Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

1

Nr 214.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statsbidrag till
utbildning av personal inom den halvöppna barnavården;
given Stockholms slott den 2 mars 1945.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2 mars

1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstohp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Bergquist, Domö, Ewerlöf, Rurbestad, Ohlin, Erlander, Danielson,
Andrén.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller,
fråga örn statsbidrag till utbildning av personal inom den halvöppna barnavården
och anför därvid följande.

Inledning.

Anstalter för halvöppen barnavård — varmed förstås den barnavård, där
barnen endast under en del av dygnet mottagas i institution för vård, fostran
eller eftersyn, varemot de under den övriga delen av dygnet vistas i sina
hem — äro av tre slag, nämligen daghem, lekskolor och eftermiddagshem.
I daghem beredas barn under skolåldern heldagsvistelse, d. v. s. vård under
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 214. I

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 2/4.

mer än sex timmar per dygn. En särskild grupp av daghem utgöra de s. k.
spädbarnskrubborna, som i regel äro avsedda för barn i en ålder av tre
månader upp till ett år. I lekskolorna eller, som de vanligen kallas, barnträdgårdarna
mottagas i regel barn i åldern 4—6 år. Undantagsvis finnas
även avdelningar för yngre barn. Vistelsen i barnträdgården omfattar vanligtvis
en tid av tre timmar om dagen. På sina håll mottagas barn även
upp till sex timmar per dag i barnträdgårdarna. Eftermiddagshemmen äro
avsedda för skolbarn, vilkas föräldrar ha sådant yrkesarbete, att det hindrar
dem att ha tillsyn över barnen efter skolarbetets slut.

På grundval av ett av 1941 års befolkningsutredning avgivet betänkande
(Statens off. utredn. 1943:9) föreläde Kungl. Maj.t 1943 års riksdag proposition
(nr 339) med förslag om statsbidrag till daghem och lekskolor m. m.
I propositionen föreslogs riksdagen medgiva, att under budgetåret 1943/44
finge till ett belopp av högst 100 000 kronor av statsmedel beviljas bidrag
till driften av anstalter för halvöppen barnavård. Propositionen bifölls
av riksdagen med vissa smärre ändringar i fråga örn grunderna för den
föreslagna bidragsverksamheten (skrivelse nr 506). Den 10 december 1943
uppdrog Kungl. Maj:t åt socialstyrelsen att handhava statsbidragsverksamheten.
Vidare förordnades bland annat, att anstalt för halvöppen
barnavård för att komma i åtnjutande av statsbidrag skulle stå under tillsyn
av socialstyrelsen och, i den mån vid anstalten förekomme lekskoleverksamhet,
i pedagogiskt hänseende av skolöverstyrelsen. Beslut om
statsbidrag skulle meddelas av socialstyrelsen. Kungl. Maj:t uppdrog slutligen
åt socialstyrelsen att utfärda de närmare föreskrifter för bidragsverksamheten,
som kunde befinnas erforderliga. Till åtlydnad därav utfärdade
socialstyrelsen den 4 januari 1944 kungörelse med föreskrifter
och anvisningar rörande statsbidrag till driften av institutioner inom den
halvöppna barnavården (Sv. f. nr 1).

För bidrag till driften av ifrågavarande anstalter under innevarande
budgetår har 1944 års riksdag anvisat ett reservationsanslag av 200 000
kronor. I statsverkspropositionen till årets riksdag har Kungl. Majit för
ändamålet begärt anvisande av ett reservationsanslag av 350 000 kronor,
i vilket sammanhang riksdagen underställts fråga om vissa ändringar i
de för närvarande gällande statsbidragsgrunderna.

Med skrivelse den 8 januari 1945 har 794/ års befolkningsutredning framlagt
förslag örn statsunderstöd till utbildningen av personal vid institutioner
inom den halvöppna barnavården. Sedan nämnda förslag varit föremål
för remissbehandling, vill jag härmed upptaga ärendet till slutligt övervägande.
Till en början vill jag därvid lämna redogörelse för vissa tidigare
framlagda förslag till statligt stöd på föreliggande utbildningsområde
ävensom meddela några uppgifter örn de nuvarande utbildningsförhållandena
på området.

Kungl. Majlis proposition nr 214.

3

Tidigare förslag till statligt stöd åt förskoleseminarier.

Bcfolhningskommissionens förslag. I sitt betänkande angående barnkrubbor
och sommarkolonier m. m. (S. O. U. 1938: 20) berör befolkningskommissionen
jämväl frågan örn utbildningen av föreståndarinnor och
därmed jämställd personal för småbamsinstitutioner. Kommissionen framhåller
inledningsvis nödvändigheten av att den ledande personalen på
barninstitutionerna bibringas såväl teoretisk som praktisk utbildning.
Denna borde enligt befolkningskommissionens mening i första hand vara
pedagogisk och ske vid något seminarium. En avsevärd del av tiden borde
dock ägnas åt medicinsk barnavård och särskild uppmärksamhet ägnas
undervisningen i hälsovård och smittbekämpande. I den mån en förberedande
undervisning eller praktik i sjukvård kunde erhållas, vore den
allmänt värdefull. Men en huvudsynpunkt vid utbildningens anordnande
vore att yrkets väsentliga inriktning icke skulle vara sjuksköterskans utan
fostrarinnans.

En semina rieutbildning av detta allmänna innehåll kunde icke vinnas
på alltför kort tid och kunde heller icke påbörjas med en alltför dålig
allmänbildning. Småbarnsfostrarinnorna borde därför förutsättas ha kunskaper
motsvarande realexamen före påbörjandet av den egentliga yrkesutbildningen.
Denna hade, säger kommissionen vidare, visat sig kräva en
tid av minst två år för att bliva tillfredsställande med avseende å såväl
teoretiska som praktiska studier, önskvärt vore att ett tredje utbildningsår,
eventuellt efter några års praktik såsom utexaminerad småbarnsfostrarinna,
kunde anordnas för dem, som önskade specialisera sig i viss riktning.

Befolkningskommisionen framhåller vidare, att det med hänsyn till den
ringa grad av överensstämmelse och standardisering, som vid tiden för
avlämnande av kommissionens betänkande rådde på området, knappast
kunde var angeläget att föreslå, att ifrågavarande utbildningsväsen skulle
förstatligas. En inspektion borde emellertid införas och uppdragas åt
skolöverstyrelsen. Denna inspektion borde dels innefatta en kontroll att
utbildningsanstalterna lämnade den utbildning de utlovat och dels en kontroll
huruvida kursinnehållet vore ändamålsenligt och undervisningen
effektivt bedriven.

De utbildningsanstalter, som av skolöverstyrelsen erhölle godkännande
med hänsyn såväl till den kompetens, som från dem utgångna elever besatte,
som till behovet av utbildad arbetskraft, borde på ansökan tilldelas ett
visst mindre årligt statsanslag, förslagsvis 5 000 kr. Vid statsbidragets beviljande
borde såsom uttryckligt villkor särskilt framhävas, att med detta stöd
en tillfredsställande undervisning anordnades i medicinsk barnavård, hygien
och smittbekämpande. Såsom villkor för beviljande av statsbidrag borde
även uppställas, att ett visst antal friplatser vore tillgängliga vid utbildningsanstalten.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

Jämväl frågan om studiestipendier till eleverna uppmärksammades av
kommissionen. Enligt kommissionens mening vöre för övrigt denna fråga
i viss mån viktigare än frågan om statsbidrag till utbildningsanstalterna.
Del finge nämligen anses angeläget, att urvalet av sökande till denna bana
icke alltför starkt begränsades till burgnare samhällsgrupper. Särdeles
stora förutsättningar att lyckas i detta socialt och pedagogiskt betonade
arbete måste förutsättas finnas även hos ungdom i folkets breda lager.

Undervisningsrådet Wcijnes förslag. Sedan åt undervisningsrådet Josef
Weijne uppdragits att såsom sakkunnig på grundval av befolkningskommissionens
betänkande biträda vid utredning inom socialdepartementet
rörande statsbidrag till barnkrubbor och sommarkolonier, överlämnade
utredningsmannen den 30 december 1939 en promemoria, innehållande
bland annat förslag om ekonomiskt stöd åt seminarierna för utbildning av
småbarnsfostrarinnor.

Utredningsmannen åberopade i huvudsak samma motivering som befolkningskommissionen
anfört för införande av statsbidrag till utbildningsanstalterna
för lärarpersonal vid institutioner för halvöppen barnavård.
På grund av de med krigsutbrottet förbundna statsfinansiella svårigheterna
ansåg emellertid utredningsmannen, att det ekonomiska stödet till berörda
seminarier icke borde belasta statsbudgeten. Seminarierna borde i
stället i mån av styrkt behov erhålla tillfällig hjälp ur allmänna arvsfonden.
Först i samband med att hela frågan om statligt stöd åt den halvöppna
barnavården ordnades, borde spörsmålet om statligt stöd åt och statlig
kontroll över ifrågavarande verksamhet upptagas till prövning.

Nu verksamma svenska seminarier för utbildning av personal till

småbarnsinstitutionerna.

