Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

t

Nr 211.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående statsbidrag till
psykisk öarna- och ungdomsvård; given Stockholms
slott den 23 februari 1945.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majs
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 februari
1945.

N ii r varande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist, Domö, Ewerlöf,
Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och ecklesiastikdepartementen
anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

I årets statsverksproposition har Kungl. Majit på min hemställan under
femte huvudtiteln, punkt 193, föreslagit riksdagen att. i avbidan på särskild
proposition i ämnet, till bidrag till psykisk harna- och ungdomsvård för
budgetåret 1945/46 beräkna ett förslagsanslag av 90 000 kronor.

.lag anhåller nu att till fortsatt behandling få upptaga hithörande .spörsmål.
milling till riksdagens lindöhäll 1045. 1 sand. Nr 211. t

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

I. Inledning.

Genom beslut den 9 juni 1939 bemyndigade Kungl. Majit chefen för justitiedepartementet
att tillkalla högst sex sakkunniga att inom departementet
verkställa utredning rörande åtgärder för bekämpande av ungdomsbrottsligheten
och att till utredning jämväl upptaga frågan örn förefintliga missförhållanden
inom det offentliga nöjeslivet och örn botemedlen däremot.
Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade nämnde departementschef
den 29 juli 1939 för utredning av berörda spörsmål sex sakkunniga, vilka
antogo benämningen ungdomsvårdskommittén. De sakkunnigas antal har
sedermera enligt bemyndigande av Kungl. Majit den 12 december 1941 utökats
till sju.

Med anledning av framställning av riksdagen i skrivelse den 10 juni 1942.
nr o27, utvidgades genom beslut av Kungl. Majit den 19 i samma månad
direktiven för utredningen till att omfatta jämväl frågan örn åtgärder för en
förbättrad ungdomsvård.

Kommittén har till utredning upptagit, bland annat, frågan örn särskilda
åtgärder till förebyggande eller avhjälpande av social missanpassning bland
barn och ungdom, orsakad av fysiska eller psykiska särdrag hos de unga eller
av miljöförhållanden, ägnade att ogynnsamt påverka deras anpassningsförmåga.
Som resultat härav har kommittén den 30 mars 1944 avgivit betänkande
med utredning oell förslag angående psvkisk harna- och ungdomsvård
(SOU 1944: 30.)

Vid nämnda tidpunkt voro — sedan vissa förändringar skett i kommitténs
ursprungliga sammansättning — följande personer ledamöter av
kommittén, nämligen fattigvårdsdirektören i Stockholm O. R. Wingson,
tillika kommitténs ordförande, byråchefen i socialstyrelsen A. Berggren, redaktörerna
E. Dahnberg och G. Elfving, folkskoleinspektören A. Hässelberg,
redaktören G. Ronner och majoren E. Råberg.

Betänkandet har utarbetats inom en delegation, bestående av kommitténs
ordförande samt kommittéledamöterna Berggren och Hässelberg. För att på
kallelse av ordföranden deltaga i de sakkunnigas överläggningar har chefen
för justitiedepartementet efter bemyndigande utsett bland andra barnavårdsinspektrisen
Göta Rosén och skyddshemsinspektören G. T. Eriksson; jämväl
dessa hava deltagit i delegationens arbete. I ärendets slutliga behandling lia
kommitténs samtliga ledamöter deltagit.

Särskilt yttrande av barnavårdsinspektrisen Rosén och skyddshemsinspektören
Eriksson är fogat till betänkandet.

I nämnda betänkande föreslår kommittén inrättandet av särskilda statsunderstödda
centraler för psykisk harna- och ungdomsvård av övervägande
poliklinisk karaktär och under chefsskap av specialutbildade läkare. Centralerna
avses skola tillgodose behovet av specialistbehandling av missanpas -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

3

sade, psykiskt felutvecklade eller intellektuellt efterblivna barn och behovet
av rådgivningsverksamhet i uppfostringsfrågor.

Ungdomsvårdskommitténs betänkande bär remitterats för yttrande till
socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, statskontoret, Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna och socialvårdskommittén. Överståthållarämbetet
skulle bereda Stockholms stads barnavårdsnämnd och Stockholms stads
folkskoledirektion tillfälle att yttra sig, och länsstyrelserna skulle bereda de
barnavårdsnämnder, som de aktade nödigt, tillfälle att avgiva yttranden.

Dessutom lia följande institutioner och sammanslutningar beretts tillfälle
att yttra sig, nämligen svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet,
svenska fattigvårds- och bamavårdsförbundet, svenska läkaresällskapet, Sveriges
allmänna folkskollärarförening, Sveriges folkskollärarinneförbund, Sverger
folkskollärarförbund, institutet för socialpolitik och kommunal utbildning
och forskning, Sveriges socialvårdsfunktionärers riksförbund, Sveriges
småskollärarinneförbund, svensk sjuksköterskeförening, direktionen över
allmänna barnhuset samt nordiska hjälpskoleförbundets svenska sektion.

Efter därom gjord anhållan har Sveriges kommunistiska ungdomsförbund
jämväl beretts tillfälle att yttra sig.

II. Nu förefintliga institutioner för psykisk
harna- och ungdomsvård.

Frågan örn anordnandet av psykisk harna- och ungdomsvård har i vårt
land länge varit aktuell och är föremål för ett växande intresse inom socialt
och pedagogiskt intresserade kretsar. Det tidigaste försöket att anordna mentalhygienisk
rådgivning för barn och ungdom — vid allmänna barnhuset
i Stockholm, sedermera Norrtulls sjukhus — daterar sig från mitten av 1920-talet. Sedermera har dylik verksamhet upptagits i olika delar av landet. I allmänhet
lia rådgivningsbyråerna upprättats genom barnavårdsorganens eller
skolmyndigheternas försorg. Emellertid är verksamheten mycket olika utvecklad
på olika orter. Endast på ett fåtal platser har permanent anställd,
specialutbildad läkarkraft kunnat knytas till rådgivningsbyråerna. I andra
fall har man hjälpt sig fram med konsultationer av specialister med längre
tids mellanrum. De större städerna, speciellt Stockholm och Göteborg, ha
haft möjligheter att gå i spetsen för utvecklingen.

I Stockholm började år 1933 rådgivningsverksamhet av ifrågavarande slag
att bedrivas av en under barnavårdsnämnden sorterande byrå, å vilken numera
finnas anställda tvenne läkare jämte ett antal kuratorer. Läkarmottagning
är anordnad varje söckendag. Rådgivningsverksamheten som sådan är
avgiftsfri för dem som anlita byrån. Dessutom upprätthålles i begränsad omfattning
och helt grundad på frivilligt och oavlönat arbete sedan länge dylik
verksamhet vid Norrtulls sjukhus. I Göteborg organiserades 1936 för ända
målet en byrå med lokal å stadens barnsjukhus och med en läkare jämte

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

assistent. Läkaren har mottagning en timme två dagar i veckan och assistenten
en timme varje dag. Allmänheten erlägger vid anlitandet av byrån avgift
enligt taxa. Redan något år innan denna byrå, som är underställd sjukhusdirektionen.
började sin verksamhet, hade stadens folkskolestyrelse latu inrätta
en medicinsk rådgivningsbyrå för uppfostringsfrågor vid Göteborgs
folkskolor. Denna byrå har mottagning en dag i veckan.

Ett exempel på hur man med mindre omfattande anordningar sökt fylla
föreliggande behov av rådgivning ger Eskilstuna stads rådgivningsbyrå i
uppfostringsfrågor, för vilken kostnaderna bestridas av stadens barnavårdsnämnd
och folkskolestyrelse gemensamt. Verksamheten ledes av föreståndaren
för socialvårdsbyråns avdelning för barnavård, och den läkare, som är
knuten till byrån, har mottagning i regel endast fyra gånger om året men
oftare, därest omständigheterna så nödvändiggöra. Läkarens besök i Eskilstuna
för detta ändamål omfattar en till två dagar vid varje tillfälle. Som
assistenter vid byrån fungera en bamavårdsman, en skolsköterska, en barnavårdsassistent
och en hjälpklasslärarinna, till vilka — med undantag av
hjälpklasslärarinnan — ingen särskild ersättning utgår för detta arbete.

På liknande sätt fungerar rådgivningsverksamheten inom Örebro län, där
en central finnes i Örebro med filial i Karlskoga. Verksamheten är anordnad
av länets barnavårdsförbund. Folkskolestyrelsen i Karlskoga bidrager
med hälften av kostnaderna för verksamheten där, liksom i Örebro hälften
av kostnaderna bestrides av Örebro stad. Läkarmottagning hålles i regel en
dag i månaden i Örebro och en dag i manaden i Karlskoga. Assistentarbetet
utlöres av barnavårdsombudet i länet och av barnavårdsombudets assistent
samt av frivilliga krafter.

De anförda exemplen på rådgivningsbyråer avse att belysa, vilken olika utformning
och omfattning, som verksamheten kan ha.

Under de sista åren har mentalhygienisk verksamhet för barn och ungdom
börjat försöksvis bedrivas på flera håll i vårt land. Ungdomsvårdskommittén
har i sitt betänkande lämnat följande översikt över den nu förefintliga verksamheten
på detta område.

Bortsett från Kalmar län. där nyligen vidtagna förberedande åtgärder för
organiserande av rådgivningsverksamhet ännu ej torde ha tagit fastare former,
ha i samtliga län utom två — Västernorrlands (där dock verksamhet
planeras) och Norrbottens län — i någon örn än oftast mycket blygsam form
träffats anstalter för rådgivning i uppfostringsfrågor rörande det uppväxande
släktet. I åtminstone 3 av dessa 21 län, nämligen Västerbottens, Jämtlands
och Gotlands län, är denna rådgivningsverksamhet dock synnerligen svagt
utvecklad och utgör blott en integrerande del av den mentalhygieniska verksamheten
i allmänhet. Andra län uppvisa rådgivningsverksamhet av stundom
rent tillfällig karaktär. I samtliga 6 städer, sorn ej deltaga i landsting, förekommer
verksamhet av ifrågavarande slag, ordnad antingen enbart för staden
(Stockholm. Malmö, Hälsingborg och Norrköping) eller också för såväl
staden som länet (Göteborg och Gävle). Därest man ser de olika länen som
geografiska enheter och därvid, i den mån inom deras gränser finnas städer

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

sorn ej deltaga i landsting, medräknar även dessa städer, kan man säga, att
rådgivnngsverksamheten i 15 av förutnämnda 21 fall avser det uppväxande
släktet i hela länet, medan i ett län förekommer verksamhet berörande allenast
vissa orter samt i 5 län verksamhet saväl för länet i dess helhet som för
vissa orter inom länet. Ett fåtal av länen har träffat gemensamma anordningar
för den mentalhygieniska rådfrågningen och kontrollen. Fall från de
skånska länen inläggas nämligen för observation å Råbyholmshemmet
(Malmöhus län) eller psykiatriska kliniken i Lund, varjämte en del fall från
Hallands län sändas till Göteborg. 1 mån av tillgång på plats mottagas även fall
från andra sydsvenska län å Råbyholmshemmet. Samarbete mellan lanell
synes icke förekomma i vidare mån än nu sagts. 14 län lia rådgivningsverksamheten
stationärt ordnad i en eller flera orter inom varje län, medan verksamheten
i 5 län är delvis och i 2 län helt ambulerande. I 9 av länen ornliänderhas
verksamheten (mestadels som bisyssla) av läkare och andra funktionärer,
bosatta inom respektive län, samt i övriga län av dylik personal
jämte från annat håll tillkallad specialist.

Olika metoder tillämpas vid de observationer rörande klienterna, som rådgivningen
nödvändiggör. I 12 län sker observationen a barnhem (upptagningshem)
eller sjukhus och i 7 av länen enbart å barnhem, medan i två län
ingen annan observation förekommer än den, som utövas under mottagningarna.
I fråga örn bestridandet av kostnaderna för verksamheten är systemet
synnerligen heterogent, beroende på att verksamheten i de särskilda länen
ordnats av olika myndigheter och sammanslutningar. Sålunda ha i regel
landsting, barnavårdsförbund i länen, barnavårdsnämnder och folkskolestyrelser,
ensamma eller i förening, ordnat verksamheten i olika landsändar och
täcka därför de direkta kostnaderna för verksamheten som sådan. I vissa
fall åtnjutas kostnadslrdrag av så kallade solstickemedel, och i en del fall
få målsmännen till de barn och ungdomar det gäller bidraga genom att
erlägga arvoden för behandlingen. De kostnader varom nu är tal inkludera
icke utgifter för de hjälpsökandes resor till och från rådgivningscentralerna
eller för anstaltsvård eller annan behandling, som vid rådfrågningen kan finnas
påkallad, utan avgifter härför gäldas i annan ordning.

Den statsunderstödda försöksverksamheten för psykisk barnavård i Värmlands
län. Då verksamheten på ifrågavarande område i Värmlands län sedan
några år varit statsunderstödd, finner jag det motiverat att lämna en särskild
redogörelse för dess organisation och omfattning.

Enligt beslut den 4 december 1942 har Kungl. Majit med anledning av
därom gjord ansökan beviljat Värmlands läns landsting ett statsbidrag av
4 000 kronor till avlönande under ett år av en extra läkare i psykisk barnavård
vid barnavdelningen å länslasarettet i Karlstad. Bidraget, som därefter
förnyats, utgår från femte huvudtitelns reservationsanslag till extra utgifter.
Som villkor för bidragets åtnjutande har föreskrivits skyldighet för läkaren
att avgiva redogörelse för sin verksamhet enligt närmare bestämmelser, meddelade
av medicinalstyrelsen i samråd med socialstyrelsen. Sedan nämnda
statsbidrag beviljats, förordnade medicinalstyrelsen från och med den 15
juni 1945 en psykiatriker med pediatrisk skolning att uppehålla en extraläkartjänst
av ifrågavarande slag vid lasarettets barnavdclning. Denne läkare
utövar poliklinisk verksamhet, avseende psykisk hälso- och sjukvård för

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

barn och ungdom från länets olika delar, samt har därvid mottagning
tre gånger i veckan. För observation av särskilt svårbedömbara eller
akut tillspetsade fall, som kräva barnens snabba förflyttning från en skadlig
miljö, disponerar läkaren 6 av de 52 sängarna å lasarettets barnavdelning,
för vilka avgift per vårddag under observation utgår i vanlig ordning. Läkaren
utövar dessutom övervakning av klientelet å upptagningshemmet i Hynboholm,
som har 18 platser till förfogande, samt å spädbarnshemmet i Hynboholm
med 10 platser och å Grava barnhem för svårplacerade barn med 22
platser. Vidare har läkaren förordnats till skolläkare vid Karlstads folkskolor.
För den polikliniska verksamheten åtnjuter läkaren en årslön av 7 000
kronor, därav landstinget anslagit 3 000 kronor och återstoden, såsom av det
föregående framgår, gäldas av statsmedel. Särskild ersättning utgår till läkaren
för verksamheten vid barnhemmen och för hans skolläkarverksamhet.
Ytterligare äger läkaren uppbära arvoden för verkställda konsultationer, avseende
psykisk hama- och ungdomsvård, därvid arvodena, enligt av medicinalstyrelsen
fastställd taxa, skola beräknas till 10—15 kronor för det första
besöket, 5—10 kronor för det andra besöket och 5 kronor för vart och ett av
de följande besöken, med någon förhöjning om lång tid förflutit mellan besöken.
För intyg av läkaren skall i vanliga fall ingen ersättning utgå. I undantagsfall,
såsom då det gäller steriliseringsintyg, räknar man dock med ett
arvode av 10—15 kronor per intyg.

Till läkarens disposition står en av landstinget anställd assistent eller kurator,
vilken utför undersökningar av klientelets sociala förhållanden och
uppväxtmiljö, biträder vid mottagningarna och utövar den löpande övervakningen
av fallen. Till assistenten utgår av landstingsmedel tills vidare en årsgottgörelse
av 3 000 kronor jämte fri kost. Assistenten biträdes i sina sysslor
åtminstone tidvis av en person, som i och för fortsatt social utbildning praktiserar
vid centralen. Biträde med socialundersökningar lämnas därjämte av
den i Karlstad bosatta fattigvårds- och barnavårdskonsulenten.

Vid sidan av mottagningsverksamheten å lasarettet bedrives ett »fältarbete»,
som vuxit fram ur det behov, som visat sig förefinnas hos barnavårdsnämnder
och folkskolor i länet att få fall undersökta, som icke kunnat utrönas
annat än på ort och ställe. För att tillgodose det behov av psykisk
hälsovård för barn och ungdom, som på detta och även på många andra sätt
givit sig tillkänna ute i länet, ha även vissa föranstaltningar gjorts i syfte att
upprätta särskilda filialer på några orter inom länet, där läkaren och assistenten
skulle kunna hålla mottagning en gång i kvartalet. En svårighet har härvid
bestått däri, att något anslag till resor och dagtraktamenten för läkaren
och assistenten icke utgått från landstinget eller staten. Vid de resor som
företagits har därför reseersättning fått betalas av respektive uppdragsgivare,
som regel barnavårdsnämnd, medan däremot traktamente överhuvud ej kunnat
utkrävas på grund av de stora kostnader detta skulle pålägga de olika
kommunerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

7

Jämte den diagnostiska och terapeutiska verksamheten har byrån bedrivit
upplysningsverksamhet i mentalhygieniska frågor. Genom utfärdandet av
relativt utförliga och beskrivande utlåtanden till barnavårdsnämnder och
andra rådfrågande institutioner rörande deras undersökningsfall har särskild
vikt lagts vid att bibringa dem en modern mentalhygienisk syn inte bara på
det aktuella fallet utan på barnavårdsarbetet överhuvudtaget. Dessutom har
såväl läkaren som assistenten i mån av tid även sökt ägna sig åt allmän upplysningsverksamhet
i form av föredrag med mera beträffande barn och
deras fostran.

Tillströmningen av patienter har från början varit så stor, att de flesta
endast kunnat mottagas efter en väntetid, som för de icke akuta fallen hållit
sig kring 3—4 veckor. Vid byråns upprättande kalkylerades med 300—400
patienter pr år. Patientantalet (första besök) under år 1944 uppgick emellertid
till 707. Arbetsbelastningen bar sålunda blivit betydligt större än vad
man räknat med och torde ligga över den normala kapaciteten för byrån
med dess nuvarande utrustning i fråga örn personal och lokaler. Byråns föreståndare
anser sig nu kunna konstatera, att det stora patientantalet icke är
att hänföra till ett uppdämt behov. I stället tyckas förfrågningarna växa efter
hand som verksamheten blir bekant ute i bygderna.

Det är av visst intresse att utröna, vem som i allmänhet tager initiativ till
klienternas besök på byrån. På byrån föras anteckningar över de uppgifter
härom, som besökarna själva lämna. Helt exakta kunna förmodligen icke
dessa uppgifter bli, då initiativet i själva verket kan ha utgått från flera
olika håll. En bild i stort av vilka som äro initiativtagare till besöken erhålles
dock av nedanstående uppgifter, vilka sammanställts beträffande klienterna
under år 1944.

Initiativtagare

Antal fall

Summa

gossar

flickor

Föräldrar (eller andra anhöriga) ..............

94

73

167

Lärare eller skolstyrelse......................

104

48

152

Barnavårdsförbundets barnhem ..............

59

29

88

Barnavårdsnämnder..........................

45

28

73

Barnavårdskonsulenten ......................

18

11

29

Barnavårdsombudet..........................

6

11

17

Fattigvårdsstyrelser..........................

3

1

4

Läkare vid lasarett..........................

24

39

63

Provinsialläkare ............................

30

30

60

Andra läkare.........................''.......

13

11

24

Distriktssköterskor ..........................

10

15

25

övriga......................................

4

1

5

Summa

410

297

707

Anmärkningsvärt är, att föräldrar eller andra målsmän i så hög grad
själva ta initiativet till besök på centralen, något som vittnar örn det förtroende,
som denna vårdform väckt hos allmänheten.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Drygt 40 procent av klientelet under år 1944 utgjordes av barn i skolåldern
(7—13 år). Barn i förskoleåldern omfattade cirka 25 procent. Av de besökande
var c:a 11 procent över 21 år. Det har i de senare fallen huvudsakligen
varit fråga om sterilisering av sinnesslöa. Det har nämligen framstått
som en naturlig och nödvändig uppgift för den barnpsykialriska verksamheten
att icke blott ta hand örn undermåliga barn utan även samtidigt försöka
förmå deras föräldrar att underkasta sig sterilisering.

Man har på centralen sökt bilda sig en uppfattning örn vad orsaken varit
till att vederbörande rådlrågat byrån. Flera orsaker kunna givetvis ha samverkat.
Det är dock av intresse att erfara, vad som av de besökande uppgivits
vara den direkta anledningen till att man vänt sig till byrån. De uppgivna
anledningarna äro en provkarta på det mesta av vad som kan förekomma
i fråga om psykologisk och social missanpassning under barndomsoch
ungdomsåren.

I nedanstående tabell sammanställas de uppgivna orsakerna till besöken.
Uppgifterna avse besökare under år 1944.

Gossar

Flickor

Summa

Skolproblem ...................

123

71

194

Lynnesegenheter............

56

34

90

Sen utveckling.................

47

31

78

Steriliseringsfall (ev. + abort) . . .

6

50

56

Stamning eller annan talrubbning .....

33

16

49

Sängvätning..................

26

11

37

Snatteri och stöld ..............

27

9

36

Allmänt nervösa symtom ..........

15

17

32

Sexuella förseelser .............

8

24

32

Fosterhemsfrågor................

24

5

29

Matvägran, tumsugning o. dyl......

13

7

20

»Ryckningar», »anfall*................

11

8

19

Vagabondage, täta platsbyten..........

8

4

12

Nattskräck och andra sömnrubbningar........

4

6

10

Yrkesval................

3

3

6

övriga orsaker..................

6

1

7

Summa

410

297

707

Vad behandlingen beträffar må här endast nämnas, att den föregås av en
noggrann utredning av patientens sociala situation och av sjukdomsbilden,
varefter uppfostringsråd lämnas eller mer eller mindre ingående psykoterapeutisk
behandling gives i de fall, då så är erforderligt. Vid behandling avbarn
i förskoleåldern ha lekdiagnostik och lekterapi prövats. I diagnostiken
ha i regel ingått intelligensundersökningar enligt olika metoder.

I c:a 44 procent av diagnosticerade fall har diagnosen imbecillitet eller
debili tet ställts. I c:a 32 procent av fallen ha psykologiska missanpassningar
konstaterats, huvudsakligen förorsakade av olyckliga miljöinflytanden. I
andra fall har det rört sig om epilepsi, hjärnskador, ordblindhet o. dyl. och i

Kungl. Majlis proposition nr 211.

9

icke så få fall har det framgått, att barnet varit fullt normalt men att föräldrarna
i ett eller annat avseende missförstått dess reaktioner.

De terapeutiska ingreppen uppvisa en mångfald variationer och kombinationsmöjligheter,
som det icke är möjligt att siffermässigt redovisa. Av vidtagna
yttre åtgärder, som redovisats av centralen, dominera fortlöpande
observation och psykoterapeutisk behandling samt »föräldrauppfostran»,
d. v. s. råd och anvisningar till föräldrarna rörande deras handhavande av barnen.
I ett betydande antal fall ha utlåtanden till barnavårdsnämnd avgivits,
ansökningshandlingar till sinnesslöanstalt eller steriliseringshandlingar
uppsatts, fosterhemsplacering tillstyrkts eller placering i lijälpklass föreslagits.

