Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
21
Nr 223.
Kungl. Majis proposition till riksdagen angående bidrag till avlöning
av landsantikvarier rrv. to.; given Stockholms
slott den 2 mars 1945.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Georg Andrén.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hems
Maji Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
2 mars 1945.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Bergquist, Domö, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson,
Andrén.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och handelsdepartementen
anmäler chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Andrén,
fråga örn bidrag till avlöning av landsantikvarier jämte vissa därmed sammanhängande
spörsmål samt anför härom följande.
Inledning.
Sedan åtskilliga år tillbaka finnas i de flesta svenska län tjänstemän, vanligen
med titeln landsantikvarie, vilka inom sina verksamhetsområden handha
de kulturminnesvårdande uppgifterna och vilka därjämte ha till uppgift att
tillse, att gällande författningar rörande fornminnes- och kulturminnesvård
efterlevas. Landsantikvarierna äro anställda hos länens eller landskapens
fornminnesföreningar eller hembygdsförbund, men de ha samtidigt att ställa
sig till efterrättelse de direktiv, som riksantikvarieämbetet och i förekommande
22
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 223.
fall chefen för nationalmuseum kunna meddela. Deras avlöning utgår i första
hand ur avkastningen av särskilda lönefonder, som tillkommit genom tilldelningar
av lotterimedel. Härtill komma anslag av växlande storleksordning
från olika lokala myndigheter. Landsantikvariernas avlöningsförhållanden
äro emellertid, med ett eller annat undantag, mycket otillfredsställande.
Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien har nu i skrivelse den 29
augusti 1944 hemställt örn ett anslag av 60 000 kronor såsom bidrag till
avlönande av landsantikvarierna i riket. Samtidigt härmed har akademien
föreslagit, att pensionsfrågan för dessa tjänstemän ordnas genom anslutning
till statens pensionsanstalt.
Den fråga, som vitterhetsakademien sålunda hänskjuta till statsmakternas
prövning, har vid många tidigare tillfällen stått på dagordningen. Den ingår
som ett led i det större problemkomplex, som rör organisationen av kulturminnesvården
i riket. Redan 1911 års riksdag gjorde en framställning i
ämnet, vilken föranledde Kungl. Majit att den 21 november 1913 uppdraga
åt en kommitté att avgiva utlåtande och förslag till omorganisation av fornminnesvården
i riket samt att undersöka möjligheten av och, i den mån
omständigheterna därtill föranledde, avgiva förslag till ekonomiskt stödjande
av fornminnesmuseerna i landsorten. Det av kommittén den 28 april 1921
avlämnade betänkandet föranledde bland annat på grund av den statsfinansiella
ställningen icke några omedelbara åtgärder från statsmakternas sida.
Frågan aktualiserades ånyo år 1930 genom en framställning från vitterhetsakademien
och genom en skrivelse från samma års riksdag, vari uppmärksamheten
fästes på vissa, provinsmuseerna berörande spörsmål. Chefen för ecklesiastikdepartementet
tillkallade den 11 oktober 1930 efter av Kungl. Majit
givet bemyndigande sakkunniga för utredning i ämnet. Genom beslut av
Kungl. Majit avbröts emellertid de sakkunnigas arbete från och med den
1 november 1932 på grund av den då rådande statsfinansiella situationen.
Jämlikt bemyndigande av Kungl. Majit den 27 mars 1936 återupptogo
de sakkunniga — utökade med ytterligare två ledamöter — arbetet från
och med den 1 april 1936. Vid sin anmälan av frågan örn återupptagande
av de sakkunnigas verksamhet framhöll föredragande departementschefen
bland annat, att provinsmuseernas och de lokalt arbetande hembygdsföreningarnas
framtida ställning såväl inbördes som i förhållande till den centrala
organisationen för kulturminnesvård utgjorde ett spörsmål, som det syntes
angeläget att snarast möjligt få klarlagt.
De sakkunniga, som utgjordes av riksantikvarien J. S. Curman, länsantikvarien
E. E. Festin, intendenten S. T. Kjellberg, landshövdingen S. E. J.
Lubeck, ledamöterna av riksdagens andra kammare, trädgårdsmästaren
K. H. Magnusson och redaktören C. G. A. Nyblom samt professorn S. O. H.
Rydbeck, överlämnade med skrivelse den 9 oktober 1937 betänkande med
utredning och förslag rörande provinsmuseernas organisation och ställning
till kulturminnesvården.
Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
23
1937 års sakkunnigförslag.
De sakkunniga.
I betänkandet lämnades till en början en kortfattad översikt över provinsmuseernas
och den lokala kulturminnesvårdens utveckling och dåvarande
ståndpunkt, varefter de sakkunniga till utförligare behandling upptogo vissa
sidor av ämnet, som framstått såsom särskilt viktiga. Till stor del är framställningen
i denna del ägnad frågor, som numera antingen i annan ordning
varit föremål för riksdagens prövning eller av andra skäl icke äro av betydelse
i detta sammanhang. Det förra gäller särskilt den s. k. hembudsplikten
med avseende å fornfynd, ävensom fördelningen av dessa mellan olika museer,
vilken fråga riksdagen hade tillfälle att taga ställning till i samband med förslaget
till den år 1942 antagna nya fornminneslagen (propositionen 1942: 8).
Ett av de sakkunniga behandlat problem, vilket åter för närvarande knappast
är aktuellt, gäller i vilken omfattning statligt stöd bör lämnas till uppförande
av museibyggnader utanför Stockholm.
Det stod klart för de sakkunniga, att den statliga kulturminnesvården
icke längre på ett tillfredsställande sätt kunde skötas utan tillgång till lokala
organ, vilka dels vore i stånd att utöva en mera detaljerad och ingående uppsikt
över kulturminnena inom de olika landsdelarna, dels kunde snabbare
och även med mindre kostnad utföra en del av de besiktningar och undersökningar,
som eljest skulle behöva utföras av centralmyndighetens egna
tjänstemän. De sakkunniga hade icke kunnat undgå att finna, att en sådan
ordning, varigenom provinsmuseerna eller provinsföreningarna övertogo uppgiften
att vara centralmyndigheternas lokalorgan, även måste anses vara en
viktig förutsättning för att de skulle finna den för dem själva oumbärliga
intima kontakten med arbetet ute i deras naturliga verksamhetsområden.
Från dessa utgångspunkter framlade de sakkunniga ett förslag till provinsmuseernas
organisation och verksamhet, som i huvudsak innebar följande.
1. Provinsmuseerna av läns- eller landskapsmuseets typ inordnas i en fri
riksorganisation med uppgift att tillvarataga den lokala kulturminnesvårdens
intressen inom vederbörande läns- eller landskapsområden dels genom museal
insamlings-, konserverings- och utställningsverksamhet, dels genom yttre fornoch
kulturminnesvårdsarbeten av skilda slag, vilka i förekommande fall utföras
i samarbete med riksantikvarieämbetet.
2. Landet indelas fördenskull i 22 verksamhetsdistrikt, vilka i allt väsent
ligt
motsvara verksamhetsområdena för nu arbetande provinsiella huvudorganisationer
för kulturminnesvård i landet. Inom dessa distrikt utövas arbetet
under ledning av distriktets huvudmuseum, vars föreståndare utgöres av en
fackutbildad lands- eller länsantikvarie. Saknas ett naturligt huvudmuseum
inom ett distrikt, samordnas de större museerna under gemensam ledning av
landsantikvarien. ......
