Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
1
Nr 226.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen nied förslag till lag om
ändring i 7, 10 och 11 kap. vattenlagen; given Stockholms
slott den 9 mars 1945.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag örn ändring i 7, 10 och 11 kap. vattenlagen.
GUSTAF.
Thorwald Bergquist.
Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 226.
\
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
Förslag
till
Lag
om ändring i 7, 10 och 11 kap. vattenlagen.
Härigenom förordnas, att 7 kap. 22 och 41 §§, 10 kap. 33, 68 och 74 §§
samt 11 kap. 17 § 42 vattenlagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
7 KAP.
22 §.
Med avseende---nu sagts.
Med båtnad — — — nämnda djup.
Till båtnad av marks torrläggning skall ock hänföras förmån av förbättrade
betingelser för marks brukning eller användning för annat ändamål;
och skall därvid båtnad i avseende å marks brukning anses som jordförbättring.
Ej må--— eljest förändras.
41 §.
Å företag---motsvarande tillämpning.
Visas efter det vattenavledningsföretag blivit utfört, att därigenom vinnes
stadigvarande minskning i kostnaderna för flottningen i allmän flottled eller
för flottledens underhåll, må de flottande på talan av deltagarna förpliktas
att erlägga högst så stor del av det belopp, vartill kostnadsminskningen kan
skattas, som svarar mot förhållandet mellan å ena sidan företagets anläggningskostnad
och å den andra den beräknade båtnaden därav för mark, som
beröres av företaget; och skall flottledens bidrag av de flottande betalas i den
ordning, som finnes stadgad beträffande allmän flottleds anläggningskostnad.
Å oguldet kapitalbelopp skall gäldas ränta efter den räntefot, som finnes
skälig. För bidrag, som nu nämnts, förvärvas ej delaktighet i företaget,
och vare förty de flottande ej skyldiga att taga del i framtida kostnad för
detta.
1 Senaste lydelse av 7 kap. 22 och 41 «§ se SFS 1920: 459, av 10 kap. 33, 68 och 74 §§ se
SFS 1941: 614 samt av 11 kap. 17 § se SFS 1944: 87.
Kungl. Maj:ls proposition nr 226.
3
10 KAP.
33 §.
Förordnande, som---ersättning därför.
Vad i 2 § stadgas om ställande av säkerhet för förrättningskostnaden
åge tillämpning jämväl i fråga om förordnande enligt denna §.
Beträffande företag, som avser torrläggning av mark, äger Konungen förordna,
att ansökan, som i första stycket sägs, skall ingivas till annan myndighet
än Konungens befallningshavande.
68 §.
Har i---angående företaget.
Har fiskeritjänsteman enligt 43 § förordnats att avgiva yttrande angående
företaget, skall avskrift av förslaget till utlåtande utan dröjsmål översändas
till honom, såframt han haft något att erinra med anledning av företaget.
I fråga---till fisketillsynsmyndigheten.
74 §.
Avskrift av--— nämnda ställen.
I andra — — — avskrift därav.
Har fiskeritjänsteman enligt 43 § förordnats att avgiva yttrande angående
företaget, skall avskrift av utlåtandet eller ock meddelande jämte underrättelse,
som i första stycket sägs, inom samma tid översändas till honom, såframt
han haft något att erinra med anledning av företaget.
I fråga örn företag enligt 8 kap. skall avskrift av utlåtandet eller meddelande
jämte underrättelse, som i första stycket sägs, översändas till fisketillsynsmyndigheten.
II KAP.
17 §.
42. talan jämlikt 7 kap. 29 § om skyldighet för ägare av mark att deltaga
i kostnaden för diknings-, vattenavlednings- eller invallningsföretag eller
örn sådan jämkning av bidragsskyldigheten, som i nämnda lagrum omförmäles,
så ock talan jämlikt 7 kap. 41 § andra stycket om bidrag med
anledning av båtnad, som genom vattenavledning eller invallning tillskyndas
allmän flottled;
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945.
I fråga örn ärende, däri utlåtande av synemän eller utslag av vattendomstol
meddelats före nya lagens ikraftträdande, skall 7 kap. 22 § nya lagen ej äga
tillämpning.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 23 februari 1945.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist, Domö, Ewerlöf,
Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.
Efter gemensam beredning med statsrådet Rubbestad anmäler chefen för
justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, fråga örn vissa ändringar i vattenlagen.
Föredraganden anför följande.
Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 september 1942 tillkallade
statsrådet Domö samma dag sakkunniga för att verkställa utredning och
avgiva förslag angående den statsunderstödda torrläggningsverksamheten
jämte därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga, som antagit benämningen
1942 års torrläggningssakkunniga,1 ha i betänkade den 28 november
1944 (SOU 1944: 56) framlagt bland annat förslag till lag örn ändring i vissa
delar av vattenlagen.
Förslaget avser införande av sådana ändrade grunder för bedömande av
båtnaden av marks torrläggning för jordbruksdrift att hänsyn komme att
tagas även till förbättrade brukningsförhållanden, skyldighet för flottande att
i vissa fall bidraga till kostnad för torrläggningsföretag, ändrat förfarande i
vissa fall vid förordnande av förrättningsman enligt 10 kap. 32 § vattenlagen
och förbättrat tillgodoseende av fiskets intressen vid planläggande av torrläggningsföretag.
Lagförslaget torde böra fogas såsom bilaga till protokollet i
detta ärende (Bilaga A).
över de sakkunnigas betänkande ha yttranden avgivits av vattenöverdomstolen
och rikets vattenrättsdomare, statskontoret, riksräkenskapsverket, lantbruksstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen, skogsstyrelsen, egnahemsstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, allmänna lönenämnden,
lantbrukshögskolans styrelse och lärarråd, tekniska högskolans styrelse och
1 De sakkunniga voro dåvarande statssekreteraren B. Näsgård, ordförande, professorn vid lantbrukshögskolan
G. H. Flodkvist, förvaltaren B. E. Hj Eklundh, lantbruksingenjören A. H.
Welin-Berger, sekreteraren i Skaraborgs läns hushållningssällskap P. E. Enderstein och t. f.
revisionssekreteraren G. U. Schirén, tillika sekreterare. Vid behandling av frågor om båtnad
av jords torrläggning m. m. biträddes de sakkunniga av häradshövdingen E. M. Holm och f. d.
vattenrättsingenjören S. Aspegrén.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
lärarkollegium, samtliga länsstyrelser och hushållningssällskap, 1942 års
jordbrukskommitté, överlantmätaren i Blekinge län, fiskeriintendenten i mellersta
distriktet, ett flertal lantbruksingenjörer, föreningen statens lantbruksingenjörer,
föreningen lantbruksingenjörsassistenter, föreningen Sveriges
jordbrukskonsulenter, Sveriges lantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens
folk (R. L. F.), Sveriges allmänna lantbrukstjänstemannaförbund, Sveriges
agronom- och lantbrukslärareförbund, svenska flottledsförbundet, statsverkens
ingenjörsförbund, svenska naturskyddsföreningen, svenska byggnadsentreprenörföreningen
och Dalelfvames flottningsförening.
Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till behandling. Åtskilliga i
samband därmed stående frågor rörande den statsunderstödda torrläggningsverksamheten
anmälas av statsrådet Rubbestad.
1. Grunderna för bedömande av båtnad av marks torrläggning
för jordbruksdrift.
0 iilla lide bestämmelser.
I 7 kap. vattenlagen meddelas bestämmelser om torrläggning av mark
genom dikning, vattenavledning eller invallning.
Lagen giver icke någon definition av begreppet dikning men därmed torde
1 första hand avses sådana torrläggningsåtgärder, som låta sig genomföras
utan någon mera väsentlig förändring av vattenförhållandena i sjöar och
vattendrag. Såsom vattenavledning betecknas i lagen åtgärd, varigenom någon
vill för torrläggning av sin mark sänka eller uttappa sjö eller annan vattensamling,
fördjupa, utvidga eller räta älv, å eller annat vattendrag eller eljest
avleda vatten därifrån. Invallning åter angives innebära att någon vill för
sin marks torrläggning vid eller i vattendrag, sjö eller annan vattensamling
eller havet göra vall eller annan byggnad till skydd mot vattnet.
Den som vill genomföra ett torrläggningsföretag kan gentemot annan jordägare
som har nytta av företaget göra gällande skyldighet att deltaga i företaget.
I detta hänseende stadgas beträffande dikning — vilket stadgande äger
motsvarande tillämpning i fråga örn vattenavledning och invallning — att
örn dike som någon vill upptaga är till båtnad jämväl för annans mark, denne
är skyldig att taga del i dikningen. Vidare gäller, att all mark, för vilken
torrläggningen medför båtnad och vars ägare skola däri taga del, skall utgöra
en samfällighet i avseende å företaget. Till grund för kostnadernas fördelning
mellan de i samfälligheten delaktiga verkställes en båtnadsberäkning.
Som allmän regel gäller nämligen, att delägare i torrläggningssamfällighet
är skyldig att taga del i kostnaden för torrläggningen i mån av värdet å den
båtnad som därigenom beredes hans mark. Beträffande sjösänkning och invallning
stadgas dock, att föreskriften örn tvangsdelakligliet icke äger tillämpning
med mindre den beräknade båtnaden av företaget med mer än hälften
faller å egendom, tillhörig den som sökt företaget eller honom och andra
vilka förenat sig med honom därom.
Båtnadsberäkningen är emellertid av betydelse även i vissa andra avseen -
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
den. Sålunda gäller i fråga örn vattenavledning och invallning att, om för
sådant ändamål erfordras att annan tillhörigt strömfall borttages eller dess
fallhöjd minskas eller att till men för annans egendom vattenförhållandena
ändras i vattendrag, sjö eller annan vattensamling, sådan åtgärd ej är tilllåten
utan att nyttan därav efter avdrag av kostnaden för dess verkställande
finnes överstiga skadan och intrånget å annans egendom.