Fröbelinstitutet i Norrköping. Äldst bland de seminarier för småbarnsfostrarinnor,
som nu bedriva verksamhet i vårt land, är Fröbelinstitutet
i Norrköping. Redan år 1903 påbörjades i Norrköping utbildning av
barnträdgårdslärarinnor i ettåriga kurser, anordnade i anslutning till två
privata barnträdgårdar, av vilka den första tillkom år 1899. År 1909 hade
utbildningsverksamheten nått så pass fasta former, att ett seminarium
kan sägas ha uppstått. Antalet elever i det egentliga nu tvååriga seminariet
varierar mellan 50 och 60. Fröbelinstitutet drives av Fröbelföreningen
i Norrköping och finansieras huvudsakligast genom elevavgifterna, som
uppgå till 175 kronor för termin. Inskrivningsavgift utgår med 10 kronor.
Eleverna få sin praktiska utbildning i Fröbelföreningens barnträdgårdar,
daghem och fritidshem, där sammanlagt c:a 700 barn mottagas, samt i
en del andra småbarnsinstitutioner, vilkas föreståndarinnor samarbeta med
seminariet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

5

Pedagogiska institutet i Uppsala har uppkommit ur en kurs för utbildande
av kindergartenlärarinnor, som under läsåret 1911-—1912 anordnades
vid Uppsala enskilda läroverk och privatgymnasium. Från och med hösten
1912 inrättades vid denna skola en seminarieklass, som utgjorde en påbyggnad
på skolans åttonde klass. Utbildningen är sedan 1938 tvåårig.
Från och med höstterminen 1944 har utbildningstiden utökats med en frivillig
femte termin, som huvudsakligast åsyftar att göra eleverna skickade
att förestå daghem.

Pedagogiska institutet har ett 30-tal elever. Seminariet finansieras genom
elevernas terminsavgifter, som utgöra 200 kronor samt genom anslag
från Uppsala stad.

Södra K, F. U. K:s pedagogiska institut i Stockholm började år 1934
att utbilda lekskollärarinnor. Utbildningen var då ettårig men blev från
och med år 1936 tvåårig i samband med att undervisningen även kom att
omfatta vård och fostran av spädbarn och skolbarn. Vid institutet utbildas
även barnhusor och barnsköterskor.

Kurser i barnpsykologi med demonstrationer och övningar i undersökning
av barnens intelligens- och allmänna utvecklingsnivå anordnas vid
institutet, som även mottager barn med uppfostringssvårigheter. I intimt
samband med behandlingen av dessa barn samt med undervisningen i
seminariet bedrives barnpsykologiskt forskningsarbete.

Seminaristernas praktik är förlagd till institutets barnavdelningar och
barnhospits samt under tre till fyra veckor på sommaren till institutets
barnkoloni för barn i två- till sexårsåldern.

Antalet elever i seminariet är 50 å 55. Läroanstalten drives av Stockholms
Södra K. F. U. K. och finansieras genom elevavgifter å 250 kronor för termin
samt tillskott från huvudmannen.

Socialpedagogiska seminariet i Stockholm grundades som ett led i arbetet
att inom de kooperativa bostadshusen driva en verksamhet för barnen.
H. S. B:s s. k. lekstugor igångsattes år 1929 och fingo formen av kombinerade
lekskolor, daghem och eftermiddagshem. För att fylla personalbehovet
och i synnerhet behovet av för daghemsvård skolad personal beslöt H. S. B:s
riksförbund att i en av sina fastigheter i nära anslutning till sitt då nyss
inrättade barnhotell inrymma och driva ett seminarium med 2-årig utbildning.
Höstterminen 1936 började seminariet, som är kombinerat med ett internat
för 37 elever, sin verksamhet. Antalet elever, som samtidigt studera
vid seminariet, håller sig omkring 50, varav hälften intages på höstterminer
med jämnt årtal, hälften vårterminen därefter. Grupperna alternera sedan,
så att medan en avdelning har teoretisk kurs, har den andra praktisk, detta
för att helt kunna utnyttja de tillfällen till praktik i fullständig daghemsvård,
som stå lill buds. Eleverna praktisera dels vid H. S. B:s lekstugor,

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

dels å andra utvalda praktikställen av olika art i Stockholm (daghem, privata
barnträdgårdar, sjukhus med sysselsättningsterapi, Ericastiftelsen
m. fl.).

Seminariet finansieras genom bidrag från H. S. B:s lekstugor, genom elevernas
kursavgifter, som uppgå till 200 kronor för termin, samt genom
eventuell inkomst från elevintematet.

Örebro soeialpedagogiska institut grundades höstterminen 1943. Enligt
stadsfullmäktiges i örebro beslut utgör folkskolestyrelsen i staden styrelse
för institutet.

Eleverna praktisera vid Örebro barnträdgårdar, örebro daghem och
barnhem och lasarettets barnavdelningar. Terminsavgift utgår med 200
kronor. Seminariet har 14 elever.

Göteborgs förskoleseminariuin inrättades hösten 1944 på initiativ av
arbetsutskottet för Göteborgs centralråd för halvöppen barnavård.

Seminariet har 29 elever i sin första årskurs. Terminsavgift utgår med
200 kronor, och seminariet finansieras genom dessa avgifter samt genom
anslag från Göteborgs stad. Praktiken äger rum vid Göteborgs småbarnsskolor,
Göteborgs bostadsföretags lekstugor samt seminariets egna lekskoleavdelningar.

Såsom villkor för inträde vid berörda seminarier fordras i regel, att sökandena
fyllt 20 men ej 30 år.

I avseende å undervisningsämnen och lärokurser förete de nu verksamma
sex seminarierna sinsemellan rätt stora skiljaktigheter. Varje seminarium
har därför fått sin särskilda prägel och i någon utsträckning har också
en specialisering av utbildningen till viss del av den halvöppna barnavården
ägt rum.

Bortsett från dessa variationer kan dock konstateras en viss av själva
utbildningens karaktär betingad överensstämmelse i undervisningen. Sålunda
är det naturligt, att ämnena pedagogik och psykologi bereus en framträdande
plats pä samtliga seminariers schema. Undervisning lämnas i fråga
om de pedagogiska idéernas historia och vår egen tids olika uppfostringssystem.
Förskoleålderns uppfostringsfrågor uppmärksammas särskilt. Barnpsykologin
och barnpsykopatologin ägnas särskild omsorg, då det gäller
elevernas psykologiska studier. Vidare förekommer undervisning i metodik
och praktisk småbarnspedagogik. Dessutom undervisas i medicinsk barnavård
(anatomi, fysiologi, födoämneslära, profylaktisk barnavård och smittosjukdomar
m. m.) samt samhällslära med särskild inriktning på den
sociala barnavården. Bland andra ämnen, som allmänt förekomma, må
nämnas språkbehandling (muntlig och skriftlig), rytmik, musik, sång och
talteknik, huslig ekonomi, handarbete och slöjd. Ifråga om slöjden, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

7

omfattar träslöjd och pappslöjd, sker modellurvalet med huvudsaklig inriktning
på åldern 4—7 år. Vidare förekommer teckning, modellering,
klippning samt tillverkning av lekmateriel. Vid en del seminarier meddelas
också undervisning i trädgårdsskötsel och naturstadium. De olika seminarierna
utnyttja vidare de möjligheter, som erbjuda sig att anordna specialföreläsningar
utom den för undervisningen uppgjorda ramen.

Statsunderstödda kompletteringskurser för ofullständigt utbildad
personal inom den halvöppna barnavården.

I sitt förenämnda betänkande med utredning och förslag angående statsbidrag
till daghem och lekskolor m. m. föreslog 1941 års befolkningsutredning,
att — för den händelse kompetent personal i erforderlig utsträckning
ej stöde att uppbringa vid den utökning av den halvöppna barnavården,
som de av utredningen i betänkandet föreslagna åtgärderna kunde föranleda
—- det skulle medgivas socialstyrelsen att i samråd med ledningen
för förskoleseminarierna anordna en kompletteringskurs för personer, som
redan vore verksamma inom den halvöppna barnavården men vilkas utbildning
vore bristfällig. Bidrag till kostnaderna för en sådan kurs skulle
enligt utredningens förslag kunna av Kungl. Majit utanordnas ur reservationsanslaget
till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m., därvid
även lämpligheten av att utdela stipendier till behövande elever borde beaktas.

Befolkningsutredningens förslag upptogs av Kungl. Majit och förelädes
1943 års riksdag såsom en detalj i propositionen nr 339 angående statsbidrag
till daghem och lekskolor m. m. Propositionen godkändes, på sätt
jag i det föregående erinrat, av riksdagen, därvid förevarande förslag ej
föranledde något riksdagens särskilda uttalande.

Befolkningsutredningen uppdrog härefter närmare riktlinjer för ifrågavarande
kurs, därvid till en början undersöktes, huruvida den brist på kompetent
personal för institutionerna förelåge, som enligt uttalande i propositionen
angivits som en förutsättning för kursens anordnande.

Det visade sig härvid, att det var förenat med ytterst stora svårigheter
för institutionerna för halvöppen barnavård att anskaffa pedagogiskt utbildad
personal både till nyinrättade befattningar och som vikarier på
tjänster, vilkas innehavare på grund av sjukdom eller dylik anledning behövde
ledighet. Befolkningsutredningen ansåg sig därför kunna konstatera, att sådan
brist på pedagogiskt utbildad personal förelåg, att den angivna förutsättningen
för igångsättandet av kompletteringskursen var för handen. Vid planerandet
av kursen befanns det nödvändigt, främst med hänsyn till möjligheterna
att bereda eleverna praktik vid institutionerna, att i .stället för en
kurs med 75 elever organisera tvenne kurser, av vilka en, som .skulle

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

omfatta 25 elever, föreslogs förlagd till Fröbelinstitutet i Norrköping och
den andra, som beräknades få 50 elever, till Socialpedagogiska seminariet
och Södra K. F. U. K:s pedagogiska institut i Stockholm i samarbete med
varandra. Följande förslag till finansiering av kurserna upprättades av befolkningsutredningen.

