Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

1

Nr 17.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni
1942 (nr 459); given Stockholms slott den 19 januari
1945.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogat förslag till lag örn fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1942 (nr 459).

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang lill riksdagens protokoll 1945. i sami. Nr 17.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag

till

lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den
30 juni 1942 (nr 459).

Härigenom förordnas, dels att underrubriken före 1 § prisregleringslagen
den 30 juni 1942, vilken lag gäller till och med den 30 juni 1945,1 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att närmast efter 1 § skall
införas en ny paragraf, betecknad 1 a §, av nedan angiven lydelse, dels att
2, 2a, 3—6, 8, 10, 11 och 16 §§2 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives, dels ock att lagen i sålunda ändrat skick skall äga fortsatt giltighet
till och med den 30 juni 1946.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

Inledande bestämmelse. Inledande bestämmelser.

1 a §.

Med tjänst avses i denna lag sådan
tjänst som någon, yrkesmässigt eller
eljest, såsom företagare utför åt annan.

Lika med utförande av tjänst skall
enligt denna lag anses dels utövande
av verksamhet, som avser att åt resande
eller andra mot betalning tillhandahålla
möblerad bostad, vare sig
ensamt eller i förening med förplägnad
(hotell- och pensionatrörelse),
dels ock upplåtelse av rätt att
nyttja förnödenhet.

Lika med försäljning av förnödenhet
skall anses överlåtelse eller upplåtelse
av förmögenhetsrättighet av
immateriell art, så ock upplåtelse av
rättighet att å fastighet avverka skog
eller att där taga torv, ler, grus, sten
eller annat, som icke är att hänföra
till fastighetens vanliga avkastning.

1 Jfr 1944:149.

2 Senaste lydelse av 2, 2 a, 5, 6, 8, 10 och 11 §§ se 1943: 308.

Kungl. Majlis proposition nr 17.

3

Nuvarande lydelse:

2 §•

Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer äger föreskriva,
att den som yrkesmässigt säljer viss
förnödenhet eller såsom företagare åt
annan yrkesmässigt utför viss tjänst
skall vara skyldig

1) att ofördröjligen---före skriften

angives;

2) att varje--- — prishöjningen;

eller

3) att minst---skälen där till.

Den som--— skall göras.

Lika med utförande av tjänst skall
enligt denna lag anses utövande av
verksamhet, som avser att åt resande
eller andra mot betalning tillhandahålla
möblerad bostad, vare sig ensamt
eller i förening med förplågnad
(hotell- och pensionatrörelse).

2 a §.

Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer äger föreskriva,
att den som frivilligt säljer viss förnödenhet
eller som frivilligt utför
tjänst, som i 2 § avses, icke må utan
tillstånd överskrida det pris å förnödenheten
eller tjänsten, som han tilllämpade
å dag som i föreskriften angives,
eller, örn han då icke sålde förnödenhet
eller utförde tjänst varom
fråga är, det pris som den angivna
dagen var att anse som gängse pris
eller som han före nämnda dag senast
tillämpat (prisstopp).

Föreslagen lydelse:

2 §•

Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer äger föreskriva,
att den som yrkesmässigt säljer viss
förnödenhet eller yrkesmässigt utför
viss tjänst skall vara skyldig

1) att ofördröjligen---före skriften

angives;

2) att varje---prishöjningen;

eller

3) att minst---skälen där till.

Den som--— skall göras.

2 a §.

1 mom. Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer äger föreskriva,
att den som frivilligt säljer viss
förnödenhet eller frivilligt utför viss
tjänst icke må utan tillstånd överskrida
det pris å förnödenheten eller
tjänsten, som han tillämpade å dag
som i föreskriften angives, eller, om
han då icke sålde förnödenhet eller
utförde tjänst varom fråga är, det pris
som den angivna dagen var att anse
som gängse pris eller som han före
nämnda dag senast tillämpat (prisstopp).
Sker efter den i föreskriften
angivna dagen överlåtelse av rörelse, i
vilken försäljes förnödenhet eller utföres
tjänst som med föreskriften avses,
skall dock såsom stoppris för den
nye innehavaren av rörelsen gälla det
pris, som den föregående innehavaren
högst ägt uttaga.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Nuvarande lydelse:

Föreskrift om---till prishöj ning.

Har prisstopp föreskrivits beträffande
viss förnödenhet, äger Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer
föreskriva, att förnödenhet,
som är avsedd att användas såsom ersättning
för eller till utdrygning av
den prisreglerade förnödenheten och
som icke saluförts inom landet före
den dag prisstoppet föreskrevs, icke
må försäljas eller utbjudas till avyttring
förrän priset å förnödenheten
godkänts av myndighet som Konungen
bestämmer. Godkänt pris må icke
överskridas utan tillstånd av myndigheten.

Föreslagen lydelse:

Föreskrift örn---till prishöjning.
’

2 mom. Har prisstopp föreskrivits
beträffande viss förnödenhet, äger
Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer föreskriva, att förnödenhet,
som är avsedd att erhålla
samma eller liknande användning som
den prisreglerade förnödenheten och
som icke saluförts inom landet före
den dag prisstoppet föreskrevs, icke
må under den tid prisstoppet är gällande
försäljas eller utbjudas till avyttring
med mindre priset å förnödenheten
godkänts av myndighet som
Konungen bestämmer. Godkänt pris
må icke överskridas utan tillstånd av
myndigheten.

3 mom. Har prisstopp föreskrivits
beträffande viss förnödenhet eller
tjänst eller har pris å viss förnödenhet
godkänts jämlikt 2 mom. och inträda
därefter sådana på prisbildningen
inverkande förhållanden att
priset skäligen bär sänkas, äger Konungen
eller myndighet som Konungen
bestämmer förordna örn sådan
prissänkning. Förordnande som nyss
sagts må meddelas beträffande viss
förnödenhet eller tjänst eller beträffande
viss företagare. Konungen eller
myndighet som Konungen bestämmer
må ock meddela förordnande örn prissänkning
beträffande viss företagare,
därest för honom gällande stoppris väsentligt
överstiger det gängse priset.

Förordnande som i första stycket
sägs gäller under den tid prisstoppet
är gällande. Det fastställda priset må
icke överskridas utan tillstånd av
myndighet som Konungen bestäm -

mer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

5

Nuvarande lydelse:

3 §.

Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer äger fastställa
visst pris, som prövas skäligt, att
gälla såsom normalpris vid frivillig
försäljning av viss förnödenhet eller
vid frivilligt utförande av tjänst som
i 2 § avses.

Normalpriset må--— sådant

tillstånd.

4 §•

Har någon till offentlig myndighet
gjort särskild utfästelse beträffande
högsta pris, till vilket viss förnödenhet
må av honom försäljas eller
tjänst som i 2 § avses utföras, må
priset icke överskridas med mindre
myndigheten givit tillstånd därtill. 5

5 §•

Konungen äger föreskriva, att rätt
att yrkesmässigt köpa eller sälja viss
förnödenhet eller såsom företagare åt
annan yrkesmässigt utföra viss tjänst
skall tillkomma endast

1) den som--— viss samman slutning; 2)

den som före viss dag yrkesmässigt
köpt eller sålt sådan förnödenhet
eller såsom företagare åt annan yrkesmässigt
utfört sådan tjänst.

Meddelas föreskrift---där till

äro.

I den mån så finnes erforderligt
för att hindra onödig, fördyrande
mellanhandel med viss förnödenhet
eller eljest för att undanröja missförhållanden
inom näringslivet, vilka

Föreslagen lydelse:

3 §.

Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer äger fastställa
visst pris, som prövas skäligt, att
gälla såsom normalpris vid frivillig
försäljning av viss förnödenhet eller
vid frivilligt utförande av viss tjänst.

Normalpriset må--— sådant

tillstånd.

4 §•

Har någon till offentlig myndighet
gjort särskild utfästelse beträffande
högsta pris, till vilket viss förnödenhet
må av honom försäljas eller
viss tjänst utföras, eller eljest beträffande
den ordning, i vilken försäljningen
må ske eller tjänsten utföras,
må priset icke överskridas eller utfästelsen
eljest frångås med mindre
myndigheten givit tillstånd därtill.

5 §■

Konungen äger föreskriva, att rätt
att yrkesmässigt köpa eller sälja viss
förnödenhet eller yrkesmässigt utföra
viss tjänst skall tillkomma endast

1) den som---viss samman slutning; 2)

den som före viss dag yrkesmässigt
köpt eller sålt sådan förnödenhet
eller yrkesmässigt utfört sådan tjänst.

Meddelas föreskrift — — — därtill
äro.

