Kungl. Maj:ts proposition nr 379.

Nr 379.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående hemvärnets
rekrytering, tjänstgöringsskyldighet och ekonomiska
förmåner; given Stockholms slott den 9
november 1945.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Allan Vougt.

Utdrag av protokollet__ över försvarsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 9 november 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt,
Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anmäler chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Vougt,
fråga angående hemvärnets rekrytering, tjänstgöringsskyldighet och ekonomiska
förmåner samt anför därvid följande.

Inledning.

Hemvärnet organiserades enligt beslut av 1940 års lagtima riksdag
(propositionen nr 257; riksdagens skrivelse nr 297) och har nu ägt bestånd
i mer än fem år. Erfarenheterna ha givit vid handen, att den år 1940 beslutade
organisationen — vilken erhållit sin närmare utformning genom hemvärnskungörelsen
den 31 maj 1940 (nr 408) med vissa däri sedermera vidBihang
till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 379.

2316 46

Kungl. Maj.ts proposition nr 379.

tagna smärre ändringar — är i stort sett väl avvägd. Emellertid har frågan
örn en överarbetning av gällande bestämmelser rörande hemvärnet på senare
tid aktualiserats, bland annat genom de av 1944 års riksdag fattade besluten
örn upprättande av en byggnads- och reparationsberedskap, vars arbetsavdelningar
under vissa förutsättningar kunna såsom driftvärn ingå i
hemvärnet, samt örn ny civilförsvarsorganisation.

Sedan vissa preliminära utredningar rörande dessa och andra för hemvärnet
aktuella spörsmål utförts inom hemvärnsstaben, tillkallade min företrädare
i ämbetet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 februari 1945
sex sakkunniga — hemvärnschefen, översten G. Y. Petri, majoren S. Holmberg,
ledamöterna av riksdagens andra kammare, ombudsmännen C. A. E.
Lindberg och F. J. H. Persson i Växjö, ledamoten av riksdagens första kammare,
agronomen I. Persson i Skabersjö samt generalsekreteraren i centralförbundet
för befälsutbildning, översten B. Y. Skogh — att inom försvarsdepartementet
biträda med utredning rörande hemvärnets organisation m. m.

I skrivelse den 3 september 1945 ha de sakkunniga, vilka antagit benämningen
1945 års hemvärnskommitté, framlagt förslag om vissa ändringar i
hemvärnskungörelsen, åsyftande dels vidgade möjligheter för värnpliktiga
att tjänstgöra i hemvärnet, dels reglering av tjänstgöringsskyldigheten för
hemvärnsmän, dels ock förbättring av hemvärnspersonalens ekonomiska förmåner.

I skrivelse den 3 september 1945 har 1945 års hemvärnskommitté vidare
framlagt förslag örn vissa förbättringar med avseende å hemvärnsmännens
beklädnadsutrustning.

över kommitténs förslag ha efter remiss utlåtanden avgivits av överbefälhavaren
— med bifogande av yttranden av chefen för armén ■— försvarets
civilförvaltning, arméförvaltningens intendenturavdelning, hemvärnsrådet,
1945 års för svar skommitté, statskontoret och styrelsen för hemvärnsbefälhavarnas
riksförbund. Överbefälhavaren har i sitt utlåtande över förslaget
till ändringar i hemvärnskungörelsen även meddelat vilken ståndpunkt
chefen för marinen och chefen för flygvapnet intagit till förslaget.

Hemvärnskommittén har ännu icke slutfört sitt utredningsuppdrag såvitt
avser vissa organisatoriska frågor m. m. Jag anhåller emellertid att utan avvaktan
på kommitténs förslag i övrigt få upptaga till behandling de av hemvärnskommittén
nu framlagda förslagen.

Allmänna synpunkter.

Hemvärnskommittén har inledningsvis framhållit, att hemvärnets tillkomst
våren 1940 varit ett av de många uttrycken för den starka försvarsvilja som
framträtt vid det andra världskrigets utbrott och som ytterligare ökats under
det finska vinterkriget och genom det tyska angreppet mot Danmark och
Norge. Svenska folket hade påtagit sig stora bördor för att vårt försvar
skulle bli så starkt och välrustat som möjligt. Många av de män, som icke
vore i värnpliktsåldern eller som hade mobiliseringsuppskov eller av annan
orsak icke inkallades till värnpliktstjänstgöring, hade känt det som en plikt

Kungl. Maj:ts proposition nr 379.

att gå in i hemvärnet, trots att detta kunde komma att medföra både ekonomiska
och personliga uppoffringar. Under de år som gått hade hemvärnet
vuxit ut och vunnit stadga och vore nu en faktor att räkna med i det svenska
försvaret. Förutsättningen för att hemvärnet skulle kunna bestå och ytterligare
utvecklas vore att försvarsviljan från beredskapsåren hölles levande
och att hemvärnsmännen kände att de ägde statsmakternas och de kommunala
myndigheternas moraliska och ekonomiska stöd samt folkets förtroende
och respekt. Detta vore av särskild betydelse under övergångstiden från beredskap
till fred, vilken säkerligen för hemvärnet liksom för övriga frivilliga
försvarsorganisationer bleve kritisk.

Hemvärnskungörelsen kunde, trots att den tillkommit efter ett ytterst
forcerat arbete under de oroliga veckorna efter Danmarks och Norges ockupation,
sägas väl ha fyllt sin uppgift under Beredskapsåren. Emellertid vore
kungörelsen nu på vissa punkter i trängande behov av en revision — särskilt
gällde detta stadgandena angående hemvärnsmännens ekonomiska förmåner.
Kommittén hade ansett sig redan på detta stadium av utredningsarbetet böra
föreslå vissa ändringar och kompletteringar av bestämmelserna rörande hemvärnets
rekrytering och tjänstgöringsförhållandena i hemvärnet. Kommittén
hade därför, innan slutgiltigt förslag till nya hemvärnsförfattningar utarbetats,
beslutat avgiva förslag till ändrad lydelse av 9, 11 och 12 §§ i hemvärnskungörelsen
och hemställde att förslaget måtte underställas 1945 års höstriksdag
jämte de förslag örn tillägg till hemvärnets anslag för budgetåret
1945/46, vilka föranleddes därav.

De av kommittén föreslagna ändringarna avse dels att bereda möjlighet
för värnpliktiga, vilka nu icke kunna bli hemvärnsmän, att ansluta sig till
hemvärnet, dels att reglera hemvärnsmännens tjänstgöringsskyldighet, dels
ock att giva nya och för hemvärnsmännen mera förmånliga regler angående
deras ekonomiska förmåner. Kommitténs grundprincip då det gällt att bestämma
de ekonomiska förmånerna för hemvärnsmännen har varit, att den
som ansluter sig till hemvärnet i allmänhet icke skall behöva underkasta sig
ekonomiska uppoffringar men att det å andra sidan icke bör vara ekonomiskt
lönande för en person att bli hemvärnsmän.

Hemvärnskommitténs förslag till ändringar i hemvärnskungörelsen ha lämnats
helt utan erinran av cheferna för marinen och flygvapnet, övriga remissinstanser
ha som regel i princip ställt sig välvilliga till förslaget.

överbefälhavaren har förklarat kommittéförslaget i huvudsak lämpligt
och väl ägnat att främja rekryteringen och utbildningen vid hemvärnet liksom
verksamheten i övrigt inom denna del av riksförsvaret och har i likhet
med hemvärnsrådet och styrelsen för hemvärnsbefälhavarnas riksförbund
framhållit betydelsen av att förslaget, med vissa mindre jämkningar, snarast
blir genomfört.

Försvarets civilförvaltning har understrukit hemvärnskommitténs uttalanden
om angelägenheten att nu vidtaga åtgärder för vidmakthållande av den
försvarsvilja, som under beredskapstiden kommit till uttryck i hemvärnsrörelsen.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 379.

Även 1945 års försvar skommitté Ilar uttalat sig i samma riktning och
vidare anfört bland annat följande.

De resultat, som partisankriget och det totala folkförsvaret visat sig medföra
även gentemot en överlägsen fiende, äro enligt kommitténs mening
ägnade att framhäva hemvärnets betydelse. De förhållandevis begränsade
arbetsuppgifter, som från början tilldelades hemvärnet, lia under beredskapstiden
i olika hänseenden vidgats. Utvecklingen synes peka i den riktningen,
att hemvärnet framdeles i händelse av krig måste tillmätas ökad betydelse
såsom en komplettering av fält- och lokalförsvarsförband och såsom element
i ett totalt folkförsvar.

För ett allsidigt bedömande av det föreliggande förslaget är det emellertid
av vikt att få klarlagt i vad män de för dess genomförande nödvändiga utgifterna
kunna inrymmas inom den kostnadsram för försvaret, som kan bliva
fastställd för tiden från och med budgetåret 1947/48, utan att andra måhända
än mera angelägna utgiftsändamål måste undanskjutas. I nuvarande läge,
innan överbefälhavaren till försvarskommittén överlämnat det militära underlaget
för det fortsatta utredningsarbetet, är det icke möjligt för kommittén
att i detta hänseende uttala någon bestämd mening.

Försvarskommittén delar hemvärnskommitténs uppfattning, att hemvärnsmännen
principiellt sett visserligen icke böra kunna påräkna någon ekonomisk
vinst genom sin anslutning till hemvärnet men att de å andra sidan
ej heller böra få åsamkas ekonomisk förlust därigenom.

Statskontoret har förklarat, att ämbetsverket med hänsyn till den inom
1945 års försvarskommitté pågående utredningen ur principiell synpunkt
knappast kunde finna lämpligt att redan nu till separat behandling upptaga
frågan om en utvidgning av hemvärnets organisation och uppgifter samt en
förbättring av hemvärnsmännens ekonomiska förmåner. Dessa spörsmål
syntes intimt sammanhänga med den större frågan örn försvarets framtida
organisation och borde därför bliva föremål för närmare överväganden från
försvarskommitténs sida.

Hemvärnet har under de gångna åren visat sig väl motsvara de förväntningar
man ställt på detsamma, och det utgör numera en betydelsefull del
av det svenska försvaret. Emellertid ha på senare tid vissa svårigheter uppträtt
vid rekryteringen till hemvärnet. Rekryteringssvårighetema torde delvis
bottna i psykologiska faktorer sammanhängande med att den omedelbara
faran för vårt lands indragande i krig bortfallit. Även ekonomiska faktorer
torde emellertid ha medverkat; för den enskilde är det sålunda ofta nog
förenat med ekonomiska olägenheter att deltaga i hemvärnets verksamhet.
Såsom hemvärnskommittén med instämmande av 1945 års försvarskommitté
framhållit bör den som ansluter sig till hemvärnet i allmänhet icke behöva
underkasta sig ekonomiska uppoffringar med anledning därav, medan det å
andra sidan icke får vara ekonomiskt lönande att tillhöra hemvärnet.

De förslag, som hemvärnskommittén med angivna utgångspunkt framlagt
beträffande hemvärnspersonalens ekonomiska förmåner, ha, såsom av det
följande framgår, synts mig i stort sett väl avvägda. Även kommitténs i det
följande närmare berörda förslag rörande värnpliktigas rätt att tjänstgöra vid
hemvärnet samt rörande reglering av hemvärnsmännens tjänstgöring och utbildning
kunna av mig i huvudsak godkännas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 379.