Båtnadsberäkningen har därjämte enligt nu gällande bestämmelser ett avgörande
inflytande på frågan om ett torrläggningsföretag skall anses berättigat
till statsunderstöd i form av bidrag från statens avdikningsanslag eller
lån från statens avdikningslånefond. I dessa hänseenden gäller enligt kungörelser
den 30 juni 1939 (nr 431 och 432), att bidrag respektive lån i regel
kan beviljas endast örn den av lantbruksstyrelsen godkända kostnaden för
företaget understiger eller högst uppgår till värdet av båtnaden, beräknad såsom
värdet av ökad alstringsförmåga hos åker, slåtter- och betesvall.
Beträffande det rättsliga förfarandet vid genomförandet av ett dikningsföretag
med tvångsdelaktighet gäller, att besked skall på förhand inhämtas
huru och under vilka villkor arbetet må göras. I fråga örn vattenavledningsoch
invallningsföretag skall sådant besked inhämtas även då sannolika skäl
föreligga att allmän eller enskild rätt förnärmas eller så snart två eller flera
skola med särskilda andelar taga del i företaget. Ansökan örn tillstånd till
torrläggningsföretag skall ingivas till länsstyrelsen, varefter frågan prövas
vid syneförrättning enligt bestämmelserna i 10 kap. Till förra ttningsman
skall förordnas statens lantbruksingenjör eller annan som förklarats därtill
behörig. Sedan alla vid syneförrättningen förefallande frågor blivit utredda,
skall utlåtande upprättas angående företaget. I vissa fall skall utlåtandet underställas
vattendomstolens prövning. Besvär över utlåtandet anföres hos
vattendomstolen.
Vad som vid syneförrättning skall betraktas som båtnad av marks torrläggning
bestämmes i 7 kap. 22 § vattenlagen. Med avseende å mark, vars
nytta av torrläggning består i höjning av dess alstringsförmåga, d. v. s. mark
som torrlägges för jordbruksändamål, skall såsom båtnad (jordförbättring)
anses den genom det ökade torrläggningsdjupet åstadkomna eller möjliggjorda
höjningen i alstringsförmagan. Med båtnad av marks torrläggning i
andra fall förstås den värdeökning marken vinner genom torrläggningen. Enligt
10 kap. 60 § skola synemännen för utrönande av värdet å båtnaden efter
undersökning uppskatta marken såväl i dess skick före företaget som ock i
det skick, vari den antages komma efter företagets fullbordan.
Före vattenlagens tillkomst funnos bestämmelser örn torrläggning av
mark i lagen den 20 juni 1879 örn dikning och annan avledning av vatten. I
dess 41 § stadgades, att vid uppskattning av jords förbättring avseende borde
fästas å ena sidan å jordens större eller mindre bördighet i dess av vatten
besvärade skick och den avkomst, som jorden i sådant skick kunde under
vanliga förhållanden lämna, samt å andra sidan å den bördighet, vilken till
följd av jordens naturliga beskaffenhet till matjord och alv samt möjligheten
av dess mer eller mindre fullständiga torrläggning till bestämt djup vore
att påräkna efter företagets utförande.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
I det förslag till vattenlag, som år 1910 avgavs av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna,
lades ökningen av jordens alstringsförmaga till
grund vid båtnadsberäkningen. I fråga om sättet för uppskattningen av denna
ökning föreskrevs, att synemännen borde, med fäst avseende å jordens
naturliga beskaffenhet till matjord och alv samt den större eller mindre svårigheten
och kostnaden för brukningen, med varandra jämföra jördens avkastning
i dess av vatten besvärade skick och den avkastning som med hänsyn
till jordens mer eller mindre fullständiga torrläggning till bestämt djup
vore att påräkna.
I motiven till nu gällande bestämmelse i 10 kap. 60 § uttalade 1919 års
vattenrättssakkunniga, att båtnaden i varje fall borde bestämmas med hänsyn
till den värdeökning, beräknad efter gängse prisförhållanden och med
hänsyn till normala betingelser i övrigt, som tillfördes marken genom torrläggningen.
Storleken av denna värdeökning vore enligt de sakkunnigas mening,
då fråga vöre om jordförbättring, beroende av i vilken grad jordens
alstringsförmåga höjdes.
lilia års torrläggningssakkunniga.
Vid behandlingen av grundprinciperna för torrläggningsverksamhetens
understödjande med statsmedel ha de sakkunniga som sin mening framhållit,
att den båtnadsbedömning som ägde rum enligt vattenlagen icke vore av
sådant slag, att den borde vara avgörande vid bedömandet huruvida ett företag
skulle äga rätt till statsunderstöd eller ej. För att sådant understöd
skulle få ifrågakomma syntes böra fordras, att företaget åtminstone på längre
sikt vore ekonomiskt bärkraftigt och fördelaktigt för delägarna. För bedömandet
därav krävdes en fri och allsidig prövning av företagets ekonomiska
förutsättningar. Den omständigheten att värdet av jordförbättringen
överstege kostnaden för torrläggningen utgjorde icke tillräckligt bevis för
att företaget vore ekonomiskt väl grundat, liksom icke heller den omständigheten
att kostnaden överstege jordförbättringen uteslöte att företaget hade
sitt berättigande. De sakkunniga ansåge dock, att det nuvarande båtnadsbegreppet
på det hela taget väl fyllde sina uppgifter enligt^ vattenlagen och att
fördenskull någon väsentlig ändring därav icke vore påkallad.
Med anledning av det anförda ha de sakkunniga framlagt förslag till ändrade
grunder för statens understödjande av torrläggningsverksamheten. Enligt
dessa skall rätten till understöd i väsentlig mån frigöras från det hittillsvarande
beroendet av syneförättningens båtnads- och koslnadsbedömning
och i stället avgöras huvudsakligen med hänsyn till företagets lämplighet
och önskvärdhet från jordbruksekonomiska och sociala synpunkter.
De sakkunniga lia därvid såsom social båtnad av marks torrläggning betecknat
sådana fördelar som att tillskottsjord skapas för olullständiga jordbruk,
varigenom utkomstmöjligheterna vid jordbruket ökas och befolkningens
ekonomiska läge förbättras, att möjlighet herodes att vidmakthålla en
önskvärd jordbruksdrift samt att hygieniska eller andra från samhällets s}npunkl
beaklansvärda fördelar stå att vinna.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
Oaktat grunderna för understödsverksamheten skulle på angivet sätt förändras,
ha de sakkunniga ansett det uppenbart, att syneförrättningens båtnadsbedömning
alltjämt bleve av den största vikt för prövning av ett torrläggningsföretags
berättigande. Den därvid framkomna båtnaden vore ofta
den enda som kunde med någon säkerhet uppskattas i penningar, och det
vore därför angeläget, att den gåve en så riktig bild av företagets ekonomiska
förutsättningar som möjligt. Det läte sig måhända icke göra att i vattenlagen
uppställa ett båtnadsbegrepp så beskaffat att det omfattade alla direkta
och indirekta fördelar som följde med jords torrläggning. Fördelar av tvivelaktig
och svårbedömd art borde rimligtvis icke få inverka på frågorna
om företagets tillåtlighet eller om markägarnas delaktighet i torrläggningskostnaden.
Enligt de sakkunnigas mening borde emellertid i vattenlagen iniöras
en bestämmelse att såsom båtnad av torrläggning skulle anses även
förbättrade brukningsförhållanden, s. k. brukningsbåtnad.
De sakkunniga ha till utveckling av denna sin mening inledningsvis anfört
följande.
Brukningsbåtnad kan i samband med ett torrläggningsföretag vinnas antingen
genom själva torrläggningen eller ock till följd av det särskilda sätt,
på vilket denna utföres. Den vanligaste fördelen i brukningshänseende i följd
av själva torrläggningen är, att de genom denna förbättrade områdena kunna
brukas tillsammans med angränsande högre belägna områden i större
skiften, varvid brukning, sådd och skörd kunna ske vid samma tid över hela
skiftet. Brukningsbåtnad av detta slag kan uppenbarligen inträda icke endast
lör markområden som torrläggas utan även för angränsande mindre ägofigurer,
om nämligen dessa till läge, storlek eller form äro sådana att de icke
lämpa sig för brukning annat än tillsammans med den vattenskadade marken
och fördenskull, innan torrläggningsföretaget utföres, icke kunna brukas
rationellt.
Under senare år har användandet av täckta avloppsledningar blivit allt
vanligare och därmed har ytterligare ett slag av brukningsbåtnad trätt i förgrunden.
Sålunda genomföres ofta i samband med torrläggning en sådan
rationalisering i brukningshänseende som att förut befintliga öppna avloppsdiken,
som delat sönder för enhetlig brukning lämpliga skiften, göras täckta.
En likartad brukningsbåtnad är den som vinnes genom att öppna diken flyttas
till lämpligare läge och förläggas t. ex. vid sidan av den odlade jorden
eller i råskillnad. De nu senast berörda fördelarna i brukningshänseende
följa icke av själva torrläggningen som sådan utan vinnas genom att denna
utföres på ett särskilt sätt. Understundom kan även brukningsbåtnad av
sistnämnda slag uppkomma för mark, som icke vinner torrläggning. Så är
fallet om ett öppet dike utan att fördjupas lägges igen till täckt ledning. Ett
i praktiken oftare förekommande fall är det, att ett öppet avlopp genom ett
förhållandevis högt, redan tillräckligt torrlagt område fördjupas, icke av
hänsyn till den mark varigenom det går fram, utan för att förbättra ovanför
belägen vattenskadad jord. Örn ett sådant avlopp därvid utbytes mot täckt
ledning, uppstår ofta för marken varigenom det sträcker sig en brukningsbåtnad,
som kan vara av stort ekonomiskt värde. Med nuvarande bestämmelser
kan dock ingen skyldighet att taga del i kostnaden för företaget åläggas den,
vars mark ligger så högt alt den icke tillika vinner torrläggning.
