Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

1

Nr 31.

Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående anslag till djupborrning
efter salt och olja m. m. vid Hällviken i
Skåne; given Stockholms slott den 19 januari 1945.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Bertil Ohlin.

«

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
19 januari 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Sköld, Quensel, Bergquist, Domö,
Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och folkhushållningsdepartementen
anför chefen för handelsdepartementet, statsrådet Ohlin:

I syfte att utröna huruvida utsikter funnes att genom djupundersökningar
i sydvästra Skånes kritområde påträffa salter, olja eller gas anvisade riksdagen,
med bifall till Kungl. Maj:ts därom gjorda förslag, för geologisk-geofysisk
undersökning av sagda område för budgetåren 1938/39—1940/41 under
tionde huvudtiteln reservationsanslag å tillhopa 525 000 kronor.

Sedan denna undersökning slutförts, anvisade riksdagen (prop. nr 52 och
r. skr. nr 136 för år 1941 samt prop. nr 159 och r. skr. nr 204 för år 1942)
till djupborrning efter salt och olja m. m. vid Höllviken i Skåne under tiRihang
tilt riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 31.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 31.

onde huvudtiteln dels å tilläggsstat II lill riksstaten för budgetåret 1940/41
ett reservationsanslag av 410 000 kronor, dels ock å riksstaten för budgetaret
1942/43 ett dylikt anslag av 770 000 kronor. Genom beslut den 9 april 1941
respektive den 22 maj 1942 ställde Kungl. Maj:t förenämnda båda anslag
till Sveriges geologiska undersöknings förfogande att av ämbetsverket disponeras
i huvudsaklig överensstämmelse med av ämbetsverket i de skrivelser,
som lågo till grund för propositionerna i ämnet, angivna planer angående
ifrågavarande arbetens bedrivande, avseende utförande av ett borrhål intill
2 200 meters djup, sedermera benämnt Höllviken nr 1.

I skrivelse till Kungl. Majit den 19 maj 1943 anförde ämbetsverket därefter
bland annat följande.

Enligt nyssnämnda planer hade avsikten varit att verkställa borrning till
ett djup av omkring 2 000 meter. Då borrningen den 15 februari 1943 nått
1415,8 meters djup, hade den emellertid på grund av tekniska svårigheter
avbrutits. Dess vidareförande beräknades bliva möjligt endast efter omfattande
åtgärder och med mycket ringa utsikt att nå ett sådant djup, som
kunde förväntas giva några nya upplysningar av väsentligt värde. Under
borrningen hade påträffats saltvatten, som visat sig per liter innehålla cirka
80 gram koksalt (natriumklorid), cirka 40 gram kalciumklorid och cirka 5
gram magnesiumklorid. Statens industrikommission hade i ett vid ämbetsverkets
skrivelse fogat, på begäran av ämbetsverket avgivet yttrande uttalat
den uppfattningen, att utvinnande enbart av salterna i den form de förekomma
i borrhålslösningen icke vore av nämnvärt intresse ur försörjningseller
andra industriella synpunkter men att, under förutsättning att saltvattnet
förefunnes i tillräckliga kvantiteter, frågan örn dess tillgodogörande
skulle få en helt annan betydelse, därest en sodafabrikation kunde komma
till stånd med det i vattnet ingående koksaltet såsom utgångsmaterial. Den
åtgärd, som enligt ämbetsverkets mening främst borde komma i fråga i och
för närmare belysning av saltvattenförekomstens omfattning, vore utförandet
av ett nytt borrhål med ett djup av cirka 1400
meter å annan plats än det dittills drivna hålet, varvid dimensionen
borde tilltagas så, att det nya hålet jämväl kunde fungera såsom
produklionshål för uppfordring av saltvatten i industriell skala (cirka 50 kubikmeter
per timme). Enligt ämbetsverkets beräkningar vore den föreliggande
behållningen — 595 000 kronor — på det för ifrågavarande borrningsarbete
anvisade reservationsanslaget tillräcklig för ett dylikt ändamål, så
framt ej svårigheter av fullständigt oförutsebar karaktär skulle möta.

Under föreliggande förhållanden syntes det ämbetsverket uppenbart, att
syftemålet med anslaget bäst tjänades genom att de disponibla medlen användes
för ett dylikt kombinerat undersöknings- och produktionshål inom
saltvattnets sannolika utbredningsområde och att det dittills utförda borrhålet
icke, i varje fall ej för det dåvarande, vidarefördes, varemot arrenderandet
av marken vid borrplatsen borde tillsvidare fortgå. Det nya borrhålet
borde ligga inom två å tre kilometers avstånd från det redan utförda.

