Kunell. Majlis proposition nr 171.
Nr 171.
Klmr/!. Majlis proposition till riksdagen angående tandvården vid
försvaret; given Stockholms slott den 2 mars 1945.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Per Edvin Sköld.
Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet å Stockholms slolt den 2 mars
1945.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Peiirsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Bergquist, Domö, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson,
Andrén.
Efter gemensam beredning med cheferna för social-, finans- och ecklesiastikdepartementen
anmäler chefen för försvarsdepartementet, statsrådet
Sköld, fråga om tandvården inom försvaret samt anför därvid följande.
Inledning.
Frågan örn en utbyggnad och effektivisering av tandvården inom försvaret
har sedan flera år varit föremål för utredning såväl inom försvarets
centrala förvaltningsmyndigheter som genom särskilt tillkallade sakkunniga.
Sålunda framlade arméförvaltningen, på grundval av vissa inom dess dåvarande
sjukvårdsstyrelse verkställda undersökningar, i sina medelsäskanden
för budgetåret 1939/40 vissa förslag rörande organisationen av tandvårBihang
till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 171. 1
Kungl. Majus proposition nr 171.
2
den inom armén. Sedan 1940 års lagtima riksdag, i anledning av en inom
riksdagen väckt motion, hemställt örn utredning av frågan örn ordnande av
tandvården inom marinen samt denna utredning uppdragits åt marinförvaltningen,
framlade vidare detta ämbetsverk den 23 maj 1940 en genom särskilt
tillkallade sakkunniga verkställd utredning i ämnet, den s. k. marinens
tandvårdsutredning.
Då det emellertid befanns erforderligt att, innan slutlig ståndpunkt togs
till sistnämnda utredning, hela frågan örn tandvården inom försvaret underkastades
allsidig utredning, bemyndigade Kungl. Maj.t genom beslut den
30 november 1941 chefen för försvarsdepartementet att tillkalla högst sex
utredningsmän att inom försvarsdepartementet biträda med utredning i ämnet.
I samband med tillkomsten av detta beslut anförde jag till statsrådsprotokollet
bland annat följande.
Vid denna utredning bör klarläggas på vad sätt den nuvarande tandvårdsorganisationen
bör för minsta möjliga kostnad ersättas med en ändamålsenligare
organisation. Ett viktigt led i utredningsarbetet blir att utröna, om
och i vad mån fördelar kunna ernås genom samordning av tandvården mellan
truppförband tillhörande olika försvarsgrenar. Även bör undersökas huruvida
någon koordination med folktandvården lämpligen kan genomföras.
I dessa båda hänseenden har visserligen den marina utredningen givit negativt
resultat; frågan synes mig dock vara av den vikt, att ett förnyat övervägande
bör äga rum. Vid tandvårdsorganisationens utgestaltning bör självfallet
enhetlighet i planläggningen eftersträvas så långt det av praktiska skäl
befinnes lämpligt. Hänsyn bör dock i den mån kostnaderna icke lägga hinder
i vägen tagas till de särskilda försvarsgrenarnas speciella önskemål. Vid
utredningen böra uppmärksammas gällande föreskrifter i manskapsavlöningsreglementet,
enligt vilka manskap äger erhålla tandvård i större omfattning
än andra befattningshavare i statens tjänst, och klarläggas de konsekvenser,
som vid tillämpning av dessa bestämmelser följa i avseende å
tandvårdens organisation inom försvarsväsendet.
Jämlikt Kungl. Maj:ts nyssnämnda bemyndigande anmodade jag överläkaren
vid Malmö allmänna sjukhus, professor M. J. J. Ljungdahl, byrådirektören
i medicinalstyrelsen, leg. läkaren och tandläkaren A. B. Maunsbach,
dåvarande överfältläkaren, nuvarande generalfältläkaren O. Nordlander,
docenten vid Karolinska institutet, nuvarande professorn vid tandläkarinslitutet
G. E. N. Westin och ledamoten av riksdagens första kammare,
direktören K. K. Wistrand att verkställa utredningen, varvid åt Ljungdahl
uppdrogs att såsom ordförande leda utredningsmännens arbete. Till utredningens
förfogande ha sedermera ställts ett antal särskilt tillkallade experter,
nämligen professorn vid Uppsala universitet G. Dahlberg, avdelningschefen
G. Bjerne, aktuarien i socialstyrelsen G. Hävermark, landstingsdirektören
G. Bejbom, tandvårdsinspektören i Södermanlands län O. Ekdahl och
professorn vid Uppsala universitet H. Wold.
Sedan utredningsmännen — vilka antagit benämningen försvarsväsendets
tandvårdsutredning 1941 — den 20 mars 1943 avgivit förslag till proviso
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
3
riska åtgärder till förbättrande av tandvården inom försvaret, framlade
Kungl. Majit i propositionen 1943:235 (s. 143 ff.) ett därå grundat förslag
i ämnet, vilket av riksdagen (skr. nr 321) godkändes.
Försvarsväsendets tandvårdsutredning 1941 har nu med skrivelse den 19
november 1944 överlämnat slutligt betänkande med utredning och förslag
angående tandvården vid försvarsväsendet (SOU 1944:61). Över betänkandet
ha utlåtanden avgivits av överbefälhavaren, chefen för armén efter inhämtande
av yttranden från militärbefälhavarna samt arméöverläkaren, chefen
för marinen efter inhämtande av yttranden från marindistrikts- och kustartilleriförsvarscheferna
samt chefen för kustflottan och marinöverläkaren,
chefen för flygvapnet, försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsförvaltning,
marinförvaltningen, medicinalstyrelsen efter inhämtande av yttranden
från huvudmännen för folktandvården, statskontoret, allmänna lönenämnden
och försvarsväsendets lönenämnd gemensamt, kanslern för rikets
universitet efter hörande av karolinska mediko-kirurgiska institutets kollegienämnd
och tandläkarinstitutets lärarråd, 1944 års utredning rörande
tandläkarutbildningen m. m., Sveriges tandläkareförbund, svenska tandläkaresällskapet
och odontologiska föreningen — i det följande benämnda
tandläkareorganisationerna — svenska läkaresällskapet, svenska militärläkareföreningen,
försvarets civila tjänstemannaförbund, svenska tandsköterskeförbundet,
svenska stadsförbundet samt svenska landstingsförbundet.
Innan jag närmare ingår på tandvårdsutredningens förslag torde böra
lämnas en kortfattad orientering rörande folktandvårdens och den militära
tandvårdens nuvarande organisation.
Folktandvården, vilken tillkommit enligt beslut av 1938 års riksdag
och står under ledning av medicinalstyrelsen, är avsedd att skapa förutsättningar
för beredande av tandvård åt hela vårt folk mot en för det stora
flertalet medborgare överkomlig kostnad. Vårdsökande, som är obemedlad
eller mindre bemedlad, skall därjämte kunna beredas lindring i dessa kostnader.
Den övervägande delen av rikets folktandvårdsbehov avses skola tillgodoses
vid distriktstandpolikliniker. Inom varje landstingsområde eller stad
utom landsting skall därjämte finnas åtminstone en i anslutning till lasarett
anordnad centralpoliklinik, avsedd främst för mera komplicerade tandvårdsfall
samt för det vid lasarettet inneliggande klientelet. Slutligen avses folktandvård
skola anordnas vid vissa anstalter, såsom vanföreanstalter, skyddshem,
fängelser samt kropps- och sinnessjukhus. Huvudmän för folktandvårdens
distrikts- och cenfralpolikliniker äro landsting och städer utom
landsting.
Folktandvården är avsedd ali i första hand tillgodose vårdbehovet hos det
uppväxande släktet, varför man vid organisationens utbyggnad först och
främst haft att taga hänsyn till barntandvårdens krav. Även ungdomen och
den vuxna befolkningen avses emellertid kunna erhålla möjligheter ali till
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
begränsade kostnader få sin tandvård tillgodosedd, i likhet med vad som
länge varit fallet med andra former av sjukvård. Bestämmelser ha meddelats
örn lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader.
Statsbidrag för folktandvård utgår enligt vissa villkor till vederbörligt
landsting med dels ett engångsbelopp för anskaffande av erforderlig utrustning
av distriktspoliklinikerna, dels ock ett årligt belopp för avlönande av
distriktstandläkare och distriktstandsköterskor. Bidrag av statsmedel utgå
vidare för täckande av kostnader för mindre bemedlades tandvård.
Omkring 1 100 tandläkare och lika många tandsköterskor jämte ett antal
tandtekniker ha beräknats bliva sysselsatta inom folktandvården, sedan
denna blivit fullt utbyggd. Vid beslutet om igångsättande av folktandvården
förutsattes en utbyggnadstid av omkring tio år. Organisationen har
emellertid av olika skäl icke kunnat utbyggas så hastigt som avsetts, och i
november 1944 hade endast 265 tandläkare och lika många tandsköterskor
anställts inom folktandvården.
Folktandvården kompletteras av den tandvård, som bedrives under tillsyn
av socialstyrelsen (mödrahjälptandvården), pensionsstyrelsen och riksförsäkringsanstalten.
Social tandvård utövas även i svenska röda korsets
och i kommunal regi.
Det allmännas årliga kostnader för den sålunda organiserade sociala tandvården
— militärtandvården frånräknad — kunna för närvarande uppskattas
till omkring 7 900 000 kronor.
Den genom 1943 års riksdagsbeslut genomförda provisoriska tandvårdsorganisationen
inom försvaret står under ledning av
försvarets sjukvårdsförvaltning, vilken för delta ändamål förstärkts med en
arvodesanställd tandvårdsinspektör.
För den omedelbara uppsikten över tandvården inom de olika militärområdena
svara militärbefälstandläkare. Enär militärbefälstandläkare ansetts
under nuvarande förhållanden kunna undvaras inom VII. militärområdet,
finnas för närvarande sex militärbefälstandläkare i tjänst. Befattningarna
uppehållas av värnpliktiga tandläkare, som hållas inkallade i genomsnitt
3 månader om året. Sammanlagt 24 tandläkare tagas således i anspråk för
ifrågavarande uppgifter.
Det praktiska tandvårdsarbetet utövas vid tandpolikliniker, i regel anordnade
i anslutning till militära förläggningar. Såsom föreståndare för fasta
polikliniker inom försvaret ha anställts 27 civila tandläkare med halvtidstjänstgöring.
En väsentlig del av tandvårdsarbetet åvilar emellertid tandläkare,
som inkallas till tjänstgöring enligt värnpliktslagen eller tjänstepliktslagen.
Sammanlagt omkring 520 tandläkare tagas på detta sätt i anspråk för
tandvård inom försvaret under i genomsnitt 2 månader per år, motsvarande
omkring 85 helårstjänstgörande tandläkare. Såsom biträden åt tandläkarna
ha anställts ett antal tandsköterskor och tandtekniker.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
5
Kostnaderna för den sålunda genomförda provisoriska tandvårdsorganisationen
inom försvaret ha för innevarande budgetår beräknats till 485 000
kronor. I detta belopp ingå dock icke kostnaderna för avlöningar m. m. till
personal, som inkallats enligt värnplikts- och tjänstepliktslagarna, liksom
icke heller materialkostnader m. m. Dessa kostnader bestridas nämligen i
samma ordning som övriga med beredskapens upprätthållande sammanhängande
kostnader.
Grunder för beräkningen av tandvårdsbehovet inom försvaret.
Tandvårdsutredningen.
Tandvårdsutredningen har framhållit, att det redan på ett tidigt stadium
av tandvårdsutredningens verksamhet stått klart, att material, som kunde
läggas till grund för en något så när tillförlitlig beräkning av den militära
tandvårdens behov och kostnader, saknades. För förvärvandet av för sådana
beräkningar nödvändiga uppgifter och siffror hade år 1942 på utredningens
initiativ igångsatts åtskilliga omfattande undersökningar.
Sålunda hade utredningen företagit undersökningar för att få så exakta
uppgifter som möjligt angående den tid och de materialkostnader, som behandlingar
av olika slag krävde. En av dessa undersökningar, som jämväl
omfattat patienternas förflyttningstider, hade planlagts så, att den skulle
möjliggöra jämförelser mellan vården vid militära tandpolikliniker och folktandvårdspolikliniker.
Vidare hade erforderliga uppgifter beträffande storleken av de personalgrupper,
som under fredstid skulle erhålla tandvård, inhämtats. Av dessa
franninge, att den årliga värnpliktskontingenten kunde beräknas till omkring
40 000 man. Antalet stamanställda med avlöning enligt löneplan Ma
— vilken personalkategori enligt gällande bestämmelser kan erhålla tandvård
i större omfattning än annan fast anställd personal — beräknades till
omkring 22 000 man, varav 4 000 man utgörande årskontingenten på stat
nyanställt manskap i åldern i allmänhet mellan 17 och 20 år. Av återstoden
beräknades omkring 2 000 man komma att kvarstå i pensionsberättigande
långtjänstunderbefälsbefattningar. Utöver det sålunda angivna antalet
stamanställt manskap räknade utredningen med överstatsanställt manskap
under det s. k. provhalvåret. Övrig personal — officerare och underofficerare
med vederlikar samt civil personal — beräknades utgöra omkring
15 500.
Enligt tandvårdsutredningens uppfattning har utredningen erhållit ett tillförlitligt
underlag för den för bedömningen av tandvårdsbehovet nödvändiga
beräkningen av den procentuella frekvensen inom det militära klientelet
av tandsjukdomar av olika art och grad genom en stort upplagd och på
ett mycket ingående sätt förberedd och genomförd undersökning, som verk
-
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
ställdes i samband med inskrivningen av värnpliktiga år 1942 och för vilken
en närmare redogörelse lämnats i utredningens betänkande. Dessa undersökningar
ha samtidigt bl. a. avsett att giva svar på frågan, om tandvårdsbehovet
är lika över hela landet eller örn större geografiska olikheter förefinnas.
Med hjälp av vid dessa undersökningar erhållna resultat har tandvårdsutredningen
räknat ut det enligt rent odontologiska synpunkter föreliggande
tandvårdsbehovet. På grund av den utbredning och grad, som tandsjukdomarna
ännu så länge hade, vore det emellertid, enligt vad utredningen anfört,
utan vidare klart, att detta behov kunde tillgodoses endast i viss utsträckning.
Genom att sammanställa sagda behov med de gjorda kostnadsberäkningarna
och under hänsynstagande till vad ur tandvårdssynpunkt och
för det allmänna vore bäst och riktigast hade tandvårdsutredningen sökt
finna normer för omfattningen och standarden av den tandvård, som rimligtvis
kunde lämnas åt de olika personalgrupperna. På grundval av dessa
normer hade sedan behovet av tandläkare och annan personal beräknats.
Yttranden.
I vissa yttranden ha de av utredningen sålunda verkställda undersökningarna
särskilt berörts.
Sålunda har tandläkarinstitutets lärarråd ansett utredningens förslag vila
på statistiskt grundligt värderade undersökningar, varvid avseende i första
rummet fästs vid den stora tandmönstringen hos 1942 års värnpliktiga inskrivningsskyldiga.
Tandläkarorganisationerna ha anfört, att ifrågavarande undersökning genom
sin omfattning och grundlighet kunde tillmätas utomordentlig betydelse.
Tandvårdsutredningen syntes på ett föredömligt sätt ha genom ändamålsenliga
undersökningar och infordrade expertutlåtanden lagt en säker
grund för bedömandet av inom utredningsuppdraget fallande frågor.
Även svenska militärläkareföreningen har funnit den verkställda utredningen
angående de värnpliktigas tandvårdsbehov såväl i fråga örn bredden
av den upplagda undersökningen som beträffande bearbetningen av det
inkomna materialet av mycket stort värde.
Departement- De undersökningar, som tandvårdsutredningen för utredningsuppdragets
fullgörande låtit verkställa, äro såsom närmare framgår av utredningens betänkande
mycket omfattande och belysa på ett uttömmande sätt de för bedömandet
av hithörande spörsmål betydelsefulla frågorna rörande tandvårdsbehovets
omfattning främst bland de värnpliktiga. Jag kommer därför
i det följande att lägga de av utredningen framlagda undersökningsresultaten
till grund för mitt ställningstagande till frågorna om den militära
tandvårdens organisation.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
Frågan om den militära tandvårdens samordning nied folktandvården.
Tandvårdsutrcdningen.
Tandvårdsutredningen har framhållit, att den tandvård, som bekostades
av allmänna medel i vårt land, redan nått en betydande omfattning. Denna
tandvård vore dock för närvarande organisatoriskt sett splittrad på skilda,
från varandra fristående verksamhetsgrenar. Det vore emellertid tydligt, att
man ur folkhälsans synpunkt och för erhållande av en ekonomisk överblick
över de kostnader, som nedlades på denna tandvård, vid bedömandet av en
gren av denna verksamhet icke kunde helt bortse från övriga grenar därav.
Ville man uppnå en bärkraftig och på sunda ekonomiska principer vilande
organisation för den militära tandvården, kunde man icke bortse från detta
faktum. Den tandvård, som skulle givas del militära klientelet, måste bygga
på den tandvård, som lämnats före den tidpunkt, då vederbörande inträdde
i militär tjänstgöring. Vidare måste den under militärtjänstgöringen och därförinnan
lämnade tandvården sedermera underhållas, för att de medel, som
nedlagts på denna tandvård, skulle kunna anses vara ur folkhälsans och försvarets
synpunkt väl använda.
Utredningen har med hänsyn härtill ansett angeläget, att åtgärder vidtoges
för effektivisering av småbarns- och ungdomstandvården. Utredningen
ansåge nämligen, att en slutgiltig militärtandvård icke kunde uppbyggas,
innan dessa frågor nått tillfredsställande lösningar. Hur dessa frågor än
kunde komma att lösas, konune folktandvårdsorganisationen att härigenom
erhålla ytterligare belastning. Vidare måste det tandstatus, som uppnåtts
bland annat genom militärtandvårdens insatser, vidmakthållas, vilket arbete
även i stor utsträckning komme att åvila folktandvården. Det vöre sålunda
ur skilda synpunkter synnerligen angeläget, att denna så snart som möjligt
utbyggdes åtminstone till den omfattning den ursprungligen beräknats erhålla.