Det hade självfallet varit att föredraga, om alla för hemvärnet aktuella
frågor kunnat komma under bedömande i ett sammanhang — helst i samband
med behandlingen av frågan örn försvarets organisation efter’ femårsperioden
1942/47. Emellertid har det synts mig vara av stor betydelse, särskilt
ur rekryteringssynpunkt, att de av hemvämskommittén framlagda delförslagen
redan nu upptagas till behandling. Risk föreligger för att ett uppskov
kan medföra allvarligt avbräck i hemvärnets verksamhet, vilket vore så
mycket mer betänkligt som stora svårigheter torde möta att under fredliga
förhållanden på frivillighetens väg återuppbygga en organisation av denna
art. Krigserfarenheterna ha klart givit vid handen, att en organisation av
i huvudsak hemvärnets karaktär även framdeles bör ingå i vår försvarsorganisation,
och försvarskommitténs utredningsarbete torde med de av mig i
det följande föreslagna jämkningarna i hemvärnskommitténs förslag knappast
föregripas genom frågornas behandling redan nu. Jag har därför ansett
mig böra tillstyrka, att förslag i ämnet förelägges innevarande års riksdag.

Det torde böra ankomma på Kungl. Majit att besluta örn de ändringar i
hemvärnskungörelsen, som betingas av förslagens genomförande.

Jag övergår härefter till att mera i detalj behandla de av hemvärnskommittén
framlagda förslagen.

Fråga om vidgad möjlighet för värnpliktiga att deltaga i hemvärnets

övningar.

Enligt 9 § hemvärnskungörelsen må till hemvärnsmän och reservhemvärnsmän
antagas i värnpliktshänseende över- eller underåriga män samt sådana
värnpliktiga, vilka på grund av frikallelse, uppskov eller annan orsak
beräknas icke komma att inkallas till tjänstgöring vid mobilisering. Även
värnpliktiga, som i kommandoväg placerats till krigs tjänstgöring vid hemvärnet,
må antagas till hemvärnsmän.

Hemvämskommittén har föreslagit, att även andra värnpliktiga må antagas
till hemvärnsmän, dock endast för tjänstgöring under tid, då de icke tagas
i anspråk för värnpliktstjänstgöring.

Till motivering av förslaget har kommittén anfört i huvudsak följande.

Befälsutbildade samt vissa meniga värnpliktiga äga möjlighet att vidmakthålla
och förbättra sina militära kunskaper genom att deltaga i de betaiskurser
m. m. som anordnas av centralförbundet för befälsutbildnmg. Meniga
värnpliktiga torde dock icke i större utsträckning kunna utnyttja dessa mojligheter.
Under fredsförhållanden kunna de i regel endast vidmakthålla sina
militära färdigheter genom att i skytteföreningarna bedriva skjutning och
genom att i vissa andra föreningar bedriva fälrsport m. m.

Ur försvarets synpunkt vore det obestridligen fördelaktigt, örn intresserade
meniga ägde bättre möjligheter att vidmakthålla och förbättra de militära
kunskaper de förvärvat under värnpliktstiden. Kommittén har funnit
att en sådan möjlighet utan svårighet kan beredas dem om de — oberoende
av vilken försvarsgren de tillhöra — få tillfälle att inga i hemvärnet för att
under fredstid deltaga i dess övningar. Enligt vad kommittén erfarit ha
också många värnpliktiga uttalat önskemål härom. Även ur hemvärnets synpunkt
vore det av stort intresse att kunna mottaga de nyss nämnda värn -

o Kungl. Maj.ts proposition nr 379.

pliktiga, då hemvärnet härigenom skulle erhålla föregångsmän och instruktörer
och få lättare att i fredstid bedriva övningar med fulltaliga förband. Det
intresse för hemvärnet, som grundlägges hos de underåriga hemvärnsmännen,
skulle på detta, sätt kunna bibehållas livet igenom. Det är att förmoda
att en sådan anordning i längden även komme att stimulera rekryteringen av
aldre hemvärnsmän.

Kommittén har framhållit, att enligt kommitténs mening de värnpliktiga
skulle kunna fullgöra hemvärnstjänstgöring icke blott under fred utan även
under krig, så snart de icke vore inkallade till värnpliktstjänstgöring. Då
beredskapstjänstgöringen praktiskt taget upphört från och med den 1 juli
1945, borde ändringen genomföras snarast möjligt för att det intresse för
försvaret, som otvivelaktigt besjälar de många värnpliktiga, och de militära
kunskaper och färdigheter, som förvärvats under beredskapsåren, på bästa
sätt skulle kunna tillvaratagas.

Hemvärnskommittén har ansett, att antagningen av ifrågavarande värnpliktiga
borde få ske utan hinder av nu gällande maximisiffror, vilka vore
fastställda med tanke pa personalbehovet i krig.
värnsmännen borde utgöras av hemvärnets egna i de fall, då maximisiffrorna
icke vore fyllda, eller i annat fall tills vidare lånas ur försvarsområdesförråden.
Uniformer och övrig utrustning för den nya kategorien hemvärnsmän
borde vara densamma som för övriga hemvärnsmän. Denna utrustning
kunde tagas av den, som avsetts för reservhemvärnsmännen. De nya hemvärnsmännen
borde enligt kommitténs uppfattning underkastas samma skyldigheter
och erhålla samma rättigheter som övriga hemvärnsmän. Den uppkommande
ökningen av antalet hemvärnsmän syntes för närvarande icke behöva
medföra någon ökning av hemvärnets anslag.

Chefen för armén har, med instämmande av överbefälhavaren, tillstyrkt
förslaget. Med erinran att de för hemvärnets övningar avsedda anslagen beräknats
med hänsyn till hemvärnets fastställda maximistyrka, har arméchefen
emellertid framhållit att, örn maximistyrkan avsevärt överskrides genom att
hemvärnet tillföres värnpliktig personal, följden måste bliva bristande effektivitet
i utbildningen, därest ej övningsanslaget ökas. Man måste sålunda
söka finna former för ökning av hemvärnets övningsanslag för den händelse
maximistyrkan skulle komma att överskridas genom antagningen av värnpliktiga
såsom hemvärnsmän.

Chefen för armén har vidare anfört följande.

Den skenbara ökningen, som blir en följd av att värnpliktiga antagas till
hemvärnsmän, får icke medföra en avslappning av intresset hos hemvärnets
målsmän att uppbygga sin krigsorganisation enligt hittills gällande grunder,
och det måste betonas, att värnpliktig personal liksom hittills endast i
mycket ringa omfattning kan krigsplaceras inom hemvärnet. På grund härav
anser chefen för armén, att värnpliktig personal måste givas en särställning
inom hemvärnet, som skiljer densamma ifrån de egentliga för krigsorganisation
avsedda hemvärnsmännen. Detta synes kunna ske genom att denna
personal gives ställning såsom extra ordinarie hemvärnsmän.

Försvarets civilförvaltning har förklarat sig dela kommitténs uppfattning
örn betydelsen av att de värnpliktiga genom att ingå i hemvärnet finge möjlighet
att vidmakthålla och förkovra de militära färdigheter, de under värnpliktstjänstgöringen
förvärvat. Ämbetsverket förutsatte dock, att rekryte -

Kungl. Maj:ts proposition nr 379.

ringen till hemvärnet så bedreves, att detta bleve i stånd att fullgöra sina
uppgifter även under tid, då värnpliktiga ej stöde till förfogande for tjänstgöring
inom hemvärnet.

1945 års försvarskommitté har funnit förslaget örn vidgande av kretsen
av värnpliktiga, som må antagas till hemvärnsmän, vara av stor betydelse.
Härigenom skapades nämligen bland annat möjlighet för menig värnpliktig
att inom hemvärnet underhålla och komplettera honom förut bibringad militär
utbildning. Försvarskommittén ansåge sig dock böra fästa uppmärksamheten
på ajt rekryteringen av övriga hemvärnsmän — befäl såval som meniga
— måste ske på sådant sätt, att hemvärnsförbanden bleve användbar försina
uppgifter även då ifrågavarande värnpliktiga icke finge disponeras for
tjänstgöring inom hemvärnet.

Statskontoret har ifrågasatt ändamålsenligheten i att tillföra hemvärnet
värnpliktig personal, som icke kunde påräknas bliva disponibel för fyllande
av hemvärnets egentliga uppgifter under krig eller försvarsberedskap. I
varje fall syntes det böra övervägas, huruvida icke en dylik utvidgning borde
begränsas till att omfatta vissa äldre årsklasser värnpliktiga, vilka på grund
av snart inträffande överårighet eller eljest kunde beräknas icke bliva ianspråktagna
för aktiv krigstjänst. Het kunde eljest befaras, att hemvärnets
fredsmässiga utbildning förrycktes och att betydande organisatoriska svårigheter
skulle uppkomma vid krig på grund av hemvärnskadrernas åderlåtning
på värnpliktigt befäl och manskap.

På de av hemvarnskommittén anförda skälen tillstyrker jag, att även
värnpliktiga, som icke kunna beräknas fullgöra krigstjänstgöring vid hemvärnet,
erhålla tillfälle att deltaga i hemvärnets övningar. För säkerställande
av hemvärnets effektivitet i krigstid måste emellertid, såsom i vissa remissutlåtanden
framhållits, skapas garantier för att icke sådana värnpliktiga till
för stort antal ingå i hemvärnsförbanden. Följden därav skulle nämligen
kunna bliva, att förbanden äro alltför uttunnade då de skola insättas i strid.
Jag föreslår därför, att bestämmelser meddelas av innebörd att värnpliktiga
som här avses må utgöra högst en fjärdedel av den för respektive förband
fastställda maximistyrkan.

Enligt hemvärnskommitténs förslag skall rekryteringen av värnpliktiga till
hemvärnet få äga rum utan hinder av nu gällande bestämmelser rörande
maximering av hemvärnets personalstyrka. För vinnande av kontroll över
medelsbehovet anser jag det emellertid nödvändigt, att antalet hemvärnsmän
fortfarande maximeras. Då det för närvarande fastställda maximiantalet
hemvärnsmän, inberäknat reservhemvärnsmännen, torde bereda tillräckligt
utrymme för rekrytering även av värnpliktiga, räknar jag icke i nuvarande
läge med någon höjning därav.

Såsom hemvärnskommittén föreslagit böra ifrågavarande värnpliktiga
tjänstgöra inom hemvärnet allenast under tid, då de icke tagas i anspråk för
värnpliktstjänstgöring. Hot torde böra ankomma på Kungl. Majit att pröva,
huruvida dessa hemvärnsmän med hänsyn härtill böra erhålla särskild benämning.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 379.

Med hänsyn till den föreslagna maximeringen av antalet hemvärnsmän
torde svåligheter icke komma att möta beträffande de värnpliktigas utrustning
i annan mån än beträffande vapen. På sätt kommittén föreslagit böra
vapen, örn så erfordras, utlånas från försvarsområdesförråden.