3. Provinsmuseerna bibehållas såsom fria och självständiga institutioner,
24 Kungl. Maj:ts ■proposition nr 223.
styrda och understödda av särskilda föreningar eller förbund inom de skilda
distrikten.
4. För provinsmuseernas skötsel och drift förutsättas årliga anslag av vederbörande
landsting, städer, kommuner, korporationer och enskilda inom det
område, museidistriktet omfattar.
5. De sålunda i lämpliga, brandsäkra byggnader förvarade, av fast anställda,
fackutbildade föreståndare skötta provinsmuseerna tillförsäkras rätten att i
största möjliga omfattning med sina samlingar införliva hembudspliktiga fynd,
i den mån de icke anses nödvändiga för landets centrala museisamlingar, ävensom
rätten att i deposition mottaga kyrkliga föremål.
6. De i riksorganisationen ingående eller i övrigt med lotterimedel understödda
museerna skola i samband med lotterimedelsanslagens beviljande eller
pa annat lämpligt sätt förpliktas att underkasta sig och sin verksamhet inspektion
av riksantikvarieämbetet, att underställa museiföreningens stadgar
Kungl. Maj:ts stadfästelse, att vid tillsättande av lands- eller länsantikvarie
underställa dennes kompetens och instruktion riksantikvarieämbetets prövning
och godkännande, varvid i instruktionen skall stadgas skyldighet för landsantikvarien
att i man av möjlighet och mot erhållande av stadgad rese- och
traktamentsersättning utföra de kulturminnesvårdande uppdrag, som av riksantikvarieämbetet
kunna uppdragas åt honom, samt att ställa lönefonds förvaltning
under vederbörande länsstyrelses kontroll.
Vidare föreslå de sakkunniga en reglering av pensioneringsförhållandena för
landsantikvarierna under statens medverkan genom anslutning till statens
pensionsanstalt.
Vad särskilt beträffar frågorna om tillsättande och avlönande av landsantikvariebefattningarna
anfördes i betänkandet i huvudsak följande.
I ett den o april 1927 till Kungl. Majit avgivet utlåtande framlade vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademien de riktlinjer, som sedermera i stort
sett blevo normgivande för tilldelningen av lotterimedel till landets provinsmuseer.
Enligt dessa borde i regel endast ett museum respektive en organisation
inom ett lämpligt avgränsat område, såsom ett landskap eller ett län,
erhålla understöd i denna form. I anslutning härtill skapades under den närmast
följande tiden lokala organisationer, som representerade hembygds- och
fornminnesföreningarna inom sin provins, vanligen med huvudmuseet som en
kärnpunkt. Lotterimedelsanslag beviljades under åren 1927—1939 i enlighet
med akademiens förslag i främsta rummet — förutom för uppförande av ändamålsenliga
museibyggnader — för bildande av fonder, vilkas avkastning skulle
användas till avlönande av fackutbildade, fast anställda tjänstemän. När detta
system började tillämpas år 1927 ansågs det, att varje lönefond normalt borde
uppgå till 200 000 kronor, som enligt då gällande räntefot (4,5 å 5 procent)
beräknades giva en årlig avkastning av 9 000—10 000 kronor. För en välkvalificerad
museiföreståndare ansågs lönen böra vara 8 000 kronor med tre å fyra
ålder stillägg om 500 kronor. Lönefonderna lia, för vinnande av ökad säkerhet
beträffande fondmedlens lämpliga placering m. m., ställts under vederbörande
länsstyrelses kontroll. I syfte att garantera att dessa av allmänna medel bildade
fonder finge åsyftad praktisk verkan har vidare föreskrivits, att vederbörande
tjänstemans kompetens och instruktion skola i varje särskilt fall godkännas
av riksantikvarieämbetet. De sakkunniga säde sig ha inhämtat, att
detta tillvägagångssätt fungerat med gott resultat.
De sakkunniga ansågo för sin del, att begynnelselönen för landsantikvarie
25
Kungl. Martts proposition nr 223.
borde utgöra minst 8 000 kronor, vartill skulle komma fyra ålderstillägg om
500 kronor efter 5, 10, 15 och 20 års tjänst. Det syntes önskvärt, att landsantikvariernas
lön helt bestredes med avkastningen av lönefonderna, vilka
med utgångspunkt från ett ränteläge av 3 procent måste utfyllas till ett belopp
av 300 000 kronor för varje fond. Enligt de sakkunnigas mening borde detta
ske i den ordning, att de befintliga lönefonderna, vilka i allmänhet uppginge
till eller överstege 150 000 kronor, snarast möjligt ökades till 200 000 kronor
för att därefter successivt ökas till 250 000 kronor och slutligen till 300 000
kronor.
Med avseende på kompetensfordringarna för landsantikvarietjänst uppställde
de sakkunniga följande önskemål.
1. Minst filosofie kandidatexamen, varvid ämnena nordisk och jämförande
fornkunskap, etnologi (nordisk och jämförande folklivsforskning) samt konsthistoria
med konstteori finge anses äga särskild betydelse,
2. museal kompetens, inhämtad genom studietjänstgöring dels vid de centrala
museerna, dels vid provinsmuseerna eller därmed jämförliga institutioner,
3. vana vid fältarbete, tillägnad under sakkunnig ledning; samt
4. väl dokumenterad organisationsförmåga och allmän läggning.för yrket.
Enligt de sakkunniga borde landsantikvarietjänst i regel anslås till .ansökan
ledig. Det av riksantikvarieämbetet tillämpade förfarandet vid prövningen av
kompetensen, i vilken prövning deltagit samtliga föredragande tjänstemän i
riksantikvarieämbetet, nordiska museets styresman och avdelningsföreståndare
jämte en av svenska museimannaföreningen för ändamålet årligen utsedd^ representant,
funno de sakkunniga ändamålsenligt och ägnat att tillgodose såväl
provinsmuseernas och kulturminnesvårdens som de sökande museimännens
intressen. På grundval av den sålunda skedda ingående prövningen har riksantikvarien
avgivit sitt utlåtande till styrelsen för vederbörande lokala organisation.
En inordning av de sökande i förslagsrum har, framhöllo de sakkunniga,
icke ansetts lämplig utan den tillsättande styrelsen har haft möjlighet att själv
fritt och på eget ansvar välja bland de kompetensförklarade sökandena.
De sakkunniga lämnade i fortsättningen en redogörelse för en av riksantikvarieämbetet
och svenska museimannaföreningen i samarbete utformad normalinstruktion.
Med hänsyn till vunna erfarenheter ville de sakkunniga särskilt
påpeka vikten av att den däri intagna skyldigheten för landsantikvarie att
inom sitt verksamhetsområde utföra av riksantikvarieämbetet påkallade utredningar
rörande undersökningar av fasta fornminnes- och andra kulturminnesmärken
under inga omständigheter utelämnades.
Frågan örn landsantikvariernas pensionering gjordes till föremål för en ingående
utredning av de sakkunniga, som funno, att denna fråga lämpligen
borde lösas genom landsantikvariernas anslutning till statens pensionsanstalt.
Formellt skulle detta ske på det sätt, att möjlighet bereddes de lokala organisationerna
såsom huvudmän att vinna delaktighet i nämnda anstalt för hos
dem anställda landsantikvarier.