Avsikten hade varit, att hela folktandvårdsorganisationen skulle vara
utbyggd på en tidsperiod av tio år, räknat från den 1 januari 1939. Den
programenliga takten för utbyggnaden hade emellertid på grund av skilda
omständigheter icke kunnat hållas, ehuruväl planeringsarbetet för denna
utbyggnad till största delen hade utförts.
Särskilda utredningar och åtgärder hade vidtagits för hävande av bristen
på tandvårdspersonal inom folktandvården. Tandvårdsutredningen iirågasatte
emellertid, huruvida de åtgärder, som sålunda vidtagits, vore tillräckliga
för ali folktandvården så skyndsamt som önskligt vore skulle nå den
utbyggnad, den förutsatts att få. Ur den samlade sociala tandvårdens synpunkt
vöre det av så grundläggande betydelse, att detta ägde rum, att tandvårdsutredningen
starkt ifrågasatte, huruvida icke vissa provisoriska ytterligare
åtgärder, exempelvis införande av deltidstjänster, borde tagas under
omprövning för ernående av detta mål.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr lil.
Vid sitt bedömande av frågan örn den lämpligaste organisationsformen för
den militära tandvården bär utredningen främst beaktat tandvårdsbehovet
hos de värnpliktiga. Utredningen har nämligen funnit, att
omfattningen av tandvårdsbehovet hos de värnpliktiga vore synnerligen stor
och nödvändiggjorde en ingående diskussion av frågan, i vilken utsträckning
statens ekonomiska resurser och förefintlig tillgång på tandläkare, tandsköterskor
och tandtekniker holde utnyttjas för meddelande av kostnadsfri
tandvård under värnpliktstjänstgöringen.
På grundval av de verkställda undersökningarna har utredningen funnit,
att om de 40 000 värnpliktiga, som utredningen räknat med som årlig värnpliktskontingeni,
samtliga finge den behövliga tandvården utan inskränkningar,
detta innebure, att minst 160 heltidsanställda tandläkare, minst 160
tandsköterskor och 24 tandtekniker fordrades för vårdens utövande. Det
syntes orimligt att med hänsyn tagen såväl till statens ekonomiska situation
sorn även till föreliggande påtagliga brist på tandläkare, tandsköterskor och
tandtekniker nu förorda genomförandet av en tandvårdsorganisation av
denna omfattning för de 40 000 värnpliktiga. Delta gällde alldeles oavsett
organisationens eventuella utformning, antingen inom den militära sjukvårdsorganisationen
eller inom folktandvårdens ram. I båda fallen bleve
statsutgil terna ungefär desamma och kraven på personal likartade.
1 detta sammanhang har utredningen närmare anfört i huvudsak följande.
Teoretiskt sett är del kanhända möjligt, att, under förutsättning av goda
anställnings- och lönevillkor, binda 160 av landets nuvarande eller i utbildning
sladda tandläkare till en militär tandvårdsorganisation eller att inom
folktandvården avdela 160 tandläkare alt enbart användas för de värnpliktigas
tandvård. Antalet tandläkare, tandsköterskor och tandtekniker, tillgängliga
för anställning i statens och kommunens tjänst eller för verksamhet inom
den privata tandvården, är emellertid starkt begränsat. Även om en kraftig
utökning av antalet årligen utexaminerade tandläkare äger rum och även örn
i samband därmed tandsköterske- och tandteknikerstaben proportionerlig!
utökas genom utbildning från statliga skolor, torde del dröja minst 6 å 8 år
framåt i tiden, innan de första gynnsamma verkningarna av denna utökning
börja göra sig gällande. Samtidigt stegras för de närmaste årtiondena tandvårdsbehovet
såväl i privat praktik som inom folktandvården. Skulle man
därför binda 160 tandläkare och tandsköterskor samt 24 tandtekniker till
försvarsväsendets tandvård för de värnpliktiga, vinner man visserligen härmed,
att den befolkningsgrupp, de värnpliktiga utgör, snabbt får tandvårdsbehovet
tillfredsställt, varigenom vårt aktuella soldatmalerial blir gynnsamt
ställt i fråga om bett- och tandstatus. Men denna vinst motsvaras av lika
stora förluster i övriga folkgruppers tandvård. Även en annan synpunkt förtjänar
beaktas. Folktandvården är möjliggjord därigenom, att den ekonomiskt
vilar på taxeavgiften från det klientel, som besöker folktandvårdspolikliniker.
Denna taxeinkomst är så stor, att statsbidraget och landstingsutgiften
bliva proportionsvis ringa i förhållande till den utövade vårdens storlek.
Visserligen bör beräknas, att vid folktandvårdens fortsatta utökning till att
omfatta nya, av tandvård hittills oberörda folklager, taxeinkomsten från
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
9
tandpoliklinikerna icke torde komma att stegras i proportion lill de ökade
utgifterna. Detta därför, att vid folktandvårdens omhändertagande av dessa
nya folklager förhållandevis större grupper av låga inkomsttagare komma att
utnyttja densamma. Klientelets möjlighet att i full utsträckning betala folklandvårdspoliklinikernas
taxor kan sålunda förväntas bliva mindre och det
allmännas utgifter i motsvarande grad större. Men detta kommer sannolikt
att göra sig gällande med full styrka först efter ett par årtionden. Tandvården
för de värnpliktiga måste emellertid vara helt kostnadsfri. Inga inkomster
kunna beräknas från det klientel, som besöker militärtandpoliklinikerna.
Vid förhandenvaro av en tandvårdstaxa giva de svårast skadade fallen,
som fordra den största behandlingen för varje tand, särskilt stora bruttoinkomster.
Göres däremot behandlingen kostnadsfri för patienten, förvandlas
de stora taxeinkomsterna från de svårare fallen till lika stora utgifter.
Det är ur denna synvinkel tand vårdsproblemet för de värnpliktiga måste
betraktas. Därur framställer sig frågan, huruvida det icke vore lämpligare
att gå andra vägar i det social-medicinska arbetet för att tillfredsställa kravet
på fullgod tandvård åt de värnpliktiga. Besvarandet av den frågan förutsätter
en diskussion örn orsakerna till den stora omfattningen av bettoch
tandförstörelsen hos de värnpliktiga.
Med stöd av verkställda undersökningar har utredningen konstaterat, att
de värnpliktigas behandlingsbehov endast i begränsad utsträckning bestämdes
av tandsjukdomarnas frekvens. Den tillgång på tandvård och den möjlighet
att utnyttja denna, som förelegat före värnpliktsåldern, utövade det
bestämmande inflytandet på den vårdform, som de värnpliktiga fordrade.
Utredningen hade funnit, att det förelåge stora olikheter i tandvårdsbehovet
mellan områden, där tandsjukdomarnas frekvens vore likartad. Detta vore
av avgörande betydelse för ståndpunkt.stagande till fragan örn de värnpliktigas
tandvårdsbehov inom den blivande fredsorganisationen.
I anslutning härtill har utredningen närmare anfört i huvudsak följande.
Det är påtagligt, att det nu konstaterade tandvårdsbehovet hos 1942 års
inskrivningsskyldiga icke kan anses förbliva oförändrat. Den svenska samhällsbyggnaden
synes i allt högre utsträckning urbaniseras. Därmed föijer
ökad munhygien och förbättrad tandvård. Samtidigt genomföres barntandvården
i alltmer ökad omfattning, varjämte folktandvardsorganisationen i
övrigt utbygge», så att den kommer att omfatta minst 1 100 anställda tandläkare.
Tandvårdsutredningen vågar därjämte hoppas, att av utredningen
betonade krav på intensifiering av mödravård, spädbarnsvård och tandvård
i förskolestadiet beaktas, samt att åtgärder snarast vidtagas för tandvårdens
ordnande under perioden mellan barntandvårdens avslutande och den militära
tjänstgöringen. Dessa omfattande åtgärder för tandvårdens fiiibättring
inom riket måste samtidigt med urbaniseringen för värjo ny^ årsgrupp
av värnpliktiga medföra en förändring av tandvårdsbehovet i sadan riktning,
att de fall, som kunna saneras och betlrestitueras enbart med enkel
kirurgisk-konserverande behandling, öka i antal, medan samtidigt antalet
komplicerade fall proportionellt minskar.
Utredningen bar emellertid varnat för optimism beträffande den tidpunkt,
då de genomförda tandvårdsförbättringarna före värnpliktsåldern givit en
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
markerad förändring i de värnpliktigas tandvårdsbehov. Det komme nämligen
att dröja avsevärd tid, kanske två årtionden, innan en dylik förändring
utövade avgörande inflytande. Under sådana förhållanden funne tandvårdsutredningen
det nödvändigt all för den militära tandvården föreslå en
bärkraftig organisation, som snarast möjligt skulle träda i verksamhet. Med
hänsyn till vad i detta sammanhang anförts och till den nuvarande bristen
på tandläkare, tandsköterskor och tandtekniker måste denna tandvårdsorganisation
erhålla en tämligen elastisk byggnad.
Utredningen har erinrat om att tandvårdsbehovet med urbaniseringen och
gynnsammare vårdförhållanden under perioderna före värnpliktsåldern förskötes
i en bestämd riktning, nämligen hän mot ökningen av antalet fall,
som kunde saneras och bettrestitueras med enbart enkel kirurgisk-konserverande
vård. Denna behandlingsform, som otvivelaktigt bleve framtidens,
borde från början prägla den militära tandvårdsorganisationens arbete. Vården
av de komplicerade fallen, där proteskonstruktioner och pulpakirurgi
dominerade komme för varje år alltmera att minska i omfattning och syntes
därför kunna skjutas i bakgrunden. Behovet av komplicerad tandvård kunde
och bolde, enligt tandvardsutredningens uppfattning, för närvarande icke
tillfredsställas på statens bekostnad. Den militära tandvårdsorganisationen
borde helt inriktas på sanering och sådan konserverande vård, som med
enkla åtgärder lämnade fullgod restitution och vore ägnad att uppehålla en
under tidigare perioder oftast med stöd av allmänna medel lämnad tandvård.
Däremot kunde det icke anses rimligt, att den militära tandvårdsorganisationen
i de komplicerade fallen foges i anspråk för en tandvård enligt
odontologins alla fordringar, vilken enbart för sig .skulle kräva ett stort
antal tandläkare, tandsköterskor, tandtekniker och arbetsplatser samt medföra
väldiga materialkostnader. Den militära tandvårdsorganisationen borde
därför lills vidare laga hänsyn till denna beräknade utveckling, vilket i
extrem formulering betydde, alt under övergångsåren de komplicerade fallen
endast beräknades erhålla vård för akuta skador.
Utredningen har emellertid framhållit, att avsteg från denna princip av
praktiska skäl måste göras i många fall. De komplicerade fallen, vilka principiellt
sett endast skulle erhålla vård för akuta skador, dominerade inom
många områden klientelet på tandpoliklinikerna så att den värnpliktige
tandläkarens verksamhet därstädes icke uteslutande kunde ägnas åt de
enklare fallen. Här borde därför den konserverande vården även utsträckas
till de komplicerade behandlingsfallen. De tänder, som fordrade pulpakirurgiska
ingrepp eller protetiska konstruktioner, kunde skyddas från fortsatt
kariös förstörelse genom provisoriska behandlingsåtgärder. De tänder däremot,
som genom enkel konserverande vård kunde färdigbehandlas, skulle
i den utsträckning, så vore möjligt, erhålla denna vård. Fallet borde därefter
fran den militära tandvardspolikliniken på därför lämpade remisskort remitteras
till hemortens folktandvårdspoliklir.ik eller, i det fall sådan sakna
-
11
Kungl. Mcij:ts proposition nr 171.
des, till privat tandläkare. Örn behandlingen skedde på tid, som i remissen
angivits, vore det fördelaktigt, att ifrågavarande fall kunde tillerkännas
samma rätt till tandvård mot nedsatta kostnader, som för närvarande tillkomme
ungdom i åldern 16—19 år. Med konserverande vård enligt denna
princip syntes de militära tandpoliklinikerna kunna göra en betydelse!ull
insats. Givetvis toge man risken, att i en del av dessa remissfall behandlingen
icke fullföljdes på grund av fattigdom, likgiltighet eller brist på tandvårdsmöjligheter.
Men i många fall kunde dock intresset beräknas ha väckts för
fortsatt tandvård.
Med dessa utgångspunkter har utredningen beräknat, att för de värnpliktigas
tandvård skulle erfordras 65 tandläkare med heltidstjänstgöring.
För tandvård åt fast anställt manskap med lön enligt
löneplan Ma i manskapsavlöningsreglementet har utredningen — som förutsatt
att denna personalkategori skall erhålla fullständig tandvård — beräknat
13 heltidstjänstgörande tandläkare erforderliga. För tandvården åt övriga
personalkategorier inom försvaret har utredningen icke beräknat särskild
tandvårdspersonal.
Utredningen har förutsatt, att tandvården åt de värnpliktiga skulle i huvudsak
handhavas av värnpliktiga tandläkare under dessas värnpliktstjänstgöring,
medan den militära tandvården i övrigt borde ombesörjas av andra
tandläkare. Utredningen har räknat med att belastningen å folktandvården
vid av utredningen förutsatt tandvård åt värnpliktiga komme att ökas. Hur
stor denna ökning komme att bliva och huru lång tid som komme att förflyta,
innan den gjorde sig fullt gällande, syntes erfarenheterna få utvisa.
Vid bedömandet av frågan, vilken organisationsform en militär
tandvård i den omfattning som sålunda angivits borde erhålla, har
tandvårdsutredningen enligt sina direktiv haft att undersöka, huruvida den
militära tandvården skulle kunna samordnas med folktandvården. Utredningen
har framhållit, att ingående diskussioner härom förts inom utredningen.
Vidare hade utredningen i denna fråga föranstaltat örn en konferens
med representanter för olika tandläkarsammanslutningar, vissa i folktandvårdens
tjänst arbetande tandläkare och vissa tandläkare, som under
nuvarande bcrcdskapstid erhållit erfarenheter fran den därunder givna tandvården
i militär regi. Vid sagda tillfällen hade i fråga örn problemställningen en
mångfald synpunkter framförts, över vilka tandvårdsutredningen lämnar
följande referat.
Från företrädarna för folktandvårdslinjen har andragits i huvudsak följande.
I ett land, där man planlagt och vidtagit åtgärder för cn folket i dess
helhet omfattande tandvård, kunde den militära tandvården icke tillåtas att
stå såsom en isolerad företeelse. Örn statsmakterna i stället för att nedlägga
medel på en särskild militär tandvårdsorganisation erbjöde landstingen
samma ekonomiska möjligheter för ett snabbare och vidgat utbyggande av
folktandvården, skulle denna i mycket stor utsträckning kunna tjäna den
militära tandvården. Därigenom skulle dels stora besparingar kunna göras.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
dels aven de ekonomiska risker bortfalla, som alltid äro förbundna med
upprättande av nya militära organisationer, vilka vid en förändring av läget
kunde raseras. Ben tillit utbyggda folktandvården i riket har beräknats
komma att omfatta över en miljon patienter. Den ytterligare utökning av
folktandvården, som skulle erfordras, för att denna också skulle kunna
taga hand örn det militära klientelet, kunde — sedd i relation till den stora
civila tandvårdsuppgiften — icke Idiva avskräckande stor, allra helst som
tandvårdslokaler med utrustningar redan i viss utsträckning funnes eller
enligt gällande planer skulle anskaffas å flertalet garnisonsorter och särskild
administration och organisation vore uppbyggd. Från principiell synpunkt
kunde även starkt ifrågasättas det berättigade i att för de civila och
militära patientkategorierna skilda vårdprinciper vunne tillämpning. Den
11 * byggd a folktandvården komme att liga polikliniker, bildande ett hela landel
omfattande nät, och kunde därför lätt apteras för krigstillfällen. De
värnpliktiga tandläkarna borde i största möjliga utsträckning under sin
värnpliktstjänstgöring utnyttjas för meddelande av tandvård åt militära
patienter på folktandyårdspoliklinikerna. De värnpliktiga tandläkarna borde
mycket väl kunna givas sådan militär utbildning, att de i krigstid kunde
utnyttjas vid de ambulatoriska och provisoriska polikliniker, som då mäste
finnas vid sidan av de för krigsbruk apterade folktandvårdspoliklinikerna.
Häremot har från företrädarna för den militära linjen argumenterats i
huvudsak följande. Av organisatoriska orsaker, framför allt i ändamål att
säkerställa försvarsberedskapen lör krigsförhållanden, hade den militära
.Iso- och sjukvården sidoordnats med den civila. Den militära hälso- och
sjukvården inginge sålunda såsom en särskild detalj i den militära organisationen
men samarbetade inom gemensamma intresseområden med det
civila medicinalväsendet. Den militära tandvården vore allenast en del av
den militära hälso- och sjukvården. Teoretiskt sett skulle under fredstid
folktandvården kunna taga hand örn den militära tandvården. En av de viktigaste
förutsättningarna härför vöre dock, att distriktstandpolikliniker inom
rimlig tid funnes anordnade och i verksamhet inom de olika militära förläggningsorterna
eller i dessas omedelbara närhet samt att de lokala myndigheterna
skulle linna det vara förenat med sin eller allmän fördel att så utvidga sina
poliklinikers arbetskapacitet, att dessa kunde uppfylla militära önskemål
samt krav på ett effektivt och ändamålsenligt meddelande av tandvård enligt
de för militär personal givna normerna. Dessa normer kunde med hänsyn
till att vården skulle helt bekostas av staten icke vara desamma som
för betalande patienter. Folktandvården kunde emellertid ännu icke på
lång tid taga emot alla de civila patienter, för vilka denna vore avsedd. Det
syntes då riktigare, att folktandvårdens krafter insattes att nå sitt ursprungliga
mal och, därest den önskade erhålla ytterligare arbetsuppgifter, inriktade
sig på övrig social tandvård utanför militärtandvårdens ram. Erfarenheten
hade emellertid visat, att folktand vårdsinstitutionerna ingenstädes saknade
arbetsuppgifter eller krävde särskilda åtgärder för tillförande av klientel.
