Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

I

Nr 173.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ersättning i
vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom;
given Stockholms slott den 23 februari 7945.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, varom föredragande departementschefen under punkterna
l:o—4:o hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 februari
19Mj.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist, Domö,
Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, uppkomna frågor angående
ersättning i vissa fall i anledning av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom
samt anför:

1 :o.

Fråga om ersättning till I). E. Berg i anledning av olycksfall under arbete
inom jordbrukets arbetsblockorganisation.

Gällande lagbestämmelser m. m.

Enligt lagen den 17 juni lillö örn försäkring för olycksfall i arbete är
sorn regel varje arbetare försäkrad tor skada till följd av olycksfall i
arbetet (1 §). Med arbetare förstås i lagen envar, som mot avlöning användes
lill arbete för annans räkning utan att i förhållande lill honom vara
ali anse som självständig företagare. Såsom arbetare anses ej den, som utför
arbetet i sitt hem eller å arbetsställe, som av honom bestämmes, ej helliihillig
till riksdagens protokoll 1945. I sami. Nr 173. 1

2

Kungl. Mcij:ts proposition nr 173.

ler den sorn av tillfällig anledning användes lill arbete av någon sorn eljest
ej använder arbetare (2 §). För olycksfall utgår enligt vissa regler ersättning
för läkarvård lii. m. ävensom, under förutsättning att olycksfallet medfört
sjukdom och denna varat mer än tre dagar, sjukpenning med belopp, sorn
bestämmes i förhållande till den skadades arbetsförtjänst. Örn olycksfall
efter upphörande av därav förorsakad sjukdom medfört förlust eller nedsättning
av arbetsförmågan under längre eller kortare tid, utgår under denna tid
livränta med belopp, som är beroende på storleken av den skadades arbetsförtjänst
och graden av nedsättningen i hans arbetsförmåga. Livränta utgår
emellertid icke, där ej arbetsförmågan blivit nedsatt nied minst en tiondel
(6 §). Örn olycksfallet medfört döden, skall utgivas begravningshjälp samt
livräntor till efterlevande (7 §).

Arbetsblockorganisationen inom jordbruket tillkom under den första krigsvintern
1939—1940 som ett försök att för jordbrukets vidkommande planlägga
för en inträdande krissituation på grund av militärinkallelser bland
jordbrukarna. De då bildade blocken voro uppbyggda på frivillig grund.
Den lägsta enheten inom organisationen utgjordes av arbetsblocken, till vilka
lämpligt antal brukningsdelar sammanfördes. För varje arbetsblock skulle
finnas en blockledare. Dennes huvudsakliga arbete bestod i upprättande av
mobiliseringsplaner samt rådslagning med blockmedlemmarna i frågor, som
anginge jordbruksdriften i blocket. 1 ett icke obetydligt antal fall lingö de
dessutom personligen ingripa i skötseln av blockmedlem tillhörig brukningsdel
antingen genom att själva lämna gården vissa tjänster eller genom att
anskaffa erforderlig hjälp till gården från annat håll. Organisatoriska bestämmelser
under arbetsblockens första år utfärdades av statens livsmedelskommission.
Numera har organisationen fastställts genom en den 18 juli
1942 utfärdad kungörelse (nr 639) angående organisation av arbetsblock
inom jordbruket.

Framställning örn ersättning.

Den .»1 juli 1940 skulle arrendatorn Danid Emanuel Berg, Stenbacken,
Skuttunge socken, i egenskap av blockledare inom ett arbetsblock i Bälinge
socken reparera en arbetsvagn, tillhörig en då i militärtjänst inkallad blockmedlem.
Vagnen, som behövdes vid den pågående höbärgningen å ifrågavarande
blockmedlems gård, hade befunnits vara trasig och enär ingen
annan reparationskunnig person fanns att anlita, forslade Berg vagnen till
smedjan på sill egen gård och grep sig där an med reparationsarbetet. Därunder
träffades Berg av en järnbit i högra ögat, som skadades så svårt, att
det vid en samma dag a Akademiska sjukhuset i Uppsala företagen operation
måste borttagas. Ä sjukhuset vårdades Berg därefter till och med den
10 augusti samt under tiden 24 augusti—10 september 1940.

Sedan anmälan örn olycksfallet den 21 augusti 1940 ingivits till riksför -

Kungl. Mnj:ts proposition nr 173.

3

säkringsanstalten, förklarade anstalten genom beslut den 17 september 1940,
att då Berg i avseende å det arbete, i vilket olycksfallet inträffade, icke vore
att anse såsom arbetare enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete,
ersättning icke skulle av anstalten utgivas i anledning av olycksfallet.

Häröver anförde Berg besvär hos försäkringsrådet, som emellertid genom
utslag den 1 november 1940 ej fann skäl att göra ändring i överklagade
beslutet.

I skrivelse den 22 januari 1945 har Berg under åberopande av vad sålunda
förekommit anhållit, att Kungl. Majit måtte bevilja honom ersättning för
olycksfallet enligt de grunder, som i motsvarande fall tillämpas av riksförsäkringsanstalten.
Rörande sina personliga förhållanden har Berg i samband
härmed uppgivit följande. Han vore född år 1891, gift och hade i
äktenskapet en son, 24 år gammal, vilken under fyra års tid vårdats å sjukhus
för tuberkulos och som i huvudsak vore oförmögen till arbete. Några
kapitaltillgångar ägde han icke; den av honom bebodda jordbruksfastigheten
Stenbacken, taxeringsvärderad till 5 700 kronor, ägdes av hans hustru.
Hans till inkomst- och förmögenhetsskatt senast taxerade belopp hade utgjort
1 565 kronor. Då jordbruket vore av för liten omfattning för att bereda
familjen försörjning, hade Berg under vintrarna måst antaga skogsarbete.
I anledning av olycksfallet hade Berg måst vidkännas lör honom
avsevärda kostnader. Sålunda hade under hans sjukhusvistelse manlig arbetskraft
måst anställas i hans jordbruk. Såsom ersättning leir det förlorade
ögat hade han ögonprotes, som betingade en kostnad av 40 kronor och som
vartannat år måste förnyas. Enligt ett vid handlingarna fogat läkarintyg av
den 13 januari 1945 förefunnes ej någon risk för försämring av synen på
det kvarvarande vänstra ögat. Berg uppgav emellertid, att synen å detta öga
försvagats i sådan grad, att han numera måste anlita glasögon.

Utlåtande över framställningen.

