Kungl. Maj:ts proposition nr 87.
1
Nr 87.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa
frågor örn befrielse från ersättningsskyldighet; given
Stockholms slott den 16 februari 1945.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Per Edvin Sköld.
Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 16 februari 1945.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,
Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
härefter chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, vissa frågor om
befrielse från ersättningsskyldighet samt anför härutinnan följande.
l:o.
Antalet ärenden, som angå befrielse från av judiciell domstol ålagd ersättningsskyldighet
till kronan på grund av förlust av eller skada å egendom, tillhörande
krigsmakten, har under de senaste åren vuxit i antal. Dessa ärenBihang
till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 87.
37» 46
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 87.
den lia hittills undantagslöst — oavsett ersättningsbeloppens storleksordning
— underställts riksdagens prövning. Inom försvars- och finansdepartementen
har upptagits frågan huruvida icke bemyndigande lämpligen borde av riksdagen
utverkas för Kungl. Majit att i viss utsträckning fatta beslut om avstående
från kronans i dylik ordning fastställda fordringsrätt. I en inom försvarsdepartementet
upprättad promemoria har i detta hänseende anförts
följande.
Efter framställning av 1937 års riksdag (skrivelse nr 311) har den allmänna
frågan örn rätten för Kungl. Majit att avstå statsverkets fordringar mot enskilda
samt örn formerna härför underkastats viss utredning. Denna fråga
är för närvarande beroende på Kungl. Majits prövning (finansdepartementet).
På försvarsdepartementets föredragning underställas årligen riksdagens prövning
ett antal frågor örn befrielse från i judicell ordning ålagd ersättningsskyldighet
till kronan på grund av förlust av eller skada å egendom tillhörande
krigsmakten. På grund av den militära beredskapen har antalet ärenden av
denna art, vilka ofta röra sig örn förhållandevis obetydliga belopp, kraftigt
ökat under de senare åren. En följd härav har blivit, att framställningar till
riksdagen måst göras i vidgad utsträckning och beträffande fall som ofta varit
av ringa betydelse. Då samtidigt en relativt fast praxis i fråga om ärendenas
prövning utvecklat sig, ha motiven för riksdagsbehandling av samtliga ifrågavarande
fall försvagats.
I syfte att förenkla handläggningen torde under angivna omständigheter
böra övervägas att utverka riksdagens bemyndigande för Kungl. Majit att
fatta beslut örn avstående av nämnda skadeståndsanspråk i de fall dessa icke
överstiga 10 000 kronor. Då den ifrågasatta fullmakten till stor del betingas
av den genom beredskapen inträdda ökningen av ärendenas antal, torde densamma
böra begäras för ett budgetår i sänder, så länge behov därav kan anses
föreligga eller frågan örn Kungl. Majits rätt att avstå vissa statsverkets fordringar
icke bringas till generell lösning. Den fullmakt, som bör begäras av
1945 års riksdag, synes böra avse tiden fram till den 1 juli 1946.
Fullmakten bör avfattas så att den täcker även fordran som grundar sig på
kronans regressrätt mot förare av kronans motorfordon, luftfartyg etc. enligt
särskilda ansvarighetsregler.
I ärendet ha yttranden avgivits av försvarets civilförvaltning, statskontoret
och riksräkenskapsverket.
Försvarets civilförvaltning har anfört, att med hänsyn till den förhållandevis
fasta praxis, som utbildats beträffande avgörande av ärenden av ifrågavarande
slag, hittillsvarande ordning torde få anses innebära en omgång ur
såväl arbets- som kostnadssynpunkt. Då ärendena ej heller ur andra synpunkter
kunde anses vara av den vikt, att de borde underställas riksdagen,
finge civilförvaltningen för sin del tillstyrka det i promemorian framlagda
förslaget.
Statskontoret har i ärendet yttrat följande.
Statskontoret ville icke bestrida, att åtskilliga av de ärenden rörande efterskänkande
av ersättningar och skadestånd, vilka för närvarande underkastades
riksdagens prövning, hade en sådan karaktär, att ett enklare förfarande
vore önskvärt. Då emellertid ärenden av förevarande art borde göras till föremål
för en noggrann prövning ur olika synpunkter och en befrielse från ådömd
ersättningsskyldighet alltjämt endast borde förekomma i undantagsfall (jfr
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 87.
riksdagens skrivelse 156/1935), torde det icke vara tillrådligt att i alltför stor
utsträckning förenkla förfarandet. Framhållas finge i detta sammanhang, att
statskontoret i utlåtanden över sådana ansökningar av principiella skäl så gott
som undantagslöst avstyrkt eftergivande av uppbördsmans redogöraransvar.
Med hänsyn till att kronan endast hade regressrätt mot förare av motorfordon,
då vederbörande varit berörd av starka drycker, använt fordonet utan lov
eller varit grovt ovarsam syntes jämväl i dylika fall en eftergift knappast böra
ifrågakomma.
De bemyndiganden Kungl. Majit eller underordnade myndigheter erhållit
för avskrivningar eller avkortningar av kronans fordringar torde icke ha inneburit
ett _ medgivande att eftergiva fordringar av skälighetshänsyn i sådan
utsträckning, som avsåges med nu föreslagna fullmakt. Då frågan örn omarbetning
av de allmänna bestämmelserna rörande avskrivning av statsverkets
fordringar och därmed sammanhängande spörsmål för närvarande vore föremål
för Kungl. Majits överväganden, förefölle det statskontoret därför av principiella
skäl lämpligt, att förevarande förslag upptoges till prövning i samband
med nämnda överväganden. Vid en minskad militär beredskap torde
jämväl, även örn en viss eftersläpning givetvis gjorde sig gällande, antalet
ärenden komina att reduceras. I betraktande av vad sålunda anförts kunde
statskontoret icke tillstyrka, att ett bemyndigande av den räckvidd, som angivits
i promemorian, utverkades av riksdagen rörande efterskänkande av
kronans i judiciell ordning fastställda ersättnings- och skadeståndsfordringar
på grund av förlust av eller skada å egendom tillhörande krigsmakten. Därest
emellertid i avvaktan på generella bestämmelser i ämnet en provisorisk reglering,
avseende enbart försvarsväsendet, skulle anses ofrånkomlig, syntes i
varje fall ett sådant bemyndigande böra begränsas till att avse eftergift av
krav å ett avsevärt lägre belopp än som i promemorian förordats, förslagsvis
högst 1 000 kronor.
RiksräkenskapsverJcet har anfört, att ur principiell synpunkt någon invändning
icke syntes kunna göras mot att Kungl. Majit erhölle riksdagens bemyndigande
att fatta beslut i de i departementspromemorian angivna frågorna.
Enligt riksräkenskapsverkets mening borde ett sådant medgivande rätteligen
givas tills vidare. Härvid borde dock förutsättas, att Kungl. Majit_i likhet
med vad nu skedde i fråga örn utgifter å anslaget till oförutsedda utgifter —
årligen vid riksdagens början till riksdagen anmälde de fall, då befrielse från
eller nedsättning i ålagd ersättningsskyldighet till kronan medgivits av Kungl.
Majit.
Såsom i departementspromemorian anförts, har antalet ärenden av i pro- Departement>■
memorian angivet slag på grund av den förstärkta försvarsberedskapen kraf- chefen.
tigt ökat under de senare åren. För närvarande föreligga till Kungl. Majits
avgörande omkring femtio ärenden om befrielse från ersättningsskyldighet av
den natur att de enligt hittills tillämpad praxis borde hänskjutas till riksdagens
prövning. Anledning synes vara att antaga, att dylika ärenden komma
att i stort antal föreligga även viss tid efter beredskapens upphörande. Då
relativt klara riktlinjer numera föreligga för ärendenas bedömande och det
är önskvärt att förenkla handläggningen av dessa ärenden, som oftast ha
ringa betydelse och i flertalet fall icke giva anledning till delade meningar i
viktigare hänseenden, finner jag mig böra förorda, att av riksdagen utverkas
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 87.
bemyndigande för Kungl. Majit att i viss utsträckning medgiva befrielse från
ersättningsskyldighet. Ett dylikt bemyndigande synes ligga i linje med riksdagens
vid skilda tillfällen under de senare åren fattade beslut örn överlämnande
till Kungl. Majits prövning av ärenden av mindre allmän vikt. Så har
exempelvis skett i fråga örn rätt att försälja kronojord, beviljande av vissa
pensioner och understöd och av understöd från Vadstena krigsmanshuskassa,
bestridande av vissa livräntor samt bestridande av kostnaderna för vissa
oriktigt utbetalade familjebidrag.