På grund av vad sålunda anfördes hemställde ämbetsverket om bemyndigande
att disponera då ej förbrukade medel av ifrågavarande anslag på sådant
sätt, att nytt borrhål upptoges enligt en i skrivelsen angiven plan. Sedan
kommerskollegium i ett den 17 juni 1943 över berörda framställning
avgivet utlåtande förklarat, att kollegium med hänsyn till landets försörj -

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

3

ningsläge ansåge sig icke böra göra någon erinran mot framställningen, bilöll
Kungl. Maj:t enligt beslut den 30 juni 1943 densamma.

I skrivelse den 7 december 1944 har Sveriges geologiska undersökning —-under erinran örn vad förut anförts beträffande dispositionen av förenämnda
reservationsanslag — hemställt om anvisande för budgetåret 1945/46 av ett
reservationsanslag av 784 000 kronor för fortsatt borrning av det nya borrhålet,
benämnt Höllviken nr 2. Ämbetsverket anför till stöd härför i huvudsak
följande.

Borrningen av det nya borrhålet, Höllviken nr 2, vilket placerades intill
Falsterhokanalen på cirka 2,5 kilometers avstånd från det första hålet, avsågs
endast att gå ned till den saltvattenförande cenomansandstenens djup. Borrningen
från juli 1943 till mars 1944 nådde cenomansandstenens överyta på
cirka 1 190 meters djup, hålets totaldjup blev 1 201 meter. Sandstenen visade
riklig vattenföring med alldeles samma salthalter som konstaterats i borrhålet
nr 1. Nya analyser visade även, att en icke oväsentlig halt av brom föreligger,
vilken torde kunna erhållas såsom biprodukt vid eventuell saltframställning,
något som för övrigt även gäller halten av magnesia, m. m. Provpumpning
bedrevs under maj 1944 kontinuerligt med ett utbyte av 56 kubikmeter
vatten pr timme. Geologiska skäl tala för att saltvattentillgången har
en mycket stor utsträckning.

Genom påvisandet av denna saltvattentillgång, som synes ingiva förhoppningar
örn ett ekonomiskt utnyttjande, kan ämbetsverkets syfte med arbetena
i sydvästra Skåne i viss mån anses uppfyllt i vad som avsett uppdagandet av
en inhemsk tillgång på råvara för saltframställning. Klart är emellertid, att
en svensk saltindustri skulle arbeta under gynnsammare ekonomiska förhållanden,
örn den kunde utgå ifrån en naturlig saltlösning med ännu högre salthalter,
eller ifrån en lösning framställd genom utlakning av fasta saltlager.
Det enda arbete för eftersökande av dylika tillgångar, som ämbetsverket finner
för närvarande motiverat, är fortsatt borrning genom kritlagren för att
nedgå så djupt som möjligt i deras underlag. Visserligen äro utsikterna att
över huvud taget träffa saltvatten icke större på dylika djup, men om sådant
vatten träffas längre ned, så är det sannolikt att det är av bättre kvalitet än
högre upp, i det att dess sälthult är högre. Det är vidare ingalunda osannolikt
att de avlagringar, som uppträda under kritlagren, innehålla salt i utlakbar
form. Vad slutligen beträffar frågan om olja, så torde genom en dylik djupborrning
möjligheterna för fynd inom Skånes berggrund komma att bliva
mera efffektivt belysta än genom någon annan åtgärd lill jämförlig kostnad.

Frågan örn ett dylikt till cirka 2 000 meter eller mera neddrivet djupborrhål
i sydvästra Skåne berördes av ämbetsverket första gången i ett remissyttrande
år 1900 och har sedan återkommit, senast i borrningsplanen av år 1942,
då statsmakterna i princip godkände ett dylikt mål. Den sedermera företagna
avvikelsen från denna plan sammanhängde med ett mera omedelbart produklionssyfte.
Ämbetsverket måste därför giva uttryck åt den uppfattningen, atl
önskemålet om eli verkligt djupborrhål kvarstår trots det positiva resultat,
som de hittills utförda borrningarna ha givit.