För kursen i Norrköping, som beräknades kosta inalles 14 800 kronor,
upptogs ett föreståndarinnearvode å 2 800 kronor, därvid i kalkylen ingick,
att vederbörande seminarium även skulle kunna ha nytta av föreståndarinnan
för sin ordinäre undervisning och därför skulle tillskjuta 1 400 kronor.
Förståndarinnan skulle sålunda för nio månaders tjänstgöring åtnjuta en
avlöning av 4 200 kronor. Undervisningen beräknades i övrigt kunna uppehållas
av timlärare med betalning för lektioner och föreläsningar efter vid
seminarierna gängse taxa. Kostnaderna för föreläsningar och lektioner
upptogos till 7 000 kronor. För handledning av elevernas praktik vid olika
institutioner samt materielkostnader beräknades 15 kronor per elev och
månad eller för Norrköpingskursen tillhopa 3 000 kronor. Vidare räknades
med att vederbörande seminarium skulle svara för lokalhyra, lyse, städning
och vaktmästararvode och härför gottgöras med 1 000 kronor. Till oförutsedda
utgifter upptogos 1 000 kronor. För Stockholmskursen beräknades
för administrativ ledning 3 600 kronor, till lektioner och föreläsningar
9 800 kronor, för grupphandledning 6 000 kronor, till ersättning åt de båda
seminarierna för lokalhyra m. m. inalles 3 200 kronor och till oförutsedda
utgifter 1 500 kronor. Kursen i Stockholm skulle sålunda betinga en kostnad
av 24 100 kronor.

Till stipendier vid båda kurserna beräknades 10 000 kronor.

Kungl. Maj:t uppdrog den 21 januari 1944 åt socialstyrelsen att i enlighet
med befolkningsutredningens förslag till en kostnad av sammanlagt
högst 40 000 kronor låta anordna de två kompletteringskurserna samt medgav,
att de deltagare i kurserna, som prövades vara i behov därav, finge till
ett sammanlagt belopp av högst 10 000 kronor beviljas stipendier av statsmedel.

Kursen i Norrköping påbörjades den 1 april och avslutades den 19 december
1944. Det uppges, att samtliga 25 kursdeltagare innan kurstidens utgång
erhållit anställning vid olika institutioner från och med nyåret 1945
ävensom att ett tredubbelt antal kursdeltagare skulle ha kunnat beredas
anställning enbart på grundval av de förfrågningar efter arbetskraft, som
under kompletteringskursens gång gjordes hos seminariets ledning. Stockholmskursen,
som omfattar 51 deltagare, tog sin början den 4 september 1944
och avslutas den 31 maj 1945.

Befolkningsutredningens förslag.

Till belysande av bristen på seminarieutbildad personal inom den halvöppna
barnavården anför befolkningsutredningen:

Ett trettiotal daghem drivas nu utan att någon befattningshavare med
föreskriven pedagogisk utbildning finnes anställd vid institutionen i fråga

Kungl. \laj:ts proposition nr 214.

9

och enbart vid nu verksamma daghem beräknas bristen på kvalificerad
personal till över 100. Socialstyrelsens socialvårdsbyrå uppger, att sammanlagt
omkring 70 institutioner planeras på ett 50-tal orter och att behovet
av seminarieutbildad personal vid dessa institutioner beräknas uppgå
till omkring 170 befattningshavare, vilka så gott som samtliga måste anställas
under år 1945. Då vid nu befintliga seminarier för småbarnsfoslrarinnor
c:a 100 lekskollärarinnor utexamineras till våren och från socialstyrelsens
kompletteringskurs i Stockholm ett 50-tal, blir bristen på kvalificerad
personal under 1945 ännu större än nu, i all synnerhet som här
ej räknats med avgången ur yrket av åldersskäl, genom giftermål eller
övergång till annan verksamhet. Man torde kunna räkna med att minst
40 % av de utexaminerade lekskollärarinnorna i en årskull redan under de
fem första åren efter examen lämna yrket på grund av giftermål, övergång
till annan sysselsättning, fortsatta studier eller av annan anledning. Vidare
måste man taga i betraktande, att även barnhemmen efterfråga lekskollärarinnor
som arbetskraft.

En förfrågan hos barnavårdsnämnden i Stockholm ger vid handen, att
bristen på pedagogiskt utbildad personal vid institutionerna för halvöppen
barnavård är synnerligen stor. H. S. B. i Stockholm uppger, att det är synnerligen
svårt att få kvalificerad personal till institutionerna och att
man tvingats sätta seminarielever ur andra årskursen som vikarierande
föreståndarinnor. Biträdande föreståndarinnor ha överhuvud ej stått att
uppbringa. Centralrådet för halvöppen barnavård i Göteborg meddelar,
att man i många fall fått lov att anställa outbildad personal vid institutionerna
och att åtskilliga institutioner äro helt i avsaknad av kvalificerad
personal. Många äldre befattningshavare, som fått dispens som föreståndarinnor,
äro snart pensionsmässiga, vilket ytterligare kommer att förvärra
personalbristen. Sveriges bamträdgårdslärarinnors riksförbund uppger, att
ingen platssökande finnes anmäld å förbundets byrå utan att man är
tvungen att hänvisa institutionerna till att träffa överenskommelse örn platsanställning
efter avslutad examen med eleverna i seminariernas avgångsklasser.

Den personalbrist, som nu råder, kan ej anses vara av övergående art.
Många kommuner, som nu planera en institution, vidtaga samtidigt dispositioner
för en ytterligare utökning av den halvöppna barnavården genom
att reservera tomter för nya byggnader o. d. När läget på byggnadsmarknaden
så medger, kan man räkna med en intensifierad byggnadsverksamhet
för den halvöppna barnavårdens räkning. Då tillgången på platser för
heldagsvård för närvarande är förhållandevis ringa och utvecklingen i
fråga örn den halvöppna barnavården synes gå mot en utökning av den
pedagogiskt och socialt betingade halvdagsvården, som ej är beroende av
förhållandena på arbetsmarknaden, har man ej heller anledning att räkna
med att en eventuellt inträdande arbetslöshet skulle medföra en minskning
av platsbehovet vid institutionerna.

Statens stöd till motverkande av den sålunda föreliggande bristen på
personal inom den halvöppna barnavården borde enligt befolkningsutredningens
förslag givas i tre former, nämligen

1) genom statsbidrag till förskoleseminarier;

2) genom stipendier till eleverna vid sådana seminarier; samt

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

3) genom anvisande av medel till anordnande av en kurs för personal
i övningsskollärares ställning och till stipendier åt deltagare i sådan
kurs.

Förslag örn understöd till förskoleseminarier.

Befolkningsutredningen yttrar:

Vid de tidigare tillfällen, då förslag örn statligt stöd till seminarier för
småbarnsfostrarinnor framlagts, har en tämligen enhällig uppfattning rått
bland vederbörande remissmyndigheter att dessa seminarier i någon form
borde understödjas av staten. Denna frågas avgörande synes nu ej längre
kunna undanskjutas utan men för den halvöppna barnavården i riket. Utvecklingen
av denna form av vår barnavård sammanhänger nämligen intimt
med utbildningsfrågan. Tillgången på pedagogiskt utbildad personal
för institutionerna är som tidigare framhållits synnerligen knapp. Nya
befattningshavare behövas främst till nyinrättade institutioner och nya avdelningar
vid äldre institutioner men även till utökning av personalen i de
talrika fall, då avdelningarna äro för stora, samt i viss mån även för utbyte
av outbildad personal mot mera kvalificerade befattningshavare.

Frågan örn ett förstatligande av utbildningen säger sig
utredningen för närvarande icke vilja taga ställning till. Starka skäl talade
enligt utredningen för att man åtminstone under ett decennium framöver
gåve frågan en mera provisorisk lösning, som utan att föregripa utvecklingen
garanterade en större utbildningskapacitet och gåve hithörande seminarier
en tillfredsställande standard.

Då statsmakterna genom att utbildningen av småbarnsfostrarinnor ej
varit underkastad statlig kontroll hade tämligen ringa erfarenhet beträffande
denna utbildning, syntes det även ur denna synpunkt tillrådligt med
en icke alltför kort provisorietid, under vilken en statlig tillsynsmyndighet
kunde hinna sätta sig in i och bilda sig en uppfattning örn det bästa
sättet att ordna utbildningen.

Viktigast i nu rådande läge syntes vara —- anför befolkningsutredningen
vidare — att de nu verksamma seminarierna erhölle statsunderstöd, som
tryggade deras fortbestånd. Man hade nämligen anledning att räkna med
betydande svårigheter för dessa seminarier, därest de ej erhölle statligt stöd
för sin utbildningsverksamhet. Härom anför utredningen:

Fem av de nu bestående sex förskoleseminarierna drivas av privata
institutioner och sammanslutningar och ett har — åtminstone temporärt —
en kommunal styrelse till huvudman. Tre av de sex seminarierna åtnjuta
bidrag av vederbörande kommun men i ett av dessa fall är det kommunala
bidraget obetydligt och i de två andra fallen har kommunalt stöd lämnats
för att förhindra nedläggandet av respektive möjliggöra påbörjandet av
utbildningsverksamheten för småbarnsfostrarinnor på vederbörande ort.
I dessa såväl som i övriga berörda kommuner anses denna utbildningsverksamhet
vara en statlig angelägenhet, och det kommunala stödet har

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

11

lämnats i avvaktan på statliga åtgärder till fromma för denna undervisningsverksamhet.
I en del fall bygga de privata seminarierna på ett uppoffrande,
mycket lågt avlönat, ja beträffande bandledningen av eleverna till och med
oavlönat arbete från ofta äldre seminarielärares sida. När dessa lärare
skola ersättas, uppstå givetvis svårigheter för seminarierna, därest ej deras
ekonomiska grundval blivit en annan än den nuvarande.

Refollanngsutredningen anför vidare, att ett statsunderstöd till seminarierna
för småbarnsfostrarinnor emellertid ej endast borde syfta till ett bevarande
av de nuvarande utbildningsmöjligheterna. Med hänsyn till personalförhållandena
inom den halvöppna barnavården vore det nödvändigt att
också öka utbildningskapaciteten. Av vikt för utbildningens kvalitet vore,
att statsunderstödet befrämjade såväl den teoretiska undervisningen som den
praktiska handledningen av eleverna under deras arbete i barnavdelningarna.
Synnerligen nödvändigt vore vidare, att de hittills förhållandevis höga
kostnaderna för eleverna nedbringades, så att kvinnlig ungdom ur mindre
välsituerade folkgrupper i större utsträckning än nu kunde genomgå denna
utbildning.