Vid avfattningen av vattenlagens stadganden om torrläggningsbåtnad torde
endast ha avsetts båtnad av det skadliga vattnets undanskaffande. Denna
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
ståndpunkt kan förklaras antingen av att det icke ansetts principiellt riktigt
att taga hänsyn till indirekta fördelar av ett torrläggningsföretag, eller ock
av att brukningsbåtnaden vid tiden för vattenlagens tillkomst icke tdlmättes
så stor betydelse som nu. Det slag av sadan båtnad, som föranledes av att
läckta ledningar begagnas, var dessutom vid den tiden sällan förekommande.
Att emellertid lagstiftaren icke var främmande för tanken att fästa avseende
även vid brukningsbåtnad synes framgå av föreskriften i 10 kap. 26 § av
1910 års förslag till vattenlag, däri föreskrevs att vid uppskattningen av ökningen
i jords alstringsfönnåga avseende skulle fästas bland annat vid den
större eller mindre svårigheten och kostnaden för brukningen. Att denna bestämmelse
icke återkom i 1919 års sakkunnigförslag eller i vattenlagen synes
främst ha berott på en anmärkning av lantbruksstyrelsen, vilken som sm
åsikt framhöll, att avseende borde fästas icke i främsta rummet vid avkastningen
utan vid själva jordförbättringen. Mot att brukningssvårighet och
brukningskostnad beaktades synes emellertid någon invändning ej ha avsetts.
De sakkunniga lia vidare ansett i detta sammanhang böra uppmärksammas,
att Högsta domstolen i ett nyligen avgjort rättsfall (Nytt juridiskt arkiv
1942 s. 207) haft att taga ställning till frågan huruvida ersättning i visst fall
skulle erläggas för brukningsbåtnad, som uteblev pa grund av att ett torrläggningsföretag
icke kom till stand. Därvid förklarades att vid beräkning, i
anledning av stadgandet i 7 kap. 17 § vattenlagen, av skada därigenom att ett
torrläggningsföretag icke utfördes hänsyn skulle tagas till uteblivande ej
blott av höjd alstringsförmåga hos den jord som skolat torrläggas båtnad
enligt 22 § samma kap. — utan även av indirekt nytta, t. ex. att denna jord
efter torrläggning kunnat förenas med närliggande mark till en gemensam
brukningsenhet. Ersättning beräknades i det föreliggande fallet för utebliven
brukningsbåtnad såväl för mark som för sin torrläggning var beroende av
företaget som ock för vissa mindre områden, vilka oberoende av detta kunde
torrläggas till 1,2 meters djup men som på grund av sitt isolerade läge endast
kunde brukas tillsammans med starkt försumpad mark och vilkas alstringsförmåga
därför endast delvis kunde utnyttjas.
Ytterligare ha de sakkunniga andraga, att vid överläggningar, som de sakkunniga
bland annat under resor till olika delar av landet hållit med lantbruksingenjörer,
representanter för hushållningsssällskap samt andra för
torrläggningsverksamheten intresserade, allmänt framhållits vikten av att
vid syneförrättning hänsyn toges även till förekommande brukningsbåtnad.
Det syntes också vara obestridligt alt med nuvarande brukningsmetoder, vilka
alltmer byggde på användningen av maskiner, förhållanden som underlättade
jordens brukning kunde vara av utomordentlig betydelse och i vissa
fall nära nog lika värdefulla som själva torrläggningen. Även för det icke utpräglat
maskinella jordbruket vore brukningsbåtnaden av vikt. På grund av
den ändrade värdesiitlning av arbetskraften, som inträtt under de senaste
årtiondena, övade den stort inflytande också pa ett sadant jordbiuks lönsamhet.
Med hänsyn till vad sålunda anförts örn brukningsbåtnadens betydelse
syntes den icke längre kunna lämnas åsido när det gällde alt riktigt bedöma,
örn ett torrläggningsföretag vore ekonomiskt berättigat. Att brukningsbåtnadcn
därför mäste tagas i beaktande, då frågan örn statsunderstöd skulle prö
-
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
vas, funne de sakkunniga oundgängligt. Emellertid hade redan framhållits
vikten av att även syneförrättningen gåve en såvitt möjligt riktig bild av företagets
ekonomiska förutsättningar. Brukningsbåtnaden syntes också böra
tillmätas betydelse när det gällde att mot utomstående intressen väga nyttan
av ett torrläggningsföretag eller att mellan delägarna rättvist fördela kostnaden
för företaget. Det vöre för de sakkunniga känt, att åtminstone några
lantbruksingenjörer redan nu ansåge sig böra och kunna vid båtnadsuppskattningen
taga hänsyn till vissa slag av brukningsbåtnad, ehuru detta icke
väl stämde överens med lagens ordalydelse. Å andra sidan hade de sakkunniga
iakttagit utförda torrläggningsföretag, av vilka markägare vunnit påtagliga
hrukningsfördelar utan att behöva erlägga däremot svarande andel i
kostnaderna, beroende på att vederbörande förrättningsman funnit sig av
gällande lagbestämmelser förhindrad att för sådan båtnad ålägga delaktighet
i kostnaderna.
Efter alt ha förordat införande i vattenlagen av en bestämmelse, att såsom
båtnad av torrläggning skall anses även brukningsbåtnad, ha de sakkunniga
vidare uttalat följande.
Med sådan båtnad skulle förstås de förbättrade betingelser för jordbruksdriften,
som i form av minskad brukningssvårighet eller bmkningskostnad
uppkomma för vattenskadad mark eller för därintill belägna mindre jordområden
antingen genom torrläggningen såsom sådan eller till följd av dennas
utförande på visst föreskrivet sätt, t. ex. medelst täckt dike eller genom
flyttning av dike till lämpligare läge. Om ett tillägg med sådan innebörd
göres till 7 kap. 22 §, torde enligt de om tvångsdelaktighet gällande bestämmelserna
(7 kap. 20 och 23 ^) skyldighet att taga del i kostnaderna för ett
torrläggningsföretag kunna åläggas även den, vars mark endast vinner brukningsbåtnad.
De sakkunniga ha icke förbisett, att man till en början torde få räkna med
vissa svårigheter när det gäller att uppskatta brukningsbåtnaden i penningar.
Dessa svårigheter kunna emellertid icke bliva av sådan storlek eller varaktighet
att de böra föranleda betänkligheter mot att detta båtnadsbegrepp
införes i vattenlagen. Det torde i längden icke bliva svårare att uppskatta
deri ökning av markens värde, som följer av att brukningen underlättas och
förbilligas, än att fastställa värdeökningen på grund av höjd alstringsförmåga.
Den i 10 kap. 60 § givna anvisningen om sättet för båtnadsuppskattningens
verkställande synes kunna oförändrad gälla även i fråga om brukningsbåtnaden.
I
I samband med den föreslagna utvidgningen av båtnadsbegreppet ha de
sakkunniga ansett, att även en redaktionell ändring av bestämmelsen i 7
kap. 22 § behövde vidtagas. Mark som genom ett torrläggningsföretag tillskyndas
gagn i jordbrukshänseende har i lagrummet betecknats som »mark,
vars nytta av torrläggning består i höjning av dess alstringsförmåga». Då
såsom de sakkunniga tidigare anfört nyttan för jorden kunde innefatta även
annat än förhöjd alstringsförmåga, vore en formulering med mera vidsträckt
innebörd erforderlig. Det syntes även vara lämpligt att begreppen
alstringsbåtnad och brukningsbåtnad inrycktes i lagtexten och däri till sin
betydelse klargjordes.
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
11
Yttrandena.
De sakkunnigas förslag i förevarande avseende har tillstyrkts av vattenöverdomstolen,
vattenrättsdomaren vid Norrbygdens vattendomstol, flertalet
länsstyrelser och hushållningssällskap, föreningen statens lantbruksingenjörer,
föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter, Sveriges agronom- och
lantbrukslärareförbund och Sveriges lantbruksförbund. Vidare har lantbruksstyrelsen
förklarat sig vilja med understrykande av denna frågas stora
vikt och betydelse för sin del biträda de sakkunnigas förslag.
I några yttranden har förordats en ytterligare utvidgning av båtnadsbegreppet.
Sålunda har vattenrättsdomaren vid Västerbygdens vattendomstol anfört
följande.
Den föreslagna utvidgningen av båtnadsbegreppet vid torrläggningsföretag
att avse jämväl s. k. brukningsbåtnad torde vara mycket välbetänkt. De
sakkunniga ha av praktiska skäl icke velat föreslå en ytterligare utvidgning
av båtnadsbegreppet att omfatta alla direkta och indirekta fördelar som följde
med jords torrläggning. Stundom — särskilt då fråga är om ej förut
odlad jord — torde det förefalla behövligt att för en rättvis fördelning mellan
delägarna i ett torrläggningsföretag av kostnaderna för detsamma kunna
taga hänsyn till vissa andra förhållanden än jordens alstringsförmåga
och brukningsförhållandena (exempelvis tillräckligheten av odlad jord, ekonomibyggnadernas
storlek, arbetskraftens utnyttjande och dylikt) varigenom
viss reciprocitet erhölles med de principer, som pläga användas vid beräknande
av skada och intrång å jord enligt 9 kap. vattenlagen eller sådan
skada, varom talas i 7 kap. 17 § samma lag. Svårigheten att rättvist bedöma
nu avsedda förhållanden torde icke vara mycket större än i andra fall enligt
vattenlagen i fråga örn bestämmande av delaktighet i företag, där man
vid prövningen härutinnan ofta har att i stor utsträckning fatta avgöranden
på grundval av vad som kan anses rimligt och skäligt (jfr exempelvis beräknande
av delaktighet i företag jämlikt 8 kap., särskilt i fråga om samhälles
delaktighet vid fall som behandlas i 14 § andra stycket sista punkten
och 55 §). Jag skulle därför vilja ifrågasätta, huruvida icke införandet av
en ytterligare utvidgning av båtnadsbegreppet vid torrläggningsföretag borde
närmare övervägas, även om en sådan utvidgning icke torde komma
att få samma stora användningsområde som bestämmelserna örn brukningsbåtnaden.