Den statsunderstödda verksamheten vid Ericastijtelsen. I detta sammanhang
må erinras om att statsbidrag ävenledes utgår till den mentalhygieniska
verksamhet för barn och ungdom, som bedrives vid Ericastiftelsens
läkepedagogiska seminarium. Verksamheten bedrives i samband med
funktionärsutbildning för den psykiska harna- och ungdomsvården. Stiftelsen
har tillkommit på enskilt initiativ och kostnaderna för verksamheten
bestridas, förutom av statsbidraget, av enskilda gåvomedel, kommunalt anslag,
elevavgifter och ersättning för meddelad vård. Statsanslaget utgick under
budgetåren 1938/39—1941/42 under åttonde huvudtiteln med belopp
varierande mellan 3 000 och 7 000 kronor som bidrag till lärarutbildningen
och under ettvart av budgetåren 1942/43 och 1944/45 under femte huvudtiteln
med 10 000 kronor, varvid bidraget ej knutits till någon viss del av
stiftelsens verksamhet. I statsverkspropositionen till årets riksdag äskas under
femte huvudtiteln ett anslag av 20 000 kronor, varvid som villkor för
statsbidraget föreslås, att ordförande i stiftelsens styrelse samt en revisor för
granskning av stiftelsens förvaltning och räkenskaper utses av Kungl. Majit.
Den mentalhygieniska verksamheten vid Ericastiftelsen möjliggör att teoretisk
och praktisk-klinisk undervisning kunna kombineras vid utbildningen vid
det läkepedagogiska seminariet. Anslagsyrkandet har motiverats såväl av
stiftelsens betydelse för utbildningen av personal till den psykiska bamaoch
ungdomsvården som av den gagnrika mentalhygienska verksamheten.

lil. Behovet av en statsunderstödd harna- och

ungdomsvård.

Ungdomsvårdskommittén.

Ungdomsvårdskommittén har i sitt betänkande givit en allmän motivering
för behovet av psykisk harna- och ungdomsvård. Av denna allmänna motivering,
som underbyggts av särskilda undersökningar, vilka kommittén låtit
verkställa, vill jag i sammandrag anföra följande.

Den psykiska harna- och ungdomsvårdens praktiska syfte är att förebygga
uppkomsten och utvecklingen av social missanpassning och asocialitet
hos det unga släktet. Den förutsättning, som verksamheten bygger på, är upp -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

täckten av det förhållandet, att de vuxnas beteenden och sociala attityder
i långt större utsträckning än man tidigare gjort klart för sig bestämmas av
intryck och upplevelser under barndomen. Kunskapen härom har vuxit
fram som ett gemensamt forskningsresultat av vetenskapligt arbete på olika
områden, nämligen läkarvetenskapens, pedagogikens, sociologiens och psykologiens
arbetsfält.

För att barnen på ett normalt sätt skola tillägna sig en god samhällsmoral
är deras förhållande till sin miljö av avgörande betydelse. I överensstämmelse
med nutida, vetenskapliga rön framhåller kommittén, att den sociala
anpassningsprocess, som barnet genomgår, icke enbart består däri att det
får lära sig vissa handlingsregler och tillägna sig vissa vanor. Den utveckling,
som sker, äger rum i direkt anknytning till personer i barnets omedelbara
omgivning — föräldrar, lärare, barnhemspersonal, kamrater med flera
— gentemot vilka barnet i första hand tager ställning rent känslomässigt.
Det väsentliga i utvecklingen ligger i själva verket på känslans område och
icke på det intellektuella planet. Detta förhållande medför den praktiska
konsekvensen, att uppfostran eller, i fråga örn urspårad ungdom, återuppfostran
i första hand bör inriktas på att skapa sunda, positiva känslobindningar
mellan barnet och omgivningen.

Enligt den uppfattning, för vilken kommittén gör sig till tolk, uppstå sociala
missanpassningar huvudsakligen på två skilda sätt. Missanpassningen
kan härröra ur känsloanknytning till asociala förebilder, något som i regel
är fallet vid den s. k. ligabildningen, eller också ur en negativ eller eljest
störd känslobindning till föräldrar eller andra sociala auktoriteter som
lärare, barnhemspersonal med flera. Det är sålunda mycket vanligt att barnoch
ungdomsförseelser av sådan typ som stölder och rymningar bottna i
felaktiga känslobindningar och därför icke egentligen ha med bristande
moraliska insikter att göra. Kommittén håller för troligt, att den nutida
familjesituationen med små, ofta trångbodda familjer och med överdrivet
starkt föräldraintresse kring barnen lämnar särskilt starka betingelser för
uppkomsten av dylika känslostörningar. Att hemmiljöns utformning är av
stor betydelse för barnens utveckling i den ena eller andra riktningen finner
kommittén bestyrkt av undersökningar, som den låtit verkställa beträffande
barnavårdsnämndernas klientel av socialt missanpassade barn och ungdomar.

Den dagliga erfarenheten har lärt, att det stora flertalet barn reder sig
förvånansvärt bra och utvecklas i gynnsam riktning, trots ogynnsamma
miljöinflytanden under barndomen. Men erfarenheten visar också, att de på
förståndslivets område underutvecklade (debila och imbecilla) samt de i viljeoch
känsloavseende egenartade (psykopater i vidsträckt bemärkelse) äro minst
motståndskraftiga i detta avseende. Det praktiska socialvårdsarbetet och undersökningar,
som verkställts av kommittén och andra, bestyrker, att intellektuellt
undermåliga och psykiskt defekta eller skadade barn utgöra en mycket stor

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

11

del av barnavårdsnämndernas (respektive ungdomsnämndernas) klientel av
missanpassade unga individer. Särskilt stor risk för en ogynnsam utveckling
löpa de lindrigt efterblivna, som ofta icke i motsats till de mera påtagligt efterblivna
för närvarande bli föremål för sakkunnig behandling på ett tillräckligt
tidigt stadium.

Av de undersökningar, som kommittén låtit verkställa, finner kommittén
framgå, att nästan regelmässigt de barn, som på grund av vanart bli föremål
för barnavårdsnämnds ingripande, redan åratal dessförinnan visat
gryende anlag för psykisk felutveckling. De psykologiska sammanhang, som
i det enskilda fallet ligga bakom missanpassningssymtomen, låta sig emellertid
i regel endast avslöjas genom en sakkunnig utredning. För en gynnsam
profylaktisk behandling är det av betydelse att denna diagnosticering
sätter in på ett så tidigt stadium som möjligt. Kommittén är av den uppfattningen,
att diagnosticeringen i allmänhet torde kräva specialutbildning
hos den, som verkställer den. Kommittén betecknar den allmänna läkarutbildningen
som otillräcklig för den som vill vinna erforderlig sakkunskap
på detta område och anser icke den läkarassistens, som nu står barnavårdsnämnderna
till buds, vara tillfyllest för lösandet av de uppgifter, varom här
är fråga. Genom en statsunderstödd psykisk harna- och ungdomsvård skulle
efter hand tillgång kunna skapas till erforderliga specialister på området.
Dessa skulle bistå föräldrar, lärare, barnavårdsnämnder och andra med
erforderlig sakkunskap vid rådfrågning i uppfostringsfrågor, vid profylaktisk
behandling och vid bedömandet av de ingripanden av olika slag, som
kunna vara av nöden.

Kommittén diskuterar även vilken roll de under senare åren skapade eller
utbyggda allmänna institutionerna för hälsokontroll av barn och ungdom
kunna spela i detta sammanhang, nämligen den förebyggande barnavården
och skolläkarverksamheten. Kommittén finner, att den förebyggande barnavården
i detta sammanhang har en stor uppgift att fylla beträffande det
tidiga uppspårandet av lynnesbesvär och andra beteenderubbningar samt
själsliga defekter hos barnen. I de lättare fallen torde läkaren vid en barnavårdscentral
eller barnavårdsstation ha möjlighet att vidtaga de lämpliga
profylaktiska och terapeutiska åtgärderna på egen hand, men beträffande
alla mera komplicerade fall är kommittén av den uppfattningen, att varken
läkarens tid eller utbildning torde vara tillräcklig för att reda upp dessa ofta
tämligen invecklade problem. Den psykiska harna- och ungdomsvården är
sålunda en naturlig utbyggnad av den profylaktiska verksamhet, som den
förebyggande barnavården innebär och överflödiggöres icke av denna. På
samma sätt gestaltar sig enligt kommittén förhållandet mellan skolläkarverksamheten
och den psykiska harna- och ungdomsvården. Icke heller
skolläkarna torde i allmänhet ha lid och resurser att kunna ägna de bär ifrågavarande
fallen av uppfostringssvårigheter den speciella och tidsödande behandling,
som kräves.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Det gäller därför enligt kommitténs mening att söka skapa en särskild
organisation, ägnad ej blott att stå föräldrar och andra målsmän till buds
utan också att effektivt samarbeta med harna- och ungdomsvårdande myndigheter
i allmänhet, en organisation, till vilken, bland annat för beredande
av lättnad i det löpande arbetet, barnavårdscentraler och barnavårdsstationer
samt tjänste- och skolläkare men även barnavårdsnämnder och andra
organ kunna och böra hänvisa svårbedömbara, svårartade och för sin behandling
tidskrävande fall.

Kommittén finner, att de ansatser till psykisk harna- och ungdomsvård,
som gjorts på olika orter i landet och för vilka jag i det föregående redogjort,
vittna örn att behovet av dylik verksamhet uppmärksammats av barnavårdsmyndigheter,
skolmän och andra socialt verksamma krafter men att de nuvarande
åtgärderna i stort sett allenast äro sporadiska samt till sin omfattning
så blygsamma, att de ej motsvara det förefintliga behovet av sakkunniga
kontrollåtgärder och råd, då det gäller barnens och ungdomens fostran.

Yttranden,

Samtliga myndigheter och organisationer, som avgivit yttranden över ungdomsvårdskommitténs
förslag — med undantag av statskontoret — ha funnit
behov föreligga av en statsunderstödd psykisk harna- och ungdomsvård
eller ha lämmit kommitténs uppfattning härutinnan utan erinran. Jämväl beträffande
målsättningen och uppgifterna för denna verksamhet ansluta sig
dessa yttranden i huvudsak till kommitténs uppfattning.

Socialstyrelsen framhåller, att ungdomsasocialiteten och ungdomskriminaliteten
till väsentlig del vore att betrakta som ett socialt symtom på psykisk
oförmåga till anpassning i samhället. Dessa sociala anpassningssvårigheter
förekomma i övervägande antalet fall bland barn, som vore psykiskt efterblivna,
men även bland miljöskadade eller på grund av konstitutionella inslag
i karaktären moraliskt efterblivna barn. Brottsligheten vore i större
utsträckning än man vanligen föreställde sig ett medicinskt problem, som
berodde på psykisk eller moralisk efterblivenhet hos såväl barn som vuxna.
Arbetsoförmåga på grund av sådan från barndomen bestående efterblivenhet
utgjorde en avsevärd anledning till fattigvårdsunderstöd. På grund därav
vore det uppenbart, att ordnandet av en allmän psykisk hälsokontroll och
en tidig identifiering av de psykiskt efterblivna barnen och övriga svåruppfostrade
barn vore av mycket stor betydelse. Styrelsen funne ett trängande
behov av en hela landet omspännande organisation för psykisk harna- och
ungdomsvård föreligga.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför:

Betydelsen av en ordnad psykisk harna- och ungdomsvård synes länsstyrelsen
ligga i öppen dag. Några utsikter lära icke förefinnas att utan statligt
ingripande få till stånd en sådan inom överskådlig tid. Åtgärder i den rikt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

13

ning, ungdomsvårdskommittén i förevarande betänkande förordar, måste
därför hälsas med tillfredsställelse.

Länsstyrelsen i Kalmar län anför:

Av de till länsstyrelsen inkomna yttrandena kan utläsas, att betänkandet
mottagits med stort intresse ute i orterna. Därest den föreslagna organisationen
i utbyggd form handhaves på ett ändamålsenligt sätt, bör den bliva till
mycket stor hjälp för de lokala barnavårdsmyndigheterna i deras arbete.
Sålunda torde de olika vårdfallen ofta bliva mera lätthanterliga därigenom
att den medicinska sakkunskapen kommer att inkopplas på ett långt tidigare
stadium än vad nu merendels är fallet. Likaledes är att vänta att det motstånd,
som de ifrågavarande barnens föräldrar mycket ofta resa mot barnavårdsnämnds
åtgärder mot barnen, i rätt stor utsträckning kommer att mildras,
örn det föreliggande fallet till en början lägges upp väsentligen som en
mentalhygienisk fråga. Länsstyrelsen är övertygad om att de kostnader,
som samhället nedlägger å den psykiska harna- och ungdomsvården, i det
långa loppet komma att betala sig genom att i många fall den psykiska rådgivningen
kommer att förhindra utvecklingen av asociala och kriminella
tendenser hos barn och ungdom. Den ifrågasatta organisationen kommer
vidare att verka till lindring i de lidanden, som drabba missanpassade eller
intellektuellt svagt utrustade barn och ungdomar samt deras närmaste anhöriga.
Icke minst ur sistnämnda synpunkt finner länsstyrelsen förslaget
värt att realiseras.

Svenska landstingsförbundet yttrar:

Den i betänkandet behandlade frågan är otvivelaktigt av stor betydelse.
För hem och skola innebära de psykopatiska och svåranpassbara barnen
en avsevärd belastning. Erfarenheten har också visat, att de lätt falla samhället
till last. A uppfostringsanstalter av olika slag intagna rekryteras sålunda
ofta ur deras led. Ur samhällsekonomisk synpunkt synes det därför
vara ett starkt intresse, att dessa barn på ett så tidigt stadium som möjligt
tagas örn hand och sakkunnig vägledning rörande deras behandling lämnas,
så att det icke blir, som nu ofta är fallet, att dessa barn omhändertagas,
först när de på ett eller annat sätt kolliderat med samhällets lagar och förordningar.
Även enligt förbundets mening föreligga sålunda starka skäl att
samhället söker åstadkomma en organisation för psykisk harna- och ungdomsvård
med uppgift att vägleda och tillrättaföra barn och ungdom, som
visa uppfostringssvårigheter.

Svenska läkaresällskapet uttalar sin positiva inställning till och sin förhoppning
örn en lösning av de psykiska harna- och ungdomsvardsproblemen.
Sällskapet såge med stor tillfredsställelse på det förslag till lösning,
sorn ungdomsvårdskommittén framlagt, och delade dess grundsyn på hithörande
frågor.

Statskontoret har som motivering för sitt avstyrkande av kommitténs förslag
anfört:

Vid bedömandet av kommitténs organisationsförslag synes till en början
böra beaktas, att cn särskilt på psykisk hälsokontroll och rådgivning inriktad
verksamhet beträffande barn och ungdom redan nu bedrives. Å åtminstone
några orter förefaller verksamheten, ehuru tämligen ung, att syn -

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

nerligen väl fylla sitt ändamål. Initiativen till denna verksamhet hava i
regel utgått från barnavårdsförbunden och de större städernas barnavårdsnämnder,
ofta i samarbete med skolmyndigheterna. Kostnaderna för de nuvarande
rådfrågningsbyråerna bestridas ock i allmänhet av landstingen,
barnavårdsförbunden, barnavårdsnämnderna eller folkskolestyrelserna. Av
kommitténs uttalanden framgår, att det väsentliga arbetet inom harna- och
ungdomsvården — de ungas sociala anpassning i enlighet med deras konstaterade
förutsättningar och anlag — börjar först sedan läkaren ställt sin
diagnos och den medicinska behandlingen avslutats.

Statskontoret har icke kunnat undgå att hysa tveksamhet beträffande såväl
behovet av statlig medverkan på förevarande område som ock lämpligheten
av att skapa ett från barnavårdsorganisationen skilt anstaltsväsen för
psykisk hälsokontroll av barnavårdsklientelet. Denna tveksamhet förstärkes
därav, att den vid 1944 års riksdag beslutade rationaliseringen och utbyggnaden
av skolhälsovården medfört större möjligheter än tidigare för mentalhygienisk
omvårdnad av ungdomen i och över skolåldern.

Med avseende å barnen i förskolåldern vill statskontoret framhålla, att de
med statsmedel understödda barnavårdscentralerna och barnavårdsstationerna
torde vara till gagn även vid barnens andliga fostran. Enligt vad i
betänkandet anförts har erfarenheten visat, att på de platser, där barnavårdscentralerna
taga hand om barn i åldern 2—7 år, de praktiska frågorna
ofta gälla icke så mycket barnens fysiska som fastmera deras psykiska hälsa.
Läkarna å såväl centraler som stationer hava hittills, enligt vad som vidare
uttalas, haft tillfälle att diagnosticera icke så få fall av grövre själsliga defekter.
Det är avsett, att den här berörda förebyggande barnavården så
småningom skall komma att omfatta hela förskolåldern.

Med hänsyn till de möjligheter i fråga örn psykisk hälsokontroll, vilka
sålunda redan nu stå till buds, kan statskontoret icke finna det tillräckligt
motiverat, att statsmedel skulle anvisas för uppbyggande av en ny för sådan
kontroll avsedd och gentemot barnavården i övrigt fristående organisation.
Ämbetsverket förbiser härvid icke, att de läkare, vilka äro verksamma på
barnavårdens område, kunna antagas i viss utsträckning sakna för bedömandet
av vanartsproblemen erforderliga specialinsikter. Även den nya
organisationen skulle mötas av samma svårigheter att få kompetenta befattningshavare.
Genom särskilda skolläkarkurser torde bristen i detta hänseende
komma att hävas i fråga örn skolläkarna. Erinras må dessutom i
detta sammanhang, att enligt beslut av 1944 års riksdag ett psykologisktpedagogiskt
institut inrättats, vilket skall hava till uppgift bl. a. att främst
för lärare anordna kurser av olika slag —- psykologisk-pedagogiska och
medicinsk-pedagogiska.

Departementschefen.

Föreliggande förslag ingår som ett led i det system av åtgärder, som syftar
till att genom förebyggande verksamhet skydda och stärka det uppväxande
släktets — och därmed nationens framtida — hälsa och krafter.

Såväl psykologisk och psykiatrisk forskning som erfarenheten från socialvårdens
och pedagogikens områden lia givit vid handen, att asociala tendenser
oftare ha mindre att göra med en missriktad moraluppfattning i egentlig
bemärkelse än med rubbningar på vilje- och framför allt på känslolivets örn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

15

råden, grundade under den tidiga barndomen. Erfarenheterna utvisa, att det
är de andligen svagt utrustade barnen, som under trycket av olyckliga miljöförhållanden
löpa största faran alt bli psykiskt deformerade. Det är en
angelägenhet av största vikt att på ett så tidigt stadium som möjligt uppspåra
dessa på ett eller annat sätt problematiska barn eller ungdomar och söka hjä’pa
dem tillrätta genom terapeutiska åtgärder, som ta sikte såväl på deras psykiska
egenart som på deras miljö. Härigenom kunna riskerna för att de senare hamna
i socialvårds- eller fångvårdsklientelet förebyggas eller minskas. De kostnader,
som en asocial individ kan ådraga samhället, borde i och för sig vara en tillräcklig
motivering för att resurser ställas till förfogande till förebyggande av
en dylik utveckling. Men man behöver icke sträcka sig så långt som till de
asociala fallen för att finna en psykisk harna- och ungdomsvård motiverad.
För förebyggandet eller botandet av lindrigare neuroser, som förekomma i
stort antal och som kunna förorsaka arbetssvårigheter och andra olägenheter
redan i ungdomen och senare i livet, är det av vikt att sjukdomsprocessen
på ett så tidigt stadium som möjligt uppspåras och kommer under sakkunnig
behandling. Även då det gäller att bemästra vanliga skolsvårigheter eller andra
uppfostringsproblem hos barn, är tillgången till en rådgivningsbyrå under sakkunnig
ledning ett stöd för föräldrar och lärare.

Genom den förebyggande barnavården, som efter hand torde böra utbyggas
att omfatta hela förskoleåldern, samt genom skolläkarverksamheten
kommer en fortlöpande hälsokontroll av de unga att kunna anordnas
upp till slutet av skolåldern. Med hänsyn bland annat till de möjligheter
till psykisk hälsokontroll, som därigenom stå till buds, har statskontoret
ansett sig böra avstyrka ett genomförande av det framlagda förslaget.
Jag delar såtillvida statskontorets uppfattning, att genom den förebyggande
barnavården och skolläkarverksamheten överlag skapats ökade
möjligheter att på ett tidigt stadium kunna uppspåra psykisk ohälsa, efterblivenhet
eller social missanpassning. För en ändamålsenlig behandling av
de sjukdomsprocesser, som det här ofta är fråga om, torde det emellertid
— framför allt beträffande mera svårbehandiade fall — vara nödvändigt med
specialistvård. Hittills ha endast ansatser till dylik specialistvård funnits i
vårt land. Ett genomförande av det framlagda förslaget till psykisk barnaoch
ungdomsvård skulle efter hand komma atl råda hot på denna brist.
Den hälsokontroll, som redan etablerats genom den förebyggande mödraoch
barnavården och genom skolläkarverksamheten, överflödiggör sålunda
icke den verksamhet, som nu föreslås. Denna är tvärtom alt anse som ett
komplement till hälsokontrollen.

Att det föreligger ett praktiskt behov av en särskilt organiserad psykisk
harna- och ungdomsvård bestyrkes därav att rådgivningsverksamhet i uppfostringsfrågor
på kommunalt eller enskilt initiativ anordnats i olika
orter i landet. Uppmärksamheten på detta behov har ävenledes föranlett
beviljandet av statsbidrag lill den inom Värmlands län bedrivna försöks -

16

Kungl. Maj-.ts proposition nr 211.

verksamheten i psykisk harna- och ungdomsvård och till den kombinerade
kliniska och utbildande verksamheten vid Ericastiftelsen.

Den på enskilt och kommunalt initiativ tillkomna psykiska bärna- och
ungdomsvården har inneburit en gagnrik pionjärverksamhet, ofta möjliggjord
genom enskildas intresse och uppoffringar, men den är för närvarande
synnerligen ojämnt utvecklad inom olika delar av landet. En ändamålsenlig
och tillräcklig utbyggnad av denna nya och viktiga gren inom
harna- och ungdomsvården, vars arbetsmetoder på många håll ännu torde vara
ganska okända, synes icke utan statens stöd vara att påräkna inom den
närmaste tiden. Jag vill därför förorda, att i anslutning till det föreliggande
förslaget möjligheter öppnas för ett genomförande över hela landet av en
statsunderstödd harna- och ungdomsvård.

IV. Organisationen av den psykiska harna- och
ungdomsvården.

Ungdomsvårdskommittén.

Kommittén framhåller, att fullt tillräckliga hållpunkter i praktiskt hänseende
för en organisatoriskt sett slutgiltig utformning av den psykiska
harna- och ungdomsvården ännu icke finnas. Med hänsyn härtill anser
kommittén det vara ändamålsenligt att låta verksamheten organiskt växa
fram och taga form utan att den från början alltför hårt bindes i fastställda
former. Den i viss mån förefintliga bristen på kvalificerad personal
finge också anses tala för ett sådant förfarande. Kommittén har med
hänsyn härtill funnit sig böra begränsa sitt förslag till att förorda en verksamhet,
avsedd att i delvis mindre fasta former fungera under en övergångsperiod
av tre år. Kommittén framhåller, att, då denna tid närmade
sig slutet, frågan om den fortsatta verksamhetens omfattning liksom frågan
örn fastare och mera detaljerade former för en sådan verksamhet borde
upptagas till bedömande.

