Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

1

Nr 64.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående förhöjning i
vissa fall av arbetarsmåbrukslån m. m.; given Stockholms
slott den 2 februari 1945.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2
februari 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,
Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp.

Genom beslut den 26 maj 1944 uppdrog Kungl. Majit åt egnahemsstyrelsen
att verkställa utredning rörande orsakerna till att föreskrivna byggnadsocli
förbättringsarbeten i vad avsåge under åren 1935—1938 förmedlade
arbetarsmåbrukslån i vissa fall icke slutförts inom vederbörlig tid samt därefter
inkomma med förslag till de åtgärder, vartill utredningen kunde föranleda.

I anledning härav har egnahemsstyrelsen i skrivelse den 17 november 1944
med överlämnande av den genom styrelsens försorg verkställda utredningen
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 samt. Nr 64.

1

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

bland annat hemställt om bemyndigande att bevilja vissa arbetarsmåbrukslåntagare
förhöjning av erhållna arbetarsmåbrukslån. Vid skrivelsen fanns
fogat särskilt yttrande beträffande ett i skrivelsen berört spörsmål av ledamöterna
i egnahemsstyrelsen riksdagsmannen J. A. Andersson i Tungelsta
och generaldirektören O. H. Malmberg.

Jag torde här även få anmäla, dels att Svärdsjö sockens kommunalnämnd
m. fl. samt Hällesjö egnahemskommitté m. fl. i särskilda till jordbruksdepartementet
den 30 augusti och 7 december 1944 inkomna framställningar
hemställt, att till arbetarsmåbrukslåntagare måtte utgå odlingsbidrag utan
återbetalningsskyldighet, dels ock att fyra arbetarsmåbrukslåntagare i Töreboda
i en den 28 mars 1944 till jordbruksdepartementet inkommen framställning
hemställt örn ekonomiskt understöd utöver förut erhållna arbetarsmåbrukslån
för färdigställande av deras fastigheter.

Över egnahemsstyrelsens skrivelse och de till departementet inkomna framställningarna
från Svärdsjö sockens kommunalnämnd m. fl. samt Hällesjö egnahemskommitté
m. fl. ha yttranden avgivits av statskontoret och norrlandskommittén.
Därjämte har egnahemsstyrelsen avgivit yttranden över de inkomna
framställningarna. Vid styrelsens yttrande över framställningen från
fyra arbetarsmåbrukslåntagare i Töreboda voro fogade yttranden av egnahemsnämnden
i Skaraborgs län och Töreboda egnahemskommitté.

Vid 1933 års riksdag (prop. nr 181; r. skr. nr 280) beslöts inrättande av
arbetarsmåbrukslånefonden. Enligt de för användningen av denna fond numera
gällande bestämmelserna, meddelade i kungörelsen den 7 juni 1940
(nr 590) angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet, må från fonden
utlämnas arbetarsmåbruksstatslån till landskommuner, vilka med anlitande
därav bevilja arbetarsmåbrukslån till skogsarbetare och därmed likställda
arbetare för att giva dem tillfälle att förvärva mindre lägenheter, ägnade
att bereda innehavaren utkomst genom jordbruk, drivet vid sidan av annan
verksamhet. Högsta lånebeloppet utgör 7 000 kronor. Med avseende å
återbetalningen skall lånet delas i en stående del och en amorteringsdel. Den
stående delen skall fastställas till belopp, motsvarande kostnaden för jordförvärvet
jämte, i förekommande fall, 60 procent av beräknad kostnad för
sådant förbättringsarbete, som avses i gällande bestämmelser angående statsbidrag
till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m. Amorteringsdelen
skall från och med sjätte kalenderåret efter det, då lånet beviljats, återbetalas
med en trettiondel årligen. I kungörelsen den 20 juni 1941 (nr 485) ha
meddelats föreskrifter angående förhöjning i vissa fall av beviljade arbetarsmåbrukslån.

Enligt vad som framgår av en av egnahemsstyrelsen tidigare verkställd
utredning beviljades under åren 1935—1938 lån för 4 482 arbetarsmåbruk.
Därav vore 1 038 belägna i Västernorrlands län, 828 i Jämtlands län, 681 i
Västerbottens län och 867 i Norrbottens län. I slutet av år 1942 hade egnahemsstyrelsen
föranstaltat örn en fullständig inventering, avseende årsskiftet
1942/43, av dessa arbetarsmåbruk. Småbruken av årsgrupperna 1935—1937

Kungl. Ma]:ts proposition nr 64.

3

skulle vid tidpunkten för denna inventering ha varit färdiga för avsyning, medan
för årsklassen 1938 ännu ett år av den amorteringsfria tiden återstod.
Från de låneförmedlande kommunerna hade av egnahemsstyrelsen infordrats
uppgifter rörande de olika spörsmål beträffande arbetarsmåbruken och deras
innehavare, som då ansågos kunna vara av intresse. Bland annat hade salunda
även införskaffats uppgifter beträffande ännu återstående arbeten av olika
slag och låntagarnas skuldbörda.

