och ordning» tillrättavisning i form av
varning.

Det anmärktes alt genom det citerade uttrycket förseelsens beskaffenhet ej
kunde anses vara på ett tillfredsställande sätt angiven. Det vore en allmän

248

förutsättning för meddelande av sådan tillrättavisning, som omförmäldes i 210
§ strafflagen för krigsmakten, att fråga vore om mindre förseelse eller fel mot
militär tukt och ordning.

I avgivet yttrande anförde bevakningschefen, kaptenen O. Lilienberg: Det
av Lilienberg citerade uttrycket »fel mot militär tukt och ordning» hade av
Lilienberg ansetts såsom lämpligaste formen för ifrågavarande förseelse, dock
hade ordet tukt bort utbrytas i nämnda mening. Med hänsyn till att ifrågavarande
värnpliktige inför Lilienberg uppgivit anledningen till den av honom
begångna förseelsen (att ej i tid nedhala flaggan) som ren glömska, hade
Lilienberg beslutat att för nämnda förseelse ålägga den värnpliktige varning
under angivet uttryck, som torde ha viss hävd.

I skrivelse den 23 september 1944 till chefen för Öresunds marindistrikt
anförde militieombudsmannen:

Enligt 210 § strafflagen för krigsmakten finge för mindre förseelser och fel
mot militär tukt och ordning i stället för disciplinär bestraffning användas
vissa i lagrummet närmare angivna slag av tillrättavisningar. Tillrättavisning
finge användas endast i stället för disciplinär bestraffning och finge sålunda
icke meddelas i annat fall än då sådan bestraffning kunnat åläggas, d. v. s. i
disciplinmål. För att tillrättavisning skulle kunna meddelas skulle alltså föreligga
någon sådan överträdelse av strafflagen för krigsmakten som omförmäldes
i 185 § nämnda lag. Med uttrycket »mindre förseelse och fel mot militär
tukt och ordning» avsåges sådana överträdelser av nämnt slag som stöde i
sammanhang med det militära tjänsteförhållandet och vore av så lindrig natur
att de icke ansåges böra medföra så sträng reaktion som disciplinstraff. Det
vore sålunda i princip mera en förbrytelses svårighetsgrad än dess art som
vore utslagsgivande när det gällde att avgöra huruvida i ett visst fall disciplinstraff
eller tillrättavisning skulle tillgripas. Måhända komme dock i allmänhet
tillrättavisning mest till användning vid förseelser och fel mot vissa reglementen
och föreskrifter, i vilka fall, därest fråga varit om disciplinär bestraffning,
130 § strafflagen för krigsmakten skolat tillämpas. Av det anförda torde
framgå att en begången förseelses beskaffenhet ej kunde anses på ett tillfredsställande
sätt angiven allenast genom uppgiften att fråga vore om en förseelse
mot militär tukt och ordning. Av de i anteckningsboken för tillrättavisningar
gjorda införingarna borde därför för varje fall framgå vari det ifrågavarande
felet eller förseelsen bestode. Då militieombudsmannen förväntade att
Lilienberg komme att för framtiden beakta av militieombudsmannen ovan anförda
synpunkter, företoge militieombudsmannen icke vidare åtgärd i anledning
av ifrågavarande inspektionsanmärkning. Marindistriktscliefen skulle
giva Lilienberg del av skrivelsens innehåll.

249

11. Visst handräckningsarbete Ilar vid ett förband uppdraga åt deni, som
brustit i militär tukt oell ordning, utan att detta i enlighet med vad som
föreskrivits anmärkts i anteckningsbok för tillrättavisningar. Tillika fråga
om befälhavares befogenhet att ingripa mot underlydande för bristfällig
vård örn dem enskilt tillhöriga persedlar, som användas under militär

tjänstgöring.

I en den 24 maj 1943 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 66-70-41 Sjögren följande:

Den 20 maj 1943 klockan 0930, då löjtnanten V. Tham visiterat den barack,
i vilken Sjögren vore förlagd, hade Tham iakttagit ett par Sjögren
tillhöriga skor, sorn varit uppställda på torkstället i torkrummet. På fråga
vem som vore ägare till skorna, hade Sjögren anmält, att de vore hans
egna. Då hade Tham yttrat, att det vöre slarvigt av Sjögren att icke låta laga
skorna, samt tillsagt Sjögren, att omedelbart sända hem dem för att få dem
lagade, enär Sjögren icke skulle få dem lagade på förläggningen. Härefter
bade Tham ålagt Sjögren »disciplinstraff» i form av kommendering till
kökshandräckning på grund av »slarvig persedelvård å skodon». Då det
emellertid syntes Sjögren, att vad som rörde ett par honom privat tillhöriga
skor vore en enskild angelägenhet, vände han sig till militieombudsmannen
för eventuell rättelse i saken.

Sedan skriften översänts till chefen för vederbörande fältförband med anhållan
örn upplysningar, inkom denne med yttrande av Tham.

I yttrandet anförde Tham i huvudsak följande: På grund av bristande
kunskap i krigslagsbestämmelserna hade Sjögren uttryckt sig'' felaktigt,
då han skrivit »disciplinstraff». Sådant straff hade icke ålagts honom
bland annat av den anledningen, att Tham icke hade disciplinär bestraffningsrätt.
Ej heller hade tillrättavisning tilldelats Sjögren, eftersom Tham
ansett förseelsen för ringa. Varje dag, även före och efter den övriga
tjänsten, hade två man måst kommenderas att hjälpa kockarna att diska,
hugga ved med mera. Likväl vore kockarnas arbete ganska krävande;
de måste stiga upp tidigare än andra och sluta tjänsten senare. Tham hade
att välja mellan att som handräckning till köket kommendera alla i lur
och ordning eller att låta denna tjänst utföras av dem, som bruste något
i militär tukt och ordning. Han hade valt den senare utvägen. Därigenom
funnes möjlighet för den, som fullgjorde sin tjänst utan anmärkning och
som uppträdde perfekt, att helt undgå handräckning i köket på fritid.
Sådan kommendering antecknades endast i en Tham tillhörig anteckningsbok,
som komme ali förstöras, då den förbrukats. En dylik kommendering
som kökshandräckning hade ålagts Sjögren. Sådan handräckning
utfördes den ena dagen från klockan 1730 till omkring klockan 2000
och påföljande dag under tiden klockan 0500—0700. Minst cn kock började
sin tjänstgöring klockan 0400. Handräckning i köket mellan klockan
0700 och 1730 räknades som vanlig tjänst och kommenderades därför i

250

annan ordning. Då Sjögren varit i tjänst vid förbandet alltsedan den 20 januari
1943, skulle han ha kommenderats som handräckning i köket tre eller
fyra gånger, därest sådan kommendering ålagts alla i tur och ordning. Nu
ifrågavarande handräckningstjänst vore den första, som ålagts Sjögren. Beträffande
skorna ville Tham framhålla, att åtminstone den ena varit så sliten,
att nästan halva sulan varit borta, att en av skorna saknat snören samt att
de snören, som funnits å den andra, varit sönder. Tillika hade skorna varit
mycket tillplattade — således saknat både block och tidningspapper —
samt ovårdade, smutsiga och alltför torra. Under utbildningen vid mobiliseringsdepån
omkring november—december 1942 hade till kompanierna utdelats
ett antal exemplar av »Intendenturdepartementets Rådgivarenr 2», så
att — såvitt han kunde minnas — ungefär varannan man kunnat få ett
exemplar. Han hade vid denna tid varit chef för ett utbildningskompani
och hade med kompaniets personal gått igenom nämnda häfte. Då Sjögren
ej tillhört förbandet, kunde Tham icke angiva huruvida Sjögren kände
till häftet eller ej. Häftet innehölle bland annat följande: »En sko, som
lämnas till reparation för sent, blir oduglig alldeles för tidigt.» — »Att det
helt enkelt är sabotage mot landets råvaruförsörjning att vanvårda sina
skor.» (Här talades om kronan tillhöriga skor.) — »Rengör skorna omedelbart
sedan de varit i bruk och blivit nedsmutsade. Damm och smuts, som
får sitta kvar, förstör snabbt lädrets yta.» — »Skorna blockas.» — Omkring
den 1 februari 1943 hade Tham anordnat ett skriftligt prov med förbandets
personal för att få en uppfattning om de värnpliktigas militära kunskaper
och allmänna psykiska standard (förbandet hade organiserats den
20 januari 1943 och han hade då känt endast åtta man). Provets fråga nr
9 a hade lytt: »Hur behandlas skor, som blivit våta och smutsiga?» Den
hade av Sjögren besvarats sålunda: »Örn ett skopar har blivit våta, skall
man ej ställa dom på något element eller något liknande för dom kan lätt
brännas sönder, särskilt nu när det är brist på skor skall man vara aktsam
örn sina skor så att man kan nöta på dom länge.» Detta svar tydde på att
Sjögren vid detta tillfälle haft en viss känsla av att alla skor i Sverige (även
privata) borde vårdas väl och att skovården alltså ej vore endast en enskild
angelägenhet. Provets fråga nr 9 b: »Är det härvid något, som är viktigt
att iakttaga? I så fall vad?», hade Sjögren besvarat på följande sätt: »Örn
ett par skor blivit våta skall man stoppa tidningar i skorna för då torkar
dom lättare och fortare.» Svaret utvisade, att Sjögren kände lill att man
borde blocka våta skor (eventuellt med tidningspapper). Såsom orsak till
den i ärendet ifrågavarande kommenderingen ville Tham framhålla, att
smutsiga, tillplattade och trasiga skor i en barack medförde att denna gjorde
ett ovårdat intryck och kunde lätt leda till att soldaten själv och (eller)
hans kamrater behandlade kronans skor på samma sätt. Tham ansåge vidare,
att det ovan citerade uttalandet, att det helt enkelt vore sabotage mot
landets råvaruförsörjning att vanvårda sina skor, även gällde privata skor.
Detta hade han meddelat Sjögren i samband med visitationen den 20 maj
1943. Tham ansåge, att han ej begått något fel genom sitt påtalade förfarande.

251

I skrivelse den 26 januari 1944 till chefen för ifrågavarande fältförband
anförde militieombudsmannen, efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit: I

210 § strafflagen för krigsmakten stadgades, att för mindre förseelser
och fel mot militär tukt och ordning finge i stället för disciplinär bestraffning
användas vissa slag av tillrättavisningar, däribland för manskap åläggande
för visst antal gånger, högst sex, eller för viss bestämd tid, högst
femton dagar, att utom vanlig ordning förrätta handräckningsarbeten.
Jämlikt 44 § militär bestraffningsförordning skulle över meddelade tillrättavisningar
föras anteckningsbok på sätt därom särskilt funnes stadgat.

Tham hade uppgivit, att han i stället för att kommendera samtligt manskap
i tur och ordning till visst handräckningsarbete i köket låtit detta utföras
av dem, som brustit något i militär tukt och ordning. Uppenbarligen
måste sådant åläggande av handräckningsarbete utom vanlig ordning vara
att betrakta som en tillrättavisning i lagens mening. Den omständigheten
att såsom i förevarande fall den kommenderade i händelse handräckningsarbetet
fördelats lika mellan samtligt manskap skulle ha fått utföra sådant
arbete i större utsträckning än nu blivit fallet, betoge icke kommenderingen
dess karaktär av påföljd för förseelse eller fel mot militär tukt och ordning.
Då kommenderingarna icke införts i den särskilda anteckningsbok, som omförmäldes
i § 44 militär bestraffningsförordning, utan endast anmärkts i en
Tham tillhörig anteckningsbok, avsedd att förstöras så snart den blivit förbrukad,
hade Tham i själva verket infört ett okontrollerat tillrättavisningsförfarande
vid sidan av det i lag reglerade förfarandet. I strafflagen för
krigsmakten och i författningar, som anslöte sig till denna lag, hade emellertid
noga angivits under vilka omständigheter och i vad form bestraffningar
och tillrättavisningar finge av militär befälhavare åläggas. Det vore av
största vikt, att det icke vid sidan härav tillämpades något oreglerat bestraffnings-
eller tillrättavisningsförfarande.

Ehuru Tham sålunda förfarit felaktigt, funne militieombudsmannen sig
med hänsyn till omständigheterna kunna låta bero vid den erinran, som innefattades
i det anförda.

Vad härefter anginge skötseln av persedlar, som icke tillhörde kronan,
gjorde Tham gällande, att befälhavare ägde befogenhet att övervaka vården
av sådana persedlar, och syntes mena att detta gällde i samma utsträckning
som beträffande kronan tillhöriga persedlar. Som skäl härför hade han anfört,
att ovårdade skor i en barack medförde att denna gjorde ett ovårdat
intryck och lätt kunde leda till att ägaren av skorna och hans kamrater underläte
att vårda kronans skor. Tham hade vidare framhållit, att det ovan
återgivna uttalandet i »Intendenturdepartementets Rådgivare nr 2» att det
vore sabotage mot landels råvaruförsörjning att vanvårda skor, även gällde
skor, som icke tillhörde kronan. Den av Tham uttalade åsikten vore enligt
militieombudsmannens mening i huvudsak riklig men militieombudsmannen
kunde dock ej helt och hållet ansluta sig till densamma.

Det vore erkännansvärt, i synnerhet uti nuvarande försörjningsläge, att

252

befälhavare sökte förmå sina underlydande att väl vårda sina tillhörigheter.
Vanvård av egna persedlar utgjorde ett dåligt exempel och kunde leda till
bristande vård jämväl av kronan tillhörig materiel. Misskötta persedlar
medförde även att förläggningen gjorde ett i ordningshänseende ogynnsamt
intryck. Emellertid torde befälhavares befogenhet beträffande enskild tillhöriga
persedlar, som användes under militärtjänstgöring, icke sträcka sig
så långt som Tham gjorde gällande. Den torde i huvudsak icke omfatta mer
än övervakning av att persedlarna vid begagnandet befunne sig i sådant
tillstånd, som militär ordning och kravet på vårdad klädsel fordrade, samt
för den händelse de inginge i fältutrustning att de vore i fältdugligt skick.
Vårdade värnpliktig icke sina persedlar så, att de uppfyllde dessa fordringar,
torde han göra sig skyldig till t jäns teförsummelse. Om däremot intet
funnes att anmärka i nämnda hänseenden, syntes det vara den värnpliktiges
ensak, om han genom användandet av olämpliga sätt och medel orsakade
att persedlarna förbrukades snabbare än normalt. För den olämpliga
vården kunde han i så fall ej straffas.

Förbandschefen skulle lämna Tham underrättelse om skrivelsens innehåll.

12. Under förläggning i fält har den, som stått under rapport — som kontroll
av att den felande icke lämnade förläggningsområdet innan förhör
verkställts — beordrats att under fritiden anmäla sig för dagofficeren en

gång i timmen.

I en till militieombudsmannen den 11 augusti 1943 inkommen skrift anhöll
värnpliktige nr 522-21-41 Lars Thunström att få fästa militieombudsmannens
uppmärksamhet vid vissa förmenta missförhållanden vid den motordivisionstross,
som Thunström tillhörde och för vilken löjtnant Ulf Lundgren vöre
chef, samt anförde därvid bland annat följande:

När divisionstrossen under en manöver den 6 augusti 1943 vid ett tillfälle
gjort halt, hade Thunström i sällskap med några kamrater begivit sig till en
ort belägen en kilometer därifrån för att dricka kaffe. Sedan divisionstrossen
efter manövern återkommit till divisionens fältförläggning hade Thunström
den 7 augusti 1943 blivit nedkallad till expeditionen, där han erhållit
besked att han stöde under rapport och att han icke finge lämna förläggningen
samt att han under fritid skulle anmäla sig för dagofficeren en gång i
timmen. Trots denna bestraffning hade rapport även lämnats till divisionschefen.

Med anledning härav verkställdes utredning av vilken framgick följande.

I en av Lundgren till divisionschefen den 7 augusti 1943 avgiven rapport
anmälde Lundgren att Thunström jämte två andra värnpliktiga den 6 augusti
klockan 1030 för att besöka ett kafé utan tillstånd avlägsnat sig omkring en
och en halv kilometer från kolonnen samt att de härigenom gjort sig skyldiga
till olovligt undanhållande och fördröjt divisionstrossens marsch.

253

Divisionschefen, kaptenen Algot Nilsson, höll i anledning härav den 9 augusti
1943 förhör med Thunström.

Lundgren uppgav i anledning av Thunströms anmälan i denna del, att
Lundgren beordrat Thunström att anmäla sig för dagofficeren en gång i timmen
under fritiden icke som bestraffning utan för kontroll av att Thunström
icke lämnade förläggningsorfftådet imian förhör verkställts.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 21 augusti 1944 till chefen
för Wendes artilleriregemente:

Thunström hade uppgivit att han efter hemkomsten från manövern den 7
augusti 1943 erhållit besked att han stöde under rapport och att han icke finge
lämna förläggningen samt att han under fritid skulle anmäla sig för dagofficeren
en gång i timmen. Vad sålunda föreskrivits hade, enligt vad Thunström
uppgivit, av honom uppfattats som en tillrättavisning (bestraffning).

Lundgren hade förklarat att han beordrat Thunström att anmäla sig för
dagofficeren en gång i timmen under fritiden icke som bestraffning utan för
kontroll av att Thunström icke lämnade förläggningsområdet innan förhör
verkställts.

Det förhud att lämna förläggningen som syntes ha meddelats Thunström
torde icke ha varit avsett som sådan tillrättavisning som omförmäldes i nämnda
lagrum utan meddelats för att Thunström skulle finnas till hands i och för
utredning och förhör i anledning av den mot honom gjorda anmälan. Ehuru
av nämnda orsaker skäl till förbudet förelegat, hade detta ej bort vara ovillkorligt.
Riktigare hade varit om i stället Thunström underrättats om att han
under den ifrågavarande tiden icke kunde påräkna permission därest ej särskild
anledning därtill förelåge. Militieombudsmannen läte dock i detta avseende
bero vid vad i saken förekommit.

Emellertid hade till förbudet anknutits föreskrift örn skyldighet för Thunström
att under fritid en gång i timmen anmäla sig för dagofficeren. Militieombudsmannen
hade tidigare i fall, där i samband med meddelande av tillrättavisning
i form av kasernområdes- eller kompaniförbud föreskrivits skyldighet
för vederbörande att med vissa mellanrum anmäla sig för angiven
överordnad, uttalat ali anmälningsskyldigheten kunde komma alt verka som
en med förbudet jämförlig påföljd med anledning av den begångna förseelsen.
På grund härav och då åläggande av sådan skyldighet icke vore någon i
strafflagen för krigsmakten medgiven form för tillrättavisning borde anmälningsskyldighet
icke åläggas i sådan utsträckning, att den medförde någon
väsentlig inskränkning i den tillrättavisades frihet utöver vad tillrättavisning -

254

en innebure, och ej i andra fall än då särskilda omständigheter därtill föranledde.
I dylika fall syntes kunna föreligga ett icke oväsentligt intresse att
för tryggande av verkställigheten av meddelad tillrättavisning föreskriva viss
anmälningsskyldighet.1

I förevarande fall hade ej varit fråga örn en tillrättavisning utan örn ett för
underlättande av utredningen meddelat förbud Sftt lämna förläggningen, vilket
till sin rättsliga innebörd varit att anse allenast som ett tillkännagivande på
förhand av att en viss förmån, permission, icke komme att under viss tid beviljas.
Något stöd för lämnande av föreskrift om anmälningsskyldighet förelåge
icke i gällande författningar eller reglementen, och det torde vara uteslutet
att å ett dylikt på förhand lämnat tillkännagivande stödja en anmälningsskyldighet
som kunde innebära en icke oväsentlig inskränkning i vederbörandes
frihet. Militieombudsmannen läte emellertid med hänsyn till omständigheterna
i denna del bero vid den erinran som innefattades i det anförda.

Regementschefen skulle giva Lundgren del av skrivelsens innehåll.

13. Såsom tillrättavisning har vid tygförvaltningsskolan använts förbud att
vistas utanför skolans område med skyldighet för den tillrättavisade att
under vissa tider anmäla sig för vakten en gång varje timme.2

I en den 1 augusti 1944 till militieombudsmannen inkommen skrift anhöllo
furirerna nr 8068-5-43 Bertil Forsgren, nr 8084-5-43 Yngve Engberg,
nr 8060-19-43 Bengt Frölander, nr 8063-17-42 Bertil Skoglund och nr 8074-1-43 Ragnar Skoglund samt korpralen nr 8054-9-44 Lennart Persson örn undersökning
angående tillrättavisningar, som meddelats av förläggningschefen
vid tygförvaltningsskolan i Stockholm. Anmälarna uppgåvo att de ifrågavarande
tillrättavisningarna givits i form av förbud att under viss tid lämna
tygförvaltningsskolans område samt att de tillrättavisade ålagts att under
nämnda tid anmäla sig i vakten vid skolan en gång varje timme —- onsdagar
från klockan 1800 till klockan 2300, lördagar från klockan 1300 till söndagar
klockan 0100, söndagar från klockan 0900 till klockan 2300 och övriga
dagar från klockan 1800 till klockan 2100.

Sedan anmälningsskriften översänts till chefen för tygförvaltningsskolan
med begäran örn upplysningar, inkom denne med ett av förläggningschefen,
majoren Claes F. Lidström, avgivet yttrande i ärendet, vari anfördes bland
annat följande: Lidström hade vid olika tillfällen tilldelat anmälarna tillrättavisning
i form av förbud att under viss tid vistas utanför förläggningsområdet
och i samband därmed ålagt dem anmälningsskyldighet i vakten vid
tygförvaltningsskolan. Denna anmälningsskyldighet hade anbefallts allenast
såsom en kontrollåtgärd för att förhindra att de tillrättavisade trotsade förbudet
att lämna förläggningsområdet.

'' Se sid. 47.

2 Se sid. 47 och 252.

255

Tjänstförrättande militieombudsmannen Regner anförde i skrivelse den
9 december 1944 till chefen för tygförvaltningsskolan följande:

Jämlikt 210 § strafflagen för krigsmakten kunde för mindre förseelser och
fel mot militär tukt och ordning i stället för disciplinär bestraffning såsom
tillrättavisning för manskap användas bland annat förbud att under viss
bestämd tid, högst femton dagar, vistas utom kasernområde, läger eller däremot
svarande område eller åt kompani eller likställt truppförband upplåten
del av dylikt område. Det vore uppenbart, att den begränsning i rörelsefriheten,
som innefattades i en sådan tillrättavisning, bleve ytterligare skärpt
om den tillrättavisade dessutom ålades skyldighet att med vissa mellanrum
anmäla sig för angiven överordnad. Anmälningsskyldigheten kunde därför
komma att verka såsom en med förbudet jämförlig påföljd med anledning
av den begångna förseelsen. Emellertid vore åläggande av anmälningsskyldighet
icke någon i strafflagen för krigsmakten medgiven form av tillrättavisning.
Anmälningsskyldighet finge därför icke åläggas i sådan utsträckning,
att den medförde någon väsentlig inskränkning i den tillrättavisades frihet
utöver vad tillrättavisningen innebure, och ej i andra fall än då särskilda
omständigheter föranledde därtill.

De som i förevarande fall erhållit tillrättavisning — i form av förbud att
under viss tid lämna tygförvaltningsskolans område — hade tillika ålagts att
under vissa tider anmäla sig i vakten vid skolan en gång varje timme. Enär
de meddelade tillrättavisningarna i och för sig icke utgjort hinder för de
tillrättavisade att under fritid fritt röra sig inom tygförvaltningsskolans område,
hade den skyldighet, som ålagts dem att en gång varje timme anmäla
sig i vakten, uppenbarligen inneburit en väsentlig inskränkning i nämnda
frihet och sålunda medfört en betydande skärpning av den lagligen medgivna
form av tillrättavisning som begagnats. Särskilt anmärkningsvärt vore
att anmälningsskyldigheten utsträckts till klockan 2300 på onsdagar och
söndagar och till klockan 0100 natten mellan lördagar och söndagar. De
tillrättavisade syntes .sålunda dessa kvällar ha saknat möjlighet att gå till
vila före nämnda tidpunkter, vilket måste betraktas såsom synnerligen
olämpligt.

Enligt vad militieombudsmannen vid en den 1 december 1944 företagen
inspektion av tygförvaltningsskolan erfarit förelåge icke i fråga örn de lokala
förhållandena vid skolans förläggning några särskilda omständigheter som
kunde motivera att man i samband med meddelande av tillrättavisning av
ifrågavarande slag ålade vederbörande anmälningsskyldighet i den omfattning
som skett. Med hänsyn till att in- och utpassering till skolans område
kontrollerades av civil portvakt samt att antalet elever och personal vid skolan,
i jämförelse med förhållandena vid t. ex. en regementsförläggning, vore
relativt ringa, syntes möjligheterna att — utan att därför någon anmälningsskyldighet
behövde åläggas — öva kontroll å att de, som meddelats förbud
att lämna skolans område, icke överträdde detta förbud vara betydligt större
än för en motsvarande kontroll vid en regementsförläggning. Det förhölle
sig visserligen så att vid skolan vederbörande för utspisning måste passera

256

vakten. En anmälan till vakten i samband med utpassering för besök å
matinrättningen och vid återkomsten därifrån syntes kunna vara tillfyllest
för att undanröja de olägenheter som för kontrollen kunde föranledas av de
lokala förhållandena i fråga om utspisningen. Någon ytterligare anmälningsskyldighet
syntes militieombudsmannen icke ha varit motiverad i förevarande
fall.

Det borde anmärkas att överträdelse av förbudet för de tillrättavisade att
lämna skolans område vore straffbart enligt strafflagen för krigsmakten.

Militieombudsmannen funne på grund av vad ovan anförts att Lidström
förfarit felaktigt genom att på sätt skett ålägga anmälningsskyldighet. Med
hänsyn till omständigheterna läte militieombudsmannen emellertid bero vid
den erinran som innefattades i det anförda. Chefen för tygförvaltningsskolan
skulle giva Lidström del av skrivelsens innehåll.

14. Fråga huruvida trafikförseelse kan föranleda bestraffning
i disciplinär ordning.

Vid en av militieombudsmannen den 16 maj 1944 förrättad inspektion av
Södermanlands pansarregemente antecknades vid granskning av 3. depåkompaniets
anteckningsbok för tillrättavisningar för värnpliktiga följande:

Reservofficersaspiranterna nr 666-8-42 Mörner och nr 1540-4-42 Helmerud
tilldelades den 11 juli 1942 av tjänstförrättande kompanichefen, löjtnanten N.
Annerstedt, tillrättavisning för »brott mot vägtrafikstadgan (två på en cykel)».
För enahanda förseelse meddelade kompanichefen, löjtnanten Ewertz,
tillrättavisning dels den 21 oktober ej angivet år åt värnpliktige nr 355-45-41
Blomgren, dels ock den 19 juni 1943 åt värnpliktiga nr 2531-6-43 Rosengren
och nr 480-1-43 Ekberg.

Följande anmärktes:

Enligt vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562) finge två eller flera
personer icke samtidigt färdas å cykel, som vore avsedd allenast för en person,
dock att, där särskilda anordningar härför vidtagits, personer över femton
år finge å sådan cykel medföra ett barn under tio år (16 §). Den som bröte
mot nämnda föreskrift straffades med böter från och med två till och med
trehundra kronor (43 §). Tillrättavisning som omförmäldes i 210 § strafflagen
för krigsmakten finge användas endast i stället för disciplinär bestraffning.
Sådan bestraffning finge förekomma allenast i vissa i 185 § strafflagen
för krigsmakten angivna fall av överträdelse av samma lag. Endast därest
här ifrågavarande förseelser mot vägtrafikstadgan (det förutsattes härvid att
fråga vore örn sådan trafik, varå vägtrafikstadgan vore tillämplig) innefattade
brott jämväl mot strafflagen för krigsmakten torde för nämnda förseelser
kunna ådömas ansvar vid krigsdomstol, och i varje fall ägde befälhavare icke
att i dylika fall ingripa med disciplinär bestraffning eller tillrättavisning.

Kompanichefen, kaptenen C. G. Sandberg, anförde i infordrat yttrande: På
grund av kasernens läge utanför Strängnäs hade tidigare förekommit brott

257

mot vägtrafikstadgan i ifrågavarande form. För alt förhindra dylika brott
från personalens sida hade på depåorder utfärdats förbud att färdas tva pa en
cykel. Efterlevnad av denna ordningsföreskrift övervakades av dagbefälet.
Ifrågavarande tillrättavisningar hade föranletts av rapport från regementsdagbefälet
vari anbefallts utredning och rapport örn vidtagen åtgärd. I anteckningsboken
för tillrättavisningar skulle enligt vad som ovan anförts i
kolumnen för förseelsens beskaffenhet lia angivits »brott mot givna ordningsföreskrifter»
i stället för »brott mot vägtrafikstadgan».

Ifrågavarande depåorder hade utfärdats den 2 augusti 1940 och innehöll
bland annat följande: På förekommen anledning erinrades dels att vid cykling
efter mörkrets inbrott cykellykta skulle vara tänd, dels att på cykel
endast finge färdas en person.

Sedan militieombudsmannen anhållit om upplysning angående dels huruvida
ifrågavarande förbud att färdas två på en cykel avsetts att gälla allenast
visst regementets område eller för cykelåkning överhuvud, dels ock huruvida
i de av militieombudsmannen anmärkta fallen cykelåkningen skett inom särskilt
för regementet avsett område eller utanför sådant område, meddelade
chefen för Södermanlands pansarregemente, att nämnda depåorder örn förbud
att färdas två på en cykel — vilken order närmast vöre avsedd att i
ifrågavarande hänseende erinra örn innehållet i gällande vägtrafikstadga —
gällde för cykelåkning överhuvud och icke endast inom visst område tillhörande
regementet samt att i de vid inspektionen uppmärksammade fallen
cykelåkningen skett inom särskilt för regementet avsett område.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse till regementschefen den 28 november
1944:

Åtal för förseelse mot allmän författning kunde i allmänhet icke prövas av
krigsdomstol, utan dylikt åtal måste utföras vid civil domstol. Endast därest
dylik gärning kunde anses tillika innefatta försummelse av tjänsteplikt, kunde
talan härför anhängiggöras vid krigsdomstol, som i sådant fall hade att
pröva vilket ansvar som skulle utmätas såväl enligt den ifrågavarande allmänna
författningsbestämmelsen som jämlikt, i allmänhet, 130 § strafflagen
för krigsmakten. Huruvida en förseelse mot en allmän författning som t. ex.
vägtrafikstadgan i ett speciellt fall skulle anses innefatta jämväl försummelse
av tjänsteplikt vore många gånger svårt att avgöra. Som närmare utvecklats
i ämbetsberättelsen 1943 s. 145 ff. torde det vid bedömandet av denna
fråga vara av stor betydelse örn förseelsen begåtts under tjänsteutövning eller
ej. I förra fallet kunde det synas naturligt att anse att det såsom tjänsteplikt
ålåge t. ex. den som framförde kronans bil att iakttaga de föreskrifter, som
i vägtrafikstadgan vöre givna till förekommande av att skada åsamkades bilen
eller denna förorsakade skada för annan. När förseelse mot allmän författning
icke heginges under tjänsteutövning finge efter omständigheterna
avgöras huruvida förseelsen tillika kunde anses innefatta försummelse av
särskild tjänsteplikt. Särskild tjänsteplikt kunde i regel icke anses uppkom 17—448748.

Militicombudsmannens ämbetsberättelse.

258

ma därigenom att i militär föreskrift anbefalldes något som enligt allmän
författning ändock ålåge krigsmän liksom andra personer. Befälhavare ägde,
som förut påpekats, meddela tillrättavisning eller ålägga disciplinär bestraffning
allenast i vissa i 185 § strafflagen för krigsmakten angivna fall av överträdelser
av samma lag. Om försummelse av tjänsteplikt även innefattade
förseelse mot en allmän författning ägde militär befälhavare sålunda ej ingripa
med tillrättavisning eller disciplinär bestraffning och ännu mindre
ägde militär befälhavare att på dylikt sätt ingripa, där förseelsen endast innefattade
överträdelse av allmän författning.

Enligt vad regementschefen uppgivit skulle här ifrågavarande å depåorder
utfärdade föreskrift om förbud för cyklist att å cykeln medföra annan person
»närmast» ha varit avsedd som en erinran om innehållet i gällande vägtrafikstadga.
I den mån nämnda föreskrift allenast vore att betrakta som en
sådan erinran kunde det, som av det ovan anförda franninge, allenast tillkomma
civil domstol eller — där tillika en särskild tjänsteplikt att beakta
nämnda förbud kunde anses förefinnas — krigsdomstol att ådöma ansvar
för dylik förseelse. En vidare syftning kunde ifrågavarande depåorder ha
såtillvida att den dels skulle kunna lia avseende jämväl å cykelåkning å område,
där vägtrafikstadgans bestämmelser ej vore tillämpliga, dels ock — till
skillnad från vägtrafikstadgans bestämmelser -— även innefattade förbud
att å cykel medföra ett barn under tio år. Som sistnämnda alternativ i varje
fall icke torde ha åsyftats lämnades detta här åsido.

I den mån den meddelade föreskriften hade avseende å område, där vägtrafikstadgan
ej gällde, förelåge ej binder för befälhavare att ingripa genom
tillrättavisning eller disciplinär bestraffning. Det torde emellertid ej alltid
vara så lätt att fastställa huruvida vägtrafikstadgan vöre tillämplig beträffande
viss väg, stig eller annat område.

Enligt 1 § 1 mom. vägtrafikstadgan ägde denna tillämpning allenast å trafik
på väg, varom omförmäldes i 2 mom. samma paragraf. Däri föreskreves
att i vägtrafikstadgan med väg förstodes allmän väg, gata eller annan allmän
plats, som vöre upplåten för allmän samfärdsel, ävensom till farväg nyttjad
enskild väg. Väg belägen inom ett allenast för regementet avsett, inhägnat
område kunde knappast vara att hänföra till »allmän väg, gata eller annan
allmän plats, som vöre upplåten för allmän samfärdsel». Det torde däremot
kunna förekomma att väg inom dylikt område vore att hänföra till enskild
väg, nyttjad till farväg, och att sålunda vägtrafikstadgan vore tillämplig i
fråga örn trafik å sådan väg. Under beteckningen »enskild väg nyttjad till
farväg» torde nämligen inbegripas även enskild väg som ej vore allmänneligen
befaren. Uttrycket »farväg» torde utmärka att fråga vore om körväg,
d. v. s. väg (eller stig) som icke vöre avsedd allenast för gång, cykelåkning
eller ridning (se Nytt juridiskt arkiv, avdelning II, 1940 s. 335, 338). Å en
allenast för gång, cykelåkning eller ridning avsedd väg eller stig inom särskilt
endast för regementet avsett område vore emellertid vägtrafikstadgan
icke tillämplig, och krigsman som vid cykelåkning å sådan väg eller stig handlade
i strid med ifrågavarande depåorder torde sålunda — enär lian icke här -

259

igenom kunde anses ha gjort sig skyldig till ansvar enligt vägtrafikstadgan —
kunna i disciplinär ordning bestraffas för det han genom brott mot utfärdad
ordningsföreskrift gjort sig skyldig till försummelse av tjänsteplikt. Det syntes
militieombudsmannen emellertid kunna ifrågasättas huruvida det kunde
anses erforderligt och lämpligt att — vid sidan av vägtrafikstadgan — utfärda
ordningsföreskrifter, vilka i enlighet med vad ovan anförts endast kunde
erhålla en strängt begränsad räckvidd och angående vars rätta tillämpning
tvekan syntes kunna uppkomma. Militieombudsmannen hade härigenom velat
giva regementschefen del av sin uppfattning beträffande förevarande spörsmål.

15. Om skyldighet för militär befälhavare att lämna landsfiskal biträde

vid utredning av brott.

Uti en den 30 april 1943 till militieombudsmannen inkommen skrivelse
anförde landsfiskalen i Grums distrikt, Th. Öfverström, bland annat följande: Den

29 mars 1942 hade en trafikolycka inträffat å allmän väg i Segerstads
socken, varvid ett militärt fordon kolliderat med en trafikbilägaren
Erik Strand i Vålberg tillhörig personbil. Utredning hade verkställts genom
vederbörande polisman. Den 13 juni 1942 hade Öfverström översänt en
polisrapport jämte skiss och fotografier till chefen för vederbörande fältförband
med anhållan, att handlingarna måtte överlämnas till polismyndigheten
i förläggningsorten för ytterligare utredning. Den 18 juli samma år
hade till Öfverström ankommit en skrivelse från arméförvaltningens ombudsman
med anhållan om avskrift av polisrapporten ävensom om vissa
upplysningar. I anledning av att Öfverström icke erhållit något svar på sin
skrivelse den 13 juni, hade han den 29 augusti på nytt skrivit till chefen
för fältförbandet. Den 3 september hade han fått svar, i vilket det meddelats
att handlingarna översänts till motorexpeditionen vid Smålands artilleriregementes
depå. Någon förklaring till orsaken att handlingarna icke
befordrats till vederbörande polismyndighet hade icke lämnats. Den 26 september
hade Öfverström mottagit ett skriftligt meddelande att vissa handlingar
rörande trafikolyckan översänts till arméförvaltningens ombudsman.
Huruvida polisrapporten jämte därvid fogade skiss och fotografier vidarebefordrats
till polismyndigheten hade ej heller denna gång meddelats. Ej
heller hade Öfverström erhållit bekräftelse på att de av honom översända
handlingarna jämte skrivelsen den 13 juni kommit arméförvaltningen eller
dess ombudsman tillhanda. Den 31 oktober, da han ännu icke erhållit något
besked i ärendet, hade han avlåtit en skrivelse till chefen för Smålands
artilleriregemente med begäran örn förklaring samt återsändande av remisshandlingarna.
Denna skrivelse hade blivit obesvarad. Tygofficcren vid regementet
hade dock den 4 november per telefon meddelat, att samtliga handlingar
översänts till arméförvaltningen. Med anledning därav hade öfver -

260

ström samma dag tillskrivit arméförvaltningen men hade icke erhållit något
svar. I stället hade den 26 januari 1943 från arméförvaltningens ombudsman
inkommit en skrivelse, i vilken denne påminde Öfverström örn
ärendet. Den 26 januari och den 5 februari 1943 hade Öfverström per telefon
påmint en notarie, tjänstgörande å ombudsmannens expedition, om ärendet
men utan att ernå något resultat. Då något svar ännu den 24 mars 1943
icke kommit Öfverström tillhanda, hade denne ansett sig tvungen att i något
skarpare ordalag tillskriva arméförvaltningens ombudsman med begäran
att handlingarna i ärendet skulle återställas före den 5 april 1943. Oaktat
dessa påminnelser och påstötningar hade han icke erhållit vare sig något
svar eller de begärda handlingarna. Ärendet synles lia behandlats med
anmärkningsvärd nonchalans från de militära myndigheternas sida, då
samtliga hans skrivelser och framställningar tycktes ha blivit lämnade utan
avseende. Polisutredningen hade blivit fördröjd liksom även det eventuella
atalet och uppgörelsen om skadestånd. Då det vid polisutredningar vore av
vikt att parter och vittnen så skyndsamt som möjligt bleve hörda, vöre det
möjligt att dröjsmålet i förevarande fall inverkade menligt på utredningens
resultat. Öfverström anhölle, att militieombudsmannen ville vidtaga de åtgärder,
som kunde befinnas lämpliga för att samtliga handlingar i ärendet
måtte komma honom tillhanda snarast möjligt och i vart fall i så god tid, att
polisutredningen hunne avslutas före mars månad 1944, då preskription
för eventuellt åtal inträdde.

Vid skrivelsen funnos fogade den omförmälda polisrapporten samt övriga
däri omnämnda skrivelser.

Sedan handlingarna i ärendet översänts till arméförvaltningens ombudsman
med begäran om upplysningar, inkom denne därmed den 14 augusti
1943. Av upplysningarna framgick bland annat följande:

Arméförvaltningens tygdepartement hade erhållit kännedom örn ifrågavarande
kollision genom skrivelse från regementschefen den 7 juli 1942, vilken
skrivelse varit åtföljd av dels protokoll över ett utav vederbörande förbandschef,
löjtnanten Jan Grapengiesser, den 2 juli 1942 hållet förhör angående
omständigheterna vid kollisionen, dels ock parkunderofficerens rapport
i saken. Nämnda protokoll hade numera översänts till landsfiskalen.
Därigenom torde denne ha erhållit den önskade kompletteringen till polisutredningen.
Så snart landsfiskalen på grundval av den sålunda tillgängliga
fullständiga utredningen fattat beslut i åtalsfrågan, skulle arméförvaltningens
ombudsman taga slutlig ståndpunkt till ett av Strand framställt skadeståndskrav.

Därjämte förebragtes viss utredning angående behandlingen av ärendet hos
arméförvaltningens ombudsman. Denne gjorde gällande, att det av Öfverström
påtalade dröjsmålet med ärendets behandling hos honom haft sin
orsak dels i det förhållandet, att Öfverström icke besvarat till honom avlåtna
skrivelser, dels däri att han i saken tillskrivit myndighet, som icke
haft att taga befattning därmed, och dels i någon mindre mån däri att personalbrist
rått å arméförvaltningens ombudsmansexpedition.

261

Den 17 augusti 1943 inkom från landsfiskalen meddelande om att ovannämnda
förhörsprotokoll inkommit lill denne men att polisrapporten jämte
därtill hörande fotografier och skiss icke återkommit. Av fotografierna funnos
enligt uppgift ej andra än de exemplar, som bifogats polisrapporten.

Härpå översändes handlingarna i ärendet till regementschefen med begäran
att denne ville till militieombudsmannen inkomma med utredning ävensom
eget utlåtande.

Uti en den 17 september 1943 inkommen skrivelse anförde regementschefen
följande:

Öfverströms anmälan syntes inrikta sig på tre punkter, mot vilka de regementschefen
underställda militära förbandscheferna skulle lia felat, nämligen
att handlingarna rörande kollisionen icke sänts till polismyndigheten å
ifrågavarande förbands förläggningsort, att Öfverström ej erhållit svar å
vissa till förbandet insända skrivelser samt att vissa handlingar ej skulle
ha visats vara översända från regementet till arméförvaltningens ombudsman.
På grund av remissen hade chefen för det förband, med vars ena pjäsfordon
den Strand tillhöriga bilen sammanstött, lämnat följande uppgifter.
Kollisionen hade ägt rum den 29 mars 1942. Förhör hade hållits av förbandschefen
påföljande dag, varefter förhörsprotokollet insänts till dennes
närmaste chef, d. v. s. divisionschefen. Denne hade emellertid fordrat, att
i protokollet även skulle intagas yttrande av kaptenen Hallberg, som vore
militär besiktningsman och hade besiktigat Strands bil kort efter kollisionen.
Protokollet hade fördenskull återsänts. Som Hallberg varit tjänstledig och
påskhelgen dessutom infallit då, hade protokollet efter kompletteringen kunnat
dagtecknas först den 20 april 1942. Den 30 i samma månad hade förbandet
återvänt till hemorten för att ingå i fältdepå. Polisutredning angående
kollisionen hade sannolikt begärts av divisionschefen och sådan hade
jämte räkning från Strand inkommit omkring den 15 juni 1942 samt överlämnats
till divisionschefen. Något svar på Öfverströms framställning örn
handlingarnas överlämnande till polismyndigheten å förläggningsorten hade
förbandschefen ej avgivit, enär han ansåge det vara honom ovidkommande,
då ärendet lämnats i högre chefs händer. — Utöver förbandschefens uppgifter
ville regementschefen framhålla följande för att förklara handläggningen
av ärendet. Enligt bestämmelser, meddelade av arméförvaltningen
den 26 maj 1931 (Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret, A, 1931 s. 78)
och den 1 november 1941 (tygdepartementets civilbyrå d:nr CB/2731) skulle
ärenden rörande ersättning till tredje person avgöras av tygdepartementet i
fall som det förevarande. Protokoll, fört vid förhör inför vederbörande befälhavare
eller polismyndighet, ävensom värderingsinstrument, skulle insändas
till departementet. — Sedan polisrapporten efter framställning av divisionschefen
anlänt omkring den 15 juni 1942 hade samtliga handlingar översänts
till regementets motorexpedition. Någon anledning att sända dem till
polismyndigheten i den ort, där förbandet varit förlagt, hade icke förelegat
dels på grund av tygdepartementels bestämmelser och dels emedan landsfiskalen
icke anliängiggjort åtal. Då polisrapporten anlänt, hade förbands -

262

chefen måst skriva nytt yttrande till sitt protokoll. Detta hade varit klart
den 2 juli. Att så lång tid förflutit, innan protokollet blivit färdigt, hade sannolikt
berott på att polisrapporten sänts under fältpostadress, varvid postbefordran
toge längre tid än eljest, samt att midsommarhelgen infallit då.
Protokollet hade den 7 juli av regementschefen insänts till tygdepartementet.
Senare hade landsfiskalen den 29 augusti och den 31 oktober gjort liknande
framställningar örn handlingarnas överlämnande till polismyndigheten, vilka
framställningar besvarats den 3 september, respektive den 4 november (per
telefon) med att handlingarna överlämnats först till nämnda motor expedition
och därefter till tygdepartementet. Dessutom hade den 26 september skriftligen
meddelats, att handlingarna sänts till tygdepartementet. Såsom redan
framhållits, hade någon grund icke funnits för att sända handlingarna lill
polismyndigheten å förbandets förläggningsort; i stället hade den av tygdepartementet
anvisade formen för dylika ärendens handläggning blivit följd.
—- På sin första skrivelse, dagtecknad den 13 juni 1942 hade landsfiskalen
erhållit svar först den 3 september. Givetvis hade förbandschefen eller divisionschefen
kunnat giva landsfiskalen underrättelse om ärendets gång, men
någon skyldighet för dem att göra detta hade icke förelegat, särskilt som
något åtal icke anhängiggjorts av honom. På alla övriga framställningar hade
landsfiskalen fått ganska omgående svar, låt vara att de icke inneburit besked
örn att framställningarna bifallits. Enligt hans egen uppgift hade arméförvaltningens
ombudsman redan den 18 juli satt sig i förbindelse med honom.
Varför Öfverström den 29 augusti ånyo hos förbandschefen begärt
handlingarnas remitterande till polismyndigheten å förläggningsorten utan
att samtidigt angiva om åtal skulle ske vöre oförståeligt. Förbandschefen
hade översänt såväl polisrapporten som därvid fogade skiss och fotografier
till motorexpeditionen. Av tyganstaltens diarier för år 1942 framginge att
handlingarna införts under nr 274 i förhörsprotokollsregistret utan angivande
av ankomstdag; troligen hade de ankommit i början av september. I registret
hade antecknats, att de den 17 september överlämnats till regementschefen
och vidarebefordrats till auditören för yttrande. Räkning på skadeersättning
till ett belopp av 139 kronor 10 öre hade varit bifogad. Enligt
utgående diariet hade handlingarna den 25 september under nr 364 i diariet
avsänts till arméförvaltningens ombudsman. Härom hade landsfiskalen underrättats
den 24 i samma månad. Att samtliga handlingar blivit översända
torde vara utom allt tvivel. — Dä ifrågavarande förband fullgjort beredskapstjänst,
hade det i militärjuridiskt hänseende icke varit underställt regementschefen
ulan den chef, som det lytt under i beredskapsområdet. Det militära
förhörsprotokollet hade därför egentligen bort av förbandschefen sändas
direkt till arméförvaltningen. Vid polisutredningen på kollissionsplaisen
hade militärt ombud bort vara närvarande. Förmodligen hade detta emellertid
varit omöjligt med hänsyn till övningarna.

Under förmälan att den förkomna polisrapporten jämte fotografier och
skiss trots fortsatta efterforskningar icke kunnat återfinnas hos arméförvaltningen
inkom härefter arméförvaltningens ombudsman den 25 januari 1944

263

med bevis om att försvarets civilförvaltning den 11 januari 1944 över postgiro
till Strand utbetalat 216 kronor 60 öre såsom ersättning för skadan å
den Strand tillhöriga bilen.

Öfverström, som bereus tillfälle taga del av utredningen, inkom den 8
februari 1944 med påminnelser i ärendet.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 16 mars 1944 till regementschefen,
efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit:

Av utredningen framginge följande: En kollision inträffade den 29 mars
1942 å allmän väg inom Segerstads socken mellan ett militärt motorfordon,
tilldelat ett fältförband, och en Strand tillhörig bil, varvid skador uppstodo
å sistnämnda bil. Med anledning därav lät Öfverström anställa polisförhör
med Strand och en person, som medföljt dennes bil, ävensom med en tillstädesvarande
militär besiktningsman. Öfverström tillställde därefter chefen för
nämnda fältförband, som var Grapengiesser, polisrapporten jämte en skiss
och fotografier över kollisionsplatsen samt anhöll att förbandschefen måtte
överlämna handlingarna till polismyndigheten å förbandets förläggningsort
för vidare utredning. Grapengiesser anställde emellertid själv förhör med
den militära personal, som hade upplysningar att lämna rörande kollisionen,
varefter förhörsprotokollet samt de från Öfverström inkomna handlingarna
överlämnades till divisionschefen, vilken i sin tur vidarebefordrade
dem till tygexpeditionen vid regementet, varefter de enligt uppgift tillställdes
arméförvaltningens ombudsman. De av Öfverström insända handlingarna
hade därefter icke kunnat återfinnas. Sedermera hade försvarets civilförvaltning
till Strand utbetalat 216 kronor 60 öre i ersättning för den skada,
denne lidit i anledning av kollisionen.

Till stöd för ärendets handläggning från de militära myndigheternas sida
hade åberopats bestämmelser, som meddelats av arméförvaltningen genom
skrivelser den 26 maj 1931 och den 1 november 1941.

Dessa bestämmelser, som avsåge fall, då av annan gentemot kronan väcktes
anspråk på ersättning för skada i följd av sammanstötning med av lantförsvaret
disponerat motorfordon, inneliölle vissa föreskrifter örn verkställande
av undersökning i anledning av sådan sammanstötning. Protokoll över
förhör samt annan utredning skulle översändas till vederbörande departement
inom arméförvaltningen, respektive sjukvårdsstyrelsen. Ifrågavarande
bestämmelser hade uppenbarligen tillkommit i syfte att arméförvaltningen
skulle beredas tillfälle bevaka kronans ekonomiska intressen. Åtgärden att
underrätta arméförvaltningen om ifrågavarande kollision och Strands skadeståndsyrkande
hade tydligen i och för sig varit riktig.