Detta innebure, att, om en militärtandvård, som krävde ett visst antal
tandläkare — exempelvis 100 —, skulle anordnas inom folktandvårdens
ram, särskilda lokaler och utrustningar måste anskaffas för dessa. Anordnandet
av lokaler för militär tandvård i anslutning till en folktandvårdspoliklinik
kunde näppeligen bliva billigare än örn de anordnades i anslutning
till en militär institution. Den mindre vinst, som eventuellt skulle kunna
uppkomma genom att röntgenapparater, laboratorieutrustningar m. m.
Kungl. Maj:ts proposition nr lil.
13
kunde vara gemensamma, uppvägdes flerfaldigt av den ekonomiska förlust,
som medföljde den genom undersökningar påvisade längre förflyttningstiden
till folktandvårdspoliklinik än till tandpoliklinik inom kasernområde. Möjligheten
att i krigstid aptera folktandvårdsorganisationen för krigsbruk vore
knappast tänkbar, då tandvården i krigstid, i långt större utsträckning än
man i allmänhet antagit, erfordrades till och med i de främsta linjerna. En
bärkraftig organisation för krigstandvården kunde för övrigt icke improviseras,
vilket bevisats under nuvarande beredskapstid.
Tandvårdsutredningen har ansett sig sakna anledning att ingå på nu anförda
synpunkter eller den mångfald skäl, som i övrigt andragits för och
emot ett intimare samgående mellan folktandvård och militärtandvård. De
av tandvårdsutredningen utförda undersökningarna hade visat, att tandvård
åt den militära personalen fordrade ett stort antal tandläkare. Folktandvårdens
slutliga utbyggnad kunde beräknas föreligga först vid en relativt avlägsen
tidpunkt. Härav följde, att den tandvårdsorganisation, som skulle
efterträda beredskapstidens provisorium, icke finge möjlighet att i större
utsträckning koordinera militärtandvården med folktandvården. Tandvårdsutredningen
ansåge sig därför nu böra föreslå, att de för den militära tandvården
erforderliga tandläkarna användes i en militär tandvårdsorganisation
gemensam för hela försvarsväsendet.
Utredningen har emellertid ansett, alt den sålunda förordade tandvårdsorganisationen
borde göras i viss mån provisorisk. Den militära tandvårdens
organisation och omfattning vore nämligen beroende av folktandvårdens,
och den organisation, som utredningen förordade, hade till stor del
utformats mot bakgrunden av folktandvårdens jämförelsevis ringa omfattning
i närvarande stund. När folktandvården fullt utbyggts oell rationaliserats,
så att en effektiv tandvård kommit hela folket till godo, borde frågan,
huruvida en särskild militär tandvårdsorganisation vore behövlig, tagas
under omprövning och, om den fortfarande behövdes, dess organisation
mera definitivt fastställas.
I särskilt yttrande till utredningens betänkande ha två av utredningens
ledamöter, professor Ljungdahl och byrådirektör Maunsbach, bland annat
framhållit, att örn folktandvården vore så utbyggd, att alla barn bereddes
fullgod tandvård och denna barntandvård konsekvent fullföljdes under
ungdomsåren, tandvården för de värnpliktiga skulle kräva en tid, ej väsentligt
överstigande 1 timme per man oell år. Som förhållandena nu vore,
komme, enligt vad utredningen genom sina undersökningar kunnat visa, en
militär tandvård — om den något så när .skulle kunna tillgodose försvarsväsendets
behov —- att utgöras av behandlingar, som i medeltal krävde en
tid av i det närmaste 3V2 timme per man och år, en i motsvarande grad
ökad personal och i än högre grad ökade materialkostnader, och dock
komme denna tandvård vad effektivitet och fullständighet anginge ej att
ge på långt när så mycket, som en till en fullt utbyggd folktandvård ansluten
militärtandvård skulle kunna ge. På grund av dessa och andra skäl hade
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
ifrågavarande ledamöter från början intagit och intoge i princip alltjämt
den ståndpunkten, att man vid utvecklingen av tandvården i riket borde
eftersträva, att den militära tandvården — i stor utsträckning även rent
organisatoriskt sett — borde utformas som ett led i en allmän folktandvård.
Genom tandvårdsutredningens undersökningar hade det emellertid bevisats,
att försvarsväsendets tandvårdsbehov vore av den storleksordning, att
det vore omöjligt att tillgodose detsamma inom den nuvarande folktandvårdens
ram. Frånsett de svårigheter av organisatorisk art, som i nuvarande
stund reste sig mot en samordning av den militära tandvården och folktandvården,
vore den senares bärkraft ännu för ringa för att tillåta en sådan
belastning. I likhet med tandvårdsutredningens övriga ledamöter ansåge
ifrågavarande ledamöter vidare, att en effektiv tandvård för försvarsväsendet
snarast möjligt borde ordnas. Deras uppfattning vore även, att det
komme att dröja flera år, innan folktandvården fått en sådan omfattning
och kapacitet, att den kunde åtaga sig en dylik belastning. På grund av
dessa skäl, men också enbart på grund av dem, hade nämnda ledamöter
ansett en särskild militär tandvårdsorganisation vara nödvändig och därför
efter förmåga medverkat vid utarbetandet av i utredningens betänkande
framlagda förslag till en sådan.
Yttranden.
Tandvårdsutredningens ställningstagande till frågan om den militära tandvårdens
anknytning lill folktandvården har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av flertalet hörda myndigheter och sammanslutningar. Uttalanden
i denna riktning ha salunda gjorts av överbefälhavaren, samtliga försvarsgrenschefer,
försvarets civilförvaltning och sjukvårdsförvaltning, karolinska
institutets kollegienämnd, tandläkarinstitutets lärarråd, tandläkarorganisationerna
samt svenska stadsförbundet. Även fyra av huvudmännen för folktandvården
ha tillstyrkt utredningens förslag eller lämnat detsamma utan
erinran.
Mot utredningens ställningstagande i denna fråga lia däremot invändningar
rests av medicinalstyrelsen och flertalet huvudmän för folktandvården,
statskontoret och svenska landstingsförbundet.
Svenska läkarsällskapet har tillstyrkt förslaget endast under förutsättning,
att hänvisning av vissa kategorier värnpliktiga till folktandvården möjliggjordes
redan under värnpliktstjänstgöringen samt att viss översyn av anställningsformerna
vid folktandvården företoges i syfte att vinna likformighet
med dem vid försvarsväsendet. Snabba och effektiva åtgärder borde
även vidtagas för att öka antalet tandläkare.
I vissa av de tillstyrkande yttrandena har särskilt understrukits utredningens
uttalande, att fragan örn den militära tandvårdens organisation
borde upptagas till förnyad prövning, sedan folktandvården blivit fullt ut
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
15
byggd. Å andra sidan har marinförvaltningen framhållit att, även om i en
framtid ett intimare samarbete med folktandvården allteftersom denna utbyggdes
kunde åstadkommas, ansvaret för truppen i detta liksom i andra
avseenden i sista hand måste ligga på de militära myndigheterna och försvarets
centrala förvaltningar, vilka för utövande av sin verksamhet måste
lia sakkunniga organ till sitt förfogande. Marinförvaltningen ansåge därför,
att i den militära organisationen ingående tandläkare även vid en fullt utbyggd
folktandvård komme alt vara erforderliga. Vad särskilt marinen beträffade
finge marinförvaltningen erinra om att tjänstgöringsförhållandena
vid marinen i stor utsträckning förhindrade, att tandvård för marinens manskap
kunde komma att förläggas till folktandvården, även sedan denna
utbyggts till full kapacitet. Vid nyare större fartygsbyggen räknades med att
den sjögående personalen skulle kunna få sin tandvård ombord. Även vid
ombyggnader av äldre större fartyg hade tandpolikliniker inrättats därstädes.
Den decentralisering av tandvården för den sjögående personalen, som
sålunda under senare år verkställts, hade visat sig vara mycket lämplig och
vore ur bl. a. ekonomiska synpunkter givetvis att föredraga framför att
skicka vederbörande i land till civil eller militär tandpoliklinik. Marinförvaltningen
ansåge att något avbrott i denna utveckling icke borde äga rum.
Vad nu sagts gällde även i viss utsträckning kustartilleriets mera avsides belägna
förläggningar. Den militära tandvårdsorganisationen syntes därför
kunna nu definitivt fastställas.
Liknande synpunkter ha anförts av tandläkarorganisationerna.
Även försvarets sjukvårdsförvaltning har ansett vissa omständigheter tala
för att den militära tandvårdens verksamhetsområde komme att kvarstå
obeskuret jämväl efter det folktandvårdsorganisationen blivit slutligt utbyggd.
Försvarets civilförvaltning har understrukit betydelsen av att den militära
tandvården gåves en fastare organisation och därvid erinrat om att
den militära tandvården såväl tidigare under fredstid som under de första
beredskapsåren bedrivits under i flera hänseenden otillfredsställande förhållanden.
Civilförvaltningen ville här endast erinra örn att riksdagens
under år 1943 församlade revisorer i sin berättelse framlagt vissa synpunkter
på de brister i avseende å den militära tandvården, som kommit till synes
under den dittills rådande förstärkta försvarsberedskapen. De provisoriska
åtgärder till förbättrande av tandvården inom försvarsväsendet, som på förslag
av tandvårdsutredningen genomförts under budgetåret 1943/44, syntes
verksamt ha bidragit till avhjälpande av de förefintliga bristerna. Uppenbart
vore dock, att de sålunda redan vidtagna åtgärderna — även med bortseende
från deras karaktär av provisorium -— icke vore tillfyllest, utan att
den militära tandvården för att fylla sin uppgift måste utbyggas och erhålla
en fast organisation.
Tandläkarinstitutcts lärarråd har ansett den av utredningen föreslagna
militära tandvårdsorganisationen vara den enda möjliga lösningen av ifrågavarande
spörsmål.
16
Kungl. Majus proposition nr 171.
Medicinalstyrelsen har — med erinran om att flertalet huvudmän för folktandvården
uttalat betänkligheter mot utredningens förslag — för egen del
anfort, att utredningens betänkande ur såväl odontologisk som statistisk
synpunkt ägde mycket stora förtjänster. Styrelsen funne tillika, att det förslag,
som tandvårdsutredningen framlagt, i och för sig vore av sådan beskaffenhet,
att det skulle ha kunnat genomföras, därest tillgången på tandläkare
hade varit tillfredsställande. Emellertid vore bristen på tandläkare
mycket svår. Denna tandläkarbrist hade utgjort och utgjorde alltjämt det
väsentliga hindret för folktandvårdens snabba och planenliga utbyggande.
Under dylikt förhållande måste den av utredningen föreslagna samverkan
mellan å ena sidan militärtandvården och å andra sidan folktandvården
respektive privattandvården betraktas såsom otillfredsställande. Militärtandvården
vore i förslaget grundad på i många avseenden alltför optimistiska
beräkningar, folktandvården saknade för närvarande möjlighet att mottaga
del tänkta remissklientelet och privattandvården syntes, av hittillsvarande
erfarenheter all döma, komma att visa föga villighet till samarbete med
militärtandvården mot av staten reglerade taxor. Den omständigheten, att
den tilltänkta tandvårdsorganisationen skulle givas en elastisk utformning
med hänsyn till den mångfald svårbedömda faktorer, som förelåge, svntes
icke innebära en garanti för förslagets lyckliga genomförande.
En konkurrens örn arbetskraft de två organisationerna emellan syntes
bliva ofrånkomlig och verka förlamande på båda. För folktandvårdens del
skulle denna konkurrens medföra en försvårad situation speciellt för ungdomstandvården.
Betraktade man tandvårdsfrågan ur en enhetlig synpunkt
skulle därför förslagets realiserande innebära ett eftersättande av tandvården
i åldrarna 15—19 år för att bereda möjlighet till ett intensifierande av
tandvården å de värnpliktiga efter denna ålder. Styrelsen ville bestämt
hävda, att detta strede mot odontologisk! och ekonomiskt riktiga och förnuftiga
principer.
De av styrelsen påtalade olägenheterna i samband med den föreslagna
militärtandvårdsorganisationen vöre av den karaktär och storleksordning,
att man enligt styrelsens förmenande icke utan tvingande skäl borde definitivt
genomföra densamma. Såvitt styrelsen kunde bedöma, förelåge icke
någon dylik tvingande nödvändighet, i synnerhet som genom tandvårdsutredningens
försorg en provisorisk organisation för tillgodoseendet av försvarsväsendets
tandvård redan trätt i verksamhet.
Under åberopande av vad sålunda anförts har styrelsen uttalat önskvärdheten
av att det av försvars väsendets tandvårdsutredning avgivna betänkandet
gjordes till föremål för en grundlig överarbetning. Detta syntes vara
påkallat även av den anledningen, att det av utredningen förutsatts, bland
annat, att Kungl. Maj:t skulle utfärda bestämmelser angående villkoren för
att pa folktandvardspoliklinikerna skulle utföras den mera komplicerade
tandvården at de värnpliktiga. Redan lösningen av detta spörsmål tarvade
givetvis ytterligare övervägande.
Kungl. \laj:ts proposition nr 171.
17
Medicinalstyrelsen ansåge det emellertid icke tillfyllest, att det fortsatta
utredningsarbetet begränsades till att avse tandvårdsutredningens betänkande.
Orsakerna till de nu föreliggande svårigheterna beträffande svenska
folkets tandvård läge så djupt, problemen vore så stora och så intimt med
varandra sammanflätade och deras lösande vore av så utomordentlig betydelse
ur socialmedicinsk och ekonomisk synpunkt, att medicinalstyrelsen
ansåge det icke kunna längre bero vid åtgärder i enstaka riktningar. Enligt
styrelsens uppfattning måste man i nuvarande läge hysa de allvarligaste
farhågor för hela den sociala tandvårdsfrågan.
Problemet måste nu angripas i hela dess vidd, och alla därmed förknippade
spörsmål måste upptagas till behandling i ett sammanhang.
Farhågor för en icke önskvärd konkurrens om tandläkarna mellan folktandvården
och den militära tandvården ha även uttalats av flera av folktandvårdens
huvudmän, vilka befarat att folktandvårdens utbyggnad därigenom
skulle försenas.
Svenska landstingsförbundets styrelse har framhållit, att en del av de
svårigheter, folktandvården nu hade att kämpa med, orsakades av att åtskilliga
tandläkare vore inkallade till beredskapstjänst. En viss lättnad
härutinnan hade förutsetts, när beredskapen väsentligt minskade, och landstingen
hade räknat med att då kunna utbygga folktandvården i snabbare
takt. Skulle emellertid i enlighet med det föreliggande förslaget en särskild
militär tandläkarkår av betydande omfattning nu tillskapas, bleve folktandvårdens
utbyggnad ytterligare fördröjd. I detta läge kunde man fråga sig,
vilket som vore lämpligast, att söka bereda det svenska folket i gemen en
tillfredsställande tandvård snarast möjligt eller att, med tillbakasättande av
detta behov, för en viss grupp skapa tillfredsställande tandvårdsmöjligheter.
Det syntes styrelsen, som örn den samhälleliga allmänna tandvården borde
i första hand utbyggas. De åtgärder, som därefter erfordrades för ett tillgodoseende
av den rent militära tandvårdens behov, syntes då kunna bliva
av relativt blygsam karaktär.
Emellertid kunde man ej med säkerhet förutse, när folktandvården kunde
vara fullt genomförd. Under sådana förhållanden måste tydligen för tillgodoseende
av försvarsväsendets tandvårdsbehov särskilda åtgärder nu vidtagas.
Viktigt vore emellertid därvid, att dessa åtgärder finge en sådan
karaktär, att de lätt kunde anpassas efter det ändrade läge, som en fullt utbyggd
folktandvård vore ägnad att medföra. Med hänsyn härtill ansåge
styrelsen angeläget, att man nu icke fastlåste den militära tandvårdsorganisationen
i former, som avsåges skola bliva bestående för lang tid. Det
vore en betydande arbetsbörda, som genom det av utredningen föreslagna
remissförfarandet skulle påläggas folktandvården och som syntes motsvara
åtminstone 50 tandläkares arbetskapacitet. Huruvida folktandvården i nuvarande
läge, utan åsidosättande av det civila klientelets intressen, kunde
påläggas denna uppgift, hade ej närmare undersökts. Det syntes enligt sty
llihang
lill riksdagens protokoll 1945. I saini. Nr 171. 2
18
Kungl. Majlis proposition nr 171.
relsens mening nödvändigt, att denna fråga klariades, innan man genomförde
den föreslagna reformen. Kunde ej folktandvården i nuvarande läge
påtaga sig denna uppgift, måste tydligen den militära tandvårdsorganisationen
högst väsentligt utbyggas.
Statskontoret har anslutit sig till de synpunkter, som anförts i det till utredningen
fogade särskilda yttrandet. Jämväl statskontoret funne det angeläget,
att staten i första hand använde sina resurser för att snabbast möjligt
utbygga folktandvården till avsedd kapacitet i stället för att skapa en dyrbar
militär tandvårdsorganisation, som på ett föga lyckligt sätt komme att
konkurrera med folktandvården örn landets knappa tillgång på lämpliga
tandläkare och dessutom försvårade ett genomförande av folktandvårdens
idé att få till stånd en kontinuerligt och jämnt fungerande tandvård för alla
åldrar. Velskapen om att staten under värnpliktstiden tillhandahölle fri
tandbehandling åt den, som under tiden efter skoltandvårdens upphörande
försummat sina tänder, måste nämligen förutsättas komma att motverka
strävandena att få bort den s. k. luckan i tandvården under åldern 16—19 år.