I fråga örn resultatet av denna inventering har egnahemsstyrelsen i sin
förenämnda skrivelse anfört i huvudsak följande.

Av samtliga 4 482 låntagare funnos omkring 4 000, vilka ej hade sina
småbruk färdiga för avsyning. 4 433 arbetarsmåbruk (98,9 procent) redovisades
vara försedda med i huvudsak färdiga bostadshus samt 4 099 (91,5
procent) försedda med i stort sett färdiga ekonomibyggnader. Den i vissa
fall till arbetarsmåbrukslån knutna odlingsskyldigheten hade icke fullgjorts
av omkring 900 låntagare, varav närmare en tredjedel utgjordes av 1938 års
låntagare. Av låntagarna hade 3 321 (74 procent) icke någon skuld utöver
sina arbetarsmåbrukslån. Skulderna utöver arbetarsmabrukslanen utgjorde
för 181 låntagare (4 procent) mindre än 200 kronor, för 376 låntagare (8,4
procent) mellan 200 och 500 kronor, för 347 läntagare (7,7 procent) mellan
500 och 1 000 kronor, för 167 låntagare (3,7 procent) mellan 1 000 och 2 000
kronor samt för 90 låntagare (2 procent) mer än 2 000 kronor. För flertalet
av dessa låntagare utgjordes skulden utöver arbetarsmåbrukslånet av lån,
som lämnats av kommunen.

Med anledning av det egnahemsstyrelsen lämnade utredningsuppdraget
har styrelsen beträffande ifrågavarande småbruk företagit en ny undersökning,
avseende läget den 1 november 1944. Av sammanlagt 319 kommuner
med arbetarsmåbruk av årsgrupperna 1935—1938 hade enligt vad styrelsen
upplyst 273 inkommit med uppgifter i sådan tid att dessa kunnat bearbetas
av styrelsen. Inom övriga 46 kommuner funnes 513 småbruk av ifrågavarande
årsklasser. Under hand hade egnahemsstyrelsen inhämtat att ungefär 150
av sistnämnda småbruk ännu icke vore fullt färdiga.

Av det sålunda införskaffade materialet har egnahemsstyrelsen funnit
följande framgå.

Det totala antalet arbetarsmåbruk av årsklasserna 1935—1938 inom de
273 kommuner, varifrån inkomna uppgifter blivit bearbetade, uppgår till
3 969 Av dessa ha 990 (25 procent) uppgivits vara ännu icke färdigställda.
Arbeten å enbart bostadshusen återstå i 54 fall, å enbart ekonomibyggnaderna i
112 fall och med enbart nyodling i 50 fall, medan i övriga 774 fall de återstående
arbetena avse såväl bostadshusen som ekonomibyggnaderna. I 167
av sistnämnda fall återstå även odlingsarbeten. _

Anledningen till att de 990 arbetarsmåbruken ännu icke hunnit färdigställas
bar i närmare hälften eller i 477 fall uppgivits vara militärinkallelser. Inkallelsetiden
bar för de olika småbrukarna varierat betydligt. Sedan den 1 januari
1943 har den för de nämnda 477 låntagarna uppgått till i genomsnitt
128 dagar. Brist på vissa byggnadsmaterialier, såsom olja, plåt m. m., bär
angivits såsom orsak till dröjsmålet i 234 fall, brist pa fackkunnig arbetskraft
i 205 fall, dödsfall, sjukdom eller olycksfall i hemmen i 164 fall, betungande
försörjningsplikt i 151 fall, brist på erforderliga medel i 370 fall,
ombyte av ägare, därvid ny ägare ej medhunnit det återstående arbetet, i

4

Kungl. Majlis proposition nr 64.

50 fall o. s. v. I ej så få fall har även bristande företagsamhet hos innehavarna
angivits såsom en väsentlig orsak till att småbruken icke blivit i behörig tid
färdigställda. I allmänhet ha dock två eller flera av förenämnda anledningar
tillsammans bidragit till dröjsmålet. I ett 50-tal fall lia några särskilda orsaker
till förseningen icke blivit angivna.