Då emellertid, såsom av departementspromemorian inhämtas, den allmänna
frågan örn Kungl. Majits rätt i hithörande hänseende är föremål för övervägande,
synes det lämpligt, att viss försiktighet iakttages. Med hänsyn härtill
synes bemyndigandet böra för närvarande utverkas endast för tiden fram
till utgången av nästa budgetår. En begränsning av bemyndigandet till att
gälla endast skadeståndsanspråk intill ett visst högsta belopp synes även vara
att förorda. Det i departementspromemorian angivna maximibeloppet, 10 000
kronor, har valts med tanke på att inom ramen för detta belopp i allmänhet
rymmas de vanligast förekommande fallen i fråga örn eftergivande av kronans
fordran, exempelvis ersättningskrav vållade av bil- och fartygsolyckor och av
oförsiktigt handhavande av fordon och flygplan. En begränsning av bemyndigandet
inom den snäva ram som av statskontoret angivits synes med hänsyn
härtill icke vara att förorda. Jag anser mig sålunda böra i anslutning till det
i promemorian framlagda förslaget föreslå, att bemyndigandet skall avse
sådana ersättningsanspråk där fråga är örn ett kapitalbelopp — eventuella
räntefordringar sålunda icke medräknade — icke överstigande 10 000 kronor.
Bemyndigandet synes böra preciseras att med denna begränsning avse dels
frågor örn befrielse från i judiciell ordning ålagd ersättningsskyldighet till
kronan på grund av förlust av eller skada å egendom tillhörande krigsmakten,
dels ock frågor om efterskänkande av fordran som grundar sig på kronans
regressrätt mot förare av kronans motorfordon, luftfartyg etc. enligt de i ämnet
gällande ansvarsreglerna.
Beträffande grunderna för prövningen av ifrågavarande ärenden torde här
endast böra framhållas, att hittillsvarande av riksdagen godkänd praxis bör i
möjligaste mån följas. I allmänhet bör sålunda krävas, att vederbörande —
örn icke särskilda skäl föreligga — skall efter sin förmåga och med hänsyn
tagen till omständigheterna gälda någon del av den honom åvilande ersättningen.
I det följande upptager jag vissa hithörande ärenden, vilka icke falla
inom det sålunda ifrågasatta bemyndigandets ram.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen
att bemyndiga Kungl. Majit att intill den 1 juli 1946 avgöra
frågor örn avstående av fordringsrätt m. m. i den utsträckning
som av mig i det föregående angivits.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 87.
2:o.
Värnpliktige nr 469—67—1935 Sven Emanuel Nordlander dödades den
23 november 1942 under beredskapstjänstgöring av ett pistolskott, som av
våda avlossades av värnpliktige furiren nr 460—67—1936 Bror Wilhelm
Svedin, vilken samtidigt själv skadades i ena handen.
Olycksfallet inträffade i samband med att instruktion i vapenvård skulle
meddelas under rast i en barackförläggning. En stund före instruktionen
skulle Svedin på fråga av någon av de närvarande visa hur en pistol
togs sönder. Någon .pistolammunition hade icke utlämnats till kompaniet,
men Svedin hade sin pistol laddad med skarpa skott, som han fått
under tjänstgöring vid annat förband. Han hade emellertid glömt, att pistolen
var laddad. Då Svedin gjorde en mantelrörelse med pistolen, avlossades
ett skott och träffade Nordlander, som satt vid ett bord i närheten.
Fältkrigsrätten vid den för Kiruna och Jokkmokks försvarsområden
gemensamma staben har genom lagakraftvunnet utslag den 30 mars 1943
dömt Svedin till två månaders fängelse, villkorlig dom, för vållande till annans
död ävensom ålagt honom disciplinstraff i form av vaktarrest 15 dagar. Härjämte
har krigsrätten förpliktat Svedin att, förutom ersättning för begravningskostnader,
utgiva årliga livräntor, nämligen till änkan Linnéa Margareta
Nordlander med 1 200 kronor, så länge hon levde ogift, samt till makarna
Nordlanders son Bo Emanuel, född den 29 juni 1941, med 900 kronor tills
denne fyllt 18 år. Från livräntebeloppen skulle Svedin äga avräkna de livräntor,
som eventuellt kunde tillerkännas av riksförsäkringsanstalten.
Jämlikt bestämmelserna i 1927 års militärersättningsförordning (S. F. S.
nr 234) har riksförsäkringsanstalten för tiden från och med den 24 november
1942 tillerkänt änkan Nordlander och sonen livräntor, den förra med 540
kronor för år, så länge hon lever ogift, samt den senare med 360 kronor för
år tills han uppnått 16 års ålder. Å livräntorna utgår dyrtidstillägg, för åren
1942 och 1943 med 30 % samt för åren 1944 och 1945 med 40 %.
Sedermera har änkan Nordlander i skrivelse till arméförvaltningens dåvarande
civila departement — under framhållande att något skadestånd icke
syntes kunna utfås hos Svedin — anhållit örn upplysning huruvida det ålåge
Kungl. Majit och kronan att förskottera eller betala de belopp, Svedin förpliktats
utgiva.
Med förmälan härom ha försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens
tygavdelning i skrivelse den 6 juni 1944 anfört i huvudsak följande.
Beträffande änkan Nordlanders ekonomiska förhållanden framginge av en
genom polismyndighet verkställd undersökning, att hon och sonen för sitt
uppehälle i stort sett vore hänvisade till de från riksförsäkringsanstalten utgående
understöden samt att hon på grund av sonens klenhet för närvarande
icke hade några möjligheter att idka förvärvsarbete.
Svedin, som till yrket vore lantbrukare, hade enligt polisutredning en inkomst
av 1 700 å 1 800 kronor för år. Värdet av hans tillgångar i form av
jordbruksfastighet med inventarier motsvarades av skulder till ungefär samma
belopp. Några möjligheter att inom överskådlig tid erlägga det utdömda
skadeståndsbeloppet torde han av allt att döma icke äga.
6
Kungl. May.ts proposition nr 87.
Med hänsyn till, bland annat, att någon pistolammunition icke varit utlämnad
vid kompaniet samt att olyckshändelsen inträffat under en rast, torde
på här ifrågavarande område förefintliga domstolsutslag av prejudicerande
innebörd närmast peka hän mot att någon rättslig skadeståndsskyldighet icke
åvilade kronan. Emellertid torde vid ett på billighetsskäl grundat bedömande
av ärendet hänsyn böra tagas till att Svedins demonstration av söndertagandet
av pistol varit föranledd av från truppens sida visat intresse samt att
vederbörande haft grundad anledning antaga, att Svedin, som innehaft furirs
grad, ägde full kompetens för uppgiften.
Under hänvisning till riksdagens beslut (skrivelse 1942: 226) i anledning
av väckt motion örn livränta åt värnpliktige K. H. Y. Dinos efterlevande ville
civilförvaltningen och tygavdelningen ifrågasätta, huruvida ej med hänsyn
till ovan anförda omständigheter samt änkans svaga ekonomiska ställning
kronan skäligen borde gentemot den förolyckades närmaste anhöriga ikläda
sig de ekonomiska konsekvenserna av det inträffade, mot det att vederbörandes
fordringsrätt gentemot Svedin överflyttades på kronan. Skäl torde därvid
kunna åberopas för att kronan ej åtoge sig skyldighet att till sonen utgiva
livränta för längre tid än intill fyllda 16 år.
Kostnaderna för tiden intill den 1 juli 1945 borde bestridas från fjärde
huvudtitelns anslag till extra utgifter och för tid därefter från anslaget till
diverse pensioner och understöd m. m. De belopp, riksförsäkringsanstalten utgivit
eller hade att utgiva, borde därvid avräknas.
För det fall att Kungl. Majit skulle finna, att kronan ej borde åtaga sig
så vidsträckta ekonomiska förpliktelser, som här ifrågasatts, hemställdes, att
Kungl. Majit i allt fall ville tillerkänna vederbörande ett engångsbelopp, att
utgå från anslaget till extra utgifter.
Statskontoret har under hänvisning till att — såsom framginge av propositionen
1944:150, punkt 2, och riksdagens skrivelse 1944:136 — viss ersättning
medgivits till efterlevande efter vid militär vapendemonstration omkomna
civila, oaktat kronans ansvar för det inträffade ej slutgiltigt prövats,
anfört följande.