I ärendet har riksförsäkringsunstalten avgivit yttrande, vari anföres:

Del arbete, vari Berg skadat sig, torde icke kunna anses utgöra sådant
arbete, sorn ålegat honom i hans egenskap av blockledare, utan synes hava
utförts på grund av frivilligt åtagande. Enligt riksförsäkringsanstaltens mening
möta principiella betänkligheter mot att avsteg göres från den i 2 §
andra stycket olycksfallsförsäkringslagen angivna grundsatsen, att den, som
utför arbete i sitt hem eller å arbetsställe, som av honom bestämmes, är
undantagen från rätt till ersättning. Med hänsyn lill nu ifrågavarande arbetes
karaktär av beredskapsarbete ävensom de särskilda omständigheter,
som i övrigt föreligga i detta fall, vill anstalten emellertid icke motsätta sig,
afl Berg i anledning av skadan tillerkännes understöd av statsmedel.

Därest Berg i avseende å det arbete, i vilket olycksfallet inträffade, varit
att anse såsom arbetare enligt olycksfallsförsäkringslagen och försäkrad i
riksförsii k ringsa usta Ilen, skulle anstalten hava till honom utgivit — förutom
ersättning för erforderlig läkarvård, ögonprotes m. m. — sjukpenning
från och med den 1 augusti till och med den 10 september 1910 med 3 kro -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

Departements

chefen.

nor för dag. Härvid har anstalten funnit Bergs årliga arbetsförtjänst böra
beräknas ha uppgått till 1 485 kronor men ej till 1 755 kronor. Från sjukpenningen
skulle dock under tiden för Bergs vård å Akademiska .sjukhuset
från och med den 1 till och med den 10 augusti samt från och med den
24 augusti till och med den 10 september 1940 — visst avdrag ha gjorts
till täckande av kostnaderna för denna vård. Vidare skulle Berg ha tillerkänts
livränta å 266 kronor 67 öre för år räknat med tillägg av belopp,
svarande mot den sannolika årliga kostnaden för förnyelse av ögonprotesen.
Livräntan, beräknad efter en ärlig arbetsförtjänst av 1 600 kronor och en
invaliditetsgrad av 25 procent, skulle ha utgått från och med den 11 september
1940 under Bergs återstående livstid.

hör att ersättning skall utgå enligt olycksfallsförsäkringslagen fordras,
att arbetet varit avlönat och att det icke utförts i den skadades hem eller å
arbetsställe, som av den skadade själv bestämts. Då dessa förutsättningar
icke förelegat i förevarande ersättningsfall, har ersättning följaktligen icke
kunnat utgå till Berg.

Med hänsyn till de särskilda omständigheter, som föreligga i fallet i fråga
och som även uppmärksammats av riksförsäkringsanstalten i dess utlåtande
i ärendet, finner jag emellertid starka skäl tala för att Berg skall erhålla
ersättning för den skada, som han genom olycksfallet ådragit sig. Jag amelung
därför böra föreslå, att Berg av statsmedel tilierkännes ersättning efter
samma grunder, som skulle ha gällt, därest lagen om försäkring för olycksfall
i arbete varit tillämplig å honom.

Med hänvisning till det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att medgiva,

att i anledning av det David Emannel Berg övergångna
olycksfallet må av det under femte huvudtiteln uppförda
förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra medel ej
utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m.
utbetalas ersättning med belopp, som skulle lia utgått, därest
lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete
varit tillämplig å olycksfallet.

2:o.

Fråga om ersättning till G. E. Thelander i anledning av olycksfall i arbete.

Gällande lagbestämmelser.

I fråga om gällande lagbestämmelser hänvisas till vad jag anfört under 1 :o.
Framställning örn ersättning.

I en till riksförsäkringsanstalten den 11 juli 1944 inkommen skrivelse
har förre vapenhantverkaren vid Livregementet till häst Gösta Emanuel The -

o

Kungl. Muj.ts proposition nr 113.

hinder, född den 30 juni 1897, gjort framställning örn ersättning på grund
av ett honom den 16 maj 1929 övergånget olycksfall i arbete.

Enligt av riksförsäkringsanstalten företagen utredning var Thelander vid
tiden för olycksfallet anställd som tyghantverkare av 2:dra klass vid Gota
livgarde, fästningsbataljonen, Oscar-Fredriksborg. Inder arbete med lengöring
av gevär den 16 maj 1929 råkade en stalflisa av omkring 10 mm
längd intränga i Thelander vänstra öga. Thelander forslades med flygambulans
till garnisonssjukhuset i Stockholm, varest ögat bortopererades.

Anmälan om olycksfallet bär, såvitt riksförsäkringsanstaltens diarier utvisa,
icke gjorts till anstalten. Då framställning om ersättning icke ingavs
förrän i juli månad 1944, fann anstalten genom beslut den 10 november 1944
rätten till ersättning på grund av olycksfallet vara preskriberad jämlikt förordningen
den 4 mars 1862 örn tioårig preskription och örn kallelse å okända
borgenärer.

Rörande Thelanders personliga och ekonomiska förhållanden utvisa handlingarna
i ärendet följande:

Thelander har alltsedan år 1914 tjänstgjort vid skilda militära förband.
Hans avlöningsförmåner under loppet av ett år, räknat tillbaka från olycksfallet,
ha uppgivits uppgå till omkring 5 200 kronor. Efter olycksfallet har
Thelander varit grubblande och lidit av sömnlöshet, som medtört nervklenhet.
Denna hade under åren blivit alltmera utpräglad och slutligen föranlett
hans intagande å sinnessjukhus, där han vistats i perioder under loppet a\
åren 1940—1944. Då sjukdomen utgjorde hinder för honom att för framtiden
på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst eller alt utöva annan befattning,
nödgades han avgå från tjänsten och åtnjuter från och med den i juni
1944 sjukpension från statskontoret med 2 664 kronor för år jamte hara belöpande
rörligt tillägg samt för närvarande kristillägg. Han vistas nu i sitt
hem jämte sin hustru, som är 42 år gammal. Makarna ha ingen annan inkomst
än sjukpensionen. Thelander uppgives kunna taga vara pa sig själv
men alltjämt lida av vissa tvångsföreställningar. Han är dock icke omyndigförklarad.
Synförmågan på det kvarvarande ögat är nedsatt. Efter högst
tjugu minuters läsning inställer sig trötthet i ögat och värk över passan.