Kristianstads samt Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
ha föreslagit att i 7 kap. 22 § måtte intagas föreskrift att
vid båtnadsbedömningen hänsyn skulle tagas även till social båtnad. Jämväl
föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter samt Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund
ha ansett en sådan åtgärd böra övervägas.
Vattenrättsdomarna vid Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar
lia i gemensamt vttrande framställt en redaklionell anmärkning samt därvid
uttalat, all den uppskattning, varom fråga vöre i 10 kap. 60 § lörsta stycket
vattenlagen, avsåge båtnad för mark genom dess torrläggning, motsvarande
vad i 7 kap. 22 § första stycket i dess föreslagna nya lydelse hänfördes till
alstringsbåtnad. Då emellertid det förstnämnda lagrummet, såsom enligt förslaget
avsåges, borde äga tillämpning jämväl po sadan båtnad som enligt för
-
12
Kungl. Mcij.ts proposition nr 226.
slaget vore att hänföra till brukningsbåtnad, syntes samma lagrum tarva
omarbetning.
Departementschefen.
Båtnad som vinnes av torrläggningsföretag för jordbruksändamål består
huvudsakligen i ökning av jordens alstringsförmåga eller i möjlighet att genom
ytterligare torrläggningsåtgärder, särskilt täckdikning, öka avkastningen
av jorden. Det i 7 kap. 22 § första stycket upptagna båtnadsbegreppet
(jordförbättring) är begränsat till att avse båtnad som nu sagts. Emellertid
kan torrläggning av ett till vissa delar vattenskadat ägoskifte även innebära
en förbättring med avseende å brukningsbetingelserna såtillvida som bearbetning
av jorden, sådd och skörd efter torrläggningen kunna utföras i ett sammanhang
över hela skiftet. Värdeökning kan därvid tillskyndas jämväl sådana
förut tillräckligt torrlagda ägofigurer, vilka på grund av läge, storlek
eller form måste brukas gemensamt med vattenskadad mark och som på
grund därav före torrläggningen av sistnämnda mark icke kunnat giva full
avkastning.
Under senare tid har särskilt en ökad användning av maskiner för jordens
brukning samt stegrade arbetskostnader föranlett en strävan att utföra dikningen
på sådant sätt att det försvårande av brukningen, som öppna diken
föranleda, såvitt möjligt undvikes. Med tillämpning av föreskrifterna i 7 kap.
4 § kan dike om så finnes lämpligt göras täckt eller läggas i råskillnad. Till
ökad användning av täckta ledningar har även medverkat den besparing som
därmed kan vinnas i fråga örn underhållskostnad.
Enligt 7 kap. 33 § gälla de föreskrifter som meddelats om upptagande av
nytt dike även med avseende å förbättring av en tidigare utförd torrläggning,
som äger rum genom att dike utvidgas, fördjupas eller annorledes förändras.
En sådan åtgärd utföres numera ofta på det sätt, att befintligt dike fördjupas
och omändras till täckt ledning. Åtgärden har då i allmänhet till ändamål
icke blott att sänka grundvattenståndet eller avlägsna faran för översvämningar
utan även att bereda möjlighet till en mera ändamålsenlig brukning
av jorden. Det torde stundom förekomma att förändringen sker uteslutande
i sistnämnda syfte. Såväl i detta fall som då öppet dike genom mark, vilken
redan är tillräckligt torrlagd, eljest ersättes med täckt ledning eller flyttas
till lämpligare läge uppkommer båtnad för mark som till följd av den nuvarande
bestämningen av båtnadsbegreppet icke ingår i torrläggningssamfälligheten.
I likhet med de sakkunniga finner jag den s. k. brukningsbåtnad som
sålunda kan vinnas genom torrläggningsföretag vara av sådan betydelse att
den bör tagas i beaktande vid båtnadsuppskatlningen. Jag vill därför förorda,
att ett tillägg göres till bestämmelserna om båtnad genom torrläggningsföretag
så att dit kommer att räknas, förutom vunnen eller möjliggjord
ökning av alstringsförmågan, även förbättrade betingelser för brukning av
den mark som torrlägges eller eljest beröres av torrläggningsföretaget. De
sakkunnigas uttalanden och förslag taga uteslutande sikte på brukningsbåtnad,
som kan uppkomma vid torrläggning för jordbruksändamål. Emeller
-
13
Kunut. Maj:ts proposition nr 226.
tid torde lagändringen böra givas en mera allmän räckvidd, så att gällande
bestämmelser om båtnad genom marks torrläggning bliva tillämpliga även
på bruknings- eller motsvarande båtnad, som vinnes vid företag för annat
ändamål eller tillskyndas annan jord än sådan som avses för jordbruksdrift.
En sådan ändring torde lämpligen böra ske genom att såsom tredje stycke
i 7 kap. 22 § upptages föreskrift, att vad i vattenlagen stadgas örn båtnad
genom marks torrläggning skall äga motsvarande tillämpning nied avseende
å förbättrade betingelser som vinnas för marks brukning eller användning
för annat ändamål. Detta medför till exempel, att i fråga om kloakledningsföretag
skyldighet enligt 8 kap. 19 § att taga del i kostnaderna för företaget
kan åläggas ägare av tomtmark pa grund av båtnad, som tillskyndas
hans mark genom att ett öppet dike ersättes med en täckt kloakledning.
Enligt 3 kap. 6 § och 7 kap. 29 § gäller inskränkning i skyldigheten att
taga del i kostnaden för torrläggningsföretag för det fall att båtnad som vinnes
genom företaget utgöres av annat än jordförbättring eller värdeökning av
tomtmark m. m. Då enhetliga regler i förevarande avseende böra gälla för
all till jordbruksdrift avsedd jord, oavsett om båtnaden består i ökad alstringsförmåga
eller förbättrade brukningsbetingelser, torde böra uttryckligen
föreskrivas, att båtnad i avseende å marks brukning skall anses som jordförbättring.
. „
För den ytterligare utvidgning av båtnadsbegreppet som förordats i några
yttranden torde tillräckliga skäl icke föreligga. Vad särskilt angår s. k. social
båtnad tala mot införande i vattenlagen av detta begrepp såväl de betydande
svårigheterna att uppskatta värdet av sådan båtnad som ock den mindre
tillfredsställande inverkan på kostnadsfördelningen som ett hänsynstagande
till sådan båtnad stundom skulle föranleda. I sistnämnda hänseende ma
framhållas, att exempelvis ägaren av ett ofullständigt jordbruk, som genom
torrläggning vunne tillskotts jord för dess komplettering, skulle, örn sociala
fördelar inräknades i torrläggningsbåtnaden, komma att åläggas större delaktighet
i kostnaderna för företaget än ägaren av ett jämförligt jordområde,
ingående i en större egendom.
Av vattenrättsdomarna vid österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar
ifrågasatt behov av ändring i 10 kap. 60 § torde icke föreligga, därest
tillägget till 7 kap. 22 § utformas på sätt jag förordat. Även andra redaktionella
jämkningar, som eljest blivit erforderliga, undvikas.
Den nya bestämmelsen torde ej böra äga tillämpning i ärende, däri utlåtande
av synemän eller utslag av vattendomstol meddelats före nya lagens
ikraftträdande.
2. Skyldighet för flottande att i vissa fall bidraga till kostnad
för torrläggningsföretag.
Nuvarande förhållanden.
Vattenavledning med ändamål att förbättra jords torrläggning verkställes
i allmänhet genom att ett förut befintligt vattendrag fördjupas, utvidgas
och rätas. Stundom gräves för en bäck eller å en helt ny fåra på sträckor,
14
Kungl. Majus proposition nr 226.
där den naturliga befinnes alltför krokig eller eljest olämplig att bibehålla.
Sålunda vidtagen fördjupning, vidgning eller uträtning kan uppenbarligen i
större eller mindre grad underlätta flottning, som bedrives i vattendraget.
Ehuru flottled alltså kan vinna båtnad av en vattenavledning, har i vattenlagen
icke föreskrivits skyldighet för de flottande att bidraga till kostnad för
vattenavledning.
Det ligger beträffande vattenavledning nära till hands att göra jämförelse
med vad som gäller i fråga örn vattenreglering. Genom införande av
sistnämnda rättsinstitut avsågs enligt förarbetena till vattenlagen att lämna
föreskrifter om samverkan mellan olika av vattenförhållandena i en sjö
eller ett vattendrag beroende intressen. En vattenreglering har i allmänhet
i främsta rummet till ändamål att reglera vattnets avrinning ur en sjö eller
annan vattensamling eller i ett vattendrag i ändamål att för nedanför liggande
kraftverk åstadkomma bättre hushållning med vattnet eller eljest
bereda ökad möjlighet att utnyttja vattenkraften. Såsom vattenreglering
betecknas emellertid även ett företag, som därförutom avser att bereda förbättrad
torrläggning av mark. Vattenreglering kan alltså ske antingen för
att samtidigt tillgodose de båda syftena att åt jordbruket bereda ökade odlingsmöjligheter
och åt vattenkraftsindustrien ett fullständigare och mera
ändamålsenligt tillgodogörande av vattenkraften eller ock endast i sistnämnda
syfte. Har företaget uteslutande till ändamål vinnande av jordförbättring,
hänföres det däremot icke till vattenreglering utan till vattenavledning.
