Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

1

Nr 44.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i 1, 2 och 9 kap. vattenlagen; given Stockholms
slott den 26 januari 1945.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändring i 1, 2 och 9 kap. vattenlagen.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 19b5. 1 samt. Nr ib.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

Förslag

till

Lag

om ändring i 1, 2 och 9 kap. vattenlagen.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 14 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523)
skall jämte rubrik erhålla nedan angiven lydelse, att nuvarande 14 § i nämnda
kap. skall med bibehållen rubrik betecknas 15 § ävensom att 2 kap. 16
och 19 §§ samt 9 kap. 13, 20, 34 och 48 §§ samma lag1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

1 KAP.

Örn skyldighet att låta strömfall tagas i anspråk av annan.

14 g.

Finnes från allmän synpunkt för planmässigt utnyttjande av tillgänglig
vattenkraft erforderligt, att visst strömfall tillgodogöres, och kan det ej antagas,
att den, som råder över vattenkraften i fallet, själv kommer att utan
avsevärt dröjsmål utnyttja det på ändamålsenligt sätt, äger Konungen på ansökan
förordna, att, om hinder enligt 2 kap. eljest ej möter, fallet må mot
ersättning, som i 9 kap. skils, i stället tillgodogöras av kronan, kommun
eller annan, som är beredd att utan uppskov bebygga fallet; dock må ej
på grund av vad nu sagts rätt att tillgodogöra vattenkraft, som tillkommer
kronan, utan riksdagens medgivande upplåtas åt annan. Vid meddelande av
förordnande äger Konungen föreskriva de villkor med avseende å strömfallets
utnyttjande, som från allmän synpunkt finnas erforderliga.

Då Konungens förordnande enligt första stycket blivit sökt, skall tillfälle
lämnas envar, som har del i strömfallet, att avgiva yttrande i anledning av
ansökningen inom ett år från det denna jämte erforderlig utredning i ärendet
delgivits honom. Om synnerliga skäl därtill äro, må Konungen bestämma
kortare tid, dock minst tre månader. Delgivning skall genom sökandens
försorg verkställas på sätt örn stämning är stadgat, dock att, om ej utan
avsevärd omgång kan utrönas, vilka som hava del i fallet, delgivning må
ske genom kungörelse i allmänna tidningarna och tidning inom orten. Äro vid
ansökningen fogade ritningar eller andra handlingar av vidlyftig beskaffenhet,
äger Konungen förordna, att de må undantagas från delgivning.

1 Nuvarande lydelse av 1 kap. 14 § se SFS 1939: 146 och av 9 kap. 48 § se SFS 1926: 194.

Kungl. Maj.ts proposition nr 44. 3

Meddelas förordnande enligt första stycket, skall vattendomstolen genast
underrättas.

Rätt att på grund av förordnande enligt första stycket taga strömfall i anspråk
må ej från innehavaren övergå på annan, utan att Konungen medgiver
det. Har ej den, som innehar sådan rätt, inom ett år från det Konungens förordnande
meddelades hos vattendomstolen sökt medgivande enligt 2 kap. till
strömfallets bebyggande, eller lämnas ej sådant medgivande, vare förordnandet
ej längre gällande; och må nytt förordnande med avseende å fallet ej utan
synnerliga skäl meddelas inom tio år därefter. Samma lag vare, om i penningar
bestämd ersättning för vattenkraften ej guldits inom tre månader
från det ersättningen blivit fastställd genom utslag, som vunnit laga kraft,
såvida icke fallet enligt medgivande av ersättningstagaren tagits i besittning
utan att ersättningen guldits, eller örn fallet ej bebygges inom tid, som vattendomstolen
bestämmer.

2 KAP.

16 §.

Där utmål---oundgängligen tarvas.

Tages strömfall i anspråk jämlikt 1 kap. 14 §, må utmål, som i första
stycket sägs, lösas, om så erfordras.

19 §.

Den, som — — — ändringen bestämmes.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning, där strömfall
tages i anspråk jämlikt 1 kap. 14 §.

9 KAP.

13 §.

Där någon---av kraft.

Tages strömfall i anspråk jämlikt 1 kap. 14 §, skall ock under villkor,
som i första stycket sägs, ersättning utgå medelst kraftöverföring, i den mån
fastighet, till vilken vattenkraften hört, kan anses hava behov av kraft. Samma
lag vare, örn vattenkraften varit avsedd för viss anläggning eller ort, till
vilken ersättningstagaren är berättigad alt överföra kraftbelopp, som tillerkännes
honom, och den anläggning eller ort kan anses hava behov "av kraften.

Kraft, som lämnas i ersättning efter vad i första och andra styckena sågs,
skall, med det undantag allenast, vartill stadgandet i 33 8 sista stycket föranleder,
tillhandahållas från den för vattenkraftens utnyttjande avsedda anläggning.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

20 §.

Är fråga---sistnämnda kostnad.

Där fråga---är berättigad.

Vad ovan i denna § sägs gäde i tillämpliga delar, första stycket beträffande
ersättning för vattenkraft, som tages i anspråk jämlikt 1 kap. 14 §, och såväl
första som andra stycket beträffande ersättning för vattenkraft på grund av
stadgandet i 2 kap. 23 §.

34 §.

Avstås på grund av stadgandena i 1 kap. 14 § eller 2 kap. 5, 6 eller 7 §
tillgodogjord vattenkraft, vare ersättningsgivarén pliktig att till säkerhet för
den kostnad och skada, som må tillskyndas ersättningstagaren därigenom,
att kraftanläggningen och anordningarna för kraftöverföringen till äventyrs
icke varda inom föreskriven tid fullbordade, hos Konungens befallningshavande
ställa pant eller borgen till det belopp, som för varje fall i laga
ordning bestämts.

Avser kraftöverföringen---nu sagts.

48 §.

Ersättning i penningar skall beräknas till fulla värdet och hälften därutöver,
då fråga är om ersättning för:

5. intrång, som avses i 2 kap. 16 § första stycket, så ock intrång genom
ledning för elektrisk kraftöverföring;

6. besittningsrätt för---sådana byggnader.

Om undantag----- i 50 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 15 december 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Sköld, Quensel, Bergquist, Bagge,

Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, finans-,
jordbruks- och handelsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Bergquist, fråga om ''åtgärder mot spekulation i vattenkraft.

Föredraganden anför följande.

I skrivelse den 12 maj 1942, nr 199, har riksdagen under åberopande av
statsutskottets utlåtande, nr 86, hemställt om utredning rörande möjligheterna
att genom statens medverkan mera planmässigt än hittills trygga landets
och särskilt den svenska landsbygdens försörjning med elektrisk kraft. Utskottet
framhöll i utlåtandet bl. a., att ett missförhållande som krävde uppmärksamhet
vore den alltjämt ohämmat pågående spekulationen i outbyggda
vattenfall.

Rörande sistnämnda spörsmål ha särskilda inom justitiedepartementet tillkallade
sakkunniga den 27 februari 1943 avgivit betänkande med förslag till
åtgärder mot spekulation i vattenkraft (SOU 1943: 14) .* Sedan yttranden
inhämtats över betänkandet jämte därvid fogade lagförslag, anhåller jag att
få upptaga detta ärende till behandling.

Gällande rätt m. in.

Liksom äldre lag bygger vattenlagen den 28 juni 1918 på principen, att
rätten till vattnet följer äganderätten till grunden. I 1 kap. 1 §
uttalas sålunda, att envar äger att — med de i vattenlagen stadgade eller eljest
lagligen gällande inskränkningar — råda över det vatten som finnes å
hans grund. Enligt 2 § njuter i rinnande vatten vardera sidans ägare lika lott
i vattnet, ändå att större del därav framrinner å den enes grund än å den
andres. Genom sistnämnda bestämmelse göres dock ej rubbning i den rätt till
större lott i vattnet, som kan grundas på dom, urminnes hävd eller annan
särskild rättsgrund. Där utan sådan rättsgrund ena sidans ägare, då vattenlagen
trädde i kraft, vid lågvatten tillgodogjorde sig mer än hälften av den 1

1 De sakkunniga voro numera statssekreteraren Gösta Walin, ordf., advokaten Nils Berggren,
revisionssekreteraren Nils Rignell, driftdirektören Åke Rusck och civilingenjören Erik Upmark,

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

framrinnande vattenmängden, äger han till bevarande av sin rätt till vattnet
åberopa förut gällande lag.

Ett strömfalls ägare har frihet att själv bestämma, örn och när han önskar
utbygga fallet. Han kan också avgöra, i vilken omfattning han anser
lämpligt att tillgodogöra sig vattenkraften. Obligatorisk förprövning är emel
lertid i vidsträckt omfattning föreskriven, när det gäller frågan om en vattenbyggnads
tillåtlighet och sältet för dess utförande. Enligt 2 kap. 20 §
vattenlagen må ej i älv, ström, å eller större häck arbete för uppförande eller
förändrande av damm påbörjas, förrän vattendomstolen meddelat besked.
huru och under vilka villkor arbetet må göras. Om genom annat byggande
i dylikt vattendrag märkbar inverkan kan ske på vattenståndet eller vattnets
lopp, skall vad nu sagts om förprövning likaledes gälla, om det ej är uppenbart
att varken allmän eller enskild rätt förnärmas genom byggnaden.
Äro i andra fall sannolika skäl, att genom byggande i vatten allmän eller enskild
rätt förnärmas, erfordras jämväl domstolens prövning. Från dessa regler
finnas emellertid vissa närmare angivna undantag.

För den händelse att rätten till ett strömfall är fördelad på olika händer
innehåller vattenlagen bestämmelser som innebära att den som har rätt till
större delen eller ena sidan av strömfallet kan framtvinga att utbyggnad får
komma till stånd. I 2 kap. 5 § stadgas sålunda, att örn ett strömfall till skilda
delar tillhör olika ägare och en av dem vill tillgodogöra sig förutom egen
jämväl annans del i fallet, han är berättigad därtill, såframt falldelarnas gemensamma
tillgodogörande innebär väsentlig ekonomisk eller teknisk fördel
och han såsom ägare eller på grund av servitutsrätt, som är gällande för
all framtid, råder över mer än hälften av den efter vattenmängd och naturlig
fallhöjd beräknade vattenkraften i fallet eller den del därav, örn vars bebyggande
är fråga. För den förmån som härigenom beredes honom skall utgå
ersättning enligt bestämmelserna i 9 kap. Nämnda bestämmelser skola äga
motsvarande tillämpning i fråga om två eller flera olika ägare tillhöriga
strömfall. Enligt 6 § gäller, att där å ömse sidor av ett strömfall äro olika
ägare, ena sidans ägare må bjuda ägaren av motsatta sidan att gemensamt
utnyttja fallet. Vill denne det ej, äger den som bjudit att mot ersättning enligt
9 kap. tillgodogöra sig jämväl andra sidans lott i vattnet, såframt del
prövas kunna ske utan synnerlig skada för dess ägare. Vilja båda var för
sig utnyttja hela strömfallet, prövar vattendomstolen, åt vilkendera företräde
bör givas. Beträffande strömfall, som tillhör oskift by eller annan samfälld
mark eller som vid skifte av samfällighet ej ingått i skiftet, stadgas i 7 §, att
örn strömfallet icke kan utan delägares förfång skiftas och en delägare vill
tillgodogöra sig fallet, han är berättigad att lösa fallet, såframt det prövas
kunna ske utan synnerlig skada för övriga delägare samt han antingen ensam
eller tillsammans med delägare, som lämnat honom medgivande till
företaget, äger mer än hälften i strömfallet. Ersättning bestämmes enligt
9 kap. Dessutom finnes en möjlighet att utan inlösen av fallet få bygga
mindre anläggning däri, om det kan ske utan synnerlig skada för andra intressenter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

7

Enligt 9 kap. 13 § skall ersättning för vattenkraft i regel utgå i
form av ersättningskraft. För ersättningskraften skall erläggas viss uttagningskostnad
antingen i penningar eller ock genom minskning av det kraftbelopp
som eljest skolat utgå. Vattendomstolens beslut kan senare ändras under
vissa förutsättningar.

Ersättning som skall utgå i penningar skall enligt 48 § beräknas till fulla
värdet och hälften därutöver, då fråga är om ersättning för tillgodogjord
vattenkraft eller icke tillgodogjord som uppenbarligen är avsedd för befintlig
eller under byggnad varande anläggning.

Av det anförda framgår, att i vattenlagen finnes tvångsrätt för olika situationer
mot delägare i ett strömfall. Förutom denna tvångsrätt mellan delägarna
inbördes finnas vittgående tvångsrätter mot utomstående. Det grundläggande
stadgandet i detta hänseende återfinnes i 2 kap. 3 §. Enligt första
stycket i detta lagrum är det tillåtet att genom byggande i vatten mot ersättning
enligt 9 kap. göra skada eller intrång på annan tillhörig egendom, örn
nyttan av byggnaden eller den del därav, som föranleder skadan eller intrånget,
prövas efter avdrag av byggnadskoslnaden uppgå till ett värde, motsvarande
tre gånger den skada och det intrång som göres å åker och äng
samt två gånger skadan och intrånget å annan egendom. I andra stycket
meddelas vissa bestämmelser som ur allmän synpunkt stadga förbud mot
byggnad i vatten, även om den nu nämnda proportionen mellan nytta och
skada skulle vara uppnådd. Vidare må erinras om stadgandet i 14 §, enligt
vilket bl. a. dammfäste må läggas å annans mark, samt 16 §, enligt vilken
mark må tagas i anspråk för utmål, i båda fallen mot ersättning enligt 9 kap.

Såsom påpekades under förarbetena till vattenlagen har strömfallsägaren
tillerkänts nu nämnda tvångsrättigheter med hänsyn till det allmännas intresse
av att vattenkraften blir rationellt tillgodogjord. Å andra sidan ålägger
vattenlagen från allmän synpunkt strömfallsägaren vissa förpliktelser
eller inskränkningar i hans rätt.

Bland dessa inskränkningar märkes först vad som i 1 kap. 5—13 §§ stadgas
örn kongsådra, som skall anses finnas i vissa på särskild förteckning
upptagna vattendrag, i vilka vid lågvatten framrinner en vattenmängd
av fem kubikmeter eller mer i sekunden. Bestämmelserna om kongsådra innebära
skyldighet för bl. a. strömfallsägare att för allmän farled eller allmän
flottled eller för fiskets tillgodoseende eller för torrläggning eller bevattning
av mark ulan gottgörclse underkasta sig därigenom uppkommen förlust i
vattenmängd eller fallhöjd intill en tredjedel av vattenkraften.

Beträffande större vattenkraftanläggningar och vattenregleringar föreskrivas
särskilda villkor i 4 kap. Sålunda stadgas i 1—4 §§ för vissa kraftanläggningar
skyldighet alt tillhandahålla kraft åt kringliggande bygd, s. k. bygde
k r a f t. Sådan skyldighet åvilar enligt 1 § under vissa förutsättningar
ägare av byggnad, som tillkommit efter den 1 januari 1919 och vid vilken
minst 500 turbinhästkrafter kunna utlagas vid oreglerat lågvatten. I 2 och
3 §§ meddelas bestämmelser som för vissa närmare angivna fall ålägga ägaren
av äldre byggnad i vatten atl tillhandahålla bygdekraft.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 44.

Skyldigheten att tillhandahålla bygdekraft innefattar förpliktelse att för
tillgodoseende av kringliggande bygds behov av kraft till användning i hantverk,
småindustri eller lantbruk eller till belysning eller uppvärmning tillhandahålla
intill en tiondel av den årliga kraftmängd som kan bliva uttagen
med det installerade maskineriet. Storleken av den andel, som skall utgöra
bygdekraft, bestämmes av vattendomstolen för tjugu år i sänder. För kraften
skall utgivas ersättning med det belopp som motsvarar ägarens självkostnad
med tillägg av två procent å anläggningskapitalet.

Under 5—8 §§ i 4 kap. meddelas härefter beträffande kraftanläggningar
bestämmelserom ny prov ning. Enligt dessa föreskrifter kan Konungen
eller myndighet, åt vilken Konungen uppdragit att i förevarande hänseende
bevaka det allmännas rätt, påkalla ny prövning angående de villkor, varunder
med hänsyn till allmänna intressen vissa större kraftanläggningar må
bibehållas och nyttjas. Jämväl byggnadens ägare kan påkalla ny prövning.
Stadgandena örn nyprövning gälla samma grupper av kraftanläggningar som
bestämmelserna om bygdekraft, ehuru de utformats olika för de olika grupperna.
Enligt huvudstadgandet i 5 §, som avser strömfall bebyggda enligt
vattenlagen, skall yrkande om sådan prövning framställas under femtiofemte
året efter det kalenderår, under vilket byggnaden enligt därom meddelad
bestämmelse skall hava fullbordats, och därefter vart fyrtionde år.
Påkallas ej nyprövning, är ägaren berättigad att under förut fastställda vill
kor bibehålla och nyttja byggnaden intill dess i anledning av nyprövning, som
sedermera vederbörligen påkallas, annan bestämmelse skall lända till efterrättelse.

I 4 kap. meddelas ytterligare under 9—12 §§ bestämmelser om lösning sr
ä 11 för kronan. Även dessa stadganden gälla allenast anläggningar av den
storleksordning som åsyftas med bestämmelserna om bygdekraft. Kronan
äger för tillgodoseende av allmänt behov under närmare angivna förutsättningar
tillösa sig strömfallet med anläggningar och utmål vid utgången av
fyrtionde året efter det kalenderår, under vilket byggnaden enligt därom
meddelad bestämmelse skall ha fullbordats. Lösningsrätt som ej vid nämnda
tidpunkt begagnas står kronan öppen vid vart fyrtionde år därefter.

I samma kapitel meddelas slutligen bestämmelser enligt vilka för vattenreglering
i vissa fall erfordras Konungens tillstånd samt vattenregleringsavgifter
under vissa villkor kunna föreskrivas.

Här torde böra nämnas, att under förarbetena till vattenlagen ifrågasattes,
att initiativrätt i fråga om vattenkrafts tillgodogörande borde under vissa
förutsättningar medgivas ej allenast åt den, som själv äger eller har del i ett
strömfall, utan oberoende härav jämväl åt staten eller kommun.

Angående denna fråga anförde chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Löfgren, i yttrande till statsrådsprotokollet den 15 februari 1918, att den rätt.
som medgåves innehavaren av den större delen av ett strömfall att tillgodogöra
sig jämväl återstoden av fallet, otvivelaktigt, liksom de vattenrättsliga
tvångsrättema överhuvudtaget, hade sin grund i det allmänna intresse, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

9

krävde vattenkraftens utnyttjande. Samma skäl kunde helt visst åberopas till
stöd för ett än mera vittgående frigivande av initiativrätten, och det hade till
och med ifrågasatts, huruvida ej den, som ägde ett obebyggt strömfall men
icke ville eller förmådde inom viss skälig tid vidtaga åtgärder för dess tillgodogörande,
borde —■ även i annan ordning än enligt expropriationslagen •—
kunna tvingas mot ersättning avstå detsamma till staten eller möjligen jämväl
till kommun eller enskild företagare, som åtoge sig att omedelbart utnyttja
fallet. Ett frigörande av initiativrätten i den utsträckning, som sist antytts,
skulle dock enligt departementschefens mening innebära en högst väsentlig
avvikelse från de grundsatser, varå den nu gällande svenska vattenlagstiftningen
vilade. En dylik avvikelse, som skulle innebära, om ej ett upphävande,
så dock en högst betydande begränsning av den enskildes rätt till
vattnet, syntes icke låta sig försvara, med mindre än att den visat sig nödvändig
för tillgodoseende av de allmänna intressen, som vore beroende av
vattenkraftens tillgodogörande. Något praktiskt behov av en så 3ångt gående
utvidgning av initiativrätten syntes emellertid för det dåvarande icke föreligga
och ej heller vara att motse under den närmaste framtiden.

Det särskilda utskott som i riksdagen behandlade förslaget uttalade i denna
del att en utvidgning av initiativrätten i nämnda riktning, såsom också kommit
till erkännande uti departementschefens ovan återgivna uttalande, icke
borde möta något hinder av mera principiell natur. Med den ökade betydelse,
som vattenkraften numera erhållit för tillgodoseende av olika samhällsbehov,
syntes det fastmera stå i god överensstämmelse, om den enskildes intresse
jämväl i detta fall underordnades vad det allmänna bästa krävde. Det syntes
också utskottet, som om en dylik initiativrätt, därest den gåves ett lämpligt
och väl avvägt innehåll samt anordnades på ett praktiskt sätt, hade ett
verkligt behov att fylla. Med hänsyn till det outredda skick, vari denna fråga
ännu befunne sig, ansåge sig dock utskottet icke i stånd att härom göra något
bestämt uttalande.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit täcktes låta verkställa utredning, huruvida och under
vilka förutsättningar rätt kunde medgivas kronan att, i annat fall än expropriationslagen
medgåve, för tillgodoseende av allmänt behov tillösa sig obebyggt
eller ej till fullo utnyttjat strömfall i ändamål att tillgodogöra vattenkraften,
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen föranledde.
Utskottets ifrågavarande hemställan avslogs emellertid av båda
kamrarna.

Beträffande förarbetena i övrigt till de bestämmelser i vattenlagen, för vilka
förut redogjorts, må hänvisas till en redogörelse som lämnats i betänkandet
(s. 15—24). I

I detta sammanhang må erinras örn bestämmelserna i lagen den 12 maj
1917 om expropriation. Enligt denna lag må fastighet, som tillhör annan än
kronan, tagas i anspråk genom expropriation, örn Konungen finner det nödigt
för rikets försvar; för anläggning för den allmänna samfärdselns främ -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

jande; för allmän byggnad; för ändamål som det enligt lag eller författning
tillkommer kommun eller annan dylik samfällighet att tillgodose; för att
förse en ort med vatten eller förhindra förorenande av vattenledning; för annat
ändamål, som är jämförligt med något av de nu angivna och äger väsentlig
betydelse för det allmänna; ävensom för vissa andra särskilt angivna
mera speciella ändamål.

Särskild rätt, som i avseende å fastighet tillkommer annan än kronan, må
ock exproprieras, om Konungen finner det nödigt för ändamål som nu sagts.

Expropriationslagen nämner icke särskilt expropriation av vattenfall. Den
kommitté, som år 1910 avgav förslag till lag om expropriation, yttrade, att
det vore ovisst om ett vattenfall, som ej utbrutits såsom särskild lägenhet,
enligt dåvarande lagstiftning finge göras till föremål för expropriation, i händelse
förfoganderätten till vattnet vore skild från äganderätten till stranden.
All tvekan om möjligheten att expropriera vattenfall undanröjdes genom
kommitténs förslag, att ej blott fast egendom utan även särskild rätt därtill
kunde exproprieras. Vore nämligen äganderätten till vattenfallet förenad
med jordäganderätten, utgjorde vattenfallet fast egendom; vore de skilda, bestode
fallägarens rätt i själva verket i förfoganderätt över vattnet och syntes
sålunda innebära en nyttjanderätt till annans fasta egendom. Beträffande
det ändamål för vilket expropriation skulle få ske fordrades enligt kommitténs
förslag endast att egendomen skulle tagas i anspråk för allmänt
gagn.

Vid omarbetning av kommitténs förslag inom justitiedepartementet infördes
i det förslag som förelädes 1913 års riksdag en uppräkning av de
viktigaste expropriationsändamålen, med förklaring tillika att expropriation
finge äga rum för syften jämförliga med de uppräknade. I det omarbetade
förslaget upptogs bland annat en punkt, enligt vilken expropriation finge äga
rum för »något en kommuns eller annan dylik samfällighets allmänna ändamål».
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Sandström, anförde
härom.

Enligt förslaget skall expropriation kunna förekomma, så snart det är fråga
om något en kommuns eller annan dylik samfällighets allmänna ändamål.
Under det att allmän expropriationsrätt för statsändamål icke upptages, föreslås
alltså en sådan för kommunala ändamål. Anledningen härtill är att
å ena sidan kommunernas uppgifter hava en naturlig begränsning, som utesluter
faran för mera vittutseende ingrepp i jordförhållandena, men att dock
å andra sidan ganska många och växlande syften anses falla eller kunna
med fördel dragas inom ramen för de större eller mindre, borgerliga eller
kyrkliga kommunernas verksamhet. Att rena förvärvsändamål äro uteslutna
följer av uttrycket »allmänna ändamål». Under denna beteckning synas i huvudsak
vara att hänföra dels fullgörande av uppgifter, som enligt gällande
författningar åligga kommunerna, dels utförande av anläggningar, avsedda
att upplåtas till allmänt begagnande. Till företag av det senare slaget hör
bl. a. anläggning för en orts förseende med belysning eller drivkraft. Om
en kommun för dylikt ändamål har behov av att expropriera ett vattenfall,
skall enligt förslagets mening sådan expropriation kunna medgivas.

Genom sistberörda stadgande i förslaget uppfylles alltså delvis den av
andra kammaren flera gånger uttryckta önskan, att vattenfall skola kunna

Kungl. Maj ris proposition nr di -

ll

exproprieras för det allmännas räkning. Vattenfall likställes enligt förslaget
med annan fast egendom. Erfordras elt vattenfall för något av de i förslaget
angivna ändamål — t. ex., utom det nyssnämnda, för att bereda en järnväg
drivkraft — kan expropriation äga rum. Däremot giver ej förslaget staten
eller kommun någon allmän rätt att expropriera vattenfall, oberoende av
dylika särskilda ändamål. Meningarna torde alltmer gå i den riktningen, att
de intressen det allmänna, utöver sådana ändamål, har alt bevaka med hänsyn
lill vattenfallen lämpligare tillgodoses på andra vägar än genom expropriation.

En motionär i andra kammaren föreslog ändrad lydelse av bestämmelsen
om expropriationsrätt för kommunala ändamål och anförde i denna del:

Expropriationsrätt föreligger enligt förslaget »för något en kommuns eller
annan dylik samfällighets allmänna ändamål». Enligt departementschefens
yttrande till statsrådsprotokollet är under omförmälda expropriationsbegrepp
att hänföra jämväl expropriation av ett vattenfall i och för en anläggning för
en orts förseende med belysning eller drivkraft. En kommun skulle alltså
vara berättigad att för något sitt ändamål expropriera ett vare sig monterat
eller omonterat vattenfall, beläget hur långt från samhället som helst. Denna
utsträckning av expropriationsrätten synes mig innebära ett oberättigat intrång
i en ägares av ett vattenfall fria förfogande över sin egendom och
skulle även kunna lända till förfång för kommun eller samfällighet, som med
hänsyn till belägenheten kunde hava mera befogat anspråk att få tillgodogöra
sig detsamma. Departementschefen anför gentemot expropriationskommitténs
förslag: »att expropriation skulle äga rum, så snart Konungen prövar
nödigt, ali fast egendom tages i anspråk för allmänt gagn», att en sådan
uppgift skulle kunna bliva alltför svår och ansvarsfull. Man kan i detta sammanhang
framhålla, att samma svårighet må anses föreligga, då det gäller
en kommuns »allmänna ändamål». En uppräkning av de viktigaste eller^mera
säregna expropriationsanledningarna för kommunala allmänna ändamål synes
därför vara jämväl i berörda hänseende den lämpligaste vägen.

Lagutskottet anförde i detta avseende:

Utskottet har ej kunnat biträda motionärens förslag. De skäl, som nödvändiggjort
en uppräkning av expropriationsändamålen i fråga om expropriation
för statens benov, föreligga icke med avseende å en kommuns eller annan
dylik samfällighets allmänna ändamål. Såsom departementschefen framhållit,
torde å ena sidan kommunernas uppgifter hava en naturlig begränsning,
som utesluter faran för mera vittutseende ingrepp i jordförhållandena, under
det å andra sidan ganska många och växlande syften anses falla eller kunna
med fördel dragas inom ramen för de större eller mindre, borgerliga eller
kyrkliga kommunernas verksamhet.