Med skrivelse den 22 december 1944 har riksförsäkringsanstalten ö\eilämnat
handlingarna i ärendet under hemställan, alt Kungl. Maj.t ville föreslå
riksdagen medgiva, att ersättning till Thelander på grund av ifrågavarande
olvcksfall måtte förklaras skola jämlikt grunderna i 1916 års olycks -

fallsförsäkringslag efter anstaltens bestämmande utgå från och med den dag
Thelander erhållit sjukpension. Rörande frågan örn storleken av den ersättning,
vartill Thelander varit berättigad, därest olycksfallet i föreskriven ordning
anmälts till anstalten, anför anstalten, att Thelander efter olycksfallet
skulle lia tillerkänts livränta efter en invaliditetsgrad av 25 procent. Den
ärliga arbetsförtjänsten skulle med tillämpning av 9 § sisla stycket olycksfallsförsäkringslagen,
sådant detta lagrum lydde vid tiden för olycksfallet,
ha beräknats lill 3 000 kronor. Livränta skulle sålunda lia tillerkänts The -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

lander med 500 kronor för år, men .skulle densamma för tiden till och med
den 30 juni 1938 icke ha utbetalats. För tiden därefter och så länge Thelander
kvarstod i tjänst skulle livränta med tillämpning av kungörelsen den
8 april 1938, nr 112, ha utbetalats endast örn och i den mån särskilda förhallanden
kunde föranleda utbetalning jämlikt 11 § fjärde stycket nyssnämnda
lag. Efter Thelander avgång från statstjänsten skulle livräntan ha
lill honom utbetalats från och med dagen efter avgångsdagen eller sålunda
Iran och med den 1 juni 1944.

Yttrande i ärendet.

Försäkringsrådet har i yttrande över anstaltens skrivelse anfört följande:

Vid granskning av riksförsäkringsanstaltens handlingar från synpunkten
av 1 helanders ratt lill ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen har rådet
uanit) ''a<^ •ärendet förekommit icke föranleda någon rådets åtgärd.

Vad betraffar frågan örn medgivande av ersättning till Thelander i särskild
ordning instämmer försäkringsrådet i riksförsäkringsanstaltens härutinnan
gjorda hemställan.

I fråga om ersättningens storlek har försäkringsrådet ej någon erinran afl
framställa mot riksförsäkringsanstaltens yttrande, därest såsom följd av
olycksfallet antages allenast förlust av vänstra ögat och de läkarintyg, som
i origmal eller avskrift finnas bland remisshandlingarna, läggas till grund
för mvaliditetsbedömningen. Till livräntan .skulle eventuellt komma tillägg
den sannollka årliga kostnaden för förnyelse av sådana särskdda
hjälpmedel, som omförmälas under 6 § första stycket 1) olycksfallsorsakringslagen.
Emellertid synes viss anledning föreligga att till närmare
undersökning upptaga frågan, huruvida den psykiska sjukdom, varav Thelander
lider, star i orsakssamband med olycksfallet. Skulle sådant orsakssamband
visa sig vara för handen, kommer frågan örn ersättningens storlek
i ett annat lage. ö

chefen. Av utredningen i ärendet framgår, att Thelander under anställning vid
ett militärt förband ådragit sig en svårartad kroppsskada. Thelander har
därefter ådragit sig en psykisk sjukdom, och det är ej uteslutet, att denna
står i orsakssammanhang med olycksfallet. Han är numera oförmögen att
på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst och har erhållit avsked med sjukpension.
Då anspråk på ersättning i anledning av olycksfallet icke rests
förrän mer än femton år efter olycksfallet, har riksförsäkringsanstalten jämlikt
stadgad praxis funnit ersättningsrätten förverkad på grund av preskription.

Det militära förband, där Thelander vid tidpunkten för olycksfallet var
anställd, har uraktlåtit att, såsom rätteligen bort ske, göra lagenlig anmälan
örn den inträffade skadan. Möjlighet hade givetvis förelegat för Thelander
att själv göra sådan anmälan. Att så icke skett får väl huvudsakligen tillskrivas
det förhållandet, att olycksfallet icke medfört någon minskning i
Thelanders löneförmåner under den följd av år efter olycksfallet, då han

Kunell. Majus proposition nr 173. ‘

kunnat utöva sin befattning. Först genom Thelander avgång från statstjänsten
och den därav föranledda försämringen i hans inkomstforhållanden
har frågan örn gottgörelse för olycksfallsskadan aktualiserats, i samband
varmed också framställningen örn ersättning ingivits.

Med hänsyn till sålunda föreliggande omständigheter synes det mig skäligt,
alt staten, som vid olyckstillfället och under ett flertal år dessförinnan
varit Thelanders arbetsgivare, bereder denne gottgörelse för den skada han
genom olycksfallet ådragit sig. Thelander synes mig höra, såsom riksforsakringsanstalten
föreslagit, beredas ersättning från och med den 1 juni 1944
enligt samma grunder som skulle ha gällt, därest preskription icke mellankommit.
Ersättningens belopp torde efter ytterligare utredning fastställas
av riksförsäkringsanstalten.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att i anledning av det förre vapenhantverkaren Gösta Ernanuel
Thelander övergångna olycksfallet må av det under
femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till Statsverket
åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete m m. för tiden från och med
den 1 juni 1944 utbetalas ersättning med belopp, som, därest
preskription icke mellankommit, skulle lia utgått jämlikt lagen
den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete.

3:o.

Fråga om ersättning till G. Pettersson i anledning av yrkessjukdom (silikos).

Gällande lagbestämmelser.

Lag örn försäkring för vissa yrkessjukdomar utfärdades den 14 juni 1929
och trädde i kraft den 1 januari 1930. Enligt 1 § skall den, sorn jämlikt
lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete är försäkrad
för skada till följd av sådant olycksfall, anses vara försäkrad jämväl för
yrkessjukdom, som uteslutande eller till övervägande del framkallats genom
inverkan av vissa i paragrafen uppräknade ämnen. Genom lagändring den
12 september 1930 upptogs bland de uppräknade ämnena även stendamm,
varigenom lagen erhöll tillämplighet å den genom stendamm framkallade
yrkessjukdomen silikos. Lagändringen trädde i kraft den 1 januari 1931,
men jämlikt övergångsbestämmelse skulle den icke äga tillämpning i fråga
örn sådan av stendamm framkallad yrkessjukdom, som yppats före nämnda
dag. och ej heller beträffande dylik yrkessjukdom, som yppats senare, därest
arbetaren icke efter lagens ikraftträdande varit sysselsatt med arbete i verksamhet,
där arbetarna äro utsatta för inverkan av den art, som framkallat
sjukdomen.

8

Kungl. Mcij:ts proposition nr 173.

Såsom förutsättning för ersättningsrätt för silikos gäller vidare enligt 3 §
i lagen (enligt paragrafens lydelse efter lagändring den 26 juni 1936). att
arbetaren inom tio år före dagen för sjukdomens yppande varit sysselsatt
med arbete i verksamhet, där fara föreligger för sjukdomen.