Hemvärnspersonaiens tjänstyÖring.

Hemvärnspersonalens tjänstgöring indelas enligt 11 § hemvärnskungörelsen
i d.els sådan tjänstgöring som erfordras för fyllande av hemvärnets
uppgifter, d. v. s. i första hand tryggandet av den egna hemorten, dels ock
tjänstgöring i utbildningssyfte.

Idemvärnskommittén har föreslagit en formell överarbetning av bestämmelserna,
bland annat i syfte att däri inarbeta även de bestämmelser, som
under beredskapstiden meddelats vid sidan av kungörelsen. I samband därmed
ha även vissa sakliga ändringar föreslagits. Ändringsförslagen avse i
huvudsak dels tjänstgöring för utbildning, dels ock utnyttjande av hemvärnet
för uppgifter, som icke omedelbart sammanhänga med dess egentliga uppgifter.

Kommitténs förslag i förra avseendet är av följande innebörd.

För närvarande saknas uttryckliga bestämmelser angående möjligheten att
under krig inkalla hemvärnsmän för utbildning. Kommittén bär funnit, att
hemvärnsmännen under krig borde vara skyldiga att fullgöra den tjänstgöring
i utbildningssyfte, som kunde komma att åläggas dem, även om utbildningstiden
därigenom skulle komma att överstiga den för fredstid föreskrivna
maximitiden. Situationen kunde bliva sådan, att en snabbutbildning exempelvis
av vissa hemvärnsrekryter bleve nödvändig, och möjligheter borde då
finnas att utan tillskapandet av nya regler genomföra en sådan utbildning.
För att den enskilde hemvärnsmännen skulle erhålla garanti för att den extra
utbildning, som därigenom kunde komma att åläggas honom, icke finge större
omfattning än som vore strängt nödvändig, bör det enligt kommitténs mening
ankomma på Konungen att utfärda föreskrifter därom.

Beträffande utbildningen under fredstid föreskrives i 11 § 1 morn. hemvärnskungörelsen,
att hemvärnsmän må åläggas att i utbildningssyfte årligen
fullgöra högst 50 timmars tjänstgöring däri icke inräknas den tid som åtgår
för. vidmakthållande och förkovran av skjutskicklighet och fältduglighet i
övrigt. Kommittén har framhållit, att 50-timmarstiden under de år som gått
efter hemvärnets tillkomst syntes ha utnyttjats i full utsträckning. Under
fredstid borde man emellertid för äldre hemvärnsmän räkna med en utbildning
av avsevärt mindre omfattning. Denna syntes dock icke böra i något
fall understiga 20 timmar, vilken minimitid syntes böra fixeras i kungörelsen.
Hemvärnsrekryterna borde emellertid alltjämt som regel åläggas 50 timmars
årlig utbildningstjänstgöring. Närmare föreskrifter om utbildningen syntes
böra utfärdas av chefen för armén.

Beträffande utnyttjandet av hemvärnet för sådana uppgifter, som icke omedelbart
sammanhänga med hemvärnets egentliga uppgifter, har hemvärnskommittén
anfört i huvudsak följande.

Kungl. Majit har i brev den 6 december 1940 medgivit, att hemvärnsmän
för tid då förstärkt försvarsberedskap är anbefalld enligt överbefälhavarens
närmare bestämmande efter eget åtagande må anlitas för att lämna handräckning
vid tillvaratagande av nödlandade flygplan, drivande spärrballonger
eller dylikt »samt vid andra tillfällen då så av nu rådande förhållanden finnes
påkallat», och tillika utfärdat föreskrifter örn de förmåner hemvärnsmän skall

Kungl. Maj.ts proposition nr 379.

äga åtnjuta under tid då han fullgör sådan tjänstgöring. Med anledning härav
har överbefälhavaren utfärdat föreskrifter i berört hänseende samt därvid
bland annat angivit att hemvärnstrupps verksamhet kan komma att bestå i
biträde vid efterspanandet och infångandet av spioner och sabotörer, bevakning
och biträde vid inträffade katastrofer (järnvägsolyckor, eldsvådor, skogsbränder
m. m.) samt bevakning och efterforskningar i samband med annan
för rikets säkerhet och försvar skadlig verksamhet.

Under beredskapsåren ha hemvärnsmän i stor utsträckning deltagit i efterspaning
och bevakning av främmande flygplan och flygplansbesättningar,
joersoner som utan tillstånd passerat in över landets gränser, flygbomber och
projektiler av olika slag, drivande spärrballonger m. m. I mindre utsträckning
ha hemvärnsmän vidare anlitats för bevakning av militära förråd, bevakning
av flyktingläger, samt såsom eldsläckningsmanskap, hjälp vid efterspaning
av förbrytare m. m.

I och med den förstärkta försvarsberedskapens upphörande den 1 juli 1945
lia nyssnämnda bestämmelser upphört att gälla och de uppräknade uppgifterna
i stort sett övertagits av polisen. Hemvärnsmännen kunna efter nämnda
dag icke längre i sin egenskap av hemvärnsmän anlitas exempelvis för efterspaning
av förbrytare (vilket emellertid skett i ett pär uppmärksammade fall).
Att de kunna anmodas att lämna sitt bistånd i egenskap av civilpersoner och i
vissa fall, exempelvis enligt brandlagen, äga skyldighet därtill är självklart.
Då hemvärnsmännen i allmänhet ha en stark social ansvarskänsla, vilket gördeln
särskilt lämpade för att hjälpa de civila myndigheterna, främst polisen,
med efterspanings-, bevaknings- och handräckningstjänst, och då de genom
ett effektivt aJarmsystem lätt kunna kallas till den plats där deras tjänster
behöva tagas i anspråk samt därvid i motsats mot uppbåd av andra ortsinvånare
utgöra en samövad och disciplinerad och alltså effektiv trupp under övat
befäl, synes det emellertid ur allmän synpunkt vara i hög grad önskvärt, att
de även kunna anlitas för sådana uppgifter i sin egenskap av hemvärnsmän,
d. v. s. med rätt att uppträda i hemvärnets uniform och, då så erfordras, utrustade
med vapen. Hemvärnet har faktiskt av allmänheten, särskilt_på landsbygden,
kommit att betraktas som en manstark reservpoliskår, vilken kan
uppbådas vid katastrofsituationer av olika slag, och hemvärnets raska och
rådiga ingripande har vid flera tillfällen varit myndigheterna till stor hjälp.
Även hemvärnet som sådant har haft fördel därav, då det bidragit till att
befästa dess anseende hos allmänheten.

Med hänsyn till det sagda har kommittén föreslagit, att 11 § hemvärnskungörelsen
skall kompletteras med ett moment av innehåll att hemvärnsmän
efter eget åtagande under fredstid skall äga deltaga i efterspanings-, bevaknings-
eller handräckningstjänst som påkallas av militär eller civil myndighet.

Kommittén har framhållit, att i särskild ordning borde regleras vilka myndigheter
som ägde påkalla hemvärnets hjälp och de närmare förutsättningarna
härför; detta för att icke hemvärnet skulle tagas i anspråk för uppgifter av
bagatellartad natur. Kommittén hade nämligen på sina håll tyckt sig förmärka
en viss tendens hos de lokala myndigheterna att i allt för stor utsträckning
begära hemvärnets bistånd, vilket i längden kunde verka påfrestande för
de enskilda hemvärnsmännen. För att tjänstgöring av här ifrågavarande slag
skulle betraktas som hemvärnstjänstgöring borde fordras kallelse av vederbörligt
hemvärnsbefäl. Om hemvärnsmän utan dylik kallelse deltoge i sådan
tjänstgöring, skulle han således betraktas som civilperson.

Chefen för armén har med instämmande av överbefälhavaren ansett, att

epartemc trisch
ef en.

Kungl. Maj:ts proposition nr 379.

den av kommittén sålunda föreslagna bestämmelsen borde utsträckas till att
avse hemvärnsmans deltagande även i ordningshållningstjänst, som påkallades
av militär eller civil myndighet. Beträffande hemvärnsmännens tjänstgöringsskyldighet
har framhållits, att hemvärnsman även under tid, då
Konungen utfärdat befallning om att hemvärnet skall hållas i beredskap, borde
vara skyldig att inställa sig till tjänstgöring i utbildningssyfte.

Försvarets civilförvaltning har framhållit nödvändigheten av att bestämmelser
i särskild ordning meddelas under vilka förutsättningar hemvärnets
hjälp må påkallas för efterspanings-, bevaknings- och handräckningstjänst.

1945 års för svar skommitté har uttalat sig i samma riktning och närmare
anfört i huvudsak följande.

I motiveringen till kommitténs förslag har framhållits bland annat, att
hemvärnet av allmänheten, särskilt på landsbygden, kommit att betraktas såsom
en manstark reservpoliskår. Försvarskommittén anser denna utveckling
icke vara enbart av godo. Kommittén vill icke bestrida, att det i vissa fall kan
vara befogat att taga hemvärnspersonal i anspråk även för polisuppgifter,
särskilt då det gäller att avvärja överhängande fara för liv eller egendom
eller att deltaga i eldsläckning. I andra fall kan läget vara sådant att hemvärnspersonal
icke bör anlitas, exempelvis då fråga är örn upprätthållande a,v
ordning vid en konflikt på arbetsmarknaden. Försvarskommittén hyser för
sin del den uppfattningen, att relativt snäva gränser böra uppdragas kring
rätten att använda hemvärnspersonal för försvaret ovidkommande uppgifter.
Såsom hemvärnskommittén förutsatt bör därför i särskild ordning regleras
vilka myndigheter som äga påkalla hemvärnets hjälp och de närmare förutsättningarna
härför. Hithörande spörsmål synas böra beaktas vid pågående
översyn av gällande författningar rörande militär personals användning för
upprätthållande av allmän ordning och säkerhet.

dag delar hemvärnskommitténs uppfattning, att hemvärnsmän under krig
böra vara skyldiga att enligt Kungl. Maj:ts närmare bestämmande tjänstgöra
för utbildning i den omfattning förhållandena det kräva, Däremot kan jag
icke tillstyrka, att ifrågavarande tjänstgöringsskyldighet, såsom chefen för
armén med instämmande av överbefälhavaren föreslagit, utsträckes att gälla
även i övrigt, då hemvärnet skall hållas i beredskap.

Mot förslaget om fastställande av viss minimitid för utbildningen i fredstid
har jag intet att erinra.

I likhet med hemvärnskommittén anser jag det önskvärt, att hemvärnet
liksom under beredskapstiden skall kunna utnyttjas för andra uppgifter än
dess egentliga. Såsom 1945 års försvarskommitté framhållit böra emellertid
relativt snäva gränser uppdragas härför. För rent polisiära uppgifter bör
hemvärnet sålunda i huvudsak tagas i anspråk endast då det gäller att avvärja
överhängande fara för liv eller egendom. För ordningens upprätthållande vid
arbetskonflikter bör hemvärnet icke utnyttjas. Med hänsyn till vikten av att
dessa frågor regleras enhetligt böra särskilda bestämmelser i ämnet utfärdas
av Kungl. Maj:t. Såsom försvarskommittén anfört böra hithörande
spörsmål även beaktas vid den översyn av gällande författningar rörande militär
personals användning för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet,
sorn enligt Kungl. Maj:ts beslut den 4 maj 1945 igångsatts inom försvarsdepartementet
genom särskilt tillkallad sakkunnig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 379.