Vad särskilt angår motionärens förslag att från föremålen för den kommunala
expropriationsrätten utesluta vattenfall som enligt vad departementschefen
erinrat äro alt hänföra lill fastigheter, som kunna exproprieras för
här ifrågavarande ändamål, synes del utskottet icke råda tvivel örn att såväl
för kommun som för staten ofta kan vara av synnerlig vikt att äga
tillgång till erforderlig vattenkraft, vilken ej kan på annat sätt än medelst
expropriation förvärvas. Även här synes den förut framhållna begränsningen,
som ligger i de kommunen tillkommande uppgifternas i kommunallagarna
angivna omfattning, vara tillfyllestgörande garanti mot missbruk. Vad
angår den av motionären befarade konkurrensen mellan olika kommuner,
lärer densamma i allmänhet ej komma alt medföra större svårigheter, än
vartill varje annat expropriationsändamål kail föranleda, och vilka i allmän -

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 44.

het torde komma att lösas i samband med prövningen av expropriationsanspråket.

Stadgandet om kommuners expropriationsrätt erhöll sin nuvarande lydelse,
enligt vilken expropriation får äga rum för ändamål som det enligt
lag eller författning tillkommer kommun eller annan dylik samfällighet att
tillgodose, efter sammanjämkning av skiljaktiga beslut i kamrarna. Någon
motivering till den nya lydelsen gavs ej. I ett rättsfall, N. J. A. 1937 s. 156 (II),
har ansetts, att framdragande av högspänningsledning till kommunalt kraftverk
avsåge sådant kommunalt ändamål, som omfattas av bestämmelsen,
oaktat den av kommunen distribuerade kraften även skulle komma inom
kommunen förlagda industrier till godo och till någon mindre del jämväl
användas utanför kommunens område.

Begäran om utredning.

Inom riksdagen väcktes år 1942 av herr V. Andersson m. fl. i första kammaren
och av herr A. Pettersson i Dahl m. fl. i andra kammaren likalydande
motioner (I: 5 och II: 13), i vilka hemställdes att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Majit hemställa örn utredning och förslag rörande möjligheten aven
enhetlig ledning av landets kraftförsörjning eventuellt ett förstatligande avproduktionen
och tillhandahållande av elektrisk energi; frågan om enhetligare
taxor för elektrisk energi samt lägre pris härå för landsbygdens folk;
åtgärder för ett effektivare tillgodoseende av landsbygdens behov av elektrisk
energi samt frågan örn större planmässighet och enhetlighet vid utförandet
av de elektriska ledningsnäten för att därigenom bl. a. åstadkomma standardisering
vid tillverkningen av elektriska apparater och utrustning.

Statsutskottet, som behandlade motionerna, anförde i sitt inledningsvis
omnämnda utlåtande, nr 86, bl. a.:

o Om utvecklingen på kraftförsörjningens område i rätt stor utsträckning
fått ske fritt och utan starkare ingrepp från statens sida, kan detta anses
ha varit betingat av den tekniska och ekonomiska nödvändigheten. Städerna
med sina gynnsamma distributionsförhållanden och bruken med sina stora
kontinuerliga kraftbehov, som lämpligast borde tillgodoses från det vattenfall,
som ofta var bestämmande för vederbörande industriföretags belägenhet,
vörö föregångarna. Utvecklingen har sedermera fortgått raskt och under
lång tid på det hela taget tillfredsställande. Denna genom enskilda företag
och kommuner bedrivna elektrifiering har kompletterats av statlig företagarverksamhet
på området, vilken numera fått en sådan omfattning, att Sveriges
kraftförsörjning handliaves till omkring en tredjedel av statens vattenfallsverk.

Vid utnyttjande av vattenkraften har det varit naturligt inom varje särskilt
företag att anlägga rent affärsmässiga principer vid såväl produktion
som distribution. Ett vattenfalls krafttillgång har i enlighet härmed fått tillgodose
behovet av elektrisk energi hos de högstbjudande och hos de stora
konsumenterna, även örn dessa befunnit sig på långt avstånd från kraftkällan,
medan den närliggande bygdens kraftbehov icke alltid blivit nöjaktigt
tillgodosett, särskilt i sådana fall då förbrukningen varit ringa och ledningskostnaderna
höga. På grund härav har elektrifieringen i vissa landsdelar fått
i stor omfattning ombesörjas genom utbyggnad till oproportionerligt stora

Kungl. Maj.ts proposition nr 44-

13

kostnader av vattenfall med alltför ringa kraftmängd. En del bygder ha icke
kunnat erhålla någon elektrisk energi. Trots att krall företagen redovisat
stora nettovinster finnas därför alltjämt i vårt land bygder med otillräcklig
kraftförsörjning eller sådan till alltför höga priser.

Den starka uppdelningen på olika företagare av den elektriska kraftproduktionen
utesluter för närvarande en mera rättvis prissättning av den elektriska
energien och verkar hinderlig för en rationell utveckling av det elektriska
distributionsnätet.

Motionärerna ha ifrågasatt, att ett förstatligande av produktionen och
distributionen av elektrisk energi bör äga rum i den mån så visar sig nödvändigt
för uppnående av större planmässighet. Utan att underskatta de
erinringar, som av vattenfallsstyrelsen och kommerskollegium riktats mot
motionärernas framställning, vili utskottet uttala sin anslutning till det med
motionerna angivna syftet, nämligen att uppnå en mera enhetlig ledning av
landets kraftförsörjning samt därvid också i den mån så visar sig nödvändigt
ett förstatligande av hithörande produktion och distribution.

Utskottet framhöll härefter, att oberoende av denna mera principbetonade
utredningsuppgift och ståndpunktstagandet till densamma syntes skäl föreligga
att beakta en del viktiga detaljspörsmål berörande elektrifieringen. Ett
missförhållande som krävde uppmärksamhet vore den alltjämt ohämmat pågående
spekulationen i outbyggda vattenfall, varigenom råkraften dreves upp
i ett prisläge som vid ett framtida utbyggande av dylika vattenfall koinme
att medföra avsevärt högre kraftpriser än som varit nödvändigt om spekulation
icke förekommit. 1 Norrland hade på allra senaste tid dylika spekulationsköp
ägt rum. Utskottet uttalade sig vidare om en samhällelig kontroll
över krafttaxorna, om ökad elektrifiering, standardisering och behovet av
riktlinjer för landets framtida kraft försörjning.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte anhålla om utredning rörande
möjligheterna att genom statens medverkan mera planmässigt än hittills
trygga landets och särskilt den svenska landsbygdens försörjning med elektrisk
kraft, och riksdagen biföll vad utskottet sålunda hemställt.

Vid anmälan av frågan om åtgärder mot spekulation i vattenkraft i statsrådet
den 30 oktober 1942 anförde dåvarande chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Westman, att enligt hans mening borde denna fråga upptagas
till utredning fristående från de mera omfattande spörsmål som åsyftades av
riksdagen. Departementschefen anförde vidare:

Enligt den svenska vattenrätten gäller, att rätten till strömfall följer strandäganderätten.
I princip står det envar fallägare fritt att, örn vattenlagens förutsättningar
äro uppfyllda, utbygga sitt fall efter vad han finner lämpligt och
vid den tidpunkt han själv väljer. Rätt till strömfall må köpas och säljas såsom
annan fast egendom. En dylik överlåtelse kan innebära antingen att
hela strömfallet byter ägare eller också att endast viss andel därav övergår till
ny innehavare. Otta är nämligen rätten till ett strömfall uppdelad på flera
händer. För att utbyggnad skall komma till stånd kräves då att tillräckligt
många andelar samlas på en hand så att majoritet erhålles eller att två eller
flera som tillsammans lia majoritet förena sig om utbyggnaden. Gentemot
minoriteten föreligger redan nu tvångsrätt med skyldighet för det blivande
kraftverkets ägare alt lämna ersättning i kraft, där ej vattendomstolen be -

14

Kunql. Maj:ts proposition nr 44.

stämt att ersättningen undantagsvis skall utgå i penningar. Härjämte finnes
bl. a. tvångsrätt, om den ena sidan av ett strömfall tillhör annan ägare än
den andra sidan.

Så länge tillgången på outbyggd högvärdig vattenkraft är god, innebär den
nu beskrivna ordningen näppeligen något hinder för en sund utveckling av
kraftindustrien. Det är emellertid tydligt, att när utbyggnaden av landets vattenkraft
nått ett visst stadium, svårigheter kunna uppstå att förvärva lämplig
vattenkraft till skäligt pris. För att uppnå ett gott ekonomiskt resultat kan
det vara pakallat att först utbygga strömfallen i ett och samma vattendrag.
innan man övergår till strömfallen i ett annat. Den som i spekulationssyfte
förvärvat strömfall i ett visst vattendrag, som är avsett att utbyggas inom
en nära framtid, kan emellertid hindra genomförandet av denna plan eller
tilltvinga sig en oskälig ersättning för att han skall överlåta det eller de falt
han innehar.

s Det ligger nära till hands att använda expropriation för att undanröja ett
sådant hinder som nu sagts. Expropriationsinstitutet avser ju att bereda tillfälle
till tvångsförvärv just i sådana situationer, då det gäller att tillgodose
ett mera allmänt intresse och egendom icke kan förvärvas till rimligt pris. Att
tillämpa expropriationslagens bestämmelser för ändamål som avses i detta
sammanhang torde dock av flera skäl vara mindre lämpligt. De ekonomiskt
betydelsefulla frågor som härvid skulle uppkomma fordra en speciell sakkunskap,
som expropriationsnämnd svårligen kan förutsättas äga. Det synes därför
önskvärt, att ärenden av denna beskaffenhet komma att handläggas av
vattendomstol åtminstone såvitt angår ersättningsfrågan. Vattendomstolarna,
som bestå av lagfarna domare, ingenjörer och lekmän, äro väl förtrogna med
frågor om lösen av vattenkraft och vad därmed äger samband. Dessutom
är att märka, att part i vattenmål äger utföra sin talan i flera instanser. Härigenom
torde skapas betydande garantier för att ersättningsfrågan blir föremål
för en objektiv och sakkunnig bedömning.

Mot de tendenser till osund spekulation, som numera framträtt och som
åsyftas av statsutskottet, böra enligt min mening åtgärder vidtagas så snabbt
som möjligt. Med hänsyn härtill bör, såsom jag redan antytt, denna fråga
upptagas utan samband med den mera omfattande utredning varom riksdagen
hemställt. Härvid bör eftersträvas en lösning, som anpassar sig till nu
gällande grundprinciper i den svenska vattenrätten. Ett planmässigt utbyggande
av vattenkraften torde nämligen kunna säkerställas utan att något
avsteg därifrån göres. Huruvida rätt att tillösa sig strömfall bör medgivas även
annan an staten, får särskilt prövas. Det torde icke vara uteslutet att jämväl
kommun bör kunna erhålla möjlighet att i sådan ordning förvärva strömfall
sorn erfordras för kommunens kraftförsörjning.

I enlighet med Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade departementschefen
sakkunniga för att inom departementet verkställa utredning av frågan örn
lagstiftning rörande åtgärder i syfte att hindra spekulation i vattenkraft. Såsom
förut nämnts ha de sakkunniga den 27 februari 1943 avgivit betänkande
med förslag i ämnet.

Vad angår övriga av riksdagen åsyftade frågor äro dessa för närvarande
föremål för utredning av särskilda utav chefen för handelsdepartementet tillkallade
sakkunniga (Elkraftutredningen av år 1943).

Kungl. Maj:ts proposition nr ii.

15

Av de sakkunniga verkställd utredning angående tillgång och förvärv
av vattenkraft m. m.

Efter en redogörelse för gällande bestämmelser m. m. samt norsk och finsk
rätt ha de sakkunniga till en början lämnat vissa uppgifter angående tillgången
på vattenkraft i vårt land. Denna beräknades enligt elektrifieringskommitténs
år 1923 avgivna utredning till 32 500 miljoner kilowatttimmar
(kWh) per år vid fullt utnyttjande av den utbyggnadsvärda vattenkraften.
Enligt senare verkställda approximativa undersökningar syntes denna
siffra kunna ökas med ca 10 procent. Man skulle sålunda för närvarande ha
anledning att räkna med en krafttillgång av omkring 36‘000 miljoner kWh.
Krafttillgången fördelade sig på sätt framginge av följande sammanställning.

Vattenkrafttillgången i Sverig!*.

Total utbyggnadsvärd Utbyggd vattenkraft

vattenkrafttillgång approx. beräknad

approx. beräknad är 1942 år 1944

MkWh/år

MkWh/år (*)

MkWh/år

(*)

Götaland oell Svealand

Lagan—Dalälven........

...... 7 600

6 000

(79)

6 200

(82)

Nedre Norrland

Ljusnan—Ljungan ......

...... 2 700

500

(19)

750

(28)

Mellersta Norrland

Indal älven ............

...... 6 500

2 500

(38)

4 000

(62)

Faxälven—Ume älv......

...... 6 300

500

(8)

500

(8)

Övre Norrland

Skellefte älv—Torne älv..

...... 12 900

1 000

(8)

1 100

(9)

Summa 36 0U0 10 500 (29) 12 550 (35)

De sakkunniga framhålla, att enligt sammanställningen ca en tredjedel av
den totala utbyggnadsvärda krafttillgången redan vore utbyggd eller under
utbyggnad. Av resterande två tredjedelar kunde den ena anses högvärdig,
d. v. s. medföra en specifik utbyggnadskostnad som icke väsentligt överstege
utbyggnadskostnaden vid de redan utbyggda fallen. Den sista tredjedelen
medförde så stora kostnader att den icke kunde betraktas som högvärdig.
Denna indelning baserades emellertid icke på någon grundligare utredning.
Dessutom borde uppmärksammas, att synpunkterna på ett strömfalls kvalitet
kunde förändras.

Angående produktionen av elektrisk energi i landet anförde de sakkunniga

— i anslutning till ett i betänkandet (s. 42) intaget diagram över produktionen
från år 1912 t. o. m. år 1942 — följande.

Under denna tid har produktionen ökat från 1 100 till 9 800 miljoner kWh

— ångkraft inbegripen — vilket motsvarar en genomsnittlig ökning av 290
miljoner kWh per år. ökningen har emellertid varit olika under olika tider.
Under åren 1912—18 var den genomsnittliga ökningen 220 miljoner kWh per
år. Därefter stagnerade kraftproduktionen åren 1919—20 och gick år 1921
avsevärt tillbaka. År 1922 började en ny uppgång som fortsatte t. o. m. år
1930. Under perioden 1919—30 var ökningen i genomsnitt 225 miljoner kWh
per år. Under lågkonjunkturen åren 1931—32 minskade kraftproduktionen

16

Kunni. Maj.ts proposition nr 44.

åter något men bör jade ånyo att stiga fr. o. m. år 1933. Ökningen har från
sistnämnda år fortgått tämligen jämnt, örn man bortser från den tillfälliga
nedgång som år 1940 förorsakades av produktionsminskning inom skogsindustrien.
Under perioden 1931—42 har den genomsnittliga ökningen utgjort
390 miljoner kWh per år, vilket värde är 75 procent större än den genomsnittliga
ökningen under liden 1912—30.

Sistnämnda förhållande skulle kunna tydas som ett tecken på att kraftproduktionen
komme att öka i ett accelererat tempo. Det finns emellertid
faktorer som tala för att den successiva ökningen av kraftförbrukningen
kommer att avmattas. Den prognos för kraftproduktionen t. o. m. år 1940,
som år 1923 framlades av elektrifieringskommittén, resulterade i en genomsnittlig
ökning av 325 miljoner kWh per år. Denna prognos kom att överensstämma
tämligen väl med den faktiska utvecklingen. Vid senare uppgjorda
prognoser på längre sikt har i allmänhet räknats med en genomsnittlig årlig
ökning av kraftproduktionen varierande mellan 200 och 300 miljoner kWh.
Hittills har icke från något håll allvarligt ifrågasatts en snabbare ökning
av kraftproduktionen än med 400 miljoner kWh per år.

Det är naturligtvis icke möjligt att med säkerhet bedöma den framtida
utvecklingen. För den aktuella anpassningen av utbyggnadstakten till kraftbehovet
är icke av någon avgörande betydelse, örn utvecklingen på lång sikt
felbedömes något. För nu ifrågavarande utredning vore det emellertid av
intresse att kunna beräkna, huru lång tid det kan dröja innan vattenkraften
blir fullt utbyggd.

Med utgångspunkt från förenämnda uppskattning av krafttillgången finner
man, att hälften av den högvärdiga vattenkraften kommer att vara utbyggd
redan år 1944. Räknar man med den högsta hittills ifrågasatta belastningsökningen,
400 miljoner kWh per år, skulle den högvärdiga vattenkraften
vara helt tagen i anspråk omkring år 1980, medan återstoden skulle bliva
fullt utbyggd först ett antal år in på 2000-talet. Antages belastningsökningen
stanna vid en lägre siffra, förskjutas naturligtvis tidpunkterna framåt i motsvarande
mån.

De sakkunniga erinra vidare, att den svenska kraftindustrien utvecklats
under inbördes tävlan mellan statliga, kommunala och enskilda företag. Proportionen
mellan dessa intressenter hade länge varit i runt tal 30 procent
för statliga och 70 procent för kommunala och enskilda företag men hade på
sistone förskjutits sa att den statliga andelen ökats. När de pågående stora
utbyggnaderna fullbordats, kunde jämförelsetalen förväntas bliva ca 40 och
60 procent. Utvecklingen syntes leda därhän, att ökningen i det totala kraftbehovet
i landet framdeles komme att tillgodoses ungefär till hälften av
statliga och till hälften av kommunala och enskilda kraftföretag.

Vad angår frågan om förvärv av rätt till vattenkraft framhålla
de sakkunniga, att sådant förvärv i gällande lag icke vore underkastat
några särskilda inskränkningar utöver dem som gällde förvärv av fast egendom
i allmänhet. De föreskrifter om tillstånd till förvärv av fast egendom,
som enligt lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva
fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag samt lagen den 18
juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att
förvärva fast egendom gällde för utländska medborgare och vissa juridiska

Kungl. Maj:ts proposition nr 41. 17

personer, vore tvärtom mindre stränga i fråga örn vattenfall än beträffande
annan fast egendom.

Vidkommande det praktiska förfarandet vid förvärv av rätt till vattenkraft
framhålla de sakkunniga, att vattenrätten kunde medfölja vid vanligt köp
av fastigheten. Denna form för förvärv av vattenrätt vore emellertid av mindre
betydelse i detta sammanhang. Ett ofta anlitat tillvägagångssätt vore däremot
att överlåta en strandremsa utefter fallsträckan och att vid sådan överlåtelse
lägga vattenrätten till det sålda området. Sistnämnda område skildes därefter
jämte vattenrätten från stamfastigheten genom avstyckning. Vöre rätten till
ett strömfall fördelad på ett flertal händer, samlades ofta majoritet i fallet
genom successiva förvärv av olika delägares andelar. I stället för överlåtelse
av strömfall — eller del i strömfall — med äganderätt användes ofta upplåtelse
med servitutsrätt. Den rätt till vattenkraft som tillkomme viss fastighet
överflyttades genom servitutsavtalet till en annan fastighet. Servitutsformen
hade den fördelen, att onödiga fastighetsdelningar därigenom undvekes. Vad
slutligen anginge upplåtelse med nyttjanderätt hade endast vattenfallsrätt i
detta sammanhang någon större praktisk betydelse. Vattenfallsrätt kunde
endast upplåtas av kronan.

Beträffande det nuvarande innehavet av vattenkraft anföra de sakkunniga: I

själva verket torde huvudparten av den högvärdiga vattenkraften och en
stor del av den återstående utbyggnadsvärda vattenkraften numera vara skild
från de fastigheter till vilka den ursprungligen hört. En del av vattenkraften
finnes dock alltjämt kvar hos den jordbruksidkande befolkningen. Bland
dem som förvärvat vattenkraft och alltjämt äro intresserade av sådana förvärv
märkas främst staten samt kommuner och enskilda företag som i likhet
med staten producera elektrisk kraft för distribution. En annan grupp
utgöres av enskilda företag som huvudsakligen för egen industri eller närstående
företag själva äro i behov av kraft. Vissa stora kraftproducenter
framställa elektrisk kraft dels för avyttring i större skala dels ock för konsumtion
vid egen industri. Vattenkraft har förvärvats ej blott för att täcka
ett omedelbart förestående behov utan i avsevärd utsträckning lång tid i förväg.
Detta är ej minst förhållandet med statens förvärv. Utom av nu nämnda
producenter har vattenkraft förvärvats av personer och företag som tydligen
ej haft för avsikt att själva utbygga strömfallen och som allenast spekulerat
i en prisstegring på vattenkraften. Huruvida ett förvärv skett i ena
eller andra syftet, är icke alltid lätt för en utomstående att bedöma. Företag
som själva lia behov av kraft ha t. ex. understundom ömsevis köpt och sålt
outbyggd vattenkraft, varför deras syfte med förvärven icke varit klart.
Slutligen är tänkbart, att minoritetsandelar i strömfall kunna ha förvärvats
för att köparen skulle mot erläggande av uttagningskostnad komma i åtnjutande
av ersättningskraft, när fallet utbygges.

En överslagsberäkning som av de sakkunniga verkställts på grundval av
kända förhållanden visade, att den kvantitet outbyggd men utbyggnadsvärd
vattenkraft som innehades av kronan eller eljest funnes på fasta händer motsvarade
åtminstone 18 000 miljoner kWh eller ca 75 procent av all outbyggd
men utbyggnadsvärd vattenkraft. Den vattenkraft, som omfattades av det
aktuella byggnadsprogrammet och som beräknades att vara tagen i anspråk

Bihang till riksdagens protokoll 19A5. 1 sami. Nr 44. 53

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

senast år 1944, hade hänförts till utbyggd vattenkraft och inginge icke i
nämnda siffra. Avdrag hade icke gjorts för minoritetsandelar i strömfall, där
majoriteten funnes på fasta händer.

Nyssnämnda överslagsberäkning visade även, att av den outbyggda men
utbyggnadsvärda vattenkraften — efter det genom försäljningar på senare
tid betydande kvantiteter högvärdig vattenkraft övergått till fasta händer —
ca 5 procent eller något mera kunde antagas finnas på spekulativa händer,
till största delen sådan vattenkraft som stöde på gränsen mellan högvärdig
och lågvärdig.

Vad angår den hittillsvarande prissättningen å naturkraften
uttala de sakkunniga, att vid förvärv av vattenkraft denna i allmänhet
hade värderats med tämligen grova mått. Priserna hade väsentligen
bestämts av utbud och efterfrågan. De hade därför också fluktuerat
alltefter det intresse som under olika perioder ägnats kraftindustrien.
En prisstegring inträdde strax efter sekelskiftet liksom under förra världskriget.
Det vöre en likartad tendens som under nu rådande förhållanden vållat
viss oro för den framtida utvecklingen.

De sakkunniga påpeka vidare, att det vore mycket svårt att med hjälp av
objektiva normer beräkna naturkraftens värde på ett mera tillfredsställande
sätt. Bland de faktorer som vore av betydelse för värdet av ett strömfall
märktes till en början vatten f öring och fallhöjd, vilka tillsammans
bildade den effekt som kunde uttagas i fallet. Beträffande vattenföringen
vore av största betydelse, hur denna växlade under olika delar av
året. Med hänsyn till de möjligheter vattenlagen erbjöde att reglera avrinningen
ur tillgängliga vattenmagasin vore det emellertid icke den naturliga
vattenföringen som därvid vore avgörande utan den vattenföring som man
kunde beräkna att erhålla genom en dylik reglering. En bedömning av regleringsmöjligheterna
inrymde alltid vissa osäkerhetsmoment. — Storleken av
utbyggnadskostnaden, som räknat i förhållande till den av vattenföring
och fallhöjd bestämda effekten vore olika för olika strömfall, inverkade
naturligtvis även på naturkraftens värde. Beräkningen av utbyggnadskostnaden
erbjöde vissa svårigheter och kunde fördenskull röra sig inom en
relativt vid latitud. Detsamma gällde regleringskostnaden, som ju vore att
anse som en del av utbyggnadskostnaden. — Även kostnaderna för
underhåll och drift kunde variera vid olika kraftstationer och därför
inverka på naturkraftens värde. — Av betydelse för naturkraftens värdering
vore också strömfallets belägenhet, enär denna vore bestämmande i någon
mån för utbyggnadskostnaden men framför allt för överföringskostnaden.
Numera kunde elektrisk kraft överföras från nordligaste till
sydligaste Sverige, men för ändamålet erfordrades ledningar som droge avsevärd
kostnad för materiel, markanskaffning, underhåll och drift. Dessutom
medförde överföringen kraftförlust av väsentlig betydelse för ekonomien.
Även beräkningen av överföringskostnaden erbjöde svårigheter.

De sakkunniga anföra vidare, att med kostnaderna för vattenkraftens tillgodogörande
skulle jämföras vattenkraftens värde i tillgodogjort skick

Kungl. Maj.ts proposition nr 44■

19

Lämpligast skedde detta genom att den beräknade årskostnaden jämfördes
med den avkastning som brutto kunde antagas komma att erhållas per
år. Bruttoavkastningen vore naturligtvis beroende på priset för den elektriska
kraften, och detta i sin lur bestämdes av möjligheten att finna avsättning
därför. Det pris som kunde erhållas för elektrisk ström vore i fråga om
de förnämsta konsumenterna, nämligen industriföretagen, i väsentlig grad
beroende av tillgången och priset på stenkol, som vore att betrakta som
en regulator på priset för elektrisk kraft. Den storindustriella konsumtionen
av elektrisk kraft utgjorde år 1941 5 250 miljoner kWh eller 70 procent av
den totala konsumtionen. Järnvägars och spårvägars förbrukning samma år
utgjorde 870 miljoner kWh eller 11 procent, den allmänna distributionen
1 410 miljoner kWh eller 19 procent. Till jämförelse kunde nämnas att den
storindustriella förbrukningen åren 1929 och 1939 utgjorde respektive 3 600
och 5 940 miljoner kWh, motsvarande 83 och 76 procent. Tendensen visade
en långsam minskning av storindustriens procentuella andel i konsumtionen.
Den betydande nedgången av storindustriens procentuella andel år 1941 vöre
en tillfällig företeelse.

Beträffande värdet å naturkraften ha de sakkunniga slutligen framhållit,
att då utbyggandet av strömfallen som nämnt vore väsentligen beroende på
den beräknade avsättningen för den elektriska kraften, strömfall, som ej behövde
tagas i anspråk förrän efter visst antal år, hade ett mer eller mindre
starkt reducerat nuvärde. Vilka strömfall som närmast komme att tagas
i anspråk bestämdes av kraftproduktionens kvalitet samt utbyggnadskostnaderna
— därvid särskilt regleringsmöjlighetema spelade en betydande roll —
och överföringskostnadema. Det vore ekonomiskt fördelaktigt att söka nyttiggöra
dyrbara regleringsmagasin för så stor fallhöjd som möjligt, t. ex.
genom att utbygga flertalet strömfall i visst vattendrag innan ett annat vattendrag
bleve föremål för ett mera intensivt utnyttjande. Vad anginge överföringskostnaderna
vore det, så länge en större del av den norrländska kraften
överfördes söderut, ekonomiskt fördelaktigt att bygga ut strömfallen i en
sydligare älv innan en mera nordligt belägen älv tillgodogjordes, örn ej andra
omständigheter, såsom gynnsammare regleringsmöjligheter, övervägde. För
att uppskatta ett strömfalls nuvärde vore alltid nödvändigt att bilda sig en
uppfattning örn den tidpunkt, då strömfallet sannolikt komme att tagas i
anspråk. En sådan uppskattning komme att vila på lösa antaganden, när det
ej vore fråga örn strömfall som stöde tämligen nära i tur att utbyggas. En
felbedömning på denna punkt kunde medföra, att ett fall, som synts billigt
i inköp, visade sig med upplupna räntor och skatter stå innehavaren dyrt,
när det slutligen utbyggdes.