Av riksda9«n lämnade bemyndiganden att utbetala ersättningar enligt yrkessjukdom
s försäkring slagen.

Efter förslag av Kungl. Maj:t (prop. nr 179) medgav 1937 års riksdag, att
ersättning av statsmedel utbetalades åt fyra av silikos drabbade arbetare,
å vilka lagens bestämmelser icke voro tillämpliga på grund av att sjukdomen
yppats vid röntgenundersökning, som på anmodan av deras arbetsgivare
företagits ett fåtal dagar före den 1 januari 1931. 1939 års riksdag
beviljade därjämte i anledning av förslag i proposition nr 121 ersättning av
statsmedel åt en person, förre gjutgodsskrotare!! A. L. Leonardsson, i anledning
av silikos, som ansetts yppad vid läkarundersökning redan 1927,
ehuru varken den sjuke själv eller den undersökande läkaren vid denna
tidpunkt ägt kännedom örn sjukdomens beskaffenhet.

Vidare har 1939 års riksdag bemyndigat Kungl. Majit att av statsmedel
utbetala ersättning för vissa fall av silikos, å vilka lagens bestämmelser
icke aro tillämpliga på grund av vissa övergångsbestämmelser till ändringar
i 3 och 7 §§ yrkessjukdomsförsäkringslagen, vilka genomförts genom lagdén
26 juni 1936. 1 två fall av sådan art, som avses i detta bemyndigande,
hade ersätlning tidigare beviljats av 1938 års riksdag.

Framställning örn ersättning.

Med skrivelse den 8 september 1944 har riksförsäkringsanstalten överlämnat
en ansökan av Gideon Pettersson i Gränsfors örn ersättning av statsmedel
i anledning av silikos. Beträffande de med ifrågavarande sjukdomsfall
närmare sammanhängande omständigheterna anför anstalten i sin skrivelse: Pettersson

har varit anställd hos Gränsfors bruks aktiebolag, Bergsjö, och
har under denna anställning varit försäkrad jämlikt lagen örn försäkring
tor olycksfall i arbete och sålunda jämväl enligt lagen om försäkring för
v- yrkessjukdomar hos ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolaget Land

Av från försäkringsbolaget införskaffade handlingar framgår, bland annat,
att Pettersson, som är född den 2 november 1887, innehaft sin anställning
sedan år 1910 och därunder huvudsakligen varit sysselsatt med finslipnmg
av yxor. Enligt ett den 17 januari 1944 utfärdat läkarintyg hade Pettersson
år 1923 lidit av hosta och feber, som enligt uppgift av då rådfrågad
läkare uppfattats såsom lungkatarr. Sedan sistnämnda tidpunkt hade Pettersson
besvärats av hosta och slem. Röntgengenomlysning av lians lungor hade
öretagits första gången ar 1939. Undersökning, jämväl medelst röntgenfotogräfling,
av Petterssons lungor den 3 januari 1944 ansågs utvisa sten -

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

dammslunga (silikos). På föranstaltande av försäkringsbolaget blev Pettersson
undersökt av professor Anders Kristensson, Stockholm, vilken i
utlåtande den 24 mars 1944 meddelade, att han funnit det framgå,
att Pettersson lede av silikos, stadium lil, samt att sjukdomen nedsatte
hans arbetsförmåga avsevärt i fråga om tungt och ansträngande kroppsarbete,
varemot han utan mera påtaglig inskränkning kunde utföra stillasittande
arbete. Det vore möjligt, kanske sannolikt, att hans tillstånd
med tiden komme att förvärras. Sjukdomen ansågs yppad senast den 3 januari
1944. Enligt ett i ärendet den 1 maj 1944 avgivet yttrande av doktor
Torsten Pruee, Stockholm, uppskattades den av silikosen orsakade nedsättningen
av arbetsförmågan till 75 procent.

Emellertid framgick vid en av försäkringsbolaget företagen utredning örn
Petterssons arbetsförhållanden att han visserligen under åren från 1910 till
år 1917 eller 1918 arbetat vid slipstenar av natursten, i vilket arbete fara
föreligger för nu ifrågavarande yrkessjukdom, men att aktiebolaget någotdera
av sistnämnda år utbytt dessa slipstenar mot konstgjorda slipskivor, i
vilka senare icke funnes sådana beståndsdelar, som kunde medföra fara för
sjukdomen.

Sedan försäkringsbolaget hänskjutit frågan om Petterssons ersättmngsratt
till de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens skaderegleringsnämnd, meddelade
nämnden den 9 juni 1944 det utlåtandet, att då Pettersson icke efter
yrkessjukdomslagens ikraftträdande varit sysselsatt med arbete i verksamhet,
där han varit utsatt för inverkan av den art, som framkallar sjukdomen
stendammslunga, ersättning enligt yrkessjukdomslagen icke skulle ut&ik 1
anslutning därtill beslöt försäkringsbolaget den 13 juni 1944, att ersättning
icke skulle av bolaget utgivas i anledning av Petterssons yrkessjukdom.

Försäkringsbolagets ifrågavarande beslut har icke varit föremål för försäkringsrådets
prövning.

1 fråga om tiden för Petterssons sysselsättning i farligt arbete samt beträffande
tidpunkten för silikosens yppande har riksförsäkringsanstalten anfört
följande:

Riksförsäkringsanstalten ansluter sig för sin del lill försäkringsbolagets
uppfattning, att Pettersson efter 1931 års ingång icke kan anses lia varit
sysselsatt i farligt arbete.

I fråga örn den tidpunkt, då Petterssons yrkessjukdom skall anses lia
yppats, framgår, afl vid den förenämnda ar 1939 verkställda röntgengenomlysningen
vissa lungförändringar konstaterades, samt att lungorna icke blivit
röntgenfotograferade tidigare än den 3 januari 1944, varvid silikos konstaterats.
Riksförsäkringsanstalten har på grund härav för sin del funnit,
att sjukdomen skäligen bitr anses lia yppats den .5 januari 1944. Ovannämnda
förutsättning för ersättningsrätt, nämligen alt farligt arbete skall
lia utförts inom tio är före dagen leir sjukdomens yppande, föreligger alltså
i detta fall icke heller.