Kostnaden för färdigställandet av de 990 ännu ej färdiga småbruken Ilar
i de inkomna uppgifterna beräknats till sammanlagt 1 132 712 kronor eller
till i genomsnitt 1 144 kronor per småbruk. De återstående arbetena äro
emellertid till omfattning mycket varierande från enbart rätt oväsentliga detaljer,
som ansetts kunna utföras för 100 kronor och därunder, till mera
omfattande ombyggnadsarbeten, vilka i enstaka fall kostnadsberäknats ända
upp till 10 000 kronor. Antalet småbruk, vars färdigställande beräknats draga
en kostnad av över 2 000 kronor per styck, har uppgivits vara 132. Till
kostnadernas bestridande ha i 279 fall ännu outtagna arbetarsmåbrukslånemedel
redovisats finnas till ett belopp av i genomsnitt ungefär 600 kronor
per småbruk. 1 225 fall lia småbrukarna uppgivits komma att erhålla ekonomisk
hjälp från sina kommuner med i genomsnitt ungefär 800 kronor per
låntagare. Genom egna insatser i form av arbete eller pengar ha 700 småbrukare
beräknats kunna bidraga till sina småbruks färdigställande med envar
i genomsnitt cirka 385 kronor. I 106 fall lia låntagarna angivits kunna
påräkna hjälp i form av bidrag eller lån från anhöriga eller andra nied envar
i genomsnitt omkring 650 kronor. Antalet fall, där medel till småbrukens
färdigställande ansetts helt eller delvis komma att fattas, har uppgivits vara
410. I 25 av dessa fall överstiger bristen 2 000 kronor men ej 3 000 kronor. I
32 fall utgör bristen över 3 000 kronor per småbruk. I 8 av dessa 57 fall
med brist över 2 000 kronor torde arbetarsmåbrukslånen eventuellt komma
att genom kommunernas försorg helt inlösas. Den sammanlagda medelsbristen
har beräknats till ungefär 460 000 kronor eller till i genomsnitt omkring
1 120 kronor för vart och ett av sagda 410 småbruk.

Vad angår den ytterligare tid, som de 990 låntagarna ansetts behöva för
sina småbruks färdigställande, lia 81 låntagare beräknats kunna få sina
ställen fullt färdiga före 1944 års utgång, 763 låntagare före 1945 års utgång,
21 låntagare ej förrän till 1946 års utgång, medan i 125 fall någon tid
för småbrukens färdigställande icke blivit angiven.

Egnahemsstyrelsen har funnit den verkställda utredningen giva vid handen,
att hjälpåtgärder från statsmakternas sida borde vidtagas för att flertalet
av innehavarna av de arbetarsmåbruk av årsgrupperna 1935—1938,
som alltjämt kvarstode i ej färdigställt skick, skulle förmå utföra de återstående
arbetena. Detta stöd borde enligt styrelsens mening främst lämnas i
form av förhöjning av redan erhållna lån intill högst 9 000 kronor. Styrelsen
funne sig emellertid kunna antaga, att även de låntagare, som erhållit lån
under åren 1939—1944 eller som komme att beviljas lån under åren 1945
och 1946, skulle möta i stort sett samma svårigheter vid färdigställandet av
sina småbruk. På grund därav syntes jämväl dessa låntagare böra kunna få
lån intill ett belopp av högst 9 000 kronor.

I fråga om genomförandet av dessa hjälpåtgärder har egnahemsstyrelsen
anfört.

De föreslagna låneförhöjningarna ävensom tillmätande av nya lån intill
9 000 kronor förutsättas komma till stånd efter prövning av egnahemsstyrelsen
i varje särskilt fall. I överensstämmelse med tillvägagångssättet vid tidigare

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

5

låneförhöjningar i fråga om arbetarsmåbrukslån torde förhöjningen böra
uppdelas med hälften å lånets stående del och hälften å amorteringsdelen.
Detta innebär, att årsamorteringen på ett lån vid en förhöjning av 2 000
kronor kommer att öka med allenast omkring 30 kronor, således en höjning
som icke kan sägas bliva betungande. För erforderliga låneökningar beräknar
egnahemsstyrelsen ett medelsbehov av 1 400 000 kronor. Något kapitalökningsanslag
till arbetarsmåbrukslånefonden torde på grund av denna utgiftsökning
ej påkallas.

Såsom ytterligare hjälpåtgärder har egnahemsstyrelsen föreslagit beviljande
av uppskov med arbetenas färdigställande samt förlängning av den amorteringsfria
tiden för arbetarsmåbrukslån. Härom har styrelsen anfört.

För färdigställande av småbruken av årsgrupperna 4935—1938 torde med
stöd av de ingångna uppgifterna kunna beräknas en tid av högst två år.
Arbetena böra således vara slutförda vid 1946 års utgång. Egnahemsstyrelsen
torde böra erhålla bemyndigande att beträffande sagda årsgrupper, för
vilka amorteringstiden å lånen inträtt, medgiva uppskov med arbetenas fullbordande
till utgången av år 1946.

Jämväl för efterföljande årsgrupper av arbetarsmåbruk torde med nuvarande
tidsläge vara att räkna med behov av anstånd med färdigställande av
småbruken utöver den femårsperiod som motsvarar den amorteringsfria tiden
av lånen. Ett framflyttande av amorteringstidens inträdande skulle medföra
lättnad i svårigheterna för vederbörande låntagare, som därav komme
i åtnjutande, jämväl på så sätt, att dennes arbetsförtjänster kunde komma
pågående arbeten å småbruket tillgodo utan att behöva konkurrera med utgiften
för lånets amortering. Bemyndigande för egnahemsstyrelsen att i vissa
fall medgiva förlängning av den amorteringsfria tiden för arbetarsmåbrukslån
torde — i överensstämmelse med förfaringssättet vid egnahemslån —
lämpligen kunna lämnas för varje budgetår. Det torde därefter böra ankomma
på egnahemsstyrelsen att efter prövning i varje särskilt fall, där arbetarsmåbruksföretag
på grund av materialbrist eller andra tvingande skäl ej
kunnat färdigställas före amorteringsskyldighetens inträdande, medgiva den
förlängning av den amorteringsfria tiden för arbetarsmåbrukslån, som med
hänsyn härtill prövas skälig, dock med högst två år.