De skäl, som utredningens majoritet särskilt åberopat till förmån för en
fristående militär tandvårdsorganisation, kunde statskontoret heller icke
finna övertygande. Utredningen vore sålunda knappast fullt konsekvent
vare sig i fråga om målsättningen för den militära tandvården eller beträffande
principerna för den militära tandvårdsorganisationens uppbyggande.
Enligt statskontorets uppfattning, som vunne stöd av reservanternas uttalanden,
kunde en militärt organiserad tandvård svårligen taga sikte på annat
än de relativt enkla vårdfallen, medan de mera komplicerade fallen,
icke minst de svårare käkskadorna, i såväl fred som krig måste hänvisas
till sjukhus eller civila kliniker bakom fronten. Om bristen på tandläkare
gjorde folktandvårdsorganisationen otillräcklig för övertagande av den militära
tandvården, borde åtgärder i första hand vidtagas för att utbilda
flera tandläkare. Detta syntes vara en mer rationell väg än att utöka den
militära utbildningstiden för värnpliktiga tandläkare. Statskontoret kunde
icke inse, att en dylik extra utbildning kunde vara av betydelse för meddelande
av konserverande tandvård åt militär personal. Genom att i stället
skapa förutsättningar för ett utökat anlitande av folktandvårdspoliklinikerna,
kunde även kvinnliga tandläkare i stor utsträckning anlitas för meddelande
av militär tandvård. Och för den egentliga fronttjänsten syntes ett
begränsat antal värnpliktiga tandläkare vara till fyllest.
Lika med utredningen ansåge statskontoret, att en slutgiltig militärtandvård
icke kunde uppbyggas, innan frågorna örn småbarns- och ungdomstandvården
natt tillfredsställande lösning, vilket i sin tur vore avhängigt
av folktandvårdens framtida organisation och utbyggnad. Under sådana
förhallanden kunde det icke vara tillrådligt att tillskapa ett militärt provisorium
av den fasta natur, som inrättandet av en civilmilitär tandläkarkår
skulle innebära, detta så mycket mindre som ett dylikt provisorium måste
Kungl. Maj-.ts proposition nr lii. 19
antagas komma att fördröja och försvåra folktandvårdsreformens genomförande.
Frågan örn den omfattning, i vilken tandvård borde meddelas de värnpliktiga,
har berörts i några yttranden. Sålunda har chefen för armén ansett
det vara ett oavvisligt krav ur militär synpunkt, att det med tandvården
förenade intrånget i de värnpliktigas tjänstgöringstid bleve så litet som
möjligt. Med hänsyn härtill vöre det önskvärt, att tandvården under militärtjänstgöringen
i största möjliga utsträckning begränsades. I sådant syfte
borde värnpliktiga, vilkas åkommor vore av lindrigare ari, beredas möjlighet
att erhålla civil tandvård under tiden mellan inskrivning och inryckning
till tjänstgöringens början.
Å andra sidan har chefen för marinen ansett nödvändigt att den militära
tandvården, intill den tidpunkt, då gynnsamma verkningar av en utbyggd
folktandvård medförde minskat behov av tandvård under värnpliktstjänstgöringen,
omhändertoge även de komplicerade fallen.
Tandläkarorganisationerna ha betonat betydelsen ur såväl sociala som
allmänna hälsovårdssynpunkter av att de värnpliktiga bereddes fullständig
tandvård. Liknande synpunkter ha anförts av svenska läkaresällskapet.
Den militära tandvården, vilken under de första krigsåren fungerade Deparfemen?
mindre tillfredsställande, synes genom de år 1943 beslutade provisoriska
åtgärderna ha erhållit en för rådande förhållanden i stort sett tillräckligt
effektiv organisation. Emellertid bygger denna provisoriska organisation i
väsentlig mån på tandläkare, som enligt värnpliktslagen hållas inkallade
till beredskapstjänstgöring eller ock tagas i anspråk jämlikt tjänstepliktslagen.
Organisationen kan således i sin nuvarande utformning icke fungera
nöjaktigt efter återgång till fredsförhållanden. Därtill kommer, att de civilanställda
tandläkare, som utnyttjas i organisationen -— tandvårdsinspektören
i försvarets sjukvårdsförvaltning och tandpoliklinikföreståndarna
— äro allenast tillfälligt anställda och att en dylik anställningsform icke
torde kunna användas på längre sikt, därest fullgoda krafter skola kunna
förvärvas.
Det nu föreliggande sakkunnigförslaget, vilket framlagts av samma utredning,
som på sin tid uppdrog riktlinjerna för den nu gällande provisoriska
organisationen, åsyftar att bereda de värnpliktiga och försvarets fast
anställda manskap en effektiv tandvård även efter beredskapens upphörande.
Förslaget innebär i huvudsak ett fortsatt utbyggande av den nuvarande
organisationen efter i stort sett oförändrade riktlinjer. Tandvårdsbehovet
åt de värnpliktiga har därvid förutsatts skola väsentligen tillgodoses
genom anlitande av värnpliktiga tandläkare under dem enligt värnpliktslagen
åliggande värnpliktstjänstgöring. Genom viss omläggning av utbildningsplanerna
för de värnpliktiga skulle dessas tjänstgöringstid kunna utnyttjas
för facktjänstgöring i större utsträckning än enligt gällande utbild
-
20 Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
ningsbestämmelser. Antalet fast anställda tandläkare har ansetts kunna hållas
nere.
Förslaget har i huvudsak tillstyrkts av flertalet hörda myndigheter. Vissa
av folktandvårdens målsmän — medicinalstyrelsen, svenska landstingsförbundet
och ett antal huvudmän för folktandvården — ävensom statskontoret
ha däremot rest invändningar mot förslaget och ansett, att i stället åtgärder
borde vidtagas för effektivisering av folktandvården.
För egen del vill jag till en början framhålla, att jag i likhet med tandvårdsutredningen
och flera av remissmyndigheterna anser, att en slutgiltig
militärtandvård icke kan uppbyggas, förrän småbarns- och ungdomstandvården
blivit tillfredsställande ordnad. En fullt genomförd tandvård för
barn och ungdom före värnpliktsåldern måste nämligen väsentligt minska
tandvårdsbehovet under värnpliktstjänstgöringen. Emellertid torde det —
även om de av tandvårdsutredningen ifrågasatta åtgärderna för förstärkning
av folktandvården vidtagas — dröja många år, innan en sådan minskning
av tandvårdsbehovet i värnpliktsåldern gör sig gällande i större omfattning.
Den omständigheten, att barn- och ungdomstandvården icke förrän om
åtskilliga år kan beräknas bliva tillräckligt effektiv, synes mig icke böra
föranleda, att tandvården under värnpliktstjänstgöringen nu försummas. Tvärtom
måste det vid sådant förhållande betraktas som särskilt betydelsefullt,
att de nuvarande möjligheterna till beredande av tandvård åt de värnpliktiga
bibehållas och örn möjligt ökas. Jag anser därför i likhet med tandvårdsutredningen,
att den militära tandvården snarast möjligt bör givas en
effektiv och för såväl freds- som krigsförhållanden lämpad organisation,
samtidigt som den bör erhålla erforderlig elasticitet. Den militära tandvård,
som sålunda bör finnas organiserad, synes icke lämpligen kunna rymmas inom
ramen för folktandvårdens organisation med den begränsade omfattning
denna nu har. Men den omständigheten, att den militära tandvården nu
organiseras för att icke ett olyckligt avbrott skall uppkomma i den militära
tandvårdsverksamhet som redan påbörjats, får givetvis icke hindra
att frågan örn den militära tandvårdens inordnande i folktandvården, i den
mån så kan ske, upptages till bedömande framdeles, då gynnsammare förutsättningar
härför föreligga. Självfallet bör tillses, att icke folktandvårdens
^byggande onödigtvis försvåras eller försenas genom de åtgärder som vidtagas
med avseende å militärtandvården.
Det av tandvårdsutredningen framlagda förslaget synes ur dessa synpunkter
vara väl ägnat att i huvudsak läggas till grund för den militära tandvårdsorganisationens
utformning. Genom utnyttjande av de värnpliktiga
tandläkarnas värnpliktstjänstgöring har behovet av fast anställda tandläkare
kunnat begränsas till — förutom viss arvodesanställd personal med
kortare årlig tjänstgöring — 44 tandläkare, samtliga halvtidsanställda, innebärande
en ökning i förhållande till den nuvarande organisationen motsvarande
8 å 9 heltidstjänstgörande tandläkare. Det må anmärkas, att to
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
21
talbehovet av tandläkare inom folktandvården beräknats till 1 100, av vilka
omkring 800 ännu icke tillsatts. Den fast anställda tandläkarpersonalens
utökning inom försvaret torde således icke kunna nämnvärt inverka på folktandvårdens
utbyggande. Icke heller omläggningen av de värnpliktiga tandläkarnas
utbildning lärer kunna tillmätas större betydelse vid denna frågas
avgörande.
Utredningen har vid beräkningarna rörande personalbehovet för den militära
tandvården förutsatt, att denna såvitt avser de värnpliktiga skulle
omfatta allenast de mindre komplicerade fallen, medan övriga tandvårdsfall
skulle hänvisas till folktandvården och den privata tandvården. I olika
remissyttranden ha uttalats farhågor för att folktandvården icke skulle
kunna mottaga det tänkta remissklientelet, varjämte framhållits, att privattandvården
troligen komme att visa föga villighet till samarbete med militärtandvården
mot av staten reglerade taxor. Självfallet kunna här svårigheter
möta med hänsyn till den begränsade omfattning folktandvårdens organisation
hittills erhållit. Jag kan dock ej finna, att detta bör föranleda
uppskov med lösandet av frågan om militärtandvården. I den mån folktandvårdsorganisationen
utökas, torde för övrigt berörda svårigheter komma
att minskas. Huruvida, på sätt utredningen föreslagit, värnpliktiga, som för
mera komplicerad tandvård remitterats från militärtandvården, böra tillerkännas
samma rätt till tandvård mot nedsatta avgifter, som för närvarande
tillkommer ungdom i åldern 16—19 år, torde böra ytterligare övervägas.
Med beaktande av vad här anförts föreslår jag, att den nuvarande provisoriska
tandvårdsorganisationen inom försvaret utbygges till en fastare organisation
i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som angivits
av tandvårdsutredningen. Jag förutsätter emellertid som nämnts, i likhet
med tandvårdsutredningen, att frågan om den militära tandvårdens organisation
upptages till förnyad omprövning sedan folktandvården blivit utbyggd
så att den kan bereda samtliga åldersgrupper effektiv tandvård.
Till frågan örn den militära tandvårdens organisation mera i detalj återkommer
jag i det följande.
Den militära tandvårdens organisation.
Tandvårdsutredningen.
Såsom förut anförts har tandvårdsutredningen räknat med att tandvården
åt de värnpliktiga skall i huvudsak åvila värnpliktiga tandläkare
under dessas värnpliktstjänstgöring. Utredningen har utgått från att samtliga
från tandläkarinstitutet utexaminerade manliga tandläkare i egenskap
av värnpliktiga skola uttagas för specialutbildning såsom tandläkare.
Enligt 27 § 1 mom. D i 1941 års värnpliktslag kan värnpliktig, som idkar
22
Kungl. Maj-.ts proposition nr 171.
studier för utbildning till tandläkare, åläggas att — utöver honom enligt
27 § 1 mom. A åliggande tjänstgöring å 450 dagar — åläggas att därutöver
fullgöra fortsatt tjänstgöring under högst 180 dagar. Den fortsatta tjänstgöringen
kan i omgångar fördelas på hela värnpliktstiden. Värnpliktstjänstgöringen
i fredstid utgör alltså för ifrågavarande personalkategori högst
630 dagar.
Enligt gällande utbildningsplaner för armén och flygvapnet fördelas
denna tid sålunda, att tillhopa 285 dagar utnyttjas för soldat- och befälsutbildning,
165 dagar avses för fackutbildning, varav 90 dagar i form av
en fackutbildningskurs och återstoden såsom assistenttjänstgöring vid kirurgisk
avdelning, samt 180 dagar användas för facktjänstgöring vid staber
och förband, fördelad på högst sex omgångar under hela värnpliktstiden.
Utredningen har ansett en förlängning och koncentration av facktjänstgöringen
önskvärd och i syfte att få möjligheterna härtill klarlagda haft
överläggningar med representanter för militära och mililärmedicinska myndigheter.
Med ledning av vad som vid överläggningarna framkommit har utredningen
såvitt avser värnpliktiga tillhörande besiktningsgrupperna 1 och
2 ansett sig kunna föreslå en begränsning av den militära utbildningen till
210 dagar och av fackutbildningen till 90 dagar, varav 60 dagars assistenttjänstgöring.
Återstoden av värnpliktstjänstgöringen, 330 dagar, har avsetts
för facktjänstgöring. Beträffande värnpliktiga, som hänförts till besiktningsgrupperna
3 och 4, har utredningen föreslagit begränsning av den militära
utbildningen till 120 dagars rekrytskola samt slopande av fackutbildningen,
varför facktjänstgöringen beräknats skola kunna förlängas till 510 dagar.
Huvuddelen av facktjänstgöringen har föreslagits skola äga rum året närmast
efter landläkarexamen.
För tandläkare, som tilldelas marinen, har utredningen räknat med militärutbildning
liksom nu under 150 dagar samt fackutbildning liksom vid
armen under 90 dagar, medan återstoden av värnpliktstjänstgöringen skulle
fullgöras i form av facktjänstgöring.
Därest sålunda framlagda förslag genomföras, skulle den militära tandvårdsorganisationen
enligt utredningens beräkningar ha att inom icke alltför
många år räkna med mellan 60 och 70 helårstjänstgörande värnpliktiga
tandläkare, eller det minsta antal tandläkare, som enligt tidigare angivna
normer skulle vara erforderligt för de värnpliktigas tandvård. Utredningen
har härvid beräknat antalet från tandläkarinstitutet årligen utexaminerade
manliga tandläkare till ungefär 80. En förutsättning härför har emellertid
angivits vara, att nu gällande bestämmelser, enligt vilka värnpliktiga studerande
vid poängberäkningen för intagandet å institutet få tillgodoräkna
sig V2 poäng för varje månads fullgjord värnpliktstjänstgöring, bibehållas.
Utredningen har befarat, att antalet manliga studerande i annat fall skulle
komma att nedgå.
Utredningen har erinrat om att medicinalstyrelsen enligt lagen den 30 juni
Kungl. Maj:ts proposition nr lil.
23
1943 (nr 467) om viss begränsning av legitimation som tandläkare — vilken
lag gäller till den 1 oktober 1946 — ägde att, örn tillräckligt antal tandläkare
icke vore att tillgå för folktandvårdens behov, begränsa legitimationen till
att under ett år allenast gälla folktandvården. Detta innebure således ett års
förskjutning i angivet tidprogram. För den händelse legitimationsbegränsningen
förlängdes för ytterligare en treårsperiod, bomme den militära tandvården
att för samina tid drabbas av motsvarande försening i användningen
av värnpliktiga tandläkare. Intet hinder förelåge emellertid för att examinerad
tandläkare, som fullgjorde facktjänstgöring, även erhölle till militärtjänstgöring
begränsad legitimation.
För utnyttjande av de värnpliktiga tandläkarnas arbetskapacitet, för övervakande
av deras tjänstgöring, för organisationen av tandpoliklinikernas
verksamhet samt för erhållande av största möjliga effektivitet av denna och
bästa möjliga behandlingsresultat har tandvårdsutredningen ansett nödvändigt
att inrymma ett antal tandpoliklinik föreståndare i organisationen.
De under provisoriet vunna erfarenheterna ha enligt utredningen
tillfullo bestyrkt nödvändigheten av att sådana föreståndare finnas anställda.
Utredningen har, såsom av det föregående framgår, beräknat behovet heltidsanställda
tandläkare, i första hand avsedda för det stamanställda manskapets
tandvård, till 13. Emellertid har utredningen ansett sig icke böra
föreslå anställning av heltidsanställda tandläkare. Såväl ur rekryteringssynpunkt
som med hänsyn till önskvärdheten av att tandvårdsorganisationens
tandläkare skulle kunna ytterligare utveckla och bibehålla sina kunskaper
vore det nämligen lämpligast att räkna med halvtidsanställd personal. Utredningen
ansåge sålunda, att i stället för 13 heltidsanställda 26 halvtidsanställda
tandläkare skulle avses för ifrågavarande ändamål. Utredningen
hade funnit det mest rationellt, att dessa för de stamanställdas tandvård
beräknade mera fast anställda tandläkare utnyttjades inom den militära
tandvårdsorganisationen såsom poliklinikföreståndare. Vid sådant förhållande
måste det beräknade antalet halvtidsanställda tandläkare ökas med
det antal, som representerade den tid, som åtginge i administrativt arbete för
poliklinikföreståndare.
Enligt utredningens beräkningar erfordrades i anledning härav 9 halvtidsanställda
tandläkare. Tandvårdsorganisationen skulle alltså kunna räkna
med 35 halvtidsanställda tandläkare, tjänstgörande såsom poliklinikföreståndare
och i största möjliga grad omhändertagande de stamanställdas
tandvård.
Tandvårdsutredningen har funnit, att, med hänsyn till den bevisbara tidsförlust
som uppkomme, därest tandpoliklinik vore belägen utanför vederbörligt
kasernområde, del vöre lämpligast, att som regel varje förband hade
sin egen tandpoliklinik. På vissa båll, där förbanden vore varandra relativt
närbelägna, kunde dock gemensam poliklinik användas, vilket för övrigt
redan skett å skilda orter. Ehuru gemensamma tandpolikliniker ansetts icke
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
i alltför stor utsträckning böra anordnas, hade dock tandvårdsutredningen
förutsatt, att i åtskilliga fall tandpoliklinikföreståndare kunde vara gemensam
för flera å en ort befintliga polikliniker.