Såsom villkor för åtnjutande av understöd i form av statsanslag eller lotterimedel
borde enligt de sakkunnigas mening slutligen fastställas, att museiförenings
eller museiinstilutions stadgar vore av Kungl. Majit efter riksantikvarieämbetets
hörande stadfästade.
26
Kungl. Marits -proposition nr 223.
Sammanfattningsvis hemställde de sakkunniga beträffande provinsmuseerna,
att lotterimedel måtte under en följd av år i största möjliga utsträckning
tilldelas dessa museiorganisationer, så att deras ekonomiska konsolidering
och därmed också deras organisatoriska utbyggnad snarast möjligt
kunde slutföras, samt att en reglering av pensionsförhållandena för landsantikvarierna
måtte verkställas i enlighet med de sakkunnigas förslag genom
anslutning till statens pensionsanstalt.
Yttranden över de sakkunnigas förslag.
Över de sakkunnigas utlåtande ha efter remiss avgivits yttranden av vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademien, Gustaf Adolfs akademien för folklivsforskning,
kanslern för rikets universitet, nordiska museets nämnd samt
överintendenten och chefen för nationalmuseum. Kanslern för rikets universitet
har bifogat utlåtanden från olika universitetsmyndigheter. Vidare ha
statskontoret och statens pensionsanstalt avgivit utlåtanden i vad avser landsantikvariernas
pensionsfråga. Följande lokala organisationer ha efter remiss inkommit
med utlåtanden, nämligen Skånes hembygdsförbund, Blekinge museioch
hembygdsförbund, Hallands museiförening, Norra Smålands fornminnesförening,
Kalmar läns fornminnesförening, föreningen Gotlands fornvänner,
Östergötlands fomminnes- och museiförening, Västergötlands fornminnesförening,
kulturminnesradet för Göteborgs och Bohus län, Dalslands fornminnesoch
hembygdsförbund, Värmlands fornminnes- och museiförening, föreningen
Örebro läns museum, Södermanlands hembygdsförbund, Västmanlands fornminnesförening,
Upplands fornminnesförening, Dalarnas fornminnesförening,
Gästrike-Hälsinge hembygdsförbund, Jämtlands läns museiförening samt Norrbottens
läns hembygdsförening. Även samfundet för hembygdsvård, svenska
museimannaföreningen och styrelsen för kulturhistoriska föreningen för södra
Sverige erhöllo och begagnade sig av tillfälle att yttra sig. Slutligen ha i ärendet
inkommit skrifter från västsvenska hembygdsnämnden, Bohusläns fornminnesoch
hembygdsförbund, Sveriges landsantikvarier och länsantikvarien Eric
Festin.
När jag nu går att redogöra för de viktigare synpunkter, som framkommit
i de över 1937 års sakkunnigförslag avgivna utlåtandena, begränsar jag mig
givetvis till vad som kan vara av betydelse för nu föreliggande ärende. Det
tramgår av yttrandena, att man allmänt i likhet med de sakkunniga ansett
det angeläget, att landsantikvariernas anställningsförhållanden bli tillfredsställande
ordnade. Bortsett härifrån är det främst den i betänkandet skildrade
nu rådande praxis i fråga om kompetenskrav och tillsättningsförfarande,
som blivit föremål för behandling och därvid föranlett åtskilliga erinringar.
Vitterhetsakademien framhåller bland annat, att akademien uppfattat
kravet på att vederbörande landsantikvarie skall vara skyldig utföra av riksantikvarieämbetet
påkallade uppdrag av kulturminnesvårdande natur på sådant
sätt, att denna skyldighet icke skall olämpligt inkräkta på landsantik
-
27
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 223.
valens huvuduppgifter inom eget museum. Överhuvudtaget föreslår akademien,
att de åtgärder, som vidtagas beträffande provinsmuseernas organisation,
icke stå i vägen för att densamma som hittills skett får framväxa
organiskt och under hänsynstagande till de olikartade krav och behov, som
ställas av de särskilda förhållandena i landets olika delar. Akademien finner
det slutligen önskvärt, att i instruktionen för landsantikvarien intages skyldighet
för denne att ansvara även för att det i museet eller hos vederbörande
organisation förvarade arkivaliska materialet väl vårdas och hålles tillgängligt
för forskningen. >. t;:
Gustaf Adolfs akademien betonar den viktiga insats nu ifrågavarande tjänstemän
kunna göra också när det gäller tillvaratagandet av den folkliga traditionen,
något som enligt akademien i många fall kommit till synes i
de publikationer, som utgivas från provinsmuseerna genom landsantikvariernas
försorg. Akademien föreslår i detta sammanhang vissa smärre tillägg i den
framlagda normalinstruktionen, som skulle understryka att det inte endast
är rent antikvariska och museala uppgifter, som åvila tjänstemännen i fråga.
Beträffande kompetenskraven framhåller akademien, att vederbörlig hänsyn
bör tagas till de sökandes meriter även i sådana läroämnen som historia, nordiska
språk och folkminnesforskning.
Nu gällande av de sakkunniga behandlade kompetensfordringar för landsantikvarierna
ha föranlett uttalanden även av humanistiska sektionen vid universitetet
i Lund och filosofiska fakulteten vid universitetet i Uppsala. Den
förstnämnda framhåller, att de akademiska meriterna och den vetenskapliga
författarverksamheten böra tillerkännas en långt mera framskjuten plats vid
bedömandet av de sökandes meriter än de sakkunnigas förslag förutsätter.
Härmed sammanhänger intimt frågan om den tillsättningsprocedur, som bör
gälla för befattningarna, och sektionen, som i övrigt finner nu gällande praxis
vara den enda framkomliga vägen, anser härvid till skillnad från de sakkunniga
ett av riksantikvarieämbetet avgivet graderat förslag erbjuda stora
fördelar, när det gäller för den tillsättande myndigheten att utvälja den bästa
tillgängliga kraften. Filosofiska fakulteten i Uppsala anser, att filosofie licentiatexamen
bör vara minimikompetens för landsantikvarierna och yrkar på att
även andra ämnen än de s. k. föremålsämnena tillmätas betydelse vid kompetensprövningen.
Chefen för nationalmuseum framhåller, att flera av provinsmuseerna innehålla
värdefulla konstsamlingar och att det är av vikt, att landsantikvarierna
ha grundliga konsthistoriska insikter. För erhållande av kompetens till landsantikvariebefattning
borde ovillkorligen krävas viss tjänstgöring på nationalmuseum.
Överintendenten erinrar i detta sammanhang örn de betydande
depositioner av konstföremål, som ur statens samlingar gjorts i ifrågavarande
museer.
De lokala organisationerna lia genomgående uttalat sin tillfredsställelse med
de sakkunnigas förslag. De lia samtliga betonat angelägenheten av att för de
kulturminnesvårdande uppgifterna lia tillgång lill en tjänsteman, som kan
ägna hela sin tid at detta arbete, och finna förslaget överensstämmande med
sina verksamhetsprinciper och önskemål. I detaljfrågor har emellertid ett och
annat önskemål framförts. Sålunda förmärkes fran liera hall en viss ängslan
för den i normalinstruktionen intagna bestämmelsen, att landsantikvarien har
28
Kungl. Marits ''proposition nr 223.
att utföra av riksantikvarieämbetet påkallade utredningar eller undersökningar
rörande minnesmärken inom det egna distriktet. Möjligheten till en konflikt med
den egna organisationens arbetsuppgifter betonas, men man utgår i de flesta
fall från att eventuellt uppkommande sådana skola kunna lösas i samförstånd.
