Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

1

Kr 172.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 4 § lagen den 27 juni 1927 (nr 287)
angående uppsikt å vissa jordbruk; given Stockholms
slott den 2 mars 1945.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att dels antaga härvid fogade förslag
till lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående
uppsikt å vissa jordbruk, dels ock bifalla det förslag i övrigt, örn vars avlåtande
lill riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 172.

1

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 § lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående

uppsikt å vissa jordbruk.

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt å
vissa jordbruk skall erhålla följande ändrade lydelse.

4 §•

För uppsiktens utövande skall för varje hushållningssällskaps område finnas
en jordbrukskommission. Kommissionen skall bestå av en ordförande och
fyra ledamöter. Ordföranden utses av Konungen. Landstinget och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott välja vartdera två ledamöter, vilka skola
vara den ene ägare av jordbruksfastighet och den andre arrendator av sådan
fastighet. Ordföranden och ledamöterna utses för en tid av tre år. För envar
av dem utses för samma tid en suppleant.

Beträffande jäv mot ordförande och ledamot skall i tillämpliga delar gälla
vad om domarejäv är stadgat.

Närmare bestämmelser örn kommissionens verksamhet meddelas i reglemente,
som utfärdas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

3

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
16 februari 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,

Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Elter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen
anmäler chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet PehrssonBramstorp,
fråga om ändring i jordbrukskommissionernas sammansättning
m. m. samt anför därvid följande.

I årets statsverksproposition, nionde huvudtiteln, punkt 155, har Kungl.
Majit föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till
Jordbrukskommissioner för budgetåret 1945/46 beräkna ett förslagsanslag
av 40 000 kronor. Jag torde nu ånyo få anmäla detta ärende.

Sedan jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 14 januari 1944 tillkallats
två utredningsmän för att verkställa utredning rörande arrendebestämmelser
för kommunal jord m. m., har Kungl. Majit den 24 mars 1944 uppdragit
åt nämnda utredningsmän att jämväl verkställa utredning rörande
jordbrukskommissionernas sammansättning m. m. Utredningsmännen1 ha
den 30 december 1944 framlagt en promemoria angående jordbrukskommissionemas
organisation m. m.

över promemorian ha yttranden avgivits av statskontoret, lantbruksstyrelsen,
egnahemsstyrelsen, statens livsmedelskommission, länsstyrelserna,
jordbrukskommissionerna, hushållningssällskapens förvaltningsutskott, ett
flertal av landstingens förvaltningsutskott, 1942 års jordbrukskommitté, Sveriges
lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk samt Småbrukarnas
riksförbund.

Innan jag övergår till en närmare behandling av de i promemorian av
utredningsmännen framlagda förslagen och de däröver avgivna yttrandena,
torde jag få lämna en redogörelse för jordbrukskommissionernas tillkomst,
nuvarande organisation och uppgifter ävensom beträffande vissa tidigare
förslag örn ändring i jordbrukskommissionernas sammansättning och verksamhetsområden.

1 F. d. häradshövdingen N. Wihlborg, ordförande, och stiftssekreteraren T. V. K. Gynnerstedt.
Härjämte ha såsom särskilda sakkunniga i utredningsmännens överläggningar deltagit
ledamoten av riksdagens första kammare O. L. Tjällgren i Multrå, ledamöterna av riksdagens
andra kammare J. A. Andersson i Tungelsta, K. A. M. Andersson i Löbbo, S. Jansson i Frändesta
och G. K. Pettersson i Hällbacken ävensom lantbrukaren A. Nilsson i Steneberg och ombudsmannen
i Skånska hypoteksföreningen N. J. Falk i Lund.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Jordbrukskommissionernas tillkomst och nuvarande
organisation m. m.

Inrättandet av jordbrukskommissionerna skedde ursprungligen efter förslag
av den s. k. norrlandskommittén, vars uppgift var att utreda frågan huruledes
den självägande jordbrukande befolkningens ställning i Norrland och
Dalarna kunde vidmakthållas och stärkas samt jordbrukets ställning i nämnda
landsdelar befrämjas. Bland den serie av lagförslag, som framlades av
nämnda kommitté i dess år 1904 avgivna betänkande, ingingo dels förslag till
lag angående vissa åtgärder för beredande åt enskilda jordbrukare i Norrland
och Dalarna av lämpliga odlingslägenheter och dels förslag till lag
innefattande bestämmelser till förekommande av vanhävd å vissa jordbruk
i Norrland och Dalarna. Enligt det förra av dessa lagförslag skulle inom
varje län finnas en jordbrukskommission med uppgift att till främjande av
jordbruksnäringen vidtaga vissa i lagförslaget angivna åtgärder. Kommissionen
skulle bestå av en ordförande och två ledamöter, vilka samtliga skulle
utses av Kungl. Maj :t för en tid av tre år. I förslaget till lag innefattande bestämmelser
till förekommande av vanhävd upptogs den bestämmelsen att
uppsikt över att egendom ej vanvårdades skulle tillkomma förenämnda
jordbrukskommission.

Ehuru sålunda jordbrukskommissionerna ursprungligen tänkts skola erhålla
en vidsträcktare uppgift, blev emellertid förhållandet det, att deras befogenhet
begränsades till att avse endast åtgärder till förekommande av vanhävd.
Norrlandskommitténs förslag till lag angående åtgärder för beredande
av odlingslägenheter åt enskilda jordbrukare ledde nämligen icke till någon
lagstiftningsåtgärd. Däremot blev, i huvudsaklig överensstämmelse med de
grundprinciper som kommit till uttryck i norrlandskommitténs förslag till
vanhävdslag, vid 1909 års riksdag antagen en lag angående uppsikt å vissa
jordbruk i Norrland och Dalarna (den norrländska uppsiktslagen), vilken
lag utfärdades den 25 juni 1909 (nr 57). I 3 § av denna lag intogs, efter
förebild av norrlandskommitténs omnämnda förslag i fråga örn jordbrukskommissioner,
den bestämmelsen att till utövande av den uppsikt som med
lagen avsåges Kungl. Majit för varje län tillsatte en jordbrukskommission bestående
av ordförande och två ledamöter, vilka samtliga utsågos för en tid
av tre år.

Den norrländska uppsiktslagen ersattes sedermera av lagen den 27 juni
1927 (nr 287) angående uppsikt å vissa jordbruk. Även enligt denna lag, vars
tillämpningsområde omfattar hela riket, skall den uppsikt över jordbruken
som med lagen avses utövas av jordbrukskommissioner. I detta hänseende
föreskriver lagen i 4 § att för uppsiktens utövande skall för varje hushållningssällskaps
verksamhetsområde finnas en jordbrukskommission, som skall
bestå av tre ledamöter, nämligen en ordförande, utsedd av Kungl. Majit, och
två andra ledamöter, valda den ene av landstinget och den andre av hushåll -

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

ningssällskapets förvaltningsutskott. Liksom förhållandet var enligt norrländska
uppsiktslagen skola samtliga ledamöter utses för en tid av tre år, varjämte
föreskrives att för samma tid skall för varje ledamot utses en suppleant.
Lagen innehåller även bestämmelse därom att kommissionen skall ställa
sig till efterrättelse det reglemente, som Kungl. Maj:t fastställer efter det kommissionen
avgivit förslag samt landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott
däröver blivit hörda.

Ett för samtliga jordbrukskommissioner gemensamt reglemente utfärdades
av Kungl. Majit den 13 december 1929 (nr 390).

1927 års uppsiktslag gäller såsom förut nämnts för hela riket, men i likhet
med vad förhållandet var med den norrländska uppsiktslagen vänder den
sig endast mot vanhävd å fastigheter tillhöriga bolag och ekonomiska föreningar
samt s. k. spekulanter, varjämte lagens tillämpningsområde är begränsat
till fastigheter av viss storlek, därvid arealgränsen är bestämd nedåt
till 4 hektar odlad jord eller 4 hektar inrösningsjord samt uppåt till 25
hektar odlad jord. Emellertid har det ansetts att under rådande, av det pågående
världskriget förorsakade eller eljest därmed sammanhängande utomordentliga
förhållanden den vanhävdslagstiftning som innehålles i 1927 års
lag är otillräcklig eller föga lämpad för sitt ändamål och att förty en vanhävdslagstiftning
av vidsträcktare omfattning borde komma till stånd. För
avhjälpande av de brister, som sålunda funnos vidlåda 1927 års vanhävdslagstiftning,
antog 1942 års riksdag efter därom av Kungl. Majit framlagd
proposition en lag om åtgärder mot vanhävd av jordbruk. Denna lag utfärdades
den 30 juni 1942 (nr 515); den trädde omedelbart i kraft och skall äga
giltighet till och med den 30 juni 1947. Så länge lagen äger gällande kraft
skall 1927 års uppsiktslag med vissa undantag icke vinna tillämpning.

Även 1942 års lag är konstruerad såsom en uppsiktslag. Beträffande den
i lagen föreskrivna uppsikten finns i 4 § intagen den bestämmelsen, att densamma
skall utövas av de jordbrukskommissioner, som tillsatts enligt 1927 års
lag, vars 4 § således fortfarande skall tillämpas.

Genom 1942 års lag har jordbrukskommissionernas verksamhet ökats i väsentlig
grad, vilket sammanhänger därmed att lagens tillämpningsområde är
betydligt vidsträcktare än förhållandet är med 1927 års lag. 1942 års lag är
sålunda generell så till vida som under densamma falla jordbruksfastigheter
oavsett vem som är ägare. Vidare stadgar lagen vad angår fastigheternas storlek
ej annan begränsning än den som följer av den i 1 § intagna bestämmelsen
att uppsikten skall avse brukningsdelar som innehålla odlad jord till en
vidd överstigande en hektar. Tillika må nämnas, att under del 1927 års lags
bestämmelser i allmänhet äro tillämpliga i avseende å en utarrenderad faslighet
endast beträffande nödiga byggnader, 1942 års lag utan någon motsvarande
begränsning är tillämplig även å utarrenderade fastigheter.

I samband med utfärdandet av 1942 års lag örn åtgärder mot vanhävd
av jordbruk utfärdades den 30 juni 1942 (nr 53G) nytt reglemente för jordbrukskommissionerna.
Giltighetstiden för delta reglemente har liksom för la -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

gen begränsats till och med den 30 juni 1947. Beträffande innehållet i detta
reglemente må erinras, att det förutsättes att jordbrukskommissionerna kunna
bliva i behov av biträde. För dylikt fall äger kommissionsordföranden enligt
föreskrift i 11 § av reglementet hos länsstyrelsen göra framställning örn
förordnande av sådant biträde. Härmed torde i första hand avses juridiskt
utbildad person.

Sedan vid 1943 års riksdag i huvudsaklig överensstämmelse med den av
Kungl. Majit därom framlagda propositionen nr 346 antagits åtskilliga ändringar
i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, utfärdades
därom lag den 22 december 1943, vilken lag trädde i kraft den 1 januari
1944. Genom dessa lagändringar, vilka gällde såväl de allmänna bestämmelserna
om arrende som även och i all synnerhet de s. k. sociala arrendebestämmelserna,
pålades jordbrukskommissionerna vissa nya uppgifter av icke obetydlig
omfattning. Stadganden härom finnas intagna i 2 kap. 54, 55, 66, 67
och 68 §§ nyttjanderättslagen sådana dessa lagrum lyda efter 1943 års lagändringar.
De nya uppgifterna hänföra sig till de sociala arrendena. Angående
deras innebörd må nämnas följande.

Där jordägaren eller arrendatorn, då den sistnämnde på grund av lagens
bestämmelser örn optionsrätt vid en arrendeperiods utgång äger rätt till nytt
arrende, vill påkalla ändring av arrendevillkoren, skola dessa vid bristande
överenskommelse mellan parterna bestämmas av skiljemän. Har ej mellan
parterna träffats skiljeavtal, skola ledamöterna i den jordbrukskommission,
inom vars verksamhetsområde den arrenderade fastigheten är belägen, vara
skiljemän (54 och 55 §§).