Engahemsstyrelsen har i sin skrivelse även upptagit frågan, om åtgärder
borde vidtagas för att möjliggöra förbättringar av bostadshusen å de äldsta
arbetarsmåbruken, samt härom anfört följande.

Styrelsen har jämväl beaktat den omständigheten, att bostadshusen å vissa
arbetarsmåbruk, tillhörande särskilt de båda äldsta årsgrupperna 1933 och
1934, ej torde vara sådana, att de uppfylla de krav på standard, som numera
böra stiillas på bostadshus av hithörande slag. Detta sammanhänger — förutom
med den under de sistförflutna tio åren skedda allmänna höjningen av
fordringarna på standarden hos bostadshusen på landsbygden — främst därmed,
att lånebeloppen från början genomgående voro låga —- för år 1933
i genomsnitt 4 500 och för år 1934 i genomsnitt omkring 4 700 kronor —
och alt kontrollen över byggnadsverksamheten vid arbetarsmåbruken i början
var otillfredsställande. I det närmaste varje arbetarsmåbruk av 1935 års
och senare årsklasser har från egnahemsstyrelsens och egnahemsnämndernas
sida blivit besiktigat, därvid i upprättade protokoll angivits, vilka brister
som ansetts böra avhjälpas, innan småbruken kunde godkännas såsom färdiga.
Den bristande standard, sorn i varje fall torde förefinnas å vissa av de
äldsta årgångarnas småbruk, beräknar styrelsen emellertid kunna upphjäl -

6

Kungl. Majlis proposition nr 64.

pas genom den alltjemt med statsmedel understödda bostadsförbättringsverksamheten
på landsbygden. De arbetarsmåbrukslåntagare, varom sålunda
kan bliva fråga, torde enligt styrelsens förmenande böra vara oförhindrade
att för sina bostäders behövliga upprustning till vederbörande hälsovårdsnämnder
ingiva ansökningar örn bostadsförbättringsbidrag och eventuellt nybyggnadslån
eller förbättringslån och därvid ha samma förutsättningar att
få sina ansökningar beaktade som andra, vilka i denna form komma i åtnjutande
av statlig hjälp till sina bostäders föi''bättrande. Styrelsen räknar härvid
även med, att ett intimt och förtroendefullt samarbete skall komma att
äga rum mellan de arbetarsmåbrukslåneförmedlande organen inom kommunerna
och de organ —- i första hand hälsovårdsnämnderna — som handhava
bostadsförbättringsverksamheten. Styrelsen har för avsikt att i nu berörda
angelägenhet närmare informera nyssberörda organ. Härvid synes bland annat
de arbetarsmåbrukslåneförmedlande organens uppmärksamhet böra fästas
på möjligheten att, därest planläggningen eller igångsättandet av arbetet
med avhjälpande av väsentliga brister hos arbetarsmåbruken icke bedrives
med erforderlig kraft och skyndsamhet, direkt hos egnahemsstyrelsen påkalla
det bistånd som må befinnas nödigt för rättelses vinnande.

Ledamöterna i egnahemsstyrelsen J. A. Andersson och O. H. Malmberg
ha i sitt förenämnda, vid styrelsens skrivelse fogade särskilda yttrande beträffande
ifrågavarande spörsmål anfört i huvudsak följande.

Egnahemsstyrelsens uppfattning, att de brister, varmed bostadshusen, särskilt
i fråga om arbetarsmåbruk tillhörande årsgrupperna 1933 och 1934,
äro behäftade, böra kunna avhjälpas genom den med statsmedel understödda
bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden, kan icke biträdas. En sådan
anordning synes medföra att endast en del av de bostäder, varom här
är fråga, kommer att förbättras. Det gäller här bostäder vilka uppförts för
omkring 10 år sedan med hjälp av arbetarsmåbrukslån. Då bostäderna,
främst på grund av att lånen varit otillräckliga, erhållit en alltför låg standard,
synas bristerna böra avhjälpas genom åtgärder från de organs sida,
vilka handhava arbetarsmåbruksverksamheten. Egnahemsstyrelsen synes
därför böra företaga en undersökning rörande antalet bostäder å nyssberörda
arbetarsmåbruk vilka äro av sådan beskaffenhet, att de ej böra godkännas
som familjebostäder, och till Kungl. Maj:t ingiva förslag till åtgärder för avhjälpande
av bristerna.