Beträffande frågan om hemvämsmans förmåner under här avsedd tjänstgöring
samt örn bestridandet av kostnaderna härför hänvisas till det följande.

Hemvärnspersonalens ekonomiska förmåner.

Såsom förut anförts har hemvärnskommittén framlagt förslag dels örn
ändringar av de i hemvärnskungörelsen meddelade bestämmelserna rörande
hemvärnspersonalens ekonomiska förmåner, dels ock örn förbättrande av hemvärnsmännens
beklädnadsutrustning.

Inkvartering.

Under all slags tjänstgöring äger hemvärnsman åtnjuta fri inkvartering.
Någon ändring häri har icke föreslagits vare sig av hemvärnskommittén eller
någon av remissinstanserna.

Förplägnad.

Enligt hemvärnskungörelsen är hemvärnsman icke i något fall berättigad
till fri förplägnad, men den dagavlöning som utgår vid tjänstgöring under
krig eller beredskapstillstånd, 2 kronor 50 öre för varje tjänstgöringsdag örn
sammanlagt minst 3 timmar, innefattar icke blott tjänstgöringsarvode utan
även portionsersättning. Efter kungörelsens tillkomst har emellertid Kungl.
Majit den 17 januari 1941 bland annat föreskrivit, att portion in natura skall
utgå till hemvärnsmän, vilka deltaga i vissa kurser och fälttjänstövningar av
minst ett dygns varaktighet.

Hemvärnskommittén har föreslagit, att hemvärnsman, såväl under tjänstgöring
som erfordras med hänsyn till pågående eller befarad fientlig verksamhet
som under utbildningstjänstgöring av minst 8 timmars varaktighet,
skall erhålla fri förplägnad eller, då förplägnad icke kan tillhandahållas,
portionsgottgörelse enligt för arméns manskap gällande föreskrifter, d. v. s.
för närvarande 1 krona 90 öre per dag. Portionsersättningen skulle sålunda
icke längre sammankopplas med tjänstgöringsarvodet.

Frågan om hemvärnsmans rätt till fri förplägnad har i remissutlåtandena
berörts endast av arméförvaltningens intendenturavdelning, vilken lämnat
kommitténs förslag utan erinran under särskilt framhållande av att hemvärnsman
under tjänstgöring i krig måste i förplägnadshänseende helt jämställas
med arméns manskap. Endast på detta sätt kunde hemvärnets förplägnad
säkerställas, vilket vore en oundgänglig förutsättning för att det
skulle kunna fylla sin uppgift.

Dagavlöning och försörjningsbidrag.

Såsom ovan nämnts utgår för närvarande dagavlöning, innefattande
portionsersättning och tjänstgöringsarvode, med tillhopa 2 kronor 50 öre för
varje tjänstgöringsdag örn sammanlagt 3 timmar under krig och beredskap,
vartill kommer försörjningsbidrag med vissa belopp för hemvärnsmannens
närmaste anhöriga. Under fredstjänstgöring utgår nu icke kontant ersättning
i någon form.

Hemvärnskommittén har föreslagit, att hemvärnsman under tjänstgöring
som erfordras med hänsyn till pågående eller befarad fientlig verksamhet

Kungl. Majlis proposition nr 379.

skall äga åtnjuta kontant ersättning i form av dagavlöning med 2 kronor för
varje tjänstgöringsdag om sammanlagt minst 3 timmar, försörjningsbidrag
med oförändrade belopp samt i förekommande fall portionsgottgörelse.
Kommittén har emellertid förklarat sig anse, att hemvärnsman i fråga örn
rätt att erhålla bidrag för sin familjs uppehälle under den tid han fullgör
krigs- eller beredskapstjänstgöring icke bör vara sämre ställd än en värnpliktig,
varför kommittén undersöker möjligheterna att göra krigsfamiljebidragsreglerna
tillämjjliga även på hemvärnsmän.

Kommittén har vidare föreslagit, att till hemvärnsman under vissa förutsättningar
skall utgå dagavlöning även under tjänstgöring för utbildning. I
denna fråga har kommittén anfört i huvudsak följande.

Vid tjänstgöring i utbildningssyfte äger hemvärnsman nu icke åtnjuta
andra förmåner än fri inkvartering, fria resor och i vissa fall fri förplägnad.
Ersättning för förlorad arbetsförtjänst utgår sålunda icke i någon form. Som
regel förläggas hemvärnets övningar till söndagar samt eftermiddagar och
kvällar efter arbetstidens slut, och kommittén anser icke att dagavlöning bör
utgå för tjänstgöring av detta slag. Annorlunda ställer det sig emellertid
vid längre sammanhängande tjänstgöring, i främsta rummet vid kurser å hemvärnets
stridsskola vid Vällinge. Dessa kurser pågå i regel 14 dagar. Endast
vissa stats- eller kommunalanställda hemvärnsmän och hemvärnsmän som äro
anställda vid vissa till hemvärnet särskilt välvilligt inställda företag kunna
räkna med att under den tid de deltaga i en utbildningskurs få behålla sin
arbetsinkomst eller någon del därav. Övriga kursdeltagare gå under den tid
kursen varar förlustiga sin arbetsförtjänst.

Detta förhållande finner kommittén synnerligen otillfredsställande. Många
hemvärnsmän med mindre god ekonomisk ställning ha helt enkelt icke råd
att anmäla sig till en utbildningskurs, örn de icke få ersättning för åtminstone
någon del av sin förlorade arbetsförtjänst. Genom att vissa hemvärnsmän få
bibehålla sin arbetsförtjänst helt eller delvis under utbildningskurserna,
medan andra förlora den helt, uppstår dessutom lätt en förklarlig misstämning
hos de sistnämnda. Kommittén har kommit till den uppfattningen, att
staten för framtiden bör lämna viss ersättning för den arbetsförtjänst liemvärnsmännen
förlora genom att deltaga i längre sammanhängande tjänstgöring
i utbildningssyfte. Ersättningen synes böra utgå i form av dagavlöning,
under förutsättning att hemvärnsman under minst tre dagar i följd
fullgjort tjänstgöring i utbildningssyfte (jfr 2 § avlöningsreglementet för
personal i det allmänna civilförsvaret, SFS 1944:546), dock högst under
14 dagar av ett och samma kalenderår. Dagavlöningens belopp synes icke
kunna sättas lägre än 6 kronor, d. v. s. det lägsta belopp med vilket daglön
enligt 2 § i nyssberörda avlöningsreglemente utgår till personal i det allmänna
civilförsvaret i lägsta ortsgrupp.

Emellertid synas vissa inskränkningar böra göras i hemvärnsmans rätt att
erhålla dagavlöning. De yngsta hemvärnsmännens utbildning kan delvis
komma att bedrivas i form av kurser av några dagars varaktighet. Kommittén
anser, att dessa hemvärnsmän, vilka i allmänhet icke torde ha någon försörjningsplikt,
böra få underkasta sig sådan utbildning utan särskild ersättning.
Däremot finner kommittén det mera tveksamt örn icke dagavlöning bör utgå
till hemvärnsmän under värnpliktsåldern, som deltaga i andra slag av hemvärnskurser,
exempelvis befälsutbildningskurser på Vällinge eller längre
specialkurser av olika slag. Emellertid anser sig kommittén icke för närvarande
böra föreslå detta, då kommittén icke fattat slutgiltig ståndpunkt

Kungl. Maj:ts proposition nr 379.

till frågan om den framtida organisationen av den frivilliga militära ungdomsutbildningen
i dess helhet, vilken nära sammanhänger med ersättnmgs ”

Hemvärnsmän, som äro anställda i statlig eller kommunal tjänst och som
enligt driftvärnsföreskrifterna eller andra regler äga uppbära full arbetslön
eller del därav, synas icke böra erhålla dagavlöning med högre belopp än
att summan av dagavlöningen och den ersättning han uppbär på grund av
sin arbetsanställning högst uppgår till samma belopp som hans vånnga
arbetsinkomst. En motsvarande regel för privatanställda, torde icke vara
lämplig på grund av svårigheten att kontrollera dess efterlevnad och knappast
heller erforderlig, då vederbörande arbetsgivare säkerligen komma att
tillse att hemvärnsmännen under den tid utbildningskurserna vara icke komma
i bättre ställning än de hemvärnsmän, som äro anställda i statlig eller kommunal
tjänst. . . , ,,

Kommittén är medveten örn att den föreslagna ersättningen i vissa tali
kan komma att bliva otillräcklig men anser att den, då sa erfordras, bör kunna
ökas genom tillskott av medel, anskaffade på frivillig väg.

Kommittén har slutligen föreslagit, att hemvärnsmän, som deltager i efterspanings-,
bevaknings- eller handräckningstjänst, skall äga åtnjuta samma
förmåner som vid hemvärnstjänstgöring under tid då riket befinner sig i
krig, dock att försörjningsbidrag icke må utgå. I anslutning därtill har kommittén
anfört vissa synpunkter i fråga örn dessa kostnaders bestridande, varutinnan
torde få hänvisas till handlingarna.

Chefen för armén har med instämmande av överbefälhavaren anfört, att
hemvärnsmännens löneförmåner borde vara desamma under krig eller beredskap,
vare sig det gällde tjänstgöring som erfordrades med hänsyn till
pågående eller befarad fientlig verksamhet eller tjänstgöring i utbildningssyfte.
Frågan örn dagavlöningens storlek under olika tjänstgöringsförhållanden
borde emellertid ur rättvisesynpunkt utredas samtidigt med samma fråga
för personal tillhörande andra frivilliga försvarsorganisationer.1

1945 års försvar skommitté har anfört, att inom kommittén gjorts gällande,
att såväl dagavlöningen som den i vissa fall utgående portionsgottgö reisen
måste anses alltför knappt tillmätta. Då hemvärnskommittén förutsatt, att
ersättningen vid föreliggande behov borde kunna ökas genom tillskott av
medel, som anskaffats på frivillighetens väg, har försvarskommittén icke ur
angivna synpunkt funnit anledning till erinran mot de ifrågasatta ersättningsbeloppen.

Hemvärnsrådet, som tillstyrkt hemvärnskommitténs förslag, har ansett
det vara i hög grad önskvärt, att yngre hemvärnsmän under kurser av längre
varaktighet, exempelvis befälsutbildningskurser på Vällinge eller längre
specialkurser, beträffande daglönen likställdes med de äldre. Det kunde ui
psykologisk synpunkt ej vara lämpligt, att ej samma ersättning utginge för
samma arbete, och kunde medföra den föreställningen hos de yngre hemvärnsmännen,
att deras arbete i försvarets tjänst tillmättes mindre värde än de
äldre hemvärnsmännens. Visserligen torde de yngre, som kommittén fiarnhölle,
i allmänhet icke ha någon försörjningsplikt, men det stora flertalet

1 Sedermera har chefen för armén i särskild skrivelse framlagt förslag rörande dagavlöning
m. m. till medlemmar i vissa angivna frivilliga försvarsorganisationer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 379.

torde dock ha förvärvsarbete och för sin försörjning vara beroende av sin
egen arbetsförtjänst. Om ej de yngre hemvärnsmännen i ersättningshänseende
ansåges böra helt likställas med de äldre, borde under alla förhållanden daglön
utgå under kurser i vilka deltoge såväl äldre som yngre hemvärnsmän.