Öfverström hade emellertid med sin framställning till Grapengiesser icke
avsett bereda denne tillfälle lill sådan underrättelse utan bade velat påkalla
dennes bistånd att genom polismyndigheten å förläggningsorten få den
militära personal hörd, som haft upplysningar att lämna rörande kollisionen,
för att därefter kunna fatta beslut i frågan, huruvida han skulle vid

264

allmän domstol anställa åtal i anledning av sammanstötningen. I sin skrivelse
till Grapengiesser hade Öfverström uttryckligen framställt begäran
därom. Enligt § 101 mom. 5 i tjänstgöringsreglementet för armén skulle
befälhavare med beredvillighet tillmötesgå de civila myndigheter, med vilka
han kommit i beröring uti tjänsteärenden. Grapengiesser hade därför icke
bort underlåta lämna Öfverström erforderligt bistånd i saken. Mot hans
åtgärd att själv verkställa förhör med den militära personalen kunde någon
anmärkning visserligen icke riktas, utan syntes detta förfaringssätt ha
varit riktigt, men det hade ålegat honom att till Öfverström översända protokoll
(i original eller avskrift) över nämnda förhör och återställa de av
Öfverström översända handlingarna. Uppenbarligen hade han icke ägt förfoga
över dessa. Hinder hade däremot ej mött att taga avskrift av polisrapporten
och kopior av skiss och fotografier för de militära myndigheternas
behov. Grapengiesser förfarande vore så mycket mera anmärkningsvärt
som han underlåtit lämna Öfverström underrättelse om vilken åtgärd
han vidtagit. Jämväl de övriga militära befälhavare, som deltagit i ärendets
handläggning, hade bort fästa avseende vid Öfverströms framställning.

Enligt vad sålunda anförts kunde anmärkning riktas mot det sätt, på
vilket Öfverströms framställning blivit handlagd. Ansvarig för den begångna
felaktigheten vore i första hand Grapengiesser. Med hänsyn till omständigheterna
funne militieombudmannen sig emellertid kunna låta bero vid den
erinran, som innefattades i det anförda.

I övrigt läte militieombudsmannen bero vid vad i saken förekommit.

Regementschefen skulle lämna Grapengiesser och divisionschefen underrättelse
om skrivelsens innehåll.

16. Klagande är berättigad att i klagoskrift, som insändes till militieombudsmannen,
lämna de upplysningar, även angående förhållanden av hemlig
natur, som äro av betydelse för klagomålet. Sedan ett mål blivit av
befälhavare hänskjutet till krigsrätt, har vederbörande krigsfiskal att på
eget ansvar pröva, huruvida ansvarsyrkande skall framställas.

I en till militieombudsmannen den 8 juli 1943 inkommen skrift hemställde
furiren vid 1. matroskompaniet nr 1972 Sixten Jakobsson om undersökning
i anledning av vissa uppgivna missförhållanden å minsveparen Koster
vid en minsvepardivision. Militieombudsmannen anhöll i anledning härav
i skrivelse samma dag till chefen för Västkustens marindistrikt om utredning.
Sådan utredning inkom den 22 juli 1943 till militieombudsmansexpeditionen.
Ärendet avslutades den 4 december 1943 av tjänstförrättande militieombudsmannen
Lech genom skrivelse till chefen för Västkustens marindistrikt,
vari anfördes i huvudsak följande: I det av Jakobsson anhängiggjorda
ärendet hade bland annat påtalats det förhållandet att civila personer
vid besök å minsveparen Koster tillåtits intaga förtäring av kronportioner.

265

Med anledning av vad sålunda förekommit hade militieombudsmannen begärt
yttrande från marinförvaltningen. Av nämnda yttrande framginge att
ej portionsberättigad person icke ägde intaga förtäring av kronportion ombord.
Militieombudsmannen läte emellertid med hänsyn till föreliggande
omständigheter bero vid en erinran örn den förelupna felaktigheten men förväntade
att vad som förekommit icke upprepades. Vad Jakobsson i övrigt
anfört föranledde icke någon militieombudsmannens vidare åtgärd.

På föranstaltande av chefen för Göteborgseskadern hölls den 20 juli 1943
förhör med Jakobsson med anledning därav att Jakobsson i ovannämnda
den 8 juli 1943 till militieombudsmansexpeditionen inkomna öppna skrift
avhandlat beredskapsbestämmelser. Jakobsson erkände härvid att han vore
medveten örn tystnadspliktens innebörd och medgav, att han vid divisionen
erinrats om densamma, men säde sig vara av den uppfattningen att skrivelse
till militieombudsmannen vore konfidentiell.

Sedan målet hänskjuta till regementskrigsrätten vid Älvsborgs kustartilleriregemente,
yrkade krigsfiskal Carl G. Borgström vid krigsrätten att,
enär Jakobsson i ovannämnda skrift till militieombudsmannen uppenbarat
vissa förhållanden, som bort hållas hemliga, Jakobsson härför måtte fällas
till ansvar för oförstånd i tjänsten.

Jakobsson anförde vid regementskrigsrätten: Jakobsson trodde sig ha
handlat riktigt när han till riksdagens förtroendeman framlade sina påpekanden
av vissa missförhållanden. Örn Jakobsson därvid råkat omnämna
förhållanden av delvis hemlig natur, torde man väl fa anse, att därav ingen
skada kunnat uppstå, enär skriften gått till militieombudsmannen och därifrån
till militär myndighet. Jakobsson erkände att han handlat obetänksamt
i fråga örn nämnda uppgifter av delvis hemlig natur.

Regementskrigsrätten meddelade utslag den 2 februari 1944 och utlät sig
därvid: 1 en till militieombudsmannen den 8 juli 1943 inkommen skrift hade
Jakobsson påtalat vissa förhållanden ombord å minsveparen Koster. I
skriften lämnade Jakobsson, såvitt i målet vore i fråga, vissa uppgifter av
hemlig natur örn fartygets gångberedskap och besättningens permission.
Med hänsyn till omständigheterna funne krigsrätten Jakobsson icke härigenom
lia gjort sig skyldig till förfarande av beskaffenhet att för honom föranleda
ansvar, i följd varav åtalet av krigsrätten lämnades utan bifall.

Borgström överklagade utslaget i krigshovrätten under yrkande örn bifall
till den mot Jakobsson förda talan samt anförde därvid vidare: I målet
vore utrett, att Jakobsson i en till militieombudsmannen den 8 juli 1943 inkommen
skrivelse, vilken av militieombudsmannen behandlats som icke hemlig,
lämnat vissa uppgifter av hemlig natur. Med hänsyn lill omständigheterna
hade krigsrätten funnit Jakobsson härigenom icke lia gjort sig skyldig till
förfarande av beskaffenhet att för honom föranleda ansvar. I motiveringen
för frikännandet torde ligga, alt Jakobsson haft rätt att för militieombudsmannen
uppenbara ifrågavarande hemliga sakförhållanden. Häremot hade
Borgström i princip intet att invända, men ansage däremot, att det alogat

266

Jakobsson att vidtaga sådana åtgärder, att icke de av honom lämnade uppgifterna
av hemlig natur kommit att bliva behandlade som offentliga. Ostridigt
hade det stått envar fritt alt hos militieombudsmannen taga del av Jakobssons
skrift med samtliga däri lämnade upplysningar. På grund härav
måste Jakobsson anses ha överträtt sin s. k. tystnadsplikt. Även örn icke
Jakobsson själv med för någon förpliktande verkan kunnat hemligstämpla
skrivelsen, hade han kunnat ge sin skrivelse en sådan avfattning, att mottagaren
blivit tydligt uppmärksamgjord å innehållets hemliga natur. Rörande
anledningen till att militieombudsmannen icke hemligstämplat skrivelsen
kunde Borgström icke yttra sig. Att målet av krigsrätten handlagts offentligt,
torde närmast ha berott på att de förhållanden, Jakobsson omnämnt i
sin skrivelse, efterhand blivit inaktuella och deras uppenbarande alltså icke
kunnat orsaka någon skada. Krigsrätten hade emellertid, liksom Jakobsson
själv, utan tvekan ansett uppgifterna vara hemliga vid den tid, de först lämnades,
och det vore detta, som enligt Borgströms förmenande hade den
utslagsgivande betydelsen för målet. Ehuru sekundärt, torde det också förtjäna
påpekas, att det icke förelegat något skäl för Jakobsson att uppenbara
ifrågavarande sakförhållanden, eftersom vad Jakobsson anfört i anslutning
därtill icke föranlett någon militieombudsmannens åtgärd. För undvikande
av allt missförstånd ville Borgström uttryckligen påpeka, att han med sin
talan alls icke velat betaga Jakobsson rätten att fritt vända sig till militieombudsmannen.
Ej heller avsåge Borgströms talan någon sorts påföljd
för Jakobsson, för det dennes klagomål i huvudsak varit obefogade. Som
Borgström inledningsvis nämnt hade han endast velat påkalla krigshovrättens
prövning, huruvida icke det sätt, varpå Jakobsson lämnat vissa uppgifter
av hemlig natur, så att desamma blivit offentliga, borde medföra ansvar.
Även örn utgången av detta mål, med hänsyn till att uppgifterna haft
tämligen ringa betydelse och deras uppenbarande icke orsakat någon känd
skada, kunde förefalla skäligen betydelselös, hade likväl det överklagade
utslaget en sådan prejudicerande verkan, att det, då något likartat avgörande
i högre instans icke vore känt, torde vara av ett visst allmänt intresse att
få saken ytterligare prövad.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 5 maj 1944 och yttrade därvid:
Enär Jakobsson icke genom att, såsom i förevarande fall skett, i skrivelse
till militieombudsmannen lämna uppgifter av beskaffenhet att icke
böra komma till obehörigas kännedom, gjort sig skyldig till något förfarande
av beskaffenhet att föranleda ansvar, prövade krigshovrätten rättvist fastställa
det slut krigsrättens utslag innehölle.

I skrivelse till Borgström anhöll militieombudsmannen örn närmare besked
angående varå Borgström ansett sig kunna grunda skyldighet för en
klagande att vid hänvändelse till militieombudsmannen med hänsyn till de
lämnade uppgifternas hemliga natur vidtaga särskilda av Borgström åsyftade
åtgärder. Tillika anmodades Borgström inkomma med upplysningar angående
varmed han ansett sig kunna motivera det av honom vid regementskrigsrätten
mot Jakobsson framställda yrkandet om ansvar för det denne i

267

skrift till militieombudsmannen uppenbarat förhållanden, som bort hållas
hemliga.

I anledning härav anförde Borgström i en den 15 juli 1944 dagtecknad
skrivelse till militieombudsmannen följande:

Målet var anhängigt vid regementskrigsrätten redan då Borgström tillträdde
sin krigsfiskalstjänst. Såväl den militäre chef, som hänskjutit saken
till handläggning vid krigsrätt, som den vid målets anhängiggörande fungerande
krigsfiskalen torde på grund av sina åtgärder ha varit av den meningen,
att Jakobsson gjort sig skyldig till något straffbart förfarande. Då
Borgström inträdde i målet, intog han denna ståndpunkt. Stöd härför ansag
Borgström sig kunna hämta ur »Undervisning för manskapet vid flottan»
(UMF: 1A), vari det heter: »Det är sålunda förbjudet att avhandla frågor
av vad slag det vara må rörande såväl militära som civila försvarsförberedelser
och sjöfartsförhållanden på sådant sätt, att de kunna komma till
obehörigas kännedom.» Jakobsson hade i en skrivelse till militieombudsmannen
lämnat vissa uppgifter av beskaffenhet att icke böra komma till
obehörigas kännedom. Denna skrivelse blev av militieombudsmannen behandlad
som offentlig. På grund härav ansåg Borgström, att Jakobsson överträtt
sin tystnadsplikt, då de av honom lämnade uppgifterna, såvitt Borgström
förstode, kunnat komma till obehörigas kännedom. Sedan detta blivit
klarlagt, frågade Borgström sig, huru Jakobsson bort gå till väga, därest
han i skrivelse till militieombudsmannen ansett sig nödsakad beröra s. k.
hemliga förhållanden. Hemligstämpling från Jakobssons sida av skrivelsen
kunde icke påfordras. Någon skyldighet att låta skrivelsen gå tjänstevägen
och där hemligstämplas fanns ej heller. Därest Borgström icke skulle godtaga
den enligt hans förmenande otilltalande konsekvensen, att Jakobsson
i förevarande avseende icke vore skyldig vidtaga någon som helst åtgärd,
varmed uppenbarligen också vore förenad den risk, som i Jakobssons fall
verkligen aktualiserats, kunde Borgström icke finna någon annan acceptabel
lösning än att Jakobsson — såsom Borgström uttryckt det i sin besvärsskrift
— bort vara skyldig att ge sin skrivelse en sådan avfattning, att
''mottagaren bleve tydligt uppmärksamgjord å innehållets hemliga natur. Något
direkt stöd för denna åsikt kunde Borgström visserligen icke finna i gällande
föreskrifter, men han ansåg det icke orimligt att härleda en sådan
skyldighet ur förut citerade stadgande i UMF: 1A. När Borgström inför krigsrätten
muntligen framställde sitt ansvarsyrkande mot Jakobsson anförde
han, att hans talan — liksom i krigshovrätten — endast avsåg, huruvida
icke det sätt, varpå Jakobsson lämnat vissa uppgifter av hemlig natur, borde
medföra ansvar. Borgström hade sålunda icke utan vidare yrkat ansvar å
Jakobsson för det denne i skrift till militieombudsmannen uppenbarat förhållanden,
som bort hållas hemliga, ehuru Borgströms yrkande i krigsrättens
protokoll kommit att återgivas i denna förkortade (och missvisande) form.
Härtill hade Borgström dock ingen skuld, utom såtillvida att lian icke påfordrat
att jämväl hans argumentering skulle inflyta i protokollet och icke
enbart en summering av hans yrkande. Börande den verkliga innebörden

268

av Borgströms yrkande, torde dock hans besvärsskrift ge full upplysning.
Från vederbörligt militärt håll erfor Borgström, att ett överklagande av utslaget
vore önskvärt. Själv var han av samma uppfattning, då han icke av
krigsrättens utslag ansåg sig kunna utläsa, huruvida Jakobsson blivit frikänd
allenast på grund av vissa särskilda, enbart i detta fall föreliggande
omständigheter eller krigsrätten menat att Jakobssons handlingssätt överhuvud
taget icke vöre av beskaffenhet att föranleda ansvar. Örn utslaget
skulle förstås på detta senare sätt, vore det icke tillfredsställande formulerat.
I denna fråga hade krigshovrätten genom sitt klarläggande utslag tydligen
ansett, att motiveringen för frikännandet behövde ändras. På grund härav
ansåge Borgström sig lia haft fog för sina besvär. I den betydelsefulla frågan,
huruvida de av Jakobsson till militieombudsmannen lämnade uppgifterna
vöre att anse som hemliga eller ej, hade den militära uppfattningen,
vars riktighet Borgström saknade anledning ifrågasätta, blivit bekräftad såväl
av krigsrätten som krigshovrätten. Örn Jakobsson förfarit felaktigt eller
ej, tycktes Borgström mycket tveksamt. Mot den bestämda militära uppfattningen
att Jakobsson överträtt sin tystnadsplikt, ansåg Borgström sig
icke då kunna förebringa några sådana omständigheter, att han borde underlåta
att framställa något ansvarsyrkande. Därvid lät Borgström sig dock
angeläget vara att, sa långt det vore förenligt med hans förut relaterade
åsikt, icke träda Jakobssons rätt för när att fullt fritt få meddela sig med
militieombudsmannen. För Jakobsson torde det även, med den utveckling
ärendet fått, ha varit av värde att få sin sak rättsligt prövad. Underlåtenhet
från krigsfiskalens sida att utföra talan syntes Borgström böra ske endast
i fullt klara fall, till vilka han på grunder, som franninge av ovanstående,
icke kunnat räkna förevarande mål. Med stöd av det anförda finge Borgström
därför anhålla, att militieombudsmannen måtte finna honom lia ägt
fog för sina åtgärder. Att dessa grundats på åsikter, som icke kunnat godtagas
vid den rättsliga prövningen, ville Borgström även hemställa icke skulle
tillräknas honom som ett fel, då hans aktion uteslutande varit betingad av
intresset att erhålla slutgiltig klarhet i en sak, varom ovisshet syntes kunna
råda.

Efter en redogörelse för vad salunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 22 november 1944 till Borgström:

Borgström hade som skäl för sin mot Jakobsson förda talan åberopat att,
där vid anförande av klagomål hos behörig myndighet berördes förhållanden
som delvis vöre av hemlig natur, det skulle föreligga skyldighet för klaganden
att fästa myndighetens uppmärksamhet härå. En sådan skyldighet
hade Borgström ansett sig kunna härleda ur en i Undervisning för manskapet
vid flottan intagen allmän föreskrift om tystnadsplikt. Att å dessa bestämmelser
grunda någon skyldighet för enskild klagande att till vederbörande
myndighet giva vissa anvisningar härutinnan, kunde rimligen icke
komma i fråga. Det vore även uppenbart att av dessa bestämmelser icke kun -

269

de för klaganden föranledas något ansvar för åtgärder som av behörig myndighet
— till vilken av klaganden lämnats upplysning angående vissa hemliga
förhållanden — härutinnan kunde ha företagits eller underlåtits. Det
tillkomme allenast vederbörande myndighet själv att i dylikt fall på eget
ansvar avgöra huruvida skäl för hemligstämpling skulle anses föreligga
eller ej. Som militieombudsmannen givetvis vöre att i ifrågavarande hänseende
anse som behörig myndighet hade Borgström därför enligt militieombudsmannens
mening saknat varje skäl för sin mot Jakobsson förda ansvarstalan.
Rätten för krigsman att med frångående av eljest stadgad tjänsteväg
frånvända sig direkt till militieombudsmannen vore en viktig del av
en krigsmans medborgerliga rättigheter och finge givetvis ej inskränkas genom
att klaganden betoges rätten att i dylikt sammanhang till militieombudsmannen
lämna de upplysningar angående förhållanden, även av hemlig
natur, som vöre av betydelse för klagomålet.

Enligt vad Borgström uttalat hade underlåtenhet från krigsfiskal sida
att utföra åtal synts Borgström böra ske endast i fullt klara fall, vartill han
ansett sig icke kunna hänföra ifrågavarande mål. Vad Borgström sålunda
yttrat angående de allmänna riktlinjer som borde gälla för krigsfiskal prövning
av fråga om ansvarsyrkande skulle framställas eller icke, syntes militieombudsmannen
anmärkningsvärt och kunde ingalunda godtagas. Till stöd
härför .finge militieombudsmannen anföra följande:

Beträffande allmän åklagare vid krigsrätt stadgades i 54 § krigsdomstolslagen
att han vore pliktig tala i mål, som hörde till krigsdomstols upptagande,
varvid han skulle ställa sig till efterrättelse vad för åklagare i allmänhet
vore stadgat. Enligt den för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler
gällande instruktionen (§ 34) ålåge det krigsfiskalen bland annat att
vara allmän åklagare vid krigsrätt, där krigsfiskalen vore anställd, samt i
sådan egenskap uppvakta vid krigsrätten och där föra talan i de mål, som
av vederbörande befälhavare hänskötes till krigsrättens prövning eller som
eljest där förekomme till handläggning.

Av nämnda stadgande i krigsdomstolslagen torde framgå att vad som
gällde angående innebörden av allmän åklagares vid allmän underrätt skyldighet
att tala å brott, som hörde under allmänt åtal, jämväl gällde för
krigsfiskal såsom allmän åklagare vid krigsrätt. Vad i den för krigsfiskalerna
gällande instruktionen stadgades örn skyldighet för krigsfiskal att vid
krigsrätt föra talan i de mål, som av vederbörande befälhavare hänskötes
till krigsrättens prövning, innebure givetvis icke att det skulle föreligga
någon skyldighet för krigsfiskal att väcka åtal även när han ej funne skäl
därtill föreligga. Det ålåge givetvis krigsfiskal att i likhet med annan allmän
åklagare självständigt och på eget ansvar för varje fall pröva huruvida
ansvarsyrkande skulle framställas eller ej (se ämbetsberättelsen 1943 s. 167
—171).

Militieombudsmannen hade härigenom velat giva Borgström del av sin
uppfattning angående förevarande spörsmål.

270

17. Det är önskvärt att de värnpliktiga icke bibringas uppfattningen, att
de böra lita enbart till militieombudsmannen för att få sina intressen tillgodosedda,
och av stor vikt att militära chefer skänka tillbörligt beaktande
åt framställningar och anmälningar från värnpliktiga.

I en den 18 september 1944 till militieombudsmannen inkommen skrift
anmälde värnpliktiga nr 6985-1-34 Ericsson, nr 7074-1-32 Berg, nr 349-63-35
Jonasson och nr 6697-1-22 Mukka löjtnanten Olov Georg Carl Gustav Asplund
för det Asplund den 13 september 1944 vid visitation av den vaktstyrka,
de då tillhörde, kallat dem en samling lurkar.

Sedan skriften översänts till befälhavaren för Östersunds försvarsområde,
inkom denne med protokoll från ett av Asplunds närmaste chef, majoren vid
Jämtlands fältjägarregemente E. Löfgren, hållet förhör med Ericsson, Berg,
Jonasson och Mukka samt Asplund.

Ericsson, Berg, Jonasson och Mukka uppgåvo vid förhöret till förtydligande
av innehållet i anmälningsskriften: Vid tillfället hade de av missförstånd
ställt upp utan hjälmar och gevär. Sedan Asplund anmärkt på att de
ställt upp utan vapen, hade de hämtat gevär men däremot ej hjälmar. Asplund
hade i anledning härav yttrat: »Och sådana skall kallas soldater. —
En samling lurkar är ni.»

Berg uppgav därjämte, uppenbarligen på fråga av Löfgren, att anledningen
att skrivelsen ställts till militieombudsmannen och icke till Asplunds närmaste
chef vore den att Berg hade den uppfattningen att enda sättet för
en värnpliktig att få någon rättelse vöre att skriva till militieombudsmannen.

Asplund vidgick vid förhöret att han fällt det påtalade yttrandet.

Löfgren anförde i särskilt yttrande i förhörsprotokollet:

Därest anmälan mot Asplund inkommit till Löfgren skulle han för vad
Asplund låtit komma sig till last ha ålagt denne disciplinstraff i form av två
dagars arrest utan bevakning. Vid förhöret hade Berg av för Löfgren okänd
anledning framfört på heder och ära gående beskyllningar mot befälskåren
i allmänhet och Löfgren i synnerhet genom sitt påstående, att det icke funnes
annat sätt för de värnpliktiga att virma upprättelse än att skriva till
militieombudsmannen. Eftersom Löfgren varit den som närmast skulle ha
åstadkommit rättelse i förevarande fall, ansåge Löfgren, att Berg förolämpat
honom i och för hans tjänst och hemställde att militieombudsmannen måtte
även i detta hänseende uttala sig. Det saknades fog för en sådan förolämpning
redan av det skälet, att Löfgren vid tiden för anmälningsskriftens tillkomst
icke varit chef för det förband anmälarna tillhörde längre än omkring
fjorton dagar och någon anmälan i saken icke inkommit till honom under
nämnda tid.

I skrivelse den 24 oktober 1944 till försvarsområdesbefälhavaren anförde
militieombudsmannen, efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit, följande: -

271

Av utredningen framginge att Asplund vid visitationen av vaktstyrkan på
grund av missnöje med de värnpliktigas uppförande fällt ett yttrande som
varit för dem smädligt. Med hänsyn till omständigheterna ansåge militieombudsmannen
sig emellertid kunna inskränka sig till en allvarlig erinran till
Asplund om det olämpliga i dennes uppträdande, därvid militieombudsmannen
förväntade att Asplund bomme att för framtiden i tjänsten undvika sårande
uttryck.

Vad anginge den av Löfgren berörda frågan örn tillkomsten av ifrågavarande
anmälan finge till en början allmänt framhållas att de värnpliktiga
för vinnande av rättelse hade full frihet att välja mellan hänvändelse till
militieombudsmannen och högre militär myndighet samt att, då valet fallit
på militieombudsmannen, någon anmärkning ej finge riktas däremot. Mången
gång kunde emellertid missförhållande som droges under militieombudsmannens
prövning undanröjas av militär myndighet, och det vore enligt
militieombudsmannens mening önskvärt att de värnpliktiga icke bibringades
den uppfattningen att de borde lita enbart till militieombudsmannen för att
få sina intressen beaktade. Från denna synpunkt vore det av stor vikt att
militära chefer skänkte tillbörligt beaktande åt värnpliktigas framställningar
och anmälningar och underkastade dem en noggrann och förutsättningslös
prövning. Vad Berg menat med sitt av Löfgren påtalade yttrande syntes
militieombudsmannen ej alldeles klart. Enligt militieombudsmannens mening
torde man enligt protokollets lydelse knappast böra fatta yttrandet
såsom innebärande en mot Löfgren eller officerskåren riktad beskyllning. Det
syntes ligga lika nära till hands att tolka yttrandet såsom innebärande ett uttryck
för Bergs bristande insikt om möjligheten att genom militär myndighet
kunna få rättelse. Någon anledning antaga att rättelse ej skulle ha vunnits
genom hänvändelse till Löfgren hade icke förelegat. Av Löfgrens yttrande
framginge också, att Löfgren varit beredd att ålägga Asplund bestraffning.

Försvarsområdesbefälhavaren skulle giva Asplund och Löfgren del av
skrivelsens innehåll.

18. Angående vilken befälhavare det tillkommer att bestämma huruvida den
som ålagts arrest utan bevakning eller vaktarrest skall deltaga
i tjänstgöring eller ej.

I en den 28 april 1944 till militieombudsmannen inkommen skrivelse anförde
chefen för Upplands regemente följande:

I de fall, då av befälhavare ålagt disciplinstraff verkställdes vid militärhäkte,
varöver annan befälhavare hade uppsikt, hade i praktiken visat sig
råda en viss osäkerhet beträffande vem som ägde bestämma, huruvida bestraffningen
skulle avtjänas med eller ulan tjänstgöring. Av de bestämmelser,
som funnes rörande verkställighet av disciplinstraff, syntes icke klart

272

framgå, huruvida den bestraffades deltagande i tjänstgöring eller icke vöre
att betrakta såsom ett moment i straffmätningen, i vilket fall beslutanderätten
givetvis borde tillkomma den med disciplinär bestraffningsrätt utrustade
chefen, eller vore att anse såsom en lämplighetsfråga vid straffets verkställande.
För det förra alternativet talade bland annat bestämmelsen i 9 § 3
mom. första stycket krigsavlöningsreglementet, att den som underginge arreststraff
med förbud att deltaga i tjänstgöring icke ägde uppbära terminslön
som därunder förfölle till betalning. Å andra sidan kunde det ofta uppstå
svårigheter för den befälhavare, som hade uppsikten över häktet, att i enlighet
med den straffåläggande chefens beslut bereda den bestraffade lämplig
tjänstgöring. Då elt klarläggande av berörda spörsmål syntes vara av intresse,
anhölle regementschefen örn upplysning, huru frågan enligt militieombudsmannens
mening borde lösas.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 9 december 1944 till regementschefen: Enligt

25 och 26 §§ strafflagen för krigsmakten finge den som underginge
skärpt eller sträng arrest icke deltaga i tjänstgöring. Frågan vem det tillkomme
att avgöra huruvida den som underginge arrest utan bevakning eiler
vaktarrest skulle deltaga i tjänstgöring reglerades genom bestämmelser i 23
och 24 §§ strafflagen för krigsmakten. I 23 § stadgades i detta hänseende
beträffande arrest utan bevakning: »Den, som ålagts arrest utan bevakning,
skall under strafftiden i vanlig ordning deltaga i tjänstgöring, där ej vederbörande
befälhavare finner skäligt annorlunda förordna». I 24 g föreskreves
i fråga om vaktarrest: »På vederbörande befälhavare ankomme, huruvida
den arresterade må deltaga i tjänstgöring eller icke.»

Det finge erinras att arreststraff kunde åläggas såväl av militär befälhavare
som av krigsdomstol. Av nyssnämnda bestämmelser framginge klart
att krigsdomstol, som ålade arreststraff, ej hade att pröva huruvida den
straffskyldige skulle deltaga i tjänstgöring eller ej och att denna frågas avgörande
för domstolens vidkommande sålunda ej kunde vara något moment
i straffmätningen. Vare sig arreststraffet ådömdes av domstol eller i disciplinär
ordning tillkomme det »vederbörande befälhavare» att bestämma i
frågan. Uttrycket vederbörande befälhavare kunde emellertid såsom i regementschefens
skrivelse berörts giva rum för olika tolkningar.

Till belysning av spörsmålet skulle här lämnas en kortfattad redogörelse
för tidigare bestämmelser i ämnet och för tillkomsten av nu gällande regler.

Disciplinär bestraffning motsvarades enligt 1798 års krigsartiklar av s. k.
extra judiciell bestraffning, som innefattade bland annat arrest. Även domstol
kunde ådöma sådan bestraffning, men enligt stadgandena hade domstolen
allenast att förklara den felande skyldig undergå dylik bestraffning; det
tillkom städse befälhavaren att bestämma straffarten och straffmåttet. Uti det
vid ifrågakomna tid gällande tjänstgöringsreglementet föreskrevs, att den
som ålade extra judiciell bestraffning vore förpliktad låta den felande veta,

273

om han under arresttiden skulle deltaga i tjänstgöring. Därav torde framgå
att denna fråga avgjordes av den befälhavare som bestämde straffet och
i samband därmed.

Genom förordningen den 29 mars 1859 angående förmanskap och extra
judiciell bestraffning blev nämnda strafform närmare reglerad. Det tillkom
närmast vederbörande befälhavare att ålägga sådan bestraffning som bestod
bland annat av arrest indelad i flera grader, men även domstol kunde ådöma
dylikt straff. Domstolen bestämde därvid, i motsats till vad förut var förhållandet,
straffarten och straffmåttet liksom befälhavare. I fråga om arrest
utan bevakning stadgades att det ankom »på den som bestraffningen ådömt»
huruvida den arresterade skulle deltaga i tjänstgöring eller icke. Officer eller
underofficer, som undergick vaktarrest, fick ej göra tjänst. Hörde den arresterade
till manskapet skulle han däremot under vaktarresttiden i vanlig ordning
tjänstgöra »där ej den som bestraffningen ålägger finner skäligt annorlunda
förordna». Som syntes förekom en viss skillnad i formuleringen. I
fråga om arrest utan bevakning användes tempusformen perfektum i »ådömt»
och beträffande vaktarrest för manskap tempusformen presens i »ålägger».
Att någon skillnad i sak därmed skulle ha åsyftats förefölle ej sannolikt.

Föreskrifterna i 1859 års förordning upptogos i huvudsak oförändrade i
disciplinstadgan den 11 juni 1868. Beteckningen extra judiciell bestraffning
borttogs emellertid. Formuleringen av stadgandet om prövningen av till manskapet
hörande arrestants deltagande i tjänstgöring jämkades till »där ej
den som bestraffningen ålagt» etc. Tempusformen blev alltså överensstämmande
med den i fråga om arrest utan bevakning använda (»ådömt»). Angående
anledningen till denna jämkning förekomme ej något i tillgängliga
förarbeten. Vidare gjordes från förbudet för officerare och underofficerare
att under vaktarresttiden göra tjänst det undantaget att tjänstgöring fick ske,
där till sjöss fartygets befälhavare prövade det vara nödigt för tjänstens gång
ombord.

Ordalagen i 1859 års förordning och 1868 års disciplinstadga gåve närmast
stöd för den uppfattningen att enligt dessa författningar, vare sig domstol
eller befälhavare ålade bestraffningen, det tillkom den straffåläggande
myndigheten att avgöra, om den straffskyldige skulle deltaga i tjänstgöring
eller ej, och att avgörandet av denna fråga alltså ingick som ett led i straffmätningen.

I strafflagen för krigsmakten den 7 oktober 1881 hade indelningen av arreststraffen
i grader avskaffats. I fråga örn arrest utan bevakning stadgades
att det ankom på »vederbörande befälhavare», huruvida den arresterade finge
deltaga i tjänstgöring eller icke. Beträffande vaktarrest gällde att officer eller
underofficer, som undergick sådant straff, icke fick göra tjänst, där ej »vederbörande
befälhavare» prövade det vara för tjänstens gång nödigt, samt
att arresterad hörande till manskapet skulle i vanlig ordning deltaga i tjänstgöring,
där ej »vederbörande befälhavare» funne skäligt annorlunda förordna.
Någon särskild bestämmelse angående tjänst ombord å fartyg till sjöss
fanns ej i nämnda lag.

18—448748. Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

274

I 1881 års strafflag var alltså befogenheten uti ifrågavarande hänseende
tillagd »vederbörande befälhavare». I samband med lagens utfärdande anförde
statsrådet och chefen för justitiedepartementet, bland annat, att i förut
gällande föreskrifter angående verkställighet av disciplinstraff gjorts den
ändringen, att det skulle bero på vederbörande befälhavare att i enlighet med
tjänstens fordringar bestämma om den, som ej ådömts strängare straff än
arrest utan bevakning eller vaktarrest, skulle under arresttiden deltaga i
tjänstgöring eller ej.

Av innehållet i reglerna i 1881 års strafflag och nyssnämnda uttalande av
departementschefen syntes framgå att denna lag intog den ståndpunkten att
frågan örn arresterads deltagande i tjänstgöring icke skulle prövas i samband
med straffmätningen utan betraktades såsom en fråga, vilken efter
hänsyn till tjänstens krav skulle prövas vid verkställigheten.

Sedan fråga örn revision av krigslagstiftningen uppkommit i samband med
tillkomsten av 1901 års härordning, avgav en särskilt tillsatt kommitté den
3 april 1905 ett betänkande med förslag till bland annat strafflag för krigsmakten,
vilket betänkande läge till grund för nu gällande krigslagstif(liing.
I betänkandet föreslogos olika former av disciplinstraff, däribland arrest
av första graden, närmast motsvarande arrest utan bevakning, och arrest av
andra graden, närmast motsvarande vaktarrest. Arrest av första graden skulle
få åläggas i minst en och högst sex dagar. Den arresterade skulle under
strafftiden i vanlig ordning deltaga i tjänstgöring. Arrest av andra graden
skulle få åläggas i minst sju och högst tolv dagar. Åläggande av arrest av
andra graden skulle innebära förbud att deltaga i tjänstgöring, dock att detta
icke finge utgöra hinder för att ombord å fartyg, då det för tjänstens uppehållande
funnes oundgängligen erforderligt, den arresterade finge tillåtas
att tjänstgöra.

Till motivering av dessa bestämmelser anförde kommittén bland annat
följande: Den befälhavaren enligt 1881 års lag medgivna prövningsrätten
kunde väl stundom medföra vissa fördelar men kunde å andra sidan tydligen
lätt föranleda godtycklighet och ojämnhet i tillämpningen. Skyldigheten
att deltaga i tjänstgöring eller utestängande därifrån syntes också vara av
den betydelse för straffets allmänna karaktär, att mera bestämda regler, lika
för alla grader, borde härom meddelas i lagen. Om vid ett arreststraff, omfattande
endast några få dagar, den straffskyldige avstängdes från tjänstgöring,
förtoges därigenom ofta nog all verkan av straffet. Detta bleve i dylikt
fall ej sällan för den arresterade allenast en välkommen anledning till vila
från en eljest ansträngande tjänstgöring. Ålades straffet däremot för en något
längre tid, syntes ett därmed förenat förbud att deltaga i tjänstgöring
snarare vara ägnat att förstärka straffets verkan genom bristen på sysselsättning
och omväxling. Med hänsyn till berörda omständigheter hade kommittén
trott det vara lämpligt, att det korta arreststraffet, som avsåge endast ett
fåtal dygn, alltid borde vara förenat med tjänstgöringsskyldighet, men däremot
ett längre sådant .straff innefatta förbud däremot; dock att ombord å
fartyg undantag borde kunna enligt befälhavarens förordnande äga rum, där
sådant för tjänstens behöriga gång funnes oundgängligen erforderligt.

275

Av motiveringen framginge att kommittén ansåg frågan örn arresterads deltagande
i tjänstgöring höra samman med straffets allmänna karaktär. Denna
tanke utformades emellertid i förslaget på så sätt, att med visst undantag i
lagstadgandena efter straffets art och strafftiden fastslogs, när den arresterade
skulle deltaga i tjänstgöring eller icke. Något rum för särskild prövning
enbart i detta hänseende gavs icke domstolen eller den dömande befälhavaren.
I nämnda undantagsfall — då den straff skyl dige befann sig ombord å
fartyg — måste med hänsyn till motivet för undantaget prövningen uppenbarligen
tillkomma icke den befälhavare som eventuellt ålagt straffet utan
fartygets befälhavare.

I ett över kommitténs förslag avgivet yttrande anförde krigsliovrätten
bland annat: I 1868 års disciplinstadga hade också förekommit indelning av
arreststraffen i grader, men denna indelning hade såsom medförande en onödig
omgång utan motsvarande fördel ej bibehållits i 1881 års strafflag. Icke
heller förslaget att åläggande av andra gradens arrest i regel skulle innebära
förbud att deltaga i tjänstgöring kunde anses innebära en förbättring av gällande
bestämmelser, på grund av vilka det berodde på vederbörande befälhavare
att i enlighet med tjänstens fordringar bestämma, örn den, som ej
ådömts strängare straff än arrest utan bevakning eller vaktarrest, skulle under
arresttiden deltaga i tjänstgöring eller ej. Även i detta avseende hade man
att erinra sig, hurusom bestämmelser liknande de av kommittén föreslagna
förut funnits i 1868 års disciplinstadga, men såsom i tillämpningen olämpliga
ändrats till de i 1881 års strafflag gällande. — Disciplinstraffen borde vara
av två slag, arrest utan bevakning och vaktarrest med möjlighet att med sistnämnda
straff förena vissa skärpningar, och vederbörande befälhavare borde
äga befogenhet att pröva, huruvida strängare arreststraff än arrest utan bevakning
skulle vara förenat med tjänstgöringsskyldighet.

Efter omarbetning framlades lagförslaget för 1908 års riksdag. I propositionen
(nr 67) upptogos endast två slag av disciplinstraff, nämligen arrest utan
bevakning och vaktarrest. I fråga om arrestants deltagande i tjänstgöring innehöll
lagförslaget bestämmelser lika lydande med dem som återfunnes i nu gällande
lag.

Beträffande de i propositionen upptagna bestämmelserna anförde departementschefen
bland annat följande: Kommittéförslaget stadgade ovillkorlig
tjänstgöringsskyldighet för den som underginge arrest av första graden. Enligt
chefens för generalstaben liksom enligt krigshovrättens förslag skulle arrest
utan bevakning likaledes vara ovillkorligen förenad med tjänst gör ingsskyldighet.
Dylik skyldighet torde också i regel böra åtfölja detta arreststraff. Då
emellertid sådana fall likväl torde vara tänkbara, då det av disciplinära eller
andra skäl kunde befinnas olämpligt att låta en person, som ålagts arrest
utan bevakning, under strafftiden deltaga i tjänstgöring, hade i det inför riksdagen
framlagda förslaget stadgandet i fråga erhållit den avfattning, att
den, som ålagts arrest utan bevakning, skulle under strafftiden i vanlig ordning
deltaga i tjänstgöring, där ej vederbörande befälhavare funne skäligt
annorlunda förordna. Kommittén bade vidare i sitt förslag stadgat, att arrest

276

av andra graden skulle lika för alla innebära förbud att deltaga i tjänstgöring.
Emellertid vore att märka, att kommitténs förslag i denna del sammanhängde
därmed, att lägsta tidsmåttet för arrest av andra graden skulle vara sju
dagar. Av skäl, som i kommitténs motiv närmare utvecklats, torde också ett
så pass långt vaktarreststraff, åtminstone i regel, böra vara förenat med förbud
för den arresterade alt deltaga i tjänstgöring. I överensstämmelse med hemställan
av krigshovrätten hade i förevarande förslag åt vederbörande befälhavare
överlåtits att avgöra, huruvida den, som underginge vaktarrest, skulle
få deltaga i tjänstgöring eller icke. Härigenom möjliggjordes för befälhavaren
att, med hänsyn till det större eller mindre antal dagar varunder vaktarrest
ålagts eller övriga föreliggande omständigheter, träffa det avgörande, som i
varje särskilt fall funnes vara ur disciplinär synpunkt ändamålsenligast.

Förslaget blev emellertid icke antaget av 1908 års riksdag. Anledningen till
frågans fall syntes huvudsakligen ha varit den, att den militära rättegångsordningen
icke i dess helhet gjorts till föremål för riksdagens avgörande i
sammanhang med strafflagsförslaget.

De i 1908 års proposition beträffande arrest utan bevakning och vaktarrest
föreslagna bestämmelserna om deltagande i tjänstgöring och utestängande
därifrån upptogos oförändrade i den inför 1914 års riksdag framlagda proposition
(nr 57), som ledde till antagande av nu gällande strafflag för krigsmakten.

Av gällande bestämmelser framginge ej klart vilken befälhavare det tillkomme
att avgöra, huruvida den, som underginge arrest utan bevakning eller
vaktarrest, skulle deltaga i tjänstgöring eller ej. En strängt formell tolkning
efter ordalagen i stadgandet om arrest utan bevakning, däri använts tempusformen
perfektum, gåve visst stöd för uppfattningen, att även då befälhavare
ålade arrest frågans avgörande ej skulle ingå som ett led i straffmätningen.
Ordalagen i nämnda stadgande syntes nämligen antyda, att prövningen av
frågan vore ett straffåläggandet efterföljande moment. Förarbetena till bestämmelserna
gåve ej någon säker ledning för frågans bedömande. Den
kommitté, som framlade 1905 års betänkande, ansåg visserligen otvivelaktigt
frågan höra samman nied straffmätningen, men de av kommittén föreslagna
stadgandena utformades så, att utfallet blev ovillkorligt beroende av den
arrestad och det slag av arrest som ålades. Motiveringen för frångåendet av
kommitténs förslag och uppställandet av nu gällande regler vore uti ifrågavarande
hänseende ej klar. Enligt militieombudsmannens mening gåve dock
motiveringen närmast stöd för den tolkningen att frågans avgörande betraktades
såsom en lämplighetsfråga vid straffets verkställande. Krigshovrätten,
som departementschefen åberopade, ansåge uppenbarligen frågan böra betraktas
på nämnda sätt.

Vad som emellertid främst syntes föranleda till att man borde anse gällande
rätt intaga sistnämnda ståndpunkt vore, att man knappast kunde antaga lagens
mening vara, att frågan skulle bedömas i olika ordning, allteftersom domstol
eller befälhavare ålade bestraffningen, så att icke domstolen men väl befälhavaren
skulle kunna i samband med straffmätningen pröva frågan och

277

låta denna inverka på straffmätningen. Man borde, syntes det militieombudsmannen,
förutsätta lagens mening vara, att straffmätningen skulle ske efter
samma grunder vare sig domstol eller befälhavare bestämde straffet. Militieombudsmannen
ansåge därför övervägande skäl tala för att nu gällande bestämmelser
borde tolkas så, att fragan, örn den straffskyldige skulle deltaga
i tjänstgöring eller ej, skulle bedömas såsom hörande till straffets verkställande.

En olägenhet av nämnda ståndpunkt bleve, såsom regementschefen berört i .
sin skrivelse, att vid straffets bestämmande ej i något fall kunde tagas hänsyn
till den påföljd i form av mistning av avlöningsförmåner som inträdde
därest arrest verkställdes utan tjänstgöring. Emellertid skulle ju denna synpunkt
kunna inverka på straffmätningen allenast i fall då befälhavare aläde
bestraffningen men däremot icke i sådana fall då bestraffningen ådömdes av
domstol.

Vid bedömande av spörsmålet, vilken befälhavare det vid verkställigheten
borde tillkomma att bestämma örn den straffskyldige under arresttiden skulle
deltaga i tjänstgöring eller ej, syntes militieombudsmannen ligga nära till
hands anknyta denna befogenhet till befälsrätten, och enligt militieombudsmannens
mening torde befogenheten i princip böra tillkomma befälhavaren
för den avdelning, som den straffskyldige tillhörde. Denne befälhavare kunde
också bäst avgöra vilket som i disciplinärt avseende eller eljest med hänsyn
till tjänstens krav vore lämpligast, och angelägenheten av att beakta dessa
synpunkter anfördes ju av departementschefen såsom motiv för uppställandet
av nu gällande regler.

Befälhavare över den avdelning den straffskyldige tillhörde vore i allmänhet
identisk med befälhavare, som hade att befordra bestraffningsbeslutet
till verkställighet, vare sig detsamma meddelats av krigsdomstol eller i
disciplinär ordning. Hade befälhavaren tillgång till häkte, i vilket straffet
kunde verkställas, innebure befordran till verkställighet också förordnande
örn verkställighet av straffet i nämnda häkte. Därest straffet ålagts i disciplinär
ordning, mötte i dylikt fall givetvis ej något hinder för befälhavaren
att samtidigt med straffets åläggande träffa avgörande i frågan örn den
straffskyldige under arresttiden skulle deltaga i tjänstgöring eller ej. Om
straffet ådömts av krigsdomstol, måste beslut i frågan städse meddelas i
samband med straffverkställigheten.

Hade den straff skyl diges befälhavare, när bestraffningsbeslutet skulle befordras
till verkställighet, ej tillgång till eget häkte eller funnes ej plats där,
måste han överlämna verkställigheten av straffet till annan befälhavare, som
hade tillgång lill häkte med ledigt arrestutrymme och ville lämna medgivande
till verkställigheten (jfr § 32 militär beslraffningsförordning). Därest
sistnämnda häkte vore beläget å ort, där den straffskyldiges eget förband
vore förlagt, och den straffskyldige under arresttiden kunde tjänstgöra vid
förbandet, syntes det böra ankomma på den straffskyldiges befälhavare att
i samband med överlämnandet till verkställighet bestämma örn den straffskyldige
under arrest liden skulle deltaga i tjänstgöring eller ej. Någon olä -

278

genhet syntes ej uppkomma därigenom. Om häktet, där straffet vore avsett
verkställas, icke vore så beläget som nyss nämnts, torde den straffskyldiges
befälhavare kunna med bindande verkan bestämma att den straffskyldige
under arresttiden icke skulle deltaga i tjänstgöring. Ansåge den
straffskyldiges befälhavare att den straffskyldige borde deltaga i tjänstgöring
kunde däremot bestämmanderätten icke tillkomma samme befälhavare. I
§ 32 militär bestraffningsförordning förutsattes också medgivande av befälhavaren
för det förband, vid vilket häktet funnes. Då i nu berörda fall
vore fråga örn att förflytta den straffskyldige från tjänstgöring vid ett
förband till tjänstgöring vid ett annat förband, syntes emellertid tveksamt
örn å nämnda stadgande kunde grundas någon befogenhet för
förbandscheferna att sinsemellan reglera frågan. Det kunde med fog
ifrågasättas huruvida icke detta borde ske i enlighet med bestämmelserna
örn tillfällig befälsrätt och kommendering till tjänstgöring vid
annat förband. Det finge dock anmärkas, att det näppeligen skulle kunna
komma i fråga att den straffskyldige under arresttiden skulle få tjänstgöra
vid annat vapenslag än han tillhörde och även en tjänstgöring vid eget
vapenslag skulle under ifrågavarande förhållanden i allmänhet bliva av föga
värde. Det kunde därför starkt ifrågasättas huruvida tjänstgöring under ari
esttiden överhuvud taget borde förekomma, då den straff skyl dige icke
kunde tjänstgöra vid eget förband.

Örn arrest verkställdes i allmän straffinrättning, torde den arresterade
icke böra deltaga i tjänstgöring.

19. Angående militära fångtransporter.

I tidningen Sydöstra Sveriges Dagblad förekom den 8 december 1943 en
så lydande artikel:

»Militära fångtransporterna i Karlskrona.

Berättigat uppseende väckte i går transporten från länsfängelset till ki-igsrättslokalen
av de för oljestölderna vid varvet anhållna arbetarna. Fastkedjade
vid varandra lick de vandra den långa vägen till fots, bevakade av
en militärpatrull, som beväpnats med battonger. Upprördheten över detta
medeltida transportsätt av de häktade och anhållna är allmän i Karlskrona,
och nian undrar om inte de militära myndigheterna liksom polisen kan
använda bilar, när de skall förflytta fångar från en plats till en annan. Det är
länge sedan det svenska rättsväsendet humaniserades och häktade eller anhållna
slapp offentligen schavottera för sina brott. Men tydligen har inte
den militära rättskipningen här i Karlskrona orkat följa med tiden eller
också har gamla sedvänjor fått fortgå av slapp slentrian.

