Kungl. May.ts proposition nr 315.

1

Nr 315.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående fortsatt tillämpning av förordningen
den 30 juni 1943 (nr 493) örn begränsning i vissa fall
av skatt till staten; given Stockholms slott den 11 maj
1945.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen
den 30 juni 1943 (nr 493) om begränsning i vissa fall av skatt
till staten.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Förslag

till

förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 30
juni 1943 (nr 493) om begränsning i vissa fall av skatt till staten.

Härigenom förordnas, att vad i förordningen den 30 juni 1943 örn begränsning
i vissa fall av skatt till staten stadgas med avseende å skatt, som påförts
skattskyldig på grund av taxering för taxeringsåret 19431, skall äga tilliämpning
jämväl i fråga om skatt, som påförts skattskyldig pa grund av
taxering för taxeringsåret 1945; skolande därvid vad i förordningen sägs om
år 1943 i stället avse år 1945.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

1 Jfr 1944: 342.

Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 sami. Nr 315.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 315.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 maj

1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist, Domö, Gjöres, Ewerlöf,

Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga angående
begränsning i vissa fall av skatt till staten samt anför därvid följande.

Genom beslut vid 1942 och 1943 års riksdagar antogos särskilda förordningar
om begränsning i vissa fall av skatt till staten, avseende skatter som
påförts på grund av taxering för taxeringsåren 1942 och 1943. Dessa förordningar
utfärdades den 18 juli 1942 (nr 644) och den 30 juni 1943 (nr
493).

För skatter som påförts på grund av taxering för taxeringsåret 1944 gäller
förordningen den 15 juni 1944 (nr 342) angående fortsatt tillämpning
av förordningen den 30 juni 1943 (nr 493) örn begränsning i vissa fall av
skatt till staten.

Av de bestämmelser, som sålunda gälla i fråga örn skatter påförda på
grund av taxering för taxeringsåret 1944, må följande här återgivas.

Fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av
beskattningsåret eller som här stadigvarande vistats, så ock oskift dödsbo
efter person, som vid dödsfallet var här bosatt eller här stadigvarande vistades,
äger under de förutsättningar och i den omfattning som i förordningen
sägs åtnjuta avkortning av den skattskyldige på grund av taxering för taxeringsåret
1944 påförd statlig inkomst- och förmögenhetsskatt och värnskatt
eller restitution av redan erlagd sådan skatt eller båda dessa förmåner i förening.
Avkortning av påförd skatt och restitution av erlagd skatt skola avse
det belopp, varmed den skattskyldige på grund av taxering för taxeringsåret
1944 påförd statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, värnskatt och särskild
skatt å förmögenhet sammanlagt överstiga 80 procent av den för honom
samma år enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
taxerade inkomsten ökad med det belopp, varmed avdrag för erlagda allmänna
skatter jämlikt 4 § sistnämnda förordning må hava vid taxeringen
medgivits, men minskad i förekommande fall med den skattskyldige för samma
år påförd krigskonjunkturskatt. Avkortningen och restitutionen må dock
sammanlagt högst omfatta summan av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten
samt värnskatten. Ansökan om avkortning eller restitution skall

Kungl. Maj.ts proposition nr 315.

3

vara vederbörande myndighet till handa inom natt och år efter det sökanden
avfordras utskylderna i fråga.

I en inom finansdepartementets rättsavdelning upprättad, den 15 februari
1945 dagtecknad promemoria angående fortsatt lagstiftning örn en skattespärr
ha behandlats spörsmålen om en förlängning av lagstiftningen på förevarande
område och örn den närmare utformningen av en dylik lagstiftning.

Vad först angår frågan om behovet av fortsatt lagstiftning
om en s kattespärr har i promemorian uttalats, att de skäl, som föranlett
lagstiftningen om en skattespärr, alltjämt syntes föreligga. Förslag
borde därför framläggas för 1945 års riksdag örn fortsatt giltighet av denna
lagstiftning.

Beträffande den.närmare utformningen av ifrågavarande
lagstiftning har i promemorian erinrats om att de kommunala utskylderna
icke inbegrepes under skattespärren; i anslutning härtill har lämnats
följande redogörelse för vad som tidigare förekommit i fråga om lagstiftningens
tillämpning å nämnda utskylder:

Frågan örn de kommunala utskyldernas inordnande under spärren var
föremål för undersökning redan i samband med upprättandet av den promemoria,
som låg till grund för 1942 års förordning i ämnet. I denna promemoria
diskuterades sålunda, huruvida en reduktionsregel borde omfatta
såväl kommunala skatter som statsskatter. Enligt vad i promemorian uttalades
måste det befaras, att en reduktionsregel, som ledde till en minskning
av de kommunala utskylderna, däri inbegripet fastighetsskatten, komme att
förorsaka allvarliga rubbningar i kommunernas ekonomi och skulle komma
i uppenbar strid mot de för den kommunala beskattningen grundläggande
principerna. Örn kommunalutskylderna skulle medräknas vid bestämmande
av det maximala utskyldsbeloppet, syntes det därför böra tagas under övervägande,
huruvida reduktionen i sin helhet borde verkställas å de i det
sammanlagda skattebeloppet ingående statsskatterna. Med hänsyn bland annat
till grunderna för utgörande av den kommunala fastighetsskatten samt
till reglerna örn avdrag för underskott å viss förvärvskälla vid taxering till
kommunal inkomstskatt kunde emellertid ofta inträffa, att de kommunala
utskylderna uppinge till avsevärda belopp, ehuru ingen eller ringa skatt till
staten utginge. Örn man icke ansåge sig kunna låta reduktionen drabba kommunalutskylderna,
syntes en sådan i dylika fall icke kunna genomföras på
annat sätt än att den skatlskyldige tillerkändes statsbidrag till gäldande av
en del av kommunalutskylderna eller att statsverket övertoge betalningsansvaret
gentemot kommunen. Härav syntes framgå att införande av en reduktionsregel,
som omfattade jämväl kommunalutskylder, skulle upprulla
en hel del problem, vilka krävde en ingående utredning. Det syntes därför
vara nödvändigt att utesluta kommunalutskylderna vid beräkningen av det
maximala skattebeloppet.