För de i en vattenreglering samverkande intressena föreligger ömsesidig
skyldighet att bidraga till kostnaderna. Därjämte har i 3 kap. 9 § vattenlagen
föreskrivits bidragsskyldighet för åtskilliga utomstående intressen, som av
vattenregleringen kunna vinna nytta, bland annat flottningen. Örn vattenreglering
blivit utförd och det därefter visas att den länder till nytta för allmän
flottled genom att stadigvarande minskning vinnes i kostnaderna för
flottningen eller för flottledens underhåll, kunna sålunda de flottande förpliktas
att erlägga gottgörelse därför. Denna skall uppgå till så stor del av
den på flottleden belöpande nyttan, som svarar mot förhållandet mellan företagets
anläggningskostnad och båtnaden för regleringsintressenterna. Flottledens
bidrag skall av de flottande betalas i den ordning som gäller örn allmän
flottleds anläggningskostnad.
Vattenrätts- och dikningslagskommittéerna beaktade i sitt år 1910 avgivna
betänkande, att vatlenregleringarna även fylla en ej oviktig uppgift
bland annat vid inrättande eller förbättrande av allmän flottled; genom
vattenavrinningens ökning under flottningstiden möjliggöres eller underlättas
ofta flottgodsets framkomst. Kommittéerna övervägde, att i fråga
örn valtenreglering likställa farleds- och flottledsintressena med vattenkrafts-
och jordbruksintressena, men stannade dock vid att icke föreslå en
sådan utvidgning av vattenregleringens begrepp. Såsom skäl härför åberopade
kommittéerna svårigheten att finna någon ens tillnärmelsevis tillförlitlig
norm för avvägandet av den inbördes delaktigheten i ett vattenregle
-
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
ringsföretag mellan vattenkrafts- och jordbruksintressena, å ena, samt farleds-
och flottledsintressena, å andra sidan. Denna norm utgjordes, framhöllo
kommittéerna, för de båda förstnämnda intressena av den i penningar
uppskattade båtnad som tillfördes dessa intressen. En sådan uppskattning
särskilt för farledsintressets del skulle däremot, enligt kommittéernas åsikt,
ställa sig alltför osäker för att på densamma lämpligen skulle kunna grundas
rätt för farledsintresset att påkalla tvångsanslutning med jordbruksoch
valtenkraftsintressena. Det vore att befara, att farledens bidrag bleve
beräknat alltför lågt eller allenast till det belopp, som med säkerhet kunde
styrkas, och att strömfalls- och jordägare alltså kunde mot sin vilja inledas
i vittutseende företag mot otillräckligt bidrag från sökandesidan. Vad sålunda
yttrats om allmän farled syntes kommittéerna måhända icke ha fullt
lika obestridd tillämplighet beträffande allmän flottled, men då flottledsförhållandena
icke utgjorde föremål för kommittéernas behandling, hade
man ansett frågan om flottledsintressets likställighet böra anstå till en
framtida revision av flottledsförfattningarna. Emellertid ansågs rätt böra
stadgas att påkalla bidrag till en utförd vattenreglering även från bland
annat ägare av flottled för så vitt det kunde visas, att flottleden av företaget
hade verklig nytta av den beskaffenhet att den kunde uppskattas till
visst penningvärde.
Denna fråga behandlades sedermera, såvitt angick flottningsintresset, av
särskilda flottning ssakkunniga, vilka i sitt den 14 december 1916 avgivna
betänkande instämde med kommittéerna däri, att allmän flottled icke borde
räknas med bland intressenterna för utförande av vattenreglering, men, liksom
kommittéerna, ansågo att under vissa förutsättningar allmän flottled,
som funnes när vattenreglering skedde, borde kunna förpliktas att, sedan
regleringen blivit utförd, lämna bidrag till kostnaderna för densamma. Villkor
härför skulle vara, att vattenregleringen lände till nytta för flottleden
genom stadigvarande minskning i kostnaderna för flottningen eller för flottledens
underhåll. Delaktighet i vattenregleringsföretaget skulle icke förvärvas
genom sådant bidrag och a andra sidan skulle det ej medföra förpliktelse
att deltaga i framtida underhållskostnader.
Framställning om lagändring.
Torrläggningskommittén, som tidigare i skrivelse till Kungl. Maj:t den
28 november 1939 ifrågasatt införande av skyldighet för flottningsintresset
att i mån av båtnad deltaga i kostnaderna för sådana upprensningar i ett
vattendrag, som erfordrades för bättre torrläggning av ovanliggande mark,
yttrade härom vidare i sitt betänkande den 6 december 1941.
Sådan skyldighet föreligger för närvarande endast i det fall, som behandlas
i vattenlagens 3 kap. 9 §; förutsättningen är då, att torrläggningen skall
vara kombinerad med sådan även för vattenhushållning ordnad vatlenreglering
som avses i 1 § av samma kapitel. I praktiken kan föreskriften näppeligen
komma lill nytta för eli torrläggningsföretag i annat fall, än då rensning
erfordras i en fors vid utloppet av en reglerad sjö. Kommittén har
emellertid under sina resor flerstädes stött på marker utefter floder och åar,
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
som lida väsentligt av vattnet, och som skulle kunna erhålla förbättrad torrläggning
efter upprensning av en nedanliggande fors, men där kostnaden blir
alltför hög för genomförande av enbart ett torrläggningsföretag. Mycket ofta
för att icke säga normalt skulle en förefintlig flottled ha stor nytta av en
dylik forsrensning och om flottningsintresset kunde lagligen tillförbindas att
oberoende av kombination med vattenreglering i sin mån deltaga i kostnaderna
analogt med vad i vattenlagens 3 kap. 9 § sägs, skulle synbarligen i
många fall vederbörande torrläggningsföretag kunna komma till utförande.
För flotlningens vidkommande är påtagligen fördelen av en dylik forsrensning
— med eller utan dammbyggnad — alldeles oberoende av om forsen
är belägen nedom en sjö eller om en reglering för ett vattenkraftsintresse
skulle vara i fråga. Den i vattenlagen i regel genomförda principen, att varje
intresse skall deltaga i mån av sin fördel i olika vattenbyggnader, synes
också vara ett bestämt skäl för samma hänsynstagande gentemot torrläggningsföretagen.
I anslutning härtill synes det kommittén påkallat, att i vattenlagen
intagas nödiga bestämmelser om flottningsintressets skyldighet att
deltaga i kostnaderna för varje flod- eller årensning för torrläggningsändamål,
varigenom fördel tillskyndas flottningsintresset, i mån av vinst beträffande
såväl drift som underhåll. Då enligt vattenlagens 3 kap. 9 § flottledens
bidrag skall gäldas i samma ordning som i lagen örn flottning säges,
torde saken i denna del böra ordnas på samma sätt för nu ifrågavarande
arbeten.
Till torrläggningskommitténs förslag anslöto sig i avgivna yttranden bland
andra statskontoret och åtskilliga hushållningssällskap. Föreningen statens
lantbruksingenjörer ansåg det av kommittén påpekade förhållandet innebära
en ofullkomlighet i lagen, som borde avhjälpas.
1942 års torrläggningssakkunniga.
De sakkunniga lia uttalat, att det förhållandet att för flottled icke föreskrivits
skyldighet att bidraga till kostnad för vattenavledning, varav flottleden
hade nytta, syntes innebära en avvikelse från den i andra avseenden gällande
grundsatsen om skyldighet för varje intresse att lämna bidrag till kostnad
för vattenbyggnad, vilket lände intresset till nytta. Med hänsyn till vad
som anförts vid förarbetena till vattenlagen ansåge de sakkunniga tillräckliga
skäl icke föreligga att nu vidtaga en sådan ändring i bestämmelserna om
vattenreglering, att flottledsintresset likställdes med jordbruks- och vattenkraftsintressena
med därav följande ömsesidiga förpliktelser. Det syntes
emellertid uppenbart, att den nuvarande frånvaron av en mot stadgandet
om flottandes skyldighet enligt 3 kap. 9 § vattenlagen svarande bestämmelse
rörande skyldighet för flottande att i mån av båtnad bidraga till kostnader
för utförande av vattenavledningsföretag icke kunde anses tillfredsställande.
Såsom torrläggningskommittén framhållit vore för flottningens vidkommande
fördelen av rensning i ett vattendrag alldeles oberoende av om reglering
för ett vattenkraftsintresse ägde rum eller ej. De skäl som läge till grund
för flottandes skyldighet att bidraga till anläggningskostnad för vattenreglering
syntes med samma styrka tala för bidragsskyldighet även i fråga örn
kostnad för vattenavledning. De sakkunniga ville därför förorda, att sådan
skyldighet infördes. Detta syntes lämpligen kunna ske i form av ett tillägg
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
till 7 kap. 41 § av innehåll, att vad i 3 kap. 9 § föreskreves om skyldighet
för flottande att bidraga till kostnad för vattenreglering skulle äga motsvarande
tillämpning å vatlenavledningsföretag.
Yttrandena.
De sakkunnigas förslag i denna delbar tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av samtliga hörda myndigheter och sammanslutningar med undantag av
svenska flottledsförbundet och Dalelfvarnes flottningsförening.
Vattenrättsdomaren vid Norrbygdens vattendomstol har påpekat, att den
nytta som flottningen i vissa fall bereddes av ett torrläggningsföretag ofta
läte sig bestämma på förhand. Det vore da naturligast, att de flottandes bidragsskyldighet
bestämdes redan i samband med syneförrättningen. I praktiken
torde saken jämväl ofta komma att ordnas genom avtal vid syneförrättningen.