Befolkningsutredningen ingår härefter på frågan om utformningen
av stat sund er stödet till seminarieverksamheten. Till en början
konstaterar utredningen, att de ekonomiska förhållanden, under vilka förskoleseminariema
arbetade, vore så skiftande och beroende av tillfälliga
faktorer, att de knappast kunde läggas till grund för ett statsbidragssystem,
som måste syfta till att giva stadga åt verksamheten och åstadkomma en
jämnare standard i fråga örn undervisning och praktikhandledning. De vid
de statliga kurserna vid Fröbelinstitutet i Norrköping och Socialpedagogiska
seminariet samt Södra K. F. U. K:s pedagogiska institut i Stockholm tillämpade
bidragsgrundema vore däremot enligt utredningens uppfattning lämpliga
att läggas till grund även för ett årligt statsunderstöd till samtliga de
seminarier, som befunnes stå på en sådan nivå, att statsbidrag kunde utgå.
Härvid borde dock beaktas, att kompletteringskurserna omfattade ett år,
under det att seminarierna hade minst tvåårig utbildning, vilket måste inverka
t. ex. på föreläsningskostnadema. Örn respektive huvudmän själva
helt finge bära utgifterna för undervisningsmateriel, bibliotek, läkarundersökningar,
hyror, tyse, värme, städning, vaktmästare m. m. och statsunderstödet
koncentrerades till undervisningen, praktikhandledningen samt stipendier
åt eleverna, syntes förut angivna syfte med statsbidraget bäst
uppnås.

Från angivna utgångspunkter föreslår befolkningsutredningen, att vid
varje seminarium räknas med två fasta lärarkrafter, nämligen en rektor
och en föreståndarinna för praktik handledningen.
För rektorsbefattningen borde beräknas ett arvode å 2 000 kronor av statsmedel,
varemot rektors lön i övrigt borde bestridas ur ett lektions- och föreläsningsanslag.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

Med hänsyn till det myckna arbete, som åvilade föreståndarinnan för
den praktiska handledningen, borde utöver hennes årslön, vilken beräknats
till omkring 4 000 kronor, beräknas ett arvode av 2 000 kronor, vilket borde
bestridas av statsmedel.

Vid beräknande av statsbidraget till föreläsningar och lektioner,
kunde man enligt utredningen utgå från förutsättningen, att undervisningen
i övrigt bestredes av timlärare. För att ej sänka den standard, som
seminarierna i en del fall uppnått, vore det nödvändigt att i en del ämnen,
t. ex. medicinsk barnavård och hälsovård, räkna med synnerligen välkvalificerade
föreläsare. Vidare hade i allmänhet alltför liten tid vid seminarierna
och även vid kompletteringskurserna ägnats åt handledning av elevernas
barnpsykologiska observationer, varför man i framtiden även borde räkna
med kostnaderna för denna undervisning. Örn man med ledning av kostnaderna
för kompletteringskurserna och seminariernas nuvarande föreläsningskostnader
beräknade utgifterna för den teoretiska undervisningen samt
skolkök, övningsämnen m. m. till sammanlagt 16 000 kronor i de båda årskurserna,
syntes statsbidraget i denna del rimligen böra sättas till 2/3 av
detta belopp eller inemot 10 700 kronor för varje seminarium räknat.

Av synnerlig vikt för utbildning av personal för den halvöppna barnavården
vöre vidare enligt utredningen, att elevernas handledning i barnavdelningarna
omhänderhades av välkvalificerade lärarinnor. Örn man räknade
med 50 elever vid ett seminarium och utginge från att eleverna skulle
alternera på olika praktikställen samt att varje befattningshavare i övningsskollärares
ställning kunde mottaga 5 elever samtidigt, skulle det vid ett
seminarium av sådan storlek erfordras minst sex liandledarinnor,
som emottoge elever både för- och eftermiddagar. Då arbetet med eleverna
vöre synnerligen betungande, borde man för handledarinnorna räkna med
en årslön av 1 500 kronor utöver den avlöning, de uppbure i sina befattningar
vid respektive institutioner. Denna avlöning torde i regel uppgå till
omkring 4 000 kronor. För extra handledare borde man vid varje seminarium
räkna med 1 500 kronor. Sammanlagt skulle alltså för elevernas
handledning i praktik med barn behövas 10 500 kronor för varje seminarium.
— Av stor betydelse för ett seminarium vore enligt utredningens mening,
alt den praktiska handledningen betalades så, att vederbörande seminarium
hade möjlighet att själv anordna praktikmöjligheter av övningsskolas
karaktär eller att välja de bästa praktikställena och även kunde räkna
med att erhålla medverkan just från dessa.

Sammanfattningsvis skulle sålunda statsbidrag till ett förskoleseminarium
utgå efter följande grunder:

Kungl. Maj:ts proposition nr 2/4.

13

Rektorsarvode ........................ 2 000 kronor

Föreläsnings- och lektionsanslag ........ 10 700 »

Arvode lill föreståndarinna för praktik handledning

........................ 2 000 »

Anslag till grupphandledare ............ 10 500 »

Summa 25 200 kronor

I anslutning härtill anmärker emellertid utredningen, att det effektiva tillskottet
till varje seminarium endast komme att uppgå till 13 200 kronor, enär
utredningen, såsom i det följande skall nämnas, såsom villkor för statsbidrags
åtnjutande komme att föreslå sådan maximering av terminsavgifterna,
att ett fullt utbyggt seminarium komme att få avstå c:a 12 000 kronor av nu
utgående terminsavgifter.

Utredningen föreslår, att för ändamålet anvisas ett anslag för nästa budgetår
av 150 000 kronor. Därvid har utredningen utgått från att statsbidrag
skulle komma att beviljas åt sex förskoleseminarier.

Jag övergår härefter till att lämna en redogörelse för de av befolkningsutredningen
föreslagna villkoren för erhållande av ifrågavarande
statsbidrag.

Tillsyn av statlig myndighet. Såsom ett första villkor för att
ett förskoleseminarium skulle kunna erhålla statsbidrag borde föreskrivas,
att seminariet skulle vara underkastat tillsyn av statlig myndighet. Denna
tillsyn skulle ej införa alltför strikta normer beträffande seminariernas lärokurser
och arbetsformer utan dessa undervisningsanstalter borde lämnas relativt
stor frihet med avseende på läroämnen och undervisningsanordningar.
Från den statliga uppsiktsmyndighetens sida skulle främst tillses att såväl
den teoretiska undervisningen som handledningen av eleverna i arbetet bland
barnen bedreves på ett tillfredsställande sätt samt att vederbörande seminarium
i övrigt arbetade under betingelser, som befrämjade ett gott resultat
av utbildningen.

I fråga om valet av tillsynsmyndighet anför utredningen:

Det synes naturligast, att denna tillsyn uppdrages åt skolöverstyrelsen. I
ett remissyttrande har dock skolöverstyrelsen hävdat, att kontakten med
barnträdgårdarna är av grundläggande betydelse och att det därför är naturligt,
att socialstyrelsen blir kontrollerande myndighet beträffande dessa seminarier.
Genom beslut vid 1943 års riksdag uppdrogs åt socialstyrelsen att ha
överinseendet över de institutioner för halvöppen barnavård, som beviljades
statsbidrag till driften, samt åt skolöverstyrelsen att lia uppsikten över den
pedagogiska verksamhet, som bedrivos vid ifrågavarande institutioner. I samband
härmed upptogs i skolöverstyrelsens stat ett belopp till avlönande av en
inspektris för halvöppen barnavård. Det förefaller med hänsyn därtill naturligt,
alt uppsikten över seminarierna uppdrages åt skolöverstyrelsen, i all synnerhet
som dessa seminarier måhända på längre sikt kunna komma alt
inordnas i det allmänna seminarieväsen, som står under skolöverstyrelsens
tillsyn.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 21b.

Emellertid har skolöverstyrelsen i skrivelse till Kungl. Majit hemställt örn
att icke tills vidare behöva tillsätta den inspektrisbefattning, till vilken medel
upptagits i 1944/45 års stat. Styrelsen har härvid åberopat, att en pedagogiskt
utbildad konsulent står till socialstyrelsens förfogande och att denna
konsulent vid sina besök å institutionerna jämväl kan omhänderhava inspektionen
av den pedagogiska verksamheten. Skulle denna skolöverstyrelsens
framställning vinna bifall och någon beträffande den halvöppna barnavården
speciellt sakkunnig person alltså ej stå till skolöverstyrelsens förfogande,
får befolkningsutredningen föreslå, att uppsikten över seminarierna för småbarnsfostrarinnor
tills vidare uppdrages åt socialstyrelsen. Utredningen förutsätter
härvid, att frågan om tillsynsmyndighet över seminarierna upptages
till förnyad behandling i samband med övervägandet örn den halvöppna
barnavårdens ställning i samhället. Örn däremot skolöverstyrelsen framgent
skall ha överinseende över den pedagogiska verksamhet, som bedrives vid
vissa institutioner för halvöppen barnavård, synes det utredningen naturligast,
att skolöverstyrelsen blir tillsynsmyndighet även beträffande seminarierna.
Det synes utredningen självfallet, att den myndighet, som utses att
ha uppsikt över dessa seminarier, även blir bidragsbeviljande myndighet.

Mini m ifordran beträffande elevantalet. Ett väsentligt
skäl för att statsbidrag skulle utgå till utbildningsanstalter för viss personal
inom den halvöppna barnavården vore enligt utredningen, att det läge i statsmakternas
intresse att öka utbildningskapaciteten vid dessa seminarier. Det
syntes därför vara ändamålsenligt att föreskriva, att ett seminarium skulle ha
ett visst minsta elevantal för att överhuvud taget kunna komma i fråga till
statsbidrag. Förslagsvis borde detta minimiantal sättas till 35 elever fördelade
på två årskurser, varvid dock tillsynsmyndigheten under budgetåret
194546 skulle givas rätt att jämka detta antal till lägst 30. Vid elevantal,
som understeg 50, borde fullt statsbidrag dock ej utgå, utan avdrag från det
fulla statsbidraget ske med 1/r,o eller 500 kronor för varje elev under
nämnda antal.