I ett i anledning av promemorian avgivet remissyttrande uttalade kammarrätten—
samtidigt som kammarrätten förklarade sig i princip ej lia något
att erinra mot det i promemorian framlagda förslaget — att det måste
anses såsom en brist i förslaget, att kommunalutskylderna icke kunnat inordnas
i systemet på grund av tekniska skäl.

I don proposition (nr 359) till 1942 års riksdag, sorn ligger till grund för
1942 års förordning i ämnet, anförde chefen för finansdepartementet i förevarande
hänseende, att även örn det varit önskvärt att jämväl kommunal -

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 315.

utskylderna kunnat inordnas i systemet, detta icke syntes möjligt att för det
dåvarande genomföra, och att reduktionsregeln förty borde omfatta endast
statsskatterna.

I de likalydande motionerna 1:294 och 11:433 till 1942 års riksdag hemställdes
bl. a. — under hänvisning till kammarrättens förenämnda uttalande
— att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
och förslag rörande sådan begränsning av den sammanlagda skatten till stat
och kommun, att det sammanlagda skattebeloppet komme att stå i rimlig
relation till den skattskyldiges inkomst.

Bevillningsutskottet vid 1942 års riksdag, som i sitt betänkande (nr 45)
avstyrkte nämnda motioner, framhöll bl. a. att då det här vore fråga om
införande av en ny princip i skattelagstiftningen, förutsatte utskottet, att
Kungl. Maj:t med uppmärksamhet följde tillämpningen och verkningarna av
dessa bestämmelser samt vid utformandet av nytt förslag för kommande år
beaktade de erfarenheter, som vunnits på detta område.

I propositionen nr 321 till 1943 års riksdag, som ligger till grund för 1943
års förordning i ämnet, berördes icke frågan örn kommunalutskyldernas inordnande
under reduktionsregeln. Ej heller under riksdagsbehandlingen av
denna proposition var nämnda fråga aktuell.

I propositionen nr 250 till 1944 års riksdag med förslag till förordning örn
fortsatt tillämpning av 1943 års förordning omnämndes bl. a., att två länsstyrelser
i infordrade yttranden uttalat, att frågan om spärregelns utsträckning
till att avse jämväl kommunal beskattning borde göras till föremål för
fortsatta undersökningar. I anledning härav uttalade chefen för finansdepartementet
i propositionen, att tillräckliga skäl icke syntes föreligga att för det
dåvarande upptaga berörda fråga till omprövning.

Vid 1944 års riksdag förelågo till behandling de likalydande motionerna
1:247 och 11:385, däri yrkades att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära, att skyndsam utredning verkställdes rörande möjligheterna till
sådan reformering av gällande bestämmelser angående begränsning i viss:?
fall av skatt till staten att även kommunalutskylderna inräknades i det maximala
skattebeloppet.

Bevillningsutskottet vid 1944 års riksdag, som ej fann anledning tillstyrka
motionerna, anförde i sitt betänkande (nr 40), att — därest vid nästkommande
års riksdag förslag framlades om bibehållande av reduktionsregler vid den
statliga beskattningen — det syntes önskvärt, att frågan huruvida och under
vilka förutsättningar kommunalutskylder lämpligen kunde inordnas under
dessa regler gjordes till föremål för närmare undersökning. Skulle sådan utvidgning
av reduktionsreglerna anses kunna och böra genomföras, borde det
procenttal av den taxerade inkomsten, vid vilket reduktionen skulle inträda,
höjas. Utskottet förutsatte även, att vid reduktionsreglernas utformning tillsåges,
att dessa regler icke komme att föranleda en minskning av skatteintäkterna
för vederbörande kommuner.

I anslutning till det förut anförda har i promemorian erinrats örn innehållet
i förordningen den 28 maj 1943 (nr 265) örn begränsning av skatt för
svensk livförsäkringsanstalt. Härom anföres följande:

Enligt 1 § nämnda förordning äger dylik anstalt under de förutsättningar
och i den omfattning som i förordningen sägs åtnjuta avkortning av anstalten
påförd statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt värnskatt eller restitution
av redan erlagd sådan skatt eller båda dessa förmåner i förening. Vidare föreskrives
i 2 §, att avkortning av påförd skatt och restitution av erlagd skatt
enligt förordningen skola avse det belopp, varmed anstalten på grund av

Kungl. Maj:ts proposition nr 315.