Beträffande den framtida prisbildningen å naturkraft
anföra de sakkunniga, att kraftindustrien till följd av den för närvarande stegrade
kraftförbrukningen befunne sig i en period av forcerad utbyggnad. När
behovet av vattenkraft såsom för närvarande ökades, riktades blickarna mot
möjligheten att förvärva nya strömfall för framtida behov. Den trygghet som
tillgången på vattenkraft i längden crbjödc, jämförd med bränslekraften,

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

framträdde då med större klarhet än eljest. Intresset för förvärv av strömfall,
i första hand sådana med gynnsamma utbyggnadsbetingelser, stegrades
fördenskull hos de företag som hade möjligheter att utbygga vattenkraft, och
härav följde en prisstegring för de strömfall som icke redan läge på fasta
händer. Det vore emellertid troligt att, när den nuvarande krisen vore överstånden,
intresset för vattenkraften ånyo komme att gå något tillbaka. Vad
anginge priset på naturkraften vore dock sannolikheten för att detta liksom
efter föregående topperioder ånyo skulle sjunka såtillvida mindre nu som
tillgången på outbyggd vattenkraft vore väsentligt reducerad. Efter hand som
strömfallen utbyggdes minskades ju tillgången på outbyggd kraft, och denna
minskning ginge först ut över den högvärdiga kraften. Återstående högvärdig
kraft kunde antagas redan nästan helt vara placerad hos sådana intressenter
som avsåge att själva utbygga kraften. Även en del av den mindre
värda men likväl utnyttjningsbara vattenkraften funnes på fasta händer.

Efter att ha erinrat om att enligt den av de sakkunniga verkställda överslagsberäkningen
ca 75 procent av all outbyggd men utbyggnadsvärd vattenkraft
funnes på fasta händer och ca 5 procent eller något mera på spekulativa
händer anföra de sakkunniga vidare, att nu angivna förhållanden medförde,
att de som spekulerade i vattenkraft kunde tänkas ha vissa möjligheter
att framdeles uttaga relativt höga priser, eftersom åtminstone 75 procent
av den outbyggda vattenkraften redan vore placerad på fasta händer och
sålunda ur marknaden. Samtidigt som det stora samlade innehavet av outbyggd
vattenkraft på fasta händer gåva vissa ökade möjligheter i denna riktning,
innebure emellertid detta innehav också, att faran ur allmän synpunkt
icke finge tillmätas alltför stor betydelse. Den outbyggda högvärdiga vattenkraft
som innehades av kronan eller eljest funnes på fasta händer säkerställde
erforderlig utbyggnad ungefär till år 1980. Härvid räknade de sakkunniga
med den högsta dittills ifrågasatta belastningsökningen eller 400
miljoner kWh per år. Räknade man med all den utbyggnadsvärda vattenkraft,
som nu funnes på fasta händer, vöre landets behov av fortsatt utbyggnad
vid samma årliga belastningsökning säkerställt till tiden inemot år 2000.
Härav framginge, att om de spekulationstendenser som framträtt skulle fortvara,
möjligheterna att driva upp priserna på naturkraften dock för avsevärd
tid framåt vore begränsade. Den stora mängd vattenkraft som redan vore
placerad på fasta händer vore helt undandragen verkningarna av spekulation.
Vid bedömande av spekulationsmöjlighetema borde också uppmärksammas,
att den vattenkraft, som alltjämt kunde tänkas bliva förvärvad i
spekulativt syfte, icke hörde till den högvärdiga. Den vore alltså dyr i utbyggnad.
Större vinst på spekulation i vattenkraft kunde knappast erhållas
på annat sätt än att en erfaren köpare lyckades förvärva vattenkraft till billigt
pris och därefter sålde den till någon som vore villig att betala ett högt
pris, därför att kraften visade sig billig i utbyggnad. Något utrymme för en
sådan mera betydande vinstmarginal kunde tills vidare svårligen finnas i
fråga om den i utbyggnad dyra kraften.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

21

För att belysa, vilken inverkan piiset på naturkraften har på priset
för den producerade elektriska kraften, ha de sakkunniga
gjort dels en tabell, grundad å uppgifter som återfinnas i kommerskollegiets
publikation »Sveriges utbyggda vattenkraft år 1930» dels ock själva
från vattenfallsstyrelsen och ett antal andra innehavare av vattenkraft inhämtat
vissa uppgifter som lagts till grund för en särskild sammanställning.
Nämnda tabell, som återfinnes i betänkandet (s. 51), omfattar 651 kraftstationer
med en totaleffekt år 1929/30 av 775 000 kilowatt (kW).

Tabellen visar, att den del av anläggningskostnaden i kronor per kilowatt,
som hänför sig till naturkraften, för samtliga stationer respektive de större
stationerna före år 1916 representerade 26 respektive 28 procent av totala
anläggningskostnaden, åren 1916—21 18 respektive 15 procent och efter år
1921 20 respektive 16 procent. Naturkraftens relativa andel av totala anläggningskostnaden
blev således lägre efter världskriget än före. Enär naturkraften
endast belastas med ränta men byggnadsarbeten och maskinell utrustning
dessutom med avskrivningar samt drift- och underhållskostnader,
blir naturkraftens procentuella andel av årskostnaden d. v. s. av kostnaden
i öre per kilowattimme väsentligt lägre än dess andel av anläggningskostnaden
och uppgår för förutnämnda tidsperioder till 11 respektive 12 procent,
10 respektive 9 procent samt 10 respektive 8 procent av totala kostnaden
per kWh. Dessa siffror äro av skäl som de sakkunniga närmare angivit att
betrakta som minimivärden.

Av svaren på förfrågningar, som de sakkunniga utsänt till ägarna av sammanlagt
ett sjuttiotal utbyggda och outbyggda strömfall i skilda delar av
landet, framgår bl. a., att — framför allt för Norrlands del — förvärven av
vattenkraft varit koncentrerade till vissa perioder, nämligen åren 1908—09,
1917-—21 samt 1937—42, under vilka perioder i medeltal per år strömfall
med 700—1 000 miljoner kWh övergingo till de nuvarande ägarna. Under tidigare
och mellanliggande perioder ha inköpen varit väsentligt mindre omfattande.
Sålunda förvärvades knappast något strömfall i Norrland under
åren 1910—16, då kungsådreprocessema pågingo. Under perioden 1922—36
var omsättningen i runt tal endast 100 miljoner kWh i medeltal per år.

De sakkunniga ha vidare beträffande strömfall som avsåges med deras
förfrågningar uppgjort en tabell angående kostnaden för den elektriska energien
vid kraftstationsväggen för olika grupper av utbyggda eller under utbyggnad
varande stationer. Till grund för beräkningen ha lagts de uppgifter
om anläggningskostnader för kraftstationer och sjöregleringar, skadeersättningar,
avgifter av olika slag, frikraftleveranser samt kostnader för inköp
av naturkraft m. m. som lämnats av fallägama. I tabellen ha icke medlagits
strömfall som enligt hävd tillhöra ägaren. Dock lia medtagits Trollhättan,
Älvkarleby och Porjus, som visserligen kunna räknas lill hävdfallen men som
på sin tid av riksdagen åsattes särskilt värde. Tabellen omfattar 31 kraftstationer.
I kostnaden för naturkraften ingår, förutom ränta på köpeskilling
respektive åsatt värde, kostnaden för fullgörande av eventuellt utgående fri -

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

kraftleveranser och arrendeavgifter samt dessutom ränta på samlade ränteoch
skatteutgifter.

Kostnad för elektrisk kraft vid vissa större vattenkraftstationer.

Enligt av de sakkunniga inhämtade uppgifter och verkställda
schematiska beräkningar.

A. Vid en uppdelning av stationerna efter tiden för förvärvet

av strömfallet.

Öre per kilowattimme:

Strömfallet förvärvat:

totalt

därav naturkraft

1916 eller tidigare....................................

0''56

0-063

(11 «

1917-36............................................

0-51

0-036

(7 X)

1937 eller senare ....................................

1-03

0*075

(7 *)

Samtliga

0-58

0-055

(9 *)

Vid en uppdelning av stationerna efter

belägenheten.

Öre per

kilowattimme:

Strömfallet beläget i:

totalt

därav naturkraft

Götaland och Svealand..............................

0-75

0-113

(15 t)

Nedre och mellersta Norrland........................

0-49

0-028

(6 *)

Övre Norrland ......................................

0-48

0007

(1 %)

Samtliga

0-58

0-055

(9 *)

De sakkunniga anföra slutligen, att den verkställda undersökningen visade,
att en prishöjning med t. ex. 20 procent för naturkraften icke i och för sig
vore kännbar för den borgerliga förbrukningen, där priset hos konsumenten i
regel läge över 10 öre per kWh, men däremot för storindustriens förbrukning,
där priset oftast rörde sig örn 1—3 öre per kWh. När framdeles utbyggnaden
av vattenkraften komme att avse den icke högvärdiga kraften, bleve kostnaden
för naturkraften — även med antagande av samma naturkraftpris per effektenhet
— procentuellt mindre, allteftersom utbyggnadskostnaden stegrades.
Därest priset för den mindervärdiga naturkraften framdeles liksom hittills
bleve lägre per effektenhet än för den högvärdiga, minskades den procentuella
andel, som kostnaden för naturkraften representerade, ytterligare. Detta
innebure dock icke, att man kunde bortse från mindre prisstegringar för
naturkraften. Kostnaden för elektrisk kraft bestode ju av ett stort antal var
för sig relativt små delkostnader. För att hålla priset på elektrisk kraft nere
vore det därför angeläget att söka begränsa varje kostnadspost, således även
kostnaden för naturkraften. De sakkunniga hade med det anförda velat angiva
proportionerna för det problem som förelåge till bedömande. Även om priset
på naturkraften utgjorde endast en jämförelsevis liten del av priset på den
elektriska kraften, vore det angeläget att söka motverka de spekulationstendenser
som kommit till synes.

De sakkunnigas förslag.

Beträffande principerna för en lagstiftning till förhindrande
av spekulation i vattenkraft framhålla de sakkunniga till en början, att
därvid borde eftersträvas en lösning som kunde sägas stå i samklang med

Kunni. Maj:ts proposition nr fl.

23

grunderna för den svenska vattenrätten. De sakkunniga ha därvid funnit, att
införandet av en ny form av expropriationsrätt kunde vara ett lämpligt medel,
samt anföra härom:

Som förut nämnts ger vattenlagen den som har majoriteten i ett strömfall,
eller äger ena sidan därav, rätt att under vissa villkor tillgodogöra sig återstående
andel mot ersättning. Denna tvångsrätt har givits honom för att
främja ett ur allmän synpunkt rationellt utnyttjande av vattenkraften. Lagstiftaren
har därvid utgått från att — där ej denna rätt tillkommer stat eller
kommun såsom vattenrättsägare — den enskilda företagsamheten skulle söria
för atl strömfallen utbyggdes, när detta borde ske. Den som innehar ett
strömfall har själv frihet att välja tiden för utbyggnad. Tydligt är, att de
enskilda liksom även stat och kommun härvid lägga ekonomiska synpunkter
på frågan.

Denna rådighet över strömfallet möjliggör emellertid ej blott att välja en
ekonomiskt gynnsam tidpunkt för utbyggnad av fallet utan även att dröja
därmed längre än som ur allmän synpunkt är önskvärt. Även örn hittills utbyggnad
icke härigenom blivit förhindrad, kan till följd av vad nu sagts den
som ej själv ämnar utbygga sitt fall hålla på detta i syfte att utvinna ett särskilt
fördelaktigt pris av den som önskar förvärva och nyttiggöra fallet. Redan
i samband med vattenlagens tillkomst väcktes frågan, huruvida icke det
allmännas intresse av att strömfall utbyggdes vid lämplig tid borde tryggas
genom bestämmelser i lagen. Med hänsyn till numera framkomna spekulationstendenser
torde det vara påkallat att fråntaga strömfallsägaren det medel
som lagstiftningen nu indirekt ger honom att fullfölja spekulation i vattenkraft.
Detta torde utan avsteg från vattenlagens grundprinciper kunna ske genom
att införa möjlighet till tvångsingripande mot strömfallsägaren, örn det ur
allmän synpunkt är önskvärt att strömfallet utbygges. Såsom framhållits i
direktiven för denna utredning är införandet av en expropriationsrätt ett
lämpligt medel, när det gäller att hindra dem som innehava vissa nyttigheter
att betinga sig för högt pris för dem, när de behöva tagas i anspråk.
Ett strömfall kan redan nu med tillämpning av expropriationslagen för där
angivna allmänna ändamål fråntagas ägaren, vare sig det är utbyggt eller ej.
Expropriationslagens bestämmelser örn expropriationsändamålen torde dock
böra tolkas tämligen restriktivt och t. ex. en utvidgning av statens kraftproduktion
synes icke i och för sig vara en åtgärd för sådant allmänt ändamål
som avses i expropriationslagen. Beträffande utbyggda strömfall må även
erinras om vattenlagens bestämmelser angående kronans lösningsrätt.

De sakkunniga påpeka, att man vid införande av nya bestämmelser i syfte
att trygga utbyggnad av strömfall vid lämplig tidpunkt kunde välja mellan
att intaga bestämmelserna i vattenlagen eller att utvidga ramen för expropriationsändamålen
i expropriationslagen. Enligt de sakkunniga vore det förra
alternativet att föredraga. Till stöd härför anföres följande.

Ur systematisk synpunkt är det mest tilltalande, att en så betydelsefull befogenhet
som att tvångsvis taga i anspråk annans strömfall regleras i vattenlagen.
Däremot vore det mindre lämpligt att genom en ändring i expropriationslagen
i visst hänseende giva expropriationsändamålen i denna lag en annan
karaktär än nu. I vattenlagen äro för närvarande staten, kommuner och
enskilda jämställda med avseende å villkoren för utbyggande av strömfall.
Det torde, såsom i det följande närmare utvecklas, vara önskvärt att ej göra
något avsteg från denna princip i nu förevara:.de sammanhang. Alt i expropriationslagen
införa bestämmelser örn rätt för enskilda att taga i anspråk an -

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

nans strömfall kan emellertid näppeligen komma i fråga. Att expropriationsmöjlighet
beträffande strömfall kommer att i viss utsträckning finnas
enligt allmänna expropriationslagen, även om bestämmelser därom införas
i vattenlagen, torde vara av mindre betydelse, helst som den förra möjligheten
veterligen aldrig använts. Motsvarighet härtill finns på andra områden.

Ur praktisk synpunkt torde det vara förenat med stora fördelar att anknyta
den ifrågasatta expropriationsrätten till vattenlagens bestämmelser. Detta gäller
främst ersättningsfrågan. Vattendomstolarna besitta obestridligen erfarenhet
i bedömning av vattenkraftens värde. Ur den enskildes synpunkt är
det också betryggande, att värderingen, som ofta är vansklig, kan prövas i
flera instanser på samma sätt som andra ersättningsfrågor i vattenmål. En
vanlig expropriationsnämnd kan komma att sakna förutsättningar för en sådan
bedömning och dess beslut får icke överklagas. Även om expropriationsnämnden
i ärenden av nu ifrågavarande slag skulle kunna erhålla en särskild
sammansättning, synes domstolsprövning vara att föredraga. I den mån ersättning
bör utgå medelst kraftöverföring kan det ej gärna komma i fråga annat
än att villkoren därför bestämmas av vattendomstolen. Det måste också anses
som en vinst, att ersättningsfrågan kan prövas i samband med ansökan om
vattendomstolens tillstånd att utbygga fallet. Härigenom undvikas kostnader
och besvär.

De sakkunniga framhålla vidare, att en expropriationsrätt i syfte att trygga
utbyggnad av strömfall vid lämplig tidpunkt riktade sin udd mot såväl spekulationsköp,
vilka ägt rum före lagstiftningens ikraftträdande, som mot köp,
vilka företoges i samma syfte efter nya lagens ikraftträdande. Enligt de sakkunnigas
uppfattning skulle införandet av en expropriationsrätt, som säkerställde
en rättidig och ändamålsenlig utbyggnad av tillgänglig vattenkraft,
medföra att möjligheten att med framgång spekulera i vattenkraft bleve beskuren.
En sådan inskränkning i strömfallsägarens rätt kunde visserligen
sägas vara mera omfattande än som direkt förestavades av önskemålet att
motverka spekulation. Att begränsa expropriationsrätten till sådana fall, då
spekulativt syfte förefunnes, läte sig dock svårligen göra.

De sakkunniga lia även upptagit till undersökning, huruvida ytterligare åtgärder
borde vidtagas för att hindra spekulation i vattenkraft. Därvid ha de
sakkunniga övervägt särskilda villkor, utöver nu gällande, för strömfallsägares
rätt att utbygga sitt fall; förbud att utan särskilt tillstånd förvärva vattenkraft;
införande av rätt att övertaga förvärv av vattenkraft; begränsning av
möjligheterna att överföra elektrisk kraft; eller skärpt kontroll av krafttaxorna.
De sakkunniga funno emellertid bestämmelser i sådan riktning
icke lämpligen böra införas eller ock icke vara motiverade av syftet att motverka
spekulation. Beträffande de av de sakkunniga till stöd för denna ståndpunkt
anförda skälen må hänvisas till betänkandet (s. 58—62). Som en ytterligare
åtgärd lia de sakkunniga undersökt möjligheten att genomföra en
skärpning av reglerna örn beskattning av realisationsvinst med avseende å
vattenkraft. De sakkunniga anse, att på denna väg utan vidlyftiga åtgärder
kan uppnås en icke obetydlig verkan samt lia fördenskull föreslagit vissa
ändringar i kommunalskattelagen. Även i denna del må hänvisas till betänkandet
(s. 73—78).

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

25

De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna örn rätt att under vissa förhållanden
taga i anspråk annans strömfall lia upptagits i ett av de sakkunniga
upprättat förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen.

I lagförslaget angives såsom första förutsättning för expropriationsrätt, att
det skall för planmässigt utnyttjande av tillgänglig vattenkraft
vara erforderligt, att visst strömfall utbygges. De sakkunniga
framhålla, att det icke torde vara lämpligt att i lagen närmare angiva vad
med planmässigt utnyttjande skall förstås. Vid bedömande av detta spörsmål
borde enligt de sakkunniga följande huvudsynpunkter beaktas.

Utbyggnaden av vattenkraften måste anpassas efter den beräknade ökningen
av konsumtionen. Produktionen bör därvid hålla ett visst försprång för att
kunna möta överraskningsmoment. När föreliggande behov nödvändiggör att
vattenkraft utbygges, bör med tekniskt-ekonomiska beräkningar bestämmas,
vilket strömfall som i första hand bör tagas i anspråk. Vid denna bedömning
skall hänsyn tagas till möjligheterna att verkställa avreglering och korttidsreglering
och till det rationella utnyttjandet av befintliga eller planerade kraftledningar.
Dessa överväganden kunna leda till att ett visst vattendrag till
större delen utbygges i ett sammanhang, men det kan även visa sig vara tekniskt-ekonomiskt
mest lämpligt att två eller liera vattendrag utbyggas
växelvis.

En annan sida av planmässigheten är, att behovet av kraft inom de delar
av landet, där vattenkraften finnes, icke åsidosättes. Att hänsyn till det lokala
behovet skall tagas är uppenbart.

Även militärpolitiska synpunkter kunna kräva beaktande vid planläggningen
av vattenkraftens utbyggnad.

Enligt förslaget gäller vidare, att expropriationsrätt skall kunna medgivas
allenast om det ej kan anses framgå, att strömfallet även utan ingripande
kommer att utan avsevärt dröjsmål utbyggas
på ändamålsenligt sätt. Örn denna bestämmelse anföra de
sakkunniga följande.

Bestämmelsen innebär, att något ingripande icke får äga rum, om rättidig
och tekniskt-ekonomiskt riktig utbyggnad av strömfallet ändock kan förväntas
komma till stånd. För att ansökningen skall beviljas är alltså icke tillfyllest
att den som gör ansökan örn expropriation själv är i behov av kraft för sin
rörelse---. Det angelägna synes vara, att vattenkraften verkligen kom mer

till användning utan att den behöver förvärvas till alltför dyrt pris.

För att ägaren skall kunna fråntagas rätten att själv utnyttja sitt fall förutsättes
som nämnt, att det dröjsmål som eljest skulle uppstå är avsevärt.
Under normala förhållanden torde ett uppskov av ett eller annat år ej kunna
anses innebära avsevärt dröjsmål. Om däremot en forcerad utbyggnad är
nödvändig under tider som de nuvarande, kan även en sådan tidrymd betecknas
såsom avsevärd. Huruvida dröjsmålet är avsevärt, måste alltså bedömas
med hänsyn till angelägenheten ur landets synpunkt av att utbyggnad
mer eller mindre snabbt kommer till stånd.

Örn den som äger ett strömfall förklarar sig vilja där utföra en byggnad,
som icke möjliggör att vattenkraften tillgodogöres på ett tekniskt-ekonomisk''
rationellt sätt, bör något hinder för expropriation icke fördenskull föreligga.
För alt rätten att tillgodogöra sig vattenkraften icke skall kunna berövas
honom måste alltså förutsättas, alt han kommer alt utbygga strömfallet på
ändamålsenligt sätt. Helt naturligt kan förekomma, att ett strömfall kan ut -

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

byggas enligt flera alternativ. Det bör vara tillfyllest, att ägaren vill utbygga
strömfallet på ett sätt som i och för sig innebär ett förnuftigt tillgodogörande
av vattenkraften.

Man kan tänka sig, att strömfallets ägare väl har för avsikt att så småningom
utbygga fallet men att hans behov av vattenkraft är tämligen avlägset.
Han kan då ställas i valet mellan att utbygga fallet ur hans synpunkt
i förtid eller att avstå från detsamma till förmån för annan. Örn han förklarar
sig villig att utan dröjsmål utbygga fallet, bör det naturliga vara, att
den, som påkallat expropriation och som tvingat honom till utbyggnad, förbinder
sig att köpa elektrisk kraft från kraftstationen i fråga intill dess strömfallets
ägare själv blir i behov av kraften. Skulle den som begärt expropriation
ej vara villig att ingå en sådan överenskommelse på skäliga villkor, bör
ej heller expropriation medgivas.

En förutsättning för expropriation är vidare, att sökanden ej förut innehar
så stor andel i strömfallet att han redan enligt bestämmelserna i 2 kap. har
vitsord att utbygga det.

Enligt förslaget skall befogenheten att medgiva expropriationsrätt
tillkomma Kungl. Majit. De sakkunniga uttala, att det icke
syntes lämpligt att låta vattendomstolarna omhändertaga denna prövning.
Grundförutsättningen för expropriationsrätten eller att det för planmässigt
utnyttjande av tillgänglig vattenkraft vore erforderligt att strömfallet utbyggdes
krävde ett bedömande av kraftpolitisk art som skilde sig väsentligt
från de uppgifter som nu omhänderhades av vattendomstolarna, och det skulle
icke för vattendomstolens ställning vara gagneligt, örn den nödgades taga
ståndpunkt i tvisten örn själva expropriationsrätten. Härtill komme, att den
som önskade taga i anspråk annans strömfall lämpligen borde veta, örn detta
ginge för sig, innan han till vattendomstolen ingåve ansökan med utförlig
utredning örn sättet för fallets tillgodogörande. Frågan om expropriationstillstånd
och frågan örn de närmare villkoren för rätt att utbygga fallet måste
alltså hållas i sär.

Enligt förslaget skall expropriationsrätt tillkomma kronan, kommun
eller annan som är beredd att utan uppskov utbygga
fallet. Örn denna bestämmelse anföra de sakkunniga:

Förslaget utgår beträffande kretsen av dem, som komma i fråga för erhållande
av expropriationsrätt, från den nuvarande fördelningen av kraftproduktionen,
enligt vilken kommuner och enskilda i konkurrens med staten omhänderhava
ca 60 procent av kraftproduktionen. Kommunala och enskilda
kraftproducenter ha, liksom staten, att svara för sina distributionsområden.
Då konsumtionen successivt stiger, måste de säkerställa sitt ökade kraftbehov.
Det torde därför vara konsekvent att jämställa dem med staten i fråga
om möjligheten att erhålla expropriationsrätt. Detta överensstämmer också
med vattenlagen i övrigt som i fråga om rätt att taga i anspråk minoritetens
andel i ett strömfall eller att eljest göra intrång i enskild rätt likställer statliga,
kommunala och enskilda företag. Härtill kommer, att kommuner och
enskilda, liksom staten och enskilda, redan under bolagsformen etablerat
samgående i viktiga kraftföretag. Man torde kunna förutsätta, att dylika
intressentgrupper kunna framdeles behöva gemensamt utöka sina innehav av
vattenkraft och att då alltjämt bolagsformen bör användas.

Kungl. Majlis proposition nr 44.

27

Man kan tänka sig, att flera intressenter anmäla önskan att få tillgodogöra
vattenkraften i visst strömfall. Det kan i sådan händelse vara lämpligt,
att de erhålla gemensamt tillstånd med visst kvottal för delaktigheten i
kraften, t. ex. därest det är fråga örn flera stora kraftproducenter som alla
behöva säkerställa erforderlig ökning av produktionen. Härvid torde förutsättas
att avtal träffas örn erforderligt samgående, innan expropriationstillstånd
meddelas. Sannolikt blir härvid bolagsformen den praktiska utvägen.
Konkurrens kan även föreligga mellan företag som vilja överföra kraften
till annat håll och representanter för mera närliggande kraftbehov. I anslutning
till de synpunkter som förut anförts finna de sakkunniga självskrivet,
att det lokala behovet icke får åsidosättas. När det gäller stora strömfall,
torde emellertid ofta en fördelning av kraften kunna ske även i en sådan
situation som den nu nämnda.

Med avseende å objektet för den föreslagna expropriationsrätten upptager
förslaget den inskränkningen, att expropriationsrätt ej utan
riksdagens samtycke må medgivas i fråga om vattenkraft
som tillkommer kronan. De sakkunniga finna det uppenbart,
att expropriation överhuvud ej skall förekomma, när kronan innehar
majoriteten av vattenkraften i ett strömfall. Däremot kunde med riksdagens
medgivande expropriation böra medgivas av en mindre kronans minoritetsandel
i samband med expropriation av majoriteten i strömfallet.

Beträffande innebörden av expropriationsmedgivandet
gäller enligt förslaget, att exproprianten må »tillgodogöra» vattenkraften i
strömfallet. I detta avseende överensstämmer förslaget med den metod som
använts i 2 kap. 5 och 6 §§ vattenlagen. Expropriationsmedgivandet innebär
enligt förslaget ej någon eftergift från vattenlagens villkor för utbyggande
av strömfall i annat hänseende än att exproprianten ej behöver innehava
eljest erforderlig rätt till fallet. Exproprlmten må således tillgodogöra
sig vattenkraften i strömfallet allenast örn hinder i övrigt ej möter enligt
2 kap. vattenlagen.

