Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

1

Nr 23.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående befrielse
från viss ersättningsskyldighet i anledning av skada,
som vållats av f. d. anställning shav are vid vägväsendet;
given Stockholms slott den 19 januari 1945.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Fritiof Domö.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 19 januari 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Peiirsson-Bramstorp, Wigforss, Sköld, Quensel, Bergquist, Domö,
Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Domö, frågor örn befrielse
från viss ersättningsskyldighet i anledning av skada, som vållats av f. d.
anställningshavare vid vägväsendet, och anför därvid.

l:o.

Natten till den 10 september 1928 färdades Johan Yngve Robert Haglund
med motorcykel på allmänna landsvägen Kungsbacka—Göteborg och påkörde
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 23 — 25.

10S 45

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

därvid ett upplag av asfalt utanför Tölö fabriker i Tölö socken. Haglund blev
vid påkörningen svårt skadad.

Med anledning av olycksfallet instämde allmänna åklagaren dåvarande vägvakten
Gunnar Persson, Kungsbacka, till Fjäre tingslags häradsrätt med yrkande
örn ansvar å honom jämlikt 77 § lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet för det han såsom arbetsledare den 8
september 1928 å stora landsvägen Kungsbacka—Göteborg i Tölö socken tilllåtit
uppläggande av högar av asfaltmassa, så att vägbanan därigenom inkräktats
och samfärdseln försvårats, varigenom nämnda olyckshändelse inträffat.
I rättegången inträdde Haglund såsom målsägande. Senare utverkade
Haglund stämning å Persson med yrkande att denne såsom vållande till
olyckshändelsen måtte förpliktas att till Haglund utgiva skadestånd.

Genom utslag den 15 maj 1929 dömde Fjäre tingslags häradsrätt Persson
för förseelse mot nämnda lagrum att böta 20 kronor, varjämte Persson förpliktades
att utgiva skadestånd till Haglund.

Med anledning av utslaget utbetalade ett försäkringsbolag, hos vilket
Fjäre härads vägstyrelse tecknat ansvarighetsförsäkring, ersättning till Haglund
för mistad arbetsförtjänst med 225 kronor per månad till den 1 augusti
1935, då bolagets ansvarighet enligt försäkringsavtalet upphörde.

Haglunds förmyndare uttog då stämning å Persson och Fjäre härads väghållningsskyldiga
med yrkande, att de senare solidariskt med Persson måtte
förpliktas utgiva ersättning till Haglund med 225 kronor per månad från och
med den 1 augusti 1935 under Haglunds återstående livstid.

Genom utslag den 26 juni 1936, som vann laga kraft, förpliktade häradsrätten
vägvakten Gunnar Persson och Fjäre härads väghållningsskyldiga att solidariskt
till Haglund utgiva ersättning för mistad arbetsförtjänst med 225 kronor
för varje månad från och med den 1 augusti 1935 till dess Haglund fyllt 67
år, vilken ersättning skulle gäldas förskottsvis den första i varje månad. Kätt
förbehölls dock Persson och de väghållningsskyldiga att yrka jämkning i
skadeståndet, därest Haglunds hälsotillstånd komme att undergå väsentlig
förbättring.

I skrivelse den 22 september 1944 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
meddelat, att till en början Fjäre härads väghållningsskyldiga och därefter
Fjäre vägdistrikt månatligen utbetalat det Haglund enligt häradsrättens sistnämnda
utslag tillerkända beloppet. Sedan kronan från och med den 1 januari
1944 övertagit vägdistriktens tillgångar och förpliktelser, hade vägförvaltningen
i Hallands län fullgjort utbetalningarna. Persson hade icke bestritt
någon del av ersättningen, och de väghållningsskyldiga eller vägdistriktet hade
icke gjort gällande regressrätt mot Persson för utbetalade ersättningsbelopp.
Å andra sidan hade vägdistriktet icke heller fattat beslut örn att avstå från
regresstalan.

Örn Perssons ekonomiska förhållanden upplyser väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
att vägstyrelsens ordförande i förutvarande Fjäre vägdistrikt i
skrivelse till vägförvaltningen den 23 juni 1944 uppgivit, att noggranna under -

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

3

sökningar givit vid handen att Perssons ekonomiska ställning vore sådan, att
han icke kunde tänkas vara i stånd att utgiva någon ersättning. Kommunalborgmästaren
i Kungsbacka hade den 30 augusti 1944 utfärdat medellöshetsintyg
för Persson. Vidare hade vägförvaltningen i Hallands län i skrivelse
till styrelsen den 6 september 1944 meddelat, att Persson under senare tid innehaft
tillfälliga anställningar såsom diversearbetare, senast såsom grovarbetare
vid en husbyggnad i Kungsbacka, men att han vid tiden för skrivelsens avlåtande
saknat anställning. Med hänsyn till vad sålunda blivit upplyst ansåge
styrelsen, att regressrätt icke borde göras gällande mot Persson. Pbr
avstående av denna rätt syntes emellertid riksdagens samtycke erfordras.