I förenämnda framställningar från Svärdsjö sockens kommunalnämnd m.
fl. samt Hällesjö egnahemskommitté m. fl. har föreslagits, att odlingsbidrag
utan återbetalningsskyldighet måtte beviljas arbetarsmåbrukslåntagare enligt
de grunder, som gälla för erhållande av bidrag till förstärkning av ofullständiga
jordbruk m. m. I framställningarna, vilka äro likalydande, har härom
anförts i huvudsak följande.

Åtskilliga arbetarsmåbrukare, som erhållit arbetarsmåbrukslån under åren
1935—1938, ha icke kunnat fullgöra dem åliggande byggnads- och odlingsarbeten
inom den bestämda tiden. Detta torde som regel ej ha sin grund i
bristande vilja utan synes sammanhänga med bristande ekonomiska förutsättningar.
De utlämnade lånen ha i regel varit synnerligen otillräckliga. De
ha i allmänhet icke varit av sådan storlek att de räckt till för iordningställande
av ensamt byggnaderna och självfallet ännu mindre för både byggnader
och uppodling. Men till kostnaderna för byggnader och odling komma åtskilliga
andra utgifter. Sålunda erfordras möbler, boskap, husgeråd, verktyg

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

7

och redskap i viss omfattning, vilket tillsammans medför förhållandevis betydande
anskaffningskostnader. Låntagarna, vilka i allmänhet äro skogsarbetare,
kunna icke på förtjänstarbete skaffa sig större arbetsinkomster än
vad som knappt är tillfyllest för en nödtorftig försörjning. Liksom andra
medborgare lia också arbetarsmåbrukarna under olika perioder varit inkallade
till fullgörande av beredskapstjänst. Att detta förhållande icke varit ägnat
att öka deras ekonomomiska förutsättningar ligger i öppen dag. Med
hänsyn till låntagarnas dåliga ekonomiska ställning är det därför icke tillräckligt
att ytterligare anstånd beviljas. Eftersom av det åtagna och även
nödvändiga odlingsarbetet återstår väsentligt mycket mer än vad fallet är
beträffande byggnaderna, är det utan tvivel mest lämpligt och ändamålsenligt
att ytterligare hjälp till vederbörande låntagare lämnas i form av odlingsbidrag
utan återbetalningsskyldighet. Sådant odlingsbidrag bör få utgå till
arbetarsmåbrukslåntagare enligt de grunder, som nu gälla för erhållande av
bidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m.

I framställningen från fyra arbetarsmåbrukslåntagare i Töreboda har
framhållits, att stegrade byggnadskostnader samt ofta återkommande beredskapstjänstgöring
medfört att låntagarna icke kunnat iordningställa sina
småbruk enligt den fastställda planen med anlitande av de lånemedel, som
ställts till deras förfogande. De hemställde därför om ytterligare ekonomiskt
stöd från statsmakternas sida.

Statskontoret och norrlandskommittén ha i sina yttranden över egnahemsstyrelsens
skrivelse samt framställningarna från Svärdsjö sockens kommunalnämnd
m. fl. och Hällesjö egnahemskommitté m. fl. i princip tillstyrkt
de av egnahemsstyrelsen föreslagna åtgärderna till stöd för arbetarsmåbrukslåntagarna.
Statskontoret har härvid uttalat, att, i den mån fördröjningen
av arbetena förorsakats av stegrade arbets- och byggnadskostnader, ytterligare
statlig medverkan till färdigställandet av småbruken syntes motiverad.

Norrlandskommittén har anfört.

Det synes vara uppenbart, att det belopp av 7 000 kronor, vilket gäller
som maximum för arbetarsmåbrukslån, icke numera kan förslå till inköp
av fastighet samt uppförande av bostads- och ekonomibyggnader, låt vara
att den blivande arbetarsmåbrukaren förutsättes bidraga något med eget
arbete. Att nämnda belopp är otillräckligt, kan slutas redan därav att detsamma
fastställts år 1938 och att byggnadskostnaderna sedan dess stigit
betydligt. Denna kostnadsökning torde kunna uppskattas till inemot 40 procent.
lie verkliga kostnaderna för anskaffande av ett arbetarsmåbruk torde
för närvarande — även örn man bortser från de arbeten, som utföras äv småbrukaren
själv — i de flesta fall överstiga 10 000 kronor. Den år 1940 införda
möjligheten för barnrika familjer att utöver lånet erhålla upp till
1 000 kronor i bidrag för alt inreda ytterligare rum torde i allmänhet knappt
täcka kostnaderna för dessa senare arbeten. Alt de nuvarande beloppen för
lån och bidrag befunnits vara alltför låga, lär bland annat även lia tagit sig
uttryck i att man i en del fall försökt kombinera sådant lån till jord och
ekonomibyggnad med ett s. k. bostadsanskaffningslån till bostadsbyggnad
-— något som knappast kan lia varit avsett.