Efter utredning inom civilförvaltningen hade gjorts gällande, att någon
rättslig skadeståndsskyldighet i nu förevarande fall icke skulle kunna åläggas
kronan. Statskontoret ansåge emellertid i betraktande av föreliggande omständigheter
starka billighetsskäl tala för att till Korianders änka och son
av statsmedel utbetalades de skadeståndsbelopp i form av dels ersättning
för begravningskostnader och dels årliga livräntor, vilka det jämlikt krigsrättsutslaget
ålegat Svedin att till dem utgiva. Enligt ämbetsverkets mening
saknades härvid skäl för att, på sätt civilförvaltningen föreslagit, begränsa
kronans betalningsskyldighet i fråga örn livränta till sonen så, att livräntan
— ehuru krigsrätten tillerkänt honom livränta till fyllda 18 år — icke skulle
utgå för längre tid än till dess han uppnått 16 års ålder (jfr bankoutskottets utlåtande
nr 38/1942). Såsom förutsättning för statsverkets övertagande av
ifrågavarande betalningsskyldighet torde böra föreskrivas, att den änkan
och sonen tillhöriga, på krigsrättsutslaget grundade fordringsrätten gentemot
Svedin överflyttades å kronan. Det syntes härvid lämpligen böra uppdragas
åt civilförvaltningen att bevaka kronans fordringsrätt hos Svedin.
Ersättningsbeloppen borde gäldas på sätt civilförvaltningen föreslagit.
Genom beslut den 20 oktober 1944 har Kungl. Majit medgivit, att till
änkan Nordlander och hennes son finge från fjärde huvudtitelns anslag till
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 87.
extra utgifter utbetalas dem enligt fältkrigsrättens utslag tillkommande ersättning
för begravningskostnader och livräntor i vad de belöpte å tiden intill
den 1 juli 1945, under villkor dock att vederbörande å kronan till motsvarande
belopp överläte sin fordran hos Svedin på grund av utslaget. Härjämte förklarade
Kungl. Majit Sig vilja framdeles meddela beslut i fråga örn livräntor
åt vederbörande för tid efter den 1 juli 1945.
Av handlingarna inhämtas ytterligare beträffande änkan Nordlanders ekonomiska
förhållanden m. m.: Änkan, som är född år 1913, har efter mannens död
utfått 2 000 kronor å livförsäkringsbrev tecknade å mannens liv. Härjämte
har från chefens för armén hjälpfond lämnats ett understöd av 300 kronor.
Dödsboets skulder uppgå till omkring 650 kronor, varav 400 kronor till
den avlidnes moder. Änkan och sonen lia efter olyckshändelsen under vissa
tider vistats hos släktingar och då åtnjutit fritt uppehälle. För framtiden
äro de emellertid för sitt uppehälle hänvisade till den från riksförsäkringsanstalten
utgående ersättningen. Såsom förut framhållits är änkan för närvarande
på grund av sonens klenhet förhindrad att idka förvärvsarbete.
Med hänsyn till de omständigheter under vilka olycksfallet inträffade samt
änkan Nordlanders och hennes sons synnerligen svaga ekonomiska ställning
finner jag mig av billighetsskäl böra tillstyrka, att kronan från och med
budgetåret 1945/46 övertager betalningsansvaret för Svedin på grund av krigsrättsutslaget
åvilande skyldighet att utgiva livräntor, för tid i utslaget angivits,
till änkan och sonen, dock med avdrag för de livräntebelopp, som utbetalas
från riksförsäkringsanstalten. På sätt tidigare i likartade fall ägt
rum bör föreskrift meddelas därom, att å sålunda utgående livränta icke må
åtnjutas någon sådan tilläggsförmån, som enligt gällande bestämmelser eljest
tillkommer pensionstagare. Kungl. Majit synes som villkor för utbetalande
av livräntorna, som torde böra bestridas från anslaget till diverse pensioner
och understöd m. m., äga uppställa att vederbörande till motsvarande belopp
å kronan överlåter sin rätt till skadestånd gentemot Svedin.
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att de änkan Linnéa Margareta Nordlander och hennes son
Bo Emanuel jämlikt omförmälda krigsrättsutslag tilldömda
årliga livräntorna — dock med avdrag av de livräntebelopp,
jämte dyrtidstillägg därå, som vederbörande på grund av
förutnämnda olycksfall uppbära från riksförsäkringsanstalten
— må från och med budgetåret 1945/46 bestridas från anslaget
till diverse pensioner och understöd m. m. med iakttagande
att å sålunda utgående belopp icke må åtnjutas någon
sådan tilläggsförmån, som enligt gällande bestämmelser eljest
tillkommer pensionstagare.
Departements
chefen.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 87.
3:o.
Under framförande den 8 maj 1940 å landsvägen Motala—Askersund av
en kronan tillhörig lastbil, ingående i en militär marschkolonn, körde föraren
av vägen, varvid värnpliktige nr 55—66—1934 Per Arne Söderlund, som medföljde
å bilen, miste ena ögat och erhöll svåra kontusioner i ansiktet. Enär
kronan såsom ägare till bilen syntes ansvarig för det inträffade, har Kungl.
Majit, för undvikande av att kronan ådömdes ersätta rättegångskostnader,
genom särskilda beslut tillerkänt Söderlund dels ersättning för sveda, värk,
för framtida men och för förlorad arbetsförtjänst dels ock livränta på grund
av invaliditet för tiden till och med den 12 februari 1944. Såsom av handlingarna
till Kungl. Majits beslut den 16 juli 1943 framgår har härvid Söderlunds
arbetsinkomst beräknats till 4 620 kronor och invaliditetsgraden till
25 %. I enlighet härmed har Söderlund, efter avdrag för honom av riksförsäkringsanstalten
med stöd av militärersättningsförordningen tillerkänd livränta
av 30 kronor för månad, av Kungl. Majit tillerkänts livränta med 66
kronor per månad för tiden till och med nämnda den 12 februari 1944.
Sedermera har Västmanlands läns rättshjälpsanstalt — under åberopande
att riksförsäkringsanstalten tillerkänt Söderlund livränta, att utgå från och
med den 13 februari 1944 under återstående livstid, å 360 kronor för år jämte
dyrtidstillägg, för åren 1944 och 1945 utgörande 40 %, därvid invaliditetsgraden
antagits utgöra 25 % — anhållit, att till Söderlund måtte under motsvarande
tid utbetalas ytterligare livränta med belopp för år, motsvarande 25 %
av den faktiska årsinkomsten, 4 620 kronor, av civilt arbete omedelbart före
berörda olyckshändelse, dock med avdrag för beloppet, för år räknat, av den
honom av riksförsäkringsanstalten tillerkända livräntan.
Med anledning härav ha försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens
tygavdelning i skrivelse den 1 augusti 1944 hemställt, att Kungl. Majit måtte
dels anvisa erforderliga medel för utgivande till Söderlund av livränta för
tiden den 13 februari 1944 ■—- den 30 juni 1945 med yrkat belopp, dock med
avdrag för från riksförsäkringsanstalten utgående ersättning dels ock för
riksdagen framlägga proposition örn livränta för tiden från och med den 1
juli 1945.
Statskontoret har i utlåtande den 25 augusti 1944 framhållit följande.
I likhet med civilförvaltningen och tygavdelningen ansåge statskontoret
tvekan icke råda därom, att Söderlund, som skadats under en militär transport
och därvid ådragit sig bestående men för framtiden i form av mistad
syn på ett öga, borde tillerkännas en årlig livränta av statsmedel utöver de
belopp, som han på grund av bestämmelserna i militärersättningsförordningen
erhölle från riksförsäkringsanstalten. Livräntans storlek torde härvid i
överensstämmelse med gällande domstolspraxis böra fastställas på grund av
Söderlunds faktiska årsinkomst i hans civila yrke omedelbart före olycksfallet
eller 4 620 kronor. Med hänsyn till invaliditetsgraden 25 % borde alltså
livräntan fastställas till 1 155 kronor för år dock med avdrag för vad Söderlund
för varje tidsperiod kunde komma att uppbära från riksförsäkringsanstalten.
Härvid torde liksom i tidigare likartade fall avdrag böra göras
för såväl livräntan som därå belöpande dyrtidstillägg, alltså med för när
-
9
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 87.
varande (30 + 12 =) 42 kronor i månaden. Tillika borde föreskrivas, att
Söderlund å den sålunda bestämda livräntan icke skulle äga uppbära någon
sådan tilläggsförmån, som eljest tillkomme pensionstagare. Livräntan borde
för tiden från och med den 1 juli 1945 utgå från tolfte huvudtitelns anslag
till diverse pensioner och understöd m. m. Ersättningen för tiden fram till den
1 juli 1945 borde regleras på sätt civilförvaltningen och tygavdelningen förordat.