Beträffande regleringen av skadeståndet för den händelse kronans regressrätt
skulle komma att eftergivas anför väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Haglund synes alltjämt vara oförmögen till arbete, varför jämkning av den
till honom utgående ersättningen icke torde kunna ifrågakomma. Livräntebeloppet
avföres nu av vägförvaltningen från anslaget för vägdistriktens avvecklingskostnader.
Då Haglund är född den 29 juni 1899, kunna utbetalningarna
komma att pågå till och med den 1 juni 1966. Vid sådant förhållande
synas de i längden icke kunna belasta anslaget för vägdistriktens avvecklingskostnader.
Styrelsen har i annat sammanhang hemställt örn anvisande av ett
förslagsanslag för utbetalning av skadestånd i anledning av skada, som genom
styrelsens anläggningar, egendom eller arbeten tillfogats i styrelsens tjänst
icke anställd person eller som vållats å egendom, vilken ej står under styrelsens
förvaltning. Beviljas sådant anslag, torde nu ifrågavarande skadestånd
få avföras därifrån.

Statskontoret har i utlåtande den 20 oktober 1944 anfört.

I proposition nr 150 till 1944 års riksdag har Kungl. Majit begärt bemyndigande
att för bestridande av livräntor och andra dylika understöd, som
statsverket på grund av domstols lagakraftvunna utslag har att utgiva, taga
i anspråk det under riksstatens tolfte huvudtitel uppförda anslaget till diverse
pensioner och understöd m. m. I skrivelse den 28 mars 1944, nr 136, har riksdagen
lämnat det begärda bemyndigandet. Genom beslut den 28 juli 1944
har Kungl. Majit sedermera förordnat, att ärenden rörande sådana livräntor
och därmed jämförliga understöd, som enligt riksdagens förenämnda medgivande
skola gäldas av sagda under tolfte huvudtiteln uppförda anslag, skola
överlämnas direkt till statskontoret för vidtagande av på ämbetsverket ankommande
åtgärder samt att nämnda bestämmelser skola äga tillämpning från
och med den 1 augusti 1944.

Statskontoret, som med den avfattning Kungl. Majlis förenämnda beslut
erhållit skulle hava att i fortsättningen bevaka på grund av ifrågavarande
regressrätt uppkommande fordringsanspråk, vill med hänsyn till vad väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens utredning örn Perssons ekonomiska förhållanden
givit vid handen ävensom till arten av den fordran, varom här är fråga, icke
motsätta sig, att Kungl. Majit utverkar riksdagens medgivande till att regresstalan
icke anställes mot Persson.

Med hänsyn till vad som upplysts örn Perssons ekonomiska ställning synes
det bliva resultatlöst att av honom söka åter vad som utgivits eller kan komma
att utgivas till Haglund. På grund härav och med hänsyn till övriga i ärendet
föreliggande omständigheter finner jag mig böra tillstyrka, att regress -

Departements chefen.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

talan icke anställes mot Persson och att kronan sålunda avstår från den rätt,
som på grund av Fjäre tingslags häradsrätts utslag den 26 juni 1936 tillkommer
eller framdeles kan tillkomma kronan gentemot Persson.

I anslutning till de grunder, som av mig angivits vid anmälan av 1945 års
statsverksproposition (sjätte huvudtiteln, punkten 12), torde ifrågavarande
livränta icke böra bestridas från det föreslagna nya anslaget till reglering av
vissa skador inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens ämbetsområde utan från
det under tolfte huvudtiteln uppförda anslaget till diverse pensioner och
understöd m. m.

Jag hemställer, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förutvarande vägvakten Gunnar Persson må befrias från
ersättningsskyldighet till kronan jämlikt Fjäre tingslags häradsrätts
utslag den 26 juni 1936.

2:o.

Numera avlidne vågmästaren i förutvarande Inlands vägdistrikt Gustav
Georg Sundberg från Fridhem, Lilla Edet, framförde den 17 juni 1943 inom
Lilla Edets municipalsamhälle en vägdistriktet tillhörig s. k. skåpbil. Vid
möte med en annan bil körde Sundberg av vägen med påföljd att vägdistriktets
bil välte och blev skadad.