Enligt kommittéförslaget skola landstingen samt de städer, som ej deltaga
i landsting, vara huvudmän för den psykiska harna- och ungdomsvården.
Någon ofrånkomlig skyldighet att anordna dylik verksamhet
skulle enligt förslaget icke föreskrivas. Åtagandet skulle sålunda vara frivilligt,
men staten föreslås att stödja verksamheten.

Kommittén föreslår vidare, att verksamheten, som bör avse barn och ungdom
upp till 21 års ålder, skall utövas genom läns- och stadscentraler i
distrikt av lämplig storlek. Behov av en fullständig och väl utbyggd central
anses förefinnas i varje län av ordinär storlek i fråga om ytvidd och befolkningstal
samt dessutom i de största i landsting icke deltagande städerna.
Den omständigheten, att länen sinsemellan äro tämligen olikartade

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

17

torde emellertid enligt kommitténs mening i vissa lall kunna motivera
särskilda anordningar, som innebära att vissa läns- och stadsområden
sammanslås till större distrikt. Kommittén har emellertid underlåtit att
framlägga någon detaljerad plan för en lämplig distriktsindelning utan
anser, alt en sådan plan bör utformas genom avgöranden från fall till fall
av central myndighet. Kommittén anför i förevarande hänseende bland
annat följande:

Det torde komma att visa sig, att en del mindre län (landstingsområden)
lia för ringa storlek för alt för närvarande kunna motivera anordnandet
av självständig, statsunderstödd verksamhet av ifrågavarande slag. Detsamma
kommer säkerligen att visa sig vara förhållandet med Gävle stad
och möjligen även med ytterligare någon eller några av de städer, som ej
deltaga i landsting. Av de städer, som deltaga i landsting, torde ingen lia
nått sådan storlek, som kan anses erforderlig för anordnandet av egen
statsunderstödd central för psykisk harna- och ungdomsvård. Vid nu angivna
förhållanden finner kommittén det ändamålsenligt att föreslå ett
frivilligt och statsunderstött anordnande av verksamhet av nu ifrågavarande
slag inom samtliga landstingsområden oell städer utom landsting med den
inskränkningen, att statsunderstöd icke skall lämnas till självständig organisation
för ändamålet i landstingsområden och städer, som vid sakkunnigt
bedömande av central myndighet befinnas på grund av sin ringa storlek
bättre lämpade för verksamhet, ordnad för flera områden gemensamt.
Visserligen bör statsanslag kunna utgå jämväl för bedrivandet av psykisk
harna- och ungdomsvård i dylika områden av mindre storleksordning,
men verksamheten måste då ordnas i sådan form, att två landsting, eller
landsting och stad, eller två städer, allt efter den centrala myndighetens
beprövande, förena sig örn att bedriva verksamheten gemensamt.

Vad angår beskaffenheten av de föreslagna centralernas
verksamhet anför kommittén:

Frågan örn utformningen och sammansättningen av centralerna, vilka
tor länens vidkommande i regel lämpligen torde böra stationeras i residensstäderna,
är givetvis — i likhet med frågan om antalet behövliga centraler —
avhängig av omfattningen och beskaffenheten av den verksamhet centralerna
skola bedriva. Denna verksamhet kan i korthet sägas i första hand
gå ut på sådan mental- och socialundersökning, som erfordras för att klarlägga
orsakerna till de svårigheter och rubbningar, vilka kommit till synes
i de olika fallen, och för att finna lämpliga utvägar för rationell behandling.
Verksamheten skall emellertid dessutom åsyfta föranstaltande av erforderlig
kroppslig undersökning och behandling, meddelande av råd, vidtagande
av åtgärder för lämplig behandling i uppfostringssylte och för social sanering
av olämpliga hemförhållanden samt socialhygicnisk övervakning av
de anmälda fallens fortsatta utveckling.

Givet är att en sådan verksamhet blir olika intensiv och tidsödande albel
ter fallens svårighetsgrad. I fall som motivera verklig observation torde
undersökningen och rådgivningen i regel komma att omfatta följande moment.
Patientens förutvarande tillstånd utredes genom inhämtande av upplysningar
rörande arvsanlag och tidigare förhållanden i hem, skola och
kamratliv m. m. Därvid inhämtas upplysningar från föräldrar, lärare, lä Bihang

till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 211.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

kare, barnavårdsnämnder samt andra personer och institutioner, med vilka
barnet kan ha varit i kontakt. Vidare söker man genom besök i hemmet
samt ingående samtal med barnet få en någorlunda tillförlitlig bild av dess
miljö och de pedagogiska möjligheterna att handleda det. Ytterligare studeras
uppförandet under observationstiden. Än vidare underkastas barnet
läkarundersökning, såväl en allmän kroppsundersökning som en speciell
psykologisk observation. Slutligen får det genomgå erforderlig experimentalpsvkologisk
undersökning, exempelvis intelligensprövning och testning, avseende
att belysa karaktär och utveckling i fråga örn nervsystemets inverkan
på muskulaturens funktion (den motoriska utvecklingen), temperamentstyp
m. m. Journal rörande de gjorda iakttagelserna upprättas tillika nied sammanställning
av fakta, och anteckningar göras om de i anslutning härtill
dragna slutsatserna rörande fallets behandling. Med ledning av den verkställda
utredningen lämnas slutligen muntliga eller skriftliga direktiv till
föräldrar, lärare och barnavårdsnämnd, med flera. Efter undersökningen
och rådgivningen följer så övervakningen, som av utövaren kräver betydande
skicklighet samt därtill ofta tager mycken tid i anspråk.

I fråga örn den närmare utformningen av den lokala
organisationen anser kommittén, att såväl principiella som praktiska
hänsyn motivera en anknytning av länens centraler till länslasaretten.
Kommittén anför härom följande:

Givet är att, där barnavdelning för kroppssjukvård finnes inrättad vid
länslasarett, en central för psykisk harna- och ungdomsvård lämpligast
uppbygges genom utvidgning av barnavdelningen till att avse jämväl den
psykiska vården. En sådan anordning torde medföra möjlighet för centralen
att på ett enkelt sätt få tillgång till lämplig mottagningslokal och
sängplatser för observationsfall å barnavdelningen samt därtill erforderliga
instrument för hithörande undersökningar m. m. — låt vara att inventarieförrådet
torde behöva kompletteras, bland annat med materiel (leksaker
m. m.), som erfordras för karaktärs- och temperamentsbedömning
samt psykoterapeutisk behandling i påkommande fall. Samtidigt medför
en dylik anordning ett underlättande av fruktbringande samarbete mellan
centralens personal och lasarettets specialister på olika områden samt
minskad omgång, då vårdfall för rationell behandling måste hänvisas till
annan läkare för operativt ingrepp eller dylikt. Även i fall, där barnavdelning
icke finnes vid länslasarett, måste genom lasarettsledningens försorg
vidtagas åtgärder för lämpliga anordningar med avseende å mottagningslokal
och sängplatser för observation m. m. I detta sammanhang förtjänar
framhållas att det, såvitt vunna erfarenheter från försöksverksamheten i
Värmlands län giva vid handen, icke finnes anledning befara att sjukhusmiljön
skall verka avskräckande på dem, som för erhållande av råd och
hjälp önska vända sig till centralerna.

Kommittén framhåller, att det måste anses vara av betydande vikt, att
man i mesta möjliga mån underlättar tillgången till det stöd i uppfostringsfrågor,
som centralerna komma att erbjuda. Det är därför enligt kommitténs
uppfattning angeläget, att i den mån så på grund av vederbörande
läns storlek och kommunikationsförhållanden finnes erforderligt, å olika

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

19

platser upprättas filialer för den psykiska harna- och ungdomsvården.
Kommittén fortsätter:

Genom ett sådant förfarande vinner man, att resorna för de hjälpsökande
från avlägset belägna orter förkortas och förbilligas. Jämsides härmed
når man det resultatet, att en dylik resa för personer från ensliga bygder
med fattiga villkor icke kommer att framstå som ett företag av sådana
proportioner, att man ej vågar giva sig in på detsamma. Vidare kan det
hända, att det i vissa fall kan vara ändamålsenligare att komma i kontakt
med landsbygdens barn under förhållanden, som icke i högre grad avvika
från förhållandena i hemorten, än att få barnen under behandling i en för
dem ovan stadsmiljö, inför vilken de reagera genom att andligen spänna
sig och överhuvudtaget ådagalägga ett annat uppförande än under vanliga
omständigheter.

Då det gäller att välja plats för dylika filialer, torde det i många fall
komma att visa sig lämpligt att anknyta filialerna till de olika observationseller
upptagningshemmen för barn ute i orterna. I de fall, då denna utväg
kan väljas, torde frågan örn lokal för mottagningarna kunna lösas i samråd
med barnhemmens huvudmän. Vidare är att märka att å dessa hem
bör finnas möjlighet att få barn som äro att betrakta som undersökningsfall
intagna för observation, låt vara att de mera svårbedömda fallen i regel
böra hänvisas till länslasaretten.

Vad beträffar städer, som ej tillhöra landsting, har kommittén icke ansett
sig böra upprätthålla kravet på att centralernas anknytning till sjukhus
skulle vara ett ovillkorligt villkor för statsbidrag. Kommittén har dock
även för dessa städers vidkommande förordat en dylik anknytning. Anledningen
till att kommittén beträffande städerna utanför landsting avvikit
från huvudregeln är den, att man i dessa städer, där organisationen i vissa
fall redan nått en viss stadga, hittills även utnyttjat skolan och samhällets
barnavårdande organ, då det gällt alt träffa anstalter för den psykiska
bärna- och ungdomsvården. Kommittén anför härom vidare:

Kommittén anser, att man i dylika fall bör hålla den möjligheten öppen
att med hjälp av statsbidrag bygga vidare på den grund som redan lagts.
I de fall. då för den skull ledningen av den psykiska harna- och ungdomsvården
förlägges lill byrå under skolmyndighet eller barnavårdsnämnd,
måste emellertid, enligt kommitténs mening, ovillkorligen sådana anstalter
träffas, att erforderlig observation av vårdfall kan genom medverkan av
vederbörande sjukhusmyndighet äga rum å sjukhus i orten. Undantagsvis
skulle det kunna befinnas ändamålsenligt att låta samtliga här åsyftade
samhällsorgan var för sig deltaga i den psykiska harna- och ungdomsvården.

Verksamhetens art och arbetets karaktär motivera enligt kommittén, att
centralernas personal utgöras av specialutbildade läkare jämte
assistenter. För de löpande göromålen torde dessutom kunna påräknas
hjälp av praktikanter. Att vederbörande läkare blir chef för centralen finner
kommittén naturligt med hänsyn till verksamhetens hälso- och sjukvårdande
karaktär.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Någon exakt förhandsberäkning rörande personalens storlek och sammansättning
vid de olika centralerna har kommittén icke ansett sig kunna
verkställa. Kommittén ger följande allmänna synpunkter på centralernas
personalbehov:

Givetvis kunna fall inträffa, då mer än en läkare erfordras vid en central,
därvid ledningen för verksamheten bör anförtros åt en av dessa läkare.
Å andra sidan är det även tänkbart, att på grund av de lokala förhållandena
inom ett eller annat område det därvarande behovet av läkare för nu
ifrågavarande ändamål åtminstone till en början kommer att visa sig så
pass ringa, att det icke motiverar tillsättandet av en heltidsanställd läkare.
Även om på något håll tillfredsställande resultat skulle kunna uppnås med
hjälp av en halvtidsan,ställd läkare, synes det dock under alla förhållanden
vara nödvändigt, att varje central disponerar över en heltidsanställd assistent.
Det måste nämligen anses vara av största vikt, att kontinuitet upprätthålles
vid den löpande övervakningen av vårdfallen, och att den för sådant ändamål
avsedda arbetskraften är tillräcklig. Emellertid torde anställning av en
enda assistent knappast någonsin vara tillfyllest ens å övergångsstadiet, då
det gäller att fylla behovet av sakkunnigt biträde åt läkaren (eller läkarna)
vid en läns- eller stadscentrai.

Kommittén erinrar härvid om behovet av pedagogisk sakkunskap i den
psykiska harna- och ungdomsvården; detta kunde, då en heltidsanställd
assistent icke i erforderlig mån besutte dylik kompetens, nödvändiggöra
anlitande av lämpliga lärarkrafter för deltidstjänstgöring vid centralerna.

Då den föreslagna verksamheten närmast avser en övergångstid, varunder
omfattningen av en framtida, bestående organisation skall utrönas,
har kommittén icke ansett det för närvarande motiverat att för ifrågavarande
verksamhet tillskapa några fasta tjänster. Kommittén föreslår
därför, att samtliga befattningar, som kunna komma i fråga, tills vidare
inrättas som extra tjänster.

Kommittén har underkastat de nuvarande utbildningsmöjligheterna för
centralernas personal liksom den vetenskapliga verksamheten på den psykiska
harna- och ungdomsvårdens område en kritisk granskning. Den
finner de lill buds stående möjligheterna i detta avseende icke vara tillfredsställande.
Detta gäller enligt kommittén såväl läkarnas som assistenternas
utbildning. Fastlagda utbildningsvägar på ifrågavarande område
kunna enligt kommitténs mening ännu icke anses vara utformade. Beträffande
läkarnas utbildning pekar kommittén bland annat på bristen på
erforderliga kunskaper i socialmedicin och mentalhygien hos läkarekåren
överhuvudtaget samt på den brist på .stadga och självständighet, som trots
lovvärda ansatser ännu karakteriserar de barnpsykiatriska studierna.
Kommittén framhåller, att inrättandet av de föreslagna centralerna visserligen
komme att medföra ökade möjligheter till praktisk utbildning liksom
verksamheten på centralerna komme att kunna befordra den empiriska
forskningen på detta område. Men utbildningsfrågan krävde dock en fortsatt
och ingående uppmärksamhet. Det lillkomme dock icke kommittén

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

att utreda denna fråga, men den vore angelägen om att framhålla vikten
av att frågan med det snaraste upptoges till allsidigt och ingående övervägande.

Beträffande kompetensvillkorcn för centralernas läkare anför kommittén: Vad

läkarkrafterna beträffar, måste behörig hänsyn tagas till det förhållandet,
att det här gäller ett verksamhetsområde som vanligen är i viss
mån främmande för en icke specialutbildad läkare, samt att noggranna
regler för läkarnas utbildning till specialister ännu icke kommit till stånd.
Man kan därvidlag endast fastslå, att socialläkare i mentalhygienens tjänst
bland barn och ungdom i regel ägnat eller ägna sammanlagt tre år efter
medicine licentiatexamen åt tjänstgöring som underordnad läkare vid sinnessjukhus
och barnsjukhus.

Innan frågan örn läkarnas specialutbildning kommit närmare sin lösning,
torde det icke vara tillrådligt alt föreskriva allmängiltiga och detaljerade
kompetensvillkor för dem, som i egenskap av läkare vilja ägna sig åt psykisk
harna- och ungdomsvård i den av kommittén här föreslagna organisationen.
Angelägenheten härav är desto större, som tillgången på läkare med
vad här kallats barnpsykiatrisk utbildning ännu är tämligen begränsad. I
sak gäller det här som i andra fall blott, att den för tjänsten lämpligaste
personen får förtroendet att fylla en maktpåliggande uppgift inom det område
varom fråga är. Med sakernas nuvarande ordning kan emellertid den
lämplige i förevarande fall vara att finna än bland de specialutbildade barnläkarna,
än bland psykiatrikerna, än bland de så kallade barnpsykiatrikerna,
vilka skaffat sig fortbildning inom båda ämnesområdena. Undantagsvis
skulle måhända även annan läkare med väl dokumenterad erfarenhet i mentalhygien
rörande barn och ungdom kunna ifrågakomma. Givet är emellertid
att de läkare, som fått både pediatrisk och psykiatrisk skolning, i allmänhet
måste anses mest lämpade för uppgiften. Genom studier och praktik
vunnen kunskap rörande de kroppsliga sjukdomstillstånd, som speciellt
sammanhänga med harna- och ungdomsåren, är givetvis ytterligt värdefull
för den, som i egenskap av fackman skall syssla med de ungas psykiska
hälso- och sjukvård, men man får ej glömma att studiet av det mänskliga
själslivet och dess sjukliga yttringar här har sin givna betydelse. Sistnämnda
förhållande torde framstå i särskilt klar dager, örn man betänker att det i
rådgivningsverksamheten mycket ofta kommer att gälla utredningar rörande
sociala sammanhang, bottnande i nervösa rubbningar och andra avvikelser
från det normala icke blott hos de unga utan även hos deras fostrare.
Efter ett noggrant övervägande av frågan om kompetenskraven för läkare
inom den statsunderstödda psvkiska harna- och ungdomsvården har kommittén
funnit det lämpligast att föreslå, att det tills vidare skall läggas i
central myndighets hand att inom här angivna gränser träffa avgörande från
fall till fall vid läkartjänsternas besättande.

Kommittén anser, alt läkarna höra förordnas av central myndighet.

I fråga örn assistenternas kompetens tinner kommittén det angeläget framhålla,
alt det förhållandet att centralerna skola förestås av läkare icke bör
föranleda slutsatsen, att assistenterna måste lia sjuksköterskeutbildning. En
assistent finge egentligen icke någon sjukvårdande uppgift att fylla. I stället

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

skulle assistenterna enligt kommitténs uppfattning komma att i hög grad få
syssla med sociala, psykologiska och pedagogiska problem. En grundlig social,
psykologisk och pedagogisk utbildning finge därför, i förening med naturlig
fallenhet för uppgiften, anses utgöra en värdefull för att icke säga
ofrånkomlig förutsättning för erhållandet av anställning som assistent. Kommittén
fortsätter:

Under åberopande av här framhållna omständigheter vill kommittén icke
snävt begränsa de formella kompetensvillkoren för blivande assistenter i den
statsunderstödda psykiska harna- och ungdomsvården. Enligt kommitténs
mening böra de som avlagt socialpolitisk examen vid socialinslitutet eller erhållit
därmed likvärdig social utbildning äga förutsättningar för att på ett
tillfredsställande sätt sköta en assistenttjänst. Särskilt torde detta vara fallet,
då vederbörande genomgått sådan psykologisk fortbildningskurs, som
under höstterminen 1943 anordnades vid institutet. Man kan även påräkna
värdefulla insatser av pedagogerna, då det gäller assistentarbetet vid
de föreslagna centralerna. I första hand torde härvidlag de för hjälpundervisning
utbildade folkskollärarna böra ifrågakomma. Undantagsvis bör även
annan utbildning än sådan som här särskilt omnämnts med fördel kunna
nyttiggöras genom assistentarbete i den psykiska barnavården — exempelvis
barnsjuksköterske- och distriktsköterskeutbildning, kompletterad med, förutom
annat, praktik i harna- och ungdomsvård, ävensom psykologisk utbildning
i förening med praktik i socialt arbete bland barn och ungdom. Här
förtjänar ånyo framhållas nödvändigheten av att assistenterna ha kännedom
om den sociala lagstiftningen samt förmåga att på ett praktiskt tillfredsställande
sätt handlägga de ärenden av socialvårdsnatur som kunna förekomma,
då det gäller att lägga förhållandena tillrätta i de fall, varmed centralerna
få taga befattning. Slutligen må anmärkas att den kliniska utbildningen vid
Ericastiftelsen, även örn densamma icke är ur alla synpunkter tillfredsställande,
torde få anses ha ett visst värde som komplement till utbildning av
de olika slag som i detta sammanhang omnämnts.

Kommittén underlåter att, utöver vad som här i huvudsak anförts, föreslå
närmare föreskrifter örn assistenternas kompetens. Däremot anser kommittén,
att föreskrifter rörande villkor för behörighet att vinna anställning som
assistent böra utfärdas av central myndighet liksom att vid tillsättandet av
assistentbefattning de sökandes behörighet böra bli föremål för central
prövning.

Kommittén föreslår, att assistentbefattning tillsättes av huvudmannen, sedan
vederbörande läkare givits tillfälle att yttra sig angående de sökandes
lämplighet.

För den lokala verksamheten i de särskilda distrikten skall enligt kommitténs
förslag organisationsplan fastställas, i vilken skall angivas
de allmänna riktlinjerna för den lokala organisationens uppläggning och
funktion, det avsedda antalet befattningshavare, de olika platser, varå verksamheten
avses att bedrivas, samt det beräknade antalet mottagningar å
varje plats. Kommittén förutsätter vidare, att verksamheten skall bedrivas
enligt vederbörligen fastställd instruktion, uppställd med ledning av en normalinstruktion,
till vilken kommittén framlagt förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

23

I fråga om ledningen av den lokala verksamheten inom
landstingsområde anför kommittén följande:

Den psykiska harna- och ungdomsvårdens karaktär samt verksamhetens
uppläggning och organisation enligt kommitténs förslag göra det naturligt,
att den lokala verksamheten inom landstingsområdena ställes under ledning
av landstingsområdenas hälso- och sjukvårdsberedningar. I de fall, då ledningen
av vederbörande landstings hälso- och sjukvårdande verksamhet utövas
av särskild hälsovårds- och särskild sjukvårdsberedning, bör ledningen
av den psykiska harna- och ungdomsvården inom sådant landstingsområde
utövas av nämnda båda beredningar gemensamt. För att beredningarna skola
kunna på ett i allo ändamålsenligt sätt handha den lokala ledningen av den
psykiska harna- och ungdomsvården i landstingsområdena finner kommittén
det önskvärt, att beredningarna, då det gäller alt träffa avgöranden i frågor
av sådan natur, på visst sätt kompletteras med sakkunniga, vilka skola ha
att företräda harna- och ungdomsvården samt skolväsendet.

Kommittén föreslår, att då beredning har att handlägga ärende angående
statsunderstödd psykisk harna- och ungdomsvård, skola till sammanträde
med beredningen kallas jämväl en inom harna- och ungdomsvården i landstingsområdet
verksam och förfaren person, vilken, jämte suppleant för honom,
utses av socialstyrelsen för ett år i sänder, ävensom en inom området
verksam och med ungdomens fostran väl förtrogen lärare, sorn, jämte suppleant
för honom, utses av skolöverstyrelsen för enahanda tid.

Beträffande ledningen av den lokala verksamheten i stad
utom landsting anför kommittén:

Där städer, som ej deltaga i landsting, ordna psykisk harna- och ungdomsvård
i överensstämmelse med förevarande förslag, bör ledningen av
verksamheten givetvis utövas av den myndighet som anordnar verksamheten,
vare sig detta är sjukhusmyndighet, barnavårdsnämnd eller skolmyndighet
eller ock, i fall då verksamheten delats upp på olika samhällsorgan,
flera av dessa myndigheter. Med hänsyn till den relativa lättheten att i sådana
städer under hand åvägabringa erforderligt samråd de olika myndigheterna
emellan och möjligheten för dessa myndigheter att var för sig bedriva
psykisk harna- och ungdomsvård har kommittén icke ansett nödigt
att för dessa städers vidkommande föreslå någon anordning, motsvarande
den föreslagna kompletteringen av landstingens hälso- och sjukvårdsberedningar.

