Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

Nr 77.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i giftermålsbalken; given Stockholms slott den
16 februari 1945.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga°härvid
fogade förslag till lag örn ändring i giftermålsbalken.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. Isum!. Nr 77.

Kungl. Maj.ts proposition nr 77.

Förslag till Lag örn

ändring i gifterinålsbalken.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 5 §, 3 kap. 2 § 4 morn., 10 kap. 2 § och
11 kap. 13 § giftermålsbalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 kap.

5 §.

Ej md den träda i äktenskap, som Den, som är sinnessjuk eller sinär
sinnessjuk eller sinnesslö. nessla, må ej ingå äktenskap, med

mindre Konungen finner skäligt tilllåta
äktenskapet.

3 kap.
2 §•

4 mom. Är anledning antaga att
trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö,
eller har trolovad varit sinnessjuk
inom de tre sista åren, skall han
med läkarintyg styrka, att sinnessjukdom
eller sinnesslöhet icke kan
hos honom påvisas, eller ock visa
Konungens tillstånd att utan hinder
av sinnessjukdomen eller sinnesslöheten
ingå äktenskapet.

10 kap.

2 §•

Var make vid vigseln sinnessjuk Var make vid vigseln sinnessjuk
eller sinnesslö, gånge äktenskapet på eller sinnesslö, gånge äktenskapet på
hans talan åter. Har han ej yrkat hans talan åter, såvida ej Konungen
återgång inom sex månader, från det medgivit honom att utan hinder av

Kungl. Maj.ts proposition nr 77-

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

sjukdomen blev botad, vare han sin sinnessjukdomen eller sinnesslöheten
rätt till talan förlustig. ingå äktenskapet. Har han ej yrkat

återgång inom sex månader, från det
sjukdomen blev botad, vare han sin
rätt till talan förlustig.

Hade andra---blivit botad.

11 kap.
13 §.

Är ena maken sinnessjuk; har
sjukdomen under äktenskapet fortfarit
tre år, och finnes ej skälig förhoppning
örn den sjukes varaktiga
återställande till hälsan, havé andra
maken rätt till äktenskapsskillnad.
Var sjukdomen vid vigseln andra
maken veterlig, må dock ej dömas
till skillnad, örn det skäligen kan
fordras, att han fortsätter äktenskapet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945.

Kungl. Maj.ts proposition nr 77.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 12 januari 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,

Domö, Gjöres, Ewerlöf, Hubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och ecklesiastikdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist,
fråga örn ändrade bestämmelser rörande rått för sinnessjuka och sinnesslöa
att ingå äktenskap samt anför därvid följande.

I skrivelse den 6 juni 1944, nr 344, anhöll riksdagen hos Kungl. Majit örn
utredning angående möjligheten till dispens i särskilda fall för sinnesslö
eller sinnessjuk från förbudet att ingå äktenskap jämte vad därmed kunde
äga samband ävensom om framläggande för riksdagen av de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda. Med anledning av riksdagens framställning
har inom justitiedepartementet upprättats en den 7 november 1944
dagtecknad promemoria i ämnet med förslag till lag om ändring i giftermålsbalken.
Sedan yttranden inhämtats över promemorian, anhåller jag nu
att få upptaga detta spörsmål till behandling.

Gällande bestämmelser.

I 2 kap. 5 § giftermålsbalken stadgas att den som är sinnessjuk
eller sinnesslö ej må träda i äktenskap. Detta förbud är ovillkorligt; för
den sinnessjuke eller sinnesslöe föreligger sålunda överhuvud taget icke någon
möjlighet att ingå äktenskap.

I syfte att förebygga att äktenskap ingås i strid mot de i 2 kap. giftermålsbalken
stadgade förbuden skall enligt 3 kap. 2 § giftermålsbalken viss utredning
verkställas innan lysning får ske. I 4 mom. stadgas sålunda, att örn
anledning är att antaga att trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö eller om
trolovad varit sinnessjuk inom de sista tre åren, han skall med läkarintyg
styrka att sinnessjukdom eller sinnesslöhet ej kan påvisas hos honom. Enligt
3 kap. 8 § giftermålsbalken meddelas närmare bestämmelser om läkarintyg,
som nu sagts, av Konungen. Upplysning om förefintlig sinnessjukdom
eller sinnesslöhet kan i första hand vinnas ur kyrkoböckerna. Enligt kungl,
stadgan den 19 september 1929 angående sinnessjukvården i riket skall om
varje sinnessjuk eller sinnesslö, som åtnjuter vård på anstalt eller hos en -

Kungl. Maj.ts proposition nr 77.

skild person, anmälan göras hos prästen i den församling, där den sinnessjuke
eller sinnesslöe är kyrkobokförd, och enligt förordningen den 3 december
1915 angående kyrkoböckers förande (reglerna till församlingsboken)
skall anteckning om förhållandet göras i sagda bok. Uppenbart är att
prästen även eljest kan lia skälig anledning antaga att trolovad är sinnessjuk
eller sinnesslö.

Om äktenskap ingåtts ehuru hinder däremot enligt lagen förelegat, kan
äktenskapet i vissa fall bringas att återgå. I 10 kap. 2 § giftermålsbalken
stadgas, att om make vid vigseln var sinnessjuk eller sinnesslö, äktenskapet
skall på hans talan gå åter. Örn han ej yrkat återgång inom sex månader
från det sjukdomen blev botad, förlorar han dock sin rätt till talan. Även
andra maken äger vinna återgång, om han vid vigseln ej hade kunskap örn
sinnessjukdomen eller sinnesslöheten. Han måste dock väcka talan inom sex
månader från det han fick sådan kunskap och senast inom tre ar fran vigseln,
och talan om återgång på grund av sinnessjukdom må ej anställas sedan
sjukdomen blivit botad. Enligt 3 § i nämnda kapitel äger make vinna
återgång bland annat örn han vid vigseln befann sig i tillfällig sinnesförvirring
eller annat sådant tillstånd, som utesluter rättslig handlingsförmåga.

I 11 kap. 13 § giftermålsbalken stadgas, att örn ena maken är sinnessjuk
och sjukdomen under äktenskapet fortfarit tre år utan att det finnes skälig
förhoppning om den sjukes varaktiga återställande till hälsan, andra maken
har rätt till äktenskapsskillnad.

I 15 kap. 10 § giftermålsbalken föreskrives, att på grund av makes sinnessjukdom
eller sinnesslöhet icke må dömas till återgång av äktenskap eller
till äktenskapsskillnad med mindre läkarintyg angående sjukdomen blivit
företett. Närmare bestämmelser örn sådant intyg meddelas av Konungen.

Jämlikt Kungl. Maj:ts kungörelse den 3 december 1915
(nr 48 6) angående vissa läkarintyg för vinnande av lysning
eller äktenskaps upplösning skall bland annat sådant läkarintyg,
som trolovad enligt den numera i 3 kap. 2 § 4 mom. giftermålsbalken
upptagna bestämmelsen har att förete för vinnande av lysning, vara
utfärdat av tjänsteläkare. Sådant läkarintyg angående sinnessjukdom eller
sinnesslöhet, som avses i 15 kap. 10 § giftermålsbalken, skall vara utfärdat
av legitimerad läkare, som minst tre år tjänstgjort vid statsanstalt för sinnessjuka
eller därmed jämförlig anstalt. I båda fallen skola intygen lia varit
underställda medicinalstyrelsens prövning, där ej fråga är örn äktenskapsskillnad
för makes sinnessjukdom och den sjuke vårdas på sådan anstalt
som nyss sagts.

Med stöd av bemyndigande i Kungl. Maj:ts nämnda kungörelse har medicinalstyrelsen
genom kungörelse den 29 december 1915 (SFS nr 601), vilken
ändrats genom kungörelse den 21 mars 1941 (SFS nr 210), fastställt formulär
för ifrågavarande läkarintyg. Formuläret till sådant intyg angående sinnesslöhet,
som enligt 3 kap. 2 § 4 mom. giftermålsbalken skall företes för
vinnande av lysning, avslutas med förklaring av läkaren, att hos den undersökte
icke kunnat påvisas sinnesslöhet i sådan grad, att den motsvarar en

Kungl. Maj.ts proposition nr 77•

psykisk utveckling, som ligger under den normalt vid femton års ålder vanliga.
Härmed menas, enligt en förklarande not till formuläret, den allmänna
psykiska utvecklingsgraden och mognaden hos en normal femtonåring,
ej det teoretiska begreppet 15 »intelligensår».

Om någon ingår äktenskap med den som till följd av sinnessjukdom, tillfällig
sinnesförvirring eller annan sådan orsak ej äger rättslig handlingsförmåga,
straffas han enligt 17 kap. 2§ strafflagen med straffarbete i
högst fyra år eller fängelse. Brottet må dock ej åtalas, om icke för brottet
blivit dömt till återgång av äktenskapet. Ytterligare må nämnas, att man,
som övar otukt med kvinna som är sinnessjuk eller sinnesslö, enligt 18 kap.
9 § strafflagen skall straffas med fängelse eller med straffarbete i högst
fyra år.

Beträffande motiven till giftermålsbalkens bestämmelse
om äktenskapshinder för sinnessjuk och sinnesslö må
nämnas följande.

Lagberedningen framhöll i sitt år 1913 avgivna förslag till lag om äktenskaps
ingående och upplösning m. m., att den tidigare gällande lagen icke
innehölle något uttryckligt stadgande örn sinnessjukdoms betydelse för rätten
att ingå äktenskap. Det vore dock otvivelaktigt att den, som saknade
förmågan att sluta avtal överhuvud, ej heller ägde ingå äktenskap. För så
vitt sinnessjukdomen berövade den sjuke rättslig handlingsförmåga, utgjorde
den alltså även äktenskapshinder.

Beredningen framhöll vidare, att beredningens förslag bland äktenskapshindren
upptoge förhandenvarande sinnessjukdom och sinnesslöhet, jämväl
för de undantagsfall då den sjuke eller sinnesslöe ej måste anses sakna rättslig
handlingsförmåga. Den skärpning av gällande rätt, som hindersbestämmelsen
för dessa fall innebure, syntes med hänsyn till den sinnessjukes eller
sinnesslöes oförmåga att fylla en makes plikter samt den rashygieniska betydelsen
av sinnessjukdom och sinnesslöhet fullt berättigad. Beträffande sinnessjukdom
uttalade beredningen, att ett förbud för den, som vore sinnessjuk,
att träda i äktenskap medan sjukdomen varade påkallades icke blott
av omtanken för kommande släktens hälsa utan i kanske ej mindre grad till
skydd för honom själv och av hänsyn till de vådor för ett lyckligt äktenskapligt
samliv, som sjukdomen måste anses medföra. Däremot syntes det ej
försvarligt att från äktenskap utestänga den, vilkens egen hälsa vore god och
mot vars lämplighet att bilda familj följaktligen från nu förevarande synpunkt
väsentligen intet annat vore att anmärka än att han vore bärare av
ett sjukligt anlag, som möjligen kunde gå i arv till efterkommande och hos
dem framträda i svårare former. Den, vilken varit sinnessjuk, borde dock
icke under den närmaste tiden därefter få ingå äktenskap, med mindre bevis
företeddes att sådan sjukdom då icke kunde hos honom påvisas.