I enlighet med erhållna direktiv har tandvårdsutredningen haft alt undersöka,
örn och i vad mån fördelar kunde ernås genom samordning av tandvården
mellan truppförband tillhörande olika försvarsgrenar. Med hänsyn
till enahanda skäl, som föranlett tandvårdsutredningen att föreslå, att varje
förband i allmänhet borde ha sin tandpoliklinik, hade utredningen funnit,
att några fördelar sannolikt icke stöde att vinna genom samordning av tandvården
mellan truppförband tillhörande olika försvarsgrenar.
Enligt utredningens beräkningar skulle behovet av tandpolikliniker inom
försvaret, flottans fartygspolikliniker oräknade, utgöra 76.
Utredningen har anfört, att tandpoliklinikerna inom varje militärområde
— oberoende av till vilken försvarsgren de hörde — borde stå under ledning
och övervakning av en militärbefälstandläkare. Erfarenheterna
från provisoriet hade givit vid handen, att militärbefälstandläkarna
därunder haft en mycket betydelsefull uppgift. De vore nu desto nödvändigare
att ha såsom permanenta inspektionskrafter, som icke mindre än sammanlagt
21 tandpolikliniker komme att tvingas att arbeta utan egen poliklinikföreståndare
och sålunda stå under militärbefälstandläkares omedelbara
översyn. Militärbefälstandläkarna syntes enligt tandvårdsutredningens
uppfattning kunna vara halvtidstjänstgörande, därvid dock förutsattes, att
vederbörandes tjänstgöringstid skulle kunna delvis sammanföras till kortare
sammanhängande perioder under vilka inspektioner skulle verkställas. Utredningen
ansåge 7 halvtidsanställda militärbefälstandläkare vara erforderliga,
d. v. s. en för varje militärområde, därvid dock den för VII. militärområdet
avsedde militärbefälstandläkaren skulle vid sidan av sin inspekterande
verksamhet utföra praktiskt tandvårdsarbete å någon av tandpoliklinikerna
i Visby.
Utredningen har framhållit, att samtliga i det föregående angivna beräkningar
av antalet inom den militära tandvårdsorganisationen erforderliga
tandläkare utgått från totalsiffrorna stamanställda och värnpliktiga. Den
jämna fördelning av klientelet på varje tandläkare, på vilken beräkningen
sålunda byggt, existerade i praktiken självfallet icke. I verkligheten vöre
nämligen klientelet uppdelat på en mångfald förband av varierande storlek.
Den ojämna fördelningen måste öka behovet tandläkare utöver det antal,
som beräknats på den exakt jämna fördelningen. Härtill komme, att den
beräknade tillgången på värnpliktiga tandläkare, omkring 65 per år, uppnåddes
endast under förutsättning, att av utredningen angivna önskemål
beträffande disponerandet av värnpliktiga tandläkares tjänstetid ginge i
verkställighet. Beräkningen av antalet tandläkare för de stamanställdas
tandvård hade även gjorts synnerligen snäv. Det syntes därför vara ofrånkomligt
att utöver angivna antal halvtidsanställda tandläkare räkna med
25
Kungl. Mctj:ts proposition nr 171.
vissa extra tandläkarkrafter. Dessa skulle i första hand avses för
de tandpolikliniker, som på grund av större inryckningar till militär tjänstgöring,
sammandragna skolor och andra omständigheter bleve särskilt belastade.
De kunde vidare vid behov utnyttjas för vakanser och vikariat. Antalet
sålunda erforderliga tandläkare vore synnerligen svårt att beräkna.
Tandvårdsutredningen hade emellertid utgått fran att detta antal icke borde
vara mindre än det sammanlagda antalet poliklinikförestandare och militärbefälstandläkare,
och därför räknat med att omkring 45 sådana tandläkare
behövdes. Av dessa borde emellertid 20 erhålla viss fastare anställning med
en månads obligatorisk tjänstgöring årligen.
Poliklinikföreståndarna, militärbefälstandläkarna och nyssnämnda 20
extra tandläkarkrafter med viss fastare anställning borde, jämte de ytterligare
två tandläkare, som utredningen enligt det följande beräknade lör
organisationens ledning, utgöra en civilmilitär tandläkarkar,
gemensam för de tre försvarsgrenarna. Tandvårdsutredningen ansåge, att
några bärande skäl icke kunde förebringas för att ifrågavarande personal
med sina strängt avgränsade arbetsuppgifter skulle uppdelas på skilda,
mindre och för de olika försvarsgrenarna avsedda kårer. Tillkomsten av
den för hela försvaret gemensamma sjukvårdsförvaltningen utgjorde även
ett ytterligare stöd för tandvårdsutredningens uppfattning, att -— oavsett
hur det i framtiden bomme att gestalta sig med de skilda militära läkarkårerna
— den nytillkomna militära tandläkarkåren borde organiseras
såsom en för de skilda försvarsgrenarna gemensam sådan. Placering till
tjänstgöring av kårens medlemmar borde däremot i förekommande fall ske
till de skilda försvarsgrenarna och dessas tandpolikliniker.
De under provisoriet vunna erfarenheterna hade, enligt vad utredningen
vidare framhållit, visat nödvändigheten av att en tjänsteman motsvarande
nuvarande tandvårdsinspektören innehade ledningen av den militära
tandvården. Denne tandläkare — försvarsövertandläkaren —
borde vara ledare för den militära tandvårdsorganisationen. Han skulle vara
chef (souschef) för den militära tandläkarkåren och ha inspektionsrält över
denna samt poliklinikerna och dessas verksamhet ävensom biträda vid planeringen
av de värnpliktiga tandläkarnas utbildning och tandläkarnas i allmänhet
ianspråktagande. Närmast skulle det förefalla lämpligast, att placera
honom i försvarets sjukvårdsförvaltning under generalläkaren. Emellertid
ville utredningen erinra örn att generalläkaren icke vore personalchef ens
för någon av de militära läkarkårerna. Vid en placering av nu ifrågavarande
tandläkare inom sjukvårdsförvaltningen skulle sålunda behov uppstå av en
särskild personaldetalj med redovisningsförfarande m. m. Utredningen hade
därför ansett sig böra föreslå, ali nu ifrågavarande tandläkare under arméöverläkarens
chefskap placerades på arméinspektionens sjukvardsavdelning.
Visserligen hade erfarenheterna från provisoriet visat, att denne övertandläkare
(land vårdsi (ispektor) måst därunder vara heltidstjänstgörande, men
26
Kungl. Majlis proposition nr 171.
under normala tider syntes tjänstgöringsskyldigheten kunna reduceras till
4 å 5 timmar dagligen.
I sjukvårdsförvaltningen handlades frågor om tandvårdsmaterielens anskaffning,
underhåll och vård m. m. Det syntes icke vara möjligt för den i
arméinspektionen placerade tandläkaren att samtidigt i sjukvårdsförvaltningen
vara föredragande i nyssnämnda frågor. Dessa vore för övrigt av
så stor ekonomisk innebörd för statsverket, att särskild sakkunnig med ämbetsmannaansvar
måste kunna disponeras härför. En sådan särskild föredragande
borde i övrigt kunna vid behov biträda den i arméinspektionen
placerade tandläkaren och vara dennes ställföreträdare. Tandvårdsutredningen
förutsatte dock icke mer än i allmänhet halvtidstjänstgöring för
denne tandläkare.
Enligt utredningens beräkningar skulle alltså 100 tandläkare regelbundet
komma att utöva den militära tandvården, därav 65 i heltidstjänst och 35
i halvtidstjänst. För att största möjliga effekt skulle kunna uttagas av tandläkarna
erfordrades, att dessa hade tillräckliga hjälpkrafter. En tandsköterska
borde beräknas för varje heltidstjänstgörande tandläkare. Detta
skulle innebära, att 65 tandsköterskor behövdes för de 65 heltidstjänstgörande
tandläkarna och 18 för de 35 halvtidstjänstgörande, eller inalles 83
tandsköterskor.
Med den organisation av de värnpliktigas tandvård, som av utredningen
angivits, och om tandvårdsutredningens föreslagna fordran på gott bettillstand
hos anställt manskap förverkligades, syntes behovet av proteskonstruktioner
inom den militära tandvården successivt komma alt minskas.
Tandvårdsuli edningen ansage därför, att någon utökning av nuvarande antal
laboratorier, 14 stycken, icke borde äga ruin. En militär tandvårdsorganisation
för fredstid med tandvård enligt angivna normer skulle kunna nedskära
antalet laboratorier och minska antalet där anställd personal. Hur
stor denna nedskärning kunde bliva, undandroge sig för närvarande varje
bedömning, utan finge erfarenheten här giva vägledning. Tandvårdsutredningen
föresloge, att i denna punkt av det militära tandvårdsprogrammet
nuvarande provisorium tills vidare finge oförändrat kvarstå.
Särskilda åtgärder måste vidtagas för att under fredstid tillförsäkra ifrågavarande
laboratorier nödig arbetskraft. I överensstämmelse med principen,
att de värnpliktiga tandläkarnas arbetskraft i största möjliga grad skulle
utnyttjas i praktiskt tandvårdande arbete, syntes de värnpliktiga med tandteknikerutbildning
eller de, som holle på att förvärva sådan, vid inskrivningsförrättningarna
böra uttagas för specialtjänst inom tandvårdsorganisationen
med tjänstgöring å proteslaboratorierna.
Slutligen ville tandvårdsutredningen framhålla, att det vore nödvändigt,
att den å arméinspektionens sjukvårdsavdelning placerade tandläkaren till
sitt förfogande för såväl skrivarbete som diarieföring och annat kontorsarbete
finge ett kvalificerat kontorsbiträde.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
27
Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår har tandvårdsutredningen
vid sina beräkningar rörande behovet av tandläkare räknat
med att fast anställt manskap med avlöning enligt löneplan Ma i manskapsavlöningsreglementet
skall erhålla fullständig tandvård på statens bekostnad.
Beträffande berörda personalkategori stadgas i 28 § manskapsavlöningsreglementet,
att till läkarvård må, enligt de närmare föreskrifter
som meddelas av Kungl. Majit eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av
vederbörande centrala förvaltningsmyndighet, hänföras tandvård jämväl
i vidare mån än som gäller för andra personalkategorier.
Tandvårdsutredningen har enligt sina direktiv haft att uppmärksamma
denna föreskrift samt att klarlägga de konsekvenser, som vid tillämpning
därav följa i avseende å tandvårdens organisation inom försvaret.
Med erinran härom har utredningen framhållit, att grundprincipen för
avlönandet av till löneplan Ma hörande manskapskategorier ju vore, att
staten i alla avseenden .skulle sörja för detta manskap. Med den relativt
låga kontanta lön, som detta stammanskap uppbure, kunde vederbörande
icke själva bekosta sin tandvård. Ifrågavarande befattningshavare behövde
icke heller såsom övriga statstjänstemän vid sjukdom i allmänhet på visst
sätt bidraga till likvideringen av sjukvårdskostnaderna. Tandvårdsutredningen
ansåge sålunda, att, liksom ifrågavarande stammanskap i full utsträckning
erhölle sjukvård, det även borde erhålla fullständig tandvård.
Denna tandvård borde betraktas såsom en löneförmån inom ramen för de
naturaförmåner, som inräknades i vederbörandes avlöningsvillkor. Den
tandvård, som sålunda .skulle givas det enligt löneplan Ma avlönade stammanskapet,
kunde icke såsom för de värnpliktiga i allmänhet inskränkas
till enkel kirurgisk-konserverande vård, utan måste vara fullständig med
sanering och betlrestitution i de fall så erfordrades, och därefter bettrevision
en eller två gånger årligen under tjänstgöringstiden.
Utredningen har framhållit, att det för begränsning av tandvårdsutgifterna
för det fast anställda manskapet vöre nödvändigt att vid rekryteringen
taga tilbörlig hänsyn till ett gott bettillslånd. Rekryteringen borde sålunda
ske icke blott på grundval av läkarutlåtande angående allmänna hälsotillståndet
utan även på tandläkarutlåtande, företrädesvis från tjänstetandläkare,
över bettets tillstånd.
Den av utredningen föreslagna tandvårdsorganisationen har förutsatts
skola allenast i undantagsfall tagas i anspråk för andra fast anställda befattningshavares
tandvård. Enligt utredningens mening borde dock officerare,
underofficerare och andra i försvarets tjänst anställda, när de vore
placerade å ort, där tjänstetandläkare eller privatpraktiserande tandläkare
icke kunde anlitas, eller när de tjänstgjorde ombord å marinens fartyg, kostnadsfritt
kunna erhålla enkel vård för tandsjukdom i akut stadium, örn å
orten (fartyget) tandvårdspoliklinik för de stamanställda och dc värnpliktiga
funnes inrättad.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
Yttranden.
Utredningens förslag rörande den militära tandvårdens organisation har
i huvudsak tillstyrkts av de myndigheter, som i princip anslutit sig till utredningens
uppfattning rörande den militära tandvårdens samordning med
folktandvården.
I vissa yttranden ha erinringar framförts mot de av utredningen föreslagna
grunderna för de värnpliktiga tandläkarnas värnpliktstjänstgöring.
Sålunda har chefen för armén, med instämmande av överbefälhavaren,
framhållit, att tiden för assistenttjänslgöring och fackutbildning, under vilka
utbildningsperioder tandläkarna främst bibringades de insikter, vilka
erfordrades för tjänstgöring vid mobiliserat förband, icke borde nedskäras i
den omfattning utredningen föreslagit.
Armé öv erläkaren, vilkens yttrande biträtts av chefen för armén, har i
denna fråga bl. a. framhållit, att befälsutbildning och fackutbildning icke
borde, såsom utredningen föreslagit, slopas för värnpliktiga tillhörande besiktningsgrupperna
3 och 4. Fackutbildningen borde icke heller i övrigt begränsas
i den omfattning utredningen föreslagit. Arméöverläkaren förordade
en fackutbildning av 150 dagar, varav 90 dagar såsom assistenttjänstgöring
vid kirurgisk avdelning. Därvid skulle 270 dagar återstå för facktjänstgöring.
19U års utredning rörande tandläkarutbildningen m. m. har uttalat sig i
samma riktning. Även tandläkarinstitutets lärarråd och svenska militärläkareföreningen
ha uttalat vissa betänkligheter mot den förkortning av
fackutbildningen, som utredningen föreslagit.
Tandlåkarorganisationerna ha anfört, att förslaget till nedskärning av befälsutbildning,
fackutbildning och assistenttjänstgöring enligt organisationernas
uppfattning icke medgåve en ändamålsenlig utbildning. Orsaken till
nedskärningen vore emellertid även den, att tillgången till tandläkare för
försvarstandvården av utredningen gjorts beroende av vissa tillskottspoäng
vid tandläkarinstitutet för fullgjord militärtjänst. Om avvägningen mellan
manliga och kvinnliga studerande i stället gjordes genom föreskrift, att eli
visst antal av de årligen intagna skulle utgöras av manliga studerande, syntes
möjlighet till en friare planläggning av värnpliktstidens utnyttjande vinnas.
Vidare borde facktjänstgöringen få fullgöras antingen i en följd eller
i två eller flera perioder.
Å andra sidan har chefen för marinen ansett, att den allmän-militära utbildningen
för marinens tandläkare skulle kunna minskas med 60 dagar.
Kanslern för rikets universitet har, liksom tandläkarinstitutets lärarråd,
framfört erinran mot utredningens förslag, att proportionen mellan manliga
och kvinnliga elever vid tandläkarinstitutet skulle regleras genom det
vissa värnpliktiga tilldelade poängtillägget.
Frågan om de nyutexaminerade tandläkarnas legitimation har be -
29
Kungl. Majlis proposition nr 171.
rörts i några yttranden. Sålunda har medicinalstyrelsen förklarat sig hysa
stora betänkligheter mot den i förslaget ifrågasatta åtgärden, att de värnpliktiga
tandläkarna omedelbart efter examen skulle erhålla till militärtjänstgöring
begränsad legitimation. Detta skulle i hög grad under de närmaste
åren medföra rubbningar i fråga örn folktandvårdens utbyggande,
som för närvarande till stor del måste baseras på lagen den 30 juni 1943
om begränsad legitimation, vilken tillkommit i syfte att underlätta rekryteringen
av tandläkare till folktandvården.
Tandlåkarorganisationerna lia anfört, att den belastning, som skyldigheten
att fullgöra ett års tjänstgöring i folktandvården, innan obegränsad legitimation
erliölles, i olika hänseenden medförde och som utgjorde en inom
samhället enastående tjänstepliktsform, vore tillräckligt skäl för att en ytterligare
förlängning därav borde undvikas. Örn en sådan förlängning efter
den 1 oktober 1946 emellertid ansåges oundgängligen nödvändig och facktjänstgöringen
ansåges böra fullgöras före tjänstgöringen i folktandvården,
ville organisationerna föreslå, att i nyssberörda lag gjordes ett tillägg av innehåll,
att tandläkare med begränsad legitimation, som beordrades till fullgörande
av militärtjänstgöring, därunder skulle anses inneha legitimation
utan begränsning.
Utredningens förslag rörande fast anställda tandläkare har
mött erinringar i några yttranden.
Sålunda har chefen för armén anfört, att den militära tandvården, för att
de värnpliktigas utbildningstid skulle kunna rationellt utnyttjas, borde ombesörjas
inom vederbörliga truppförband. För beredande av möjlighet härtill
borde antalet tandpoliklinikföreståndare ökas med 10, varvid samtidigt 5
av de föreslagna militärbefälstandläkarna borde utnyttjas såsom poliklinikföreståndare.