Vidkommande frågan örn den ersättning, vartill Pettersson linge* anses
vara berättigad, därest vrkessjukdomsförsäkringslagen varit å honom lilllämplig,
yttrar anstalten:

Därest lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar i förevarande lall
varit tillämplig sami Pettersson varit försäkrad i riksförsäkringsanstalten,

'' ^ Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

skulle lian ha tillerkänts en årlig livränta att utgå från och nied den 4
januari 1944 tillsvidare under ett år nied undantag av vissa tider, då han
varit intagen å sjukvårdsinrättning och på grund härav varit berättigad till
sjukpenning. Jnvaliditetsgraden under ifrågavarande livräntetid skulle hava
uppskattats till sjuttiofem procent. Jämlikt bestämmelserna i olycksfallsförsakrmgslagen,
vilka vid bestämmande av ersättning för yrkessjukdom äga
motsvarande tillämpning, skall livränta utgivas med ett årligt belopp, motsvarande
vid förlust av arbetsförmågan två tredjedelar av den skadades årliga
arbetsförtjänst och vid nedsättning av arbetsförmågan det lägre belopp,
som svarar mot nedsältningen. Petterssons årliga arbetsförtjänst skulle
av riksförsäkringsanstalten med ledning av därom införskaffade uppgifter
hava beräknats till ett skäligt belopp av tvåtusen kronor. Vid en invaliditetsgrad
av sjuttiofem procent skulle den Pettersson tillerkända livräntan alltså
hava utgått med ett årligt belopp av ettusen kronor. Frågan örn den invaliditetsgrad,
som för tid därefter skolat läggas till grund vid livräntans beräknande,
skulle hava upptagits till prövning sedan förnvad läkarundersökning
av Pettersson då ägt rum.

Förutom livränta och sjukpenning skulle i ersättning hava utgivits erforderlig
läkar- och sjukhusvård m. m.

Riksförsäkringsanstalten upplyser, att anstalten genom sitt ortsombud införskaffat
upplysningar örn Petterssons ekonomiska förhållanden. Därvid
hade framkommit, att Pettersson vore gift, att makarna icke hade egna barn
men en fosterson, 7 år gammal, för vilken underhållsbidrag erhölles med
25 kronor i månaden, att hustrun icke hade förvärvsarbete, att makarna
hade sparmedel till ett belopp av 700 kronor och skuld å 200 kronor samt
att Pettersson ägde en till 1 600 kronor taxerad fastighet, som emellertid
vöre intecknad för 500 kronor. Pettersson vore icke medlem av sjukkassa
och ej heller eljest sjukförsäkrad. Av Pettersson gjord ansökan örn folkpension
vore icke slutbehandlad av pensionsstyrelsen.

Såsom ett allmänt slutomdöme över framställningen har riksförsäkringsanstalten
förklarat sig finna billighetsskäl tala för att åtgärder vidtagas för
att Pettersson i anledning av sin yrkessjukdom erhåller ersättning av statsmedel.

Yttranden.

Efter remiss lia försäkringsrddet och statskontoret avgivit yttranden.

Försäkring srådet aberopar därvid till en början ett från dess medicinskt
sakkunnige, docenten Alf Westergren, införskaffat utlåtande, vilket utmynnar
i följande uttalande:

Beträffande tidpunkten för sjukdomens yppande synes mig år 1923 mest
befogad, då Pettersson vid denna tid sökt läkare och åtminstone under någon
tid varit arbetsoförmögen på grund av symtom, vilka med hög grad av
sannolikhet kunna väsentligen tillskrivas silikos. Även en tidpunkt 1938
eller 1939 kan med goda skäl väljas (säkerligen har silikosdiagnosen redan
då mer eller mindre uttryckligen framförts). Tiden 3/l 1944, då diagnosen
fastställdes, synes mig vida svagare motiverad än 1923 eller 1938_39.

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

I 1

Farligt arbete har tydligen ej förekommit efter år 1917. Ingen invändning
mot livräntesatsen 75 % januari—mars 1944.

Försäkringsrådet meddelar vidare i sitt yttrande, att rådet efter granskning
av handlingarna icke funnit olycksfallsförsäkringsbolagets beslut den
13 juni 1944 föranleda någon rådets åtgärd. I själva saken anför rådet:

I likhet med riksförsäkringsanstalten finner rådet billighetsskäl tala för
att åtgärder vidtagas för att Pettersson i anledning av sin sjukdom erhåller
ersättning av statsmedel.

Vad beträffar ersättningens storlek delar rådet Westergarns mening, att
det synes mest befogat att anse sjukdomen yppad år 1923.

Därest sjukdomen anses yppad under nämnda år och man skulle utgiva
ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen, som örn denna varit gällande
å dagen för sjukdomens yppande, skulle erfordras bland annat en
prövning av den av sjukdomen förorsakade nedsättningen av arbetsförmågan
alltsedan denna tid, varjämte ett år, räknat tillbaka från dagen lör
sjukdomens yppande, skulle på sätt i 9 § olycksfallsförsäkringslagen stadgas
bliva av grundläggande betydelse för bestämmandet av den årliga
arbetsförtjänsten. Härtill konime vidare eventuellt dyrtidstillägg för vissa
år enligt härom utfärdade författningar.

Då i förevarande fall skulle gälla att av billighetsskäl utgiva ersättning,
synes det rådet emellertid, som örn man icke skulle behöva i allo följa yrkessjukdomsförsäkringslagens
bestämmelser i fråga örn ersättningen. Pettersson
synes icke böra tillerkännas ersättning retroaktivt för avsevärd tid tillbaka.
För övrigt vill rådet framhålla den osäkerhet, som förefinnes beträffande
ersättningsfrågans bedömande från medicinsk synpunkt.

Under nu angivna förhållanden synes ersättningen skäligen kunna bestämmas
i enlighet med riksförsäkringsanstaltens förslag, vilket .skulle innebära
bland annat, att sjukdomen anses yppad den 3 januari 1944 och att
den årliga arbetsförtjänsten bestämmes till 2 000 kronor. Mot den föreslagna
invaliditetsgraden av 75 procent för tiden efter sistnämnda dag har rådet
ingen erinran att framställa.

Ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolaget Land och Sjö har för utredning
i ersättningsfrågan föranstaltat örn Petterssons intagning å Serafimerlasarettet
samt, jämte det bolaget bestlin kostnaden å lasarettet, utgivit sjukpenning
under tiden för lasarettsvistelsen. Riksförsäkringsanstaltens förslag
torde innebära, att för tid, under vilken Pettersson sålunda erhållit sjukpenning
m. lii. av försäkringsbolaget, ytterligare ersättning icke skall utgå.