Av motiven framgår i övrigt, att vissa ärftliga själsabnormiteter såsom
etisk imbecillitet (»moral insanity», förbrytareanlag), sexuell perversitet, dipsomani
o. d. ej skulle falla under begreppet sinnessjukdom eller sinnesslöhet
i den mening lagberedningen använt dessa beteckningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr TT- ''

Beträffande frågan huruvida dispens borde kunna givas vid sinnessjukdom
eller sinnesslöhet uttalade lagberedningen bland annat följande.

Med den svenska rättspykiatriska åskådningen att sinnessjukdom eller sinnesslöhet
ej ovillkorligen utesluter avtalskapacitet vore en möjlighet till dispens
ej oförenlig, och medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala har
jämväl föreslagit att ifrågavarande äktenskapshinder skulle bliva dispensabla.
Fakultetens yttrande giver dock vid handen att djspensmöjlighet förordats
med tanke närmast på de psykopatologiska tillstånd, vilka fakulteten
sammanfattat under benämningen svårare själslyten eller sedliga defekter.
Att dessa tillstånd, liksom förutgången sinnessjukdom, icke kunde uppställas
såsom äktenskapshinder med mindre möjlighet att erhålla^ dispens lämnades
öppen, synes även beredningen ovedersägligt. Och da å andra sidan
förhandenvarande sinnessjukdom och sinnesslöhet icke med nödvändighet
måste utgöra indispensabla hinder, kunde, därest såsom hinder mot äktenskap
upptoges sinnessjukdom och därmed besläktade tillstånd i den utsträckning
som av fakulteten förordats, ur lagteknisk synpunkt vara väl försvarligt
att för samtliga fall gåves en enhetlig bestämmelse om tillgång till dispens.
När däremot, såsom enligt beredningens förslag, äktenskapsförbudet
skall gälla allenast förhandenvarande sinnessjukdom och sinnesslöhet, synes
det lämpligen böra bliva ovillkorligt.--—

Man har emellertid ock anmärkt, hurusom vetenskapen synes hysa en viss
benägenhet att giva begreppet sinnessjukdom en allt vidare omfattning och
att försiktigheten därför bjöde att genom en dispensregel trygga sig mot
de alltför stränga följder, till vilka vid en ändrad teoretisk uppfattning örn
begreppets innebörd ett äktenskapsförbud för den sinnessjuke kunde leda.
Den omständigheten att uppfattningen av begreppet sinnessjukdom framdeles
möjligen kan komma att undergå ändring synes dock icke innefatta
tillräcklig anledning att upptaga en regel, som icke påkallas av den nuvarande
uppfattningen därav. Snarare är det av vikt att lagen icke giver anledning
därtill att en sålunda ändrad uppfattning inlägger i lagens ord en
annan mening än med dem avsetts. Och ur denna synpunkt torde en regel
örn dispens ej vara att förorda. Den omständighet, att hindret är gjort ovillkorligt,
lärer vid lagbudets tillämpning innebära en kraftig erinran att lagen
avser blott de fall, då enligt hävdvunnet åskådningssätt och allmänt vedertaget
språkbruk sinnessjukdom är för handen och då förty äktenskap med
den sjuke icke rimligen bör under några förhållanden få ingås.

Vad särskilt sinnesslöhet angår, synes dispens redan av den grund icke
böra ifrågakomma, att de fall, då sinnesslöheten icke är förbunden med civilrättslig
inkapacitet, äro ytterligt sällsynta. Vissa svenska psykiatriker torde
till och med vara av den åsikt att den sinnesslöa städse är civilrättsligt inkapabel.

De arvshygieniska synpunkterna på äktenskapshindren ha kommit i ett
annat läge sedan numera möjligheten till steriliseiing reglerats.

Enligt 1 § lagen den 23 maj 1941 örn sterilisering må sterilisering äga
rum vid eugenisk, social eller medicinsk indikation, örn den som avses med
ingreppet lämnat sitt samtycke därtill. Eugenisk indikation föreligger, då någon
med skäl kan antagas komma ali genom arvsanlag på avkomlingar överföra
sinnessjukdom eller sinnesslöhet eller ock svårartad sjukdom eller svårt
lyte av annat slag. Något krav på att den örn vars sterilisering är fråga själv
lider av den sjukdom eliel svaghet, som kan befaras komma alt drabba

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

hans avkomlingar, uppställes icke i detta fall. Med social indikation avses,
att någon på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av
själsverksamheten eller ock på grund av asocialt levnadssätt prövas vara
för framtiden uppenbart olämplig att handhava vårdnaden örn barn. Om någon,
som må steriliseras enligt lagen, pä grund av rubbad själsverksamhet
saknar förmåga att lämna giltigt samtycke till sådan åtgärd, må han enligt
2 § steriliseras ändå att han ej samtyckt därtill.

Här må även lämnas en kort redogörelse för de övriga nordiska ländernas
lagstiftning örn äktenskapshinder på grund av sinnessjukdom m. m.

Danmark.

I den danska lagen den 30 juni 1922 om äktenskaps ingående och upplösning
stadgades ursprungligen i § 10, att den som var sinnessjuk eller i högre
grad sinnessvag icke fick ingå äktenskap, dock att det genom regeringsbeslut
kunde tillåtas en sinnessjuk att ingå äktenskap, när det med hänsyn till
sjukdomens art och den ringa faran för sjukdom hos avkomlingar samt partens
förmåga att bedöma äktenskapets betydelse fanns försvarligt att äktenskapet
ingicks.

Dessa bestämmelser underkastades genom lag den 13 april 1938 revision.
I den nya lydelsen av § 10 föreskrives, att den, som är sinnessjuk, sinnessvag,
psykopat i högre grad eller kronisk alkoholist, icke må ingå äktenskap
utan därtill av justitieministeriet meddelad tillåtelse. Detsamma gäller epileptiker
med regelbundna anfall eller med utpräglade psykiska förändringar.
Sådan tillåtelse kan endast meddelas, örn justitieministeriet efter inhämtande
av förklaring från retslaegeraadet finner, att det med hänsyn till åkommans
art, den ringa faran för överförande på avkomlingar samt partens förmåga
att bedöma äktenskapets betydelse kan anses försvarligt att äktenskapet ingås.
Såsom villkor för tillåtelsen kan uppställas att vederbörande låter underkasta
sig sterilisering i enlighet med lagbestämmelser därom.

De nya bestämmelserna vörö föranledda av en framställning från re Islå;-geraadet, vilken åsyftade att bringa bestämmelserna om äktenskapshinder i
bättre överensstämmelse med de rashygieniska strävanden som bildade grundvalen
för steriliseringslagstiftningen och att genomföra en utvidgning av antalet
själsliga abnormtillstånd som medförde äktenskapshinder. Samtidigt
avsågs att öppna möjlighet till att, när omständigheterna talade därför, meddela
dispens till äktenskap för de i högre grad sinnessvaga, något som icke
var fallet enligt den äldre rätten. Retslaegeraadet föreslog vidare, att det
skapades stöd i lagen för att uppställa sterilisering som villkor för dispens.
Detta ansågs önskvärt, då därigenom skulle givas möjlighet dels till ingående
av äktenskap som eljest — helt av eugeniska skäl ■— måste avstyrkas, och
dels till legalisering av fall av bestående sammanlevnad som samhället likväl
icke kunde förhindra och som eljest ofta medförde talrika defekta avkomlingar.

De hithörande bestämmelserna i den danska lagen örn återgång eller upplösning
av äktenskap äro i stort sett lika de i svensk rätt gällande. Anmärkas
må emellertid att § 42 av den danska lagen om äktenskaps ingående och
upplösning innehåller ett stadgande, att det allmänna kan anhängiggöra talan
om återgång av äktenskap, när detta ingåtts i strid mot reglerna i § 10 och
det icke finnes försvarligt att låta äktenskapet bliva bestående. Vidare må
framhållas, att rätt att vinna äktenskapsskillnad på grund av andra makens
sinnessjukdom enligt § 63 i den danska lagen föreligger endast om sinnessjukdomen
är sådan, att fortsättande av äktenskapet icke hör fordras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

Norge.

,1 den norska lagen den 31 maj 1918 om ingående och upplösning av äktenskap,
vilken lag i likhet med den danska och den svenska lagstiftningen
grundades å samarbete mellan de tre länderna, upptages i nu förevarande
avseende huvudsakligen samma bestämmelser som i den svenska lagen. Det
ifrågavarande i 1 kap. § 5 stadgade äktenskapshindret gäller visserligen efter
orden endast den som är »sindssyk». I sina förutnämnda motiv framhöll
emellertid lagberedningen, att det norska lagspråket under »sindssygdom» inbegrepe
både idioti och annan »aandssvakhet» av högre grad. Trots den
formella avvikelsen torde sålunda den norska texten i nu förevarande avseende
ha samma sakliga innebörd som den svenska.

Finland.

Den finska äktenskapslagen av den 13 juni 1929 upptager i 11 § ett ovillkorligt
äktenskapsförbud för den, som är sinnnessjuk eller sinnesslöa Om sinnessjuk
eller sinnesslö ingått äktenskap, skall enligt 67 § dömas till återgång.
Yrkande om äktenskapets återgång skall enligt 83 § göras av allmän åklagare,
men talan må även föras av endera maken. Viss preskriptionstid stadgas
liksom i den svenska giftermålsbalken för make som varit sinnessjuk men
tillfrisknat. Make äger enligt 75 § vinna äktenskapsskillnad, örn andra maken
under äktenskapet blivit sinnessjuk eller sinnesslö och sjukdomen fortfarit
tre år utan att skälig förhoppning örn den sjukes varaktiga återställande
till hälsan finnes; där synnerligen vägande skäl föreligga, må dömas
till äktenskapsskillnad även örn sjukdomen varat kortare tid.

Riksdagens framställning.

Vid 1944 års riksdag hemställdes i motion (II: 162) av herr Hedlund i
Östersund och fru Västberg, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla om utredning angående rätt för sinnessjuka och sinnesslöa att i
särskilda fall efter verkställd sterilisering ingå äktenskap ävensom framläggande
för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Vidare
föreslogs i en motion (11: 216) av herr Hoppe m. fl., att riksdagen måtte
anhålla, att Kungl. Majit ville låta utreda frågan om rätt för relativt högtstående
sinnesslöa att under vissa förhållanden och efter särskild prövning
ingå äktenskap.