Flundre, Väne och Bjärke domsagas häradsrätt, varest allmänna åklagaren
ställt Sundberg under åtal för ovarsamt färdande samt vägdistriktet fordrat
ersättning av Sundberg med 1 653 kronor 68 öre för reparation av bilen,
fann enligt utslag den 22 oktober 1943 Sundberg ensam vållande till kullkörningen
samt dömde honom jämlikt 38 § 1 mom. vägtrafikstadgan att för
förseelse mot 2 § samma stadga till kronan utgiva femton dagsböter örn sex
kronor, varjämte häradsrätten förpliktade Sundberg att till vägdistriktet utgiva
skadestånd med fordrade beloppet, 1 653 kronor 68 öre.

Göta hovrätt, dit Sundberg fullföljt talan, har i lagakraftvunnet utslag
den 11 maj 1944 ej funnit skäl göra ändring i häradsrättens utslag i vad detsamma
avser Sundberg ådömt straff och honom ålagd ersättningsskyldighet.

Jämlikt lagen den 30 juni 1943 (nr 435) örn vad iakttagas skall i anledning
av kronans övertagande av den allmänna väghållningen på landet har
kronan från och med den 1 januari 1944 övertagit vägdistriktens tillgångar
och förpliktelser. Ifrågavarande ersättningsbelopp skall sålunda numera inbetalas
till kronan.

Sedan Sundberg den 4 juli 1944 avlidit och såsom dödsbodelägare efterlämnat
änkan Tyra Maria Sundberg, född 1891, samt en son, född 1918, har
änkefru Sundberg i en den 5 augusti 1944 dagtecknad skrift anhållit, att
dödsboet måtte befrias från boet åvilande ersättningsskyldighet till kronan.

Av en i ärendet ingiven bouppteckning inhämtas, att dödsboets tillgångar
upptagits till 2 133 kronor 70 öre, därav möbler, kläder och husgerådssaker
1 000 kronor, samt att boets skulder uppgå till 2 752 kronor 34 öre, däri inbegripet
det utdömda skadeståndsbeloppet.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som med skrivelse den 28 september

o

Kungl. Maj:ts proposition nr 23.

1944 överlämnat den av änkefru Sundberg gjorda ansökningen, har tillstyrkt
bifall till densamma och därvid anfört i huvudsak följande.

Med hänsyn till vad i förevarande framställning anförts och styrkts beträffande
dödsboets ekonomiska ställning anser sig styrelsen böra tillstyrka
befrielse för dödsboet från skyldighet att erlägga beloppet ifråga. Styrelsen
får även framhålla att, därest bilolyckan inträffat efter det vägväsendet förstatligats
och den av Sundberg förda bilen tillhört kronan i stället för vägdistriktet,
kronan icke kunnat utkräva ersättning av Sundberg, då han under
färden icke gjort sig skyldig till brott mot 1 eller 2 § lagen den 7 juni 1934
om straff för vissa brott vid förande av motorfordon eller orsakat skada
uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller brukat fordonet utan lov (förordningen
den 22 juni 1939, nr 286, med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten
för förare av motorfordon, som tillhöra eller nyttjas av
staten; ändrad genom förordning den 13 juni 1941, nr 401).

Statskontoret har i utlåtande den 13 oktober 1944 — med överlämnande
av yttrande från ämbetsverkets ombudsman -— tillstyrkt bifall till ansökningen.

I det av statskontoret åberopade yttrandet har ombudsmannen anfört i
huvudsak följande.

Dödsboets ekonomiska ställning är — såvitt bouppteckningen utvisar —
sådan, att statsverket, för den händelse boet skulle försättas i konkurs, icke
lärer kunna påräkna någon utdelning för sin fordran.

Av under hand från vederbörande landsfiskal införskaffad kompletterande
utredning framgår därjämte, att dödsbodelägarna personligen, vilka icke
synas hava vidtagit nödiga åtgärder för vinnande av befrielse från ansvar
för den avlidnes gäld, äro i avsaknad av utmätningsbara tillgångar.

Vid angivna förhållanden och med hänsyn jämväl till övriga i ärendet
föreliggande omständigheter tala enligt min mening synnerligen starka skäl
för ett bifall till den remitterade framställningen.

Med hänsyn till de ringa utsikterna att någonsin utfå kronans ifrågavarande
fordran samt i betraktande av övriga omständigheter i ärendet finner
jag mig i likhet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och statskontoret böra
tillstyrka, att dödsboet efter Gustav Georg Sundberg befrias från skyldighet
att gälda det utdömda ersättningsbeloppet till kronan.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att dödsboet efter avlidne förre vågmästaren Gustav Georg
Sundberg må befrias från boet åliggande ersättningsskyldighet
till kronan med 1 653 kronor 68 öre jämlikt Göta hovrätts utslag
den 11 maj 1944.

Till vad föredragande departementschefen under punkterna
l:o och 2:o hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter
instämma, behagar Hans Majit Konungen lämna
bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Nils Hellenius.

\

Departementschefen.