Vad beträffar genomförandet av en dylik borrning så skulle mycken kostnad
inbesparas och tid vinnas, örn man kunde utföra arbetet såsom en fortsättning
av det redan borrade hålet Höllviken nr 2. Med hänsyn till detta
borrhålls dimensioner oell de erfarenheter, som vunnits genom de båda tidigare
borrningarna, synas de svårigheter, vilka mötte nå större djup i borrhål
nr 1, icke behöva befaras förhindra vidare borrning i borrhål nr 2. För fortsättning
av borrhålet nr 2 kräves emellertid, ali saltvattentillflödet avstänges

4

Kungl. Maj ta proposition nr 31.

från borrhålet. Beträffande möjligheten att efter en dylik åtgärd åter få tillgång
till saltvattnet för produktionspumpning har Svenska diamantbergborrnings
aktiebolaget, som utfört de hittills företagna borrningarna vid Hällviken,
anfört följande. »Skulle Sveriges geologiska undersökning efter det att borrningen
avslutats önska återvinna saltvattnet från cirka l 200 meters djup.
anse vi utsikterna vara goda för att detta skall lyckas antingen genom att rören
avgängas omedelbart under saltvatteninloppet eller också avskäras vid
nämnda djup. Någon garanti härför kunna vi dock icke lämna.» Då sålunda
jämförelsevis goda utsikter finnas för att borrhål nr 2 skall kunna användas
för saltvaltenproduktion även om det skulle borras vidare till större djup
utan att därmed någon ännu värdefullare tillgång påträffades, och fortsatt
borrning icke synes behöva störa eventuella åtgärder för ett snart utnyttjande
av den redan påvisade saltvattentillgången, har ämbetsverket i sina följande
beräkningar utgått från, att den föreslagna borrningen skall utföras såsom
fortsättning av borrhålet Höllviken nr 2. På detta sätt skulle, om borrhålet
åter kan göras användbart för saltvattenuppfordring, sparas en summa av
cirka 300 000 kronor. Skulle däremot, mot förmodan, saltvattentillgången
icke åter kunna göras tillgänglig, så tillkommer samma kostnad för ett nytt
produktionshål, vilken kostnad rimligen synes böra påläggas saltulvinningen.
Med hänsyn till att borrhålen utgöra endast en relativt ringa del av totalkostnaden
för saltproduktionen synes denna risk, som ju icke bedömes såsom särskilt
stor, icke böra få hindra det försök till en högst betydande besparing
som ligger i utnyttjandet av borrhål nr 2 för fortsatt borrning.

I fråga örn kostnaderna för en fortsatt borrning anför ämbetsverket
följande.

Vid beräkning av kostnaderna har ämbetsverket såsom mål för borrningen
satt det djup, som anses kunna nås i gynnsammaste fall, nämligen 2 200 meter
under jordytan. Då det emellertid är synnerligen ovisst, huruvida borrningen
kan fortsättas så långt och kostnaderna för den sista sträckan äro
svåra att nu beräkna, har den närmare specificerade beräkningen utförts endast
för borrning från hålets nuvarande botten (cirka 1 200 meter) till 2 000
meter, medan för sträckan 2 000—2 200 meter upptagits en i samråd med
Svenska diamantbergborrnings aktiebolaget uppskattad klumpsumma för

borrningsarbete och beklädnadsrör.

Medelsbehovet beräknas som följer:

Kämborming från 1 200 till 2 000 meters djup, enligt anbud

från Svenska diamantbergborrnings aktiebolaget........ kronor 400 000

Beklädnadsrör (1 250 meter å 42: — och 1 800 meter å 36:—) » 117 300

Cementeringar, provtagningar, extra borrpersonal, frakter

m. ............................................... » 30 500

Geologisk övervakning och löpande kemiska analyser...... » 22 000

Bearbetning av material från borrningen ................ » 25 000

Kontor, administration, bostadshyra för borrpersonal .... » 12 000

Elektrisk kraft, olja, cement, m. m..................... » 25 000

Provpumpningar ..................................... » 10 000

Rese- och traktamentsersättningar...................... » 10 000

Oförutsedda utgifter ................................. » 50 200

Borrning från 2 000 till 2 200 meter, inklusive beklädnadsrör
m. m........................................... » 200 000

Summa kronor 902 000.