Att i förevarande sammanhang införa en annan ordning för behandling
av tvist örn de flottandes skyldighet att gälda bidrag än den som
gällde enligt 3 kap. 9 § och 11 kap. 17 § 37 punkten syntes väl dock knappast
komma i fråga.
Svenska flottledsförbundet har framhållit att, såvitt förbundet kände till,
något behov av den föreslagna lagbestämmelsen icke förelåge och att frågan
om flottleds bidrag till vattenavledningsföretag kunde mera ändamålsenligt
lösas genom frivilliga avtal. Förbundet avstyrkte därför förslaget. Örn detta
det oaktat skulle genomföras, hemställde förbundet att samtidigt måtte i vattenlagen
införas en bestämmelse, att jordägare kunde på talan av de flottande
förpliktas att deltaga i kostnaderna för utförande av sådana åtgärder
för allmän flottleds inrättande, utvidgande eller förbättrande, vilka efter utförandet
visades lända till stadigvarande nytta för jords torrläggning och förbättring.
Förbundet har närmare utvecklat sina synpunkter sålunda.
Förbundet anser att de av de sakkunniga anförda principiella ^ synpunkterna
i stort sett kunna anses vara riktiga men vill framhålla att många avvikelser
från den ömsesidiga bidragsplikten, även om den nu föreslagna lagändringen
genomföres, stå kvar. De flottande kunna således ej vid av dem
företagen vattenreglering erhålla bidrag från andra intressen annat än genom
frivillig överenskommelse.
Enligt nuvarande bestämmelser skall flottled där den vunna nyttan kan
uppskattas till visst penningbelopp på talan av deltagarna i ett regleringsföretag
förpliktas att erlägga högst så stor del av nämnda belopp, som svarar
mot förhållandet mellan å ena sidan företagets anläggningskostnad och a
den andra den beräknade båtnaden därav i sådant hänseende som i 3 kap.
3 § vattenlagen avses. Flottleds bidragsplikt avgöres sålunda efler det företaget
fullbordats. Bidragets storlek blir också beroende av kostnaden för företaget
och ej av det uppgjorda kostnadsförslaget. Blir kostnaden för företaget
större än den beräknade medför detta sålunda att flottledens bidragsplikt
okas. De flottande ha ingen medbestämmanderätt vid företagets planerande
eller dess utförande, men bidragspliktens storlek blir beroende därav.
Vid vattenavledningsföretag kommer olägenheten av denna bestämmelse
att bliva betydligt större än vid vattenreglering. Vattenavledningsföretagen
Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 226.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
utföras mycket ofta av jordägarna själva och den tid de arbeta i företaget
och de kostnader de ha för företaget äro synnerligen svåra att kontrollera
Genom att arbeta själv i företaget få de ju också till stor del betala sin andel
av kostnaden med sin egen arbetskraft. Följden härav blir, att maskiner anvandas
i mjcket ringa utsträckning och detta medför, örn jordägarnas arbetstimmar
upptagas till gängse timpenning, en fördyring av företagen, vilken
rord> ring i sin tur inverkar på storleken av flottledens penninginsats Det
bbr därför synnerligen svårt att rättvist fastställa storleken av flottledens
bidragsskyldighet med den utformning av stadgandena, som de sakkunniga
tankt sig.
Något verkligt behov av ett stadgande i enlighet med det nu föreslagna har
knappast visat sig föreligga under den tid nuvarande vattenlag varit i kraft.
Har flottled ansetts få nytta av ett vattenavledningsföretag har, såvitt förbundet
har sig bekant, frågan om flottledens bidrag avgjorts på frivillighetens
väg till ömsesidig båtnad. Den frivilliga överenskommelsen under förrättningens
gång är också till fördel för alla parter. Deltagarna i företaget
veta da, vilket bidrag de kunna räkna med från de flottande och hänsyn till
flottledens intresse kan tagas vid planerandet av företaget. Vid t. ex. fördjupning
eller breddning av ett vattendrag ligger det oftast i flottledens intresse,
att vattendraget göres så rakt som möjligt, vilket är av mindre betydelse
för jordägarna. Företaget kan ofta utföras för ringa merkostnad örn
hänsyn redan från början tages till flottledens intressen, men bidraget från
de flottande kan i sådant fall bliva betydligt större och jordägarnas insats
härigenom mindre än om företaget utförts utan hänsyn till flottledens intressen.
Delägarna i ett vattenavledningsföretag kunna också vid tvångsdelaktighet
enligt lagförslaget spekulera i bidrag från flottled. De räkna vid planerande
av företaget med att flottleden skall avsevärt förbättras och att de sedan
företaget färdigställts skola utfå ett större belopp av de flottande. Bidraget
kanske sedermera ej blir sa stort som de tänkt sig och de ha genom
denna felkalkyl kanske givit sig in på ett företag som icke hade kommit till
stand om flottledens bidrag redan vid förrättningen avgjorts.
Dalelfvarnes flottningsförening har förklarat sig icke ha något att erinra
mot de sakkunnigas förslag under förutsättning, att vattenlagen samtidigt
kompletterades med motsvarande föreskrift om skyldighet för markägare att
deltaga i kostnad för sådan åtgärd för allmän flottleds inrättande, utvidgande
eller förbättrande, som tillika lände till stadigvarande nytta för jords torrläggning
och förbättring. Föreningen har tillagt, att det icke sällan förekomme,
att för flottleds inrättande, utvidgande eller förbättrande företoges rensningsarbeten
eller rätningar av vattendrag, vilka åtgärder medförde avsevärt
gagn för jords torrläggning och förbättring.
Departementschefen.
Såsom de sakkunniga framhållit kunna för allmän flottled uppkomma
påtagliga fördelar av vattenavledningsföretag genom att kostnaderna för flottningen
eller för flottledens underhall minskas. Även genom invallning kunna
sådana fördelar uppstå. Det torde till exempel icke sällan inträffa, att länsar
eller andra avstängningsanordningar för flottgods kunna göras överflödiga
genom en vallbyggnad för torrläggningsändamål. Enligt min mening föreligga
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
19
fullgoda skäl att föreskriva skyldighet för flottande att i mån av båtnad
lämna bidrag till kostnad för utfört vattenavlednings- eller invallningsföretag
i huvudsaklig överensstämmelse med vad som redan gäller i fråga om
flottandes bidragsskyldighet till kostnad för vattenreglering. Härigenom förringas
icke möjligheten att före torrläggningsföretagets utförande träffa avtal
örn de flottandes bidrag. Att helt lita till frivilliga överenskommelser synes
däremot icke vara tillfyllest. Tillräcklig anledning att, på sätt svenska flottledsförbundet
och Dalelfvames flottningsförening ifrågasatt, införa en bestämmelse,
enligt vilken jordägare skulle kunna på talan av de flottande
förpliktas att deltaga i kostnaderna för allmän flottled, torde icke föreligga.
Bestämmelse om bidragsskyldigheten torde böra intagas i 7 kap. 41 §. Av
densamma föranledes en ändring av 11 kap. 17 § 42., varigenom till stämningsmål
hänföres talan om bidrag enligt 7 kap. 41 §.
3. Förfarandet vid förordnande av förrättningsman enligt 10 kap.
32 § vattenlagen.
Gällande bestämmelser.
Enligt 10 kap. 33 § skall, såsom i det föregående angivits, ansökan örn förordnande
för vederbörlig förrättningsman att handlägga syneförrättning för
torrläggning av mark ingivas till länsstyrelsen. Underrättelse om förordnandet
skall genast tillställas vattenrättsdomaren.
Frågan om tillstånd till företag som förutom torrläggning av mark avser
avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten kan prövas efter
ansökan till vattendomstolen. Enligt 8 kap. 38 § andra stycket må emellertid
ansökan rörande bland annat sådant företag även ingivas till länsstyrelsen,
varefter målet i så fall behandlas vid syneförrättning.
1042 års torrläggningssakknnniga.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle viss ändring vidtagas i den statsunderstödda
torrläggningsverksamhetens organisation. Sålunda skulle inrättas
lokala nämnder, kallade torrläggningsnämnder, en för varje hushållningssällskaps
verksamhetsområde. Nämndernas viktigaste uppgift skulle enligt
förslaget vara att bära en väsentlig del av ansvaret för den statliga understödsverksamheten
på torrläggningens område samt utöva enhetlig ledning av
torrläggningsverksamheten och samordna förrättningsmännens arbete.
Vidare ha de sakkunniga föreslagit en allmän behörighet för de av hushållningssällskapens
jordbrukskonsulenter, som uppfyllde vissa kompetenskrav,
att handlägga enklare syneförrättningar för täckdikningsavlopp.
De sakkunniga ha i betänkandet uttalat, att torrläggningsnämnd måste för
att kunna leda och övervaka torrläggningsverksamheten redan på ett tidigt
stadium få kännedom örn varje inom dess område förekommande forrläggningsärende.
Detta syntes, då fråga vore örn företag som skulle planläggas
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
vid syneförrättning, lämpligast kunna ske genom att ansökan om förordnande
av förrättningsman ingåves till nämnden, vilken sedan finge vidarebefordra
den till länsstyrelsen. Nämnden borde därvid lämna förslag å förrättningsman,
som med hänsyn till det sökta torrläggningsföretagets art och väntade
omfattning samt omständigheterna i övrigt borde få hand om planläggningen.
Då länsstyrelsen förordnat förrättningsman, borde underrättelse om
förordnandet tillställas nämnden.