När expropriationsrätt medgives, äger Kungl Maj:t enligt förslaget före
skriva de särskilda villkor som ur allmän synpunkt finnas erforderliga
med avseende å vattenkraftens utnyttjande. Med bestämmelsen åsyftas
sådana villkor som kunna böra uppställas för att ett vattendrag med
därtill hörande regleringsmagasin skall kunna utnyttjas på ett rationellt sätt
eller för att strömfallet skall rätt fylla sin uppgift för kraftförsörjningen i
landet vid samkonung.

Beträffande förfarandet i expropriation särendet framhålla
de sakkunniga till en början, att när expropriation ifrågasättes, de som
äga rådigheten över vattenkraften i strömfallet borde erhålla tillfälle afl
yttra sig över ansökningen, saint anföra vidare följande.

Ägaren av ett större strömfall lärer icke gärna kunna vara okunnig om att
den tid nalkas då strömfallet hör utbyggas, lian kan därför i tid vidtaga åtgärder
för att möta et! expropriationsanspråk, om han verkligen har för avsikt
att själv utbygga fallet För att skydda honom mot att bliva överrumplad
synes likväl lämpligt att i regel giva honom en jämförelsevis lång tid för att
inkomma med yttrande, förslagsvis ett år efter det ansökningen delgivits

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

honom. Även om ansökningen skulle innebära en överraskning för honom,
kan han under denna tid hinna upprätta projekt för strömfallets utbyggnad.
Emellertid torde böra finnas en möjlighet att under extraordinära förhållanden
bestämma en kortare tid, enligt förslaget minst tre månader. Därest
strömfallets ägare ådagalägger sin avsikt att utan uppskov utbygga fallet på
ett ändamålsenligt sätt, skall expropriationsmedgivande ej lämnas, med mindre
det kan anses uteslutet att ägaren har de ekonomiska resurser som erfordras.
Å andra sidan bör ansökningen icke avvisas förrän det visar sig att
nämnda avsikt verkligen genomföres av strömfallets ägare. Ansökningen bör
alltså, om sökanden så önskar, få vila för att det skall kunna konstateras, att
ägaren med all skyndsamhet fullföljer sin tillkännagivna avsikt. Klart är
emellertid, att om ägarens uppgifter icke förtjäna tilltro, något hinder att
giva expropriationstillstånd icke bör föreligga endast därför att ägaren framvisar
ett utbyggnadsprojekt. Om det är bekant, att ägaren innehar en betydande
mängd oulbyggd vattenkraft, som han icke kan behöva för egen räkning,
torde man kunna utgå från att han endast syftar till att vid gynnsamt
tillfälle avyttra sådan för honom obehövlig kraft.

De sakkunniga lia härefter uttalat, att den som erhållit expropriationsrätt
naturligtvis borde genomföra sin avsikt att snarast utbygga fallet. Han skall
därför enligt förslaget inom ett år från det expropriationsmedgivande meddelades
söka tillstånd hos vattendomstolen till utbyggandet. Expropriationsrätten
skall upphöra, därest ansökningen avslås eller ersättningen för vattenkraften
icke gäldas i behörig ordning. Detsamma skall gälla även för
den händelse exproprianten ej utbygger fallet inom tid som vattendomstolen
bestämt enligt 11 kap. 63 §. Denna tid får i regel ej bestämmas till
mer än tio år. Enligt vad de sakkunniga framhålla vore tio år en alldeles
för lång tid i ett sådant mål som här avsåges, men de sakkunniga Ira utgått
från att vattendomstolen skulle utan särskilt stadgande begränsa tiden
till vad som vöre nödvändigt?

Rörande frågan örn e r s ä 11 n i n g för den vattenkraft som må tillgodogöras
av exproprianten nämna de sakkunniga, att här mötte först spörsmålet,
i vilken omfattning ersättning borde bestämmas att utgå medelst kraftöverföring.
Efter att ha erinrat om gällande bestämmelser i 9 kap. 13 §
vattenlagen — enligt vilka ersättning för annans vattenkraft som finge tillgodogöras
jämlikt 2 kap. 5, 6 eller 7 § skulle utgå medelst överföring av
motsvarande kraftbelopp, saframt och i den mån detta ej medförde olägenheter
av betydenhet för ena eller andra parten — påpeka de sakkunniga, att
då annans vattenkraft finge tillgodogöras enligt de föreslagna expropriationsbestämmelserna
såsom huvudregel ej kunde gälla att ersättning skulle utgå
medelst kraftöverföring. Därigenom skulle syftet med bestämmelserna kunna
förfelas, enär den som innehade strömfallet skulle få det utbyggt på annans
risk och själv komma att disponera över kraften på sätt han önskade.
Å andra sidan vore det icke lämpligt att göra större avsteg från nu gällande
principer än som vore nödvändigt. Härom anföra de sakkunniga vidare:

Stadgandet i 9 kap. 13 § utgår från den situationen att sökanden innehar
större delen av vattenkraften och att återstoden är förenad med ett antal
fastigheter eller förut befintliga anläggningar (såsom kvarnar o. d.). Befint -

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

29

liga anläggningar, som tillgodogöra vattenkraften i strömfallet, böra naturligtvis
få sitt kraftbehov tillgodosett; om deni kan någon tvekan ej råda. Beträffande
fastigheterna Ilar lagstiftaren syftat lill att de ej böra försämras
genom att vattenkraften går förlorad och att de därför i dennas ställe böra
få ett realvärde, nämligen ersättningskraft. Det kan givetvis inträffa, alt ersättningskraften
överstiger fastighetens behov, och att fastighetens ägare följaktligen
kan sälja kraften till annan konsument eller ock mot ersättning låta
anläggningens innehavare disponera däröver. För att vinna en begränsning
av skyldigheten att leverera ersättningskraft, när expropriationsmedgivande
lämnats, synes man lämpligen kunna inskränka skyldigheten att tillhandahålla
kraft till vad som motsvarar vederbörande fastighets behov. Härigenom
tillvaralages synpunkten, att fastigheten bör erhålla ersättning i form av ett
realvärde. Givetvis åsyftas ej med bestämmelsen, att vattendomstolen skall
behöva i detalj undersöka hur stor kvantitet ersättningskraft som tarvas. Det
är tillfyllest att göra en tämligen summarisk uppskattning av behovet, därvid
även viss hänsyn skall tagas till framtida ökning av behovet, och någon
uppdelning av ersättningen i kraft och pengar, när fastighetens andel i strömfallet
totalt är ringa, torde icke erfordras. Här må även erinras att den som
förvärvar vattenkraft ej sällan utfäster sig att leverera frikraft som vederlag.
Vid bestämmande av viss fastighets behov av ersättningskraft bör hänsyn
tagas även till en dylik utfästelse.

Ersättningskraft torde böra utgå även under vissa andra omständigheter.
Det kan förekomma, att ägaren av det strömfall, som är föremål för expropriation,
innehar det i syfte att trygga kraftbehovet för viss anläggning, ehuru
behovet ej är av den omfattning att det ansetts böra utgöra hinder för expropriation.
Ligger anläggningen på den fastighet, till vilken vattenkraften
hört, skall redan enligt den förut föreslagna bestämmelsen ersättning utgå
medelst kraftöverföring. Denna regel täcker emellertid icke den situationen,
att anläggningen är belägen på annat håll och att ersättningstagaren sålunda
behöver överföra ersättningskraften från nyssnämnda fastighet till anläggningen.
En sådan överföring kan ske på två sätt. Antingen kan ersättningstagaren
tänkas använda egen ledning för kraftöverföringen eller också kan
han träffa avtal med någon som har användbar ledning om rätt att överföra
kraften på denna.

För att ersättning skall utdömas att utgå genom kraftöverföring i sådana
fall som sist nämnts bör enligt de sakkunnigas mening visas, att ersättningstagaren
äger att överföra vattenkraften på något av angivna sätt. Om framdragande
av ny ledning erfordras, bör han alltså styrka, att Kungl. Majit
enligt 1902 års lag om elektriska anläggningar lämnat tillstånd därtill. Som
förut nämnts kräves enligt denna lag koncession för framdragande av högspänningsledning.
Vid meddelande av koncession bör enligt vad i lagen stadgas
beaktas, om behov av ledningen finnes och om den är förenlig med
planmässig elektrifiering. Det ankommer sålunda på Kungl. Majit att pröva,
huruvida det är lämpligt att meddela tillstånd till framdragande av ledningen.
I allmänhet är det naturligtvis icke lämpligt att särskilda ledningar byggas
för långväga överföring av mindre kraftbelopp. Örn fördenskull koncession
vägras, återstår möjligheten att överföra kraftbeloppet på annans ledning.
Någon skyldighet för en ledningsägare att överföra ett kraftbelopp, som tillkommer
ersättningstagaren, föreligger icke. Överföringen kan ofta vara förenad
med avsevärda olägenheter för ledningsägaren. Om ersättningstagaren
emellertid skulle lia träffat avtal örn rätt att få använda sig av viss ledning,
vars ägare funnit detta utan olägenhet kunna ske, bör ett sådant avtal kunna
åberopas, när det gäller att bestämma huruvida ersättning skall utgå medelst
kraftöverföring eller ej.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

I detta sammanhang må framhållas, att ersättningslagaren bör erhålla möjlighet
att inhämta Kungl. Maj:ts tillstånd innan ersättningsfrågan definitivt
avgöres.

Vad nu sagts om beaktande av kraftbehovet för viss anläggning har även
tillämpning, när vattenkraften varit avsedd för viss ort. Visserligen torde ett
sådant allmänt behov komma att så gott som undantagslöst beaktas redan i
samband med prövning av frågan örn expropriation, därvid oftast ett samgående
lärer komma att anordnas i lämplig form. Det torde emellertid icke
fördenskull vara skäl att avstå från den garanti som bestämmelserna örn ersättningskraft
kunna erbjuda även för tillgodoseendet av viss orts behov.
Enligt förslaget skall därför ersättning utgå i form av ersättningskraft jämväl
örn vattenkraften varit avsedd för viss ort, till vilken ersättningstagaren är
berättigad att överföra kraftbelopp som tillerkännes honom, och orten ifråga
kan anses hava behov av kraften.

Man kan tänka sig, att behovet icke är aktuellt för dagen men att det kan
med tämligen stor visshet förutses komma att föreligga efter viss tid. Det
kunde möjligen komma i fråga att, när detta finnes vara förhållandet, fastställa
ersättning dels i pengar för tiden intill dess ersättningstagarens behov
av kraft blir aktuellt dels ock i kraft för tiden därefter. Detta synes dock icke
stå i överensstämmelse med vattenlagens bestämmelser örn ersättningskraft
(jfr t. ex. 9 kap. 33 § andra stycket). De sakkunniga anse sig icke heller
kunna förorda någon ändring i denna del. Man torde alltså böra bedöma, huruvida
kraftbehovet verkligen kan anses styrkt, och i så fall utdöma ersättning
i kraft att utgå från vanlig tidpunkt. Det blir sedan ersättningstagarens
sak att nyttiggöra kraften.

Enligt förslaget skall i överensstämmelse med det anförda ersättning i form
av kraft utgå dels i den mån fastighet, till vilken kraften hört, kan anses ha
behov av kraft dels ock, om vattenkraften varit avsedd för viss anläggning
eller ort, till vilken ersättningstagaren är berättigad att överföra kraftbelopp,
som tillerkänts honom, och anläggningen eller orten kan anses ha behov av
kraften. Regeln är dock icke ovillkorlig. Liksom enligt huvudstadgandet i 9
kap. 13 § stadgas nämligen undantag, såframt och i den mån ersättningens
utgörande i kraft prövas medföra olägenheter av betydenhet för ena eller
andra parten.

Beträffande ersättning som skall utgå i penningar anföra de sakkunniga
följande.

Enligt de sakkunnigas mening måste vid bestämmande av ersättning skälig
hänsyn tagas till möjligheten att verkställa icke blott korttidsreglering
utan även årsreglering. Vattendomstolen kan emellertid icke vara skyldig
att i detalj beräkna vilken reglering som i gynnsammaste fall kan tänkas
äga rum i vattendraget. Detta torde för övrigt ofta vara ogörligt. Man kan
icke heller på förhand veta, hur stora omkostnader regleringen kommer att
draga och hur stor det aktuella strömfallets andel däri blir.

Även örn en sådan expropriationsrätt införes som här föreslagits torde staten
och andra större kraftproducenter alltjämt komma att söka förvärva vattenkraft
på frivillighetens väg. De priser som därvid betalas kunna icke undgå
att inverka på ersättningsfrågan. Emellertid får den omständigheten, att
eventuellt en viss intressent en eller flera gånger köpt vattenkraft dyrt, naturligtvis
icke föranleda, att den som anlitar expropriationsvägen för att ej
behöva överbetala vattenkraften, får utgiva ersättning efter dyra normer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 44.

31

Vad angår taxeringsvärdena på naturkraften vilja de sakkunniga framhålla,
att dessa icke alltid utgöra någon tillförlitlig måttstock för bedömning
av ett strömfalls värde.

Såsom de sakkunniga tidigare framhållit är ett strömfalls nuvärde i hög
grad beroende av den tidpunkt, då det skall utbyggas. Den föreslagna expropriationsrätten
utgår från att utbyggandet är aktuellt. Eljest kan expropriation
enligt förslaget ej medgivas. Någon särskild reduktion av fallvärdet
med hänsyn till tiden torde därför erfordras endast örn strömfallets utbyggande
kräver väsentligt längre tid än vanligt.

Den som utbygger strömfallet kommer att ikläda sig all risk för företaget.
Det torde i princip vara tydligt, att ersättningen för strömfallet icke bör
bestämmas högre än att erforderlig marginal finnes för normal vinst och
företagarens risk. Detta överensstämmer ju också med den prisbildning som
äger rum vid frivilliga förvärv. Särskilt om strömfallet innehaves av någon,
som över huvud ej har för avsikt att själv utbygga fallet, vore det uppenbart
orimligt, om en sådan marginal ej skulle lämnas vid ersättningens bestämmande.

I det av de sakkunniga upprättade förslaget till lag örn ändring i vissa
delar av vattenlagen lia de grundläggande bestämmelserna örn rätt att under
vissa förhållanden taga i anspråk annans strömfall upptagits i 1 kap. 14 §,

1 samband varmed nuvarande 14 § betecknats 15 §. I den nya paragrafens
första stycke stadgas i enlighet med det anförda, att om det för planmässigt
utnyttjande av tillgänglig vattenkraft finnes erforderligt, att visst strömfall
utbygges, och det ej kan antagas, att den, som råder över vattenkraften i
strömfallet, själv kommer att utan avsevärt dröjsmål utbygga det på ändamålsenligt
sätt, Konungen på ansökan äger förordna, att, örn hinder enligt

2 kap. eljest ej möter, vattenkraften i strömfallet må mot ersättning, som
i 9 kap. skils, i stället tillgodogöras av kronan, kommun eller annan, som
är beredd att utan uppskov utbygga fallet; dock att ej på grund av vad nu
sagts rätt att tillgodogöra sig vattenkraft, som tillkommer kronan, utan riksdagens
medgivande må upplåtas åt annan. Vid meddelande av förordnande
äger Konungen föreskriva de villkor med avseende å strömfallets utnyttjande,
som ur allmän synpunkt finnas erforderliga.

Jämlikt andra stycket i paragrafen gäller vidare, att då Konungens förordnande
enligt första stycket blivit sökt, tillfälle skall lämnas envar, som
har del i strömfallet, att avgiva yttrande i anledning av ansökningen inom
ett år från det ansökningen jämte erforderlig utredning i ärendet delgivits
honom. Om synnerliga skäl därtill äro, må Konungen bestämma kortare tid,
dock minst tre månader. Delgivning skall genom sökandens försorg verkställas
på sätt örn stämning är stadgat, dock att, örn ej utan avsevärd omgång
kan utrönas, vilka som ha del i strömfallet, delgivning må ske genom
kungörelse i allmänna tidningarna och tidning inom orten. Äro vid ansökningen
fogade ritningar eller andra handlingar av vidlyftig beskaffenhet,
äger Konungen förordna, att de må undantagas från delgivning. Örn förordnande
enligt första stycket meddelas, skall vattendomstolen genast underrättas.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

I tredje stycket stadgas, att rätt att på grund av förordnande enligt första
stycket tillgodogöra sig annans vattenkraft ej må från innehavaren övergå
på annan, utan att Konungen medgiver det.

Fjärde stycket slutligen upptager bestämmelser av innehåll, att om ej den,
som innehar sådan rätt, inom ett år från det Konungens förordnande meddelades
hos vattendomstolen sökt tillstånd enligt 2 kap. till strömfallets utbyggande
eller om ansökan örn sådant tillstånd avslås, förordnandet förfaller
och att nytt förordnande med avseende å strömfallet ej utan synnerliga
skäl må meddelas inom tio år därefter. Detsamma gäller, om ersättning för
vattenkraften, som bestämts i penningar, ej guldits inom tre månader efter
det ersättningen blivit fastställd genom utslag som vunnit laga kraft, såvida
icke strömfallet enligt medgivande av ersättningstagaren tagits i besittning
utan att ersättningen guldits, eller örn strömfallet ej utbygges inom tid, som
vattendomstolen bestämmer.

I syfte att skapa möjlighet för exproprianten att förvärva erforderligt utmål
har i 2 kap. 16 § i förslaget upptagits bestämmelse, att utmål må lösas,
örn strömfall tages i anspråk enligt 1 kap. 14 §. I anledning härav har en
följdändring av rent redaktionell innebörd vidtagits i 9 kap. 48 §.

De föreslagna reglerna örn ersättning medelst kraftöverföring ha upptagits
som ett andra stycke i 9 kap. 13 §. I samband härmed har sådan ändring
vidtagits i 9 kap. 20 § att vad där stadgas om uttagningskostnad i tillämpliga
delar skall gälla jämväl beträffande ersättning för vattenkraft på grund
av stadgandet i 1 kap. 14 §. Härjämte har bestämmelsen i 9 kap. 34 §
kompletterats så att vad där sägs om ställande av säkerhet, när tillgodogjord
vattenkraft avstås, skall gälla även när 1 kap. 14 § tillämpas.

Yttranden över förslaget om ändring i vattenlagen.

över betänkandet jämte därvid fogat förslag till lag om ändring i vissa
delar av vattenlagen lia efter remiss yttranden avgivits av vattenöverdomstolen
och samtliga vattenrättsdomare, kammarkollegiet, vattenfallsstyrelsen,
kammarrätten, kommerskollegium, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,
Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län, Sveriges industriförbund, svenska
vattenkraftföreningen, svenska elektricitetsverksföreningen, riksförbundet
landsbygdens folk, svenska stadsförbundets styrelse samt styrelsen för svenska
landskommunernas förbund. Kommerskollegium har jämväl överlämnat yttranden
från Skånes handelskammare och handelskammaren i Gävle. Med
länsstyrelsens i Västernorrlands län utlåtande har överlämnats ett yttrande
från länets elektriska förening samt med länsstyrelsens i Västerbottens län
utlåtande yttranden från sistnämnda läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
och länets elektriska förening. Vid svenska vattenkraftföreningens
utlåtande ha fogats yttranden av Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag och
Stockholms superfosfat fabriks aktiebolag.

De sakkunnigas förslag om ändring i vattenlagen har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av vattenöverdomstolen, vattenrättsdomarna i Österbys -

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

33

dens och Söderbygdens vattendomstolar, vattenfallsstyrelsen, länsstyrelserna
i Värmlands, Västmanlands, Västernorrlands och Västerbottens län samt styrelsen
för svenska landskommunernas förbund och Västernorrlands läns
elektriska förening.

Vattenfallsstyrelsen har i sitt utlåtande anfört:

Det torde icke vara att förvänta, att det nya expropriationsinstitutet ofta
kommer att tagas i anspråk. Hedan den ganska omständliga och tidsödande
procedur, som erfordras för en expropriation, och ovissheten om vattendomstolens
blivande värdesättning av vattenfallet torde verka återhållande därvidlag.
Men expropriationsmöjligheten kommer sannolikt ändå att göra en
vattenfallsägare mera benägen för en försäljning på rimliga villkor, när detta
erfordras för vattenfallets utbyggnad.

Styrelsen delar de sakkunnigas uppfattning, att förslaget ej är tillfyllest
för att under alla omständigheter förhindra en olämplig spekulation i vattenkraft.
Spekulationen i vattenkraft har under de senaste åren tillfört sina utövare
högst betydande vinster med fördyring av råkraften i framtiden som
följd och kan få ännu stöi-re omfattning än som antydes i utredningen, där
det angives, att endast ca 5 procent av landets vattenkraft är i spekulativa
händer; det är nämligen mycket svårt att avgöra, när innehavet är fast eller
spekulativt. Trots detta torde det även enligt styrelsens uppfattning vara
bättre med omedelbara, begränsade åtgärder än längre gående sådana, som
förutsätta långvariga utredningar eller omständliga åtgärder vid tillämpningen.
Staten har under de senaste decennierna betydligt ökat sina vattenfallsinnehav
och sin kraftproduktion. Därigenom har skapats det mest verksamma
skyddet mot kraftfördyring. Vattenfallsstyrelsen förutsätter, att staten
kommer att fortsätta på samma väg framdeles, vilket må anföras som etl
ytterligare skäl för att för närvarande nöja sig med de nu föreslagna, begränsade
åtgärderna mot spekulation i vattenkraft.

Vattenöverdomstolen har uttalat, att vattenöverdomstolen genom den i betänkandet
framlagda utredningen icke blivit övertygad örn att spekulation
i vattenkraft förekommit eller kunde väntas förekomma i sådan omfattning
att särskilda åtgärder vore påkallade. I synnerhet under nu rådande förhållanden
vore det emellertid av stor vikt att tillgänglig vattenkraft utbyggdes
i rätt tid och på ett ändamålsenligt sätt. Då de föreslagna bestämmelserna
om expropriation syntes vara ägnade att trygga ett dylikt utbyggande och
då denna inskränkning i strömfallsägarens rätt icke syntes gå utöver de i
vattenlagen gällande grundprinciperna för strömfallsägares skyldighet att i
det allmännas intresse tåla inskränkningar i äganderätten, lämnade vattenöverdomstolen
förslaget utan erinran.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har yttrat, att de föreslagna lagbestämmelserna
knappast kunde få någon större betydelse för länets vidkommande,
men alt, oavsett de lokala förhållandena, med tanke på den spekulation i
outbyggda vattenfall som syntes lia förekommit med därav följande oskäligt
förhöjda kraftpriser för den enskilde förbrukaren, åtgärder borde vidtagas
till stävjande av sålunda framkomna osunda tendenser. Enär det framlagda
förslaget till ändring i vattenlagen syntes väl avvägt med hänsyn till syftet
med detsamma samt villkoren för alt expropriationsrätten skulle få tillgripas
utformats så att den enskildes behöriga intresse syntes bliva i görligaste mån

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. I saini. Hr 44. !S

34:

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

tillvarataget, hade länsstyrelsen intet att erinra mot att förslaget lades till
grund för lagstiftning i ämnet. Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit,
att frågan örn åtgärder mot spekulation i vattenkraft saknade praktisk betydelse
för länets vidkommande. Därest emellertid förhållandena i andra
län ansåges påkalla ett genomförande av de sakkunnigas förslag, hade länsstyrelsen
intet att erinra däremot.

I vissa yttranden ha uttalats betänkligheter mot förslaget utan att detta
avvisats.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har sålunda
uttalat, att mycket stor tvekan måste råda angående behovet av den ifrågasatta
lagstiftningen men att utskottet dock icke ville motsätta sig densamma.
Då icke mindre än 75 procent av den outbyggda men utbyggnadsvärda vattenkraften
redan befunne sig i kronans eller eljest på fasta händer, kunde nämligen
förvärv av vattenkraft i spekulationssyfte ej få sådan omfattning, att
prisbildningen på elektrisk energi på den allmänna marknaden kunde störas.
Inom den närmaste tiden beräknades dessutom staten vara ägare till ca
40 procent av den svenska kraftindustrien, varigenom staten utan lagstiftning
hade tillräckliga maktmedel i sin hand för att hindra spekulation i
vattenkraft.

Vattenrättsdomarett i Västerbygdens vattendomstol har yttrat, att den
föreslagna lagstiftningen lätt syntes kunna få större verkningar än endast
att förhindra spekulation i vattenkraft. Det hade ju ansetts att det varit för
landet lyckligt att vattenkraftens utnyttjande skett under fri konkurrens. Med
begagnande av den föreslagna möjligheten till expropriation syntes det emellertid
som om även legitima intressen skulle kunna trädas för nära. För ett
så kraftigt ingripande på rättslivets område borde därför fordras att ett verkligt
behov därav förelåge. Att så vore fallet syntes emellertid icke alldeles
givet.

Även kammarkollegiet har uttalat betänkligheter mot förslaget samt därvid
anfört följande.

I den föreslagna lydelsen av 1 kap. 14 § vattenlagen angives såsom första
förutsättning för expropriationsrätt, att det skall för planmässigt utnyttjande
av tillgänglig vattenkraft vara erforderligt att visst strömfall utbygges. Härom
anföres i motiven, att när föreliggande behov nödvändiggöra att vattenkraft
utbygges, det med tekniskt-ekonomiska beräkningar bör bestämmas, vilket
strömfall som i första hand bör tagas i anspråk. Man frågar sig av vem,
när och hur ofta dylika beräkningar skola göras och fastställas samt hur
vederbörande fallägare med flera därvid skola sättas i tillfälle att göra gällande
sina synpunkter. Bestämmelser härom synas påkallade främst med
hänsyn till ägarna av outbyggda vattenfall, vilka — vattenfallsstyrelsen, kommuner,
industriföretag, elektriska distributionsföretag med eget eller egna
kraftverk eller andra — kunna hava, då lämpligt tillfälle erbjudit sig, förvärvat
och för sina framtida behov reserverat vattenfall, som alltjämt är helt
eller delvis outbyggt. I sådana fall lärer ägaren med fog kunna göra anspråk
på att i viss stadgad ordning fastställes, att hans strömfall skall av honom
utbyggas inom viss tid i och för det planmässiga utnyttjandet av tillgänglig

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

35

vattenkraft, så att han äger en skälig tidrymd för utbyggandet utan att behöva
riskera expropriation. Den erforderliga planen för vattenkraftens utbyggande
kan icke uppgöras av enskilda eller kommuner utan måste fastställas av
Kungl. Maj:t, som också bör hava att meddela föreläggande örn visst strömfalls
utbyggande. Det torde också kunna antagas, att olika meningar och
alternativ kunna med fullt skäl göras gällande i fråga örn ett utbyggnadsschema
för hela landet. Såsom förslaget nu föreligger torde det i angivna
hänseenden få anses ofullständigt och icke innebära tillbörligt skydd för
annan ägare av outbyggt vattenfall än vattenfallsstyrelsen. Bevisbördan för
kommun eller annan, som vill expropriera visst fall, synes ock ofta bliva
synnerligen vansklig, stundom hart när omöjlig att fullgöra.

En andra förutsättning för ett expropriationsmedgivande är enligt förslaget
att det ej kan antagas, att den, som råder över vattenkraften i strömfallet,
själv kommer att utan avsevärt dröjsmål utbygga det på ändamålsenligt
sätt. Idur bevisningen i nu angivna hänseenden skall ske, angives icke i de
framlagda motiven. Bevisning av bindande karaktär synes mycket vansklig
att åstadkomma. Därtill kommer hänsynen till de fall, där ägaren väl bar
för avsikt att så småningom utbygga strömfallet men hans behov av vattenkraft
är tämligen avlägset och där utbyggnaden ofta nog av ägaren avses
att bli beroende av den utökning av kraftbehov, som uppkommer vid vissa
egna eller lierade företag, respektive inom distributionsområdet.