Då det gäller verksamhet, som ordnas gemensamt för två områden, bör
enligt kommittén ledningen av verksamheten inom varje område organiseras
enligt här angivna riktlinjer.

Kommittén understryker vikten av alt samarbete etableras mellan
centralen samt övriga barnavårdande organ och
skolorna inom distriktet. Den anför:

Det är utan vidare klart, att assistenternas tid och krafter icke alltid kunna
räcka lill för personliga hembesök i alla de fall som hänvisas till centralerna,

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

vare sig det vid sådana hembesök gäller social förhandsundersökning i nyanmälda
fall eller efterkontakt med redan behandlade klienter. Därför är det
angeläget, att centralerna upprätthålla god kontakt med statens fattigvårdsoch
barnavårdskonsulenter ävensom med barnavårdsombud, barnavårdsnämnder,
daghemmens och lekskolornas personal, skyddskonsulenter, lärare,
den medicinskt förebyggande barnavårdens organ samt tjänste- och skolläkare.
Genom uppgifter rörande iakttagelser av nu nämnda tjänstemän och
myndigheter torde i de liesta fall ett synnerligen viktigt material rörande de
olika tallen kunna erhållas, en möjlighet som centralernas personal måste
söka utnyttja.

En god kontakt mellan centralerna samt övriga nu nämnda myndigheter
och tjänstemän är emellertid önskvärd och nödvändig även av andra skäl än
nu angivits. Genom sådan kontakt främjas ett spridande bland föräldrar,
lärare, socialarbetare och andra av förståelsen för anpassningssvårigheter av
de slag, varom fråga är i den psykiska harna- och ungdomsvården. Samtidigt
vinnes en viss garanti för att sådana fall, vari ett ingripande av centralernas
personal erfordras, verkligen, på föranstaltande av de myndigheter och
tjänstemän varmed samarbete upptagits, hänvisas till centralerna. Statens
fattigvårds- och barnavårdskonsulenter samt barnavårdsombud och skolläkare
med flera torde lämpligen böra genom .särskilda bestämmelser i för
dem utfärdade instruktioner förständigas att samarbeta med centralerna i nu
angivet syfte. Lärarna böra åläggas att — för eventuell remittering till
central för psykisk harna- och ungdomsvård — till vederbörande skolläkare
hänvisa alla de fall bland eleverna, där begynnande felutveckling eller
missanpassning synes kunna spåras. I fråga om barnavårdsnämnderna
åter torde sådana föreskrifter i barnavårdslagen böra lämnas, som garantera
att centralerna utnyttjas i alla de fall, då missförhållandena synas påkalla
barnavårdsnämnds ingripande och anledning förekommer till antagande, att
missförhållandet står i samband med arvs- eller miljöbetingad sjuklighet,
svaghet, beteenderubbning eller lynnesdefekt. Kommittén finner det önskvärt,
att barnavårdsnämnderna även i lindrigare fall än nu avses söka —
genom råd och anvisningar till föräldrar och målsmän eller på annat sätt —
uppmuntra och främja hänvändelse till centralerna, där sådan hänvändelse
kan anses ändamålsenlig. Särskild föreskrift i lag härom torde ej erfordras,
men socialstyrelsen bör i samråd nied medicinalstyrelsen lill barnavårds- och
ungdomsnämndernas ledning utfärda instruktiva råd och anvisningar i
saken.

Kommittén anser därjämte, alt den önskvärda kontakten med andra områden
av barn- och ungdomsvården samt skolan skulle befrämjas därigenom
att den kapacitet, som centralernas läkare besitta, tillgodogjordes i olika avseenden.
Kommittén framhåller:

Givet är att dessa läkare måste anses i hög grad lämpade att representera
den medicinska sakkunskapen vid de olika upptagningshemmen för barn och
vid barnhemmen för svårplacerbara barn. Även ur organisatorisk synpunkt
sett måste det anses lämpligt, att dessa hem utnyttja centralernas läkare.
Hemmen torde nämligen med all sannolikhet ofta komma att begagnas vid
centralernas filialmottagningar och vid observation av en del fall vari centralernas
hjälp anlitats, ett förhållande som skulle medföra att biträde av centralernas
läkare vid vissa tider utan omgång skulle kunna stå till buds för

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

25

barnhemmens klientel. Vidare torde man mången gång i sådana städer varest
centraler stationerats kunna med fördel begagna den psykiska harna- och
ungdomsvårdens läkare jämväl som skolläkare, varjämte läkarens kapacitet
bör inom det område centralens verksamhet omspänner kunna utnyttjas för
rådgivning vid anordnande av hjälpundervisning enligt kungörelsen den 30
juni 1942 med vissa bestämmelser angående hjälpundervisningen vid folkoch
småskolor. Ytterligare måste det anses naturligt, att centralernas läkare
anlitas, då det gäller anordnandet av den för skyddshemmens vidkommande
föreskrivna läkarvården. Slutligen må här framhållas den betydelse det
måste anses äga för sinnesslövården, att centraler för psykisk harna- och
ungdomsvård under ledning av specialutbildade läkare komma till stånd i
länen och i städer, som ej deltaga i landsting.

Det må anmärkas, att nyttan av att centralernas läkare i nu nämnd ordning
anlitas för olika värv, som i viss mån ligga vid sidan örn centralernas
egentliga verksamhet, ingalunda kommer enbart de institutioner till godo,
som dessa läkare i sådan ordning kunna tänkas biträda. Helt naturligt
kommer nämligen ett utnyttjande av läkarkrafterna även i dylika institutioners
verksamhet att i hög grad underlätta centralernas samarbete nied dessa
institutioner. Samtidigt kommer ett sådant förfarande att bereda läkarna tillfälle
till vidgad praktisk erfarenhet inom olika delar av harna- och ungdomsvården.

Kommittén föreslår, att tillsynen över verksamheten bör utövas såväl
lokalt som centralt.

Beträffande den lokala tillsynens organisation anför kommittén
följande.

Den lokala tillsynen bör i landstingsområdena utövas av vederbörande
förste provinsialläkare och i städer, som ej deltaga i landsting, av stadsläkare
eller, där sådan finnes anställd, förste stadsläkare. Denna regel synes
böra upprätthållas såväl beträffande landsting och städer, vilka anordna
självständig verksamhet, som i fråga om sammanslutningar av dylika kommuner
för bedrivande av gemensam verksamhet. Enligt gällande lag örn
landsting skall förste provinsialläkare kallas till sammanträde med länets
hälso- och sjukvårdsberedning samt äga rätt att deltaga i beredningens överläggningar
men ej i dess beslut ävensom att få sin mening antecknad till
protokollet. Förste provinsialläkarens ställning till vederbörande beredning
synes i hög grad underlätta för honom att utöva tillsyn å den av beredningen
ledda psykiska harna- och ungdomsvården. Vad stadsläkare respektive
förste stadsläkare beträffar, torde det ligga i sakens natur, att deras befattning
med hälsovården gör dem lämpade att utöva den tillsyn varom nu
är fråga.

Den lokala tillsynen bör emellertid, för att densamma skall kunna fylla
de anspråk som ur olika synpunkter kunna ställas på densamma, av vederbörande
förste provinsialläkare, förste stadsläkare och stadsläkare utövas
i samråd med harna- och ungdomsvårdande samt pedagogisk expertis inom
de områden det gäller.

Beträffande den centrala tillsynen understryker kommittén, att
den psykiska harna- och ungdomsvården är av sådan ari och betydelse och
med all säkerhet kominer att taga sådan omfattning, att en centralt ordnad

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

sakkunnig tillsyn å densamma erfordras. Då det gäller att välja lämplig
myndighet för utövandet av denna tillsyn kunna enligt kommitténs mening
skäl för olika lösningar anföras. De myndigheter, som kommittén anser
kunna komma i fråga härvidlag, äro medicinalstyrelsen, socialstyrelsen och
skolöverstyrelsen. Beträffande dessa alternativ anför kommittén följande
synpunkter:

Åtskilliga skäl kunna givetvis anföras till förmån för ett val i den ena eller
andra riktningen. Vikten av psykologiskt och pedagogiskt riktig handledning
av de särpräglade barnen samt önskvärdheten av en anknytning till skolläkarnas
verksamhet synas närmast tala för att skolöverstyrelsen anförtros
tillsynen över den psykiska harna- och ungdomsvården. Minst lika starka
skäl tala emellertid för att anförtro socialstyrelsen tillsynen. Den tilltänkta
verksamheten hommer nämligen att i ej oväsentlig grad få att skaffa med
barnavårds- och ungdomsnämndernas klientel, som i åldershänseende icke
enbart är begränsat till skolelevstadiet. Dessa nämnder lia även flerstädes,
antingen direkt eller också indirekt genom barnavårdsförbunden, varit engagerade
i den hittillsvarande psykiska rådgivningsverksamheten och i många
fall tagit initiativ till anordnande av sådan verksamhet, vilket vittnar örn att
hithörande verksamhet fyller ett stort behov inom socialvårdens organisation.

Emellertid förtjänar framhållas att den verksamhet varom här är fråga
syftar till mera vittgående och differentierade åtgärder än pedagogiska tillrättalägganden
samt till åtgärder på ett så tidigt stadium av de ungas utveckling,
att behov av barnavårdsnämnds ingripande genom omhändertagande
ej hunnit uppkomma. Det har för övrigt i praktiken visat sig, att de
fall varmed de nuvarande rådgivningsbyråerna fått att göra icke i övervägande
grad äro sådana, som hänvisats till byråerna av barnavårdsnämnderna,
och framför allt icke så kallade placeringsfall. Vid övervägandet av
ifrågavarande spörsmål måste man också hålla i minnet, hur viktigt det i
praktiken är för en ändamålsenlig behandling av rådgivningsfallen att äga
tillgång till lämpliga sjukhuslokaler, där observation och erforderliga operativa
ingrepp kunna ske, och där psykoterapeutisk behandling i viss utsträckning
kan komma till stånd. En anknytning inom den tilltänkta organisationens
egen ram av den psykiska harna-oell ungdomsvården till lasarettsvården
är därför i hög grad påkallad, liksom en effektiv insats av läkare med ändamålsenlig
utbildning är ett väsentligt och oumbärligt moment i verksamheten.
Det må även erinras örn att verksamheten ur principiell synpunkt sett
måste anses ha en i hög grad hälsovårdande karaktär.

Efter bär anförda överväganden säger sig kommittén ha funnit det ofrånkomligt,
att tillsynen över den psykiska harna- och ungdomsvården anförtros
åt medicinalstyrelsen. Kommittén har emellertid velat skapa vissa garantier
för att de olika intressen, som äro knutna till den psykiska barnaoch
ungdomsvården, även kunna komma till uttryck i den centrala tillsynen
av verksamheten. Kommittén anser det därför vara av vikt, att medicinalstyrelsen
vid handläggandet av sina uppgifter i fråga örn den psykiska
harna- och ungdomsvården i största möjliga omfattning handlar i samråd
med socialstyrelsen. Denna kontakt vore särskilt motiverad på grund därav,
att verksamheten ofta direkt måste inriktas på lösningen av sociala miljö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

27

problem. Men även med skolöverstyrelsen bör enligt kommitténs mening
samråd äga rum beträffande det pedagogiska inslaget i verksamheten. För
detta samarbete de berörda myndigheterna emellan ger kommittén ytterligare
följande motivering:

Kommittén är angelägen att betona, att den medicinska undersökning och
medicinska behandling, som inom den psykiska harna- och ungdomsvården
kunna förekomma, allenast utgöra medel, örn än oumbärliga sådana, för
ett fullföljande av verksamhetens syftemål. Detsamma kan med fog sägas
örn det pedagogiska inslaget i verksamheten. Syftemålet med verksamheten
är till sina yttersta konsekvenser social profylax, en hjälp åt de unga som
medför resultat för livet och ej blott för stunden. De miljöproblem, som,
jämte de medicinska frågorna, i regel måste lösas inom den psykiska barnaoch
ungdomsvården, äro väsentligen av social karaktär. Verksamheten
måste därför oundgängligen vara fast knuten till socialvården, så att den
icke stannar vid att vara allenast en individuell medicinsk undersökning
och vård eller en av medicinska avgöranden betingad pedagogisk behandling.
Det väsentliga arbetet — de ungas sociala anpassning i enlighet med
deras konstaterade förutsättningar och anlag —- börjar, sedan läkaren ställt
sin diagnos och den medicinska behandlingen avslutats.

Tillsynsmyndigheten, som tillika föreslås bliva statsbidragsbeviljande
myndighet, skall enligt kommitténs förslag fastställa organisationsplan för
den lokala verksamheten i de särskilda distrikten, utfärda normalinstruktion
för den lokala verksamheten, fastställa instruktion för verksamhet i de
fall, då denna bedrives gemensamt av olika områden, förordna läkare, föreskriva
behörighetsvillkor för assistent, fastställa grunderna för personalens
avlöningsförmåner samt utöva överinseendet över verksamheten och utfärda
erforderliga anvisningar och tillämpningsföreskrifter.

Vid preciserandet av medicinalstyrelsens skyldigheter, i vad avser det
föreslagna samarbetet med socialstyrelsen och skolöverstyrelsen, säger sig
kommittén vilja göra en viss skillnad mellan å ena sidan sådana ärenden,
som lia helt och hållet eller så gott som uteslutande administrativ karaktär
samt å andra sidan sådana angelägenheter, som äro av betydelse för systemets
ändamålsenliga funktion ur medicinsk, social och psykologiskt-pedagogisk
synpunkt. Kommittén anför härom:

I ärenden av övervägande administrativ eller ekonomisk art har det icke
ansetts påkallat att uttryckligen kräva samverkan mellan medicinalstyrelsen,
socialstyrelsen och skolöverstyrelsen, något som givetvis icke^ lägger
hinder i vägen för samråd nämnda myndigheter emellan jämväl i fråga örn
angelägenheter som nu avses. Ärenden av detta slag äro föreskrift örn ordnande
av gemensam verksamhet för två områden, beslut angående storleken
av statsbidrag samt fastställande av formulär för bidragsrekvisition.
Däremot skall samråd mellan ifrågavarande myndigheter siga rum, då det
gäller godkännande av plan för verksamheten, fastställande av normalinstruktion
eller instruktion och formulär lill årsberättelse, läkarförordnanden,
föreskrift örn behörighetsvillkor för dem som vilja vinna anställning
sorn assistenter, fastställande av grunder för personalens avlöningsförmå -

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

ner, utövande av tillsyn å verksamheten och meddelande av föreskrifter
rörande tillämpningen av de författningar som avse verksamhetens utövande.

Kommittén förutsätter, att de uppgifter som med avseende å den psykiska
harna- och ungdomsvården föreslås komma att åvila medicinalstyrelsen,
böra anförtros åt en särskild tjänsteman, vilken skall ha att utöva inspektion
över verksamheten, att inom styrelsen föredraga de ärenden, som avse
verksamheten, samt att ansvara för att samverkan med socialstyrelsen
respektive skolöverstyrelsen äger rum. Kommittén anför vidare om den
föreslagna anordningen:

Sannolikt kommer en sådan anordning med tiden att nödvändiggöra inrättandet
av en halvtidstjänst för ändamålet. Under den tid av tre år som
kommitténs förslag närmast omspänner torde dock knappast så omfattande
arbete komma att krävas av en tjänsteman med ifrågavarande uppgifter, att
det kan anses motiverat att redan för denna tid räkna med inrättandet av
en dylik halvtidstjänst. Ärendena skulle under denna tid med fördel kunna
anförtros antingen åt någon expert, som, mot särskilt arvode och med begränsad
deltidstjänstgöring, kunde ägna sig åt uppgiften jämsides med fältarbete
inom den mentalhygieniska harna- och ungdomsvården, eller också
åt den vid medicinalstyrelsen knutna inspektören för sinnesslövården, vilken
emellertid i så fall måste få viss lättnad i annat med tjänsten sammanhängande
arbete. Sistnämnda anordning skulle medföra den praktiska fördelen.
att resor för inspektion av den psykiska harna- och ungdomsvården
skulle kunna företagas i sammanhang med de resor, som inspektionen av
sinnesslövården nödvändiggöra. Givetvis förutsätter sist antydda lösning av
frågan, att inspektören för sinnesslövården besitter erforderlig kompetens
för en sakligt sett riktig behandling av ärendena rörande den psykiska
harna- och ungdomsvården.

I det förut omförmälda vid kommitténs betänkande fogade
särskilda yttrandet av barnavårdsinspektrisen Rosén och skyddshemsinspektören
Eriksson framföres en från kommitténs förslag avvikande
mening örn organisationen av den psykiska harna- och ungdomsvården. I
yttrandet föreslås, att barnavårdsförbunden respektive de större städernas
barnavårdsnämnder skola bli huvudmän och att inspektionen av verksamheten
anförtros åt socialstyrelsen. Till stöd för detta ståndspunktstagande
anföres:

Ett ställningstagande till frågan hur den psykiska rådgivningsverksamheten
för barn och ungdom skall byggas ut bör rimligen utgå ifrån hur
den nu befintliga rådgivningsverksamheten vuxit fram. Undersökes detta,
skall man finna, att initiativen till dylik verksamhet i regel utgått från
barnavårdsförbunden och från de större städernas barnavårdsnämnder, ofta
i samarbete med skolmyndigheterna. I enstaka fall ha initiativen utgått från
skolmyndigheterna, då vanligen i samverkan med barnavårdsnämnderna.
Endast i sällsynta fall har initiativet utgått från medicinskt håll. Det intresse,
som burit upp denna verksamhet, har förankrats framför allt inom
den sociala barnavården.

Med hänsyn till den utveckling, som redan ägt rum och som förlagt den
psykiska rådgivningsverksamheten till den sociala sfären, anse vi det orik -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

29

tigt att nu överföra verksamheten till sjukvårdsorganisationen. Här är det
ju icke annat än i undantagsfall fråga om sjukvård i egentlig bemärkelse
utan örn åtgärder till hävande av svårigheter i unga människors sociala anpassning.
Medlen härför äro huvudsakligen av social eller pedagogisk, icke
av medicinsk natur. Detta förklarar också varför intresset från medicinskt
håll varit så föga framträdande.

Det synes då opåkallat att belasta landstingens sjukvårdsberedningar med
denna nya uppgift, när den i stället borde kunna anförtros åt barnavårdsförbunden
och de större städernas barnavårdsnämnder, som regel redan
huvudmän för den nuvarande verksamheten. Några svårigheter på grund
av en sådan anordning att få de nödiga ekonomiska bidragen från landstingen
torde icke föreligga.

Vi kunna heller icke dela uppfattningen, att det är nödvändigt med en
central ledning av denna verksamhet förlagd i medicinalstyrelsen, som även
skulle få rätt att tillsätta de för verksamheten behövliga läkarna. Vi anse,
att de huvudmän, som vi föreslagit, själva böra få tillsätta läkare och assistenter
efter att lia hört medicinalstyrelsen respektive socialstyrelsen örn
sökandenas allmänna kompetens. Någon ytterligare centralisering synes oss
långt ifrån önskvärd.

Allmänna föreskrifter angående rådgivningsverksamheten synas böra utfärdas
av Konungen, och inspektionen av densamma synes med fördel
kunna anförtros åt tillsynsmyndigheten för den sociala barnavården, socialstyrelsen.

Yttranden.

Från olika håll har i de avgivna yttrandena framhållits, att den föreslagna
tiden för den provisoriska organisationen vore altför kort för att
en utbyggnad av verksamheten skulle hinna ske i sådan utsträckning, att
några mera bestämda erfarenheter till ledning för dess framtida gestaltning
skulle kunna vinnas.

Medicinalstyrelsen finner försökstiden lämpligen böra sättas till 5 år.
Styrelsen brukade visserligen vid beviljandet av extra läkare för nya
discipliner vid lasarett icke medgiva en provisorisk anordning för längre
lid än 3 år, men med hänsyn till att det i föreliggande fall vore fråga om
en ny specialitet, syntes en längre tids erfarenheter erforderliga för ernående
av den hästa möjliga lösningen av frågan.

Svenska läkaresällskapet anser det ävenledes ändamålsenligt, att möjlighet
öppnas för en längre prövotid, men föreslår, att läkaretjänsten skulle
regleras, sedan verksamheten inom ett landsting, respektive en stad pågått
i tre år.

Kommitténs förslag, att huvu d m annaslcapet anförtros landstingen,
respektive städerna utom landsting och att medicinalstyrelsen blir
tillsynsmyndighet, har lämnats utan erinran eller i huvudsak godtagits
av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, socialvdrdskommittén, länsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs,

30

Kungl. Majas proposition nr 211.

Kalmar, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt
svenska landstingsförbundet, socialinstitutet, svenska läkaresällskapet,
svenska psykiatriska föreningen, svensk sjuksköterskeförening och Sveriges
kommunistiska ungdomsförbund.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande ingående diskuterat de organisationsproblem,
som uppstå. Socialstyrelsen vill visserligen hänföra den psykiska
hama- och ungdomsvården till hälsovården, men understryker att, ehuru
diagnostiken huvudsakligen vore av medicinsk karaktär, läge dock för närvarande
i fråga om behandlingen av de till verksamheten hänvisade fallen
tyngdpunkten på det sociala området. Även det pedagogiska inslaget i verksamheten
vore betydande. Det förhållandet att det sociala inslaget i verksamheten
för närvarande vore så starkt framträdande, hängde utan tvivel
samman därmed, att klientelet vid nu existerande rådgivningsbyråer i regel
hänvisades dit av skolor och barnavårdsnämnder. Målet vore emellertid, att
psykisk rådgivning skulle sökas på ett så tidigt stadium som möjligt, och
att föräldrarna av eget initiativ skulle vända sig till rådgivningsbyråerna;
i själva verket torde i mycket stor utsträckning anledning föreligga därtill
redan medan barnen vore i förskoleåldern. När så framdeles bleve fallet,
bomme åtgärderna att i mindre omfattning än för närvarande få social
karaktär.

\ ad beträffar fragan om huvudmannaskapet för centralerna säger sig
socialstyrelsen finna, att man kan tänka sig en lösning enligt tre olika alternativ,
nämligen att endera skolmyndighet, barnavårdsförbund (i de större
städerna barnavårdsnämnd) eller landsting bleve huvudmän. Enär den psykiska
harna- och ungdomsvården hade såväl medicinsk, psykologiskpedagogisk
som social karaktär, kunde givetvis skäl anföras för alla tre
alternativen. Mot det första alternativet talade bland annat den omständigheten,
att den psykiska harna- och ungdomsvården omfattade icke endast
barn i skolåldern utan även barn i förskoleåldern och ungdom upp till 21
års ålder. Särskilt av den anledningen, att det vöre angeläget att föräldrarna
på ett så tidigt stadium som möjligt sökte rådgivning för sina barn, vore
det olyckligt, om frågan komme att uppfattas som ett skolproblem. I fråga
om det andra alternativet anför socialstyrelsen, att ehuru i allmänhet initiativet
till nu befintlig verksamhet utgått från barnavårdshåll, saknade i själva
verket barnavårdsförbunden den ekonomiska ryggrad, som skulle krävas,
örn de skulle fungera som huvudmän. Om statsbidraget begränsades till
vissa belopp, bleve det i verkligheten landstingen, som finge bära de överskjutande
kostnaderna. I realiteten bleve landstingen och icke barnavårdsförbunden
huvudmän.