Norra Smålands fornminnesförening anser, att de sakkunniga alltför mycket
betonat de arbetsuppgifter, som röra den äldre kulturminnesvården, under det
att den yngre kulturminnesvården, som närmast berör nordiska museets verksamhetsområde,
är den mest omfattande vid de flesta provinsmuseer.
Kalmar läns fornminnesförening uttalar sin tvekan om huruvida lönefrågans
lösning med användande av lotterimedel är den mest ändamålsenliga och finnér
dessutom den föreslagna löneställningen alldeles för låg. Sistnämnda synpunkt
hävdas även av Östergötlands fomminnes- och museiförening.
Föreningen Gotlands fornvänner anser, att statens bidrag till avlöning av
de befattningshavare, som handha kulturminnesvården, ej bör inskränkas att
gälla endast föreståndaren för provinsmuseet, i ali synnerhet i ett län som
Gotland, där de kulturminnesvårdande uppgifterna äro av särskilt stor omfattning
och även av internationell betydelse.
Föreningen Örebro läns museum finner den föreslagna lösningen för närvarande
vara den mest ändamålsenliga och anser, att även om ett förstatligande
av det provinsiella museiväsendet i en framtid kan framstå som en
tvingande nödvändighet, ett dylikt ingrepp nu skulle kunna utöva en menlig
inverkan på arbetsförhållandena, vilka i hög grad äro beroende av stöd och
intresse från lokala myndigheters, enskildas och ej minst från hembygdsrörelsens
sida.
Jämtlands läns museiförening uttalar sig för en inpassning av landsantikvarierna
i det statliga lönesystemet och anser, att dessa befattningshavare
böra jämställas med antikvarier vid riksantikvarieämbetet. Norrbottens läns
hembygdsförening påpekar lämpligheten av en viss gradering i lönesystemet,
så att hänsyn tages till dyrortsförhållandena.
Från vissa av de lokala organisationerna har erinrats om speciella förhållanden
inom respektive län och landskap. Så framhåller Hallands museiförening,
att man inom landskapet har att räkna med två ungefärligen likvärdiga museer,
nämligen i Halmstad och i Varberg. Upplands fornminnesförening hävdar, att
kulturminnesvården inom landskapet kräver två tjänstemän och att båda
dessa krafter böra erhålla skälig avlöning. Gästrike-Hälsinge hembygdsförbund
framhåller på liknande sätt behovet av en andra tjänsteman — i detta fall
förslagsvis en amanuens — placerad vid Hudiksvalls museum. Även Jämtlands
läns museiförening erinrar om att i detta vidsträckta, län finnas flera
betydande museisamlingar, vilka i sammanhanget måste uppmärksammas.
Norra Smålands fornminnesförening har yttrat sig om tillsättningsförfarandet
och anser, att detta bör ske enligt hittills tillämpad praxis utan några inskränkningar
beträffande kraven på praktisk och vetenskaplig kompetens och
utbildning.
Vad slutligen den av de sakkunniga föreslagna lösningen av pensionsfrågan
beträffar, har i ett flertal yttranden betonats vikten av att denna fråga utan
tidsutdräkt regleras. Å andra sidan har statskontoret härutinnan hävdat, att
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
ett medgivande av pensionsrätt för till det lokala museiväsendet knutna befattningshavare,
avlönade med avkastningen från lönefonder, skulle falla utom
ramen för statens pensionsanstalts nuvarande verksamhet. Statskontoret har
därför icke på denna punkt kunnat biträda de sakkunnigas förslag och anser,
att frågan örn statens medverkan till en pensionering av dessa tjänstemän
icke bör upptagas till slutgiltig prövning, förrän en fastare organisation på
området åvägabragts. Statens pensionsanstalt erinrar om att som villkor för
anslutning till anstalten av nya grupper befattningshavare hittills i allmänhet
gällt, att den verksamhet, i vilken befattningshavarna äro anställda, är av
klart allmännyttig natur samt besitter stabilitet och fasthet i organisationen,
ävensom att statsmakterna genom årliga anslag stödja verksamheten och i
samband därmed utöva kontroll över densamma. Ehuru landsantikvariernas
verksamhet torde vara av sådan allmännyttig natur, att pensionering genom
statens pensionsanstalt med hänsyn uteslutande härtill borde kunna ifrågakomma,
framgår dock av de sakkunnigas betänkande, att densamma icke
vid tidpunkten för utredningen kunnat anses besitta en fast organisation;
pensionsanstalten anser sig därför icke kunna tillstyrka de sakkunnigas förslag
i vad avser pensionering av nämnda befattningshavare.
Vitterhetsakademiens förslag av år 1944.
Akademien.
I sin nu gjorda framställning erinrar vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien
om att sedan ett antal år tillbaka avbrott skett i tilldelningen av
lotterimedel till de fonder, från vilka landsantikvariernas löner i främsta
rummet utgå. Sammanlagda summan av fonderade medel är nu 3 325 000
kronor eller i medeltal 150 000 kronor per distrikt. Även örn lönefondernas
avkastning utfyllts med anslag från andra håll, ha landsantikvarielönerna, på
några få undantag när, icke kunnat utgå med rimliga belopp, och följden har
bland annat blivit, att dessa befattningshavare i de flesta fall tvingats att söka
sig inkomster vid sidan av sin tjänst. Om landsantikvarierna skola fylla de
krav, som ställas på dem i deras arbete, och om de skola intaga en häremot
svarande ställning i samhället, måste de ha en sådan lön, att de av den
vinna skälig bärgning utan att nödgas tillgripa biinkomster.
Akademien understryker, att denna fråga varit aktuell sedan flera ar tillbaka
och erinrar om att akademien i skrivelse den 4 april 1939 hos kungl.
Maj:t anhöll om anslag av lotterimedel för att åstadkomma en provisorisk
lönereglering för landsantikvarierna, vilken framställning dock icke föranlett
någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Det förslag akademien nu framlägger bygger på att en landsantikvaries
lön skall vara minst 12 000 kronor per år, motsvarande ungefär en antikvaries
lön vid statens historiska museum. En tredjedel av denna lön anses
böra bestridas genom lokala anslag och två tredjedelar av statsmedel. Vad
30
Kungl. Marits proposition nr 223.
som för täckande av sistnämnda två tredjedelar överstiger ränteavkastningen
av befintlig lönefond skall enligt förslaget utgå såsom ett årligt statsbidrag,
uppfört å riksstaten under rubriken Understöd åt vetenskap, vitterhet
och konst m. m. och ställt till akademiens förfogande för att av denna fördelas
till de olika provinsförbunden.
Vid beräkningen av det årliga statsbidragets storlek anser sig akademien
kunna utgå från att lönefonderna förräntas efter 3,5 procent. Med en fond
av 150 000 kronor tänkes avkastningen sålunda utgöra 5 250 kronor, och
det årliga statsbidraget beräknas till (8 000 — 5 250 =) 2 750 kronor. I enlighet
härmed skulle för landets 22 landsantikvariedistrikt erfordras statliga
medel uppgående till (8 000 X 22 =) 176 000 kronor. Ränteavkastningen å
de nuvarande genom tilldelning av lotterimedel tillkomna lönefonderna uppgår
enligt ovannämnda beräkningsgrund till 116 375 kronor. Såsom årligt
statsbidrag skulle alltså krävas (176 000 — 116 375 =) 59 625 kronor
eller i runt tal 60 000 kronor.