Med hänsyn till det anförda bar kollegiet ställt sig betänksamt mot det
nu föreliggande förslaget samt ifrågasatt, huruvida icke syftet med lagstiftningen
bättre skulle kunna vinnas genom anknytning till allmänna expropriationslagen,
varvid kollegiet erinrat om bestämmelserna i 1 § 7. sagda lag angående
beredande av tryggade bostadsförhållanden samt de i 25 § stadsplanelagen
för liknande fall meddelade bestämmelserna ävensom i viss mån
stadgandet i 24 § sistnämnda lag. Det syntes enligt kollegiets åsikt kunna
diskuteras lämpligheten av att införa expropriationsrätt beträffande strömfall
eller rätt till strömfall för beredande av önskvärd tillgång eller ökad
tillgång inom viss ort eller del av landet å vattenkraft för tillgodoseende av
föreliggande eller väntat behov av kraft, respektive ytterligare kraft. Örn bestämmelser
härutinnan meddelades i den allmänna expropriationslagen,
kunde genom införande däri av »särskilda bestämmelser angående expropriation
av vattenfall eller rätt därtill» själva expropriationsförfarandet ske
i den ordning, de sakkunniga föreslagit beträffande 1 kap. 14 § vattenlagen.

Läns st grelsen i Jämtlands län har till en början framhållit, att det i avvaktan
på den pågående utredningen angående landets kraftförsörjning
överhuvud funnes skäl att framgå med viss försiktighet. Länsstyrelsen har
därefter fortsatt:

Med denna uppfattning vill länsstyrelsen ifrågasätta huruvida icke de möjligheter
att tvångsvis taga annans vattenkraft i anspråk, som öppnas enligt
den föreslagna lydelsen av 1 kap. 14 § vattenlagen, äro allt för vittgående.

Den rätt till expropriation, som herodes enligt sistnämnda lagrum, innebär
en icke oväsentlig utvidgning av expropriationsrätten enligt allmänna
expropriationslagen. Sistnämnda lag avser, bortsett från vissa speciellt angivna
fall. alt tjäna ändamål, som äro av väsentlig betydelse för det allmänna
och vilkas tillgodoseende i regel ankommer på stat, kommun eller
annan dylik samfällighet.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

Enligt förslaget angives såsom expropriationsgrund, alt utbyggandet av
visst strömfall skall befinnas erforderligt för planmässigt utnyttjande av tillgänglig
vattenkraft. Vad som skall förstås med planmässigt utnyttjande har
ej i lagtexten närmare angivits och torde därför kunna bliva föremål för
ganska olika tolkningar. Skall det räcka om planmässigheten erfordras för
fyllande av ett lokalt behov, exempelvis för en större industri, eller kräves
att utnyttjandet av den ifrågavarande vattenkraften är erforderligt för landets
allmänna kraftbehov? Med de stora möjligheter som numera förefinnas
att transportera kraft och till samköming mellan olika kraftföretag kan
givetvis i många fall dessa ändamål i viss mån sammanfalla, då exempelvis
tillgodoseendet av det lokala behovet kan komma även det allmänna kraftbehovet
till godo. Mot bakgrunden av den allvarliga beskärning av vattenkraftägarens
rätt som föreliggande förslag innebär måste man dock enligt
länsstyrelsens mening i princip fastslå, att ett ianspråktagande tvångsvis av
annans vattenkraft icke får ske under annan förutsättning än att därmed
säkerställes ett ändamål, jämbördigt med ändamål, som enligt allmänna expropriationslagen
kan berättiga till expropriation, d. v. s. ändamålet skall vara
av väsentlig betydelse för det allmänna. Ett klart uttryck härför bör enligt
länsstyrelsens mening komma till uttryck i lagtexten.

Kammarrätten — som förklarat sig ej ha haft anledning att upptaga förslaget
om ändring i vattenlagen till närmare behandling — har uttalat, att
de möjligheter till expropriation av vattenfall som med gällande lagstiftning
förelåge syntes kunna i praktiken i högre grad utnyttjas än hittills varit
fallet. Kammarrätten har vidare ifrågasatt, om icke med lagstiftningsåtgärder
i ämnet borde anstå i avvaktan på resultatet av den pågående utredningen
om landets kraftförsörjning. I

I flera yttranden har förslaget avstyrkts under framhållande att något
behov av åtgärder mot spekulation i vattenkraft icke förefunnes eller att
införandet av en särskild expropriationsrätt i förslagets riktning knappast
kunde anses stå i överensstämmelse med principerna i gällande vattenlag.

Kommerskollegium har sålunda — efter att till en början lia påpekat, att
den av de sakkunniga verkställda utredningen gåve stöd närmast för den uppfattningen
att för närvarande intet egentligt behov av lagstiftning till förhindrande
av spekulation i vattenkraft förelåge — anfört följande.

Örn kollegium redan av nu nämnd anledning måste ställa sig tveksamt
till förslaget, så finner ämbetsverket ytterligare betänkligheter möta däri,
att förslaget knappast kan anses stå i överensstämmelse med de rättsgrundsatser,
på vilka vår nuvarande vattenlagstiftning uppbyggts. För närvarande
gäller att, örn ett strömfall till skilda delar tillhör olika ägare och en av dem
vill tillgodogöra sig förutom den egna jämväl annans del i fallet, han har
rätt därtill, såvida han råder över mer än hälften av den efter vattenmängd
och naturlig fallhöjd beräknade vattenkraften i fallet eller den del därav,
om vars bebyggande fråga är. Det är givet, att den, som i spekulationssyfte
förvärvat strömfall i ett visst vattendrag, som är avsett att utbyggas inom
en nära framtid, kan hindra genomförandet av denna plan eller tilltvinga
sig oskälig ersättning för att han skall överlåta del i det fall han innehar.
Därest fråga allenast hade varit om att jämka på de krav, som lagstiftningen
uppställt såsom förutsättning för utbyggande av vattenkraften och där för
närvarande kräves, att den eller de, som vilja utbygga vattenfallet, ha majo -

Kungl. Maj.ts proposition nr 44.

37

ritet, t. ex. därhän alt man sänkt kravet från 50 %> till förslagsvis 30 eller
25 °/o, så hade man i alla fall befunnit sig på samma principiella grundval
som i den nuvarande lagstiftningen, nämligen en initiativrätt för delägare i
vattenfallet att få hela fallet utbyggt. Men när förslaget avser att bereda möjlighet
icke blott för stat och kommun utan även för enskilda, som alls icke
äga någon del i strömfallet, att tilltvinga sig rätt att lösa ut vattenfallsägaren,
så synes lagstiftningen komma att avvika från de hittillsvarande rättsgrundsatserna
på området. Då därtill kommer, att den ifrågasatta lösensrätten för
utomstående skall gälla icke endast i fråga om sådant vattenfall, som förvärvats
efter den nya lagens ikraftträdande, utan även för vattenfall som
förvärvats tidigare, så torde kunna ifrågasättas örn icke rättssäkerhetens krav
genom en sådan lagstiftning skulle trädas för när. Den som i förlitande på
den hittillsvarande lagstiftningen har förvärvat ett vattenfall i syfte att sedermera
vid utvidgning av industrien utbygga detsamma, skulle således utsättas
för risken att frånhändas denna sin välfångna egendom genom en
lagstiftning, som tillägges retroaktiv kraft. Kollegium får avråda från att en
lagstiftning av denna innebörd kommer till genomförande.

Länsstyrelsen i Uppsala län bär i sitt utlåtande yttrat:

Vattenrätten enligt vattenlagen vilar på sambandet med jordäganderätten,
och de tvångsrätter, som till inskränkning av den med jordäganderätten förenade
vattenrätten äro medgivna, torde vara förestavade av nödvändigheten
att möjliggöra ett tekniskt riktigt utnyttjande av vattenkraften. Därvid bär
dock mycken omsorg lagts ned på att tillvarataga den enskilda minoritetsägarens
rätt. Den föreslagna tvångsrätten däremot har övergivit sambandet
med jordäganderätten. Den gör ej heller — i motsats till vad som ifrågasattes
1918 — skillnad på olika förvärvare, utan gäller lill förmån för vilken
enskild företagare som helst mot vilken ägare av vattenkraft som helst, dock
med förbehåll, såvitt angår kronan tillkommande vattenkraft, av riksdagens
godkännande. Om således ett industriföretag för utveckling av sin industri
eller en större kommun för sitt växande kraftbehov förvärvat och reserverat
vattenkraft, men på grund av stagnation inom vissa marknadsområden icke
finner det vara klokt att omedelbart utbygga krafttillgången, må annan enskild
företagare kunna tvångsvis förvärva densamma, om han är beredd att
utan uppskov utbygga fallet.

Förutsättningen för tvångsförvärvet är dock, att det finnes för planmässigt
utnyttjande av tillgänglig vattenkraft erforderligt att strömfallet i fråga utbygges.
Prövningen huruvida denna förutsättning är för handen tillkommer
Konungen. Utnyttjandet av rikets tillgängliga vattenkraft kan härigenom dragas
in under statens administrativa ledning.

Såvitt länsstyrelsen kan finna, innebär förslaget i dessa avseenden viktiga
principiella avvikelser från gällande rätt. Departementschefens uttalande
1918, att ett frigörande av initiativrätten skulle innebära, örn ej ett upphävande,
så dock en betydande begränsning av den enskildes ridt lill vattnet
och att en sådan avvikelse icke syntes låta sig försvara med mindre än
alt den visat sig nödvändig för tillgodoseende av de allmänna intressen som
vore beroende av vattenkraftens tillgodoseende, torde alltjämt äga giltighet.
Ilan tilläde, att något praktiskt behov av en så långt gående utvidgning av
initiativrätten icke för det dåvarande syntes föreligga och ej heller vore att
motse under den närmaste framtiden.

Länsstyrelsen har vidare uttalat, alt det av den verkställda utredningen syntes
berättigat att draga den slutsatsen, att något verkligt behov av lagstiftning i

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 44.

ämnet icke heller för närvarande förefunnes. Även om i något eller några enstaka
fall spekulation skulle ha förekommit, torde denna näppeligen äga sådan
betydelse att en principiell ändring av vattenlagen därigenom motiverats.
Huruvida under den nu pågående större utredningen rörande landets kraftförsörjning
överhuvud taget andra skäl kunde förebringas, undandroge sig
självfallet varje bedömande, men det nu föreliggande förslaget till ändring
i vattenlagen syntes icke tillräckligt motiverat.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har avstyrkt förslaget under framhållande
att en lagstiftning som i så avsevärd grad som den föreslagna ingrepe i den
enskilda äganderätten syntes betänklig, särskilt som bärande skäl icke anförts
för behovet av en skärpt lagstiftning på området.

Även Sveriges industriförbund har avstyrkt förslaget samt därvid bl. a.
uttalat, att förslaget icke stöde i överensstämmelse med grunderna för den
svenska vattenrätten. De nuvarande bestämmelserna i vattenlagen örn rätt att
tillgodogöra sig annans andel i strömfall innefattade visserligen en tvångsrätt,
men denna tillkomme icke en utomstående utan innebure endast att en
av flera delägare i strömfallet hade rätt att påkalla expropriationsförfarande
under förutsättning att han själv ägde intresse i strömfallet av viss omfattning.
Annorlunda vöre förhållandet vid expropriation av vattenrätt enligt de
sakkunnigas förslag. Här vore det icke fråga om att tillgodose ett redan befintligt
intresse i ett strömfall eller att tillgodogöra vattenkraften på det ur
teknisk synpunkt bästa sättet. Grunden till expropriationsrätten vöre en helt
annan, nämligen att motverka spekulation i vattenkraft. I sådant syfte medgåve
förslaget rätt för helt utomstående intressen att taga annans strömfall
i anspråk. Förslaget innefattade ett ingrepp i den enskilda äganderätten
av helt annan karaktär än vad nu gällande bestämmelser i vattenlagen och
expropriationslagen innebure. Förslaget vore därför ur principiell synpunkt
ägnat att väcka de största betänkligheter. De motiv som de sakkunniga åberopade
för sitt förslag kunde lika väl anföras till stöd för exempelvis en
lag om rätt att tvångsvis taga i anspråk annan tillhörig gruva eller tomtmark.

Industriförbundet har vidare anfört, att för närvarande funnes ännu mindre
än år 1918 något praktiskt behov av lagstiftningsåtgärder vare sig för att
främja vattenkraftens utbyggnad eller för att förebygga spekulation i vattenkraft.
Av de sakkunnigas beräkningar framginge att möjligheterna att genom
spekulationsaffärer driva upp priset på naturkraften under avsevärd tid framåt
vore mycket obetydliga. Att nu lagstifta rörande förhållanden, som knappast
kunde bli på allvar aktuella förrän möjligen flera decennier härefter
syntes böra vara uteslutet.

Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag och Stockholms superfosfat fabriks
aktiebolag ha gjort uttalanden i samma riktning som industriförbundet.

Även svenska vattenkraftföreningen har uttalat, att den rätt som vattenlagen
gåve en majoritetshavare i ett strömfall att utnyttja minoritetens falldelar
vore av helt annan art än den föreslagna expropriationsrätten, i det
att minoritetsägaren enligt vattenlagen tillförsäkrats rätt att i regel själv er -

Kungl. Alaj:ts proposition nr 44.

39

hålla den kraft som kunde uttagas av hans falldel medan förslaget gåve exproprianten
rätt att med vissa undantag tillgodogöra sig all kraften. Ett sådant
ingrepp borde icke vidtagas utan synnerligen starka skäl eller givas
större räckvidd än som vore uppenbart nödvändigt. Föreningen ansåge att
något behov av en lagstiftning i förslagets riktning för närvarande icke förefunnes;
och har föreningen till stöd därför anfört i huvudsak följande.

Frågan örn åtgärder mot spekulation i strömfall har uppkommit på
grund av några köp av strömfall i Norrland, som verkställts under de senaste
åren, och de jämförelsevis höga pris, som därvid betalats. De som önska,
att dylika åtgärder skola vidtagas, lära i första rummet avse att förhindra,
att strömfall framdeles inköpas av personer eller företag, som kunna väntas
driva upp priserna i alltför hög grad och därigenom försvåra eller olämpligt
fördröja utbyggandet. Därmed torde ock vara förknippad önskan att förhindra,
att spekulanterna göra en vinst, som icke står i skälig proportion
till nyttan av deras verksamhet.

Det verksammaste korrektivet mot osund spekulation i vattenkraft utgöra
de reserver av outbyggd vattenkraft, som kronan och vissa större enskilda
företag inneha. Så länge dessa reserver räcka till — vilket ju kommer att
vara förhållandet under många decennier framåt — och med tillgång till ett
praktiskt taget hela landet omfattande ledninssnät kan från angivna reserver
ny kraft dirigeras till vilken landsända som helst. Det torde således icke föreligga
behov för någon att söka förvärva sådan naturkraft, som genom överdrivet
pris skulle medföra förhöjning utöver det hittills normala kraftpriset,
lika litet som en eller ett fåtal spekulanter i vattenkraft av angivna skäl äro
i stånd att driva upp kraftprisnivån. Redan nu har Kungl. Maj:t dessutom
genom 1902 års lag örn elektriska anläggningar möjlighet att främja krafttillförseln
till en landsända, örn kraftpriset där skulle tendera att bliva för
högt, vartill kommer den direkta justering av kraftprisen, som kan ske genom
de år 1938 i sagda lag införda bestämmelserna om prisreglering på
elektrisk kraft.

Av utredningen framgår, att det spekulativa innehavet är tämligen ringa.
Tidpunkten, då den icke på fasta händer placerade vattenkraften behöver
tagas i anspråk för landets kraftförsörjning, ligger flera decennier framåt i
tiden. Utredningen visar alltså, att lagen icke kan väntas få någon större tilllämpning
och alt denna i allt fall icke väntas inträffa förrän flera tiotal år
framåt i tiden. Det troliga är väl, att lagen aldrig kommer att tillämpas utan
att den endast möjligen kommer att verka som ett hot mot tredskande strömfallsägare
och därmed även avskräcka från fortsatta spekulationer i strömfall.
För sådant ändamål behöver lagen dock icke införas nu utan därmed
bör och kan anstå, till dess alt behovet av densamma framträder, d. v. s. då
någon strömfallsägare vägrar att till skäligt pris nyttiggöra strömfall, när
detsamma från det allmännas synpunkt sett bör utbyggas. Något sådant har
ännu icke inträffat. Det bör genom de sakkunnigas förslag vara tillräckligt
klarlagt, att en lag mot spekulation är att vänta, örn den visar sig behövlig,
och att företagare, som önska driva upp kraftprisen, således icke kunna påräkna
möjlighet att göra vinst eller kanske ens att återfå sina kostnader.

Jämväl länsstyrelsen i Norrbottens län, svenska elektricitetsverks!öreningen,
svenska stadsförbundets styrelse och Skånes handelskammare lia avstyrkt
förslaget under åberopande av att något behov av lagstiftningsåtgärder för
närvarande icke förelåge.

40 Kungl. Maj.-ts proposition nr 44.

Även handelskammaren i Gävle har avstyrkt förslaget samt därvid anfört
bl. a. följande.

De sakkunniga synas ha förbisett, att spekulation måste ingå som ett nödvändigt
moment i så gott som all affärsrörelse, så länge intet effektivt medel
uppfunnits för att stabilisera konjunkturerna. I fråga om vattenkraften är
detta spekulativa moment av betydande omfattning, icke minst beroende
på den jämförelsevis långa tid, som måste åtgå för själva utbyggnaden. De
relativt stora kapitalinsatser som krävas fordra också ett aktgivande på utvecklingen
av penningmarknaden och de framtida kraftpriser, som kunna
väntas inträda. Många företag äro i behov av kraftreserver för att säkra
kraftbehovet för sin industriella utveckling. Genom konkurrenter eller obehöriga
kan ett sådant företag, örn det nu framlagda lagförslaget genomföres,
nödgas avhända sig dessa reserver eller tvingas att självt vid en för företaget
olämplig tidpunkt utbygga desamma. Här kan alltså just sådan osund
spekulation ingripa, som de sakkunniga enligt motiveringen velat förhindra.

Förslaget innebär ett nytt ingrepp i den redan förut starkt kringskurna
äganderätten till tast egendom utan någon annan påvisbar grund än en strävan
att utvidga området för statens dispositionsrätt över naturtillgångar och
näringsliv. Den föreslagna lagstiftningen kommer att skapa stor osäkerhet
i fråga om rättsförhållandena. Den innebär ej blott att stat och kommun
skola få expropriationsrätt till enskildas produktionsmedel utan även, att
den enskilde skall få rätt att tillgodogöra sig annans enskilda produktionsmedel
i en omfattning, som tidigare ej förekommit.---Förslaget, som

avses vara tillkommet i syfte att skapa åtgärder mot spekulation i vattenkraft,
kan möjligtvis vara ägnat att motverka en i undantagsfall förekommande
osund sådan, men lägger desto större hinder i vägen för en ekonomiskt
betingad och för landets försörjning med vattenkraft nödvändig spekulation.

Riksförbundet landsbygdens folk har uttalat sig i avstyrkande riktning samt
därvid anfört:

Även örn vattenkraftens tillgodogörande numera måste anses vara av så
stor betydelse ur såväl ekonomisk som social synpunkt att utökade lagstiftningsåtgärder
kunna anses behövliga i det syfte, utredningen anger, måste
man likväl ställa sig betänksam över den reglering av initiativrätten beträffande
naturkraftens utnyttjande, som förslaget avser. Det innebär nämligen
ett betydande avsteg från hävdvunna begrepp örn äganderätt, och man måste
fråga sig, örn en sådan situation föreligger, att ett så djupgående ingripande
verkligen är motiverat.

Av naturliga skäl har efterfrågan på elektrisk kraft i nuvarande kristid
stigit^ oerhört och redan utbyggda vattenfall kunna icke tillgodose denna
efterfrågan. Stora nybyggnader pågå emellertid, som till en viss grad komma
att täcka den ökade efterfrågan. De sakkunniga förutsätta också, att efterfrågan
i någon mån kommer att minska, sedan nuvarande avspärrning upphört,
enär den elektriska kraften inom en hel del områden, där den nu användes,
med all sannolikhet kommer att ersättas av kol och olja. Den prisreglerande
inverkan, som kol- och oljepriset tidigare haft på prissättningen
av elektrisk kraft, kommer också med all sannolikhet att återuppstå, då vår
nuvarande avspärrning upphäves. Dessa faktorer måste ovillkorligen verka
dämpande på en eventuell spekulationslust i vad som hör till elektrisk energi.
Speknlationslusten måste också anses dämpad därigenom, att det tar en
relativt lang tid att bygga ut ett vattenfall, och att alltså de som äro intresserade
av en sådan sak icke blott ha att räkna med den för ögonblicket gynn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

41

samma situationen ulan även måste tänka på det nya läge, som framdeles
kan uppstå, da kol- och oljeimporten blir fri. I ett sådant läge torde väl
knappast annat än i undantagsfall spekulation i råkraft kunna taga sådana
proportioner, att ägaren till densamma kan tilltöras oskäliga vinster. Det
framgår också att cirka 75 °/o av den outbyggda vattenkraften redan är placerad
på fasta händer och således borta ur marknaden samt att endast 5 %
eller något mera finnes på spekulativa händer samt att största delen av denna
vattenkraft står på gränsen mellan högvärdig och lågvärdig sådan. Detta
senare faktum måste även i väsentlig grad minska en eventuell spekulationslust,
så länge relativt tillfredsställande tillgång på prima elektrisk råkraft
finnes. Det enda som kvarstår som spekulationsstimulerande torde vara, att
i nuvarande krissituation nied relativt god penningtillgång efterfrågan på
objekt för penningplacering på grund av inflationsrisken blivit så stor, att
även den outnyttjade vattenkraften blir föremål för sådan penningplacering.
Andra placeringsobjekt såsom jord, skog och stadsfastigheter torde emellertid
enligt vad erfarenheten visar ha större lockelse som placeringsobjekt för
dem, som under nuvarande tidsläge vilja placera pengar.

I flera yttranden har framhållits, alt den föreslagna expropriationsrätten
borde begränsas till sådana fall, då spekulativt
syfte föret un nes. Beträffande denna fråga och därmed närstående
spörsmål må här, utöver vad förut angivits, anmärkas följande.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har härom anfört följande.

Att åtgärder vidtagas till förhindrande av osund spekulation i vattenkraft,
som vid ett framtida utbyggande av vattenfallen skulle leda till förhöjda kraftpriser,
synes vara ett allmänt intresse.

Såsom de sakkunniga själva anföra kan det emellertid i många fall vara
svårt att avgöra, huruvida ett förvärv av strömfall gjorts i sådant spekulationssyfte
eller ej. Ett planmässigt utnyttjande av vattenkraften måste understundom
med nödvändighet ske på lång sikt, och vederbörande kunna därför
lia anledning att i god tid tillförsäkra sig möjlighet till framtida utbyggnad.
Även om vederbörande icke kunna vara beredda att utan uppskov utbygga
vattenfallet, utgör dock under dylika omständigheter innehavet av strömfall
ingen fara för sådan spekulation, som bör förhindras.

Annorlunda ställer sig givetvis saken då köparen av ett strömfall ej har
för avsikt att själv tillgodogöra sig vattenkraften utan gjort förvärvet uteslutande
i avsikt alt i en framtid kunna betinga sig ett förhöjt pris. Därest ett
allmänt intresse kräver vattenfallets utnyttjande, synes i dylikt fall möjlighet
böra beredas till tvångsförvärv av vattenfallet. En dylik begränsning i den
enskildes rätt till vattnet torde vara motiverad av samhällets intresse att förebygga
en spekulation i vattenkraft, som äventyrar strömfallets utbyggande å
lämplig tid och verkar förhöjande å kraftpriset.

Enligt den ifrågasatta ändringen i vattenlagen skulle expropriationsrätt till
vattenkraft under vissa förutsättningar medgivas, örn det ej kunde antagas
att den, som råder över vattenkraften, själv kommer att utan avsevärt dröjsmål
utbygga strömfallet på ändamålsenligt sätt. Med hänsyn till vad förut
anförts angående innehav av strömfall såsom reserv för framtida behov synes
en dylik bestämmelse icke vara lycklig. Där utbyggnaden av vattenfallet
visas utgöra ett led i ett planmässigt tillgodogörande av vattenkraften,
synes vederbörande icke böra utsållas för risken att tvångsvis berövas sin
rätt till vattenfallet även om utbyggnaden icke kan antagas komma till
stånd förrän efter avsevärd lid. Bcsiämmelscn i fråga torde därför böra givas
en formulering, varav framgår, att den ifrågavarande expropriationsrätten

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

endast utgör ett ingrepp mot osund spekulation i vattenkraft. Därest detta
icke skulle låta sig göra, synes den föreslagna lagändringen icke böra komma
till stånd.

Sveriges industriförbund — som på sätt förut nämnts redan av andra skäl
avstyrkt förslaget — har uttalat:

En expropriationslagstiltning av föreslagen typ möter även i andra avseenden
än hittills berörts allvarliga betänkligheter. Dit bör främst räknas, att
den föreslagna expropriationsrätten -— vars enda syfte uppgives vara att
förebygga spekulation -— likvisst icke begränsats till sådana fall, då spekulativt
syfte verkligen förefinnes, utan kan medgivas alldeles oberoende av att
sådant syfte i det särskilda fallet påvisas. Härom lia de sakkunniga endast
uttalat, att de icke funnit möjligt att genomföra en dylik begränsning av expropriationsrätten.
Följden torde därför bliva att en strömfallsägare, för vilken
fallets utnyttjande i spekulativt syfte är alldeles främmande -— han bar
förvärvat fallet uteslutande såsom en reserv för egna kommande behov —
ändock löper risken att efter expropriation nödgas avstå från fallet. Fallägaren
kan härigenom berövas möjligheten att på det sätt han åsyftat verkställa
en planerad utvidgning av den rörelse, för vilken strömfallet varit avsett.
Industriföretag, som för sin egen rörelse inneha eller ämna förvärva outbyggda
vattenfall, komma alltså genom den föreslagna lagstiftningen att bibringas
en besvärande ovisshet rörande möjligheterna att i en framtid utnyttja
dessa vattenfall. För närvarande plägar den industri, som äger vattenfall,
innan dessa utbyggas utföra de nyanläggningar, som kräva elektrisk
kraft. Av den föreslagna lagstiftningen skulle industrien kunna tvingas att
för mötande av expropriationsanspråk först utbygga vattenfallen och sedan
utföra erforderliga nyanläggningar, en ordning som ur industriens synpunkt
måste te sig oförnuftig.

Industriförbundet bär hemställt, att därest de sakkunnigas förslag skulle
läggas till grund för lagstiftningen, i lagtexten måtte införas ett tillägg av
innebörd, att expropriationsbeslut finge meddelas endast beträffande strömfall,
som förvärvats i uppenbar avsikt att genom försäljning utan utbyggnad
tillföra vederbörande oskälig vinst. Förbundet har vidare hemställt, att från
lagstiftningen måtte undantagas vattenkraft, som förvärvats före lagens
ikraftträdande.

I detta sammanhang må även nämnas, att förbundet föreslagit den inskränkningen
i den förordade expropriationsrätten, att som villkor för densamma
uppställdes att expropriationssökanden icke hade tillgång till eget
vattenfall som lämpligen kunde utbyggas. Förbundet har påpekat, att sökanden
kunde finna det med sin fördel förenligt att söka förvärva annans vattenfall
och att reservera det egna fallet för framtida behov. Om sökanden
förfogade över eget vattenfall, borde expropriationsrätt rimligtvis icke medgivas
honom även om del egna fallet skulle ställa sig något dyrare att utbygga
än det expropriationsansökningen avsåge.