I överensstämmelse med vad sålunda anförts ha de sakkunniga föreslagit,
att i 10 kap. 33 § andra stycket skulle föreskrivas, att ansökan om förordnande
av förrättningsman för torrläggning av mark för jordbruksändamål
skall ingivas till vederbörande torrläggningsnämnd, vilken har att med förslag
å lämplig förrättningsman överlämna ansökningen till länsstyrelsen. I
förslag till ett tredje stycke i paragrafen har upptagits nu gällande föreskrift
att vad i 2 § stadgas om ställande av säkerhet för förrättningskostnaden samt
om underrättelse till vattenrättsdomaren skall äga tillämpning jämväl i fråga
örn förordnande enligt 33 §, varjämte tillagts en bestämmelse att, där förordnande
för förrättningsman avser torrläggning som i andra stycket sägs,
underrättelse om förordnandet skall genast tillställas jämväl torrläggningsnämnden.
Yttrandena.
De sakkunnigas förslag i denna del ha lämnats utan erinran av samtliga
hörda myndigheter och sammanslutningar med undantag av vattenrättsdomaren
vid Västerbggdens vattendomstol, vilken dels framhållit att, därest
hänsyn toges till kombinerade kloaklednings- och torrläggningsföretag, fråga
bland annat torde uppkomma om annan formulering av de sakkunnigas förslag
till lydelse av 10 kap. 33 § andra stycket ävensom örn ändring av 8 kap.
38 § andra stycket vattenlagen med anledning av förslaget att ansökning,
som avser torrläggning av mark för jordbruksändamål, skall ingivas till torrläggningsnämnd,
dels ock föreslagit, att i samband med den ifrågasatta ändringen
av 10 kap. 33 § stadgandet om länsstyrelsens skyldighet att tillställa
vattenrättsdomaren underrättelse örn förordnande av förrättningsman måtte
upphävas.
I sistnämnda avseende har vattenrättsdomaren anfört i huvudsak följande.
Jag har i förarbetena till vattenlagen icke kunnat finna något uttalande om
ändamålet med föreskriften om länsstyrelsens skyldighet att tillställa vattenrättsdomaren
underrättelse om förordnande av förrättningsman. Möjligen har
avsetts att därmed kontroll skulle kunna ske däröver att alla ifrågavarande
företag komme att redovisas till vattendomstolen för anteckning i vattenboken.
Vad torrläggningsföretagen angå skola emellertid numera dikningsföretagen
icke redovisas till vattendomstolen eller förtecknas i vattenboken.
En annan synpunkt vid införandet av ifrågavarande stadgande kunde ha
varit.att vattendomstolen så att säga skulle hållas å jour med pågående förrättningar
för den händelse konkurrens skulle uppstå med ansökan rörande
samina vattendrag eller dylikt. För att ha någon nytta av underrättelserna
i fråga skulle man behöva ordna desamma efter visst system och föra ett
register däröver efter nederbördsområde m. m. Detta arbete torde emellertid
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
21
bli allt för tidskrävande med hänsyn till den ringa nyttan därav. Antalet underrättelser
om förordnanden är varje år betydande, och av en sådan underrättelse
framgår i regel icke, vilket nederbördsområde m. m. som den
sökta förrättningen angår. Att beakta är för övrigt, att det åligger sökanden
i ett ansökningsmål att uppgiva verkningarna av ett företag och alla därav
berörda parter. Så länge en förrättning pågår, torde väl också saken för
intressenterna vara så aktuell att de själva bevaka sina intressen. Sedan förrättningen
avslutats och vunnit laga kraft, kommer ju — med undantag
för dikningsföretagen, vilka väl i förevarande hänseende torde vara av mycket
ringa betydelse — företaget att antecknas i vattenboken. Det synes mig
sålunda som en hel del onödigt arbete skulle undvikas, därest föreskriften i
10 kap. 33 § andra stycket vattenlagen örn underrättelse till vattenrättsdomaren
örn förordnande av förrättningsman i samband nied de av de sakkunniga
föreslagna ändringarna av lagrummet borttoges, då något mera bärande
skäl för dess bibehållande knappast lärer förefinnas.
Departementschefen.
Föreskrift om att ansökan rörande förordnande för förrättningsman att
handlägga syneförrättning i vissa fall skall ingivas till annan myndighet än
länsstyrelsen torde böra lämnas i administrativ ordning. För den skull vill
jag föreslå ett tillägg till 10 kap. 33 §, varigenom Kungl. Majit bemyndigas att
meddela förordnande härom. Även föreskrift om att torrläggningsnämnd skall
underrättas örn förordnande av förrättningsman kan lämpligen meddelas i
administrativ ordning.
Såsom vattenrättsdomaren vid Västerbygdens vattendomstol anfört torde
bestämmelsen i 10 kap. 33 § andra stycket örn skyldighet för länsstyrelse att
tillställa vattenrättsdomaren underrättelse örn förordnande av förrättningsman
kunna upphävas.
4. Tillgodoseende av fiskets intressen vid planläggande av
torrläggningsföretag.
Gällande bestämmelser.
Genom åtskilliga stadganden i vattenlagen har fisket beretts skydd vid sådana
ingrepp i vatten som kunna inverka menligt därå. I fråga om vattenavledning
och ^vallning gäller att uppkommande skada å fiske skall tagas i
beräkning vid bedömande örn företaget skall få komma till stånd. Sålunda är
enligt 7 kap. 38 § föreskrivet, att örn ändring av vattenförhållandena i vattendrag,
sjö eller annan vattensamling föranleder skada å annans fiske, åtgärden
ej är tillåten med mindre nyttan diirav efter avdrag av kostnaden för
dess verkställande överstiger skadan och intrånget å annans egendom. Härvid
skall i kostnaden för åtgärden inräknas det belopp, vartill skadan och
intrånget å egendom tillhörig den, för vars räkning företaget sker, må
skattas.
Jämlikt 7 kap. 45 § skall, örn företaget avser sänkning eller uttappning av
sjö eller reglering av vattnets avrinning ur sådant vattenområde eller förändring
av vattnets djup eller läge i vattendrag, där kungsådra eller allmän
farled eller allmän flottled finnes, synemännens utlåtande underställas vattendomstolens
prövning, dock att vattendomstolen ej må ingå i bedömande
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
av frågor rörande ersättning i vidare mån än som föranledes av anförda besvär
eller av ändrade anordningar eller föreskrifter rörande företagets utförande.
Framstsilliiing- om lagändring.
I skrivelse till Kungl. Majit den 4 september 1944 har lantbruksstyrelsen
anfört bland annat följande. I praktiken bade det visat sig, att fisket stundom
värderats ytterligt lågt, trots att det enligt vederbörande fiskeritjänstemans
yttrande varit av ganska stor betydelse. Detsamma gällde de genom företaget
på fisket och fiskbeståndet orsakade skadorna. Det syntes mången
gång som örn fiskeriintendentens yttrande icke tillmättes någon större betydelse.
Även om det alltid vöre ytterligt svårt att någorlunda exakt beräkna
och värdesätta skadeverkningarna, vilket måhända lätt kunde föranleda, att
fiskeriintendenten räknade i överkant, torde det i allt fall från fiskets synpunkt
vara önskvärt, att icke en motsatt ståndpunkt intoges. I dylika fall
syntes de olika intressena böra prövas från mera allmän synpunkt. Det torde
säkerligen vid dylik prövning befinnas, att i åtskilliga fall det fiske, som
genom företaget förstördes och bortginge, vöre av större allmänt värde än
man i allmänhet föreställde sig. Liksom vid flertalet andra ingrepp i sjöar
och vattendrag syntes prövningsrätten i nu förevarande fall böra tillkomma
vattendomstolen. I viss utsträckning vore visserligen redan nu så formellt
förhållandet. I praktiken torde emellertid underställandet under vattendomstolen,
därest besvär ej anförts, endast föranleda en mera formell granskning.
För närvarande vore förrättningsmannen i fråga om i 7 kap. avsedda
företag icke skyldig att översända syneutlåtandet till fiskeriintendenten, lantbruksstyrelsen
eller kammarkollegiet. De, som ur det allmännas synpunkt
skulle bevaka fiskeintressena, hade därför i regel icke möjlighet att göra
detta. Det skulle i hög grad underlätta möjligheten för fiskeriintendenten att
hos kammarkollegiet göra framställning om anförande av besvär, därest förrättningsmannen
vöre skyldig att översända utdrag ur syneutlåtandet till
vederbörande fiskeriintendent. Där besvär anförts torde en mera ingående
prövning från vattendomstolens sida komma till stånd i fråga om fiskeintressena,
något som enligt vad framhållits icke torde vara fallet i de rena
unders tällningsmålen.
1942 års torrlitggningssnkkiinniga.
De sakkunniga lia erinrat om att genom kungörelse den 17 oktober 1941
(nr 850) föreskrivits att, när vattendomstol, vattenöverdomstolen eller högsta
domstolen i andra vattenmål än sådana, som rörde företag enligt 8 kap. vattenlagen,
meddelat utslag som innefattade bestämmelser till fiskets skydd
eller befrämjande, det skulle tillses att avskrift av utslaget i de delar det innehölle
bestämmelser som nyss sagts skyndsamt översändes till lantbruksstyrelsen.
I fortsättningen ha de sakkunniga förklarat sig vilja vitsorda, att möjligheten
att i underställningsmål hävda fiskets intressen vid målets behandling i
vattendomstolen nu icke vöre väl tillgodosedd. Tillfället för fiskeintresset att
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
låta sig företrädas vid domstolen syntes sålunda icke sällan försittas till följd
av att vederbörande fiskeritjänsteman icke i tid erhölle kännedom om synemännens
utlåtande. De sakkunniga ansåge sig därför böra förorda införande
av en bestämmelse att, örn fiskeritjänsteman i yttrande, som avgivits på
grund av förordnande enligt 10 kap. 43 § vattenlagen, förklarat fiskerinäring
av betydenhet kunna genom företaget lida väsentligt förfång eller föreslagit
särskilda åtgärder till skydd för fisket, det skulle åligga förrättningsmannen
att inom trettio dagar efter förrättningens avslutande till fiskeritjänstemannen
översända utdrag av synemännens utlåtande i vad det avsåge fisket.