Sedan yttranden över motionerna inhämtats från socialstyrelsen, medicinalstyrelsen
och medicinska fakulteten vid universitetet i Lund, framhöll
första lagutskottet i avgivet utlåtande (nr 44), alt enligt vad som anförts i
vissa av nämnda yttranden sinnesslöa och sinnessjuka understundom kunde
visa en så god social anpassning att varje möjlighet för dem att ingå äktenskap
icke borde vara utesluten. Särskilt bland de sinnesslöa torde finnas
ett icke så litet antal personer som hade ett relativt utvecklat själsliv och
som vore i stånd att försörja sig själva och sin familj. I ärendet hade också
upplysts att sinnesslöa och sinnessjuka icke sällan på ett fullt normalt sätt
fäste sig vid en person av det motsatta könet. Äktenskapet skulle i dylika fall
kunna innebära ett gott stöd. Vidare erinrade utskottet örn alt såväl civilrätlsliga
som sociala och eugeniska skäl åberopats till stöd för ifrågavarande
äktenskapshinder. Från sistnämnda synpunkt hade frågan örn rält för sinnesslöa
och sinnessjuka att ingå äktenskap kommit i ett förändrat läge ge -

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

nom steriliseringslagstiflningen. Därest den sinnesslöe eller sinnessjuke vore
villig att underkasta sig steriliseiång, bortfölle uppenbarligen varje anledning
att ur eugenisk synpunkt upprätthålla äktenskapsförbudet. Beträffande personer
vilka på grund av rubbad själs verksamhet saknade förmåga att lämna
giltigt samtycke till sterilisering — och dit hörde tydligtvis det stora flertalet
sinnesslöa och sinnesjuka — gällde enligt 2 § steriliseringslagen att de
finge steriliseras ändå att de icke samtyckt till åtgärden. Någon möjlighet att
framtvinga en steriliseringsoperation mot vederbörandes vilja funnes emellertid
icke. Denna omständighet hade utan tvivel medfört att sterilisering i
många fall icke kunnat komma till stånd, ehuru starka skäl för en sådan
åtgärd förelegat. Med hänsyn till den nedärvningsrisk som ansåges föreligga
vore det av särskild vikt att de sinnesslöa förhindrades att sätta barn till
världen. Genom den nu ifrågasatta lagändringen skulle man kunna vinna att
åtskilliga sinnesslöa och sinnessjuka komme att underkasta sig en steriliseringsoperation,
vilken eljest icke skulle komma till stånd. Antalet utomäktenskapliga
förbindelser liksom antalet barn som föddes i sådana förbindelser
skulle härigenom minska. Även ur dessa synpunkter talade sålunda beaktansvärda
skäl för en lagändring av den i motionerna ifrågasatta innebörden.

Utskottet åberopade även att enligt den danska äktenskapslagstiftningen
möjlighet funnes för bland annat sinnessjuka och sinnesslöa att efter särskild
prövning ingå äktenskap samt att vad som anfördes i ett vid medicinalstyrelsens
utlåtande fogat, av professorn N. von Hofsten avgivet yttrande gåve
vid handen att denna möjlighet lämnat goda resultat. I anslutning därtill
uttalade utskottet, att även örn förhållandena i Danmark och Sverige icke
vore helt jämförliga, de danska erfarenheterna likväl syntes lämna stöd för
tanken att medgiva dispens från äktenskapsförbudet för åtminstone vissa
lindrigt sinnesslöa.

I anledning av ett uttalande av medicinalstyrelsen därom, att utredningen
borde utvidgas till att omfatta en allmän omprövning av de sjukdomstillstånd
och abnormiteter, som borde utgöra hinder för äktenskap, och att en bättre
överensstämmelse borde åvägabringas mellan äktenskapslagstiftningen å ena
sidan och lagen örn sterilisering å den andra, sade sig utskottet icke ha funnit
skäl att förorda en utredning som ginge utöver den av motionärerna angivna
ramen.

Vidare anförde utskottet, att även örn frågan om möjlighet till dispens
från det i 2 kap. 5 § giftermålsbalken stadgade äktenskapshindret torde ha
sin största betydelse med hänsyn till de sinnesslöa, anledning syntes saknas
att begränsa den ifrågasatta utredningen till att avse allenast denna kategori.
Vad de sinnnessjuka beträffade finge hänvisas till de framsteg som sedan tillkomsten
av giftermålsbalken gjorts på den medicinska forskningens och terapiens
liksom på ärftlighetslärans områden. Bland annat med hänsyn härtill
syntes de sinnessjuka icke böra undantagas från utredningen.

Utskottet framhöll slutligen, att möjligheten för den tillståndsgivande myndigheten
att i särskilda fall uppställa sterilisering som villkor för dispens
från äktenskapsförbudet borde bliva föremål för särskild uppmärksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

I enlighet med utskottets hemställan avlät riksdagen den skrivelse till
Kungl. Maj:t som inledningsvis omnämnts.

Promemorian.

I den inom justitiedepartementet upprättade promemorian har till en början
framhållits, att i den mån förhandenvarande sinnessjukdom eller sinnesslöhet
uteslöte rättslig handlingsförmåga något undantag från det nu gällande
äktenskapshindret uppenbarligen icke kunde komma i fråga. Såsom
redan lagberedningen framhållit, syntes emellertid enligt svensk åskådning
sinnessjukdom eller sinnesslöhet ej ovillkorligen utesluta avtalskapacitet.
Att äktenskapsförbudet för sinnessjuka och sinnesslöa likväl gjorts indispensabelt,
hade motiverats av såväl sociala som arvshygieniska skäl.

Vad angår de sociala skälen anföres. i promemorian, att även om en
sinnessjuk eller sinneslö kunde anses lia civilrättslig handlingsförmåga,
han likväl i regel måste från social synpunkt anses mindre lämpad för äktenskap
såväl av hänsyn till honom själv som på grund av de vådor för
ett lyckligt äktenskapligt samliv och för vården om barn i äktenskapet som
sinnessjukdomen eller sinnesslöheten kunde medföra. Detta gällde dock ej
undantagslöst. Från flera håll hade omvittnats, att inom den nuvarande tolkningen
av begreppet sinnessjukdom och sinnesslöhet, särskilt bland de sinnesslöa,
inrymdes vissa fall, där ett äktenskap från social synpunkt icke
kunde anses olämpligt utan tvärtom understundom vore ägnat att underlätta
vederbörandes anpassning till samhällslivet. Oaktat dispens enligt gällande
lagstiftning icke kunde meddelas, hade i åtskilliga fall till Kungl. Maj:t
inkommit dispensansökningar från personer, vilka vid läkarundersökning
funnits vara att beteckna som sinnesslöa. Utredningen hade därvid i vissa
fall visat, att sökanden vore skötsam i sitt arbete och hade goda försörjningsmöjligheter,
samt att någon risk för arvsanlags överförande på avkomlingar
ej förelegat. Redan humanitära hänsyn talade i sådana fall för att
lagens bestämmelser uppmjukades. Från samhällets synpunkt kunde det
även betraktas såsom i och för sig önskvärt, att legalisering skedde av redan
bestående förbindelser, vilka i allt fall icke kunnat förhindras. Ett oavvisligt
krav vore emellertid att garantier skapades för att icke arvsanlagen komme
att överföras på barn i äktenskapet.

I sistnämnda hänseende framhålles i promemorian, att äktenskapsförbudet
från arvshygienisk synpunkt icke behövde upprätthållas i sådana fall,
då kontrahenterna undergått sterilisering eller eljest vore sterila eller ock
endera vore steril. I senare fallet kunde dock göras gällande, att det av befolkningspolitiska
skäl icke vore önskvärt att en ärftligt fullvärdig person
bundes vid en steril och därigenom bleve ofruktsam i äktenskap. Vidare
framhålles, att genom den nya steriliseringslagstiftningen de arvshygieniska
motiven för det ifrågavarande äktenskapsförbudet kommit i clt annat läge
än det som förelegat vid förbudets tillkomst, önskemålet att förhindra att
sinnessjuka och sinnesslöa skaffade mindervärdig avkomma till världen syntes
i första hand böra tillgodoses genom tillämpning av steriliseringslagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 77.

En möjlighet för dylika personer att efter sterilisering erhålla tillstånd till
äktenskap syntes, enligt vad i promemorian uttalas, vara ägnad att underlätta
dessa strävanden genom att föranleda steriliseringar som eljest ej skulle
komma till stånd.

Enligt promemorian föreligga sålunda skäl för införande av möjlighet till
dispens från det i 2 kap. 5 § giftermålsbalken intagna äktenskapsförbudet
för sinnessjuka och sinnesslöa. Under hänvisning till vad riksdagen anfört
har i promemorian uttalats, att lösningen av detta begränsade spörsmål icke
borde göras beroende av att en mera allmän utredning om äktenskapshindren
komme till stånd.

I promemorian har jämväl beaktats lagstiftningen i de övriga nordiska
länderna, vilka ju i stort sett ha enhetliga regler beträffande äktenskaps ingående
och upplösning. Därvid framhålles i promemorian, att införande av
dispensrätt beträffande sinnessjuk eller sinnesslö skulle innebära att närmare
anslutning vunnes till de i Danmark gällande reglerna, och vad angår Norge
erinras om att dispensrätt syntes vara utesluten med hänsyn till att sinnessjukdom
och sinnesslöhet enligt norsk uppfattning ansåges utesluta rättslig
handlingsförmåga. Att införa dispensrätt hos oss syntes därför icke böra
väcka betänkligheter från nu ifrågavarande synpunkt.

Beträffande den närmare utformningen av den sålunda förordade ändringen
i 2 kap. 5 § giftermålsbalken anföres i promemorian följande.

En dispensrätt beträffande sinnessjuk eller sinnesslö bör avse äktenskap
med viss person. Vid bedömande av risken för sinnessjukdomens eller sinnesslöhetens
överförande på barn i äktenskapet mäste nämligen hänsyn tagas
till andra partens arvsegenskaper, liksom ock sådan risk kan vara
utesluten på grund av att andra parten är steril. Även om från arvshygienisk
synpunkt hinder mot äktenskapet icke föreligger, är därmed ej givet
att tillstånd bör meddelas. Även de förut berörda sociala och civilrättsliga
synpunkterna måste beaktas, och dispens torde böra lämnas endast i sådana
fall där den sinnessjuke eller sinnesslöe har eli relativt utvecklat själsliv
och visat god anpassning till samhällslivet. Uppenbart är att tillstånd ej må
meddelas om den sinnessjuke eller sinnesslöe icke kan anses besitta rättslig
handlingsförmåga.

Meddelande av dispens torde böra ankomma på Kungl. Majit. I lagtexten
bör komma till uttryck att dispens må avse allenast visst giftermål. I övrigt
torde det icke vara behövligt eller lämpligt att i lagtexten giva bindande
föreskrifter om dispensrättens utövning. Sådana formella begränsningar finnas
ej heller stadgade beträffande den Kungl. Majit nu tillkommande dispensrätten
enligt 2 kap. 1, 6 och 8 §§ giftermålsbalken. I ärenden angående
äktenskapsdispens för sinnessjuk eller sinnesslö lärer yttrande städse komma
att inhämtas från medicinalstyrelsen.

Såsom förut berörts torde i många fall för tillstånd böra förutsättas, att
den sinnessjuke eller sinnesslöe underkastat sig eller kommer att underkasta
sig sterilisering. Att obligatoriskt föreskriva sterilisering torde dock vara att
gå för långt. Arvsrisken kan vara utesluten på grund av att endera kontrahenten
är steril eller undantagsvis på grund av att sinnessjukdomen eller
sinnesslöheten ej är ärftlig. Uttryckligt stadgande i lagen, att Kungl. Majit
äger uppställa sterilisering såsom villkor för tillstånd, synes ej vara erforderligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

Den sålunda angivna ändringen i 2 kap. 5 § giftermålsbalken föranleder,
enligt vad i promemorian framhålles, en följdändring av bestämmelsen i 3
kap. 2 § 4 mom. rörande den utredning som skall ske i samband med lysning.
1 fråga om ytterligare ändringar, som påkallas av reformen, anföres i
promemorian följande.