Även svenska vattenkraftföreningen, vilken som nämnts avstyrkt förslaget,
har hemställt, att därest en expropriationsrätt likväl skulle införas, denna
måtte begränsas så att den gällde endast mot ägare, som mot ersättning förvärvat
sitt strömfall efter lagens ikraftträdande och i uppenbart spekulativt

Kunell. Maj.ts proposition nr 44.

43

syfte. Härvid har föreningen framhållit, att enligt förslaget expropriationsrätten
kunde riktas även mot fallägare, som bevarat sitt strömfall i fullt lojalt
syfte för att försäkra sig om tillgång till kraft, när sådan erfordrades för en
planmässig utökning av fallägarens verksamhet. Så vore förhållandet med ett
flertal industriföretag och distributionsföretag. För dem skulle det kunna
bliva till stor olägenhet, om de skulle berövas den påräknade säkerheten att
själva få förfoga över och bestämma tidpunkten för ulbyggande av ett reserverat
strömfall. Dessa företag skulle måhända anse sig föranlåtna att i förtid
och således på ekonomiskt olämplig tidpunkt utbygga vattenfallet. Icke heller
i övrigt kunde det ur allmän synpunkt vara lämpligt att sålunda störande
ingripa i en industris eller eli distributionsföretags planerade utveckling. Den
av föreningen begärda begränsningen av lagens tillämpningsområde vore även
önskvärd för att icke ändamålet med lagstiftningen att bekämpa den osunda
spekulationen så småningom skulle trängas i bakgrunden och lagen tillämpas
för vid dess tillkomst icke avsedda syften.

Uttalanden i samma riktning lia gjorts av handelskammaren i Gävle, Stora
Kopparbergs bergslags aktiebolag och Stockholms superfosfat fabriks aktiebolag,
varvid förstnämnda bolag anfört bl. a. följande.

De sakkunniga framhålla å ena sidan, att förslaget är riktat mot spekulationsköp,
men föreslå å andra sidan, att lagtexten får sådan avfattning, att
lagen även riktar sig mot andra köp. Förklaringen härtill är uppenbarligen
icke av lagteknisk natur; den uppenbara avsikten är, att även ali på enskilda
fasta händer liggande vattenkraft skall kunna bliva föremål för expropriation.
Det förefaller, som örn de sakkunniga tänkt sig, att den del av den
outbyggda kraften, som nu ligger på enskilda fasta händer och sålunda utom
prisförhöjande spekulationer, efter expropriationsförfarande skulle bliva utbyggd
för att därigenom ryckas in i marknaden och verka prisreglerande på
den del, enligt de sakkunnigas uppgift omkring fem procent, som ligger
i spekulativa händer. Då sistnämnda vattenkraft angives stå på gränsen
mellan högvärdig och lågvärdig kraft, hava väl de sakkunniga befarat,
att denna kraft icke skulle locka till expropriation. Eljest läge det väl
närmast till hands att rikta expropriationsrättens udd uteslutande mot spekulationsköp.
Säkerligen skulle det kunna läggas i vattendomstolarnas händer
att efter utredning avgöra, örn ett visst köp vore spekulationsköp eller
icke.

Bolaget är ägare till såväl utbyggda som outbyggda vattenfall. De äro av
bolaget inköpta uteslutande med syfte, att bolaget självt skulle komma att
utbygga desamma. Förvärven hava skett på ett tidigt stadium, i flertalet fall
i slutet av 1800-talet, för att bolaget därigenom skulle vara försäkrat örn tillgång
till naturkraft i den mån dess industri utvecklades. Det har sålunda
icke varit några köp på spekulation i den mening, som i lagförslaget avses.
Tvärtom hava dylika spekulationsköp beträffande de av bolaget förvärvade
vattenfallen förhindrats därigenom, att de kommit i bolagets ägo. Örn förslaget
upphöjdes till lag, skulle möjlighet beredas annan att expropriera bolagets
ännu oulbyggda strömfall, därest bolaget icke utan dröjsmål funne med
sin verksamhet förenligt att självt utbygga desamma. Hitintills har utbyggnaden
av bolagets vattenfall föregåtts av utförande av nyanläggningar inom
den del av dess industri, som kräver elektrisk energi. Det vore ju bakvänt att
handla i motsatt ordning, d v. s. först utbygga strömfallen och därefter verkställa
nyanläggningar inom industrien för att få avsättning för kraften. Skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

44

bolaget bliva berövat sina kraftreserver i de outbyggda strömfallen, skulle
detta komma att hindra eller helt omöjliggöra den vidare utvecklingen av
dess storindustri. Förslagets genomförande skulle uppenbarligen komma att
medföra sådana följder, direkta och indirekta, att det enskilda initiativet till
nyskapelser inom storindustriens område därmed skulle bliva hårt beskuret.

Bakom bolagets förvärv av vattenrätter ligga omfattande arbeten och kostnader.
Bolagets förvärv avse icke strömfall, däri majoriteten innehafts av
en eller ett fåtal säljare. Som ett exempel kan nämnas, att ett av bolagets
ännu outbyggda vattenfall av bolaget förvärvats genom 205 särskilda fång
det första tillkommet år 1894 och det senaste år 1939. Ännu återstår för bolaget
att komplettera köpet med ytterligare andelar. I detta liksom i andra förekommande
fall har genom bolagets åtgärder under loppet av flera tiotal år
majoriteten i strömfallen blivit samlade på en hand och därmed möjlighet bereus
att desamma kunna utbyggas.

Bolaget har vidare framhållit, att det skulle stå i strid mot gällande rättsprinciper
att giva den nya lagen retroaktiv verkan. Den enskilde, som under
hägn av gällande lag förvärvat en rätt, borde icke genom en nytillkommen
lag kunna tvingas att till förmån för annan enskild avstå samma rätt.

Även länsstyrelsen i Kopparbergs län har påpekat, att några övergångsbestämmelser
icke föreslagits, varför möjlighet skulle finnas — åtminstone teoretiskt
— att ingripa mot förvärv av strömfall som ett företag tidigare gjort
för att under en följd av år försäkra sig om vattenkrafttillgång för successiv
utbyggnad i mån av behov, en spekulation som måste anses berättigad och
förutseende. Handelskammaren i Gävle har likaledes framhållit, att lagen ej
borde äga tillämpning å vattenkraft, som förvärvats före lagens ikraftträdande.

I detta sammanhang må vidare nämnas, att Skånes handelskammare föreslagit,
att expropriationsmedgivande ej borde kunna meddelas med mindre
strömfallet i fråga av dess ägare förvärvats efter ingången av år 1937. Som
stöd därför har handelskammaren framhållit, att vattenkraft som förvärvats
därförinnan knappast numera innehades i spekulativt syfte. Handelskammaren
har därjämte ifrågasatt, huruvida icke lagstiftningen borde begränsas
till strömfall i Norrland eller eventuellt norr örn Dalälven, enär några spekulationstendenser
i vattenkraft sedan lång tid tillbaka icke förekommit i
södra och mellersta Sverige.

Angående förslagets bestämmelse, att expropriationsrätt är utesluten
om det kan anses framgå att strömfallet även utan ingripande
kommer att utan avsevärt dröjsmål utbyggas på
ändamålsenligt sätt, har Sveriges industriförbund anfört följande.

Expropriationsrätt är enligt förslaget utesluten för den händelse strömfallsägaren
själv kommer att utbygga strömfallet utan avsevärt dröjsmål. Enligt
motiven bör detta under normala förhållanden tolkas så, att ägaren kan räkna
med ett uppskov av ett eller annat år, innan han behöver påbörja fallets utbyggnad.
Detta anstånd torde emellertid mången gång vara allt för kort för
att bereda fallägaren skäligt rådrum. Det synes i hög grad obilligt mot en
fallägare, som förvärvat sitt strömfall med tanke på utbyggnad inom en jämförelsevis
kort tid, exempelvis efter fem å tio år, att antingen behöva verk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

45

ställa utbyggnaden vida tidigare än som ur hans egen synpunkt erfordras
eller också nödgas avstå från fallet. De sakkunniga framhålla visserligen, att
om fallägaren i en sådan situation utbygger fallet, bör det naturliga vara att
den som påkallat expropriation och därigenom tvingat fallägaren till utbyggnad
förbinder sig att köpa elektrisk kraft från kraftstationen i fråga intill
dess strömfallets ägare själv blir i behov av kraften. En sådan skyldighet för
expropriationssökanden synes dock i fallägarens intresse böra komma till uttryck
icke blott i lagens motivering utan i själva lagtexten. Även örn fallägarens
intresse tillvaratages på detta sätt, kvarstår emellertid ur hans synpunkt
den avsevärda olägenheten, att han för att möta ett expropriationsanspråk
kan nödgas företaga en utbyggnad på en med hänsyn till utbyggnadskostnaden
olämplig tidpunkt. På nu anförda skäl får förbundet hemställa, att då
expropriationsansökan ingivits, ägaren av strömfallet, om skäl därtill föreligga,
skall vara berättigad till ett betydligt längre anstånd med påbörjandet
av fallets utbyggnad än vad förslaget medgiver.

Även svenska vattenkraft!Greningen har gjort ett uttalande av samma innebörd.

Beträffande förslagets bestämmelse, att befogenheten att medgiva
expropriationsrätt skall tillkomma Kungl. Majit,
ha handelskammaren i Gävle samt Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag
och Stockholms superfosfat fabriks aktiebolag ifrågasatt, huruvida icke sagda
befogenhet i stället borde tillkomma vattendomstol. Vid ett så allvarligt ingripande
i den enskildes ägande- och förfoganderätt som förslaget kunde medföra
borde denne ha möjlighet att få saken prövad i mer än en instans.

Förslagets ståndpunkt att expropriationsrätt skall kunna medgivas k r onan,
kommun eller annan, som är beredd att utan
uppskov utbygga strömfallet i fråga, har ävenledes föranlett vissa
erinringar. Länsstyrelsen i Jämtlands län har sålunda anfört följande.

Denna bestämmelse skulle bland annat innebära att en enskild storindustri
i en del av landet skulle kunna för att tillgodose sitt planmässiga behov
tvångsvis ta i anspråk och bortlransportera vattenkraft från andra delar av
landet. Särskilt betänkligt synes detta i betraktande av de bestämmelser örn
begränsning av nu gällande rätt för vattenkraftägare att erhålla ersättningskraft,
som förslagets 9 kap. 13 § innefattar. En tillämpning av dessa bestämmelser
kan medföra att från en kraftproducerande bygd tvångsvis för
enskilt behov borttransporteras kraft som bygden själv för sin utveckling
framdeles behöver. Därest det med hänsyn till landets allmänna kraftbehov
befinnes nödvändigt att införa en speciell expropriationsrätt beträffande vattenkraften,
vilket kan synas tveksamt med hänsyn till den relativt ringa del
av landets vattenfallsvärden, varå denna rätt enligt föreliggande utredning
skulle få tillämpning, hör i varje fall enligt länsstyrelsens mening de expropriationsberättigades
krets begränsas till kronan och kommun eller dylik
samfällighet. På det sättet erhålles åtminstone en saklig garanti för alt ändamålet
med expropriationen är av den art att det kan betecknas såsom
av väsentlig betydelse för det allmänna. Även med denna begränsning torde
syftet med den föreslagna expropriationsrätten bliva fullt tillgodosett, då i
varje fall kronan genom sitt organ, vattenfallsstyrelsen, har alla förutsättningar
alt genom kraftöverföring eller samköming med andra intressentgrupper
utnyttja exproprierad vattenkraft på ett siitt, som kan komma det
allmänna på bästa sätt till nytta.

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 44.

Enligt förslaget har vidare den som berättigats att expropriera vattenkraften
i visst strömfall möjlighet att få uppskov med strömfallets utbyggnad
under avsevärd tid. I detta avseende är 11 kap. 63 § jämförd med 2 kap.
22 § vattenlagen tillämplig. Uppskovet kan alltså omfatta både tio år och
mera. På sätt de sakkunniga själva framhållit är en sådan tid alldeles för
lång i mål som här avses. Under en tioårsperiod kanske den ursprungliga
fallägaren själv både velat och kunnat utbygga sitt vattenfall på ändamålsenligt
sätt, därest icke expropriationen betagit honom möjligheten därtill. I
varje fall bör nu berörda förhållande utgöra ytterligare ett skäl att ej tillerkänna
enskild kraftproducent expropriationsrätt.

I samma riktning bär vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol
uttalat sig. Vattenrättsdomaren funne behovet av lagstiftning för att motverka
spekulation i vattenkraft vara tämligen begränsat. Det vore möjligt
att den föreslagna lagstiftningen, örn den genomfördes, skulle få betydelse
huvudsakligen därigenom att den öppnade en bekväm väg för vattenbyggnadsintressenter
att förvärva strömfall, oavsett huruvida ett tvångsförvärv
i det särskilda fallet rättfärdigades av det ändamål, vilket angåves såsom
det huvudsakliga syftet med lagstiftningen. Med hänsyn härtill syntes det
tvivelaktigt, huruvida expropriationsrätt borde tillkomma andra än kronan
och kommun.

I motsats till grundtanken i dessa erinringar har kammarkollegiet framhållit,
att likställandet av kommunala och enskilda företag med statliga icke
blivit fullt genomfört i förslaget. Den som sökte expropriation måste ha
verkställt utredningar och kunna föra bevisning om att förutsättningarna
för expropriationsrätt förelåge. Det syntes emellertid vara ytterst ovisst örn,
med lagförslagets utformning, kommun eller enskild skulle vilja och kunna
påkosta utarbetandet av de omfattande utredningar och prognoser, vilka
skulle erfordras för medgivandet till expropriation. I realiteten komme därför
ingalunda att råda den likställighet mellan å ena sidan kronan och å
andra sidan kommun eller annan, som de sakkunniga ansett erforderlig
med hänsyn till vattenlagens princip örn likställighet mellan alla olika företagare,
ulan syntes kronan vid förslagets genomförande komma att intaga
en helt dominerande ställning.

I detta sammanhang bär kammarkollegiet även berört förslagets bestämmelse,
att rätt till vattenkraft som tillkommer kronan ej
ma upplatas utan riksdagens samtycke, samt har härom anfört
följande.

Vad sålunda föreslagits bör jämföras med dels vad de sakkunniga anfört
om kronans likställighet med kommun eller annan dels ock med vad
de sakkunniga anföra angående giltigheten av vattenlagens bestämmelser örn
ägarens av majoriteten i vattenfallet, respektive ena strandägaresidan, rätt
att taga i anspråk även övriga delar av vattenfallet. Vad de sakkunniga
föreslå härutinnan synes innebära ett upphävande av gällande vattenlags
nyssberörda bestämmelser i vad avser kronan. Detta strider mot den av de
sakkunniga hävdade grundsatsen i vattenlagen örn likställighet mellan kronan
samt kommun och annan.

I fråga om de sakkunnigas förslag, att riksdagens medverkan skulle er -

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

47

fordras i varje särskilt fall, må vidare ur principiell synpunkt framhållas,
att institutet därmed mister karaktären av »expropriation» gentemot kronan.
Det blir i det enskilda fallet i stället fråga örn ett statsmakternas medgivande
till försäljning av kronans rätt till vattenfall, ehuru sättet för bestämmandet
av ersättningen för kronans andel må ske i samma ordning
som vid expropriation av enskild tillhörig vattenfallsandel.

Ytterligare är att erinra, att enligt gällande författningsbestämmelser i åtskilliga
fall riksdagens medverkan icke behöves för avyttring av kronan
tillhörigt vattenfall eller del i vattenfall. Kollegium hänvisar i detta hänseende
till bestämmelserna i dels Sv. förf.-saml. 1942, n:ris 612 och 615, angående
respektive av riksdagen lämnat bemyndigande att försälja kronan
tillhörig fast egendom m. m. och upplåtelse för expropriationsändamål av
nyttjanderätt och servitutsrätt till kronan tillhörig fast egendom, dels den
ecklesiastika försäljningslagen, dels ock Sv. förf.-saml. 1942, nr 48, angående
ändring i bysamfällighetslagen.

Något skäl för att ändra sålunda gällande bestämmelser angående rätt
för annan att enligt vattenlagens bestämmelser taga i anspråk kronan tillhörig
vattenrätt eller att utan riksdagens medverkan enligt sistberörda författningar
förvärva kronan eller ecklesiastik egendom tillhörande vattenrätt
föreligger ej och torde ej heller av de sakkunniga hava åsyftats.

Handelskammaren i Gävle, som enligt vad ovan nämnts förordat att befogenheten
att medgiva expropriationsrätt borde tillkomma vattendomstol,
har tillika framhållit, att medgivande av Kungl. Majit och riksdagen till
expropriation av kronan tillhörig vattenkraft icke syntes böra krävas. Handelskammaren
har i detta sammanhang erinrat om att vattendomstolen enligt
2 kap. 5 § vattenlagen kunde medgiva lösningsrätt även till kronans
egendom.

Västerbottens läns elektriska förening har uttalat önskemål, att Kungl.
Majit utan riksdagens hörande skulle äga upplåta kronan tillhörig vattenkraft
inom lappmarken. Såsom gräns för storleken av vattenkraft som finge
upplåtas utan riksdagens hörande kunde sättas 1 000 naturhästkrafter vid
normalt oreglerat lågvatten. Inom lappmarken och särskilt ovan odlingsgränsen
därstädes funnes knappast någon enskild vattenkraft, som vore
användbar, samtidigt som endast enskilt initiativ kunde förväntas leda till
vattenkraftutbyggnader för ortsbehov inom dessa områden. Om varje sådant
mindre ärende skulle gå till riksdagen, bleve tidsutdräkten alltför stor
mellan planering och utbyggnad.

Svenska elektricitetsverks!föreningen har hemställt, att vattenkraft, som
ägdes av kommunala elektricitetsverk, måtte beredas en undantagsställning
liknande den som enligt förslaget tillkomme staten tillhörig vattenkraft. Det
måste anses mindre lämpligt att exempelvis en industri skulle kunna rikta
expropriationsanspråk mot en kommun såsom strömfallsägare och kommunen
på så sätt skulle kunna tvingas att finansiera anskaffningen av kraft åt
det enskilda företaget.

Beträffande bestämmelserna örn förfarandet i expropriationsä
rend et lia riksförbundet landsbygdens folk och Stockholms superfosfat
fabriks aktiebolag uttalat, att den föreslagna tiden av ett år, inom vilken

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 44.

delägare i strömfall i regel hade att avgiva yttrande över expropriationsansökning,
vore alltför kort.

Rörande frågan, huruvida ersättning genom kraftöverföring
bör lämnas den som genom expropriation berövats vattenkraft, har
länsstyrelsen i Jämtlands län anfört följande.

Beträffande den föreslagna lydelsen av 9 kap. 13 § vattenlagen må framhållas,
att en vattenkraftägare, vars vattenrätt tages i anspråk genom expropriation,
kommer i väsentligt sämre läge i fråga örn möjlighet att erhålla
ersättningskraft än en minoritet, vars andel i ett strömfall exploateras med
stöd av vattenlagens nuvarande bestämmelser. I senare fallet skall regelmässigt
ersättning utgå genom tillhandahållande medelst överföring av motsvarande
kraftbelopp. I förra fallet skall enligt förslaget ersättning utgå på dylikt
sätt endast i den mån den fastighet, till vilken vattenkraften hört, kan
påvisa behov av kraft eller, om vattenkraften varit avsedd för viss anläggning
eller ort, endast därest ersättningstagaren är berättigad att överföra
kraftbelopp, som tillerkännes honom, och berörda anläggning eller ort kan
visas lia behov av kraften.

Enligt motiven får expropriationsrätt ej medgivas, då eljest expropriationsherättigad
sökande förut innehar sådan andel i strömfallet att han enligt
bestämmelserna i 2 kap. vattenlagen har vitsord att utbygga det. Å andra
sidan skall den föreslagna expropriationsrätten gälla all vattenkraft i strömfallet,
ej blott den majoritet som eventuellt är samlad på en hand. I förra
fallet blir minoriteten bibehållen vid sina nuvarande rättigheter enligt vattenlagen;
i senare fallet beskäras dessa rättigheter för samtliga förutvarande
vattenrältsägare. Nu berörda konsekvenser av förslaget synas ej tillfredsställande,
även om fog finnes för de sakkunnigas argumentering att, därest
även vid tillämpning av expropriationsförfarandet ersättning såsom regel
skulle utgå medelst kraftöverföring, syftet med det nya stadgandet i 1 kap.
14 § skulle kunna förfelas, enär den som innehar strömfallet skulle få detta
utbyggt på annans risk och själv komma att disponera över kraften på sätt
honom lyster.

Emellertid torde man ej kunna bortse från att åtskilliga outbyggda strömfall,
vilkas vattenkraft enligt lagförslaget skulle kunna bli föremål för expropriation,
utan tanke på spekulation förvärvats och innehas i sylte att säkerställa
ett framtida krafthehov, avsett för utvidgning eller nyskapande av industri,
för bygdens elektrifiering eller dylikt. Visserligen säges i motiven, att
hänsyn skall lagas till det lokala behovet vid prövning av en expropriationsfråga,
men om expropriationsrätt med hänsyn till allmänna intressen beviljas
i syfte att åstadkomma utbyggnad av visst strömfall måste ju reglerna i
9 kap. 13 § tillämpas i fråga om reservation av kraft för det lokala behovet.
Särskilt då det gäller strömfall, vars vattenkraft helt eller delvis avsetts för
överföring till viss anläggning eller ort, lärer det med lagrummets föreslagna
avfattning och de villkor, som där uppställts, i många fall bliva svårt även
för ägaren av ett för fullt befogat ändamål förvärvat vattenfall att kunna
få erforderlig ersättningskraft för nyssberörda ändamål. Om den expropriationsberättigade
då ej frivilligt reserverar sådan kraft, kan bygdens utveckling
bli lidande härav. Nu gällande bestämmelser rörande skyldighet att tillhandahålla
bygdekraft, vilka väl skola gälla även vid utbyggnad av strömfall
med stöd av expropriation, utgöra ej tillfyllestgörande garanti i förevarande
avseende, då bygdekraften endast är avsedd för vissa speciella ändamål
och sagda bestämmelser i praktiken knappast kunna förväntas bliva tilllämpade.

Kungl. Maj.ts proposition nr 44.

49

Ytterligare en synpunkt bör framhållas. För ett rationellt utnyttjande av
vattenkraften är det ofta lämpligt att gemensamt utbygga två eller flera var
för sig utbyggnadsvärdiga strömfall i samma vattendrag. Om nu ägaren av
majoriteten i ett strömfall vill på nyss antytt sätt utbygga såväl detta som ett
annat strömfall, vars ianspråktagande förutsätter expropriationsrätt, och dylik
rätt beviljas, komma delägarna i det senare fallet enligt föreliggande förslag
i ett sämre läge än minoritetsägame i det förra med avseende å rätten
till ersättningskraft. Denna konsekvens synes ej önskvärd.

På grund av det nu anförda kan länsstyrelsen för sin del ej tillstyrka den
föreslagna ändringen av 9 kap. 13 § vattenlagen. Frågan, huru i förevarande
avseende bör förfaras för att samtliga berättigade intressen skola behörigen
tillgodoses, torde behöva ytterligare utredas.

Även svenska vattenkraftföreningen har uttalat, att minoritetsägare i strömfall
icke borde försättas i sämre läge, örn strömfallet exproprierades enligt
förslaget än om det utbyggdes med tillämpning av 2 kap. 5—7 §§ vattenlagen.
Sådana minoritetsandelar torde mycket ofta vara av betydelse för att
tillgodose behovet av kraft för bygden eller för lokal industriell verksamhet.
Ersätiningsreglerna borde därför utformas i överensstämmelse med vattenlagens
bestämmelser om ersättning vid tvångsförvärv enligt nämnda paragrafer.

Departementschefen.

Allmänna synpunkter.

Den svenska vattenrätten vilar på den principen, att rätten till vatten är
förenad med äganderätten till den grund, varå vattnet finnes. Rätten att tillgodogöra
sig vattnet såsom drivkraft tillkommer alltså principiellt grundens
ägare. I vattenlagen har vattenkraftintresset tillgodosetts genom betydande
befogenheter att för genomförande av ett kraftföretag göra intrång i annans
rätt. Såsom framhölls under förarbetena till lagen ha dessa förmåner tillerkänts
vattenkraftintresset med hänsyn till den stora betydelse från allmän
synpunkt som är förenad med vattenkraftens tillgodogörande. Å andra sidan
ha på grund av de allmänna intressen som sålunda äro förbundna med vattenkraftens
användning vissa inskränkningar stadgats i strömfallsägarens
förfoganderätt över vattenkraften.

För närvarande är en betydande del av vattenkraften i våra vattendrag
tagea i anspråk i produktionens tjänst. Av de sakkunnigas utredning framgår
sålunda, att omkring en tredjedel av den till ungefär 36 000 miljoner
kilowattimmar per år beräknade totala utbyggnadsvärda krafttillgången i
vårt land redan är utbyggd. Av återstående två tredjedelar kan den ena anses
högvärdig, d. v. s. medföra en ^byggnadskostnad som icke väsentligt överstiger
utbyggnadskostnaden vid de redan utbyggda fallen, medan utbyggandet
av den sista tredjedelen medför så stora kostnader, att den icke kan betraktas
som högvärdig. Med utgångspunkt från en uppskattad årlig kraftproduktionsökning
av 400 miljoner kilowattimmar lia de sakkunniga beräknat,
att all högvärdig vattenkraft skulle vara utbyggd omkring år 1980 samt
den icke högvärdiga kraften ett antal år in på 2000-talet. Dylika beräkningar

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 44.

4

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 44.

kunna visserligen endast giva en ungefärlig bild av den troliga utvecklingen
framdeles, vilken är beroende på så ovissa faktorer som teknikens utveckling
och det allmänna ekonomiska läget. Så mycket torde likväl vara tydligt,
att utbyggnaden av landets vattenkraft nu nått ett sådant stadium, att den
tidpunkt är skönjbar, då åtminstone den högvärdiga naturkraften i stort sett
kommer att vara tagen i anspråk. Den utveckling som sålunda ägt rum aktualiserar
vissa spörsmål som förut icke varit så framträdande.

För en gynnsam utveckling i fortsättningen av den svenska kraftindustrien
torde en viss planmässighet vid utbyggnaden av våra vattenkrafttillgångar
vara erforderlig. Att det vid varje tidpunkt för utbyggnad lämpligaste strömfallet
i första hand kommer till användning i produktionens tjänst är nämligen
av stor ekonomisk betydelse för kraftindustrien i stort. Det torde i regel
vara fördelaktigast att den högvärdiga kraften tages i anspråk innan den
lågvärdiga kommer i fråga. För vinnande av ett gott ekonomiskt resultat är
det vidare ofta påkallat, att samtliga strömfall i ett vattendrag utbyggas innan
strömfallen i ett annat vattendrag tagas i anspråk. Vid en fullständig utbyggnad
av ett vattendrag kan nämligen en verkställd reglering av vattnets
avrinning ur tillgängliga vattenmagasin mången gång utnyttjas vid ett flertal
kraftstationer och kostnaden för regleringen sålunda fördelas. Reglering
av vattendragens källsjöar har under senare år fått ökad betydelse genom den
samköming mellan kraftverken som kommit till stånd. Att våra strömfall
utbyggas i viss ordning torde även betingas av deras belägenhet i förhållande
till redan förefintliga kraftledningar. Vikten av att tillgänglig vattenkraft utbygges
i rätt tid och på ett ändamålsenligt sätt har särskilt framträtt under
nu rådande förhållanden, då importen av stenkol och drivmedel varit försvårad
eller förhindrad.