Chefen för marinen har framhållit, att utredningen icke närmare behandlat
tandvårdsbehovet för örlogsfartygens besättningar. För närvarande avsåges
i fredstid 5—9 rustade fartyg vara försedda med mindre tandvårdspolikliniker
(en stol). På grund av fartygens rörliga förläggning syntes det
svårligen kunna åläggas någon militärbefälstandläkare att inspektera tandvården
vid dessa polikliniker, varför sådan inspektion borde ordnas på annat
sätt. överhuvudtaget utgjorde tandvården en del av hälso- och sjukvården
inom respektive försvarsgren, varför vederbörande försvarsgrensöverläkare
borde lia tillgång till tandläkare för att samordna denna viktiga
del av hälsovården med den övriga inom egen försvarsgren. Örn de marina
tandpoliklinikerna undantoges från vederbörande militärbefälstandläkares
inspektionsområde och i stället en marintandvårdsinspektör förordnades att
under marinöverläkaren handhava tillsynen över de 6 större och 5 9
mindre tandpoliklinikerna, skulle dessutom ett lämpligt avgränsat arbetsområde
för en dylik inspektör erhållas. Örn i stället poliklinikerna inom
II. och VI. militärområdena underställdes en gemensam militärbefälstand
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
läkare, skulle marinen kunna tilldelas en tandvårdsinspektör utan ökning
av i betänkandet föreslagen personalkader.
Utredningens motivering för anställande av 45 extra tandläkare har marinchefen
icke funnit övertygande. Uppstode behov av extra tandläkarkrafter,
som icke kunde tillgodoses med värnpliktiga, syntes detta från fall till
fall böra fyllas genom tillfälligt anställd vikarie. Detta måste otvivelaktigt
hilva billigare för staten än systemet med mot fast arvode anställd extra
personal.
Något skäl att sammanföra de föreslagna extra ordinarie tandläkarna till
en särskild kår kunde marinchefen icke finna. Just systemet att de skulle
anställas såsom extra ordinarie med halvtidstjänstgöring gjorde det naturligt,
att de anställdes av vederbörande chef, varvid dock ansökningarna
borde ingivas genom försvarets sjukvårdsförvaltning, som skulle äga avgiva
förslag och förord.
1 samma riktning har svenska militärläkareföreningen uttalat sig.
Chefen för flygvapnet har ansett nödvändigt, att en poliklinikföreståndare
beräknades även för Västmanlands flygflottiljs poliklinik, vilken tillika vöre
avsedd för flygvapnets centrala skolor.
Försvarets civilförvaltning har funnit tveksamt huruvida anledning företage
att hänföra tandläkarna till kategorien civilmilitär personal. Mot inrättande
av en för hela försvaret gemensam försvarstandläkarkår under
ledning av arméöverläkaren hade civilförvaltningen med utgångspunkt från
den nuvarande organisationen av militärsjukvården intet att erinra. Hithörande
spörsmål kunde dock komma att påverkas av de resultat, till vilka
den pågående utredningen rörande militärsjukvårdens organisation kunde
komma att leda.
Försvarets sjukvårdsförvaltning har biträtt förslaget örn inrättande av en
för försvaret gemensam personalkår, varvid framhållits, att en uppdelning
på tre kårer, en för varje försvarsgren, skulle medföra ökade kostnader för
statsverket och dessutom risk för att den militära tandvården icke finge
den enhetlighet, som ur alla synpunkter vore nödvändig.
Enligt sjukvårdsförvaltningens mening borde antalet tandpoliklinikföreståndare
ökas med ytterligare två, nämligen en vid Västmanlands flygflottilj
i Västerås, på vars tandpoliklinik replierade ett klientel till storlek fullt
jämförligt med ett infanteriregementes, och en vid Gotlands kustartillerilegemenle
i Fårösund, där ortens belägenhet och verksamhetens omfattning
väl syntes motivera en poliklinikföreståndare.
Till stöd för att tandläkarna borde vara halvtidsanställda har sjukvårdsförvaltningen
bland annat framhållit, att tandläkaryrkets psykiska struktur
vöre sådan, att yrket mindre väl lämpade sig för heltidsverksamhet inom ett
och samma klientel. En långt driven specialisering medförde gärna en yrkesmässig
ensidighet, som icke vore önskvärd för tjänstgöringen såsom försvarstandläkare.
Alt i sin privatpraktik komma i beröring med klientel av
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
31
olika åldrar och ur olika folkskikt utgjorde för tandläkaren en psykisk stimulans
och skapade en mångkunnighet i yrket av värde för hans arbete
inom militärtandvården. Å större polikliniker, där föreståndaren inräknad
tre eller flera tandläkare tjänstgjorde, borde vid behov få anställas ett
skrivbiträde.
Svenska stadsförbundets sjukhusdelegation, vars yttrande fogats vid
stadsförbundets utlåtande, har bestämt avstyrkt deltidstjänster i offentlig
tandvård med rätt för befattningshavarna att därjämte driva privatpraktik.
Frågan om den militära tandvårdens ledning har berörts
av överbefälhavaren, som anfört att, även örn skäl funnes, som talade för
att försvarstandläkarkåren anknötes till generalläkaren, syntes densamma
dock i enlighet med utredningens förslag böra underställas arméöverläkaren.
Chefen för armén har framhållit, att den ifrågasatta befattningen såsom
försvarsövertandläkare syntes kunna utgå. För handläggandet av med försvarstandläkarkåren
sammanhängande personalärenden erfordrades emellertid
vid den i arméinspektionen ingående sjukvårdsavdelningens personaldetalj
en halvtidstjänstgörande tandläkare med kaptens tjänsteställning. I
samband därmed borde med hänsyn till de ökade arbetsuppgifterna personaldetaljens
chef uppflyttas från Ca 26 till Ca 28.
Tandvårdsutredningens uppfattning i fråga om det fast anställda
manskapets rätt till tandvård delas av försvarets civilförvaltning,
som — särskilt med hänsyn till de återverkningar med avseende å
rekryteringen som därav kunde föranledas —- icke kunnat förorda några
inskränkningar i denna rättighet.
Lönenämnderna ha uttalat samma uppfattning.
Statskontoret — som tidigare gjort sig till tolk för den uppfattningen, att
några bärande skäl icke kunde åberopas för att stamanställt manskap under
normala förhållanden skulle intaga en förmånligare ställning än övriga
statstjänstemän — har numera icke velat bestrida, att den omständigheten,
att manskapet erhölle huvuddelen av sin avlöning in natura, borde beaktas
vid bedömande av omfattningen av den tandvård som skulle tillerkännas
det. Tandvården borde emellertid av kostnadsskäl även för denna personalgrupp
begränsas till enkel kirurgisk-konserverande vård, och det läge särskild
vikt uppå, alt anställningsvillkoren toge tillbörlig hänsyn till ett gott
bettillstånd. Att man såsom utredningen syntes förutsätta i händelse av
rekryteringssvårigheter skulle godkänna anställningssökande oberoende av
tand- och bettillstånd borde således enligt statskontorets mening icke ifrågakomma.
1 anledning av utredningens förslag att officerare och underofficerare
m. fl. under vissa omständigheter skulle äga åtnjuta kostnadsfri
tandvård vid de militära tandvårdspoliklinikerna har försvarets civilförvaltning,
med instämmande av lönenämnderna, framhållit, att sådana befattningshavare
under förhållanden sorn av utredningen angivits givetvis borde
32
Kungl. Majlis proposition nr 171.
äga anlita de militära tandvårdspoliklinikerna. Däremot borde icke ifrågakomma,
att dessa personalkategorier skulle erhålla kostnadsfri tandvård och
därigenom komma i annan och bättre ställning än övriga statstjänstemän.
Civilförvaltningen föresloge därför att, där tandvård vid militära tandpolikliniker
undantagsvis meddelades dylik personal, vederbörande skulle lia att erlägga
avgift enligt för folktandvården gällande taxa.
Dep<chefennts~ av * det föregående i princip förordade förslaget rörande den
militära tandvårdens organisation förutsätter, att de värnpliktigas tandvårdsbehov
i huvudsak skall tillgodoses genom anlitande av de värnpliktiga
tandläkarna under dessas värnpliktstjänstgöring. Tandvårdsutredningen har
i sådant syfte föreslagit en viss omläggning av värnpliktstjänstgöringen
inom ramen för den i värnpliktslagen föreskrivna tjänstgöringstiden, innebärande
minskning av den militära utbildningen och fackutbildningen samt
ökning av facktjänstgöringen. Med hänsyn till vad som i vissa remissyttranden
anförts rörande behovet av fackutbildning synes det mig tveksamt,
huruvida denna bör begränsas i så stor utsträckning som utredningen föreslagit.
Denna fråga lärer böra i vanlig ordning avgöras av Kungl. Maj:t.
En begränsning av facktjänstgöringen skulle medföra en viss minskning
av tillgången på värnpliktig tandläkarpersonal för tillgodoseende av tandvården
åt de värnpliktiga. Någon ökning av antalet fast anställda tandläkare
av denna anledning anser jag mig emellertid icke böra nu ifrågasätta.
Det torde icke vara erforderligt att i detta sammanhang taga ställning till
frågan om eventuella åtgärder i syfte att förhindra minskning av antalet
manliga elever vid tandläkarinstitutet.
I syfte att snarast möjligt öka tillgången på värnpliktiga tandläkare inom
militärtandvårdsorganisationen har utredningen föreslagit, att huvuddelen
av facktjänstgöringen skulle fullgöras året närmast efter tandläkarexamen.
Mot en dylik koncentration av facktjänstgöringen, vilken godtagits av de
militära myndigheterna, synes i och för sig intet vara att erinra i den mån
densamma befinnes kunna genomföras utan att folktandvårdens intressen
i för hög grad trädas för när. I samband med prövning av frågan om förlängning
av lagen den 30 juni 1943 om viss begränsning av legitimation som
tandläkare torde denna fråga böra närmare övervägas.
Ett avsevärt effektivare utnyttjande av de värnpliktiga tandläkarna och
av tillgängliga poliklinikutrustningar har kunnat ernås genom de poliklinikföreståndare,
som anställts med stöd av 1943 års riksdagsbeslut rörande
den militära tandvårdens provisoriska organisation. Det synes vara välbetänkt
att, såsom tandvårdsutredningen föreslagit, något utöka antalet sådana
befattningshavare, vilka liksom nu böra vara halvtidsanställda. Jag
kan emellertid icke, såsom i vissa remissyttranden föreslagits, för närvarande
tillstyrka större antal befattningar för poliklinikföreståndare än utredningen
föreslagit, eller 35.
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
33
Poliklinikföreståndarnas praktiska tandvårdsverksamhet har i första
hand avsetts för det fast anställda manskapet med avlöning enligt löneplan
Ma i manskapsavlöningsreglementet. Enligt berörda reglemente kan manskap
av denna kategori enligt Kungl. Maj:ts bestämmande beredas tandvård
i större utsträckning än övriga personalkategorier. I avvaktan på tandvårdsutredningens
betänkande lia bestämmelser i anslutning till berörda föreskrift
i manskapsavlöningsreglementet ännu icke utfärdats. Tandvårdsutredningen
har nu anfört, att ifrågavarande personalkategori, som redan åtnjuter
sjukvård i full utsträckning, även borde erhålla fullständig tandvård,
vilken borde betraktas såsom en löneförmån inom ramen för de naturaförmåner
som inräknas i vederbörandes avlöningsvillkor. Jag ansluter mig
till vad .sålunda anförts. Chefen för finansdepartementet torde sedermera
komma att för Kungl. Majit anmäla frågan om meddelande av erforderliga
bestämmelser i ämnet. I sammanhang därmed torde böra övervägas, huruvida
på sätt tandvårdsutredningen föreslagit tandläkarutlåtande bör krävas
vid sökande av fast anställning vid krigsmakten.
Anledning synes icke föreligga att, såsom tandvårdsutredningen föreslagit,
bereda officerare och underofficerare lii. fl. under vissa förhållanden
kostnadsfri tandvård i vidare mån än som framgår av gällande avlöningsbestämmelser.
Därest sådan personal under av utredningen angivna förhållanden
behöver anlita militära tandpolikliniker, synas vederbörande på sätt
försvarets civilförvaltning med instämmande av lönenämnderna föreslagit
böra erlägga avgift enligt för folktandvården gällande taxa.
Erfarenheterna från den nuvarande organisationen av militärtandvården
torde lia styrkt behovet av militärbefälstandläkare under beredskapsförhållanden.
Emellertid synes detta behov komma att kvarstå även i fredstid,
om tandvårdsorganisationen skall kunna erhålla tillräcklig effektivitet och
stadga. Utredningen har nied hänsyn härtill framlagt förslag örn inrättande
av 7 befattningar såsom militärbefälstandläkare. Chefen för marinen har
föreslagit, att för tillsynen över marinens fasta och rörliga tandpolikliniker
skulle inrättas en särskild befattning såsom marintandvårdsinspektör, varvid
i stället ifrågasatts en gemensam militärbefälstandläkare för II. och VI.
militärområdena. Enär det synes mig vara av vikt att hela försvarets tandvård
sammanhålles under gemensam ledning, kan jag icke biträda detta
förslag. Jag tillstyrker alltså utredningens förslag örn inrättande av 7 befattningar
såsom militärbefälstandläkare. Militärbefälstandläkaren på Gotland
hör samtidigt fungera såsom poliklinikföreståndare. I likhet med poliklinikföreståndarna
böra militärbefälstandläkarna vara halvtidsanställda, varvid dock
förutsättes, att deras tjänstgöringstid skall ordnas så att erforderliga inspektionsresor
kunna företagas.
Tandvårdsutredningen har beräknat, att ett visst behov av extra tandläkarkraftcr
kominer att föreligga utöver den fastare anställda personal, som
i det föregående berörts. Till denna fråga återkommer jag i del följande.
Hilumg lill riksdagens protokoll IDAS. I sand. Nr 171. ,‘j
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
Ledningen av den nuvarande provisoriska tandvårdsorganisationen handhaves
av en inom försvarets sjukvårdsförvaltning mot arvode anställd tandvårdsinspektör.
Enligt utredningens förslag skulle denna befattning utbytas
mot en befattning såsom försvarsövertandläkare, vilken skulle placeras på
arméinspektionens sjukvårdsavdelning. I ett den 22 december 1944 avgivet
betänkande rörande den militära sjukvårdens ledning, utbildningsfrågor
och personalorganisation (SOU 1944:66) har emellertid 1944 års militärsjukvårdskommitté
föreslagit en omorganisation av försvarets sjukvårdsledning,
innebärande ett sammanförande av samtliga hälso- och sjukvårdsfrågor
under försvarets sjukvårdsförvaltnings chef, generalläkaren, vilken
därmed skulle bliva chef för såväl sjukvårdsförvaltningen som en nyinrättad,
för försvaret gemensam sjukvårdsinspektion. Förslaget innebär även ett
sammanförande av försvarets läkare till en gemensam personalkår. I avvaktan
på att ställning kan tagas till detta förslag kan jag icke tillstyrka
den av tandvårdskommittén föreslagna överflyttningen av ledningen för den
militära tandvården från sjukvårdsförvaltningen till arméinspektionen. Av
samma skäl synes med prövning av frågan om inrättande av en civilmilitär
försvarstandläkarkår böra tills vidare anstå. Jag vill dock redan nu
framhålla, att jag icke finner det styrkt, att de fast anställda tandläkarnas
arbetsuppgifter bliva av den art, att de i fredstid kräva civilmilitär ställning.
För ledningen av tandvården inom försvarets sjukvårdsförvaltning erfordras
enligt inhämtade uppgifter för närvarande förutom tandvårdsinspektören,
vilken har heltidstjänstgöring, ytterligare en tandläkare, vilken
för detta ändamål inkallats till beredskapstjänstgöring. Omfattningen av arbetsuppgifterna
i fredstid torde emellertid, sedan organisationen blivit helt
genomförd, komma att minska, och jag anser mig därför i avvaktan på närmare
erfarenheter icke kunna tillstyrka, att för tandvårdsledningen beräknas
iner än en tandläkare, motsvarande den av tandvårdsutredningen för
arméinspektionen beräknade försvarsövertandläkaren. Vid förfall för denne
torde militärbefälstandläkaren i IV. militärområdet böra inträda som ersättare.
Därest förstärkning av sjukvårdsförvaltningens biträdespersonal befinnes
erforderlig med anledning av den nya organisationen av tandvården,
torde tills vidare få anställas tillfällig arbetskraft.
Tandvårdsutredningens beräkningar rörande behovet av tandsköterskor
och tekniska biträden ha icke givit mig anledning till erinran. Sjukvårdsförvaltningen
har hemställt, att å större polikliniker, där — föreståndaren inräknad
— ire eller flera tandläkare tjänstgöra, måtte få anställas ett skrivbiträde.
I avvaktan på erfarenheter rörande möjligheterna att för ändamålet anlita
vid vederbörande förband redan tillgänglig biträdespersonal kan jag icke
biträda detta förslag.
Kully!. Melias proposition nr lil. 35
Avlöningsfrågor m. m.
Tandvårdsulredningen.
Med hänsyn till den i viss mån provisoriska karaktär, som den av landvårdsutredningen
föreslagna organisationen skulle erhålla, har utredningen
ansett, att inga ordinarie tjänster borde inrättas. Från den nuvarande arvodesanställda
personalens sida hade emellertid, enligt vad till utredningen
anmälts, kritik riktats mot att vederbörande icke åtnjöte de förmåner, som
statstjänstemän i allmänhet erhölle. Även utredningen konstaterade, att en
alltför lös anställningsform för nu ifrågavarande tandläkare icke borde
väljas. Utredningen hade därför funnit, att de föreslagna hel- och halvtidsanställda
tandläkarna borde erhålla extra ordinarie anställning. Samma
ställning borde givas tandsköterskorna och det föreslagna kontorsbiträdet.
Föreståndarna för tandteknikerlaboratorierna, vilka beräknades att efter
hand delvis kunna avvecklas, borde dock tills vidare bibehålla den arvodesanställning
de för närvarande hade, därvid utredningen ville erinra örn att
ifrågavarande föreståndare redan enligt för provisoriet gällande bestämmelser
vore tillförsäkrade rätt till 15 dagars årlig semester.