5

taxering för visst taxeringsår påförd statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
värnskatt samt allmän kommunalskatt sammanlagt överstiga den för anstalten
samma år enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
taxerade inkomsten ökad med det belopp, varmed avdrag för erlagda allmänna
skatter jämlikt 4 § sistnämnda förordning må hava vid taxeringen medgivits,
men minskad dels med ränteskatteunderlaget, dels ock med anstalten
för samma år påförd krigskonjunkturskatt, dock att avkortningen och restitutionen
sammanlagt högst må omfatta summan av den statliga inkomst- och
förmögenhetsskatten samt värnskatten.

I propositionen nr 172 till 1943 års riksdag, vilken proposition låg till
grund för nyssnämnda förordning, anförde chefen för finansdepartementet,
att det bleve nödvändigt att utforma spärregeln så, att vederbörande försäkringsanstalt
berättigades erhålla restitution eller avkortning för den del av
stats- och kommunalskattens sammanlagda belopp, som översköte hela eller
viss angiven del av överskottet. Tanken att konstruera en skattespärr i direkt
relation jämväl till kommunalskatten avvisades visserligen då det gällde att
år 1942 utforma regler för en allmän skattespärr. Det kunde icke heller bestridas,
att förfarandet i någon mån komplicerades genom spärrens anknytning
till kommunalskatten, varjämte förfarandet försenades till följd av att
kommunalskatten fastställdes vid en senare tidpunkt än statsskatten. De anmärkta
olägenheterna vore emellertid icke av den beskaffenheten, att de kunde
anses utgöra hinder för att i fråga örn den speciella krets av skattskyldiga,
varom här vore fråga, genomföra en skattespärr efter angiven linje. Avkortningen
eller restitutionen borde till vinnande av önskvärd enkelhet kunna i
sin helhet läggas på statsskatten.

I promemorian har vidare framhållits, att med hänsyn till det förut omnämnda
uttalandet av 1944 års bevillningsutskott frågan örn de kommunala
utskyldernas inordnande under skattespärren borde upptagas till prövning,
även örn det kunde synas tveksamt om denna fråga vore av någon större
betydelse. I promemorian har härefter anförts följande:

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår, har frågan om kommunalutskyldernas
inordnande under skattespärren varit aktuell redan på ett
tidigt stadium. Frågan har emellertid hittills skjutits undan med hänsyn bl. a.
till de svårigheter, som äro förbundna med anordnandet av en skattespärr av
nämnda omfattning. Det torde även vara uppenbart att en effektiv spärr, omfattande
jämväl kommunalutskylder, överhuvud icke kan anordnas med mindre
antingen reduktionsreglerna tillåtas medföra en minskning av skatteintäkterna
jämväl för vederbörande kommun eller statsverket lämnar bidrag till
gäldande av motsvarande del av kommunalutskylderna.

Bevillningsutskottet vid 1944 års riksdag har emellertid uttalat sig mot tanken,
att reduktionsreglerna skulle få medföra minskning av kommunens
skatteintäkter. Vid sådant förhållande och då del icke heller bör ifrågakomma
att av statsmedel lämna direkta bidrag till gäldande av viss del av den skattskyldige
påförda kommunalutskylder, synes nian för närvarande böra avslå
från tanken att söka anordna en skattespärr, som för samtliga ifrågakommande
fall är verksam jämväl med avseende å kommunalutskylder. A andra sidan
vinner man då — under förutsättning tillika att man även beträffande den
allmänna skattespärren godtager den för livförsäkringsanstalterna gällande
regeln att avkortningen och restitutionen i sin helhet lägges på statsskatten —
att skattespärren för flertalet fall kan genom en enkel omläggning göras
tillämplig även i fråga örn kommunalutskylder. Spärren bör därvid, i tillämp -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 315.

liga delar, konstrueras efter mönster av den för livförsäkringsanstalterna gällande
spärren, d. v. s. kommunalutskylderna böra inordnas under spärren men
avkortning eller restitution likväl icke ifrågakomma i vidare mån än det överskjutande
skattebeloppet kan avräknas mot den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten
samt värnskatten. De fall, där en dylik regel blir ineffektiv,
äro uppenbarligen sådana där den skattskyldige icke har att erlägga någon
statlig skatt eller har att erlägga en i förhållande till kommunalskatten obetydlig
statsskatt.

De kommunalutskylder, med vilka man i förevarande sammanhang bör
räkna, torde liksom i fråga örn livförsäkringsanstalterna vara fastighetsskatten
samt den kommunala inkomstskatten.

Såsom 1944 års bevillningsutskott framhållit torde en utvidgning av reduktionsreglerna
böra medföra en höjning av det procenttal av den enligt förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade inkomsten, till
vilken skattespärren anknyter. Procenttalet torde lämpligen kunna höjas till
nittio. Det bör anmärkas att anknytningen till nämnda procenttal kan för
vissa skattskyldiga medföra ett gynnsammare läge än enligt tidigare gällande
regler, för andra åter ett försämrat läge. Dylika förskjutningar lära emellertid
icke kunna undvikas vid författningsbestämmelser av den schablonartade
karaktär varom här är fråga.