Styrelsen för hemvärnsbefälhavarnas riksförbund har ansett, att det skulle
äventyra intresset hos hemvärnsmän, som icke uppnått värnpliktsåldern, för
deltagande i längre övningar, örn de därvid icke skulle erhålla samma ersättning
för förlorad arbetsförtjänst som de äldre hemvärnsmännen. De flesta
av dessa ungdomar vore i lika stort behov av ersättning som de äldre hem
värnsmännen, helst som de ofta hade försörjningsplikt. De ungdomar, som
enrollerats i hemvärnet, hade ofta utgifter för sin utkomst och utbildning,
varför det skulle vara synnerligen obilligt att fordra deras deltagande i
kurser utan ersättning.

Resor.

Enligt gällande bestämmelser äger hemvärnsmän under all slags hemvärnstjänstgöring
rätt till fria resor. Denna bestämmelse har tolkats mycket
restriktivt, och hemvärnsmännen ha endast erhållit ersättning för färdbiljett,
vanligen i form av militärbiljett, för resor till och från tjänstgöringen, om de
bott på längre avstånd från tjänstgöringsplatsen. Härjämte har förmånen av
fria transportmedel under själva tjänstgöringen utgått.

Hemvärnskommittén, som förutsatt att hemvärnsmän alltjämt under själva
tjänstgöringen skall ha rätt till fria transportmedel, har föreslagit, att hemvärnsman
vid resor mellan bostaden och platsen för tjänstgöring icke blott
skall få ersättning för direkta färdkostnader med järnväg, omnibus, spårvagn
eller ångbåt utan även ersättning med 10 öre per kilometer, under förutsättning
att resvägen mellan bostaden och platsen för samling till tjänstgöringen
överstiger 10 kilometer och intet av de uppräknade färdmedlen kan
användas. Beträffande hemvärnskrets- och hemvärnsområdesbefälhavare samt
deras ersättare har dessutom föreslagits, att de under nödvändiga tjänsteresor
och tjänsteförrättningar utom bostadsorten, vilka icke sammanhänga
med hemvärnstjänstgöring i inskränkt bemärkelse, skola äga åtnjuta rese- och
traktamentsersättning enligt klass II D i allmänna resereglementet. Dagtraktamente
skall icke utgå under resa då förplägnad in natura tillhandahålles.
Förslaget innebär den förbättringen av nuvarande förmåner, att hemvärnsområdesbefälhavare
uppflyttats från klass III E till klass IID i allmänna
resereglementet samt att ersättning även skall utgå till ersättare för hemvärnskrets-
och hemvärnsområdesbefälhavare.

De av kommittén föreslagna reglerna örn reseersättning till hemvärnsman
ha tillstyrkts av chefen för armén, med instämmande av överbefälhavaren,
samt av arméförvaltningens intendentur avdelning.

Försvarets civilförvaltning har ifrågasatt, om icke för undanröjande av
ojämnheter i tillämpningen kilometerersättning borde utgå allenast för den
del av färdsträckan, som överstege 10 kilometer.

1945 års för svar skommitté har för sin del framhållit, att ett mera rättvist

Kungl. Maj:ts proposition nr 379.

resultat skulle ernås, därest ersättning utginge redan om resvägens längd
överstege 5 kilometer men ersättningen, örn vederbörande begagnade sig av
färdsätt, som ej medförde någon direkt utgift, stannade vid det belopp, som
motsvarade den överskjutande vägsträckan.

Styrelsen för hemvärnsbefälhavarnas riksförbund har ifrågasatt, örn det
icke vore lämpligare att ingen ersättning utginge för de första 5 kilometerna
men att för sträckor därutöver ersättning alltid finge utgå. Härigenom skulle
kontrollen av reseräkningarna högst avsevärt underlättas samtidigt som större
rättvisa hemvärnsmännen emellan skapades.

Statskontoret har förklarat sig icke kunna tillstyrka, att särskild reseersättning
bereddes hemvärnsmännen i andra fall än då transportmedel i
reguljär linjetrafik anlitades. Ämbetsverket har erinrat örn att något liknande
»slitagebidrag» icke skulle tillkomma värnpliktiga vid resa för inryckning
till och utryckning från tjänstgöring enligt ett till innevarande års riksdag
framlagt förslag till bestämmelser örn avlöning m. m. till värnpliktiga
(proposition nr 354).

Med avseende på förslaget om särskild bestämmelse rörande reseersättning
i vissa fall till hemvärnskrets- och hemvärnsområdesbefälhavare har
chefen för armén med instämmande av överbefälhavaren förklarat, att det
syntes motiverat att bestämmelsen utsträcktes till att gälla även resor i samband
med tjänstgöring i utbildningssyfte, samt därom vidare anfört.

Utgår i nämnda fall icke sådan ekonomisk gottgörelse, tvingas ovannämnda
befälhavare till personliga utgifter, vilket kan påverka deras intresse
och möjligheter att leda utbildningen vid och lära känna hemvärnsmän
tillhörande på större avstånd befintliga hemvärnsavdelningar. Det bör
härvid ankomma på vederbörande försvarsområdesbefälhavare att avgöra i
vilken utsträckning resor få äga rum, för vilka traktamentsersättning enligt
ovan skall utgå.

Särskilda ersättningar till hemvärnskrets- och

hem värnsområdes be fä!ha vare.

Enligt 12 § 3 mom. hemvärnskungörelsen äga hemvärnskrets- och hemvärnsområdesbefälhavare
åtnjuta, förutom samma förmåner som övriga hemvärnsmän,
ett årligt arvode, vilket i fredstid utgår med 100 kronor till hemvärnskretsbefälhavare
och med 50 kronor till hemvärnsområdesbefälhavare. Under
förstärkt försvarsberedskap, mobilisering eller krig utgår arvodet till hemvärnsområdesbefälhavare
— med beaktande av en av 1944 års riksdag beslutad
provisorisk förhöjning med 50 % — med följande förhöjda belopp,
nämligen 150 kronor i hemvärnsområde med högst 100 hemvärnsmän, 225 kronor
i hemvärnsområde med över 100 och högst 300 hemvärnsmän och 300
kronor i hemvärnsområde med över 300 hemvärnsmän. Enligt bemyndigande
av 1945 års riksdag har Kungl. Majit föreskrivit, att de för förstärkt försvarsberedskap
m. m. fastställda arvodena skola fortsättningsvis utgå tills vidare
jämväl efter upphörande av försvarsberedskapen.

Hemvärnskommitten har ansett, att de nu utgående arvodena borde fastställas
att gälla även fortsättningsvis, samt till stöd härför anfört i huvudsak
följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 379.

Hemvärnet organiserades och hemvärnskungörelsen skrevs först sedan
förstärkt försvarsberedskap inträtt. Het var då synnerligen svårt att överblicka
hur hemvärnets verksamhet under fred skulle komma att gestalta sig.
Man utgick helt enkelt från att verksamheten skulle bedrivas mindre intensivt
än under beredskapstiden och avpassade arvodet med hänsyn härtill. Kommittén
vill icke förneka, att detta betraktelsesätt kunde äga sin riktighet vid
tiden för kungörelsens tillkomst. I det föregående har angivits, att antalet
obligatoriska övningstimmar för flertalet hemvärnsmän under fred torde böra
minskas från 50 till 20. Hetta torde emellertid icke komma att medföra någon
minskning av hemvärnsområdesbefälhavamas arbetsbörda. Visserligen kommer
någon minskning i arbetet med övningarnas planläggning att inträda, men
expeditionstjänsten torde komma att kräva i det närmaste samma arbetsinsats
som hittills. Örn kommitténs i annat sammanhang framlagda förslag
örn att ylleuniform m/39 och skodon skola tillhandahållas hemvärnsmännen
biträdes, torde förrådstjänsten komma att bliva betydligt mera krävande än
den för närvarande är. Rekryteringsarbetet kommer säkerligen även att kräva
mera arbete.

Redan det sagda torde utgöra tillräckligt starka motiv för bibehållande av
de nuvarande arvodena. Ett ytterligare och enligt kommitténs mening avgörande
skäl återstår emellertid. Örn hemvärnsområdesbefälhavamas arvoden
nu minskades, skulle detta säkerligen ha synnerligen menliga psykologiska
konsekvenser. Man kan icke bortse ifrån att arbetsförhållandena inom hemvärnet
liksom inom försvaret i övrigt komma att avsevärt försvåras under de
kommande åren. Rekryteringssvårigheterna ha redan berörts. Het gäller
emellertid för hemvärnsområdesbefälhavarna att icke endast värva nya hemvärnsmän
utan också att förmå dem som redan tillhöra hemvärnet att stanna
kvar och intressera dem för att bibehålla och förkovra sina militära färdigheter.
Hetta ställer mycket stora krav på hemvärnsområdesbefälhavarna. Heras
arvode är, även efter den höjning som genomfördes år 1944, mycket blygsamt
i förhållande till det arbete de utföra. En minskning av arvodet skulle utan
tvekan ha till följd att flera områdesbefälhavare lämnade sina poster.

Kommitténs förslag till ändring av 9 §, varigenom vissa nya kategorier
skulle tillföras hemvärnet, medför behov av särskilda regler angående sättet
att beräkna antalet hemvärnsmän inom ett hemvärnsområde.

Kommittén har funnit det önskvärt att alla viktigare ersättningsregler som
röra hemvärnsmän och hemvärnsbefäl sammanföras i 12 § hemvärnskungörelsen
och därför i ett särskilt moment i författningsförslaget intagit bestämmelser
angående bidrag till anskaffning av expeditions- och förrådslokaler till
hemvärnsområdesbefälhavare. I samband därmed har föreslagits en mindre
jämkning i gällande bestämmelser. Härom har kommittén anfört följande.

Enligt nu gällande regler, vilka meddelats i kungl, brev den 2 juni 1944,
utgå sådana bidrag med samma maximibelopp som upptagits i kommitténs
förslag, dock »allenast i sådana fall, där vederbörande befälhavare för ändamålet
måst vidkännas en direkt utgift som av vederbörande försvarsområdesbefälhavare
prövats vara av behovet påkallad». Kommittén anser ifrågavarande
begränsning av rätten till ersättning väl sträng. Ersättning synes efter
prövning av försvarsområdesbefälhavare böra utgå icke endast för direkt utgift
som hemvärnskrets- och hemvärnsområdesbefälhavare fått vidkännas utan
även för intrång som han nödgats underkasta sig genom att taga egna utrymmen
i anspråk som expeditions- eller förrådslokal. Kommittén förutsätter
dock att försvarsområdesbefälhavare iakttager en markerad restriktivitet vid
sin prövning av krav på ersättning för sådant intrång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 379.