Socialstyrelsen säger sig finna, att organisatoriska skäl tala för att landstingen
bli huvudmän för verksamheten i länen liksom psykologiska och
medicinska skäl tala för att centralerna anknytas till lasaretten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

31

Beträffande huvudmannaskapet ansluter sig sålunda socialstyrelsen i huvudsak
till kommitténs förslag, men förordar beträffande landstingen en
uppmjukning av förslaget, som skulle möjliggöra för vederbörande landsting
att avgöra, huruvida det självt vill omhänderha verksamheten eller låta
driva densamma i barnavårdsförbunds regi. Socialstyrelsen anför härom
följande.

Redan de ekonomiskt-organisatoriska hänsynen lämna enligt styrelsens
uppfattning intet annat val än att göra landstinget till huvudman, såvida
man icke vill engagera staten för samtliga kostnader, ett alternativ, som
hittills icke på allvar diskuterats och som bär må lämnas åsido. Kommittén
har emellertid därjämte velat binda landstingen till att själva omhänderha
verksamheten och föreskriva att den skall vara direkt knuten till lasarettet,
dock att i stad, som ej deltager i landsting, verksamheten även må kunna
förläggas till skolmyndighet eller barnavårdsnämnd. Liksom det för sistnämnda
fall förutsättes, att erforderligt samarbete med sjukhus likväl skall
kunna skapas, borde man även i en landstingsstad kunna tänka sig dylikt
samarbete i tillfredsställande former mellan lasarettet och en fristående
central för nu ifrågavarande verksamhet. Icke minst med hänsyn till att
det nu närmast gäller en försöksperiod borde man därför möjliggöra en
fortsättning av den utveckling, som redan kommit ganska långt, nämligen
en utbyggnad av verksamheten i barnavårdsförbundens regi. Lämpligen
kunde ett dylikt förbund stå såsom mottagare av statsbidraget, men som
villkor för detta bidrag skulle gälla, att landstinget åtagit sig att icke endast
lämna visst anslag utan i sista hand stå för de faktiska kostnaderna för
verksamheten. Det måste emellertid ankomma helt på landstinget självt
alt avgöra, huruvida verksamheten sålunda skall bedrivas i barnavårdsförbundets
regi eller omhänderhas av landstinget självt. I det förra fallet måste
samverkan mellan centralen och lasarettet regleras på sätt, som skall godkännas
av tillsynsmyndigheten.

I den mån en fortsatt utveckling av barnavårdsförbundslinjen sålunda
bomme till stånd jämsides med centraler av karlstadstyp skulle ytterligare
värdfull erfarenhet vinnas angående behovet av den intima anknytningen
till ett lasarett. Det får icke anses uteslutet, att dessa erfarenheter komma
att utvisa, alt sagda behov överdrivits och att de fristående centralerna väl
fylla sina uppgifter. Styrelsen anser det i varje fall angeläget, att man räknar
med en sådan möjlighet och därför lägger statsbidragsbestämmelserna
så att man får ytterligare erfarenheter av centraler av båda typerna.

Beträffande valet av tillsynsmyndighet ansluter sig socialstyrelsen till
kommitténs förslag med följande motivering.

Med den uppläggning av organisationen, som kommittén gjort, finner styrelsen
det riktigt, när kommittén stannat för att föreslå medicinalstyrelsen
som tillsynsmyndighet. Om enligt vad socialstyrelsen föreslagit möjligheter
öppnas för landstingen att överlåta verksamheten åt barnavårdsförbund,
kan detta enligt styrelsens uppfattning icke föranleda någon omedelbar ändring
beträffande tillsynsmyndigheten, eftersom verksamheten i sin helhet
naturligtvis måste stå under samma tillsynsmyndighet för hela riket. Skulle
framdeles centralerna komma att definitivt läggas på barnavårdsförbunden,
kommer saken i ett annat läge. Självfallet måste socialstyrelsen då bli tillsynsmyndighet.

32

Kungl. Afaj:ts proposition nr 211.

Synpunkter, sorn sammanfalla med socialstyrelsens, lia framförts av
länsstyrelsen i Uppsala län och länsstyrelsen i Västerbottens län, vilken
senare föreslår, att möjligheter böra beredas andra än landsting, i första
hand då barnavårdsförbund, att erhålla statsbidrag till psykisk rådgivningsverksamhet
i landstingsområde, där åtgärder för igångsättande av rådgivningsverksamhet
icke inom viss lid vidtagits av vederbörande landsting.

I en grupp yttranden uttalas tveksamhet beträffande valet av huvudmän
tor verksamheten och föreslås, att det definitiva ställningstagandet härtill
uppskjutes.

Svenska landstingsförbundet säger sig icke vara berett att ännu taga ställning
till huruvida verksamheten i framtiden bör omhänderhavas av landstingen.
Erfarenheterna från den planerade försöksverksamheten, torde
komma att giva anvisningar om den lämpligaste organisationsformen i detta
hänseende. Däremot hade förbundet för sin del intet att erinra mot att
landstingen under försöksåren toge hand om denna uppgift, varvid det i
likhet nied kommittén förutsatte ett frivilligt åtagande från landstingens
sida samt tillräckligt ekonomiskt stöd till verksamheten av staten.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser det icke vara nödvändigt att nu taga
definitiv ståndpunkt till frågan örn tillsynsmyndighet, huvudmannaskap
och yttre organisation och förordar fakultativa lösningar under övergångsperioden.
På en liknande linje befinner sig svenska fattigvårds- och barnavård
sförbundet. Ehuru förbundet lutar åt uppfattningen, att barnavårdsförbunden
vore särskilt ägnade att bliva huvudmän, har det dock synts förbundet
lämpligt att huvudmannaskapet till en början efter fritt val antingen
kunde anförtros åt landsting eller barnavårdsförbund. Sedan ur försöksverksamheten
vunnits vissa erfarenheter, kunde dessa sedermera läggas till
grund för en fastare organisation.

För att verksamheten bör omhänderhavas av barnavårdsförbunden och
de större städernas barnavårdsnämnder under inspektion av socialstyrelsen,
uttala sig i huvudsak Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kristianstads,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västmanlands och Gävleborgs lån
samt svenska stadsförbundet, allmänna barnhuset och svenska hjälpskoleförbundet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller:

Det medicinska momentet i verksamheten bör enligt länsstyrelsens förmenande
i huvudsak intaga en rådgivande ställning. I det stora flertalet
fall torde vidtagandet av de åtgärder, som befinnas erforderliga, åvila skolmvndigheter
eller socialvårdsorgan. Länsstyrelsen anser barnavårdsförbunden
vara lämpliga såsom huvudmän för ifrågavarande verksamhet, då
barnavårdsförbunden utan tvekan äga stora förutsättningar att på ett enkelt
och praktiskt sätt ordna verksamheten. Någon svårighet för barnavårdsförbunden
att erhålla anslag från landstingen torde ej vara att befara. Såväl
staten som landstingen böra emellertid såsom anslagsbeviljande myn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

33

dighet tillerkännas rätt att vardera utse en ledamot i respektive förbundsstyrelse
ävensom en revisor för granskning av verksamheten. Barnavårdsförbunden
böra samtidigt givas en mera officiell prägel och fastare organisation.

I detta sammanhang vill länsstyrelsen erinra örn att länsstyrelsen i sitt
yttrande över socialvårdskommitténs betänkande angående socialvårdens
organisation m. m. framhöll önskvärdheten av att såväl fattigvårds- som
barnavårdsförbunden kunde av länsstyrelserna i större utsträckning utnyttjas
för socialvårdsarbetets planläggning och effektivisering m. m. samt att
förbunden för att kunna fylla denna sin funktion gåves en mera officiell
prägel och medlemsskap i desamma gjordes obligatorisk för länets kommuner.

Svenska stadsförbundet, som tillstyrker grundtanken i ungdomsvårdskommitténs
förslag, anser sig böra avstyrka den föreslagna organisationen, som
förbundet finner vara alltför invecklad. Förbundet anser det vara av vikt,
att verksamheten får växa ut från vad som redan finnes. Under denna förutsättning
och med betonande av att verksamheten vore ett led i socialvården
har stadsförbundet funnit det ofrånkomligt, att den statliga tillsynen utövades
av socialstyrelsen under medverkan av skolöverläkaren. Förbundet har
i sitt yttrande vidare starkt understrukit olägenheterna av att till statsbidragen
knytas långt gående likriktningskrav och en ingående prövning från
statsmakternas sida av verksamhetens lokala utformning.

Allmänna barnhuset, vars yttrande åberopas av länsstyrelsen i örebro län,
anser att socialstyrelsen bör bliva tillsynsmyndighet och att en byrå för den
psykiska harna- och ungdomsvården bör inordnas i den plan för barnhem,
som enligt socialvårdskommitténs förslag skall uppgöras för varje län. I anslutning
till ett särskilt undersökningshem borde en för allmänheten tillgänglig
psykisk poliklinik för barn eller rådfrågningsbyrå i uppfostringsfrågor
anordnas.

Skolöverstyrelsen har i sitt yttrande givit uttryck åt en uppfattning, som
skiljer sig från de båda huvudlinjerna. Efter att starkt ha framhävt vikten
av att den psykiska harna- och ungdomsvården så nära som möjligt knytes
till skolläkarinstitutionen har överstyrelsen, bl. a. med hänvisning till att
vården av bildbara sinnesslöa barn lagts under skolöverstyrelsens tillsyn,
funnit det naturligt att även tillsynen över den psykiska harna- och ungdomsvården
lägges under skolöverstyrelsen. Arbetet härmed skulle dock bedrivas
i samråd med medicinalstyrelsen och socialstyrelsen. — Samma uppfattning
har också framförts i de yttranden, som avgivits av Sveriges allmänna
folkskollärarförening, Svergcs folkskollärarförbund och Sveriges
s mås kol viran line förb u n d.

Även länsstyrelsen i Jönköpings län bar givit uttryck åt en uppfattning,
som skiljer sig från de huvudlinjer, som framkommit. Länsstyrelsen anför:

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 211.

•>

.J

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Beträffande frågan, huruvida landsting och icke-landstingsstäder skola
vara huvudmän för den verksamhet, som kan igångsättas för anordnande
av den föreslagna vården, kan man tveka örn lämpligheten av kommitténs
förslag härutinnan. För den händelse frågan härav skall avgöras redan på
nu föreliggande stadium, något, örn vars lämplighet man kail hysa olika
uppfattning, ifrågasätter länsstyrelsen för sin del fastmera, huruvida ej staten
i stället borde helt ansvara för den tillämnade vården samt omhänder -havandet av verksamheten som sådan anförtros åt en särskild styrelse med
representanter för länets landsting och dess barnavårdsförbund samt en av
länsstyi elsen förordnad ordförande. Då länsstyrelsen förordar en sådan
uppläggning av frågan, föranledes länsstyrelsen härtill av den uppfattning,
som ävenledes motiverar att övervakningen av den ifrågasatta verksamheten
borde anförtros åt medicinalstyrelsen. Med denna verksamhet avses nämligen
att på ett mycket tidigt stadium söka bota ett sådant sjukligt själstillstånd,
som kan leda till asocialitet och kriminalitet. Det synes länsstyrelsen,
sorn om en sådan verksamhet vore ganska mycket jämförlig med den, staten
bedriver för att bereda vård åt sinnessjuka och att med avseende härå syftet
med det i betänkandet framkomna förslaget att anordna en psykisk harnaoch
ungdomsvård närmast vore att betrakta som ett rent statsintresse.

Vad den lokala organisationen beträffar har ifrågasatts, huruvida
icke även i länsområdena centralerna böra kunna upprättas fristående,
utan direkt anknytning till lasarett. Socialstyrelsens ståndpunkt i detta avseende
framgår av vad som ovan anförts av dess yttrande beträffande huvudmannaskapet.
Länsstyrelsen i Hallands län förordar, att möjlighet borde finnas
att även inom landstingsområde organisera verksamheten enligt det alternativ,
som anvisats för stad, som ej deltager i landsting. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län hänvisar i detta sammanhang till svårigheten att med
nuvarande överbeläggning på länslasaretten i rimlig tid bereda lokaler på
lasaretten för ifrågavarande verksamhet.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför i denna fråga följande:

I sådana fall, där vid lasarett barnavdelning saknas eller, där sådan finnes,
men denna är för liten för att även inrymma barn, som böra intagas
för psykisk vård, är det angeläget, att verksamheten icke fördröjes i avbidan
på eventuella byggnadsarbeten, om andra möjligheter till en tillfredsställande
vård kunna yppas. Där upptagningshem finnes anordnat i närheten av lasarett,
bör dylikt hem åtminstone tills vidare i avvaktan på lasarettsutbyggnad
kunna i viss utsträckning begagnas som beläggningsplats för den psykiska
barnavården. En sådan anordning, som förutsätter överenskommelse
mellan vederbörande landsting och ägaren till upptagningshemmet, bör enligt
länsstyrelsens förmenande vara tillfredsställande. Då, såsom ungdomsvårdskommittén
framhållit, fullt tillräckliga hållpunkter för slutgiltig utformning
av verksamheten ännu icke förefinnas, bör denna anordnas med
så smidig organisation som möjligt och böra tills vidare alltför dyrbara
byggnadsarbeten — där så utan olägenhet kan ske — undvikas.

Särskilt beträffande vården av de patienter, som kräva långtidsobserva
tion, har påpekats, att en sjukhusavdelning med dess speciella rutin icke

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

utgjorde en lämplig observationsmiljö. Socialstyrelsen finner sålunda nödvändigt
att, oavsett huruvida central förlägges till lasarett eller i dess omedelbara
närhet, tillgång finnes till ett särskilt barnbem med mera hemliknande
miljö än en sjuksal. Därest central förlädes till lasarett, vore intet
hinder mot att hemmet placerades inom sjukhusområdet. — Liknande synpunkter
på sjukhusmiljöns lämplighet ha anförts av länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott och av
Lunds stads barnavårdsnämnd, som av länsstyrelsen i Malmöhus län anmodats
avgiva yttrande.

Med anledning av kommitténs förslag att vårdplats skall beredas på barnavdelning
påpekar medicinalstyrelsen följande:

Styrelsen får härtill anföra, att å centralen till behandling kunna anmälas
barn, som överskridit den ålder, 15 år, som plägar vara övre gränsen för
intagning å barnavdelning. Dylika fall böra givetvis, örn observation a sjukhus
prövas erforderlig, intagas å medicinsk eller psykiatrisk avdelning. Någon
bestämmelse härom synes dock icke erforderlig.

Mot kommitténs förslag om komplettering av hälso-och sjukvårdsberedningarna
vid handläggningen av ärenden rörande den
psykiska harna- och ungdomsvården har svenska landstingsförbundet anfört
följande:

Frånsett oformligheten, att man för en försöksverksamhet, som är avsedd
att vara en relativt kort tid, föreslår ändringar i en av Konung och riksdag
stiftad lag, kan förbundet icke acceptera, att statliga ämbetsverk skola utse
personer, som skola äga rätt att deltaga i hälso- och sjukvårdsberedningarnas
sammanträden. Skulle man förfara pa liknande sätt beträffande varje
uppgift, som dessa beredningar ha sig anförtrodd, skulle deras sammanträden
bliva konferenser av betydande omfattning. Socialvårdskommittén har
i detta hänseende intagit en ståndpunkt, som enligt förbundets mening är
den riktiga, när den beträffande förvaltningsutskottens behandling av barnavårdsärenden
utgått från att, därest erforderlig sakkunskap på området icke
finnes inom utskottet, detta självt skall finna angeläget att tillkalla sadan.
På liknande sätt bör man förfara i detta fall. Förbundet anser sig sålunda
böra bestämt avstyrka nyssberörda förslag örn ändring av landstingslagen.

Samma uppfattning har framiörts av Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott,
som av länsstyrelsen i Älvsborgs län beretts tillfälle att
yttra sig.

I fråga om det föreslagna samarbetet mellan den psykiska harna- och
ungdomsvården och övriga barnavårdsorgan, påpekar svenska fattigvårdsoch
barnavårds förbundet, att risk föreligger för att verksamhetsområdena
för centralernas assistenter och de nuvarande bamavårdsombuden gripa in
i varandra. Ett aktgivande härpå vid uppställandet av direktiven för respektive
funktionärer .skulle vara av nöden. Även socialstyrelsen har berört denna
fråga.

• >ö Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Beträffande de föreslagna riktlinjerna för kompetensvillkoren
för centralernas personal ha vissa erinringar gjorts. Medicinalstyrelsen förordar
en ytterligare precisering av läkarnas kompetens och föreslår, att det
föreskrives att läkarna skola ha allmän pediatrisk och psykiatrisk utbildning
och speciell erfarenhet i barnpsykiatri eller därmed likvärdig skolning. Beträffande
assistenterna understryker styrelsen, att näst efter psykologisk utbildning
vikten bör läggas på deras medicinska skolning. Sverges folkskollärar
förbund föreslår, att vid varje central en folkskollärare skall vara knuten
till verksamheten som assistent och svensk sjuksköterskeförening hävdar,
alt sjuksköterskeutbildningen bör tillmätas större värde för assistentverksamheten
än som kommit till uttryck i kommitténs förslag.

Beträffande ordnandet av personalens utbildningsfråga framhåller socialstyrelsen
följande.

Med hänsyn till bristen på kvalificerad personal är det enligt socialstyrelsens
mening nödvändigt, att utbildningsfrågan i största möjliga utsträckning
löses samtidigt som beslut fattas örn inrättande av psykisk harna- och
ungdomsvård. I fråga örn läkarna synes en omläggning av de medicinska
studierna motiverad, så att läkarna erhålla större insikt i socialhygien och
mentalhygien Beträffande assistenterna vill styrelsen instämma i att genomgång
av socialinstitutets i Stockholm socialpolitiska linje är en lämplig
grundläggande utbildning. Härutöver erfordras emellertid ökade kunskaper
i psykologi m. m. För detta ändamål böra inrättas särskilda fortbildningskurser
på kanske 4 å 6 månader, liknande den som hösten 1943 anordnades
vid socialinstitutet. Det synes lämpligen böra övervägas, huruvida icke
dessa fortbildningskurser kunna förläggas till Ericastiftelsens läkepedagogiska
seminarium. Styrelsen vill ånyo understryka vikten av att dessa utbildningsfrågor
utan dröjsmål bli föremål för närmare utredning.

Beträffande den centrala tillsynens organisation föreslår
socialstyrelsen, att det samråd som enligt förslaget förutsättes skola äga rum
mellan tillsynsmyndigheten och socialstyrelsen garanteras därigenom att
styrelsen tilldelas konkreta arbetsuppgifter beträffande tillsättandet av assistenter
vid centralerna och tillsynen över deras verksamhet. Styrelsen
anför:

Med hänsyn till den stora betydelsen av att man för den psykiska barnaoch
ungdomsvården erhåller endast fullt kompetent personal ifrågasätter
socialstyrelsen, att ansökningarna till tjänst som socialassistent alltid skola
insändas till styrelsen för prövning, huruvida de sökande kunna anses kompetenta
eller icke. Huvudmannen skulle endast äga utse någon av de sökande,
som förklarats kompetenta av socialstyrelsen. Det är av stor vikt,
att socialassistenten ej endast blir ett biträde till läkaren utan äger förmåga
att självständigt representera de sociala synpunkterna. För att assistenterna
med framgång skola kunna hävda de sociala synpunkterna, behöva de stöd
och ledning av någon social myndighet. Det ligger då nära lill hands att
tänka sig att assistenterna knytas till socialstyrelsen på samma sätt som
statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter. Det skulle kunna ske genom
en föreskrift, att assistent i avseende å den sociala sidan av sin verksamhet

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

37

har att följa de anvisningar och föreskrifter, som meddelas av socialstyrelsen
i samråd med medicinalstyrelsen. Vidare skulle det åligga socialstyrelsen
att minst en gång varje år sammankalla assistenterna till gemensam
överläggning angående ärenden, som tillhöra deras tjänstebefattning. Styrelsen
anser, att en dylik ordning skulle vara av stor betydelse för att giva
verksamheten dess rätta karaktär. Kostnaderna för resorna till dessa överläggningar
finge därvid bekostas av statsmedel.

Departementschefen.

De största svårigheterna vid organisationen av ifrågavarande verksamhet
erbjuder den otillräckliga tillgången på kvalificerad personal. Som specialitet
är barnpsykologi och barnpsykiatri en ung företeelse. Fastlagda utbildningsvägar
på detta område finnas icke. Verksamhetsfältet har hittills varit
begränsat och givit osäkra utkomstmöjligheter. Dessa förhållanden ha medfört,
att endast relativt få läkare, socialvårdsfunktionärer och pedagoger
skaffat sig specialutbildning på området, drivna av ett personligt intresse
för denna nya disciplin.

Även om den föreliggande personalbrislen kan innebära vanskligheter och
utbildningsväsendet på detta område är bristfälligt, finner jag detta likväl
icke behöva giva anledning till tvekan från statsmakternas sida att främja
och stödja utvecklingen av den psykiska harna- och ungdomsvården. Örn
verksamheten vinner statsmakternas stöd och ett stort antal befattningar på
detta område därigenom kunna förväntas bli inrättade efter hand, kommer
intresset för hithörande utbildning att stimuleras.

Den otillräckliga tillgången på utbildad personal gör det emellertid angeläget,
att den föreslagna verksamheten utbygges successivt. Redan detta
förhållande talar för kommitténs förslag, att organisationen tills vidare bör
givas provisorisk karaktär. Därtill kommer, att formerna för verksamheten,
som i det stora hela är en nyskapelse på harna- och ungdomsvårdens örn
råde, torde behöva prövas under någon tid, innan en definitiv organisationsplan
fastställes. Det har anförts, att den av kommittén föreslagna tiden för
den provisoriska organisationen, nämligen tre år, vore för kort för att verksamheten
skulle hinna utbyggas i den omfattning att önskvärd erfarenhet
i nämnda hänseende skulle kunna vinnas. Jag finner skäl tala för denna uppfattning
och förordar i anslutning till medicinalstyrelsens förslag, att verksamheten
tills vidare planeras för en tid av fem år. Mot slutet av denna period
hör frågan örn en fastare organisation av den psykiska harna- och ungdomsvården
upptagas till prövning. Uppenbart är, att verksamheten bör vara frivillig
under provisorietiden.

Jag övergår härefter till att behandla organisationens allin
ä n n a uppläggnin g.

Det torde vara naturligt, att verksamheten i enlighet nied kommitténs förslag
fördelas på distrikt, sorn omfatta ett landstingsområde av ordinär storlek
elier en större stad, som ej deltager i landsting. Sannolikt kommer det

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

att visa sig vara ändamålsenligt, att mindre landstingsområden anordna gemensam
verksamhet liksom att vissa städer utanför landsting samverka med
omgivande landstingsområde. Dylika planläggningsfrågor böra bli föremål
för särskild prövning från fall till fall.

De skilda förslag, som framförts beträffande valet av huvudmän för verksamheten
och tillsynsmyndighet över densamma, ha delvis föranletts av
olika uppfattningar om den psykiska harna- och ungdomsvårdens karaktär
och arbetsmetoder. Att uppfattningarna kunna vara skiljaktiga är naturligt
med hänsyn till att verksamheten är ny samt att den i fråga om problematik
och behandlingsformer knappast låter sig helt inordnas inom samma ram
som äldre institutioner. Diagnostiseringen och behandlingen av patienterna
kräver, att såväl medicinsk, psykologisk-pedagogisk som social kunnighet
och erfarenhet äro representerade inom verksamheten.