I den mån tillkomsten av nya arbetarsmåbruk anses böra främjas från det
allmännas sida, blir det på grund av vad nyss anförts nödvändigt, alt maximibeloppet
för de lån, som ställas till förfogande för ändamålet, bestämmes

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

högre än det för närvarande gällande. Vad egnahemsstyrelsen föreslagit i
detta hänseende föranleder icke annan erinran från kommitténs sida, än att,
såvitt kommittén kunnat finna, ett hänsynstagande till byggnadskostnadernas
stegring närmast synes tala för att maximibeloppet borde höjas till
10 000 kronor. Visserligen kan det icke nu överblickas, i vad mån byggnadskostnaderna,
liksom prisläget i övrigt, kunna nedgå under kommande tid,
varvid det höjda maximibeloppet skulle kunna komma att ligga onödigt högt.
Mot sådana farhågor kan emellertid genmälas, att en nedgång i kostnaderna
skulle kunna utnyttjas till en önskvärd höjning av arbetarsmåbrukens standard.
Intet hindrar för övrigt, att lånen, där så är möjligt, bestämmas lägre
än till det högst medgivna beloppet.

Det synes lämpligt, att hälften av det belopp, varmed ett arbetarsmåbrukslån
överstiger 7 000 kronor, tillägges lånets stående del och återstoden dess
amorteringsdel. Därest lånebeloppet höjes till 10 000 kronor, kommer den
årliga amorteringen atl ökas med 50 kronor i jämförelse med amorteringen
å ett lånebelopp av 7 000 kronor.

Kommittén vill ej underlåta att i detta sammanhang fästa uppmärksamheten
på det irrationella i att, samtidigt som från statens sida vidtagas åtgärder
för att reducera antalet ofullständiga jordbruk, nya småbruk tillskapas
med statens stöd, låt vara att dessa i allmänhet äro något mindre än vad som
brukar betecknas som ofullständiga jordbruk. Innan ett nytt småbruk tillskapas,
kanske genom en ur stamhemmanets synpunkt mindre önskvärd
avstyckning, borde man undersöka, om icke redan något färdigt jordbruk
finnes — stödjordbruk eller ofullständigt jordbruk — vilket med fördel kunde
utnyttjas som arbetarsmåbruk, eventuellt efter ombyggnad. För närvarande
ifrågakommer knappast ett sådant övervägande, med hänsyn till att
arbetarsmåbrukslån icke kan beviljas till annat än ett i stort sett nytt småbruk.
En ändring i nu berörda hänseende skulle vara önskvärd, och kommittén
har övervägt att taga initiativ härtill. Emellertid torde nuvarande mycket
kraftiga subvention till arbetarsmåbruk bland annat vara betingad av
hänsyn till de förhållandevis höga kostnaderna vid nybildning av jordbruk.
Det skulle knappast vara rimligt att medgiva samma subvention vid övertagande
av ett helt eller huvudsakligen färdigt ställe. Det synes önskvärt, att
nu berörda fråga upptages till övervägande i samband med den avsedda revisionen
av bestämmelserna angående egnahemsverksamheten.

Bakgrunden till den speciella stödverksamheten till förvärv av arbetarsmåbruk
torde få anses vara. att de kategorier, för vilka arbetarsmåbruken
närmast äro avsedda, varit så dåligt ställda i inkomsthänseende, att de icke
skulle kunnat bära de med vanliga egnahemslån förenade årsutgifterna.
Med anledning härav bör det måhända ej underlåtas att påpeka, att skogsarbetare
och andra av här åsyftade kategorier under de senare åren fått se
sina inkomster ökade i betydande grad. Givetvis skulle det vara önskvärt,
att inkomsterna även i fortsättningen kunde hållas på en nivå, som icke behövde
nödvändiggöra speciella åtgärder för att understödja dessa arbetare
framför andra vid förvärv av egna hem.

I sina yttranden över framställningarna från Svärdsjö sockens kommunalnämnd
m. fl. och Hällesjö egnahemskommitté m. fl. har egnahemsstyrelsen
anfört i huvudsak följande.

Den odlingsskyldighet, som föreskrivits i samband med beviljandet av arbetarsmåbrukslån,
har hittills begränsats till att avse endast sådana fall, där
arealen odlad jord vid starten understigit en hektar och har i regel icke avsett
större odlingsareal, än att denna tillika med den å småbruket förut befintliga
arealen odlad jord skulle uppgå till en hektar. I vissa fall har på

Kungl. Maj:ls proposition nr 64. 9

grund av föreliggande särskilda omständigheter odlingsskyldigheten än ytterligare
begränsats.

Till belysande av i vilken omfattning den i samband med arbetarsmåbrukslånens
beviljande föreskrivna odlingsskyldigheten hittills kunnat fullgöras må
följande sifferuppgifter kunna tjäna. Av en av egnahemsstyrelsen vid tiden
för årsskiftet 1942/43 verkställd inventering framgick, att å de arbetarsmåbruk
—- sammanlagt 4 482 stycken — till vilka lån beviljats under åren 1935
—1938, intill sagda årsskifte nyodlats sammanlagt närmare 1 300 hektar. Vid
samma tid återstod å dessa fyra årsgruppers småbruk odlingsskyldighet i inalles
ungefär 900 fall, motsvarande omkring 20 procent av samtliga. En den
1 november 1944 av styrelsen verkställd förnyad undersökning har givit vid
handen, att antalet fall, där föreskriven odlingsskyldighet beträffande sagda
fyra årsgrupper av småbruk icke fullgjorts, sjunkit till ungefär 220, motsvarande
endast omkring 5 procent av samtliga.