Genom beslut den 13 oktober 1944 har Kungl. Majit medgivit, att till
Söderlund finge för tiden den 13 februari 1944 — den 1 juli 1945 utbetalas
ersättning i enlighet med vad myndigheterna sålunda föreslagit. Härjämte
förklarade Kungl. Majit Sig vilja framdeles meddela beslut rörande frågan
örn ersättning för tiden därefter.
I likhet med myndigheterna finner jag, att kronan bör utgiva särskild er- Departemcntssättning
på grund av ifrågavarande skada. Av riksdagen torde böra utverkas chefcnmedgivande
att ersättningen må gäldas av anslaget till diverse pensioner och
understöd m. m. På sätt tidigare i likartade fall ägt rum bör föreskrift meddelas
därom att å ersättningsbelopp icke må åtnjutas någon sådan tilläggsförmån,
som enligt gällande bestämmelser tillkommer pensionstagare. Av
handlingarna i målet inhämtas, att kronan icke torde äga regressrätt mot
vederbörande förare beträffande belopp, som utgivits eller kunna komma att.
utgivas i anledning av skadan.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att på grund av förutnämnda olycksfall må till Per Arne
Söderlund från och med den 1 juli 1945 under hans återstående
livstid utbetalas en årlig livränta å 1155 kronor — dock med
avdrag för vad Söderlund på grund av olycksfallet uppbär i livränta
jämte dyrtidstillägg därå från riksförsäkringsanstalten —
med iakttagande att å den sålunda bestämda livräntan icke må
åtnjutas någon sådan tilläggsförmån, som enligt gällande bestämmelser
eljest tillkommer pensionstagare.
4:o.
Värnpliktige nr 70—34—1929 Oscar Erik Holm vådasköt den 2 februari
1943 värnpliktige 101—48—1916 Oskar Bernhard Olsson med påföljd att
denne sedermera avled. De närmare omständigheterna voro följande.
Holm, som inkallats till militärtjänstgöring såsom lanclstormspolis och förlagts
till bevakningsbarackerna vid Svenska aeroplanfabriken i Trollhättan,
skulle den 2 februari 1943 fullgöra vakttjänst mellan kl. 12.00 och 17.00. Vid
uppställning till posttjänstgöringen beordrade vaktbefälhavaren laddning med
5 skott samt bajonett på. Holm, som medförde ett oladdat gevär, underlät
emellertid att ladda, vilket ej observerades av vaktbefälhavaren, som själv
stod i ledet. Holm hade därefter från kl. 12.00 stående post i en vaktkur vid
grindarna till fabrikens flygfält. En värnpliktig vid namn Hult hade samtidigt
patrullerande posttjänstgöring. Emedan det var kallt och Holm frös
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 87.
om fotterna, frågade Holm något före kl. 15.00 Hult, örn Holm kunde få byta
tjänstgöring med Hult en kortare stund. Hult medgav detta, I samband härmed
ställde Hult in sitt skarpladdade gevär i postkuren, där Holms gevär
redan stod. Då Holm härpå skulle övertaga Hults patrullering, tog Holm ett
gevär i kuren utan närmare granskning och gick Hults patrullinje en gång. Då
han återkom, hade Hult avlösts och gått in i förläggningen. Holm återtog däremot
sin plats i kuren. Hult gjorde vid avlösningen patron ur och märkte då,
att geväret ej var laddat. Han insåg, att han hade Holms gevär, och beslöt att
passa Holm kl. 17 vid avlösningen och underrätta denne örn gevärsbytet. — Då
grindarna stängdes, gick Holm in i förläggningen. Holm hade den uppfattningen,
att posten behövde stå kvar i kuren endast så länge grindarna voro
öppna, Då Holm kom in i sin förläggningsbaraclt, befann sig endast Olsson i
baracken. Olsson låg på en säng innanför dörren. På fråga av Holm meddelade
Olsson, att klockan var något över fyra, Sedan Holm tagit av bajonetten,
ställde han geväret i ett gevärsställ vid ingångsdörren. Efter en kort stund
tog han en trasselsudd och började rengöra geväret, varvid han stod nära
dörren. Då han var medveten örn att han ej laddat sitt gevär någon gång
under dagen, hade han ej haft anledning att göra patron ur. Under rengöringen
stod han så att gevärspipan utan att han tänkte därpå riktades mot
Olsson. Såvitt han kunde erinra sig var slagfjädern spänd under rengöringen
och geväret osäkrat. Då han torkade under avtryckaren med trassel avgick
ett skarpt skott och träffade Olsson. Först då skottet avgick, förstod Holm, att
han hade Hults gevär.
Kegementskrigsrätten vid Bohusläns regemente fann i utslag den 22 april
1943 utrett, att Holm genom ovarsamt handskande med vapen vållat Olssons
död. Därjämte fann krigsrätten utrett, att Holm gjort sig skyldig till försummelse
och oförstånd i tjänsten genom att han dels utan tillstånd bytt post
med Hult, dels icke haft sitt gevär laddat under vakttjänstgöring, dels satt
ifrån sig geväret vid postkuren och dels utan att förvissa sig örn att tiden
härför varit inne lämnat sitt postställe. På grund härav prövade krigsrätten,
som fann omständigheterna såvitt anginge Holms vållande till Olssons död
mildrande, rättvist döma Holm dels för vållande till annans död att böta
femtio dagsböter, varje dagsbot två kronor, dels ock att hållas i vaktarrest
tio dagar. Härjämte förpliktades Holm att utgiva dels begravningskostnader
med 822 kronor 44 öre, dels livränta åt den avlidnes hustru Anna Augusta
Olsson med 1 000 kronor för år från och med den 3 februari 1943 så länge
hon levde ogift samt livränta åt makarna Olssons son Olof Bertil, född den
2 februari 1929, med 600 kronor för år från och med den 3 februari 1943 till
dess han fyllt 16 år. Vid likviden skulle Holm äga avräkna vad i livräntor
utgivits av riksförsäkringsanstalten för änkan Olsson och hennes son.
Härjämte förpliktades Holm att gälda 5 % ränta å 822 kronor 44 öre från
den 26 februari 1943 samt å livräntorna från förfallodagen tills betalning
skedde.
Vidkommande härefter av riksförsäkringsanstalten i målet förd talan, prövade
krigsrätten rättvist att med stöd av 13 § andra stycket förordningen den
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 87.
18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, förplikta Holm att till anstalten utgiva vad anstalten utgivit
i livräntor till änkan och sonen. Härjämte förpliktades Holm att
ersätta riksförsäkringsanstaltens rättegångskostnader med 25 kronor.
Krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.
I skrifter dagtecknade den 2 januari och den 7 juni 1944 har Holm —
under framhållande att hans årsinkomster uppginge till omkring 4 200 kronor
samt att hans årliga utgifter överstege 4 400 kronor — anhållit att bliva befriad
från all honom enligt förenämnda utslag åliggande ersättningsskyldighet till
riksförsäkringsanstalten.
Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Holm, som är gift och vars hustru
väntade sin nedkomst vid årsskiftet 1944/45, är smältverksarbetare med en
månadsinkomst av omkring 350—360 kronor. Enligt kronodebetsedel för 1943
har Holm taxerats för en inkomst av 2 850 kronor. Holm är försörjningspliktig
emot sin moder, som är medellös. Makarna Holm ha inga andra tillgångar
än enklare bohag till 1 rum och kök.
Riksförsäkringsanstalten har i utlåtande den 22 juli 1944 anfört följande.
Riksförsäkringsanstalten hade genom beslut den 17 mars 1943 jämlikt militärersättningsförordningen
tillerkänt änkan Olsson en årlig livränta å 540
kronor att utgå från och med den 8 februari 1943 så länge hon levde ogift
samt den minderårige sonen en årlig livränta å 360 kronor att likaledes utgå
från och med den 8 februari 1943 till dess han uppnått 16 års ålder. Sistnämnda
livränta upphörde sålunda den 2 februari 1945.