I den mån så finnes erforderligt
för att hindra onödig, fördyrande
mellanhandel med viss förnödenhet
eller eljest för att undanröja missförhållanden
inom näringslivet, vilka

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Nuvarande lydelse:

uppkommit i följd av de i 1 § angivna
utomordentliga förhållandena och
medföra onödig stegring av priset å
viss förnödenhet eller tjänst, äger
Konungen meddela föreskrift om begränsning
på annat sätt än förut i
denna paragraf är sagt av rätten att
yrkesmässigt köpa eller sälja förnödenheten
eller såsom företagare åt
annan yrkesmässigt utföra tjänsten.

6 §•

Ej må någon vid överlåtelse av förnödenhet
eller vid utförande av tjänst,
som i 2 § avses, taga eller träffa avtal
om vederlag, som i märklig mån
överstiger det i allmänhet tillämpade
priset eller som eljest är att anse såsom
oskäligt med hänsyn till säljarens
eller företagarens självkostnad
och de grunder i övrigt, som allmänt
tillämpas vid prissättning å liknande
slag av förnödenheter eller tjänster.

Ej heller---sådant vederlag.

8 §■

Myndighet som Konungen bestämmer
äger föreskriva skyldighet för
den, som yrkesmässigt köper eller
säljer viss förnödenhet eller såsom företagare
åt annan yrkesmässigt utför
viss tjänst, att på anfordran av den
myndighet, som meddelat föreskriften,
eller annan myndighet, som därvid
bestämts,

1) lämna de —---åligger myn digheten; 2)

för kontroll---för myn digheten.

Försummar någon---sådant

vite.

10 §.

Myndighet som--— av förnö denheten.

Föreslagen lydelse:

uppkommit i följd av de i 1 § angivna
utomordentliga förhållandena och
medföra onödig stegring av priset å
viss förnödenhet eller tjänst, äger
Konungen meddela föreskrift om begränsning
på annat sätt än förut i
denna paragraf är sagt av rätten att
yrkesmässigt köpa eller sälja förnödenheten
eller yrkesmässigt utföra
tjänsten.

6 §•

Ej må någon vid överlåtelse av förnödenhet
eller vid utförande av tjänst
taga eller träffa avtal örn vederlag,
som i märklig mån överstiger det i
allmänhet tillämpade priset eller som
eljest är att anse såsom oskäligt med
hänsyn till säljarens eller företagarens
självkostnad och de grunder i övrigt,
som allmänt tillämpas vid prissättning
å liknande slag av förnödenheter
eller tjänster.

Ej heller---sådant vederlag.

8 §•

Myndighet som Konungen bestämmer
äger föreskriva skyldighet för
den, som yrkesmässigt köper eller
säljer viss förnödenhet eller yrkesmässigt
utför viss tjänst, att på anfordran
av den myndighet, som meddelat
föreskriften, eller annan myndighet,
som därvid bestämts,

1) lämna de---åligger myn digheten; 2)

för kontroll---för myn digheten.

Försummar någon--- — sådant

vite.

10 §.

Myndighet som---av förnö denheten.

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

Vad i första stycket är stadgat skall
i tillämpliga delar gälla även i fråga
om utförande av tjänst som i 2 §
avses.

11 §•

Med dagsböter---år straffes

1) den som underlåtit att fullgöra
anmälningsskyldighet, som föreskrivits
jämlikt 2 §, eller som vid fullgörande
av anmälningsskyldigheten
lämnat medvetet oriktig uppgift eller
som, med vetskap om att prisstopp
föreskrivits beträffande viss förnödenhet
eller tjänst eller att visst pris
å förnödenhet godkänts jämlikt 2 a §
sista stycket, utan tillstånd försålt eller
saluhållit förnödenheten till förhöjt
pris eller i återförsäljningssyfte
för densamma betalat eller förklarat
sig villig att betala sådant pris eller
för utförande av tjänsten uppburit eller
krävt förhöjt pris eller som, med
vetskap örn att föreskrift enligt 2 a §
sista stycket meddelats beträffande
viss förnödenhet, brutit mot föreskriften:
2 3

2) den som, med vetskap örn att
normalpris gäller å viss förnödenhet
eller å tjänst som i 2 § avses, utan
tillstånd försålt eller saluhållit förnödenheten
för högre pris eller i återförsäljningssyfte
för densamma betalat
eller förklarat sig villig att betala
högre pris eller för utförande av tjänsten
uppburit eller krävt högre belopp;

3) den som, efter avgivande av sådan
utfästelse beträffande förnödenhet
eller tjänst som i 4 § sägs, utan

Vad i första stycket är stadgat skall

1 tillämpliga delar gälla även i fråga
örn yrkesmässigt utförande av viss
tjänst.

11 §•

1 mom. Med dagsböter — — —
år straffes

1) den som underlåtit att fullgöra
anmälningsskyldighet, som föreskrivits
jämlikt 2 §, eller som vid fullgögörande
av anmälningsskyldigheten
lämnat medvetet oriktig uppgift eller
som, med vetskap örn att prisstopp
föreskrivits beträffande viss förnödenhet
eller tjänst eller att visst pris å
förnödenhet godkänts jämlikt 2 a §

2 mom. eller att prissänkning beträffande
viss förnödenhet eller tjänst föreskrivits
jämlikt 2 a § 3 morn., utan
tillstånd försålt eller saluhållit förnödenheten
till högre pris ån det sålunda
fastställda eller i återförsäljningssyfte
för densamma betalat eller förklarat
sig villig att betala sådant pris
eller för utförande av tjänsten uppburit
eller krävt högre pris än det fastställda
eller som, med vetskap örn att
föreskrift enligt 2 a § 2 mom. meddelats
beträffande viss förnödenhet,
brutit mot föreskriften;

2) den som, med vetskap örn att
normalpris gäller å viss förnödenhet
eller tjänst, utan tillstånd försålt eller
saluhållit förnödenheten för högre
pris eller i återförsäljningssyfte för
densamma betalat eller förklarat sig
villig att betala högre pris eller för
utförande av tjänsten uppburit eller
krävt högre belopp;

3) den som, efter avgivande av sådan
utfästelse beträffande förnödenhet
eller tjänst som i 4 § sägs, utan

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Nuvarande lydelse:

tillstånd försålt eller saluhållit förnödenheten
för högre pris än det utfästa
eller för utförande av tjänsten uppburit
eller krävt sådant pris eller som,
med vetskap om utfästelsen, i återförsäljningssyfte
för förnödenheten betalat
eller förklarat sig villig att betala
högre pris ån det utfästa;

4) den som---eller villkoret;

5) den som med vetskap örn föreskrift,
som jämlikt 5 § meddelats angående
rätten att sälja viss förnödenhet
eller utföra tjänst, som i 2 § avses,
eller om villkor, som i anledning
av denna lag uppställts för rätten att
sälja förnödenheten eller utföra tjänsten,
försålt eller saluhållit eller i återförsäljningssyfte
köpt eller förklarat
sig villig att köpa förnödenheten eller
utfört eller erbjudit sig att utföra
tjänsten i strid mot föreskriften eller
villkoret;

6) den som brutit mot bestämmelserna
i 6 §;

7) den som brutit mot det i 7 §
stadgade förbudet; 8

8) den som---vilseleda myn dighet.

Vid bedömande---betydande

storlek.

Lika med — — — yrkesmässig
förvärvsverksamhet.

Ej må köpare i andra fall än förut
angivits dömas för delaktighet i av
säljare begånget brott som i första

Föreslagen lydelse:

tillstånd försålt eller saluhållit förnödenheten
eller utfört eller erbjudit
sig att utföra tjänsten till högre pris
ån det utfästa eller eljest i strid mot
utfästelsen eller som, med vetskap om
utfästelsen, i återförsäljningssyfte
köpt eller förklarat sig villig att köpa
förnödenheten i strid mot utfästelsen;

4) den som---eller villkoret;

5) den som med vetskap om föreskrift,
som jämlikt 5 § meddelats angående
rätten att sälja viss förnödenhet
eller utföra viss tjänst, eller örn
villkor, som i anledning av denna
lag uppställts för rätten att sälja förnödenheten
eller utföra tjänsten, försålt
eller saluhållit eller i återförsäljningssyfte
köpt eller förklarat sig villig
att köpa förnödenheten eller utfört
eller erbjudit sig att utföra tjänsten
i strid mot föreskriften eller villkoret;

6) den som försålt eller saluhållit
eller i återförsäljningssyfte köpt eller
förklarat sig villig att köpa förnödenhet
eller utfört eller erbjudit sig att
utföra tjänst mot vederlag, som i 6 §
sågs;

7) den som försålt eller saluhållit
eller i återförsäljningssyfte köpt eller
förklarat sig villig att köpa förnödenhet
eller utfört eller erbjudit sig att
utföra tjänst under villkor, som jämlikt
7 § icke må uppställas;

8) den som---vilseleda myn dighet.