Tillämpades vad sålunda föreslagits och utnyttjades de sålunda erhållna
möjligheterna till utvidgning anser utredningen, att man har anledning
räkna med att i varje fall fem av de sex nu verksamma seminarierna skulle
komma upp i ett elevantal av 50 per seminarium. Härigenom skulle varje år
utexamineras minst 125 å 150 barnträdgårds- eller lekskolärarinnor i stället
för nu 90 å 100. Genom de statliga kompletteringskurserna hade i december
1944 vid Fröbelinstitutet i Norrköping utexaminerats 25 barnträdgård slärarinnor
och den 31 maj 1945 komme vid Socialpedagogiska seminariet och
Södra K. F. U. K:s pedagogiska institut i Stockholm att utexamineras tillsammans
51 lärarinnor. Ett statsbidrag efter utredningens linjer skulle medverka
till en icke oväsentlig utökning av det antal lärarinnor, som årligen tillfördes
institutionerna för halvöppen barnavård. Skulle det visa sig nödvändigt att
ytterligare höja utbildningskapaciteten vid seminarierna, borde dubbelkurser
införas vid en del seminarier och fortbestå så länge behov därav förelåge.

Villkor för vinnande av inträde som elev vid för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

15

skoleseminarium. Vissa villkor syntes böra föreskrivas beträffande
intagning av elever i här ifrågavarande seminarier. Sålunda borde enligt
utredningen sökande till seminarium förete friskintyg, förslagsvis å formulär
gällande för intagning i småskoleseminarium. Vederbörande borde vidare
ha avlagt realexamen eller på något annat sätt kunnat styrka motsvarande
förkunskaper ävensom ha tillfredsställande utbildning i barnavård och bamsjukvård
samt praktik vid institution för halvöppen barnavård eller barnhem.
Då det syntes vara en avgjord fördel, att eleverna vid sitt inträde på
dessa seminarier hade tillräcklig praktisk erfarenhet av barnarbete och även
genomgått utbildningskurser i barnavård och barnsjukvård, syntes som villkor
för inträde också böra sättas, att elev skulle lia uppnått 20 års ålder.

Terminsavgiftens storlek. Som villkor för statsbidrag borde
ytterligare uppställas, att terminsavgift vid statsunderstött seminarium finge
uttagas med högst 100 kronor. Vid seminarium med fullt statsbidrag borde
vidare finnas minst 10 friplatser och vid seminarium med lägre elevantal
ett av den bidragsbeviljande myndigheten i relation till elevantalet fastställt
antal friplatser.

Med sådana bestämmelser beträffande terminsavgifter och friplatser
skulle inkomsterna för ett seminarium med 50 elever och 200 kronor i
terminsavgift, som nu vöre den vanliga avgiften, minskas med ej mindre än
omkring 12 000 kronor, varför det tillskott, som seminariet i fråga erhölle
genom statsbidrag, komme att utgöra ca 13 200 kronor per år.

En sänkning av terminsavgifterna och införande av ett relativt stort
antal friplatser vore enligt utredningens förmenande nödvändigt, om man
ville befrämja möjligheterna för kvinnlig ungdom ur mindre välsituerade
familjer att vinna inträde vid dessa seminarier. Dessa åtgärder vore dock
ej tillräckliga. Det vore nödvändigt att bereda eleverna möjlighet att erhålla
stipendier som hjälp till deras utbildningskostnader.

Förslag om stipendier till eleverna.

Befolkningsutredningen framhåller, att frågan om inrättande av stipendier
för eleverna vid seminarierna för småbarnsföstrarinnor vore av synnerlig
betydelse för rekryteringen av personal till den halvöppna barnavården.
Utbildningskostnaderna vöre dryga, i synnerhet om man toge
hänsyn till de låga löner, som i regel betalades vid institutionerna och som
ej tilläte amorteringar å någon mera avsevärd studieskuld. Totalkostnaderna
för utbildningen uppskattades för närvarande till mellan 3 500 och
4 500 kronor. Frånvaron av stipendiemöjligheter utgjorde under nuvarande
förhållanden ett hinder för många för den halvöppna barnavården mycket
lämpliga aspiranter att genomgå seminarieutbildning.

Befolkningsutredningen har efter övervägande mellan olika föreliggande
förslag kommit till den slutsatsen, alt stipendier åt elever vid förskoleseminarier
borde utgå i huvudsaklig överensstämmelse med de normer,

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

som på grundval av ett av skolöverstyrelsen avgivet förslag kunde komma
att fastställas beträffande folkhögskolorna. Utredningen hade härvid räknat
med att stipendium skulle allt efter graden av elevs behov kunna utgå
med 75, 50 eller 25 kronor per månad. Med hänsyn till att fråga vore om
elever i 20-årsåldern syntes det utredningen icke lämpligt att enbart taga
hänsyn till vederbörande föräldrars inkomster.

Enligt utredningens uppfattning borde man tills större erfarenhet av
stipendiebehovet vunnits för varje seminarium med 50 elever räkna med
5 stipendier i vardera av de tre behovsgraderna. Medelsbehovet skulle
efter denna beräkningsgrund uppgå till 6 750 kronor per seminarium eller
40 500 kronor för samtliga seminarier, därest de alla uppnådde ett elevantal
av 50. — Det syntes böra ankomma på den bidragsbeviljande myndigheten
att inkomma med förslag till riktlinjer beträffande såväl seminariernas
egna ansökningar örn statsbidrag som elevernas stipendieansökningar.

Förslag om anordnande av en utbildningskurs för grupphandlcdare.

Härom anför befolkning sutredning en:

Det har vid anordnandet av kompletteringskurserna visat sig, att den
största svårigheten, då det gällt att organisera dessa kurser, mött i fråga
örn elevernas placering som praktikanter i barnavdelningar. När det gäller
den teoretiska undervisningen äro besvärligheterna mindre, åtminstone
i den mån denna undervisning sker i föreläsningsform. Men då eleverna
under sin praktik bland barn måste uppdelas i mindre grupper, fordras
ett relativt stort antal handledare, vilka samtliga måste ha särskilda förutsättningar
och lång erfarenhet i att själva leda barngrupper och dessutom
naturliga anlag för att bibringa praktikanterna kunskaper i detta avseende.
Det måste givetvis för en arbetstyngd föreståndarinna vid en småbarnsinstitution
te sig som en extra belastning att även åtaga sig handledningen
av en grupp elever i praktiskt barnarbete. Skulle denna handledning ge
eleverna vad den bör ge, nämligen kunskap och träning i arbetet att leda
en barngrupp, innebär nämligen förekomsten av praktikanter vid en barninstitution
icke en lindring i utan en ökning av föreståndarinnans arbetsbörda.

I själva verket har man liksom beträffande kompletteringskurserna anledning
att vänta sig, att de största svårigheterna, då det gäller att utöka
förskoleseminariernas utbildningskapacitet, skola uppstå just i fråga örn
tillgången på lämplig personal i övningsskollärares ställning. Då förskoleseminarierna
i regel icke äro förbundna med egna barninstitutioner, som
kunna fungera som övningsskola vid handledningen av eleverna, måste
man i många fall räkna med ett samarbete med från seminarierna fullt
fristående daghem, barnträdgårdar och eftermiddagshem.

Utredningen föreslår, att vårterminen 1946 igångsättes en tillfällig,
sex månaders utbildningskurs för grupphandledare,
vilka efter denna utbildning borde kunna tjänstgöra som handledare för seminaristerna
under deras praktik vid institutionerna. Kursen, som för kurs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

17

deltagarna syntes inrymma möjlighet till studiebesök å annan ort, borde omfatta
20 å 25 deltagare, vilka kunde uttagas bland välkvalificerade barnträdgårdslärarinnor
med särskild fallenhet att handleda elever. Av vikt vore att
uttagningen av kursdeltagare skedde på sådant sätt, att de olika seminarierna
hade någon garanti för att på vederbörande seminarieort ha tillgång till utbildade
grupphandledare. Befolkningsutredningen har beräknat kostnaderna

för ifrågavarande kurs på följande sätt:

Arvode till kursföreståndare ............................ 1 200 kronor

Föreläsningar, lektioner m. m........................... 9 000 »

Arvoden till handledare................................ 4 000 »

Lokalhyra, lyse, städning .............................. 1 000 »

Materiel .............................................. 690

Annonser, trycksaker, skrivmateriel, administration........ 1 500 »

Oförutsedda utgifter .......................... 1 000 *

Summa 18 300 kronor

Även för denna grupphandledarekurs föreslår utredningen stipendier
till de ekonomiskt sämst ställda kursdeltagarna. För att möjliggöra
för den myndighet, som skall utvälja deltagare till en eventuell handledarekurs,
att utse de bästa och för uppgiften mest skickade lärarinnorna utan
avseende på deras ekonomiska förhållanden, ha utmätts stipendiebelopp av
ungefärligen samma storleksgrad som vid de nu pågående kompletteringskurserna.
Till stipendier vid denna kurs borde sålunda anvisas 3 500 kronor
att av den bidragsbeviljande myndigheten fördelas efter i huvudsak
samma grunder, som tillämpades beträffande kompletteringskurserna. -—
Då socialstyrelsen anordnat de kompletteringskurser, som redan avslutats
eller påginge, och härigenom vunnit erfarenheter, som kunde vara av
betydelse även för denna kurs, syntes det lämpligt att socialstyrelsen erhölle
i uppdrag att inkomma med närmare förslag beträffande grupphandledarekursen
ävensom att anordna densamma.