Såsom villkor för erhållande av statsbidrag skulle gälla, att ett årligt
lönebidrag ej understigande 4 000 kronor anskaffas av vederbörande provinsförbund
från landsting, stad, kommun, bank eller på annat sätt, att
landsantikvarierna icke utan särskilt tillstånd av riksantikvarieämbetet
få inneha annan befattning samt att deras insatser i den allmänna kulturminnesvården
givas största möjliga omfattning.
Till akademiens framställning är fogad en tablå, utvisande bland annat
lönefondernas storlek, landsantikvariernas nuvarande avlöningsförhållanden
och det statliga anslagsbehovet för varje särskild organisation. Denna
sammanställning torde få såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet i detta
ärende.
Akademien berör i sin skrivelse även frågan om en jämkning av tvenne
landsantikvariedistrikt, nämligen Dalslands och Västergötlands, varvid akademien
finner skäl tala för en sådan fördelning, att Skaraborgs län och
Älvsborgs län i stället bilda var sitt distrikt.
Som ett framtidsönskemål ifrågasättes en uppdelning även av Älvsborgs
läns distrikt, varvid Sjuhäradsbygden med Borås museum skulle avskiljas
från länets nordligare delar.
Yttranden över akademiens förslag.
Över akademiens nu föreliggande förslag har efter remiss yttrande avgivits
av statskontoret, varjämte styrelserna för de närmast berörda länsoch
landskapsorganisationema samt för samfundet för hembygdsvård och
för svenska museimannaföreningen beretts tillfälle att yttra sig. Landsantikvarier
eller med dem jämställda fackutbildade tjänstemän finnas anställda
vid Skånes hembygdsförbund, Blekinge musei- och hembygdsförbund,
Hallands museiförening, föreningen för Smålands fornminnen och
kulturhistoria, Norra Smålands fornminnes- och Jönköpings läns hemb
bygdsförbund, Kalmar läns fornminnesförening, föreningen Gotlands fornvänner,
Östergötlands fornminnes- och museiförening, Västergötlands forn
-
31
Kungl. May.ts ''proposition nr 22S.
minnesförening, kulturminnesrådet i Göteborgs och Bohus Ilin, Dalslands
forn minnes- och hembygdsförbund, Värmlands fornminnes- och
museiförening, föreningen Örebro läais museum, Södermanlands hembygdsförbund,
Västmanlands fornminnesförening, Upplands fornminnesförening,
Dalarnas fornminnes- och hembygdsförbund, Gästrike-Hälsinge
hembygdsförbund, Jämtlands läns museiförening, kulturhistoriska museet
Murberget, Härnösand samt Västerbottens läns hembygdsförening och
Norrbottens läns hembygdsförening. Styrelserna för samtliga dessa föreningar
lia efter remiss inkommit med utlåtanden i ärendet. Slutligen lia
även styrelserna för Norra Hallands kulturhistoriska förening och Hallands
hembygdsförbund beretts tillfälle att yttra sig, varav de jämväl begagnat sig.
Statskontoret erinrar till en början örn att akademiens den 4 april 1939
framlagda förslag till en provisorisk lönereglering för landsantikvarierna
byggde på att befattningshavare med heltidsanställning skulle erhålla en
minimilön av 8 000 kronor för år, samt att, intill dess de genom lotterimedel
skapade lönefonderna uppbringats till erforderlig storlek, ett särskilt
belopp av lotterimedel skulle ställas till förfogande för att täcka halva skillnaden
mellan den nyss angivna minimilönen och lönefondernas efter 3 procent
beräknade avkastning. För budgetåret 1939/40 begärde vitterhetsakademien
ett belopp av 30 000 kronor för ändamålet. I utlåtande över förslaget
den 1 augusti 1939 föreslog statskontoret, som i sak icke hade något
att erinra mot bifall till framställningen, att det ifrågasatta beloppet, i mån
av tillgång, skulle anvisas att utgå ur lotterimedelsfonden.
I nu föreliggande förslag har akademien ansett minimilönen för en landsantikvarie
icke kunna sättas lägre än till 12 000 kronor för ar, vilket belopp
_ i betraktande av att de rörliga tilläggsförmånerna för statliga befattningshavare
sedan andra kvartalet 1939 ökats med (31—3 =) 28 procent
— ligger cirka 15 procent högre än den av akademien år 1939 föreslagna
minimilönen. Någon motivering härför har icke lämnats. En minimilön
av 10 500 kronor för år skulle bättre motsvara det tidigare förslaget och
bör enligt statskontorets mening tagas till utgångspunkt vid bestämmandet
av landsantikvaries löneställning.
Av minimilönen skulle enligt förslaget en tredjedel täckas av lokala anslag
och två tredjedelar genom avkastning av lönefond samt därutöver i
erforderlig utsträckning genom anslag å riksstaten. Mot den sålunda föreslagna
fördelningsgrunden finner statskontoret i och för sig icke anledning
till erinran. Vad däremot angår frågan, i vilken ordning medel skola ställas
till förfogande i de fall, då avkastning av lönefond icke uppgår till två
tredjedelar av minimilönen, erinrar statskontoret, att understöd till provinsmuseerna
tidigare utgått av lotterimedel. Så skedde jämväl efter det
1938 års riksdag godkänt grunderna för fördelning av lotterimedel, enligt
vilka grunder hälften av inkomsterna skulle tillfalla den allmänna budgeten
och hälften lotterimedelsfonden, varifrån skulle utgå bidrag för vissa kulturella
ändamål m. m. Alltsedan 1939 års urtima riksdag har emellertid
på grund av det statsfinansiella läget en jämkning skett i denna fördelnings
grund till förmån för den allmänna budgeten, varigenom bidragen frän
lotterimedelsfonden måst begränsas och bland annat medel till ökande av
lönefonderna vid provinsmuseerna icke kunnat ställas till förfogande. Det
torde vid sådant förhållande icke kunna anses tillfredsställande, att ända
-
32
Kungl. May.ts ''proposition nr 223.
mål, vilka år 1939 icke ansågos vara ens av den angelägenhetsgrad, att
lotterimedel befunnos böra utgå, skola med förbigående av alltjämt av
dylika medel tillgodosedda ändamål upptagas å riksstaten. Statskontoret
uttalar därför, att ett tillmötesgående av framställningen synes förutsätta,
att medel för ändamålet kunna disponeras från lotterimedelsfonden.
Styrelserna för samfundet för hembygdsvård och för svenska museimannaföreningen
tillstyrka förslaget och betona, att det måste anses vara
ett allmänt önskemål, att landsantikvariernas löneförhållanden förbättras.
De lokala organisationerna uttala likaledes nära nog enstämmigt sin tillfredsställelse
över den av akademien föreslagna löneregleringen och förklara
sig övertygade örn att de skola kunna uppbringa de anslag, som enligt förslaget
krävas för utfyllnad av lönerna. I åtskilliga fall finnas redan medel
för ändamålet tillgängliga, i andra ha styrelserna under hand satt sig i förbindelse
med representanter för olika korporationer och mötts av stor förståelse.