Av den utredning, som förebragts av kommittén, synes framgå, att, även
om den terapeutiska behandlingen inom den psykiska harna- och ungdomsvården
innehåller starka inslag av social och pedagogisk art, verksamheten
dock i grunden är av medicinsk natur. Jag använder då icke beteckningen
medicinsk i inskränkt betydelse utan i den vidgade betydelse, som omfattar
den förebyggande sociala hälsovården över huvud. Den uppfattning, som
ligger till grund för ifrågavarande verksamhet, betraktar asocialitet och missanpassning
icke som uttryck för moraliska defekter utan som konstitutivt eller
miljömässigt betingade psykiska ohälsosymtom. Problemställningen vid
diagnostisering och behandling av hithörande klientel blir därför medicinskt
betonad, vilket bland annat markeras därav, att verksamheten enligt förslaget
skall ledas av läkare. Det synes därför motiverat, att verksamheten
anknytes till sjukvården. I konsekvens härmed ter det sig naturligt, att landstingen
respektive de städer, som ej deltaga i landsting, av kommittén föreslagits
som huvudmän och att medicinalstyrelsen avsetts bliva tillsynsmyndighet
för verksamheten.

Gentemot denna uppfattning har framhållits, att initiativet till den nu på
olika orter existerande mentalhygieniska verksamheten i regel utgått från
barnavårdshåll och att behandlingsmetoderna äro av övervägande social och
pedagogisk art. Vidare har betonats, att intresset från medicinskt håll för den
nya vårdformen varit föga framträdande. Jag kan emellertid icke finna dessa
förhållanden utgöra tillräckliga motiv för en anknytning av den psykiska
harna- och ungdomsvården till den barnavårdande verksamheten. Det är nämligen
ganska naturligt, att behovet av specialistbehandling för missanpassade
barn från första början uppmärksammats på barnavårds- och skolhåll och
att därför intresset för denna verksamhet särskilt starkt framträtt i dessa
kretsar. Att behandlingsmetoderna äro av social och pedagogisk natur torde
icke böra tillmätas större betydelse för denna vårdform än för den förebyggande
hälso- och sjukvården, där sociala skyddsåtgärder få allt vidare utrymme,
trots att problematiken är av medicinsk karaktär. Därtill kommer,

Kungl. .\laj:ts proposition nr 211.

39

att, därest barnavårdsförbunden skulle anförtros huvudmannaskapet, detta
skulle, som socialstyrelsen framhållit i sitt yttrande, medföra organisatoriska
svårigheter. På grund av sin svaga ekonomiska ställning skulle barnavårdsförbunden
i fråga om denna verksamhet bli helt beroende av landstingen.
Jag kan därför icke biträda den uppfattningen, som gör gällande,
att barnavårdsförbunden borde bli huvudmän och socialstyrelsen tillsynsmyndighet.
Icke heller finner jag, att de av skolöverstyrelsen framförda
skälen för att skolöverstyrelsen skulle bli tillsynsmyndighet böra föranleda
ändring i kommitténs förslag. Jag får sålunda i anslutning till kommitténs förslag
förorda, att landstingen och städer, som ej deltaga i landsting, i princip
bli huvudmän för verksamheten och att den centrala tillsynen över densamma
anförtros åt medicinalstyrelsen.

Ledningen av verksamheten inom landstingsområdena torde böra handhavas
av vederbörande hälso- och sjukvårdsberedning eller, då särskild hälsovårdsberedning
och särskild sjukvårdsberedning finnas, av dessa beredningar
gemensamt. Av skäl som anförts av svenska landstingsförbundet anser
jag mig icke kunna tillstyrka kommitténs förslag, att beredningen vid handläggande
av frågor rörande psykisk harna- och ungdomsvård skulle förstärkas
med särskilda av socialstyrelsen respektive skolöverstyrelsen utsedda
sakkunniga. I likhet med förbundet förutsätter jag att, därest erforderlig
sakkunskap icke finnes inom beredningen, denna själv skall finna angeläget
att tillkalla sådan. Ledningen av verksamheten i städer, som icke tillhöra
landsting, torde i enlighet med förslaget böra handhavas av den myndighet,
som anordnar verksamheten, eller ock i fall, då verksamheten delats
upp på olika samhällsorgan, av dessa myndigheter var för sig.

Ehuru jag alltså finner, att huvudmannaskapet i länen principiellt bör
anförtros landstingen, synas mig bärande skäl hava anförts för att landsting
hör äga möjlighet att uppdraga den omedelbara ledningen av verksamheten åt
barnavårdsförbund. I synnerhet torde en dylik anordning kunna befinnas vara
motiverad i län, där redan nu en mera omfattande mentalhygienisk verksamhet
uppbyggts under barnavårdsförbunds ledning. Härigenom skulle dels landstingen
få möjlighet alt i fråga om den lokala organisationen av verksamheten
hygga på den grund, som redan finnes, dels erfarenhet vinnas av olika organisationstyper.
Det är dessutom icke omotiverat, att en liknande frihet beträffande
organisationsformen, som i kommitténs förslag medgivits städerna
utanför landsting, även medgives landstingen. Även vid en anordning av nu
berörda art bör dock landstinget vara den legala huvudmannen och uppbära
statsbidraget.

Beträffande verksamhetens lokala organisation ansluter jag mig
lill kommitténs förslag, att i varje vårddistrikt bör upprättas en central för
den psykiska harna- och ungdomsvården ävensom att i landstingsområde
mottagning och rådgivning böra anordnas även å andra orter än den, till
vilken centralen förlägges. De skäl. som anförts för centralernas anknytning

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

till sjukhus, tinner jag jämväl övertygande. För föräldrarna kominer det i
allmänhet att vid rådfrågning i uppfostringsfrågor te sig mer tilltalande
att besöka läkare på ett sjukhus än att vända sig till en mottagning på en
barnavårdsinrättning. Även om detta reaktionssätt är föga rationellt, bör
man dock räkna med att det finnes. Jag vill därför förorda, att centralerna
i princip förläggas till sjukhus.

För städerna utanför landsting medgives i förslaget, att central icke behöver
förläggas i anknytning till sjukhus, under förutsättning att med sjukvårdsmyndigheten
avtal träffas om att centralen må å sjukhus disponera erforderliga
sängplatser för fall, som kräva längre tids observation. Häremot torde
intet vara att erinra. För egen del anser jag, att en sådan möjlighet även bör
stå öppen inom landstingsområde, därest särskilda omständigheter äro för
handen. Sådana omständigheter kunna exempelvis föreligga, då landsting
önskar driva den psykiska harna- och ungdomsvården i barnavårdsförbunds
regi eller verksamheten redan påbörjats i lokaler, som äro fristående från lasarett.
Härvid bör givetvis förutsättas, att lokalerna äro fullt tillfredsställande
för sitt ändamål och att anordningen kan godkännas av tillsynsmyndigheten.
Frågan om lämpligheten av denna anordning torde få tagas upp till förnyad
prövning vid utformningen av den definitiva organisationen. Under provisorietiden
torde det för övrigt vara en viss fördel att erfarenhet från olika former
av centraler vinnes.

I samband härmed vill jag tillägga, att det förhållandet, att den psykiska
harna- och ungdomsvården bör genomföras efter hand, allt eftersom utbildad
personal står att erhålla, icke bör avhålla vederbörande myndigheter att vid
planerandet av nya barnavdelningar vid lasaretten eller utbyggandet av gamla
bereda ändamålsenligt utrymme för den psykiska harna- och ungdomsvårdens
lokaler, varvid verksamhetens behov av gynnsam observationsmiljö bör beaktas.
Härvid torde medicinalstyrelsen kunna tillhandagå med upplysningar
om lämplig utformning och utrustning av dessa lokaler.

Mot kommitténs förslag att centralerna skola förestås av läkare har ingen
erinran gjorts. Under tiden för den provisoriska organisationen böra läkartjänsterna,
såsom föreslagits av kommittén, lia karaktären av extra befattningar.
Tjänsterna böra åtminstone under provisorietiden tillsättas av medicinalstyrelsen
efter samråd med socialstyrelsen och skolöverstyrelsen
Så länge fasta utbildningsvägar för läkare på detta område icke finnas, böra
föreskrifterna örn läkarnas kompetens endast givas allmän utformning. Jag
tillstyrker dock den av medicinalstyrelsen föreslagna preciseringen, att läkarna
skola lia pediatrisk och psykiatrisk utbildning samt speciell erfarenhet
i barnpsykiatri. Under provisorietiden bör dock dispens kunna lämnas
från detta krav, örn vederbörande befinnes ha på annan väg skaffat sig den
för uppgiften erforderliga utbildningen och erfarenheten. Då det är av vikt,
att på detta nya verksamhetsområde endast väl orienterade krafter tagas i
anspråk, bör vid prövningen av ansökningarna företräde givas den, som
specialiserat sig på området, och hänsyn endast i andra hand tagas till

Kungl. Muj:ts proposition nr 211. 41

verksamhet inom andra fält, t. ex. inom den allmänna pediatriken och allmänna
psykiatrien.

Även beträffande assistenterna är av samma skäl som beträffande läkarna
icke möjligt att nu fastställa detaljerade allmänna kompetensvillkor.
Kommitténs förslag beträffande den allmänna arten av den utbildning och
erfarenhet, som assistenterna helst böra ha förvärvat, torde tills vidare
kunna godtagas. Jag delar icke medicinalstyrelsens uppfattning, att medicinsk
utbildning bör skjutas i förgrunden vid avgörandet av assistenternas
kompetens. För ifrågavarande verksamhet finner jag, i likhet med kommittén,
att social och psykologisk-pedagogisk utbildning måste väga tyngre
än sköterskeutbildning. Då för närvarande ingen bestämd utbildningsgång
torde kunna föreskrivas, är det av vikt att behörigheten för anställning som
assistent inom den psykiska harna- och ungdomsvården noga prövas i varje
enskilt fall. Denna prövning torde böra ske centralt, även om huvudmännen
äga anställa assistenterna. Ehuru jag finner det vara angeläget att understryka
assistenternas karaktär av socialarbetare, anser jag mig av organisatoriska
skäl icke kunna förorda, att behörighetsprövningen anförtros
ät socialstyrelsen, ej heller att assistenterna skola i tillsynsavseende sortera
under styrelsen. En dylik dubbelorganisation kan befaras medföra olägenheter.
Jag följer därför kommitténs förslag, att behörighetsprövningen jämväl
av assistenterna anförtros medicinalstyrelsen som tillsynsmyndighet.
Före besluts fattande bör dock i regel yttrande inhämtas från socialstyrelsen.

Vid större centraler förutsättes en viss arbetsfördelning kunna ske mellan
assistenterna, så att på viss assistent skulle kunna komma huvudsakligen
arbete av psykologisk art. Detta jämte det förhållandet, att del alltid bör
tillses att assistenterna ha erforderlig psykologisk-pedagogisk utbildning,
motiverar att medicinalstyrelsen vid avgivandet av behörighetsförklaring
jämväl samråder med skolöverstyrelsen.

Behörighetsprövning bör ske för varje särskild assistentbefattning. Assistenterna
böra tillsättas av vederbörande huvudman, sedan chefen för centralen
givits tillfälle att yttra sig angående sökandens lämplighet och kvalifikationer.
Även assistentbefattningarna böra under provisorieliden lia karaktären av extra
tjänster.

Möjligheten att på längre sikt uppbygga en effektiv psykisk harna- och
ungdomsvård, som åtnjuter allmänhetens samt barnavårds- och skolmyndigheternas
förtroende, sammanhänger intimt med möjligheten att erbjuda tillfredsställande
vetenskaplig och praktisk u t b i 1 d n i n g för dem, som vilja ägna
sig ål denna verksamhet. Såsom framgår av det anförda, äro utbildningsförhållandena
på området för närvarande icke tillfredsställande. Detta gäller såväl
läkarnas utbildning som assistenternas. Vad assistenterna beträffar kommer
inrättandet av centraler för psykisk harna- oell ungdomsvård alt efter
hand öka möjligheterna till klinisk utbildning. I detta sammanhang bör erinras
örn den värdefulla verksamhet i detta avseende, som bedrives av Ericastiftelsen

42

Kungl. Mcij:ts proposition nr 211.

med stöd av statsmedel. Jag är emellertid icke nu beredd att taga ställning
till det förslag beträffande assistenternas utbildning, som framlagts i socialstyrelsens
yttrande. Vad läkarna beträffar framstår bristen på en samlad och systematisk
undervisning i socialmedicin och psykologi i den grundläggande läkarutbildningen
som en särskild olägenhet ur den föreslagna verksamhetens
synpunkt. Icke heller synas de barnpsykiatriska studierna ha nått önskvärd
stadga. Jag delar därför kommitténs uppfattning, att utbildningsfrågan bör
ägnas fortsatt uppmärksamhet och eventuellt göras till föremål för särskild
utredning.

Uppenbarligen är det av vikt att centralerna stå i nära kontakt med
övriga barnavårdande myndigheter samt skolorna i orten.
Vid upprättandet av instruktioner för vederbörande tjänstemän inom såväl
den psykiska harna- och ungdomsvården som inom den övriga barnavårdens
och skolans områden böra de synpunkter, som i detta avseende framförts
av ungdomsvårdskommittén, vinna beaktande. Härvid bör även uppmärksammas,
att kompetenskonflikter mellan vederbörande funktionärer i
görligaste mån undvikas.

Till de av ungdomsvårdskommittén föreslagna ändringarna i barnavårdslagen
tar jag ställning i annat sammanhang.

Då genom inrättandet av psykisk harna- och ungdomsvårdscentral ett länsområde
får tillgång till en specialist i barnpsykiatri, finner jag det naturligt
att denne, i den mån hans arbete på centralen så medger, även anlitas inom
barnhems-, skyddshems- och sinnesslövården på sätt som kommittén föreslår.
En dylik anordning torde vara ägnad att främja kontakten mellan de olika
barnavårdsorganisationerna och centralen. De erfarenheter, som gjorts vid
den statsunderstödda försöksverksamheten i Värmlands län, tyda på att skolläkarverksamhet
i viss omfattning också med fördel låter sig förena med
läkarens verksamhet på centralen. Även ur arbetssynpunkt torde det vara av
viss betydelse för läkaren att hålla kontakt med ett normalt barnklientel. Det
är givetvis angeläget att huvudmannen tillser att läkarens sidoverksamhet
icke tillätes inkräkta på den för centralens skötsel erforderliga tiden.

1 likhet med kommittén finner jag lämpligt, att den lokala tillsynen
över verksamheten handhaves av vederbörande förste provinsialläkare och
med dem jämställda stadsläkare. Då den psykiska harna- och ungdomsvårdens
verksamhet avses skola i hög grad komma barnavården och skolan till
gagn, är det givetvis önskvärt, att den lokala tillsynsmyndigheten upprätthåller
nödig kontakt med barnavårdsorgan och folkskoleinspektörer. Jag förutsätter
härvid, att detta samråd icke iklädes former, som kunna verka tyngande
på organisationen.

Jag biträder kommitténs uppfattning, alt medicinalstyrelsen vid utövandet
av sin funktion som centralmyndighet och tillsynsmyndighet för verksamheten
bör samråda med socialstyrelsen och skolöverstyrelsen. Även härvid
är det dock angeläget att tillse, att reglerna beträffande samrådet göras

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

43

smidiga och att föreskrifterna på denna punkt icke medföra administrativ
tungroddhet. Det föreligger alltid risk att ett vidlyftigt remitteringsförfarande
kommer att försinka verkställandet av löpande åtgärder. En samverkan mellan
ifrågavarande myndigheter bör därför i allmänhet uttryckligen krävas endast
beträffande åtgärder för verksamhetens organisation och planering samt
förändringar i detta avseende. Samverkan bör sålunda föreskrivas beträffande
fastställande respektive godkännande av tillämpningsföreskrifter, föreskrifter
rörande gemensam verksamhet för tvenne områden, normalinstruktion,
instruktioner och dylikt. Om vid utövandet av centralernas verksamhet
administrativ olägenhet på något sätt skulle uppkomma, exempelvis genom
kompetenskonflikt med annan barnavårdsmyndighet eller skolmyndighet, bör
socialstyrelsen respektive skolöverstyrelsen äga påfordra överläggning härom.
Löpande administrativa ärenden böra i princip handläggas endast av tillsynsmyndigheten,
vilket naturligtvis icke bör hindra denna att muntligen söka kontakt
med övriga ifrågavarande myndigheter. Skyldighet att söka samråd bör
emellertid föreskrivas i ärenden rörande förordnande av läkare och prövning
av sökandes behörighet att innehava assistenttjänst.

V. Kostnadsfrågor och statsbidrag.

Ungdomsvårdskommittén.

Kommittén har betonat vikten av att tillgången till den psykiska barnaoch
ungdomsvården icke försvåras genom rätt för centralernas personal
att betinga sig särskild ersättning av dem, som rådfråga centralerna eller
eljest anlita dem. I överensstämmelse härmed föreslår kommittén, att det stadgas
f ö r b u d mot debitering av a r v o d e för konsultation, rådgivning
och behandling, som av personalen utföres eller meddelas i tjänsten.
Härvid vore dock att märka, att vid observation å sjukhusklinik eller barnhem
ersättning för sängplats måste utgå i vanlig ordning.

Icke heller skall enligt förslaget centralernas personal ha rätt att tillgodoräkna
sig arvode för utlåtande, intyg eller annan handling, som i och
för behandling av klient utfärdas i tjänsten. Dock bör enligt kommittén
denna princip icke tillämpas helt restriktionslöst. Kommittén anför härom:

Med ett sådant omfång av arvodesförbudet, som föreslås, fordras emellertid
att medicinalstyrelsen i särskilda föreskrifter lämnar anvisningar å de
olika slag av handlingar, som här kunna komma i fråga, detta för att icke
missbruk från allmänhetens sida av rätten till avgiftsfria utlåtanden m. m.
skall förekomma och personalen därigenom oskäligt betungas.

Anlitandet av den psykiska harna- och ungdomsvården skall sålunda
enligt kommitténs förslag vara kostnadsfritt, örn man bortser från ersättningen
för sängplats vid sluten vård. Kommittén förklarar sig även ha
övervägt, huruvida icke även kostnaderna för klientelets

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

resor delvis borde bestridas av det allmänna och då på sätt att statsbidrag
utginge till resekostnaderna. Kommittén har emellertid icke avgivit förslag
i denna riktning. Den anför:

Det kunde möjligen ifrågasättas, huruvida icke statsbidrag borde, i likhet
med vad numera är fallet inom den förebyggande mödra- och barnavården,
utgå jämväl till täckandet av klientelets kostnader för resor till och från
centralerna och filialerna. Emellertid finner kommittén icke skäl att på sakens
nuvarande ståndpunkt, då det i viss mån gäller att planera verksamhet
för en övergångstid, föreslå så vittgående åtgärder. Dessa kostnader
torde därför tills vidare få bäras av barnavårdsnämnder, föräldrar och
skolstyrelser samt dessutom av andra personer och institutioner, som äro
direkt intresserade av verksamheten och anlita centralerna. I detta sammanhang
må emellertid anmärkas att, då frågan om allmän och obligatorisk
sjukförsäkring i praktiken vinner sin lösning i vårt land, frågan örn
bidrag till kostnader av sistnämnda slag utan vidare torde upphöra att vålla
svårigheter.

I syfte att möjliggöra för skolstyrelserna att disponera medel för bestridandet
av kostnader för lärjunges inställelse å central eller filialstation,
då föräldrar eller andra målsmän icke äga tillgång att bekosta dylik inställelse,
föreslår kommittén, att bestämmelser om dylik medelsdisposition
böra inflyta i § 49 folkskolestadgan och i § 28 fortsättningsskolestadgan.

Kommittén föreslår, att kostnaderna för den psykiska
harna- och ungdomsvården i princip skola bestridas av de samhällen,
som anordna verksamheten. Den säger sig dock finna avgörande
skäl tala för att staten bör genom rikligt tillmätta anslag ekonomiskt stödja
anordnarna av verksamheten, i den mån denna anordnas efter de riktlinjer,
som angivas i kommitténs förslag.

Kommittén förklarar sig ha stannat för alt kostnaderna för lokaler och
inventarier för verksamhetens bedrivande helt böra bestridas av vederbörande
huvudman. Den anför:

Några väsentliga kostnader i berörda hänseende torde icke komma att
uppstå. Sjukhusen och barnhemmen lära i regel utan större svårigheter
kunna bereda erforderlig plats för mottagningar liksom ställa nödiga inventarier
till förfogande. Genom samarbete med barnavårdsförbund och
distriktsvårdsorgan med flera torde det mången gång låta sig göra att vid
förefallande behov på ett praktiskt sätt och utan större kostnader anordna
mottagningar även i andra lokaler än dem sjukhusen och barnhemmen
kunna ställa till förfogande. Nyanskaffning av inventarier torde i regel
knappast vara nödvändig i annan mån, än då det gäller kortsystem och
journalblanketter m. m. dylikt samt, som förut antytts, leksaker, avsedda
att begagnas vid undersökningarna. Vad trycksakerna beträffar, vill kommittén
i besparingssyfte rekommendera, att formulär till blanketter och
dylikt skola fastställas av den centrala tillsynsmyndigheten, samt att
nämnda myndighet tillika skall anskaffa och till självkostnadspris tillhandahålla
centralerna trycksakerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

45

Statsbidraget har av kommittén föreslagits utgå för personalens
löner och under vissa förutsättningar för personalens resekostnader. Kommittén
föreslår sålunda, att statsbidrag skola utgå lill landsting, stad utom
landsting och gemenskap av dylika samfälligheter, som ordnar verksamhet
av ifrågavarande slag, med ett årligt belopp, motsvarande viss del av den
med verksamheten sysselsatta personalens löner. Härjämte föreslår kommittén
att landsting, som självständigt eller i gemenskap med annat samhälle,
ordnar dylik verksamhet skall erhålla statsbidrag, som motsvarar
viss del av kostnaderna för personalens resor i tjänsten, traktamentsersättning
däri inräknad.

1 fråga om lönebidragens konstruktion föreslår kommittén,
att dylika bidrag skola utgå med belopp, motsvarande högst hälften
av de verkliga kostnaderna för avlöning av läkare och assistenter, dock att
bidragen icke skola få överstiga visst årligt belopp, vare sig det gäller
läkare eller assistent.

I detta sammanhang tar kommittén upp frågan om personalens
löneförhållanden. Allmänt framhåller kommittén, att den ansett
det ändamålsenligt att, intill dess under den föreslagna verksamheten vidgade
erfarenheter på området vunnits, löneförhållandena få anpassa sig
efter de lokala förhållandena utan att behöva följa någon på förhand fixerad
löneskala.

Kommittén förklarar sig dock vilja skapa vissa garantier för att personallönerna
skola bli väl avvägda och i möjligaste mån likformiga. Utom
den garanti härför som skulle ligga i lönebidragens konstruktion har kommittén
föreslagit ytterligare en, nämligen att grunderna för personalens
avlöningsförmåner skola fastställas av tillsynsmyndigheten.

Kommittén föreslår, att de statliga lönebidragens årliga maximibelopp
skola fastställas till 6 000 kronor för läkare och 3 000 kronor för assistent.
Den framhåller dock, att det ingalunda är dess mening, att lönesystemets
övre gräns nödvändigtvis skall motsvaras av det statliga maximibidragets
dubbla belopp. Tvärtom har kommittén förutsatt, att det stundom med
hänsyn till omständigheterna kan befinnas lämpligt och nödvändigt att, i
allt fall då det gäller läkarna, bestämma något högre löner.