De av hemvärnskommittén föreslagna reglerna för ersättning åt hemvärnskrets-
och hemvärnsområdesbefälhavare innebära i stort sett endast ett stadfästande
i hemvärnskungörelsen av de regler, som utbildats under beredskapsåren,
och ha i huvudsak lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Statskontoret har dock icke kunnat tillstyrka den föreslagna utvidgningen
av bidragen till anskaffning av expeditions- och förrådslokaler till att avse
även ersättning för intrång genom ianspråktagande av egna utrymmen. Hedan
svårigheten att bedöma och värdera den »ideella» skada, som vederbörande
åsamkades genom dylikt intrång, utgjorde enligt statskontorets mening tillräckligt
skäl för ett avvisande av förslaget i denna del.

Styrelsen för hemvärnsbefälhavarnas riksförbund har visserligen icke föreslagit
någon ändring av arvodena till liemvärnskrets- och hemvärnsområdesbeiälhavare
eller bidragen till kostnader för expeditions- och förrådslokaler
men framhållit, att de framdeles kunde komma att behöva justeras uppåt.

Förbättringar med avseende å hemvärnsmännens

besladnadsu (rustning.

Hemvärnsmännen ha hittills på kronans bekostnad utrustats med mossa
och överdrags uniform, varjämte de som lån kunnat erhålla kappa, vanligen av
sekunda kvalitet, frän kronans förråd. Däremot äga de nu icke rätt att erhålla
något slag av skodon på statens bekostnad.

Hemvärnskommittén har nu föreslagit, att samtliga hemvärnsmän skola
utrustas med samma slags uniform som linjetruppernas personal, d. v. s.
fältuniform m/39, samt med kappa av fältmässig kvalitet, helst m/39 men eventuellt
m/10. Sorn skäl härför har kommittén bland annat anfört, att hemvärnsmännen
under längre tid, dygn eller veckor i sträck, kunde tvingas att vara
borta från hemmet i försvarsuppgifter eller partisanverksamhet. Vidare har
framhållits, att en fiende icke genom en blick på försvararnas uniformer borde
kunna avgöra örn försvarsstyrkan består av linjetrupp eller hemvärn. Kommittén
har även pekat på ett skäl av psykologisk natur. Det vore knappast möjligt
för en hemvärnsmän, som någon tid använt sin överdragsuniform, att bibehålla
den snygg och prydlig. Det vore med hänsyn härtill förklarligt, om
en och annan hemvärnsmän kände en viss olust inför överaragsuniformen.
Denna borde dock alltjämt kunna användas som övningsplagg under den
varmare tiden av året, och kommittén har därför föreslagit, att hemvärnsmännen
skola få båda slagen av uniformer.

Kommittén har vidare föreslagit, att samtliga hemvärnsmän skola utrustas
med nya marschskodon, och därvid bland annat framhållit, att hemvämsmännen,
som i stor utsträckning rekryterades bland de minst bemedlade samhällskategorierna,
ofta saknade skodon som lämpade sig för användning i hemvärnstjänst
och att skofrågan för dem innebure ett verkligt problem. Man
kunde å ena sidan icke ålägga dem att för egna medel skaffa marschskodon
örn de icke ägde sådana; å andra sidan vore hemvärnet icke fältdugligt utan att
hemvärnsmännen hade en ändamålsenlig fotbeklädnad.

Kommittén har utgått ifrån att uniformsutrustningen bör ha ett slitnings Bihang

till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 379. arne 45 2

Kungl. Maj-.ts proposition nr 379.

värde av 50—90 % (medelvärde 70 %) av nyanskaffningsvärdet. Brukningstiden
Ilar beräknats till 14 år för kappor och 7 år för övriga persedlar (fältbyxor,
vapenrock och damasker). I fråga örn underhållet av persedlar har
kommittén räknat med en reparationsåtgärd för varje plagg i uniformsomgången
(rock, byxor och kappa), vilken enligt arméns prislista upptagits till
1 krona 55 öre per man och år. För skodonen har beräknats en slitningstid
av 6 år. Hemvärnsmännen skulle själva få svara för skodonens reparation.

Kommittén har framhållit, att hemvärnsmännen själva vore tvungna att
svara för så många småkostnader, exempelvis kostnader för slitning av cyklar,
skidor och underkläder, att det förefölle mycket rimligt, örn de som en motvikt
häremot finge ett par använda marschskodon vart sjätte år.

Enligt av kommittén verkställda beräkningar, vilka komme att i det följande
närmare beröras, skulle engångskostnaderna för ifrågavarande ändamål
utgöra 10 890 000 kronor, medan de årliga kostnaderna från och med budgetåret
1951/52 uppskattats till 1 500 000 kronor.

Samtliga remissinstanser ha i princip tillstyrkt hemvärnskommitténs förslag.
Statskontoret har dock med avseende på hemvärnsmännens utrustande
med marschskodon anmält avvikande mening.

1945 års försvarskommitté har bland annat framhållit, att önskemålet örn
deltagande i längre och mera fältmässiga övningar vunnit i styrka i samma
mån som hemvärnets uppgifter vid krig eller krigsfara vidgats. Med hänsyn
därtill framstode det såsom en angelägenhet av vikt, att hemvärnet, så långt
förhållandena medgåve, erhölle en utrustning, som möjliggjorde effektiva insatser
och som vore ägnad att vidmakthålla eller stärka de enskilda hemvärnsmännens
intresse för saken. Ur nu angivna synpunkter borde en förbättring av
hemvärnets uniforms- och skodonsutrustning otvivelaktigt vara av stort värde.
För ett allsidigt bedömande av det föreliggande förslaget vore det emellertid
— såsom i det föregående anmärkts — av vikt att få klarlagt i vad mån de
för dess genomförande nödvändiga utgifterna kunde inrymmas inom den
kostnadsram för försvaret, som kunde bliva fastställd för tiden från och med
budgetåret 1947/48, utan att andra måhända än mera angelägna utgiftsändamål
måste undanskjutas. I nuvarande läge, innan överbefälhavaren till försvarskommittén
överlämnat det militära underlaget för det fortsatta utredningsarbetet,
vore det icke möjligt för kommittén att i detta hänseende uttala någon
bestämd mening. Yad nu sagts gällde närmast de av förslagets genomförande
föranledda årliga utgifterna, De i förslaget upptagna engångskostnaderna
syntes däremot i sin helhet få anses belöpa på innevarande femårsperiod,
varför fastare hållpunkter för prövningen av möjligheten att bära sistnämnda
kostnader i och för sig syntes vara förhanden. Även örn försvarskommittén
icke för närvarande vore i stånd att överblicka de ekonomiska möjligheterna
efter utgången av löpande femårsperiod, holle kommittén dock före, att detta
icke borde utgöra hinder för att redan nu genomföra den ifrågasatta engångsanskaffningen.
Önskvärt vore likväl givetvis, att redan tillgängliga förråd så
långt möjligt vore toges i anspråk för ändamålet.

Beträffande den föreslagna utrustningen med marschskodon har försvarskommittén
närmare anfört följande.

Kungl. ilaj:ts proposition nr 379.

Försvarskommittén vitsordar, att hemvärnsmännen i stor utsträckning
sakna skodon, som lämpa sig för användning i tjänsten. Detta är fallet icke
blott med fabriksarbetare, kontorsanställda m. fl., som ha sin civila verksamhet
förlagd inomhus. Även skogs- och lantarbetare äro i mångå fall icke
försedda med andra vattentäta skodon än gummistövlar, vilka icke lämna tillräckligt
skydd mot kyla. I betraktande härav måste det anses såsom ett befogat
krav, att hemvärnsmännen förhjälpas till en ändamålsenlig fotbeklädnad.

I likhet med den förslagsställande kommittén finner försvarskommittén avsevärda
svårigheter möta mot anordnande av effektiv kontroll över att hemvärnsmännen
icke använda de till dem utlämnade skodonen för privat bruk.
Enligt försvarskommitténs mening torde man härvidlag i främsta rummet
få lita till vederbörandes egen ambition och till den inbördes kontrollen inom
liemvärnsmännens egen krets.

Försvarskommittén finner det vara förtjänt av övervägande, huruvida icke
i vissa fall den föreslagna rätten att bliva tilldelad marschskodon bör få utbytas
mot en rätt till viss kontant ersättning. Kommittén åsyftar sådana fall,
då en hemvärnsman redan är utrustad med lämpliga marschskodon. Såsom
gottgörelse för slitning av dessa skodon skulle vederbörande i sådant fall
medgivas rätt att årligen uppbära skäligt belopp. Genom en sådan anordning
skulle enligt kommitténs mening en särskilt under nuvarande förhållanden
beaktansvärd materialbesparing sannolikt kunna vinnas. Försvarskommittén
vill i detta sammanhang även framhålla, att det undandrager sig dess
bedömande, huruvida materialläget under den närmaste tiden möjliggör utläggande
av så stora beställningar å skodon, som av hemvärnskommittén förutsatts.
Det synes emellertid icke uteslutet, att även begagnade skodon i
viss utsträckning måste tagas i anspråk för tillgodoseende av det avsedda
syftet, åtminstone till dess möjlighet yppar sig att utbyta dem mot nya.

Arméförvaltningens intendentur avdelning har meddelat, att såväl uniformspersedlar
som skodon troligen kunna ställas till hemvärnets förfogande ur
arméns förråd samt härom närmare anfört i huvudsak följande.

Innan intendenturavdelningen definitivt kunde yttra sig om möjligheterna
härför, vore det nödvändigt att avvakta pågående inventering och översyn av
hela den tillgängliga intendenturmaterieluppbörden.

Även om denna undersökning skulle giva vid handen, att önskade omgångar
uniformer med ett slitningsvärde motsvarande 70 % av nyanskaffningsvärdet
icke skulle kunna utan återanskaffning avstås av arméns utrustning,
ansåge dock intendenturavdelningen det möjligt att persedlar av lägre slitningsvärde
skulle kunna avstås utan återanskaffning. Genom tvättning och
reparation av dylika uniformer syntes dessa kunna göras tillfredsställande ur
hygienisk och prydlighetssynpunkt.

Den första uppsättningen av uniformer för hemvärnet syntes med hänsyn
till vad sålunda anförts kunna tillföras hemvärnet genom överflyttning från
armén utan att återanskaffning ägde rum. Slitningsgraden av dessa uniformspersedlar
kunde icke bestämmas förrän de ovan nämnda uppgifterna bearbetats.
Den framdeles skeende ersättningen av förslitna persedlar borde tills
vidare utgöras av begagnade persedlar med ett medelslitvärde av 70 %, som
mot ersättning överfördes från armén.

Av det antal skodon, som erfordrades för hemvärnsmännens utrustning,
syntes omkring hälften kunna ställas till förfogande utan förbehåll. För de
övriga borde arméförvaltningen beredas ersättning. Därest slitningsvärdet på
do skodon, som skulle överlämnas till hemvärnet beräknades till i genomsnitt
70 %, kunde återanskaffningskostnaderna uppskattas till 945 000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 379.