Egnahemsstyrelsen vill i detta sammanhang erinra om att jämlikt nuvarande
bestämmelser i kungörelsen den 30 juni 1939 (nr 466) angående statsbidrag
tili förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m. odlingsbidrag kan
utgå jämväl för förbättring av stödjordbruk. Detta lärer innebära, att även
innehavare av arbetarsmåbruk äro berättigade att erhålla dylika bidrag för
odlingsarbete, som icke föreskrivits i samband med beviljande av arbetarsmåbrukslån.
Vad sistberörda förbehåll beträffar förutsättes nämligen i sagda
kungörelse, att lån eller bidrag av allmänna medel icke i annan ordning beviljats
för ifrågavarande ändamål.

Medan sålunda arbetarsmåbrukslåntagare i fråga om möjlighet att erhålla
bidrag till odling av mark, som det icke enligt kontraktet rörande arbetarsmåbrukslånet
åligger honom att odla, är att betrakta såsom jämställd med
annan inehavare av stödjordbruk, har å andra sidan egnahemsstyrelsen i särskild
framställning till Kungl. Majit föreslagit vissa särskilda hjälpåtgärder
för underlättande att fullgöra bland annat sådan odling, som kontraktsenligt
åligger arbetarsmåbrukslåntagare men sorn denne på grund av militärinkallelser
eller andra tvingande skäl icke kunnat mom föreskriven tid verkställa.
Förslagen innebära bland annat medgivande av rätt för egnahemsstyrelsen
att efter prövning i varje särskilt fall bevilja 193a- 1944 års arbetarsmåbrukslåntagare
förhöjning av arbetarsmåbrukslånet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser egnahemsstyrelsen ilis (dåvarande
framställning icke böra föranleda vidare åtgärd.

Beträffande framställningen från fyra arbetarsmåbrukslåntagare i Töreboda
har egnahemsstyrelsen anfört i huvudsak följande.

De fyra låntagare, varom här är fråga, ha var och en erhållit arbetarsmåbrukslån
med 7 000 kronor. Ett av lånen beviljades år 1938, de övriga år
1939. Jordpriset utgjorde för två av dessa småbruk 2 250 kronor vardera och
för de andra två 2 075 kronor vardera. Dessa låntagare lia för sina småbruksföretag
måst utöver erhållna arbetarsmåbrukslån skuldsätta sig med belopp
varierande mellan 1 450 och 4 875 kronor utan att småbruken ändock kunnat
helt färdigställas. Detta beror givetvis i första hand på den betydande stegring
av byggnadskostnaderna, som ägt rum sedan företagen igångsattes, och den
inskränkning i låntagarnas från början beräknade medverkan i byggnadsarbetet,
som föranletts genom inkallelser till beredskapstjänstgöring. Försämrade
förutsättningar vid starten uppkommo i förevarande fall även därigenom,
att en relativt stor del av lånebeloppen erfordrades för täckande av enbart
kostnaderna för jordförvärven.

Bihang till riksdagens protokoll 19A5. I saini. A r 64.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 64.

Departements chefen.

Därest egnahemsstyrelsens förslag om rätt för styrelsen atti vissa fall bevilja
förhöjning av arbetarsmåbrukslån intill 9 000 kronor skulle vinna beaktande,
är det icke uteslutet, att viss hjälp därmed skulle kunna beredas ifrågavarande
låntagare.

Den av egnahemsstyrelsen verkställda utredningen giver vid handen, att
arbetarsmåbruk, till vilkas iordningställande arbetarsmåbrukslån förmedlats
under åren 1935—1938, i ett icke obetydligt antal fall ej blivit färdigställda
inom avsedd tid. Utredningen visar även, att anledningen därtill främst
är att söka i de av nuvarande krisläge föranledda förhållandena. Sålunda
ha i 477 fall inkallelser till beredskapstjänstgöring angivits såsom orsak till
dröjsmål med småbrukens iordningställande, medan brist på byggnadsmaterial
och avsaknad av erforderliga medel i 234 respektive 370 fall uppgivits
vara anledning till dröjsmålet. I allmänhet synas dock två eller flera av dessa
eller liknande orsaker lia bidragit till förseningen. Såsom egnahemsstyrelsen
framhållit, torde i stort sett samma svårigheter komma att möta de låntagare,
som erhållit lån under åren 1939—1944 eller komma att erhålla lån under
åren 1945 och 1946.