Den föreslagna bestämmelsen syntes lämpligen böra få sin plats i 10 kap.
74 § vattenlagen.
Yttrandena.
De sakkunnigas förslag i denna del har i yttrandena lämnats utan erinran.
Departementschefen.
I likhet med de sakkunniga finner jag det angeläget, att synemännens utlåtande
rörande torrläggningsföretag, som anses kunna inverka menligt på
fisket, utan dröjsmål bringas till fiskerimyndighets kännedom så att möjlighet
icke försittes att bevaka fiskets intressen. Vad nu sagts gäller även vattenregleringsföretag,
som handläggas av synemän. I fråga örn förslag till utlåtande,
där sådant avgives, torde den erforderliga lagändringen böra vidtagas
genom att i 10 kap. 68 § intages föreskrift, att där fiskeritjänsteman
enligt 43 § förordnats att avgiva yttrande angående företaget, avskrift avförslaget
skall sändas till honom, om han haft något att erinra med anledning
av företaget. Med avseende å själva utlåtandet bör i 74 § intagas motsvarande
bestämmelse, därvid dock tillika bör föreskrivas, att om ändring
ej gjorts i avgivet förslag till utlåtande, endast skall sändas meddelande härom
jämte underrättelse angående fullföljd av talan mot förrättningen. Sist
angivna begränsning av skyldigheten att översända avskrift av utlåtandet
torde böra införas även med avseende på gällande föreskrift i 74 § om underrättelse
till fisketillsynsmyndigheten rörande kloakledningsföretag m. m.
De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1945.
I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om ändring i 7, 10 och 11 kap. vattenlagen.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över detta lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, matte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Thore Wisén.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr
Förslag
till
Lag
om ändring i 7, 10 och 11 kap. vattenlagen.
Härigenom förordnas, att 7 kap. 22 och 41 §§, 10 kap. 33, 68 och 74 §§
samt 11 kap. 17 § 42 vattenlagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
7 KAP.
22 §.
Med avseende---nu sagts.
Med båtnad----nämnda djup.
Vad i denna lag stadgas örn båtnad genom marks torrläggning skall äga
motsvarande tillämpning, där förbättrade betingelser vinnas för marks brukning
eller användning för annat ändamål; och skall därvid båtnad, som vinnes
i avseende å marks brukning, anses som jordförbättring.
Ej må---eljest förändras.
41 §.
Å företag---motsvarande tillämpning.
Visas efter det vattenavledningsföretag blivit utfört, att därigenom vinnes
stadigvarande minskning i kostnaderna för flottningen i allmän flottled eller
för flottledens underhall, ma de flottande på talan av deltagarna förpliktas
att erlägga högst så stor del av det belopp, vartill kostnadsminskningen kan
fattas, som svarar mot förhållandet mellan å ena sidan företagets anläggningskostnad
och. å den andra den beräknade båtnaden därav för mark, som
beröres av företaget; och skall flottledens bidrag av de flottande betalas i den
ordning, som finnes stadgad beträffande allmän flottleds anläggningskostnad.
Å oguldet kapitalbelopp skall gäldas ränta efter den räntefot, som finnes
skälig. För bidrag, som nu nämnts, förvärvas ej delaktighet i företaget,
och vare förty de flottande ej skyldiga att taga del i framtida kostnad för
detta.
S,e"*, Jydelse »v 7 kap. 22 och 41 §§ se SFS 1920: 459, av 10 kap. 33, 68 och 74
1941:614 samt av 11 kap. 17 § se SFS 1944:87
se
Kungl. Maj.ts proposition nr 226
25
10 KAP.
33 §.
Förordnande, som — — — ersättning därför.
Vad i 2 § stadgas om ställande av säkerhet för förrättningskostnaden
åge tillämpning jämväl i fråga örn förordnande enligt denna §.
Beträffande företag, som avser torrläggning, äger Konungen förordna,
att ansökan, som i första stycket sägs, skall ingivas till annan myndighet än
Konungens befallningshavande.
68 §.
Har i---angående företaget.
Har fiskeritjänsteman enligt 43 § förordnats att avgiva yttrande angående
företaget, skall avskrift av förslaget till utlåtande utan dröjsmål översändas
till honom, såframt han haft något att erinra med anledning av företaget.
I fråga--— till fisketillsynsmyndigheten.
74 §.
Avskrift av — — — nämnda ställen.
I andra---avskrift därav.
Har fiskeritjänsteman enligt 43 § förordnats att avgiva yttrande angående
företaget, skall avskrift av utlåtandet eller ock meddelande jämte underrättelse,
som i första stycket sägs, inom samma tid översändas till honom, såframt
han haft något att erinra med anledning av företaget.
I fråga om företag enligt 8 kap. skall avskrift av utlåtandet eller meddelande
jämte underrättelse, som i första stycket sägs, översändas till fisketillsvnsmyndigheten.
11 KAP.
17 §.
42. talan jämlikt 7 kap. 29 § örn skyldighet för ägare av mark att deltaga
i kostnaden för diknings-, vattenavlednings- eller invallningsföretag
eller om sådan jämkning av bidragsskyldigheten, som i nämnda lagrum omförmäles,
så ock talan jämlikt 7 kap. 41 § andra stycket om bidrag med
anledning av båtnad, som genom vattenavledning eller invallning tillskyndas
allmän flottled;
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945.
I fråga örn ärende, däri utlåtande av synemän eller utslag av vattendomstol
meddelats före nya lagens ikraftträdande, skall 7 kap. 22 § nya lagen ej äga
tillämpning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
26 •
Bilaga A.
De sakkunnigas förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen.
Härigenom förordnas ait 7 kap. 22 och 41 §§ samt 10 kap. 33 och 74 §§
vattenlagen skola hava ändrad lydelse på sätt nedan angives:
7 KAP.
22 §.
Vid torrläggning för jordbruksändamål skall såsom båtnad (jordförbättring)
anses dels den genom företaget åstadkomna höjningen i markens alstringsförmåga
genom torrläggning intill ett djup av 1,2 meter eller det större
djup, vartill jordens ägare äskat torrläggning av densamma, ävensom den
ökade möjligheten till alstringsförmågans höjande på sätt nu sagts (alstringsbåtnad),
dels ock de genom företaget åstadkomna eller möjliggjorda
bättre betingelserna för brukning av den mark som torrlägges eller eljest
beröres av företaget (brukningsbåtnad).
Med---djup.
Ej---förändras.
41 §.
Å företag, som i 37 § sägs, skall vad i 2 kap. 2 och 8 §§, 11—13 §§, 14 §
andra stycket, 27—30 §§, 31 § andra stycket samt 32—34 §§ stadgas beträffande
byggande i vatten ävensom vad i 3 kap. 9 § andra stycket föreskrives
i fråga örn vattenreglering äga motsvarande tillämpning.
10 KAP.
33 §.
Förordnande---därför.
Ansökning, som avser torrläggning av mark för jordbruksändamål, skall
ingivas till vederbörande torrläggningsnämnd, vilken har att med förslag
å lämplig förrättningsman överlämna ansökningen till Konungens befallningshavande.
Vad i 2 § stadgas örn ställande av säkerhet för förrättningskostnaden
samt oija underrättelse till vattenrättsdomaren åge tillämpning jämväl i fråga
om förordnande enligt denna §. Avser förordnandet torrläggning som
i andra stycket sägs, skall underrättelse jämväl genast tillställas torrläggningsnämnden.
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 226.
74 §.
Avskrift---ställen.
I andra fall---därav.
Har fiskeritjänsteman i yttrande, som avgivits på grund av förordnande
enligt 43 §, förklarat fiskerinäring av betydenhet kunna genom företaget
lida väsentligt förfång eller föreslagit särskilda åtgärder till skydd för fisket,
skall förrättningsmannen inom samma tid till denna översända utdrag av
synemännens utlåtande i vad det avser fisket.
I fråga---fisketillsynsmyndigheten.
Denna lag träder i kraft den
28
Kungl. Maj:ts preposition nr 226.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 8 mars
1945.
Närvarande:
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,
Ekberg,
Santesson.
Enligt lagrådet den 7 mars 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 23 februari 1945, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag om ändring i 7, 10 och 11 kap. vattenlagen.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av hovrättsassessorn
G. U. Schiren.
Lagrådet fann förslaget ej föranleda annan erinran än att innebörden av
bestämmelsen i 7 kap. 22 § tredje stycket skulle tydligare framgå, om densamma
erhölle det innehållet, att till båtnad av marks torrläggning ock skall
hänföras förmån av förbättrade betingelser för marks brukning eller användning
för annat ändamål samt att därvid båtnad i avseende å marks brukning
skall anses som jordförbättring.
Ur protokollet:
Bertil Crona.
Kungl. Maj:ts proposition nr
2?
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maid Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 9 mars 1945.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller,
Sköld, Quensel, Bergquist, Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin,
Erlander, Danielson, Andrén.
Efter gemensam beredning med statsrådet Rubbestad anmäler chefen för
justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, lagrådets den 8 mars 1945 avgivna
utlåtande över det till lagrådet den 23 februari 1945 remitterade förslaget
till lag örn ändring i 7, 10 och 11 kap. vattenlagen; därvid föredraganden efter
redogörelse för utlåtandets innehåll hemställer, att förslaget måtte, sedan
däri vidtagits av lagrådet förordad formell ändring av 7 kap. 22 § i förslaget
jämte en annan redaktionell jämkning, jämlikt § 87 regeringsformen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Sigrid Linders.