Yttranden över befolkningsutredningens förslag.

över befolkningsutredningens förslag ha yttranden avgivits av statskontoret,
socialstyrelsen, skolöverstyrelsen och statens arbetsmarknadskommission,
sistnämnda myndighet efter hörande av sina sakkunniga i frågor
rörande kvinnlig arbetskraft. Yttranden föreligga vidare från svenska
fattigvårds- och barnavårdsförbundet, Fröbelinstitutet i Norrköping, Pedagogiska
institutet i Uppsala, södra K. F. U. Ivis pedagogiska institut i Stockholm,
Socialpedagogiska seminariet i Stockholm, örebro socialpedagogiska
institut, Göteborgs förskoleseminarium och Sveriges barnträdgårdslärarinnors
riksförbund.

Förslaget har i dess helhet tillstyrkts eller lämnats ulan erinran av social Bihang

till riksdagens protokoll 1045. 1 sami. Nr 214. 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 2/4.

styrelsen, skolöverstyrelsen och statens arbetsmarknadskommission. Statskontoret
har avstyrkt förslaget i vad det berör anordnande av en utbildningskurs
för grupphandledare men tillstyrkt förslaget i övriga delar med
vissa erinringar i detaljer. Övriga remissmyndigheter uttala sig i princip
välvilligt men lia i detaljer gjort från förslaget avvikande uttalanden, huvudsakligen
i avseende å villkoren för statsbidrag. Flertalet av sammanslutningarna
ha emellertid uttalat tillfredsställelse över att frågan örn statsunderstöd
till denna verksamhet nu blivit aktuell.

I fråga om grunderna för statsbidrag till seminarieverksamheten
förklarar sig statskontoret icke lia något att erinra
mot alt bidraget i princip skall beräknas till viss del av utgifterna för
lärarlöner och handledararvoden. Då utredningen icke innehölle förslag
till undervisningsplaner eller uppgifter rörande storleken av de arvoden,
som skulle utgå för olika slag av undervisning, saknade dock statskontoret
varje möjlighet att bedöma skäligheten av de kalkyler, som gjorts rörande
kursutgifterna. Ämbetsverket förutsatte emellertid, att timlärararvodena
för ifrågavarande undervisning, vilken torde ligga å något lägre plan än
vid småskoleseminarierna, skulle utgå med högst för lärarna vid dessa
seminarier fastställda belopp (jfr sv. f. nr 787/1942), Omfattningen av handledarinnornas
arbete framginge icke heller av utredningen. Det förefölle
dock statskontoret uppenbart, att arvodena beräknats till för höga belopp.
Även om handledningen kunde förutsättas orsaka vederbörande en avsevärt
ökad arbetsbörda, syntes merarbetet dock icke vara av beskaffenhet
att motivera ett särskilt arvode av, som föreslagits, 1 500 kronor eller nära
40 procent av dessa befattningshavares normallön. Arvodena i fråga syntes
kunna avsevärt begränsas, förslagsvis till högst 500 kronor.

A andra sidan anser socialstyrelsen, att de föreslagna understöden till
seminarierna vore förhållandevis blygsamma och framdeles borde ökas,
sedan erfarenheten visat, vilka seminarier som bade möjlighet att uppfylla
de krav, som borde ställas på utbildningen av småbarnsfostrarinnor.

Vidkommande de föreslagna villkoren för statsbidrag till
seminarieverksamheten lia desamma föranlett uttalanden i olika
avseenden.

Ifråga örn den statliga tillsynen över seminarieverksamheten
har till en början socialstyrelsen förklarat, att handhavandet av denna tillsyn
syntes böra anförtros styrelsen, bland annat med hänsyn till att styrelsen
vore den myndighet, som för närvarande bade den mest ingående
kännedomen örn det allmänna läget inom den halvöppna barnavården och
förutsättningarna för denna vårdforms vidare utveckling. För ändamålet
borde styrelsen lämpligen ha tillgång till en särskild inspektör i arvodesbefattning.

Svenska fattigvårds■ och barnavårdsförbundet, Pedagogiska institutet i
Uppsala, Örebro socialpedagogiska institut och Sveriges barnträdgårdslåra -

Kungl. Majda proposition nr 21-i.

19

rinnors riksförbund hävda att tillsynen över verksamheten borde anförtros
åt skolöverstyrelsen. Jämväl Fröbelinstitutet i Norrköping linner en sådan
anordning naturligast men anser även åtskilliga skäl tala för att socialstyrelsen
blir tillsynsmyndighet under en övergångstid. Utredningens förslag
örn visst minsta elevantal såsom villkor för statsbidrag har
föranlett gensaga av Örebro socialpedagogiska institut, som anmärker, att
förslaget örn minskning av statsbidraget med 500 kronor för varje elev under
ett antal av 50 skulle göra det synnerligen svårt för seminariets ledning att vid
inträffande nedgång i antalet inträdessökande helt se bort från de ekonomiska
konsekvenserna för seminariet av en ur kvalifikationssvnpunkt nödvändig
gallring. Institutet gör vidare gällande, att det med de föreslagna statsbidragsbestämmelserna
knappast bleve möjligt för seminariets ledning att på förhand
göra upp en ekonomisk kalkyl för verksamhetens bedrivande under ett
följande år, enär någon minskning av seminariets utgifter icke inträdde
i händelse elevantalet bleve lägre än vad som beräknats. Institutet medgiver,
att en prövning i samband med beviljande av statsbidrag måste äga
rum med hänsyn till att ett visst minimiantal elever måste finnas för att
en utbildningsanstalt skulle kunna erkännas som statsbidragsberättigad.
Men sedan en anstalt efter sådan prövning förklarats statsbidragsberättigad
kunde statsbidrag tänkas utgå med dels ett fast anslag, förslagsvis
20 200 kronor, dels ett tilläggsanslag å förslagsvis 5 000 kronor till de
seminarier, där elevantalet uppginge till minst 50.

I några yttranden lia invändningar försports mot de föreslagna villkoren
för vinnande av inträde som elev vid förskoleseminarierna.

Statskontoret anmärker, att de av utredningen uppställda kraven på
elevernas förkunskaper syntes väl höga. Enligt statskontorets mening torde
förutsättningarna för att bliva en god vårdarinna av barn främst bestå i
att vederbörande besutle erforderliga personliga kvalifikationer. Vid sådant
förhållande syntes det icke tillfredsställande, att bestämda krav å
vissa teoretiska förkunskaper uppställdes för inträde i skolorna. I varje
fall borde med realexamen jämställas längre kurser vid folkhögskolor och viss
annan fortbildning.

Örebro socialpedagogiska institut riktar kritik mot de föreslagna villkoren
örn utbildning i barnavård och barnsjukvård, örn viss praktik vid institution för
halvöppen barnavård eller barnhem samt örn lägsta inträdesålder av 20 år. 1
fråga om kravet på utbildning i barnavård och barnsjukvård anser institutet den
nödvändiga kontakten med barnavård och barnsjukvård lämpligen böra
ske i form av auskultation i samband med den praktiska utbildningen i
övrigt. I fråga om förslaget att som villkor för inträde på förskoleseminarium
borde föreskrivas praktik vid institution för halvöppen barnavård
framhålles bland annat, att man i de städer, där seminarier vore förlagda, skulle
bliva överlupen av ungdomar, som ville meritera sig för inträde på semi -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 21A.

narium, men att man redan nu hade svårt att passa in den i seminarieutbildningen
ingående praktiken i den dagliga verksamheten. Om auskultantverksamheten
skulle ha någon betydelse för elevernas blivande verksamhet,
måste den för övrigt direkt förbindas med den teoretiska utbildningen
och omfatta metodisk handledning av därtill kvalificerade lärarkrafter.
I fråga om inträdesåldern finner institutet tillfyllest, om i samband
med utfärdande av bestämmelser för erhållande av statsbidrag till
anstalter för den halvöppna barnavården föreskreves, att för anställning
som föreståndarinna och för ordinarie anställning fordrades att vederbörande
uppnått 21 års ålder och efter examen tjänstgjort minst 2 år inom
den halvöppna barnavården.

Mot den föreslagna maximeringen av terminsavgiften vid statsunderstött
seminarium till högst 100 ki''onor ha erinringar gjorts av samtliga förskoleseminarier
utom Örebro socialpedagogiska institut. Det framhålles sålunda,
att den av statsbidraget föranledda utgiftsökningen uppginge till minst
samma belopp som inkomstökningen. En jämkning i villkoret örn skyldighet
att nedsätta terminsavgifter borde därför ske så till vida att terminsavgifter
upp till 150 kronor finge uttagas från alla, som ej erhölle de föreskrivna
friplatserna. För de elever, som ändock skulle betala, vore skillnaden
i terminsavgift mellan 200, 150 och 100 kronor ej alltför avsevärd
i betraktande av att hela utbildningskostnaden uppginge till omkring 4 000
kronor.

Sveriges barntrådgårdslårarinnors riksförbund anmärker mot förslaget att
praktik handledarna skulle mottaga både barn och seminarieelever
såväl för- som eftermiddagar, att ett sådant dubbelarbete vore alltför ansträngande,
varför icke dagligen borde handledas mera än en grupp barn och
elever. I så fall torde 10 fast anställda övningsskollärare utgöra minimum
för ett seminarium med 50 elever.

Även Fröbelinstitutet har uttalat sig i fråga om praktikhandledarnas arbete
och yttrar, att dessa ej borde leda mer än en avdelning per dag.
Denna enda avdelning kunde i stället göras större (exempelvis 40 barn,
uppdelade på flera grupper), så att varje handledare ändock kunde sköta
ett lika stort antal elever som av utredningen föreslagits. Institutet framnåller
därjämte, att praktikhandledarnas tid jämväl vore upptagen av
undervisning i seminariet.