Enligt 10 kap. 2 § första stycket giftermålsbalken äger make, som vid
vigseln var sinnessjuk eller sinnesslö, påkalla återgång av äktenskapet. Om
Kungl. Maj :t lämnat maken tillstånd att utan hinder av sinnessjukdomen
eller sinnesslöheten ingå äktenskapet, bör rätt för maken att vinna återgång
ej föreligga. Då det ifrågavarande äktenskapshindret gjorts dispensabelt,
kunde det ifrågasättas att även i övrigt begränsa rätten för den sinnessjuke
eller sinnesslöe maken att vinna återgång. Det kan salunda synas mindre
tilltalande att medgiva make rätt att vinna återgång därest omständigheterna
äro sådana att, om dispens sökts, denna skulle ha beviljats. Anmärkas
må, att de eljest i 2 kap. giftermålsbalken stadgade dispensabla äktenskapshindren
icke medföra rätt för den make, hos vilken hindret förelegat, att
vinna återgång.

Det torde emellertid föreligga övervägande skäl att upprätthålla ifrågavarande
återgångsskäl i alla de fall, då icke efter särskild prövning meddelats
tillstånd till äktenskapet. Enligt den danska och den finska äktenskapslagstiftningen
kan det allmänna föra talan örn återgång av ett äktenskap,
som kommit till stånd i strid mot det ifrågavarande äktenskapsförbudet. Då
möjlighet härtill ej föreligger i Sverige, torde desto mer föreligga anledning
att upprätthålla rätten för den sinnessjuke eller sinnesslöe maken att i dylika
fall påkalla återgång. I enlighet härmed torde stadgandet i 10 kap. 2 §
första stycket böra bibehållas med allenast den inskränkningen, att örn
Kungl. Majit lämnat maken tillstånd att utan hinder av sinnessjukdomen
eller sinneslöheten ingå äktenskapet, maken ej skall kunna påkalla återgång.

Bestämmelsen i 10 kap. 2 § andra stycket om rätt för andra maken att
vinna återgång, om han vid vigseln ej ägde kunskap örn sinnessjukdomen
eller sinnesslöheten, synes kunna kvarstå oförändrad. I dispensärenden bör
andra kontrahenten regelmässigt höras; bristande kännedom torde därför
i dylika fall vara utesluten.

Enligt 11 kap. 13 § giftermålsbalken har make rätt till äktenskapsskillnad,
örn andra maken är sinnessjuk samt sjukdomen under äktenskapet
fortfarit Ire år utan att skälig förhoppning finnes om den sjukes varaktiga
återställande till hälsan. Den föreslagna möjligheten för sinnessjuk att i
vissa fall ingå äktenskap torde påkalla en omprövning av nu nämnda stadgande.
Örn sinnessjukdomen förelåg redan vid vigseln och äktenskapet ingåtts
med tillstånd av Kungl. Majit, synes det icke tillfredsställande att
andra maken skulle efter tre år lia en ovillkorlig rätt att fa äktenskapet
upplöst. Omständigheterna kunna i det enskilda tallet vara sådana, att anledningen
till den friska makens önskan örn äktenskapets upplösning mäste
anses vara att söka uteslutande i hans eget förhållande. Å andra sidan måste
beaktas sådana fall, då sjukdomen avsevärt förvärrats under äktenskapet
eller visat sig lia en så allvarlig karaktär att samlivet mellan makarna omöjliggöres.

Det synes på grund av det anförda böra finnas möjlighet för domstolen
att vägra skilsmässa, örn den friska maken skäligen bör anses pliktig alt
fortsätta äktenskapet, därvid hänsyn bör tagas såväl till den friska makens
förhållande som till sjukdomens karaktär och andra särskilda omständigheter.
Nämnda möjlighet att vägra skilsmässa torde böra finnas, så snart
sjukdomen förelegat redan vid äktenskapets ingående och andra maken då

Kungl. Maj.ts proposition nr 77.

ägde kunskap om densamma. Anledning synes ej föreligga att göra skillnad
mellan de fall, då Kungl. Majit meddelat tillstånd till äktenskapet, och sådana
möjligen förekommande fall då äktenskapet ingåtts utan Kungl. Maj:ts
tillstånd, ehuru sådant varit erforderligt.

Enligt vad i promemorian uttalas torde särskilda bestämmelser icke behöva
meddelas om rättsverkningarna av ett äktenskap, som ingåtts efter dispens av
Kungl. Majit i enlighet med förslaget.

Det i enlighet med det anförda upprättade, vid promemorian fogade förslaget
till lag om ändring i giftermålsbalken avser ändrad lydelse av 2 kap. 5 §,
3 kap. 2 § 4 morn., 10 kap. 2 § och 11 kap. 13 § nämnda balk. Enligt förslaget
skall i 2 kap. 5 § stadgas, att den, som är sinnessjuk eller sinnesslö, ej må
träda i äktenskap, med mindre Konungen finner skäligt tillåta äktenskapet.
I 3 kap. 2 § 4 mom. föreslås skola föreskrivas, att om anledning är att antaga
att trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö, eller om trolovad varit sinnessjuk
inom de tre sista åren, han skall med läkarintyg styrka, att sinnessjukdom eller
sinnesslöhet icke kan hos honom påvisas, eller ock visa Konungens tillstånd
att utan hinder av sinnessjukdomen eller sinnesslöheten ingå äktenskapet.
10 kap. 2 § första stycket första punkten skall enligt förslaget erhålla
sådan lydelse att där stadgas, att om make vid vigseln var sinnessjuk eller
sinnesslö, äktenskapet skall på hans talan gå åter, såvida ej Konungen
medgivit honom att utan hinder av sinnessjukdomen eller sinnesslöheten ingå
äktenskapet. Ill kap. 13 § föreslås ett tillägg av innehåll, att om sinnessjukdomen
vid vigseln var andra maken veterlig, det ej må dömas till äktenskapsskillnad,
om det skäligen kan fordras att han fortsätter äktenskapet.

Lagändringen föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1945.

Yttrandena.

över promemorian jämte det därvid fogade lagförslaget ha efter remiss
yttranden avgivits av hovrätterna, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, domkapitlen
i Uppsala, Linköping, Växjö, Lund och Härnösand, medicinska fakulteterna
vid universiteten i Uppsala och Lund, karolinska mediko-kirurgiska
institutets lärarkollegium, styrelsen för statens rasbiologiska institut, socialvårdskommittén,
1941 års befolkningsutredning, föreningen Sveriges stadsdomare,
föreningen Sveriges landsfiskaler, Sveriges advokatsamfund, svenska
fattigvårds- och barnavårdsförbundet, centralförbundet för socialt arbete,
svenska läkaresällskapet samt allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse.
Därjämte har yttrande i anledning av promemorian inkommit från
svenska psykiatriska föreningen. Domkapitlet i Växjö har vid sitt yttrande
fogat yttrande av domkyrkokomministern Gunnar Samuelsson, och domkapitlet
i Lund har bifogat en av överläkaren vid Vipeholms sjukhus i Lund
Hugo Fröderberg upprättad promemoria.

Det i promemorian framlagda förslaget har i princip tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av samtliga hörda myndigheter och sammanslutningar
utom medicinalstyrelsen och styrelsen för statens rasbiologiska
institut.

Kungl. Maj.ts proposition nr 77.

I fråga om behovet av revision av de nu gällande bestämmelserna anföres
i ett av domkapitlet i Uppsala åberopat uttalande av domprosten A. Anderberg,
att det ej sällan förekomme att en sinnesslö eller sinnessjuk med relativt
utvecklat själsliv ingått en förbindelse, som — utan att kunna vinna legalisera"
— likväl infogat honom eller henne i ett sammanhang som lett till
en stabilisering av livsföring och förhållanden vilket i sin tur bidragit till att
utveckla och stödja en svag livsvilja och ansvarskänsla. I sådana fall funnes
skäl för att vederbörande skulle få rätt att genom vigsel under vissa villkor
legalisera det förhållande som efter vad man kunde förmoda komme att äga
bestånd oavsett om vigselrätt kunde erhållas eller ej. Här förelåge ett håde
humanitärt och socialetiskt intresse.

Domkapitlet i Härnösand har anfört:

Skälen för det gällande äktenskapsförbudet för sinnessjuk eller sinnesslö
äro uppenbarligen av tungt vägande betydelse, såväl när det gäller individen
som samhället. På grund av vissa för vårt folks sundhet och^ fortbestånd
vanskliga tendenser i befolkningsutvecklingen, vilka sedan rätt lång tid gjort
sig gällande, torde de eugeniska skälen få anses vara av särskilt stor vikt.
Upprätthållandet av äktenskapsförbudet har likväl icke kunnat hindra, att
personer av ifrågavarande kategorier genom utomäktenskapliga förbindelser
satt psykiskt och fysiskt undermåliga individer till världen. Förbudet har
alltså på denna punkt varit ineffektivt. Att enbart av detta skäl lossa bandet
kan dock icke vara riktigt.

Tillkomsten av steriliseringslagen har emellertid ur eugenisk synpunkt medfört
möjligheter, som ställa frågan i ett något annorlunda beskaffat läge. I ett
eventuellt äktenskap mellan sinnessjuka eller sinnesslöa kan fortplantning av
olyckliga eller mindre gynnsamma arvsanlag genom sterilisering av endera
eller båda parterna förhindras. Det kan tänkas, att öppnandet av möjlighet
till äktenskap i åtskilliga fall skulle komma att främja villighet till sterilisering
hos individer, vilka nu icke få gifta sig men som kanhända leva tillsammans
i en fruktsam förbindelse, och att härigenom i sådana och andra liknande
fall ett sundare och etiskt mera godtagbart läge skulle komma att
skapas.

Frågan har dock flera sidor, av vilka icke minst den sociala bör noga
uppmärksammas. Sinnessjuka torde mera sällan vara bekväma för samlivet
i ett äktenskap och av de sinnesslöa endast de relativt högtstående. Familjeförsörjningen
kräver ju också förmågor, vilka icke kunna vara att finna annat
än hos de lindrigt sjuka.

19A1 års befolkningsutredning har hälsat med tillfredsställelse att lagstiftningen
rörande sinnessjukas och sinnesslöas rätt att ingå äktenskap tages
upp till förnyat övervägande. Befolkningsutredningen har i detta sammanhang
framhållit de nuvarande svårigheterna att draga strikta gränslinjer mellan
sinnessjuka eller sinnesslöa och normala personer samt uttalat, att det
från såväl allmän som enskild synpunkt vore av stort värde, örn de nuvarande
bristfälligheterna undanröjdes.

I den av överläkaren vid Vipeholms sjukhus Hugo Fröderberg upprättade
promemorian har anförts bl. a. följande.

Ur medicinsk erfarenhet kan en mångfald skäl för den föreslagna ändringen
anföras.

1) Gällande bestämmelser lia visat sig omöjliga att upprätthålla. Trots det

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

lagstadgade förbudet har ett ej ringa antal sinnesslöa personer ingått äktenskap.

Av de å Vipeholms sjukhus i Lund vårdade 850 till övervägande del sinnesslöa
patienterna är ett ej litet antal lödda av gifta föräldrar, av vilka en
eller båda uppgivas vara sinnesslöa. Det har hänt, att djupt sinnesslöa personer
ingått äktenskap. Å sjukhuset vårdas en 46-årig, numera frånskild
jordbruksarbetare, vars intelligensålder vid läkarundersökning före intagningen
på sjukhuset år 1936 uppskattats till 6,3 år. Denne man hade 1931
ingått äktenskap med en några år äldre kvinna, som u. ä. hade tre harn
med olika fäder. För någon tid sedan inkom till sjukhuset ansökan örn intagning
av en sinnesslö kvinna, vars intelligensålder uppskattats till 6,3 år.
Denna kvinna hade varit gift och fått fyra barn med olika fäder och dessutom
genomgått ett missfall.