I syfte att förhindra jordägaren att kringgå lagens stadganden om optionsrätt
har det föreskrivits att, om optionsrätten förfallit på den grund att jordägaren
avsett att själv bruka fastigheten, jordägaren skall vara skyldig inhämta
jordbrukskommissionens tillstånd, därest han, innan två år förflutit
från arrendets upphörande, vill sälja fastigheten, eller örn han inom fem
år från samma tidpunkt vill ånyo upplåta fastigheten på arrende (67 §).

De sociala arrendebestämmelserna äro — med visst undantag — av tvingande
karaktär. Emellertid kan under vissa omständigheter efter därom gjord
ansökan dispens erhållas från en eller flera av nämnda bestämmelser. Förutsättning
för att dispens skall kunna medgivas är att avtalet innehåller
förbehåll att medgivande därtill må sökas. Dispensansökan prövas i första
hand av jordbrukskommissionen (68 §; jämför övergångsbestämmelserna,
femte stycket).

På jordbrukskommissionen ankommer även att, på begäran av jordägaren
eller arrendatorn, granska dem emellan slutet arrendeavtal samt meddela dem
underrättelse, huruvida avtalet innehåller bestämmelse, som enligt lagen är
utan verkan (66 §).

Enligt kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 537) angående bestridande av
vissa kostnader för jordbrukskommissionerna äga ordförande och ledamöter
för närvaro vid sammanträde med kommissionen ävensom för nödiga resor

Kungl. Maj:ts proposition nr 172. 1

föranledda av uppdraget erhålla ersättning enligt rese- och traktamentsklass
II C i allmänna resereglementet. Härutöver har intill budgetåret 1944/45 någon
ersättning för uppdragets fullgörande icke varit tillerkänd jordbrukskommissionernas
ordförande och ledamöter. Dock har för varje budgetår en
var jordbrukskommission tilldelats ett i förhållande till dess beräknade arbetsbörda
bestämt belopp för bestridande av nödiga kostnader för sekreterar-
och skrivbiträde, hyra, uppvärmning och belysning av lokal, porton
samt telefon- och telegramavgifter, skrivmaterialier, renskrivning, annonser,
tryckning av blanketter och övriga expenser. För ändamålet har varit anvisat
ett förslagsanslag av 20 000 kronor örn året.

I skrivelse den 17 juni 1943 gjorde ordförandena i sex jordbrukskommissioner
framställning om vidtagande av åtgärder för beredande av arvode åt
ordförande i jordbrukskommission. Till motivering av framställningen anfördes
huvudsakligen följande.

Visserligen bar ordförande i jordbrukskommission rätt att pa statsverkets
bekostnad anlita sekreterare och skrivbiträde, men en stor del av hans åligganden
och göromål är uppenbarligen av den beskaffenhet, att de måste
stanna på ordföranden själv. På grund av de olika förhållanden, som råda
inom skilda landsdelar, är arbetsbelastningen för ordföranden mycket växlande.
Medan hos vissa kommissioner årligen handlägges blott ett fåtal ärenden,
uppgår årsantalet ärenden inom andra län till uppåt 150 å 200. Det anförda
torde giva vid handen, att gällande bestämmelser rörande ersättning
åt ordförande i jordbrukskommission icke äro tillfredsställande. Med hänsyn
till ordförandenas ansvarsfulla och på sina håll mycket krävande arbete synes
sålunda för ifrågavarande uppdrag böra utgå ett särskilt årsarvode vid
sidan av den traktaments- och reseersättning som för närvarande utgår. Ett
dylikt årsarvode torde böra bestämmas till olika belopp allt efter arbetsbördan
inom olika kommissioner och förslagsvis till lägst 500 kronor och högst
2 500 kronor. Till jämförelse må framhållas, att ordförandearvode utgår i
andra liknande fall, såsom exempelvis till ordförande i egnahemsnämnd.
Slutligen synes höra övervägas att ändra resekostnads- och traktamentsersättningar
till kommissionsordförande, vilken ersättning nu beräknas enligt
klass II C, till att utgå enligt klass I B. Den nuvarande traktamentsersättningen
har nämligen som regel visat sig vara alltför låg för att motsvara de
verkliga kostnader, som en ordförande har att vidkännas för ändamålet.

Den nu refererade framställningen anmäldes av mig i samband med de
frågor som tillhörde regleringen för budgetåret 1944/45 av utgiitema under
riksstatens nionde huvudtitel. Jag anförde därvid följande.

Arbetet för jordbrukskommissionerna har i icke oväsentlig grad ökats under
de senaste åren. Tillkomsten av lagen den 30 juni 1942 örn åtgärder mot
\ anhävd av jordbruk har sålunda utvidgat området för kommissionernas
verksamhet. Genom de av 1943 års riksdag beslutade ändringarna i arrendelagstiftningen
vilka i väsentliga delar trätt i kraft den 1 januari 1944 lia ylter1
ägare nya uppgifter pålagts kommissionerna. Det kan icke besh idas, alt den
ökade arbetsbördan för kommissionerna särskilt kommit att tynga dessas
ordförande, vilka torde tå ombesörja alskilhga tidskrävande göromål jämväl
vid sidan av sammanträden och besiktningar. Jag anser det därför befogat
att, utöver utgående resekostnads- och traktamentsersällning, särskilt årsarvode
skall kunna beredas kommissionernas ordförande. Av införskaffade

'' Kungl. Maj.ts proposition nr 172-

uppgifter torde framgå, att arbetsbördan för olika kommissioner är starkt
varierande. Årsarvodena synas med hänsyn härtill böra kunna bestämmas
till skilda belopp för olika ordförande. Enligt mitt förmenande böra arvodena
dock icke överstiga 1 200 kronor för år. Det torde få ankomma på
Kungl. Maj .t att närmare fastställa arvodesbeloppen. Vad angår frågan örn
höjda resekostnads- och traktamentsersättningar finner jag icke skäl förorda
någon ändring härutinnan. För täckande av kostnaderna i anledning av arvodena
till kommissionernas ordförande samt ersättningarna för sekreterarhjälp
m. m. torde ifrågavarande anslag böra höjas med 20 000 kronor.

I anledning av vad jag sålunda anfört föreslog Kungl. Maj:t 1944 års riksdag
att till jordbrukskommissionema för budgetåret 1944/45 anvisa ett från
20 000 till 40 000 kronor förhöjt förslagsanslag, och blev detta förslag av
riksdagen bifallet.

Tidigare överväganden om ändring i jordbrukskommissionernas

sammansättning m. m.

I den till 1943 års riksdag framlagda propositionen nr 346 med förslag till
ändringar i 1907 års lag om nyttjanderätt till fast egendom berörde jag även
frågan örn jordbrukskommissionernas sammansättning och verksamhetsområden.
Efter att ha förordat att, i den händelse vid en arrendeperiods utgång
överenskommelse mellan jordägaren och en optionsberättigad arrendator
i fråga om arrendevillkoren ej kunde ernås, dessa skulle bestämmas av
skiljemän och att, om skiljeavtal ej träffats, ledamöterna av vederbörande
jordbrukskommission skulle fungera såsom skiljemän, anförde jag vidare.

Härvid måste dock förutsättas att till ledamöter i jordbrukskommissionerna
kallas personer, som verkligen äro ägnade att uppfylla de krav på opartiskhet
och kunnighet, vilka måste ställas på förtroendemän av förevarande
slag. Kommissionernas verksamhet har hittills, i varje fall i stora delar av
landet, varit mycket begränsad. Genom den nu förordade lagstiftningen komma
kommissionernas verksamhet och uppgifter att bliva väsentligen utökade.
Det torde även kunna övervägas, huruvida icke jordbrukskommissionernas
verksamhetsområden höra utvidgas för att större enhetlighet vid behandlingen
av ifrågavarande ärenden skall vinnas. Det torde emellertid vara vanskligt
att avgöra den lämpliga omfattningen av dessa nya verksamhetsområden, då
eif arenhet saknas beträffande den utsträckning, vari kommissionerna komma
att anlitas för arrendevillkorens bestämmande. I

I två i riksdagen med anledning av nämnda proposition väckta likalydande
motioner (I: 337 och II: 500) hemställdes att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsam utredning och förslag rörande jordbrukskommissionernas
sammansättning och geografiska verksamhetsområden. I motionerna
uttalades, att jordbrukskommissionema tillkommit med tanke på
andra och betydligt mer inskränkta arbetsuppgifter än dem, som genom det
framlagda förslaget örn ändringar i nyttjanderättslagen skulle komma att
avila dem, och framhölls vidare, att med den utvidgning av kommissioner -

Kunni. Maj:ts proposition nr 172.

9

lias verksamhet som lagförslaget innebure det vore nödvändigt att underkasta
deras sammansättning en översyn. Lagens tillämpning i praktiken komme
att i stor utsträckning bero på kommissionernas sätt att handhava densamma.
Det vore då i högsta grad önskvärt, att representanter för de båda berörda
parterna, jordägarna och arrendatorerna, inginge i jordbrukskommissionerna,
så att kommissionernas sammansättning i och för sig gåve
största möjliga garanti för ett opartiskt dömande. Med den anordning efter
vilken kommissionerna nu tillsattes funnes inga garantier för att så bleve
fallet.

Tredje särskilda utskottet vid 1943 års riksdag, till vilket propositionen nr
346 hänvisades och som i samband med propositionen förehade nämnda två
motioner till behandling, framhöll i sitt utlåtande nr 2, att utskottet, vad anginge
de med förslaget förknippade organisatoriska problemen, uppmärksammat
att reformen i hög grad berörde jordbrukskommissionernas ställning. Sedan
utskottet härefter omnämnt de nya uppgifter, som enligt förslaget ålades
jordbrukskommissionerna, samt ytterligare påpekat den verkan, som en utvidgning
av uppsiktslagens tillämpningsområde kunde tänkas medföra, vilket
allt torde aktualisera vissa organisatoriska frågor beträffande jordbrukskommissionerna,
anförde utskottet, att utskottet delade det i motionerna framförda
önskemålet om skyndsam utredning och förslag rörande jordbrukskommissionemas
sammansättningar och geografiska verksamhetsområden
samt förväntade att Kungl. Majit snarast vidtoge de för lösningen av denna
fråga behövliga åtgärderna.

I skrivelse den 17 december 1943 (nr 533) anmälde riksdagen att den godkänt
utskottets utlåtande i förevarande del.

Utredningsmännens förslag.

Förslagets huvudsakliga innebörd.

För att tillgodose önskemålet att vid jordbrukskommissionernas behandling
av ärenden enligt den nya arrendelagstiftningen såväl jordägare som
arrendatorer skola vara representerade i kommissionerna, ha utredningsmännen
föreslagit, att för varje hushållningssällskaps verksamhetsområde skulle
av landstinget utses två och av hushållningssällskapets förvaltningsutskott
två ledamöter, vilka hade att tjänstgöra i kommissionen vid behandling av
ärende rörande fastighet inom det område för vilket de utsetts. Den ene av de
ledamöter som utsåges av landstinget och den ene av de ledamöter som utsåges
av hushållningssällskapets förvaltningsutskott skulle vara ägare av jordbruksfastighet
och den andre skulle arrendera sådan fastighet. För varje
ledamot skulle ock utses en suppleant. Härjämte skulle Kungl. Majit liksom
för närvarande utse en ledamot i kommissionen, vilken tillika hade att vara
ordförande, jämte suppleant för denne. Samtliga ledamöter och suppleanter
skulle alltjämt utses för en tid av tre år.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Utredningsmännen ha vidare förordat, att jordbrukskommissions verksamhetsområde
skulle kunna av Kungl. Majit bestämmas att omfatta större
område än det som utgjorde vederbörande hushållningssällskaps.