Frågan örn semina rielär arnäs avlönings- och pensionsförhållanden
beröres i några yttranden. Fröbelinstitutet — som förväntar,
att förskoleseminarierna i en framtid skola drivas av staten i likhet
med små- och folkskoleseminarierna — anser, att seminarielärarnas anställningsförhållanden
och pensionsmöjliglieter redan nu böra bliva föremål för
behandling.

Sveriges barnirädgårdslårarinnors riksförbund anser, att såsom villkor
för statsbidrag borde föreskrivas, att pensionsfrågan ordnades för alla fast

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

21

anställda lärare i teori och praktik, därvid dessa lärare i pensionshänseende
borde vara jämställda med lärare vid folk- eller småskoleseminarier.

Beträffande utbildningstidens längd ifrågasätter statskontoret,
örn den nu i stor utsträckning tvååriga utbildningstiden icke skulle kunna
avsevärt förkortas, framförallt med hänsyn till att de för närvarande gällande
inträdesfordringarna innefattade krav på såväl viss högre utbildning
som praktik.

Mot förslaget örn stipendier till seminarieeleverna förekommer
i yttrandena ej erinran i annan mån än att statskontoret uttalar
tveksamhet om lämpligheten av den föreslagna anordningen, därvid äihbets
verket påpekar, att eleverna vid småskoleseminarierna regelmässigt icke
äga möjlighet att erhålla stipendier. Med hänsyn till vad utredningen anfört
vill dock statskontoret icke motsätta sig förslaget.

Delade meningar ha framkommit i fråga örn den föreslagna u t b i 1 dningskursen
för grupphandledare.

Förslaget har tillstyrkts av socialstyrelsen, skolöverstyrelsen, svenska fattigvårds-
och barnavårdsförbundet, Södra K. F. U. K:s pedagogiska institut,
Fröbelinstitutet och Sveriges barnträdgårdslårarinnors riksförbund. De båda
sistnämnda anse dock den föreslagna kurstiden örn 6 månader vara för kort.
Fröbelinstitutet föreslår en utsträckning av kursen till minst 8 månader,
medan Södra K. F. U. K:s pedagogiska institut föreslår, att rektorer, föreståndarinnor
och instruktionslärarinnor skulle sammankallas till en gemensam
konferens rörande bästa sättet att anordna en dylik kurs, vilken förslagsvis
skulle kunna kombineras med en fortbildningskurs för föreståndarinnor
för daghem, barnstugor, ungdomsgårdar o. d. med gemensamma
teoretiska lektioner men specialiserad praktik.

Erinringar mot förslaget lia framställts ''av Pedagogiska institutet i Uppsala,
Socialpedagogiska seminariet i Stockholm, örebro socialpedagogiska
institut och Göteborgs förskoleseminarium.

Pedagogiska institutet ställer sig tveksamt inför den föreslagna kursen.
Den skulle enligt institutet innebära, att en stor del av de lärarinnor, som
nu handha den praktiska utbildningen, skulle avkopplas från sitt arbete, och
utbildningen av eleverna skulle under denna tid skötas av mindre kvalificerade
krafter. För pedagogiska institutet vore det en stor fördel örn, i
stället flir 6-månaderskursen, 3-månaderskurser anordnades, exempelvis två
år i följd och förlagda till sommaren.

Socialpedagogiska seminariet förklarar sig vara tveksamt, huruvida en
engångskurs av föreslagen längd skulle vara den rätta lösningen. Det första
väsentliga syntes vara att en kortare kurs av konferenskaraktär ordnades,
där de olika seminariernas teoretiska och praktiska ledare kunde
lära ut till varandra ett maximum av nyttiga erfarenheter. Svårigheten att
finna vikarier för de bästa handledarna medan de tillbragte en termin på

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

kurs hade därvid också varit medbestämmande för ställningstagandet. Socialstyrelsen
borde erhålla i uppdrag att efter samråd med de olika seminarierna
utforma de handledarkurser och den instruktion, som befunnes vara
den mest tjänliga.

Orebro socialpedagogiska institut anför:

Huruvida den av befolkningsutredningen föreslagna kursen för handledare
skall kunna bli av någon betydelse för verksamheten vid de olika
seminarierna, sammanhänger med frågan, i vad mån det för närvarande är
möjligt att skaffa ersättare åt den personal, som skulle beviljas ledighet för
genomgående av kursen. Tills vidare torde det vara lämpligast, att seminarierna
var för sig få söka ordna ledarefrågan genom att ge grupphandledarna
möjlighet till fortsatt utbildning i samband med seminariarbetet.

Enklast skulle det kunna ordnas på det sättet, att dessa, som villkor för
erhållande av särskilt arvode för handledningen, ålades att deltaga i en
för ändamålet anordnad kurs, som skulle vara förlagd utanför deras ordinarie
tjänstgöringstid. Kursen skulle omfatta ett lämpligt antal timmar per
vecka och omfatta psykologi och pedagogik samt undervisningsteknik och
planläggning av arbetet i barnträdgårdar och daghem med särskilt avseende
tästat vid elevpraktiken. Kostnaderna för undervisning, materiel och litteratur
skulle helt bekostas av statsmedel. Som avslutning och påbyggnad på
en sådan kurs skulle sedan under sommaren anordnas en allmän fortbildningskurs
vid något av seminarierna.

Ett liknande förslag framföres av Göteborgs förskoleseminarium, som lin
ner den rådande personalbristen tala emot utredningens förslag i denna del.

Statskontoret återgiver ett uttalande av befolkningsutredningen, att samtliga
handledare måste ha särskilda förutsättningar och lång erfarenhet i
att själva leda barngrupper samt dessutom naturliga anlag att bibringa praktikanterna
kunskaper i detta avseende. Med hänsyn till dessa krav på handledarnas
kompetens, vilka förefqlle statskontoret välgrundade, vore värdet
av en utbildningskurs för grupphandledare enligt ämbetsverkets mening
problematiskt. Därest vissa handledare skulle vara i behov av instruktioner
eller anvisningar för meddelande av vunna erfarenheter, syntes sådana
kunna meddelas vederbörande av varje läroanstalts föreståndarinna för den
praktiska handledningen. Denna befattningshavare borde givetvis städse
lia en viss tillsyn över de olika handledarna och deras lämplighet för ändamålet.
Med hänsyn till vad sålunda anförts motsatte sig statskontoret, att
statsmedel anvisades till den föreslagna handledarkursen.

Departementschefen.

1941 års befolkningsutredning bär redan i sitt i februari 1943 avgivna
betänkande angående statsbidrag till daghem och lekskolor berört frågan
örn utbildning av personal till institutioner inom nämnda område. I betänkandet
framhöll utredningen, att ett fullt utbyggt statsunderstöd till dylika

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

23

institutioner komme att medföra en betydande ökning av deras vårdplatser.
Därigenom komme även behovet av utbildade lekskolelärarinnor att kraftigt
ökas. Då det vore ett betydande intresse, att personalen vid sådana institutioner
erhölle tillräckligt omfattande utbildning, förutsatte en ökning av
antalet daghem och lekskolor jämväl vidgade utbildningsmöjligheter. Denna
fråga vore emellertid, uttalade utredningen vidare, av den omfattning och
av den art, att den borde göras till föremål för övervägande i särskild
ordning.

Av befolkningsutredningen har nu framlagts förslag i denna utbildningsfråga.
I förslaget förordas dels statsbidrag till de nu verksamma seminarierna
för utbildning av lekskolelärarinnor — förskoleseminarier —, dels
stipendier till eleverna vid dessa seminarier, dels ock anordnande av en kurs
för utbildning av handledare åt seminarieeleverna i den praktiska delen av
seminariearbetet.

Det är flera syften sorn utredningen velat nå genom förslaget om statligt
stöd till förskoleseminarierna.

I första hand avses att få till stånd en höjning av förskoleseminariernas
nuvarande utbildningskapacitet. Redan nu råder brist på utbildad personal.
I den mån verkningarna av den statliga bidragsverksamheten på området
hinna giva sig till känna i form av ökat antal vårdplatser inom den halvöppna
barnavården, kan berörda brist beräknas bli verkligt kännbar. Det
synes icke tillrådligt att för mötande av denna situation i alltför hög grad
lita till kompletteringskurser av det slag som genom statens försorg ordnats
för ofullständigt utbildad personal. Någon risk att utexaminering skulle
komma att ske av flera än som kunna beredas anställning synes icke föreligga;
det är nämligen en ganska blygsam ökning av utbildningskapaciteten,
vilken skulle vinnas genom det föreliggande förslaget.

Genom att vissa villkor skulle knytas till utgående statsbidrag får staten
möjlighet att för framtiden utöva tillsyn över de understödda seminarierna.
Därmed åsyftas emellertid ej uniformitet de olika instituten emellan. Men
återkommande inspektionsbesök och en central rådgivning kan förväntas
öka förutsättningarna för ett genomsnittligt sett bättre utbildningsresultat än
hittills.

Ett ytterligare motiv för det statliga stödet utgör det trängda ekonomiska
läge, vari flera av förskoleseminarierna befinna sig. I den mån de för sin
verksamhet äro beroende av kommunalt stöd, har detta lämnats endast i
avvaktan på stödåtgärder av staten, å vilken det ansetts böra ankomma atl
lämna det för anstalternas fortbestånd erforderliga stödet från det allmännas
sida. De ekonomiska svårigheterna för anstalterna ökas därigenom alt det
ej i längden går att hålla lönenivån på hittillsvarande låga nivå; i den mån
den äldre arbetskraften ersättes, måste man sannolikt för den personal som
nyanställes räkna med anpassning åtminstone i viss mån till lönerna inom
närliggande arbetsområden.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

Väl kan ifrågasättas huruvida icke ett förstatligande av ifrågavarande undervisningsverksamhet
vore den mest rationella ordningen. Såsom ett provisorium
i avvaktan på de närmare överväganden, som måste föregå ett sådant
ställningstagande, kan jag emellertid godtaga förslaget att ej nu rubba förskoleseminariernas
nuvarande karaktär av privata utbildningsanstalter.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter finner jag angeläget, att en
statlig stödgivning till förmån för förskoleseminarierna nu igångsättes. Det
av befolkningsutredningen framlagda förslaget synes mig i huvudsak ägnat
att läggas till grund för bedömandet av stödgivningsformerna.