Statskontoret har med hänsyn till i detta fall föreliggande särskilda förhållanden
ansett sig icke böra göra erinran mot ali Pettersson, på sätt försäkringsrådet
och riksförsäkringsanstalten föreslagit, far komma i åtnjutande
av ersättning efter yrkessjukdomsförsäkringslagens grunder. Ämbetsverket
ifrågasätter emellertid, huruvida icke ersättningen borde bestämmas
att utgå försl från och med dagen för ansökningens ingivande lill riksförsäkringsanstalten.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Pettersson varit anställd såsom Departement»-

- ...... ii i chefen

slipare sedan ar 1910 oell all han härunder adragit sig silikos, vilken kon -

12

Kungl. Maj:ls proposition nr 173.

staterats första gången vid läkarundersökning den 3 januari 1944 och som
enligt ett den 24 mars 1944 avgivet läkarutlåtande befinner sig i stadium III.
Efter att under åren från 1910 till någotdera av åren 1917 eller 1918 ha
arbetat med slipstenar av natursten, i vilket arbete fara för silikos föreligger,
har han därefter arbelat vid slipstenar med konstgjorda slipskivor, i
vilka icke funnits beståndsdelar, som kunde medföra dylik fara. På grund
av att Pettersson sålunda icke efter yrkessjukdomsförsäkringslagens ikraftträdande
varit sysselsatt i s. k. farligt arbete har ersättning för yrkessjukdomen
enligt gällande bestämmelser icke kunnat utbetalas. Emellertid synas
i detta fall starka billighetsskäl tala för att Pettersson tillerkännes ersättning
av statsmedel motsvarande vad som skulle ha utgått, därest lagen varit
tillämplig. I fråga örn den tidpunkt, från vilken sådan ersättning bör utgå,
biträder jag riksförsäkringsanstaltens och försäkringsrådets förslag, att den
4 januari 1944 bestämmes såsom begynnelsedag för ersättningens utgående.

Under åberopande av det sålunda anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:!
mätte föreslå riksdagen medgiva,

att i anledning av den Gideon Pettersson ådragna yrkessjukdomen
må av det under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till Statsverket åliggande, av andra medel ej
utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete
m. m. utbetalas ersättning med belopp, som skulle ha utgått,
därest lagen den 14 juni 1929 örn försäkring för vissa
yrkessjukdomar varit tillämplig å sjukdomsfallet.

4:o.

Fråga örn ersättning till A. G, W. Isaksson i anledning av yrkessjukdom

(silikos).

Gällande bestämmelser m. m.

I fråga örn gällande lagbestämmelser och tidigare fall, då ersättning av
statsmedel beviljats, hänvisas till vad jag anfört under punkten 3:o. Vad
gällande lagbestämmelser angår lämnas därjämte i det följande — i anslutning
till ett av riksförsäkringsanstalten avgivet utlåtande — vissa ytterligare
uppgifter.

Framställning örn ersättning.

I skrivelse den 19 oktober 1944 har arbetaren Anders Gustaf Wilhelm
Isaksson, under uppgift att han lede av yrkessjukdomen silikos. för vilken
han icke kunnat erhålla ersättning jämlikt yrkessjukdomsförsäkringslagen,
anhållit, att Kungl. Maj.t måtte vidtaga åtgärder för att bereda honom livränta
eller ersättning i någon form i anledning av yrkessjukdomen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17o.

Verkställd utredning och avgivna yttranden över framställningen.

Yttranden i ärendet lia avgivits av riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet.

Beträffande de med ifrågavarande sjukdomsfall närmare sammanhängande
omständigheterna anför riksförsäkringsanstalten i sitt utlåtande.

Isaksson, som är född den Ö april 1X80. var under åren 1896—1917 anställd
hos Aktiebolaget Gustavsbergs fabriks intressenter, där han arbetade

1 bolagets porslinsverkstäder. Under åren 1917—1921 var Isaksson anställd
såsom arbetare i mekanisk verkstad, varefter han den 5 juli 1922 erhöll
arbete hos Granit och Beton Aktiebolaget, Stockholm, till en början såsom
byggnadsgrovarbetare och sedermera, från och med den 15 januari 1924,
såsom arbetare vid stenkross. I januari 1932 drabbades Isaksson av lungblödning.
varför han den 19 i samma månad nödgades avbryta sitt arbete
hos bolaget och söka vård å Serafimerlasarettet, där företagen röntgenundersökning
utvisade rester efter en vänstersidig pleurit och en lungteckning.
som liknade den bild man finner vid pnenmoconios (silikos). På grund
av lungsjukdomen var Isaksson oförmögen till arbete under tiden intill den

2 mars samma år, då han återgick i arbete hos bolaget, där lian sysselsattes
med byggnadsarbete m. m. Med avbrott till följd av arbetsnedläggelse eller
arbetsbrist pågick detta arbete till och med den 3 februari 1940, då anställningen
upphörde. Under denna tid tilltog i allt högre grad den hosta och
andfåddhet, varav Isaksson besvärats alltsedan år 1932, och av läkarundersökning,
som den 27 juli 1940 företogs i samband med ifrågasatt anställning
hos statens arbetsmarknadskommission, framgick, att Isaksson led av
silikos, stadium I—11. Enligt ett den 1 augusti 1940 utfärdat läkarintyg beräknades
Isakssons arbetsförmåga komma att for t ramtiden vara nedsatt
med ungefär hälften. Först i samband med ifrågavarande läkarundersökning
erhöll Isaksson vetskap örn att han led av silikos.

Med anledning av en till ömsesidiga försäkringsbolaget Land och Sjö den
30 september 1940 inkommen anmälan från Granit och Beton Aktiebolaget,
att Isaksson skulle hava ådragit sig yrkessjukdomen under åren 1924—1932,
då han var sysselsatt med arbete vid stenkross för aktiebolagets rakning,
uttalade docenten Torsten Bruce i ett till försäkringsbolaget den 20 oktober
1940 i ärendet avgivet yttrande, bland annat, att Isakssons ifrågavarande
arbete vid stenkross under åtta års tid ej ensamt kunde giva upphov till
Isakssons silikos. Med kännedom örn de ur silikossynpunkt ringa arbetsrisker,
som hota arbetare i stenmossa!'', vore han överhuvud taget obenägen
att tro, att Isakssons arbete vid stenmossen bidragit till utvecklingen av
hans silikos. Med absolut visshet kunde detta emellertid ej fastställas, försäkringsbolaget
meddelade därefter den 11 november 1940. att bolaget funnit
sjukdomen icke hava uppstått under nämnda tid. På grund därav och
då arbetet vid den ifrågavarande stenmossen icke kunde hänföras till sadant
farligt arbete, som enligt lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar anses
förorsaka uppkomsten av stendammslunga, beslöt försäkringsbolaget att
icke utgiva någon ersättning jämlikt nämnda lag. Försäkringsbolagets förena
milda beslut torde få anses innebära, att bolaget funnit Isakssons ifrågavarande
arbete vid stenkross icke vara all anse såsom s. k. farligt arbete i

vrkessjukdomsförsäkringslagens mening. . . ,

Av iörsäkringsrådei sedermera verkställd granskning av forsaknngsboln -

Kungl. Majlis proposition nr 173.