Den sålunda föreslagna ändringen i jordbrukskommissionernas sammansättning
förutsätter ändrad avfaltning av 4 § lagen den 27 juni 1927 angående
uppsikt å vissa jordbruk. Utredningsmännen, som upprättat förslag i sådant
hänseende, ha ansett, att lagändringen skulle träda i kraft den 1 januari 1946.

I syfte att tillföra jordbrukskommissionerna juridisk sakkunskap vid avgörande
framförallt av sådana frågor, som enligt arrendelagen kunde komma
under kommissionernas bedömande, skulle det enligt utredningsmännens
förslag ankomma på Kungl. Majit att för varje kommission eller gemensamt
för två eller flera kommissioner förordna en jurist med beprövad domarerfarenhet
eller eljest med hög kvalitet att såsom sakkunnig biträda kommissionerna.

På grund av den ökning som inträtt i jordbrukskommissionernas åligganden
ha utredningsmännen ansett, att den övre gränsen för arvodet till ordförandena
icke borde fastlåsas vid 1 200 kronor för år utan av Kungl. Majit bestämmas
på sätt som med hänsyn till de olika jordbrukskommissionernas
beräknade arbetsbörda kunde finnas skäligt.

För täckande av kostnaderna för jordbrukskommissionernas verksamhet
efter den sålunda föreslagna omorganisationen ha utredningsmännen ansett ett
årligt anslagsbelopp av 80 000 kronor, eller ett dubbelt så stort anslag som
anvisats för budgetåret 1944/45, bliva behövligt.

Motiveringen till utredningsmännens förslag.

Utredningsmännen ha i den allmänna motiveringen för sitt förslag
erinrat, att jordbrukskommissionernas verksamhet, ända till dess de år
1943 genomförda ändringarna i arrendelagstiftningen trädde i kraft, uteslutande
gällt utövande av uppsikt över att jordbruksjord ej utsattes för vanhävd.
Härvid ha utredningsmännen emellertid lämnat åsido det förhållandet,
att jordbrukskommissionerna dels jämlikt 8 § lagen den 18 juni 1925 om bulvanförhållande
i fråga örn fast egendom ålagts att i förekommande fall göra
anmälan om bulvanförhållande och dels i allmänhet anmodas att avgiva yttrande
i ärenden angående ansökning om rätt att förvärva fast egendom enligt
förbudslagen den 18 juni 1925 eller inskränkningslagen den 30 maj 1916
ävensom i ärenden som röra fastighetsbildning. Sistnämnda uppgifter vilka
finge anses ligga utanför jordbrukskommissionernas egentliga verksamhetsområde
kunde, enligt vad utredningsmännen yttrat, icke antagas vara av
sådan omfattning att de i nämnvärd grad påverkade jordbrukskommissionernas
arbetsbelastning.

Vad angår jordbrukskommissionernas verksamhet såsom uppsiktsmyndighet
i fråga örn vanhävd å jordbruk ha utredningsmännen framhållit, att
denna även efter tillkomsten av 1927 års uppsiktslag, genom vilken uppsikten,
dock alltjämt inskränkt till fastigheter tillhöriga bolag och med dem lik -

11

Kungl. Mai:ts proposition nr 172.

ställda jordägare, utsträcktes lill riket i dess helhet, för de särskilda jordhrukskommissionerna
helt naturligt varit av väsentligen olika omfattning
beroende på den varierande förekomsten av dylika fastigheter. Sålunda hade
enligt vad jordbrukskommissionernas årsberättelser utvisade de av kommissionerna
årligen behandlade ärendenas antal i allmänhet åtminstone varit
högst väsentligt större i de nordliga delarna av riket samt i Dalarna, Värmland
och bergslagsområdet än i övriga delar av landet. Beträffande jordbrukskommissionemas
verksamhet efter ikraftträdandet av lagen den 30
juni 1942 om åtgärder mot vanhävd av jordbruk lia utredningsmännen anmärkt,
att denna lag varit gällande endast under ett och ett halvt år, varför
det icke torde vara möjligt att ännu få någon tillförlitlig bild av dess inverkan
på de olika jordbrukskommissionernas arbetsbelastning. Dock torde man
enligt vad utredningsmännen uttalat, med hänsyn därtill att sistnämnda lag
gällde för alla enskilda jordbruksfastigheter av någon betydenhet oavsett
vem som vöre ägare, kunna obetingat utgå ifrån att lagen medfört en icke
obetydlig ökning i jordbrukskommissionernas arbete. Detta bestyrktes också
av de svar som inkommit på en av utredningsmännen till jordbrukskommissionernas
ordförande ställd skriftlig förfrågan i vad man det kunde anses
att efter ikraftträdandet av lagen den 30 juni 1942 örn åtgärder mot
vanhävd av jordbruk och i anledning av denna lag antalet ärenden som kommit
under jordbrukskommissionernas behandling ökats. Allenast ordförandena
i jordbrukskommissionerna i Kalmar läns norra och Kalmar läns södra
landstingsområden, i Gotlands län och i Hallands län hade i sina svar meddelat,
att efter ikraftträdandet av den omförmälda lagen någon ökning av
antalet behandlade vanhävdsfall icke kunnat förmärkas. Ordförandena i
samtliga övriga jordbrukskommissioner hade upplyst, att en ökning skett. Av
så gott som alla ordförandena hade tillagts antingen, att ärendenas antal fördubblats,
i ett län t. o. m. mångdubblats, eller att ökningen varit betydande,
avsevärd eller högst väsentlig. Det hade även av ett par av ordförandena
framhållits att arbetet blivit kvalitativt mera krävande än förut varit fallet.

I anslutning till det anförda ha utredningsmännen vidare yttrat följande.

Om sålunda redan 1942 års lag betydligt ökat arbetsbelastningen för jordbrukskommissionerna
och särskilt för deras ordförande, är det givet att genom
de nya uppgifter, som den ar 1943 antagna arrendelagstiftningen palagt
jordbrukskommisionerna, dessas arbetsbörda blivit än ytterligare ökad. I
fråga örn vanhävdslagstiftningen kan det möjligen vara att förvänta att ju
längre denna lagstiftning är gällande antalet vanhävdsfall skall förminskas
och att förty på grund av denna lagstiftning någon ytterligare stegring i jordbrukskommissionernas
arbetsbelastning icke skall inträda. Vad däremot angår
den jordbrukskommissionerna åliggande verksamhet som blivit en följd
av ändringarna i arrendelagstiftningen torde förhållandet bliva det motsatta
Ju längre den nya sociala arrendelagstiftningen kommer att vara i kraft
och ju mera dess bestämmelser bliva kända för allmänheten, i desto högre
grad komma, enligt vad antagas kan, jordbrukskommissionerna att anlitas, i
ali synnerhet dels för granskning av arrendeavtal i enlighet med vad som
sägs i 2 kap. 66 § nyttjanderättslagen och dels såsom dispensmyndighet enligt
68 § i samma kapitel.

12

Kungl. Majlis proposition nr 172.

Enligt uppgifter, som utredningsmännen införskaffat, ha vissa av jordbrukskommissionerna
redan under den korta tid den nya sociala arrendelagstiftningen
varit gällande i icke ringa omfattning anlitats för granskning
av arrendeavtal samt såsom dispensmyndighet. Dessa uppgifter framgå närmare
av följande av utredningsmännen utarbetade sammanställning.

Sammanställning över av jordbrukskommissionerna intill den 20 oktober 1944 behandlade
ärenden enligt 2 kap. 66 och 68 §§ lagen örn nyttjanderätt till last egendom.

Jordbrukskommission

Stockholms län

Uppsala »

Södermanlands »

Östergötlands »

Jönköpings »

Kronobergs »

Kalmar läns norra ...

* > södra . ..

Gotlands län

Blekinge »

Kristianstads »

Malmöhus »

Hallands

Antal ärenden
enligt

Jordbrukskommission

Antal ärenden
enligt

2: 63

2:68

2:66

2:68

6

9

Göteborgs o. Bohus län____

2

1

—

Älvsborgs läns

norra......

4

8

16

5

» >

södra ......

4

_

3

2

Skaraborgs

län....

2

2

—

Värmlands

T) ... .

_

1

—

—

örebro

> . . . .

1

1

1

—

Västmanlands

» . . . .

3

39

1

—

Kopparbergs

J ....

171

2

—

—

Gävleborgs

T> ... .

1

—

1

—

Västernorrlands » ....

_

_

2

4

Jämtlands

_

_

7

8

Västerbottens

T> . .

_

_ |

1

2

Norrbottens

»____;

—

—

Utöver de uppgifter, som innehallas i förestående sammanställning, ha enligt
vad utredningsmännen anfört vissa av ordförandena i jordbrukskommissionerna
meddelat, att den nya sociala arrendelagstiftningen föranlett åtskilliga
förfrågningar till ordförandena per telefon eller skriftligen angående
lagstiftningens innebörd och tolkning, varjämte uttalats att, i den mån lagstiftningen
bleve mera allmänt känd, det uppenbarligen kunde förväntas att
antalet arrendeärenden som komme under jordbrukskommissionernas behandling
skulle avsevärt ökas, något som även kunde antagas bliva fallet
alltefter som löpande arrendekontrakt upphörde att gälla.

Utredningsmännen ha även omnämnt att de som fått åt sig uppdraget
att verkställa utredning rörande arrendebestämmelser för kommunal jord
m. m., i början av år 1945 komme att framlägga förslag till lag med vissa
bestämmelser angående arrende av kommunal jord. Enligt detta lagförslag
skulle de år 1943 antagna sociala arrendebestämmelsema i allmänhet vara
tillämpliga även å arrende av kommunal jord. Emellertid hade genom en i
lagförslaget intagen särskild föreskrift bereus möjlighet för kommun att efter
därorn gjord ansökning på grund av särskilda omständigheter erhålla
dispens från tillämpning av de sociala arrendebestämmelserna. Vederbörande
jordbrukskommission har av utredningsmännen föreslagits vara dispensmyndighet.
Det torde kunna antagas att om lagförslaget bleve godkänt ansökning
om dispens komme, särskilt av städerna, att sökas i avsevärd omfattning.
Det vore utan vidare uppenbart att härigenom — och överhuvudtaget
genom förslaget att de sociala arrendebestämmelserna skulle tillämpas

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

13

•i ven å kommunala arrenden — jordbrukskommissionernas arbetsbörda komme
att än ytterligare ökas i icke ringa grad.

Den ökning av jordbrukskommissionernas arbetsbelastning, som sammanhängde
med 1942 års vanhävdslag med dess generella giltighetsområde, torde
enligt vad utredningsmännen yttrat, icke i och för sig vara av den beskaffenhet
att den kunde anses betinga någon förändring i jordbrukskommissionernas
sammansättning eller organisation. Det syntes utredningsmännen icke
vara oberättigat att örn jordbrukskommissionerna uttala det allmänna omdömet
att de med sin nuvarande organisation och sin nuvarande arbetsordning
väl ryktat det dem anförtrodda grannlaga värvet att med användande
av de medel som vanhävdslagstiftningen satt i deras hand förebygga att jordbruk
vanhävdades eller avhjälpa de för folkhushållningen skadliga verkningarna
av redan inträdd vanhävd. Ett sådant erkännande torde för ordförandenas
del vara så mycket mera motiverat som, ehuru deras arbete åtminstone
i åtskilliga län varit av betydande omfattning, de dock för detsamma
ända till under sista året ej haft någon nämnvärd ersättning.

Efter erinran örn de förut återgivna uttalandena vid 1943 års riksdag i
samband med behandling av förslag om ändringar i arrendelagstiftningen
rörande jordbrukskommissionernas verksamhetsområden och sammansättning
ha utredningsmännen i fråga om jordbrukskommissionernas
sammansättning anfört följande.