Jag övergår härefter till en prövning av de olika delarna av befolkningsutredningens
förslag.

Vad först angår förslaget örn statsunderstöd till undervisningsverksamheten
vid förskoleseminarierna föreslår utredningen,
att detta för varje anstalt lämnas i form av bidrag dels till avlönandet
av två fasta lärarkrafter — en rektor och en föreståndare för praktikhandledningen
— samt lärarinnor för handledning i grupper av seminarieelevernas
praktiska arbete till ett antal motsvarande för 50 elever sex
lärarinnor, dels ock till arvodeskostnaderna i övrigt för den personal, som
bestrider undervisningen. Till rektor skulle enligt förslaget av statsmedel
utgå ett rektorsarvode av 2 000 kronor, varemot rektors lön i övrigt skulle
bestridas på samma sätt som arvodeskostnaderna till den övriga lärarpersonalen.
Till föreståndaren för praktikhandledningen skulle — utöver dennes
lön i övrigt, beräknad till 4 000 kronor — av statsmedel utgå ett arvode av
2 000 kronor. Till grupphandledare skulle för dennes befattning nied elevernas
handledning i barnavdelningarna utgå ett arvode av 1 500 kronor, vilket
helt skulle täckas av statsmedel; i dessa fall utgåves deras vanliga lön
givetvis av respektive institutioner. Under förutsättning att elevantalet överstege
50, räknar utredningen därjämte med ett extra handledararvode. Sammanlagt
skulle således statsbidraget till grupphandledare utgå med högst
(7 X 1 500) 10 500 kronor.

På grundval av föreliggande uppgifter rörande kostnaderna för de förut
omnämnda kompletteringskurserna samt för seminariernas nuvarande föreläsningskostnader
beräknar utredningen arvodeskostnaderna i övrigt folden
personal, som bestrider undervisningen, till sammanlagt 16 000 kronor
i de båda årskurserna. Av de verkliga arvodeskostnaderna, i den mån
bidragsmyndigheten finner dem vara skäliga, skulle två tredjedelar avses
att utgå av statsmedel.

Mot själva formen för statsbidragets beräknande — nämligen till viss del
av kostnaderna för lärarkrafterna — har jag intet att erinra. Mot de föreslagna
arvodena till rektorn och till föreståndaren för praktikhandledningen
synes någon erinran ej kunna med fog framställas. I fråga örn grupphandledararvodet
har statskontoret föreslagit en sänkning från föreslagna 1 500

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

kronor till 500 kronor, enär merarbetet för dem icke motiverade ett arvode
av föreslagen storlek. Vid prövning av frågan har jag funnit mig böra
föreslå en sänkning av arvodesbeloppet till 1 000 kronor.

Jag tillstyrker, att medel i övrigt för den undervisande personalen beräknas
i enlighet med utredningens förslag. Innan medlen utbetalas, bör
emellertid en granskning ske av timlärararvodena och statsbidragsandelen
maximeras till två tredjedelar av beloppet av jämförliga undervisningsarvoden,
till vilka statsbidrag utgå.

Vidkommande härefter de av befolkningsutredningen föreslagna villkoren
för erhållande av förevarande statsbidrag finnér
jag till en början, att förskoleseminarium, som erhåller statsbidrag, skall
stå under tillsyn av statlig myndighet. Denna tillsyn, som huvudsakligen
bör vara av pedagogisk natur, bör främst taga sikte på att lämna råd och
anvisningar i syfte att undervisningen giver bästa möjliga utbyte. Däremot
böra, såsom redan antytts, skiftningar i metodiken eller andra individuella
särarter, vilka kunna förläna undervisningen en i och för sig värdefull speciell
inriktning, få fortbestå. Av skäl som anförts av utredningen och som
ej föranlett erinran från vare sig socialstyrelsens eller skolöverstyrelsens
sida, synes det lämpligt, att tillsynen anförtros åt socialstyrelsen, som jämväl
bör bliva bidragbeviljande myndighet.

Såsom villkor för statsbidrag till förskoleseminarierna har av utredningen
föreslagits, att seminarium skall ha ett visst minsta elevantal av 35 elever,
fördelade på två årskurser, men att tillsynsmyndigheten under budgetåret
1945(46 skulle äga rättighet att jämka detta antal till lägst 30. Vid elevantal,
som understege 50, borde dock fullt statsbidrag ej utgå, utan från
eljest utgående statsbidrag avdragas 1/5o eller 500 kronor för varje elev under
nämnda antal. Såsom motiv för uppställande av förenämnda villkorsregler
har angivits det föreliggande intresset att öka utbildningskapaciteten vid
seminarierna. Mot förslaget i denna del ha invändningar framförts av
Öiebro socialpedagogiska institut, som bland annat befarat, att svårigheter
skulle uppstå för vederbörande seminarieledning att på förhand uppgöra en
ekonomisk kalkyl för seminarieverksamhetens bedrivande under ett följande
år. Då det emellertid för statsverkets del förefaller rimligt att bidragsgivningen
står i direkt relation till utbytet av densamma, helst som avsikten
med bidragsgivningen i första hand är att öka seminariernas utbildningskapacitet,
kan jag icke tillstyrka slopande i en eller annan forin av den
av utredningen föreslagna reduktionsregeln. Jag biträder även vad utredningen
föreslagit i fråga örn minimiantalet elever.

Vad angår storleken av den terminsavgift, som skall uttagas av eleverna,
finnér jag mig — med hänsyn till de skäl. som vid remissbehandlingen
framkommit mot en maximering av avgiften till 100 kronor — böra förorda
den jämkningen, att avgiften högst får uppgå till 150 kronor. Vad av

Bihang till riksdagens protokoll 1945. I sami. Nr 214. 3

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

utredningen föreslagits i fråga om friplatser vid seminarierna vill jag biträda.

Jag delar utredningens mening, att vissa villkor böra föreskrivas beträffande
intagning av elever i förskoleseminarierna. Jag är emellertid icke
beredd att nu avgiva några detaljerade förslag härom. Detta torde i stället
lå ske i samband med den slutliga utformningen av grunderna för statsbidragen
efter det riksdagens beslut i ärendet föreligger.

Frågan om och i vad mån en reglering kan ske av löne- och pensionsvillkoren
för seminariernas personal torde få upptagas till prövning i samband
med det av befolkningsutredningen bebådade övervägandet örn den halvöppna
barnavårdens ställning i samhället.

Vissa i yttrandena berörda praktiska spörsmål i samband med praktikhandledningen
torde böra upptagas till behandling av tillsynsmyndigheten i
samråd med vederbörande institutioner. Jag vill i samband härmed endast
nämna, att jag, i avvaktan på praktiska erfarenheter härutinnan, ansett mig
icke böra frångå utredningens beräkningar om det behövliga antalet grupphandledare.

Utredningens förslag om stipendier till seminarieeleven!a
finner jag välbetänkt såsom ägnat att vidga basen för rekryteringen av
personal till den halvöppna barnavården. Såsom utredningen anfört böra
i fråga om grunderna för stipendiernas utgående motsvarande regler gälla
som de vilka kunna komma att fastställas för stipendier åt elever vid folkhögskolor.
I den mån utredningens uttalande att hänsyn icke endast bör
tagas till föräldrarnas inkomster må innebära en avvikelse från vad som
är avsett att gälla för folkhögskoleelever kan jag icke förorda densamma.
Då erfarenhet helt saknas rörande den omfattning, i vilken stipendier kunna
bliva erforderliga, saknar jag anledning frångå utredningens beräkningar
härutinnan.

Det återstår att taga ställning till befolkningsutredningens förslag örn
anordnandet av en utbildningskurs för grupphandledare.
Vid remissbehandlingen ha av flera seminarier föreslagits olika sätt att
praktiskt bibringa grupphandledarna ökad förtrogenhet med deras uppgifter.
Av dessa yttranden framgår ej blott att olika uppfattningar råda om
bästa sättet att ordna denna angelägenhet utan även att ett genomförande
av befolkningsutredningens förslag i denna del skulle medföra ett besvärligt
läge för seminarierna med hänsyn till svårigheterna att anskaffa vikarier
för de i kursen deltagande.

Jag är på grund härav icke nu beredd att föreslå beviljande av anslag till
kurs för grupphandledare. Lämpligen torde socialstyrelsen i samråd med
de olika seminarierna närmare överväga frågan och inkomma med därav
eventuellt föranlett förslag.

Såsom nämnts har utredningen beräknat att för nästa budgetår skulle
erfordras ett anslag av 150 000 kronor för statsbidrag till sex förskolesemi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 21A.

27

narier sami 40 000 kronor till elevstipendier. Den av mig föreslagna sänkningen
av grupphandledararvodet medför en reducering av anslagsbehovet
för det förra ändamålet med omkring 20 000 kronor. Det sammanlagda
anslagsbehovet kan sålunda uppskattas till (130 000 + 40 000) 170 000
kronor. Anslaget torde böra såsom reservationsanslag anvisas under beteckningen
Bidrag till utbildning av personal inom den halvöppna barnavården.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen

dels godkänna de grunder för bidrag till utbildning av personal
inom den halvöppna barnavården, som av mig förordats,
att tillämpas tills vidare från och med den 1 juli 1945;

dels ock till Bidrag till utbildning av personal inom den
halvöppna barnavården för budgetåret 1945/46 anvisa ett
reservationsanslag av....................kronor 170 000.

Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda, med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter, hemställt, förordnar Hans Maj:t
Konungen, att proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
N. O. Aurelius.