'' i hoppas, att det fullkomligt rättsvidriga utlämnandet av anhållna till
offentligt beskådande med det snaraste upphör. Enligt svensk lag skall straffet
utmätas först sedan den häktade rannsakats. Men genom det tillväga -

279

gångssätt, som de militära myndigheterna här i Karlskrona använder, uttas
en del av detta före rannsakningen. Ty som ett straff — och ett hårt sådant
— måste man betrakta ett offentligt schavotterande inför en nyfiken allmänhet.
»

Tjänstförrätlande chefen för Karlskrona örlogsstation, kommendörkaptenen
av första graden G. Ågren, anförde i infordrat yttrande: Två i samband
med vissa oljestölder vid Karlskrona örlogsvarv anhållna arbetare hade häktats
genom varvschefens försorg samt, enär utrymme ej förefunnits inom
stationens häkte, insatts i stadens kronohäkte. Varvschefen hade vänt sig till
örlogsstationen med hemställan att de häktade måtte inställas inför krigsrätten
genom kasernvakten i avdelning Sparre. I stationsorder nr 11/1939
mom. 353 föreskrevs med avseende på sådana förpassningar att hämtning av
i Karlskrona örlogsstations häkte intagen arrestant, häktad eller fängelsefånge
till förhör m. m. skulle verkställas genom försorg av vaktbefälhavaren i
kasernvakten på rekvisition av chefen för sjömanskårens skolor eiler kompanichef,
att hämtningen skulle verkställas av en korpral, som ansvarade
för att arrestanten icke lämnades utan bevakning och ombesörjde vederbörandes
återförande till häktet, samt att, därest så ansåges erforderligt,
patrull vid hämtningen skulle biträda eller i undantagsfall biltransport användas.
Enär det vid ett flertal tillfällen under senare år förekommit, att
personal under förpassning avvikit, verkställdes sådan numera alltid med
patrull. Vid de förhör som hållits i samband med avvikandena hade framgått,
att det underbefäl, som burit ansvaret för förpassningarna, haft svårt att
utan särskilda åtgärder förhindra avvikningar. Medgivande hade därför lämnats
att sammankoppla personal, som förpassades, två och två med liandklovar.
Förpassningar av militär personal mellan örlogsstationens kaserner
och expeditioner å ena sidan och örlogsstationens häkte och kronohäktet å
andra sidan vore talrikt förekommande. Då det militära transportväsendets
bilar vore så starkt anlitade, att beställning av bil måste ske ett dygn
i förväg, och det av sparsamhetsskäl icke heller ansetts nödvändigt med
biltransport, hade sådan endast utnyttjats vid förpassning under helgdagar.
Då framställning örn förpassning i förevarande fall inkommit till kasernvakten
hade man följt vanlig rutin vid förpassningen. Man hade icke
ansett sig ha skäl att inhämta särskilda instruktioner och sådana hade icke
heller lämnats. Stadsfiskalen hade emellertid särskilt framhållit vikten av att
de häktade icke finge komma i förbindelse med eventuella medbrottslingar.
Man hade icke fäst större avseende vid att de häktade varit civilklädda, då
detta vore fallet med alla som efter nöjdförklaring förpassades till kronohäktet.
Vid förhör med det palrullbefäl, som ansvarat för förpassningen,
hade framkommit, att man följt den väg man brukat använda och sålunda
undvikit de mest trafikerade gatorna. Det syntes anmärkningsvärt ali just
ifrågavarande förpassning, såsom i tidningsartikeln påstodes, väckt sådan
uppmärksamhet. Dylika patruller bade nämligen sedan årtionden tillbaka
passerat genom stadens gator ett par gånger i veckan. Då vid senare tillfällen
förpassning av i ifrågavarande mål angående oljestölder häktade varvs -

280

arbetare varit erforderliga, hade dessa förpassningar, till undvikande av
ytterligare irritation, fått verkställas genom marinpolisens försorg.

Fångvårdsstyrelsen anförde i avgivet yttrande: De fall, då häktade som
tillhörde krigsmakten under häktnings tiden förvarades annorstädes än i
militärhäkte, syntes vara förhållandevis få. Endast då militärhäkte ej funnes
att tillgå eller då militärhäktet vore fullbelagt, torde intagande i allmänt
häkte komma i fråga. Om så skedde, tillämpades olika förfaringssätt vid den
häktades inställande inför krigsrätt. Sammanträdde krigsrätten å fängelset,
ombesörjdes inställelsen av fängelsemyndigheten. Om rannsakningen ägde
rum annorstädes, verkställdes inställelsen antingen av militär myndighet eller
genom försorg av vederbörande länsstyrelse. Enligt 6 § 1 mom. 12 landshövdinginstruktionen
ålåge det länsstyrelse att förordna om häktades inställande
till rannsakning eller förhör och örn deras föi flyttning för sådant
ändamål. I 55 § fjärde stycket lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes
stadgades, att krigsrätten finge för detta ändamål begära handräckning
även av kronobetjänt. Det ojämförligt största antalet av de fångtransporter,
som verkställdes av militära myndigheter, avsåge andra fall än de förenämnda.
Enligt ovanintagna skrivelse från chefen för Kai Iskrona örlogsstation
förekomme i Karlskrona talrika förpassningar mellan örlogsstationens
kaserner och expeditioner å ena sidan och örlogsstationens militärhäkte
å den andra. Ett stort antal förpassningar syntes enligt samma skrivelse
avse överförande till kronohäktet i staden av straffskyldiga, som skulle undergå
straff. Chefen för örlogsstationen uppgåve, att i sistnämnda fall samma
transportsätt användes som i det nu påtalade. Med anledning härav hade
fångvårdsstyrelsen låtit inhämta uppgifter från styresmännen vid vissa fångvårdsanstalter
angående förfarandet vid militärfångars inställande å fängelserna.
Härav framginge, att den förpassningsform, som angivits såsom
den brukliga inom örlogsstationen i Karlskrona, i allmänhet icke torde praktiseras.
Tidigare hade det enligt uppgift varit regel, att den som genom militär
myndighets försorg inställdes å Stockholms stads rannsakningsfängelse
eller å kronohäktet å Långholmen finge tillryggalägga vägen gående
under bevakning av patrull. Sedan ett tjugotal år tillbaka användes automobil
för dessa transporter. Härigenom minskades risken för rymning och behovet
av fängsel och bevakningspersonal, varjämte transporten icke väckte
uppmärksamhet. Vid militär transport av häktade och fångar borde tillses,
att de icke bleve utsatta för obehörigas uppmärksamhet och att vid transporterna
även i övrigt iakttoges föreskrifterna i 17 § i stadgan den 8 april
1938 angående vård och behandling i statens fångvårdsanstalten Det kunde
ifrågasättas, huruvida icke transporterna i större utsträckning än nu vore
fallet borde ombesörjas av fångvårdens personal, som helt naturligt besutte
särskild förfarenhet härutinnan.

Tjänstförrättande militieombudsmannen Regner anförde, efter redogörelse
för ärendet, i skrivelse den 27 maj 1944 till befälhavande amiralen i Sydkustens
marindistrikt:

281

Angående förpassning av militärfångar lämnades vissa föreskrifter i lagen
om krigsdomstolar och rättegången därstädes (rättegångslagen) samt i militär
bestraffningsförordning.

I 55 § sista stycket rättegångslagen hette det: Hade krigsrätt beslutat att
någon skulle hämtas till rätten, skulle rätten anmoda vederbörande befälhavare
örn verkställighet av rättens beslut, där den, som skulle hämtas, hörde
till krigsmakten, men skulle i annat fall, så ock örn hämtning ej lämpligen
kunde ske genom befälhavarens försorg, begära handräckning av Konungens
befallningshavande eller närmaste kronobetjänt.

Detta stadgande torde allenast ha avseende å inställande vid krigsrätt av
person som befinner sig å fri fot.

Enligt § 5 bestraffningsförordningen gällde angående förhör i disciplinmål
samt vid utredning i annat mål, innan detsamma överlämnades till krigsdomstols
prövning, att, där den med vilken förhöret skulle hållas vore intagen
i militärhäkte, han skulle föras till förhöret under bevakning, beordrad
efter de i § 18 i förordningen stadgade grunderna.

I sistnämnda paragraf första stycket stadgades: Arrestants eller fånges avsändning
från ett militärhäkte till ett annat skulle ske under militärbevakning.
Den bevakande styrkan skulle, om den straffskyldige vore officer eller
vederlike, stå under befäl av officer, men i annat fall under befäl av underbefäl
samt i övrigt utgöras av erforderligt antal.

I fråga om förpassning till militärhäkte för avtjänande av ådömt straff
gällde enligt §§ 15 och 16 bestraffningsförordningen olika regler för det fall
då den dömde vid intagandet fullgjorde tjänstgöring vid krigsmakten och då
så icke vore fallet. I förstnämnda tall ålåge det vederbörande militäre befälhavare
att ombesörja den straffskyldiges överlämnande till häktet. I det
senare fallet åter tillkomme det den befälhavare, som hade att befordra
straffet till verkställighet, att hos Konungens befallningshavande göra framställning
om den straffskyldiges införpassande till militärhäktet.

Angående verkställande av förpassning för det fall då den straffskyldig©
skulle avtjäna straffet i allmän sträf finrättning gåves regler i §§ 21 och 22
bestraffningsförordningen. Där den straffskyldige ej vore häktad skulle han,
såvida han vore i militär tjänstgöring, översändas till Konungens befallningshavande
under den bevakning som vore föreskriven i § 18. Så finge även
— efter överenskommelse med Konungens befallningshavande — ske då den
straffskyldige vore förvarad i militärhäkte, såvida den straffinrättning, vari
straffet skulle avtjänas, vore belägen på samma ort som militärhäktet eller i
närheten därav. I övriga fall skulle förpassningen verkställas av Konungens
befallningshavande.

Särskilda föreskrifter angående vilken myndighet som hade att ombesörja
inställande vid krigsrätt av person som icke befunne sig på fri fot saknades,
och det syntes tveksamt vilka regler som borde tillämpas i detta hänseende.
Förflyttning av arrestant eller fånge från ett militärhäkte till ett annat skulle,
som av det ovan anförda framginge, alltid ske under militärbevakning under
det att förpassning av straffskyldig från militärhäkte till allmän straffinrätt -

282

ning i regel skulle verkställas av länsstyrelse. Allenast i det fall att den straffinrättning
vari straffet skulle avtjänas vore belägen på samma ort som militärhäktet
eller i närheten därav finge förpassning i sistnämnda fall verkställas
genom militär myndighets försorg. Det läte sig knappast göra att av dessa
regler draga några bestämda slutsatser angående på vilken myndighet det
ankomme att ombesörja inställande av häktad vid krigsrätt.

Emellertid stadgades i 6 § 1 mom. 12 landshövdinginstruktionen skyldighet
för länsstyrelse att förordna om häktades inställande till rannsakning eller
förhör och om deras förflyttning för sådant ändamål. Där uttryckliga
föreskrifter om skyldighet för annan myndighet än länsstyrelse att ombesörja
dylika förpassningar icke givits, torde kunna ifrågasättas örn det ej på grund
av sistnämnda stadgande borde åligga länsstyrelse att förordna därom. Med
hänsyn till de regler angående förpassning, som i andra fall givits i bestraffningsförordningen,
finge det dock antagas att inställelse av i mililärhäkte
intagen person vid krigsrätt åvilade militär myndighet; i varje fall borde
så antagas vara fallet där krigsrätten sammanträdde å samma ort där militärhäktet
vore beläget. I fråga om person som vore intagen i allmänt häkte
torde man få anse att länsstyrelse vore skyldig att på anfordran av vederbörande
militära myndighet förordna om förpassning av den häktade för
inställelse vid krigsrätten, men att detta icke utgjorde hinder för militär myndighet
att, där sa lämpligen kunde ske, själv ombesörja förpassningen. Av
vad av fångvårdsstyrelsen uppgivits framginge att vid rannsakning med häktad
som intagits å allmänt häkte, där krigsrätten sammanträdde annorstädes
än å häktet, inställelse verkställdes antingen av militär myndighet eller genom
försorg av vederbörande länsstyrelse.

I samtliga ovannämnda fall där förpassning verkställdes genom försorg av
militär myndighet syntes detta böra ske under bevakning, som beordrats efter
de i § 18 bestraffningsförordningen stadgade grunderna. Några ytterligare
föreskrifter angående vad vid dylik transport vore att iakttaga lämnades
icke i krigslagstifdungen. Stadgandet i § 14 bestraffningsförordningen, att
den som vore våldsam finge på lämpligt sätt fängslas, dock att detta ej
finge ske annorlunda eller på längre tid än säkerheten fordrade, hade väl
närmast avseende å förhållandena i häktet, men syntes böra äga tillämpning
även vid utförande av förpassning.

Vissa för de civila myndigheterna gällande föreskrifter angående behandling
av häktade och fångar vore i detta sammanhang av intresse. Sålunda
stadgades i 19 § 21. promulgationsförordningen till allmänna strafflagen att,
där häktad person ej kunde säkert vårdas utan särskilt fängsel, han finge
därmed beläggas, dock att detta ej finge ske annorlunda eller på längre tid
än säkerheten fordrade. Angående för brott kvarhållen person gällde enligt
29. samma paragraf att vid hans förvaring eller förflyttning skulle så förfaras
att det ej väckte onödig uppmärksamhet. Vidare föreskreves i instruktion
för fånggevaldiger den 21 december 1865, att då fånge av gevaldiger
emottoges skulle till denne överlämnas förpassning upptagande bland annat
föreskrift om och huru fången borde vara med fängsel belagd. I 17 § stad -

283

gan den 8 april 1938 angående vård och behandling i statens fångvårdsanstalten
lämnades vissa föreskrifter angående vad som vore att iakttaga vid
transport av dem som vore intagna i statens fångvårdsanstalten Härutinnan
stadgades sålunda bland annat att den som transporterades, så vitt möjligt,
ej skulle utsättas för obehörigas uppmärksamhet, i vilket avseende särskilt
skulle tillses att, om han vore belagd med fängsel, detta doldes under hans
dräkt.

Av dessa för civil myndighet gällande föreskrifter torde framgå att häktad
finge beläggas med handbojor endast där han ej kunde med säkerhet vårdas
utan sådana. Huruvida så kunde ske eller ej skulle av vederbörande prövas
särskilt för varje förpassning. Vid denna prövning syntes i första hand böra
tagas hänsyn till huruvida den häktade på grund av sitt uppträdande ävensom
andra om honom kända omständigheter kunde befaras vilja avvika. Viss
betydelse borde i detta sammanhang måhända även tillerkännas den bevakning
som kunde ställas till förfogande samt det färdsätt som begagnades.
Myndighet som förordnade om förpassning syntes i varje fall icke böra utfärda
generella föreskrifter om användande av handbojor vid vissa förpassningar
utan hänsyn till huruvida i det särskilda fallet sådana omständigheter
förekomme att den häktade kunde befaras vilja avvika. Transport av häktad
skulle vidare utföras på sådant sätt att den icke väckte onödig uppmärksamhet.
Jämte den nyssnämnda regeln om döljande av fängsel, varmed häktad
vore belagd, torde i detta hänseende böra iakttagas att, där avgörande
hinder av praktisk eller ekonomisk ari ej mötte, det färdsätt begagnades som
vore ur denna synpunkt mest ändamålsenligt. Att en häktad under bevakning
av uniformerad vaktbetjäning finge genom trafikerade gator gående tillryggalägga
vägen till och från en rannsakning torde icke vara ur dessa synpunkter
tillfredsställande. Än mera otillfredsställande vore det givetvis att
vid dylik transport av flera häktade med handklovar sammankoppla dessa
två och två.

De principer, som kommit till uttryck i ovan angivna för de civila myndigheterna
gällande föreskrifter angående förpassning syntes militieombudsmannen,
där hinder därför icke förelåge i krigslagstiftningen, böra vinna tilllämpning
även vid verkställande av förpassning genom militär myndighets
försorg. Av den av fångvårdsstyrelsen verkställda ul redningen torde framgå
att den förpassningsform, som angivits som den brukliga inom örlogsstationen
i Karlskrona, i allmänhet icke praktiserades vid militärfångars inställande
å de allmänna fängelserna.

Militieombudsmannen hade velat fästa amiralens uppmärksamhet på dessa
frågor och ifrågasatte huruvida icke åtgärder borde vidtagas, varigenom för
framtiden förhindrades att vid verkställande av fångtransport genom örlogsstationens
försorg tillämpades metoder som icke kunde anses stå väl i överensstämmelse
med ett humant förfarande.

Militieombudsmannen anhölle atl amiralen ville i sinom lid inkomma med
upplysningar angående de åtgärder vilka amiralen med anledning av skrivelsen
funnit skäl vidtaga.

Befälhavande amiralen inkom i anledning härav den 30 juni 1944 med en
skrivelse, varvid var fogat dels ett av chefen för Karlskrona örlogsstation avgivet
yttrande, dels ock stationschefens förslag till ändrade förpassningsföreskrifter.

I stationschefens yttrande anfördes bland annat följande: Såsom ändamålsenligt
färdsätt vid förpassning torde militieombudsmannen åsyfta biltransport.
I ifrågavarande avseende ville stationschefen erinra om vid Karlskrona
örlogsstation rådande säregna lokala förhållanden. Militärhäktet vöre beläget
på Stumholmen, stationschefs- och kompaniexpeditionerna i två på
skilda ställen i staden belägna kasernetablissement och krigsrättslokalen på
örlogsvarvet. Inställelse av häktade för förhör och nöjdförklaringar från
militärhäktet till någon av nämnda expeditioner eller krigsrätten och dessas
återtransport kunde därför icke, såsom vid de flesta militärförläggningar —
där motsvarande lokaler oftast vore belägna inom ett inhägnat kasernområde
— ske utan förpassning genom staden. Det skulle innebära onödig omgång
och betydande kostnader och alltså möta praktiska och ekonomiska hinder
att verkställa alla de förpassningar, varom här vore fråga, med anlitande
av bil. Stationschefen ansåge därför att sagda förpassningar liksom hitintills
i regel borde ske fotledes. Detsamma gällde även förekommande fångtransporter
till kronohäktet, som i Karlskrona vore beläget på ett kort avstånd
från militärhäktet, och dit vägen kunde tagas genom föga trafikerade
gator. Vid bedömandet av förevarande fråga borde hållas i minnet, att Karlskrona
vore en utpräglad garnisonsstad, där allmänheten sedan gammalt vore
van vid att se patruller av olika slag på gatorna och därför icke fäste någon
större uppmärksamhet vid dylikas uppträdande. Skulle alla förpassningar,
som skulle ske genom stationschefens försorg, utföras med fordon torde det,
på grund av desammas omfattning under nu rådande förhållanden, biiva
nödvändigt att örlogsstationen tilldelades en för ändamålet avsedd bil. (Stationschefen
disponerade för närvarande ingen bil.) Ehuru stationschefen sålunda
av skäl, som ovan anförts, ansåge att de förpassningar, som verkställdes
genom stationschefens försorg, fortfarande i regel borde ske utan anlitande
av transportmedel, ansåge stationschefen dock, att vissa modifikationer,
med hänsyn till av militieombudsmannen anförda synpunkter, borde
vidtagas beträffande nu gällande föreskrifter rörande dylika förpassningar.
Ett vid yttrandet fogat förslag till nya förpassningsföreskrifter hade stationschefen
för avsikt att fastställa, därest det vunne befälhavande amiralens gillande.

I de föreslagna förpassningsföreskrifterna stadgades bland annat:

Förpassning skulle utföras av patrull, vars storlek avpassades med hänsyn
till det antal man förpassningen avsåge. Funnes anledning förutsätta, att den
som skulle förpassas hade för avsikt att söka avvika under förpassnmgen,
finge, efter, prövning av stationsadjutant eller under icke expeditionstid av
veckohavande officer, fängsel (handbojor) användas. Om fängsel användes
skulle detsamma så vitt möjligt bäras dolt. Förpassning skulle i regel ske
fotledes. Örn förpassning skulle äga rum sön- eller helgdag eller om densam -

285

ma av särskilda skäl kunde förväntas väcka uppmärksamhet, skulle biltransport
användas. Förpassningar fotledes mellan Karlskrona örlogsstations
häkte och krigsrättslokalen eller mellan befälhavande amiralens stallbyggnad
och kronohäktet skulle ske viss i föreskrifterna angiven väg. Då tveksamhet
rådde rörande förpassnings rätta utförande skulle chefens för Karlskrona
örlogsstation direktiv inhämtas.

Befälhavande amiralen anförde för egen del, att vad av stationschefen sålunda
anförts icke föranledde någon erinran samt att de föreslagna förpassningsföreskrifterna
av amiralen gillades.

Tjänstförrätlande militieombudsmannen Regner beslöt med hänsyn till för
närvarande rådande förhållanden låta bero vid de åtgärder som av stationschefen
vidtagits.

20. Försummelse i fråga örn verkställigheten av ådömt disciplinstraff.

Vid en av militieombudsmannen den 21 maj 1943 förrättad inspektion av
Livregementet till häst anmärktes vid granskning av straffjournalen för manskapet,
bland annat, att i fråga örn ett nr 468 Fogelin av regementskrigsrätten
den 25 juli 1941 ådömt disciplinstraff av vaktarrest i två dagar saknades
uppgift om straffets avtjänande.

Sedan militieombudsmannen genom skrivelse den 29 maj 1943 anhållit om
utredning med anledning av inspektionsanmärkningen, meddelade sekundchefen
för Livregementet till häst i en den 15 november 1943 till militieombudsmannen
inkommen skrivelse, att det Fogelin ådömda straffet avtjänats
i regementshäktet under tiden den 1—3 oktober 1943, samt anförde vidare
till förklaring av dröjsmålet med straffverkställigheten följande: När Fogelin
dömdes hade straffverkställigheten måst uppskjutas enär alla cellerna i regementshäktet
varit belagda. Utan att lia avtjänat straffet hade Fogelin därefter
sänts på manöver i Södertörn, vilken manöver pågått omkring en vecka. Mot
slutet av manövern hade Fogelin insjuknat och transporterats till sjukhus, där
han vårdats omkring en månad. Efter det Fogelin kommit ut från sjukhuset
hade han gått sjukskriven i grupp till omkring den 10 oktober 1941, då han
friskskrivits samtidigt med att det förband, där han varit krigsplacerad, gått
i fält. Fogelin hade följt förbandet i fält, där han tjänstgjort omkring Ivå
månader. När Fogelin återkommit därifrån hade hans straff fallit i glömska.
Förklaringen härtill kunde endast sökas i de på grund av försvarsberedskapen
förekommande tåla ombytena av personal som å regementsexpeditionen
handlade dylika ärenden.

Militieombudsmannen begärde ytterligare utredning, i anledning varav sekundchefen,
jämte förnyat yttrande för egen del, inkom med förklaring från
fanjunkaren A. Lorentzson.

Lorentzson anförde: Fogelin hade efter hemkomsten från tjänstgöring i
fält fortfarande tjänstgjort utom förläggningsorten. Fogelin hade vid två
olika tillfällen inkallats för att undergå den ådömda bestraffningen men hade

286

vid det ena tillfället varit tjänstledig och vid det andra sjukskriven. Lorentzson
hade slutat tjänstgöringen å regementsexpeditionen den 31 december
1941. Huruvida Lorentzson för sin efterträdare särskilt påpekat att Fogelin
icke avtjänat sitt straff, kunde Lorentzson icke erinra sig.

I sekundchefens yttrande anfördes: Lorentzson, som under andra halvåret
1941 tjänstgjort på regementsexpeditionen och där under dagmajoren anförtrotts
tillsynen över att regementskrigsrättens och sekundchefens straffbeslut
i vederbörlig ordning verkställdes, torde närmast vara ansvarig för att Fogelins
ifrågavarande bestraffning icke verkställts i rätt tid. När Fogelin gått i
fält utan att dessförinnan ha avtjänat straffet hade det bort överlämnas till
chefen för vederbörande fältförband att ombesörja verkställigheten. De av
Lorentzson omförmälda tillf tillen, da Fogelin inkallats för att avtjäna straffet,
torde ha varit den 18 augusti och den 24 september 1941. Lorentzson hade den
1 april 1942 avgått ur aktiv tjänst med pension.

I skrivelse den 11 augusti 1944 till sekundchefen anförde militieombudsmannen,
efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit, följande:

Disciplinstraff, som blivit ålagt av befälhavare, skulle enligt 207 § strafflagen
för krigsmakten, där sa ske kunde, genast verkställas. Angående verkställighet
av krigsrätts utslag, varigenom någon blivit fälld till disciplinstraff,
stadgades i 82 § krigsdomstolslagen, att sådant straff finge, utan hinder av
anförda besvär, genast befordras till verkställighet.

Beträffande disciplinstraff som ålagts av befälhavare ålåge det i första hand
denne och, där fråga vore örn disciplinstraff som ådömts av krigsrätt, befälhavaren
för den avdelning av krigsmakten, som den tilltalade tillhörde, att
tillse att åtgärder för dess verkställande bleve vidtagna (208 § strafflagen för
krigsmakten och 82 § krigsdomstolslagen). Dylika åtgärder skulle, där krigsrätt
dömt i målet, vidtagas senast omedelbart efter det utslaget vunnit laga
kraft.

Befälhavare som själv hade uppsikt över militärhäkte, där straffet lämpligen
borde verkställas, ålåge det att förordna om verkställighet av straffet. Därest
befälhavaren icke hade tillgång till militärhäkte eller straffet lämpligen
borde verkställas i annat häkte (till exempel vid ett fältförband) skulle befälhavaren
befordra straffet till verkställighet genom anmälan hos den befälhavare,
under vilkens uppsikt det häkte stöde, där straffet skulle avtjänas.
Det tillkomme därvid sistnämnde befälhavare att själv förordna örn verkställighet
av straffet. Förordnande örn verkställighet innebure enligt kungörelse
den 10 december 1909 angående förordnande örn verkställighet av utslag, varigenom
frihetsstraff ådömts, alltid att dag för straffets början och slut bestämdes
av den befälhavare, som meddelade förordnandet och vilken härom
skulle göra anteckning å utslaget eller bestraffningsbeslutet. Befälhavare ägde
icke delegera sin befogenhet att meddela sådant förordnande å underordnad
befattningshavare, och han torde även själv böra å utslaget eller bestraffningsbeslutet
underteckna förordnandet. Se ämbetsberättelsen 1944 s. 254—

287

Det Fogelin den 25 juli 1941 ådömda straffet hade verkstiillts först i oktober
1943. Det syntes vara militieombudsmannens ingripande som föranlett att
verkställighet över huvud kommit till stånd. Militieombudsmannen funne
i likhet med sekundchefen att, därest verkställighet icke kunnat ske innan
Fogelin i oktober 1941 gått i fält, det bort överlämnas till chefen för vederbörande
fältförband att ombesörja verkställigheten. Så syntes emellertid ej lia
skett. Det vore synnerligen angeläget att erforderlig uppmärksamhet ägnades
däråt att ålagda eller ådömda bestraffningar bleve utan onödigt dröjsmål verkställda.
Täta ombyten av personal å regementsexpeditionen kunde givetvis ha
medfört vissa svårigheter härutinnan. Angående samtliga bestraffningar, beträffande
vilka befälhavare hade att tillse att åtgärder för deras verkställande
bleve vidtagna, torde böra föras särskild förteckning eller lätt överskådliga
anteckningar, varav vid varje tidpunkt framginge i vilka fall verkställighet
icke skett. Nytillträdande befattningshavare borde omedelbart erhålla
instruktion, bland annat angående vad som härvidlag ålåge honom. Av vederbörande
chef borde även utövas en viss kontroll å efterlevnaden av meddelade
instruktioner.

Militieombudsmannen läte bero vid den erinran som innefattades i det anförda,
och skulle sekundchefen lämna Lorentzson del av skrivelsens innehåll.

21. Fråga om beviljande av permission åt arrestant som för undergående av
diseiplinstraff intagits i militärliäkte.

I en den 4 mars 1943 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
dåvarande chefen för Göta artilleriregemente, översten Sune Bergelin, bland
annat: Värnpliktige nr 40-9-28 J. I. Johansson hade den 21 januari 1943
av Bergelin blivit ålagd disciplinstraff av tio dagars vaktarrest för fylleri.
Verkställigheten av straffet hade tagit sin början i regementets häkte samma
dag. Den 28 nämnda januari hade Johansson anhållit hos Bergelin, att tillfälle
måtte beredas honom att den 30 januari bevista sin moders begravning
i Frillesås. I anledning härav hade Bergelin låtit avbryta straffverkställigheten
på så sätt, att Johansson uttagits ur häktet den 30 januari klockan
0900 samt ånyo insatts samma dag klockan 2400. Bergelin hade därjämte
förordnat, att den tid av femton timmar, under vilken avbrottet pågått, ej
skulle inräknas i strafftiden. Såvitt Bergelin kunnat finna, innehölle de författningar,
vari förekomme stadganden om verkställighet av disciplinstraff,
icke någon bestämmelse, varav ledning kunde hämtas vid ställningstagandet
till en sådan anhållan som den nu ifrågavarande. Då starka humanitära
skäl talade för att vederbörande befälhavare, i fråga örn rätten att bevilja
permission åt den som underginge disciplinstraff, borde äga samma befogenheter
som fångvårdsstyrelsen ägde i fråga örn de i statens fångvårdsanstalter
intagna, hade Bergelin på sätt skett ansett sig böra tillmötesgå Johans -

288

sons anhållan. Bergelin hade velat bringa vad sålunda förekommit till militieombudsmannens
kännedom, enär avsaknaden av bestämmelser för dessa
fall syntes medföra allvarliga olägenheter.

I skrivelse den 9 augusti 1944 till chefen för Göta artilleriregemente anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen Regner:

Lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff
upptoge i 11 a § följande föreskrift: Enligt de närmare bestämmelser
som meddelades av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
fångvårdsstyrelsen finge tillstånd lämnas fånge att besöka närstående, som
vore svårt sjuk, så ock att bevista närståendes begravning. En häremot svarande
föreskrift upptoges i 23 § i stadgan den 8 april 1938 angående vård och
behandling i statens fångvårdsanstalten vilken föreskrift vöre av följande lydelse:
Fångvårdsstyrelsen ägde meddela närmare bestämmelser angående tillstånd
för straffånge, fängelsefånge, bötesfånge, förvarad och internerad att
besöka närstående, som vore svårt sjuk, så ock att bevista närståendes begravning.
Dylikt tillstånd finge ej förekomma i annat fall än då starka skäl
förelåge samt fara för missbruk finge anses utesluten.

Med stöd av Konungens bemyndigande hade fångvårdsstyrelsen den 9
augusti 1937 utfärdat cirkulär till styresmännen vid statens fångvårdsanstalter
angående permission i vissa fall för fånge, förvarad eller internerad.
De utfärdade bestämmelserna innehölle bland annat följande: Ansökning om
permission skulle göras hos fångvårdsstyrelsen. Där ansökningen gjordes
skriftligen, skulle densamma av styresmannen ofördröjligen insändas till fångvårdsstyrelsen
och vara åtföljd av utdrag ur fångrulla samt styresmannens
yttrande över ansökningen. I yttrandet skulle angivas alla omständigheter
som kunde invei-ka på frågans bedömande, med särskilt beaktande av att permission
ej finge förekomma i annat fall än då starka skäl därför förelåge samt
fara för missbruk måste anses utesluten. När permission beviljats, skulle styresmannen
utfärda permissionssedel, innehållande uppgift om ändamålet med
permissionen, permissions tidens längd, den tidpunkt vid vilken den permitterade
skulle återkomma till fångvårdsanstalten, de färdevägar och färdemedel
som han skulle anlita samt de föreskrifter i övrigt som ur ordnings- och
säkerhetssynpunkt funnes erforderliga.

Särskilda föreskrifter rörande permission åt arrestant, som vore intagen i
militärhäkte för undergående av disciplinstraff, syntes icke vara meddelade.
Därav torde emellertid icke böra anses följa, att permission över huvud icke
finge beviljas sådan arrestant. Även om arreststraffens kortvarighet kunde
anses göra behovet av permission för ändamål av ifrågavarande art mindre
för dem som underginge dylika straff än för straff- och fängelsefångar, talade
dock starka sakliga skäl för att permission borde kunna få beviljas de i militärhäkten
intagna i ungefär samma omfattning som vid fångvårdsanstalterna.
De här ovan återgivna närmare bestämmelserna angående permission, som utfärdats
för sistnämnda anstalter, syntes kunna tjäna till ledning vid de mili -

289

tära hålk tena. Vad som i dessa bestämmelser sades om fångvårdsstyrelsen borde
då i tillämpliga delar gälla om den befälhavare, som hade uppsikten över
häktet, och vad som stadgades örn styresmannen torde kunna tillämpas å
föreståndaren för häktet (väbeln). Enär den permitterade icke skulle stå under
bevakning under permissionstiden, torde permission böra vägras, då det
förelåge sådan fara, som bevakning vore avsedd att undanröja. Med hänsyn
bland annat till stadgandet i 22 § strafflagen för krigsmakten, att arrestdag
skulle räknas till tjugofyra timmar, torde permissionstiden icke böra inräknas
i straffet, utan börde permissionen betraktas såsom ett avbrott i verkställigheten.
Efter permissionens slut skulle således verkställas den del av
straffet, som återstode, då det avbrutits för permissionen.

22. Fråga huruvida vapenfri värnpliktig kan beordras fullgöra tjänstgöring

som brandvakt.

Genom skrift till militieombudsmannen den 2 november 1943 underställde
värnpliktige nr 897-45-23 Herbert Brander militieombudsmannen två vid
ett fältförband utfärdade instruktioner. De båda instruktionerna voro av följande
lydelse:

Instruktion
för brandvakt

Instruktion

för vakten

1. Vakttjänstgöring äger rum vardagar kl. 1800—0600 samt sön- och helgdagar
hela dygnet.

2. Vakten består av 3 man varav 2. Vakten består av dagbef som

1 man tjänstgör såsom vaktchef. vaktchef samt 1 post i tre avlösningar.

3. Avlösning av post sker varannan timme.

4. Postställe framför expeditionsba- 4. Postställe framför expeditionsba racken.

räcken med front mot norr.

5. Patrullväg runt samtliga baracker och garage, som disponeras av bilkomp
och signalkomp.

6. Vakten är utrustad med ficklam- 6. Vakten är beväpnad med gevär

pa och visselpipa för lillkällan- och bajonett samt har gevären
de av hjälp. laddade med tre skarpa och två

lösa skott, de senare överst.

7. Vakten förlägges i särskilt anvisat rum i förläggningsbaracken, där vaktens
slutna del — om inga andra order erhållits — skall uppehålla sig.

8. Post skall särskilt känna sitt ansvar
inför brandfaran. I händelse
av dylik väckes de av elden hotade
samt vaktchefen och dagbefälet.

8. Post skall särskilt känna sitt ansvar
inför brandfaran. I händelse
av dylik väckes de av elden hotade
samt vaktchefen.

19—H87i8. Militleombudsmannens ämbetsberättelse.

290

9. Om obehöriga uppehålla sig inom
det till fältposten hörande området
göres omedelbart anmälan
därom lill dagbefälet. Särskild
uppmärksamhet skall sålunda
riktas mot till fältposten hörande
garage och övriga byggnader.

10. Under eldningsperiod skall post
tillse och vid behov påfylla bränsle
i samtliga eldstäder (baracker,
expedition och varmgarage).

11. Vaktstyrkan tillkallas medelst
långa signaler å visselpipa.

9. Post skall förhindra obehöriga att
uppehålla sig inom det till fältposten
anvisade området. Särskild
uppmärksamhet skall sålunda
riktas mot till fältposten hörande
garage och övriga byggnader.
Samtidigt förhindras tillgrepp eller
skadegörelse å fältpostens bilar
och övrig materiel.

12. Under eldningsperiod skall post
tillse och vid behov påfylla bränsle
i samtliga eldstäder.

14. Patrull tillkallas med ropet
»Patrull ut».

Slutligen innehöll instruktionen för vakten — förutom bestämmelser rörande
posts skyldighet att besvara frågor samt att göra anmälan — föreskrifter
rörande postens skyldighet att fasttaga vissa personer samt rörande
postens bruk av vapen.

Brander anförde i sin skrift den 2 november 1943 bland annat: Därest kommenderingen
endast inkluderat de under punkterna 1 och 2 angivna uppgifterna,
skulle de vapenfria icke haft något att invända. Enligt punkt 5 vöre de
emellertid skyldiga att avpatrullera området samt enligt punkt 9 att till
dagbefälet anmäla örn obehörig uppehölle sig inom området. Denna senare
uppgift brukade åligga kasernvakt. De nätter då de vapenfria ginge vakt,
vore den militära vakten indragen. De vapenfria övertoge alltså dess uppgift
med den enda skillnaden, att de icke använde vapen, men hade att, exempelvis
vid ett angrepp av fallskärmssoldater, tillkalla beväpnad militär.
Det syntes som örn en sådan vakttjänst svårligen kunde rubriceras vare sig
som expeditions-, yrkes- eller handräckningstjänst eller som civilt arbete. Det
anhölles om militieombudsmannens medverkan till kommenderingens upphävande
eller instruktionens otvetydiga begränsning till de i punkterna 1
och 2 angivna uppgifterna.

Stabschefen vid militärbefälsstaben i VII. militärområdet upplyste, att
Brander till militärbefälhavaren gjort en framställning liknande den till militieombudsmannen,
vilken framställning icke bifallits, samt anförde i avgivet
yttrande: Den bevakningstjänst som de vapenfria värnpliktiga vid ifrågavarande
fältförband ålagts syntes icke strida mot bestämmelserna i lagen
örn vapenfria värnpliktiga. I yttrande över den till militärbefälhavaren ingivna
framställningen hade auditören bland annat anfört, att erinran möjligen
skulle kunna riktas mot att de vapenfria alternerade med övriga värnpliktiga.
Skulle hänsyn härtill tagas borde de vapenfria värnpliktiga, som utgjorde
omkring två tredjedelar av hela förläggningsstyrkan, få fullgöra ali bevak -

291

ningstjänst, vilket ur rättvisesynpunkt syntes mindre lämpligt. Ur säkerhetssynpunkt
kunde även de vapenföra värnpliktiga under nuvarande förhållanden
förrätta vakttjänstgöring utan vapen, men militärbefälhavaren hade
ur utbildningssynpunkt anbefallt, att de vapenföra skulle bära vapen.

I auditörens åberopade yttrande anfördes följande: Den tjänst de samvetsömma
skulle fullgöra som brandvakt vore icke annat än den tjänst en
nattvakt i civila livet förrättade, och det torde finnas samvetsömma, som i
sin civila gärning bestrede en sådan syssla. Att det uti detta fall gällde svenska
staten tillhörig egendom, som användes för krigsmaktens behov, syntes
icke utgöra någon skillnad, särskilt som de samvetsömma vore hänvisade
att utföra civilt arbete vid krigsmakten, och de vore förlagda i de träbaracker,
till vars skydd särskilt mot brandfara de hade att utföra brandvakttjänsten.
Under eldningsperioden skulle brandvakten också tillse eldstäderna
i de tre barackutrymmen, där de samvetsömma vore förlagda, och i det
enda barackutrymme, där övriga värnpliktiga vore förlagda. Att det funnes
behov av brandvakt hade de eldsolyckor, som vid några tillfällen drabbat
kronans baracker, utvisat, och vakttjänsten avsåge i detta hänseende ej endast
kronans egendom utan jämväl ide samvetsömmas egna tillhörigheter och
framför allt deras liv. Det hade hänt, att vid en eldsolycka mitt på dagen
hösten 1939 i H. i ett av kronan som förläggning disponerat hus elden genom
uthälld och påtänd bensin spridit sig så snabbt, att en värnpliktig blivit
innebränd. Örn de samvetsömma legat ensamma uti ifrågavarande förläggningar,
syntes från deras sida icke någon som helst anmärkning kunnat
framställas mot brandvakttjänsten. Att en del andra värnpliktiga, som förrättade
vapentjänst, ehuru de för närvarande endast tjänstgjorde som chaufförer
och såsom sådana jämväl förrättade körslor vid de samvetsömmas
arbeten och stundom även forslade de samvetsömma till och från deras
arbeten, jämväl vore förlagda inom berörda förläggning, syntes icke böra
medföra någon åtskillnad. Detta särskilt med den instruktion, som förelåge
för brandvakten, och vid det förhållandet, att de samvetsömma utgjorde omkring
två tredjedelar av hela den inom förläggningen förlagda styrkans storlek.
Talet örn att de samvetsömma jämväl fullgjorde en kasernvakts funktioner
syntes icke förtjäna avseende. Möjligt vöre att militieombudsmannen, med
hänsyn till att de samvetsömma alternerade med övriga värnpliktiga uti vakttjänsten,
kunde komma med någon erinran, men i allt fall syntes fullt fog
föreligga för brandvakttjänsten. Auditören kunde ej heller vid genomgång av
lagen örn vapenfria värnpliktiga finna något hinder för att de värnpliktiga
förrättade berörda brandvakttjänst. Den gjorda anhållan syntes därför böra
avslås.

Till militieombudsmannen översändes sedermera en den 30 november
1943 upprättad polisrapport. Av denna rapport framgick till en början, att
Brander icke fullgjort viss vakttjänstgöring till vilken han enligt uppgjord
vaktlista varit beordrad den 5 november 1943. Vid förhör den 29 november
1943 hade Brander berättat: I samband med i ri sk r i v n i i lgs f ö r rä 11 n i ogen år
1923 hade Brander, sorn hyst på religiösa skäl grundade samvetsbetänklig -

292

heter mot militärtjänstgöring, ansökt örn tillstånd att fullgöra honom åliggande
värnpliktstjänstgöring genom civilt arbete för statens räkning. Denna
ansökan hade bifallits. Han hade därför i föreskriven ordning fullgjort civilt
arbete under i gällande författningar stadgad tid. Sedan förstärkt försvarsberedskap
den 2 september 1939 anbefallts, hade Brander blivit beordrad
till civilt arbete för försvarsmaktens räkning, vilket arbete han fullgjort vid
Gotlands kustartillerikår m. fl. förband under en sammanlagd tidrymd av 360
dagar. Den 23 augusti 1943 hade han enligt erhållen order inryckt för fullgörande
av 120 dagars ytterligare tjänstgöring och hade beordrats utföra
viss expeditionstjänst vid en arbetsgrupp med förläggning vid ifrågavarande
fältförband. Någon tid efter det Brander jämte ett antal andra vapenfria
värnpliktiga påbörjat sin tjänstgöring hade en vaktlista uppgjorts, enligt
vilken de värnpliktiga skulle fullgöra viss vakttjänstgöring, alternerande
med militär personal tillhörande förbandet efter den principen, att vapenfria
värnpliktiga fullgjorde vakttjänst två nätter av tre och militär personal
en natt av tre. Vid senare utökning av den militära personalstyrkan hade
förhållandet blivit omvänt. Denna tjänstgöring skulle fullgöras antingen av
uteslutande vapenfria värnpliktiga eller av uteslutande militär personal. I
vaktstyrkan hade aldrig ingått både vapenfria och militär personal. Särskild
instruktion hade uppgjorts för de vapenfria värnpliktiga och särskild
instruktion för den militära personalen. Vid genomgång av den för de vapenfria
värnpliktiga uppgjorda instruktionen hade dessa funnit, att de i händelse
av angrepp på förläggningen blivit ålagda att tillkalla militär personal
för avvärjande av dylikt angrepp. Brander ansåge för sin del, att våldshandlingar
av vad slag det vara måtte icke kunde lösa vare sig mellanfolkliga
eller enskilda frågor och tvister, och då han hyste på religiös grund vilande
betänkligheter mot varje försök till en dylik lösning, ansåge han, att ett
åläggande för honom att tillkalla militär personal för avvärjande av angrepp,
varigenom på grund av hans eget ingripande den militära personalens
organisation skulle sättas i funktion, innebure en handling i direkt strid
mot hans samvete och uppfattning. På grund av denna Branders inställning
hade han den 18 oktober 1943 ingivit en ansökan till militärbefälhavaren
om befrielse från ifrågavarande vakttjänstgöring. Denna ansökan hade emellertid
blivit avslagen. Den 30 oktober 1943 hade han ingivit en framställning
till militieombudsmannen örn prövning av ärendet. Sedan militärbefälhavaren
avslagit Branders ansökning, hade Brander den 5 november 1943 beordrats
fullgöra vakttjänstgöring. Brander hade emellertid i förväg anmält, att
han icke skulle komma att fullgöra tjänstgöringen, och hade därför på vaktlistan
antecknats en man i reserv för Brander. Brander hade icke fullgjort
den honom ålagda vakttjänstgöringen den 5 november 1943. Han hade därefter
icke vid något tillfälle beordrats till vakttjänstgöring. Brander förklarade
slutligen, att han för sin del icke hade något i princip att invända mot
ren brandvakttjänstgöring, innefattande jämväl eldning i lokalerna, och han
vore för sin del villig att fullgöra sådan tjänstgöring. Han vände sig i huvudsak
mot det i instruktionen gjorda åläggandet för honom att genom

293

viss åtgärd bringa den militära organisationen i funktion (instruktionen
punkt 9).

Det upplystes vid förhöret att Brander i det civila vore anställd som ungdomssekreterare
och pastor i baptistsamfundet.

Efter en redogörelse för vad sålunda i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 17 december 1943 till chefen för Gotlands infanteriregemente
:

Enligt lagen den 26 mars 1943 kunde vapenfria värnpliktiga användas —
förutom inom luftskyddet och sjukvården — till expeditions-, yrkes- och
handräckningstjänst eller till civilt arbete. Den i instruktionen för brandvakten
upptagna skyldigheten att tillse eldstäderna syntes i och för sig vara
av den natur att den kunde ingå i yrkes- eller handräckningstjänst. Denna
skyldighet utgjorde emellertid endast en mindre del av vad som genom instruktionen
ålagts brandvakten. Därest dennes åligganden skulle kunna förenas
med bestämmelserna i lagen om vapenfria värnpliktiga måste de kunna
uppfattas som civilt arbete. För att bedöma örn detta vore möjligt hade man
att jämföra instruktionen för brandvakten med den samtidiga instruktionen
för vakten vid förbandet. Av största vikt vore därvid att de vapenfria icke
utrustats med vapen och icke ålagts någon skyldighet att själva bruka våld
för att skydda förläggningen mot obehöriga. I denna väsentliga punkt hade
deras samvetsbetänkligheter således respekterats.

Brander hade särskilt vänt sig mot skyldigheten för de vapenfria att i vissa
situationer bringa den militära organisationen i funktion. Denna Branders
ståndpunkt syntes, delvis vara värd beaktande. Skyldigheten att underrätta
dagbefälet, då obehöriga uppehölle sig inom förbandets område, kunde väl
till stor del uppfattas som ett rent civilt åliggande, nämligen örn det gällde
civila personer som kunde misstänkas att närma sig förläggningen för att
begå tillgreppsbrott, åstadkomma skadegörelse eller eljest föröva otillåtna
handlingar. Brandvaktens ingripande i dessa fall torde kunna betraktas som
en medverkan till upprätthållande av allmän ordning och säkerhet, alltså
en medverkan i en civil och ej militär samhällsfunktion. Däremot vore det
tveksamt om brandvakten borde åläggas att i liknande situationer inskrida
mot personer tillhörande den svenska försvarsmakten. Såvitt av handlingarna
framginge vore den ifrågakomna förläggningen att anse såsom delvis
militär. Upprätthållandet av ordningen inom försvarsmakten syntes vara en
sådan militär funktion som ej borde åläggas de valentina. Sålunda torde
det vara klart att dessa ej finge anlitas för krigspolistjänst, även örn sådan
tjänst skulle kunna fullgöras utan vapen. Örn fråga däremot vore örn en
rent civil förläggning torde hinder icke möta att ålägga de vapenfria tjänst
icke blott såsom brandvakt utan även såsom ett slags ordningsvakt med
uppgift att skydda förläggningen mot obehöriga — såväl civila som militära
ur egen försvarsmakt — dock utan skyldighet att bära vapen eller
bruka våld. Vad slutligen anginge ingripande mot främmande makts mili -

294

tära personal torde de vapenfria helt böra vara fritagna från sådant. De
syntes icke ens böra åläggas vakttjänst i sådant syfte eller skyldighet att
underrätta den egna försvarsmakten om närvaron av främmande militär. En
sådan medverkan till att sätta vår försvarsmakt i funktion måste, hurubehjärtansvärd
den än kunde förefalla ur samhällets synpunkt, för de vapenfria framstå
som ett brott mot deras samvetes bud. Till sin innebörd vore en sådan medverkan
också att anse som militär tjänstgöring och icke som civilt arbete.
Enligt militieombudsmannens uppfattning borde de vapenfria således icke
användas vare sig för upprätthållande av ordning och säkerhet inom vår
försvarsmakt eller för bevakningstjänst som avsåge skydd mot främmande
militär.

I instruktionen hade det icke direkt utsagts vad som avsåges med uttrycket
obehöriga. Av omständigheterna, särskilt innehållet i motsvarande
punkt i instruktionen för vakten, syntes dock framgå att avsikten icke varit
att begränsa anmälningsskyldigheten till att avse obehöriga civila. Denna
punkt i instruktionen för brandvakten syntes böra närmare utformas på
sådant sätt, att den icke kunde komma i konflikt med den befrielse från
militär tjänstgöring som beviljats de vapenfria värnpliktiga.

Brander hade vidare gjort invändningar mot skyldigheten att avpatrullera
området. Denna skyldighet syntes emellertid mycket väl förenlig med en
brandvakts åligganden. Att särskilt postställe och särskild patrullväg föreskrivits
torde vara lämpligt ur kontrollsynpunkt. Ett visst berättigande kunde
Branders invändning möjligen äga såtillvida, att de vapenfrias brandvakttjänst
icke borde bedrivas i sådana former, att den finge karaktär av
militär utbildning. Till skillnad från de vapenföras vakttjänst borde vid de
vapenfrias vaktgöring utbildningssynpunkten lämnas å sido och annat ej
åläggas dem än som vore påkallat ur säkerhetssynpunkt och för tillgodoseende
av de syften som förut angivits.

Såsom militieombudsmannen förut angivit syntes anmärkning icke böra
göras mot att vapenfria värnpliktiga ålades att gå vakt vid egna förläggningar.
När det gällde blandade förläggningar torde vissa skäl tala för att
all vaktgöring icke skulle vila å de vapenföra. För de vapenföra kunde det
lätt te sig som en börda att behöva belastas med ytterligare vakttjänst för
de vapenfrias skull. Det mäste emellertid tillses att dessas befrielse från militär
tjänstgöring fullt respekterades.

Slutligen ville militieombudsmannen framhålla att militieombudsmannen
icke ingått i bedömande av frågorna, huruvida Branders underlåtenhet att
fullgöra vakttjänst innebure åtalbart förfarande och, därest ''så ansåges vara
fallet, huruvida målet hörde till militär eller civil domstol.

295

23. Verkan av ett åt värnpliktig meddelat tillstånd att på grund av samvetsbetänkligheter
fullgöra vapenfri tjänst för det fall att den värnpliktige
efter tillståndets meddelande frikallats från värnpliktens fullgörande men
sedermera vid efterbesiktning uttagits till tjänstgöring.