Vid fastställandet av maximibeloppen för de statliga lönebidragen säger
sig kommittén i första hand lia letts av önskvärdheten av så pass höga
löner, att de kunna verka tilldragande på verkligt kompetent personal. 1
övrigt förklarar den sig vid sina överväganden lia iakttagit vissa praktiska
och lönetekniska synpunkter. Kommittén anför härom följande:

I fråga örn läkarnas löneförmåner har det ansetts riktigt alt stadga förbud
mot det nu på sina håll tillämpade systemet med debitering av arvode
för konsultation, undersökning och för utlåtanden och intyg i tjänsten.
En sådan inskränkning av de förmåner, som, principiellt sett, för närvarande
stå läkarna i deli mentalhygieniska bärna- och ungdomsvården till

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

buds, motiverar emellertid en lönesättning, som garanterar läkarna kompensation
från huvudmannens sida för den uteblivna förmånen.

Vad beträffar den hävdvunna rätten för läkare i samhällelig verksamhet
att jämväl bedriva privatpraktik, har kommittén ansett sig icke böra föreslå
någon inskränkning för den här ifrågavarande läkarkategorins vidkommande,
detta trots att en sådan inskränkning av principiella skäl måste te
sig önskvärd. Då nu rätten till privatpraktik föreslås bibehållen, förutsättes
dock givetvis att vederbörande tillsynsmyndighet noggrant tillser, att de
privata göromålen icke i någon mån verka hindrande på arbetet med den
psykiska harna- och ungdomsvården. Med all sannolikhet kommer det att
visa sig, att, för den händelse läkarna åtaga sig jämväl skolläkarsysslor samt
den medicinska vården å skydds- och barnhem ävensom förut nämnda
uppgifter inom sinnesslövården, läkarnas tid blir så upptagen av tjänstegöromål,
att föga eller intet utrymme för privatpraktik kommer att finnas.
Kommittén anser emellertid, att de löner, som det nu förordade bidragssystemet
garanterar, i förening med de arvoden övriga här avsedda samhälleliga
uppdrag kunna medföra, måste bli av sådan storleksordning, att
de böra kunna verka lockande för verkligt dugande läkarkrafter och därtill
animera blivande läkare med fallenhet för uppgiften att giva sina studier
en för den mentalhygieniska harna- och ungdomsvården lämpad inriktning.
I samband med att läkartjänsterna förvandlas till befattningar å ordinarie
stat samt förenas med rätt till ålderstillägg och pension bör frågan örn lönebeloppen
och rätten att utöva privatpraktik upptagas till förnyat övervägande.

Vad assistenternas löneförmåner beträffar, får det föreslagna bidragssystemet,
med hänsyn till assistenternas omfattande och betydelsefulla arbetsuppgifter
samt de kompetenskrav som måste gälla för dylika befattningshavare,
anses förutsätta löner, vilka i det närmaste motsvara de förmåner
som efter en tillämnad reglering av barnavårdsombudens tjänsteställning
kunna tillkomma sistnämnda befattningshavare. Socialvårdskommittén har
föreslagit, att barnavårdsombudens tjänster skola placeras i lönegrad 17
i statens civila icke-ordinarie-reglemente. Med den nu valda utgångspunkten
för en beräkning av assistenternas löner skulle man komma till ett resultat,
motsvarande årslöner av omkring 6 000 kronor. Statliga lönebidrag, som förutsätta
assistentlöner av nu antydd storlek, äro även ur en annan synpunkt
sett tillrådliga. Det torde nämligen stundom komma att gälla alt förvärva
dugande lärarkrafter för assistentarbetet, och de statliga lönebidragen måste
därför tillmätas på sådant sätt, att de i mån av behov kunna garantera
assistentlöner, som animera dylika lärarkrafter att ägna sig åt den psykiska
harna- och ungdomsvården. Fullgoda skäl synas för den skull tala
för att man icke bör sätta den övre gränsen för assistentlönebidragen lägre
än kommittén föreslagit, eller sålunda till 3 000 kronor om året för en sådan
befattningshavare.

Vad angår statsbidrag till personalens resekostnader, har
kommittén begränsat den att utgå endast till landsting. Kommittén säger sig
icke lia funnit skäl att föreslå, att dylika bidrag skall utgå även till stad
utom landsting, vilken självständigt eller gemensamt med annat samhälle
anordnar psykisk harna- och ungdomsvård, detta med anledning av, bland
annat, sällsyntheten av tjänsteresor utom vederbörande stads planlagda
område, de relativt obetydliga avstånd det i regel för personalen i städerna

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

47

gäller att tillryggalägga, de förhållandevis goda och billiga kommunikationsmöjligheter
personalen har att tillgå samt städernas ekonomiska bärkraft.

Resekostnadsbidrag skola enligt kommitténs förslag utgå för läkares och
assistenters resor för mottagningar enligt av den centrala tillsynsmyndigheten
godkänd plan liksom för andra i verksamheten nödvändiga tjänsteresor.
I sistnämnda hänseende syftar kommittén särskilt på assistenternas
resor för hembesök hos klientelet.

Då läkares resa till mottagning kombineras med resa i annan tjänst,
förutsättes fördelning av resekostnaderna ske. Kommittén anför härom.

Då -— för att taga ett exempel — av praktiska skäl en läkares resa för
mottagning å filialstation av honom utnyttjas även för fullgörandet av
åligganden som medicinsk övervakare vid upptagningshem för barn, får
en fördelning av resekostnaderna för de olika ändamålen ske, så att förslagsvis
endast hälften av kostnadsbeloppet lägges till grund för bidragsberäkningen.

Även beträffande assistenternas resor för hembesök bör särskild plan
uppgöras. Kommittén anför:

Särskilt vid assistenternas i''esor för hembesök är det av vikt att tillse,
att resorna läggas så, att ett så stort antal hembesök som möjligt kan äga
rum under en och samma resa. Plan för sådana resor, som ej stå i samband
med filialmottagningar, bör, efter vederbörande läkares hörande, utformas
och fastställas av den myndighet som handhar ledningen av den
lokala verksamheten, dock med iakttagande av att möjlighet till av omständigheterna
betingade avvikelser från planen bör hållas öppen.

Det förutsättes i kommitténs förslag att statsbidrag skall utgå för såväl
biljettkostnad för färd som för traktamentskostnad. Att även statsbidrag
bör utgå för traktamentskostnad motiveras av kommittén sålunda:

Visserligen utgå för närvarande icke i den förebyggande mödra- och
barnavården statsbidrag till täckandet av traktamentskostnader för tjänstemännens
resor, men kommittén har funnit övervägande skäl tala för att
dylika bidrag skola utgå, då det gäller den psykiska bärna- och ungdomsvården.
Kommittén anser det nämligen vara av vikt, att landstingen icke
undandraga sig att betala traklamentsersättning och på sådant sätt minska
värdet av tjänstemännens löneförmåner.

Kommittén föreslår, att statsbidraget för resekostnaderna skall utgå med
viss del av de sammanlagda resekostnaderna. Kommittén förklarar det
vara motiverat, att statsbidragsdelen blir olika stor i olika delar av landet
i analogi med vad som gäller inom den förebyggande mödra- och barnavården.
Härom anför kommittén följande:

Vad angår den närmare utformningen av de statliga bidragen till täckandet
av personalens resekostnader, finner kommittén billighets- och lämplighetsskäl
tala för en viss regional indelning av landet med rätt till bidrag
av olika storlek, allt efter behoven inom de särskilda regionerna.

48

Kungl. Majlis proposition nr 211.

Avstånd, natur- och kommunikationsförhållanden göra resebidragen särskilt
påkallade i vissa län. Samtidigt måste vid bidragens avvägande behörig
hänsyn tagas till önskvärdheten av att i län, där behovet av psykisk
harna- och ungdomsvård måste anses stort och den ekonomiska förmågan
att tillgodose behovet mindre god, förståelsen för verksamhetens betydelse
vinner sådant stöd, att den leder till effektiva åtgärder för bedrivandet av
dylik verksamhet. Nu angivna synpunkter motivera, enligt kommitténs mening,
en klassificering, motsvarande den som med gott resultat genomförts
i lråga örn den förebyggande mödra- och barnavården.

Med hänsyn till anförda omständigheter föreslår kommittén, att statsbidragen
till resekostnaderna skola utgå för Norrbottens, Västerbottens och
Jämtlands län med 70 procent, för Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs
och Värmlands län med 60 procent samt för övriga län inom riket
med 50 procent av de sammanlagda resekostnaderna.

Kommittén framhåller, att en beräkning av kostnaderna för
statsverket i anledning av de föreslagna föreskrifterna örn statsbidrag för
bedrivandet av psykisk harna- och ungdomsvård är synnerligen vansklig.
Förhållandena i fråga örn areal och folkmängd i de särskilda områdena
äro sinsemellan mycket olika, framhåller kommittén. Bland annat ställer
det sig enligt kommitténs mening svårt att på förhand bedöma, i vilka
fall för flera områden gemensam verksamhet skall kunna bedrivas. I denna
fråga anför kommittén följande:

Man torde med visshet kunna säga, att Gävle stad och Gävleborgs län
måste förenas till ett verksamhetsområde, samt att de båda landstingen i
Kalmar län lämpligen böra bedriva gemensam verksamhet. Hallands län
är ett område, vars storleksordning möjligen icke kommer att anses nödvändiggöra
ordnandet av enbart för detta län fungerande psykisk barnaoch
ungdomsvård. Jämtlands län har väl en obetydlig folkmängd, men de
lokala förhållandena i övrigt äro sådana, att en självständig verksamhet i
länet för ifrågavarande ändamål torde vara väl behövlig. Uppsala län, som
har ringa storlek i fråga om såväl ytvidd som folkmängd, kan möjligen
tänkas gå samman med Västmanlands län men däremot knappast med
Stockholms län, där Roslagen med sin skärgård bereder särskilda svårigheter.
Kommittén anser det emellertid med hänsyn till omständigheterna
riktigast att vid en förhandskalkyl rörande kostnaderna för den psykiska
harna- och ungdomsvården icke räkna med gemensam verksamhet i andra
fall, än då det gäller dels Gävle stad och Gävleborgs län och dels de båda
landstingsområdena i Kalmar län.

I sin kalkyl räknar kommittén nied en eller flera heltidsanställda assistenter
inom varje distrikt för verksamhetens bedrivande. Kommittén förklarar
sig dessutom böra räkna med en deltidsanställd assistent, bland annat
för tillgodoseendet av den psykologiskt-pedagogiska sakkunskapen på centralerna.
Vad läkarna beträffar anser sig kommittén i flera fall kunna räkna
med allenast deltidsanställd kraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

49

Kommittén har gjort en överslagsberäkning rörande personalbehovet
inom en rådgivningsorganisation, utbyggd under den tid av tre år, kommitténs
förslag i första hand avser. Resultatet bar kommittén sammanställt
i nedanstående tabell:

Tabell rörande personalbehovet i en för en övergångstid av 3 år uppbyggd
organisation för psykisk harna- och ungdomsvård.

Område

Antal läkare

Antal assistenter

Summa

Å heltid

Å deltid

Å heltid

Å deltid

Stockholms stad..................

2

_

7

_

9

Göteborgs » ..................

1

—

3

—

4

Malmö » ..................

1

—

2

—

3

Norrköpings » ..................

—

1

1

1

3

Hälsingborgs » ..................

—

t

1

1

3

Stockholms län..................

1

—

1

1

3

Uppsala * ..................

—

1

1

1

3

Södermanlands » ..................

1

—

1

1

3

Östergötlands » ..................

1

—

1

1

3

Jönköpings » ..................

1

—

1

1

3

Kronobergs » ..................

—

1

1

1

3

Kalmar * ..................

1

—

1

1

3

Gotlands » ..................

—

1

1

1

3

Blekinge » ..................

—

1

1

1

3

Kristianstads » ..................

1

—

1

1

3

Malmöhus » ..................

1

—

2

—

3

Hallands * ..................

—

1

1

1

3

Göteborgs och Bohus län ..........

—

1

1

1

3

Älvsborgs län ..................

1

—

2

—

3

Skaraborgs » ..................

1

—

1

1

3

Värmlands » ..................

1

—

1

1

3

Örebro » ..................

1

—

1

1

3

Västmanlands » ..................

—

1

1

1

3

Kopparbergs » ..................

1

—

1

1

3

Gävleborgs län och Gävle stad......

1

—

1

1

3

Västernorrlands län ................

1

—

1

1

3

Jämtlands » ................

1

—

1

1

3

Västerbottens » ................

1

—

2

—

3

Norrbottens * ................

1

—

2

—

3

Samtliga

21

9

42

22

94

Kommittén säger sig vilja framhålla, att den gjorda överslagsberäkningen
av mycket att döma angiver minimisiffror rörande personalbehovet i en
bestående organisation för psykisk harna- och ungdomsvård. Härvid hänvisar
kommittén till den besöksfrekvens, som visat sig uppstå vid försöksverksamheten
i Värmlands län.

Beträffande sin beräkning av storleken av det årliga statsanslaget till
lönebidrag anför kommittén:

Därest man emellertid med utgångspunkt från siffrorna i tabellen räknar
med maximibidrag av statsmedel för heltidsanställd personal och med bidrag
för deltidsanställd personal i proportion härtill samt tillika förutsätter
att av sistnämnda personal läkarna arbeta å halvtid och assistenterna å tred Bihang

till riksdagens protokoll 1945. / sami. Nr 211. 4

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

jedelstid, skulle det årliga statsanslaget för lönebidrag komma att uppgå
till sammanlagt 301 000 kronor.

Vid beräkningen av kostnaderna tor statsbidraget till personalens resekostnader
har kommittén utgått från vissa förutsättningar beträffande storleken
av dagtraktamentena. Den anför härom följande:

Det vill synas, som örn landstingen för närvarande tillämpa sinsemellan
något olikartade regler, då det gäller att bestämma traktamentsersättning för
tjänstemännens resor. Vid kostnadsberäkningen har kommittén emellertid
utgått från en enhetlig beräkningsgrund, enligt vilken läkare antagits ersättningsberättigad
i överensstämmelse med gällande regler för läkare i det
statliga resereglementet och assistent jämlikt reglerna för barnavårdsombud.
Enligt denna beräkningsgrund skulle till läkare utgå 12 kronor för dag och

7 kronor för natt samt till assistent 8 kronor för dag och 6 kronor för natt.

Vidare har kommittén för bedömningen av resornas omfattning byggt
på erfarenheter från försöksverksamheten i Värmlands län. Rörande tillvägagångssättet
anför kommittén:

Härvid har förutsatts att under varje månad skulle förekomma för läkarens
vidkommande en resa om ett och ett halvt dygn och två heldagsresor
samt vad assistenten (assistenterna) beträffar en resa om ett och ett halvt
dygn, två heldagsresor och fyra halvdagsresor. Biljettkostnaderna för dessa
månatliga resor ha uppskattats till 150 kronor. Traktamentskostnaderna
åter — för läkare 12 kronor per dag och 7 kronor per natt samt för assistent

8 kronor per dag och 6 kronor per natt — komma med nu angivna beräkningsgrunder
att uppgå till 109 kronor i månaden. Härav framgår att
de årliga resekostnaderna vad Värmlands län angår skulle kunna uppskattas
till drygt 3 000 kronor och det föreslagna årliga statsbidraget om 60
procent därav således till 2 000 kronor i runt tal. Enahanda beräkningsgrund
torde kunna tillämpas i fråga om Västernorrlands, Gävleborgs och
Kopparbergs län.

Med hänsyn till de betydande avstånden i Norrbottens, Västerbottens och
Jämtlands län torde försiktigheten bjuda att de årliga resekostnaderna för
vart och ett av dessa län beräknas till 5 000 kronor och de föreslagna statsbidragen
om 70 procent därav följaktligen till 3 500 kronor för varje län.
Därest man bortser från länen av de typer, som nu varit på tal, d. v. s.
samtliga Norrlandslän samt Kopparbergs och Värmlands län, torde man tills
vidare kunna utgå från att resekostnaderna för verksamheten i övriga län
icke skola behöva bli större, än att statsbidragen, beräknade efter 50 procent
av kostnaderna, i genomsnitt skola kunna hållas vid en nivå av 1 250 kronor
för län och år.

Med nu angivna beräkningsgrunder kommer kommittén fram till att
resekostnadsbidragens årliga belopp skulle uppgå till sammanlagt 39 750
kronor.

Kommitténs överslagsberäkning ger vid handen att den föreslagna organisationen
för psykisk harna- och ungdomsvård skulle, med tillämpning av
de föreslagna bidragsreglerna, komma att nödvändiggöra statsbidrag till
belopp av sammanlagt 340 750 kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

51

Kommittén förklarar det emellertid vara föga troligt att den föreslagna
organisationen blir fullt utbyggd under första året av den treårsperiod,
som förslaget närmast avser. Vidare finge det enligt kommittén ingalunda
anses utan vidare givet, att de större städerna alltid uttaga det statsbidrag,
varmed kalkylerats i beräkningen. Kommittén anser sig därför knappast
kunna räkna med ett utnyttjande av mera än hälften av det beräknade
statsbidragsbeloppet under det första verksamhetsåret. Kommittén fortsätter: Försiktigtvis

räknas dock med ett anslag för detta år om 180 000 kronor.

I hur stor utsträckning och i vilken takt den tillämnade organisationen därefter
kommer att utbyggas och därmed nödvändiggöra anslagsökning torde
med större säkerhet än för närvarande kunna överblickas, sedan organisationen
under det första verksamhetsåret börjat fungera.

Utöver kostnaderna för statsbidraget tillkomma vissa utgifter, som äro
förenade med den centrala tillsynen.

Beträffande anslagsbehovet i detta avseende anför kommittén:

Till de nu nämnda sammanlagda kostnaderna för statsbidrag till löner och
resekostnader för centralernas personal kommer kostnaden för arvode till
en för tillsyn å den psykiska harna- och ungdomsvården inom medicinalstyrelsen
tillsatt tjänsteman med deltidstjänstgöring. Kostnaden härför torde
under den tid kommitténs förslag närmast avser kunna beräknas till 3 500
kronor om året. Härtill komma kostnaderna för nämnda tjänstemans inspektionsresor
samt för skriv- och expeditionshjälp, förslagsvis beräknade till
sammanlagt 3 500 kronor örn året. Till sistnämnda kostnader torde dock
hänsyn icke behöva tagas vid de särskilda anslagsäskandena för den psykiska
harna- och ungdomsvården, utan synas dessa kostnader blott böra föranleda
vederbörlig justering av medicinalstyrelsens äskanden, då det gäller de allmänna
anslagen å verkets stat.

Yttranden.

Inga erinringar lia gjorts beträffande kommitténs förslag, att särskild
ersättning ej får mottagas för undersökning, rådgivning och behandling,
sorn meddelas eller utföres i tjänsten. Däremot finner medicinalstyrelsen
det ej lika självfallet, att ej heller arvode för utlåtande eller intyg,
som nödvändiggöres av vad vid konsultationen eller undersökningen
förekommit, får utgå. Styrelsen anför vidare:

En förutsättning för sådan skyldighet att utan ersättning avgiva intyg
är, att läkaren beredes tillfredsställande inkomster. Bestämmelserna om
tjänsteläkares rätt att taga särskild ersättning för i tjänsten lämnade utlåtanden
och intyg äro för närvarande skiftande för olika kategorier och
i vissa fall oklara. Det synes styrelsen, som örn hela detta område i vart
fall borde underkastas en allmän översyn, ägnad att åstadkomma klara
och i möjligaste mån från gemensamma grundprinciper utgående bestämmelser.

Svenska läkaresällskapet förutsätter, att bestämmelserna i fråga örn arvode
för utlåtande eller intyg ställas i överensstämmelse med vad som i

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

detta avseende gäller beträffande tjänsteläkare i övrigt. Samma uttalande
har gjorts av svenska psykiatriska föreningen.

I fråga om bestridandet av kostnaderna för klientelets resor
till och från mottagningarna lia uppfattningar som divergera från
kommitténs framträtt.

Vad först beträffar kommitténs mening, att vid införandet av allmän
sjukförsäkring frågan om resekostnaderna komme att automatiskt lösas,
ha invändningar rests häremot av medicinalstyrelsen och socialstyrelsen.
Medicinalstyrelsen förklarar sig kunna göra det uttalandet, att, därest det
nu föreliggande lagförslaget rörande allmän sjukförsäkring genomföres,
bidrag icke är att påräkna från sjukkassorna för dylika resor. Socialstyrelsen
anför härom följande:

Med hänsyn till att psykisk harna- och ungdomsvård i regel icke är att
hänföra till sjukvård, torde kommitténs förmodan icke vara riktig. Därest
fria resor skola kunna erhållas genom sjukförsäkringen torde en särskild
bestämmelse därom erfordras.

Den av kommittén diskuterade men avvisade tanken att resebidrag skulle
utgå i analogi med förhållandet i den förebyggande mödra- och barnavården,
har upptagits och förordats i flera yttranden. Medicinalstyrelsen håller
före, att en sådan förmån bör beredas ifrågavarande klientel och socialstyrelsen
anser, att frågan härom bör övervägas. Länsstyrelsen i Stockholms
län anför följande:

I ett par av de länsstyrelsen tillhandakomna remissyttrandena fästes
uppmärksamheten på önskvärdheten av statsbidrag för klientelets inställelse
på vårdcentralerna. I den mån det rör sig om barn och ungdom
inom mera avlägset belägna och mindre bärkraftiga kommuner torde risk
förefinnas för att vårdmöjligheterna utan dylikt bidrag icke utnyttjas i
åsyftad utsträckning. Länsstyrelsen anser sig därför böra understryka
behovet av ytterligare övervägande på denna punkt.

I fråga om de fall, då enligt kommitténs förslag barnavårdsnämnderna
förutsättas skola betala kostnaderna för barnens inställelse vid mottagning,
anför länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län följande:

Vidkommande kostnaderna för barnens resor till undersökningscentralen
eller någon dess filial är det angeläget att — beträffande de fall då kostnaden
ej kan betalas av föräldrarna —- det allmänna bekostar resorna,
vilka i många fall kunna tänkas bliva rätt avsevärda. För barn i skolåldern
bör, såsom kommittén föreslagit, kostnaden i så fall bestridas av
skoldistriktet och för andra barn av fattigvårdsstyrelsen eller barnavårdsnämnden.
I sistnämnda fall bör emellertid observeras att — om barnet
ej intages för observation eller vård — kostnaden blir att hänföra till
läkarhjälp, lämnad annorledes än i förening med vård å anstalt och att i
ty fall vistelsekommunen ej kan erhålla ersättning härför av hemortskommunen.
Denna omständighet kommer säkerligen att i en del kommuner
medföra att psykisk undersökning av i kommunen ej hemortsberättigade
barn till fattiga föräldrar underlåtes eller uppskjutes. För att undanröja

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

53

detta vore det önskvärt med en bestämmelse om att ersättning för resor
i samband med undersökning av nu ifrågavarande art alltid skall återgäldas
av hemortskommunen, örn förutsättningarna i övrigt för ersättningsskyldighet
föreligga enligt fattigvårds- och barnavårdslagarna.