Vid promemorian fanns fogat förslag till förordning om begränsning i vissa
fall av skatt till staten, vilket förslag avser skatter som påföras på grund av
taxering för taxeringsåret 1945. I nämnda förslag, som i huvudsak överensstämmer
med 1943 års förordning i ämnet, stadgas i 2 § 1 morn., att avkortning
av påförd skatt och restitution av erlagd skatt skola avse det belopp,
varmed den skattskyldige på grund av taxering för taxeringsåret 1945
påförd statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, värnskatt, särskild skatt å
förmögenhet samt allmän kommunalskatt sammanlagt överstiga 90 procent
av den för honom samma år enligt förordningen om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt taxerade inkomsten ökad med det belopp, varmed avdrag
för erlagda allmänna skatter jämlikt 4 § sistnämnda förordning må
hava vid taxeringen medgivits, men minskad i förekommande fall med den
skattskyldige för samma år påförd krigskonjunkturskatt, dock att avkortningen
och restitutionen sammanlagt högst må omfatta summan av den
statliga inkomst- och förmögenhetsskatten samt värnskatten. Promemorieförslaget
avviker från 1943 års förordning jämväl i det hänseendet att, enligt
vad som föreslås i 4 §, ansökan örn avkortning eller restitution skall vara
vederbörande myndighet till handa inom ett år efter utgången av ifrågavarande
taxeringsår.

över promemorian ha, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten,
statskontoret, riksräkenskapsverket, Överståthållarämbetet (med bifogande av
yttrande från t. f. taxeringsintendenten i Stockholm) samt länsstyrelserna i
Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Kristianstads, Malmöhus samt Göteborgs
och Bohus län.

Vad först angår frågan om behovet av fortsatt lagstiftning örn
en skattespärr har kammarrätten i sitt yttrande till en början lämnat
en redogörelse för den stegring av skattetrycket, som ägt rum efter 1938 års

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 315.

omläggning av statsskattesysteniet, och har kammarrätten i samband därmed
hänvisat till vissa vid yttrandet fogade tabeller. Härefter har kammarrätten
anfört följande synpunkter beträffande frågan örn reglering av skattetrycket
genom en skattespärr:

För att begränsa skattetrycket har man i vissa fall använt sig av speciella
reduktionsregler såsom exempelvis i 2 § av förordningen om särskild skatt
å förmögenhet. Dessa reduktionsregler hänföra sig till en viss bestämd skatt.
Då det samlade skattetrycket ändock befinnes vara för högt, återstår ingen
annan utväg än att tillgripa en allmän skattespärr, för såvitt man icke vill
verkställa en genomgående omarbetning av skattesystemet. Det ligger i sakens
natur, att en sådan skattespärr måste bliva schablonartad, därest den ej skall
bliva alltför invecklad. Därmed följer, att den icke alltid på ett inbördes rättvist
sätt kan tillgodose de skattskyldiga. I den lagstiftning örn skattespärr, för
vilken redogörelse lämnas i departementspromemorian, hänföres skattespärren
till den enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
taxerade inkomsten. Denna inkomst kan emellertid av flera anledningar
icke alltid utgöra ett riktigt uttryck för den skattskyldiges verkliga inkomst
under beskattningsåret. Sålunda kunna de i 41 § andra stycket kommunalskattelagen
givna bestämmelserna medföra, att viss intäkt eller omkostnad
måste i beskattningsavseende hänföras till ett annat år än som bort ske vid
en beräkning av den skattskyldiges verkliga inkomst under ett visst år. Ett exempel
härpå må anföras: En jordbrukare försäljer i december 1944 sitt överskott
av spannmål för samma år för 5 000 kronor. Någon annan spannmål
har han ej avyttrat under året. Nämnda belopp blir av någon anledning icke
tillgängligt för lyftning förrän i mars 1945. Det skall därför ej deklareras
såsom inkomst förrän "år 1946. Den år 1945 taxerade inkomsten kan därför
icke sägas utvisa den verkliga inkomsten för år 1944.

För två skattskyldiga, som under ett beskattningsår haft samma inkomst
och förmögenhet, kan den taxerade inkomsten bliva väsentligt olika, allt eftersom
de exempelvis beräknat avdrag för periodiskt understöd eller för premier
för pensionsförsäkring. Någon föreskrift örn begränsning rent beloppsmässigt
av dylika avdrag finnes ej. Sådana avdrag förekomma ofta i deklarationerna
och ej sällan till avsevärda belopp. Det torde ej behöva siffermässigt påvisas,
att just dylika avdrag kunna medföra, att skattespärren träder i funktion.
Någon begränsning i skatterna genom skattespärr borde i varje fall icke äga
rum, i den mån nämnda avdrag överstege vad som kunde anses skäligt i förhållande
till vederbörandes inkomst. Ytterligare kan framhållas, att den som
utgivit periodiskt understöd i allmänhet — eftersom understödet i regel utgår
till en lägre inkomsttagare än understödsgivaren är därigenom minskat den
totala skattebelastningen å den av honom förvärvade inkomsten och dessutom
eventuellt kunnat på grund av skattespärren minska skattetrycket a den
för honom återstående taxerade inkomsten.