Utredningsmännen vilja till en början göra det uttalandet, att någon förändring
i jordbrukskommissionernas allmänna struktur icke torde vara betingad
av de ökade uppgifter som kommissionerna fått sig anförtrodda. Då
jordbrukskommissionerna enligt vad allmänt torde anses hittills fungerat
på ett tillfredsställande sätt i den sammansättning som de för närvarande
ha, nämligen med en ordförande utsedd av Kungl. Maj:t och ledamöter utsedda
av de lokala korporationerna landstinget och hushållningssällskapens
förvaltningsutskott, torde anledning ej föreligga att bryta härmed. Enligt
utredningsmännens uppfattning bör uppdraget alt vara ordförande i jordbrukskommission
alltjämt betraktas såsom en förtroendepost. Att kräva
juridisk utbildning hos ordföranden torde icke böra ifrågakomma. Den juridiska
sakkunskap som torde bliva erforderlig i all synnerhet vid avgörande
av de mången gång svårlösta frågor som på grund av den nya arrendelagstiftningen
komma under jordbrukskommissionernas bedömande torde böra
tillföras jordbrukskommissionerna på det sätt att dem herodes tillfälle att
anlita juridiskt biträde i större omfattning än nu är möjligt. Den omständigheten
att ordförandena utses av Kungl. Majit torde innebära erforderlig
garanti för att uppdraget icke anförtros annan än den som besitter för detsamma
lämpade egenskaper såsom ingående kännedom örn jordbruket och
vad därmed äger samband jämte praktisk kunnighet i allmänhet i förening
med vana att förhandla mellan stridiga intressen.

Örn sålunda någon förändring av principiell art i jordbrukskommissionernas
organisation icke, åtminstone för närvarande, synes vara av förhållandena
påkallad, torde dock såsom vid 1943 års riksdag motionsvis framhölls
de uppgifter, vilka genom den nya arrendelagstiftningen pålagts jordbrukskommissionerna
och vilka uppgifter i lika grad beröra jordägarnas
och arrendatorernas intresse, otvivelaktigt motivera, alt jordbrukskommis -

H

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

sionerna erhålla en sådan organisation alt garanti vinnes för att såväl jordägarna
som arrendatorerna varda representerade inom kommissionerna. Vid
uppdragande av riktlinjerna för en sådan organisation bör man givetvis
bortse från ordförandena, vilka liksom hittills uppenbarligen böra utses utan
hänsynstagande till några vissa samhällsklasser. Däremot torde ledamöterna
i jordbrukskommissionerna, vilka förutsättas skola alltjämt utses till hälften
av landstinget och till hälften av vederbörande hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, böra till lika antal väljas bland ägarna av jordbruksfastighet
och bland arrendatorer av sådan fastighet. Ett sådant avvägande
av representantskapet för de olika intressen som jordbrukskommissionerna
ha att bedöma förutsätter att antalet ledamöter i kommissionerna utökas
från nuvarande två till fyra. Beträffande de fyra ledamöternas utseende
torde böra gälla, att två skola utses av landstinget och två av hushållningssällskapets
förvaltningsutskott samt att den ene av de ledamöter som utses
av landstinget och den ene av de ledamöter som utses av hushållningssällskapets
förvaltningsutskott skola vara ägare av jordbruksfastighet under det
att de båda andra skola arrendera sådan fastighet. Att motsvarande bör gälla
beträffande suppleanterna för de ordinarie ledamöterna är givet. Valet bör
liksom för närvarande gälla en tid av tre år.

Utredningsmännen ha framhållit, att den utökning av ledamotsantalet i
jordbrukskommissionerna som deras förslag innebure vore betingad uteslutande
av önskemålet att vid kommissionernas behandling av ärenden enligt
den nya arrendelagstiftningen såväl jordägare som arrendatorer skulle vara
representerade i kommissionerna. Med bibehållande av landstingen och hushållningssällskapens
förvaltningsutskott såsom väljande korporationer torde
enligt utredningsmännens uppfattning ett tillgodoseende av berörda önskemål
icke vara möjligt, med mindre ledamöternas antal sattes till minst fyra.
Att bibehålla ledamöternas antal vid två och föreskriva att den ena korporationen
skulle till ledamot utse en ägare av jordbruksfastighet och den
andra en arrendator av sådan fastighet medförde obestridligen en alltför
stark begränsning i väljarnas handlingsfrihet i det hänseende varom fråga
vöre. En sådan anordning syntes därför utredningsmännen ej böra förekomma.

Utredningsmännen lia förklarat sig vara medvetna om att mot en utökning
av antalet ledamöter i jordbrukskommissionerna kunde resas den invändningen
att en sådan utökning icke alls vore behövlig för kommissionernas
huvuduppgift, nämligen att utöva den i gällande vanhävdslagstiftning föreskrivna
uppsikten över jordbruk.

Härom lia utredningsmännen vidare anfört följande.

Det kan även förväntas att den anmärkningen framställes att utökningen
kommer att medföra stegrade kostnader för jordbrukskommissionerna. Gent
häremot kan, under hänvisning till vad förut nämnts angående erforderligheten
av den förändring i jordbrukskommissionernas sammansättning, som
den nya arrendelagstiftningen ansetts betinga, åberopas dels att det icke torde
böra ifrågakomma att jordbrukskommissionerna ha olika sammansättning
vid behandling av skilda slag av ärenden och dels att kostnadsökningen som
endast gäller traktaments- och reseersättning näppeligen är av sådan storleksgrad,
att den bör lägga hinder i vägen för en eljest rationell organisation
av jordbrukskommissionerna. Det torde tillika kunna tilläggas att där -

Kungl. Maj:ts proposition nr 172

15

igenom att ett större antal personer knytes direkt lill jordbrukskommissionerna
uppmärksamheten på förekommande vanliävdslall kommer att okas,
varigenom också vanhävdslagstiftningen kan förväntas erhålla ökad effektivitet.

Beträffande den föreslagna utvidgningen av jordbruksko mmissionernas
verksamhetsområden ha utredningsmännen framhållit,
att en sådan utvidgning ingalunda framträdde som självklar, samt
vidare yttrat.

Vägande skäl tala förvisso såväl för bibehållandet av jordbrukskommissionernas
nuvarande geografiska områden vilka sammanfalla med hushållningssällskapens
verksamhetsområden som ock för en utvidgning av områdena.
Vid den nuvarande ordningen vinnes större garanti för att kommissionsordförandena
skola besitta nödig kännedom örn jordbruksförhållandena
var och en inom sitt distrikt, något vars betydelse ej får underskattas särskilt
då det gäller att på ett på samma gång effektivt och grannlaga sätt handhava
den uppsikt över jordbruk som vanhävdslagstiftningen föreskriver. A
andra sidan ernås, om jordbrukskommissionernas verksamhetsområden utvidgas,
större enhetlighet särskilt vid kommissionernas behandling av de
mångskiftande ärenden som på grund av den nya arrendelagstiftningen komma
under kommissionernas bedömande. Utredningsmännen tilltro sig icke
att på den utredning angående de olika jordbrukskommissionernas arbetsbelastning,
som hittills kunnat åstadkommas, kunna fatta någon bestämd ståndpunkt
till det uppkomna spörsmålet om eventuell utvidgning av jordbrukskommissionernas
verksamhetsområden. Sagda spörsmål torde böra göras till
föremål för ytterligare och mera ingående övervägande i samband med den
av Kungl. Majit förordnade utredningen angående en ny uppsiktslagstiftning
avsedd att träda i stället för 1942 års provisoriska lag om åtgärder mot vanhävd
av jordbruk. På det emellertid möjlighet skall finnas för Kungl. Majit
att om så finnes påkallat redan tidigare än i samband med den kommande
nya uppsiktslagstiftningens ikraftträdande göra förändringar i jordbrukskommissionernas
nuvarande verksamhetsområden, har det av utredningsmännen
uppgjorda förslaget till ändrad lydelse av 4 § lagen den 27 juni 1927
angående uppsikt å vissa jordbruk avfattats pa sadant sätt att at Kungl.
Majit givits möjlighet att bestämma det område för vilket jordbrukskommission
skall finnas.

Tidpunkten för den nya lagens ikraftträdande har av utredningsmännen
föreslagits till den 1 januari 1946 med hänsyn till att mandattiden för de
nuvarande jordbrukskommissionerna utginge denna dag. Utseende av ledamöter
i jordbrukskommissionerna i enlighet med den nya ordningen borde
dock enligt utredningsmännens mening ske före den 1 januari 1946. Föreskrift
härom torde böra meddelas av Kungl. Majit.

Tillförandet av juridisk sakkunskap åt jordbrukskommissionerna
vore enligt utredningsmännens uppfattning av betydelse i ali
synnerhet för avgörandet av de Iragor, som pa grund av den nya arrendelagstiftningen
bomme under jordbrukskommissionernas bedömande. Berörda
frågor lia synts utredningsmännen otvivelaktigt vara av den art att de
för ett bedömande på sätt som överensstämde med lagens anda och mening
erfordrade en juridisk sakkunskap som jordbrukskommissionerna icke

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

utan vidare kunde antagas besitta. Det kunde ej heller förväntas att jordbrukskommissionema
vid avgörande av de i många fall svårlösta arrendefrågorna
vöre fullt betjänta av att anlita de biträden som vid nuvarande ordning
stöde dem till buds.

Utredningsmännen lia ansett, att tillförandet av erforderlig juridisk sakkunskap
åt jordbrukskommissionerna lämpligen borde ordnas efter följande
riktlinjer.

För varje jordbrukskommission eller eventuellt gemensamt för två eller
flera jordbrukskommissioner förordnas en jurist med beprövad domarerfarenhet
eller eljest av hög kvalitet med uppdrag att såsom sakkunnig biträda
jordbrukskommission vid avgörande av sådana frågor som i överensstämmelse
med den år 1943 genomförda nya arrendelagstiftningen komma under
kommissionernas bedömande och, örn jordbrukskommissionens ordförande
så finner påkallat, även vid behandling av andra ärenden. Nämnde sakkunnige
bör för erhållande av större auktoritet förordnas av Kungl. Majit.
Förordnandet bör gälla viss tid, förslagsvis två år i sänder. Den sakkunnige,
som bör av ordföranden kallas till alla sammanträden då arrendeärenden
behandlas, med undantag möjligen för ärenden som avses i 2 kap. 54 och
55 §§ lagen om nyttjanderätt till fast egendom, skall icke äga rösträtt vid
sammanträdena men bör äga rätt att få en sin mening antecknad till protokollet.
Arvode till den sakkunnige, utöver rese- och traktamentsersättning,
lämpligen anpassat efter antalet ärenden vid vilka han biträder, bestämmes
av Kungl. Majit. Föreskrifter angående den sakkunniges utseende och hans
uppgifter böra intagas i det för jordbrukskommissionerna gällande reglementet,
vilket således och även med hänsyn till det framlagda förslaget om
ändrad sammansättning av jordbrukskommissionerna bör göras till föremål
för nödig omarbetning.

Beträffande förslaget örn arvode till jordbrukskommissionerna
s ordförande ha utredningsmännen anfört följande.

Då det otvivelaktigt är att förvänta att antalet ärenden som kommer under
.jordbrukskommissionernas behandling åtminstone under de närmaste åren
kommer att ökas i icke oväsentlig grad och då det också kan emotses att
åtskilliga av ärendena bliva av synnerligen svårbedömlig art, varigenom
större krav komma att ställas på kommissionsordförandena än vad förut varit
förhållandet, synes det vara väl motiverat att den övre gränsen för arvodet
till ordförandena icke fastlåses vid 1 200 kronor. Överhuvudtaget torde någon
övre gräns för arvodet icke böra fastställas utan torde Kungl. Majit böra
äga att, på sätt som med hänsyn till de olika jordbrukskommissionernas beräknade
arbetsbörda kan finnas skäligt, mellan de olika ordförandena fördela
de medel som för ändamålet finnas tillgängliga. Alt härvid, särskilt därest
de nuvarande geografiska områdena för jordbrukskommissionernas verksamhet
varda bibehållna, arvodet kan bliva väsentligt olika för olika ordförande
är uppenbarligen något som icke kan undvikas.