I en till militieombudsmannen den 6 mars 1944 inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 6713-21-30 E. Jonsson:

I samband med inskrivning år 1930 ingav Jonsson ansökan örn befrielse
från att fullgöra vapentjänst på grund av religiösa betänkligheter. Under åren
1931—1932 utförde Jonsson därefter civilt arbete för statens räkning i cirka
260 dagar. På grund av sjukdom blev Jonsson den 12 juni 1940 frikallad från
vidare värnpliktstjänstgöring. Vid 1942 års efterbesiktningar uttogs Jonsson
emellertid ånyo till värnpliktstjänstgöring och tilldelades därvid Sundsvalls
luftvämskår, oaktat han för inskrivningsnämnden framhöll att han fortfarande
hyste samma samvetsbetänkligheter som förut. Den 1 mars 1944 inkallades
Jonsson till luftvärnskåren för sex månaders utbildning. Vid förfrågan
på kårexpeditionen varför Jonssons i anledning av efterbesiktningen
utfärdade värnpliktsbok saknade anteckning om den tidigare fullgjorda
tjänstgöringen, hade det framkommit att nämnda tjänstgöring ej heller funnits
angiven på Jonssons stamkort. Den 2 mars 1944 hade Jonsson hemsänts
för att invänta ny kallelse, sedan utredning verkställts. Efter hemkomsten
hade Jonsson erhållit en skrivelse fran karen med innehall, att han
hade att till Konungen ingiva förnyad ansökan om civilt arbete, därest han
fortfarande hyste samvetsbetänkligheter mot varje slag av värnpliktstjänstgöring.

Tjänstförrättande inskrivningschefen för Västernorrlands inskrivningsområde
nr 21, överstelöjtnanten Hilding Carlsson, anförde i infordrat yttrande: Jonsson

hade såsom frikallad före den 1 januari 1941 år 1942 kallats
till efterbesiktning och därvid vid läkarbesiktning hänförts till grupp 3,
varför han enligt bestämmelserna i generalorder nr 1500/1942 mom. 7, f)
tilldelats luftvämsartilleriet. Jonssons uppgift att han fullgjort 260 dagars
civilarbete för statens räkning hade ej kunnat kontrolleras, enär Jonssons
tidigare stamkort ej kunnat återfinnas i arkivet. Dylik tjänstgöring finge
emellertid jämlikt generalorder nr 3200/1942 mom. 8, c) ej tillgodoräknas vid
soldalutbildning som vapenför. Mom. 13 i generalorder nr 3200/1942 hade av
inskrivningschefen tolkats så, att värnpliktig, som vid efterbesiktning nyinskrivits,
måste i vanlig ordning ingiva ny ansökan örn han ville fullgöra
tjänstgöring som vapenfri värnpliktig. De förhallanden, som i förevarande
fall förelegat vid inskrivningen år 1930, kunde ju lia varit helt
ändrade vid tiden för efterbesiktningen.

1 skrivelse till chefen för lantförsvarets kommandoexpedition anhöll militieombudsmannen
örn yttrande i ärendet samt anförde därvid följande.

Genom tillstånd att få göra vapenfri tjänst hade vederbörande på grund av

296

samvetsbetänkligheter erhållit rätt alt på sådant sätt fullgöra den värnpliktstjänstgöring
som kunde åvila honom. Frikallelse torde endast innebära, att han
av då förefintliga skäl, som icke hade med samvetsbetänkligheterna att göra,
befriades från tjänstgöring. För den händelse grunden till frikallelsen sedermera
försvunne och han därför på nytt toges i anspråk för tjänstgöring, syntes
anledning icke finnas att låta 1''rikallelsen, som icke haft samband med
samvetsbetänkligheterna, ha inverkan på arten av tjänstgöringen. Vad tjänstförrättande
inskrivningschefen åberopat till stöd för den motsatta uppfattningen
syntes icke militieombudsmannen övertygande. Mom. 13 i generalorder
nr 3200/1942 innehölle icke något, varpå en sådan uppfattning kunde
grundas. Ej heller kunde den omständigheten, att lång tid förflutit sedan tillståndet
beviljats, i och för sig motivera en förnyad ansökan, eftersom samma
omständighet med lika styrka kunde åberopas som skäl för förnyad prövning
av varje tillstånd till vapenfri tjänst. Någon sådan förekomme emellertid
icke ens beträffande de tillstånd, som meddelats med stöd av Kungl.
Maj :ts cirkulär den 21 februari 1902.

Chefen för lantförsvarets kommandoexpedition, generalmajoren Henry
Kellgren, anförde i avgivet yttrande:

I de utfärdade bestämmelserna för tjänstgöring m. m. för de år 1942 efter
undergången efterbesiktning inskrivna värnpliktiga återfunnes inga reglerande
föreskrifter för det fall, varom här vöre fråga. Såvitt Kellgren hade sig
bekant hade icke heller tidigare nämnda spörsmål varit aktuellt. Ehuru de
av vederbörande inskrivningschef anförda synpunkterna torde kunna ha sitt
berättigande, funne Kellgren dock den av militieombudsmannen uttalade
uppfattningen i sin tillämpning mera praktisk än det av inskrivningschefen
ifrågasatta förfarandet med förnyad ansökan från den värnpliktige och därmed
följande tidsödande utredningar m. m. I det läge ärendet kommit syntes
det emellertid Kellgren lämpligast, att Jonsson anmodades att underställa
frågan Kungl. Maj:ts prövning och i samband därmed anhålla, att Kungl.
Majit ville utfärda närmare föreskrifter för tillgodoräknandet av den tjänstgöring,
som av Jonsson fullgjorts i civil arbetstjänst innan denne meddelats
frikallelse från värnpliktens vidare fullgörande.

I skrivelse till Jonsson den 30 seplember 1944 underrättade militieombudsmannen
Jonsson örn vad Kellgren sålunda yttrat därom att Jonsson lämpligen
borde underställa förevarande fråga Kungl. Maj:ts prövning och i
samband därmed anhålla att Kungl. Maj:t ville utfärda närmare föreskrifter
för tillgodoräknande av den tjänstgöring, som Jonsson fullgjort i civil arbetstjänst
före det han meddelats frikallelse från värnpliktens vidare fullgörande.

Efter en redogörelse för ärendet anförde militieombudsmannen i skrivelse
den 14 oktober 1944 till inskrivningschefen:

Där en värnpliktig, som på grund av samvetsbetänkligheter erhållit tillstånd
göra vapenfri tjänst, frikallades från värnpliktens vidare fullgörande,
torde detta — som av militieombudsmannen närmare utvecklats i ovan -

297

nämnda skrivelse till chefen för lantförsvarets kommandoexpedition — endast
innebära, att den värnpliktige av skäl, som icke hade med samvetsbetänkligheterna
att göra, befriades från tjänstgöring, varför, för den händelse
grunden för frikallelsen sedermera försvunne och den värnpliktige därför
på nytt toges i anspråk för tjänstgöring, det tidigare meddelade tillståndet
att fullgöra vapenfri tjänst alltjämt borde äga giltighet. Chefen för lantförsvarets
kommandoexpedition syntes även ha anslutit sig till den av militieombudsmannen
uttalade uppfattningen såsom i sin tillämpning mera
praktisk än det av inskrivningschefen ifrågasatta förfarandet med förnyad
ansökan från den värnpliktige.

Militieombudsmannen hade velat giva inskrivningschefen del av sin uppfattning
angående förevarande spörsmål.

24. Fråga om fredstjänstgöringens längd för det fall att värnpliktig, som
uttagits till underofficers- eller officersutbildning, på grund av olämplighet

skiljes från utbildningen.

I 1941 års värnpliktslag upptagas under 27 § 1 A föreskrifter rörande utbildningstiden
för de värnpliktiga i allmänhet, varefter det under 27 § 1 B
stadgas:

Värnpliktig, som uttagits för utbildning till officer eller underofficer vid
armén eller kustartilleriet eller till underofficer vid flygvapnet, är enligt de
närmare bestämmelser Konungen meddelar skyldig att, utöver den under A
angivna tjänstgöringstiden, efter första tjänstgöringens avslutande fullgöra
fortsatt tjänstgöring, för utbildning till officer under högst trehundrasextio
dagar och för utbildning till underofficer under högst etthundraåttio dagar.

I skrifter som inkommit till militieombudsmannen den 5 och den 11 januari
1943 anförde värnpliktige nr 10-3-41 Ragnar Petri bland annat:

Sedan Petri den 16 juni 1941 påbörjat sin värnpliktstjänstgöring hade han
blivit uttagen till underofficers- och officersutbildning. Från denna utbildning
hade Petri emellertid blivit skild och omkring den 12 augusti 1942 hemskickats
till vederbörande förband, varvid han erhållit meddelande att han
enligt 27 § 1 B värnpliktslagen skulle tjänstgöra ytterligare sex månader,
räknat från den 1 oktober 1942, alltså till den 1 april 1943. Man hade nämligen
tolkat nämnda lagrum i värnpliktslagen så, att värnpliktig som uttagits
till officersutbildning skulle fullgöra, utöver första tjänstgöringen, ytterligare
360 dagars tjänstgöring, oavsett om han finge åtnjuta officersutbildning eller
icke. Senare hade visserligen Petris uttagning till officersutbildning upphävts.
Frågan örn den rätta tolkningen av 27 § 1 B vöre dock av visst intresse för
Petri. Petri hade nämligen tjänstgjort under tiden den 12 augusti—den 1
oktober 1942, och denna tjänstgöring torde böra räknas såsom beredskapstjänstgöring,
eftersom Petri avskilts från utbildning enligt 27 § 1 B.

298

Vederbörande regementschef anförde i yttrande till militieombudsmannen
bland annat:

27 § 1 B värnpliktslagen hade tolkats så, att var och en som blivit uttagen
till officer skulle fullgöra 360 dagar utöver den under A i samma paragraf
angivna tiden. Denna tolkning hade föregåtts av muntliga förhandlingar med
centrala värnpliktsbyrån och syntes ha godkänts av Kungl. Majit i och med
att det genom beslut den 17 december 1942 anbefallts, att uttagningen av
Petri till officersutbildning skulle upphävas. — I fråga örn Petris skyldighet
att fullgöra beredskapsövning jämlikt 27 § 2 värnpliktslagen vore bestämmelserna
klara för dem som fullgjort fortsatt tjänstgöring enligt 1 B i
samma paragraf. Huruvida verkligen perioden den 12 augusti—den 1 oktober
1942 skulle tillgodoräknas såsom fullgjord beredskapstjänstgöring vore
tveksamt. Petri hade fullgjort tjänstgöring enligt 27 § 1 B även om han
skilts från utbildningen. Kungl. Majit hade icke upphävt uttagningen förrän
den 17 december 1942 och någon retroaktiv verkan därav hade icke angivits.
Emellertid syntes det föga sannolikt, att frågan kunde för Petri bliva aktuell.

Vid regementschefens yttrande hade fogats avskrift av Kungl. Majits beslut
den 17 december 1942 att uttagningen för utbildning till officer upphävdes
beträffande vissa angivna värnpliktiga, däribland Petri.

I yttrande avgivet av arméinspektören på uppdrag av chefen för armén
anfördes:

Därest värnpliktig skildes från påbörjad utbildning till underofficer eller
officer, fullgjorde han återstående del av honom åliggande tjänstgöring enligt
chefens för armén bestämmande, i regel såsom trupptjänstgöring vid eget
förband. I de fall då skiljandet från utbildningen skett på grund av den
värnpliktige ovidkommande omständighet och 12 § värnpliktslagen icke varit
tillämplig, hade emellertid chefen för armén avgivit underdånig framställning
om hävande av uttagningen. Vid bifall lill sådan framställning hade den
värnpliktige snarast hemförlovats, därest han icke varit officers- eller reservofficersaspirant.
För officers- och reservofficersaspiranter gällde däremot
kungl, brev den 16 januari 1942, varför beslut angående avkortning av
tjänstgöringen krävdes för dessa kategorier. Därest värnpliktig, som uttagits
för fortsatt utbildning till officer, skilts redan från utbildningen till underofficer
— såsom i det föreliggande fallet på grund av Petris olämplighet
ägt rum — eller vid underofficersutbildningens slut visat sig olämplig för
officersutbildning, torde i samtliga fall underdånigt förslag till hävande av
uttagningen för fortsatt utbildning till officer likaledes ha ingivits, varefter
hemförlovning skett enligt de ovan angivna grunderna. — Värnpliktslagens
oförtydbara innebörd syntes vara, att tjänstgöring i form av beredskapsövning
jämlikt 27 § 2 värnpliktslagen kunde åläggas värnpliktig, oaktat han
helt eller delvis fullgjort fortsatt tjänstgöring för utbildning till underofficer
eller officer enligt 1 B i samma paragraf. I fråga örn avkortning av eller
befrielse från tjänstgöring i form av beredskapsövning på grund av tidigare
fullgjord tjänstgöring jämlikt 27 § 1 B krävdes sålunda nådigt beslut i varje
särskilt fall.

299

Efter en redogörelse för vad sålunda i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 13 januari 1944 till Petri:

De i 27 § 1 B värnpliktslagen intagna föreskrifterna om fredstjänstgöringens
längd för sådana värnpliktiga, som vore avsedda att utbildas till underofficerare
eller officerare, gåve icke otvetydigt vid handen huru lang tjänstgöringstid
som finge uttagas för det fall att den till underofficers- eller officersutbildning
uttagne på grund av olämplighet skildes från utbildningen.

Petri hade hävdat den tolkningen, att den som skildes från utbildningen
därefter icke skulle vara skyldig att tjänstgöra under den för utbildningen
avsedda längre tiden. Till stöd för denna mening syntes man kunna åberopa
ordalagen i lagrummet. Det stadgades ju att den fortsatta tjänstgöringen
skulle äga rum för utbildning till underofficer resp. officer. Man kunde då
säga att örn den avsedda utbildningen av någon anledning icke fortsattes,
så vore en fortsatt tjänstgöring icke längre påkallad av det syfte, som uttagningen
avsett att tjäna.

Det funnes emellertid skäl som även talade för den andra tolkningen, att
tjänstgöringstiden icke skulle vara beroende av det resultat som uppnåddes
vid den fortsatta utbildningen. Även för denna tolkning kunde man finna
stöd i de använda ordalagen, nämligen i lagrummets första del. Denna del
kunde läsas så att skyldigheten att fullgöra en fortsatt tjänstgöring örn 180
resp. 360 dagar ålåge envar som uttagits för underofficers- eller officersutbildning.
Denna tolkning stöddes också av de äldre bestämmelserna om
längre utbildningstid för underbefäl och fackmän. Enligt saväl 1925 som
1936 års härordning vär utbildningstiden för underbefäl och fackmän längre
än för övriga värnpliktiga i linjetjänst. Denna längre utbildningstid gällde
för värnpliktiga som uttagits till underbefäl och fackmän, och någon avkortning
förekom icke för det fall att de skildes från den utbildning, som den
utsträckta tjänstgöringstiden var avsedd att tjäna. Den en gång gjorda uttagningen
var avgörande jämväl för fullgörandet av den landstormsbefälsövning
som infördes 1938.

Därest man godkände denna senare tolkning vunne man även en principiell
överensstämmelse med vad som gällde för officers- och reservofficersaspiranter
vid armén. Sådan aspirant vore skyldig att tjänstgöra den fastställda
tiden, även örn han skulle skiljas från sin anställning som aspirant;
Kungl. Maj:t kunde dock bevilja avkortning av tjänstetiden (jfr kungl, brev
den 16 januari 1942 med särskild bestämmelse rörande avgång från anställning
såsom officers- eller reservofficersaspirant vid armén; Tjånstemeddelanden
rörande lanlförsvaret, A 1942 s. 3).

Enligt militieombudsmannens mening kunde, såsom av det anförda framgingc,
båda tolkningarna försvaras, och militieombudsmannen ansåge sig
icke kunna framställa någon erinran mot att fortsatt tjänstgöring enligt 27 §
1 B uttoges även beträffande värnpliktig som skilts från underofficers- eller
officersutbildningen. Enhetlighet och konsekvens vore dock önskvärd på detta
område. Särskilt med hänsyn därtill att utbildningen decentraliserats lill de
olika truppslagen, borde det tillses alt icke olikheter, som ej betingades av
omständigheterna, utvecklade sig.

300

Den praktiska betydelsen av de skiljaktiga tolkningarna behövde icke bliva
så stor. Även om man ansåge att den som skilts från utbildningen principiellt
vore skyldig att tjänstgöra den i 27 § 1 B stadgade tiden, förelåge givetvis
intet hinder att i sådana fall uttagningen upphävdes och att vederbörande
därefter hemförlovades. I ärendet hade upplysts, att åtgärder av denna natur
regelmässigt vidtagits. Den senare tolkningen komme att medföra, att
myndigheternas rätt att i dessa fall förfara efter lämplighet bibehölles, och
att någon skyldighet för dem att vidtaga åtgärder för upphävande av uttagningen
eller för hemförlovning icke ansåges vara för handen. Det torde vara
av visst värde för de militära myndigheterna att äga möjlighet att i tjänst
kvarhålla även dem som skilts från underofficers- eller officersutbildningen,
exempelvis till förebyggande av att de värnpliktiga sökte åstadkomma ett
dåligt utbildningsresultat i avsikt att undandraga sig fortsatt tjänstgöring.

25. Obehörigt dröjsmål med verkställande av generalorder om

hempermittering.

Med en skrift av den 6 september 1944 översände ordföranden i föreningen
för bistånd åt vanföra i Göteborg, juris kandidaten Alf Tuneld, till militieombudsmannen
en den 2 september 1944 dagtecknad skrift från Tuneld till
generalintendenten, i vilken sistnämnda skrift Tuneld anförde bland annat:

Kungl. Majit hade på ansökan av direktören vid Vanföreanstalten i Göteborg,
värnpliktige fänriken nr 20-28-25 A. O. Hj. Måre, genom beslut den 28
augusti 1944 förordnat att Måre skulle hempermitteras från pågående militärtjänstgöring.
På fråga när Måre skulle kunna återinträda i sin civila tjänst
hade Måre uppgivit, att en ersättare för honom inkallats till den 20 september
1944 och att han efter vederbörlig inventering vid det förband, där han
tjänstgjorde, möjligen kunde beräkna återinträda i tjänst omkring den 23
september. Örn Måres uppgifter vöre riktiga torde förfarandet i samband
med hans avlösning äventyra syftet med Måres anstånd med militärtjänstgöringen.
Det torde nämligen vara med säkerhet styrkt, att Måre under rådande
förhållanden behövdes bättre i sin civila befattning än i sin militära.
Även örn eventuella militära föreskrifter fatt en utformning som möjliggjorde
ett utdragande av tiden för Måres avlösning de facto, kunde detta rimligtvis
ej vara meningen med beslutet örn anstånd. Det kunde tilläggas att situationen
med hänsyn till skötseln av Vanföreanstalten i Göteborg väsentligt
försämrats, sedan Mare inställt sig till militärtjänst. Styrelsen för föreningen
för bistånd åt vanföra i Göteborg, som ägde och dreve Vanföreanstalten därstädes,
anhölle med åberopande av vad sålunda anförts, att beslutet om Måres
hempermittering omedelbart verkställdes och att ersättare för Måre omgående
inkallades.

Skriften till generalintendenten hade av stabschefen vid intendenturkårens
chefsexpedition, översten Henning Arntz, försetts med påskrift, att inkallelse -

301

order enligt gällande föreskrifter skulle utfärdas tre veckor före inställelsedagen
samt att framställningen därför icke föranledde någon åtgärd av generalintendenten.

I sin skrift till militieombudsmannen anförde Tuneld i sin egenskap av
ordförande i förenämnda förening bland annat:

Tuneld tilläte sig ifrågasätta lämpligheten av det inkallelseförfarande, som
tydligen gällde för intendenturkåren. Vad som ur föreningens synpunkt ställde
detta förfarande i egendomlig dager vore den omständigheten, att Konungens
beslut därigenom de facto förvanskades. Den inkallade måste i förevarande
fall även avvakta en inventering av förrådet m. m., sedan hans ersättare
inställt sig. Konungens beslut bleve därför icke effektivt för föreningens del
förrän i det närmaste en månad förflutit från dagen för dess fattande.

Generalintendenten anförde i infordrat yttrande bland annat:

Genom arméorder den 17 oktober 1940 nr 26: 9 hade de militära myndigheterna
anbefallts att örn möjligt bereda den inkallade personalen en tidsfrist
av minst tre veckor för ordnande av personliga angelägenheter. Denna
föreskrift följdes i så stor utsträckning som vore möjligt vid de inkallelser
som reglerades av generalintendenten. Avvikelse skedde endast när så vore
oundgängligen nödvändigt på grund av högre myndighets order eller till följd
av inträffade sjukdomsfall. Måres framställning örn hempermittering hade
icke passerat intendenturkårens chefsexpedition. Några förberedelser för
snabbare inkallelse av eventuellt erforderlig ersättare hade därför icke kunnat
vidtagas. Omkring den 20 september 1944 torde erforderlig avlämning ha
medhunnits och Måre kunnat hempermitteras.

Chefen för lantförsvarets kommandoexpedition yttrade i avgivet utlåtande:

Hempermittering eller hemförlovning, som anbefallts på generalorder,
skulle effektueras så snart ske kunde. Härmed förstodes omedelbart, därest
ersättare icke erfordrades eller tjänsten utan olägenhet kunde bedrivas utan
den (de) hempermitterade, till dess ersättare hunnit inkallas. Krävdes däremot
oundgängligen avlämning mellan avgående och tillträdande befattningshavare,
finge med hempermitteringen anstå till dess sådan kunnat ske. Bestämmelserna
i den av chefen för armén utfärdade ordern angående tre veckors
tidsfrist torde icke äga tillämpning i föreliggande fall, utan de avsåge — såsom
framginge av ordalydelsen — fastmera tillfällen där tillräcklig tid stöde
till de inkallande myndigheternas förfogande.

I skrivelse den 24 oktober 1944 till generalintendenten anförde militieombudsmannen,
efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit:

Militieombudsmannen anslöte sig lill den uppfattning som uttalats av chefen
för lantförsvarets kommandoexpedition. Ehuru generalintendenten sålunda
enligt militieombudsmannens mening icke förfarit riktigt genom det påtalade
handlingssättet, läte militieombudsmannen bero vid vad som förekommit.
Militieombudsmannen förutsatte emellertid, att generalintendenten framdeles
i förekommande fall komme att tillämpa ifrågavarande bestämmelser
i enlighet med den enligt militieombudsmannens mening riktiga tolkning,
som givits av chefen för kommandoexpeditionen.

302

26. Underlåtenhet att företaga erforderliga åtgärder för hempermittering

av värnpliktiga, som fullgjort beredskapstjänstgöring under den i viss
högkvartersorder föreskrivna maximitiden av 630 dagar.

Av handlingarna i två av värnpliktige fänriken nr 558-69-19 Karl Marklund
och värnpliktige sergeanten nr 394-69-26 Sven Petter Dahlqvist hos
militieomhudsmannen anhängiggjorda ärenden angående riktigheten av att
de kvarhållits i tjänstgöring sedan de fullgjort 630 dagars beredskapstjänstgöring,
i vilka ärenden ställföreträdande militärbefälhavaren för VI. militärområdet
och befälhavaren för Umeå försvarsområde inkommit med yttranden,
framgår i huvudsak följande:

Marklund, som är född 1897, inryckte efter att i olika omgångar ha fullgjort
sammanlagt 620 dagars beredskapstjänstgöring den 15 maj 1944 till
tjänstgöring såsom plutonchef å ett skyttekompani, för vilket Umeå försvarsområde
var organiserande myndighet. Den 1 juni 1944 inkom till befälhavaren
för nämnda försvarsområde en skrivelse från Marklund, vari denne
— under åberopande av bestämmelserna i högkvartersorder, arméstaben avdelning
O, nr H 26: 21 av den 24 april 1944 — hemställde örn befrielse från
fortsatt tjänstgöring. Enär ifrågavarande förband måste lia fyra plutonchefer,
varav minst en officer, samt Marklund och förbandschefen vid ifrågavarande
tid voro de enda officerarna på förbandet, gjordes genom försvarsområdesbefälhavarens
försorg framställning örn ersättare för Marklund till vederbörande
truppregistreringsmyndighet. Denna meddelade emellertid, att till
följd av rådande personalbrist allenast två underofficerare kunde ställas till
förfogande. I anledning härav vidtogos inga ytterligare åtgärder från försvarsområdesbefälhavarens
sida för avlösning av Marklund förrän den 23 juni
1944, då försvarsområdesbefälhavaren —- efter erhållet meddelande om att
en å förbandet krigsplacerad officer, som åtnjutit uppskov med tjänstgöring
till den 21 juni 1944, kunde disponeras å förbandet från och med den 22 i
samma månad — vidarebefordrade Marklunds skrivelse till militärbefälhavaren
för VI. militärområdet. Marklund hempermitterades därefter den 1 juli
1944. — Dahlqvist, som är född 1906, inryckte efter att i olika omgångar lia
fullgjort sammanlagt 618 dagars beredskapstjänstgöring den 14 maj 1944 till
tjänstgöring såsom kompaniadjutant vid samma kompani som Marklund.
Den 3 juni 1944 inkom till försvarsområdesbefälhavaren en skrift från Dahlqvist,
vari denne under åberopande av bestämmelserna i förenämnda högkvartersorder
hemställde om befrielse från fortsatt tjänstgöring. Enär kompaniet
måste lia kompaniadjutant samt lämplig ersättare för Dahlqvist icke
kunde anskaffas från annat förband, som organiserats av Umeå försvarsområde,
eller från vederbörande truppregistreringsmyndighet, beslutade försvarsområdesbefälhavaren
i avbidan på att ersättare för Dahlqvist skulle anskaffas,
att skrivelsen tills vidare icke skulle föranleda vidare åtgärd från hans
sida. Dahlqvist hemförlovades sedermera den 19 juli 1944.

303

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 21 september 1944 till militärbefälhavaren:

Jämlikt ovan omförmälda högkvartersorder finge sammanlagda beredskapstjänstgöringstiden
för värnpliktiga av den kategori, varom här vore fråga,
allenast då så oundgängligen vore erforderligt utsträckas till 630 dagar. Avsteg
från denna bestämmelse medgåves endast vid luftbevakningsförband.
Dahlqvist och Marklund borde därför lia hempermitterats efter fullgjorda 630
dagar. Då ersättare för Dahlqvist och Marklund icke kunnat anskaffas genom
försvarsområdesbefälhavarens eller truppregistreringsmyndiglietens försorg,
borde försvarsområdesbefälhavaren lia hänvänt sig till militärbefälhavaren
med anhållan om ersättare för dem. Därest icke heller militärbefälhavaren
kunnat ställa ersättare till förfogande borde ärendena lia hänskjutits till chefen
för armén.

Ehuru försvarsområdesbefälhavaren sålunda enligt militieombudsmannens
mening icke förfarit riktigt genom sin uraktlåtenhet att, så snart framgått att
varken han eller truppregistreringsmyndigheten kunde anskaffa lämplig ersättare
för Dahlqvist och Marklund, vidarebefordra Dahlqvists och Marklunds
skrivelser till militärbefälhavaren, hade militieombudsmannen med hänsyn
till omständigheterna låtit bero vid vad som förekommit.

Med anledning av innehållet i ett av ställföreträdande militärbefälhavaren
avgivet yttrande i det av Marklund anhängiggjorda ärendet, i vilket yttrande
framhölles, att försvarsområdesbefälhavaren icke ägt möjlighet att låta avlösa
Marklund inom tid, som angåves i förenämnda högkvartersorder, hade
militieombudsmannen emellertid ansett sig böra giva militärbefälhavaren del
av militieombudsmannens uppfattning beträffande ifrågakomna spörsmål.

27. Angående tjänstledighet från beredskapstjänstgöring för undergående
av fyllnadsprövning efter avlagd studentexamen. Verkan av att sökanden
stod under rapport för förseelse.

I en den 25 augusti 1943 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige korpralen nr 170-37-41 Gunnar Holm bland annat följande: Holm

vore sedan den 22 juli 1943 inkallad i militärtjänstgöring och placerad
som gruppchef vid ett fältförband. Som kompanichef fungerade löjtnanten
E. A. Jansson. Den 16 augusti hade Holm till Jansson inlämnat en
ansökan om tjänstledighet. Då han den 19 augusti infunnit sig å kompaniexpeditionen
för att böra efter huruvida ansökningen blivit beviljad, hade han
erfarit alt så icke varit fallet. I stället hade Jansson givit honom en skarp
tillrättavisning med anledning av en förseelse mot disciplinen, vilken Holm
begått. Förseelsen hade bestått dari, att han under rastning av hästar en
kort stund avvikit ur marschkolonnen och besökt en butik. Holm bade anmodats
att återkomma nästa dag för alt få definitivt besked angående tjänst -

304

ledigheten. På kvällen samma dag hade han emellertid erhållit tillsägelse
att ånyo infinna sig på kompaniexpeditionen för att höras angående en
rapport, som ingivits av plutonchefen, löjtnanten B. Egersten. Rapporten
hade avsett dels förut nämnda förseelse och dels en annan förseelse, vållad
av missförstånd från Holms sida. Den hade ingivits efter Holms första besök
å kompaniexpeditionen, då plutonchefen varit närvarande. Angående tjänstledigheten
hade Jansson meddelat, att den ej kunde beviljas, förrän rapporten
behandlats av högre myndighet. Något beslut i saken hade ännu icke
meddelats. Holm ville påpeka att han för Jansson framhållit att tjänstledigheten
kunde ha den största betydelse för hans framtida utbildning vid
teknisk högskola. Likväl hade ledighet vägrats honom.

Jansson anförde i avgivet yttrande i huvudsak följande:

Den 16 augusti 1943 hade Holm inlämnat en ansökan om tjänstledighet
under tiden den 19—25 samma månad. Jansson hade upplyst, att han enligt
gällande bestämmelser kunde bevilja tjänstledighet endast i tre dagar,
varvid Holm ändrat tiden till den 21—23 augusti. Då någon brådska med
tjänstledighetens beviljande alltså icke varit för handen, hade Holm anmodats
att återkomma efter några dagar för att erhålla besked. Att Holm enligt
ansökningen bifogat intyg haft vägande skäl för tjänstledighet, hade Jansson
varit fullt på det klara med. Den 18 augusti hade Egersten omtalat, att
Holm vid körning den 16 samma månad utan tillstånd lämnat sin plats i
marschkolonnen och besökt en butik omkring 150 meter från förläggningen.
På morgonen den 19 augusti hade Holm kommit till kompaniexpeditionen
och frågat kompaniadjutanten om tjänstledighetsansökan blivit beviljad. Han
hade fått till svar, att den ännu icke behandlats men att den nog komme att
beviljas, när kompanichefen anlände. Senare på förmiddagen hade Holm
återkommit till kompaniexpeditionen för att på nytt höra efter om tjänstledighetsansökningen
beviljats. Jansson, som nu befunnit sig på expeditionen,
hade meddelat Holm att Egersten berättat att Holm den 16 augusti lämnat
marschkolonnen utan tillstånd. Holm hade anmodats att återkomma påföljande
dag för att få definitivt besked angående tjänstledigheten. Under tiden
hade Jansson velat överväga saken. Holm hade icke skolat resa förrän klockan
1356 nämnda dag. På eftermiddagen samma dag, samtalet ägt rum, hade
Egersten anmält att Holm för honom uppgivit sig vara sjukskriven men att
det vid kontroll av sjukrullan befunnits att han på morgonen blivit friskskriven.
På detta sätt hade Holm undandragit sig tjänstgöring hela dagen.
Med anledning därav hade Egersten beordrats att omedelbart inkomma med
skriftlig rapport rörande samtliga Holms förseelser. Holm hade därefter beordrats
till kompaniexpeditionen för förhör och han hade därvid erkänt vad
som lagts honom till last, varvid han emellertid beträffande sitt undanhållande
från tjänstgöring framhållit att detta berott på ett missförstånd och att
han trott sig vara sjukskriven. Jansson hade nu förklarat för Holm att
tjänstledighet under den avsedda tiden icke längre kunde komma i fråga.
Holm hade då föreslagit, att Egersten skulle taga tillbaka sin rapport och
lämna in den efter tjänstledigheten, vilket förslag givetvis avvisats av
Jansson.

305

Vid yttrandet fanns fogad den av Holm ingivna tjänstledighetsansökningen,
av vilken framgick att denne ansökt om ledighet för att vid Högre allmänna
läroverket i Skövde undergå fyllnadsprövning i fysik efter avlagd studentexamen.
Till ansökningen hade han fogat ett intyg av läroverkets rektor, utvisande
att han anmält sig till nämnda prövning under perioden den 21—28
augusti 1943.

Vederbörande fördelningschef anförde:

Han hade den 24 augusti 1943 jämlikt 52 och 130 §§ strafflagen för krigsmakten
ålagt Holm disciplinstraff av vaktarrest i tio dagar utan tjänstgöring
för olovligt undanhållande och försummelse av tjänsteplikt med anledning
av de förseelser, som funnes omnämnda i Janssons yttrande. Enär Holm
befunnits olämplig som gruppchef, hade därjämte det för honom utfärdade
konstitutorialet att vara korpral återkallats från och med samma dag.

Efter en redogörelse för vad sålunda i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 10 maj 1944 till fördelningschef en:

Enligt 4 § a) krigsledighetsbestämmelserna finge tjänstledighet beviljas
bland annat för enskild angelägenhet av vikt. Såsom sådan kunde jämlikt
högkvartersorder, försvarsstaben, nr 26: 8 av den 6 augusti 1943 anses tentamen
eller examen. Det torde sålunda ankomma på vederbörande befälhavare
att i varje särskilt fall pröva örn tentamen eller examen kunde anses vara av
sådan betydelse. Med hänsyn till att ifrågavarande fyllnadsprövning varit
erforderlig för Holms fortsatta studier vid högskola samt att sådana prövningar
anordnades endast ett fåtal gånger årligen, syntes enskild angelägenhet
av vikt lia förelegat för Holm. Av utredningen syntes framgå, att tjänsten
icke utgjort bestämt hinder för bifall till tjänstledighetsansökningen, utan att
denna avslagits endast av den anledningen, att Egersten till Jansson inkommit
med rapport om att Holm gjort sig skyldig till vissa förseelser. Givetvis
kunde en rapport föranleda, att den brottslige borde finnas tillgänglig i förläggningen.
Sedan förhör hållits och saken blivit nödigt utredd, torde emellertid
sällan orsak finnas att på grund av rapporten neka vederbörande ledighet,
när vägande skäl för sådan förelåge. Det förtjänade framhållas att,
enär krigsledighetsbestämmelserna jämte tillämpningsföreskrifterna till
dessa torde avse att fullständigt reglera förutsättningarna för tjänstledighet,
stadgandena i detta ämne i tjänstgöringsreglementet för armén, enligt vilka
bland annat tjänstledighet åt värnpliktig borde beviljas i främsta rummet
såsom en uppmuntran för ådagalagt gott uppförande och nit i tjänsten, ej
torde vara direkt tillämpliga. Därmed vore dock ej sagt att icke viss hänsyn
till sökandens uppförande enligt avgiven rapport skulle få tagas även
vid prövning av ansökan örn tjänstledighet enligt krigsledighetsbestämmelserna,
t. ex. då möjlighet ej funnes att bifalla flera i övrigt lika väl grundade
ansökningar örn tjänstledighet. I förevarande fall hade emellerlid varit fråga
om en för Holm viktig angelägenhet. Det vore upplyst att förhör hållits
med Holm redan den 19 augusti och att denne därvid i huvudsak erkänt vad

20—i48748. Militieombudsmannens timbctsberättclse.

306

som lagts honom till last. Anledning att för rapportens skull därefter avslå
hans begäran om tjänstledighet, syntes därför icke ha förelegat.

Då såsom av det anförda framginge militieombudsmannens synpunkter
icke överensstämde med Janssons uppfattning i förevarande fråga, anmodade
militieombudsmannen fördelningschefen att låta Jansson få del av skrivelsens
innehåll.

28. Fråga om tjänstledighet från beredskapstjänstgöring för landstingsman
för bevistande av landstingsmöte.

I en till militieombudsmannen den 7 oktober 1943 inkommen skrivelse
anförde förvaltningsutskottet vid Norrbottens läns landsting bland annat följande: Ledamoten

av landstinget, byggnadsarbetaren värnpliktige nr 162-74-24
Helmer Persson i Kalix, hade under tiden för 1943 års landstingsmöte varit
inkallad till militärtjänstgöring vid ett fältförband, varför han i vederbörlig
ordning till Umeå försvarsområdes stab ingivit ansökan om tjänstledighet
ävensom intyg örn att han vore vald till landstingsman. Som Persson emellertid
icke infunnit sig till landstingsmötet hade telegrafiskt framställts förfrågan
huruvida hans ansökan blivit bifallen. Förbandschefen hade som svar
härå i telegram den 7 september 1943 meddelat att Persson icke beviljats
tjänstledighet. I landstingets namn hade följande dag telegrafiskt hos förbandschefen
begärts besked om anledningen till att den begärda tjänstledigheten
icke beviljats. Som svar härå icke erhållits hade i telegram den 10 september
hemställts om svar å det den 8 september avsända telegrammet. Något
meddelande hade emellertid icke inkommit, varför utskottet erhållit i
uppdrag att närmare undersöka förhållandena. I anledning av från landstingets
kansli den 20 september 1943 till förbandschefen avlåten skrivelse
hade därefter inkommit dels den 24 september 1943 en skrivelse från expeditionsunderofficeren
vid förbandet, sergeanten Håkan Utterström, och dels
den 27 september 1943 en skrivelse från tjänstförrättande befälhavaren för
Umeå försvarsområde, stabschefen kaptenen Sven Huldt. Då av nämnda
skrivelser framginge att ifrågavarande ärende behandlats med visst godtycke
samt utan nödig hänsyn till att fråga vore örn kommunalt förtroendeuppdrag,
hemställde utskottet att militieombudsmannen måtte vidtaga de åtgärder
som kunde påfordras bland annat för förhindrande av ett upprepande i liknande
fall.

I skrivelsen från Utterström meddelades att förbandschefen befunne sig på
krigspermission och icke återförväntades förrän den 28 september varjämte
upplystes att landstingets telegrafiska förfrågningar i ärendet överlämnats
till stabschefen (vid försvarsområdesstaben) för besvarande samt att avskrift
av skrivelsen av den 20 september av Utterström översänts till försvarsområdesstaben.

Kaptenen Huldt anförde i ovannämnda den 27 september 1943 till lands -

307

tingets expedition inkomna skrivelse bland annat följande: Perssons ansökan
om tjänstledighet, vilken den 2 september 1943 inkommit till försvarsområdesstaben,
hade på grund av personalbrist avstyrkts av förbandschefen.
Med hänsyn härtill och på grund av den utomordentligt stora militära betydelsen
av de arbeten, nied vilka det förband som Persson tillhörde varit sysselsatt,
hade försvarsområdesbefälhavaren icke funnit skäl bifalla ansökningen.
— Beträffande anledningen till att det av landstinget den 8 september
1943 avsända telegrammet icke besvarats anförde Huldt vidare: Utterström
hade den 9 september meddelat stabscliefen vid försvarsområdesstaben att
från landstinget telegrafiskt framställts förfrågan varför Persson icke erhållit
tjänstledighet. Stabschefen hade i anledning härav bett Utterström insända
telegrammet till försvarsområdesstaben för besvarande, vilket Utterström
även omgående gjort. På grund av felexpediering inom försvarsområdesstaben
hade försändelsen emellertid kommit att hamna på personaldetaljen. Försvarsområdesstaben
hade vid denna tid varit under inflyttning till nya lokaler,
och härunder hade försändelsen å personaldetaljen blivit lagd åt sidan
bland expedierade handlingar. Först i samband med att avskrift av ovannämnda
skrivelse av den 20 september kommit försvarsområdesstaben tillhanda
hade stabschefen erhållit del av telegrammen. Stabschefen hade dagarna
omedelbart efter telefonsamtalet med Utterström inom staben frågat
efter brev från Utterström. Dessa förfrågningar hade emellertid icke givit
något resultat och på grund av der, mängd brådskande göromål som förelegat
hade saken därefter fallit i glömska. Huldt beklagade livligt missödet
med besvarandet av landstingets telegram samt framhöll att det aldrig från
stabschefens sida varit ifrågasatt att nonchalera detsamma.

Sedan utskottets anmälan översänts till militärbefälhavaren för VI. militärområdet
för utredning inkom ställföreträdande militärbefälhavaren, numera
generalmajoren G. Dyrssen, med yttrande från försvarsområdesbefälhavaren,
överstelöjtnanten Axel Fredlund, ävensom med eget yttrande.

Fredlund anförde:

Perssons tjänstledighetsansökan hade inkommit till försvarsområdesstaben
den 2 september 1943 och hade samma dag av stabschefen, kaptenen Huldt,
föredragits för Fredlund. Persson hade vid denna tid varit sysselsatt med arbete
av utomordentligt stor militär betydelse. Den arbetspluton som Persson
tillhört hade för erhållande av föreskriven krigspermission uppdelats i två
olika omgångar. Redan innan Perssons tjänstledighetsansökan inkommit hade
chefen för arbetsplutonen tillkännagivit, att den omgång som Persson tillhörde
skulle få krigspermission i slutet av september. På grund av personalbrist
skulle det lia varit synnerligen olägligt för arbetenas bedrivande att ytterligare
därutöver bevilja Persson den begärda tjänstledigheten. Situationen hade
alltså varit den att Persson i förhållande till det allmänna haft alt fullgöra
dels sin militära plikt och dels sin plikt som landstingsman. Att den militära
plikten icke utan olägenhet kunnat eftersättas hade varit Fredlund bekant.
Vidden av den olägenhet, sorn skulle uppstå örn Persson icke kunde fullgöra
sin civila plikt, hade det varit svårare för Fredlund att mäta. I denna situalion

308

hade det blivit för Fredlund avgörande, att ingen ersättare för Persson kunde
erhållas i det militära, varemot uppdraget såsom landstingsman givetvis
kunde fullgöras av en suppleant. Fredlund hade därför beslutat att avslå
framställningen, varom Persson skriftligen underrättats samma dag. Tyvärr
syntes Persson icke genast ha meddelat sig med landstingets expedition. Om
så skett hade suppleant för Persson kunnat vara tillstädes vid landstingets
början den 6 september och icke såsom nu varit fallet först den 8 september.
Fredlund hade icke mottagit telegrammen av den 8 och den 10 september
1943. I Fredlunds frånvaro hade Huldt i skrivelse den 25 september upplyst
att telegrammen på grund av expeditionens förflyttning blivit undanlagda.
Fredlund hade vid undersökning konstaterat riktigheten av denna uppgift.
Utskottet hade, enligt vad av det anförda framginge, icke något fog för sitt
uttalande, att ärendet skulle ha behandlats utan nödig hänsyn till att det
gällt kommunalt förtroendeuppdrag. Något som helst godtycke hade icke
därvid förekommit.

Dyrssen förklarade att han, med hänsyn till de skäl som av Fredlund anförts
för dennes beslut att vägra Persson tjänstledighet, ansåge Fredlund lia
handlat i full överensstämmelse med utfärdade föreskrifter.

Efter en redogörelse för vad sålunda i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 22 augusti 1944 till förvaltningsutskottet
följande:

I tjänstgöringsreglementet för armén stadgades i 23 § mom. 9 bland annat
att tjänstledighet icke utan synnerligen viktiga skäl borde vägras för
utövande av uppdrag som landstingsman. I fråga om personal som fullgjorde
krigstjänstgöring — och sådan tjänstgöring fullgjordes av Persson — vore
emellertid tjänstgöringsreglementet i detta avseende ej tillämpligt utan reglerades
rätten till tjänstledighet genom krigsledighetsbestämmelserna (SFS nr
986/1940). I dessa föreskreves i 4 § a) att med tjänstledighet avsåges bland
annat ledighet som meddelades på grund av angelägenhet av betydelse för det
allmänna, samt i 9 § att det ankomme på överbefälhavaren att meddela de
närmare bestämmelser om ledighet under krigstjänstgöring som erfordrades.
Med stöd av nämnda bemyndigande hade överbefälhavaren den 6 augusti
1943 (högkvartersorder: försvarsstaben nr 26:8) utfärdat vissa bestämmelser,
uti vilka bland annat stadgades att ledighet icke vore någon rättighet
och att ledighet finge beviljas endast om tjänsten det medgåve. I fråga om
beviljande av tjänstledighet på grund av angelägenhet av betydelse för det
allmänna innehölle nämnda bestämmelser bland annat följande föreskrift:
»För att någon skall kunna få ledighet för angelägenhet av betydelse för det
allmänna kräves, att uppdraget ej lämpligen kan skötas av annan. För ledighet
att deltaga i kommunalt sammanträde kräves, att vederbörandes närvaro
där är nödvändig för ärendenas handläggning. Här bör även beaktas längden
av den ledighet, som kräves. En stadsfullmäktige till exempel, vilken tjänst -

309

gör långt borta från hemorten, kan sålunda endast i sällsynta undantagsfall
få ledighet för att bevista ett stadsfullmäktigesammanträde. Om han däremot
tjänstgör på eller i närheten av sin bostadsort, bör hans chef, där det
utan olägenhet för tjänsten kan ske, ordna det så, att tjänsten ej hindrar
honom att deltaga. Tjänstledighet av detta slag må ej avse någon längre tid;
huruvida någon skall av dylik anledning erhålla befrielse från (uppskov
eller anstånd med) militärtjänstgöring, avgöres i den härför stadgade ordningen.
Chef bör, där så är möjligt, ordna det så, att permission, krigspermission
eller tjänstledighet för enskilda angelägenheter förlägges till tidpunkt,
då allmänt uppdrag skall utföras.»

Fullgörande av uppdrag som landstingsman vöre utan tvivel en angelägenhet
av stor betydelse för det allmänna. Vid förhinder för landstingsman
kunde visserligen suppleant inkallas att i dennes ställe deltaga i landstingsmötet,
men uppenbarligen vöre särskilt från väljarnas ståndpunkt angeläget
att den ordinarie landstingsmannen bleve i tillfälle fullgöra uppdraget. Man
kunde därför knappast obetingat säga att det förelåge ett sådant uppdrag
som lämpligen kunde skötas av annan. Med hänsyn till dessa synpunkter
borde enligt militieombudsmannens mening tjänstledighet för fullgörande
av landstingsmannauppdrag beviljas såvida detta kunde anses förenligt med
tjänsten. Vid avvägande av tjänstens intresse mot angelägenheten att landstingsmannauppdraget
fullgjordes av landstingsmannen syntes emellertid ej
oriktigt att taga viss hänsyn till att suppleant kunde inkallas. Den av militieombudsmannen
nu framförda uppfattningen syntes väl överensstämma med
innehållet uti de av överbefälhavaren utfärdade bestämmelserna.

I förevarande fall gåve utredningen icke något fog för antagande att ärendet
angående Perssons ansökan om tjänstledighet icke skulle ha avgjorts efter
objektiva grunder. Försvarsområdesbefälhavaren hade uppgivit att med
hänsyn till angelägenheten att få utfört det arbete, i vilket Persson deltoge,
det skulle ha varit synnerligen olägligt att bevilja Persson den begärda
tjänstledigheten. Enligt försvarsområdesbefälhavarens mening skulle sålunda
tjänsten ej ha medgivit bifall till Perssons framställning. Militieombudsmannen
kunde icke godtaga försvarsområdesbefälhavarens ståndpunkt. Enär
Persson, såvitt av utredningen framginge, syntes lia fullgjort tjänstgöring
vid arbetsplutonen allenast i egenskap av menig, torde ledighet för honom
under tiden för landstingsmötet — även om ersättare för honom icke kunnat
insättas vid förbandet -— ej lia behövt medföra allt för betydande olägenhet
beträffande ifrågavarande arbetes behöriga fortskridande. Beslutet
örn avslag å tjänstledighetsansökningen kunde därför enligt militieombudsmannens
uppfattning, med hänsyn till uppdragets betydelse för det allmänna,
icke anses ha inneburit en riktig tillämpning av de av överbefälhavaren
utfärdade föreskrifterna.

Militieombudsmannen funne det anmärkningsvärt att landstingets telegram
icke blivit besvarade, även örn detta förhållande i viss mån syntes lia
berott på tillfälliga omständigheter. Någon avsikt att nonchalera landstinget
kunde emellertid ej antagas lia förelegat. Det borde ankomma på försvars -

310

områdesbefälhavare!! att vidtaga erforderliga åtgärder till förhindrande av
ett återupprepande av en dylik försummelse.

Militieombudsmannen hade givit försvarsområdesbefälhavaren del av skrivelsen.

29. Fråga huruvida tillräckliga skäl förelegat för beslut att omedelbart skilja
vid flygflottilj fast anställd furir från hans anställning. Tillika fråga om

sättet för upptagande av den utredning, som legat till grund för beslutet.

I en till militieombudsmannen den 29 april 1944 inkommen skrift anförde
en förutvarande furir vid Jämtlands flygflottilj i huvudsak följande:

En kväll i början av augusti 1943 under flottiljens förläggning till Romme
hed hade anmälaren varit inbjuden till en annan furir, tjänstgörande vid
militärsjukhuset å Romme hed. Därvid hade två groggar förtärts. Vid tvåtiden
på natten hade anmälaren återkommit till sin förläggning och lagt
sig. Två dagar därefter hade anmälaren blivit uppkallad till flottiljchefen
på förhör med anledning av en rapport, som inkommit från en på samma
logement som anmälaren förlagd sjukvårdsfurir Nilsson. Enligt rapporten
skulle anmälaren angivna natt lia kastat sitt vatten på golvet i logementet.
Anmälaren hade emellertid ej erkänt rapportens riktighet, enär han ej kunnat
påminna sig, att han förfarit på sätt i rapporten uppgivits. Flottiljchefen
hade da framhållit, att örn anmälaren erkände sin förseelse, vore det
möjligt att bestraffa anmälaren med arrest eller varning. I annat fall kunde
flottiljchefen ej göra annat än avskeda honom, enär flottiljchefen ej ansåge
sig böra behålla en furir, som inte visste vad han gjorde om nätterna. Efter
förhöret hade anmälaren beordrats att omedelbart återvända till flygflottiljens
depå å Frösön och där invänta vidare order. Några dagar efter återkomsten
till depån hade anmälaren genom flottiljorder erhållit kännedom
örn att han från och med den 15 augusti 1943 avskedats från sin anställning
på stat.