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

S

Av hittills tor djupborrningar efter salt och olja i Skåne anvisade medel
återstå för närvarande oförbrukade cirka 158 000 kronor. Härav beräknas för
provpumpningar m. fl. arbeten i samband med statens industrikommissions
utredningar om saltvattentillgångens tillgodogörande ävensom för fortsatt
bearbetning av de hittills utförda borrningarnas geologiska resultat m. m. åtgå
40 000 kronor, varför den summa, som kan disponeras för fortsatt borrning,
reduceras till 118 000 kronor. Det ytterligare anslag, som kräves för genomförande
av det här förordade borrningsprogrammet, inklusive borrning till
2 200 meters djup, uppgår sålunda till (902 000 — 118 000 =) 784 000 kronor.

I ett den 18 december 1944 över framställningen avgivet utlåtande har
kommerskollegium, som samråd med statens industrikommission, anfört, att
kollegium funne de upplysningar, som genom det nya borrhålets avsedda fördjupning
skulle erhållas, vara av värde för bedömande av såväl saltförekomstens
beskaffenhet och ekonomiska betydelse som möjligheterna att finna
olja, vilket senare vore ett av huvudsyftena vid borrningarnas planläggande
och som hittills icke blivit i erforderlig grad belyst. Kollegium ansåge
sig därför böra förorda bifall till framställningen.

Med skrivelse den 6 december 1944 bär statens industrikommission — under
förmälan att kommissionen till utredning upptagit frågan om industriellt
utnyttjande av saltfyndigheten vid Höllviken samt att för nämnda utredning
tillkallats särskilda sakkunniga — till Kungl. Majit överlämnat en över
utredningens hittillsvarande resultat upprättad promemoria angående de tekniska
och ekonomiska förutsättningarna för utvinning ur berörda fyndighet
av i första hand koksalt och vägsalt. Såsom en sammanfattning av innehållet
i promemorian har kommissionen anfört bland annat följande.

Vid fullt utnyttjande under kontinuerlig drift av ett borrhål med största
antagbara pumpkapacitet — 75 m3 per timme — synes kunna utvinnas ca
36 000 ton koksalt och ca 31 000 ton vägsalt per år. Intet tekniskt hinder synes
möta att samtidigt och med nu nämnda kapacitet utnyttja ett flertal
borrhål, varvid motsvarande större kvantiteter saller kunna produceras. Den
tid, varunder varje borrhål kan utnyttjas på här nämnt sätt, har av Sveriges
geologiska undersökning på vissa grunder antagits icke understiga 2 år. Som
biprodukter vid utvinningen torde såväl magnesium som brom vara av intresse,
medan däremot fyndigheten med avseende på kalisalter torde vara av
alltför liten storleksordning. Av brom synes kunna erhållas ca 75 ton per
hål och år, medan magnesiumhalten i borrhålslösningen motsvarar ca 650
ton bränd magnesit per hål och år. Till jämförelse med här nämnda siffror
må anföras, att landets förbrukning efter kriget av nämnda varuslag torde
kunna antagas bliva, av koksalt ca 200 000 ton per år, av vägsalt ca 90 000
ton per år och av brom mindre än 5 ton per år, medan importen av magnesit
och därav tillverkat magnesittegel åren före kriget uppgick till ca 10 000
lon per år.

Utvinningen av här nämnda ämnen ur borrhålslösningen skulle enligt utredningen
icke bliva förenad med alltför stora tekniska svårigheter; en försöksanläggning
har sålunda för utredningens räkning med gott resultat varit
i drift hos Svenska sockerfabriks aktiebolaget i Arlöv. En väsentlig faktor
vid saltfyndighetens utnyttjande bomme emellertid bränsleförbrukningen all
utgöra, i det att verkställda kalkyler tyda på en kolförbrukning av över
V2 kg kol per kg utvunna sälten Beräknad på enbart det utvunna koksaltet

6

Kungl. Majlis proposition nr 31.

skulle förbrukningen bliva drygt 1 kg kol per kg koksalt. Ur beredskapssynpunkt
förefaller denna höga bränsleförbrukning mycket otillfredsställande,
särskilt som det såväl ur lagrings- som kostnadssynpunkt måste anses
fördelaktigare att lagra salt än stenkol. Kommissionen vill emellertid i denna
fråga hänvisa till vad i promemorian säges om möjligheten att tillämpa nya,
under senare år framkomna värmetekniska principer, vilka bygga på insättande
av elektrisk energi i en mängd motsvarande i runt tal 0,75 kilowatttimme
per inbesparat kg kol. Enligt vad kommissionen erfarit har i Schweiz
under kriget uppförts tvenne saltfabriker med tillämpande av nu nämnda
nya metoder.