Den förändring i jordbrukskommissionernas organisation och arbetsordning
som förut skisserats kunde enligt utredningsmännens uppfattning helt
naturligt icke genomföras utan att det nu för jordbrukskommissionerna
utgående årliga anslaget höjdes. Att beräkna det belopp
vartill merkostnaden komme att uppgå syntes utredningsmännen nog så
vanskligt. Utredningsmännen holle emellertid före att för täckande av kost -

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

17

naden för jordbrukskommissionernas verksamhet efter den eventuella omorganisationen
ett årligt anslagsbelopp av 80 000 kronor —- eller således ett
dubbelt så stort anslag som det för budgetåret 1944/45 beviljade — skulle
bliva behövligt.

Yttrandena.

Utredningsmännens förslag har i det övervägande flertalet yttranden tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. Åtskilliga anmärkningar ha dock i vissa
yttranden framställts mot de särskilda förslag som framlagts av utredningsmännen.
I några yttranden har framhållit, att ändring i nuvarande ordning
å förevarande område icke vöre erforderlig.

Å andra sidan har i flera yttranden understrukits lämpligheten av att den
omorganisation som utredningsmännen föreslagit genomfördes. Sålunda har
Riksförbundet landsbygdens folk bland annat betonat önskvärdheten av att
den ifrågasatta omorganisationen av jordbrukskommissionerna snarast möjligt
komme till stånd. Kommissionerna vöre redan nu i arbete och antalet
av dem handlagda fall ökade snabbt. Med hänsyn till att deras avgöranden
i vissa fall ganska hårt kunde drabba parterna, vore det ett allmänt intresse
att kommissionerna utan dröjsmål finge sina arbetsformer definitivt fastställda.

19A2 års jordbrukskommitté, som lämnat utredningsmännens förslag utan
erinran, har anfört bland annat följande.

Jordbrukskommittén vill omnämna, att kommittén vid sina överväganden
rörande åtgärder för rationalisering av det svenska jordbruket bland annat
kommit till den uppfattningen, att särskilda organ, ett inom varje hushållningssällskaps
område, böra inrättas för omhänderhavande av den statliga
rationaliseringsverksamheten, ävensom att kommittén ansett sig böra räkna
med att de uppgifter i samband med vanhävdslagstiftningen, som nu omhänderhavas
av jordbrukskommissionerna, böra, i den mån dessa uppgifter
i fortsättningen kunna komma att finnas kvar, övertagas av förenämnda
rationaliseringsorgan. Däremot synes det icke lämpligt, att dessa rationaliseringsorgan
jämväl skulle omhänderhava de uppgifter rörande arrendeförhållanden,
som nu äro lagda på jordbrukskommissionerna. Vid ett förverkligande
av nu nämnda planer på inrättande av särskilda rationaliseringsorgan
skulle alltså fortfarande kvarstå behov av särskilda organ för handläggning
av sådana ärenden, som enligt arrendelagstiftningen ankomma på jordbrukskommissionerna.
Någon anledning att i avbidan på lösningen av de av
kommittén berörda organisationsfrågorna vänta med den av utredningsmännen
föreslagna ändringen av jordbrukskommissionernas sammansättning synes
alltså icke föreligga. Tvärtom är det enligt kommitténs uppfattning önskvärt,
att jordbrukskommissionerna snarast möjligt gives en sådan sammansättning,
att de bliva fullt skickade att handhava de grannlaga uppgifter,
som enligt arrendelagstiftningen anförtrotts dem.

Beträffande kommissionernas sammansättning har ett flertal
särskilda yrkanden framställts i yttrandena. Som förut nämnts har det övervägande
flertalet hörda myndigheter och sammanslutningar emellertid givit
sin anslutning till utredningsmännens förslag.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sand. Nr 172.

2

18

Kunell. Maj:ts proposition nr 172.

I några yttranden har framhållits att det föreslagna antalet ledamöter i
jordbrukskommissionerna, nämligen fem, skulle göra arbetet i kommissionerna
onödigt tungt.

Sålunda har lantbruksstyrelsen framhållit, att det torde vara till obestridlig
fördel för jordbrukskommissionernas arbetsduglighet, att de icke gjordes
större än som vöre oundgängligen nödvändigt. Enligt styrelsens förmenande
skulle det icke medföra någon olägenhet att överlåta åt endera landstinget
eller hushållningssällskapets förvaltningsutskott att utse ledamöter i en
jordbrukskommission. För ifrågavarande uppgift torde dock hushållningssällskapens
förvaltningsutskott lämpa sig bäst, enär inom sällskapen jordägare
och arrendatorer möttes i gemensamma intressen och i sällskapens
nämnder och styrelser båda dessa samhällsgrupper vore representerade. Lantbruksstyrelsen
har även framhållit, att hushållningssällskapen och jordbrukskommissionerna
i sitt arbete hade många beröringspunkter. Då vidare anmälningar
av förekommande vanhävd i regel gjordes av andra än jordbrukskommissionernas
ledamöter, kunde icke heller vanhävdslagstiftningen förväntas
erhålla ökad effektivitet genom att antalet ledamöter i kommissionerna utökades.
På grund av det anförda har lantbruksstyrelsen funnit sig vilja förorda,
att antalet valda ledamöter i jordbrukskommission skulle bibehållas oförändrat
och att dessa ledamöter, av vilka en representerade jordägarna och en
arrendatorerna, skulle utses av hushållningssällskaps förvaltningsutskott ensamt.

Jordbrukskommissionen i Värmlands län har yttrat.

Jordbruksarrendatorerna i Värmland äro till övervägande del bolagsarrendatorer,
vilka genom sina organisationer på förhandlingsvägen torde komma
att lösa eventuella tvister. Jordbrukskommissionen befarar att med den föreslagna
sammansättningen, två ägare av jordbruksfastighet och två arrendatorer
av sådan fastighet, vissa motsättningar vid behandlingen av arrendeärenden
inom kommissionerna komma att uppstå. Fastighetsägarna och arrendatorerna
i kommissionerna komma helt naturligt att anse sig som representanter
för de respektive parterna. Jordbrukskommissionernas ordförande komma
därigenom i den mindre behagliga situationen att få fungera som skiljemän
mellan parterna. Det ökade antalet ledamöter i kommissionerna kommer också
med all sannolikhet att medföra, att arbetet blir mera tungrott. Härtill
komma ökade kostnader för traktamenten och resor för ledamöterna. Jordbrukskommissionen
anser för sin del att den nuvarande organisationen med
en ordförande utsedd av Kungl. Maj:t och två ledamöter, utsedda av landstinget
respektive hushållningssällskapet, alltjämt bör bestå. I det i varje fall
inom detta län säkerligen fåtal ärenden, som i anledning av den nya arrendelagstiftningen
kommer att handläggas av jordbrukskommissionerna, torde
arrendatorernas intressen på ett lika betryggande sätt tillgodoses med den
sammansättning av jordbrukskommissionerna, som enligt nuvarande organisation
förefinnes. Jordbrukskommissionerna kunna också vid handläggning
av ärenden enligt den nya arrendelagstiftningen i förekommande fall
lämna parterna tillfälle att inställa sig vid sammanträden inför kommissionerna
för att framlägga sina synpunkter.

I detta yttrande har länsstyrelsen i Värmlands län i huvudsak instämt.

Även hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Östergötlands län har,

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

19

med instämmande av länsstyrelsen i länet, funnit det mycket önskvärt, att
antalet ledamöter i jordbrukskommissionerna kunde begränsas till tre. Enligt
förvaltningsutskottets mening borde ordföranden utses av Kungl. Majit
samt två ledamöter av länsstyrelsen, som emellertid skulle vara bunden av
förslag av landstinget och hushållningssällskapets förvaltningsutskott. Dessa
torde härvid vardera böra föreslå en ägare av jordbruksfastighet och en arrendator.
Länsstyrelsen skulle ha att utse den av landstinget föreslagne jordägaren
och den av hushållningssällskapets förvaltningsutskott föreslagne arrendatorn
eller tvärtom.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kronobergs län har anfört.

Den föreslagna ökningen av antalet ledamöter skulle, enligt förvaltningsutskottets
mening, icke göra jordbrukskommissionerna mera arbetsdugliga eller
höja deras auktoritet. Arbetet torde snarare gå tyngre med ökat antal ledamöter,
och det allmännas kostnader skulle ökas utan motsvarande nytta.
Förvaltningsutskottet kan därför ej finna denna lösning ändamålsenlig. Det
utan gensägelse beaktansvärda syftet att säkra representation för både jordägare
och arrendatorer bör lika väl kunna vinnas på det sätt, att antalet valda
ledamöter bibehålies vid två, av vilka en, representerande ägare av jordbruksfastighet,
väljes av hushållningssällskapets förvaltningsutskott och en representant
för arrendatorerna väljes av landstinget (eller dess förvaltningsutskott).
Invändningen att en sådan föreskrift skulle medföra en alltför stark
begränsning i väljarnas handlingsfrihet tillmäter förvaltningsutskottet ingen
större vikt.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län har funnit
det tveksamt, om en utökning av ledamotsantalet i jordbrukskommissionerna
vore ägnad att effektivisera deras verksamhet. Med hänsyn härtill har
förvaltningsutskottet ifrågasatt, om det icke kunde uppdragas åt länsstyrelserna
att, eventuellt efter hörande av hushållningssällskapens förvaltningsutskott,
utse två ledamöter, den ene representerande ägarna och den andre
arrendatorerna.

Jämväl de föreslagna kvalifikationerna för ledamöterna i jordbrukskommisionerna
ha föranlett vissa önskemål och förslag i några yttranden.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kopparbergs län har yttrat.

Det huvudsakligaste synes förvaltningsutskottet vara, att till ledamöter i
jordbrukskommissionerna utses personer, som verkligen äro ägnade att uppfylla
de krav på opartiskhet och kunnighet, vilka måste ställas på förtroendemän
av förevarande slag. Inom ett län som Kopparbergs med ett förhållandevis
ringa antal egentliga arrendatorer torde det bliva svårt nog att kunna utvälja
sådana, som äro för själva uppdragets fullgörande nöjaktigt kvalificerade.
Även vid sådant förhållande att de många mindre självägande jordbrukarna
inom länet, som för utökandet av sin åkerareal arrendera något eller
några hektar mark, .skulle kunna betraktas som arrendatorer av jordbruksfastighet,
anser förvaltningsutskottet, att ådagalagd kunnighet, god omdömesförmåga
och opartiskhet böra vara mera avgörande vid utväljandet av ledamöter
i kommissionerna, än att vederbörande är ägare av jordbruksfastighet
respektive arrendator av sådan. Framhållas må även att det numera icke
så sällan förekommer, att jordbrukare och därmed kanske främst sådana i

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

förtroendeställning redan medan det de äro i sin krafts dagar överlåta sin
jordbruksfastighet till en son eller annan anhörig. Vid sådant förhållande att
en ägare av jordbruksfastighet på grund av kunnighet och lämplighet blivit
utsedd till ledamot av en jordbrukskommission, förefaller det orimligt, att
denne, blott på grund därav att han överlåter fastigheten, skulle nödgas avgå
från berörda uppdrag.

Liknande synpunkter lia framförts av länsstyrelsen i Kopparbergs län.

Enligt den mening, som företrätts av hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Hallands län, skulle det vara tillräckligt att av jordbrukskommissionens
fem ledamöter en ledamot representerade jordägarna och en ledamot
arrendatorerna. Övriga ledamöter borde vara opartiska.