I likhet med egnahemsstyrelsen finner jag angeläget att från statsmakternas
sida vidtagas åtgärder, ägnade att sätta de ifrågavarande arbetarsmåbrukslåntagarna
i stånd att utföra de arbeten som återstå å deras småbruk,
respektive att förvärva och iordningställa arbetarsmåbruk. Såsom styrelsen
föreslagit, torde främst böra ifrågakomma en tillfällig förhöjning av gällande
maximibelopp för arbetarsmåbrukslånen. Med hänsyn till att de återstående
arbetena å de arbetarsmåbruk, till vilka® förvärvande lån beviljades under
åren 1935—1938, huvudsakligen utgöras av byggnadsarbeten och i betraktande
av att byggnadsko*«naderna stigit i väsentlig grad, anser jag i likhet
med norrlandskom^uittén, att maximibeloppet bör få höjas till 10 000 kronor.
Jag finner ***§ således böra föreslå, att arbetarsmåbruksstatslån må kunna
tilldela» Kommun för möjliggörande av en förhöjning intill ett belopp av
10 -JO0 kronor av under åren 1935—1944 beviljade arbetarsmåbrukslån och
för utlämnande under åren 1945 och 1946 av arbetarsmåbrukslån med högre
belopp än 7 000 kronor, dock högst 10 000 kronor. Det bör därvid ankomma
pa egnahemsstyrelsen att för varje särskilt fall avgöra örn och i vad mån det
sammanlagda lånebeloppet må överstiga 7 000 kronor. Styrelsens prövning
bör avse såväl lånesökandens ekonomiska villkor som hans förhållanden i
övrigt. Vad beträffar återbetalningen av det belopp, varmed arbetarsmåbrukslån
kan komma att överstiga 7 000 kronor, tillstyrker jag förslaget, att beloppet
skall uppdelas så, att hälften därav hänföres till lånets stående del och
återstoden till lånets amorteringsdel. De ifrågasatta låneförhöjningarna torde
kunna genomföras utan särskilt kapitaltillskott till arbetarsmåbrukslånefonden.

För att bereda arbetarsmåbrukslåntagarna ytterligare hjälp synes i överensstämmelse
med egnahemsstyrelsens förslag bemyndigande böra kunna lämnas
styrelsen att beträffande arbetarsmåbruk av årsgrupperna 1935—1938,
för vilka tiden för amortering å lånen redan inträtt, medgiva uppskov med de

Kungl. Maj:ts proposition nr 64.

11

återstående arbetenas utförande intill utgången av år 1946 samt att i fråga om
de arbetarsmåbrukslån, för vilka amorteringsskyldigliet inträder år 1945 eller
senare, medgiva förlängning av den amorteringsfria tiden med högst två år.

Vad angår den inom egnahemsstyrelsen väckta frågan örn förbättring av
bostadsstandarden å de äldsta arbetar småbruken, synas skäl tala för att egnahemsstyrelsen
verkställer närmare utredning i frågan samt inkommer med
det förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Såsom egnahemsstyrelsen framhållit i sina yttranden över framställningarna
från Svärdsjö sockens kommunalnämnd m. fl. och Hällesjö egnahemskommitté
m. fl., äro innehavare av arbetarsmåbruk berättigade att för odlingsarbeten,
som icke föreskrivits i samband med beviljande av arbetarsmåbrukslån,
erhålla bidrag enligt kungörelsen den 30 juni 1939 angående statsbidrag
till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m. För sådana odlingsarbeten
åter, som kontraktsenligt kunna åvila dem, äro arbetarsmåbrukslånen
avsedda att användas. Då, såsom jag i det föregående förordat, egnahemsstyrelsen
bör erhålla rätt att medgiva förhöjning av redan beviljade arbetarsmåbrukslån,
synas de innehavare av arbetarsmåbruk, för vilka uppstått
svårigheter att fullgöra dem åvilande odlingsskyldighet, erhålla möjlighet att
anskaffa för arbetena erforderliga medel. I avvaktan på erfarenhet hur dessa
av mig förordade ändringar i bestämmelserna rörande småbrukslån
komma att verka torde åtminstone ännu någon tid kunna anstå med ytterligare
åtgärder.

Det av norrlandskommittén berörda spörsmålet om beviljande av lån även
för iordningställande och upprustande av redan förefintliga ofullständiga
jordbruk eller stödjordbruk till arbetarsmåbruk synes värt beaktande. Jag
förutsätter emellertid att denna fråga upptages till närmare övervägande
inom bostadssociala utredningen. I avbidan på slutförande av denna utredning
synes kunna ifrågasättas om icke en viss återhållsamhet beträffande
bildande av nya arbetarsmåbruk bör iakttagas. Härvid bör särskilt hänsyn
tagas till möjligheterna för lånesökande att erhålla arbete inom orten.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att, sedan riksdagens beslut i ärendet
meddelats, utfärda erforderliga bestämmelser i ämnet.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen medgiva

att bestämmelser angående den statsunderstödda arbetarsmåbruksverksamheten
må utfärdas i huvudsaklig överensstämmelse
med vad jag nu förordat.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen och förordnar att
proposition av den lydelse, bilaga lill detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Siv Schimer.