Vid bedömande---betydande

storlek.

2 mom. Lika med---yrkes mässig

förvärvsverksamhet.

Ej må köpare i andra fall än förut
angivits dömas för delaktighet i av
säljare begånget brott som i 1 mom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

9

Nuvarande lydelse:

stycket under 1), 2), 3) eller 5) avses,
där ej köparen med sådan vetskap,
varom i nämnda logrum år sagt, uppsåtligen
förlett säljaren till brottet.
Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning beträffande den,
som erlagt eller förbundit sig att erlägga
betalning för tjänst som i första
stycket under 1, 2), 3) eller 5) avses,
så ock i fråga om säljares delaktighet
i sådant av köpare begånget
brott som i första stycket under 4) avses.

Fälles någon till straff enligt första
eller tredje stycket, skall domstolen
tillika förplikta honom att utgiva värdet
av taget eller avtalat vederlag eller
värdet av förnödenhet som undanhållits;
dock att, i den mån särskilda
förhållanden därtill föranleda, nedsättning
må ske av det värde som
skall utgivas.

16 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt
denna lag, ävensom vad någon
förpliktas utgiva enligt 11 § sista stycket
tillfalla kronan.

Föreslagen lydelse:

under 1), 2), 3), 5), 6) eller 7) avses,
där ej köparen uppsåtligen förlett säljaren
till brottet. Vad sålunda är stadgat
skall äga motsvarande tillämpning
beträffande den, som erlagt eller
förbundit sig att erlägga betalning för
tjänst som i 1 mom. under 1), 2), 3),
5), 6) eller 7) avses, så ock i fråga
om säljares delaktighet i sådant av
köpare begånget brott som i 1 mom.
under 4) avses.

3 mom. Fälles någon till straff enligt
1 mom. eller 2 mom. första stycket,
skall domstolen tillika förplikta
honom att utgiva värdet av taget eller
avtalat vederlag eller värdet av förnödenhet
som undanhållits; dock att,
i den mån särskilda förhållanden därtill
föranleda, nedsättning må ske av
det värde som skall utgivas. \

16 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt
denna lag, ävensom vad någon
förpliktas utgiva enligt 11 § 3 mom.
tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Stadgandet i 2 a § 1 mom. första stycket sista punkten skall icke äga tilllämpning
beträffande överlåtelse av rörelse, som skett före denna lags ikraftträdande.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 januari
1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,
Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga örn fortsatt giltighet
av prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459) samt örn vissa ändringar
i lagen, därvid föredraganden anför.

I. Inledning.

Nu gällande prisregleringslag, som utfärdades den 30 juni 1942 (nr 459),
trädde i kraft den 1 juli samma år och ägde ursprungligen giltighet till och
med den 30 juni 1943. Genom lagar den 26 februari 1943 (nr 70) och den
4 juni samma år (nr 308) vidtogos vissa ändringar i prisregleringslagen, varjämte
vid sistnämnda tillfälle giltighetstiden utsträcktes till och med den
30 juni 1944. Sedermera har genom lag den 31 mars 1944 (nr 149) förordnats,
att prisregleringslagen skall äga fortsatt giltighet till och med den 30
juni 1945.

Enligt den inledande bestämmelsen i 1 § prisregleringslagen erfordras, för
att lagens huvudbestämmelser skola träda i tillämpning, att särskilt förordnande
därom meddelats. Sådant förordnande må meddelas vid krig eller
krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig
föranledda förhållanden. Förordnande meddelas av Konungen med riksdagens
samtycke, dock att, när riksdagen ej är samlad, provisoriskt förordnande
må meddelas av Konungen. Genom kungörelse den 30 juni 1942 (nr 460)
meddelade Konungen med riksdagens samtycke förordnande, varom nyss är
sagt, att gälla från och med den 1 juli 1942 tills vidare. Förordnandet är alltjämt
gällande.

Beträffande det närmare innehållet i prisregleringslagen må följande här
nämnas. Enligt 2 § första stycket äger Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer meddela vissa föreskrifter i prisreglerande syfte med avseende
å den som yrkesmässigt säljer viss förnödenhet eller såsom företagare
åt annan yrkesmässigt utför viss tjänst. Sålunda må enligt första stycket 1)
stadgas skyldighet för vederbörande säljare eller företagare att ofördröjligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

11

anmäla det pris, som han tillämpat för förnödenheten eller tjänsten å dag
som i föreskriften angives. Enligt första stycket 2) må stadgas skyldighet för
vederbörande näringsidkare att varje gång höjning av priset vidtages ofördröjligen
anmäla prishöjningen. Enligt första stycket 3) må föreskrivas, att
vederbörande näringsidkare skall vara skyldig att minst en vecka innan höjning
av priset är avsedd att vidtagas anmäla den tillärnade prishöjningen och
skälen därtill. Vidare stadgas i 2 § andra stycket, att den som meddelat föreskrift
örn anmälningsskyldighet äger bestämma till vilken myndighet anmälan
skall göras. I 2 § tredje stycket föreskrives, att lika med utförande av
tjänst skall enligt prisregleringslagen anses utövande av verksamhet, som
avser att åt resande eller andra mot betalning tillhandahålla möblerad bostad.
vare sig ensamt eller i förening med förplägnad (hotell- och pensionatrörelse)
.

I 2 a § — som infördes i prisregleringslagen genom lagen den 4 juni 1943
(nr 308) — meddelas vissa bestämmelser angående s. k. prisstopp. Sålunda
stadgas i första stycket, att Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer
äger föreskriva, att den som frivilligt säljer viss förnödenhet eller
som frivilligt utför tjänst, som i 2 § avses, icke må utan tillstånd överskrida
det pris å förnödenheten eller tjänsten, som han tillämpade å dag som i
föreskriften angives, eller, örn han då icke sålde förnödenhet eller utförde
tjänst varom fråga är, det pris som den angivna dagen var att anse som
gängse pris eller som han före nämnda dag senast tillämpat. Enligt andra
stycket må föreskrift örn prisstopp meddelas att gälla för viss tid, högst tre
månader. Då skäl därtill äro må prisstoppet förlängas, varje gång för högst
tre månader. Den som meddelat föreskrift om prisstopp äger bestämma på
vilken myndighet det skall ankomma att bevilja tillstånd till prishöjning. Vidare
stadgas i tredje stycket att, örn prisstopp föreskrivits beträffande viss
förnödenhet, Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva,
att förnödenhet, som är avsedd att användas såsom ersättning för eller
till utdrygning av den prisreglerade förnödenheten och som icke saluförts
inom landet före den dag prisstoppet föreskrevs, icke må försäljas eller utbjudas
till avyttring förrän priset å förnödenheten godkänts av myndighet
som Konungen bestämmer. Godkänt pris må icke överskridas utan tillstånd
av myndigheten.

Enligt 3 § första stycket äger Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer fastställa visst pris, som prövas skäligt, att gälla såsom normalpris
vid frivillig försäljning av viss förnödenhet eller vid frivilligt utförande
av tjänst som i 2 § avses. I andia stycket föreskrives, att normalpriset icke
må överskridas med mindre säljaren eller företagaren erhållit tillstånd dårlin.
Den som faststiillt normalpriset äger bestämma på vilken myndighet det
skall ankomma att bevilja sådant tillstånd.

1 4 § stadgas att örn någon lill offentlig myndighet gjort särskild utfästelse
beträffande högsta pris, till vilket viss förnödenhet må av honom försäljas
eller tjänst som i 2 § avses utföras, priset icke må överskridas med mindre
myndigheten givit tillstånd därtill.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Vidare meddelas i 5 § bestämmelser om s. k. tvångskartellering och i 6 §
ett allmänt förbud mot prisocker. I 7 § meddelas bestämmelser om s. k. kombinationsavtal
och i 8 och 9 §§ föreskrifter om viss uppgiftsskyldighet. Enligt
10 § äger myndighet som Konungen bestämmer meddela vissa föreskrifter
rörande anslag med prisuppgifter m. m. I 11 § äro upptagna vissa ansvarsbestämmelser.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av prisregleringslagen ha
av Kungl. Majit meddelats genom kungörelse den 4 juni 1943 (nr 309). Denna
kungörelse, som ursprungligen gällde till och med den 30 juni 1944, har genom
kungörelse den 31 mars 1944 (nr 150) förlängts för tiden till och med
den 30 juni 1945.

Bestämmelser rörande allmänt prisstopp ha utfärdats dels av statens priskontrollnämnd
den 31 oktober 1942 dels ock av Kungl. Majit genom kungörelse
den 4 juni 1943 (nr 310). Sistnämnda kungörelse har sedermera upprepade
gånger erhållit förlängd giltighet, senast genom kungörelse den 24
november 1944 (nr 748).