Jordbrukskommissionen i Malmöhus län har ifrågasatt, huruvida den föreslagna
begränsningen i fråga om valbarheten borde gälla beträffande de båda
ledamöter, som skulle utses av landstingen. Genom en ovillkorlig bestämmelse
av föreslaget innehåll kunde måhända mången kompetent och i övrigt sakkunnigt
lämplig person, exempelvis en f. d. jordbrukare eller arrendator,
komma att uteslutas från val till ledamot av jordbrukskommission. Å andra
sidan vore det uppenbart, att garantier måste finnas för att till ledamöter
valdes personer väl förtrogna med jordbruksfrågor. Jordbrukskommissionen
förmenade, att detta syfte skulle vinnas utan alltför sträng begränsning i fråga
om valbarheten, om de ledamöter som skulle utses av landstingen finge väljas
bland nuvarande eller förutvarande ägare eller arrendatorer av jordbruk.

Småbrukarnas riksförbund har ifrågasatt, örn man borde hålla så hårt
på ledamots formella ställning som jordägare eller arrendator som förutsatts
i förslaget. En person, som under större delen av sin arbetstid varit jordägare
eller arrendator men lämnat jordbruket, kunde enligt förbundets mening vara
lika väl kvalificerad för uppdraget som om han alltjämt vore aktiv yrkesutövare.
En möjlighet vore att låta den ena av de väljande korporationerna, t. ex.
landstinget, få större frihet i personvalet.

Liknande synpunkter ha anförts av förvaltningsutskotten i Stockholms läns
och Värmlands läns landsting.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott —- som befarade att vid utseende
av ledamöter i jordbrukskommission svårigheter i vissa fall kunde
uppstå att erhålla person med erforderlig sakkunskap bland dem som arrenderade
jordbruksfastighet — har funnit det önskvärt, att den ene av de av
landstingen och hushållningssällskapens förvaltningsutskott utsedda ledamöterna
antingen skulle vara arrendator av jordbruksfastighet eller annan
sakkunnig person, som icke vore ägare av jordbruksfastighet.

Enligt vad jordbrukskommissionen i Västerbottens län föreslagit borde det
få ankomma på Kungl. Majit att för de nordligaste länen fastställa antalet
ledamöter i jordbrukskommissionerna och jämväl bestämma om och i vilken
omfattning arrendatorerna skulle representeras i kommissionerna. Som skäl
för en sådan föreskrift har framhållits, att antalet arrendatorer i Västerbottens
län och väl i andra av de nordligaste länen vore synnerligen ringa. Den huvudsakligaste
uppgiften för jordbrukskommissionen i Västerbottens län vore

Kunni. Maj:ts proposition nr 172.

21

och komme även för framtiden att förbliva uppsikt över jordbruk enligt gällande
uppsiktslag. Liknande synpunkter ha framförts av Västerbottens läns
landstings förvaltningsutskott.

IIushållsningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län har föreslagit
den undantagsbestämmelsen för de norrländska länen att två av jordbrukskommissionernas
ledamöter icke obetingat måste arrendera jordbruksfastighet.

Statens livsmedelskommission har anfört.

Livsmedelskommissionen delar den i promemorian uttalade uppfattningen,
att de nuvarande bestämmelserna rörande jordbrukskommissionernas sammansättning
icke erbjuda tillräckliga garantier för att de ärenden, som genom
de nyligen vidtagna ändringarna i arrendelagstiftningen lagts under
jordbrukskommissionernas bedömande, skola bliva behandlade på ett fullt
tillfredsställande sätt.

Det förslag till ändrade bestämmelser angående jordbrukskommissionernas
sammansättning, som utredningsmännen framlagt, synes även vara ägnat
att avhjälpa denna brist. Ur denna synpunkt har livsmedelskommissionen
sålunda intet att erinra mot förslaget. Däremot synes förslaget ej lika
tillfredsställande, då man tänker på jordbrukskommissionernas befattning
med vanhävdsärenden. Genom de föreslagna obligatoriska bestämmelserna
om de kategorier, från vilka ledamöterna i jordbrukskommissionerna skola
hämtas, komma nämligen åtskilliga personer att diskvalificeras, vilka i och
för sig äro väl lämpade att tjänstgöra såsom ledamöter av jordbmkskommission
vid dess handläggning av vanhävdsärenden. För närvarande torde
det sålunda exempelvis ej sällan förekomma, att hos hushållningssällskap
anställda jordbrukskonsulenter eller personer i liknande ställning äro ledamöter
av jordbrukskommission, något som förvisso ofta varit av värde. Om
förslaget genomföres, kommer det emellertid ej längre att bliva möjligt att
inom jordbrukskommissionerna inrymma dylika sakkunniga och opartiska
representanter för det allmänna. Det skulle synas livsmedelskommissionen
tilltalande, om denna synpunkt kunde i någon form beaktas vid den slutliga
utformningen av förslaget.

Jordbrukskommissionen i Jönköpings län har funnit det önskvärt, att det
allmänna jordpolitiska intresset på något sätt bleve representerat även inom
de fyra av hushållningssällskap och landsting utsedda ledamöterna, exempelvis
genom någon hushållningssällskapets eller egnahemsstyrelsens tjänsteman.
Även örn det kunde förutsättas, att kommissionens ordförande skulle
företräda nämnda intresse, förhölle det sig oftast så, att denne själv vore
jordbruksfastighetsägare och sålunda närmast representerade jordägarna.
Vidare har kommissionen framhållit att, örn samtliga fem ledamöter skulle
närvara vid alla de förundersökningar kommissionen hade att företaga i
ärenden som enbart berörde vanhävdslagstiftningen, detta komme att göra
arbetet över hövan tungrott. Det vore därför enligt kommissionens uppfattning
önskvärt, att kommissionens ordförande icke skulle vara skyldig alt
kalla alla kommissionens ledamöter vid inspcktionsresor till för vanhävd utsatta
fastigheter utan endast till sammanträden då dessa ärenden skulle föredragas
till avgörande.

Även jordbrukskommissionen i Älvsborgs län södra hushållningssällskaps
område har framhållit, att vissa tjänstemän hos egnahemsnämnderna och

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

hushållningssällskapen ofta besutte kvalifikationer och erfarenheter, som
gjorde dem väl lämpade som kommissionsledamöter. Det borde därför lämnas
fria händer åt hushållningssällskapets förvaltningsutskott vid utseende
av sina ledamöter.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har ifrågasatt, om det vore lämpligt
att såsom jordägarerepresentant förklara varje ägare av jordbruksfastighet
valbar. Ett mycket stort antal jordbruksfastigheter innehölle en areal av
endast några få hektar, och ägarna av dessa jordbruksfastigheter torde knappast
kunna anses representera de jordägare varom här vore fråga. Det torde
därför böra krävas, att jordägarerepresentanterna vore ägare av åtminstone
ett jordbruk av den storlek att det kunde betecknas såsom ett fullständigt
jordbruk.

Jordbrukskommissionen i Gävleborgs län har anmärkt att en jordägare,
som valts till ledamot i jordbrukskommission och sedermera överläte sitt
jordbruk exempelvis till sin son, icke vidare skulle vara valbar. Likaså skulle
en arrendator, som inköpte sitt arrendejordbruk, icke kunna omväljas även
om han vöre lämplig för uppdraget. Det borde därför föreskrivas att den
som en gång varit valbar skulle kunna omväljas.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Älvsborgs läns södra område
har funnit att förslaget borde kompletteras med föreskrift om hur skulle förfaras,
där ledamot i jordbrukskommission under mandattiden upphörde
att vara jordägare respektive arrendator eller överginge från den ena kategorien
till den andra.

Enligt jordbrukskommissionens i Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps
område uppfattning kunde ifrågasättas, om det ej skulle vara lämpligt att
lämna kommissionerna möjlighet till viss uppdelning av arbetet med de
egentliga vanhävdsärendena, exempelvis genom bestämmelse att kommission
skulle vara beslutför da förutom ordföranden två ledamöter vore närvarande.

I ett flertal yttranden har föreslagits, att jordbrukskommissionerna skulle
vara beslutmässiga så snart tre ledamöter vore närvarande med en representant
för vardera jordägare och arrendatorer.

Länsstyrelsen i Uppsala län har föreslagit att med jordägare i förevarande
sammanhang skulle likställas innehavare av fideikommiss.

Även om flertalet myndigheter och sammanslutningar lämnat förslaget om
möjlighet till utvidgning av jorbrukskommissionernas verksamhetsområde
utan erinran, har förslaget i denna del bestämt avstyrkts
i ett stort antal yttranden. Som skäl mot en sådan utvidgning har anförts
att kommissionernas kännedom om lokala förhållanden därigenom
bleve mindre men kostnaderna större.

Å andra sidan har lantbruksstyrelsen funnit förslaget i denna del välbetänkt.
Särskilt borde enligt styrelsens uppfattning möjligheter att låta en
jordbrukskommissions område omfatta större område än ett hushållningssällskaps
stå öppna i de fall, där ett län vore uppdelat på två hushållningssällskap.

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län Ilar framhållit, att förslaget i
denna del Romme att innebära att, i den mån Kungl. Majit skulle förordna
örn större verksamhetsområde för jordbrukskommission än ett hushållningssällskaps,
det i verkligheten Romme att föreligga skilda kommissioner för varje
hushållningssällskaps område, sammanhållna endast genom en gemensam
ordförande. Med hänsyn härtill har länsstyrelsen ifrågasatt, om icke den enklaste
lösningen vöre, att hushållningssällskaps och jordbrukskommissions
verksamhetsområden finge sammanfalla men att Kungl. Majit, där sa funnes
lämpligt, ägde utse gemensam ordförande för två eller flera jordbrukskommissioner.
Liknande synpunkter ha framförts av hushållningssällskapets förvaltningsutskott
i Malmöhus län.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har ansett att, därest tanken på enhetlighet
skulle kunna förverkligas, samtliga ledamöters i jordbrukskommission
kompetensområde borde helt sammanlåna med kommissionens som sadan.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kalmar läns södra område
och länsstyrelsen i Kalmar län lia erinrat, att landstingens och hushållningssällskapens
områden icke helt sammanfölle i Kalmar län. Aspelands härad
hörde sålunda till länets södra hushållningssällskaps område men till dess
norra landstings område. Med hänsyn härtill har föreslagits, att ledamöter utsedda
av länets södra landsting skulle fa tjänstgöra även då ärenden rörande
fastigheter i Aspelands härad behandlades.

Frågan om tillförandet av juridisk sakkunskap åt jordbrukskommissionerna
ha föranlett olika yrkanden i yttrandena.

I flera yttranden har framhållits, att den juridiska sakkunskap, som erfordrades
för kommissionernas arbete, lämpligast kunde erhållas genom att
varje kommission erhölle en juridiskt utbildad sekreterare.

Sålunda har lantbruksstyrelsen uttalat att, sedan erfarenhet vunnits rörande
tolkningen av ifrågavarande bestämmelser i arrendelagen, det torde vara
tillfyllest, att den juridiska sakkunskapen i jordbrukskommissionerna företräddes
av person i sekreterarställning.

Å andra sidan har länsstyrelsen i Kronobergs län funnit, att den juridiska
sakkunskapen borde tillföras jordbrukskommissionerna genom att till ordförande
skulle utses en jurist med beprövad domarerfarenhet. Härom hai länsstyrelsen
anfört.