Mets handlingar föranledde icke någon rådets åtgärd. I ett till rådet avgivet
yttrande från dess medicinskt sakkunnige, docenten Alf Westergren, uttalades,
bland annat, att Isakssons ifrågavarande sjukdom måste anses’ ådragen
under arén 1896 1917 samt yppad år 1932. Beträffande farligt arbete

ettel den 1 januari 1931 kunde antonis, att stenkrossningsarbete, särskilt
soni det övervägande bedrivits utomhus, i praktiken icke räknades sorn
silikosframkallande, vilket borde gälla, även örn tillfälligtvis i det krossade
materialet kunde hava ingått en del bergarter, vilka under andra omständigheter
kunna vara silikosframkallande.

Riksforsäkringsanstalten anmärker vidare, att flera i yrkessjukdomsförsäkrmgslagen
uttalade förutsättningar för ersättning icke förelåge i föreliggande
fall. Sålunda hade Isaksson ansetts icke hava efter 1931 års ingång
varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där arbetarna vore utsatta
for inverkan av den art, som framkallat yrkessjukdomen. Vidare hade Isaksson
icke inom tio år före dagen för sjukdomens vppande varit sysselsatt
med arbete i verksamhet, där fara förelåge för ifrågavarande yrkessjukdom.
Anstalten fortsätter:

I ytterligare ett hänseende uppfylles icke i yrkessjukdomsförsäkringslagen
uppställt villköl- för ersättning. Jämlikt den lydelse av 7 §, som gällde vid
yP.Pandet av ,Isakssons sjukdom, var nämligen rätten till "ersättning
förfallen, därest icke inom två år från dagen för yppandet av yrkessjukdom
vidtagits någon i paragrafen angiven åtgärd till ersättningsrättens bevarande^
Forst under år 1940, sedan Isaksson genom förut omförmälda
läkarundersökning den 27 juli samma år erhöll vetskap örn att han led av
sihkos, vidtogs emellertid i förevarande fall sådan åtgärd. Emellertid erhöll
paragrafen från och med år 1937 den ändrade lydelse, som alltjämt gäller
och enligt vilken föreskriven åtgärd till ersättningsrättens bevarande i visst
lall kan fa vidtagas inom längre tid än två år från dagen för sjukdomens
yppande, nämligen örn arbetaren först vid en senare tidpunkt än dagen för
yppandet erhållit vetskap om sjukdomens art. Åtgärd, varom nu är fråga,
får da vidtagas inom två år från denna senare tidpunkt. Beträffande övergangen
från den äldre till den nya lydelsen av paragrafen har emellertid
fmgsradet i fråga örn yrkessjukdom, som yppats före den 1 januari
1937, funnit den nya lydelsen endast kunna tillämpas i sådana fall, då rätten
till ersättning icke redan den 1 januari 1937 gått förlorad på grund av
den aldre lydelsen. I enlighet härmed är rätten till ersättning i nu förevarande
fall försutten, trots att anmälan om yrkessjukdomen inkom till vederhörande
försäkringsbolag inom kort tid från det Isaksson erhöll vetskap örn
sjukdomens art. Emellertid har Kungl. Maj:t, jämlikt därom av 1939 års
riksdag lamnat generellt bemyndigande, i vissa fall, då rätten till ersättning
enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen gått förlorad på grund av bestämmelserna
! / § i dess lydelse före den 1 januari 1937, medgivit att — då skäl
därtill ansetts föreligga — av statsmedel finge utbetalas lika stor ersättning
i anledning av yrkessjukdomen, som .skulle hava utgått, därest vrkessjukdomsforsäkringslagen
varit tillämplig.

Riksforsäkringsanstalten har vidare, efter inhämtande av yttrande av docenten
Bruce i dennes egenskap av biträdande läkare inom anstalten, till
Provning upptagit frågan, vilken ersättning Isaksson skulle lia tillerkänts,

Kunt)!. Maj:ts proposition nr 173.

15

därest lian ådragit sig sin yrkessjukdom under sådana förhållanden, att ersättning
skulle lia utgivits av anstalten. Härom anför anstalten:

Anstalten har funnit sjukdomen böra anses yppad den 19 januari 1932.
Jämlikt lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i arbete, vilken
lag ifråga örn ersättning för yrkessjukdom skall äga motsvarande tillämpning,
skulle — enligt den vid tidpunkten för yppandet av Isakssons yrkessjukdom
gällande lydelsen av 6 och 9 §§ nämnda lag — i anledning av sjukdomen
hava utgivits, förutom ersättning för erforderlig läkarvård lii. ni., hel
sjukpenning för tiden från och med den 20 januari till och nied den 1 mars
1932 nied 5 kronor 50 öre för dag, motsvarande en årlig arbetsförtjänst,
överstigande 2 835 kronor. För tiden från och med den 2 mars 1932 till och
med den 26 juli 1940 skulle hava utgivits livränta nied 500 kronor för år,
motsvarande en årlig arbetsförtjänst, överstigande 3 000 kronor, och en mvaliditetsgrad
av 25 procent. Från och nied den 27 juli 1940 skulle livränta
hava utgivits nied 1 000 kronor för år, motsvarande en invaliditetsgrad av
50 procent, vilken livränta skulle lia tillerkänts för Isakssons återstående
livstid. A sistnämnda livränta skulle, enligt därom .särskilt meddelade
bestämmelser (sv. förf.saml. nr 942/1941 och 449/1943), ha utgått dyrtidslillägg
nied 15 procent under åren 1942 och 1943 och 20 procent under åren
1944 och 1945.

Beträffande Isakssons familjeförhållanden och ekonomiska omständigheter
har riksförsäkringsanstalten inhämtat, att Isaksson är gift, att hans
hustru, sorn är född den 30 juli 1879, på grund av sjukdom är arbetsoförmögen,
att makarna lia fyra barn, vilka uppgivits icke kunna bidraga till
föräldrarnas uppehälle, att en dotter, som emellertid ämnar inom kort inga
äktenskap, tillsvidare vistas i föräldrahemmet och till föräldrarna för kost
och logi erlägger 55 kronor i månaden, att makarna Isaksson, som sakna
tillgångar, alltsedan den 1 juni 1940 uppbära folkpension, som, inberäknat
dyrtidstillägg, för vartdera av åren 1943 och 1944 uppgått till ett sammanlagt
belopp av 1 462 kronor örn året, att de av vederbörande fattigvårdsstyrelse
erhållit understöd alltsedan ar 1940 med tillhopa 20 kronor i manaden,
vilket belopp från och med september månad 1944 höjts till 35 kronor, samt
att mannen under tiden 1 juli 1940—31 december 1941 erhållit bidrag från
en sjuk- och begravningskassa av privat natur med en krona för dag.