I en den 22 augusti 1944 dagtecknad, till Kungl. Majit ställd skrivelse har
statens priskontrollnämnd, jämte det nämnden framlagt resultaten av sina
överväganden i fråga om prispolitikens utformning under omställningprocessen
efter det europeiska krigets slut, hemställt om de ändringar i prisregleringslagen,
vilka framginge av ett vid skrivelsen fogat lagförslag. Förutom
nämnda lagförslag — vilket torde få såsom Bihang fogas vid statsrådsprotokollet
för denna dag — funnos vid skrivelsen fogade dels en den 6 juli 1944
dagtecknad skrivelse från Sveriges grossistförbund till priskontrollnämnden,
dels ock en inom nämnden utarbetad P. M. angående prisstoppet och de kommunala
taxorna.

över priskontrollnämndens skrivelse med därvid fogade handlingar ha, efter
remiss, yttranden avgivits av fullmäktige i riksbanken, kommissionen för
ekonomisk efterkrigsplanering, kommerskollegium (efter hörande av Stockholms
handelskammare, handelskammaren i Göteborg och Skånes handelskammare)
, socialstyrelsen, statens industrikommission, statens livsmedelskommission
och statens bränslekommission, Sveriges industriförbund (med överlämnande
av yttrande från textilrådet), Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, kooperativa
förbundet, svenska arbetsgivareföreningen, svenska lantarbetsgivareföreningen,
Sveriges lantbruksförbund, landsorganisationen i Sverige samt svenska
stadsförbundet.

Sedermera har priskontrollnämnden inkommit med en den 7 november
1944 dagtecknad, kompletterande skrivelse i ärendet. I

I den följande framställningen kommer jag att först behandla utsikterna
beträffande prisutvecklingen, i vilket sammanhang jag torde få anledning
beröra jämväl frågan örn förlängning av prisregleringslagens giltighetstid.
Härefter torde jag —- i anslutning till innehållet i priskontrollnämndens skri -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

13

velse den 22 augusti 1944 — få behandla dels förutsättningarna och riktlinjerna
för den fortsatta priskontrollen, dels priskontrollens medel och dels de
speciella ändringar i prisregleringslagen, vilka nu synas påkallade.

II. Utsikterna beträffande prisutvecklingen, m. m.

Priskontrollnämndens framställning. I sin skrivelse den 22 augusti 1944
har priskontrollnämnden inledningsvis erinrat om de i propositionen nr 252
till 1944 års riksdag uppdragna riktlinjer för den statliga penningpolitiken,
till vilka riksdagen anslutit sig. Enligt dessa riktlinjer skulle prisnivån anpassas
nedåt i den mån ett förbättrat försörjningsläge inträdde i samband med
att den extraordinära varuknappheten upphörde samt import- och produktionskostnaderna
nedginge. Penninginkomsterna borde i regel varken höjas
eller sänkas. Vid tillämpningen av prissänkningsprogrammet borde tillses,
att depressionsverkningar, som hotade att leda till en mera allmän arbetslöshet,
undvekes, samtidigt som det emellertid borde iakttagas, att en så fullständig
återgång av den under kriget inträdda prisstegringen som möjligt
vore önskvärd.

Priskontrollnämnden har därefter lämnat en redogörelse för prispolitiken
och prisutvecklingen hittills under kriget och i
sådant hänseende anfört:

Ifråga om såväl prispolitik som prisutveckling under kriget kunna två olika
skeden särskiljas. Under de första tre krigsåren hade priskontrollen till uppgift
att förhindra större prisstegringar än som svarade mot inträffade, ofrånkomliga
stegringar av de direkta produktionskostnaderna. På grund av höjda
importpriser, kostnadsfördyringar vid övergången till inhemskt bränsle och
inhemska råvaror, dyrbar ersättningsproduktion och två års missväxt kunde
en ganska betydande höjning av prisnivån icke undvikas. En omläggning av
prispolitiken företogs hösten 1942, då nämnden fick direktiv att i fortsättningen
medgiva prishöjningar endast i undantagsfall och då föreskrifterna
örn allmänt prisstopp utfärdades. Sedan omläggningen av prispolitiken genomförts,
har stabilitet i prisnivån uppnåtts.

Vidare har priskontrollnämnden anfört bl. a. följande:

Inom nämnden har verkställts en undersökning av vinstutvecklingen inom
industrien under åren 1938—1942, byggd på bokslutsanalyser från 280 industriföretag.
Enligt denna visade de undersökta företagen en ökning av
bruttovinsten (d. v. s. nettovinst + skatter + avskrivningar + förändringar
i dold förkrigslagerreserv + »vinstdispositioner») med 34 procent. Frånräknas
skatterna och sådana bland vinstdispositionerna ingående poster, som
representera verkliga kostnader för företagen, såsom kostnader för krisanläggningar
och försvarsanordningar, överprisavdrag m. m., kvarstår en vinstökning
på högst 15 procent. Den redovisade nettovinsten steg med 8 procent
mellan åren 1938 och 1942. En av industriens utredningsinstitut företagen
undersökning av 225 industriföretags nettovinster och utdelningar har likaledes
givit till resultat en nettovinstökning mellan åren 1938 och 1942 med
8 procent. Vissa förhållanden tyda emellertid på att det resultat, som de bägge
nämnda utredningarna kommit fram till, innebär någon överskattning av
vinstutvecklingen för det totala aktiebolagsbeståndet inom industrien, främst

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

därför att de större företagen, vilka synas ha haft en gynnsammare vinstutveckling
än de mindre, blivit överrepresenterade i båda undersökningarna.
—

Inom nämnden har undersökningen rörande vinstutvecklingen inom industrien
fullföljts och preliminära resultat föreligga nu beträffande 1943 års
bokslut. Dessa tyda på att bruttovinstläget för industrien som helhet varit
praktiskt taget oförändrat under 1943 jämfört med 1942. Utvecklingen är
dock ganska ojämn för de olika industrigrenarna. En viss vinstökning har
ägt rum inom järn- och metallindustrien samt kemisk-teknisk industri, under
det att en kraftig minskning av vänsten skett för skogs- och skoindustrierna,
övriga industrigrupper synas ha ungefär oförändrade bruttovinster.

Sammanfattningsvis har priskontrollnämnden i nu förevarande hänseende
uttalat, att det aktuella prispolitiska läget framstode som resultatet av den
utveckling, som i det föregående tecknats. Under närmare två år hade en betydande
stabilitet varit rådande. Prisnivån hade snarast varit svagt fallande,
lönenivån hade visat vissa tendenser i stigande riktning, medan företagsvinsterna
inom industrien av hittills tillgängliga uppgifter att döma genomsnittligen
varit i huvudsak oförändrade. Omsättningsökningen inom handeln
och det förbättrade produktionsresultatet inom jordbruket hade haft ett
gynnsamt inflytande på dessa näringars lönsamhet.

I skrivelsen den 22 augusti 1944 har priskontrollnämnden i fråga örn utsikterna
beträffande prisutvecklingen under den närmaste
framtiden samt behovet av fortsatt priskontroll
vidare anfört:

Därest inga betydande förändringar på försörjningsområdet eller i fråga
örn utrikeshandeln inträffa, skulle skäl knappast föreligga att diskutera förändringar
i prispolitiken. Denna finge alltjämt inriktas på att hålla tillbaka
prisstegringstryck och tillvarataga prissänkningschanser på samma sätt som
skett under de senaste åren. Härigenom bibehållas förutsättningarna för den
återhållsamhet i lönepolitiken, som erfordras för att icke prisstoppet skall
sprängas i ett läge, där utrymmet för en generell höjning av lönenivån synes
vara starkt begränsat. Stora förändringar i läget kunna emellertid uppkomma
i samband med ett slut på kriget i Europa.

Betydande svårigheter föreligga att bedöma den sannolika ekonomiska utvecklingen
efter det europeiska krigets slut. Här skall endast diskuteras utvecklingen
under den tidrymd, då övergången från krigs- till fredshushållning
äger rum. Det är troligt, att den första övergångstiden kommer att ha
samma huvudkarakteristika som krigsperioden: varuknapphet och köpkraftsöverskott.
Utvecklingen kan emellertid komma att bli ytterst ojämn på olika
områden. Uppträdandet av skiljaktiga tendenser på olika håll kan försvåra
överblicken. Följande tendenser kunna samtidigt göra sig gällande.

a) För vissa varor inträffar en snabb förbättring i tillgången, import- och
andra kostnader sjunka och priserna falla.

b) Inom andra områden inträder icke omedelbart någon mer avsevärd
ökning i varutillgången, men kostnaderna för import av konsumtionsvaror
eller av råvaror och halvfabrikat för produktion inom landet undergå en
sänkning, t. ex. till följd av sjunkande fraktkostnader eller nya och billigare
inköpskällor.

c) En prisstegring i utlandet på vissa produkter kan medföra höjda importpris,
oberoende av örn tillförseln förbättras eller försämras. Det är ovisst,

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

i vilken utsträckning sådana prisrörelser kunna motverkas genom valutapolitiska
åtgärder.

d) Arbetarrörelsens ledning har uttalat sin anslutning till programmet örn en
fortsatt inkomststabilisering och reallönernas återställande genom en sänkt
prisnivå. Icke desto mindre kunna vissa risker föreligga för löneaktioner på
olika områden i samband med krigsslutet.