I anslutning härtill uppgav anmälaren, att han icke någon gång tidigare
under sin militära tjänstgöring under tiden den 1 november 1939 till den
15 augusti 1943 erhållit någon som helst varning eller bestraffning. Anledningen
till att han dröjt så länge med att vända sig till militieombudsmannen
vore bland annat att han omedelbart efter avskedet från flottiljen erhållit
anställning vid brandkåren i Östersund, vilken anställning han emellertid
efter en och en halv månad fått lämna med anledning av de omständigheter
som legat till grund för hans avsked från flottiljen.

Anmälarens skrift översändes till flottiljchefen med anhållan örn upplysningar
i ärendet.

I skrivelse till militieombudsmannen anförde flottiljchefen:

Någon av de första dagarna i augusti 1943 hade tjänstgörande flottiljläkaren,
doktor Olsson, inlämnat en rapport med förmälan att anmälaren låtit
sitt vatten på golvet i logementet. Sjukvårdsfuriren Nilsson hade person -

311

ligen varit vittne därtill. Dessutom hade det varit en våt fläck på golvet följande
morgon. Någon tvekan om att anmälaren utfört handlingen hade icke
förefunnits. Med anledning av det passerade hade flottiljchefen kallat in
anmälaren till förhör, varvid denne förnekat att han gjort sig skyldig till
vad som rapporterats. Flottiljchefen hade då framhållit för anmälaren, att
någon tvekan knappast kunde råda om saken, enär Nilsson, som vore mycket
vederhäftig, personligen varit åsyna vittne till förseelsen samt att övriga
kamrater på logementet följande morgon sett spåren av vad som skett. Eftersom
anmälaren alltjämt förnekat rapportens riktighet och gjort gällande,
att han icke kunde erinra sig att han gjort sig skyldig till det rapporterade,
hade flottiljchefen framhållit att anledningen därtill kunde vara antingen
att anmälaren varit så berusad, att han ej kunde erinra sig vad han gjort,
eller att han hade någon defekt på minnet. I förra fallet vore det förklarligt,
och örn saken ej upprepades behövde förseelsen ej inverka på anmälarens
tjänst som sjukvårdsfurir. I det senare fallet vore förhållandet betydligt allvarligare,
enär det kunde menligt inverka på tjänsten som sjukvårdsfurir.
Det skulle vara ansvarslöst alt överlämna sjuka i vården av en person, som
helt plötsligt förlorade minnet. Flottiljchefen hade framhållit att han i det
förra fallet närmast haft anledning att bestraffa anmälaren, men i det senare
fallet nödgades han underställa läkare fallet och överväga huruvida
ej anmälaren borde skiljas från sin anställning. Anmälaren hade därefter
fått avlägsna sig för att söka erinra sig vad som passerat. Vid nytt förhör
hade anmälaren alltjämt förnekat, att han vöre skyldig till den ifrågavarande
förseelsen. — Det hade framkommit, att anmälaren icke skött sin
tjänst på ett tillfredsställande sätt. Sjuksystern och anmälarens kamrater
hade meddelat, att han ej vore intresserad av tjänsten, att han vore opålitlig
och att han ej skötte sin jourtjänst som sig borde. Med anledning av det
senare hade flottiljchefen framhållit för anmälaren, att det vore nödvändigt
att överväga anmälarens avskedande, men att dessförinnan ordinarie flottiljläkarens
yttrande skulle inhämtas. I ett den 7 augusti 1943 dagtecknat handbrev
hade flottilj läkaren meddelat, att anmälaren ej heller tidigare skött sin
tjänst såsom sjukvårdsfurir vid flottiljen. Anmälaren hade visat sig äga
ringa intresse för sjukvård, men framför allt hade han visat sig vara mycket
opålitlig, särskilt vid utövande av jourtjänst. Anmälaren hade antagits vid
flottiljen i februari 1943 efter en motsvarande anställning vid Norrlands artilleriregemente.
Av läkaren vid regementet hade flottiljläkaren fatt tämligen
goda vitsord örn anmälaren. Anmälaren hade antagits efter en veckas provtjänstgöring
vid flottiljen. Den .sjuksyster vid flottiljen, som hatt det närmaste
överinseendet över anmälaren, vöre helt av samma uppfattning som
flottiljläkaren. Ilon hade vid ett par tillfällen sagt till flottiljläkaren, att hon
ej hade någon hjälp av anmälaren i sjukvårdsarbetet. Flottiljläkaren hade
slutligen uttalat den uppfattningen, att anmälaren snarast borde skiljas från
sin befattning som sjukvårdsfurir vid flottiljen. Flottiljchefen hade kallat
till sig anmälaren och meddelat denne vad som anförts av flottiljläkaren och
att flottiljchefen med anledning därav ansåge sig nödsakad avskeda anma -

312

laren i enlighet nied vad som funnes föreskrivet i kungörelsen den 15 augusti
1938 (nr 544) angående inträde vid, befordran inom och avgång från
flygvapnet § 32, mom. 3 c). Anmälaren hade därefter fått order att återgå
till depån för avrustning. Någon gång under hösten 1943 hade brandchefen
i Östersund telefonledes begärt upplysningar rörande anmälarens avskedande
och tjänstgöring i övrigt vid floUiljen, enär anmälaren sökt anställning ud
stadens brandkår. Flottiljchefen hade meddelat omständigheterna i samband
med anmälarens avskedande, men framhållit att närmaste orsaken till avskedandet
vore att anmälaren visat sig opålitlig och mindre intresserad av sin
tjänst. Vid en den 2 maj 1944 gjord förfrågan rörande orsaken till att anmälaren
avskedats från brandkåren hade brandchefen uppgivit, att anmälaren
endast uppehållit ett vikariat, och då han ej hade någon möjlighet att
erhålla fast anställning vid brandkåren hade det ej förelegat anledning att
behålla honom vid kåren. Brandchefen hade dessutom ansett anmälaren
mindre lämplig.

I påminnelser, som anmälaren bereddes tillfälle avgiva i ärendet, framhöll
anmälaren, att han vore oskyldig till vad som i Nilssons rapport lagts anmälaren
till last. Logementskamraterna hade uppgivit för anmälaren, att de ej
hört eller sett något av det rapporterade. Något bevis för att den våta fläcken
på logementsgolvet uppkommit på sätt uppgivits i rapporten kunde ej
presteras. Anmälaren bestrede, att han ej skött sig i sin tjänst som sjukvårdsfurir
vid flottiljen.

Militieombudsmannen anhöll därefter i skrivelse till flottiljchefen att det
vid flottiljchefens förhör med anmälaren förda protokollet måtte tillställas
militieombudsmannen. I sitt svar uppgav flottiljchef en: När anmälarens förseelse
hade inrapporterats hade flottiljchefen fått den uppfattningen att det
rört sig örn en vanlig fylleriförseelse. På grund av att flottiljchefen nyligen
tillträtt sin befattning och icke kände till personalen, hade anmälaren tillkallats
närmast för att flottiljchefen skulle kunna bilda sig en uppfattning om
hans karaktär och person samt samtidigt få reda på vad som passerat. Avsikten
hade varit att därefter låta regementsofficer i vanlig ordning hålla förhör
och upprätta protokoll över förhöret. Med anledning härav hade protokoll
ej förts vid flottiljchefens förhör med anmälaren. Då emellertid anmälaren
förnekat förseelsen, som enligt övrig personals utsago vöre ostridig,
hade det varit flottiljchefens avsikt att låta regementsofficer hålla förhör med
honom och sedan hänskjuta målet till krigsrätt. På grund av vad som framkommit
vid samtal med den övriga sjukvårdspersonalen rörande anmälarens
lämplighet som sjukvårdare, hade flottiljchefen ansett sig böra rådfråga flottiljläkaren
örn anmälaren överhuvud taget vore lämplig som sjukvårdsfurir.
Detta särskilt med hänsyn till att manskapet yttrat betänkligheter mot sjukvården
vid flottiljen. Av vad som framgått av ordinarie flottiljläkarens yttrande
samt vid samtal främst med sjuksystern och övrig sjukvårdspersonal
hade fastslagits, att anmälaren vore olämplig som sjukvårdsfurir. Flottiljchefens
eget intryck av anmälaren hade varit, att denne verkade opålitlig och
hade mindre god karaktär. Med hänsyn härtill samt till vikten av att sjuk -

313

vården vid flottiljen sköttes av kompetent och ansvarskännande personal,
hade flottiljchefen ansett, att vad som framkommit rörande anmälarens
olämplighet som sjukvårdsfurir enbart vore skäl nog för att avskeda anmälaren.
Med hänsyn härtill samt till att ett krigsrättsförfarande med tanke på
att flottiljen vid sagda tidpunkt läge i fält skulle ha inneburit kostnader och
avsevärd tidsutdräkt utan att detta svarat mot vad som därmed kunde vinnas,
hade flottiljchefen icke fullföljt målet i vad avsåge anmälarens förseelse.

I skrivelse till flottiljchefen den 18 september 1944 anförde militieombudsmannen
efter en redogörelse för ärendet:

Avsked för fast anställt manskap vid flygvapnet kunde enligt § 32 mom.
3 c) i den ovan åberopade kungörelsen den 15 augusti 1938 (nr 544) av
flottiljchef meddelas utan ansökan åt den, som visade sig sakna förmåga att
tillgodogöra sig rekrytutbildningen eller ådagalade oförmåga i tjänsten eller
eljest befunnes olämplig för fortsatt utbildning. Nya bestämmelser i ämnet
vöre meddelade genom kungörelse den 26 maj 1944 (nr 223) angående manskaps
och musikelevers anställning vid krigsmakten. Enligt denna kungörelse
13 § mom. d) skulle avsked före utgången av avtalad anställningstid meddelas
manskap i fall då vissa angivna skäl förelage. Under dessa skäl inbegrepes
ej ådagalagd oförmåga eller olämplighet da fråga vore örn furir.
Kungörelsen ägde emellertid enligt övergångsbestämmelserna till densamma
ej tillämpning beträffande den, som vid kungörelsens ikraftträdande den 1
juli 1944 innehade anställning såsom manskap eller musikelev, utan skulle i
sådant fall under löpande anställningstid äldre bestämmelser alltjämt vara
gällande.

Av handlingarna i ärendet framginge bland annat att anmälaren av regementsläkaren
vid Norrlands artilleriregemente erhållit goda vitsord för sin
tjänst vid regementets sjukhus. Anmälaren hade ej tidigare under sin anställning
vid krigsmakten blivit tillrättavisad eller straffad. Det framginge
icke att han förut under sin anställning vid flygflottiljen blivit anmodad
sköta sin tjänst bättre. Den av flottiljchefen i ärendet verkställda utredningen,
som dock ej förefölle så fullständig som varit önskvärt, syntes emellertid
ha givit vid handen, att anmälaren ej skött sin tjänst på ett tillfredsställande
sätt. Ehuru militieombudsmannen ej ansåge sig kunna rikta någon
direkt anmärkning mot flottiljchefens beslut, ansåge militieombudsmannen
det likväl kunna ifrågasättas, huruvida tillräckliga skäl förelegat att på grund
av oförmåga i tjänsten omedelbart skilja anmälaren från dennes anställning.
Det syntes militieombudsmannen nämligen ej ha varit obilligt att anmälaren
fått någon ytterligare prövningstid, innan ett sådant ingripande som avsked
vidtagits. Anmälaren hade ju dock efter avslutad utbildning natt ställningen
såsom furir. Det kunde härvid påpekas, att enligt de nya bestämmelser, som
utfärdats örn manskapets anställning vid krigsmakten, avskedande ej skulle
kunnat ske. Vad beträffade sättet för upptagandet av den av flottiljchefen
verkställda utredningen så hade denna förelegat allenast i form av handbrev

314

och muntliga utsagor. Med hänsyn till vikten av ett beslut av förevarande
slag och i syfte att förebygga varje tanke på godtycke ansåge militieombudsmannen
att utredningen borde ha företagits i form av förhör, varöver protokoll
upprättats, eller i form av skriftliga yttranden.

Militieombudsmannen hade velat giva flottiljchefen del av sin uppfattning
och företoge ej vidare åtgärd i ärendet.

30. Olämplig tid för anordnande av sjukvisitation vid fältförband.

I en den 7 augusti 1944 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 1445 Waller i huvudsak följande:

På grund av en viss tendens hos manskapet vid det fältförband, som Waller
tillhörde, att sjukanmäla sig för olika krämpor, hade bataljonschefen för att
nedbringa antalet sjukanmälda låtit utsätta revelj för dem som ämnade besöka
läkaren till klockan 0500 samt givit order om att dessa — sedan de utspisats
enskilt — skulle inställa sig till sjukvisitation klockan 0700. Det förekomme
ofta att bataljonschefen själv vore närvarande vid sjukvisitationerna
och sökte påverka läkaren att friskskriva de flesta. Att läkaren funne sig i
detta förhållande förklarades av hans låga tjänsteställning. De sjukskrivna
skulle vidare dagligen infinna sig till sjukvisitation även om läkaren anbefallt
nytt besök hos honom först efter några dagar. De olägenheter som härigenom
uppkomme för de sjukskrivna kunde man lätt tänka sig, då man visste, att det
vöre över två kilometers väg till sjukkvarteret. Med hänsyn till att reveljen
för sjukbesökarna utsatts så tidigt på morgnarna som vöre fallet, måste tydligen
vederbörande redan dagen före besöket hos läkaren veta, huruvida han
da skulle vara i behov av läkarvård.

I avgivet yttrande anförde bataljonschefen, majoren Hugo Håkansson, bland
annat följande: Vid slutet av juni månad 1944 hade kompanicheferna vid en
bataljonsrapport anmält för Håkansson, att det förefunnes tendenser till sådana
sjukanmälningar, som icke föranledde någon åtgärd från läkarens sida.
På fråga av Håkansson hade dåvarande bataljonsläkaren uppgivit, att en del
värnpliktiga nog besökte sjukvisitationerna i onödan. Med anledning härav
hade Håkansson klargjort för de värnpliktiga, att visserligen ingen sökte
hindra dem från att söka läkare, då de vore sjuka, men att den ovana, som
börjat vinna insteg, att för minsta skråma eller vid minsta fysiska obehag
begiva sig till sjukvisitation ej vore förenligt med goda soldategenskaper. Håkansson
hade en gång i veckan personligen övervakat tjänsten vid sjukvisitationerna
— dock naturligtvis utan avsikt att påverka läkaren, som helt naturligt
arbetade under tjänstemannaansvar. Håkansson hade emellertid delgivit
läkaren, som icke förut torde lia tjänstgjort å fältförband, sina erfarenheter
av sjukvårdstjänsten i fält samt anmodat denne att noga kontrollera,
att personal icke besökte sjukvisitationerna utan att behov av läkarvård förefunnes.
Det vore icke riktigt, att Håkansson — såsom angåves i klagoskriften

anbefallt revelj för de sjukskrivna klockan 0500 eller enskild utspisning
av de sjukskrivna före sjukvisitationen, som toge sin början klockan 0700.

315

Håkansson hade emellertid utfärdat en order av följande lydelse: »Sjukanmälda
inställa sig fr. o. m. 29/7 för sjukvisitation vid sjukkvarteret kl. 0700.»
Tidpunkten för revelj och utspisning bestämdes helt naturligt av respektive
kompanichefer. I och med att bataljonen intagit ny grupperingsplats hade inrättats
ett sjukkvarter, som vore större än det vid den gamla förläggningen.
Därigenom funnes möjlighet för den personal, som ej behövde sändas till militärsjukhus
men ändå behövde ständig tillsyn och vård, att inläggas å sjukkvarteret
för erhållande av läkarvård. Till följd härav funnes i tälten icke
några, som vore sjukskrivna i sängläge, och följaktligen ej heller några, som
ej kunde förflytta sig till och från sjukvisitation. Något »besök örn några dagar»
behövde således icke förekomma. Vissa undantag kunde dock finnas
såsom exempelvis vid något fall av vrickning, då plats icke funnits i sjukkvarteret.
I dylika fall hade det förekommit att vederbörande fått tillstånd av läkaren
att visa sig först efter några dagar. Wallers uppgift, att Håkansson, då
patienterna fått tillsägelse av läkaren att återkomma först efter några dagar,
i stället anbefallt dem alt inställa sig hos läkaren redan påföljande dag, vore
riktig såtillvida, att bataljonens förutvarande läkare icke tagit med i beräkningen,
att ny läkare skulle tillträda och att Håkansson för att möjliggöra för
den nye läkaren att snarast få se sina patienter anbefallt, att dessa skulle inställa
sig hos denne viss närmare angiven dag. Denna åtgärd hade läkaren
för övrigt funnit välbetänkt. Wallers påstående, att vederbörande redan dagen
före sjukvisitationen måste veta, huruvida han skulle bliva sjuk, saknade all
grund. Kompanicheferna torde nämligen tillhandahålla erforderliga transportmedel.
Varje kompani disponerade dessutom två cykelbårlag samt kärror och
hästar, vilka även kommit till användning, då så varit nödvändigt.

Chefen för Kronobergs regemente anförde i särskilt yttrande för egen del:
Regementschefen hade under pågående beredskapstjänstgöring, i likhet »ned
vad han gjort vid andra förband, gjort sig underkunnig om bland annat hälsotillståndet
och sjukvårdsförhållandena vid den ifrågavarande bataljonen.
Regementschefen hade därvid kommit till den uppfattningen, alt Håkansson
visat stort intresse för hithörande frågor. Håkansson hade sålunda icke endast
utövat kontroll utan även visat sig mån örn att de verkligt sjuka — inom ramen
för resurserna — fått tillfälle till god vård. Håkanssons åtgärder hade
enligt regementschefens uppfattning förestavats av strävan hos Håkansson att
med sin praktiska trupperfarenhet bistå den beträffande militära förhållanden
ganska oerfarne bataljonsläkaren nied sådana upplysningar och råd, som kunnat
tjäna denne till ledning vid bedömandet av exempelvis de sjukanmäldas
möjligheter att deltaga i olika slags övningar. Huvuddelen av bataljonen bestode
av värnpliktiga av 1942 års klass, alltså av ungdomar, som nog då och
då _ i synnerhet på måndagar och inför en som militärläkare orutinerad
bataljonsläkare — sökte bli sjukskrivna. Regementschefen tilläte sig föreslå,
att skrivelsen icke måtte föranleda någon militieombudsmannens åtgärd.

Sedan militicombudsmannen hos försvarets sjukvårdsförvaltning anhållit
om dess yttrande i ärendet, inkom sjukvårdsförvaltningen efter verkställd utredning
med bland annat yttrande av arméöverläkaren samt eget yttrande.

316

Arméöverläkaren anförde: Av handlingarna franninge, att bataljonen halt
en ganska spridd förläggning, att tiden för sjukvisitationen från början varit
fastställd till klockan 0800 samt att i samband med att bataljonen erhållit
ny förläggning tiden för sjukvisitationen ändrats till klockan 0700. Tillika
franninge att revelj för sjukskriven personal genom sjukvårdaren ägde rum
klockan 0500 vid ett kompani med sjukanmälan helst i samband med tapto,
att tjänstgörande läkaren eller samråd med berörda kompanichefer bestämde
»att på de kompanier, som hade längst väg till sjukvisitationen, denna skulle
ske V2 till 3/i timme senare än på de kompanier, som voro relativt närbelägna»,
samt att tiden för sjukvisitation sedan den 23 augusti 1944 vore fastställd till
klockan 0700 för närliggande kompanier och 0800 respektive 0830 för övriga
kompanier. Enligt § 130 mom. 2 i tjänstgöringsreglementet för armén ägde
chef efter att lia samrått med läkaren eller på framställning av denne på eget
ansvar bestämma sjukvårdstjänsten vid truppförbandet. Av handlingarna
framginge icke, huruvida sådant samråd ägt rum. Då bataljonschefen i förevarande
fall bestämt tid för sjukvisitationen till klockan 0700, måste de därav
uppkomna konsekvenserna vara kända av honom på förband. Berörda kompanichefer
hade att anbefalla sådan tid för revelj och utspisning, att bataljonsordern
beträffande sjukvisitation kunde efterföljas. För vissa kompanichefer
hade detta tydligen berett svårigheter, vilket föranlett särskild revelj för sjukskrivna
klockan 0500 genom sjukvårdaren och sjukanmälan i samband med
tapto. Tjänstgörande läkaren hade också i samförstånd med kompanicheferna
bestämt annan tid för de avlägset liggande kompanierna, vilken åtgärd enligt
handlingarna icke fastställts av bataljonschefen. Sedermera torde dock bataljonschefen
från och med den 23 augusti anbefallt skilda tider för närliggande
och längre bort förlagda kompanier. Beträffande bataljonschefens åtgärd
att anbefalla sjukvisitation klockan 0700 förefölle det som om bataljonschefen
efter samråd med läkaren kunnat lämna ungefärlig uppgift om den tid,
som krävts för varje kompani, och med hänsyn till den spridda förläggningen
kunnat komplettera ordern med särskilda föreskrifter för de avlägset liggande
kompanierna. Ur sjukvårdens synpunkt kunde det nämligen icke anses lämpligt,
att de sjuka hade revelj före truppen i övrigt, och ur allmän synpunkt
torde det icke vara ändamålsenligt att fastställa revelj tidigare än som vore
oundgängligen nödvändigt. Först den 23 augusti syntes ett invändningsfritt förfaringssätt
ha anbefallts. I vad mån sjukredovisad skulle inställa sig vid sjukvisitation
ankomme enligt § 138 mom. 1 i tjänstgöringsreglementet för armén
på läkaren att bestämma. Såväl i förläggningen sjukredovisade som delvis
tjänstbara (grupp 1 och 2) skulle inställa sig till sjukvisitation enligt läkarens
bestämmande. Bataljonschefens ingripande härvid torde av handlingarna att
döma få anses som en engångsåtgärd. Det borde vara angeläget för truppbefäl
och läkare att meddela den bästa sjukvård, som under förhandenvarande
förhallanden kunde lämnas. Detta kunde ernås, örn gott samarbete funnes
mellan dem och ändamålsenliga åtgärder vidtoges. I förevarande fall vore
tydligt, att det funnits brister i fråga örn samarbetet och att vissa åtgärder
borde ha kunnat föreskrivas med större förutseende. Då enligt vad hittills

317

vöre känt erforderlig sjukvård kunnat meddelas, syntes emellertid inga andra
åtgärder behöva vidtagas än att bataljonschefen erinrades om nödvändigheten
av att i samråd med bataljonsläkaren fastställa sådan tid för sjukvisitation,
att onödiga svårigheter icke uppkomme och att läkaren på eget
ansvar handlade den fackliga delen av sjukvården, samt att den verkställda
utredningen delgåves de berörda parterna.

Försvarets sjukvårdsförvaltning yttrade bland annat: Ämbetsverket anslöte
sig till arméöverläkarens uttalande. Jämlikt föreskrifterna i kapitel II punkt
7 i allmänna utbildningsbestämmelserna för armén (AU) skulle läkarbesiktning
utföras under övningstid — dock att då denna understege 48 timmar i
veckan den härigenom erhållna fritiden borde utnyttjas främst för här berört
ändamål. Enligt sjukvårdsförvaltningens mening syntes dessa för depå
avsedda bestämmelser jämväl böra tillämpas vid fältförband, såvida ej särskilda
förhållanden motiverade undantag därifrån.

Efter en redogörelse för vad sålunda i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 15 november 1944 till regementschefen:

Såsom arméöverläkaren och sjukvårdsförvaltningen anfört vore det nödvändigt
att förbandschef i samråd med förbandsläkaren fastställde sådan tid
för sjuk visitation att onödiga svårigheter icke uppkomme. Håkanssons handlingssätt
härutinnan hade icke varit klanderfritt. Det kunde också, såsom
nyssnämnda båda myndigheter framhållit, erinras att läkaren på eget ansvar
handlade den fackliga delen av sjukvården.

I frågan örn sjukvisitation och annan läkarbesiktning borde företagas under
övningstid anslöte militieombudsmannen sig till den av sjukvårdsförvaltningen
uttalade uppfattningen. Även vid fältförband borde alltså i regel läkarbesiktning
utföras under övningstid, då denna icke understege 48 timmar.

Regementschefen skulle giva Håkansson del av skrivelsens innehåll.

31. Fraternisering mellan svensk militär gränsvakt och personal tillhörande

främmande krigsmakt.

I en den 21 augusti 1944 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktiga nr 146-21-42 Sven Jonsson och nr 1734-21-42 Oscar Sundström
följande:

De ville i egenskap av representanter för manskapet vid sill förband efter
moget övervägande anmäla värnpliktige löjtnanten nr 754-44-30 Sven Bertil
Gösta Berthammar för grovt oförstånd i tjänsten. Då Berthammar tjänstgjorde
som chef för en gränspostering, hade Berthammar vid ett tillfälle
efter det manskapet vid posteringen varskott honom örn en tysk patrulls ankomst,
ofördröjligen uppsökt patrullen samt inlåtit sig i samtal med dess
medlemmar. Därvid hade Berthammar demonstrerat en skarpladdad armé -

318

pistol av 1940 års modell samt åtta mm kulspruteammunition. Han hade
förevisat ammunitionen så tydligt, att tyskarna enligt vad han senare uppgivit
för manskapet kunnat konstatera, att det varit fråga örn stålmantlad
ammunition. Ett flertal personer hade bevittnat den ifrågavarande händelsen.
Berthammar hade vidare vid tillfället beordrat sina underlydande att
nedskriva dagsnyheterna i den svenska radion, som avlyssnades i förläggningen,
samt — sedan vederbörande återvänt med anteckningar om nyheterna
— givit tyskarna del av desamma. 1 övrigt hade Berthammar vid
flera tillfällen begivit sig mot gränsen, uppenbarligen i syfte att komma i
förbindelse med tyskar. En av dessa utflykter hade varat från klockan 1900
till klockan 0100. Örn vad som förekommit vid dessa tillfällen kunde emellertid
anmälarna icke uttala sig.

Sedan skriften översänts till chefen för Västernorrlands regemente för
utredning, inkom denne med protokoll från förhör med anmälarna och
Berthammar samt åtskilliga andra personer vid ifrågavarande förband ävensom
med särskilt yttrande av Berthammar.

Jonsson berättade bland annat: Han hade den 5 juli 1944 i bil kört fältpastorn
J. E. Boman med försångare till korum i R. Då han vid framkomsten
dit blivit erbjuden att gå fram till gränsen, hade han begagnat sig
av detta erbjudande. Berthammar hade medföljt fram till gränsen, där åtskilliga
tyskar uppehållit sig. En tysk hade visat sin pistol för Berthammar.
Denne hade i sin tur tagit fram sin pistol och gjort en mantelrörelse med
pistolen. Då hylsan till en patron därvid kastats ur pistolen men kulan blivit
sittande kvar i loppet på pistolen, hade tysken fått titta i denna. Berthammar
hade därjämte visat en kula till åtta mm kulspruteammunition för
tysken, som fått taga kulan i sin hand. Vid samma tillfälle hade en furir
kommit fram till Berthammar och lämnat denne en papperslapp med anteckningar
om innehållet i de svenska dagsnyheterna. Berthammar hade
därefter översatt anteckningarna för tysken.

Sundström uppgav i huvudsak följande: Han hade icke varit närvarande
vid den i anmälningsskriften åsyftade händelsen vid gränsen. Berthammar
hade emellertid dagen efter händelsen själv omtalat vad som förekommit
vid tillfället. Sundström hade själv vid upprepade tillfällen sett Berthammar
cykla i riktning mot norska gränsen. Enär Berthammar givit posteringschefen
order att meddela honom varje gång tyskar komme fram till gränsen
och Berthammar i övrigt visat sig mycket intresserad av att prata med
tyskarna, hade Sundström fått den uppfattningen att Berthammar givit sig
ut i avsikt att uppsöka tyskar. Sundström hade bland annat vid ett tillfälle
sett Berthammar åka mot gränsen omkring klockan 1830 samt återvända
till förläggningen först klockan 2400 samma kväll.

Berthammar berättade vid förhöret: Den 5 juli 1944 hade Berthammar i
sällskap med bland andra fältpastorn J. E. Boman gjort ett besök vid den
del av gränsen, där ifrågavarande förhand varit förlagt. En del tyskar hade
vid tillfället varit framme vid gränsen. En av de tyskar, som varit tillstädes,
hade Berthammar sett vid gränsen flera gånger tidigare. Tysken hade känt

319

igen Berthammar och hälsat, varefter en vanlig konversation om väder
och vind vidtagit. Tysken hade tagit fram sin pistol och visat hur den
funktionerade samt att den hade samma kaliber som den svenska armépistolen
av 1940 års modell. Berthammar hade då i sin tur tagit fram
sin pistol samt visat hurusom patronhylsan kastades ut då pistolen avfyrades.
Då en patron därvid fastnat i loppet, hade tysken fått känna hur den
legat. Berthammar hade även visat tysken kulan till en patron av åtta mm
kaliber, som han haft i fickan. Berthammar hade vid tillfället givit order
örn att de svenska dagsnyheterna skulle nedtecknas och hade därefter givit
tyskarna del av anteckningarna. Detta hade dessutom skett vid ett pär
andra tillfällen. Berthammar hade aldrig gått längre utefter gränsen än
upp till en gammal talarstol omkring 20 meter från vägen fram till den
svenska gränsposteringen.

Härjämte anförde Berthammar i sitt yttrande bland annat följande: Han
ansåge, att anmälningsskriften tillkommit på grund av att han anmält Sundström
och en annan värnpliktig till bestraffning för vissa förseelser. Han
hade som posteringschef vid upprepade tillfällen kommit i beröring nied
tyskarna. Han förnekade emellertid på det bestämdaste, att han vidtagit
åtgärder för att sammanträffa med dem. Den av Sundström åsyftade ordern
att Berthammar skulle varskos, då tyskar komme fram till gränsen, hade
tillkommit av den anledningen, att Berthammar i egenskap av posteringschef
velat öva kontroll över vad som förekommit. Att Berthammar visat sitt
tjänstevapen och en kula till kulspruteammunition ansåge Berthammar icke
vara något tjänstefel. Beskrivning över såväl vapnet som ammunitionen funnes
i soldatinstruktionen och vore icke någon hemlighet för tyskarna. Den
i anmälningsskriften omnämnda utflykten hade varat mellan klockan 1900
och 0100 och hade gällt en vanlig patrullering längs gränsen, som Berthammar
i egenskap av posteringschef företagit i sällskap med en furir.

Fältpastorn Boman uppgav bland annat: Berthammar hade vid det i anmälningsskriften
åsyftade tillfället den 5 juli 1944 bjudit den omtalade tyske
soldaten »på dricka» medan denne bjudit de närvarande på cigarretter. När
folk uppenbarat sig på andra sidan gränsen, hade Berthammar kallat ut
patrullen.

Värnpliktige nr 438 Danielsson berättade bland annat: Han hade varit vaktchef
den 3—10 juli 1944. Av Berthammar hade han erhållit order uppehålla
den tyska patrullen tills Berthammar komme genom att tala med den.
När Berthammar kom, hade den svenska patrullen order att gå därifrån.
Tyskarna kommo ej första dagarna, men de efterföljande dagarna i regel
två gånger om dagen, varvid samma historia upprepades. Den 5 juli hade
Danielsson sett andra personer följa Berthammar fram och själv följt med.

I skrivelse den 4 november 1944 till regementschefen anförde militieombudsmannen,
efter en redogörelse för utredningen i ärendet:

Fraternisering borde ej förekomma mellan svensk militär gränsvakt och

320

personal tillhörande främmande krigsmakt, gentemot vilken bevakningen
vore avsedd. Svensk militär borde ej heller under gränsbevakning träda i
förbindelse med sådan personal utom när detta erfordrades med hänsyn
till tjänstens krav. Iakttagande av dessa regler betingades av själva ändamålet
med gränsbevakningen, för vars effektiva utövande krävdes vaksamhet
och försiktighet. I ärendet torde vara utrett att Berthammar vid flera
tillfällen under sommaren 1944 inlåtit sig i samtal med medlemmar av
den tyska krigsmakten utan att detta syntes lia erfordrats på grund av tjänstens
krav. Vid ett av dessa tillfällen hade Berthammar bland annat demonstrerat
sin tjänstepistol och därvid låtit en tysk soldat lägga hand på vapnet.
Berthammar hade genom sitt handlingssätt särskilt vid sistnämnda tillfälle
uppträtt oförståndigt och omdömeslöst. Med hänsyn till omständigheterna
läte militieombudsmannen emellertid bero vid en allvarlig erinran till Berthammar
örn det oriktiga i dennes beteende. Regementschefen skulle giva
Berthammar del av skrivelsens innehåll.

32. Den rätt att i järnvägsvagn taga i anspråk och vara bibehållen vid ledig
icke belagd plats, som enligt järnvägstrafikstadgan tillkommer en med vederbörlig
tågbiljett försedd person, äger giltighet för militärperson vid företagande
av resa som enskild färd, varför det icke tillkommer överordnad
att härutinnan giva föreskrifter, som innebära ett åsidosättande av

nämnda rätt.

I § 20 jänvägstrafikstadgan föreskrives, att resande äger rätt att vid påstigandet
för sig själv och sitt sällskap belägga en ledig plats för varje med
tågbiljett försedd person, samt att den, som under färden tillfälligt lämnat
sin plats, kan fordra att återfå densamma, under förutsättning att han tydligt
utmärkt, att sittplatsen är upptagen.

Militärt järnvägsreglemente, som avser att reglera samverkan mellan militärmyndigheter
och järnvägsmyndigheter i fråga örn militärtransporter, innehåller
bland annat följande bestämmelser:

Militärtransporterna utgöras av tjänsteresor, truppförbandstransporter,
militärgodstransporter och tjänstledighetsresor. Trupp eller militärgods indelas
vid behov av vederbörande militärmyndighet i en eller flera transportenheter
(§ 2). I dylikt fall är den till tjänsteställningen främste militäre befälhavaren
inom en transportenhet transportchef (§ 19). Vid tjänstledighetsresor
beordras vid behov för ordningens upprätthållande personal i erforderlig
utsträckning genom försorg av den militärmyndighet, som planlägger
transporten (§ 8).

Vidare stadgas i till § 17 samma reglemente utfärdade tilläggsbestämmelser,
att vid transport av personal under militärt befäl med allmänt trafiktåg vid
behov särskilda vagnar eller vagnsavdelningar böra användas, vilka därvid
förses med anslaget »Reserverad».

321

I tjänstgöringsreglemente för marinen (del III A) upptagas bland annat
följande föreskrifter:

Officerare oell underofficerare samt civilmilitär personal av officers eller
underofficers tjänsteklass vid eller i marinen, armén eller flygvapnet
eller tillhörande marinens eller arméns reservpersonal eller flygvapnets reserv
äga, vid alla tillfällen de bära tjänstedräkt, i vad rör allmän ordning
eller ordningen inom krigsmakten, befälsrätt enligt innehavande tjänsteställ
ning över militär och civilmilitär personal, som är iförd tjänstedräkt (§ 45: 5).
Underordnad skall visa överordnad uppmärksamhet, heder och aktning samt
efterkomma överordnads föreskrifter i vad som rör allmän ordning eller
ordningen inom krigsmakten, överordnad skall såväl i som utom tjänsten
förhålla sig värdigt och grannlaga mot underordnad (§ 37: 3). Vad bruk
och städat skick —--fordra iakttages av krigsmakten tillhörande per soner

såväl i umgänget med varandra, varvid tillbörligt avseende fästes vid
högre tjänsteställning, som gentemot allmänheten (§ 59:11).

Rekrytinstruktionen för kustartilleriet innehåller följande föreskrift:

När helst kustartilleristen ser sig kunna vara överordnad till någon hjälp,
t. ex. för att öppna eller stänga en dörr, biträda vid kappas på- eller avtagande
etc., skall han genast erbjuda sådan hjälp (mom. 150).

I en den 8 januari 1944 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige furiren vid Vaxholms kustartilleriregemente nr 3057-45-41
Åke Mohlin:

Onsdagen den 29 december 1943 klockan 0938 hade Mohlin jämte hans
kamrater vid regementet värnpliktiga nr 5872-1-42 S. Bergander, nr 5261-1-42 Kurt Hultman och nr 3744-1-42 Lars Samuelsson skolat avresa med tåg
från Norrtälje station för åtnjutande av krigspermission. De hade i god
tid anlänt till stationen och tagit plats på tåget i en ledig vagn. Denna hade
varit en av Roslagsbanans äldre vagnar, inrättad med särskilda avdelningar
för andra och tredje klass. De hade där tagit plats i en liten andraklasskupé
för fyra personer. Något anslag eller dylikt varav framginge att kupén varit
reserverad hade icke funnits. Mohlin hade sedan tidigare resor känt till, att
andra klass icke längre funnes vid Roslagsbanan och att de äldre vagnarna
därför i sin helhet finge disponeras av vilka resande som helst. Strax före
tågets avgång hade kupédörren öppnats av konstituerade fänriken i kustartilleriets
reserv S. E. Bergström, vilken meddelat att Mohlin och dennes kamrater
icke finge sitta i denna kupé. På Mohlins fråga örn orsaken härtill hade
Bergström svarat, att det vore en andraklasskupé och att den därför vore
avsedd för officerare. Mohlin hade då meddelat Bergström angående de av
Roslagsbanan numera tillämpade principerna för användning av andraklasskupéerna.
Bergström bade svarat, att lian själv icke ämnade sitta i kupén
men att det kanske funnes andra som ville sitta där, varefter han hade
avlägsnat sig under det att Mohlin och dennes kamrater suttit kvar i kupén.
Omedelbart sedan tåget satt sig igång hade löjtnanten i kustartilleriet E. C.

21—i487-IS. Militieombudsmunncns ämbctsberättelse.

322

Fredriksson kommit in i kupén och frågat örn Mohlin och dennes kamrater
löst biljett till andra klass. Mohlin hade då svarat att så icke varit fallet
samt att andra klass överhuvud icke funnes vid Roslagsbanan. »Ni skall
lämna kupén i alla fall», hade Fredriksson svarat, »är det uppfattat?» Mohlin
hade då frågat om detta vore att betrakta som en order, varpå Fredriksson
svarat: »Ja, är det uppfattat?» Mohlin och hans kamrater hade i anledning
härav lämnat kupén och uppsökt konduktören för att få ytterligare
bestyrkt att deras tidigare uppfattning angående klassförhållandena vid Roslagsbanan
varit riktig. Konduktören hade meddelat, att andra klass icke
funnes vid järnvägen, att samtliga utrymmen på tåget vore att betrakta som
tredje klass samt att inga utrymmen särskilt hade reserverats för officerare.
Mohlin och hans kamrater hade därefter medföljt konduktören till den
kupé, som de tidigare fått lämna, för att delgiva vederbörande de från konduktören
inhämtade upplysningarna. I kupén hade förutom Bergström suttit
sektionsassistenten B. Juhlin samt en sergeant i kustartilleriet ävensom en
fänrik i sjövärnskåren. Fredriksson hade icke synts till. Mohlin hade meddelat
vad konduktören anfört samt framhållit att det ej varit rätt att de
blivit utvisade. Konduktören hade yttrat: »Ja, det är riktigt som han säger,
det finns ingen andra klass på tåget; alla lia lika rätt att sitta i dessa kupéer.
» Konduktören hade därefter avlägsnat sig. Samtidigt hade fänriken
i sjövärnskåren rest sig och gått ut, varvid han yttrat: »Har furiren haft
denna plats förut, så går jag.» De övriga tre hade suttit kvar. Bergström och
Juhlin hade uppmanat fänriken i sjövärnskåren att bliva sittande, då, som
den ene uttryckte sig, »detta icke vore något att bry sig om». Fänriken i
sjövärnskåren hade emellertid vidhållit sitt beslut. Mohlin hade därefter
ånyo vänt sig till Bergström samt påpekat, att Mohlin icke ansåge att Bergström
och hans övriga kamrater handlat riktigt. Mohlin hade slutat med
frågan: »Är det nu fänrik Bergströms order att vi inte få sitta här inne?»
Bergström hade svarat: »Löjtnant Fredriksson har givit ordern», varefter
han tillagt: »Det är så här och det skall vara så här. Skall vi göra upp
saken omedelbart?» Mohlin hade upplyst att han ingenting kunde göra då,
men att han skulle återkomma, varefter Mohlin och hans kamrater avlägsnat
sig. Något ytterligare hade icke inträffat under resan till Stockholm.

- Enligt Mohlins mening hade Fredriksson och Bergström icke uppträtt på
ett för officer värdigt sätt. Det inträffade syntes Mohlin vara av så allvarlig
karaktär att det icke kunde lämnas opåtalat. Därest militieombudsmannen
funne anledning föranstalta om åtal, hemställde Mohlin att mot
Fredriksson måtte yrkas ansvar för det denne dels egenmäktigt tagit sig befäl,
där detta icke lagligen tillkommit honom, dels ock — oaktat han icke
kunde lia varit ovetande örn att såväl han själv som samtliga officerare och
underofficerare på tåget haft biljett till tredje klass — sökt styrka sin order
med flugan. »IJar ni löst andraklassbiljett?» I fråga örn Bergström ville
Mohlin lia pålalat Bergströms tillsägelse till Mohlin och dennes sällskap, att
de ej finge sitta i den ifrågavarande kupén, ävensom Bergströms förfarande
att, sedan Mohlin och dennes sällskap på order av Fredriksson lämnat

323

kupén, genom att själv taga plats i kupén till egen fördel utnyttja den sålunda
uppkomna situationen. Vidare borde läggas Bergström till last att
denne vidhållit sitt beslut att sitta kvar även sedan han av konduktören erhållit
bekräftelse å de av Mohlin tidigare lämnade uppgifterna. Därest Bergströms
fråga till Mohlin: »Skall vi göra upp saken omedelbart?» — såsom
frågan av Mohlin och dennes kamrater uppfattats — varit avsedd som en
utmaning till envig, borde mot Bergström föras talan örn ansvar jämväl
härför.

Bergander, Hultman och Samuelsson hade å skriften tecknat att riktigheten
av det av Mohlin skildrade händelseförloppet av dem intygades.

Med anledning av innehållet i skriften anhöll militieombudsmannen i skrivelse
till chefen för Vaxholms kustartilleriregemente örn utredning. Vid förhör
som överstelöjtnanten T. Hagelthorn på grund härav höll med Fredriksson,
Bergström och Juhlin anförde dessa:

Fredriksson: Han hade den 29 december 1943 färdats med permittentbat
till Norrtälje. Vid båtens ankomst dit klockan 0915 hade han givit order till
fänriken Böninger att i förväg begiva sig till de för militärpersonalen abonnerade
vagnarna för att reservera platser för ofticerare och underofficerare.
Vid tidigare tillfällen hade det nämligen inträffat att officerare och underofficerare
ej erhållit sittplatser. När Fredriksson ankommit till tåget hade
Böninger meddelat, att han reserverat plats i den ena av andraklasskupéema.
Det hade emellertid visat sig att samtliga officerare och underofficerare ej
lått plats i denna kupé, varför Fredriksson anmodat Mohlin ävensom tre
värnpliktiga, som suttit i den andra andraklasskupén, att välja annan plats,
enär Fredriksson haft för avsikt att i de båda andraklasskupéema anvisa
platser för officerare och underofficerare. Enär vagnen varit abonnerad för
militärpersonal och Fredriksson varit den till tjänsteställningen äldste på
tåget, ansåge han att han givetvis haft rättighet härtill. Vid uppgången till de
ifrågavarande kupéerna vore utanpå vagnen angivet »andra klass». Fredriksson,
som icke känt till att biljett till tredje klass gällt även för dessa kupéer,
hade, enär endast officerare och underofficerare ägde rättighet använda
andra klass, frågat Mohlin huruvida denne innehade biljett till andra
klass. Fredriksson kunde icke erinra sig, att Mohlin sagt att andra klass
överhuvud taget ej funnes å Roslagsbanan. Även örn Mohlin skulle lia fällt
ett sådant yttrande skulle detta dock ej lia inverkat på Fredrikssons åtgärd
att reservera plats för officerare och underofficerare i de båda andraklasskupéerna.
Enär det varit Fredriksson som givit order örn att de båda kupéerna
skulle reserveras för officerare och linderotlicerare ansåge Fredriksson
att Mohlin, sedan lian hämtat konduktören, bort vända sig till Fredriksson
och ej till Bergström.

Bergström: Bergström hade från båten halt sällskap med Böninger. Vid
framkomsten till stationen hade Böninger gått in i ilen ena andraklasskupén
för alt reservera plats under det att Bergström gått lill den andra kupén.
Denna hade emellertid varit upptagen av Mohlin och lie andra värnpliktiga.
Bergström hade tillsagt Mohlin all lämna kupén enär denna skulle reserveras

324

för officerare och underofficerare. Mohlin hade i anledning härav frågat
Bergström om denne hade befogenhet att giva Mohlin order att lämna kupén.
Bergström hade genmält att han, enär vagnen vore reserverad för militärpersonal
och försedd med skylten »abonnerad», hade sådan befogenhet.
Trots Bergströms tillsägelse till Mohlin och de övriga värnpliktiga att lämna
kupén hade dessa suttit kvar och sålunda nonchalerat den givna ordern.
Mohlin hade även tillsagt de övriga i kupén att de icke behövde lämna denna.
Fredriksson, som anlänt omkring fem ‘minuter senare och därvid ej
ägt kännedom örn Bergströms order, hade därefter i sin tur beordrat Mohlin
och dennes sällskap att lämna kupén. Denna order hade icke omedelbart
åtlytls, men sedan de i Mohlins sällskap varande värnpliktiga efter några minuter
avlägsnat sig hade Mohlin lämnat kupén och hämtat konduktören. De
i gången stående officerarna och underofficerarna hade därvid tagits plats i
kupén. När konduktören begärt att få se biljetterna hade Mohlin stuckit in
huvudet genom kupédörren och sagt: »Det här är ingen andraklasskupé, eller
hur, konduktören?» Bergström hade förekommit konduktören genom att säga:
»Ja, det vet jag», varpå Mohlin i tydlig avsikt att härigenom förmå de officerare
och underofficerare som tagit plats i kupén att lämna denna, yttrat:
»Hur skall det bli nu då?» Bergström hade svarat att detta ej förändrade
saken enär vagnen vore abonnerad och Fredriksson reserverat plats i de båda
andraklasskupéerna. Mohlin hade därefter frågat: »Ger fänriken oss order
att vi inte får sitta härinne?», varpå Bergström svarat: »Det har löjtnant
Fredriksson redan gjort, så den saken är klar.» Enär Bergström på grund
av Mohlins synnerligen oförskämda uppträdande och ton haft för avsikt att
skriva rapport på Mohlin, hade han yttrat: »Den här saken skall göras upp
omedelbart.» Bergström hade emellertid ansett att uppträdet varit beroende
av oförstånd från Mohlins sida och hade därför icke brytt sig om att skriva
rapport härom eller att närmare utfråga de vittnen, som varit närvarande
under händelseförloppet.

Juhlin: Juhlin hade då han steg upp i vagnen hört Fredriksson giva order
till Mohlin och dennes sällskap att lämna kupén. Dessa hade trots detta
suttit kvar men hade så småningom lämnat kupén. Juhlin hade därefter
jämte de officerare och underofficerare, som stått i gången utanför kupén,
tagit plats i denna. Juhlin vitsordade Bergströms uppgifter i vad de avsåge
det intermezzo som inträffat sedan Juhlin tagit plats i kupén. Mohlin hade,
enligt Juhlins mening, uppträtt synnerligen omilitäriskt och påstridigt. Det
förvånade Juhlin, att Mohlin icke omedelbart efterkommit Fredrikssons order.
Juhlin hade haft den uppfattningen att ifrågavarande kupéer tillhörde
andra klass, enär detta tydligt varit angivet på vagnens utsida. På vagnen
hade funnits uppsatt en skylt med ordet »abonnerad». På grund härav och
då Fredriksson varit till tjänsteställningen äldst av militärpersonalen å tåget
hade Juhlin funnit det fullt riktigt, att Fredriksson ordnat med platser för
medföljande officerare och underofficerare. Juhlin ansåge, att Mohlin genom
sitt uppträdande felat mot militär ordning under det att Fredriksson och
Bergström förfarit riktigt.

325

Hagelthorn anförde för egen del bland annat: Roslagsbanan hade på Ha*
gelthoms begäran för transport av permittenter Norrtälje—Stockholm med
ledning av uppgifter som av Hagelthorn lämnats angående permittenternas
antal reserverat visst antal vagnar, vilka försåges med skylten: »Abonnerad
för militär». Dessa vagnar stöde till förfogande uteslutande för militärpersonal,
som även svarade för ordningen i desamma. Ä varje permitlentresa
medföljde en ordningspatrull, bestående av en officer eller underofficer som
patrullbefälhavare, ett underbefäl samt tre man. Vid detta tillfälle hade såsom
patrullbefälhavare tjänstgjort underofficeren av andra graden S. G. O.
Nilsson. I regel vore till permittenttåget kopplad en gammal andraklassvagn,
vilkens kupéer av patrullbefälhavaren eller äldste officeren brukade reserveras
för officerare och underofficerare.

Chefen för försvarsstabens kommunikationsavdelning uppgav i infordrat
yttrande, bland annat, att för ordningens upprätthållande vid tjänstledighetsresor
av större omfattning (mer än 25 tjänstlediga eller permittenter)
jämlikt högkvartersorder av den 30 november 1940 beordrades tågpatruller,
därest icke särskilt transportbefäl (transportchef, vagnchefer) beordrats.

Trafikinspektören vid Stockholm—Roslagens järnvägar anförde i avgivet
yttrande:

Sedan hösten 1939 vore andra klass indragen å företagets samtliga linjer.
Vissa andraklassvagnar, som icke ombyggts till tredje klass, vore dock alltjämt
försedda med skyltar utmärkande att de vore andraklassvagnar. Dessa
skyltar komme att borttagas. Ifrågavarande vagnar användes som reservvagnar
lördagar och söndagar samt för militärtransporter. I förevarande fall
hade tydligen en dylik vagn varit insatt. Vid beställning av militärtransporter
brukade härför erforderligt utrymme reserveras av järnvägen, varefter
det tillkomme militären själv att fördela platserna. Järnvägens tjänstemän
hade flera gånger observerat att officerare och underofficerare i dylika fall
genom platsbeläggning i vanlig ordning för sig reserverat andraklassutrymmet.
Dylik reservering vore en sak som helt tillkomme de militära myndigheterna
och icke järnvägen. Vad av konduktören — enligt vad av handlingarna
franninge — uppgivits vöre fullt riktigt.