Det ekonomiska resultatet vid saltfyndighetens utnyttjande synes blum helt
beroende av den storlek, som utvinningsanläggningen från början erhåller,
och av tidpunkten för dess uppförande och drift. I promemorian föreligga
tekniska data och personalplaner samt anläggnings- och driftskalkyler för
ett stort antal olika alternativ, varvid det framkomna koksaltpriset baserats
bl. a. på försäljning till visst fixerat pris av hela den producerade kvantiteten
vägsalt. Kalkylerna ha givit vid handen, att, vid full förräntning av
anläggningskostnaderna och vid sedvanlig amortering, ett på hemmamarknaden
konkurrenskraftigt saltpris under nyssnämnda förutsättning kan erhållas
vid en anläggning örn minst 3 stycken till 85 °/o utnyttjade borrhål,
därest anhiggnings- och driftskostnaden håller sig på fredsmässig nivå. Skulle
anläggningen byggas till krigstidspriser men komma att drivas till fredstidspriser,
synes en anläggning om 4 fullt utnyttjade borrhål vara erforderlig.

Då bränslefrågan synes vara av avgörande betydelse för utvinningens genomförande,
är slutligen, som i promemorian också framhålles, möjligheten
att vid fortsatt djupborrning påträffa starkare saltlösningar eller t. o. m.
fast salt av det alira största intresse. Sålunda skulle, enligt vad som kan utläsas
ur promemorians sammanställning av medelkostnader per ton salter,
en fördubbling av borrhålslösningens saltinnehåll motivera borrning till 3-å 4-dubblad kostnad.

Beträffande bränslefrågan framgår av promemorian, att bränslekostnaden
utgör den största utgiftsposten vid den ifrågasatta saltframställningen. I promemorian
framhålles vidare härom, att medan bränslekostnaden, som vid ett
kolpris av 30 kronor per ton eif Ilöllviken beräknades till omkring 17 kronor
per ton utvunna salter, uppginge till minst V3 av saltkostnaden, så inninge
borrhållskostnaden med endast 4 å 5 procent i saltkostnaden. Då bränslekostnaden
inom vissa gränser kunde antagas minska i direkt proportion mot
tilltagande styrka hos saltlösningen, gåre nyssnämnda förhållande enligt promemorian
anledning till vissa slutsatser. Skulle exempelvis vid en borrning
till större djup och för 3-dubblad borrningskostnad påträffas en lösning med
dubbelt så stor sälthult som den nu utvunna, skulle vid saltutvinningen ernås
en bränslevinst av cirka 8 kronor per ton mot en kostnadsökning för
borrningen av cirka 4 kronor 50 öre.

Med anledning av vad sålunda i industrikommissionens skrivelse och i
promemorian anförts har kommissionen föreslagit, att Sveriges geologiska
undersökning bemyndigades fortsätta djupbormingsarbetet vid Ilöllviken till
cirka 2 000 meters djup och att erforderliga medel anvisades härför. Enligt
kommissionens mening borde vid den fortsatta borrningen det senast upptagna
borrhålet utnyttjas. Med hänsyn till betydelsen av att erfarenheter från

Kungl. Maj.ts proposition nr 31.

1

andra liknande anläggningar inhämtades, hemställde kommissionen härutöver
om bemyndigande att hos utländska sakkunniga inhämta upplysningar
rörande moderna metoder för indunstning av salt samt därmed sammanhängande
förhållanden.

Sistnämnda hemställan har av Kungl. Majit på chefens för folkhushållningsdepartementet
föredragning bifallits genom beslut den 22 december
1944.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår måste på grund av tekniska Departementssvårigheter
borrningen av borrhålet Hallviken nr 1 avbrytas vid ett djup chefenav
1 416 meter. Under borrningen hade påvisats en betydande förekomst
av saltvatten, vars salthalter voro sådana att ett ekonomiskt utnyttjande syntes
kunna komma i fråga. Då borrhålets dimensioner emellertid icke medgåvo
en fullständig undersökning av sallvattentillgången, föreslog Sveriges
geologiska undersökning utförande av ett nytt borrhål med ett djup av cirka
1 400 meter, avsett att närmare belysa omfattningen av den genom borrhålet
Höllviken nr 1 pavisade saltvattenförekomsten och att kunna fungera såsom
produktionshål för uppfordring av saltvatten i industriell skala. Borrningen
av det nya borrhålet, Höllviken nr 2, till vilken Kungl. Majit den
30 juni 1943 lämnade sitt tillstånd, påbörjades i juli 1943 men avbröts vid
ett djup av 1 201 meter på grund av att syftet med borrningen nåtts genom
påvisandet på nämnda djup av en saltvatlentillgång tillräcklig för industriell
produktion. Den nu föreslagna fortsatta borrningen av sistnämnda borrhål
intill ett djup av 2 200 meter avser i första hand ett eftersökande på större
djup av en saltvattentillgång med högre salthalt eller av fasta saltavlagringar
för utlakning. Borrningskostnaderna beräknas av Sveriges geologiska undersökning
till högst 902 000 kronor. Då emellertid av tidigare anvisat anslag
återstår ett belopp av 118 000 kronor, som kan disponeras för fortsatt
borrning, har ämbetsverket begränsat sitt anslagsäskande till 784 000 kronor.