Det är, som förut framhållits, icke möjligt att nu bedöma, i vilken mån
dessa olika tendenser komma att göra sig gällande under den närmaste efterkrigsperioden.
Den möjligheten kan icke heller uteslutas, att en fullt utbildad
högkonjunktur uppstår, innan en eventuell omställningskris i de stater, som
deltagit i kriget, drar ned världen i en efterkrigsdepression. En inflationskonjunktur
av samma typ som under åren 1919—1920 kan uppkomma. Prisutvecklingen
i vårt land kan komma att påverkas av en stark prisstegring på
exportvarorna. Örn en allmän inflationsmentalitet får tillfälle att breda ut
sig, kan den befaras medföra en stark press uppåt på såväl priser som
löner. Även om en sådan inflationsbetonad högkonjunktur icke skulle komma
till stånd under den närmaste efterkrigstiden, föreligger dock uppenbarligen
risk för att otillräcklig varutillgång och en under krigstiden förstärkt kartelliseringstendens
kan komma att verka i hög grad bromsande på prissänkningsprocessen.

Ovanstående mycket schematiska översikt av de sannolika utvecklingsmöjligheterna
närmast efter krigsslutet leder enligt nämndens mening till
slutsatsen, att fortsatt statlig priskontroll blir nödvändig under övergångstiden
till fredshushållning. Den kan med hänsyn till de ökade krav på prispolitikens
effektivitet, som anförda utvecklingstendenser ställa, t. o. m. behöva
förstärkas i vissa avseenden. Prisstoppolitiken torde därvid få fullföljas.
Utifrån kommande prisstegringsimpulser måste så vitt möjligt motverkas.
Av flera skäl kan därjämte en aktiv prissänkningspolitik bli nödvändig.

Redan ur allmänna synpunkter är det önskvärt, att den höjning av penningvärdet,
som enligt det penningpolitiska programmet bör eftersträvas,
kommer till stånd så snabbt som möjligt. Ett hastigt prisfall torde utlösa
mindre skadliga verkningar för näringslivet än en utdragen prisfallsperiod.

Prisnivån synes vidare under kriget ha stigit mera i vårt land än i exempelvis
England och Förenta Staterna. Det valutapolitiska utrymmet för en
neutralisering av den efter kriget eventuellt kvarstående effekten härav kan
komma att vara begränsat. Risk föreligger därför att den svenska pris- och
kostnadsnivån blir fel anpassad till utlandets med de ogynnsamma konsekvenser
detta kan få främst för exportnäringarna. Det är möjligt att denna
ojämnhet i förhållande till utlandet kan komma att rättas till genom att utvecklingen
i andra länder under övergångstiden karakteriseras av stigande
priser. Redan den här berörda risken för uppkomsten av en felanpassning
gentemot utlandet är dock enligt nämndens uppfattning ett starkt skäl för att
en effektiv prissänkningspolitik bör eftersträvas.

Remissyttrandena. Fullmäktige i riksbanken ha utförligt behandlat utsikterna
beträffande prisutvecklingen samt frågan örn behövligheten av fortsatt
priskontroll. Fullmäktiges skrivelse har emellertid såsom bilaga fogats
vid den till 1944 års riksdag avlåtna propositionen (nr 29C>) angående provisorisk
förbättring av löneställningen för vissa befattningshavare i statens
tjänst m. fl. .Tåg torde därför i denna del allenast Tå hänvisa till nyssnämnda
proposition.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering har erinrat om vad
kommissionen tidigare anfört i ett över bankofullmäktiges förenämnda skrivelse
avgivet remissyttrande. Kommissionen hade därvid uttalat bl. a. att,
ehuru en aktiv politik från riksbankens sida vöre ett oundgängligt led i
statsmakternas strävan att förverkliga den eftersträvade pris- och inkomstpolitiken,
de penningpolitiska medlen likväl i nuvarande läge hade en begränsad
räckvidd. För att åvägabringa en prissänkning, när förutsättningar
härför uppstode, vore därför fortsatta direkta ingrepp på varumarknaden
nödvändiga. Bland dessa tillmätte kommissionen priskontrollen en central
betydelse. Ehuru inom kommissionen enighet rådde om att priskontrollen
icke borde bestå, sedan normala förhållanden åter inträtt, ansågs likväl,
att den borde bibehållas under en övergångstid efter nu pågående krig, så
länge som icke på annat sätt en anpassning av priserna till de fallande kostnaderna
kunde åstadkommas eller påräknas. Det stod klart för kommissionen,
att priskontrollens uppgift under övergångstiden i viss mån komme att
bliva en annan än under kriget, samtidigt som den av olika orsaker sannolikt
bleve svårare, varför en översyn av metoderna för prisregleringen
liksom av nämndens befogenheter vore påkallad.

Kommerskollegium har anfört:

Särskilt vill kollegium understryka betydelsen av att man bemödar sig
örn att så långt görligt är undvika såväl en deflationistisk som inflationistisk
utveckling. I båda hänseendena finnas erfarenheter från förra efterkrigstiden,
vilka böra utgöra en varning. De lärdomar, som kunna dragas
härav, peka i första hand hän på önskvärdheten att uppehålla stabilitet i de
ekonomiska förhållandena. Huru utsikterna för en sådan ordning kunna
gestalta sig när kriget är slut, är givetvis svårt att nu bedöma. Den framgång,
som prisstoppspolitiken onekligen har att uppvisa, bör ej bortskymma,
att faktorer föreligga, som kunna verka i inflationistisk riktning. Såsom
Stockholms handelskammare påpekat är här att observera de tendenser till
lönestegringar, som föreligga. Andra faktorer, som verka i samma riktning,
äro, såsom Skånes handelskammare erinrat, den försämrade varuförsörjning
under en övergångstid, som kan befaras bli följden av en reducerad
utrikeshandel med Centraleuropa, liksom kreditgivnin^en till utlandet.

Socialstyrelsen har funnit behovet av en fortsatt priskontroll vara klart
ådagalagt. Det vore ovisst, vilka prisförhållanden som skulle inträda närmast
efter krigets slut. Utvecklingen kunde bli ojämn och komma att innefatta
tendenser i olika riktningar. Priskontrollen kunde då till en tid och
kanske till och med i högre grad än tillförne vara påkallad som ett av de
medel, som stöde samhället till buds för att hejda en hotande inflation. Å
andra sidan kunde utan tvivel en rätt bedriven priskontroll även komma
att bli ett tjänligt instrument för en aktiv prissänkningspolitik i samband
med förr eller senare inträdande lättnader i varuförsörjningen. Det vöre för
näringslivet lyckligast, att den i ett sadant sammanhang naturliga prissänkningen
komme sa snabbt som möjligt. Givetvis bleve en sådan sänkning av
varuprisnivån i samband med en rikligare varutillgång i och för sig önskvärd
ur konsumtionens synpunkt och icke minst med hänsyn till dess

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

17

återverkan på lönepolitiken. En lönepolitisk återhållsamhet av den art, som
hade kännetecknat förhållandena på arbetsmarknaden under krigsåren,
kunde näppeligen påräknas efter det att fredliga förhållanden åter hade
inträtt, med mindre än att prissättningen på konsumtionsförnödenheter så
vitt möjligt och utan onödigt dröjsmål anpassades efter ett förbättrat försörjningsläge.

Statens livsmedelskommission har uttalat, att kommissionen i stort sett kunde
ansluta sig till de uttalanden, som priskontrollnämnden gjort rörande behövligheten
av en fortsatt statlig priskontroll under övergångstiden till fredshushållning.

Statens bränslekommission har likaledes uttalat, att kommissionen i stort
sett kunde giva sin anslutning till de allmänna principer, som komme till uttryck
i priskontrollnämndens framställning i nu förevarande delar. Vad särskilt
anginge prisutvecklingen under övergångstiden ville kommissionen framhålla,
att kostnaderna för en eventuell import av fossilt bränsle av olika anledningar
kunde komma att stiga.