Vid gentemot Holm den 16 juli 1943 framställt krav å dittills av riksförsäkringsanstalten
utgivna livräntebelopp, 450 kronor, samt rättegångskostnader,
25 kronor, hade Holm meddelat, att han saknade medel till gäldande
av anstaltens fordran. Sedan anstalten i anledning härav påkallat polisundersökning
för utrönande av Holms ekonomiska förhållanden och möjligheter
att betala sin skuld till anstalten, hade anstalten från landsfiskalen i Tunhems
distrikt mottagit rapport rörande Holms ekonomiska förhållanden. I sin
skrift den 2 januari 1944 hade Holm uppgivit, att hans inkomster uppginge
till cirka 4 200 kronor, samt uppskattat sina utgifter till omkring 4 400 kronor
för år räknat. Den uppgivna inkomsten syntes i det närmaste överensstämma
med polisrapportens uppgifter i detta avseende. Bland utgifterna hade Holm
upptagit underhåll till den avlidnes änka 540 kronor och till sonen med 360
kronor. Enligt krigsrättsutslaget skulle emellertid Holm efter avdrag av de från
riksförsäkringsanstalten utgående livräntorna betala till änkan 460 kronor och
till sonen 240 kronor för år räknat. _ ....
Riksförsäkringsanstalten hade av landsfiskalen i Tunhems distrikt mhämtat,
att genom utmätning av Holms avlöning uttagits vid avlöningstillfallen
i oktober 1943 och i januari 1944 tillhopa 242 kronor. Tillika hade
landsfiskalen meddelat, att han vid lämpliga avlöningstillfällen ämnade fortsätta
utmätningarna, enär Holm fortfarande häftade för av riksförsäkringsanstaltens
ersättningar icke täckt del av de utdömda livräntorna.
Med hänsyn till uppgifter angående Holms ekonomiska förhållanden, som
av riksförsäkringsanstalten införskaffats, ävensom till de uppgifter härom
sorn i anslutning till Holms skrift den 7 juni 1944 insänts till Kungl. Majit,
hade riksförsäkringsanstalten för sin del icke något att erinra mot bifall till
Holms framställning.
12
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 87.
Statskontoret har i utlåtande den 2 augusti 1944 framhållit följande.
Statskontoret ville till en början framhålla, att krigsrätten vid bestämmandet
av livräntorna till änkan Olsson och hennes son — såsom framginge av
utslaget — tagit i beaktande Holms tillgångar samt övriga omständigheter.
Det ville också förefalla, som om Holms ekonomiska ställning borde ha medgivit
för honom att uppfylla sina förpliktelser enligt utslaget, särskilt gentemot
änkan och sonen. Hans fasta utgifter av en inkomst på cirka 360 kronor i
månaden hade således —- frånsett kostnaden för mat -— angivits till allenast
92 kronor 15 öre i månaden. Att Holm emellertid icke gjort vad som bort ankomma
på honom framginge därav, att för gäldandet av livräntorna åt änkan
Olsson och hennes son utmätning måste företagas. Statskontoret måste för
sin del finna tveksamt, örn i förevarande fall sådana särskilt vägande skäl
kunna anses föreligga, som enligt riksdagens mening skulle kunna motivera
ett efterskänkande i viss utsträckning av Holms ersättningsskyldighet (jfr
riksdagens skrivelse 1935:156).
Därest emellertid Kungl. Majit skulle finna skäl för ett tillmötesgående av
framställningen, ville statskontoret fästa uppmärksamheten vid att Holm själv
i sin skrift den 2 januari 1944 räknat med att kunna av sina inkomster avstå
omkring 900 kronor till understöd åt änkan Olsson och hennes son. Då den
sistnämnde den 2 februari 1945 uppnådde 16 års ålder och därmed icke längre
bleve berättigad till livränta på grund av utslaget, komme Holms förpliktelser
enligt detta att minskas till 1 000 kronor årligen, varav 540 kronor utginge
från riksförsäkringsanstalten. Statskontoret finge under erinran härom föreslå,
att ett eventuellt tillmötesgående av framställningen begränsades till att avse
två tredjedelar av de förpliktelser, som på grund av utslaget åvilade Holm
gentemot riksförsäkringsanstalten. Hans årliga utgifter för livräntor jämlikt
utslaget skulle då uppgå till (460 + ''^ + 240 + ~ =) 1 000 kronor intill
den 2 februari 1945 och därefter till (460 + 180=) 640 kronor.
Av utredningen framgår, att Holm vid vakttjänstgöringen i flera avseenden
åsidosatt gällande föreskrifter och att dessa förseelser och även andra omständigheter
på ett olyckligt sätt samverkat till det inträffade. Med hänsyn till
Holms ekonomiska villkor och de förhållanden under vilka olyckshändelsen
inträffat anser jag mig dock kunna biträda statskontorets förslag om begränsad
befrielse från ersättningsskyldighet.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva
att Oscar Erik Holm må befrias från två tredjedelar av honom
enligt regementskrigsrättens vid Bohusläns regemente utslag
den 22 april 1943 åvilande ersättningsskyldighet till riksförsäkringsanstalten.
5:o.
Vid en fälttjänstövning vid By hemvärn den 14 juni 1942 råkade hemvärnsmannen
Bror August Johansson av misstag vid skottlossning använda skarp
ammunition med påföljd att hemvärnsmannen Paul Konrad Karlsten dödades
och hemvärnsmannen Karl Emil Sjögren skadades.
Sedan i anledning av det inträffade ansvars- och skadeståndstalan förts,
har regementskrigsrätten vid Hälsinge regemente genom utslag den 2 februari
1943 utlåtit sig i huvudsak sålunda:
13
Kungl. Marits -proposition nr 87.
Deltagarna i övningen, till vilka utlämnats lös ammunition, hade varit
uppdelade i två grupper. Karlsten och Sjögren, som tillhört den ena — södra
— gruppen, hade under beskjutning från den andra — norra —- gruppen
träffats vardera av ett skarpt skott med påföljd att Karlsten omedelbart avlidit
och Sjögren åsamkats viss kroppsskada. Johansson, som deltagit i övningen
och tillhört den norra gruppen, hade i målet uppgivit, att han tidigare
eller närmare bestämt den 14 maj 1942 deltagit i en av hemvärnet anordnad
fältskjutning och därvid i en av uniformsrockens fickor stoppat ned ett patronknippe,
innehållande två skarpa skott och tre lösa skott, vilka icke förbrukats
vid tillfället, samt att han vid övningen den 14 juni 1942 lagt ned den
honom då tilldelade lösa ammunitionen i samma ficka, där nämnda patronknippe,
som han då varken erinrat sig eller varsnat, alltjämt förvarats. I betraktande
härav och av vad övrigt i målet förekommit måste det tagas för
visst, att det — såsom Johansson jämväl själv vidgått — varit han, som efter
att av misstag ha laddat geväret med det i rockfickan kvarglömda patronknippet,
avlossat de skarpa skott, som träffat Karlsten och Sjögren. Enär vid
nu angivna förhållanden vållande till Karlstens död och till den Sjögren åsamkade
skadan läge Johansson till last, samt Johansson — genom uraktlåtenhet
att vid handhavandet av den honom vid fältskjutningen tilldelade skarpa
ammunitionen ställa sig i sådant hänseende meddelade föreskrifter till efterrättelse
eller eljest iakttaga nödig aktsamhet — vore förfallen till ansvar för
försummelse i tjänsten, prövade krigsrätten rättvist döma Johansson för
ouppsåtligt vållande till annans död och till kroppsskada att hållas i fängelse
en månad, villkorlig dom, samt att för försummelse i tjänsten undergå vaktarrest
i två dagar. Härjämte ålades Johansson att ersätta statsverket för
rättsmedicinsk besiktning och liköppning å Karlsten med belopp, vartill kostnaden
härför i vederbörlig ordning bleve fastställd.
Vidare förpliktades Johansson att utgiva, till änkan Elin Viktoria Karlsten
dels genast såsom ersättning för begravningskostnader, som hon icke
utfått av riksförsäkringsanstalten, 400 kronor, _ dels årlig livränta från och
med den 15 juni 1942, så länge hon levde ogift, med 600 kronor samt för
makarna Karlstens son Fred Arvid Paul Karlsten, född den 15 augusti 1929,
till dess han fyllt sexton år, med 360 kronor, från vilka livräntebelopp emellertid
skulle avräknas vad riksförsäkringsanstalten i sådant hänseende utbetalat
eller kunde komma att utbetala, samt till riksförsäkringsanstalten dels
av anstalten till Sjögren och änkan Karlsten utbetalade belopp, tillhopa 366
kronor 50 öre, dels ock de belopp, anstalten visade sig nu eller framdeles
ha utgivit i livränta till änkan Karlsten och hennes son. Härjämte förpliktades
Johansson att i rättegångskostnader utgiva till riksförsäkringsanstalten
25 kronor och till änkan Karlsten 225 kronor.