Betydelsen ur försörjningssynpunkt av ett industriellt utnyttjande av den
påträffade saltfyndigheten torde i nuvarande läge icke behöva understrykas.

Frågan om ett sådant utnyttjande har också lill prövning upptagits av
.statens industrikommission, sorn därvid låtit upprätta preliminära och alternativa
planer för en på fyndigheten baserad industrianläggning samt kalkyler
rörande anläggnings- och driftskostnaderna jämte det ekonomiska resultatet
av driften enligt de olika alternativen. Emellertid lärer ytterligare utredning
örn saltutvinningens tekniska och ekonomiska förutsättningar böra verkställas.
Enligt vad sorn framgår av den av industrikommissionen överlämnade
promemorian har också kommissionen för avsikt att avvakta de tekniska
resultaten av bland annat nu pågående försöksindunstning, innan ytterligare
förslag i ämnet framlägges. Vad härefter de ekonomiska förutsättningarna
beträffar, framhåller såväl kommissionen som Sveriges geologiska undersökning,
att en svensk sal!industri giretvis skulle arbeta under gynnsammare
ekonomiska förhållanden, därest den kunde utgå från en saltlösning med
högre salthall eller från en lösning framställd genom utlakning av fasta salt -

8

Kungl. Maj:ls proposition nr 31.

lager. I detta hänseende framgår av förenämnda promemoria, att en fördubbling
av borrhålslösningens saltinnehåll skulle sänka bränsleåtgången och
bränslekostnaden vid en saltutvinning med nära 50 procent samt motivera
borrning till 3 å 4-dubblad kostnad. Den fördel ur ekonomisk och vid en
förlängd kris även ur folkförsörjningens sypunkt, som för en saltproduktion
i industriell skala skulle uppstå därest vid fortsatt borrning en råvara
med högre salthalt påträffas, är alltså högst väsentlig. Såsom Sveriges
geologiska undersökning påpekar torde vidare möjligheterna att finna olja
bliva mera effektivt belysta genom fortsatt borrning än genom någon annan
åtgärd till jämförlig kostnad. Jag har därför — ehuru någon garanti icke
finnes för att man på ett större djup skall påträffa en saltvattentillgång med
högre salthalt, samt en fortsatt borrning av borrhålet nr 2 kan komma att
omöjliggöra vidare utvinning av saltvattentillgången från nämnda borrhål
på det djup, som nu uppnåtts — efter samråd med chefen för folkhushållningsdepartementet
ansett mig böra förorda att borrningen fortsättes. I överensstämmelse
härmed, och då det synts angeläget att fördjupningen av borrhålet
nr 2 påbörjades snarast möjligt, har jag föreslagit Kungl. Maj :t, att den i
Sveriges geologiska undersöknings skrivelse den 7 december 1944 omförmälda
anslagsbehållningen å 118 000 kronor finge av ämbetsverket disponeras
för fortsatt borrning av nämnda hål. Förslaget har av Kungl. Maj:t bifallits
genom beslut den 12 januari 1945. I enlighet med den ståndpunkt, som jag
sålunda tidigare intagit, förordar jag nu bifall jämväl till Sveriges geologiska
undersöknings framställning örn ytterligare anslag för ändamålet. Mot de
framlagda kostnadsberäkningarna har jag ingen erinran att göra. Anslaget,
som torde få anvisas under tionde huvudtiteln på riksstaten för nästa budgetår,
synes dock kunna avrundas nedåt till 780 000 kronor.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen

att till Djupborrning efter salt och olja m. m. vid Hällviken
i Skåne för budgetåret 1945/46 under tionde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av...... kronor 780 000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Folke Lyberg.

457088. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1945.