Sveriges industriförbund — i vars yttrande svenska arbetsgivareföreningen
förklarat sig instämma — har understrukit faran av att inflationistiska tendenser
kunde komma att framträda med sådan styrka, att pris- och lönestoppet
icke längre kunde upprätthållas. För industrien stöde det höjt över varje
tvivel, att en sådan utveckling skulle innebära de allra största samhällsvådor.
Prispolitiken och överhuvud den ekonomiska politiken måste för den skull
utformas så att möjligheterna till fortsatt stabilitet bevarades. Detta innebure
bl. a. att ansträngningarna måste inriktas på att i fortsättningen vidmakthålla
pris- och lönestoppet.

Industriförbundet har vidare anfört:

Det verksammaste medlet att erhålla en snabb och effektiv sänkning av
prisnivån är enligt förbundets mening en återgång till fri konkurrens inom
näringslivet. I den mån en sådan kan åvägabringas, bortfaller motivet för
fortsatt priskontroll och denna bör då successivt avvecklas. Så länge förutsättningar
för en effektiv konkurrens mellan företagarna icke kunnat skapas
på alla områden, är det emellertid även enligt förbundets mening nödvändigt,
att priskontrollen på sådana områden upprätthålles.

På längre sikt bliva troligen möjligheterna att genom prissänkningar höja
de nuvarande reallönerna i första hand beroende av försörjningslägets utveckling.
I samma mån som detta förbättras är industrien givetvis beredd att
omedelbart vidtaga därav motiverade prissänkningar. Inom industrien torde
man även allmänt dela priskontrollnämndens uppfattning, att ett hastigt
prisfall är att föredraga framför en mera utdragen prissänkningsprocess.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation har anfört, att då priskontrollnämnden
utginge från att en fortsatt statlig priskontroll bleve nödvändig
även under övergångstiden till fredshushållning, syntes häremot intet
vara alt erinra, under förutsättning att kontrollen i fråga icke upprätthölles
längre än som vore oundgängligen nödvändigt. Nödvändigheten av att vidmakthålla
priskontrollen under kriget samt under övergångstiden till fredliga
förhållanden finge nämligen icke skymma blicken för alt priskontrollen haft.

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 17.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

fortfarande hade och i fortsättningen komme att lia många för näringslivet
skadliga verkningar. De ingrepp i ett fritt näringsliv, som priskontrollen innebure,
medförde allvarliga hinder för företagens verksamhet och utveckling.
De av priskontrollnämnden fastställda marginalerna hade i åtskilliga fall
varit otillräckliga, vilket stundom omöjliggjort för företagen att göra erforderliga
avskrivningar eller att företaga önskvärda rationaliseringar, vilket sistnämnda
för hantverket och den mindre industrien vore alldeles särskilt betydelsefullt.
Den mindre företagsamhetens konkurrenskraft i framtiden komme
otvivelaktigt i stor utsträckning att vara beroende av möjligheten att genomföra
en effektiv rationalisering inom de enskilda företagen. Varje hinder för
dessa strävanden vore därför ägnat att ur dessa näringars synpunkt ingiva
betänkligheter.

Sveriges köpmannaförbund har framhållit, att de svårigheter, som ur priskontrollens
synpunkt kunde uppkomma under en efterkrigsperiod, vore uppenbara.
Men den beväpning, som nämnden haft till sitt förfogande under
den tidigare bristperioden, då allvarlig varuknapphet kunde befaras pressa
priserna i höjden, och som då i stort sett visade sig vara tillfyllest, borde
även nu vara tillräcklig. Den varuknapphet, som kunde tänkas uppstå under
en tid framåt, kunde dock, enligt vad nämnden själv förutsatte, ej bli av den
karaktär som knappheten under den tilländalupna tiden. Örn nämnden utginge
ifrån, att priskontrollen borde fortsätta enbart under en övergångsperiod,
borde tiden snarare vara inne för en avveckling än för en förstärkt
beväpning.

Köpmannaförbundet har vidare givit uttryck åt sin bestämda övertygelse
att, på sätt priskontrollnämnden framhållit, ett hastigt prisfall utlöste mindre
skadliga verkningar för näringslivet än en utdragen prisfallsperiod.

Kooperativa förbundet har anfört:

Statens priskontrollnämnd har i sin skrivelse till Kungl. Majit angående
riktlinjer för en fortsatt priskontroll i korthet analyserat de sannolika alternativa
utvecklingstendenserna för de viktigaste faktorerna, som bestämma
vårt lands ekonomiska läge under övergångstiden mellan krig och fred i
Europa. Såvitt förbundet kan finna, torde detta försök att belysa vissa sannolika
huvudtendenser i den ekonomiska utvecklingen med utgångspunkt
från nu tillgängliga fakta ge en realistisk bild av de förhållanden, som kunna
väntas uppstå vid och efter ett vapenstillestånd. De inflationsrisker, som
antydas i priskontrollnämndens framställning, torde, om den nu inträdda
nästan fullständiga avspärrningen i utrikeshandeln blir relativt långvarig,
komma att få tillmätas växande betydelse. Handelsspärren under krigets slutskede
innebär otvivelaktigt en skärpning av de försörjningssvårigheter i fråga
om vissa betydelsefulla råvaror, vilka redan tidigare förutsetts skola komma
att känneteckna övergångsperioden från krig till fred. Sannolika skäl tala sålunda
för att ej blott perioden fram till ett vapenstillestånd utan även en
tidrymd av oviss varaktighet därefter kan komma att förete en fortsatt
och måhända skärpt knapphet på vissa förnödenheter. En sådan utveckling
nödvändiggör i och för sig enligt förbundets mening, att priskontrollen bibehålies
under denna övergångstid.

Liknande synpunkter ha uttalats jämväl av svenska lantarbetsgivareföreningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

19

Sveriges lantbruksförbund har funnit det nödvändigt att priskontrollen
uppehölles under omställningstiden efter kriget såväl i syfte att förebygga
inflationsartad prisstegring som för medverkan till nedbringande av förnödenhetspriserna,
i den mån tillgång på billigare importvaror och sänkta
produktionskostnader gjorde det möjligt.

Departementschefen. Såsom priskontrollnämnden anfört har efter införandet
av det allmänna pris- och lönestoppet en betydande stabilitet varit
rådande beträffande såväl priser som löner. Den gynnsamma utvecklingen
under prisstoppsperioden får emellertid icke undanskymma de risker med
avseende å pris- och löneutvecklingen, som den närmaste framtiden kan medföra.
Den fortsatta ekonomiska utvecklingen är svårbedömbar och kan komma
att leda till ökade svårigheter för penningpolitiken. Den latenta inflationsrisken
kan komma att öka ej blott genom utifrån kommande impulser
till prisstegringar utan även till följd av den interna marknadsutvecklingen.
Det är därför synnerligen betydelsefullt, att den allmänna stabiliseringspolitiken
kan fortsätta ända till dess sådana ändrade förhållanden inträda, att
möjligheter till en sänkning av kostnader och priser föreligga.

En fortsatt statlig priskontroll lärer på grund av det anförda vara nödvändig
såväl under krigets slutskede som under övergångstiden efter kriget.
Jag förordar därför en förlängning av tiden för prisregleringslagens giltighet,
därvid lagen samtidigt torde böra ändras i vissa delar. Förlängningen
torde nu böra avse tiden till och med den 30 juni 1946. Till frågan örn erforderliga
ändringar i lagen torde jag senare få återkomma.

III. Förutsättningar och riktlinjer för priskontrollen.

Priskontrollnämndens framställning. Vad angår de allmänna förutsättningarna
och riktlinjerna för den fortsatta priskontrollen har priskontrollnämnden
i skrivelsen den 22 augusti 1944 uttalat, att huvudsynpunkten vid
prispolitikens utformning under efterkrigstiden borde vara, att man undveke
onödiga ingripanden och i största möjliga utsträckning litade till den
fria konkurrensens förmåga att med sin — i jämförelse nied direkt prisreglering
— i allmänhet större hårdhet och effektivitet nå resultat. Detta gällde
dock endast under förutsättning, att betingelser för en effektiv konkurrens
i vad avsåge varutillgång och obundenhet företagarna emellan verkligen förelåge
eller kunde skapas. I samma mån som man genom fri import lyckades
uppnå en tillräckligt riklig varutillgång och regleringarna i fråga örn produktion
och förbrukning därför kunde avskaffas, borde även behovet av prisreglerande
åtgärder bortfalla, såvida icke strävan från företags och sammanslutningars
sida att hålla uppe priserna på en artificiell nivå påkallade
ingripanden. Men redan på ett tidigare stadium borde en viss prisreglerande
effekt kunna nås därigenom, att förekommande regleringsåtgärder på varumarknaden
mjukades lipp i konkurrensskapande syfte. Nämnden hade redan

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

tidigare haft anledning att påyrka en större rörlighet i tilldelningen av handelsreglerade
råvaror och förnödenheter. Ju längre bort nian komme från
de år närmast före krigsutbrottet, som i allmänhet lagts till grund för den
ursprungliga kvoteringen, desto starkare framträdde olägenheterna av regleringsanordningarnas
stelhet, olägenheter, som endast delvis kunde mötas av
under hand skeende justeringar av tilldelningsgrunderna. Regleringarna verkade
även i viss mån som en spärr mot ny företagsamhet på ett sätt, som i
längden icke vore till gagn för en sund utveckling inom näringslivet.