Riksförsäkringsanstalten upptager slutligen till övervägande, huruvida i
förevarande fall billighetsskäl kunna anses tala för att ersättning av statsmedel
tillerkännes Isaksson. Därvid hade anstalten, som visserligen funnit
det icke vara ådagalagt, ali det stenkrossningsarbete, som Isaksson utfört
efter 1931 års ingång, vore att betrakta såsom arbete i verksamhet, där arbetarna
vore utsatta för inverkan av den art, som framkallat nu ifrågavarande
yrkessjukdom, likväl funnit möjligheten därav icke vara helt uteslulen.
Med hänsyn härtill och lill övriga i ärendet föreliggande omständigheter
har riksförsäkringsanstalten — örn ock med tvekan — för sin del funnit
sig icke böra motsätta sig, att i anledning av Isakssons yrkessjukdom
åtgärder vidtoges i syfte ali av statsmedel tillerkänna understöd jämlikt

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 173

Departements chefen.

grunderna för yrkessjukdomsförsäkringslagen. Därest sådant understöd
skulle beviljas, borde detsamma tillerkännas tidigast från och nied den 21
november 1940. Nämnda dag hade nämligen Isaksson i anledning av försäkringsbolagets
avslagsbeslut inkommit till riksförsäkringsanstalten med framställning
i dylikt syfte. Enligt från pensionsstyrelsen under hand inhämtad
upplysning skulle, därest till Isaksson utgivits livränta jämlikt yrkessjukdomsförsäkringslagen,
beloppet av till makarna Isaksson utgående pensionsförmåner
för tid, varunder livräntan utgivits, ha minskats. Med anledning
härav ansåg anstalten det böra övervägas, huruvida icke från understöd,
som kunde komma att tillerkännas Isaksson för tid, varunder sådan minskning
icke ägt rum, borde avdragas ett belopp, som svarade emot ifrågavarande
minskning.

Försäkringsråclet anser i sitt utlåtande humanitära skäl tala för att Isaksson
på grund av ifrågavarande sjukdom av statsmedel tillerkännes understöd
jämlikt grunderna för yrkessjukdomsförsäkringslagen och tillstyrker,
att Kungl. Majit vidtager åtgärder i sådant hänseende. I likhet med riksförsäkringsanstalten
finner rådet, att dylikt understöd bör utgå tidigast från
och med den 21 november 1940 samt att Isakssons årliga arbetsförtjänst bör
beräknas till 3 000 kronor. I fråga örn uppskattningen av invaliditetsgraden,
anser rådet, under åberopande av yttrande härutinnan från sin medicinskt
sakkunnige, docenten Westergren, att invaliditetsgraden på grund av ifrågavarande
sjukdom från och med den 21 november 1940 bör beräknas till 662/3
procent. Rådet uttalar slutligen som sin åsikt, att från det understöd, som
kan komma att tillerkännas Isaksson, bör avdragas det belopp, varmed till
makarna Isaksson utgivna pensionsförmåner skulle lia minskats, örn understödet
varit tillerkänt Isaksson, innan storleken av pensionsförmånerna bestämdes.

Utredningen i förevarande ärende ger vid handen, bland annat, att yrkessjukdomen
silikos yppats hos Isaksson den 19 januari 1932 samt att anmälan
örn sjukdomen gjorts kort tid efter det Isaksson i samband med en den
1 augusti 1940 företagen läkarundersökning erhållit vetskap örn arten av
sin sjukdom. Det är vidare klart, att samtliga förutsättningar för ersättning
i överensstämmelse med yrkessjukdomsförsäkringslagen ej föreligga i
Isakssons fall. Den allvarligaste bristen härutinnan är, att det icke kan anses
vara ådagalagt, att det stenkrossningsarbete, som Isaksson utfört efter
1931 års ingång, är att betrakta såsom arbete i verksamhet, där arbetarna
äro utsatta för inverkan av den art, som framkallat ifrågavarande yrkessjukdom.
Detta förhållande har också legat till grund för vederbörande försäkringsbolags
beslut att förvägra Isaksson begärd ersättning. Emellertid har
riksförsäkringsanstalten uttalat, att möjligheten av en dylik sjukdomsframkallande
inverkan icke är helt utesluten. Med hänsyn till detta uttalande och
då de övriga omständigheter, som medföra, att fallet icke kan direkt inord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 173.

17

nas under yrkessjukdomsförsäkringslagen, ej böra hindra, att ersättning tillerkännes
Isaksson i särskild ordning, finner jag omständigheterna tala för
att Isaksson, på sätt myndigheterna föreslagit, beredes ersättning av statsmedel
i anledning av sin yrkessjukdom. Härvid har jag givetvis fäst avseende
vid Isakssons familjeförhållanden och ekonomiska ställning. Ersättningen
synes i enlighet med vad riksförsäkringsanstallen med instämmande
av försäkringsrådet föreslagit böra utgå från och med den 21 november 1940
i form av livränta, beräknad efter en för Isaksson uppskattad årlig arbetsförtjänst
av 3 000 kronor. Beträffande graden av Isakssons invaliditet bör denna
i enlighet med försäkringsrådets uttalande uppskattas till 662/3 procent. Jag
anser det vidare riktigt att, såsom föreslagits, från Isaksson tillkommande
ersättning avdrages det belopp, varmed till makarna Isaksson utgivna pensionsförmåner
skulle ha minskats, örn understödet varit tillerkänt Isaksson,
innan storleken av pensionsförmånerna bestämdes.

Under åberopande av vad sålunda anförts, hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att i anledning av den Anders Gustaf Wilhelm Isaksson
ådragna yrkessjukdomen må från och med den 21 november
1940 av det under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till Statsverket åliggande, av andra medel ej utgående
ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m.
utbetalas en årlig livränta med belopp, som vid en uppskattning
av den årliga arbetsförtjänsten till 3 000 kronor och invaliditetsgraden
till 662/3 procent skulle ha utgått, därest lagen
den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar
varit tillämplig å Isaksson, dock med avdrag för belopp, varmed
till makarna Isaksson utgivna pensionsförmåner skulle
ha minskats, om understödet varit tillerkänt Isaksson, innan
storleken av pensionsförmånerna bestämdes.

Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda under punkterna l:o—-4:o, med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter, hemställt
förordnar Hans Majit Konungen, att proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Hans Helgström.

linning lill riksdagens protokoll 19A5. I sami. Nr 173.

2