De nya åligganden som nu pålagts jordbrukskommissionerna äro enligt
länsstyrelsens uppfattning av den art, att en förändring av jordbrukskommissionernas
struktur verkligen är av behovet pakallad. De sociala arrendebestämmelserna
äro med visst undantag av tvingande karaktär. De parter, som
bliva skyldiga att ställa sig av en jordbrukskommission givet beslut till efterrättelse,
lia — särskilt som de själva icke, såsom är fallet med vanliga skiljenämnder,
haft något inflytande på kommissionens tillsättning — berättigade
anspråk såväl på kommissionens opartiskhet som att juridisk sakkunskap
inom kommissionen förefinnes. När kommissionerna fått en sådan ansvarsfylld
uppgift som verklig rättstillämpning sig anförtrodd, bör den juridiska
erfarenheten vara företrädd inom kommissionen och ej ställas till kommissionernas
förfogande såsom råd av sakkunnig. Härutinnan råder skillnad i

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

jämförelse med kommissionernas ursprungliga verksamhetsområde, skyddet
mot vanhävd. Kunde överenskommelse ej i sådan fråga träffas mellan kommission
och jordägare blev det i sista hand domstol, som fick fälla avgörandet.
I arrendeärenden däremot kommer kommissionen att fatta de slutliga besluten.
Skall under angivna förhållanden nu påfordras, att även ordföranden
skall ha ingående kännedom om jordbruk, torde detta leda till att, därest ej i
undantagsfall till ordförande kunde utses person, som på grund av sin tjänst
sysslade med jordbruk, ej annat aterstode än en person, som vore jordägare
eller arrendator. Dessa gruppers intressen äro redan väl företrädda i kommissionerna
och böra representanterna för dem kunna inom dessa ställa till förfogande
all den sakkunskap rörande jordbruk, som kan anses vara nödvändig.
Sättes jurist med beprövad domarerfarenhet såsom ordförande i kommissionerna,
skulle man erhålla icke blott en fullt opartisk ordförande utan
även den juridiska sakkunskap, som är så välbehövlig för kommissionernas
utökade verksamhet. Härigenom skulle tillika den fördelen vinnas, att representanten
för den juridiska erfarenheten finge säte i kommissionen utan att
antalet ledamöter behöver ökas. Särskilt arvode till sakkunnig skulle ävenledes
inbesparas.

Liknande synpunkter ha framförts av länsstyrelsen i Jönköpings län, Sveriges
lantbruksförbund och Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott.

Förvaltningsutskottet har alternativt föreslagit att en av ledamöterna skulle
vara jurist.

Riksförbundet landsbygdens folk har föreslagit en centralisering av den
juridiska rådgivningen till jordbrukskommissionerna exempelvis så att två
eller tre till jordbruksdepartementet eller lagberedningen knutna jurister erhölle
i uppdrag att tjänstgöra som rådgivare samt även att inbördes samråda
i alla komplicerade fall. Liknande synpunkter ha framförts av jordbrukskommissionen
i örebro lån.

I några yttranden har framhållits som önskvärt att varje jordbrukskommission
erhölle en egen juridisk expert. Jordbrukskommissionen i Södermanlands
län har däremot framhållit, att de juridiskt sakkunniga borde tilldelas
sa stora områden som möjligt och alltså biträda flera kommissioner.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har motsatt sig att jordbrukskommissionernas
juridiska sakkunniga skulle utses av Kungl. Maj :t. Jordbrukskommissionen
i Kristianstads län har framhållit att såsom sakkunnig åt jordbrukskommissionerna
knappast kunde anlitas någon domare vid häradsrätt, då denne
därigenom såsom domare kunde komma att handlägga frågor som tidigare
avgjorts av kommissionen. Enligt länsstyrelsens i Kristianstads län uppfattning
skulle det visa sig svårt att förvärva en jurist med beprövad domarerfarenhet
för ifrågavarande uppdrag.

Länsstyrelsen i Skaraborgs lån har ansett att ifrågavarande rådgivning
borde handhavas av egnahemsstyrelsen.

I vissa yttranden bär framhållits, att jordbrukskommissionernas juridiske
radgivare i allmänhet icke skulle behöva närvara vid kommissionernas sammanträden.
Det har sålunda ansetts tillräckligt, om skriftligt ^brande avgavs.

Statskontoret har anmärkt, att det icke utretts, på vad sätt det nuvarande
systemet med att jordbrukskommissionerna kunde påkalla juridiskt biträde

25

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

genom hänvändelse till länsstyrelsen visat sig otillfredsställande. Innan utredning
i detta hänseende förebragts, Ilar statskontoret icke ansett sig kunna
tillstyrka att den nuvarande ordningen ändrades.

Beträffande den föreslagna ersättningen till jordbrukskommissionernas
ledamöter har statskontoret uttalat att, då ordförandena
i jordbrukskommissionerna först från och med innevarande budgetår
kommit i åtnjutande av särskilt arvode, ytterligare erfarenhet borde avvaktas,
innan en omprövning av arvodets storlek komme lill stånd.

I ett flertal yttranden har framhållits som synnerligen önskvärt, att även
jordbrukskommissionernas andra ledamöter komme i åtnjutande av arvoden
eller erhölle högre rese- och traktamentsersättning än för närvarande.
Sålunda har föreslagits, att ledamöterna i jordbrukskommissionerna skulle
erhålla ersättning efter samma grunder som gällde för ledamot i egnahemsnämnd.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kristianstads län har föreslagit,
att visst belopp skulle ställas till varje jordbrukskommissions förfogande
för utbetalande av ersättning till den person, ledamot eller sekreterare,
som åtagit sig att handhava rådlrågningen och löpande ärenden.

Jordbrukskommissionen i örebro län och Västernorrlands läns landstings
förvaltningsutskott ha funnit, att jordbrukskommissionerna borde utrustas
med särskilt kansli. Härvid har ansetts såsom lämpligt och för statsverket
minst kostsamt att anknyta kanslien till hushållningssällskapens sekreterarexpedi
tioner.

Utredningsmännens anslagsberäkning har endast föranlett erinran
från statskontoret, som härom anfört följande.

Kostnaderna för jordbrukskommissionernas verksamhet efter genomförandet
av den av utredningsmännen föreslagna omorganisationen ha beräknats
till 80 000 kronor för år. Det för innevarande budgetår anvisade anslaget
uppgår till 40 000 kronor. Av detta belopp har enligt Kungl. Maj:ts beslut
den 25 augusti 1944 19 390 kronor avsetts att täcka expeditionskostnader
samt ersättningar till kommissionernas sekreterare. Återstående belopp — i
runt tal 20 000 kronor — har således ansetts tillräckligt för bestridande av
utgifterna i övrigt, främst resekostnads- och traktamentsersättningar till kommissionernas
ledamöter samt arvoden till kommissionernas ordförande.
Statskontoret har svårt att föreställa sig, att -— även om kommissionernas
arbetsuppgifter kunna förväntas öka — de av utredningsmännen
framlagda reformförslagen, nämligen dels utökning av antalet ledamöter
i kommissionerna från tre till fern, dels anställandet av särskilt juridiskt
biträde, dels ock borttagandet av den fastställda maximigränsen å de till
jordbrukskommissionernas ordförande utgående arvodena, kunna påfordra
en anslagshöjning med icke mindre än 40 000 kronor. Enligt ämbetsverkets
mening synes därför en väsentlig reducering av det av utredningsmännen
beräknade medelsbeloppet kunna vidtagas. Därest ändringsåtgärderna begränsas
till att avse allenast utökning av antalet ledamöter i kommissionerna,
torde endast en mindre anslagshöjning vara påkallad.

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

Departementschefen.

Jordbrukskommissionerna hade ursprungligen såsom sin huvudsakliga uppgift
att övervaka efterlevnaden av vanhävdslagstiftningen. Med hänsyn härtill
hade man vid bestämmandet av kommissionernas sammansättning framförallt
tagit sikte på att i desamma funnes män med beprövad erfarenhet rörande
jordbrukets bedrivande och skötsel samt med anknytning till och kännedom
örn de lokala förhallandena. Jordbrukskommissonerna hade sammansatts
efter i huvudsak samma grunder som i motsvarande hänseenden gällde beträffande
skogsvårdsstyrelserna. Från och med ingången av år 1944, då de nya
bestämmelserna i arrendelagstiftningen trädde i kraft, har emellertid kommissionerna
pålagts ett flertal uppgifter, vilka i väsentlig grad skilja sig från
deras tidigare arbete. Enligt den nya lagstiftningen skall det sålunda ankomma
på kommissionerna dels att handlägga frågor örn dispens från vissa tvingande
stadganden i nyttjanderättslagens bestämmelser angående arrende och dels
att på begäran av jordägare eller arrendator granska arrendeavtal samt lämna
meddelande, därest i avtalet förekomma villkor som äro utan laglig verkan.
Härjämte skola kommissionerna —- för den händelse tvist uppstår mellan jordägare
och optionsberättigad arrendator rörande nya arrendevillkor och parterna
icke träffat skiljeavtal — tjänstgöra såsom skiljenämnd. Redan vid
den nya arrendelagstiftningens tillkomst stod det också klart för statsmakterna,
att åtgärder borde vidtagas i syfte att bättre än för närvarande anknyta
jordbrukskommissionerna till deras nya arbetsområde. Såväl i propositionen
angående arrendelagstiftningen som i det av riksdagen godkända
utskottsutlåtande vari propositionen behandlades upptogs denna fråga, varvid
framhölls vikten av att densamma vunne en tillfredsställande lösning.

I och med att kommissionerna fått sig anförtrodda uppgifter av den grannlaga
och ofta svårbedömliga art som de förut berörda synes ofrånkomligt att
de måste så sammansättas, att de kunna på ett förtroendeingivande och insiktsfullt
sätt behandla dessa nya uppgifter. Härmed vill jag icke på något
sätt lia uttalat att kommissionerna i sin nuvarande sammansättning icke väl
löst sina även nu ofta svåra och ömtåliga uppgifter; tvärtom anser jag, såsom
ock i utredningens promemoria framhållits, att kommissionerna på ett synnerligen
förtjänstfullt sätt utfört sitt värv. Det är emellertid uppenbarligen
icke lämpligt att kommissionerna, sedan genom den år 1943 genomförda arrendelagstiftningen
åt dem uppdragits uppgifter som beröra parter med
skilda intressen, nämligen jordägare och arrendatorer, lia en sådan sammansättning,
att ledamöterna kunna synas företräda endast den ena partens intressen.
Så skulle bliva förhållandet örn jordbrukskommissionen helt eller till
övervägande delen bestod av jordägare eller arrendatorer. Det synes därför
lämpligt att såsom utredningsmännen förordat nyssnämnda intressen bliva på
ett jämbördigt sätt företrädda inom kommissionerna. En garanti härför
skulle erhållas därest i kommissionerna, jämte en ordförande vilken intoge
en förmedlande och sammanhållande ställning, alltid inginge representanter

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

för såväl jordägarna som arrendatorer!^ En sådan sammansättning av kommissionerna
kommer uppenbarligen icke att på något sätt göra dem mindre
lämpliga att handhava sina tidigare uppgifter i fråga örn övervakningen av
vanhävdslagens efterlevnad. I kommissionerna komma liksom hittills att finnas
insiktsfulla representanter för jordbruket endast med den skillnaden att
dessa dessutom skola äga sakkunskap rörande vissa speciella förhållanden.

I de avgivna yttrandena har väckts den frågan, huruvida icke kommissionernas
ordförande ovillkorligen borde vara juridiskt skolade med hänsyn till
de ofta svårbedömliga problem av rättslig art, som kunna komma att uppstå
för kommissionerna i samband nied avgöranden i olika arrendefrågor. Jag
anser emellertid, såsom framgår av vad jag förut anfört, att ett dylikt krav
icke bör uppställas. I den mån juridisk sakkunskap må finnas behövlig, kan
denna på annat sätt ställas till kommissionernas förfogande. Till denna fråga
återkommer jag i det följande.