Sedan änkan Karlsten för egen del och för sin underårige son yrkat högre
ersättning, i enlighet med vad hon vid krigsrätten fordrat, har krigshovrätten
ej funnit skäl göra ändring i krigsrättens utslag såvitt detsamma överklagats.
Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.
I samband med målets överklagande i krigshovrätten har Johansson framhållit
följande.
Johansson hade av rent fosterländska skäl gått in i hemvärnet och visat
stort intresse härför. Han hade sålunda år 1941 erhållit pris som bästa hemvärnsman
inom By hemvärnsområde. Även i den frivilliga skytterörelsen
hade han deltagit flitigt. Han hade tagit det mycket hårt, att han vållat sin
hemvärnskamrats död. Han ville ej undandraga sig ansvaret för det inträffade
men funne det oskäligt hårt, att han på ålderdomen skulle påbördas ett
för honom synnerligen betungande underhåll. Han kunde ej räkna med att
14
Kungl. Majds proposition nr 87.
fortsätta sitt arbete många år till. Hans hälsa vöre ej särskilt stark och de
psykiska påfrestningar, olyckan medfört, hade tagit hårt på hans krafter.
I en den 23 september 1943 dagtecknad skrift har Johansson sedermera,
under framhållande att han vore ur stånd att betala det utdömda skadestånd
det, anhållit att bliva befriad från detsamma.
Försvarets civilförvaltning och arméförvaltningens tygavdelning ha i utlåtande
den 9 maj 1944 framhållit, att den änkan Karlsten gentemot Johansson
tillkommande fordringsrätten givetvis icke kunde upphävas genom beslut i
administrativ ordning. I denna del syntes ansökningen alltså icke böra föranleda
någon åtgärd. Beträffande frågan huruvida riksförsäkringsanstaltens
fordringsrätt mot Jolansson borde eftergivas syntes det ej tillkomma civilförvaltningen
och tygavdelningen att avgiva yttrande.
Riksförsäkringsanstalten har i utlåtande den 19 juni 1944 anfört i huvudsak
följande.
I anledning av den Sjögren åsamkade skadan hade anstalten jämlikt förordningen
den 28 juni 1941 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under hemvärnstjänstgöring (SFS 1941:593), tillerkänt Sjögren ersättning
med 116 kronor 50 ore. Ytterligare ersättning torde ej komma att tillerkännas
Sjogren. På grund av Karlstens död hade anstalten enligt nämnda förordning
dels utgivit begravningshjälp med 250 kronor, dels ock genom beslut
aen 14 november 1942 tillerkänt den avlidnes änka en årlig livränta å 475
kronor att utgå från och med den 15 juni 1942 så länge hon levde ogift samt
hennes son, Fred Arvid Paul, född den 15 augusti 1929, en årlig livränta å
• It,*011.01 6J ?re att llkaledes utSå fl''ån den 15 juni 1942 till dess han uppnatt
lb ar. hedan anstalten den 12 mars 1943 framställt ersättningskrav mot
Johansson for sina dittillsvarande kostnader, 960 kronor 32 öre, samt Johansson
förklarat sig sakna förmåga att gälda fordrade beloppet, hade verkställts
polisutredning for utrönande av Johanssons ekonomiska ställning och förmåga
att fullgöra sm betalningsskyldighet till anstalten. Med hänsyn till vad
i rapport angående polisutredningen upplysts om Johanssons ekonomiska
i "ti ln§ °. 1 betraktande ay de omständigheter under vilka olycksfallet in
trattat,
ansåge anstalten sig för sin del icke böra framställa någon erinran mot
bifall till Johanssons ansökning, i den mån den avsåge befrielse från Johansson
åvilande ersättningsskyldighet till anstalten.
Av nyssnämnda rapport ävensom av handlingarna i övrigt inhämtas följande
beträffande Johanssons personliga förhållanden: Johansson är född år
1885 samt anställd som smed hos Krångede aktiebolag nied en inkomst av omkring
300 kronor i månaden. Han har hustru och en lam 18-årig dotter att
försörja. Han äger en mindre fastighet örn 1 rum och kök taxerad till 1 700
kronor, värderad till 2 500 kronor samt intecknad för 3 000 kronor. Lösöreboets
värde uppskattas till omkring 300 kronor.
Statskontoret har i utlåtande den 26 juni 1944 anfört följande.
Statskontoret finge med hänsyn till föreliggande omständigheter tillstyrka
att framställning gjordes till riksdagen örn befrielse för Johansson från honom
avilande ersättningsskyldighet till riksförsäkringsanstalten. Johansson hade
järnv al att ersätta statsverket kostnaderna för rättsmedicinsk besiktning och
liköppning. Enligt ämbetsverkets förmenande borde Johansson även medgivas
befrielse härifrån.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 87.
Vad härefter anginge framställningen i övrigt syntes den förebragta utredningen
giva vid handen, att Johansson ägde små möjligheter att gälda de livräntor
till änkan Karlsten och dennas son å respektive 125 kronor och 43
kronor 33 öre, för vilka Johansson hade att ensam svara. Det torde
därför icke vara helt uteslutet, att änkan Karlsten framdeles inkomme
med framställning, att statsverket skulle övertaga Johanssons betalningsskyldighet
gentemot henne och sonen. Med hänsyn härtill syntes skäl tala för
att i nu förevarande sammanhang Kungl. Majit även inhämtade riksdagens
medgivande att, efter prövning av de omständigheter, änkan Karlsten kunde
åberopa som stöd för en dylik framställning, till henne och sonen utbetala
ovannämnda årliga livräntor samt att befria Johansson från skyldighet att ersätta
statsverket dessa utgifter.
Såsom av föreliggande domstolsutslag framgår ha Johanssons förseelser Departement*
i straffhänseende bedömts milt. Med hänsyn till omständigheterna vid olycks- chefentillfället
och med beaktande av Johanssons svaga ekonomiska ställning samt
föreliggande fördelaktiga upplysningar örn honom, anser jag mig böra föreslå
befrielse från ersättningsskyldighet till riksförsäkringsanstalten samt till statsverket
för rättsmedicinsk besiktning m. m. Den av statskontoret berörda
frågan örn ersättning åt änkan Karlsten och hennes son torde icke böra i detta
sammanhang bringas under riksdagens prövning.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen medgiva,
att Bror August Johansson befrias från honom på grund av
omförmälda båda olycksfall åvilande ersättningsskyldighet till
riksförsäkringsanstalten och statsverket.
6:o.
Den 19 september 1942 uppstod eldsvåda i ett kronan tillhörigt intendenturförråd
i Örnsköldsvik, varvid vissa skador vållades. Med anledning härav
förde vederbörande krigsfiskal vid särskilda krigsrätten i Härnösand ansvarsoch
skadeståndstalan mot landstormssergeanten Ernst Valfrid Nyström och
en värnpliktig vid namn Lindström.
Krigsrätten har genom utslag den 13 februari 1943 utlåtit sig i huvudsak
sålunda:
Nyström och Lindström hade i september 1942 tjänstgjort, Nyström såsom
förrådsförvaltare för och Lindström såsom handräckning vid ifrågavarande
förråd. Den 19 september 1942 omkring kl. 14.45, då Nyström och
Lindström jämte ett pär andra värnpliktiga voro sysselsatta med att från ett
i förrådslokalen befintligt fristående hyllfack framtaga dynor och kuddar,
hade Lindström, enär Nyström klagade över den dåliga belysningen, lagt en
brinnande elektrisk sladdlampa, som saknat skyddsgaller och vars glödlampa
haft en strömförbrukning av omkring 75 watt, ovanpå några dynor och kuddar
på hyllfackets översta hylla. Nyström, som måste ha lagt märke till Lindströms
åtgärd, hade underlåtit att taga hand om sladdlampan och Lindström
hade försummat tillse, huru med lampan förfors. Sedan Nyström och Lindström
omkring kl. 15.00 slutat sitt arbete vid hyllfacket hade de lämnat detsamma
utan att ha tagit bort sladdlampan från hyllfacket eller släckt lyse! i
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 87.
densamma samt lämnat förrådslokalen och senare under dagen endast tillfälligtvis
uppehållit sig där. Kl. 18.55 hade upptäckts, att eld utbrutit i förrådslokalen,
och genom denna brand hade en stor del av den i förrådet befintliga
materielen förstörts eller skadats. Av utredningen framginge vidare, att
elden uppkommit i det hyllfack, där sladdlampan kvarlämnats, och det måste
hållas för visst, att branden förorsakats av att den brinnande glödlampan
antänt de dynor och kuddar, bland vilka lampan legat. Nyström och Lindström,
vilka bort ha insett den eldfara som var förenad med att sladdlampan
blev liggande bland sådan lättantändlig materiel som dynor och kuddar,
måste följaktligen anses ha ouppsåtligen genom vårdslöshet och oförsiktighet
vållat ifrågavarande eldskada. Genom sitt förfarande hade de tillika visat
vårdslöshet vid fullgörande av tjänsteplikt.