Aven styrelsen för Norrbottens läns hembygdsförening finner en lösning
av landsantikvariernas lönefråga mycket angelägen. Uppenbarligen är
emellertid förslaget ett steg i riktning mot ett förstatligande av landsantikvarietjänsterna,
och styrelsen vill med hänsyn härtill uttala som sin bestämda
mening, att den lyckligaste lösningen vore, örn staten helt toge på
sig ansvaret för avlöningen av samtliga landsantikvarier. Den förräntning
av förefintliga avlöningsfonder efter 3.5 procent, med vilken räknas i förslaget,
finner styrelsen vara väl hög med tanke på framtiden. Det synes
under sådana omständigheter rimligare, att staten återtager lönefondernas
kapital och infogar landsantikvarietjänsterna i det statliga lönesystemet.
Det kunde enligt styrelsens mening också tänkas, att lönefonderna alltjämt
finge disponeras av respektive förening, varvid avkastningen skulle få användas
för sådana utgifter som resekostnader och expenser för landsantikvarien,
avlöning av fackutbildad amanuens och av vaktmästare m. m.
Lokalt anslag för landsantikvariens lönereglering torde endast kunna erhållas
av landstinget och utsikterna härtill te sig för länets vidkommande
icke gynnsamma. Styrelsen föreslår för sin del en allsidig utredning, syftande
till landsantikvariebefattningarnas förstatligande och infogande i civilstatens
lönesystem.
Styrelsen för Jämtlands läns museiförening finner den föreslagna minimilönen
tillfredsställande som grundlön men ifrågasätter, örn icke därjämte,
i likhet med vad som är fallet vid statliga tjänster av liknande natur, borde
utgå dyrtids- och kristillägg, förslagsvis enligt de normer, som tillämpas i
det s. k. ramavtalet.
I några yttranden ha framhållits vissa särskilda problem, som uppstå
i samband med förslagets genomförande och den nya organisationens anpassning
efter nu rådande förhållanden.
Styrelsen för Upplands fornminnesförening erinrar sålunda om att föreningen
sedan åtskilliga år har två fackutbildade befattningshavare i sin
tjänst, den ene med titeln landsantikvarie, den andre med titeln intendent.
Till den senares funktioner, vilka huvudsakligen falla inom folkkulturens
och hembygdsrörelsens områden, hör föreståndarskapet för föreningens mu
-
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
selim, Upplandsmuseet i Uppsala. Då endast landsantikvarien avses kornma
i åtnjutande av det av akademien föreslagna statliga lönebidraget och
fornminnesföreningen icke av egna medel kan bereda intendenten samma
löneförbättring, kommer vid förslagets genomförande likställdheten i lönehänscende
mellan de båda tjänstemännen att upphöra. Det hade varit
önskvärt att regleringen omfattat även sådana tjänstemän, som i stort sett
likställda med landsantikvarierna i organisationernas tjänst äro verksamma
inom kulturminnesvårdens vidsträckta område. Styrelsen inser emellertid,
att svårigheter föreligga att lösa frågan efter dessa vidare riktlinjer
och finner dessa ytterligare önskemål icke böra stå hindrande i vägen för
förverkligandet av det nu framlagda förslaget.
Ett problem av liknande art erbjuda förhållandena i Halland. Den befintliga
lönefonden disponeras i detta landskap av Hallands hembygdsförbund,
och avkastningen av densamma är genom ett styrelsebeslut den 8
januari 1940 så fördelad, att en fjärdedel tillfaller Hallands museiförening
i Halmstad och tre fjärdedelar Norra Hallands kulturhistoriska förening i
Varberg, dock att örn sistnämnda tre fjärdedelar av avkastningen skulle
överstiga ett belopp av 6 000 kronor, återstoden tillfaller Hallands museiförening.
Enligt Kungl. Maj:ts resolution skall avkastningen användas »för
avlöning av tjänsteman hos förbundet». Ett genomförande av nu föreliggande
förslag till lönereglering för landsantikvarierna skulle medföra, att
hela avkastningen av den avlöningsfond, som hembygdsförbundet disponerar,
bomme att disponeras för den av museiföreningen anställde befattningshavaren.
Styrelsen för Hallands hembygdsförbund anför med anledning
härav:
Mellan de båda museerna i Halmstad och Varberg finnes sedan 1930 en
överenskommelse om uppdelning av verksamheten inom länet. Beträffande
inköpen av föremål inriktar sig sålunda museet i Halmstad i första hand
på södra och museet i Varberg på norra delen av landskapet. Samtidigt
ägnar sig Norra Hallands kulturhistoriska förening främst åt allmogekulturen,
i synnerhet arbetslivet, medan Hallands museiförening specialiserat
sig på förhistorisk och medeltida odling, konst, högreståndskultur och allmogens
byggnader. Förbundsstyrelsen har genom den ovannämnda fördelningen
av disponibla lönemedel sökt likställa de båda intendenterna i lönehänseende,
då museet i Halmstad ägt möjligheter att av egna medel bidraga
med större belopp till avlöningen av sin intendent än museet i Varberg.
Styrelsen hemställer därför att, om lönefrågan för intendenten i Varberg
ej kan lösas inom ramen av det nu framlagda förslaget, denna på grund
av de för Halland speciella förhållandena på det museala området får sin
lösning genom särskilt anslag.
Styrelsen för Hallands kulturhistoriska förening anser det obestridligt, att
Varbergs museum är berättigat att jämställas med andra provinsmuseer och
att dess intendent i lönehänseende bör givas samma ställning som övriga
här ifrågavarande museitjänstemän, de s. k. landsantikvarierna, föreningen
önskar dock understryka’ att det kan erbjuda svårigheter att anskaffa det
erforderliga lokala bidraget och anser det önskvärt, att organisationerna
kumle befrias från detta villkor för åtnjutande av det statliga anslaget.
Styrelsen för Hallands museiförening har förklarat sig intet lia att erinra
Bihang till riksdagens protokoll 19h5. 1 sami Nr SJ! SS3. •*
34
Departe
mentschefen.
Kungl. Majlis proposition nr *223.
mot att även Varbergs museum erhåller ett anslag, som skulle medge att
lonen till intendenten vid detta museum ordnas på tillfredsställande sätt.
Den i akademiens förslag upptagna gränsregleringen av de båda landsantikvariedistrikt,
som omfatta Dalsland och Västergötland, finner styrelsen
för Dalslands fornminnes- och hembygdsförbund ändamålsenlig och
genomförbar. Styrelsen förutsätter dock, att hinder härigenom icke kommer
att möta för landsantikvarien att i första rummet bekläda intendentssysslan
vid det centralmuseum för och inom Dalsland, som en gång kan komma
till stånd. Icke heller styrelsen för Västergötlands fornminnesförening har
något att erinra mot den föreslagna regleringen men förutsätter, att denna
fråga ännu en gång underställes styrelsen för ett definitivt avgörande.
Beträffande organisationen av kulturminnesvården i Bohuslän anför kulturminnesrådet
i Göteborgs och Bohus län följande.
Det är uppenbart, att en verksamhet av sådan art och omfattning som
den här berörda kräver ledning av en vetenskaplig och musealt skolad kraft,
som tar möjlighet att helt ägna sig däråt. Detta önskemål har emellertid för
Bohusläns del hittills icke kunnat realiseras. I avvaktan på att så skall bli
möjligt har verksamheten hittills letts av tjänstemän vid Göteborgs museum.