Ett annat spörsmål som uppkommer i anslutning till den nu förordade
ändringen i kommissionernas sammansättning är det på vad sätt de olika
ledamöterna i kommissionerna böra utses till sitt uppdrag. Beträffande ordföranden
torde denne liksom hittills böra utses av Kungl. Maj:t. Härom synes
i stort sett enighet råda. Det torde icke heller finnas något skäl att frångå
denna ordning i anledning av kommissionernas nya uppgifter. Däremot lia
olika meningar framträtt i avseende å vilka organ som skola utse övriga ledamöter
i kommissionerna. Vid övervägande av de olika synpunkter som anförts
i denna fråga har jag stannat för den uppfattningen att icke heller härutinnan
påkallas någon ändring i rådande förhållanden. Hushållningssällskap
och landsting representera inom sina verksamhetsområden de lokala intressena
på ett sådant sätt att de äro väl lämpade att utse ifrågavarande ledamöter
i kommissionerna även med de förändrade uppgifter dessa skola ha.

En följd av att hushållningssällskaps förvaltningsutskott och landsting bibehållas
såsom valkorporationer torde emellertid bliva att dessa måste utse
envar en representant för vardera av de två i arrendeförhållanden intresserade
parterna, jordägare och arrendatorer. Antalet ledamöter i kommissionerna
kommer härigenom att ökas från tre till fem. Såsom i några yttranden framhållits
kan detta medföra en viss olägenhet, men jag anser icke denna vara av
den art, att man därför bör förändra grunderna för ledamöternas utseende.
Att så begränsa förvaltningsutskottens och landstingens handlingsfrihet att
t. ex. utskottet skall utse representanter för jordägarna och landstinget representanter
för arrendatorema måste medföra principiella betänkligheter. Någon
verklig grund för en dylik uppdelning mellan valkorporationerna torde
icke kunna åberopas. Farhågorna för att kommissionernas verksamhet skall
bliva alltför tungrodd tinner jag överdrivna. Jordbrukskommissionerna synas
böra vara beslutföra, då ordförande och två ledamöter, därav en representant
för jordägare och en för arrendatorer, äro närvarande och dessa äro
örn beslutet ense.

I likhet med utredningsmännen är jag icke beredd att nu taga någon bestämd
ståndpunkt till spörsmålet huruvida kommissionerna böra erhålla

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

större verksamhetsområden och deras antal inskränkas för uppnående av
större enhetlighet vid olika arrendefrågors bedömning. I betraktande av att
utredning pågår rörande en ny vanhävdslag, avsedd att träda i stället för
den nu provisoriskt gällande, vars giltighet utgår den 30 juni 1947, finner
jag knappast erforderligt att, såsom utredningsmännen föreslagit, Kungl.
Maj:t lämnas befogenhet att bestämma kommissionernas verksamhetsområden.
De nu gällande bestämmelserna torde därför i förevarande hänseende
böra bibehållas oförändrade.

Då jordbrukskommissionema genom de nya bestämmelserna i arrendelagen
erhållit en ställning som i viss mån har karaktären av skiljenämnd,
synes lämpligt att beträffande kommissionens ledamöter gälla samma regler
ifråga om jäv som för domare. Föreskrift härom torde böra införas i uppsiktslagen.

Med hänsyn till att mandattiden för de nu fungerande kommissionerna
utgår den 31 december 1945 synas de nya bestämmelserna böra träda i kraft
den 1 januari 1946.

I överensstämmelse med vad jag sålunda anfört har inom jordbruksdepartementet
upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den
27 juni 1927 (nr 287) angående uppsikt å vissa jordbruk.

Såsom jag förut berört torde åt kommissionerna med hänsyn till de ofta
svårbedömliga rättsliga spörsmål som för dem kunna uppstå vid tolkningen
av den nya arrendelagstiftningen böra beredas möjlighet att anlita viss mera
kvalificerad juridisk sakkunskap än den som för närvarande står kommissionerna
till buds. Det bör därför ankomma på Kungl. Maj:t att i mån av
behov förordna lämplig jurist att vid behandling av dylika frågor biträda
kommissionerna. I avbidan pa närmare erfarenhet rörande omfattningen av
det juridiska biträde varav kommissionerna i nu förevarande hänseende
kan vara i behov, anser jag att det även må få ankomma på Kungl. Maj:t
att bestämma huruvida för varje kommission skall förordnas en juridisk
sakkunnig eller örn en sådan sakkunnig kan biträda två eller flera
kommissioner. Större enhetlighet synes kunna uppnås vid frågornas bedömande
därest antalet sakkunniga kan begränsas. Givet är att dessa sakkunniga
skola anlitas endast då rättsliga frågor av mera principiell eller svårbedömlig
art uppkomma för kommissionerna. För de mera löpande sekreterargöromålen
såsom protokollslöring o. d. synas kommissionerna böra få
anlita biträde på samma sätt som hittills. Det torde även vara önskvärt för
ernående av mera enhetlig behandling av de frågor som komma under kommissionernas
prövning liksom för lämnande av närmare informationer rörande
vissa rättsliga problem som mera ofta återkomma att kommissionernas
ordförande sammankomma till gemensamma överläggningar. Kostnaderna
för anlitande av juridisk sakkunskap samt sekreterarhjälp ävensom
för nyssberörda gemensamma överläggningar torde få bestridas från det å
nksstaten för jordbrukskommissionema uppförda förslagsanslaget. Grunderna
för ersättning till den juridiska sakkunskapen samt sekreterarhjälpen
torde få fastställas av Kungl. Maj:t under beaktande av arbetets omfattning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

Likaledes bör det få ankomma på Kungl. Maj:t att besluta rörande den tid
för vilken förordnandet för de juridiskt sakkunniga skall bestämmas.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen bär jordbrukskommissionernas
arbetsbörda i hög grad ökats under de senaste åren,° dels till följd
av den utvidgning som vanhävdslagstiftningen fått och dels på grund av de
nya uppgifter kommissionerna pålagts genom den nya arrendelagstiftningen.
Därest den av utredningen berörda lagstiftningen angående kommunala arrenden
skulle komma till stånd, torde en ytterligare utökning av kommissionernas
arbetsbörda komma att äga rum. Det synes mig med hänsyn härtill
kunna ifrågasättas om icke den nuvarande begränsningen av arvodet till
1 200 kronor åt ordföranden är alltför snäv. Någon höjning av detsamma
torde under vissa förhållanden framstå såsom skälig. Jag vill därför förorda,
att arvodet må, där så finnes påkallat, höjas till 1 500 kronor.

Ökningen av kommissionernas arbetsbörda kan enligt min uppfattning
även motivera, att övriga ledamöter i kommissionerna erhålla någon ersättning
utöver resekostnads- och traktamentsersättning enligt resereglemente!.
I anslutning till vad i vissa yttranden föreslagits finner jag mig därför kunna
tillstyrka, att ersättning till annan ledamot i jordbrukskommission än
ordföranden må utgå — liksom till ledamot i egnahemsnämnd — i form av
dagarvode nied högst 20 kronor för dag. Någon ändring i den för ledamot
i jordbrukskommission gällande rese- och traktamentsklassen anser jag däremot
icke böra ifrågakomma.

Ehuru ändringen i jordbrukskommissionemas sammansättning är avsedd
att träda i kraft först den 1 januari 1946, torde hinder dock icke böra möta
att redan från ingången av nästa budgetar förordna juridiska sakkunniga att
stå till kommissionernas förfogande. Därest sa skulle finnas lämpligt, synes
även vad jag förordat beträffande arvoden åt kommissionernas ledamöter
böra vinna tillämpning från samma tidpunkt.

För tillgodoseende av medelsbehovet för kommissionerna under nästa budgetår
torde böra anvisas ett förslagsanslag av 70 000 kronor.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över förenämnda
lagförslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Ulf Berglöf. i

i Denna bilaga, vilken frånsett jämkningar av redaktionell art är likalydande med det vid
propositionen fogade författningsförslaget, har här uteslutits.

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 172.

Utdrag au protokollet, hållet i Kungl. Maj.-ts lagråd den 2 mars
1945.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 27 februari 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den
16 februari 1945, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 27 juni 1927 (nr
287) angående uppsikt å vissa jordbruk.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i jordbruksdepartementet hovrättsrådet P. O.
Palmquist.

Lagrådet yttrade:

Föredragande departementschefen har anfört, att jordbrukskommissionerna
syntes böra vara beslutföra, då ordförande och två ledamöter, därav en
representant för jordägare och en för arrendatorer, äro närvarande och dessa
äro örn beslutet ense. Avsikten torde vara, att bestämmelser härom skola
intagas i det reglemente, som skall av Kungl. Majit utfärdas i administrativ
ordning. Med hänsyn till att kommissionerna numera i viss omfattning
skola tjänstgöra såsom skiljenämnder och även i övrigt ha att pröva grannlaga
och svårlösta spörsmål, synes det riktigare, att föreskrifter om beslutförhet
givas i lag. Behovet av att dylika föreskrifter meddelas i lagform
framträder dock huvudsakligen såvitt angår kommissionernas befattning med
ärenden, som angå tillämpningen av arrendelagstiftningen. Det skulle därför
vara mindre lämpligt att låta de erforderliga bestämmelserna ingå i uppsiktslagen.
En utväg synes vara att vid den förestående omarbetningen av
vanhävdslagstiftningen ur uppsiktslagen utbryta föreskrifterna om jordbrukskommissionernas
sammansättning och i stället upptaga dessa bestämmelser
i en särskild lag, som jämväl bör innehålla regler örn jäv och beslutförhet.
I avbidan på tillkomsten av en sådan lag kunna, såsom nu är avsett,
föreskrifterna om beslutförhet intagas i reglementet. Härvid bör övervägas,
huruvida icke även för det fall, att flera än ordföranden och två ledamöter
äro tillstädes, bör stadgas, att bland ledamöterna företrädare för jordägare

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 172.

och arrendatorer skola närvara till lika antal å vardera sidan. Det är nämligen
av vikt, att de intressen, som här stå mot varandra, bli i lika mån representerade.
Meddelas stadgande härom, synes det icke erforderligt att för
det fall, då endast ordföranden och två av ledamöterna äro närvarande, kräva,
att dessa skola vara ense om beslutet. Därest under angivna förutsättning
kravet på enhällighet eftergives, torde kommissionernas verksamhet underlättas
och kostnaderna minskas, utan att befogade intressen åsidosättas.
De nu anförda synpunkterna äga sitt berättigande främst såvitt angår behandlingen
av ärenden enligt arrendelagstiftningen. Beträffande handläggningen
av andra ärenden tala icke lika starka skäl för att de båda intressegrupperna
alltid böra erhålla likvärdig representation.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 72. I

Utdrag av protokollet över jordbruksar enden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
2 mars 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,

Domö, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen
anmäler chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet PehrssonBramstorp,
lagrådets denna dag avgivna utlåtande över det den 16 februari
1945 till lagrådet remitterade förslaget lill lag örn ändrad lydelse av 4 § lagen
den 27 juni 1927 (nr 287) angående uppsikt å vissa jordbruk.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Vad lagrådet anfört rörande jordbrukskommissionemas beslutförhet torde
fa upptagas till övervägande i samband med utfärdande av nytt reglemente för
kommissionerna. I lagförslaget ha vidtagits vissa jämkningar av redaktionell
art.

Såsom framgår av vad jag anfört i samband med remissen av förslaget till
lagrådet torde till bestridande av utgifterna för jordbrukskommissionema
böra å riksstaten för budgetåret 1945/46 under nionde huvudtiteln äskas ett
förslagsanslag av 70 000 kronor.

Under åberopande av vad sålunda och i förenämnda statsrådsprotokoll för
den 16 februari 1945 anförts hemställer jag

dels att omförmälda förslag till lag om ändrad lydelse av
4 § lagen den 27 juni 1927 (nr 287) angående uppsikt å vissa
jordbruk måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande;

dels ock att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att till
Jordbrukskommissioner för budgetåret 1945/46 under nionde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av .... kronor 70 000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Per Eldin.

457272. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1945.