2) Förbudet har endast i ringa mån visat sig kunna förhindra sinnesslöas
och sinnessjukas fortplantning och spridande av ogynnsamma arvsanlag. Å
Vipeholms sjukhus finnes ett stort antal patienter, vilka äro födda utom äktenskap
av föräldrar, varav en eller båda äro sinnesslöa av olika grader.

3) Förbudet kan icke hindra sinnesslöa att sammanbo och leva ett intimt
samliv.

4) Möjlighet till sterilisering enligt 1941 års steriliseringslag avlägsnar behovet
av ovillkorligt äktenskapsförbud ur arvshygienisk synpunkt.

5) Äktenskap exempelvis mellan vissa sinnesslöa kan vara synnerligen
önskvärt och innebära ett positivt värde såväl ur individuell som samhällelig
synpunkt. Äktenskapet kan utgöra en stödjande faktor och bidraga till en
ordnad och stadgad livsföring, som under lösliga förhållanden ej kunnat
komma till stånd.

Vid början av år 1944 hänvisade pastor i en skånsk landsförsamling till
undersökning en 33-årig man, vilken begärt lysning. Denne man hade under
några år varit intagen å anstalt för asociala imbecilla och utskrivits såsom
icke fri från symtom. Mannen hade en längre tid sammanbott med en kvinna
och förhållandet hade varit gott. Båda önskade ingå äktenskap, och det var
en allmän önskan bland församlingsborna. Mannen var steriliserad. Han
skötte tillfredsställande sitt arbete som dräng. Han hade erhållit körkort.
Vid läkarundersökningen visade det sig, att den allmänna psykiska utvecklingen
betydligt understeg en normal femtonårings. Enligt gällande lagstiftning
förefinnes ingen som helst möjlighet för honom att ingå äktenskap,
ehuru sådant är i hög grad motiverat och önskvärt. Sannolikt finnes i vårt
land ett ganska stort antal liknande fall.

Karolinska mediko-kirurgiska institutets lärarkollegium har uttalat, att
den gällande lagstiftningen på ifrågavarande område sedan länge från olika
håll varit föremål för berättigad kritik. Trots att gränsen mellan själsligt
frisk person och sinnesslö, respektive sinnessjuk vore flytande, fasthölle lagen
vid ett indispensabel! förbud för dessa kategorier att ingå äktenskap.
Kollegiet anslöte sig till de i lagförslaget och motiveringen anförda ledande
tankegångarna. Liknande synpunkter ha anförts av medicinska fakulteten
vid universitet i Lund. Svenska läkare säl1 skåpet har uttalat, att erfarenheten
visade, att nuvarande lagstiftning på detta område icke vore tillfredsställande
och att en uppmjukning av denna i föreslagen riktning kunde vara av
sociala skäl påkallad.

Allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse säger sig av egen erfarenhet
kunna betyga, att det jämförelsevis ofta kunde vara önskvärt, att

Kungl. Majlis proposition nr 77.

lindrigt sinnessjuka och sinnesslöa kunde erhålla möjlighet att under vissa
betingelser ingå äktenskap. Under de förutsättningar som angåves i promemorian
syntes man enligt centralstyrelsens mening icke ha att befara några
vådliga konsekvenser härav ur eugenisk eller social synpunkt.

Genomförande av det i promemorian framlagda förslaget har avstyrkts
av medicinalstyrelsen och styrelsen för statens rasbiologiska institut, vilka
myndigheter ansett att en revision av de förevarande bestämmelserna borde
ske i ett större sammanhang. Sålunda har medicinalstyrelsen, under åberopande
av ett av medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd, professorn Nils
von Hofsten avgivet särskilt yttrande, ansett sig böra avstyrka att den föreslagna
lagändringen genomfördes, innan den av styrelsen tidigare förordade
utredningen angående en allmän revision av äktenskapslagstiftningen kommit
till stånd. Professorn von Hofsten har anfört, att det syntes tveksamt,
om det vore rationellt att på föreslaget sätt ur ett större frågekomplex bryta ut
ett detaljspörsmål och föreslå en isolerad lagändring med ganska obetydliga
praktiska konsekvenser. Det vore även påfallande, att den från alla synpunkter
så mycket viktigare frågan örn lagens efterlevnad icke alls berörts i utredningen.
Så länge lagen till stor del vore en lag på papperet och även ganska
lågt stående sinnesslöa i stor utsträckning inginge äktenskap, tedde sig en
formell uppmjukning av det sålunda delvis illusoriska äktenskapsförbudet
som den mindre brådskande av de reformer som krävdes. Under betonande
av dessa synpunkter hade emellertid professorn von Hofsten för sin del i
princip intet att invända mot den föreslagna lagstiftningen.

Styrelsen för statens rasbiologiska institut har under åberopande av det
sammanhang, vari det föreliggande spörsmålet stöde till den allmänna lagstiftningen
om äktenskapshindren samt till steriliserings- och abortlagarna,
ävensom de brister, som det remitterade lagförslaget lede av på grund av att
det icke insatts i ett sådant vidare sammanhang, avstyrkt att förslaget lades
till grund för lagstiftning. Styrelsen har hemställt, att en ny utredning angående
en dylik mera omfattande revision av hithörande lagstiftning måtte
komma till stånd. Institutets chef, professorn Gunnar Dahlberg, har emellertid
tillstyrkt den i promemorian föreslagna lagstiftningen och i särskilt yttrande
anfört följande.

I det av den övriga styrelsen framförda önskemålet att en del av de bestämmelser
som gälla för ingående av äktenskap skola bli föremål för en omarbetning
kan jag helt instämma, men jag anser icke detta utgöra ett avgörande
skäl mot den nu föreslagna mera begränsade reformen rörande rätt
för vissa sinnessjuka och sinnesslöa att ingå äktenskap. En mera omfattande
reform torde ta åtskillig tid. Det föreslagna dispensföl farandet kan rimligtvis
ej komma att medföra olägenheter genom alt dispens beviljas i onödan.

Jag vill i detta sammanhang erinra om alt år 1940 i vårt land 12 °/o av
barnen föddes utanför äktenskapet och att siffran för Stockholm uppgick
till omkring 15 %>. Härtill kommer alt de barn som födas inom sex månader
efter ingående av äktenskap utgöra 13,4 % av samtliga födda. Genom att
tillåta äktenskap torde man i ett mindre antal fall kunna vinna att en önskvärd
sterilisering genomföres, vilken annars ej skulle komma till stånd. Det

Bihang till riksdagens protokoll tuta. 1 sunil. Nr 77. 2

Kungl. Maj.ts proposition nr 77.

kan exempelvis förekomma att personer som sammanleva få ett barn och
då önska legitimera sin förbindelse. Om den ena parten har en tydlig intelligensnedsättning
finns emellertid för närvarande ej möjlighet att bevilja
deras begäran att ingå äktenskap. Genom dispensförfarande förenat med
sterilisering vinner man i sådana fall att en icke önskvärd fortsatt fortplantning
förebygges.

Även i åtskilliga av de yttranden, vari det remitterade förslaget tillstyrkts,
ha framförts önskemål om en mera allmän revision. Sålunda
ha hovrätten för Övre Norrland, socialstyrelsen, medicinska fakulteterna vid
universiteten i Uppsala och Lund, karolinska mediko-kirurgiska institutets
lärarkollegium och svenska läkaresällskapet ansett att en allmän översyn av
lagstiftningen om äktenskapshinder av medicinska skäl borde ske. Karolinska
institutets lärarkollegium, svenska läkaresällskapet och svenska psykiatriska
föreningen ha särskilt understrukit angelägenheten av att bestämmelserna
örn äktenskapshinder för fallandesjuka omarbetades. I vissa yttranden har
upptagits frågan om införande av möjlighet att hindra en periodiskt sinnessjuk
att ingå äktenskap under ett friskt intervall.

Beträffande frågan om vilka kategorier den ifrågasatta
dispensmöjligheten bör omfatta har i yttrandena någon erinran
ej framställts mot förslaget att dispens skulle kunna meddelas för såväl sinnessjuka
som sinnesslöa. Karolinska mediko-kirurgiska institutets lärarkollegium
och svenska läkaresällskapet ha framhållit, att i fråga om sinnessjuka
en större återhållsamhet med beviljandet av dispens syntes vara påkallad än
beträffande de sinnesslöa, vilka efter avslutad psykisk utveckling företedde
ett i stort sett stationärt tillstånd. Vid sinnessjukdom vöre förloppet ofta oberäkneligt.

Svenska psykiatriska föreningen har berört frågan örn avgränsningen av
begreppen sinnessjuka och sinnesslöa. Beträffande sinnessjukdom har föreningen
erinrat om att av tidigare utredningar i ärendet syntes framgå, att
till sinnessjukdom icke hänfördes de psykiska abnormiteter av medfödd eller
förvärvad art, som ginge under benämningen psykopali. Föreningen ville
emellertid påminna om att psykopatierna i vissa fall kunde giva så svåra kliniska
symtom och medföra så stora sociala missanpassningsfenomen, att den
civilrättsliga handlingsförmågan hos vederbörande psykopat kunde ifrågasättas.
Vid straffrättsligt förfarande befunnes dessa psykopater ofta icke kunna
fällas till ansvar, enär de vid rättspsykiatrisk undersökning befunnits äga sådan
sinnesbeskaffenhet, som omnämndes i 5 kap. 5 § strafflagen. Det syntes
önskvärt, att i lagens formulering om möjligt hänsyn toges även till detta
förhållande. I fråga om sinnesslöa har föreningen anfört följande.

Beträffande begreppet sinnesslöhet finnes i den föreliggande promemorian
endast den meningen uttryckt, att därmed avses grader av utvecklingshämning,
vilka ligga under en utvecklingsnivå, som motsvarar den normalt vid
straffmyndighetsåldern föreliggande. I praktiken har det befunnits, att det
rätt stora svårigheter att bedöma, vilka personer som uppnått denna utveckling,
och olika bedömare ha ofta kommit till divergerande resultat. Med tillhjälp
av intelligenstestning finnas åtminstone vissa möjligheter att taxera en

Kungl. Majus proposition nr 77.

persons rent intellektuella utveckling’. I svenskt vetenskapligt språkbruk skiljes
mellan frenne grader av intellektuell underutveckling: debilitet, imbecillitet
och idioti. Av den föreliggande utredningen torde framgå, att här ej avses
de debila utan endast sådana högtstående imbecilla, som leva ett socialt klanderfritt
liv och sorn kunna tänkas försörja sig och sin familj. Det synes föreningen
nödvändigt, att i lagförslaget eller dess motivering på lämpligt sätt
påpekas, att nied sinnesslöa ej avses debila utan endast imbecilla.

I fråga om de förutsättningar under vilka giftermålsdispens
skulle kunna beviljas har professorn von Hofsten i sitt
vid medicinalstyrelsens utlåtande fogade särskilda yttrande framhållit, att
enligt den i promemorian anförda motiveringen dispens ej finge meddelas
om den sinnessjuke eller sinnesslöe icke kunde anses besitta rättslig handlingsförmåga.
Professorn von Hofsten har härom anfört följande.