De nuvarande poliklinikföreståndarna hade ett efter ortsgrupp fluktuerande
arvode, vilket i Stockholm utginge med i ett för allt 8 160 kronor vid
en arbetstid av 3 timmar dagligen. Utredningen hade föreslagit, att denna
arbetstid skulle utsträckas till 3V2 timmar dagligen, därvid dock semesterrätt
m. fl. förmåner i händelse av extra ordinarie anställning bomme att
tillerkännas vederbörande. Utredningen erinrade örn att vid tandläkarinstitutets
nyligen genomförda omorganisation avdelningstandläkarbefattningarna
placerats i lönegrad Eo 18 och att med den oavkortade lönen i denna
lönegrad vore förbunden en tjänstgöringsskyldighet av omkring 21 timmar
per vecka. Vidare erinrade tandvårdsulredningen örn att manliga distriktstandläkare
vid folktandvården för närvarande kunde beräknas uppnå en
årsinkomst av i genomsnitt 13 000—14 000 kronor, varvid lönen dock icke
vore dyrortsgrupperad.
Vid bestämmandet av de fast anställda tandläkarnas löneställning måste
beaktas, att någon konkurrens med folktandvården om befattningshavare
icke borde äga rum, utan att poliklinikföreståndarnas löner i möjligaste mån
borde vara i nivå med distriktstandläkarnas vid folktandvården inkomster.
Hänsyn måste därjämte tagas till bristen på tandläkare och de med privat
tandläkarpraktik förenade inkomsterna. Dessa vore för närvarande sådana,
att det syntes vara omöjligt ali placera tandläkarna inom försvarsväsendet
i en sådan lönegrad, alt man kunde påräkna en framgångsrik konkurrens
med den privata praktiken. Erfarenheterna från folktandvården gåve belägg
därför. En relativt fast anställning, som, fastän tämligen lågt avlönad,
vore förenad med åtskilliga förmåner som t. ex. pension, hade dock sina
lockelser. Nämnda omständigheter bade övertygat utredningen örn att den
36
Kungl. Majlis proposition nr 171.
bästa vägen att tillförsäkra försvarsväsendets tandvård nödig tillgång på
kvalificerade tandläkare vore den tidigare föreslagna, alltså att i allmänhet
anställa sådana i halvtidstjänst mot relativt låga löner men med möjlighet
att genom privatpraktik skaffa sig extra inkomster. Av utredningen för poliklinikföreståndare,
militärbefälstandläkare och den i försvarets sjukvårdsförvaltning
anställde tandläkaren föreslagna löner avsåges sålunda oavkortade
skola utgå för halvtidstjänst (= 3V2 timmar för dag eller i allmänhet
omkring 21 timmar per vecka).
Med beaktande av samtliga dessa faktorer har tandvårdsutredningen funnit,
att poliklinikföreståndarna i likhet med avdelningstandläkarna vid tandläkarinstitutet
borde placeras i lönegrad 18, medan för militärbefälstandläkarna
och den för försvarets sjukvårdsförvaltning avsedde tandläkaren
föreslagits placering i lönegrad 21. Den tandläkare, som avsetts för den
militära tandvårdens ledning, har ansetts böra placeras i lönegrad 28.
Såsom motivering för de föreslagna löneställningarna har utredningen anfört
i huvudsak följande.
Visserligen syntes avdelningstandläkarna vid tandläkarinstitutet kunna
anses innehava något högre kompetens än vad som i allmänhet kunde fordras
av poliklinikföreståndarna, men utredningen ville erinra om att dessa
föreståndare komme att tämligen självständigt sköta polikliniker av i åtskilliga
fall rätt betydande storleksordning. Utredningen ville dock framhålla,
att med denna relativt låga lönesättning det icke vöre osannolikt, att svårigheter
komme att uppstå att å orter nied lägre dyrortsgruppering erhålla
lämpliga innehavare till befattningarna och att den sålunda föreslagna löneställningen
vore den lägsta, som kunde ifrågakomma, för att erhålla kvalificerad
personal.
Vad militärbefälstandläkarna anginge, måste beaktas, dels att de skulle
intaga en överordnad ställning i förhållande till poliklinikföreståndarna, dels
att de hade mindre möjligheter än dessa att bedriva en ordnad privatpraktik
på grund av de inspektionsresor, som utgjorde en väsentlig del av deras
tjänsteåligganden. Den tandläkare, som föresloges skola anställas i försvarets
sjukvårdsförvaltning, linge ett betydande ekonomiskt ansvar. Vidare måste
hail lia fallenhet för och vana vid administrativt arbete, varför man icke
kunde förvänta sig, alt det bleve någon större konkurrens om tjänsten och
mångå att välja emellan.
Den tandläkare, som avsågs skola anställas vid arméinspektionens sjukvårdsavdelning,
måste med hänsyn till sin överordnade ställning och större
ansvar samt till det förhållandet att hans dagliga tjänst beräknades komma
att taga en tid av 4—5 timmar, ibland avsevärt mer, i anspråk, erhålla en
väsentligt högre löneställning. För förvärvande och bibehållande av en för
ifrågavarande tjänst fullt kompetent och lämplig person ansåges det nödvändigt,
att denne tandläkare icke placerades lägre än i lönegrad 28, alltså
i samma lönegrad som fältläkare.
Enligt utredningens förslag skulle utöver nu nämnd personal även finnas
vissa extra tandläkarkrafter. Av kostnadsskäl har tandvårdsutredningen förordat,
att endast 20 av dessa skulle erhålla en mera fast anställning. Denna
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
37
borde lämpligen motsvara bataljonsläkares vid fältläkarkåren samt marinläkares
och flygläkares av 2. graden. Med denna ställning följde visst årsarvode
jämte dagersättning vid tjänstgöring. De borde ha heltidstjänst och
deras tjänstetid bestämmas till en månad årligen. Deras tjänstgöring kunde
förläggas till vilken militär tandpoliklinik i riket som helst och under den
tid denna varade, måste de i regel nedlägga sin privata praktik. Tandvårdsutredningen
funne ett årsarvode till ifrågavarande tandläkare av 1 200 kronor
vara befogat samt att dagersättning vid tjänstgöring borde utgå, vid
tjänstgöring å egen bostadsort med 12 och vid tjänstgöring utom egen bostadsort
med 18 kronor. De återstående tandläkarna borde kontraktsmässigt
engageras för viss tid å platser, där behov av extra tandläkare förelåge,
i likhet med vad som å vissa orter praktiserats med avseende å arméns
sjukvård. Dessa tandläkare kunde vara hel- eller halvtidstjänstgörande.
De fast anställda tandläkarna borde i likhet med vid försvarsväsendet
anställda läkare och veterinärer utgöra en civilmilitär kår, benämnd försvarstandläkarkåren.
Tandläkarna borde benämnas försvarstandläkare.
Den inom arméinspektionens sjukvårdsavdelning placerade tandläkaren
borde benämnas försvarsövertandläkare, militärbefälstandläkarna och den
vid försvarets sjukvårdsförvaltning placerade tandläkaren förste försvarstandläkare,
poliklinikföreståndarna försvarstandläkare av 1. graden och de
mot årsarvode anställda extra tandläkarkrafterna försvarstandläkare av
2. graden.
Ehuru försvarstandläkarna syntes kunna inplaceras i förenämnda lönegrader
i löneplan MEo enligt militära icke-ordinariereglementet (SFS 1939:
276), syntes det tandvårdsutredningen — med hänsyn till att dessa i likhet
med de vid försvarsväsendet anställda läkarna borde erhålla militär tjänsteställning
och vara uniformerade — dock lämpligare, att för försvarstandläkarkåren
i principiell överensstämmelse med vad som gällde för de extra
ordinarie underofficerarna inom militära avlöningsreglementet inrymdes en
särskild löneplan med löner enligt angivna lönegrader. Därest vederbörande
likväl ansåges böra inplaceras enligt militära icke-ordinariereglementet, syntes
särskilda bestämmelser angående ekiperingshjälp m. m. vara erforderliga,
enär de i detta reglemente intagna bestämmelserna om tjänstedräkt
m. m. icke lämpligen syntes böra tillämpas beträffande förevarande personal.
Befattningshavarna inom försvarstandläkarkåren borde i likhet med vad
som gällde för motsvarande tjänstemän inom folktandvården kvarstå i tjänst
till 65 års ålder.
Tandsköterskorna ha föreslagits skola erhålla extra ordinarie anställning
i lönegrad MEo 4, utom de 5 tandsköterskorna i ledande ställning å arméns
tandpolikliniker i Boden, Skövde och Göteborg samt flottans tandpolikliniker
i Stockholm och Karlskrona, vilka föresloges inplacerade i lönegrad
MEo 6. Pensionsåldern för tandsköterskorna föresloges vara 60 år i likhet
med vad fallet vore inom folktandvården.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
Såsom redan tidigare anförts har utredningen med avseende å tandteknikerna
tills vidare icke förutsatt någon förändring i nuvarande provisorium.
Det kontorsbiträde, som föreslagits skola anställas hos försvarsövertandläkaren,
borde anställas i lönegrad MEo 4.
Yttranden.
Statskontoret har såsom allmänt omdöme anfört, att ersättningarna förefölle
väl rikligt tillmätta. Att exempelvis i lönehänseende jämställa poliklinikföreståndare
med avdelningstandläkarna vid tandläkarinstitutet, vilka
vid sidan av sin verksamhet som tandläkare jämväl hade att meddela handledning
åt de studerande vid institutet, syntes knappast vara riktigt. En
omprövning av lönefrågan syntes därför vara påkallad.
Även svenska stadsförbundets sjukhusdelegation har i sitt vid förbundets
utlåtande fogade yttrande ställt sig tveksam till de föreslagna löneställningarna
för tandläkarna. Avlöningarna syntes ligga icke obetydligt över
den för den allmänna tandvården godtagna lönestandarden. De förmåner,
som för halvtidstjänst föreslagits, läge blott oväsentligt under dem som i
Stockholm bjödes de heltidsanställda assistenttandläkarna vid Eastmaninstitutet.
I vissa yttranden från folktandvårdens huvudmän ha även uttalats betänkligheter
mot de föreslagna lönerna.
Svenska landstingsförbundets stgrelse har anfört att, även om landstingen
i praktiken blivit tvungna att ej oväsentligt höja lönerna inom folktandvården,
kunde det dock befaras, att den föreslagna lönesättningen för de
militära tandläkarna komme att försvåra rekryteringen till folktandvården.
Även de föreslagna pensionsförmånerna bidroge till att sätta folktandvården
i en mindre gynnad ställning. En heltidsanställd tandläkare i folktandvården
hade nämligen ett pensionsunderlag örn endast 4 500 kronor, medan
motsvarande underlag för den halvtidsanställde militäre poliklinikföreståndaren
vore 4 235 kronor. Styrelsen ställde sig tveksam till förslaget, att de
militära halvtidstjänstgörande tandläkarna uppfördes på extra ordinarie
stat och erhölle pensionsrätt. Ett lämpligt avvägt arvodessystem syntes i
detta fall utgöra en bättre ersättningsgrund och kunde sedermera medgiva
en smidig anpassning efter förhållandena, när folktandvårdsorganisationen
blivit fullt utbyggd.
Å andra sidan ha tandläkarorganisationerna erinrat örn utredningens uttalande,
att det med den relativt låga lönesättning, som föreslagits, icke vore
osannolikt, att svårigheter komme att uppstå att å orter med lägre dyrortsgruppering
erhålla lämpliga innehavare till befattningarna. Organisationerna
ville för sin del starkt understryka sagda förhållande och framhålla att detsamma
motiverade en förhöjd löneställning, därest kvalificerade krafter
överhuvud skulle kunna erhållas. Samtidigt betonades, att organisationerna
39
Kungl. Maj-.ts proposition nr lil
icke funne sig kunna godtaga en inplacering av försvarstandläkarebefattningarna
å lägre stat än extra ordinarie.
Försvarets civilförvaltning har funnit de skäl, som av utredningen lörebragts
till stöd för förslaget om beredande av extra ordinarie anställning åt
innehavarna av vissa befattningar inom den militära tandläkarorganisationen
bärande. Mot de föreslagna lönegradsplaceringarna syntes intet vara
att invända. Förslaget att tandläkarna under tjänstgöring skulle vara skyldiga
att bära uniform funne ämbetsverket sig kunna biträda med hänsyn
till de förhållanden, under vilka tjänstgöringen skulle fullgöras.
En jämförelse mellan den för försvarstandläkare av 2. graden föreslagna
ersättningen och den ersättning som tillkomme bataljonsläkare vid 1''ältläkarkåren
visade, att den förra vore förhållandevis högt beräknad. Då anledning
knappast syntes föreligga att för tandläkarnas del beräkna högre ersättning
än för bataljonsläkare vid fältläkarkåren, ifrågasatte civilförvaltningen,
huruvida icke de föreslagna dagersättningarna borde reduceras till
samma belopp som för sistnämnda personalkategori och alltså bestämmas
till 6 kronor för tjänstgöring inom och 12 kronor för tjänstgöring utom förläggningsorten.
Med en sålunda beräknad dagersättning skulle en tandläkare
för en månads tjänstgöring äga åtnjuta ersättning med ungefärligen samma
belopp som en bataljonsläkare eller, under vissa av ämbetsverket angivna
förutsättningar, 1 380 kronor.
Vidkommande löneställningen för tandsköterskorna har utredningen funnit
denna böra bestämmas till 4 lönegraden för tandsköterskor i allmänhet
och 6 lönegraden för vissa tandsköterskor i ledande ställning. För närvarande
vore motsvarande befattningshavare placerade såsom extra tjänstemän
i 1 :a respektive 4:e lönegraden. Försvarets sjukvårdsförvaltning hade
emellertid i sin medelsframställning för budgetåret 1945/46 föreslagit, att
tandsköterskorna skulle med bibehållen extra anställning hänföras till 4:e
respektive 6:e lönegraden. Bifall till utredningens förslag skulle sålunda innebära
— förutom att tandsköterskorna erhölle extra ordinarie anställning —
en höjning av deras löneställning i förhållande till den nuvarande med fem
respektive fyra löneklasser, medan enligt sjukvårdsförvaltningens förslag
ökningen skulle inskränkas till två löneklasser. Då utredning saknades om
de förmåner, som tillkomme motsvarande personal anställd inom folktandvården
eller hos privatpraktiserande tandläkare, kunde civilförvaltningen
icke avgöra, huruvida den föreslagna löneställningen kunde anses befogad.
Vid bedömandet härav syntes hänsyn också få tågås till de numera utgående
provisoriska lönetilläggen.
Civilförvaltningen kunde för sin del knappast finna några fördelar vara
att vinna genom införandet av en särskild löneplan för försvarstandläkarna,
utan syntes dessa böra hänföras till löneplan MEo i militära icke-ordinariereglementet.
Civilförvaltningen har slutligen föreslagit, att två vid sjukvårdsförvalt -
40
Kunni. Maj:ts proposition nr 171.
ningarna vid Ostkustens och Sydkustens marindistrikt från sakanslag avlönade
befattningar i lönegrad MEo 4 med tjänstebenämningen tandläkarbiträde
skola ingå bland den för försvaret gemensamma tandvårdspersonalen.
I betraktande av de göromål, som ankomme på innehavarna av befattningarna,
syntes de böra upptagas såsom kontorsbiträdesbefattningar i lönegrad
MEo 4.
Försvarets civila tjänstemannaförbund har föreslagit, att sistnämnda två
befattningshavare såsom expeditionsföreståndare vid tandpoliklinik skola
uppföras i 10 lönegraden. Förbundet har funnit märkligt, att tandvårdsutredningen
vidhållit vad som i anställningshänseende gällde för tandtekniker
under nuvarande provisorium och icke föreslagit en fastare och förbättrad
anställningsform för dessa. Detta syntes nämligen vara nödvändigt, örn lämpliga
befattningshavare skulle kunna erhållas, vilket hittills ej lyckats vid
samtliga laboratorier. Förbundet hemställde att tandteknikerna måtte beredas
extra ordinarie anställning i 11 lönegraden.
F örsvarets sjukvårdsförvaltning har biträtt förslaget örn inplacering av
tandsköterskorna i lönegraderna MEo 6 och MEo 4. Beträffande tandteknikernas
anställningsvillkor borde vissa jämkningar vidtagas. Ämbetsverket
ifragasatte lämpligheten av den för försvarstandläkarna föreslagna pensionsåldern,
65 år. För ett stort antal tandläkare syntes 60 år utgöra en betydligt
lämpligare pensionsålder. De tandläkare, som vid 60 års ålder så önskade
och därtill prövades lämpliga, borde dock beredas möjlighet till förlängd
anställning.
Svenska fandsköterskeförbundet har förklarat den av utredningen föreslagna
lönegradsplaceringen för tandsköterskor vara att betrakta såsom ett
minimikrav.
Lönenämnderna lia ansett de föreslagna lönegradsplaceringarna väl höga.
I fråga om befattningen såsom försvarsövertandläkare funne lönenämnderna
sålunda, att en placering i 26:e lönegraden tills vidare, i avvaktan på närmare
erfarenheter, linge anses tillfyllest. För militärbefälstandläkarna kunde nämnderna
icke tillstyrka högre placering än i 20:e lönegraden. Poliklinikföreståndarna
syntes lämpligen böra placeras i 16:e eller möjligen 17:e lönegraden.
Tandsköterskorna borde, med hänsyn till lönevillkoren för motsvarande befattningshavare
i folktandvården, efter viss kortare prövotid placeras såsom
extra ordinarie i 2:a lönegraden. Förslagsvis hälften av befattningarna borde
hänföras till 4:e lönegraden, och det borde ankomma på försvarets sjukvårdsförvaltning
att efter prövning i vanlig ordning vid uppkommande ledighet
besluta om uppfattning av tandsköterskor från 2:a till 4:e lönegraden. De av
utredningen angivna tandsköterskorna i ledande ställning borde placeras i 6:e
lönegraden. Samtliga extra ordinarie befattningar borde tills vidare uppföras
i löneplan MEo.