Under hänvisning lill § 20 järnvägslrafikstadgan anhöll militieombudsmannen
hos järnvägsstyrelsen örn yl frände angående frågan huruvida Mohlin
och dennes sällskap med hänsyn bland annat därtill att järnvägsvagnen i fråga
varit försedd med skylt »Abonnerad för militär» ägt att på grund av
nämnda bestämmelse i järnvägstrafikstadgan vara bibehållna vid de platser
som av dem tagits i anspråk. Järnvägsstyrelsen anförde i anledning härav
följande: Den lill järnvägsbefälet av militär lämnade uppgiften örn antalet
permittenter innebure icke någon vagnsbeställning för militärtransport. Den
vore endast en orientering för att järnvägen skulle kunna bedöma, huruvida
utrymmet i det tåg som avsåges vore tillräckligt eller behövde förstärkas.
Att några vagnar i lågsättet angivits abonnerade (egentligen reserverade) för
militär, hade endast haft innebörden att säkerställa utrymme för det väntade
antalet dylika resande, därest tillströmningen av civila resenärer bleve större

326

än förmodat. Någon annan rätt för den ene eller andre enskilde militäre
resanden till viss plats i vagnarna än den, som trafikstadgan angåve i § 20,
kunde icke anses uppkomma genom dylik reservering.

Efter en redogörelse för vad sålunda i ärendet förekommit, anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 9 maj 1944 till chefen för Vaxholms kustartilleriregemente
:

Av utredningen i ärendet framginge att ifrågavarande tjänstledighetsresa
icke varit anordnad på sådant sätt att den militära personalen färdats såsom
trupp indelad i en eller flera transportenheter med militär befälhavare
som transportchef. Den järnvägsvagn, vari Mohlin och hans sällskap vid
avresan från Norrtälje tagit plats, hade emellertid av Roslagsbanan på begäran
av militär myndighet förbehållits permittenter för resa från Norrtälje
till Stockholm. Ehuru vagnen varit försedd med skylt: »Abonnerad för militär»
hade densamma ej varit att anse som abonnerad i egentlig mening.
Med nämnda skylt hade järnvägen endast avsett utmärka att utrymmet i
vagnen varit reserverat för militär personal. Järnvägen hade härigenom velat
säkerställa utrymme för det väntade antalet dylika resande.

Den rätt att i järnvägsvagn taga i anspråk och vara bibehållen vid ledig
icke belagd plats, som enligt järnvägstrafikstadgan tillkomme en med vederbörlig
tågbiljett försedd person, torde äga giltighet jämväl för person som
ägde färdas i vagn eller del av vagn som sålunda reserverats.

Fredriksson och Bergström syntes vilja göra gällande att enär ifrågavarande
järnvägsvagn varit reserverad för militär personal nämnda regel icke
skulle äga giltighet. Enär transportchef icke varit utsedd samt de permittenter,
som från Norrtälje medföljt tåget, sålunda företagit resan som enskild
färd, torde det icke ha tillkommit överordnad att — i den mån så icke erfordrats
för upprätthållande av ordningen å tåget — i fråga örn fördelning
av platserna giva föreskrifter som innebure ett åsidosättande av bestämmelsen
i § 20 jämvägstrafikstadgan.

Vad beträffade det förhållandet att ifrågavarande järnvägsvagn varit försedd
med skyltar utmärkande att den vore en andraklassvagn, hade utredningen
givit vid handen att för resor å Roslagsbanan endast tillämpades en
prisklass, tredje klass, samt att, jämväl där andraklassvagnar vore insatta
i trafik, samtliga utrymmen på tåget vore att betrakta som tredje klass. Militär
personal som på grund av gällande bestämmelser vore berättigad att å
järnväg färdas i högre klass än tredje ägde sålunda icke att av sådan anledning
i dylika vagnar å Roslagsbanan framför annan militärpersonal som
åtföljde tåget göra anspråk på platser i ifrågavarande f. d. andraklasskupéer.

Även om det ej utan fog kunde göras gällande att underordnad borde jämväl
utom tjänsten i vissa fall, där annan sittplats ej funnes att tillgå, till
överordnad avsta sin plats, innebure detta emellertid ej att överordnad skulle
vara befogad att i dylika fall giva underordnad order att avstå sin plats.

Av vad ovan anförts framginge att såväl Fredriksson som Bergström —

327

vilka båda torde lia ägt eller vid tillfället erhållit kännedom om att å Roslagsbanan
endast funnes tredje klass — genom att giva Mohlin och dennes sällskap
order att avstå sina platser i kupén överskridit sina befogenheter. De
hade härigenom även handlat i strid mot tjänstgöringsreglementets föreskrifter
att överordnad såväl i som utom tjänsten skulle förhålla sig grannlaga
mot underordnad. Med hänsyn till omständigheterna funne militieombudsmannen
sig emellertid kunna låta bero vid den erinran som innefattades i
det anförda.

Regementschefen skulle lämna Fredriksson och Bergström del av skrivelsens
innehåll.

33. Fråga om vilka åtgärder som kunna vidtagas för att förhindra att
annan än militär trafik framföres å en över enskilt område anlagd s. k.

militärväg.

I en till militieombudsmannen den 21 juli 1943 inkommen skrift anförde
grosshandlaren Albin Frantz i Malmö bland annat följande:

Frantz vore ägare till ett tomtområde bestående av fastigheterna Räng 678
samt Kämpinge 212 och 213 i Rängs socken. Sedan under högsommaren 1941
av ett förband ingenjörtrupper igångsatts arbete för framdragande av en väg
över tomten, hade Frantz erbjudit sig att utan kostnad för statsverket upplåta
den för vägen erforderliga marken. Frantz hade härvid förbehållit sig
dels att kronan skulle bära kostnaderna för uppsättande av ett stängsel av
samma slag som i övrigt funnes uppsatt omkring tomten, vilket stängsel
skulle avgränsa vägens sträckning genom tomten, dels ock att vägen icke
skulle upplåtas för allmän motortrafik. Sedan de uppställda villkoren godkänts
av dåvarande befälhavaren för Malmö försvarsområde, översten Allan
Uggla, hade överenskommelsen bekräftats genom ett den 27 november 1941
upprättat skriftligt avtal mellan Frantz å ena samt Uggla a kronans vägnai
å andra sidan. I avtalet stadgades bland annat att marken upplätes under en
tid av femtio år, räknat från den 1 augusti 1941, under förutsättning att
markområdet ej genom expropriation eller genom avtal överlätes till vägkassa
eller annan myndighet för utbyggande av allmän väg, i vilket fall avtalet upphörde
att gälla, samt alt vägen endast finge användas för militära ändamål
och ej för civil eller annan motortrafik. Nuvarande försvarsområdesbefälhavaren,
översten G. af Sillén, hade i cirkulärskrivelse den 2 juni
1943, under förmälan att fråga uppkommit huruvida ifrågavarande väg borde
upplåtas för annan civil körtrafik än cykeltrafik, begärt Frantz’ yttrande
i frågan. I anledning härav hade Frantz i ett den 14 juni 1943 dagtecknat
skriftligt svar — under hänvisning till avtalet av den 27 november 1941
— meddelat att någon annan civil körtrafik än med trampcykel icke kunde
för Frantz’ del medgivas. Försvarsområdesbefälhavaren hade därefter i cirkulärskrivelse
av den 2 juli 1943 meddelat, alt något allmänt önskemål örn
vägens avstängning flir allmän motortrafik icke förelåge samt att vid förfrå -

328

gan hos länsstyrelsen meddelats att då vägen icke kunde anses »allmänneligen
befaren» något förbud för civil motorfordonstrafik icke lagligen kunde
av länsstyrelsen utfärdas, varför några andra åtgärder i fråga örn trafiken
än de redan vidtagna icke för närvarande kunde ifrågakomma. I ovannämnda
avtal vore tydligt utsagt att vägen endast finge användas för militära ändamål
och ej för civil eller annan motortrafik. Allmän motortrafik å vägen
natt och dag vore störande för sommargästerna samt medförde risk för olyckor,
framför allt för barn och åldringar. På grund härav och då vägområdet
vore enskild egendom och endast under viss tid upplåtits åt kronan för trängande
militära ändamål, ansåge Frantz att vägen borde avstängas för allmän
motortrafik. Frantz hemställde i anledning av vad sålunda anförts örn militieombudsmannens
bistånd för avstängande av vägen för icke militär motortrafik,
vad anginge det område där vägen berörde Frantz’ tomt. Under
förmälan att kronan redan för all trafik avspärrat vägen över en annan fastighet
medelst bommar, till vilka endast kronan och markägaren innehade
nycklar, anhölle Frantz att kronan måtte åläggas att på enahanda sätt avspärra
vägen över hans tomt.

Från försvarsområdesbefälhavaren inkom viss utredning i ärendet.

Militieombudsmannen anförde i skrivelse den 5 juli 1944 till Frantz:

Enligt § 1 gällande vägtrafikstadga ägde denna tillämpning jämväl å trafik
å enskild väg, nyttjad till farväg. Med sistnämnda uttryck torde avses att
vägen användes för körtrafik. I fråga örn körning med motorfordon å enskild
väg ankomme det enligt 12 § 5 mom. vägtrafikstadgan på ägaren av
vägen att avgöra huruvida sådan körning därstädes finge äga rum. Hade
trafik med motorfordon å enskild väg icke förbjudits och vore den allmänneligen
befaren, ägde länsstyrelsen meddela föreskrifter med avseende å reglei
ingen av dylik trafik i likhet med vad som stadgades i fråga örn trafik å
allmän väg. Överträdelse av jämlikt dessa bestämmelser utfärdade föreskrifter
eller förbud kunde enligt 38 § 1 mom. vägtrafikstadgan medföra straffpåföljd.

Av de återgivna bestämmelserna framginge att ägare av enskild farväg med
stöd av vägtrafikstadgan kunde utfärda förbud för trafik å vägen utan att
därför fordrades medverkan av myndighet. Det ålåge ägaren att tillse att
förbudet bleve på föreskrivet sätt kungjort (se 13 § 1 mom. sista stycket vägtrafikstadgan
och kungörelsen den 22 januari 1937 angående vägmärken).
Med uttrycket vägens ägare i 12 § 5 mom. vägtrafikstadgan torde i fall där
väghållningen ankomme pa annan än vägmärkens ägare närmast böra förstas
väghallaren. Även i sadant fall torde emellertid jämväl markens ägare
inbegripas under uttrycket såvida verklig olägenhet tillskyndades honom av
trafiken å vägen.

Även trafik med annat fordon än motorfordon å enskild farväg torde,
där trafiken vöre av sadan beskaffenhet, att den medförde verkligt slitage
å vägbanan eller synnerlig olägenhet av annat slag, kunna av vägens ägare

329

med laga verkan förbjudas t. ex. genom anslag vid vägen. För den som med
vetskap örn förbudet överträdde detsamma torde kunna inträda straff enligt
20 kap. 6 § allmänna strafflagen för egenmäktigt förfarande eller enligt
19 kap. samma lag för skadegörelse.

Den s. k. militärväg varom i ärendet vore fråga syntes vara att betrakta
som en enskild ej allmänneligen befaren farväg. Försvarsområdesbefälhavaren
torde därför i egenskap av väghållare för kronans räkning äga att med
stöd av stadgandet i 12 § 5 mom. vägtrafikstadgan utfärda förbud mot motortrafik
å vägen. Ett dylikt förbud torde vara till fördel för kronan till förhindrande
av onödigt slitage å vägbanan. Genom utfärdandet av ett sådant
förbud och dess tillkännagivande genom vederbörliga vägmärken bleve det
enligt 38 § 1 mom. vägtrafikstadgan förenat med straffansvar att i strid mot
förbudet befara vägen med motorfordon. Åtal för sadan trafik syntes däiefter,
med hänsyn till kronans ställning som väghållare, kunna väckas av
allmän åklagare, ändå att angivelse därom ej skett (se 46 § vägtrafikstadgan).
Även annan allmän trafik som verkligen skadade vägen över Frantz tomt,
d. v. s. närmast hästkörslor, torde kunna av försvarsområdesbefälhavaren
vid laga ansvar förbjudas genom uppsättande av anslag härom. Trafikförbuden
bleve givetvis än mer effektiva örn över vägen å lämpliga platser även
uppsattes bommar eller grindar, vilka försages med låsanordning till vilken
nyckel innehades endast av vederbörande fastighetsägare och militära befattningshavare.
Något hinder för försvarsområdesbefälhavaren att vidtaga sistnämnda
anordning torde ej föreligga, varför Frantz, därest han därtill funne
skäl, kunde hos försvarsområdesbefälhavaren göra framställning därom.
Denne tillkomme det att med hänsyn till kronans intresse och andra omständigheter,
som kunde inverka på frågans bedömande, pröva en dylik framställning.

34. Angående hemlighållande av handlingar i upphandlingsärenden.

Genom en den 16 november 1942 till militieombudsmannen inkommen
skrift anhöll Axel Hedenström i Luleå om militieombudsmannens utlåtande
med anledning därav att Hedenström vägrats rätt att utbekomma protokoll
över en upphandling av skrivmateriel. Hedenström anhöll vidare att flygförvaltningen,
därest Hedenström funnes berättigad att erhålla det begärda protokollet,
måtte underrättas därom och förständigas alt utlämna protokollet.

Av handlingarna i ärendet framgick till en början att Hedenström, sedan
han erhållit ett utdrag ur protokoll över inköpt skrivmateriel, återsänt utdraget
till depåintendenten vid Jämtlands flygflottilj, enär utdraget icke vore
fullständigt, och därvid begärt att utdraget även måtte upptaga leverantörens
namn samt varans märke och nummer.

I brev till flygförvaltningen den 9 oktober 1942 anförde Hedenström därefter: Enär

Hedenström icke kunde åtnöja sig med det erhållna protokollsutdra -

330

get hade han återsänt det till depåintendenten med anhållan om fullständigt
protokoll liver upphandlingen. Då han icke erhållit något sådant hade han
i telefon talat med depåintendenten, varvid denne svarat, att han av flygförvaltningen
hade order att icke offentliggöra namnen på de antagna leverantörerna.
Hedenström ansåge att det vid inköpen förda protokollet vore en
offentlig handling och att han borde få taga del av eller erhålla fullständig
avskrift av protokollet. Med anledning härav anhölles, att depåintendenten
av flygförvaltningen måtte anmodas låta utskriva fullständigt protokoll, däri
saväl anbudsgivarna som de antagna leverantörernas namn angåves.

Flygförvaltningen besvarade Hedenströms brev genom en skrivelse den 23
oktober 1942, vari anfördes:

Depåintendentens förfarande att endast utlämna transumt av protokollet,
angivande storleken av ingivna anbud men icke anbudsgivarnas namn, överensstämde
med de föreskrifter, som vore av flygförvaltningen meddelade.
Nämnda föreskrifter, som vore utfärdade med stöd av 34 § andra stycket
lagen den 28 maj 1937, nr 249, hade tillkommit för att under nu rådande
förhållanden förhindra offentliggörande av underrättelser angående anskaffning
av förnödenheter för försvarsväsendet. På grund härav och under hänvisning
jämväl till innehållet i justitiedepartementets cirkulärskrivelse den
17 april 1940 till samtliga myndigheter i riket om iakttagande av tystlåtenhet
rörande förhållanden av betydelse för landets försvar, funne sig ämbetsverket
förhindrat att bifalla Hedenströms framställning. Som Hedenström emellertid
till flottiljen återställt protokollsutdraget, vilket icke vore vad han
önskat få, hade ämbetsverket funnit skäl anmoda depåintendenten att återsända
uppburen lösen och stämpelavgift.

I yttrande till militieombudsmannen den 15 december 1942 anförde flygförvaltningen
ytterligare:

Genom flygvapnets generalorder nr 175/1940 punkt 4 föreskreves, att det
vore envar militärperson förbjudet att på vad sätt det vara måtte till obehöriga
lämna underrättelser om anskaffning, tillverkning, transport och lagring
av förnödenheter för försvarsväsendets eller krigsindustriens behov. Denna
generalorder, som till en början tillämpats ytterligt strängt vid de militära
förbanden, hade understundom lett till att uppenbart berättigade anspråk
av anbudsgivare att utbekomma upphandlingsprotokoll och dylika handlingar
avvisats. För egen del hade ämbetsverket den 23 maj 1941 med stöd
av 34 § andra stycket lagen den 28 maj 1937, nr 249, utfärdat föreskrifter
rörande rätten att utbekomma protokoll över ämbetsverkets egna upphandlingar.
För att om möjligt skapa en enhetlig praxis inom flygvapnet i dess
helhet a förevarande område samt undvika att protokoll i ärenden angående
upphandlingar i onödan undandroges allmänheten hade flygvapnets lokalmyndigheter
genom cirkulär den 2 december 1941, C nr 165, underrättats om
de inom flygförvaltningen gällande bestämmelserna med förmälan, att liknande
principer borde tillämpas jämväl av lokalmyndigheterna. — Väl funne
flygförvaltningen att ett utlämnande till Hedenström av det protokoll, varom
nu vore fråga, icke skulle medföra att något förhållande av betydelse för

331

landets försvar röjdes, men det syntes å andra sidan, att Hedenström till stöd
för sin anhållan att utbekomma fullständigt protokoll icke åberopat skäl,
som motiverade ett frångående av den genom förberörda generalorder framtvingade
praxis vid flygvapnet.

Enligt ett den 23 maj 1941 i flygförvaltningen hållet protokoll, vilket i avskrift
fogats vid flygförvaltningens yttrande, hade följande föreskrifter utfärdats
rörande hemlighållande av handlingar i upphandlingsärenden:

A. Handlingar i avgjorda ärenden örn byggnadsentreprenader å fredsförläggningsplatser,
med undantag av ritningar och situationsplaner, utlämnades
utan särskilda inskränkningar.

B. I fråga om flygfältsarbeten å fredsförläggningar utlämnades likaledes
handlingar i avgjorda entreprenadärenden, med undantag för kartor, ritningar,
måttangivningar m. m. dylikt av teknisk beskaffenhet.

C. Handlingar rörande krigsflygfält, förrådsbyggnader och andra anläggningar,
som ej borde komma till obehörigas kännedom, hemligstämplades.

D. Handlingar i avgjorda ärenden rörande upphandling (leveranser),
vilka ej finge komma till obehörigas kännedom, hemligstämplades.

E. Handlingar i avgjorda ärenden örn upphandling (leveranser), som ansåges
icke motivera hemligstämpling, utlämnades icke förrän två år förflutit
från det upphandlingsärendet avgjorts, dock att till person eller firma,
som i ärendet avgivit anbud, finge utlämnas transund av upphandlingsprotokoll,
angivande storleken av ingivna anbud (men icke vilka anbudsgivarna
varit).

Genom ovannämnda cirkulär den 2 december 1941 lämnade flygförvaltningen
flygvapnets myndigheter meddelande om förfarandet inom ämbetsverket
i fråga örn hemlighållande av handlingar i upphandlingsärenden, varjämte
det tillädes:

Liknande förfaringssätt borde tillämpas vid flygvapnets lokalmyndigheter.
Handling, som ej vore hemligstämplad, men ändå ej borde utlämnas, skulle
förses med etikett enligt gällande föreskrift (fo nr 118/37).

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse till flygförvaltningen den 17 april 1943:

I detta ärende berördes två särskilda frågor, nämligen dels frågan örn inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar och dels frågan
örn den tystnadsplikt, som åvilade ämbets- och tjänstemän, militärpersonal
och andra. Ett tredje närbesläktat spörsmål vore rätten att i tryck återgiva
underrättelser rörande krigsmakten. Här behandlades först frågan örn rätten
till allmänna handlingar; flygförvaltningens beslut den 23 maj 1941 torde endast
hänföra sig till detta spörsmål och icke ha avseende å frågan örn yppande
av innehållet i allmänna handlingar.

Enligt g 86 regeringsformen skulle alla allmänna handlingar ovillkorligen
kunna genom trycket utgivas, där ej i tryckfrihetsförordningen annorlunda
stadgades. Envar svensk medborgare skulle i den ordning som i tryckfrihets -

332

förordningen sägs äga fri tillgång till alla till stats- eller kommunalmyndighet
inkomna och därifrån utfärdade handlingar, vilka hos dylik myndighet förvarades.
I den salunda stadgade rätten gällde dock vissa inskränkningar. I
tryckfrihetsförordningen angaves i § 2 mom. 2 de allmänna förutsättningar
under vilka förbud mot utlämnande kunde genom särskild lag införas. Undantagen
från principen om allmänna handlingars offentlighet vöre numera
angivna i lagen den 28 maj 1937, nr 249, om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar, den s. k. sekretesslagen. I den mån sekretesslagen
ej särskilt angåve allmänna handlingar såsom hemliga, vore de offentliga
och envar ägde fri tillgång till dem. Beträffande handlingar som rörde
krigsmaktens mobilisering och åtskilliga andra militära förhållanden ägde
Konungen enligt 4 § sekretesslagen förordna, att de ej finge utlämnas. Dylikt
förordnande hade meddelats genom kungörelsen den 25 november 1938, nr
757. På försvarsväsendets område reglerade således denna kungörelse närmare
vilka handlingar som skulle vara hemliga enligt 4 § sekretesslagen. I
2 § i 1938 års kungörelse uppräknades åtskilliga handlingar vilka, såframt
deras offentliggörande kunde medföra våda för rikets säkerhet eller uppenbart
kunde skada dess försvar, icke finge utlämnas förrän 50 år förflutit
fran deras datum. Bland dessa handlingar funnes även vissa anbudshandlingar.
Lnder 2 § 12. upptoges nämligen sammandrag, förteckningar, rapporter,
skrivelser rörande infordrande av anbud, kontrakt och andra handlingar
rörande behov av och tillgång å materiel och förnödenheter av alla slag, varav
krigsmaktens eller dess särskilda delars krigsberedskap eller organisation
och storlek på krigsfot framginge.

Beträffande särskilda slag av handlingar ägde Konungen jämlikt § 2 mom.
4 tryckfrihetsförordningen förordna, att de i viss ordning skulle förses med
anteckning att de vore hemliga.

Genom 3 § i 1938 års kungörelse hade Konungen meddelat sådant förordnande
i fråga örn handlingar som avsåges bland annat i 2 § i samma kungörelse.
Sådan handling skulle av den myndighet, hos vilken den upprättades
eller till vilken den först inkomme, förses med anteckningen: »Hemlig
jämlikt kung. 1938 nr 757». Fråga huruvida handling, å vilken sådan anteckning
skett, likväl lagligen borde utlämnas prövades av chefen för försvarsdepartementet.
Dessa handlingar kunde, till deras skiljande från övriga
hemliga handlingar, betecknas såsom hemligstämplade.

Av det anförda framginge att anbudshandlingar i vissa fall kunde hemligstämplas.
Förutsättning därför vore dock dels att krigsmaktens eller dess särskilda
delars krigsberedskap eller organisation och storlek på krigsfot därav
framginge och dels att handlingarnas offentliggörande kunde medföra
vada för rikets säkerhet eller uppenbart kunde skada dess försvar.

Särskilda bestämmelser rörande hemlighållande av handlingar i statens
affärsverksamhet upptoges i 34 § sekretesslagen. Första stycket i 34 § innehölle
föreskrift att handlingar i ärenden angående förvärv, avyttrande eller
upplåtelse av egendom eller annat, som myndighet ägde förvalta, eller angående
utförande av arbete för myndighets behov annorledes än genom dess

333

egen eller annan myndighets personal icke finge, utan tillstånd av den myndighet
som handlade ärendet, utlämnas innan avtal slutits eller ärendet
eljest slutförts. Andra stycket i 34 § upptoge stadganden, vilka möjliggjorde
hemlighållande av anbudshandlingar även efter den tidpunkt då ett avtal
slutits eller ett ärende eljest slutförts. Då anledning därtill förelåge ägde vederbörande
myndighet besluta, att handlingar som avsåges i 34 § första stycket
även efter där angiven tidpunkt icke finge utan myndighetens tillstånd
utlämnas. Den tid för vilken beslutet högst finge gälla hade bestämts olika
för olika fall. Beträffande andra handlingar än sådana som angåve villkoren
i slutna avtal finge beslutet avse en tid av högst 20 år från nämnda tidpunkt.
Vad anginge handlingar som angåve villkoren i slutna avtal vore högsta
sekretesstiden två år.

Förarbetena till hithörande sekretessbestämmelser gåve viss ledning vid
tolkningen av 34 §.

Det förslag till ny tryckfrihetsförordning, som framlades genom ett den 20
december 1912 av särskilda kommitterade avgivet betänkande, innehöll i
kap. 2 § 8 mom. 2 särskilda bestämmelser rörande upphandling. Enligt
detta lagrum skulle skriftliga anbud, som till myndighet inkommit i ärende
angående upphandling, innan de slutligen prövats icke få till annan än anbudsgivaren
utlämnas i vidare mån än för prövningen befunnes nödvändigt.
Dessutom fanns en särskild föreskrift rörande kostnadsberäkningar och prisbestämningar
i dylikt ärende.

I sin allmänna motivering till förslaget anförde kommitterade bland annat
(Bet. s. 137): Kommitterade hade intet ögonblick förbisett, att man vid
offentlighetens inskränkande på den ekonomiska förvaltningens område rörde
sig på farlig mark, i det att just här offentlig kontroll genom pressen
visat sig vara av ovärderlig nytta för att hålla ärendenas handläggning fri
från obehöriga inflytanden. Genom att i möjligaste omfattning strängt begränsa
sekretessen till viss kort tid — i många fall skulle densamma upphöra
så snart ett ärende slutbehandlats — hade kommitterade sökt undgå
att träda den offentliga granskningsrätten för nära, samtidigt med att man
likvisst hindrade, att handlingarnas offentlighet obehörigen utnyttjades i enskilda
intressens tjänst.

Kommitterade anförde vidare i den speciella motiveringen till kap. 2 § 8
mom. 2 bland annat (Bet. s. 226): Såsom i flera utlåtanden framhållits,
kunde i dylika ärenden en offentlighet, som vid sidan av de egentliga anbuden
lämnade möjlighet till allehanda upplysningar och kompletteringar
under hand av de tävlande, ofta verka hindrande för ett fullt objektivt bedömande
från vederbörande myndigheters sida av anbuden och på samma
gång bliva till skada för den enskilde näringsidkaren.---Kommitte rade

hade i detta moment sökt giva en regel, som beaktade omnämnda förhållande.
Ehuru vad ovan anförts under många omständigheter — bland
annat örn samtliga ingivna anbud förkastades och nya i samma ämne infordrades
— skulle kunna föranleda till anbudens hemlighållande även under
någon viss kortare tid efter deras slutliga prövning, hade sådant ur den
offentliga kontrollens synpunkt, som på detta område ej torde få eftergivas
mer än oundgängligen nödigt, ej ansetts lämpligt.

Genom en år 1918 genomförd lagändring upptogs i tryckfrihetsförordningen
ett undantag från offentlighetsregeln på detta område, undantag 19
under § 2 mom. 4 i tryckfrihetsförordningen. Bestämmelserna i detta lagrum,
vilket sedermera upphävts, anslöto sig till förfarandet enligt upphand -

334

lingsförordningen. Skrivelser som utgått från den myndighet vilken handlade
dylikt ärende, dit ankomna anbud och andra där befintliga handlingar
som avsåge sådana anbud fingo icke utlämnas innan anbudet slutligen prövats
och, där samtliga anbud förkastats i samband med beslut att infordra
nya anbud, slutlig prövning jämväl av dessa skett. Dessutom stadgades att
genom myndighetens försorg upprättade kostnadsberäkningar och prisbestämningar
ävensom tjänsteutlåtanden som avsåge desamma ej fingo utan
myndighetens samtycke utlämnas förrän ärendet blivit slutligt prövat, med
rätt för myndigheten att besluta örn hemlighållande av sådan handling i prövat
ärende under högst ett år från dess upprättande.

Det förslag till ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars offentlighet,
sorn framlades den 11 februari 1927, intog i denna del samma
ståndpunkt som den då gällande rätten. En utvidgning av den rådande
sekretessen hade redan då från flera håll ifrågasatts, särskilt från statens
affärsdrivande verk. Bland annat hade förslag framställts om sådan ändring
av bestämmelserna rörande offentlighållande av handlingar i entreprenadoch
upphandlingsärenden, att vederbörande myndighet gåves befogenhet att
besluta om hemlighållande under viss tid av till myndigheten inkomna anbud.
Den sakkunnige förklarade emellertid att dessa yrkanden, i vad de avsåge
hemlighållande av anbuden även efter det ärendet slutligt prövats, ej
kunnat följas, enär de syntes stå i bestämd strid med ett viktigt offentlighetsintresse
(SOU 1927: 2 s. 180),

I yttranden över 1927 års förslag framfördes krav på längre gående
sekretessregler än vad förslaget innehölle. Det framhölls sålunda att ett generellt
stadgande om skydd mot offentliggörande av handlingar, hänförande
sig till statens affärsverksamhet, vore en oundgänglig förutsättning för fullgörande
av statsmakternas krav på affärsmässighet. Dessa krav tillmötesgingos
i det förslag till ändrade bestämmelser rörande allmänna handlingars
offentlighet, som avgavs av tillkallade sakkunniga den 14 januari 1935. Det
då framlagda förslaget till sekretesslag upptog i 32 § bestämmelser vilka i
huvudsak överensstämma med 34 § i gällande sekretesslag. (Angående viss
avvikelse som i detta sammanhang är av betydelse, se nedan.)

De sakkunniga anförde bland annat (SOU 1935: 5 s. 72): En riktig
avvägning av offentlighet och sekretess vore på detta område förenad med
synnerliga vanskligheter. Ä ena sidan framträdde behovet av offentlig
kontroll med särskild styrka på de områden, där stora ekonomiska intressen
stöde på spel och där en alltför långt gående sekretess lätteligen skulle kunna
bana vägen för mindre önskvärda förfaranden. Men å andra sidan framträdde
starkt angelägenheten av att staten skulle kunna — särskilt inom de
s. k. affärsdrivande verkens förvaltning men även på andra områden —
verka i så vitt möjligt affärsmässiga former. De svårigheter, med vilka vissa
av de affärsdrivande verken under senare tid haft att kämpa delvis under
konkurrens från enskilda företag, vore ägnade att ytterligare understryka denna
synpunkt. I samma riktning pekade ock de erfarenheter, som inom skilda
förvaltningsgrenar gjorts beträffande möjligheten att utnyttja den rådande
offentligheten till fullföljande av illojala eller i vart fall mot statens intressen
stridande enskilda intressen.

I sin motivering anförde de sakkunniga angående den i 32 § andra stycket
upptagna regeln, avseende andra handlingar än sådana som angåve villkoren
i slutna avtal, bland annat (s. 74): De sakkunniga vore angelägna att understryka,
att den av dem föreslagna regeln ingalunda vore generell i den meningen,
att den skulle bliva omedelbart tillämplig på alla de handlingar som
den avsåge. Den skulle tillämpas blott i den utsträckning vederbörande myn -

335

(likhet därom beslutade, och de sakkunniga funne del angeläget att, såsom
lagtexten angåve, sådana beslut icke meddelades i andra fall än då särskilda
omständigheter det föranledde. Sådana omständigheter kunde exempelvis
anses föreligga, då erfarenheten på något visst område givit vid handen, att
offentligheten länt till allvarligt förfång för det allmänna eller för enskildas
berättigade ekonomiska intressen. Av formuleringen och sammanhanget torde
framgå, att särskilt starka skäl för hemlighållande måste föreligga för
att en myndighet skulle kunna stadga sekretess beträffande handlingar, vilkas
offentlighållande ur synpunkten av allmänhetens kontroll vore särskilt
betydelsefullt. Dylik karaktär hade uppenbarligen framför allt sådana handlingar
som — utan att angiva villkoren i slutna avtal — läge till grund för
sådana.

De sakkunniga anförde vidare (s. 75): Vad därnäst anginge sådana handlingar
som angåve villkoren i slutna avtal, torde enighet råda därom att ännu
starkare betänkligheter mötte mot att undandraga dem offentligheten. Och
de sakkunniga hade hyst synnerlig tvekan om det berättigade i att i detta
hänseende gå längre än redan skett i gällande tryckfrihetsförordning. Emellertid
hade i de över 1927 års utredning avgivna yttrandena och i meddelanden,
.sorn de sakkunniga under hand erhållit från vissa myndigheter och
tjänstemän, framkommit upplysningar, som övertygat de sakkunniga att
möjlighet att undantagsvis hemlighålla jämväl sådana handlingar icke borde
helt avskäras. Förslaget medgåve sålunda, där särskilda omständigheter det
föranledde, hemlighållande jämväl av slutna avtal.

1933 års upphandlingssakkunniga behandlade jämväl frågan örn anbudshandlingars
offentlighet och yttrade därvid (SOU 1935:27 s. 37): Upphandlingssakkunniga
anslöte sig till den i 1935 års betänkande uttalade
uppfattningen, att en riktig avvägning av offentlighet och sekretess på förevarande
område vore förenad med synnerliga vanskligheter. Att de dåvarande
bestämmelserna i ämnet alltför snävt avgränsade möjligheterna för handlingars
hemlighållande, torde emellertid vara otvivelaktigt.---Men örn

alltså en ändring av de dåvarande bestämmelserna i ämnet kunde anses påkallad,
borde å andra sidan kraftigt understrykas angelägenheten av att allmänheten
ägde möjlighet att följa upphandlingarna, där detta kunde ske
utan eftersättande av statens intresse. Offentligheten i upphandlingsärenden
vore nämligen den bästa garantien för att rykten örn mannamån från myndigheternas
sida vid handläggning av upphandlingsärenden icke skulle spridas
och vinna tilltro.

I ett yttrande över 1935 års förslag till sekretesslag uttalades, ali av motiven
franninge alt det vore avsett, att beslut örn hemlighållande av handlingar
i upphandlingsärenden, särskilt sådana handlingar som angåve villkoren
i slutna avtal, skulle kunna meddelas endast i sällsynta undantagsfall
(se prop. 1937 nr 107 s. 92).

Det förslag till sekretesslag som förelädes 1937 års riksdag företedde på
detta område vissa avvikelser i förhållande till 1935 års förslag. Liksom gällande
lag upptog förstnämnda förslag således såsom förutsättning för myndighets
beslut örn hemlighållande av anbudshandlingar att »anledning därtill
föreligger», under det att 1935 års förslag i stället hade uttrycket att »särskilda
omständigheter det föranleda». Föredragande departementschefen anförde
i motiveringen lill departementsförslaget bland annat (prop. 1937 nr
107 s. 96—97): Avvägningen av sekretessen på det vidsträckta och betydelsefulla
område som i 34 g avsåges vore, såsom de sakkunniga framhållit och
från flera håll i yttrandena undcrslrukils, förenad med betydande svårigheter.
Här stöde nämligen ett synnerligen starkt sekretessbehov i direkt motsats
lill ett icke mindre betydande offentlighelsintresse. De sakkunnigas för -

336

slag syntes dock på det hela taget innebära en väl avvägd lösning av den ömtåliga
frågan.---Ur offentlighetssynpunkt måste det vara av ej ringa

värde att sekretess efter tidpunkten för avtals slutande eller ärendets slutförande
i annan ordning skulle bero på ett särskilt beslut.---I departe mentsförslaget

hade en ändring i förhållande till 1935 års förslag vidtagits
med avseende å förutsättningarna för förordnande om sekretess, nämligen såtillvida
att det ej stadgades att dylikt förordnande skulle föranledas av »särskilda
omständigheter» utan endast att det finge givas då anledning därtill
förelåge. De kommunala myndigheter som gjort invändningar mot förevarande
paragraf syntes framför allt ha fruktat att uttrycket »särskilda omständigheter»
skulle tolkas så att sekretessmöjligheterna alltför mycket inskränktes,
detta särskilt med hänsyn till de sakkunnigas motivering. Denna
motivering syntes också vara ägnad att ingiva sådana farhågor. Med den
ändring som föresloges i paragrafen måste emellertid alla behöriga sekretessbehov
kunna tillgodoses.

Värdet av den offentliga kontrollen över det allmännas förvärv av egendom
hade under förarbetena till sekretesslagen så ofta och så tydligt kommit till
uttryck att ytterligare understrykande av detsamma icke torde erfordras.
Sekretessbehovet hade emellertid, särskilt från de statliga affärsdrivande verkens
sida, även blivit framhävt, och detta behov hade medfört jämkningar
i offentlighetsgrundsatsen på detta område. Av förarbetena att döma hade
dessa jämkningar föranletts av kraven på affärsmässighet vid bedrivande av
affärsverksamhet. Såvitt anginge hemlighållande av anbud och sådana handlingar
under tiden efter det att det ärende till vilket de hörde blivit slutfört,
hette det i 34 § andra stycket sekretesslagen, att beslut därom finge meddelas,
då anledning därtill förelåge. Såsom nyss berörts torde det böra vara en anledning
som härrörde av kraven på affärsmässighet.

Sekretessen i fråga örn handlingar som rörde krigsmaktens mobilisering
och åtskilliga andra militära förhållanden hade erhållit sin särskilda reglering
genom 4 § sekretesslagen och kungörelsen den 25 november 1938 nr
757. I den mån anbudshandlingar verkligen vore av den natur att hemligstämpling
enligt 1938 års kungörelse vore påbjuden, erhölle de ett väsentligen
bättre sekretesskydd än det som kunde åstadkommas med stöd av 34 §
andra stycket. Det vore därför opåkallat och ägnat att skapa oklarhet, därest
vederbörande myndigheter vid meddelande av beslut jämlikt sistnämnda
lagrum läte leda sig av önskemålen, att hemlighålla förhållanden som vore av
betydelse för rikets försvar. En särskild, lägre grad av sekretess, betingad av
militära skäl men gällande allenast anbudshandlingar, förefölle icke vara
önskvärd. Det syntes över huvud icke föreligga något rimligt skäl varför just
på nämnda område skulle tillämpas en dylik lägre, militär sekretess. Örn det
verkligen skulle visa sig att de militära sekretesskraven icke blivit i nödig
omfattning tillgodosedda genom 4 § sekretesslagen och 1938 års kungörelse,
borde erforderliga åtgärder vidtagas genom ändring i dessa författningar.

Enligt det ursprungliga förslaget till sekretesslag skulle förordnande jämlikt
34 § andra stycket kunna meddelas endast i sällsynta undantagsfall. En
viss uppmjukning av förutsättningarna skedde otvivelaktigt därigenom, att
lagen kom att medgiva sådant förordnande så snart anledning därtill förelåge.

337

Ett väckt förslag om obligatorisk sekretess under två år för alla handlingar i
anbudsärenden blev dock vid lagens tillkomst uttryckligen avvisat. Det vore
därför tydligt att lagen intoge den ståndpunkten, att offentlighet vore regel
och sekretess undantag på detta område. I överensstämmelse härmed torde
man kunna fastslå att lagens mening vore, att frågan örn sekretess enligt
34 § andra stycket skulle av vederbörande myndighet prövas i varje särskilt
ärende, där anledning till sådan prövning yppades. Att generella anvisningar
utfärdades till ledning för fattande av beslut enligt nämnda lagrum torde
dock i och för sig icke böra föranleda erinran. Sådana anvisningar kunde
tvärtom vara av värde såsom garanti för enhetlig och konsekvent tillämpning.
Anvisningarna kunde dock icke ersätta den prövning av omständigheterna i
varje särskilt ärende, som skulle föregå ett beslut örn hemlighållande.

Flygförvaltningens beslut den 23 maj 1941, enligt vilket handlingar i avgjorda
ärenden, som icke ansåges motivera hemligstämpling, icke finge utlämnas
förrän två år förflutit från det ärendet avgjorts, stöde enligt militieombudsmannens
mening i tydlig strid mot grunderna för 34 § sekretesslagen.
Beslutet kunde föranleda att handlingar, beträffande vilka intet sekretessbehov
förelåge och vilka således lagligen bort hållas tillgängliga, dock undandroges
offentligheten. I själva verket syntes flygförvaltningen själv lia
medgivit, att ett sådant fall vore för handen i det ärende som nu vore föremål
för prövning, då flygförvaltningen uttalat att ett utlämnande till Hedenström
av det ifrågakomna protokollet icke skulle medföra att något
förhållande av betydelse för landets försvar röjdes. Att andra skäl än militära
skulle kräva hemlighållande hade icke ens antytts. Flygförvaltningen
hade vidare förklarat, att Hedenström till stöd för sin anhållan att utbekomma
fullständigt protokoll icke åberopat skäl som motiverade ett frångående
av den praxis som framtvingats vid flygvapnet. Härtill kunde erinras att fri
tillgång till sådana allmänna handlingar, som lagligen skulle vara offentliga,
vore tillförsäkrad varje svensk medborgare, varför Hedenström icke
behövde säx*skilt motivera en anhållan att få utdrag ur ett offentligt protokoll.
Det måste framhållas att en praxis, som ledde till att handlingar behandlades
såsom hemliga ehuru de bort hållas tillgängliga, stöde i strid
med grundlagen och därför icke finge upprätthållas.

Flygförvaltningen hade upplyst, att praxis på detta område inom flygförvaltningen
framtvingats genom flygvapnets generalorder den 25 april 1940
nr 175. Därmed komme man in på frågan om den tystnadsplikt som åvilade
militär personal och förhållandet mellan tystnadsplikten samt sekretesslagstiftningen.
Under punkt 4 i denna generalorder anbefalldes, att det vore
en var militärperson förbjudet att på vad sätt det vara måtte till obehöriga
lämna underrättelser om anskaffning, tillverkning, transport och lagring av
förnödenheter för försvarsväsendels eller krigsindustriens behov. Under
punkt 5 tillädes, att överbefälhavaren för särskilda fall ägde medgiva undantag
från generalorderns bestämmelser.

22—M8748. Militieomb lids mannens ömhet sberättelse.

338

Rörande blottande av hemligheter utan att allmän handling utlämnades
eller trycktes anförde de sakkunniga, vilka framlade 1912 års förslag till ny
tryckfrihetsförordning, bland annat (Bet. s. 209):

Med stadgandenas läggning följde, att desamma icke meddelade något
omedelbart skydd mot det brytande av sekretessen, som ägde rum därigenom,
att en tjänsteman eller befattningshavare, i vars vård den från publicering
undantagna handlingen befunne sig, eller som eljest på grund av
sin tjänst eller befattning ägde kännedom om dess innehåll, yppade detta
innehåll för obehöriga utan att utlämna själva handlingen till påseende eller
avskrift; likaså ej heller mot ett offentliggörande i tryck, som icke innefattade
avtryckande av själva handlingen eller del därav, utan blott i ett
relaterande av däri nedlagda fakta eller uttalanden, vilka borde hållas hemliga.
Vad beträffade den förstnämnda möjligheten —- ett yppande från tjänstemans
eller befattningshavares sida av sekreta saker, varom han på grund
av sin tjänst eller befattning vore underkunnig — bleve emellertid allmänna
eller speciella straffbestämmelser inom annan lagstiftning tillämpliga, såsom
de generella stadgandena om ämbetsförbrytelser i 25 kap. 16 och 17 §§
allmänna strafflagen och vidare stadgandena i samma lags 8 kap.

I 1927 års utredning med förslag till ändrade bestämmelser rörande allmänna
handlingars offentlighet anfördes i samma ämne (SOU 1927: 2 s. 26):

Vid avfattandet av nya bestämmelser örn allmänna handlingars offentlighet
hade i överensstämmelse med gällande rätt iakttagits, att bestämmelserna
endast borde avse upplysningars tillhandahållande och offentliggörande
genom handlingar. Huruvida eljest skyldighet att upplysa eller förpliktelse
att hemlighålla borde statueras, vore ett spörsmål, som ansetts böra besvaras
i annat sammanhang. Reglerna hade alltså avfattats så, att de icke ålade
myndigheterna att annorledes än genom handlingars utlämnande yppa
deras innehåll och å andra sidan ej heller omedelbarligen förpliktade dem
att hemlighålla upplysningar, som återfunnes i hemliga handlingar, eller förbjöde
återgivande i tryck av sådana upplysningar.

För att närmare belysa förhållandet mellan sekretesslagstiftning, bestämmelser
om tystnadsplikt samt förbud mot publicering av underrättelser rörande
krigsmakten vore det nödvändigt att något beröra även vad som stadgades
i sistnämnda avseende. Punkt 4 i flygvapnets generalorder nr 175/1940
(och motsvarande stadganden i arméns generalorder nr 1488/1940 samt marinens
generalorder nr 279/1940) överensstämde i väsentliga punkter med kungörelsen
den 12 april 1940 nr 197 angående förbud mot offentliggörande i
tryck av vissa underrättelser örn krigsmakten m. m. Sålunda stadgades det i
1 § i 1940 års kungörelse att det, vid ansvar enligt § 3 mom. 10 andra stycket
tryckfrihetsförordningen, vore förbjudet att genom beskrivning, avbildning
eller på annat sätt i tryck offentliggöra underrättelser örn anskaffning,
tillverkning, transport och lagring av förnödenheter för försvarsväsendets
eller krigsindustriens behov. Utan hinder av vad i l § stadgades finge underrättelse,
som där avsåges, i tryck kungöras, örn den av behörig myndighet
offentliggjorts eller utlämnats till offentliggörande eller örn tillstånd till kun -

339

görandet meddelats av statens informationsstyrelse. I det åberopade momentet
av tryckfrihetsförordningen stadgades i andra stycket, att såsom missbruk
av tryckfriheten skulle anses kungörande i tryck under krigstid eller vid
krigsfara av underrättelser, vilkas spridande vore ägnat att skada rikets säkerhet
och vilkas offentliggörande Konungen i statsrådet genom kungörelse
förbjudit. Det vore med stöd av denna bestämmelse 1940 års kungörelse
tillkommit.

Vid tillkomsten av den nu gällande lydelsen av § 3 mom. 10 tryckfrihetsförordningen
uttalades, att vid utfärdande av kungörelse om publiceringsförbud
enligt andra stycket i detta moment förbudet i första hand borde
ansluta sig till lagstiftningen örn allmänna handlingars offentlighet
(se SOU 1940:8 s. 112 samt prop. 1940:268 s. 11). Vid en jämförelse mellan
kungörelserna 1940: 197 samt 1938: 757 framginge det omedelbart, att
den förra vore mera allmänt hållen och mera omfattande än den senare.
Detta gällde även sådana angelägenheter som hänförde sig till anskaffning
av förnödenheter för försvaret. Vidare visade det sig att den i 1 och 2 §§
i 1938 års kungörelse upptagna allmänna förutsättningen, att handlingarnas
offentliggörande kunde medföra våda för rikets säkerhet eller uppenbart
kunde skada dess försvar, icke återfunnes i 1940 års kungörelse. I denna
senare del torde dock någon väsentlig saklig skillnad icke föreligga. Meningen
torde nämligen vara att 1940 års kungörelse skulle läsas i anslutning
till det åberopade momentet i tryckfrihetsförordningen; förbud att
trycka sådana underrättelser som angåves i 1940 års kungörelse torde skola
råda allenast i fall underrättelsernas spridande vöre ägnat att skada rikets
säkerhet. Härav skulle då förklaras att 1940 års kungörelse erhållit en så
allmän omfattning. Kungörelsen uppdroge endast den yttersta gränsen för
det område som vore undandraget publicering. Huruvida en särskild, inom
detta område fallande uppgift finge publiceras, skulle bero på dess betydelse
för rikets säkerhet. Av denna tolkning torde följa, att något hinder
mot kungörande i tryck av uppgifter örn inköp för försvarsmaktens räkning
av några skrivmaskiner icke torde föreligga, då uppgifterna saknade betydelse
för rikets säkerhet.

Vad därefter anginge generalordern nr 175/1940 vore det att märka att
den saknade den begränsning, som för 1940 års kungörelses del följde av
anknytningen till § 3 mom. 10 tryckfrihetsförordningen. Tystnadsplikten i
fråga örn underrättelser angående anskaffning, tillverkning, transport och
lagring av förnödenheter för försvarsväsendets eller krigsindustriens behov
torde därför enligt generalorderns ordalydelse erhålla en väsentligt .större
räckvidd än 1938 eller 1940 års kungörelser. Detta torde kunna förklaras
därav, att det icke ansetts kunna åt den enskilde krigsmannen anförtros
att bedöma, huruvida en viss uppgift i och för sig eller tillsammans med
andra kunde skada rikets säkerhet.

I det föregående hade anmärkts, att sekretesslagstiftningen icke omedelbart
ägde tillämpning på muntligt lämnade upplysningar. Än viktigare vore att
speciella bestämmelser rörande tystnadsplikt icke kunde föranleda begräns -

340

»ingar eller utvidgningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. I
tryckfrihetsförordningen angåves i 3 2 mom. 2 de allmänna förutsättningarna
för att inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar skulle
kunna meddelas; i särskild av Konungen och riksdagen samfällt stiftad lag
skulle noga angivas de fall, då allmänna handlingar skulle hemlighållas. Redan
grundlagen utgjorde således ett bestämt hinder mot att en generalorder
gåves sådan tolkning, att den inskränkte rätten att utbekomma allmänna
handlingar, överhuvud taget finge förbud mot utlämnande av allmänna
handlingar icke meddelas, såvida det icke skedde med direkt stöd av sekretesslagen.
Angående denna princip anfördes vid sekretesslagens tillkomst
(SOU 1935: 5 s. 32):

Förbuden mot utlämnande av allmänna handlingar finge enligt de sakkunnigas
förslag icke meddelas i vilken lag som helst utan skulle hållas samlade
i en särskild lag; alla de områden, där sekretess finge förekomma, borde
sålunda vara uttömmande angivna i denna lag. Med denna anordning skapades
enligt de sakkunnigas tanke en icke oviktig garanti för att inskränkningar
i offentligheten icke skulle komma att företagas utan tillbörligt beaktande
av deras principiella betydelse.

Enligt militieombudsmannens uppfattning saknade flygvapnets generalorder
nr 175/1940 betydelse för frågan, huruvida anbudshandlingar finge jämlikt
34 § sekretesslagen hållas hemliga. Detsamma gällde den åberopade cirkulärskrivelsen
den 17 april 1940 från justitiedepartementet.