Någon nyanskaffning utav nya marschskodon syntes med hänsyn till råvarulaget
och aktuella civila behov, däri inbegripet hjälpverksamhet, emellertid
icke böra ifrågakomma under innevarande budgetår utan under alla förhållanden
anstå till budgetåret 1946/47.

I fråga örn den framtida förnyelsen av hemvärnets marschskodon kunde
ifrågasättas, örn icke denna borde ordnas genom överflyttning av nya eller
begagnade skodon från armén. En hastigare omsättning av arméns stora
lager av skodon än den som under fredstid kunde ske genom normal nedslitning,
måste för de närmaste åren under alla förhållanden åvägabringas,
enär stora delar av skobeståndet i förråden vore levererade under beredskapsåren
av materialier, som icke kunnat erhålla den garfning, som normalt bort
utföras. Redan under tiden före det sista världskriget hade omsättningen av
skodonslagren berett svårigheter. Genom att de värnpliktiga vid slutad
fredstjänstgöring beretts möjlighet att inlösa sina skodon samt genom försäljningar
av icke fullt utslitna skodon hade omsättninggfrågan i huvudsak
ordnats. Även med en återgång till ett dylikt förfaringssätt bleve omsättningen
av nuvarande skodonslager ett problem, som dock genom kontinuerlig
tillförsel av skodon till hemvärnet syntes kunna få en slutgiltig lösning.

överbefälhavaren har anslutit sig till de synpunkter på frågan örn tilldelning
av marschskodon, som framförts av arméförvaltningens intendenturavdelning.
”" .....

Försvarets civilförvaltning har förklarat, att den föreslagna lösningen av
skodonsfrågan väl i och för sig syntes kunna giva anledning till erinringar
med hänsyn till omöjligheten att kontrollera att skodonen icke användes
annat än under hemvärnstjänstgöring. Då någon lämpligare lösning knappast
syntes stå till buds, hade civilförvaltningen icke velat motsätta sig förslaget.

Statskontoret har anfört, att ämbetsverket icke hade något att erinra mot
förslaget att låta hemvärnet övertaga erforderligt antal begagnade men i
krigsdugligt skick befintliga fältuniformer och kappor från arméns förråd.
Då det dessutom här i stor utsträckning syntes röra sig örn uniformspersedlar
av sekunda kvalitet med hänsyn till svårigheterna att under kriget anskaffa
fullgoda tyger, syntes det vara mycket lämpligt, att överskottsförråden
toges i anspråk för hemvärnet, vars begränsade tjänstgöringsplikt måste antagas
ställa väsentligt mindre krav på uniformernas slitstyrka och fullt fältmässiga
beskaffenhet.

Statskontoret har däremot icke kunnat finna erforderligt att redan nu anvisa
medel till återanskaffning av de utlämnade uniformspersedlarna, även
örn någon del av mobiliseringsförråden till äventyrs skulle behöva tagas i
anspråk för tillgodoseende av hemvärnets uniformsbehov. Kommande undersökningar
rörande de krav, som enligt vunna krigserfarenheter borde ställas
på en ändamålsenlig fältuniform, borde avvaktas, innan nyanskaffning av
uniformer skedde i någon större skala.

Statskontoret har icke heller funnit sig kunna tillstyrka förslaget, att hemvärnsmännen
på statens bekostnad skulle utrustas med nya marschskodon.
Ämbetsverket har i denna fråga närmare anfört följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 379.

Marschskodon äro icke en uniformspersedel av det särpräglade slag, a,tt
någon kontroll skulle kunna utövas över att de icke komma att begagnas för
civilt bruk. Att, som kommittén tänker sig, här lita till hemvärnsmännens
pliktkänsla synes mindre tilltalande redan av den anledningen, att man icke
bör försätta hemvärnsmännen i ett läge, där pliktkollisioner ofta måste uppkomma.
Det må heller icke förbises, att en obligatorisk tjänstgöring, som
är begränsad till 20—50 övningstimmar per år, knappast synes motivera beredandet
av en sådan förmån som tillhandahållande av marschskodon på kronans
bekostnad. Statskontoret anser för sin del, att det ur olika synpunkter
vore betydligt lämpligare att låta hemvärnsmännen få inköpa marschskodon
till kronans självkostnadspris, för närvarande beräknat till 27 kronor för par.

Redan ett dylikt medgivande skulle innebära en betydande förmån för den
berörda personalen. För att förhindra missbruk bör emellertid föreskrivas,
att varje hemvärnsman endast äger inköpa ett pär marschskodon exempelvis
vart tredje år, för den händelse han icke kan visa, att skodonen under hemvärnstjänstgöringen
utsatts för skada eller förstörelse, som motiverar nyanskaffning
med kortare tidsintervall. Därest skofrågan ordnas på sätt statskontoret
sålunda föreslagit, erfordras uppenbarligen ingen medelsanvisning
för ändamålet.

Styrelsen för hemvärnsbefälhavarnas riksförbund har föreslagit, att de till
hemvärnsmännen utlämnade skodonen redan efter 4 år skola tillfalla dem,
förutsatt att de tjänstgjort en tid motsvarande minst 50 timmar per år i hemvärnet.
I denna tid skulle inräknas såväl obligatorisk som frivillig övningstid.

Såsom redan under Allmänna synpunkter anförts har jag funnit de för- Departement
slag till förbättrande av hemvärnspersonalens ekonomiska förmåner, som
hemvärnskommittén framlagt, i stort sett väl avvägda. Då jag emellertid anser
det vara av vikt, att 1945 års försvarskommittés arbete icke onödigtvis
föregripes, föreslår jag, såsom av det följande framgår, vissa jämkningar i
hemvärnskommitténs förslag såvitt avser kostnader av löpande natur. Även
i övrigt förordar jag vissa mindre jämkningar i kommittéförslaget.

I likhet med hemvärnskommittén anser jag, att hemvärnsmännen böra bibehållas
vid rätt till fri inkvartering under alla slag av tjänstgöring.

Även kommitténs förslag till bestämmelser i fråga örn hemvärnsmännens
rätt till fri förplägnad eller ersättning därför synes mig lämpligt. Hemvärnsman
bör alltså erhålla fri förplägnad eller portionsersättning såväl under
tjänstgöring, som erfordras med hänsyn till pågående eller befarad fientlig
verksamhet, som under utbildningstjänstgöring av minst 8 timmars varaktighet.

Med hänsyn bland annat till förmånen av fri förplägnad bör dagavlöningen
under tjänstgöring, som påkallas av fientlig verksamhet, nedsättas
till 2 kronor för varje tjänstgöringsdag om sammanlagt minst 3 timmar.
Därutöver utgår enligt nu gällande bestämmelser under vissa förutsättningar
försörjningsbidrag. Huruvida försörjningsbidraget, såsom hemvärnskommittén
ifrågasatt, bör ersättas med krigsfamiljebidrag enligt de för
värnpliktiga gällande bestämmelserna torde få bedömas, sedan de av kommittén
berörda undersökningarna i denna fråga avslutats.

Såsom hemvärnskommittén framhållit utgår enligt hemvärnskungörelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 379.

icke någon som helst ersättning till hemvärnsmän för förlorad arbetsförtjänst
i samband med tjänstgöring i utbildningssyfte. Enär hemvärnets övningar
vid kungörelsens tillkomst beräknades skola i huvudsak förläggas till söndagar
eller tid efter arbetstidens slut å vardagar, förelåg vid denna tidpunkt
icke anledning medgiva dylik ersättning. Denna fråga har emellertid sedermera
kommit i ett annat läge genom att hemvämsutbildningen kompletterats
med utbildnmgskurser av längre varaktighet, främst vid hemvärnets stridsskola
å Vällinge. Det har visat sig vara till allvarlig olägenhet, att ersättning
för förlorad arbetsförtjänst icke kunnat utgå till deltagare i sådana
kurser, och hemvärnsmän med mindre god ekonomisk ställning lia, enligt
vad hemvärnskommittén anfört, i vissa fall ansett sig icke ha råd att deltaga
i sådana kurser. Visserligen torde stundom på privat väg insamlade
medel ha kunnat utnyttjas för beredande av ersättning för förlorad arbetsförtjänst,
men möjligheterna härtill ha varit begränsade. Frågan örn en reglering
av hemvärnspersonalens avlöningsförmåner under utbildning har ytterligare
aktualiserats, sedan civilförsvaret genom beslut av 1944 års riksdag
erhållit ny organisation och bestämmelser i samband därmed meddelats
rörande daglön till civilförsvarspersonal under utbildning.

Såsom förut framhållits har jag funnit de av hemvärnskommittén i denna
fråga framlagda förslagen i stort sett lämpligt avvägda. Jag tillstyrker således,
att hemvärnsmän under tjänstgöring i utbildningssyfte skall, under
förutsättning att tjänstgöringen pågår minst tre dagar i följd, äga uppbära
ersättning med 6 kronor per dag, dock högst under 14 dagar av ett och samma
kalenderår. Ersättningen synes lämpligen, liksom motsvarande förmån till
civilförsvarspersonal, böra benämnas daglön. Hemvärnsmän, som är anställd
i statlig eller kommunal tjänst och som enligt vederbörligen meddelade bestämmelser
äger uppbära full arbetslön eller del därav, bör dock icke erhålla
högre daglön än som motsvarar skillnaden mellan hans ordinarie arbetsinkomst
och den avlöning han på grund av sin arbetsanställning äger uppbära
under hemvärnstjänstgöringen.

Hemvärnskommittén har icke ansett sig för närvarande böra föreslå, att
daglön skall utgå till hemvärnsmän, som ej uppnått värnpliktsåldern. Kommitténs
ståndpunkt i denna fråga har mött gensagor i ett par av remissutlåtandena.
För egen del har jag kommit till den uppfattningen, att även dessa
yngre hemvärnsmän böra erhålla någon ersättning i angivet hänseende under
sådana kurser, där såväl äldre som yngre hemvärnsmän deltaga. Med hänsyn
till den mindre försörjningsplikt, som i regel åvilar de yngre hemvärnsmännen,
synes ersättningen emellertid icke böra bestämmas till högre belopp än
3 kronor per dag.

Vid bifall till dessa förslag komma icke oväsentliga kostnader att vara förenade
med utbildningskurser av längre varaktighet. På grund härav synes
det böra förbehållas chefen för armén att inom ramen för tillgängliga anslag
närmare reglera i vilka fall sådana kurser må anordnas.

Mot hemvärnskommitténs förslag att hemvärnsmän, som deltager i efterspanings-,
bevaknings- eller handräckningstjänst, skall äga åtnjuta samma

Kungl. Maj:ts proposition nr 379.

förmåner, med undantag av försörjningsbidrag, som under tid då riket befinner
sig i krig har jag intet att erinra. Erforderliga medel för bestridande
av angivna kostnader torde kunna ställas till förfogande utan särskild medelsanvisning.