På grund härav och då de tilltalade ej haft något att erinra mot skäligheten
av den av kronan fordrade ersättningen prövade krigsrätten rättvist dels döma
envar av Nyström och Lindström för vållande till eldskada samt vårdslöshet
i tjänsten att undergå vaktarrest i sex dagar, dels ock förplikta dem att solidariskt
till kronan utgiva ersättning med 63 548 kronor 32 öre.
Krigshovrätten, där Nyström och Lindström besvärade sig, fann enligt utslag
den 1 juni 1943 ej skäl att i anledning av Nyströms besvär göra ändring
i krigsrättens utslag. Yad åter angick Lindströms besvär uttalade krigshovrätten
följande: Enär Lindström med hänsyn till omständigheterna ej kunde
anses ha saknat fog för sitt antagande, att Nyström — vilken måste antagas
ha iakttagit var Lindström lagt sladdlampan — skulle omhändertaga lampan,
samt Lindström med hänsyn härtill icke kunde anses ha genom vårdslöshet
eller oförsiktighet varit vållande till ifrågavarande eldskada eller visat vårdslöshet
vid fullgörande av tjänsteplikt, prövade krigshovrätten rättvist ogilla
den mot Lindström förda ansvars- och ersättningstalan.
Kungl. Majit har på besvär av Nyström genom utslag den 6 april 1944 ej
funnit skäl att göra ändring i krigshovrättens utslag.
Sedermera har Nyström i en den 9 september 1944 dagtecknad skrift hos
Kungl. Maj:t anhållit att bliva befriad från ansvar och ersättningsskyldighet.
Ansökningen har i vad den avser nåd från ådömt ansvar lämnats utan bifall
av Kungl. Majit. I vad ansökningen avser befrielse från ersättningsskyldighet
har den jämte handlingarna i ärendet överlämnats till försvarsdepartementet.
Beträffande ansökningen i denna del inhämtas av Nyströms sistnämnda
skrift bland annat följande.
Nyström är gift och har sex barn i åldern 5—19 år, varav fem för närvarande
vistas i hemmet. Nyström är predikant i Eiladelfiaförsamlingen i Örnsköldsvik
och uppbär härför ett årsarvode av 3 600 kronor. I övrigt har han
inga inkomster. Nyström köpte år 1937 en villafastighet i Örnsköldsvik för
26 600 kronor. Fastigheten, på vilken han nedlagt avsevärda kostnader för
förbättring, är för närvarande belånad för 23 000 kronor.
Nyström har beträffande skadeståndet framhållit följande.
Det förelåge icke någon som helst proportion mellan den försummelse,
vartill han gjort sig skyldig, och det orimliga belopp, han dömts att betala.
Han saknade givetvis varje möjlighet att någonsin kunna erlägga ens en
Kungl. Maj:ts proposition nr 87. 1.1
mindre del av detta belopp. Ur kronans synpunkt vore sålunda den Nyström
ålagda skadeståndsskyldigheten skäligen meningslös men för Nystrom komme
den att förbittra hela hans liv. Till en början riskerade han, att kronan till
täckande av sin fordran toge från honom hans villafastighet i Örnsköldsvik,
som han köpt för sparade medel och som varit hans och familjens hem. Han
vore vidare genom den över honom hängande skadeståndsskyldigheten berövad
varje möjlighet att på längre sikt planlägga och ordna sin ekonomi. Så
snart hans sparade medel överstege utmätningsbart belopp, kunde det överskjutande
infordras av statsverket. Vetskapen härom måste döda varje strävan
att sörja för annat än brödet för dagen.
Skadestånd vore ju icke »straff» i egentlig mening, men för honom komme
detta skadestånd att till sina verkningar vara jämförbart med ett det hårdaste
straff, som dessutom komme att fortfara hela livet. Det vore oförståeligt, att
denna olycksdigra händelse skulle kunna leda till så hårda följder för Nyström.
Vid ansökningen har Nyström fogat intyg av bland andra chefen för
Västernorrlands regemente, översten M. E. Hedenlund, och kapten O. R.
Lemming, vilken tjänstgjort såsom stabschef vid Örnsköldsviks försvarsområde.
I Hedenlunds intyg framhålles, att Nyström under sin militärtjänstgöring
ådagalagt ovanligt stor plikttrohet, pålitlighet och nit, att han i fråga
örn materielens skötsel, ehuru detta ej varit honom direkt anbefallt, visat
synnerligen stort intresse och av eget initiativ företagit åtgärder varigenom
åtskilliga besparingar kunnat åstadkommas, att hans arbete varit präglat av
stort ekonomiskt förutseende och noggrannhet, samt att hans vandel varit
mönstergill.
Av Lemmings intyg inhämtas, att Nyström visat stort intresse och stor
arbetsglädje vid förrådsarbetet samt att han på ett berömvärt sätt skött sina
åligganden som uppbördsman och förrådsman.
Försvarets civilförvaltning och arméförvaltningen ha i utlåtande den 21
november 1944 anfört följande.
Då Nyström, vilken ådömts disciplinstraff i form av sex dagars vaktarrest,
icke syntes ha gjort sig skyldig till någon högre grad av tjänsteförsummelse,
ansåge civilförvaltningen och arméförvaltningen — med hänsyn jämväl till
vad som i ansökningen bifogade intyg anförts beträffande sökandens person
och tjänsteutövning — billighetsskäl tala för att hans betalningsskyldighet
nedsattes till ett belopp, som stöde i rimligt förhållande till hans ekonomiska
villkor. Såsom stöd för denna uppfattning finge ytterligare framhållas, att
de inträffade skadorna i viss mån torde få tillskrivas olyckliga yttre omständigheter.
Med hänsyn till Nyströms inkomst- och förmögenhetsförhållanden
samt hans försörjningplikt syntes det belopp, som borde avkrävas Nyström,
böra begränsas till 300 kronor. Såsom villkor härför borde föreskrivas, att
beloppet inbetalades till civilförvaltningen före den 1 juli 1946.
Statskontoret har i utlåtande den 23 december 1944 förklarat, att ämbetsverket
icke ville motsätta sig befrielse, därest Nyström inom viss av Kungl.
Maj:t bestämd tid inbetalade 300 kronor.
Enligt vad nu kan förutses torde det med hänsyn till föreliggande uppgifter
om Nyströms ekonomiska förhållanden få anses i det närmaste uteslutet,
att han skall kunna gälda ifrågavarande mycket stora skadestånd ens
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 87. 379 45 2
Departements
chefen.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 87.
till någon mindre del. Med hänsyn härtill och då Nyströms förseelse såsom
av straffsättningen framgår bedömts vara relativt ringa, anser jag starka skäl
tala för att kronan avstår från sin skadeståndsskyldighet i enlighet med
myndigheternas förslag.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen medgiva,
att Ernst Valfrid Nyström må, därest han inom tid som av
Kungl. Majit bestämmes, till försvarets civilförvaltning inbetalar
ett belopp av 300 kronor befrias från återstående skadeståndsskyldighet
till kronan på grund av Kungl. Marits utslag
den 6 april 1944.
7:o.
Genom beslut den 19 april 1916 antog dåvafande arméförvaltningens
fortifikationsdepartement av ingenjörsfirman Gustavson & Co, K. G. Gustavson,
avgivet anbud å uppförandet av två officersbyggnader och två skidlöparkaserner
vid Norrbottens regemente i Boden samt av en underofficersbyggnad
vid Bodens ingenjörkår därstädes för en kostnad av tillhopa 793 290
kronor. Emellertid kunde firman, vilken innehades av Karl Gotthard
Gustavson och Carl Josef Konrad (Johansson) Ulfsjöö, icke utföra arbetena,
varför firman av fortifikationsdepartementet med kronan förbehållen skadeståndsrätt
skildes från desamma och annan entreprenör antogs. Entreprenadsumman
bestämdes därvid till 835 000 kronor, men kronan förband sig därjämte
att tillhandahålla den nye entreprenören åtskilliga materialier. Den
genom detta åtagande kronan tillskyndade merutgiften har sedermera visat
sig uppgå till 131216 kronor 89 öre. Härtill kommer skillnaden mellan
entreprenadsummorna, 41 710 kronor. Kronans förlust i anledning därav,
att ingenjörsfirman Gustavson & Co icke kunnat utföra byggnadsarbetena,
uppgår således till sammanlagt 172 926 kronor 89 öre.