I de av flygförvaltningen utfärdade bestämmelserna föreskreves under A
att utan särskilda inskränkningar skulle utlämnas handlingar i avgjorda ärenden
örn byggnadsentreprenader å fredsförläggningsplatser, dock med undantag
för ritningar och situationsplaner. Vidare stadgades under B att i fråga om
flygfältsarbeten å fredsförläggningar finge likaledes utlämnas handlingar i avgjorda
entreprenadärenden, dock med undantag för kartor, ritningar, måttangivningar
m. m. dylikt av teknisk beskaffenhet. Anledningen till att de
båda nu nämnda undantagen gjorts framginge icke av utredningen. I den
mån de med dessa undantag avsedda handlingarna vore av den natur att de
skulle hemligstämplas enligt 1938 års kungörelse finge de givetvis icke utlämnas.
I övrigt torde dessa handlingar få hemlighållas endast i den utsträckning
varom stadgades i 34 § andra stycket sekretesslagen.

På grund av vad sålunda anförts finge militieombudsmannen hemställa,
att flygförvaltningen ville till förnyad prövning upptaga såväl frågan örn Hedenströms
tillgång till det i ärendet ifrågakomna upphandlingsprotokollet
som frågan örn de generella bestämmelserna beträffande förfarandet inom
flygförvaltningen i fråga örn hemlighållande av handlingar i upphandlingsärenden.
Vidare anhölles att flygförvaltningen ville underrätta militieombudsmannen
örn de åtgärder som vidtoges i anledning av denna hemställan.

Flygförvaltningen meddelade i skrivelse den 18 juni 1943 att ämbetsverket
dels i skrivelse till depåintendenten vid Jämtlands flygflottilj anmodat denne

341

tillhandahålla Hedenström ifrågakomma protokollsutdrag, dels nämnda dag
utfärdat cirkulär med visst tillägg till tidigare cirkulär den 2 december 1941,
C nr 165, rörande hemlighållande av handlingar i uppliandlingsärenden inom
flygvapnet, dels ock till Kungl. Majit den 18 juni 1943 gjort viss framställning
rörande tillämpningen av gällande sekretessbestämmelser.

I nämnda cirkulär av den 18 juni 1943 meddelade flygförvaltningen, att
från de i cirkulär den 2 december 1941, C nr 165, meddelade anvisningarna
rörande hemlighållande av handlingar i upphandlingsärenden undantag i
vissa fall kunde medgivas samt att, om framställning gjordes örn tillhandahållande
av handlingar i vidare utsträckning än enligt anvisningarna borde ske,
frågan om dylikt tillhandahållande skulle underställas flygförvaltningens
prövning.

I den till Kungl. Majit gjorda framställningen anförde flygförvaltningen
bland annat följande:

Av militieombudsmannens utredning torde framgå, att bristande överensstämmelse
förelåge mellan å ena sidan sekretesslagen och å andra sidan kungörelsen
den 12 april 1940 jämte justitiedepartementets cirkulärskrivelse den
17 april 1940 och flygvapnets generalorder nr 175/1940 punkt 4. Därav följde,
att vederbörande myndigheter ställdes inför stora praktiska svårigheter.
De torde allmänt anse sig pliktiga att under rådande krigsläge strikt tillämpa
bestämmelserna i kungörelsen och generalordern, och de torde stå tämligen
främmande för uppfattningen, att de vid sidan därav skulle behöva verkställa
särskild prövning enligt den mera för fredsförhållanden avpassade
sekretesslagen eller att ifrågavarande kungörelse skulle tolkas med hänsyn till
innehållet i gällande grundlagar. Ett återtagande av de bestämmelser, som
militieombudsmannen funnit sakna stöd i gällande lag, skulle innebära, att
samtidigt som en ämbets- eller tjänsteman på grund av sin tystnadsplikt vore
förhindrad att muntligen lämna upplysningar angående visst försvarsväsendet
berörande förhållande, skulle han vara pliktig att ställa avskrifter till
förfogande av handlingar, som innefattade en fullständig redogörelse för ifrågavarande
förhållanden, eller eljest lämna fri tillgång till sådana handlingar.
En sådan tolkning av gällande lag skulle direkt motverka syftet
med alla statsmakternas uttalanden om nödvändigheten av att iakttaga återhållsamhet
vid lämnande av upplysningar angående försvarsväsendet. Överhuvud
hade dessa myndigheter befogat anspråk att gällande bestämmelser
vöre klara och uttömmande, på samma gång som de om möjligt borde vara
kortfattade och samlade i en förordning. Därest militieombudsmannens slutledningar
vore riktiga, funne flygförvaltningen ådagalagt, att de nuvarande
bestämmelserna — för vilkas klarläggande militieombudsmannens omfattande
utredning varit nödvändig — icke väl lämpade sig såsom underlag
för praktiskt handlande, åtminstone i vad anginge de militära myndigheternas
handläggning av hithörande ärenden. Flygförvaltningen ansåge emellertid
bestämmelserna i kungörelsen den 12 april 1940 otvetydigt giva vid handen,
att handlingar rörande krigsmaktens upphandling av förnödenheter icke
finge offentliggöras och ansåge sig obetingat skyldig att följa denna före -

342

skrift, vars innebörd framstode så mycket klarare i belysning av de omfattande
åtgärder, som från statens sida vidtagits för inskärpande av tystnadspliktens
iakttagande. Militieombndsmannen hade hemställt, att flygförvaltningen
ville till förnyad prövning upptaga såväl frågan om Hedenströms tillgång
till det i ärendet ifrågakomna uppliandlingsprotokollet som frågan örn
de generella bestämmelserna beträffande förfarandet inom flygförvaltningen

1 fråga örn hemlighållande av handlingar i upphandlingsärenden. Då ämbetsverket
med hänsyn till det förut anförda icke funne sig emot föreskrifterna
i meromnämnda kungörelse kunna obetingat handla enligt militieombudsmannens
anvisningar, finge flygförvaltningen för Kungl. Majit anmäla
vad sålunda förekommit ävensom hemställa, att Kungl. Majit ville låta utfärda
närmare anvisningar rörande tolkning och tillämpning av ovanberörda
författningar.

Genom expeditionschef sskrivelse från försvarsdepartementet den 17 december
1943 fästes härefter vederbörandes uppmärksamhet på att bestämmelserna
i flygvapnets generalorder nr 175/1940 punkt 4 icke innebure begränsning
i rätten att utbekomma allmänna handlingar enligt lagen den 28
maj 1937 (nr 249) eller med stöd av denna lag utfärdad författning.

Sedan flygförvaltningens framställning till Kungl. Majit härigenom blivit
i viss mån beaktad, hade densamma den 3 juli 1944 av chefen för justitiedepartementet
remitterats till den s. k. sekretessutredningen för yttrande.

I skrivelse den 5 juli 1944 till flygförvaltningen hemställde militieombudsmannen
att, då innehållet i det av flygförvaltningen utfärdade cirkuläret den

2 december 1941, C nr 165, angående hemlighållande av handlingar i upphandlingsärenden
jämte tilläggscirkulär i ämnet den 18 juni 1943 enligt den
uppfattning som militieombudsmannen framfört i skrivelsen den 17 april
1943 ej överensstämde med gällande lagbestämmelser, flygförvaltningen
måtte ånyo till övervägande upptaga frågan örn bestämmelserna i nämnda
båda cirkulär samt att före den 15 september 1944 underrätta militieombudsmannen
örn flygförvaltningens beslut i anledning av denna framställning.

Med anledning härav meddelade flygförvaltningen i skrivelse den 5 september
1944 att flygförvaltningen genom cirkulär samma dag upphävt cirkulären
av den 2 december 1941 och den 18 juni 1943 samt att flygförvaltningen,
enär fråga örn ändring av sekretesslagen genom framställning från
arméförvaltningen underställts Kungl. Majits prövning, funnit sig för närvarande
icke böra utfärda nya anvisningar i ämnet.

Som av militieombudsmannen åsyftad rättelse härigenom skett lät militieombudsmannen
bero vid vad i ärendet förekommit.

Militieombudsmannen anhöll i särskilda skrivelser den 19 september 1944
till bland andra arméförvaltningen, marinförvaltningen och försvarets fabriksstyrelse
om upplysning huruvida av nämnda myndigheter utfärdats all -

343

inanna föreskrifter angående tillämpningen av bestämmelserna om hemlighållande
av handlingar i upphandlingsärenden m. m. i 34 § andra stycket
sekretesslagen.

Ovannämnda myndigheter meddelade i anledning härav att några djlika
allmänna föreskrifter icke av dem utfärdats.

35. Vissa av överstyrelsen för Riksförbundet Sveriges lottakårer utfärdade
föreskrifter angående förhandsgranskning av yttranden och artiklar, avsedda
att publiceras i pressen, lia ansetts innebära ett obehörigt intrång i

tryckfriheten.

I tidningen Dagens Nyheter förekom den 22 december 1943 en artikel med
rubriken »Lotta får inte uttala sig utan tillstånd och censur». Det uppgavs
i artikeln att i bestämmelserna för lottakårerna gjorts följande tillägg:

»Enskild lotta äger icke rätt alt uttala sig i pressen angående tjänste- eller
andra förhållanden som sammanhänga med lotiaorganisationen. Begares
yttrande eller artikel av lotta, skall kårchefs tillstånd först inhamtas och sedan
även godkännande av artikeln i fråga innan denna publiceras.»

I yttrande till militieombudsmannen anförde överstyrelsen för Riksförbundet
Sveriges lottakårer: Det borde till en början understrykas, att en
person som vunne inträde i lottaorganisationen, förbunde sig att respektera
organisationens stadgar och givna ordningsföreskrifter. Även överstyrelsen
utfärdade ordningsföreskrifter, som för kännedom utsändes bil lottarad
lottakårer och lottaavdelningar. Ovannämnda meddelande angående bland
annat uttalande i pressen - vilket utskickats i juni 1942 - vore avsett sorn
en ordningsföreskrift. Man önskade på förekommen anledning förhindra, att
lottor, som varit i militärtjänst, skulle yttra sig örn förhållanden, som kunde
beröra den militära sekretessen etc. Meddelandets innebörd var även, att enskild
lotia ej utan behörighet skulle uttala sig för lottaorganisationen eller i
dess namn, något som lottaorganisationen med säkerhet ej vore ensam örn att
anse olämpligt. Meningen med sistnämnda ordningsföreskrift hade alltså ingalunda
varit att förhindra berättigad kritik av enskild lotta mot ledningen eliel
mot förhållanden inom lottaorganisationen, ehuru sådan kritik självfallet i
första hand borde framställas direkt till ledningen för organisationen oell
icke genom pressen. Så vitt det kommit till överstyrelsens kännedom, hade
ordningsföreskriften icke heller förorsakat några som helst konflikter och
icke i något enda fall använts för att undertrycka kritik mot ledningen. Då
ordningsföreskriften i fråga numera visat sig kunna orsaka misstydning,
komme överstyrelsen emellertid att taga under förnyat övervägande, lim livida
anledning förefunnes att giva ordningsföreskriften en modifierad avfattning.

Vid yttrandet fanns fogad en avskrift av den meddelade föreskriften, vilken
vore ställd till lottaråd, lottakårer och lottaavdelningar. Föreskriften befanns
vara rätt återgiven i tidningsartikeln.

344

Militieombudsmannen anförde i .skrivelse den 3 mars 1944 till överstyrelsen: Regeringsformen

§ 86 och tryckfrihetsförordningens ingress innehölle tydliga
stadganden alt censur å tryckta skrifter icke finge utövas av den offentliga
makten. Från den särskilda censurlagstiftning som införts 1941 kunde
man i detta sammanhang bortse.

Som ett väsentligt moment i vår tryckfrihetsrätt ingingc jämväl skyddet
för anonymitetsrätten. Var rätt uteslöle efterforskningar rörande de verkliga
upphovsmännen till innehållet i tidningarna, och tidningarnas utgivare vore
i första hand ensamma ansvariga för detta. Förbudet mot artikelförfattarnas
efterforskande torde av gammalt uppfattas såsom ett av det fria ordets
viktigaste värn. I det betänkande med förslag till tryckfrihetsordning, som
avgavs den 20 december 1912, uttalade de kommitterade sålunda bland annat:
»Falsk kåranda och falsk solidaritetskänsla förbliva samhällsskadliga
faktorer att räkna^ med. Anonymitetsskyddet är mot detta tryck säkerhetsventden,
som i månget fall ensam möjliggör, att ord sägas, som böra bliva
uttalade, fakta framdragas, som böra bliva framdragna. Den enhälliga värme,
varmed man inom den periodiska pressen omfattar detta skydd är i och
för sig ett starkt vittnesbörd härom.»

Det stöde i uppenbar strid mot svensk tryckfrihet att utfärda föreskrifter,
att tillstånd skulle inhämtas till yttranden eller artiklar i pressen, eller att
godkännande skulle inhämtas imian en artikel finge publiceras.

Av överstyrelsen meddelade begränsningar i eller utövad kontroll över
tryckfriheten syntes vara att uppfatta som ett otillåtet hinder mot denna medborgerliga
rättighet. Då lottor fullgjorde frivillig tjänstgöring vid mobiliserad
avdelning av krigsmakten, vore de enligt 1 § första stycket 7:o) strafflagen
för krigsmakten att anse som krigsmän och lydde därför enligt 6 § 1 :o)
samma lag under densamma. Av överstyrelsens yttrande framginge, att dess
föreskrifter rörande lottornas förbindelser med pressen i överensstämmelse
härmed hänförde sig till den tid då lottor icke voro i militärtjänst. För den
fråga som ärendet gällde vore detta utan betydelse.

Syftet med de utfärdade föreskrifterna hade uppgivits vara att förhindra
brott mot tystnadsplikten. För obehörigt utlämnande av upplysningar örn
sakförhållanden, som borde hållas hemliga för främmande makt av hänsyn
till rikets försvar, funnes straffbestämmelser i den allmänna strafflagen. Beträffande
militär personal vore ytterligare föreskrifter givna genom särskilda
order. I fråga örn kungörande i tryck av underrättelser rörande krigsmakten,
vilka kunde skada rikets försvar, gåves regler örn beivrande i tryckfrihetsförordningen
§ 3 mom. 10 samt kungörelsen den 12 april 1940 nr 197.
Ett noggrant iakttagande av den tystnadsplikt, som författningarna stadgade
och tidsläget krävde, vore särskilt angeläget från deras sida, som frivilligt
medverkade i försvarsarbetet och därigenom erhölle kännedom om militära
förhållanden. Därest överstyrelsens föreskrifter i överensstämmelse med det
angivna syftet gått ut på att erinra lottorna om deras tystnadsplikt och de -

345

ras särskilda ansvar för upprätthållande av skyddet för militära hemligheter,
skulle de icke lia kommit i strid med vår grundlagsskyddade yttrandefrihet.

överstyrelsen hade uppgivit sig även avse att förhindra att enskild lotta
obehörigen uttalade sig för organisationen eller i dess namn. Det vore ur
åtskilliga synpunkter olämpligt — i vissa fall även straffbart — att enskilda
personer utan att vara därtill behöriga uttalade sig eller eljest uppträdde a
myndigheters, inrättningars eller organisationers vägnar. Mot ett uttryckligt
förbud för lotta att obehörigen uppträda å lottaorganisationens vägnar funnes
ej något att erinra. Alla åtgärder som vidtoges för att garantera upprätthållandet
av ett sådant förbud måste emellertid ske med beaktande därav, att
tryckfriheten respekterades. Det vore enligt militieombudsmannens mening
icke tillåtet att söka framtvinga respekterandet av ett sådant förbud genom
att införa prövning och godkännande av för publicering avsedda privata uttalanden.

Med hänsyn till vikten av att vår tryckfrihet bevarades ansåge militieombudsmannen
sig icke kunna underlåta att inskrida mot de utfärdade föreskrifterna.
Militieombudsmannen finge därför anhålla att överstyrelsen ville
taga dessa spörsmål under ny prövning samt meddela militieombudsmannen
sin åtgärd i saken.

I en till militieombudsmannen den 5 maj 1944 inkommen skrivelse meddelade
överstyrelsen att densamma beslutat upphäva den ordningsföreskrift
rörande uttalanden i pressen, som i juni 1942 utsänts till lottaråd, lottakårer
och lottaavdelningar, samt att överstyrelsen, med beaktande av de av militieombudsmannen
framförda synpunkterna, beslutat att i stället utfärda föreskrifter
av följande lydelse:

»Uttalande i pressen m. m.

Kårchef ålägges dels att erinra enskild lotta örn hennes oavvisliga tystnadsplikt
och hennes särskilda ansvar för upprätthållande av skyddet för
militära hemligheter, dels ock att inskärpa vikten av att enskild lotta icke
obehörigen uppträder å lottaorganisationens vägnar. Kårchef eller av kårstyrelse
därtill utsedd person är förpliktigad att granska alla inom styrelsens
område å lottaorganisationens vägnar upptagna tidningsintervjuer.»

Med hänsyn till att rättelse sålunda vunnits beslöt militieombudsmannen
låta bero vid vad i saken förekommit.

36. Fast anställd eller värnpliktig personal får ej åläggas att vid deltagande
i idrottstävling representera det militära förbandets idrottsförening.

Med en den 8 september 1943 till militieombudsmannen från C. S. Enström
i Visby inkommen skrift översände denne ett tidningsurklipp, i vilket i en
insändare påtalades att enligt order vid Gotlands infanteriregemente alla
idrottsmän, som tjänstgjorde vid regementet, skulle tävla för dess idrottsförening.

346

Enström anförde i skriften: Enström anhölle att militieombudsmannen
måtte granska och i den man sa kunde anses lämpligt åstadkomma en ändring
av ordern. Den omständigheten att en svensk pojke önskade representera
en viss idrottsförening och ingen annan vore utan överdrift att anse som
en privat angelägenhet, och han finge anses själv berättigad bestämma i detta
hänseende.

Uti infordrat yttrande anförde chefen för Gotlands infanteriregemente,
översten Gunnar Berggren: Tidningsurklippet torde syfta på regementsorder
den 8 april 1942, nr 36. Enligt uppgift av Berggrens stabspersonal skulle
ordern på sin tid ha väckt viss uppmärksamhet och bland annat föranlett
uttalanden i gotlandspressen. Sannolikt delvis på grund av dessa utfärdades
på regementsorder den 8 maj 1942, nr 47, ett förtydligande av den förstnämnda
regementsordern, vilket i väsentliga delar innebar ett upphävande
av de ursprungliga bestämmelserna. Sedan Berggren den 1 oktober 1942 tillträtt
befälet över regementet, fick Berggren först i juni månad 1943 anledning
att efterforska, huruvida representalionsbestämmelser vid idrottstävlingar
voro i tjänsteväg utfärdade för regementets personal. Efter granskning
av de ovan nämnda föreskrifterna fann Berggren dem icke vara i alla avseenden
formellt fullt tillfredsställande formulerade. Berggren ansåg sig emellertid
sakna anledning att —- i enlighet med framställning från civilt idrottshåll
omedelbart upphäva de i ärendet utfärdade regementsorderna. För att
dock undvika att för idrottsrörelsen m. m. onödig irritation skapades lämnade
Berggren vid s. k. regementsrapport den 16 juni 1943 en muntlig orientering
i fragan samt föreskrift örn att någon tvångsanslutning till regementets
idrottsklubb icke finge förekomma. Protokoll fört vid sagda regementsrapport
hade såsom stöd för minnet och såsom komplement till vid
rapporten förda anteckningar överlämnats till samtliga vid tillfället närvarande,
nämligen regements-(depå-) stabens avdelningschefer, bataljonscheferna
m. fl. I protokollsutdraget förekommande uttryck »vidare framdeles»
hade ännu icke lett till ytterligare åtgärder i frågan, då utfärdade direktiv
syntes Berggren godtagliga såsom en provisorisk lösning och eventuellt
erforderliga, helt nya bestämmelser lämpligen borde inarbetas i planlagd ny
regementsinstruktion.

Regementsordern den 8 april 1942, nr 36, innehöll i punkt 4 a) följande
föreskrift:

»Regementets personal skall som regel representera regementets idrottsklubb
vid idrottstävlingar.

Deltagande i idrottstävlingar för annan förening får endast ske med tillstånd
av regementschefen. Ansökan härom insändes tjänstevägen till Idrottsofficeren.
»

I regementsordern den 8 maj 1942, nr 47, stadgades i punkt 1:

»I rego nr 36/1942, p 4 a, angivna bestämmelser angående deltagande i tävlingar
skola av reg personal tolkas så, att det för alla och envar är en hederssak
att vid idrottsliga evenemang tävla i regementets färger och för regementets
idrottsklubb.

347

Särskild ansökan om rättighet för värnpliktiga, inkallade till beredskapstjänstgöring,
att tävla för annan förening erfordras framdeles icke. Sammaledes
gäller även värnpliktiga, vilka tillhöra Gotlands inskrivningsområde

och vilka fullgöra första tjänstgöring.»

I protokoll fört vid regementsrapport den 16 juni 1943 föreskrevs i

punkt 11:

»Idrott. Viss irritation från civilt håll rörande representationsbestammelser
för reg. personal. Orientering till truppen att sammanhållningen inom
reg. även bör gälla idrotten. Dock intet tvång eller obehörig påtryckning! Vidare
framdeles.»

Sedan militieombudsmannen anhållit om yttrande i ärendet av chefen för
armén översände denne av honom den 30 september 1943 utfärdad högkvartersorder
angående värnpliktigas deltagande i idrottstävlingar. I denna order
stadgades:

»På förekommen anledning erinras om, att värnpliktig personal under tiden
för sin tjänstgöring vid truppförband icke får åläggas att representera
regementes (kårs) idrottsförening. Något hinder för värnpliktig att efter frivilligt
åtagande representera förbandets idrottsförening får icke heller resas.
Regementsorder eller andra bestämmelser, som tidigare utfärdats i dessa hänseenden
och som strida mot vad som ovan anförts, skola omedelbart upphävas».

1 ny skrivelse till chefen för armén anförde militieombudsmannen: Genom
nämnda högkvartersorder hade ifrågavarande förhållande reglerats, såvitt
anginge den värnpliktiga personalen. Beträffande den fast anställda personalen
syntes däremot — åtminstone vad anginge Gotlands infanteriregemente
— fortfarande gälla, att den vid idrottstävlingar skulle som regel representera
regementets idrottsförening samt att tävlande för annan förening finge
ske endast med tillstånd av regementschefen. Då stöd emellertid ej torde
finnas för föreskrift varigenom den fast anställda personalen berövades friheten
att vid allmänna tävlingar representera vilken idrottsförening den
önskade, finge militieombudsmannen anhålla att chefen för armén ville taga
ärendet under förnyat övervägande.

I svarsskrivelse den 2 november 1944 anförde härpå chefen för armén:
I avvaktan på sammankallandet av den idrottskonferens med arméns idrottsofficerare,
som varit anordnad sistlidna höst, hade avgörandet av fragan
angående representation vid deltagande i tävlingar hittills fått anstå. I konferensen,
som ägde rum den 31 oktober och den 1 november 1944, deltogo
även representanter från marinen, flygvapnet, riksidrottsförbundet samt Sveriges
militära idrottsförbund m. fl. organisationer. Den allmänna uppfattningen
vore, att individen skulle lia frihet att själv bestämma, vilken idrottsorganisation
han .skulle representera. Fortsatta överläggningar hade sedan
ägt rum för att utreda representationsfrågan. Bland annat hade en närmare
undersökning gjorts beträffande de representationsbestämmelscr, sorn voro
utfärdade av de olika specialidrottsförbunden samt Sveriges militära idrottsförbund.
Det hade därvid framkommit, att vissa skiljaktigheter förefunnes

348

rörande representation. I avsikt att få till stånd så vitt möjligt enhetliga representationsbestämmelser
hade ett närmare samarbete inletts med olika
idrottsorganisationer. I princip måste individen lia frihet att själv bestämma,
vilken idroltsorganisation han skulle representera. Det måste dock synas
önskvärt, att den fast anställda personalen, i vad gällde militärt betonade
idrottsgrenar, främst representerade militär idrottsorganisation. På grund
härav hade chefen för armén utfärdat representationsbestämmelser, vilka
skulle tillämpas från och med den 1 december 1944.

Nämnda bestämmelser innefattades i en så lydande högkvartersorder:

»För deltagande i tävlingar m. m., anordnade av militära eller civila idrottsorganisationer,
gälla de föreskrifter, som för resp. verksamhetsområden äro
utfärdade av SMI med distrikt, Riksidrottsförbundet med specialförbund
samt Skytteförbundens överstyrelse m. fl. I anslutning härtill skola följande
representationsbestämmelser tillämpas fr. o. m. 7m 1944.

1. Fast anställd personal samt värnpliktig personal få icke åläggas att
vid tävlingar m. m. representera viss militär idrottsorganisation utan äga full
frihet att själva bestämma, vilken idrottsorganisation de skola representera.

2. Utan hinder av vad i mom. 1 ovan angives, synes dock, efter eget medgivande,
fast anställd personal i militärt betonade idrottsgrenar lämpligen
främst böra representera militär idrottsorganisation.»

Sedan genom de av chefen för armén utfärdade bestämmelserna sålunda
rättelse vunnits, beslöt militieombudsmannen ej företaga vidare åtgärd i
ärendet.

37. Fråga om vapenfria värnpliktigas rätt till ersättning vid användande

av egna civila kläder.

I en den 25 september 1944 till militieombudsmannen inkommen skrift
anförde vapenfria värnpliktiga nr 236-32-19 Carlsson och nr 1193-28-35
Ljunglöf:

De tillhörde en grupp vapenfria värnpliktiga, som vore inkallade till 60
dagars tjänstgöring vid Göteborgs brandkår. Enär de använde egen beklädnadsutrustning,
hemställde de örn upplysning, huruvida bestämmelser funnes
örn rätt för dem att åtnjuta vanlig beklädnadsersättning.

I avgivet yttrande anförde brandchefen i Göteborg: Den grupp vapenfria
värnpliktiga, som Carlsson och Ljunglöf tillhörde, hade utrustats genom Göteborgs
försvarsområdes försorg. Utrustningen skedde enligt av luftskyddsinspektionen
utfärdade och i samråd med militära myndigheter uppgjorda
bestämmelser. Enligt dessa skulle bland annat linneuniform och lägermössa
utan alla beteckningar ingå i utrustningen. Då vid brandkåren eleverna inom
en utbildningsgrupp om 30 man icke lämpligen kunde tillåtas uppträda i
valfri civil klädsel, hade från brandkårens sida fordrats, att denna uniform
skulle användas. Allenast Carlsson och Ljunglöf hade vägrat bära denna

349

uniform, därvid religiösa skäl åberopats. Tidigare hade för dylik vägran
straff icke utdömts av domstol, varför åtgärd mot dessa värnpliktiga ej vidtagits.
Kontingenten hade i samband med order örn inställelse till tjänstgöring
även anbefallts att medföra civila arbetskläder. En dylik order hade
veterligen ej tidigare meddelats. Huruvida ersättning för egna kläder under
förhandenvarande omständigheter skulle utgå, syntes militära myndighetei
böra avgöra.

I anledning av remiss till försvarsområdesbefälhavaren anförde försvarsområdesintendenten
Åke Lycke i inkommet yttrande: I arméförvaltningens
skrivelse den 5 juli 1943 d:nr P1 423 föreskreves angående vapenfria värnpliktiga,
att beträffande gottgörelse för begagnande av egna beklädnadspersedlar
skulle gälla samma bestämmelser som för övriga värnpliktiga. Vid
Göteborgs försvarsområde hade dessa föreskrifter hittills tillämpats sålunda.
Då de vapenfria värnpliktiga utrustats med underkläder och skodon, hade
endast ersättning för vapenrock, huvudbonad och byxor utbetalats med 21
öre per dag, detta oaktat fältmössa, modell 1939, utan nationalitetsmärke, tillhandahölles
av kronan. Däremot hade icke ersättning för kappa ansetts kunna
utbetalas. Beträffande denna del av spörsmålet hade chefen för vederbörande
krigskassaavdelning dagen för yttrandet meddelat beslut med besvärshänvisning.

Nämnda beslut var fogat vid yttrandet och lydde sålunda: Jämlikt arméförvaltningens
skrivelse den 5 juli 1943 d:nr P1 423 gällde för vapenfria värnpliktiga
beträffande gottgörelse för begagnande av egna beklädnadspersedlar
samma bestämmelser som för övriga värnpliktiga. För dessa senare gällde
som villkor för utfående av ersättning att medförda uniformspersedlar skulle
vara reglementsénliga. Sålunda utginge icke ersättning för egen trenchcoat,
oaktat denna vore godkänd uniformspersedel. Tjänstgjorde samtidigt två
värnpliktiga, en värnpliktig i vapentjänst, kallad A, och en vapenfri värnpliktig,
kallad B, och båda dessa icke uttoge någon som helst beklädnadsutrustning
av kronan, syntes det icke skäligt, om B skulle uppbära full ersättning
med 65 öre per dag, under det att A endast skulle äga uppbära 51
öre per dag, oaktat han under tjänstgöringen slete egen trenchcoat, som godkänts
som uniformspersedel. På grund härav måste krigskassören anse sig
förhindrad utbetala begärd ersättning för kappa.

Militieombudsmannen anhöll härefter om yttrande i ärendet av arméförvaltningens
intendenturavdelning.

I sitt yttrande hänvisade intendenturavdelningen till en början till innehållet
i § 2 i intendenturmaterielreglementet, 1943 års upplaga. Nämnda paragraf
lyder i de delar, som i detta ärende äro av intresse, sålunda:

»Manskap äger rätt att för tid, varunder kronan eljest skulle ha tillhandahållit
munderingsutrustning, erhålla gottgörelse för begagnande av egna beklädnadspersedlar
av nedan uppräknade slag respektive, beträffande manskap
som på grund av tjänstgöringens art icke bär uniform, motsvarande
civila persedlar, dock under villköl- dels att persedlarna genom ägarens försorg
och på bans bekostnad behörigen underhållas, äro av god beskaffen -

350

het och väl passande, dels ock — såvitt avser manskap som bär uniform —
att persedlarna uppgå till minst det antal av varje slag, som enligt § 11 mom.
10 skall finnas för varje man vid kompani, samt, beträffande nedan under

a) och b) angivna persedlar, äro modellenliga.

De persedlar, för vilka sådan gottgörelse utgår, indelas i följande fyra
grupper:

a) vapenrock, huvudbonad och klädesbyxor;

b) kappa;

c) skodon (marschskodon och lägerskodon eller ridstövlar eller däremot
svarande persedlar);

d) skjortor, kalsonger och strumpor* (underkläder).

Gottgörelsen bestämmes av Kungl. Maj:t på förslag av intendenturdepartementet.
Den beräknas allenast för persedlarnas slitning och underhåll under
tjänstgöring samt utgår med visst belopp för dag och grupp, dock endast
för fullständiga omgångar persedlar inom gruppen.»

Intendenturavdelningen anförde vidare: Med hänsyn till innehållet i dessa
bestämmelser finge intendenturavdelningen som sin uppfattning framhålla,
att värnpliktiga civilarbetare, som av kronan endast hade erhållit underkläder,
överdragskläder och mössa, måste anses vara berättigade att erhålla
kontant ersättning med fullt belopp för vardera grupperna a)—c) enligt
intendenturmaterielreglementet. Att huvudbonad (fältmössa, modell 1939)
tillhandahölles syntes icke hindra att full ersättning utginge för persedlar
enligt grupp b). Överdragskläder räknades såsom utrednings- och remtygsmateriel
och berördes icke av frågan örn gottgörelse för egna beklädnadspersedlar.
Vad beträffade frågan om ersättning för kappa, när dylik utgjordes
av trenchcoat, så måste ett dylikt plagg, när det gällde värnpliktiga civilarbetare,
som icke skulle bära uniform, anses väl motsvara en uniformskappa.

Sedan ärendet ånyo remitterats till försvarsområdesbefälhavaren anförde
denne: Med stöd av intendenturavdelningens skrivelse komme till vapenfria
värnpliktiga att utbetalas full slitageersättning med 65 öre per dag i de fall
icke någon beklädnadsutrustning uttagits av kronan. Till dem, som utrustades
med underkläder och skodon, komme slitageersättning att utbetalas för
vapenrock, huvudbonad och byxor med 21 öre och för kappa med 14 öre
eller tillsammans 35 öre per dag.

Med hänsyn därtill att rättelse sålunda vunnits företog militieombudsmannen
ej vidare åtgärd i ärendet. Avskrift av försvarsområdesbefälhavarens yttrande
översändes för kännedom till Carlsson och Ljunglöf.

Redogörelse för vissa framställningar till Konungen.

1. Angående det s. k. redogör ar ansvaret.

Ämbetsberättelsen till 1942 års riksdag innehåller (s. 186 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 4 november 1941 till Konungen avlåten
skrivelse, vari framlagts vissa synpunkter på frågan örn en omreglering
av redogöraransvaret. Militieombudsmannen anförde därvid bland annat.

Sedan gammalt hade ett särskilt ansvar, det sa kallade redogöraransvaret,
ansetts åvila sådana statstjänstemän, vilka hade hand om kronans uppbörd
och förvaltningen av dess medel. Den reella innebörden av redogöraransvaret
syntes, såvitt anginge utbetalningar, kunna uttryckas så, att redogöraren
i förhållande till kronan bure ansvaret för att utbetalningarna vore
riktiga. Ersättningsskyldighet på grund av oriktig utbetalning vore icke beroende
av huruvida tjänstefel kunde läggas redogöraren till last, varför redogöraransvaret
sålunda icke kunde uppfattas som en på tjänstefel grundad
skadeståndsskyldighet. Vad värnpliktig personal beträffade torde redogöraransvaret
framstå såsom särskilt obilligt. Denna personal toges i anspråk
med stöd av vämpliktslagen och någon annan grund för redogöraransvaret
än värnpliktslagens bestämmelser torde därför icke finnas. Det
måste emellertid betecknas såsom oegentligt att plikten att värna landet
skulle kunna i sig innefatta en plikt att bära ett av tjänstefel oberoende
ekonomiskt ansvar för oriktig användning av statsmedel. Tydligt vore att
frågan örn redogöraransvarets upphävande vore så komplicerad och omfattande
att del icke vöre möjligt att utan ytterligare undersökningar taga
ställning till densamma. Goda skäl syntes emellertid tala för att, i avvaktan
på mera ingripande åtgärder, de myndigheter, som granskade militära redogörares
räkenskaper, borde erhålla vidgade möjligheter att eftergiva kronans
ersättningsanspråk.

Över militieombudsmannens skrivelse avgavs utlåtanden av arméförvaltningens
dåvarande civila departement, marinförvaltningen, riksräkenskapsverket
och flygförvaltningen.

I en av Kungl. Majit den 17 december 1943 utfärdad instruktion för försvarets
civilförvaltning (nr 886) infördes i 38 § följande stadgande:

»1. Därest anmärkning rör belopp av ringa storlek eller ärendets fortsatta
handläggning anses vålla mera arbete och kostnad än som motsvarar det
belopp, varom fråga är, må civilförvaltningen kunna låta saken förfalla.

352

Vid fattande av dylikt beslut bör hänsyn tagas till föreliggande omständigheter,
såsom om beloppet representerar en tid efter annan återkommande
utgift, örn i en och samma räkenskap förekommer mer än en dylik utgift
eller örn principiella skäl till anmärkning kunna anses föreligga.

2. Örn anmärkning prövas vara lagligen grundad men den anmärkta åtgärden
finnes hava varit ur det allmännas synpunkt gagnelig eller skälig
eller örn eljest särskilda skäl föreligga, må även i andra fall än som i 1
mom. avses ersättningsanspråket eftergivas.»

Sedan arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen med
skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 december 1943 gemensamt ingivit förslag
till reglemente angående allmänna grunder för förvaltningen vid försvarsväsendet
vid mobilisering och i krig, anfördes i kungl, brev den 15 juni
1944 till försvarets civilförvaltning — efter en redogörelse för bland annat
militieombudsmannens ovannämnda framställning — följande:

»Kungl. Maj.t — som den 17 december 1943 utfärdat instruktion för försvarets
civilförvaltning, innefattande i 38 § vissa bestämmelser i de av militieombudsmannen
i hans förenämnda skrivelse berörda hänseenden — finner
gott utfärda reglemente angående allmänna grunder för förvaltningen inom
försvaret vid mobilisering och i krig (allmänt krigsförvallningsreglemente),
vilket skall intagas i svensk författningssamling, men finner vad i det genom
militieombudsmannens skrivelse anhängiggjorda ärendet förekommit icke
föranleda någon Kungl. Maj:ts ytterligare åtgärd.»

2. Angående rätt för militär personal att ingiva besvär till närmaste
befälhavare, som för expedition.

Ämbetsberättelsen till 1943 års riksdag innehåller (s. 262 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 2 december 1942 till Konungen avlåten
skrivelse angående vidtagande av sådana ändringar i krigslagstiftningen, att
klagande i krigsrättsmål och disciplinmål skulle medgivas rätt att avlämna
besvär till narmaste befälhavare, som för expedition. Militieombudsmannen
anförde därvid bland annat:

Klagande i mål som avgjorts av krigsrätt eller såsom disciplinmål hade
två vägar att välja, i det han kunde antingen avlämna besvären till vederbörande
befälhavare eller ingiva dem till krigshovrätten. Eftersom besvär
till krigshovrätten skulle ingivas och ej finge med posten insändas, finge
klaganden i regel, om han begagnade den direkta vägen, anlita ett avlönat
ombud. I normala fall kunde klaganden däremot oftast själv avlämna besvären
till vederbörande befälhavare. Enligt vad en verkställd utredning
visade syntes det genom krigslagstiftningen reglerade besvärsförfarandet icke
fungera tillfredsställande under nu rådande förhållanden. I vissa fall kunde
man med fog påstå, att klagande av sin militära tjänstgöring blivit hindrad
att få utslaget prövat av högre rätt. Detta gällde de fall då den enda utväg

353

som praktiskt taget stått öppen för klaganden varit att ingiva sina besvär
till någon militär befälhavare, lägre eller högre, vilken funnits å orten, men
besvären trots att de till denne ingivits i rätt tid, av en eller annan anledning
icke kunnat upptagas till prövning. Svårigheter hade visat sig redan
när det gällt att avgöra vilken befälhavare som vöre behörig mottaga besvär.
I vissa fall hade klaganden förlorat sin talan på grund av att besvären
för sent kommit rätt befälhavare till handa efter att inom besvärstiden lia
avlämnats lill annan militär befattningshavare. De gjorda iakttagelserna
gåve vid handen, att behov förelåge av ändrade föreskrifter beträffande besvärsförfarandet.
Militieombudsmannen ifrågasatte i sådant hänseende, att
klagande i krigsrätts- och disciplinmål skulle medgivas att avlämna besvär
till närmaste befälhavare, som förde expedition.

Sedan yttranden över denna framställning inhämtats utarbetades inom
justitiedepartementet en promemoria i ämnet, vari bland annat föreslogs,
att beträffande såväl den militära som den allmänna rättsskipningen skulle
införas rätt att insända inlaga med posten. Promemorian föranledde proposition
(nr 200) till 1944 års riksdag med förslag till lag om rätt att i mål
och ärenden som tillhöra domstols handläggning insända handlingar med
posten m. m. Sedan riksdagen (skrivelse nr 336) antagit lagförslaget, utfärdades
den 22 juni 1944 lag örn rätt att i mål och ärenden som tillhöra domstols
handläggning insända handlingar med posten m. m. (nr 393). Lagen,
som trädde i kraft den 1 juli 1944 och skulle gälla intill den dag då rättegångsbalken
den 18 juli 1942 trädde i kraft, var av följande lydelse:

»Inlaga eller annan handling som skall ingivas till domstol, domare, överexekutor
eller nedre justitierevisionen må inlämnas genom bud eller insändas
med posten i betalt brev. Vad nu sagts skall även gälla i fråga om handling
som skall ingivas till militär befälhavare vid klagan över beslut i disciplinmål
eller utslag av krigsdomstol. Inlämnas skriftlig vadeanmälan genom
bud eller insändes den med posten, må jämväl vadepenning på enahanda
sätt erläggas.

Handling, som inlämnas genom bud eller inkommer med posten, skall anses
ingiven av den som undertecknat handlingen. Handlingen skall anses ingiven
den dag då den inkom till mottagaren. Då handlingen inkommit, skall
vad i lag eller författning är stadgat örn skyldighet för part att tillika inställa
sig anses iakttaget.

Vad i lag eller författning är stadgat därom, att handling skall ingivas
eller åtgärd eljest företagas före visst klockslag å dagen, äge ej tillämpning
i fråga örn handling eller åtgärd som avses i denna lag, ej heller beträffande
muntlig vadeanmälan och erläggande av vadepenning vid sådan anmälan.»

23 Militieombudsmannens ämbelsberättelse.

354

3. Angående förläggningsförhållandena vid Svea livgarde.

Amlie tsberättelsen till 1944 års riksdag innehåller (s. 329 f.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 7 oktober 1943 till Konungen avlåten
skrivelse angående förläggningsförhållandena vid Svea livgarde. I skrivelsen
anfördes att det vore angeläget, att arbetet med uppförandet av Svea livgardes
nya kasernetablissement vid Sörentorp utan uppskov fullföljdes,
samt framhölls att även örn utflyttningen av regementet till Sörentorp snart
bomme till stånd det vore nödvändigt att förefintliga sanitära missförhållanden
vid regementets gamla etablissement i Stockholm i viss utsträckning
omedelbart avhjälptes.

Arméns fortifikationsförvaltning framlade i skrivelser den 17 september
1943 och den 8 februari 1944 till Kungl. Majit förslag till reparations- och
ändringsarbeten å Svea livgardes kasernetablissement, avseende att avhjälpa
de väsentligaste bristerna och möjliggöra dess utnyttjande för vissa nya militära
ändamål. 1940 års militära byggnadsutredning underströk i anledning
av remiss angelägenheten av att regementets nya kasernetablissement å Järvafältet
snarast färdigställdes, så att regementets nuvarande lokaler kunde
bliva disponibla för vissa staber m. m., samt hemställde, att Kungl. Majit,
sa snart ske kunde, måtte åt fortifikationsförvaltningen uppdraga att vidtaga
åtgärder för fullföljande av arbetena å regementets nya etablissement
vid Sörentorp.

I proposition (nr 174) till 1944 års riksdag föreslog Kungl. Majit att riksdagen
- enär det med hänsyn till osäkerheten rörande vid vilken tidpunkt
nya lokaler kunde beredas för regementet icke syntes tillrådligt att helt bortse
från bristerna i de nuvarande lokalerna — måtte i viss utsträckning ställa
medel till förfogande för avhjälpande av de allvarligaste olägenheterna. Härvidlag
borde dock tillses att de åtgärder, som nu vidtoges, i största möjliga
utsträckning bleve till nytta även efter genomförandet av den ändrade dispositionen
av regementets nuvarande kasernetablissement. För ändamålet beräknades
ett medelsbehov för innevarande budgetår å 600 000 kronor. Vidare
framhölls i propositionen såsom önskvärt att lokaler i det gamla kasernetablissementet
bereddes för vissa nya militära ändamål och föreslogs anvisande
av visst belopp därför. Riksdagen (skrivelse nr 383) lämnade i princip
sitt bifall till propositionen. Genom beslut den 30 juni 1944 medgav
Kungl. Majit härpå återupptagande av arbetena vid förläggningen i Sörentorp
och ställde medel till förfogande för utbyggnad av matinrättningen,
marketenteribyggnad, garagebyggnad, tjänstebostäder, skolbyggnad, vissa
förrådsbyggnader samt korthallsskjutbana, för vilka samtliga arbeten medgivits
arbetstillstånd. Fortifikationsförvaltningen gjorde vidare i skrivelse
den 23 oktober 1944 till Kungl. Majit framställning rörande uppförande av
tio kaserner samt vakt- och arrestbyggnad. Nu angivna byggnadsprogram
avsåg fortifikationsförvaltningen lia genomfört före 1945 års utgång, varför
inflyttning i regementets nya etablissement i Sörentorp skulle kunna äga rum
på nyåret 1946.

355

4. Angående skyldighet för vederbörande befälhavare eller domstol att,
där någon, som innehar körkort, jämlikt strafflagen för krigsmakten
ådömts straff för det han varit överlastad av starka drycker, insända underrättelse
härom till körkortsregistret.

Den 27 januari 1944 avlät militieombudsmannen följande skrivelse härom
till Konungen:

»Enligt 21 § 1 mom. motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 gäller,
att där förare vid färd med motorfordon eller traktortåg gjort sig skyldig
till brott mot 1 eller 2 § lagen den 7 juni 1934 örn straff för vissa brott vid
förande av motorfordon eller eljest i något för trafiksäkerheten väsentligt
hänseende allvarligen åsidosatt honom såsom förare åliggande förpliktelser
eller på annat sätt ådagalagt sådana egenskaper, att han icke vidare bör betros
med att inneha körkort, länsstyrelse, som utfärdat körkortet, skall efter
nöjaktig utredning återkalla detsamma. I nämnda författningsrum i motorfordonsförordningen
stadgas vidare, bland annat, att, där omständigheterna
äro av den beskaffenhet, att anledning är att antaga, att föraren skall, ulan
att återkallelse av körkortet sker, låta sig rättas, och ej fråga är om förare,
som gjort sig skyldig till brott mot 1 eller 2 § ovannämnda lag, varning i
stället må meddelas.

I 21 § 4 mom. samma förordning stadgas vidare följande:

’Har den, som innehar körkort, ådömts straff för förseelse, begången vid
förande av motorfordon eller traktortåg, eller för förseelse mot 18 kapitlet
15 § strafflagen, eller har eljest högre rätt meddelat utslag i mål, vari underrätt
ådömt sådant straff, åligger det domstolen att ofördröjligen översända
avskrift av utslaget jämte uppgift örn numret å den dömdes körkort till den
länsstyrelse, som utfärdat detsamma.’

Jämlikt 20 § 3 mom. ovannämnda förordning åligger det länsstyrelse att
över utfärdade körkort föra anteckning i liggare eller kortregister (körkortsregister),
vari — förutom innehavarens namn m. m. — skall antecknas förseelse,
varom vederbörlig anmälan enligt 21 § 4 mom. sker.

Som av ovan refererade författningsföreskrifter framgår åligger det länsstyrelse
som utfärdat körkort att, där sådana omständigheter förekommit
att för viss person utfärdat körkort bör indragas eller varning tilldelas honom,
vidtaga åtgärder härför. Omständigheter som kunna föranleda dylikt ingripande
från länsstyrelses sida äro dels vissa förseelser vid förande av motorfordon
och dels ådagaläggande på annat sätt av sådana egenskaper att vederbörande
icke vidare bör betros med att inneha körkort. Till omständighet
av sistnämnda slag torde vara att hänföra bland annat anmärkning mot vederbörande
körkortsinnehavares förhållande i nyklerhetshänseende, även
där det icke kan läggas honom till last alt han brustit i detta hänseende i
samband med förande av motorfordon. För tillgodoseende av länsstyrelsernas
behov av tillförlitliga uppgifter för fullgörande av kontrollen å körkortsinnehavarnas
förhållande i nykterlietshänseende åligger det domstolarna att

356

där innehavare av körkort ådömts stråt!'' för förseelse mot 18 kapitlet 15 §
allmänna strafflagen till den länsstyrelse som utfärdat körkortet översända
avskrift av utslaget jämte uppgift om numret å den dömdes körkort.

Den domstolarna ålagda skyldigheten i fråga örn insändande av utslag
angående ådörnt straff för fylleri utan samband med framförande av motorfordon
omfattar icke enligt ordalagen i förordningen de fall där körkortsinnehavare
enligt strafflagen för krigsmakten ådömts straff för sådant brott.
Nämnda lag innehåller bestämmelser, som i olika sammanhang stadga straff
då någon är överlastad av starka drycker (se 96, 97, 123—125, 175 och
176 §§). Dessa straffbestämmelser torde för sin tillämpning förutsätta att
vederbörande är spritpåverkad i den grad som angives i 18 kapitlet 15 § allmänna
strafflagen med orden att det av hans åtbörder och orediga sinnesförfattning
synbarligen kan märkas, att han är drucken. Ett beivrande jämväl
av lindrigare grad av onykterhet synes stundom vara möjligt med stöd
av bestämmelserna i 96 § 1 mom. första punkten i strafflagen för krigsmakten.
De i nämnda lagrum upptagna bestämmelserna örn ansvar för brister
i anständigt uppförande torde sålunda kunna åberopas även i fråga om
en spritpåverkan som ej kan betecknas såsom berusning, nämligen om någon
under tjänstgöring eller eljest under vissa angivna förhållanden beter
sig på ett onormalt sätt, vilket tydligt framstår såsom en följd av spritförtäring.
1 En lindrigare grad av spritpåverkan, vilken icke anses kunna medföra
ansvar för fylleri eller för brist i anständigt uppförande, bör vidare,
under förutsättning att den inverkat menligt på vederbörandes förmåga att
sköta sin tjänst, kunna föranleda ansvar för tjänsteförsummelse enligt 130 §
strafflagen för krigsmakten.

För länsstyrelserna måste det vara av vikt att erhålla kännedom jämväl
örn de fall där körkortsinnehavare enligt strafflagen för krigsmakten ådömts
ansvar för fylleri. Det synes därför böra föreskrivas skyldighet för krigsdomstol
ävensom för befälhavare, som äger bestraffningsrätt i disciplinmål,
att, där någon som varit överlastad av starka drycker härför fälles till ansvar
enligt strafflagen för krigsmakten, ofördröjligen till den länsstyrelse
som utfärdat körkortet översända, förutom uppgift å körkortets nummer,
avskrift av utslaget eller — örn beslutet meddelats av befälhavare — kortfattad
uppgift om den bestraffade förseelsen, det lagrum som tillämpats
samt den ådömda bestraffningen. Uppgiftsskyldigheten synes däremot icke
böra omfatta sådana lindrigare fall av spritpåverkan som, enligt vad ovan
anförts, allenast kunna betraktas såsom brist i anständigt uppförande eller
såsom tjänsteförsummelse. Att straff i dessa fall kan ådömas beror på vederbörandes
tjänsteställning. Dylika fall av lindrigare spritpåverkan skulle
i övrigt icke komma till länsstyrelsens kännedom och någon anledning att
göra skillnad mellan olika kategorier av körkortsinnehavare synes icke föreligga Det

kan anmärkas att det i kungörelsen den 17 juni 1938 angående skyldighet
för domstolar m. fl. att meddela uppgifter till ledning för systembo -

1 Jämför ämbetsberättelsen 1944 sid. 932.

357

lagens verksamhet föreskrivits, att, där någon jämlikt strafflagen for krigsmakten
belagts med disciplinstraff för det han varit överlastad av starka
drycker, det tillkommer den som ålagt straffet att inom fjorton dagar avsända
uppgift därom till kontrollstyrelsen. Något skäl varför motsvarande
uppgifter icke, där fråga är örn person som är innehavare av körkort, bora
insändas jämväl till den myndighet som har att i trafiksäkerhetens intresse
ingripa mot personer, som av en eller annan anledning icke vidare bora la

inneha körkort, synes icke föreligga.