Hemvärnsmännen böra bibehållas vid sin rätt till fria resor under hemvärnst
jänstgöring. Jag förutsätter därvid, att ersättning skall utgå för erforderliga
resor med transportmedel i linjetrafik. Däremot finner jag icke tillräckliga
skäl anförda för hemvärnskommitténs förslag att hemvärnsmän
under vissa förutsättningar skulle erhålla en kontant ersättning med 10
öre per kilometer vid användande av annat transportmedel. Enligt kommitténs
förslag skola hemvärnskrets- och hemvärnsområdesbefälhavare och
deras ersättare under nödvändiga tjänsteresor och tjänsteförrättningar
utom bostadsorten, vilka icke sammanhänga med hemvämstjänstgöring
i inskränkt bemärkelse, äga åtnjuta rese- och traktamensersättning enligt
klass IID i allmänna resereglementet. Jag förutsätter, att dylik ersättning
skall utgå även under inspektionsresor inom vederbörandes hemvärnskrets
respektive hemvärnsområde, i den mån resorna ej företagas i samband med
förflyttning av hemvärnstrupp.

Jag har intet att erinra mot att de nu gällande bestämmelserna rörande
särskilda ersättningar till hemvärnskrets- och hemvärnsområdesbefälhavare
fastställas att gälla även i fortsättningen. Däremot kan
jag i likhet med statskontoret icke tillstyrka kommitténs förslag, att sådana
befälhavare skulle kunna få ersättning även för intrång, som de nödgas underkasta
sig genom att taga egna utrymmen i anspråk såsom expeditions- eller
förrådslokaler.

De av hemvärnskommittén anförda skälen för att hemvärnsmännen böra
utrustas med fältuniform, kappa och marschskodon synas mig bärande.
Emellertid äro de årliga kostnaderna för underhåll och förnyelse av
ifrågavarande klädespersedlar avsevärda, och jag kan icke, i avvaktan på
1945 års försvarskommittés utredning, tillstyrka, att statsmakterna i nuvarande
läge definitivt binda sig härför. Jag har däremot icke något att erinra
mot att, i den mån arméns förråd därtill lämna tillgång, hemvärnsmännen
nu utrustas med dylika persedlar. Klädespersedlarna böra ställas till förfogande
såsom lån och hemvärnsmännen vid mottagandet förbinda sig att
icke använda persedlarna annat än under hemvämstjänstgöring. Beparationer
av uniformer och kappor synas böra äga rum på statens bekostnad i försvarets
verkstäder eller annorledes, medan hemvärnsmännen själva svara för
skoreparationer. Vissa skäl tala enligt min mening för att hemvärnsmännen
efter viss tid — 4 eller 6 år — skola få med äganderätt övertaga marschskodonen.
Slutlig ställning till denna fråga torde emellertid icke böra tagas
förrän i samband med prövningen av 1945 års försvarskommittés blivande
förslag.

De förmåner av skilda slag, som vid bifall till de här framlagda förslagen
tillkomma hemvärnsmännen, innebära i förhållande till vad nu gäller avsevärda
förbättringar. Det är emellertid uppenbart, att hemvärnstjänstgöringen

Kungl. Maj:ts proposition nr 379.

fortfarande kan komma att medföra ekonomiska uppoffringar för den enskilde.
Så torde exempelvis den föreslagna daglönen, i regel 6 kronor, i
många fall icke bereda hemvärnsmännen full ersättning för förlorad arbetsförtjänst.
Såsom hemvärnskommittén framhållit bör ersättningen i sådana
fall kunna ökas genom tillskott av medel, som anskaffas på frivillig väg.

I detta sammanhang torde få anmärkas, att hemvärnskommittén i skrivelse
den 25 juli 1945 framlagt förslag till lag örn rätt för vissa kommuner
att anslå medel till hemvärnets verksamhet m. m. Genom de av mig tillstyrkta
förbättringarna med avseende å hemvärnsmännens ekonomiska förmåner
torde emellertid behovet av tillskott från kommunalt håll bliva mindre
framträdande. Dock skulle det vara önskvärt, örn kommunerna ägde rätt att
ställa lokaler till hemvärnets förfogande för användning såsom s. k. hemvärnsgårdar
eller dylikt. Emellertid torde kommitténs ifrågavarande förslag
lämpligen böra upptagas till behandling i samband med planerad översyn av
vissa delar av kommunallagarna, varför jag icke anser mig böra i vidare mån
än nu skett ingå på detsamma. I detta sammanhang vill jag framhålla, att
under beredskapstiden anskaffade baracker i vissa fall torde kunna ställas till
hemvärnets förfogande för angivet ändamål. Jag förutsätter, att Kungl. Maj :t
skall äga fatta beslut därom.

Chefen för armén har framhållit, att frågan örn hemvärnsmännens ekonomiska
förmåner borde ses i sammanhang med spörsmålet örn beredande av
liknande förmåner åt medlemmar i andra frivilliga försvarsorganisationer.
Beträffande sistnämnda spörsmål föreligga vissa förslag, som för närvarande
äro föremål för behandling inom försvarsdepartementet. Jag har emellertid
funnit, att frågan örn hemvärnspersonalens förmåner kan lösas oberoende av
berörda förslags prövning.

Kostnadsberäkningar och anslagsfrågor.

Hemvärnskommittén har beräknat kostnaderna för genomförande av kom
mitténs förslag om ändringar i hemvärnskungörelsen på sätt framgår av en
inom hemvärnsstaben upprättad kostnadsberäkning. Till grund för denna ha
legat följande utgångspunkter.

1. De av hemvärnskommittén föreslagna ändringarna i hemvärnskungörelsen
träda i kraft den 1 januari 1946.

2. Antalet hemvärnsmän (inklusive reservhemvärnsmän) beräknas efter
fastställda maximisiffror.

3. Utbildningens årliga omfattning förutsättes bliva följande:

för 80 % av hemvärnsmännen 20 timmar obligatoriska övningar, därav 10
på våren och 10 på hösten,

för 20 % av hemvärnsmännen (hemvärnsmän under värnpliktsåldern) 50
timmar obligatoriska övningar, därav 30 i form av lägerkurser (4 dagar) samt
20 såsom förbandsutbildningar enligt samma grunder som för övriga hemvärnsmän,

för V5 av hemvärnsbefälet (ställföreträdare inberäknade) befälsövningar
örn 48 timmar.

4. För frivillig utbildning utöver vad ovan angivits samt för specialutbildning
äro särskilda kostnader icke beräknade, enär desamma torde täckas
av de kostnader, som ovan angivna beräkningsgrunder medföra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 379.

5. Portionspriset har beräknats till det av arméförvaltningen för närvarande
fastställda eller 1 krona 90 öre per dag.

6. För fastställande av kostnader för övningar, förplägnad och resor ha
behovsberäkningar inhämtats från samtliga försvarsområden.

Med angivna utgångspunkter lia kostnaderna för fri förplägnad beräknats
till 400 000 kronor för helt år. Enär motsvarande kostnader enligt nu gällande
bestämmelser uppskattats till 135 000 kronor, ha merkostnaderna för senare

hälften av innevarande budgetår beräknats till

1400 000 — 135 000

= 132 500

kronor.

Förslaget örn att hemvämsmännen under vissa förutsättningar vid utbildningstjänstgöring
skola erhålla dagavlöning örn 6 kronor per dag har beräknats
medföra en kostnad av 220 000 kronor per år, eller 110 000 kronor
för senare hälften av budgetåret 1945/46.

Den av hemvärnskommittén föreslagna färdersättningen med 10 öre per
kilometer har beräknats komma att medföra en årlig kostnad av 80 000 kronor,
eller 40 000 kronor för återstoden av budgetåret 1945/46.

Övriga ändringsförslag med avseende å hemvärnskungörelsen ha beräknats
icke skola kräva någon höjning av de för innevarande budgetår anvisade
anslagen.

Engångskostnaderna för de av kommittén föreslagna förbättringarna av
hemvärnsmännens beklädnadsutrustning lia av kommittén beräknats till
10 890 000 kronor. De årliga kostnaderna ha beräknats till 155 000 kronor, avseende
underhåll av uniformer och kappor, från och med nästa budgetår samt
tillhopa 1 500 000 kronor, varav 450 000 kronor för förnyelse av marschskodon,
från och med budgetåret 1951/52.

Arméförvaltningens intendenturavdelning har med hänsyn till att beklädnadsutrustningen
beräknats kunna ställas till förfogande ur arméns förråd
uppskattat engångskostnaderna för anskaffning av beklädnadsutrustningen
till 945 000 kronor, avseende återanskaffning av skodon. De årliga kostnaderna
för förnyelse av skodon ha uppskattats till 472 500 kronor.

De av mig i det föregående framlagda förslagen torde på sätt hemvärnskommittén
föreslagit böra göras tillämpliga från och med den 1 januari 1946.
Med hänsyn härtill kommer belastningen å vissa för innevarande budgetår
anvisade anslag att ökas.

Kostnaderna för hemvärnsmännens förplägnad bestridas för närvarande
från en under arméns övningsanslag uppförd anslagspost örn 470 000 kronor
till hemvärnets övningar. Merkostnaderna vid bifall till hemvärnskommitténs
av mig tillstyrkta förslag lia av kommittén beräknats till 265 000 kronor för
helt år, eller för senare hälften av innevarande budgetår 132 500 kronor.
Enär emellertid arméns övningsanslag på grund av sänkta drivmedelspriser
torde kunna inrymma angivna merkostnader, räknar jag icke med någon höjning
av berörda anslag. Jag har för avsikt att, sedan riksdagen meddelat sitt
beslut i anledning av i det föregående framlagda förslag, föreslå Kungl. Majit
erforderlig omdisposition av ifrågavarande anslag.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 379. 231c 45 3

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 379.

Hemvämskommittén har Beräknat kostnaderna för daglön under utbildningstjänstgöring
till 220 000 kronor för helt budgetår. Den av mig föreslagna
daglönen till yngre hemvärnsmän torde komma att ytterligare öka
kostnaderna med omkring 20 000 kronor. Merkostnaderna under senare hälften
av innevarande budgetår skulle således utgöra omkring 120 000 kronor, vilket
belopp torde böra utan höjning av anslagets belopp bestridas från förslagsanslaget
till penningbidrag m. m. åt värnpliktiga.

Icke heller övriga förslag till ändringar i hemvärnskungörelsen torde behöva
för innevarande budgetår föranleda höjning av redan anvisade anslag
eller anvisande av nya anslag.

Hemvärnsmännens utrustande med vissa beklädnadspersedlar medföra
inga särskilda engångskostnader, enär persedlarna förutsatts skola utlämnas
från arméns förråd. För underhåll av uniformer och kappor har hemvämskommittén
beräknat ett årligt belopp av 155 000 kronor. Medel härför torde
emellertid icke behöva ställas till förfogande för innevarande budgetår. I
vad mån arméförvaltningen bör få tillfälle att i viss omfattning återanskaffa
skodon såsom ersättning för de till hemvärnsmännen utlämnade torde
böra prövas i samband med granskningen av ämbetsverkets anslagsäskanden
för budgetåret 1947/48.

Departementschefens hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen

att godkänna vad i det föregående av mig föreslagits beträffande
hemvärnets rekrytering samt hem värnspersonalens tjänstgöring
och ekonomiska förmåner.

Med bifall till. denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Bengt J. Lillieros.

Stockholm 1945. K. L. Beckmans Boktryckeri.