Om icke ett helt annat rättskapacitetsbegrepp skall tillämpas än ifråga örn
sterilisering — och det förefaller knappast rimligt att här, när dispens
i allmänhet skulle vara beroende av sterilisering, laborera med två väsentligt
skilda kapacitetsbegrepp — skulle en sådan begränsning göra den föreslagna
lagändringen nästan illusorisk. Vid steriliserings- och abortlagarnas tillämpning
brukar rättslig inkapacitet anses föreligga intill en intelligensålder av
ungefär 12 år. Vid högre intelligensålder brukar (förutsatt att resultatet av
prövningen kan anses tillräckligt pålitlig!) tillstånd lämnas endast när även
psykopati och asocialitet eller andra förhållanden såsom starka eugeniska
skäl tala för åtgärden. Denna försiktighet vid medgivandet av sterilisering är
motiverad av de uppenbara risker en vidsträcktare tillämpning av lagen skulle
medföra. Örn nu rättskapacitet kräves för tillstånd till äktenskap, skulle
sådant tillstånd, som naturligtvis under inga förhållanden kunde lämnas åt
psykopatiska och asociala individer, kunna givas endast åt sådana sinnesslöa,
vilka i regeln ej kunde bli steriliserade. Då å andra sidan sterilisering
i allmänhet skulle krävas, skulle med andra ord ytterligt få eller så gott som
inga sinnesslöa kunna erhålla det i lagen avsedda medgivandet. Härtill kommer
att ifrågavarande lindrigt efterblivna redan nu i stor utsträckning torde
äga möjlighet till äktenskap. Den föreslagna lagändringen skulle följaktligen
icke få några nämnvärda praktiska verkningar.

Örn den föreslagna lagändringen skall lia någon mening, måste alltså möjligheten
lill dispens omfatta sinnesslöa (de sinnessjuka ha i detta sammanhang
intet praktiskt intresse) något under rättskapacitetsgränsen. Hela tankegången
i motionerna, i de tillstyrkande uttalanden som gjorts och i första lagutskottets
yttrande pekar i denna riktning. Det är överallt tal örn »relativt
högt stående sinnesslöa», »lindrigt sinnesslöa» o. dyl. utan närmare precisering.
Den grupp som avsetts har, i den mån uttalandena baserats på någon
kännedom örn de verkliga förhållandena, framför allt varit sinnesslöa, vilkas
intelligens och sociala anpassningsförmåga äro relativt högt utvecklade men
dock så begränsade att sterilisering är motiverad. De åberopade erfarenheterna
från Danmark torde avse rättsinkapabla sinnesslöa. Beträffande den
intellektuella utvecklingen torde en nivå ned till ungefär 11 år eller något
lägre kunna komma ifråga. Ilar inverka dock så många olikartade faktorer
att varje fixerande av en gräns synes olämpligt. Delta gäller med hänsyn
såväl till den intellektuella utvecklingen som till rättskapaciteten, som överhuvud
icke bör sammankopplas med möjligheten lill dispens. En rättsinkapabel
person med relativt låg intelligensålder kan äga mycket större förutsättningar
för ett socialt godtagbart äktenskap än en rältskapabel person med
högre intelligensålder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

Medicinalstyrelsen har — under hänvisning till den föreslagna bestämmelsen
att make, som vid vigseln var sinnessjuk eller sinnesslö men erhållit Konungens
medgivande till äktenskapet, ej må vinna återgång av äktenskapet
enligt 10 kap. 2 § giftermålsbalken —- understrukit vikten av att frågan om
vederbörandes rättskapacitet bleve ingående prövad, innan dispens meddelades.

Karolinska mediko-kirurgiska institutets lärarkollegium och svenska läkaresällskapet
ha ansett, att prövningen av frågor örn dispens beträffande sinnesslöa
borde kunna uppskjutas till en senare tidpunkt än den gällande minimiåldern
för äktenskaps ingående. Kollegiet har härom anfört följande.

I vad avser de sinnesslöa vill kollegiet framhålla, att ungdomsårens allmänna
psykiska utveckling hos denna kategori i regel utvisar en försening
och att dessa personer vid den tidpunkt, som gäller som minimiålder för ingående
av äktenskap, oftast icke nått den relativa grad av individuell personlighetsutveckling,
som själsligt fullvärdiga jämnåriga samtidigt äga. De
utpräglade fluktuationer på känslo- och viljelivets område, som i mer eller
mindre starka nyanser karakterisera normal ungdom under puberteten och
närmaste tiden därefter, uppträda hos sinnesslöa dels gärna på ett senare
stadium under uppväxten, dels taga de sig på grund av de övriga psykiska
defekterna gärna svårare och längre bestående former. I många fall inträder
dock — senare än hos normala, upp mot 25-årsåldern — en viss s. k. eftermognad,
vilket gör att man först vid denna tidpunkt har full möjlighet att
bedöma den sinnesslöes förmåga av social anpassning och således även lämplighet
som familjebildare. Särskilt i de mera lindriga fall, där tveksamhet
kunde råda angående behövligheten av en sterilisering som villkor för tilllåtelse
till äktenskap, torde det vara önskvärt att kunna uppskjuta avgörandet
om dispens upp emot denna 2ä-årsålder. ;

Beträffande frågan örn sterilisering såsom villkor för dispens
bär flertalet hörda myndigheter och sammanslutningar anslutit sig till de
därutinnan i promemorian gjorda uttalandena. Medicinalstyrelsen har ansett,
att i flertalet fall sterilisering av den sinnessjuke eller sinnesslöe borde uppställas
som villkor för dispens men att undantag kunde finnas, då sterilisering
icke vore erforderlig från arvshygienisk synpunkt. Medicinska fakulteten
vid universitetet i Uppsala erinrar, att sterilisering av sinnessjuka och
sinnesslöa är medgiven även på social indikation, då någon på grund av
sinnessjukdom eller sinnesslöhet är uppenbart olämplig att handhava vårdnaden
om barn, och förutsätter att sterilisering såsom villkor för giftermålsdispens
icke begränsas till sådana fall, där rubbningen med säkerhet visats
vara ärftlig. Svenska psykiatriska föreningen har åter uttalat, att de högtstående
imbecilla, som lagförslaget avsåge att hjälpa till äktenskap, ej utan vidare
borde förutsättas få en avkomma, som vore intellektuellt underlägsen
dem själva. Det kunde för dem och deras äktenskapliga lycka vara av betydelse,
att de finge ett eller flera barn. Härtill bomme den synpunkten, att
många högtstående imbecillas arbetskraft vore nödvändig i samhällsmaskineriet.
Föreningen har därför uttalat den meningen, att kravet på sterilisering
för högtstående imbecilla ej borde upprätthållas fullt så strängt som i
promemorian förutsattes. Föreningen har vidare framhållit att den funne för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 77.

hoppningarna att det genom lagförslagets bestämmelser skulle bliva möjligt
att förmå åtskilliga sinnessjuka oell sinnesslöa, som eljest motsatte sig sterilisering,
att gå med på sådan åtgärd vara alltför optimistiska. 1 själva verket
vore fortplantningsdriften hos de flesta människor så stark att de instinktivt
och med all makt motsatte sig ett ingrepp, som berövade dem möjligheten att
sätta barn till världen. Sedan de fått ett eller ett par barn, vore de däremot
ofta villiga att underkasta sig operationen.

1941 års befolkningsutredning har till behandling upptagit frågan, i vad
mån sterilisering borde uppställas såsom villkor för dispens, i samband med
spörsmålet, huruvida tillstånd skulle kunna lämnas till äktenskap mellan en
sinnessjuk eller sinnesslö och en själsligt fullvärdig person, samt har uttalat,
att tillstånd icke borde lämnas i sistnämnda fall och att i lagen borde
angivas att dispens kunde lämnas allenast örn båda kontrahenterna underkastade
sig sterilisering. Befolkningsutredningen har härom anfört följande.

Ur de synpunkter befolkningsutredningen i främsta rummet hav att bevaka
är det angeläget att beträffande sinnessjuka och sinnesslöa förhindra sådana
förbindelser, vilka med fog kunna befaras medföra födande av barn, vilka
själva äro behäftade med ur arvshygienisk synpunkt olämpliga arvsanlag,
eller vilka komma att växa upp i en miljö, som på grund av föräldrarnas
sinnesbeskaffenhet icke är lämplig för deras fostran och vård, eller beträffande
vilka försörjningen av samma orsak kommer att åvila det allmänna. I
fråga om barn, som födas av föräldrar med själsliga defekter, tillkommer den
humanitära synpunkten att eventuellt psykiskt normala barn i sådana förbindelser
kunna vållas svåra psykiska lidanden redan genom vetskapen om
föräldrarnas sjukdom eller lyte. I synnerhet torde denna .synpunkt böra
framhållas i vad rör sinnesslöa föräldrar.

Där allenast den ena parten i ett ifrågasatt äktenskap är sinnessjuk eller
sinnesslö, tillkommer ur befolkningspolitisk synpunkt önskvärdheten av att
förhindra, att den icke sinnessjuka eller icke sinnesslöa kontrahenten genom
äktenskap undandrages möjligheten att få fullvärdiga barn genom äktenskap
med en själsligt frisk person. Även där ett tillfälligt känsloläge kunde
synas tala för medgivande av ingående av äktenskap mellan själsligt icke
friska eller fullvärdiga kontrahenter och själsfrisk person, torde denna
känslostämning icke böra utgöra tillräckligt skäl för dylikt medgivande. Erfarenheten
icke minst beträffande den utsträckning i vilken änklingar och
änkor ingå nytt äktenskap talar för att äktenskap med en annan och ur befolkningspolitisk
synpunkt lämpligare kontrahent senare kan komma att ingås.
Äktenskap, där den ena kontrahenten är sinnessjuk eller sinnesslö och
den andra psykiskt normal, böra följaktligen ej medgivas.

Något annorlunda kan förhållandet gestalta sig, då båda kontrahenterna
äro sinnessjuka eller sinnesslöa. Dels finnas sådana tillstånd, där ett äktenskap
kan bidraga till dessas .sociala anpassning, såsom t. ex. där försörjningsdugliga
och skötsamma .sådana kontrahenter redan sammanbo i ulomäktenskaplig
förbindelse. Dels kan en i och för sig önskvärd .sterilisering av
dylika kontrahenter tänkas lili gynnad, örn möjlighet lill äktenskap i vissa
fall beredes men sterilisering uppställes som villkor.

För att avsedd verkan i denna riktning skall vinnas, synes emellertid krävas
icke blott att sterilisering sättes som villkor utan även alt bestämmelse
härom införes i lagen. Härvid bör beaktas, att en indikation för sterilisering
föreligger vid sinnesslöhet, även örn denna icke skulle vara ärftlig. Ur befolkningspolitisk
och humanitär synpunkt kan det nämligen icke anses för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 77.

^varligt, att barn födas och fostras av dylika personer, örn det kan undvikas.
Även vid sinnessjukdom tala starka skäl för att sterilisering bör vara en
obligatorisk förutsättning för äktenskapsdispens. En förutsättning för beviljande
av dispens för äktenskaps ingående bör alltså, i varje fall då fråga är
om sinnesslöhet och av sådan grad, att äktenskapsförbud för närvarande
gäller, nämligen en utvecklingsålder understigande 15 år, vara att båda parterna
steriliseras och att uttrycklig föreskrift härom i sådana fall meddelas.