Intendenten för detta museums arkeologiska avdelning, som även är
sekreterare hos Göteborgs och Bohus läns fornminnesförening, har svarat
för arbeten inom det förhistoriska området. Ärenden rörande kyrkliga och
andra byggnadsminnesmärken av konsthistorisk art ha av riksantikvarien
remitterats till intendenten för detta museums historiska avdelning. Verksamheten
berörande folkkulturens skilda fält, som i ett landskap av Bohusläns
karaktar blir den mest omfattande, har letts av amanuensen för allmogesamlingarna
vid Göteborgs museums historiska avdelning, som också vant
kulturmmnesrådets sekreterare och verkställande tjänsteman samt konsulent
tor ortsforeningarna. Det är emellertid tydligt, att en dylik provisorisk organisation
icke i längden kan bibehållas utan snarast måste ersättas av en mera
ändamålsenlig. Härvid synes det lämpligt att, såsom akademien föreslagit,
Bohuslan i likhet med andra landskap erhåller en heltidsanställd landsantikvarie
med anknytning till Göteborgs museum, till vars samlingar han för
sitt arbete ständigt behöver ha tillgång. Kulturminnesrådet kommer därför
snarast att göra framställningar för erhållande av de lokala anslag, som erfordras
till täckande av tredjedelen i hans minimilön.
I samtliga de yttranden, som avgivits av de lokala organisationerna, betonas
det angelägna i att också landsantikvariernas pensionering snarast
möjligt ordnas på tillfredsställande sätt. Den föreslagna anslutningen till
statens pensionsanstalt, varvid organisationerna skulle inträda som huvudmän,
betraktas allmänt som en lycklig och betryggande lösning.
I likhet med vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien anser jag, att
landsantikvariernas lönefraga nu bör lösas. De ökade arbetsuppgifter, som
den nya fornminneslagen ålägger den kulturminnesvårdande myndigheten,
komma utan tvivel att i ännu högre grad än vad som tidigare varit fallet
kräva en verkligt effektiv, lokalt förankrad organisation på detta område.
35
Kungl. Maj:ts proposition nr %''£3.
Det måste samtidigt vara av stor betydelse för provinserna själva att inom
räckhåll ha representanter för den viktiga sida inom kulturlivet, som det
här gäller. Det svenska provinsmuseiväsendet har, sedan landsantikvarieinstitutionen
blivit införd och statligt stöd för museibyggnaders uppförande lämnats,
nått ett uppsving, som väckt berättigad uppmärksamhet utomlands,
icke minst i våra grannländer, och som varit av största betydelse ej endast för
svensk kulturminnesvård utan även för det kulturella livet i allmänhet i våra
bygder. Det har varit betydelsefullt, att härigenom de skilda landskapens
kulturella självhävdelse fått ett viktigt stöd och onödig centralisering av museiväsendet
till huvudstaden undvikits. De uppnådda resultaten kunna emellertid
på flera håll komma att äventyras och den fortsatta utvecklingen hämmas,
därest icke en ekonomisk konsolidering av den provinsiella kulturminnesvården
genom en omreglering av landsantikvariernas löner och sättet
för lönekostnadernas finansiering, nu genomföres. Förutsättningarna för en
sådan konsolidering synas vara goda, därest vitterhetsakademiens förslag,
som bygger på en samverkan mellan staten och de lokala intressena, vinner
statsmakternas bifall. Såsom framgått av den lämnade redogörelsen
har riksdagen vid flera tillfällen under de senaste årtiondena ådagalagt sitt
intresse för hithörande spörsmål.
Det av vitterhetsakademien framlagda förslaget till lösning av lönefrågan
synes mig kunna i sina huvuddrag godtagas. Med hänsyn till de skiljaktigheter
med avseende å tjänstgöringsförhållanden m. m., som för närvarande
förefinnas och måhända ännu någon tid framåt komma att föreligga de olika
landsantikvarierna emellan anser jag det dock icke lämpligt att — såsom
akademien föreslagit — vid bestämmandet av statsbidraget utgå från en minimiavlöning
av 12 000 kronor för samtliga befattningshavare. Jag förordar
i stället, att statsbidraget i varje särskilt fall bestämmes så, att detsamma
jämte avkastningen av vederbörande lönefond uppgår till två tredjedelar
av landsantikvariens sammanlagda avlöning, dock att summan av
lönefondsavkastningen och statsbidraget i intet fall må överstiga 8 000 kronor
för varje befattningshavare. Såsom villkor för statsbidrag bör gälla,
att löneförmånerna prövats skäliga av riksantikvarieämbetet med hänsyn
tagen till tjänstgöringsförhållandena, befattningshavarens kvalifikationer
samt övriga på frågan inverkande omständigheter. Jag förutsätter vidare,
att det hittills tillämpade förfaringssättet ifråga örn tillsättningen kommer
att följas även i fortsättningen, varvid sålunda riksantikvarieämbetet har
att bedöma kompetensen hos sökande till landsantikvariebefattning. För
egen del anser jag önskvärt, att innehavare av landsantikvariebefattning
har avlagt filosofie licentiatexamen eller besitter däremot svarande, styrkta
vetenskapliga kvalifikationer. Vid tillsättandet av här ifrågavarande befattningar
torde därför detta kompetenskrav i regel böra upprätthållas. Det synes
vara ändamålsenligt, att i de fall, där så icke redan skett, de lokala organisationerna
underställa Kungl. Majit sina stadgar för fastställelse. Det torde
36
Kungl. Marits proposition nr 223.
få ankomma på Kungl. Majit att efter hörande av riksantikvarieämbetet uppställa
de villkor för statsbidragets utgående, som kunna befinnas lämpliga.
Inom vissa distrikt uppgå för närvarande de lokala anslagen till vederbörande
landsantikvaries avlöning till högre belopp än som förutsatts såsom
minimibidrag enligt akademiens förslag. Då ett genomförande av det
nu ifrågavarande statsbidragssystemet givetvis icke bör föranleda minskning
av de lokala organens ekonomiska stöd åt kulturminnesvården, förutsätter
jag, att de nu till vederbörande landsantikvaries avlönande utgående
lokala bidragen skola, i den mån de i fortsättningen icke erfordras för nämnda
ändamål, dock alltjämt komma kulturminnesvården inom distriktet till
godo. Vid prövningen av framställningar om statsbidrag från nu ifrågavarande
anslag bör uppmärksamhet ägnas även åt sistberörda spörsmål.
Då det här gäller tjänstemän, som — samtidigt med att de fylla en viktig
statsfunktion — ha att företräda betydelsefulla lokala intressen, synes
det ur vissa synpunkter vara en fördel, att kostnaderna för organisationen
icke helt utgå av statsmedel. Jag förbiser härvid icke, att en viss ojämnhet
i belastningen på de lokala organisationerna kan inträda genom att några
av dessa påtagit sig större förpliktelser än andra i avsikt att intensifiera det
kulturminnesvårdande arbetet. I de avgivna yttrandena har detta betonats
för Upplands och särskilt för Hallands vidkommande. Inom vart och ett av
dessa landskap äro två tjänstemän av nu berört slag knutna till organisationen,
vax och en med en viss specialisering beträffande arbetsuppgifterna. Särskilt i
sistnämnda landskap kompliceras förhållandena av att där finnas två större
museer, som sinsemellan fördelat sina samlingsområden såväl geografiskt
som sakligt. Jag utgår från, att i sistnämnda särpräglade undantagsfall vederbörande
sammanslutning skall från nu ifrågavarande anslag kunna erhålla
det stöd, som befinnes nödvändigt för upprätthållande av den nuvarande
organisationen, varvid de i det föregående angivna grunderna för
lönebidragets beräkning böra vinna tillämpning.