Därest i enlighet med vad ovan förordats utfärdas bestämmelser om viss
uppgiftsskyldighet, kan ifrågasättas huruvida icke i kommandovag bor föreskrivas
att i förhörsprotokoll som omförmäles i § 7 militär bestraffnmgsförordning
skall, där fråga är om brott varom anteckning skall göras i koikortsregistret,
intagas uppgift om den tilltalades körkortsnummer. I anslutning
härtill synes lämpligen böra vidtagas ändring i fastställt formulär ti
förhörsprotokoll. (Se instruktion för expeditionstjänsten vid armén, morn.

169.) „ , , . . ,

Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
har jag härmed velat för Eders Kungl. Maj:t framföra detta spörsmål
till den åtgärd som Eders Kungl. Majit må finna framställningen föranleda.»

Med anledning av militieombudsmannens framställning utfärdades den 2
juni 1944 förordning (nr 272) örn ändrad lydelse av bland annat 21 § 4 mom.
motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936. Nämnda författnmgsrum
erhöll enligt förordningen följande ändrade lydelse:

»Har den, som innehar körkort, ådömts straff för förseelse, begången vid
förande av motorfordon eller traktortåg, eller för förseelse mot 18 kap. 15 §
strafflagen, eller har eljest högre rätt meddelat utslag i mål, varl underrätt
ådömt sådant straff, åligger det domstolen att ofördröjligen översända avskrift
av utslaget jämte uppgift örn numret å den dömdes körkort till den
länsstyrelse, som utfärdat detsamma.

Motsvarande underrättelseskyldighet skall, där någon, som innehar körkort,
jämlikt strafflagen för krigsmakten ådömts straff för det han varit
överlastad av starka drycker, fullgöras av vederbörande befälhavare eller

domstol.»

Förordningen trädde i kraft den 1 juli 1944.

5. Förfarandet nied spritdrycker, sorn tagits i beslag i samband med

fylleriiörscelser m. ni.

Härom avlät militieombudsmannen den 11 april 1944 en så lydande skrivelse
till Konungen:

»Lagen den 13 juni 1941 örn förverkande i vissa fall av spntdrycker och
vin m. m. innehåller följande stadganden:

358

Påträffas spritdrycker eller vin eller rusgivande ersättningsmedel därför
hos person, som av polisman beträdes med fylleri, skall egendomen av polismannen
tagas i beslag. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, där
någon med skäl misstänlces för brott som avses i 1 § lagen den 7 juni 1934
om straff för vissa brott vid förande av motorfordon, såvitt angår drycker och
ersättningsmedel vilka av föraren medförts å färden för egen räkning eller,
ehuru de medförts av annan, kunna antagas hava varit avsedda jämväl för
föraren. Äger beslagaren själv anställa åtal, åligger det honom att, därest
han finner beslaget böra bestå, så snart ske kan väcka talan angående ansvar
för brottet. Äger han icke själv anställa åtal, skall han ofördröjligen underrätta
vederbörande åklagare om beslaget, och har denne att pröva huruvida
beslaget skall bestå samt, därest beslaget finnes icke böra hävas, väcka åtal
enligt vad nyss sagts. Anställes ej åtal inom en månad från det beslaget ägde
rum, skall beslaget hävas, där ej Konungens befallningshavande medgiver att
det må bestå under viss ytterligare tid. Egendom som tagits i beslag enligt
denna lag skall, därest den som åtalas finnes hava begått brottet, dömas förverkad,
såvida ej särskilda omständigheter till annat föranleda. Med drycker
och ersättningsmedel, som dömas förverkade, skall förfaras på sätt i 7 kap.
20 § 2 mom. förordningen den 18 juni 1937 angående försäljning av rusdrycker
föreskrives; och skall belopp som erliålles vid föryttring av förverkad
vara tillfalla kronan.

Det omhändertagande som sker enligt 1941 års lag är till sin natur att
anse som ett beslag och bestämmelserna i 1933 års lag örn vissa tvångsmedel
i brottmål skola äga tillämpning i den mån avvikande föreskrifter icke
meddelats i 1941 års lag.

Lagen den 12 maj 1933 örn vissa tvångsmedel i brottmål upptager rörande
beslag bland annat följande föreskrifter:

Beslagtaget föremål skall, där det ej lämpligen kan omhändertagas av
den som verkställt beslaget, sättas i förvar under försegling eller ock genom
skriftligt anslag eller på annat sätt så utmärkas, att uppenbart är att det
tagits i beslag. Föremål som tagits i beslag skall väl vårdas och noggrann tillsyn
hållas däröver att det icke förbytes eller förändring eller annat missbruk
därmed sker. Vid handläggning av mål om brott som föranlett beslag
pröve rätten pa yrkande av den som drabbats av beslaget, huruvida detta
skall fortfarande bestå. Rätten give ock i slutliga utslaget beslut i fråga
örn beslag som då äger bestånd. Där ej rätten annorlunda förordnat, gånge
dess beslut angående beslag i verkställighet utan hinder därav att det ej
vunnit laga kraft.

Förordningen den 18 juni 1937 angående försäljning av rusdrycker upptager
i 7 kap. 20 § 2 mom. följande bestämmelser:

Rusdrycker som enligt denna förordning eller annan författning förklarats
förbrutna skola, därest de äro i försäljningsdugligt skick, hembjudas till
systembolag eller partihandelsbolaget. Kunna förbrutna drycker på grund
av sin beskaffenhet ej tillhandahållas allmänheten, skola de hembjudas till
partihandelsbolaget. Bolag till vilket rusdrycker sålunda hembjudits vare

359

skyldigt att till skäligt pris efter grunder som av kontrollstyrelsen fastställas
inköpa den hembjudna varan. Är värdet så ringa, att det ej kan anses motsvara
forslingskostnaderna, skall varan bevisligen förstöras.

Bestämmelserna örn förverkande av rusdrycker äro icke så skrivna att de
omedelbart äga tillämpning vid den verksamhet till upprätthållande av ordningen
eller för ådömande av straff i disciplinär väg som handhaves av
militär myndighet. Under den senaste tiden har ett antal ärenden rörande
förverkande av beslagtagna spritdrycker kommit under militieombudsmannens
prövning. En del detaljspörsmål ha därvid uppmärksammats och föranlett
uttalanden från militieombudsmannens sida.1

I den nämnda skrivelsen berördes jämväl i förbigående frågan om själva
beslutet om rusdryckernas förverkande. Under de förutsättningar som angivas
i 96 § strafflagen för krigsmakten skola mål om fylleri bedömas enligt
krigslagstiftningen. Jämlikt 185 § 8) samma lag kunna fylleriförseelserna behandlas
såsom disciplinmål och i regel avgöras dessa ärenden av vederbörande
befälhavare. Så snart det blivit upplyst, att beslag enligt 1941 års
lag föreligger, bör målet emellertid hänskjutas till krigsrätt. Det torde nämligen
alltid ankomma på domstol att pröva frågan om förverkande och denna
fråga får icke skiljas från prövningen av brottsligheten. Såsom framgår av
den nyssnämnda skrivelsen har grundsatsen örn målens hänskjutande till
krigsrätt i dessa fall icke alltid blivit iakttagen.

Att det rätta förfaringssättet i dessa mål lätt kan förbises vid rättsskipningen
måste betraktas som en olägenhet. Å andra sidan kan det icke förnekas att
vissa olägenheter jämväl äro förenade med fylleriförseelsernas hänskjutande
till krigsrätt så snart beslag föreligger. Det medför tidsutdräkt och extra arbete.
Dessa mål äro visserligen icke talrika, men man synes dock ha att
räkna med att det vid många förband årligen förekommer ett mindre antal
sådana fall. Med anledning härav har militieombudsmannen till övervägande
upptagit att låta vederbörande befälhavare i samband med prövning av fylleriförseelsen
jämväl avgöra frågan om förverkande. Vissa auditörer, som under
hand hörts, ha bekräftat, att det skulle vara lämpligt att genomföra
denna förenkling.

Förverkande!rågan synes vara av den natur att dess avgörande kan överlämnas
åt den befälhavare som upptar disciplinmålet. Det må också erinras om
att Kungl. Maj:t i proposition nr 204 till årets riksdag framlagt förslag till
lag angående behörighet för militär befälhavare att ålägga ersättningsskyldighet.
Jag anser mig därför böra förorda att militär befälhavare tillägges
befogenhet att i samband med åläggande av disciplinstraff för fylleri även
döma egendom, som tagits i beslag enligt lagen den 13 juni 1941, förverkad.

Redan enligt nu gällande ordning kan det, såsom angivits i den nyssnämnda
skrivelsen, vara föremål för en viss tvekan huru lagens föreskrift örn underrättelse
till vederbörande åklagare skall tolkas, då målet skall beivras i militär

• Se sid. 239.

360

ordning. Därest förverkandefrågan avgöres i disciplinmål, vid vilka åklagare
ej medverkar, uppstå vissa nya tolkningsspörsmål. Mest följdriktigt torde vara
att, med ändring av lagens ståndpunkt, föreskriva att underrättelsen om beslaget
skall göras hos vederbörande befälhavare och att denne har att pröva
huruvida beslaget skall bestå. Örn befälhavare finner sig böra låta målet förtalla
enligt 204 § strafflagen för krigsmakten, bör han också häva beslaget.
Örn han däremot finner sig böra hänskjuta fylleriförseelsen till krigsrätts
prövning, bör han samtidigt till åklagare och krigsrätt överlämna frågan om
beslagets bestånd. I fall då åklagaren finner sig icke böra framställa något
ansvarsyrkande, torde det ankomma på honom att förklara beslaget hävt. I
de normala fallen, då befälhavaren ålägger disciplinstraff för fylleriförseelsen,
torde målets avgörande följa så snabbt att någon egentlig prövning av
beslaget dessförinnan icke erfordras; beslaget fortbestår örn ej befälhavaren
undantagsvis skulle förordna örn annat.

För fullständighetens skull vill jag här anmärka, att mål örn onykterhet
vid ratten samt beslag i samband därmed icke få upptagas såsom disciplinmål
utan höra till krigsrätt.

Lnder åberopande av vad sålunda anförts får jag härigenom med stöd av
13 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen hemställa,
att Eders Kungl. Majit ville taga i övervägande frågan örn befogenhet
för militär befälhavare att i samband med åläggande av straff för fylleri jämväl
döma viss beslagtagen egendom förverkad.»

6. Angående tillgodoräknande av tjänstgöringstid som villkor för vapenfri
värnpliktigs rätt till hemortslön.

Den 27 oktober 1944 avlät militieombudsmannen följande skrivelse härom
till Konungen:

»I en den 5 april 1943 lill militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 233-32-36 Lennart Jonsson:

Jonsson, som mönstrat år 1936, hade i januari 1939 blivit jämlikt § 27
mom. 2 i då gällande värnpliktslag befriad från värnpliktens fullgörande i
fredstid. Dessförinnan hade Jonsson icke varit inkallad. Efter ansökan i april
1940 hade Jonsson genom Kungl. Maj:ts beslut den 16 maj 1941 erhållit
tillstånd att i stället för militär tjänstgöring få utföra civilt arbete inom försvarsväsendet
eller eljest för statens räkning. Sedan den 1 september 1942
vore Jonsson inkallad till civilt arbete vid Uppsala universitets skogsförvaltning.
Jonsson anhölle örn upplysning från vilken dag han vore berättigad
till hemortslön.

Enligt anteckning å Jonssons värnpliktskort kunde Jonsson jämlikt § 27: 2
i då gällande värnpliktslag efter den 1 januari 1939 icke inkallas till fredstjänstgöring.

I en likaledes den 5 april 1943 till militieombudsmannen inkommen skrift
anförde värnpliktige nr 795-32-37 Bertil Carlsson:

361

Efter att år 1936 ha erhållit ett års uppskov med mönstringen hade Carlsson
vid mönstringen 1937 blivit jämlikt § 4 mom. 2 b) i då gällande varnpliktslag
befriad från värnpliktens fullgörande i fredstid. I anledning av ansökan
i januari 1940 hade Carlsson genom Kungl. Maj:ts beslut den 26 april
1940 erhållit tillstånd att i stället för militär tjänstgöring få utföra civilt arbete
inom försvarsväsendet eller eljest för statens räkning. Sedan den
1 augusti 1942 vöre Carlsson inkallad till tjänstgöring jämlikt generalordern
nr 2534/1942. Carlsson anhölle örn upplysning från vilken dag han vore berättigad
till hemortslön.

I yttrande till militieombudsmannen den 5 maj 1943 anförde tjänstforrattande
inskrivningschefen för Älvsborgs inskrivningsomrade.

Jonssons och Carlssons fredstjänstgöring i vanlig ordning finge anses helt
fullgjord. Sedan de blivit civilarbetare hade tillkommit fredst jänstgöring (motsvarande)
örn 120 dagar. Hemortslön utginge efter en tjänstgöring om 90 dagar,
häri ej inräknad nyss angivna tjänstgöring. Då Jonsson och Carlsson
ryckt in den 1 september respektive den 1 augusti 1942 vore de berättigade
tili hemortslön från och med den 30 mars respektive den 27 februari 1943.

Genom skrivelse den 28 december 1943 anhöll militieombudsmannen, att
statens arbetsmarknadskommission ville avgiva yttrande i ärendena. \ id denna
skrivelse fogades en inom militieombudsmansexpeditionen upprättad promemoria
av följande lydelse:

Huvudregeln om hemortslön och om kvalifikationstid för sådan lön upploges
i 20 § 1 mom. i 1942 års krigsfamiljebidragsf oordning. Enligt detta
författningsrum finge såsom kvalifikationstid komma i betraktande endast
den tid, under vilken den värnpliktige fullgjort (förutom viss frivillig tjänstgöring
och vissa andra slag av tjänstgöring, varom här ej vöre fråga) honom
åliggande tjänstgöring enligt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 i 1936 års väinpliktslag
eller enligt 28 § 1 mom. i 1941 års värnpliktslag. I 2 mom. av 20 § i
krigsfamiljebidragsförordningen upptoges vissa stadgande!! därom att den
värnpliktige, innan han finge räkna kvalifikationstid för rätt till hemortslön,
skulle ha fullgjort viss tjänstgöring. Beträffande denna tjänstgöring gåves särbestämmelser,
vilka här saknade intresse, rörande värnpliktiga som hänförts
till årsklass 1940 eller 1941 eller årsgrupp 1941 eller inskrivits efter 1941.
1 övrigt föreskreves i första stycket av 2 mom. enligt dess lydelse före den
1 april 1943 att vad i 1 mom. stadgades icke skulle äga tillämpning med mindre
den värnpliktige — utöver den i 1 mom. omförmälda tjänstgöringen
fullgjort värnpliktstjänstgöring under sammanlagt 180 dagar, dock att denna
tjänstgöringstid skulle förlängas med 90 dagar för värnpliktig, vilken erhållit
tillstånd alt fullgöra sin tjänstgöring såsom s. k. vapenvägrare (§ 1 a
i lagen den 12/o 1925 nr 338), och med 120 dagar för värnpliktig, vilken erhållit
tillstånd att i stället för militär tjänstgöring utföra civilt arbete (§ 1 b
i samma lag). I stort sett innebure stadgandena i 20 § 2 mom. första stycket
att värnpliktig för att få räkna kvalifikationstid först skulle lia fullgjort honom
i fredstid åliggande tjänstgöring.

Den närmare innebörden av de nu berörda stadgandena framgingc av visst

23-)- —U87i8. Militie ombudsmannens ämbetsberättehe.

362

uttalanden av föredragande departementschefen, då förslag till krigsfamiljebidragsförordning
förelädes 1942 års riksdag. Departementschefen anförde
(prop. nr 339 s. 100, 102):

Såsom förutsättning för att värnpliktig skall äga räkna tjänstgöringstid
tillgodo för erhållande av hemortslön bör givetvis gälla, att han först fullgjort
honom i fredstid åliggande tjänstgöring. Härom lia intagits föreskrifter
i 2 mom. -— --Vad angår de samvetsömma har departementsförslaget ut formats

så, att dessa få hemortslön enligt motsvarande regler som vanliga
värnpliktiga. Detta innebär, att för sådana värnpliktiga i kvalifikationstiden
för erhållande av hemortslön icke må inräknas den för dem föreskrivna
förlängning av tjänstgöringstiden.’

Av betydelse i detta sammanhang vöre jämväl stadgandena i andra stycket
av 2 mom. i 20 §. I detta stycke, vars ursprungliga lydelse erhöll sin utformning
under förslagets riksdagsbehandling, föreskrevs före den 1 april 1943,
att tjänstgöring som i 2 mom. första stycket sägs skulle i förevarande hänseende
anses såsom helt fullgjord, därest den värnpliktige tidigare blivit i vederbörlig
ordning helt eller delvis befriad från dylik tjänstgöring eller ock enligt
för honom gällande bestämmelser haft att fullgöra tjänstgöring under
kortare tid än i samma stycke sägs.

I arbetsmarknadskommissionens anvisningar den 3 juli 1942 nr 6 rörande
tillämpningen av krigsfamiljebidragsförfattningarna anfördes i fråga örn tilllämpningen
av 20 § i 1942 års krigsfamiljebidragsförordning å äldre värnpliktiga
bland annat (s. 18): Därest sådan värnpliktig blivit i vederbörlig
ordning helt befriad från tjänstgöring (§ 4 mom. 2 i 1936 års värnpliktslag
eller motsvarande lagrum i äldre eller yngre värnpliktslag), som ålegat honom
enligt fredsbestämmelser, ansåges ifrågavarande fredstjänstgöring om
180 dagar (för samvetsömma 270 resp. 300 dagar) likväl som fullgjord. Dylik
värnpliktig bleve således berättigad till hemortslön efter att ha fullgjort
90 dagars värnpliktstjänstgöring efter den 2 september 1939, örn han tidigare
enligt ovannämnda föreskrifter helt befriats från värnpliktstjänstgöring.

Av arbetsmarknadskommissionens uttalanden torde framgå att arbetsmarknadskommissionen
ansett att av värnpliktig, som befriats från värnpliktens
fullgörande i fredstid och därefter erhållit tillstånd till tjänstgöring
som vapenvägrare eller civilarbetare, icke kunnat krävas mer än 90 dagars
tjänstgöring efter den 2 september 1939 för erhållande av hemortslön.

Den 26 mars 1943 utfärdades lag om vapenfria värnpliktiga. Uti den till
grund för lagen liggande propositionen nr 18 till 1943 års riksdag anförde
föredragande departementschefen beträffande skyldigheten för de vapenfria
värnpliktiga att fullgöra längre tjänstgöring i fred än värnpliktiga i
allmänhet (s. 25): ''Såsom jämväl av de sakkunnigas motivering framgår
torde tilläggstjänstgöringen böra åligga envar vapenfri värnpliktig, således
oavsett om denne erhåller tillstånd till vapenfri tjänst före, under eller efter
det han fullgjort honom eljest åliggande tjänstgöring. Även värnpliktig vars
skyldighet att fullgöra värnpliktstjänstgöring i fredstid upphört och som erhåller
tillstånd till vapenfri tjänst, hör Ira att fullgöra tjänstgöringstillägget.’

363

I propositionen uttalade vidare departementschefen att tillägget i tjänstgöring
icke borde få räknas såsom kvalifikationstid för hemortslön (s. 35
och 59).

Nämnda proposition läge även till grund för en genom förordning den 26
mars 1943, som trädde i kraft den 1 april 1943, vidtagen ändring av 20 §
i 1942 års krigsfamiljebidragsförordning. Enligt den nya lydelsen föreskreves
i 2 mom. första stycket, att vad i 1 mom. stadgades icke skulle äga tillämpning
med mindre den värnpliktige — utöver den i 1 mom. omförmälda
tjänstgöringen — fullgjort värnpliktstjänstgöring under sammanlagt 180 dagar
(i fråga örn äldre årsklasser), dock att nämnda tjänstgöringstid skulle
förlängas med 120 dagar för vapenfri värnpliktig. 2 mom. andra stycket innehölle
i sin nya lydelse bestämmelser därom, att tjänstgöring som i första
stycket av samina moment sägs ansåges i förevarande hänseende såsom
helt fullgjord, därest den värnpliktige tidigare blivit i vederbörlig ordning
helt eller delvis befriad från dylik tjänstgöring eller frikallad från värnpliktens
fullgörande eller ock enligt för honom gällande bestämmelser haft
att fullgöra tjänstgöring under kortare tid än i samma stycke sägs.

I avseende å efterbesiktigade värnpliktiga innefattade den nya lydelsen
en verklig ändring. Till motivering av denna anförde föredragande departementschefen
i propositionen (s. 63):

''Enligt min mening är det icke rimligt, att efterbesiktigade värnpliktiga,
vilka till övervägande del tillhöra äldre årsklasser, i avseende å hemortslön
helt likställas med sådana värnpliktiga som i normal ålder fullgöra sin soldatrekryt-)
utbildning. 20 § i 1942 års krigsfamiljebidragsförordning innehåller
redan nu bestämmelser, enligt vilka fredstjänstgöring såsom kvalifikation
för hemortslön skall anses vara helt fullgjord bland annat för det fall, att
den värnpliktige tidigare blivit i vederbörlig ordning helt eller delvis befriad
från dylik tjänstgöring, exempelvis på grund av famdljeskäl. Motsvarande
bör gälla den som tidigare till följd av lyte, stadigvarande sjukdom, kroppslig
svaghet eller annan dylik orsak frikallats från värnpliktens fullgörande
men som med stöd av de nya bestämmelserna örn efterbesiktning numera

inkallats till tjänstgöring.’

För de efterbesiktigade hade genom generalorder nr 3200''1942 fastställts
en fredstjänstgöring motsvarande tjänstetid örn 180 dagar för värnpliktiga i
allmänhet och örn 270 dagar eller 300 dagar för vapenfria värnpliktiga. Någon
skillnad i fråga om kvalifikationstid torde för de efterbesiktigade väl
knappast kunna göras mellan vapenföra och vapenfria.

Det framginge av utredningen att Jonsson enligt bestämmelserna under 2.
i 27 § i då gällande värnpliktslag icke kunnat efter den 1 januari 1939 inkallas
till fredstjänstgöring. Ilan syntes lia blivit uttagen till ersättningsreserven
eller till handräckningstjänst och icke lia fullgjort i samma morn.
omförmäld tjänstgöring inom där föreskriven tid. Hans skyldighet att fullgöra
värnpliktstjänstgöring i fredstid hade sålunda upphört. Carlsson hade
enligt vad utredningen gåve vid handen på grund av familjeskäl befriats
från värnpliktens fullgörande under fredstid. Därest de icke erhållit civil -

364

arbe,Stillställd skulle den f5r dem i 20 § 2 mom. första stycket stadgade
tjänstgöringstiden örn 180 dagar, ehuru de icke fullgjort någon fredstjänstgöring.
jämlikt bestämmelserna i andra stycket av samma moment ha ansetts
såsom helt fullgjord i förevarande avseende. Vid inryckningen till militärtjänst
på hösten 1942 skulle de i sådant fall omedelbart lia fått börja
räkna kvalilikationstid för erhållande av liemortslön.

Av förarbetena till krigsfamiljebidragsförordningen framginge, att förlängningen
av den fordrade tjänstgöringen från 180 till 300 dagar för civilarbetarna
(de vapenfria) föreskrivits för att man skulle uppnå, att den i
§ 1 b) i 1925 års lag stadgade tilläggstjänstgöringen icke skulle få anses som
kvalifikationstid. Det i 1925 års lag stadgade tillägget avsåge emellertid
endast fredstjänstgöringen. Det hade således näppeligen kunnat enligt nämnda
lag uttagas av Jonsson och Carlsson, vilka över huvud icke kunnat inkallas
till fredstjänstgöring. Att den tjänstgöring, till vilken Jonsson och
Carlsson inkallats på hösten 1942, varit att betrakta såsom krigstjänstgöring
loide bland annat indirekt framgå av en jämlörelse mellan generalordern
nr 3900/1941 mom. 9 samt generalordern nr 5000/1940 avd. II och avd.
III morn. 1. I övrigt kunde hänvisas lill militieombudsmannens redogörelse
i ämbetsberättelsen 1942 s. 202—204.

Jill stöd för det betraktelsesätt, som här angivits såsom det riktiga, syntes
man även kunna åberopa själva ordalydelsen av 20 § 2 mom. andra
stycket. Såvitt angått tjänstgöring jämlikt 27 § vämpliktslagen hade Jonsson
och Carlsson, enligt de bestämmelser som varit för dem gällande, varit helt
befi inde llän dylik tjänstgöring. Att Jonsson och Carlsson sedermera erhållit
civilarbetstillstånd borde icke kunna rubba det förhållandet att deras
fredstjänstgöring i förevarande avseende vore att anse såsom helt fullgjord.
De torde icke heller ha blivit inkallade till någon sådan tjänstgöring (jfr
generalordern nr 2534/1942).

Som ovan berörts hade emellertid föredragande departementschefen i den
till grund för 1943 ars lag örn vapenfria värnpliktiga liggande propositionen
uttalat, att fredstjänstgöringstillägget enligt samma lag skulle uttagas
även av värnpliktig, vars skyldighet att fullgöra värnpliktstjänstgöring i fredstid
upphört. Det använda uttryckssättet vore ej alldeles klart. Men det torde
väl ej ha avsetts att därunder inbegripa de värnpliktiga, som t. ex. på grund
av familjeskäl befriats från värnpliktens fullgörande under fredstid. Örn så
vore förhållandet, skulle därmed ej överensstämma stadgandet i 20 § 2 morn.
andra stycket i familjebidragsförordningen. Departementschefen hade sannolikt
avsett sådana värnpliktiga, vilka, på sätt förhållandet vore med Jonsson,
icke kunnat vidare inkallas till fredstjänstgöring. Därest departementschefens
uttalande lades till grund även för tolkning av 1925 års lag örn samvetsömma
värnpliktiga, torde ifrågakomma att göra skillnad mellan Jonsson
och Carlsson.

Det begärda yttrandet från arbetsmarknadskommissionen inkom den 12
maj 1944. Till yttrandet hörde en av chefen för värnpliktsbyrån upprättad
handling av den 11 maj 1944, vari anfördes:

365

Statens arbetsmarknadskommission hade under hand samråd med majoren
Sundelius och kaptenen Brandberg i centrala vämpliktsbyrån samt med
överstelöjtnanten Hjortén i lantförsvarets kommandoexpeditions värnpliktsdetalj.
Sundelius och Brandberg hade som sin uppfattning uttalat, att Jonsson,
men icke Carlsson, borde lia att fullgöra etthundratjugo dagars militärtjänstgöring,
innan kvalifikationstid för erhållande av hemortslön kunde
få räknas. Denna mening anslöte sig sålunda till den i förenämnda promemoria
i andra hand uttalade uppfattningen och torde bygga på samma skal.
Hjortén hade givit uttryck åt den meningen, att såväl Jonsson som Carlsson
omedelbart borde få räkna kvalifikationstid. Hjorténs uppfattning grundade
sig i huvudsak därpå, att vid Jonssons och Carlssons inkallelse till nu
förevarande tjänstgöring någon fredstjänstgöring icke kunnat av deni utkravas Kommissionen

hade tidigare haft att taga ställning till spörsmål av förevarande
art i samband med av familjebidragsnämnder och truppregistreringsmyndigheter
gjorda förfrågningar, när kvalifikationstid för erhållande
av hemortslön började löpa i fråga örn värnpliktig, som, sedan någon fredstjänstgöring
icke mera kunde av honom utkrävas, blivit s. k. samvetsöm
värnpliktig. Härvid hade kommissionen givit uttryck åt den uppfattningen
att sådan samvetsöm värnpliktig hade att fullgöra nittio respektive etthundratjugo
dagars tjänstgöring, innan han finge börja räkna kvalifikationstid. En
dylik mening hade ansetts stå i överensstämmelse med en av principerna for
lagstiftningen rörande de samvetsenlig, nämligen att övergången till tjänstgöring
såsom samvetsöm borde föranleda längre tjänstgöringstid. Hänsyn
hade vidare synts böra tagas därtill, att nu ifrågavarande värnpliktiga i allmänhet
framfört sina samvetsbetänkligheter sedan med hösten 1939 riskerna
för krigshandlingar ökats. På grund härav hade det icke heller ansetts
uteslutet, att åtminstone för vissa av berörda värnpliktiga riskerna för krigshandlingar
medfört, att dessa värnpliktiga funnit nied sina intressen förenligt
att för sig själva eller åtminstone för andra understryka samvetsbetänkligheternas
djup. Vad anginge sistnämnda synpunkt torde kommissionens
mening i viss män ansluta sig till vad som i förenämnda proposition nr 18
till 1943 års riksdag återgåves av en av riksdagens militieombudsman till
1941 års utredning angående samvetsömma värnpliktiga överlämnad skrivelse
till Kungl. Maj:t.

Den av kommissionen vid tidigare tilliällen uttalade meningen syntes he
ler icke strida mot ordalydelsen av 20 § 1942 års krigsfamiljehidragsförordning.
Av betydelse i förevarande sammanhang vore bestämmelsen i 2 morn.
andra punkten, varest stadgades att tjänstgöring sorn i första stycket sågs
ansåges i förevarande hänseende som helt fullgjord, därest den värnpliktige
blivit i vederbörlig ordning helt eller delvis befriad från dylik tjänstgöring
eller ock enligt för honom gällande bestämmelser haft att fullgöra tjänstgöring
under kortare tid än i samma stycke sägs — varmed enligt stadgandets
lydelse enligt förordningen nr 125/1943 vore att likställa det förhållande!,
alt den värnpliktige blivit frikallad från värnpliktens fullgöiande. Be -

366

stämmelsen i första stycket torde nämligen kunna läsas så, att, vad anginge
samvetsömma värnpliktiga, fråga vore om två delvis olika tjänstgöringstider,
nämligen dels en tjänstgöringstid beräknad efter genomsnittlig normal
fredstjänstgöring, dels ock om ett ytterligare tjänstgöringstillägg för samvetsomma
värnpliktiga. Vad anginge i förevarande sammanhang avsedda
värnpliktiga, vilka först numera blivit samvetsömma (vapenfria), hade de
befriats (motsvarande) från normal fredstjänstgöring men icke från
tjänstgöringstillägget. Avgörande betydelse torde heller icke behöva tilläggas
det förhållandet att fredstjänstgöring icke mera kunde utkrävas av ifrågavarande
värnpliktiga. Ehuru bakom bestämmelserna i 2 mom. första stycket
läge tanken på fredstjänstgöring, vore nämligen bestämmelserna utformade
så, att fråga vore örn tjänstgöring till visst dagantal. Det kunde sålunda
även i andra sammanhang förekomma, att värnpliktiga, vilka icke
såsom fredstjänstgöring fullgjort i 2 mom. första stycket stadgat normalt
dagantal om etthundraåttio eller trehundrasextio dagar, finge genom beredskapstjänstgöring
fullgöra felande dagantal, innan kvalifikationstid finge
räknas.

överhuvud taget syntes omständigheter, som inträffat före den tidpunkt, då
den värnpliktige förklarats berättigad att fullgöra tjänstgöring såsom samvetsöm
(vapenfri) icke böra kunna åberopas för befrielse från skyldigheten
att fullgöra tjänstgöringstillägg innan kvalifikationstid för rätt till hemortslön
finge börja räknas.

Vad anginge kommissionens i förenämnda inom militieombudsmansexpeditionen
uppgjorda promemoria återgivna uttalande i anvisningar nr 6 hade
kommissionen med detta uttalande allenast åsyftat det fall, då den värnpliktige
redan vid tidpunkten för fredstjänstgöringens fullgörande varit samvetsöm.
I dylikt fall syntes nämligen meddelad befrielse (motsvarande) få anses
inbegripa jämväl tjänstgöringstillägget.

Under åberopande av den av chefen för värnpliktsbyrån upprättade handlingen
anförde arbetsmarknadskommissionen i sitt yttrande:

Kommissionen finge såsom sin uppfattning uttala, att ifrågavarande värnpliktiga
borde ha att fullgöra 120 dagars tjänstgöring innan kvalifikationstid
för erhållande av hemortslön finge räknas. Till stöd för denna uppfattning
ville kommissionen särskilt åberopa föredragande departementschefens
i förenämnda promemoria omförmälda uttalande i propositionen nr 18 till
1943 års riksdag nied förslag till lag om vapenfria värnpliktiga, m. m., därom,
att tjänstgöringstillägget borde åligga envar vapenfri värnpliktig, således
oavsett om denne erhölle tillstånd till vapenfri tjänst före, under eller
efter det han fullgjort honom eljest åliggande tjänstgöring, ävensom därom
att även värnpliktig, vars skyldighet att fullgöra värnpliktstjänstgöring i
fredstid upphört och som erhölle tillstånd till vapenfri tjänst, borde ha att
fullgöra tjänstgöringstillägget.

Med hänsyn till i ovannämnda promemoria återgivna uttalanden av representanter
för militära myndigheter ansåge emellertid kommissionen på sakens
nuvarande ståndpunkt sig icke böra i egenskap av tillsynsmyndighet

367

utfärda bestämmelser rörande förevarande spörsmål, då detta spörsmål, ehuru
det hade betydelse för tolkningen av krigsfamiljebidragsförordningen, å
vilken kommissionen vore tillsynsmyndighet, dock i princip avsåge ett ämne,
som läge utanför kommissionens befogenheter. På grund av detta förhållande
syntes frågan böra underställas Kungl. Maj :ts prövning.

Vid tillkomsten av 1942 års krigsfamiljebidragsförordning gjordes sådana
uttalanden att innebörden av de hithörande stadgandena måste vara den,
som arbetsmarknadskommissionen i juli 1942 gav uttryck för, eller att värnpliktig
som blivit helt befriad från tjänstgöring under fredstid skulle behandlas
såsom örn fredstjänstgöring om 180 respektive 270 eller 300 dagar
likväl vore fullgjord. Någon anledning att då göra skillnad mellan det fall,
att den värnpliktige redan vid tiden för befrielsen varit samvetsöm, och det
fall att han först efteråt anmält sina samvetsbetänkligheter, synes icke ha
förelegat. I båda fallen måste befrielsen ansetts ha medfört att något tjänstgöringstillägg
icke kunnat uttagas under fredstid. Arbetsmarknadskommissionen
har emellertid numera intagit en annan ståndpunkt i det att kommissionen
förklarat, att ifrågavarande värnpliktiga ha att fullgöra 120 dagars
tjänstgöring innan kvalifikationstid för erhållande av hemortslön får räknas.
Till stöd för denna uppfattning har särskilt åberopats vissa uttalanden
vid tillkomsten av den nya lagstiftningen om vapenfria värnpliktiga. Dessa
uttalanden stödja obestridligen kommissionens senare ståndpunkt. Det förtjänar
dock att uppmärksammas att ingen av de sakkunniga militärer med
vilka kommissionen samrått helt anslutit sig till denna ståndpunkt. Det kan
också ifrågasättas huruvida innebörden av 1942 ars krigsfamiljebidragsförordning
kunnat förändras genom de åberopade uttalandena.

De olika argument som tala för den ena eller andra tolkningen ha berörts
i ärendet och det torde icke vara nödvändigt att här ytterligare utveckla synpunkterna
på frågan. Vad som nu är mest angeläget är att en enhetlig praxis
kommer till stånd hos familjebidragsnämnder och truppregistreringsmyndigheter.
Jag ansluter mig till arbetsmarknadskommissionens uppfattning,
att frågan bör underställas Eders Kungl. Maj:ts prövning, och får alltså med
stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
för Eders Kungl. Majit anmäla detta ärende för den åtgärd, vartill Eders
Kungl. Majit må finna framställningen föranleda.»

7. Förläggningsförhållandena vid ridskolan å Strömsholm.

Härom avlät militieombudsmannen den 28 oktober 1944 en så lydande
skrivelse lill Konungen:

»Vid en av mig i september innevarande år förrättad inspektion av ridskolan
å Strömsholm har jag funnit förläggningsförhållandena mindre tillfredsställande.

Skolans nuvarande kasern är en äldre träbyggnad utan centralvärme och
de i densamma belägna lokalerna, som äro tagna i anspråk å bottenvåningen
såsom sjukavdelning samt å vindsvåningen såsom förläggning för
manskap och bostadsrum för kvinnlig kökspersonal, äro ej tillräckliga för
de angivna ändamålen och befinna sig dessutom i ett mycket bristfälligt skick.
Som exempel må nämnas att såsom väntrum för sjukanmälda måste användas
en förstuga utan uppvärmningsanordning, vilket givetvis särskilt vintertid
är vådligt ur hälsosynpunkt. Utrymmet i matinrättningens köks- och
ekonomilokaler är ej tillfredsställande och köket är i avsaknad av tidsenlig
utrustning. Den såsom marketenteri disponerade lokalen är alltför liten och
saknar möjlighet att bereda manskapet önskvärd trevnad under fritiden.
Som ett sammanfattande omdöme vill jag anföra att förläggningsförhållandena
vid ridskolan äro avsevärt sämre än vid någon annan permanent fredsförläggning
som jag besökt under min ämbetstid.

Enligt vad jag inhämtat har arméns fortifikationsförvaltning i anledning
av remiss till Kungl. Maj:t avgivit ett den 30 september 1944 dagtecknat utlåtande
om ordnande av förläggningen vid ridskolan. Utlåtandet utmynnar
i ett förslag till program för tillgodoseende av ridskolans byggnadsbehov
samt en beräkning av kostnaderna för programmets genomförande. Uti programmet
har bland annat upptagits inredande i nuvarande kasernen av lokaler
till sjukavdelning och bostadsrum för husmödrar och köksbiträden,
samt uppförande av en manskapskasern ävensom av en byggnad för matinrättning,
marketenteri och panncentral.

Jag anser det synnerligen nödvändigt att de byggnadsbehov vid ridskolan
som ovan angivits — särskilt ombyggnad av den nuvarande kasernen och
uppförande av en ny kasern — så snart som möjligt bliva tillgodosedda och
ansluter jag mig därför i angivna delar till den av arméns fortifikationsförvaltning
gjorda framställningen.

Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
har jag ansett mig böra bringa min uppfattning till Eders
Kungl. Maj:ts kännedom.»

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av förslag
till ändrade bestämmelser angående domstols behörighet i
fråga om upptagande av vissa brottmål.

Militieombudsmannen avgav den 19 februari 1944 följande underdåniga
yttrande:

»Sedan genom remiss den 31 januari 1944 tillfälle bereus mig att avgiva
yttrande över en inom justitiedepartementet upprättad promemoria angående
domstols behörighet i fråga om upptagande av vissa brottmål, får jag antora

följande. .... .

I promemorian — vars utarbetande torde lia töranletts av framställning

den 1 april 1942 från militreombudsmannen till Kungl. Majit (se 1943 års
ämbetsberättelse s. 242 ff) och uttalande av riksdagens revisorer i deras
berättelse till 1943 års riksdag — har, med hänsyn till de olägenheter som
ofta äro förenade med en förvisning av mål från en krigsrätt till en annan
krigsrätt samt från krigsrätt till allmän underrätt och vice versa, föreslagits
sådana ändringar i de bestämmelser, som innefattas i lagen den 22 februari
1924 angående domstols behörighet i fråga örn upptagande av vissa brottmål,
att de principer som ligga till grund för denna lag erhålla tillämpning jämväl
då enligt gällande forumbestämmelser mot en och samma person skolat
anhängiggöras ansvarstalan vid olika krigsrätter eller vid såväl krigsrätt
som allmän underrätt. Genomförande av en sådan lagändring kan jag i princip
tillstyrka.

I fråga om den närmare utformningen av de föreslagna bestämmelserna,
i vad de avse sammanförande av krigsrättsmål och mål sorn höra till allmän
domstol, får jag anföra följande. I promemorian framhålles att åtskilliga
krigsrättsmål äro av sådan beskaffenhet, att militär sakkunskap är önskvärd
såväl vid utredningen sorn vid avdömandet, och alt dylika mål ej böra
upptagas av civil domstol. Vidare erinras att det är av vikt att krigsrätterna,
vilka äro avsedda för den rent militära rättsskipningen och erhållit sin sammansättning
nied hänsyn härtill, icke få rannsaka i svårbedömda mål, sorn
enligt vanliga regler böra handläggas av allmän domstol. Sistnämnda synpunkt
torde lia särskild betydelse nied avseende å fältkrigsrätterna på grund
av deras sammansättning och verksamhet.

Det torde vara närmast med hänsyn till dylika synpunkter som nian i promemorian
genom anordnandet av ett .särskilt kontrollförfarande velat förbygga,
att den föreslagna möjligheten att sammanföra krigsrättsmål och
andra mål konime att utnyttjas i större omfattning än vad som kan anses
lämpligt, -lag anser det emellertid kunna ifrågasättas huruvida något kon -

370

trollförfarande är erforderligt. Enligt 1924 års lag gäller som förutsättning
för gemensam handläggning av mål angående brott som begåtts inom olika
allmänna underrätters domvärjo att sa skall kunna ske utan men för utred*
ningens fullständighet och att det eljest med hänsyn till kostnader och andra
omständigheter finnes lämpligt. Att dessa förutsättningar i varje fall föreligga
torde enligt nämnda lag prövas av dels den åklagare som avser att hos
annan åklagare göra framställning om upptagande av talan vid domstol på
grund av brott begånget inom annan domstols domvärjo, dels den åklagare
på vilken det i anledning av dylik framställning ankommer att anhängiggöra
och utföra åklagartalan och dels av den domstol, vid vilken den gemensamma
handläggningen är avsedd att äga rum. Det kan ifrågasättas huruvida
icke enbart i huvudsaklig överensstämmelse härmed prövningen av frågor
om sammanförande av krigsrättsmål och mål hörande till allmän domstol
skulle kunna regleras. Enligt min mening skulle knappast behöva befaras
att utan särskilt kontrollorgan ovan omförmälda i promemorian framförda
synpunkter icke skulle tillbörligt beaktas.

I fråga örn militära mål komme det att i första hand åligga vederbörande
befälhavare att, efter konsultation av auditören eller den civile ledamoten
av fältkrigsrätten, pröva huruvida omständigheterna i målet vore sådana
att militär sakkunskap skulle vara önskvärd vid såväl handläggningen som
avdömande av målet. Örn så skulle befinnas icke vara fallet skulle befälhavaren
äga att hos vederbörande allmän åklagare göra framställning örn
anhängiggörande och utförande av talan i målet vid allmän underrätt. Det
komme att åligga nämnde åklagare att själv pröva dels att sannolika skäl
förelåge mot den tilltalade angående brottets verklighet och dels att den
erforderliga utredningen utan tidsutdräkt och väsentlig ökning av kostnaderna
för det allmänna eller för enskilda parter kunde förebringas vid rannsakningsdomstolen.
Därest åklagaren skulle finna att omständigheterna i målet
vore sådana att detsamma med hänsyn till behovet av militär sakkunskap
icke lämpligen borde upptagas av allmän underrätt, synes han böra vara
oförhindrad att jämväl på grund härav vägra alt upptaga målet. Där talan
blivit av åklagaren anhängiggjord torde det slutligen även böra tillkomma
vederbörande allmän underrätt att verkställa prövning huruvida målet med
hänsyn till dylika omständigheter lämpligen borde upptagas vid domstolen.
När flaga uppkomme att vid krigsrätt upptaga åtal som hör under allmän
underrätt skulle det i första hand ankomma på vederbörande åklagare vid
allmän underrätt att pröva huruvida målet kunde anses vara av den beskaffenhet
att krigsrätt icke lämpligen borde betungas därmed. Endast där han
funne så icke vara fallet borde han äga att hos vederbörande befälhavare
göra framställning örn handläggning av målet vid krigsrätt. Det torde böra
åligga befälhavaren att i dylikt fall — utan att härvid ingå på prövning av
lämpligheten av malens sammanförande till gemensam handläggning vid
krigsrätt — hänskjuta det nya målet till krigsrätt. Att icke i sistnämnda fall
tillerkänna befälhavaren någon självständig prövningsrätt torde jämväl stå
bäst i överensstämmelse med stadgandet i 51 § lagen om krigsdomstolar och

371

rättegången därstädes. Enligt nämnda lagrum torde det nämligen icke i allmänhet
tillkomma befälhavare att sedan av allmän åklagare gjorts angivelse
om brott pröva om sannolika skäl finnas för antagande att det angivna brottet
är begånget eller att med ledning av en sådan prövning avgöra om angivelsen
skall hänskjutas till domstol eller icke. (Se Svedelius-Geijerstam: Strafflagen
för krigsmakten s. 527.) Såväl vederbörande krigsfiskal som krigsrätten
skulle vara oförhindrad att pröva huruvida åtalet lämpligen borde
handläggas vid krigsdomstol. — Vad angår domstolarnas prövning torde kunna
antagas att dessa och ej minst krigsrätterna icke komma att vara benägna
att upptaga mål hörande till annan domstol i andra fall än då fullgoda skäl
därtill föreligga.

Jag är tveksam om huruvida det är påkallat att utöver den prövning, som
enligt vad sålunda anförts skulle komma att åvila befälhavare, åklagare och
vederbörande underrätt, anordna ett särskilt prövningsförfarande. Skulle
emellertid en dylik särskild prövning anses böra verkställas synes det mig
icke vara den lämpligaste anordningen att överlämna denna åt krigsöverdomstolen.
Det kan näppeligen anses erforderligt att för sådant ändamål
anlita domstol. Detta skulle sannolikt också föranleda ett ganska tungt och
omständligt förfarande. Mera överensstämmande med sakens natur synes
vara att uppgiften anförtros ett överordnat åklagarorgan. I sådant fall skulle
tillvägagångssättet jämväl bli enklare och smidigare. Kontrollen synes kunna
anförtros vederbörande överåklagare vid de allmänna domstolarna, d. v. s.
landsfogde och i Stockholm förste stadsfiskalen. Detta bör gälla vare sig
fråga är örn upptagande vid krigsrätt av mål tillhörande allmän domstol
eller upptagande vid allmän domstol av mål hörande till krigsrätt. Örn det
närmast över krigsfiskalerna funnits en åklagare med funktioner motsvarande
landsfogdens kunde lia varit lämpligare att i sistnämnda fall åt cn
dylik överåklagare anförtro uppgiften, men den torde utan olägenhet helt
kunna övertagas av landsfogde eller förste stadsfiskalen. Därest den ifrågasatta
kontrollen icke på sätt nu förordats anses lämpligen kunna överlämnas
åt landsfogde eller förste stadsfiskalen är enligt min mening uppgiftens
anförtroende åt justitiekanslern att föredraga framför att krigsöverdomstolen
betungas därmed.

Vidkommande förfarandet i det fall då fråga uppkommer om upptagande
av talan vid krigsrätt på grund av brott hörande under annan krigsrätt stadgas
i 2 § i lagutkastet att det ankommer på den befälhavare, som äger föranstalta
örn sammankallande av förstnämnda krigsrätt, att på framställning
av den befälhavare, som äger föranstalta örn sammankallande av den andra
krigsrätten, vidtaga erforderliga åtgärder för talans anhängiggörande. Att
det bör åligga den befälhavare hos vilken dylik framställning gjorts att utan
närmare prövning hänskjuta målet till krigsätt torde framgå av vad ovan
anförts angående det fall då från åklagare vid allmän underrätt till befälhavaren
inkommer framställning örn upptagande av visst mål vid krigsrätt.
»

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av utredning
rörande hälsningsplikten för enskilt uppträdande
militär personal.

Militieombudsmannen avgav den 17 mars 1944 följande underdåniga yttrande: »Sedan

genom remiss den 25 februari 1944 tillfälle beretts mig att avgiva
yttrande över en av översten Ivar Backlund verkställd utredning x-örande
hälsningsplikten för enskilt uppträdande militär personal, får jag anföra följande.

Av de militära myndigheterna, å ena sidan, samt från civilt håll, å andra
sidan, hävdas, såsom av utredningen framgåi-, angående motiveringen för
den militära hälsningsplikten synpunkter som äro i vissa avgörande hänseenden
helt oförenliga. Man gör sålunda från militärt håll gällande bland annat
att den militära hälsningsplikten är av betydelse för de värnpliktigas
fostran till uppmäi-ksamhet, pli, hållning och ökad stridsduglighet ävensom
att den är ett viktigt medel för upprätthållande av en god disciplin inom
krigsmakten. Den militära hälsningspliktens ki-itiker, å andra sidan, bestrida
l-iktigheten av dessa påståenden och hävda att hälsningsplikten saknar större
värde som militärt utbildningsmedel samt att den med hänsyn till den irritation
som den stundom vållar snarai-e är ägnad att verka upplösande å
disciplinen.

Sannolikt har hälsningsplikten från de militära myndigheternas sida tillmätts
alltför stor vikt. Stridsdugligheten samt en god anda och god disciplin
inom krigsmakten torde huvudsakligen sammanhänga med andra mera
betydelsefulla faktorer än de värnpliktigas inställning till hälsningsplikten.
I varje fall kan den verkställda utredningen icke anses lia övertygande visat
att hälsningsplikten för de värnpliktigas utbildning och för disciplinen har
den stora betydelse som utredningsmannen velat tillerkänna densamma. Det
synes mig emellertid även att från den motsatta sidan de olägenheter, som
kunna vara förbundna med hälsningsplikten i dess nuvarande omfattning,
blivit icke obetydligt överdrivna. De av utredningsmannen föieslagna inskränkningarna
i hälsningsplikten förefalla mig vara väl motiverade. Att på
grundval av den nu verkställda utredningen företaga mera radikala förändringar
härutinnan torde knappast vara välbetänkt och jag anser frågan näppeligen
vara av sådan betydelse att det under nuvarande förhållanden är påkallat
med en förnyad utredning.»