Aven domkapitlet i Härnösand samt en minoritet inom medicinska fakulteten
vid universitetet i Uppsala lia funnit det olämpligt, att psykiskt friska
individer skulle ha rättighet att under vissa förhållanden gifta sig med sinnessjuka
och sinnesslöa. Svenska läkaresällskapet åter har ansett den i promemorian
anförda befolkningspolitiska synpunkten, att det icke vore önskvärt
att en ärftligt fullvärdig person bundes vid en steril och därigenom
bleve ofruktsam i äktenskap, vara av mindre vikt. Det antal fall av detta
slag, för vilka dispensförfarande kunde ifrågakomma, kunde nämligen enligt
läkaresällskapet förväntas bliva så litet, att det saknade betydelse från
allmän synpunkt.

1 fråga örn kravet på försörjningsförmåga såsom förutsättning
för dispens har 19A1 års befolkningsutredning uttalat, att en oavvislig fordran
för den manliga partens del borde vara att han visat sig kunna försörja
sig genom ett yrke samt beträffande båda kontrahenterna att de vore
skötsamnia och efter ingånget äktenskap skäligen kunde förväntas vara i
stånd att försörja sig själva. Det motbjudande förhållandet, att försörjningsbördan
för en sinnesslö person överflyttades på annan kommun genom ingående
av äktenskap och därigenom ändrade hemortsrättsförhållanden, borde
icke kunna få bliva en följd av äktenskapsdispens.

Allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse har härom anfört följande.

Om exempelvis en lindrigt sinnesslö nian inom en kommun erhåller tillstånd
att ingå äktenskap med en kvinna från en annan kommun, så erhåller
kvinnan, även örn lion redan åtnjuter fattigvård inom sin kommun för sig
själv och eventuella minderåriga barn, omedelbart efter vigseln hemortsrätt
i fattigvårdsavseende i mannens hemortsrättskommun och detta till och
med örn hon och hennes nian framdeles förbliva bosatta i den kommun, där
hon före vigseln ägt hemortsrätt. Centralstyrelsen har sig bekant, att kommuner
redan under nuvarande förhållanden göra försök att befria sig från
dylika understödstagare genom att söka få dem att ingå äktenskap med
män inom andra kommuner. Ett dylikt föga tilltalande förfarande skulle
utan tvivel betydligt underlättas, om manliga kontrahenter kunde sökas
bland andra kommuners lindrigt sinnessjuka eller sinnesslöa medlemmar.

Centralstyrelsen har vidare påpekat att vid avgörandet av dispensfrågor
borde beaktas, att om äktenskap tillätes mellan en lindrigt sinnessjuk eller
sinnesslö man och en kvinna med ett eller flera minderåriga barn, mannen
enligt lag erhölle vårdnaden örn barnen, vilket icke syntes lämpligt.

Socialstyrelsen har framhållit vikten av att sinnessjuka och sinnesslöa, som
erhållit tillstånd att ingå äktenskap, icke under några omständigheter medgåves
att taga fosterbarn. Svenska psykiatriska föreningen har ansett ta -

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

gande av fosterbarn i dessa fall i allmänhet icke vara önskvärt, varvid föreningen
framhållit att fosterbarn många gånger bleve sämre skötta än egna
barn. För att effektivt hindra att makar, som ingått äktenskap efter dispens
i enlighet med de föreslagna bestämmelserna, toge fosterbarn eller
adoptivbarn lia medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala och 1941
års befolkningsutredning ifrågasatt, att anteckning borde införas i kyrkoboken
så att ifrågavarande personer även efter flyttning till annan kommun
kunde angivas såsom olämpliga att handhava vårdnaden om barn.
Enligt befolkningsutredningen torde denna fråga upptagas vid den fortsatta
behandlingen rörande lagstiftningen om fosterbarnsvården.

Förslaget att dispens skulle avse allenast äktenskap med
viss person och att meddelande av dispens skulle ankomma
på Kungl. Maj:! har ej mött erinran i yttrandena.

I fråga örn förfarandet i dispensärenden ha domkapitlet i
Härnösand, 1941 års befolkningsutredning och föreningen Sveriges stadsdomare
understrukit att dispens borde meddelas endast efter medicinalstyrelsens
hörande. Enligt domkapitlet i Härnösand borde jämväl socialstyrelsens
yttrande inhämtas i dispensärenden. Domkapitlet i Växjö och allmänna
svenska prästföreningens centralstyrelse framhålla, att utredning angående
kontrahenternas familjeförhållanden borde inhämtas från vederbörande pastorsämbete.
Enligt domkapitlet i Uppsala borde yttrande i dispensärenden
inhämtas från vederbörande domkapitel, som i sin tur borde höra pastorsämbetet.

Medicinalstyrelsen har uttalat, att den utredning som skulle ligga till
grund för beslut i dispensärenden borde avse båda kontrahenterna samt att
utredningen enligt styrelsens mening måste vara synnerligen ingående och
undantagslöst verkställas av läkare, som minst tre år tjänstgjort vid statligt
eller därmed jämförligt sinnessjukhus. Till ledning vid utredningen borde
särskilda formulär utfärdas. Liknande synpunkter ha anförts av överläkaren
Fröderberg, karolinska medilco-kirurgiska institutets lärarkollegium samt
svenska läkaresällskapet. Läkaresällskapet har vidare påpekat vikten av tillräckliga
garantier för att den andra parten bleve från sakkunnigt håll underrättad
örn de konsekvenser ett äktenskap av här ifrågavarande slag kunde
medföra.

De i det remitterade förslaget upptagna ändringarna i 3 kap. 2 § 4 mom.
och 10 kap. 2 § giftermålsbalken ha ej mött erinran i yttrandena.

Den föreslagna ändringen ill kap. 13 § giftermålsbalken om
rätt att vinna äktenskapsskillnad på grund av andra makens sinnessjukdom
har lämnats utan erinran i flertalet yttranden. Socialstyrelsen har
emellertid ansett det vara i viss mån tveksamt, örn skilsmässa borde kunna
vägras en make, då den andra maken varit sinnessjuk tre år i följd under
äktenskapet. Enligt styrelsens mening vore det i varje fall angeläget, att
domstolarna utnyttjade sin prövningsrätt i dylikt avseende med största varsamhet.
Även Sveriges advokatsamfund har givit uttryck åt viss tveksamhet
i frågan men har, med hänsyn till att den nuvarande regeln svårligen kun -

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

de bibehållas orri dispensmöjlighet infördes, lämnat den föreslagna bestämmelsen
utön erinran. Göta hovrätt har framhållit, att vid avgörande av
fråga, huruvida äktenskapsskillnad enligt andra punkten av lagrummet i
dess föreslagna nya lydelse skulle vägras eller icke, hänsyn främst borde
tagas till förhållandena vid äktenskapets ingående samt till sinnessjukdomens
karaktär och eventuella förändringar däri. Däremot borde enligt hovrättens
mening vid denna prövning avgörande betydelse i allmänhet icke
tillerkännas den friska makens förhållande i äktenskapet.

Medicinalstyrelsen och styrelsen för svenska psykiatriska föreningen ha
ställt sig avvisande till den föreslagna ändringen i 11 kap. 13 § giftermålsbalken
under framhållande av att möjlighet att vinna äktenskapsskillnad
vid andra makens sinnessjukdom borde föreligga i samma utsträckning vid
äktenskap vilka ingåtts efter dispens i enlighet med förslaget som beträffande
övriga äktenskap.

Slutligen må nämnas, att i vissa yttranden framförts önskemål beträffande
kontrollen över att det gällande äktenskapsförbudet
för sinnessjuka och sinnesslöa upprätt hålles. I fråga
om de sinnesslöa har sålunda svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
åberopat en av sjukstuguläkaren L. Renck författad artikel i Tidskrift för
barnavård och ungdomsskydd för år 1942, vari gjorts gällande, att endast
en fjärdedel av det antagna antalet sinnesslöa i landet vore registrerad, att
endast för denna fjärdedel äktenskapsförbud i praktiken förelåge samt att
äktenskap mellan imbecilla förekomme i anmärkningsvärd utsträckning.
Förbundet har vidare uttalat, att det även från annat auktoritativt håll
bestyrkts, att en stor bristfällighet i registreringen av de sinnesslöa förelåge.
Enligt förbundet torde denna registrering efter ikraftträdandet av den nya
lagen örn undervisning och vård av bildbara sinnesslöa så småningom komma
att förbättras, vilket även medförde möjligheter att upprätthålla äktenskapsförbudet
i de fall, där samhället otvivelaktigt hade ett betydande intresse
av att så skedde. Då det emellertid torde dröja bortåt 10—15 år, innan
en tillfredsställande registrering på detta sätt uppnåtts, ville förbundet
ifrågasätta örn icke i samband med antagande av det föreliggande förslaget
om dispensrätt åtgärder borde vidtagas för att omedelbart söka åstadkomma
en fullständig registrering av de sinnesslöa. Även centralförbundet för
socialt arbete har understrukit, att registreringen av sinnesslöa vore ofullständig,
främst i fråga om sinnesslöa som vårdades privat.

Beträffande sinnessjuka har domkyrkokomministern Samuelsson uttalat,
att de, som varit sinnessjuka och utskrivits från sinnessjukanstalt såsom icke
fria från symtom å sinnessjukdom, därefter undantagslöst borde stå under
obligatorisk kontroll av sinnessjukläkare för att, så snart tillfrisknande skett,
anmälan därom skulle kunna göras till vederbörande pastorsämbete för anteckning
i församlingsboken. Det borde enligt hans mening icke under några
omständigheter få hända att den, som varit sinnessjuk men återvunnit hälsa,
alltfort i församlingsboken betecknades som sinnessjuk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

Departementschefen.

Av den verkställda utredningen torde framgå, att behov föreligger att
i vissa fall kunna medgiva dispens från det nu gällande ovillkorliga förbudet
för sinnessjuka och sinnesslöa att ingå äktenskap. Sådan dispens synes böra
ifrågakomma främst för vissa jämförelsevis högtstående sinnesslöa. För dessa
torde ej sällan ett äktenskap kunna innebära ett gott stöd och underlätta vederbörandes
anpassning till samhällslivet. Om risk för sinnesslöhetens överförande
på avkomlingar är utesluten på grund av sterilisering eller eljest,
synes från det allmännas synpunkt hinder ej böra möta att efter särskild
prövning tillstånd lämnas till äktenskapet. Även beträffande sinnessjuka synes,
ehuru mera undantagsvis, kunna finnas utrymme för en dylik dispensrätt.

Det i promemorian framlagda förslaget om införande av en dispensrätt
har i princip vunnit anslutning i det övervägande antalet avgivna yttranden.
Ett par remissmyndigheter ha emellertid, ehuru de icke bestritt behovet i och
för sig av en lagändring i angiven riktning, ansett att frågan icke borde lösas
fristående utan allenast i samband med en allmän översyn av bestämmelserna
örn de sjukdomstillstånd som böra utgöra hinder för äktenskap. Även i
vissa andra yttranden har framställts önskemål om en sådan mera allmän
reform. Från vissa håll har särskilt understrukits angelägenheten av en revision
av bestämmelserna om äktenskap sförbud för fallandesjuka.

Skäl kunna otvivelaktigt anföras för en översyn av den omfattning som
angivits i de här berörda yttrandena. Jag är emellertid ej beredd att nu förorda
en dylik åtgärd. Önskemålet örn en mera allmän revision torde icke böra
utgöra hinder att genomföra den i promemorian föreslagna mera begränsade
lagändringen, vars lämplighet i och för sig allmänt vitsordats. I enlighet
härmed vill jag förorda, att en lagstiftning av den i promemorian föreslagna
innebörden genomföres och att sålunda i lagen öppnas möjlighet att
i vissa fall medgiva sinnessjuk eller sinnesslö tillstånd att ingå äktenskap.
Enligt promemorian skall dispens kunna avse allenast giftermål med bestämd
person och prövningen ankomma på Kungl. Majit. Jag ansluter mig till vad
sålunda föreslagits, vilket icke föranlett erinran i yttrandena.