Vidare har kammarrätten anfört, att det kunde ifrågasättas örn det med
hänsyn till den avsevärda skattestegring, som ägt rum sedan år 1938, vore
till fyllest med en fortsatt lagstiftning om skattespärr. Förhållandena hade
blivit sådana, alt behov av en allmän översyn av skattereglerna och skatteskalorna
i gemen vore trängande, detta icke minst ur det allmännas synpunkt.
Skatterna hade nått en sådan höjd och skattetrycket hade i längden blivit
så starkt, att företagsintresset och sparviljan torde menligt påverkas därav.
Måhända kunde man förvänta, att hithörande spörsmål komrne att behand -

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 315

las av 1944 års allmänna skattekommitté. Denna kommitté hade enligt givna
direktiv fått i uppdrag att vid undersökning av skattereglernas lämplighet i
olika hänseenden pröva den s. k. marginalbeskattningens storlek och möjliga
verkningar vid skilda inkomsttyper, den relativa vikt, som tillkomme därvid
konstaterade olägenheter, samt möjligheterna att råda bot på dessa. Enligt
vad kammarrätten inhämtat åsyftade undersökningen örn marginalbeskattningens
storlek att fastställa, huru stor del av en inkomstökning i olika inkomstlagen,
som åtginge för att betala den på själva inkomstökningen vilande
skatten. En sådan undersökning kunde lämna erforderligt material för
en justering av skattereglerna i ändamål att vinna ett riktigare avvägt skattetryck.
Intill dess en mera genomgående reglering av skatteskalorna ägt ruin,
mäste emellertid en fortsatt lagstiftning om skaltespärr anses behövlig.

Riksräkenskapsverket har uttalat, alt ämbetsverket delade den i promemorian
uttalade uppfattningen att de skäl, som föranlett den tidigare lagstiftningen
örn skattespärr, alltjämt förelåge. Liknande uttalande har gjorts av
länsstyrelsen i Malmöhus län.

Vad härefter angår utformningen av ifrågavarande lagstiftning har förslaget
att indraga kommunalutskyldema under skattespärren i princip lämnats
utan erinran i samtliga remissyttranden.

I ett par yttranden har emellertid ifrågasatts, om icke en utvidgning av
skattespärren borde avse även andra skatter än den allmänna
kommunalskatten. Sålunda har kammarrätten anfört:

Det föreligger helt visst ett verkligt behov av en sådan ändring i reglerna
för skattespärr, att hänsyn tages jämväl till kommunalutskylder. Dessa utskylder
utgå visserligen proportionellt inom en och samma kommun, men
äro inom olika kommuner så växlande, att skattetrycket på den grund blir
mycket ojämnt. Särskilt för de skattskyldiga i mera skattetyngda kommuner
skulle en dylik ändring i avseende å skattespärren vara välbehövlig.

Det framlagda förslaget innebär egentligen endast den ändring i hittills
gällande bestämmelser, att i skattespärrens anordning skall tagas hänsyn
jämväl till allmän kommunalskatt. Att på detta sätt begränsa de utskylder av
kommunal karaktär, vartill hänsyn skall tagas, kan icke anses befogat. Jämväl
övriga sådana utskylder, vilka utgå efter samma grunder som allmän
kommunalskatt, såsom landstingsskatt och tingslagsmedel, måste enligt kammarrättens
mening därvid medräknas. Därest detta icke sker, skulle skattskyldiga,
som äro bosatta i icke-landstingsstäder, komma att gynnas i förhållande
till skattskyldiga i andra kommuner. Landstingsskatten utgör enligt
beslut av landstingen 1943 i genomsnitt för hela riket ej mindre än två
kronor 93 öre per skattekrona. Visserligen har man i förordningen den 28
maj 1943 (nr 265) om begränsning av skatt för svensk livförsäkringsanstalt
medräknat endast allmän kommunalskatt men icke andra på likartat sätt utgående
skatter. Att så skett har emellertid icke så stor betydelse för livförsäkringsanstalterna,
enär livförsäkringsbolag i egentlig mening endast finnas i
Stockholm, Göteborg och Malmö, vilka städer äro icke-landstingsstäder. I
varje fall är det uppenbart, att förhållandet blir ett annat, då det såsom i nu
föreliggande förslag blir fråga örn en skattespärr, som skall äga tillämpning
för alla fysiska personer, oavsett var de äro bosatta, och icke för en viss begränsad
grupp av skattskyldiga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 315.

9

Vad som särskilt försvårar ett ställningstagande till förslaget är emellertid,
att material saknas för bedömande av, i vilken utsträckning avkodning eller
restitution av skatter kan komma att äga rum, därest skattespärren utvidgas
på angivet sätt. I proposition nr 250 till 1944 års lagtima riksdag finnes intagen
en sammanställning, som utvisar debiterade respektive avkortade och
restituerade skattebelopp enligt 1942 och 1943 års förordningar i ämnet. Antalet
bifallna ansökningar enligt den förra förordningen utgjorde 17 och enligt
den senare 15. De belopp, som enligt de båda förordningarna tillerkändes
de skattskyldiga, uppgingo till 203 248 kronor 27 öre respektive 250 046 kronor
14 öre.

Möjligen kommer man att få räkna med högre siffror vid en tillämpning
av bestämmelserna enligt den föreslagna förordningen. Särskilt torde garantiskatten
komma att bidraga därtill. Tanken har varit lippe att undantaga
garantiskatten, men emot en sådan åtgärd talar den omständigheten, att just
denna skatt kan vara synnerligen betungande.