En ny uppdelning av de båda landsantikvariedistrikt, som omfatta Dalsland
och Västergötland, bör tydligen ske i anslutning till den nu föreslagna
regleringen. Jag utgår vidare från att en landsantikvariebefattning med heltidstjänstgöring
kommer att inrättas för Bohuslän.
Akademien har i sin hemställan räknat med en avkastning av lönefonderna
efter 3,5 procent. I stort sett torde fonderna också för närvarande
vara placerade sa, att detta krav uppfylles. Med utgångspunkt härifrån erfordras
enligt vitterhetsakademiens beräkningar ett anslag av statsmedel
av 60 000 kronor. De av mig i det föregående förordade jämkningarna synas
icke böra föranleda ändring av uppskattningen av det sammanlagda
medelsbehovet för nästa budgetår. Anslaget, vilket torde böra betecknas
såsom förslagsanslag samt disponeras av vitterhetsakademien, torde följaktligen
böra uppföras med det av akademien äskade beloppet.
Vaa beträffar akademiens hemställan örn en lösning av landsantikvari -
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
ernås pensioneringsfråga genom anslutning till statens pensionsanstalt är
jag icke beredd att nu framlägga något förslag. Visserligen bli de av statskontoret
och statens pensionsanstalt i remissyttrandena år 1938 gjorda invändningarna
mot en sådan anslutning icke längre giltiga, därest den nu
föreslagna löneregleringen genomföres. Genom särskilt tillkallade sakkunniga
inom finansdepartementet pågår emellertid för närvarande en utredning
rörande statens pensionsanstalts verksamhet m. m. Innan denna avslutats,
kan ett ställningstagande i pensioneringsfrågan icke ske. Emellertid torde
föreliggande framställning böra överlämnas till de sakkunniga för att av
dem beaktas vid fullgörandet av deras uppdrag.
Under åberopande av vad jag i det föregående anfört, hemställer jag, att
Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att
till Vitterhets- historie- och antikvitetsakademien: Bidrag
till avlöning åt landsantikvarier för budgetåret 1945/46 anvisa
ett förslagsanslag av................kronor 60 000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Olof Cederstrand.
Bilaga.
Föreningens namn |
Distrikt |
Lönefond kr. |
Årlig avkast- ning efter |
Statligt anslags-behov kr. |
Landsantikvariens |
Anmärkningar |
Skånes hembygdsförbund |
Skåne |
150 000 |
5 250 |
2 750 |
8 400 fr. o. m. 7? 1944 |
Landsantikvarien förestår ic-ke något museum, utan ägnar |
Blekinge musei- och hembygds-förbund |
Blekinge län |
200 000 |
7 000 |
1000 |
6 600 jämte 20.7 % dyrtids-tillägg. |
Befattningen skall nytillsät-tas med här angiven lön. |
Hallands hembygdsförbund |
Halland |
200 000 |
7 000 |
1000 |
7 500 (inkl. ålderstillägg) |
Landsantikvarien är före-ståndare för Hallands muse-um i Halmstad. Av lönefon-dens räntemedel utgår f. n. |
Föreningen för Smålands forn-minnen och kulturhistoria |
Kronobergs län |
175 000 |
G 125 |
1875 |
5 600 jämte fri bostad och |
|
Norra Smålands fornminnes- och Jönköpings läns hembygdsför-bund |
Jönköpings län |
150 000 |
5 250 |
2 750 |
6 500 (inkl. ålderstillägg) |
|
Kalmar läns fornminnesförening |
Kalmar län |
150 000 |
5 250 |
2 750 |
12 000 (inkl. 3 ålderstillägg) |
|
Föreningen Gotlands fornvänner |
Gotland |
150 000 |
6 250 |
2 750 |
4 200 jämte 18 % dyrtids-tillägg |
Landsantikvarien tjänstgör |
Östergötlands fornminnes- och |
Östergötland |
150 000 |
5 250 |
2 750 |
9 000 (inkl. 3 ålderstillägg) |
|
VÖstergötlands fornminnesföre-ning |
Västergötland (m. |
150 000 |
5 250 |
2 750 |
9 200 jämte pens.avg. 1 115 |
Kungl. Maj:ts proposition nr 223.
Föreningens namn |
Distrikt |
Lönefond kr. |
Årlig avkast- ning efter |
Statligt anslags-behov kr. |
Landsantikvariens |
Anmärkningar |
Kulturminnesrådet i Göteborgs |
Göteborgs och |
Ilo 000 |
3 850 |
4150 |
2 400 |
Tjänstemannen är icke att |
Dalslands f omminnes- och hem-bygdsförbund |
Dalsland o. vissa |
150 000 |
5 250 |
2 750 |
4120 jämte pens.avg. 493 |
|
Värmlands fomminnes- och musei-förening |
Värmland |
150 000 |
5 250 |
2 750 |
10 000 jämte 15 % dyrtids-tillägg |
|
Föreningen Örebro läns museum |
Örebro län |
150 000 |
5 250 |
2 750 |
9 000 (inkl. 2 ålderstillägg) och pens.avg. |
|
Södermanlands hembygdsförbund |
Södermanland |
150 000 |
5 250 |
2 750 |
7 800 jämte pens.avg. 1 400 |
|
Västmanlands fornminnesförening |
Västmanlands län |
150 000 |
5 250 |
2 750 |
7 200 (inkl. 2 ålderstillägg) |
|
Upplands fornminnesförening |
Uppland |
165 000 |
5 775 |
2 225 |
6 000 jämte dyrtidstillägg |
Landsantikvarien förestår ic-ke något museeum, utan äg-nar sitt arbete åt den yttre |
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 323.
Stockholm 1945 Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B.
Föreningens namn |
Distrikt |
Lönefond kr. |
Dalarnas fornminnes- och hem-bygdsförbund |
Kopparbergs län |
150 000 |
Gästrike-Hälsinge hembygdsför-bund |
Gästrikland och |
175 000 |
Jämtlands läns museiförening |
Jämtlands län |
150 000 |
Kulturhistoriska föreningen Mur-berget |
Västernorrlands län |
100 000 |
Västerbottens läns hembygdsför-ening |
Västerbottens län |
50 000 |
Norrbottens läns hembygdsföre-ning |
Norrbottens län |
200 000 |
Summa |
3 325 000 |
Årlig avkast
ning
efter
3 7» % kr.
5 250
6125
5 250
3 500
1 750
7 000
116 375
v
Statligt |
Landsantikvariens |
Anmärkningar |
2 750 |
8 500 (inkl. ålderstillägg) |
|
1875 |
7 000 jämte 10 % dyrtids-tillägg samt såsom inten-dent för Gävle museum |
|
2 750 |
10 300 jämte kristillägg ef-ter 19,6 % på 5 500, 20,7 % |
|
4 500 |
6 596 |
Landsantikvariefrågan icke |
6 250 |
5 520 |
Tjänstemannen utför en |
1000 |
8 515 (inkl. pens.avg.) |
|
59 625 |
Kungl. Majds proposition nr 223.