De allmänna synpunkter på förutsättningarna för dispens som anförts i
promemorian lia i huvudsak vunnit anslutning i yttrandena. I några avseenden
ha dock framställts önskemål örn en annan tillämpning av den föreslagna
dispensrätten än som förutsättes i promemorian. Det torde icke vara
möjligt att nu fullständigt avgränsa de fall, i vilka dispens skall kunna
beviljas. Frågan, örn dispens skall meddelas, måste naturligtvis prövas med
beaktande av omständigheterna i varje särskilt fall. Med hänsyn till vad som
framkommit i yttrandena vill jag emellertid beträffande vissa allmänna
grunder för dispensrättens utövning anföra följande.

Såsom i promemorian framhållits lärer dispens icke böra ifrågakomma
beträffande sådan sinnessjuk eller sinnesslö som icke kan anses besitta rättslig
handlingsförmåga. Någon eftergift av detta krav, såsom ifrågasatts av
medlemmen av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd, professorn von Hofsten,
lärer icke vara möjlig. Jag vill emellertid framhålla, att frågan, huru -

Kungl, Maj:ts proposition nr 77.

vida vederbörande besitter rättslig handlingsförmåga, enligt allmänna grunder
skall bedömas med hänsyn till den rättshanding som är i fråga, i detta
fall ingående av äktenskap. Förevarande krav torde sålunda väsentligen ha
samma innebörd som det i den danska lagen uppställda kravet på förmåga
att bedöma äktenskapets betydelse.

Vad angår sterilisering såsom förutsättning för dispens torde, såsom i promemorian
förutsatts, villkor därom böra uppställas i alla de fall, då risk
eljest skulle föreligga för sinnessjukdoms eller sinnesslöhets överförande på
avkomlingar. I ett par yttranden har påpekats, att enligt steriliseringslagen
sterilisering må ske även då arvsrisk icke är för handen men vederbörande
på grund av sinnessjukdom eller sinnesslöhet prövas vara för framtiden uppenbart
olämplig att handhava vårdnaden örn barn. Örn i ett dylikt fall
äktenskapsdispens anses kunna ifrågakomma, bör uppenbarligen sterilisering
uppställas såsom villkor för dispensen. I detta sammanhang vill jag
framhålla, att dispens i regel ej bör meddelas, örn genom äktenskapet den
sinnessjuke eller sinnesslöe skulle få vårdnaden om andra makens barn. Sinnessjuka
och sinnesslöa äro uppenbarligen i allmänhet mindre lämpade att
handhava vårdnaden örn barn, och den nu ifrågasatta lagstiftningen bör icke
bereda ökade möjligheter därtill. Av vikt är också, såsom framhållits i vissa
yttranden, att det tillses att makar, som ingått äktenskap efter dispens, icke
få antaga adoptivbarn eller ha vård om fosterbarn. Några särskilda bestämmelser
härom torde dock ej vara behövliga. Jag vill erinra, att i fråga örn
antagande av adoptivbarn den gällande lagen om adoption föreskriver att,
om barnet ej fyllt aderton år, yttrande skall inhämtas bl. a. från barnavårdsnämnden
i den församling där adoptanten är kyrkobokförd samt att
domstolen skall pröva frågan örn adoptionens lämplighet överhuvud taget.
Bestämmelserna om fosterbarnsvården åter äro för närvarande föremål för
övervägande i annat sammanhang.

Enligt promemorian skall kravet på sterilisering såsom förutsättning för
dispens icke vara ovillkorligt. I yttrandena har uppställandet av ett obligatoriskt
krav i detta hänseende påyrkats allenast av 1941 års befolkningsutredning.
Enligt de grunder jag nyss angivit torde sterilisering i regel komma att
uppställas såsom förutsättning för dispens. Med hänsyn bl. a. till sådana fall,
då indikation enligt steriliseringslagen icke föreligger beträffande sinnessjuk
eller sinnesslö, torde dock kravet på sterilisering icke böra vara ovillkorligt.

Det torde ligga i sakens natur att kontrahenternas försörjningsförmåga
kommer att bliva av stor betydelse vid prövningen av dispensansökningar.
I några yttranden ha farhågor uttalats för att genom äktenskap i enlighet
med förslaget skyldighet att giva fattigvård kunde komma att övervältras
från en kommun på annan kommun. Då emellertid en förutsättning för
dispens måste vara att kontrahenterna äro skötsamma och försörjningsdugliga,
torde sådana fall knappast kunna förekomma.

En fråga, beträffande vilken delade meningar kommit till uttryck i yttrandena,
är den, huruvida äktenskap mellan en sinnessjuk eller sinnesslö
och en icke steril, själsligt fullvärdig person bör tillåtas. 1941 års befolk -

Kungl. Majlis proposition nr 77.

ningsutredning, domkapitlet i Härnösand och en minoritet inom medicinska
fakulteten i Uppsala ha ansett, att dylika äktenskap av befolkningspolitiska
hänsyn ej borde tillåtas. Svenska läkaresällskapet åter har uttalat, att de allmänna
befolkningspolitiska synpunkterna i dessa tämligen sällsynta fall vore
av mindre betydelse. Enligt min mening bör den nämnda befolkningspolitiska
synpunkten beaktas vid prövningen av dispensansökningar, men det synes
av hänsyn till de enskilda icke rimligt att utesluta möjlighet att medgiva
dispens även i sådana fall då den andra parten är själsligt fullvärdig.

Genom införande av en dispensrätt på sätt jag nu angivit torde man i viss
utsträckning kunna uppnå, att sinnessjuka och sinnesslöa, vilka eljest ej
skulle ha underkastat sig sterilisering, lämna sitt samtycke till åtgärden. Ett
sådant resultat måste, såsom i flera yttranden framhållits, i och för sig betraktas
som önskvärt. Enligt min mening torde man emellertid knappast
böra hysa några förhoppningar örn att på denna väg ernå någon mera väsentlig
effektivisering av steriliseringslagen, .lag vill i detta sammanhang understryka,
att den av mig förordade dispensrätten är avsedd allenast för sådana
undantagsfall, då med hänsyn till samtliga förut nämnda synpunkter
något hinder mot äktenskapet icke kan anses föreligga.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet har i sitt yttrande framhållit
behovet av en bättre kontroll över de sinnesslöa. Det torde vara obestridligt,
att den nuvarande registreringen i kyrkoböckerna i fråga om sådana
sinnesslöa som icke vårdas å anstalt är ofullständig. Såsom förbundet påpekat
lärer man emellertid kunna förvänta, att genom tillämpningen av de under
år 1944 tillkomna bestämmelserna rörande undervisning och vård av bildbara
sinnesslöa bättre kännedom så småningom kommer att vinnas om förefintligheten
av sinnesslöhet bland befolkningen. Det må vidare nämnas, att
folkbokföringskommittén i sitt den 7 november 1944 avgivna betänkande med
förslag till omorganisation av folkbokföringen (SOU 1944: 52) föreslagit sådan
ändring av § 36 allmänna läkarinstruktionen att skyldighet föreskrives
för provinsialläkare, som genom undersökning finner eller på annat sätt får
vetskap örn att inom distriktet boende person under femtio år är sinnesslö,
att göra anmälan härom till vederbörande pastorsämbete. Enligt min mening
föreligger icke anledning att vidtaga åtgärder för en omedelbar inventering
av de sinnesslöa.

Såsom av det sagda framgår komma ett flertal olika omständigheter att
bliva av betydelse vid prövningen av dispensansökningar. Det är därför av
vikt, att utredningen i dessa ärenden blir så fullständig som möjligt. Läkarundersökning
såväl av den sinnessjuke eller sinnesslöe som av andra parten
bör uppenbarligen företagas av psykiatriskt utbildad läkare. Såsom i promemorian
anförts, bör medicinalstyrelsens yttrande städse inhämtas i dispensärendena.
Det torde också ofta vara lämpligt att vederbörande pastorsämbete
beredes tillfälle att yltra sig örn parternas familjeförhållanden. Däremot synes
det i regel icke vara erforderligt att, såsom i vissa yttranden ifrågasatts,
socialstyrelsen eller vederbörande domkapitel höres över ansökningen. Med
hänsyn till alt ansökningarna örn dispens i enlighet med förslaget icke kunna

Kungl. Maj.ts proposition nr 77.

antagas komma att uppgå till något större antal, synes det knappast erforderligt
att utfärda särskilda anvisningar rörande den utredning som skall bifogas
dispensansökan. Vid ärendenas beredning hos Kungl. Maj :t torde få tillses, att
erforderlig ytterligare utredning införskaffas i den utsträckning som för varje
fall anses lämplig. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att kompletterande
uppgifter rörande parternas försörjningsförmåga ej sällan kunna behöva
inhämtas från olika lokala myndigheter, särskilt fattigvårdsstyrelserna.

I enlighet med det anförda vill jag förorda, att 2 kap. 5 § giftermålsbalken,
på sätt i promemorian föreslagits, erhåller sådan lydelse, att sinnesslö eller
sinnessjuk må ingå äktenskap, örn Konungen finner skäligt tillåta äktenskapet.
Som följd härav torde jämväl de i promemorian föreslagna ändringarna
i 3 kap. 2 § 4 mom. och 10 kap. 2 § giftermålsbalken, vilka ej mött erinran
i yttrandena, böra genomföras.

I promemorian har vidare föreslagits en ändring ill kap. 13 § giftermålsbalken,
varigenom makes rätt att vid andra makens sinnessjukdom under
vissa förutsättningar erhålla äktenskapsskillnad skulle begränsas, om sjukdomen
vid vigseln var maken veterlig. I två yttranden har detta förslag avstyrkts,
under det att förslaget icke föranlett erinran i övriga yttranden. Med
hänsyn till att en ovillkorlig rätt att vinna äktenskapsskillnad icke synes böra
bibehållas, örn dispensmöjlighet införes, biträder jag det i promemorian framlagda
förslaget. Det torde kunna förutsättas, att domstolarna komma att med
tillbörlig varsamhet använda möjligheten att vägra äktenskapsskillnad vid
andra makens sinnessjukdom.

Såsom i promemorian föreslagits torde de nya bestämmelserna böra träda
i kraft den 1 juli 1945.

I enlighet med det anförda finner jag det vid departementspromemorian
fogade förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken, med en redaktionell
jämkning, ägnat att läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Förslaget torde
få som bilaga fogas vid stadsrådsprotokollet i detta ärende.1

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Thore Wisén.

1 Denna bilaga, vilken ar likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 77

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 15 februari
19A5.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 9 februari 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 12 januari 1945, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändring i giftermålsbalken.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsassessorn
Sven Romanus.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

Kungl. Maj.ts proposition nr 77.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 16 februari 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,
Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och ecklesiastikdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist,
lagrådets den 15 februari 1945 avgivna utlåtande över det till lagrådet den
12 januari 1945 remitterade förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken.

Med förmälan, att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran, hemställer
föredraganden, att förslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Stefan Stiernstedt.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

450334