En följd av strömfallsägarens rådighet över vattenkraften är, att han själv
äger frihet att välja tiden för utbyggnad. För den händelse rätten till ett
strömfall är fördelad på olika händer, kan den som har rätt till större delen
eller ena sidan av strömfallet påkalla att utbyggnad kommer till stånd när
han finner för gott. Det är givet, att strömfallsägaren eller majoritetshavaren
anlägger ekonomiska synpunkter på frågan om och när utbyggnad bör
ske. Såsom de sakkunniga framhållit möjliggör emellertid denna rådighet
över strömfallet ej blott att välja en för företagaren ekonomiskt gynnsam
tidpunkt för utbyggnad av fallet utan även att dröja därmed längre än
som från allmän synpunkt är önskvärt. Den som råder över vattenkraften i
strömfallet kan bålla på detta i syfte att tilltvinga sig en oskälig ersättning
av den som önskar förvärva och nyttiggöra fallet eller för att eljest bereda
sig en vinst genom en väntad prisstegring på vattenkraft. Även örn härigenom
utbyggnad hittills icke blivit förhindrad, torde icke kunna bortses från att
den möjlighet till spekulation i vattenkraft som sålunda förefinnes kan innebära
en fara för att de till vattenkraften knutna allmänna intressena komma
i efterhand. En från hela landets synpunkt önskvärd utbyggnad av ett
visst strömfall som står i tur att tagas i anspråk kan förhindras eller fördröjas
och ett planmässigt utnyttjande av våra vattenkrafttillgångar försvåras,
med en stegring av priset på elektrisk energi som följd. Den lojala vatten -

Kungl. Maj.ts proposition nr 44.

51

kraftindustrien kan genom dylik spekulation tvingas att för säkerställande
av sitt behov av naturkraft på ett alltför tidigt stadium uppköpa strömfall
i ändamål att förekomma dem som i spekulationssyfte vilja förvärva vattenkraft.
Det är tydligt, att genom en sådan osund konkurrens om naturkraften
priset på denna pressas i höjden.

Av de sakkunnigas utredning torde framgå, att under senare år vissa tendenser
till spekulation i vattenkraft kommit till synes. 1942 års riksdag har
som förut berörts påpekat detta förhållande. Den verkställda utredningen
giver emellertid därjämte vid handen, att en betydande kvantitet vattenkraft
redan finnes på fasta händer. De förvärv av naturkraft som skett på senare
tid ha sålunda i allmänhet avsett att tillgodose köparens eget behov av kraft,
varvid dock detta behov mången gång icke varit omedelbart förestående utan
tämligen avlägset. Enligt en av de sakkunniga med ledning av förhållandena
år 1942 verkställd överslagsberäkning motsvarade den kvantitet outbyggd
men utbyggnadsvärd vattenkraft som då innehades av kronan eller eljest funnes
på fasta händer åtminstone 18 000 miljoner kilowattimmar per år eller
omkring 75 procent av all outbyggd men utbyggnadsvärd vattenkraft, medan
av sådan vattenkraft omkring 5 procent eller något mera antogs finnas på
spekulativa händer. Den senare andelen ansågs av de sakkunniga till största
delen utgöras av sådan vattenkraft, som står på gränsen mellan högvärdig
och lågvärdig. Såsom de sakkunniga framhållit är emellertid att märka, att
under tiden närmast före verkställandet av denna beräkning betydande kvantiteter
högvärdig vattenkraft övergått från spekulativa till fasta händer.

Med hänsyn till den jämförelsevis begränsade omfattning i vilken spekulation
i vattenkraft förekommit har i flera yttranden över de sakkunnigas förslag
uttalats den uppfattningen, att några åtgärder mot spekulation icke vore
av behovet påkallade eller att därmed i allt fall borde anstå till dess behovet
blivit mer påtagligt. För egen del kan jag medgiva, att hittills framkomna
spekulationstendenser icke kunna sägas vara av den omfattning, att de ingiva
mera allvarliga farhågor för den svenska kraftindustriens sunda utveckling.
Den stora del av den outbyggda kraften som innehaves av staten eller eljest
finnes på fasta händer torde utgöra ett hinder för en mer omfattande spekulation.
Särskilt statens andel torde härvid vara av betydelse. Å andra sidan
innebär det förhållandet, att en så betydande del av naturkraften är placerad
på fasta händer och således boria ur marknaden, vissa möjligheter att spekulera
i höga priser för den återstående delen av den outbyggda kraften,
överhuvud måste det enligt min mening beaktas, att det är ett samhällsintresse
av .största vikt att såvitt möjligt förhindra att tillgodogörandet av våra
vattenkrafttillgångar försvåras till följd av spekulation. Även med hänsyn tagen
till att kostnaden för förvärv av naturkraften utgör endast en mindre del
av den sammanlagda kostnaden för elektrisk kraft äro olägenheterna härav
från allmän synpunkt uppenbara. Det må också framhållas, att innehav av
vattenkratt i spekulationssyfte innebär en förhållandevis mindre fara för det
allmänna så länge tillgången på naturkraft är god, men att olägenheterna
bliva mer betydande i den mån utbyggnaden fortskrider. Svårigheterna att erhålla
lämplig vattenkraft till skäligt pris kunna sålunda i en ej alltför avläg -

52

Kungl. Majlis proposition nr 44.

sen framtid bliva mer framträdande. Det torde vara lämpligare att ingripa
mot spekulation på ett tidigt stadium än att vänta därmed till en tidpunkt, då
utbudet av vattenkraft från andra håll minskat och spekulationen till följd
därav fått motsvarande större möjligheter att göra sig gällande. Med hänsyn
till det anförda finner jag övervägande skäl tala för att åtgärder mot spekulation
i vattenkraft nu vidtagas. Såsom min företrädare i ämbetet uttalade
i samband med att bemyndigande utverkades för tillkallande av de sakkunniga
torde denna fråga kunna avgöras utan samband med den mera omfattande
utredning angående kraftförsörjningen i riket överhuvud, varom
riksdagen hemställt.

För att motverka spekulation i vattenkraft torde olika utvägar kunna
komma i fråga. Såsom framhölls i direktiven för de sakkunniga ligger det
emellertid nära till hands att använda expropriation för att hindra innehavare
av vattenkraft alt tilltvinga sig oskälig ersättning för densamma när
strömfallet från allmän synpunkt bör tagas i anspråk. De sakkunniga ha
även, efter att ha övervägt andra tänkbara åtgärder, stannat för att föreslå
införande av en tvångsrätt av antydd innebörd. För egen del finner jag
lösningen av det föreliggande spörsmålet böra sökas efter denna linje. Såsom
förut nämnts ha de sakkunniga jämväl förordat, att förslaget om införande
av en expropriationsrätt borde kompletteras med skärpta regler om
beskattning av realisationsvinst vid avyttring av vattenkraft. Denna fråga
synes dock icke för närvarande böra upptagas till prövning utan torde därmed
böra anstå till dess en mera allmän översyn av realisationsvinstbeskattningen
verkställes. Vad angår övriga av de sakkunniga till prövning upptagna
förslag till åtgärder emot spekulation i vattenkraft torde dessa, såsom de
sakkunniga funnit, icke vara lämpliga.

De sakkunniga ha framhållit, att man vid införande av bestämmelser örn
en sådan expropriationsrätt som nyss nämnts kunde välja mellan att antingen
intaga bestämmelserna i vattenlagen eller utvidga ramen för expropriationsändamålen
i expropriationslagen. Vilken väg som bör väljas är tydligen
beroende på den närmare utformning som expropriationsrätten erhåller.
Med det innehåll denna givits i det av de sakkunniga upprättade och av
mig i princip tillstyrkta förslaget torde det av skäl de sakkunniga anfört
vara lämpligast att bestämmelserna upptagas i vattenlagen.

De grundläggande bestämmelserna örn expropriationsrätten.

I det av de sakkunniga upprättade förslaget till lag om ändring i vissa
delar av vattenlagen ha i 1 kap. 14 § upptagits de grundläggande förutsättningarna
för den nya expropriationsrätten. Stadgandets huvudsakliga innebörd
är, att om det finnes erforderligt för planmässigt utnyttjande av tillgänglig
vattenkraft att visst strömfall utbygges och det ej kan antagas att
den som råder över vattenkraften själv kommer att utan avsevärt dröjsmål
utbygga fallet, vattenkraften må tillgodogöras av den som är beredd att utan
uppskov utbygga fallet. Såsom framgår av det förut anförda bör enligt
min mening huvudsyftet med ett ingripande i lagstiftningsväg vara att så -

Kungl. Maj.ts proposition nr 44.

531

vilt möjligt hindra, att ett från allmän synpunkt rationellt ulnyttjande av våra
vattenkrafttillgångar försvåras till följd av spekulation. Detta syfte tillgodoses
tydligen genom de sakkunnigas förslag. Genom en expropriationsrätt av
dylik innebörd skulle nämligen initiativrätten i fråga örn vattenkraftens tillgodogörande
kunna fråntagas den som råder över kraften och fallets utbyggnad
tryggas, när detta från allmän synpunkt vore önskvärt. En tvångsrätt av
innebörd, att — förutom majoritetsliavaren — även den som ägde en mindre
del av ett strömfall medgåves rätt att påfordra fallets utbyggnad vore däremot
uppenbarligen icke tillfyllest för detta ändamål. Införandet av expropriationsrätten
skulle vidare utesluta möjligheten att erhålla ett överpris
för vattenkraft som står i tur att tagas i anspråk. Härigenom skulle tydligen
själva grunden för spekulation i vattenkraft rubbas och alltså möjligheten
att med framgång spekulera i vattenkraft beskäras. Från nu angivna synpunkter
kan förslaget anses utgöra en i stort sett tillfredsställande lösning
av frågan. Det torde emellertid i anslutning till framställda invändningar
böra undersökas, huruvida icke förslaget å andra sidan är för långtgående.

Under remissbehandlingen har sålunda gjorts gällande, att de föreslagna bestämmelserna
om expropriation av annans vattenkraft skulle strida mot grunderna
för den svenska vattenrätten och hinder från denna synpunkt möta
mot förslagets genomförande. Denna uppfattning kan jag icke dela. Enligt
den svenska vattenrätten tillkommer visserligen rätten till vattnet den som
äger grunden. Den enskildes rådighet över vattnet är emellertid begränsad
och till sitt innehåll bestämd med hänsyn till de allmänna ändamål vattendragen
ansetts böra tjäna. Vad särskilt angår rätten att tillgodogöra sig
vattnet såsom drivkraft utgår vattenlagen från den förutsättningen, att utnyttjandet
av vattenkraften är ett av de mest betydelsefulla av de allmänna
intressen som äro förknippade med vattendragen. Med denna utgångspunkt
ha som förut nämnts å ena sidan betydande tvångsrättigheter tillerkänts vattenkraftintresset
medan å andra sidan vissa inskränkningar stadgats i ström1''allsägarens
rätt. Lagen innebär alltså en avvägning mellan strömfallsägarens
intresse samt till vattenkraften knutna allmänna intressen. Att, när
sistnämnda intressen det kräva, företaga en jämkning av dessa regler kan
icke anses stridande mot lagstiftningens grundsatser, under förutsättning att
ingripandet icke är alltför vittgående. Härvid torde man icke, såsom i vissa
yttranden synes förutsättas, i fråga örn initiativrätten till naturkraftens utnyttjande
vara bunden vid den nuvarande regeln, enligt vilken rätt att tillgodogöra
sig annans andel i strömfall tillkommer endast delägare i tallet. En
expropriationsrätt av föreslagen innebörd, som när ett allmänt intresse det
påkallar tillerkänner även annan än delägare vitsord till fallets utbyggnad,
kan visserligen sägas utgöra en icke obetydlig begränsning av strömfallsägarens
rätt till vattnet. Med hänsyn till den stora betydelse vattenkraften numera
äger för tillgodoseende av olika samliällsbehov finner jag dock, i likhet
med hl. a. vattenöverdomstolen, denna inskränkning icke gå utöver de i vattenlagen
gällande grundprinciperna för strömfallsägares skyldighet att i det
allmännas intresse tåla inskränkningar i äganderätten. Jag vill också erinra

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 44.

om att i främmande länder större vattendrag i regel förklarats vara allmänna.
Då i vissa yttranden anmärkts, att de skäl som talade för införande av en
dylik expropriationsrätt kunde tagas till intäkt även för en lagstiftning av
motsvarande innebörd beträffande annan fast egendom, torde man vid denna
jämförelse ha bortsett från den särställning som tillkommer vattenkraften på
grund av dess stora betydelse från allmän synpunkt.

I vissa yttranden har vidare mot förslaget invänts, att detsamma vore mer
omfattande än syftet med lagstiftningen krävde, i det att expropriationsrätten
kunde riktas ej blott mot strömfallsägare som förvärvat vattenkraft i
spekulationssyfte utan även mot andra. Särskilt har påpekats, att även ett
företag som innehade naturkraft i avsikt att när företagets utveckling det
påkallade utbygga strömfallet kunde fråntagas rätten till vattenkraften eller
tvingas att utbygga fallet vid en från företagets synpunkt mindre lämplig tid.
Vad sålunda anförts är enligt min mening av beskaffenhet att böra noggrant
övervägas. Då det gäller att taga ställning till denna fråga torde först
böra anmärkas, att begreppet spekulation icke är entydigt. Såsom påpekats
i yttrandena kan det fattas i mer eller mindre vidsträckt bemärkelse. Då
förut talats om spekulation i vattenkraft har därmed närmast avsetts det
förhållandet, att vattenkraft förvärvats i syfte att bereda förvärvaren en
mellanhandsvinst. Frånsett sådana spekulationsköp i egentlig mening kan,
på sätt de sakkunniga anfört, förvärv av vattenkraft lia skett av olika anledningar.
Staten samt kommuner och enskilda företag som producera kraft
för distribution ha sålunda köpt vattenkraft för att vid behov utbygga densamma.
I samma avsikt ha även enskilda företag som behöva kraft för
egen industri förvärvat vattenkraft. Behovet av kraft kan i dessa fall ha varit
jämförelsevis avlägset. Vattenkraft kan även ha förvärvats huvudsakligen
i avsikt att placera kapital i realvärden. Det torde vara tydligt, att vid de
flesta slag av förvärv av vattenkraft, som ej ske i syfte att omedelbart utnyttja
densamma, avsikten är att bereda förvärvaren en vinst som överstiger
upplupna räntor och skatter under tiden till dess strömfallet utbygges
eller försäljes. I så måtto kan således alltid sägas föreligga ett spekulativt
moment. Skillnaden mellan de fall, då förvärvaren har för avsikt att lojalt
ställa vattenkraften i produktionens tjänst, samt övriga fall, då det huvudsakliga
syftet är att bereda förvärvaren en vinst genom en väntad prisstegring
å vattenkraft, är emellertid från allmän synpunkt betydande.

Ehuru det i och för sig hade varit önskvärt att begränsa expropriationsrätten
uteslutande till sådana fall, då syftet med innehavet av outbyggd vattenkraft
är sådant att osund spekulation kan sägas vara för handen, måste
tagas i betraktande att svårigheterna att göra en sådan gränsdragning äro
avsevärda. Det måste beaktas, att även den, som verkligen har för avsikt
att själv så småningom låta av honom innehavd vattenkraft träda i produktionens
tjänst, genom att dröja därmed under längre tid kan föranleda,
att för utbyggnad mindre lämplig vattenkraft först måste tagas i anspråk
och att kraftindustrien i stort härigenom kommer att i viss mån arbeta under
mindre gynnsamma betingelser. Avgörande vikt torde fördenskull icke
kunna tillerkännas enbart den omständigheten, att strömfallsägaren kan lia

Kungl. Maj.ts proposition nr 44.

55

för avsikt att i en framtid, ovisst när, utbygga fallet. Överhuvud torde det
möta betänkligheter att göra lagstiftningens tillämpning helt beroende aven
så osäker faktor som strömfallsägarens avsikt med fallet, vilken tydligen
kan växla från tid till annan; svårigheterna i bevisningshänseende äro uppenbara.
Enligt min mening låter det sig alltså knappast göra att med ledning
av strömfallsägarens syfte från lagstiftningen undantaga vissa kategorier
av strömfallsägare.

örn sålunda denna väg icke är framkomlig, torde böra närmare undersökas,
i vad mån berättigade intressen kunna trädas för nära genom en expropriationsrätt
av föreslagen omfattning. Enligt förslaget är såsom förut nämnts
grundförutsättningen för att expropriation skall medgivas, att utbyggnad avströmfallet
i fråga erfordras för ett planmässigt utnyttjande av tillgänglig
vattenkraft. Att strömfallsägaren i en sådan situation ej vill avstå fallet till
skäligt pris kan — bortsett från att syftet kan vara att hålla på fallet för att
framdeles erhålla en högre köpeskilling eller för att eljest bereda sig en vinst
genom en väntad prisstegring å vattenkraft —- bero på att han önskar nyttiggöra
fallet för egen del när en från hans synpunkt mer gynnsam tidpunkt är
inne. I allmänhet torde det emellertid ej vara lönande för en strömfallsägare
att, ehuru fallet sett ur en vidare synvinkel står i tur att utbyggas, dröja
därmed under en längre tid. Ränteförlust och skatter som belöpa å tid då
fallet ligger outnyttjat, oaktat den rätta utbyggnadstidpunkten är inne och
fallet fått sitt fulla värde, måste nämligen tagas i beräkning. Någon mera
avsevärd tidsskillnad torde alltså i regel ej kunna uppstå mellan den tidpunkt,
då fallet från allmän synpunkt bör utbyggas, och den, då strömfallsägaren
själv från egen ekonomisk synpunkt ändock bör taga fallet i anspråk. Då
enligt förslaget ett framställt expropriationsanspråk skall avvisas, örn det
är antagligt att strömfallsägaren själv kommer att utan avsevärt dröjsmål
utbygga fallet på ändamålsenligt sätt, torde alltså den strömfallsägare, som
verkligen har för avsikt att lojalt ställa vattenkraften i produktionens tjänst,
icke genom lagstiftningen åsamkas någon mera betydande inskränkning i
sin rådighet över vattnet. Endast för det fall att en kristid med förhöjda utbyggnadskostnader
är rådande kan det med fog göras gällande att strömfallsägaren
verkligen kan lia skäl att dröja med utbyggnaden. I ett sådant
läge är det emellertid som erfarenheten visat av särskild vikt att kunna rationellt
ulnyttja vattenkraften.

De sakkunniga lia uttalat, att under normala förhållanden eli uppskov ovett
eller annat år med utbyggnadens påbörjande icke torde kunna anses innebära
elt avsevärt dröjsmål. Enligt min mening bör man för att bereda
ökad möjlighet för fallägaren att själv verkställa utbyggnaden i regel räkna
med något längre tider. Därest en strömfallsägare, som verkligen har för avsikt
alt utbygga fallet, på grund av framställd expropriationsansökan skulle
gripa sig an därmed tidigare än han eljest skolat göra, bör, på sätt de sakkunniga
uttalat, den som påkallat expropriation förbinda sig alt köpa kraft
från kraftstationen intill dess strömfallets ägare själv blir i behov av kraften.
Skulle expropriationssökanden ej vara villig att ingå en sådan överenskommelse
på skäliga villkor, bör frågan örn expropriation förfalla.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

Enligt förslaget skall strömfallsägaren beredas tillfälle att yttra sig över
framställd ansökan om expropriation inom ett år från det ansökningen delgavs
honom eller, örn synnerliga skäl därtill äro, inom kortare tid, dock minst
tre månader. Genom dessa bestämmelser synes strömfallsägaren erhålla ett
skäligt rådrum för att taga ställning till frågan örn fallets utbyggnad.

Vid bedömandet av expropriationsinstitutets verkningar bör även beaktas
den utformning som givits ersättningsreglerna. Som jag senare i anslutning
till de sakkunnigas förslag ämnar föreslå skall ersättning i regel utgå i form
av kraft i den mån den fastighet till vilken vattenkraften hört kan anses ha
behov av kraft, och detsamma skall gälla om vattenkraften varit avsedd
för viss anläggning eller ort för vilken kraften är erforderlig. En strömfallsägare,
som i det allmännas intresse nödgats avstå vattenkraft, äger alltså i
regel den förmånen att bekomma ersättning i fonn av kraft i den mån så
erfordras för hans rörelse eller för distribution.

Det synes som om en expropriationsrätt, vilken kringgärdats av här berörda
garantier, icke skulle medföra något obehörigt intrång för de lojala
kraftproducenterna. De farhågor som framskymtat i vissa yttranden, att industriföretag,
som producerade kraft för eget behov, skulle genom expropriationsmöjligheten
hämmas i sin utveckling, synas mig högst överdrivna. Jag
är alltså beredd att i princip godtaga de sakkunnigas förslag i vad angår
förutsättningarna för expropriationsrätten.

Industriförbundet har hemställt, att som ytterligare villkor för expropriationsrätt
borde gälla, att expropriationssökanden icke hade tillgång till egen
vattenkraft, som lämpligen kunde utbyggas. Ett generellt villkor av dylik
innebörd synes mig dock icke kunna uppställas. Lagstiftningens syfte är ju
att i det allmännas intresse undanröja obehöriga hinder för en ändamålsenlig
utbyggnad av landets vattenkraft. För detta syfte är det tydligen i princip
ovidkommande, om den som vill verkställa utbyggnaden av det strömfall som
står i tur att tagas i anspråk äger tillgång till annan outbyggd vattenkraft.
Endast om den vattenkraft, varöver expropriationssökanden redan förfogar,
med hänsyn till lagstiftningens syfte kan anses väsentligen likställd med den
vattenkraft som han önskar expropriera, blir situationen en annan. Vid sådant
förhållande torde det nämligen icke kunna sägas, att det för planmässigt
utnyttjande av landets vattenkraft är erforderligt, att just det strömfall
ansökningen avser i första hand utbygges.

I detta sammanhang må även beröras den i vissa yttranden mot förslaget
framförda invändningen, att expropriationsrätten borde inskränkas till att
avse endast strömfall, som förvärvats efter lagstiftningens ikraftträdande.
Med anledning härav må framhållas, att grunden till den föreslagna expropriationsrätten,
liksom vid all expropriation, består i att allmänt gagn kräver
egendomens avstående. Det allmänna intresse som förevarande lagstiftning
avser att tillgodose är som förut nämnts i första hand att trygga cn
rättidig och ändamålsmässig utbyggnad av våra krafttillgångar utan att naturkraften
behöver betalas med oskäligt pris. För att vinna det syfte lagstiftningen
sålunda uppställer måste självfallet lagstiftningen äga tillämpning
å all outbyggd vattenkraft, oavsett vid vilken tidpunkt denna förvär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

57

vats. Den enskilde som vid viss tidpunkt förvärvat ett strömfall kan icke
göra anspråk på att hans rätt till strömfallet allt framgent skall bedömas
efter de vid förvärvet gällande rättsreglerna. Liksom förhållandet är
nied all äganderätt måste dess innehåll vara underkastat de förändringar,
som till följd av utvecklingen på lagstiftningens väg genomföras. Av skäl
som nu anförts synes även det av Skånes handelskammare väckta förslaget
örn att begränsa lagstiftningen till strömfall, som förvärvats efter ingången
av år 1937, icke kunna upptagas. Anledning synes ej heller föreligga att,
såsom samma handelskammare föreslagit, från lagstiftningen utesluta strömfall
i de södra delarna av landet.

Såsom de sakkunniga framhållit torde det icke vara lämpligt att i lagen
närmare angiva vad med planmässigt utnyttjande av tillgänglig vattenkraft
skall förstås. Gentemot vad länsstyrelsen i Jämtlands län anfört angående
önskvärdheten, att i lagtexten fastslås att expropriationsändamålet bör vara
av väsentlig betydelse för det allmänna, må framhållas, att bestämmelsen
örn planmässighet enligt min mening innefattar ett dylikt krav på expropriationens
vikt från allmän synpunkt. Frågan örn planmässighet bör således
bedömas med hänsyn till den allmänna kraftförsörjningen i riket. För
att detta skall komma till tydligare uttryck i lagtexten bör en mindre jämkning
vidtagas i sakkunnigförslaget. Vid avgörandet om planmässigheten kräver
ett visst strömfalls tillgodogörande torde i övrigt de av de sakkunniga
anförda synpunkterna kunna tjäna till ledning. Särskilt bör enligt min
mening beaktas, att behovet av kraft inom de delar av landet, där
vattenkraften är belägen, icke åsidosättes. Å andra sidan synes den omständigheten,
att ett lokalt behov av kraft finnes, icke i och för sig utgöra
tillräcklig expropriationsanledning. Ej heller lärer det vara tillfyllest
att den som gör ansökan om expropriation själv är i behov av kraft för
sin rörelse. Införandet av en rätt till expropriation för att tillgodose ett till
viss ort eller visst företag knutet behov av kraft är icke motiverat av det
syfte som ligger till grund för förslaget. Det må emellertid erinras, att enligt
allmänna expropriationslagen möjlighet föreligger att för där angivna ändamål
taga i anspråk annans strömfall, om så skulle erfordras.

I anledning av vad kammarkollegiet yttrat angående fastställande av ordningen
för vattenkraftens utbyggnad må anföras, att det icke torde vara
lämpligt att på förhand fastställa ett utformat utbyggnadsschema för hela
landet för någon längre tid framåt med angivande av den tidpunkt då visst
strömfall bör vara utbyggt. Man torde svårligen kunna komma längre än
till prognoser för en begränsad tid, vilket dock icke utesluter att nian för
visst eller vissa vattendrag i jämförelsevis god tid kan säga, att planmässigheten
kräver att strömfallen i desamma tagas i anspråk. Genom att vederbörande
strömfallsägare skall beredas tillfälle att yttra sig över framställt expropriationsanspråk
får han möjlighet att framlägga sina synpunkter på
detta spörsmål. Strömlallsägaren kan med denna ordning visserligen ej så
lång tid förut erhålla något mera bestämt besked, vid vilken tidpunkt fallet
bör vara utbyggt. Det torde emellertid av skäl som nyss nämnts kunna hållas
för visst, att ägaren till ett större strömfall, vars utbyggnad överhuvud

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

kan anses ha någon aktualitet, städse har en uppfattning om den ungefärliga
tidpunkt, då strömfallet från allmän synpunkt bör utbyggas.

Med hänsyn till arten av de avgöranden varom här är fråga anser jag
det uppenbart, att befogenhet att medgiva expropriationsrätt i överensstämmelse
med de sakkunnigas förslag bör tillkomma Kungl. Maj:t och ej vattendomstolarna.
Vad angår ersättningsfrågan torde denna däremot, på sätt de
sakkunniga föreslagit, böra avgöras av vattendomstol.

Den närmare utformningen av expropriationsrätten.

Enligt de sakkunnigas förslag skall expropriationsrätt tillkomma kronan,
kommun eller annan, som är beredd att utan uppskov utbygga fallet. I vissa
yttranden har däremot gjorts gällande, att expropriationsmedgivande borde
kunna meddelas till förmån endast för stat och kommun. Till stöd för denna
ståndpunkt har bl. a. framhållits, att örn expropriationsrätt tillkomme
även enskild, detta kunde medföra att lagstiftningen erhölle en vidare tilllämpning
än dess syfte krävde.