Kronan erhöll år 1920 stämningsresolution å bolaget hos Stockholms rådhusrätt,
men enär ej någon av bolagsmännen kunde anträffas för delgivning
avskrevs målet.
Sedan uppdrag att vidmakthålla och bevaka kronans fordran givits samt
ingen av gäldenärerna kunnat anträffas, har kronans fordran jämlikt 1 § i
preskriptionsförordningen, efter angivande hos Överståthållarämbetet, kungjorts
i post- och inrikes tidningar år 1925 och 1934. Sedan utrönts, att
Gustavson är bosatt i Skråmsta, har preskriptionsavbrott skett i juni 1943
genom att arméförvaltningens ombudsman i skrivelse den 22 juni 1943 till
Gustavson framhållit, att Gustavson såsom delägare i bolaget vid tiden för
avtalets ingående vore jämte Ulfsjöö-, vilken enligt uppgift avflyttat till
Norge år 1920, solidariskt ansvarig för den för kronan uppkomna förlusten.
På grund härav anmodades Gustavson av ombudsmannen att till arméförvaltningen
inbetala nämnda belopp av 172 926 kronor 89 öre.
I en den 7 januari 1944 dagtecknad skrift har Gustavson anhållit att bliva
befriad från den betalningsskyldighet i vilken han på grund av nu angivna
Kungl. Maj:ts proposition nr 87.
19
omständigheter kunde häfta till kronan. I samband härmed har Gustavson
framhållit följande.
Han hade varit delägare i ingenjörsfirman Gustavson & Co, då firman
åtog sig att utföra avsedda byggnadsarbeten. Det vore i och för sig riktigt,
att kronan förbehållit sig rätt till skadestånd för den merkostnad som kunde
uppstå genom bolagets förfarande att frånträda anbudet. Enligt uppgift
hade preskriptionsavbrott med avseende på kronans eventuella fordran skett
medelst kungörelse i post- och inrikes tidningar. Gustavson läste emellertid
icke dessa tidningar samt hade därför icke erhållit kännedom örn den påstådda
skadeståndsskyldigheten förrän i juni 1943 eller 27 år efter kravets
uppkomst. Ditintills hade han levat i den tron, att bolagets bristande förmåga
att fullgöra åtaget anbud icke föranlett någon ekonomisk förlust for
Till utredning angående sina ekonomiska förhållanden hade Gustavson
låtit upprätta en bouppteckning över tillgångar och skulder. Av bouppteckningen
framginge, att hans ekonomi vore mycket svag. Han kunde endast
med största svårighet erhålla de medel, som erfordrades för hans uppehälle.
Han voi-e villig att, örn så erfordrades, med ed bekräfta de i bouppteckningen
lämnade uppgifterna.
Av handlingarna i ärendet inhämtas följande beträffande Gustavsons
personliga förhållanden.
Gustavson, som är född år 1888, är ogift och saknar fast anställning. Han härunder
de senaste åren haft mycket blygsamma inkomster. Salunda iortjanade
han år 1942 på tillfälliga arbeten 632 kronor. Hans inkomst av arbete under
år 1943 har varit ungefär densamma. Gustavson disponerar kostnadsfritt ett
rum i fädernegården Skråmsta nr 1 i Ånsta socken. Han erhåller därvid av
de syskon, som sköta gården, fri kost. Gustavson äger rätt till vissa andelar
i oskiftade dödsbon efter föräldrar och syskon. Han äger dessutom en fastighet
i örebro taxerad till 48 000 kronor och intecknad for omkring 38 000 kronor,
till vilket sistnämnda värde fastigheten värderats av oj avig värderingsman
Härjämte äger Gustavson 40 aktier i Aktiebolaget Närkes Strömsborg,
värderade till sammanlagt 4 000 kronor. Enligt förenämnda bouppteckning
uppgå tillgångarna till 42 050 kronor samt skulderna (kronans ifrågasätta
fordan inberäknad) till 218 369 kronor 68 öre. Bristen utgör således 176 319
kronor 68 öre. Därest kronans fordran skulle avraknas, föreligger ändock
en brist å omkring 3 400 kronor.
Arméförvaltningens ombudsman har i fråga om Gustavsons ekonomiska
ställning framhållit följande.
Gustavsons enda likvida tillgångar utgjordes av fastigheten i Orebro samt
aktieposten. Fastigheten vore emellertid intecknad till ett belopp överstigande
dess sannolika värde, varför en exekution i fastigheten för kronans
del ej vore tillrådlig. Aktierna vore näppeligen värda det upptagna beloppet
4 000'' kronor. Gustavsons ekonomiska ställning vore salunda i realiteten
mycket svag och en eventuell utmätning av aktieposten skulle sannolikt med
föra konkursansökan från Gustavsons sida. Ulfsjoo som utflyttat till Norge,
saknade tillgångar här i landet. I anslutning till det anförda foresloge
ombudsmannen, att framställning måtte göras till Kungl. Majit om avskrivande
av kronans fordran.
Arméns fortifikationsförvaltning har i utlåtande den 23 september 1944 med
överlämnande av ombudsmannens promemoria föreslagit, att proposition
måtto avlåtas till riksdagen örn befrielse för Gustavson från avsedd betalningsskyldighet
samt att fordringen vid bifall härtill måtte få avskrivas.
20
jDepartementschefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 87.
Försvarets civilförvaltning har i utlåtande den 17 oktober 1944 anfört
följande.
Ämbetsverket finge till en början framhålla, att någon exigibel fordran i
förevarande fall icke förelåge utan att fråga vore örn ett på § 25 förordningen
den 17 november 1893 (nr 96) angående statens upphandlings- och entreprenadväsende
m. m. grundat skadeståndskrav mot sökanden, med anledning av
att åtagen entreprenad ej fullgjorts. Såvitt av handlingarna framginge hade
borgen för entreprenadavtalets behöriga fullgörande ej blivit ställd.
Med hänsyn till den avsevärda tid, som förflutit sedan entreprenadanbudet
ingivits, samt Gustavson svaga ekonomiska ställning syntes det civilförvaltningen
knappast böra ifrågakomma att numera i rättegångsväg göra skadeståndskravet
gällande. Det borde måhända särskilt framhållas, att den avsevärda
storleken av de merkostnader, som åsamkats kronan till följd av arbetets
utförande genom annan entreprenör — därvid kronan förbundit sig att
tillhandahålla vissa materialier — mäste ses mot bakgrunden av att arbetena
i fråga utförts under en tid av markerad prisstegring på alla områden. Sålunda
uppgmge, enligt, vad handlingarna utvisade, merkostnader hänförliga till av
kronan tillhandahållna materialier till icke mindre än 131 216 kronor*89 öre.
Med hänsyn till sålunda föreliggande omständigheter finge förvaltningen
hemställa, att Kungl. Majit måtte medgiva att vid i ärendet företagna åtgärder
finge bero.
Statskontoret har med hänsyn till Gustavsons svaga ekonomiska ställning
och de omständigheter, under vilka ifrågavarande fordran uppkommit,
förordat, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen, att Gustavson, därest han
inom viss av Kungl. Majit bestämd tid inbetalade ett belopp av förslagsvis
500 kronor, befriades från ytterligare ersättningsskyldighet gentemot kronan
i anledning av entreprenaden. Tillika torde bemyndigande lämnas fortifikationsförvaltningen
att, sedan sådan inbetalning blivit fullgjord, avskriva ifrågavarade
fordran å 172 926 kronor 89 öre.
Ifrågavarande kronan tillkommande fordran hänför sig till bristande fullgörande
av byggnadsentreprenad vid en så långt tillbaka liggande tidpunkt
som år 1916. Då oförutsedda prisstegringar synas ha förhindrat entreprenadens
fullgörande och det för övrigt torde vara föga sannolikt, att kronan numera
skulle kunna indriva ens någon mindre del av beloppet, finner jag mig
böra föreslå, att kronan helt avstår från sitt skadeståndsanspråk gentemot
Gustavson.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att Karl Gotthard Gustavson befrias från den skadeståndsskyldighet
vari han enligt vad förut angivits kan häfta till kronan.
Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,
under punkterna Ilo—7:o hemställt förordnar Hans
Majit Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Erland Kock.
Stockholm 1945. K. L. Beckmans Boktryckeri.