Lönenämnderna lia anslutit sig till civilförvaltningens förslag beträffande
dagarvode till arvodesanställd tandläkare.
41
Kungl. Majlis proposition nr 171.
Ledamoten av allmänna lönenämnden Jane Broström bär anmält avvikande
mening och anfört, att examinerade tandsköterskor borde placeras i 0:e lönegraden.
För att den militära tandvårdsorganisationen skall erhålla tillräcklig Dep^f!^nts''
stadga synes det erforderligt att, såsom tandvardsutredningen föreslagit, bereda
poliklinikföreståndarna, militärbefälstandläkarna och den för tandvårdens
ledning avsedde tandläkaren extra ordinarie anställning, varvid avlöning
bör utgå enligt löneplan Eo i civila icke-ordinariereglementet. Tandläkarna
.synas lämpligen böra anställas av försvarets sjukvårdsförvaltning
med undantag av den för tandvårdens ledning avsedde tandläkaren, vilken
bör förordnas av Kungl. Maj:t.
Tandvårdsutredningen har föreslagit, att poliklinikförestandarna skola placeras
i 18 lönegraden. Med beaktande bl. a. av de pensionsförmåner, som
bliva förenade med befattningarna, anser jag emellertid en placering i 17 :e
lönegraden tillräcklig. Löneställningen för militärbefälstandläkarna synes
på sätt lönenämndema föreslagit kunna bestämmas till 20 :e lönegraden. Jag
förutsätter, att såväl poliklinikföreståndare som militärbefälstandläkare skola
fullgöra i genomsnitt minst 3Va timmars tjänstgöring per dag.
Enligt tandvårdsutredningens förslag skulle den av utredningen för den
militära tandvårdens ledning avsedde tandläkaren placeras i 28 :e lönegraden.
Den av mig föreslagna organisationen innebär viss ökning av ifrågavarande
befattningshavares arbetsuppgifter och ansvar. Då det emellertid möter svårigheter
att för närvarande bedöma arbetsomfånget under normala förhållanden
samt därjämte omorganisation av sjukvårdsledningen är under övervägande,
anser jag försiktigheten bjuda, att ifrågavarande befattningshavare,
vilken torde kunna benämnas tandvårdsinspektör, i enlighet med lönenämndernas
förslag tills vidare placeras i 26:e lönegraden.
Jag har intet att erinra mot att därutöver försöksvis anställas 20 tandläkare
mot ett årligt arvode av 1 200 kronor med skyldighet att fullgöra
tjänstgöring en månad årligen. Dagersättning synes i enlighet med civilförvaltningens
av lönenämndema biträdda förslag böra utgå med 6 kronor vid
tjänstgöring å egen bostadsort och med 12 kronor vid tjänstgöring utom
egen bostadsort.
Flertalet av de i den provisoriska tandvårdsorganisationen anställda tandsköterskorna
åtnjuter avlöning enligt lönegrad MEx 1 i militära icke-ordinariereglementel.
De i ledande ställning stående tandsköterskorna vid arméns
polikliniker i Boden, Skövde och Göteborg samt flottans tandpolikliniker
i Stockholm och Karlskrona äro dock placerade i lönegrad MEx 4. Tandvårdsutredningen
har nu föreslagit, att tandsköterskorna skola placeras i
lönegraderna MEo 4 respektive MEo 6. Framställningar örn förbättring av
tandsköterskornas löneställning lia tidigare gjorts av svenska tandsköterskeförbundet
och försvarets civila tjänstemannaförbund samt av försvarets
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
sjukvårdsförvaltning, varvid en placering i lönegraderna MEx 4 respektive
MEx 6 föreslagits. Det synes mig uppenbart, att den nuvarande löneställningen
är alltför låg för att en tillfredsställande rekrytering av tandsköterskor
skall kunna säkerställas. Då emellertid den av utredningen för flertalet
sköterskor föreslagna lönegradsplaceringen vid jämförelse med lönevillkoren
för motsvarande personal vid folktandvården synes något för hög,
förordar jag i enlighet med lönenämndernas förslag, att av de 77 befattningar,
som enligt utredningens förslag skulle placeras i lönegrad MEo 4,
omkring hälften inplaceras i lönegrad MEo 2. Det bör ankomma på försvarets
sjukvårdsförvaltning att besluta örn befattningarnas tillsättande. 1
enlighet med det anförda utgår jag vid mina anslagsberäkningar från att
för landsköterskor skola inrättas 38 befattningar i lönegrad MEo 4 och 39
befattningar i MEo 2. Mot utredningens förslag, att för de största klinikerna
skulle avses 5 befattningar i MEo 6 har jag intet att erinra. Jag förutsätter,
att sköterskorna icke erhålla extra ordinarie anställning, förrän de blivit
prövade under erforderlig tid.
I likhet med tandvårdsutredningen anser jag, att anställningsvillkoren för
tandteknikerna vid försvarets proteslaboratorier tills vidare böra bibehållas
oförändrade.
Pensionsåldern för tandläkarna respektive tandsköterskorna synes i enlighet
med tandvårdsutredningens förslag böra bestämmas till 65 år respektive 60 år.
Såsom försvarets civilförvaltning föreslagit, synas medel för avlöningar
till tva tandläkarbiträden, som med anlitande av sakanslag anställts vid
Ostkustens och Sydkustens marindistrikts sjukvårdsförvaltningar, böra beräknas
bland övriga för försvarets tandvård erforderliga avlöningskostnader.
Befattningarna, vilka för närvarande äro uppförda i lönegrad MEo 4
och innehavas av manliga befattningshavare, ha av försvarets civila tjänstemannaförbund
föreslagits skola inplaceras i lönegrad MEo 10 såsom expeditionsföreståndare.
Jag är emellertid icke beredd att tillstyrka berörda
lönegradsuppflyttning. Det synes mig nämligen kunna ifrågasättas, huruvida
icke kvinnlig personal lämpligen bör anställas för ändamålet. Innan
ställning tages till förslaget synes vidare böra förebringas fullständigare utredning
rörande behovet i fredstid av biträdespersonal vid ifrågavarande
polikliniker.
Materielanskaffning.
Tandvårdsutredningen.
Med erinran att 1943 års riksdag anvisat medel för då erforderlig komplettering
av försvarets tandpoliklinikutrustningar har tandvårdsutredningen
anfört, att vissa ytterligare förband sedan berörda tid upprättats eller inom
kort komme att upprättas, nämligen Norrbottens regementes jägarbataljon i
Kiruna, Göta pansarlivgarde i Enköping, luftvärnsskjutskolan å Väddö, Gus
-
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 171.
tavsviks örlogsdepå, Göteborgs örlogsstation, Älvsborgs kustartilleriregemente
i Göteborg, Härnösands kustartilleridetachement, marinens underofficersskola
å Berga, Hälsinge flygflottilj vid Söderhamn och Södertörns flygflottilj
vid Tullinge. Utrustning för tandpoliklinik erfordrades även för arméns
underofficersskola i Uppsala, vilken inom kort beräknades erhålla n> tt
sjukhus.
Sammanlagt skulle alltså erfordras 11 nya poliklinikutrustningar. Emellertid
bleve genom nedläggandet av under nuvarande beredskapstid organiserade
polikliniker tvenne fullständiga utrustningar disponibla, vilket gjorde,
att nyanskaffningsbehovet endast vore 9 utrustningar. Tandvårdsutredningen
ansåge att poliklinikerna vid Gustavsviks örlogsdepå och luftvärnsskjutskolan
å Väddö tills vidare kunde vara utrustade med allenast fältutrustningar,
vilka syntes kunna ställas till förfogande från redan förefintliga sjukvårdsmaterielförråd.
Med anledning av vad salunda anförts skulle allenast 7 utrustningar
behöva nyanskaffas. Enär kostnaden för varje utrustning beräknats
till 9 000 kronor, utgjorde medelsbehovet för ifrågavarande materielanskaffning
63 000 kronor.
Yttrande.
Chefen för marinen har framhållit, att utrustning för Gustavsviks örlogsdepå
icke erfordrades samt att gemensam utrustning borde avses för Göteborgs
örlogsstation och Älvsborgs kustartilleriregemente.
I likhet med chefen för marinen anser jag, att tandpoliklinik icke bör an- Pchefen.
ordnas vid Gustavsviks örlogsdepå, vilken enligt 1944 års riksdags beslut
icke skall organiseras i tidigare planerad omfattning. Den utrustning, som
beräknats för ifrågavarande depå, synes lämpligen i stället kunna avses för
Härnösands kustartilleridetachement och de till Härnösand förlagda stabsorganen,
därest militär tandpoliklinik anses böra där anordnas, vilket med
hänsyn till den ringa personalstyrkan synes tveksamt.
För Göteborgs örlogsdepå och Älvsborgs kustartilleriregemente bör på sätt
chefen för marinen anfört beräknas gemensam poliklinikutrustning. Härigenom
uppkommande besparing torde dock bliva obetydlig.
Nu angivna begränsningar i fråga örn tandpoliklinikerna påverka ej personalbehovet.
Under det i årets statsverksproposition (fjärde huvudtiteln, punkt 103)
äskade anslaget till Flygvapnet: Engångsanskaffning av sjukvårdsmateriel
ha medel beräknats för anskaffning av poliklinikutrustning för Hälsinge
flygflottilj. Enär motsvarande materiel för Södertörns flygflottilj icke torde
erfordras under nästa budgetår, synas medel för anskaffning därav bora
beräknas under flygvapnets anslag för budgetåret 1946/47.
Med hänsyn till vad sålunda anförts böra i detta sammanhang beräknas
medel för anskaffning av allenast fyra poliklinikutrustningar. Medelsbeho
-
44
Kungl. Maj.ts proposition nr 171.
vet härför kail på grundval av de av tandvårdsutredningen uppgivna kostnaderna
beräknas lill 36 000 kronor.
Kostnadsberäkningar och anslagsfrågor.
Tandvårdsutredningen.
Utredningen har beräknat de årliga personalkostnaderna vid
bifall till utredningens förslag till i runt tal 650 000 kronor enligt följande
sammanställning (inom parentes angivas motsvarande kostnader enligt nuvarande
provisoriska organisation):
Extra ordinarie tandläkare (avlöning enligt lägsta
löneklass) ................................
Försvarstandläkare av 2. graden..............
Tillfälligt anställda tandläkare ................
Tandsköterskor .............................
Tandtekniker ..............................
Kontorsbiträde ..............................
Rörligt tillägg ..............................
Ekiperingshjälp och ekiperingsbidrag.........
Rese- och traktamentsersättningar ............
kronor 237 585 (234 000)
» 33 000
» 20 000
» 207 855 (180 000)
» 71 000 ( 71 000)
> 2 781
» 70 000
» 4 000
» 4 000
Summa kronor 650 221 (485 000)
De årliga materialkostnaderna har utredningen beräknat till
180 000 kronor.
För underhall och nyanskaffning av tandvårdsmaleri
e I bär utredningen beräknat ett årligt medelsbehov av 80 000 kronor.
De sammanlagda årskostnaderna ha i enlighet med det anförda
beräknats till (650 000 + 180 000 + 80 000 =) 910 000 kronor.
Härtill komma enligt utredningens beräkningar förenämnda engång skostnader
å 63 000 kronor.
Yttrande.
Försvarets civilförvaltning har framhållit, att utredningen icke avgivit något
förslag rörande sättet för det budgeltekniska ordnandet av de för tandvårdsorganisationen
erforderliga medelsanvisningarna. Med hänsyn till de
svårigheter, som förelåge att göra någon uppdelning av kostnaderna de olika
försvarsgrenarna emellan, ville civilförvaltningen för sin del föreslå, att för
tandvårdsorganisationen i riksstaten uppfördes för försvarsväsendet gemensamma
anslag till dels avlöningar, dels omkostnader, dels ock, i den mån så
under uppsättningsperioden vore erforderligt, engångsanskaffning. Det syn
-
45
Kungl. Maj:ts proposition nr lii.
les också lämpligast, att samtlig extra ordinarie personal uppfördes å en gemensam
personalförteckning. Den omständigheten, att viss personal avsages
skola vara placerad inom arméinspektionen och försvarets sjukvårdsförvaltning,
syntes icke utgöra hinder mot en dylik anordning.
I årets statsverksproposition (fjärde huvudtiteln, punkt 186), har Kungl.Dep<^J^nU
Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till
Provisoriska åtgärder till förbättrande av tandvården inom försvarsväsendet
för budgetåret 1945/46 beräkna ett reservationsanslag av 485 000 kronor.
På sätt försvarets civilförvaltning föreslagit synas erforderliga anslag för
bestridande av kostnaderna för den nu föreslagna tandvårdsorganisationen
böra uppföras under rubriken D. Vissa för försvaret gemensamma ändamål.
Anslagen böra uppföras under samlingsrubriken Försvarets tandvård
samt avse dels avlöningar, dels omkostnader och dels engångsanskaffning.
Anslaget till avlöni n g a r, vilket bör lia karaktären av förslagsanslag,
synes böra fördelas på två anslagsposter, den ena till avlöningar till ickeordinarie
personal och den andra till rörligt tillägg.
Anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie personal avses i första
hand för avlöningar till den extra ordinarie personalen. Ehuru jag icke
funnit mig kunna tillstyrka bifall lill tandvårdsutredningens förslag örn inrättande
av en särskild personalkår för försvarets tandläkare, synas praktiska
skäl tala för att medel i detta sammanhang beräknas för samtliga av
mig tillstyrkta tandläkarbefattningar. Befattningen för tandvårdsinspektör
bör i vanlig ordning upptagas å personalförteckning. Kostnaderna för avlöningar
till extra ordinarie tandläkare beräknar jag till 216 000 kronor,
varvid jag anser mig kunna räkna med lägsta löneklasserna i respektive
lönegrader. Medelsbehovet för avlöningar till extra ordinarie tandsköterskor
och till förenämnda tandläkarbiträde!! vid Ostkustens och Sydkustens
marindistrikts sjukvårdsförvaltningar kan enligt sedvanliga beräkningsgrunder
uppskattas till 200 000 kronor. Från ifrågavarande anslagspost böra
vidare bestridas kostnader för arvoden till de tandläkare, som enligt vad i
det föregående anförts skulle anställas för en månads obligatorisk tjänstgöring
per år. Medelsbehovet för årsarvoden till denna personal utgör
(20 X 1 200 =) 24 000 kronor. Till dagarvoden torde kunna beräknas omkring
5 000 kronor. Anslagsbelastningen för della ändamål kan emellertid
icke med säkerhet överblickas, varför anslagsposten synes böra upptagas
förslagsvis. Jag förutsätter härvid, att anslagsposten må överskridas allenast
örn kostnaderna för dagarvoden till här avsedda tandläkare överstiga nyssberörda
belopp av 5 000 kronor.
Under anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie personal böra även
beräknas medel för tillfälligt anställande av tjänstemän, i första hand de
redan anställda tandteknikerna samt i mån av behov även tandläkare och
biträdespersonal. Medelsbehovet för ifrågavarande ändamål ävensom för
46
Kungl. Maj:ts proposition m 171.
övertidsersättningar m. m. torde med utgångspunkt från utredningens uppgifter
kunna beräknas till 95 000 kronor.
Anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie personal bör i enlighet
med det anförda upptagas med ett belopp av (216 000 + 200 000 + 24 000
+ 5 000 -j- 95 000 =) 540 000 kronor.
lill rörligt tillägg beräknar jag 70 000 kronor, varför det sammanlagda
medelsbehovet under avlöningsanslaget skulle utgöra (540 000 + 70 000 =)
610 000 kronor.
tander anslaget till omkostnader, vilket även bör givas förslagsanslags
karaktär, upptager jag medel för bestridande av de av tandvårdsutredningen
beräknade material- samt underhålls- och nyanskaffningskostnaderna,
tillhopa 260 000 kronor. Medel böra vidare under delta anslag beräknas
för rese- och traktamentsersättningar. Medelsbehovet för detta ändamål
uppskattar jag till 4 000 kronor. Det sammanlagda medelsbehovet under
anslaget skulle således uppgå till (260 000 + 4 000 =) i avrundat tal 265 000
kronor. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att fastställa stat för anslaget.
För engångskostnader torde i enlighet med det föregående böra
anvisas ett reservationsanslag av 36 000 kronor.
De sammanlagda kostnaderna för nästa budgetår kunna således vid bifall
till mitt förslag uppskattas lill (610 000 + 265 000 + 36 000 =) 911 000 kronor,
varav 36 000 kronor för engångskostnader.
Som jämtörelse må erinras örn att kostnaderna för den provisoriska tandvårdsorganisationen
för innevarande budgetår beräknats till 485 000 kronor.
Enär omkostnaderna för närvarande bestridas från andra anslag, innefattar
detta belopp uteslutande avlöningskostnader.
Departementschefens hemställan.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att
dels godkänna de av mig i det föregående angivna grunderna
för organisationen av tandvården inom försvaret,
dels fastställa följande personalförteckning för försvarets
tandvård, alt tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1945/46:
Personalförteckning.
Extra ordinarie tjänsteman i högre lönegrad än 20.
Befattning Lönegrad
1 tandvårdsinspektör........................... Eo 26,
dels godkänna följande avlöningsstat för försvarets tandvård,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1945/46:
Kungl. Maj:ts proposition nr 171. 47
Avlöniugsstat.
1. Avlöningar till icke-ordinarie personal,
förslagsvis .......................... kronor 540 000
2. Rörligt tillägg, förslagsvis............. 8_70 000
Summa kronor 610 000
dels ock för budgetåret 1945/46 anvisa
till Försvarets tandvård: Avlöningar ett förslagsanslag av
610 000 kronor,
till Försvarets tandvård: Omkostnader ett förslagsanslag
av 265 000 kronor samt
till Försvarets tandvård: Engång sanskaffning av materiel
ett reservationsanslag av 36 000 kronor.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll ut
-
visar.
Ur protokollet:
A. Broberg.