Då det gäller att bestämma kretsen av de expropriationsiberättigade må
till en början påpekas, att det för lagstiftningens syfte i princip är utan betydelse
örn utbyggnaden av det strömfall varom är fråga äger rum genom
ett statligt, kommunalt eller enskilt företag. Det väsentliga är, att vattenkraften
kommer till nytta. Vissa kraftföretag torde väl kunna sägas vara av mera
omedelbar betydelse för det allmänna medan andra endast medelbart lända
samhället till gagn. Med hänsyn till den samköming som numera äger rum
mellan alla större kraftföretag har dock denna gränsdragning icke någon
större betydelse. Den sammanfaller för övrigt ej med den föreslagna åtskillnaden
mellan statliga och kommunala företag å ena samt enskilda företag
å andra sidan. Kommuner ingå t. ex. emellanåt jämte enskilda intressenter
i gemensamma företag. Att utesluta expropriationsrätt för enskilda synes
icke heller vara av något praktiskt värde, då man kan utgå från att expropriation
icke kommer att beviljas i andra fall än då det även från allmän
synpunkt är påkallat. Någon fara för att ett enskilt företag skulle erhålla
rätt till expropriation av vattenkraft enbart av den anledningen att det är i
behov av kraft för egen förbrukning torde alltså ej förefinnas. Dessutom må
erinras örn att enligt de sakkunnigas förslag Kungl. Majit vid beviljande av
expropriationstillstånd äger föreskriva sådana villkor som från allmän synpunkt
finnas erforderliga. Vad särskilt angår det av länsstyrelsen i Jämtlands
län anförda skälet mot de sakkunnigas förslag, att ett enskilt företag
kunde tänkas komma att under avsevärd tid efter expropriationstillståndets
meddelande underlåta att utbygga strömfallet, må framhållas, att det torde
kunna förutsättas att tillstånd icke kommer att meddelas utan att betryggande
garanti finnes för att sökanden kommer att utan dröjsmål påbörja
och fullfölja utbyggnaden. Med hänsyn till det anförda finner jag ej anledning
frångå de sakkunnigas förslag att — i överensstämmelse med vad i vattenlagen
eljest är förhållandet i fråga örn befogenhet att göra intrång i enskild
rätt — likställa statliga, kommunala och enskilda företag.

Å andra sidan har under remissbehandlingen uttalats farhågor för att i

Kungl. Måtj:ts proposition nr 44.

59

praktiken full likställighet icke komme att råda mellan staten samt kommunala
och enskilda företag på den grund att svårigheter för annan än staten
skulle föreligga att visa att förutsättningarna för expropriation vore
för handen. Några särskilda svårigheter i bevisningshänseende torde emellertid
knappast föreligga vid avgörandet av frågan om planmässigheten kräver
ett visst strömfalls utbyggande. Vad åter angår den utredning, som från
strömfallsägarens sida måste förebringas för att styrka att han har för
avsikt att utan avsevärt dröjsmål utbygga fallet, torde ej heller, såsom
kammarkollegiet förutsatt, med avseende å denna utredning möta svårigheter
av beskaffenhet att ingiva betänkligheter. En annan sak är att enskilda företag
med hänsyn till förut anförda synpunkter böra erhålla expropriationstillstånd
allenast örn det finnes ändamålsenligt för den allmänna kraftförsörjningen.

Man torde kunna utgå från att strömfall, som tillhör kronan eller vari kronan
äger så stor del att vitsord till utbyggnad föreligger, kommer att tagas
i anspråk i produktionens tjänst när detta från allmän synpunkt är lämpligt.
Från denna synpunkt vore det alltså ej behövligt att låta den föreslagna
expropriationsrätten gälla mot kronan. Såsom de sakkunniga framhållit torde
emellertid expropriation böra kunna medgivas av en mindre kronans
minoritetsandel i samband med expropriation av majoriteten i strömfallet.
Med hänsyn härtill torde något principiellt undantag ej böra göras i fråga
om vattenkraft som tillkommer kronan. På grund av föreskrifterna i § 77
regeringsformen, enligt vilka kronans fastigheter äro undandragna Konungens
administrativa förfoganderätt, torde emellertid för avstående av kronans
andel i strömfall krävas riksdagens samtycke. Även om sådant samtycke
kan anses innefattat i riksdagens antagande av en lag, som tillerkänner
Konungen rätt att för det expropriationsändamål varom här är fråga besluta
om avhändande av kronans fasta egendom, torde det dock med hänsyn till
expropriationsändamålets beskaffenhet vara lämpligast, att riksdagens samtycke
inhämtas i annan ordning. Ett annat skäl härför är, att kronans andelar
i strömfall ofta förvärvats efter riksdagens medverkan. Jag vill därför
tillstyrka de sakkunnigas förslag att i lagtexten intages bestämmelse av
innehåll, att expropriationsrätt ej utan riksdagens samtycke må medgivas
i fråga örn strömfall, däri kronan har del. Någon tidsutdräkt av betydelse
torde ej behöva förorsakas härav. En dylik bestämmelse betager icke riksdagen
möjligheten att giva mer eller mindre generella bemyndiganden till upplåtelser
av mindre vikt. Bestämmelsen innebär uppenbarligen ej heller i
fråga om kronan tillhörig vattenkraft någon inskränkning i vattenlagens stadganden
örn rätt för den som har majoriteten i ett strömfall eller äger ena
sidan därav att utan riksdagens medgivande tillgodogöra sig återstående
andel.

Svenska elektricitetsverksföreningen har hemställt, att vattenkraft som ägdes
av kommunala elektricitetsverk måtte i sådan omfattning undantagas
från lagstiftningen, att kraften icke kunde exproprieras av enskilt företag.
Ett sådant undanlag finner jag icke behövligt. Det är uteslutet att Kungl.

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 44.

Majit skulle till förmån för ett enskilt företag beröva kommun vattenkraft
som kommunen Ilar för avsikt att utbygga för eget behov.

Såsom de sakkunniga föreslagit torde Kungl. Majits expropriationsmedgi •
vande icke böra innebära någon eftergift från vattenlagens villkor för utbyggande
av strömfall i annat hänseende än att exproprianten ej behöver innehava
eljest erforderlig rätt till fallet. Exproprianten må således tillgodogöra
sig vattenkraften i strömfallet allenast om hinder i övrigt ej möter enligt
2 kap. vattenlagen. I anledning av vad länsstyrelsen i Jämtlands län uttalat
må framhållas, att gällande bestämmelser om skyldighet att tillhandahålla
bygdekraft självfallet skola äga tillämpning även å den som med stöd av den
föreslagna expropriationsrätten tillgodogör sig annans vattenkraft.

På sätt jag i det föregående anlvtt torde i enlighet med de sakkunnigas
förslag Kungl. Majit, när expropriationstillstånd meddelas, böra äga att föreskriva
de särskilda villkor, som från allmän synpunkt finnas erforderliga
med avseende å vattenkraftens utnyttjande. De sakkunniga ha med denna
bestämmelse åsyftat sådana villkor som kunna böra uppställas för att ett
vattendrag med därtill hörande regleringsmagasin skall kunna utnyttjas på
ett rationellt sätt eller för att strömfallet skall rätt fylla sin uppgift för kraftförsörjningen
i landet vid samköming. Bestämmelsen ger däremot icke Kungl.
Majit rätt att uppställa fiskaliska villkor eller föreskrifter om priset å den
producerade kraften eller dylikt. En priskontroll å elektrisk kraft har tidigare
genomförts i annan ordning.

Självfallet bör den som erhållit expropriationsrätt snarast möjligt genomföra
sin avsikt att utbygga fallet. Därest exproprianten brister härutinnan
eller ej behörigen fullgör sin ersättningsskyldighet gentemot ägaren av strömfallet,
bör expropriationsrätten förverkas. De bestämmelser i dessa hänseenden
som de sakkunniga föreslagit torde böra genomföras. Sålunda synes
förordnandet om expropriation böra förfalla, om exproprianten icke inom ett
år från det förordnandet meddelades hos vattendomstolen sökt tillstånd till
strömfallets utbyggande eller örn ansökan om sådant tillstånd avslås. Detsamma
lärer böra gälla, om i penningar bestämd ersättning för vattenkraften
ej guldits inom tre månader efter det ersättningen blivit slutgiltigt fastställd
— såvida icke strömfallet enligt medgivande av ersättningstagaren
tagits i besittning utan att ersättningen guldits — eller om strömfallet ej utbvgges
inom tid som vattendomstolen bestämmer. Därjämte torde på sätt de
sakkunniga föreslagit böra föreskrivas, att örn expropriationsmedgivandet förfaller,
nytt medgivande med avseende å strömfallet ej utan synnerliga skäl
må meddelas inom tio år. Med hänsyn till att den, mot vilken expropriationsanspråket
riktats, under tiden för expropriationstillståndets giltighet betagits
möjlighet att förfoga över vattenkraften, synes en sådan bestämmelse befogad.

Ersättningsregler.

Frågan örn de regler enligt vilka ersättningen för exproprierad vattenkraft
bör bestämmas är självfallet av största betydelse. Då det gäller att taga

Kungl. Maj-.ts proposition nr 44.

61

ståndpunkt härtill uppstår först frågan, i vilken omfattning ersättningen bör
utgå medelst kraftöverföring. Med avseende å tillgodogörande av aimans vattenkraft
enligt bestämmelserna i 2 kap. 5, 6 och 7 §§ vattenlagen gäller som
förut nämnts, att ersättning för vattenkraften skall utgå genom tillhandahållande
av motsvarande kraftbelopp, såframt och i den mån ersättningens
utgörande i kraft ej prövas medföra olägenheter av betydenhet för ena eller
andra parten. Kostnaden för kraftens tillhandahållande skall av ersättningstagaren
gäldas antingen kontant eller medelst reduktion av kraftbeloppet.
Såsom de sakkunniga framhållit torde det vara tydligt, att dessa regler icke
kunna oförändrade tillämpas dä annans vattenkraft må tillgodogöras med
stöd av den föreslagna expropriationsrätten. Därest i sådant fall ersättning
i regel skulle utgå i form av kraft, skulle nämligen den situationen inträda,
att ersättningstagaren kunde efter gottfinnande disponera över större delen av
kraften, medan exproprianten finge bära de med företaget förenade riskerna.
Härigenom skulle expropriationsrätten bliva i stort sett värdelös. Å andra sidan
hör emellertid, såsom de sakkunniga anfört, icke göras större avsteg från
nu gällande principer än som är nödvändigt.

Syftet med den nuvarande bestämmelsen örn ersättning medelst kraftöverföring
är, att den fastighet till vilken den avstådda vattenkraften hört bör
tillföras ett annat realvärde, nämligen ersättningskraft. Det torde vara tydligt,
att ersättningskralten mången gång överstiger den berättigade fastighetens
eget behov. För sådant fall föreligger intet hinder för fastighetens ägare
att överlåta kraften till annan konsument eller att, mot den ersättning varom
överenskommelse kan träffas, låta det företag som verkställt utbyggnaden
förfoga över kraften. En viss konkurrens kan alltså uppstå mellan kraftverksföretaget
och de fastighetsägare som erhållit ersättning i form av kraft.
Mot stadgandena om ersättning medelst kraftöverföring har också från kraftproducenternas
sida framkommit viss kritik, därvid hävdats att ersättningstagaren
blivit alltför gynnsamt ställd i förhållande till den verkliga företagaren,
som har att vidkännas de med företaget förenade riskerna.

Då det i fråga örn ersättning för vattenkraft som tages i anspråk genom
expropriation gäller att finna en lämplig begränsning av expropriantens skyldighet
att utgiva ersättning i form av kraft, ligger det nära till hands att inskränka
skyldigheten att tillhandahålla kraft till vad som motsvarar vederbörande
fastighets behov eller vad fastighetens ägare eljest behöver förfoga
över för egen anläggning. De sakkunniga ha också sökt utforma en begränsning
av skyldigheten att leverell ersättningskraft i överensstämmelse
härmed. Enligt förslaget gäller sålunda, att ersättning medelst kraftöverföring
skall utgå dels i den mån fastighet till vilken vattenkraften hört kan
anses lia behov av kraft dels ock om vattenkraften varit avsedd för viss anläggning
och kraften erfordras för denna. Även för det fall att vattenkraften
varit avsedd lör viss orts behov skall enligt förslaget ersättning lämnas medelst
kraftöverföring i den mån orien kan anses lia behov därav. Förutsättning
lör all ersättning utöver vad som erfordras för fastighetens eget behov
skall utgå i denna form är emellertid, alt ersättningstagaren är berättigad att
överlöra kraften lill den anläggning eller ort, varom är fråga. Enligt för -

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

slaget skall vidare ersättning icke obligatoriskt utgå medelst kraftöverföring
under angivna förutsättningar. Liksom förhållandet är i fråga örn ersättning
för annans vattenkraft, som tillgodogöres jämlikt 2 kap. 5, 6 eller 7 §, skall
nämligen möjlighet föreligga att göra undantag, såframt och i den mån
ersättningens utgörande i kraft prövas medföra olägenheter av betydenhet
för ena eller andra parten.

De sakkunnigas förslag finner jag utgöra en godtagbar lösning av spörsmålet,
i vilken omfattning ersättning bör bestämmas att utgå medelst kraftöverföring.
Härigenom tillgodoses å görlig mån den synpunkten, att den fastighet
till vilken kraften hört erhåller ersättning i form av ett realvärde. Å
andra sidan vinnes en nödvändig begränsning av expropriantens skyldighet
att tillhandahålla ersättningskraft. Mot förslaget kan visserligen såsom skett
i några yttranden invändas, att en vattenkraftägare, vars vattenkraft tages i
anspråk genom den föreslagna expropriationsrätten, kommer i ett sämre läge
i fråga örn rätt att erhålla ersättningskraft än ägaren av en minoritetsandel
som med stöd av nuvarande bestämmelser tillgodogöres av annan. Denna
följd torde emellertid näppeligen kunna undvikas. Det synes nämligen icke
lämpligt, att vid sådan expropriation av vattenkraften i ett strömfall som
avses med förslaget låta ersättningen till ägaren av en minoritetsandel utgå
efter principiellt andra regler än ersättningen till majoritetshavaren. För övrigt
må anmärkas, att ersättningskraft för minoritetsdelar i jämförelsevis
stor utsträckning brukar av ersättningstagaren mot vederlag i penningar överlåtas
till kraftverksägaren, varför skillnaden i praktiken icke torde bliva så
betydande. Vad angår den av länsstyrelsen i Jämtlands län uttalade farhågan,
att genom förslagets bestämmelser behovet av kraft inom den bygd där
strömfallet vöre beläget skulle bliva åsidosatt, må erinras, att enligt förslaget
ersättning i regel skall utgå i form av kraft när vattenkraften är avsedd för
viss ort. Visserligen gäller som förutsättning härför, att ersättningstagaren
är berättigad överföra kraften till denna ort, men örn ersättningstagaren
icke äger rätt att för detta ändamål begagna redan befintlig ledning, torde
koncession för framdragande av ny ledning icke vägras, örn den eljest är förenlig
med planmässig elektrifiering. Man torde för övrigt kunna utgå från
att bygdens behov av kraft kommer att beaktas redan i samband med prövning
av själva expropriationsfrågan.

Av förslagets ståndpunkt beträffande förutsättningarna för att ersättning
skall lämnas i form av kraft torde följa, att större delen av den vattenkraft,
som exproprianten får tillgodogöra, kommer att ersättas med pengar. Beträffande
ersättningens beräknande ha de sakkunniga framlagt vissa synpunkter,
lör vilka förut redogjorts. Mot vad de sakkunniga sålunda anfört har jag icke
någon erinran.

Lagförslaget.

I det av de sakkunniga upprättade förslaget till lag om ändring i vissa
delar av vattenlagen ha de grundläggande bestämmelserna om den föreslagna
expropriationsrätten upptagits under 1 kap. 14 §. I detta lagrum ha där -

Kungl. Maj.ts proposition nr 44.

63

jämte införts stadganden om förfarandet i expropriationsärendet, varjämte, i
likhet med vad som gäller enligt allmänna expropriationslagen, föreskrivits
att expropriationsrätt ej må övergå från innehavaren till annan utan Konungens
medgivande. Vad de sakkunniga sålunda föreslagit torde med vissa redaktionella
jämkningar böra genomföras.

I 2 kap. 16 § torde i enlighet med de sakkunnigas förslag böra upptagas
bestämmelse av innehåll, att exproprianten äger lösa erforderligt utmål för
kraftstationen. En sådan bestämmelse synes nödvändig, enär eljest strömfallsfastighet
skulle kunna komma att saknas. I anledning av denna bestämmelse
torde, såsom de sakkunniga jämväl föreslagit, en följdändring av redaktionell
art böra vidtagas i 9 kap. 48 §. Därjämte synas bestämmelserna i
2 kap. 19 § om utrivning av annans byggnad i vatten när vattenkraft tillgodogöres
enligt 5, 6 eller 7 § i samma kap. böra göras tillämpliga jämväl då
strömfall tages i anspråk jämlikt 1 kap. 14 §.

I överensstämmelse med de sakkunnigas förslag synas stadgandena om ersättningens
utgående i kraft böra upptagas i 9 kap. 13 §. Därjämte torde,
såsom de sakkunniga förordat, 20 och 34 §§ i samma kap. böra ändras så,
att vad i den förra paragrafen stadgas örn uttagningskostnad och i den senare
om ställande av säkerhet, när tillgodogjord vattenkraft avstås, erhåller
giltighet även när 1 kap. 14 § tillämpas. I fråga örn 9 kap. 20 § i de sakkunnigas
förslag torde dock en jämkning böra vidtagas, så att det tydhgt framgår
att det är de i 20 § första stycket givna reglerna för uttagningskostnadens
beräkning som skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Jag vill nämna,
att den i berörda stycke första punkten föreskrivna jämförelsen med nyttan
för ersättningsgivaren kan vinna tillämpning allenast beträffande sådan
falldel som icke ingår i ett eventuellt förefintligt majoritetsinnehav. I den
mån ersättning till majoritetsinnehavare skall utgå i form av kraft ger sagda
punkt ej annan ledning för uttagningskostnadens bestämmande än att denna
skall bestämmas till skäligt belopp.

De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1945.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om ändring i 1, 2 och 9 kap. vattenlagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över detta lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

64

Kungl. Majlis proposition nr 44.

Förslag

till

Lag

om ändring i 1, 2 och 9 kap. vattenlagen.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 14 § vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523)
skall jämte rubrik erhålla nedan angiven lydelse, att nuvarande 14 § i nämnda
kap. skall med bibehållen rubrik betecknas 15 § ävensom att 2 kap. 16
och 19 §§ samt 9 kap. 13, 20, 34 och 48 §§ samma lag1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

1 KAP.

Örn upplåtelse av rätt att taga strömfall i anspråk.

14 §.

Finnes från allmän synpunkt för planmässigt utnyttjande av tillgänglig
vattenkraft erforderligt, att visst strömfall tillgodogöres, och kan det ej antagas,
att den, som råder över vattenkraften i fallet, själv kommer att utan
avsevärt dröjsmål utnyttja det på ändamålsenligt sätt, äger Konungen på ansökan
förordna, att, om hinder enligt 2 kap. eljest ej möter, fallet må mot
ersättning, som i 9 kap. skils, i stället tillgodogöras av kronan, kommun
eller annan, som är beredd att utan uppskov bebygga fallet; dock må ej
på grund av vad nu sagts rätt att tillgodogöra strömfall, vari kronan har
del, utan riksdagens medgivande upplåtas åt annan. Vid meddelande av förordnande
äger Konungen föreskriva de villkor med avseende å strömfallets
utnyttjande, som från allmän synpunkt finnas erforderliga.

Då Konungens förordnande enligt första stycket blivit sökt, skall tillfälle
lämnas envar, som har del i strömfallet, att avgiva yttrande i anledning av
ansökningen inom ett år från det denna jämte erforderlig utredning i ärendet
delgivits honom. Örn synnerliga skäl därtill äro, må Konungen bestämma
kortare tid, dock minst tre månader. Delgivning skall genom sökandens
försorg verkställas på sätt örn stämning är stadgat, dock att, om ej utan
avsevärd omgång kan utrönas, vilka som hava del i fallet, delgivning må
ske genom kungörelse i allmänna tidningarna och tidning inom orten. Äro vid
ansökningen fogade ritningar eller andra handlingar av vidlyftig beskaffenhet,
äger Konungen förordna, att de må undantagas från delgivning.

1 Nuvarande lydelse av 1 kap. 14 § se SFS 1939:146 och av 9 kap. 48 § se SFS 1926:194.

Kungl. Maj:ts proposition nr 44. 65

Meddelas förordnande enligt första stycket, skall vattendomstolen genast
underrättas.

Rätt att på grund av förordnande enligt första stycket taga strömfall i anspråk
må ej från innehavaren övergå på annan, utan att Konungen medgiver
det. Har ej den, som innehar sådan rätt, inom ett år från det Konungens förordnande
meddelades hos vattendomstolen sökt medgivande enligt 2 kap. till
strömfallets bebyggande, eller lämnas ej sådant medgivande, vare förordnandet
ej längre gällande; och må nytt förordnande med avseende å fallet ej utan
synnerliga skäl meddelas inom tio år därefter. Samma lag vare, om i penningar
bestämd ersättning för vattenkraften ej guldits inom tre månader
från det ersättningen blivit fastställd genom utslag, som vunnit laga kraft,
såvida icke fallet enligt medgivande av ersättningstagaren tagits i besittning
utan att ersättningen guldits, eller örn fallet ej bebygges inom tid, som vattendomstolen
bestämmer.

2 KAP.

16 §.

Där utmål---oundgängligen tarvas.

Tages strömfall i anspråk jämlikt 1 kap. 14 §, må utmål, som i första
stycket sägs, lösas, örn så erfordras.

19 §.

Den, som —---ändringen bestämmes.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning, där strömfall
tages i anspråk jämlikt 1 kap. 14 §.

9 KAP.

13 §.

Där någon---av kraft.

Tages strömfall i anspråk jämlikt 1 kap. 14 §, skall ock under villkor,
som i första stycket sägs, ersättning utgå medelst kraftöverföring, i den mån
fastighet, till vilken vattenkraften hort, kan anses hava behov av kraft. Samma
lag vare, om vattenkraften varit avsedd för viss anläggning eller ort, till
vilken ersättningstagaren är berättigad att överföra kraftbelopp, som tillerkännes
honom, och den anläggning eller ort kan anses hava behov av kraften.

Kraft, som lämnas i ersättning efter vad i första och andra styckena sägs,
skall, med det undantag allenast, vartill stadgandet i 33 § sista stycket föranleder,
tillhandahållas från den för vattenkraftens utnyttjande avsedda anläggning.

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr a. 5

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

20 §.

Är fråga---sistnämnda kostnad.

Där fråga -—--är berättigad.

Vad ovan i denna § sägs gäde i tillämpliga delar, första stycket beträffande
ersättning för vattenkraft, som tages i anspråk jämlikt 1 kap. 14 §, och såväl
första som andra stycket beträffande ersättning för vattenkraft på grund
av stadgandet i 2 kap. 23 §.

34 §.

Avstås på grund av stadgandena i 1 kap. 14 § eller 2 kap. 5, 6 eller 7 §
tillgodogjord vattenkraft, vare ersättningsgivaren pliktig att till säkerhet för
den kostnad och skada, som må tillskyndas ersättningstagaren därigenom,
att kraftanläggningen och anordningarna för kraftöverföringen till äventyrs
icke varda inom föreskriven tid fullbordade, hos Konungens befallningshavande
ställa pant eller borgen till det belopp, som för varje fall i laga ordning
bestämts.

Avser kraftöverföringen---nu sagts.

48 §.

Ersättning i penningar skall beräknas till fulla värdet och hälften därutöver,
då fråga är om ersättning för:

5. intrång, som avses i 2 kap. 16 § första stycket, så ock intrång genom
ledning för elektrisk kraftöverföring;

6. besittningsrätt för---sådana byggnader.

Om undantag---i 50 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945.

Kungl. Maj.ts proposition nr 44.

67

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 26 januari
19*5.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 17 januari 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 15 december 1944, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändring i 1, 2 och 9 kap. vattenlagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn S. Å. Edling.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

Enligt stadgande i 1 kap. 14 § första stycket i det remitterade förslaget
må rätt att tillgodogöra strömfall, vari kronan har del, ej utan riksdagens
medgivande upplåtas åt annan. Bestämmelsen sådan den avfattats innebär,
att då framställning gjorts om expropriation av strömfall, i vilket kronan
är delägare, hela frågan huruvida förutsättningarna för expropriation äro
för handen måste underställas riksdagens prövning. För en sådan prövning
torde tillräckliga skäl icke kunna anföras. En bättre ordning kan vinnas,
om i paragrafen intages föreskrift, att expropriation, varom där är fråga,
icke må ske beträffande vattenkraft, som tillkommer kronan. Följden av
ett dylikt stadgande — som har sin motsvarighet i 1 § lagen den 12 maj
1917 om expropriation — skulle bli, att då fråga uppkommer örn expropriation
av strömfall, i vilket kronan är delägare, Kungl. Majit finge begära
riksdagens samtycke till frivillig överlåtelse av kronans andel, i den mån
riksdagen icke lämnat Kungl. Majit ett allmänt bemyndigande att förfoga
över sådan andel. Därest i allt fall stadgandet om riksdagens medverkan
anses böra bibehållas i lagen, synes det böra erhålla sådan avfattning, att
riksdagens prövning kommer att avse endast frågan örn tillgodogörandet
av den vattenkraft, som tillkommer kronan.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 44.

Huvudrubriken till 1 kap. 3 § och följande paragrafer talar om inskränkningar
i jordägarens rätt att råda över vattnet å grunden. Med hänsyn härtill
synes det lämpligare att åt rubriken till den föreslagna 14 § giva en
avfattning, som angiver, att paragrafen handlar örn skyldighet att låta annan
taga strömfall i anspråk.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

Kungl. Maj.ts proposition nr 44.

69

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 26 januari 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,

Domö, Gjöres, Ewerlöf, Ohlin, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, finans-,
jordbruks- och handelsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Bergquist, lagrådets denna dag avgivna utlåtande över det till
lagrådet den 15 december 1944 remitterade förslaget till lag om ändring i 1,
2 och 9 kap. vattenlagen.

Föredraganden anför följande.

Lagrådet har hemställt, att i 1 kap. 14 § första stycket av förslaget skulle
— i stället för den i det remitterade förslaget intagna bestämmelsen, enligt
vilken rätt att tillgodogöra strömfall, vari kronan har del, ej skulle få upplåtas
utan riksdagens medgivande — intagas föreskrift, att expropriation,
varom här är fråga, icke må ske beträffande vattenkraft, som tillkommer
kronan. På sätt lagrådet framhållit skulle en sådan bestämmelse medföra att
för tillgodogörande av strömfall, vari kronan har del, erfordrades frivillig
överlåtelse av kronans andel. Om denna ordning väljes eller om åt stadgandet
gives det innehåll, att expropriation av sådan andel ej må äga rum utan
riksdagens medgivande, synes vara utan större saklig betydelse. Med hänsyn
härtill föreligga enligt min mening icke tillräckliga skäl att frångå det remitterade
förslaget i denna del, vilket innebär den praktiska fördelen att expropriationen
kan omfatta strömfallet i dess helhet och att exproprianten sålunda,
frånsett den möjligheten att han förut har del däri, kommer att innehava
fallet på enhetlig rättsgrund. För att av lagtexten tydligt skall framgå,
att riksdagens prövning skall avse endast frågan om tillgodogörandet av
den vattenkraft, som tillkommer kronan, ha emellertid, såsom lagrådet i
andra hand hemställt, ordalagen i stadgandet jämkats i anslutning härtill.

I övrigt har lagrådet lämnat lagförslaget utan annan erinran än att lagrådet
hemställt örn sådan ändring i avfattningen av rubriken till 1 kap. 14 §,
att densamma angåve att paragrafen handlade örn skyldighet att låta annan
taga strömfall i anspråk. Vad lagrådet .sålunda hemställt har iakttagits.

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 44.

Föredraganden hemställer, att det sålunda jämkade lagförslaget måtte jämlikt
§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

445217