Beträffande kommitténs förslag, att vissa medel böra göras disponibla
för skolmyndigheten för bekostnad av barns inställelse vid mottagning
anför statskontoret, att det icke syntes mera motiverat att bidrag av skolmedel
utgå beträffande vanartsklientelet än då det vore fråga om inställelse
vid sjukvårdsanstalt i allmänhet. Socialvårdskommittén föreslår, att dylika
resekostnader böra bestridas ur kommunernas anslag för skolhälsovården.

Mot kommitténs förslag beträffande konstruktionen av statsbidragen
ha inga erinringar gjorts. Däremot har lämpligheten av den
storlek, som statsbidragen givits i kommitténs förslag, varit föremål för
bedömanden, som avvika från kommitténs.

Vad först lönebidragen beträffa, har i flera yttranden hävdats, att kommittén
vid fixerandet av maximigränsen för statsbidragen utgått från för
låga löner.

I fråga örn läkarlönerna har medicinalstyrelsen ■— som redan anförts —
framhållit, att en förutsättning för skyldigheten att utan ersättning avgiva
intyg vore, att läkarna bereddes tillfredsställande inkomster. Styrelsen
sammanställer vidare spörsmålet örn läkarlönernas storlek med frågorna
om läkarnas biuppgifter och deras rätt att bedriva privatpraktik. Den anför
härom följande:

Styrelsen finner det för verksamhetens effektivitet vara av avgörande betydelse,
att läkarnas löneförmåner bliva så goda, att bisysslor endast i ringa
mån måtte förekomma. Styrelsen finner det sålunda knappast önskvärt, att
en kalkyl om skäliga, verkligt kompetenta läkare lockande inkomster baseras
på fullgörande av vid sidan av den egentliga tjänsten liggande förordnanden
som läkare å skyddshem och sinnesslöanstalter etc. Det må här
beaktas, att ett landsting nyligen bjudit vissa läkare-specialister mot avstående
av privatpraktik fasta löneförmåner på väsentligt över 20 000 kronor.
Då enligt styrelsens förmenande hela klientelet inom centralens verksamhetsområde
bör få samma behandling å den anordnade polikliniska
mottagningen jämte möjligen erforderlig klinisk observation, synes redan
från början förbud för enskild praktik för dessa läkare böra övervägas.
Löneförmånerna liksom det till dessa utgående statsbidraget böra därför i
enlighet med ovanstående avsevärt höjas.

Överståthållarämbetet framför synpunkter, som sammanfalla med medicinalstyrelsens.
Det anför:

Överståthållarämbetet anser, att det — icke endast av principiella skäl —
är synnerligen angeläget, att ifrågavarande läkare tillerkännas så höga
löner, att de icke behöva bedriva privatpraktik utan kunna ägna sin kraft
åt den psykiska bärna- och ungdomsvården och därmed sammanhängande
samhälleliga uppdrag. Att generellt förbjuda privatpraktik av dessa läkare
bör måhända icke för närvarande ifrågakomma, eftersom en av de vik -

54

Kungl. Majas proposition nr 211.

tigaste angelägenheterna vid organisationens uppbyggande väl torde vara
rekryteringen av lämpliga läkarkrafter och denna rekrytering möjligen kan
försvåras genom tillvaron av ett dylikt förbud. Däremot synes det viktigt,
att bestämmelserna örn statsbidragets storlek icke gives ett sådant innehåll
eller en sådan formulering, att läkarlönerna normeras vid för låga belopp.
Överståthållarämbetet anser för sin del att en årslön av 12 000 kronor,
även örn möjligheten att erhålla vissa arvoden för samhälleliga uppdrag
tages i beaktande, icke kan anses tillräckligt hög för att locka en verkligt
dugande läkare att med avstående från privatpraktik ägna hela sin kraft
åt samhällets psykiska harna- och ungdomsvård.

Svenska läkaresällskapet finner det föga gagneligt för verksamheten, om
läkaren för att uppnå tillfredsställande löneförmåner nödsakas åtaga sig
arbetsuppgifter vid sidan av sin egentliga verksamhet. Att kommittén kalkylerat
med för låga läkarelöner och därigenom kommit att sätta maximigränsen
för statsbidraget för lågt, framhålles vidare av länsstyrelserna
i Kalmar län och Malmöhus län samt svenska landstingsförbundet. Svenska
stadsförbundet finner statsbidragen för låga med hänsyn till löneförhållandena
i de större städerna och svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
föreslår högre lönegrad för läkarna för att möjliggöra, att dessa slippa
ägna sig åt egen praktik i nämnvärd omfattning eller åt andra uppdrag.

I några yttranden har framhållits, att kommittén även för assistenternas
del räknat med för låga löner. Skolöverstyrelsen har visserligen intet att
erinra mot kommitténs beräkningar under förutsättning att assistentbefattningarna
i första hand reserveras för socialarbetare. Men överstyrelsen
fortsätter:

Skulle däremot överstyrelsens förslag, att assistenterna i allmänhet böra
lia folkskollärarexamen och praktisk lärarerfarenhet godtagas, torde kostnaderna
för assistenterna böra beräknas på annat sätt än som skett. Lärarassistenterna
böra enligt överstyrelsens mening tillförsäkras en lön motsvarande
lärares i kunskapsämne vid dövstumskola, A 20, örn kvalificerade
innehavare skola kunna erhållas.

Sverges folkskollärar förbund framhåller, att den föreslagna lönesättningen
för assistenterna kommer att lägga hinder i vägen för dessa befattningars
rekrytering med lämpliga lärare,, eftersom den föreslagna lönen visserligen
är högre än den nu genomsnittliga för socialvårdstjänstemän men lägre
än de av staten fastställda lärarlönerna. Svenska hjälpskoleförbundet pekar
på samma svårighet.

Kommitténs förslag, att tillsynsmyndigheten skall fastställa grunderna
för personalens avlöning, säger sig svenska landstingsförbundet
icke kunna acceptera. Det vöre en sak som landstinget ensamt
borde besluta örn. Ät samma uppfattning har Älvsborgs läns landstings
förvaltningsutskott givit uttryck.

Kommitténs förslag beträffande statsbidrag till personalens
resor har i stort sett lämnats utan erinran. Det har dock av svensk

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

35

sjuksköterske förening påpekats att, om för assistent räknas med en löne
ställning motsvarande lönegrad 17, borde vid beräkningen av traktamentskostnaderna
förutsättas motsvarande traktamentsklass, nämligen I), med ett
belopp av 12 kronor för dag och 7 kronor för natt. Vidare föreslår länsstyrelsen
i Västernorrlands län, att med hänsyn till avstånden och kommunikationsförhållandena
i länet statsbidrag till resekostnaderna borde få
utgå med 70 procent i likhet med vad som föreslagits beträffande Norrbottens,
Västerbottens och Jämtlands län.

Departementschefen.

1 likhet med vad som gäller för hälsovårdande och sjukdomsförebyggande
åtgärder i allmänhet torde den psykiska harna- och ungdomsvården
böra vara kostnadsfri för dem, som anlita den. Ekonomiska hinder,
som kunna försvåra för barn och ungdom att komma i åtnjutande av
önskvärd behandling och vård, böra i görligaste mån avlägsnas. Jag tillstyrker
därför kommitténs förslag, att det stadgas förbud mot debitering
av arvode för konsultation, rådgivning och behandling, som utföras eller
meddelas i tjänsten.

Kommitténs förslag, att arvode ej heller bör utgå för utlåtanden och
intyg, som föranledas av undersökning eller behandling inom den psykiska
harna- och ungdomsvården, står helt i överensstämmelse med nämnda princip.
Emellertid torde vissa svårigheter komma att uppstå, om generellt
förbud skulle stadgas mot dylika arvoden. Från läkarnas sida torde man
göra sitt ställningstagande till denna fråga beroende av den lön, som kan
betalas lill läkaren, och sålunda betrakta den som en förhandlingsfråga.
Under sådana omständigheter finner jag det icke ändamålsenligt, att ett
dylikt förbud göres till statsbidragsvillkor. Härigenom skulle händerna
bindas på huvudmännen vid eventuella förhandlingar i lönefrågan. Enligt
min mening är det dock önskvärt, att huvudmännen söka lösa frågan i
linje med ungdomsvårdskommitténs förslag. Det torde vara lämpligt att
frågan tages upp till omprövning i samband med fastställandet av en mera
definitiv organisation av den psykiska harna- och ungdomsvården.

Att även det hinder, som resekostnaderna kunna erbjuda för enskilda att
utnyttja den psykiska ungdomsvårdens tjänster, bör avlägsnas finner jag
i princip riktigt. Organisalionsförslaget förutsätter visserligen, att upprättandet
av filialstationer ute i länen skall medföra en reduktion av klientelets
resekostnader, men helt är dock icke kostnadsfrågan därmed ur världen.
Ehuru bland andra medicinalstyrelsen och socialstyrelsen framhävt betydelsen
av att resekostnadsfrågan löses i analogi med vad som skett i den
förebyggande mödra- och barnavården, anser jag mig dock i likhet med
ungdomsvårdskommittén icke böra för närvarande föreslå en sådan åtgärd.
Innan frågan örn statsbidrag till klienternas resekostnader tages under övervägande,
bör enligt min mening viss erfarenhet avvaktas beträffande verk -

56

Kumjl. Maj:ls proposition nr 211.

samhetens omfattning och den lämpligaste formen för dess utbyggnad i länen.
Vidare bör i sammanhang med genomförandet av allmän sjukförsäkring
prövas, huruvida och i vilken utsträckning bidrag för resor i och för vård
av denna art böra bestridas med sjukkassemedel. Resekostnaderna torde
alltså tills vidare få bäras av föräldrar eller andra målsmän och, i mån avbehov,
av de organ och institutioner, som hänvisa barn och ungdom till den
psykiska harna- och ungdomsvården.

I detta hänseende har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekat,
att visteisekommun icke lär kunna erhålla ersättning från hemortskommun
för resekostnader till central eller filial, då resan icke avser sluten
vård utan endast konsultation vid mottagningen. Länsstyrelsen förmodar,
att detta förhållande kail leda till att psykisk undersökning av i kommunen
ej hemortsberättigade, medellösa barn kommer att i vissa kommuner underlåtas
eller uppskjutas. Jag finner dock, att man tills vidare under provisorietiden
bör avvakta, huruvida olägenheter av denna anledning komma
att uppstå, något som tillsynsmyndigheten bör göra sig underkunnig örn.
För den händelse vederbörande barnavårdsmyndigheter av denna anledning
befinnas underlåta att i förekommande fall anlita den psykiska barnaoch
ungdomsvården och resekostnadsfrågan icke på annat, generellt sätt
kommer att lösas, torde särskilda åtgärder få övervägas till förhindrande
av en utveckling i nämnda riktning.

Till förslaget, att skolstyrelse bör bekosta resorna för lärjunges inställelse
vid mottagning, då föräldrar eller andra målsmän icke ha medel härtill,
har av statskontoret anmärkts, att det icke vore mera motiverat att bidrag
av skolmedel utginge i förevarande fall än då fråga vore om inställelse vid
sjukvårdsanstalt i allmänhet. Jag kan icke dela denna statskontorets uppfattning.
Det måste nämligen enligt min mening anses synnerligen angeläget,
att skolan har möjlighet att smidigt undanröja! ekonomiska hinder för
mentalhygienisk undersökning av barn, beträffande vilka anledning till
dylik undersökning yppats. En omväg härvid över barnavårdsnämnden
skulle dels försena undersökningen, dels kunna vara mindre tilltalande
för barnet och dess föräldrar. Jag vill sålunda förorda kommitténs förslag.

Jag biträder likaledes kommitténs förslag, att kostnader för detta ändamål
böra bestridas av de särskilda medel, som böra anslås enligt § 49 folkskolestadgan
och § 28 fortsättningsskolestadgan. De ändringar i dessa författningar,
som föranledas härav, torde få anmälas av chefen för ecklesiastikdepartementet.

Frånsett de kostnader, som kunna komma att åvila primärkommunerna
och enskilda, anser jag i likhet nied kommittén, att utgifterna för den
psykiska harna- och ungdomsvården i princip böra bestridas av huvudmännen.
Om landsting beslutar överlåta åt barnavårdsförbund att driva
ifrågavarande verksamhet, ankommer på landstinget att täcka de kostnader,
som icke på annat sätt kunna bestridas. Verksamheten bör emellertid stöd -

Kungl. Majus proposition nr 211.

57

jas genom statsbidrag, som äro så tilltagna att de stimulera huvudmännen
att anordna dylik verksamhet.

Statens bidrag torde i enlighet med kommitténs förslag böra utgå dels till
landsting och stad utom landsting, som ordna verksamhet av ifrågavarande
art, med ett årligt belopp, motsvarande viss del av lönekostnaderna för den
i verksamheten sysselsatta personalen, dels ock till landsting, som självständigt
eller i samverkan med annan huvudman ordnar dylik verksamhet, med
belopp, som motsvarar viss del av kostnaderna för personalens resor i tjänsten,
traktamentsersättning däri inräknad. Däremot torde huvudmännen
själva böra helt svara för kostnaderna för lokaler och inventarier för verksamhetens
bedrivande. Genom de grunder för verksamhetens lokala organisation,
som jag förordar, har under förutsättning av tillsynsmyndighetens
godkännande en viss valfrihet i lokalfrågan medgivits huvudmännen. De
kostnader, som sammanhänga härmed, torde därför icke bliva av sådan
storlek, att de lägga hinder i vägen för verksamhetens anordnande.

Beträffande löne bidragets storlek tillstyrker jag kommitténs
förslag, att lönebidraget skall utgå med ett årligt belopp, motsvarande högst
hälften av de verkliga kostnaderna för avlöning åt läkare och assistenter
upp till ett antal, som fastställes i av tillsynsmyndigheten godkänd organisationsplan.
Bidraget bör dock tills vidare icke få överstiga vissa maximibelopp.

Mot de av kommittén föreslagna maximibeloppen, nämligen 6 000 kronor
för läkare och 3 000 kronor för assistent, har vid remissbehandlingen
från flera håll gjorts gällande, att de vore för låga. Medicinalstyrelsen
har för sin del ifrågasatt, huruvida icke lönenivån för läkarna och därmed
statsbidraget borde höjas så att lill anställningsvillkoren skulle
kunna knytas förbud mot privatpraktik. Vägande skäl kunna anföras för
en dylik ordning. Då det förutsättes, att centralernas läkare böra anlitas
icke blott för centralernas egen verksamhet utan även för övriga former
av barnavårdande verksamhet jämte skolläkarverksamhet, innebär detta
möjligheten av en utveckling, som kan komma att leda till att den
mentalhygieniska konsultations- och inspektionsverksamheten inom
harna- och ungdomsvården överhuvud i varje sjukvårdsområde kommer
att uppbäras av en specialutbildad kraft, nämligen centralernas läkare.
I dea mån som uppmärksamheten för de mentalhygieniska problemens
rationella behandling skärpes inom barnhems- och skvddshemsvården,
hjälpundervisningen vid skolorna utvecklas och sinnesslövården effektiviseras,
torde verksamhetsområdet lör en dylik specialutbildad kraft bliva så omfattande,
att det vore motiverat att denne läkare helt skulle ägna sig åt de
offentliga arbetsuppgifterna. Även önskvärdheten av klientelets lika behandling
inom den psykiska harna- och ungdomsvården kan motivera, att frågan
örn förbud mot privatpraktik (ages under övervägande. Innan så sker, torde
det emellertid vara ändamålsenligt, att en tids erfarenhet vinnes av den

Bihang till riksdagens protokoll 1045. 1 sand. Nr 211. 5

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

psykiska harna- och ungdomsvården sami av behovet att anlita centralernas
läkare inom andra vårdformer. Jag ansluter mig sålunda till kommitténs
uppfattning, att förbud mot privatpraktik icke bör för närvarande ifrågakomma,
men förordar att frågan tages upp till prövning i samband med utformandet
av den definitiva organisationen av den psykiska harna- och
ungdomsvården. Det torde få ankomma på huvudmännen och tillsynsmyndigheten
att tillse, att läkarnas bisysslor och privatpraktik hållas inom sådana
gränser, att de icke inverka menligt på nu ifrågavarande verksamhet.

Jämväl i andra yttranden ha önskemål örn högre maximalt statsbidrag till
läkarelönerna motiverats därmed, att kommittén räknat nied för låga löner
för läkarna. Jag har emellertid icke funnit anledning frångå det förslag, som
kommittén efter prövning av frågan framlagt. Statsbidragskonstruktionen
hindrar icke de lokala myndigheterna att i förekommande fall vid lönesättningen
överskrida det dubbla maximala statsbidraget. Detta kan tänkas bli
nödvändigt i fall, då av kommittén förutsatta extra uppdrag för centralernas
läkare icke finnas tillgängliga. Förslaget till organisation av ifrågavarande
verksamhet bygger på en samverkan mellan statsmakterna och de lokala
myndigheterna, varvid förutsättes, att det av statsmakterna ådagalagda intresset
för denna verksamhet mötes av ett motsvarande intresse från landstingens
och städernas sida. Om i vissa fall högre lön än den avsedda skulle visa
sig nödvändig, torde det få förutsättas, att huvudmännen av eget intresse
för verksamheten äro beredda att vidkännas denna höjning. Jag förordar
sålunda, att det maximala statsbidraget till läkarlön bestämmes till 6 000
kronor.

Även beträffande assistenternas löner har framhållits, att dessa beräknats
för lågt, i synnerhet i förhållande till lärarlönerna, vilket befaras föranleda
svårigheter att knyta lärarutbildade krafter till centralerna. Den lön, som
kommittén kalkylerat med eller 6 000 kronor, torde emellertid enligt min
uppfattning i allmänhet icke vara oförmånlig på det sociala arbetsfältet.
Vad de lärarkrafter beträffar, vilka skulle kunna knytas till centralerna, har
i förslaget förutsatts, att dessa i regel skulle komma att ha deltidstjänstgöring
vid centralerna. För dylik tjänstgöring torde det icke möta större svårigheter
att nå överenskommelse om ersättning, vilken kan tillfredsställa
även de anspråk, som en specialutbildad pedagogisk kraft kan ställa, och
vilken håller sig inom det dubbla maximala statsbidragets ram. Jämväl i
fråga om dessa löner hava emellertid huvudmännen möjlighet att vid lönesättningen
överskrida denna gräns, örn så skulle erfordras för att knyta en
särskilt värdefull kraft till verksamheten. Jag förordar därför, att statsbidraget
till assistentlönerna maximeras till 3 000 kronor.

Kommitténs förslag, att grunderna för personalens löner skulle fastställas
av tillsynsmyndigheten, har bestämt avstyrkts av svenska landstingsförbundet
och Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott. Då de garantier för
att lönerna skulle bli väl avvägda och i möjligaste män likformiga, som

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

kommittén velat vinna genom den föreslagna anordningen, i viss mån
torde bliva tillgodosedda genom statsbidragets konstruktion, kan jag ansluta
mig till avstyrkandet.

Det är självfallet angeläget, att ett utnyttjande av förevarande vårdtorn!
underlättas för landsbygdens barn och ungdom genom att verksamheten
i viss omfattning göres ambulatorisk. Jag tillstyrker därför, alt statsbidrag
utgår jämväl för läkares och assistenters resor till filialstationer
enligt av den centrala tillsynsmyndigheten godkänd plan samt för andra
av verksamheten nödvändiggjorda resor i tjänsten, vilka företagas utom
stationeringsorten. I sistnämnda avseende må särskilt erinras örn assistenternas
resor för hembesök hos klienterna. Även dessa resor böra under huvudmannens
tillsyn planläggas så, att onödiga resekostnader undvikas. Då
resa i den psykiska harna- och ungdomsvårdens tjänst är kombinerad med
resa i annat uppdrag, bör en fördelning av resekostnaderna ske. Jag ansluter
mig till kommitténs förslag, att statsbidrag bör utgå lör såväl rese- som
traktamentskostnader.

I fråga om grunderna för resebidraget har länsstyrelsen i Västernorrlands
län anfört, att bidraget för länets vidkommande borde utgå med 70 procent
i stället för med föreslagna 60 procent av sammanlagda kostnaden. Då
de av kommittén föreslagna procenttalen för närvarande tillämpas inom
den förebyggande mödra- och barnavården, finner jag icke anledning, att
inom förevarande område föreslå en annan kostnadsfördelning. Jag förordar
sålunda, att statsbidraget för resekostnaderna fastställes till 70 procent
inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län, 60 procent inom
Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län samt 50 procent
inom övriga län.

Innan en planering av verksamheten skett, varvid bland annat utretts i
vilken utsträckning tvenne områden kunna bedriva gemensam verksamhet,
är en kostnadsberäkning vansklig. Den av ungdomsvårdskommittén
framlagda kalkylen, avseende den provisoriska organisationen, synes,
då den räknar med gemensam verksamhet endast i tvenne fall, icke för
lågt tilltagen. Man torde kunna utgå från att under de första åren, då
sannolikt personalbrist kommer att föreligga, det torde vara ändamålsenligt
att i större utsträckning än vad kommittén beräknat anordna gemensam
verksamhet. Kostnaderna för lönebidragen komma därvid att bli mindre
och resekostnadsbidragen större än enligt kommitténs beräkningar. Då emellertid
hållpunkterna för en beräkning härutinnan äro osäkra, torde man
få hålla sig till den kalkyl, som kommittén verkställt. I enlighet med denna
skulle det årliga medelsbehovet för lönebidrag uppgå till omkring 300 000
kronor och för resekostnadsbidrag lill cirka 40 000 kronor. Statsbidraget
torde böra utbetalas kalenderårsvis i efterskott.

I överensstämmelse med kommittéförslaget bör härjämte å medicinalstyrelsens
stat beräknas medel för arvode till en för den centrala tillsynen sär -

60

Kungl. Maj:t$ proposition nr 211.

skilt anlitad tjänsteman och för resekostnader samt skriv- och expeditionshjälp
åt denne. Jag återkommer härtill i annat sammanhang.

Under förutsättning av att medel beviljas för ifrågavarande verksamhet
bör statsbidrag kunna utgå från och med budgetåret 1945(46. På detta
budgetår skulle falla statsbidragskostnaderna för verksamheten från 1 juli
—31 december 1945. Ungdomsvårdskommittén har ansett, att under det
första verksamhetsåret verksamheten endast i begränsad omfattning kan
komma i gång. Den har därvid beräknat statsbidragskostnaderna till 180 000
kronor. Av detta belopp skulle sålunda på budgetåret 1945(46 falla 90 000
kronor. Då emellertid under senare halvåret 1945 statsunderstödd verksamhet
endast torde kunna komma i gång på de orter, där verksamhet i
större omfattning redan är anordnad eller där dispositioner för verksamheten
eljest äro vidtagna, synes anslagsbehovet för innevarande budgetår icke
behöva beräknas till högre belopp än 60 000 kronor.

Anslaget torde böra erhålla förslagsanslags natur. Det torde få ankomma
på Kungl. Maj:t att meddela närmare bestämmelser rörande villkoren för
anslagets användning.

Under åberopande av vad som anförts får jag hemställa, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna de grunder för statsbidrag till psykisk
harna- och ungdomsvård, som av mig förordats, att tilllämpas
från och med den 1 juli 1945;

dels ock till Bidrag till psykisk borna- och ungdomsvård
för budgetåret 1945/46 å driftbudgeten under femte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av ........ kronor 60 000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit
Konungen, att lill riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Hans Bergström.

Mons tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1945
516426