Statskontoret har inledningsvis anfört, att behovet och den ekonomiska betydelsen
av de kommunala utskyldernas inordnande under skattespärren undandroge
sig statskontorets bedömande och ej heller framginge av den nu föreliggande
utredningen. Därest en utvidgning av skattespärrlagstiftningen ansåges
böra komma till stånd och i samband därmed procenttalet av den enligt
förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade inkomsten,
till vilken skattespärren anknöte, skulle höjas till nittio, borde enligt
statskontorets mening skattespärren göras tillämplig å samtliga kommunalutskylder
och således icke begränsas till fastighetsskatten och den kommunala
inkomstskatten. Statskontoret ville särskilt understryka, att landstingsskattens
undantagande skulle kunna leda till att skattskyldiga i städer, som
icke tillhörde landsting, komme i en avsevärt gynnsammare ställning än övriga
skattskyldiga, vilka hade att erlägga särskild landstingsskatt för bestridande
av vissa utgifter som i förstnämnda städer bestredes av den kommunala
inkomstskatten. Skulle av skattetekniska eller andra skäl en utsträckning
av skattespärren till att omfatta samtliga kommunalutskylder icke låta
sig göra, torde ett bibehållande av nuvarande lagstiftning vara att föredraga
framför promemorieförslaget.

Vad angår den föreslagna höjningen av procenttalet för skattespärren
till 90 har kammarrätten uttalat, att intet syntes vara att erinra
mot denna höjning.

I flera andra yttranden har däremot ett lägre procenttal förordats. Sålunda
har riksräkenskapsverket anfört, att ämbetsverket för sin del icke kunde finna
det motiverat eller tilltalande att regler nu infördes, genom vilka man i
det enskilda fallet nådde mindre skattelättnad än enligt den hittills tillämpade
spärregeln och sålunda genom statsskatter uttoge större andel av den
årliga inkomsten än vad hittills kunnat ske. För den skull borde man antingen
kombinera den nu föreslagna regeln med en regel — gällande enbart statsskatterna
— av samma innebörd som den gamla eller också sätta spärren vid
ett lägre procenttal än 90, förslagsvis vid 85 procent. Med hänsyn till det begränsade
antal fall, då spärreglerna trädde i funktion, saknade det större

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 315.

statsfinansielt betydelse, om man valde ena eller andra utvägen. Starka skäl
syntes tala för att spärren uteslutande anknöte till det sammanlagda beloppet
av statliga och kommunala skatter av här ifrågavarande slag samt sattes
vid högst 85 procent av inkomsten.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört:

De föreslagna författningsbestämmelserna skulle enligt uttalande i promemorian
för vissa skattskyldiga komma att medföra ett försämrat läge. Detta
blir även fallet för den ende skattskyldige inom Uppsala län, som i anledning
av 1944 års taxering medgivits avkortning enligt de vid nämnda års taxering
gällande reglerna. Därest de föreslagna nya bestämmelserna då tillämpats
på nämnde skattskyldige, skulle avkortning kunnat medgivas med endast
23 737 kronor 4 öre, i stället för medgivna 29 087 kronor 42 öre, en skillnad
på 5 350 kronor 38 öre. Förslaget skulle alltså för ifrågavarande skattskyldige
innebära en avsevärd försämring och detta fall torde icke vara det enda.
Det synes länsstyrelsen icke rimligt att ifrågavarande skattskyldige, vilkens
skattebörda redan nu är synnerligen stor, genom en lagändring skulle få den
ytterligare ökad. Ej heller verkar en lagändring, som i fråga örn samma kategori
skattskyldiga för den ene medför skattelindring men för den andre
skatteökning, rättvis.

Länsstyrelsen anser sig på ovan anförda skäl icke kunna förorda förslaget
i dess föreliggande form. Länsstyrelsen har i princip intet att erinra mot att
kommunalutskylderna inordnas i systemet, dock endast under förutsättning,
att garantier skapas mot att den ojämnhet, som ovan framhållits, icke kan
förekomma. Detta synes kunna ske genom att det procenttal, vid vilket reduktionen
skall inträda, sänkes. Örn procenttalet sänkes till 85, skulle i ovan
relaterade fall i Uppsala län avkortning kunnat medgivas med 38 734 kronor
54 öre, innebärande en höjning av avkortningsbeloppet med 9 647 kronor
12 öre. Skattelindringen blir visserligen rätt stor, men ingalunda oskälig med
hänsyn till vad förut sagts örn den stora skattebördan. En spärregel, som
medför skattelindring, synes i varje fall vara att föredraga framför sådan,
som medför skatteskärpning. Skulle emellertid en sänkning av procenttalet
icke komma till stånd, anser länsstyrelsen att någon ändring i nu gällande
bestämmelser icke bör ske.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har framhållit följande:

Vad beträffar den gräns, vid vilken en skaltespärr bör fixeras, torde det
möta svårighet att avväga densamma så att skattebördan icke blir oskälig.
Dock förefaller det länsstyrelsen, som örn det procenttal — nittio — vilket i
promemorian föreslagits såsom lämpligt, beräknats för högt. Det finnes nämligen
anledning antaga, att för en stor del av här ifrågavarande skattskyldiga
de föreslagna bestämmelserna komma att medföra en skärpt beskattning i
jämförelse med nu gällande föreskrifter, särskilt i de fall där kommunalskatten
är relativt låg. För Kristianstads läns vidkommande har visserligen endast
ett fåtal fall förekommit, där vederbörande skattskyldiga erhållit skatterestitution
enligt hittills gällande författningar. Vid av länsstyrelsen företagen
undersökning av dessa fall har emellertid framgått, att med en skattespärr
vid 90 procent de skattskyldiga skulle kommit i ett sämre läge än enligt
nu gällande bestämmelser. Då den föreslagna författningsändringen närmast
syftar till en skattelindring, kan länsstyrelsen därför icke ansluta sig
till förslagets innehåll i berörda avseende. Ehuru det kan vara vanskligt att
av de inom länet förekommande restitutionsfallen draga några allmängiltiga
slutsatser, vill länsstyrelsen dock för sin del förorda en viss sänkning av det

Kungl. Maj.ts proposition nr 315. 11

procenttal, vid vilket enligt förslaget skattespärren skulle inträda, exempelvis
till 85.

Vidare har länsstyrelsen i Malmöhus län med hänsyn till att uttaxeringen
i kommunerna under senare år väsentligt nedgått ansett skäl föreligga att
låta höjningen av procenttalet stanna vid 85.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört att i nämnda län endast
tre skattskyldiga, bosatta i Göteborg, hittills haft fördel av författningarna
örn skattespärr. För en av dem med inkomsttaxering åren 1942—1944
överstigande 1 V2 miljon kronor hade skattespärr enligt 80 %-regeln föranlett
restitution endast för åren 1943 och 1944 med respektive 6 133 kronor
18 öre och 4 154 kronor 10 öre. Örn den nu föreslagna 90 %-regeln, innefattande
även kommunalskatter för inkomst och fastighet, hade varit gällande
för åren 1942—1944, skulle för denne skattskyldige restitution kommit
i fråga åren 1942 och 1943 med respektive 5 675 kronor 95 öre och
1 110 kronor 84 öre men icke år 1944. Den föreslagna ändringen i författningen
syntes innebära fördel för skattskyldig, i händelse utdebiteringen
till kommun och landsting överstege 10 kronor men eljest motsatsen. För de
tre skattskyldiga, som i Göteborgs och Bohus län hittills kunnat få restitution,
komme ändringen att föranleda till och med mindre möjlighet till reducering
av skatterna hädanefter än hittills. Länsstyrelsen tvekade örn lämpligheten
av särskild lagstiftning om skattespärr, som i realiteten finge så
begränsad betydelse som den nu förevarande. Det kunde ifrågasättas, örn
icke spärren borde något sänkas, förslagsvis till 85 % för att framstå som
mera rimlig. Förefintlig irritation över det höga skattetrycket torde genom
en så förhållandevis oväsentlig reduktionsmöjligliet, som skulle följa med
90 %-regeln, näppeligen mildras utan snarare motsatsen. I det anförda exemplet
skulle 85 %-spärr ha inneburit nedsättning i de för nämnda tre år
påförda skatter respektive 1 568 308 kronor 15 öre, 1 390 562 kronor 34 öre
och 1 367 864 kronor 47 öre med 92 488 kronor 85 öre, 78 302 kronor 59 öre
och 67 994 kronor 32 öre. Länsstyrelsen ifrågasatte, om det icke vore rimligt
att låta särskilda bestämmelser om skattespärr få den ökade praktiska
betydelse, som med en sådan 85 %-regel skulle följa.

Slutligen lia i remissyttrandena berörts vissa detaljfrågor.

Sålunda bär kammarrätten uttalat, att det syntes lämpligt att söka begränsa
antalet ansökningar av förevarande slag genom en föreskrift om att
avkortning eller restitution icke finge medgivas för belopp understigande
exempelvis 50 eller 100 kronor.

Statskontoret har ansett sig böra fästa uppmärksamheten vid bestämmelsen
i 2 § 1 mom. första stycket i författningsförslaget, enligt vilken avkortningen
och restitutionen sammanlagt högst finge omfatta summan av den
statliga inkomst- och förmögenhetsskatten samt värnskatten. Såvitt ämbetsverket
kunde bedöma borde en konsekvens av kommunalutskyldernas inbegripande
under skattespärren vara, att i maximibeloppet för avkortningen
och restitutionen inkluderades även den särskilda skatten å förmögenhet.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 315.

Departements chefen.

Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört, att av den föreslagna reduktionsregeln
icke framginge huruvida hänsyn skulle tagas till sådan skattenedsättning,
som kunde komma skattskyldig till godo på grund av bestämmelserna
i 5 § förordningen den 16 december 1927 angående understöd av
skatteutjämningsmedel åt synnerligt skattetyngda kommuner. Förtydligande
bestämmelser i detta hänseende erfordrades.

T. /. taxeringsintendenten i Stockholm har i sitt av Överståthållarämbetet
åberopade yttrande beträffande 6 § i författningsförslaget — vilken paragraf
är i sak likalydande med motsvarande paragraf i 1943 års förordning
— anfört följande:

De ändringar i taxering, som kunna föranleda tillämpning av vad i 6 §
stadgas, gälla, förutom ändring i den skattskyldiges taxering till statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt och nedsättning av hans taxering till särskild
skatt å förmögenhet, nedsättning av taxeringsvärdet å den skattskyldige tillhörig
fast egendom utom hemortskommunen samt av honom åsatt taxering
till kommunal inkomstskatt utom hemortskommunen. Därest den skattskyldige
äger fast egendom eller är åsatt taxering till kommunal inkomstskatt
inom sådan skattetyngd kommun, som erhåller bidrag av skatteutjämningsmedel,
kan jämväl av dessa utjämningsmedel föranledd minskning av redan
påförd allmän kommunalskatt eller återbäring av redan erlagd dylik skatt
påverka det avkortnings- eller restitutionsförfarande, varom här är fråga.

Med hänsyn härtill torde det kunna ifrågasättas huruvida icke bestämmelserna
i 6 § lämpligen böra kompletteras med föreskrifter om något slags
underrättelseförfarande. Eljest föreligger fara för att vederbörande myndighet
i den skattskyldiges hemortskommun bliver urståndsatt att iakttaga vad
i denna paragraf är stadgat.

De skäl, som tidigare åberopats för en särskild lagstiftning örn begränsning
i vissa fall av skatt till staten, torde alltjämt föreligga. I enlighet härmed tillstyrker
jag, att denna lagstiftning erhåller förlängd giltighet under ytterligare
ett år.

De tidigare utfärdade författningarna i ämnet ha varit av begränsad räckvidd
i så måtto, att reglerna om skattespärren anknutit endast till statsskatterna.
Denna utformning av skattespärren har i olika sammanhang blivit
föremål för erinran. Sålunda har bevillningsutskottet vid 1944 års riksdag —
i anledning av vissa motioner angående utvidgning av skattespärren till att
gälla även kommunalutskylder — uttalat att det syntes önskvärt, att frågan
huruvida och under vilka förutsättningar kommunalutskylder lämpligen kunde
inordnas under reglerna örn skattespärren närmare undersöktes; samtidigt
härmed har bevillningsutskottet framhållit att, därest en sådan utvidgning ansåges
kunna och böra genomföras, en höjning borde ske av det procenttal av
den taxerade inkomsten vid vilket reduktionen skulle inträda.

I den promemoria angående fortsatt lagstiftning om en skattespärr, som
sedermera upprättats inom finansdepartementets rättsavdelning, har förordats
sådan omläggning av ifrågavarande lagstiftning, att skattespärren skulle anknyta
ej blott till statsskatterna utan även till den allmänna kommunalskatten.
Vidare har i promemorian föreslagits att det procenttal, vid vilket reduktionen
inträder, skulle höjas från 80 till 90.

Kungl. Majlis proposition nr 315.

13

Under remissbehandlingen av promemorian ha vissa erinringar framförts
mot den däri förordade utformningen av reglerna om skattespärren. Sålunda
har invänts att även landstingsmedel och tingshusmedel borde inräknas i de
skatter, vilka skulle omfattas av skattespärren. Vidare har i flera remissyttranden
anmärkts, att den i promemorian förordade höjningen av procenttalet
från 80 till 90 skulle medföra, att de skattskyldiga i vissa fall komme i en
sämre ställning än enligt hittills gällande regler. Under hänvisning härtill
har i ett av yttrandena uttalats att, om procenttalet icke kunde sättas lägre
än 90, någon ändring icke borde ske i de nu gällande bestämmelserna.

För egen del skulle jag i och för sig icke ha något att erinra mot att reglerna
om skattespärren erhölle den utformningen, att därunder inordnades
såväl statliga skatter som allmän kommunalskatt, landstingsmedel och tingshusmedel.
En dylik omläggning av skattespärren borde, såsom även bevillningsutskottet
föi-utsatt, föranleda att det hittills gällande procenttalet 80
höjdes; och härvid torde annat alternativ knappast böra ifrågakomma än en
höjning av procenttalet till 90.

Därest skattespärren utformades på nu angivet sätt komme emellertid reduktionsreglerna
att i vissa fall ställa sig mindre förmånliga för de skattskyldiga
än vad för närvarande är fallet. Vidare bör den omständigheten tagas i
beaktande, att en utvidgning av skattespärren till att avse jämväl andra utskylder
än de statliga komme att medföra vissa praktiska svårigheter. Vid
sådant förhållande och då det kan förväntas, att frågan om skatteskalornas
utformning vid den statliga beskattningen kommer att i en nära framtid
upptagas till omprövning, synas övervägande skäl tala för att den nuvarande
lagstiftningen på detta område tills vidare bibehålies oförändrad.

Jag anser mig sålunda böra tillstyrka, att 1943 års förordning örn begränsning
i vissa fall av skatt till staten — vilken förordning ursprungligen avsåg
taxeringsåret 1943 men sedermera erhållit tillämpning jämväl i fråga om
taxeringsåret 1944 — utsträckes att gälla även med avseende å taxeringsåret
1945.

I enlighet med det nu anförda har inom finansdepartementet upprättats
förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 30
juni 1953 (nr 493) om begränsning i vissa fall av skatt till staten.

Föredraganden hemställer härefter, alt nämnda förslag måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Gösta Renlund.