Priskontrollnämnden har vidare anfört:

Som föregående skildring av de sannolika utvecklingstendenserna under
efterkrigstiden torde ha visat, kommer det dock för stora delar av näringslivet
— till följd av att förutsättningar för effektiv konkurrens i prisnedhållande
syfte icke snabbt nog etableras -— att krävas en sträng prisreglering
och en aktiv prissänkningspolitik. En sådan politik kommer sannolikt att
möta större svårigheter än priskontrollen under kriget. Även om man kan
förutsätta, att den lojalitet och förståelse från företagarnas sida för nämndens
strävanden, som i stort sett förelegat under krigstiden och som spelat
en stor roll för fullföljandet av den förda prispolitiken, kommer att bestå
även under övergångstiden efter kriget, torde man nog få räkna med, att företagarna
komma att betrakta nämndens ingripanden med växande otålighet.
Samtidigt kan otåligheten och pressen från allmänhetens sida att icke nog
snabba resultat i fråga örn levnadskostnadernas sänkning nås vålla svårigheter.
Det är angeläget, att man genom upplysningsverksamhet söker skapa
kännedom om och förståelse för prispolitikens syfte och genomförda regleringsåtgärders
innebörd.

Under en tid, då utvecklingen på olika områden kommer att, som i det
föregående antytts, vara starkt splittrad, ställes det priskontrollerande organet
inför ökade svårigheter att skaffa sig erforderlig överblick över utvecklingen.
En sådan överblick blir emellertid dubbelt nödvändig. Under den
hittillsvarande krigsperioden ha företagarna haft att göra framställningar
om prishöjningar. Då fråga blir om prissänkningar av större omfattning och
för ett större antal varor, måste initiativ i högre grad än hittills komma
från nämnden.

De svårigheter, som priskontrollen kan komma att möta under övergångsperioden,
torde föranleda ett intimare samarbete med näringslivets egna organisationer.
Sveriges grossistförbund har meddelat, att det för sådant samarbete
upprättat ett särskilt priskontor med en prisnämnd och ett antal
priskommittéer för olika branscher, ett initiativ, som nämnden hälsar med
tillfredsställelse. Prisbyråer finnas jämväl inom Sveriges industriförbund
och Sveriges köpmannaförbund. Kooperativa förbundet har fortlöpande
ställt sin prisstatistik till nämndens förfogande. Man torde kunna påräkna
ett positivt intresse för sådant samarbete också från andra större näringsorganisätioners
sida. Samarbetet bör vara ägnat att skaffa priskontrollen
tillfälle att såväl erhålla som lämna informationer. Organisationerna böra
dessutom kunna bidraga till att underlätta prisövervakningen. Det är vidare
naturligt, att nämnden med organisationerna diskuterar utformningen av
sådana prisreglerande åtgärder, som kunna befinnas erforderliga, på sätt
som varit praxis under hela den tid nämnden varit verksam.

Även om nämnden sålunda i största möjliga utsträckning bör söka uppnå
önskvärda resultat genom frivilligt samarbete med företagarna och näringsorganisationerna,
torde en förutsättning för framgång vara, att effektiva möjligheter
till tvångsingripanden samtidigt föreligga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

21

Nämnden vill i detta sammanhang understryka betydelsen av att prispolitiken
och lönepolitiken harmoniera. Sambandet mellan dem är ömsesidigt.
Å ena sidan skulle strävandena att förhindra fortsatt prisstegring och åstadkomma
möjliga prissänkningar försvåras eller omöjliggöras, därest den nominella
inkomstnivån förskjutes uppåt. I den mån inom en viss bransch en
förbättring i produktionsbetingelserna yppar sig, bör denna utnyttjas för
sänkning av produktpriserna och icke till höjning av löner och andra inkomster;
genom sänkta priser kommer förbättringen bäst samtliga inkomsttagare
till godo. Nämnden vill erinra om att denna ståndpunkt intogs bl. a.
av kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering vid behandling av
programmet för penningpolitiken. Lönepolitiken bör utformas på sådant
sätt, att vid prisfrågors behandling liksom under den förflutna tiden efter
prisstoppets införande hänsyn icke behöver tagas till inträffade löneförhöjningar.
Undantag från denna riktlinje för pris- och lönepolitiken bör få
förekomma endast i sådana fall, där löneförbättringen varit särskilt starkt
motiverad på grund av att lönenivån tidigare legat mycket lågt och där viss
kompensation åt företagarna för de ökade arbetskostnaderna icke rimligen
kan vägras. Å andra sidan utgör, som tidigare framhållits, en aktiv prissänkningspolitik,
som ger påtagliga resultat, en betingelse för att den nominella
lönenivån i stort sett skall kunna bibehållas.

Priskontrollnämnden har även framhållit, att det vore av väsentlig betydelse
att prissättningen på jordbruksprodukter utformades i överensstämmelse
med det allmänna prispolitiska programmet.

Beträffande de principer, som i fortsättningen borde ligga till grund för
prövningen av prisfrågorna, har priskontrollnämnden anfört, att bibehållandet
av den s. k. återanskaffningsprisprincipen komme att vara av stor
betydelse. Handeln borde sålunda vid sjunkande prisnivå få rätta sina utförsäljningspriser
efter senaste återanskaffningspris oberoende av det faktiska
anskaffningsvärdet å inneliggande lager. På samma sätt borde industrien
prissätta sina produkter efter dagens pris å råvaror och förnödenheter.
Genom att företagen under prisstegringsperioden i regel fått räkna
med återanskaffningspris, en princip som nämnden i största möjliga utsträckning
sökt upprätthålla, bade de därvid gjort vissa vinster, som borde
ha möjliggjort en nedskrivning av värdet å under kriget lill högre priser
inköpta varupartier. En tillämpning av återanskaffningsprisprincipen under
prisfallsperioden motsvarade för övrigt endast den effekt, som en fri konkurrens
under sådana betingelser kunde beräknas lia på prisutvecklingen.

Nämnden bar vidare uttalat, att under kriget ledstjärnan för priskontrollen
i stort sett varit att anpassa priserna efter kostnaderna. Det bade icke
kunnat undvikas, att därigenom åtskilliga onaturliga prisförhållanden uppkommit
eller konserverats. Det bade t. o. m. förekommit, att en och samma
råvara fått åsättas olika pris vid försäljningen från två skilda företag. Under
övergångstiden efter kriget måste en begynnande anpassning av priserna
efter mer normala marknadsbetingelser och varornas bruksvärde bos
konsumenterna ske, vilken anpassning delvis måste genomföras i strid mot
gällande kostnadsförbållanden. I viss utsträckning borde det ifrågakomma,
att priser fastställdes icke endast med hänsyn till de kostnadsuppgifter, som
kunde stå att erhålla, utan också med beaktande av den sannolika mark -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

nadsmässiga utvecklingen. Självfallet måste därvid försiktighet iakttagas.
Endast genom en dylik frihet i prissättningen kunde de ovan omtalade olägenheterna
av en fastlåsning av onaturliga prisrelationer i längden minskas.

Priskontrollnämnden har ytterligare anfört, att nämnden vid en aktiv
prissänkningspolitik borde kunna i större utsträckning än vad tidigare varit
fallet begagna kostnadsläget för de effektivaste företagen som grund för
prissättningen. En strävan i den riktningen hade redan tidigare funnits hos
nämnden. I ett ansträngt försörjningsläge hade emellertid många gånger stor
hänsyn måst tagas jämväl till företag, som arbetat med högre kostnader, men
vilkas insats i produktionen likväl icke kunnat undvaras. Genom att rätta
priserna efter de effektivaste företagen torde man även komma närmare den
fria konkurrensens sätt att fungera samt bidraga till att stimulera rationaUseringsarhetet.
Vid jämförelse mellan olika företag måste hänsyn tagas till
eventuella skiljaktigheter i de prestationer, som de utförde.

Remissyttrandena. Frågorna örn de allmänna förutsättningarna och riktlinjerna
för den fortsatta priskontrollen ha behandlats i åtskilliga remissyttranden.

Kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering har i sitt yttrande anfört
-—- under hänvisning till kommissionens förut omförmälda yttrande rörande
riktlinjerna för den statliga penningpolitiken — att de riktlinjer för
priskontrollnämndens fortsatta verksamhet, som uppdragits av nämnden, i
allt väsentligt syntes sammanfalla med kommissionens i detta yttrande angivna
principiella inställning. Kommissionen förutsatte, att nämnden vid
genomförandet av prissänkningspolitiken komme att beakta vikten av att
denna icke försämrade de allmänna produktionsbetingelserna. Likaledes
förutsatte kommissionen, att prissänkningspolitiken icke komme alt försvåras
genom avsteg från de i det av statsmakterna antagna programmet inneslutna
riktlinjerna för inkomstutvecklingen.

Kommerskollegium har förklarat, att kollegium ville uttala sin anslutning
till det allmänna program för prispolitiken, som av priskontrollnämnden
framlagts och som nära anslöte sig till de allmänna riktlinjer, varom enighet
vunnits.

Socialstyrelsen har anfört:

En fortsatt priskontroll kan säkerligen på en del håll komma att få räkna
med ett psykologiskt motstånd på den grund att den allmänna känslan av
särskilda förpliktelser till en offervillig disciplin under en lid av beredskap
icke kommer att vara för handen efter krigets slut. Det blir därför av vikt,
att priskontrollens funktioner och nyttan av att den tillsvidare upprätthålles
eller i vart fall finnes till hands klargöras genom en upplysande propaganda,
som riktas till vida kretsar av folket. Det är av samma skäl i hög grad
önskvärt, att instrumentet i enlighet med nämndens riktlinjer handhaves
med stor försiktighet och i samverkan med näringslivets egna organisationer.
De mjuka metoderna torde bli de mest effektiva och samtidigt de som äro
bäst ägnade att på skilda håll skapa förtroende. Genom att gå alltför hårt
fram skulle priskontrollen blott riskera att gå miste om det oundgängliga
stödet från en förstående opinion.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

23

Det synes härjämte böra klart betonas, att en fortsatt priskontroll nödvändigtvis
lär komma att förutsätta, att ransoneringen av vissa varor icke
upphäves omedelbart efter fredsslutet utan att detta sker först efter hand.

Sveriges industriförbund -— i vars yttrande svenska arbetsgivareföreningen
instämt — har uttalat, att en prissänkningspolitik, som utformades under beaktande
av att utrymme lämnades för skälig konsolidering inom företagen
och som byggde på att lönestoppet i princip upprätthölles, kunde påräkna
stöd och aktiv medverkan från industriförbundets och säkerligen även andra
industriorganisationers sida, i första hand för genomförandet av prissänkningar
som betingades av minskade kostnader för råvaror, andra förnödenheter
m. m. För att denna prissänkningspolitik skulle få större effekt och
leda till snabbare resultat och därmed i nuvarande läge underlätta lönestoppets
bevarande vore förbundet villigt att verka för prissänkningar även
i andra fall, där sådana vore möjliga att genomföra. I fråga om de former,
under vilka samarbetet med priskontrollnämnden lämpligen borde äga rum
i fortsättningen, vore förbundet berett att när så önskades överlägga med
nämnden. Även med de industriella branschföreningarna borde priskontrollnämnden
i fortsättningen liksom hittills självfallet samverka.

Sveriges hantverks- och smdindustriorganisation har förklarat sig helt dela
priskontrollnämndens uppfattning, att en huvudsynpunkt vid prispolitikens
utformning under efterkrigstiden borde vara, att man undveke onödiga ingripanden
och i största möjliga utsträckning litade till den fria konkurrensens
förmåga att nå resultat. Såsom nämnden föresloge, borde övergångsperiodens
svårigheter föranleda ett intimare samarbete med näringslivets
egna sammanslutningar. Organisationen ville i detta sammanhang meddela,
att någon motsvarighet till de inom vissa andra centrala näringsorganisationer
upprättade organen för prisfrågor av olika skäl — främst den
mängd olika yrken det här rörde sig örn — icke kunnat upprättas inom organisationen.
De olika riksförbunden inom hantverksyrkena hade däremot i
flertalet fall tagit befattning med prisfrågor och vore samtliga lämpliga och
representativa förhandlingsorgan i dessa frågor.

Liknande synpunkter ha uttalats av Sveriges grossist förbund och Sveriges
köpmannaförbund. Sistnämnda förbund har i detta sammanhang erinrat örn
den inom förbundet hösten 1939 upprättade Detaljhandelns prisnämnd, vilken
stöde till priskontrollnämndens förfogande för samarbete i fråga örn
information, prisövervakning och överläggningar angående utformningen av
prisreglerande åtgärder.

Kooperativa förbundet har med tillfredsställelse konstaterat, att priskontrollnämnden
understrukit den betydelse konkurrensen mellan olika företag
och företagsformer hade för att åstadkomma den önskvärda prisanpassningen
till en sjunkande kostnadsnivå. Förbundet ansåge emellertid i likhet
med nämnden erforderligt, att den statliga priskontrollen medverkade till att
snabbt driva igenom av kostnadssänkningar möjliggjorda prisreduktioner
på de områden inom näringslivet, där konkurrensen satts ur spel av kortsynta
företagarintressen.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Under hänvisning till priskontrolInämndens uttalanden rörande den fria
konkurrensens betydelse har landsorganisationen anfört, att nyligen gjorda
erfarenheter från potatis- och fiskmarknaden gåve anledning att tillråda försiktighet,
då det gällde att lita till den fria konkurrensen såsom prisnedhållande
element. Även oavsett mer eller mindre långvarigt kvarstående krisförhållanden,
bleve dessutom en fortsatt övervakning av karteller och andra monopolbildningar
nödvändig, icke minst med hänsyn till den förstärkning avtendenserna
till monopolistiskt organiserad prisbildning, som kunde beräknas
kvarstå även efter krigets slut.

I anslutning till vad priskontrollnämnden anfört beträffande den prisreglerande
effekt, som skulle kunna uppnås genom att regleringsåtgärder
på varumarknaden mjukades upp i konkurrensskapande
syfte, ha vissa uttalanden gjorts.

Statens industrikommission har sålunda — jämte det kommissionen förklarat
sig instämma i priskontrollnämndens uttalande att man i största möjliga
utsträckning borde lita till den fria konkurrensens förmåga att nå resultat
— anfört:

Beträffande möjligheten att göra uppmjukningar i råvarutilldelningen vill
kommissionen hänvisa till vad kommissionen i sitt den 25 november 1942
avgivna utlåtande över priskontrollnämndens den 15 augusti samma år gjorda
framställning rörande fördelningen av handelsreglerade varor i ämnet
anfört. Principiellt sett borde, framhöll då kommissionen bland annat, en
rörligare tilldelning i enlighet med nämndens intentioner eftersträvas. Avpraktiska
skäl vore emellertid en sådan tilldelning icke alltid möjlig. Sålunda
gällde i första hand, att ett system med större rörlighet vid fördelningen
måste förutsätta, att förbrukningen jämväl av den färdiga produkten
reglerats. Det vore nämligen endast i dylika fall som den begränsade
tillgången på råvaran hade sin motsvarighet i en i förhållande därtill begränsad
efterfrågan jämväl på den färdiga produkten med påföljd alltså,
att en ökning av försäljningarna från ett företag komme att motsvaras avminskningar
på andra håll. Mot bakgrunden av dessa och andra skäl förklarade
sig kommissionen allt framgent vilja pröva, i vad mån vid fördelning
av handelsreglerade råvaror en sådan omläggning av det dittills tilllämpade
systemet med fasta kvoter borde ske, att större rörlighet ernåddes,
varvid kommissionen emellertid samtidigt uttalade, att någon generell övergång
till en mera rörlig råvarutilldelning inom kommissionens varuområde
icke syntes möjlig.

Att det sålunda anförda alltjämt äger sin giltighet anser sig kommissionen,
som under tiden efter uttalandet i fråga ägnat dessa spörsmål sin allvarliga
uppmärksamhet, med bestämdhet kunna fastslå. Trots att kommissionen
varit positivt inställd på att i möjligaste mån mjuka upp och komma ifrån
det system nied fasta råvarukvoter, mot vilket priskontrollnämnden vänt
sj§> gäller nämligen, att några större landvinningar för en rörligare råvarutilldelning
icke kunnat ernås.

Givetvis är det riktigt, att ett system med råvarutilldelning efter fasta
kvoter, såsom priskontrollnämnden framhållit, i viss mån verkar såsom
spärr emot ny företagsamhet. Det kan emellertid under ett krisläge med
utpräglad brist på råvaror vara nödvändigt eller i varje fall önskvärt, att åtminstone
en viss spärrmöjlighet förefinns. Mycket knappa råvaror böra

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

25

nämligen icke i onödan riskeras, vilket bleve fallet, därest tilldelning skulle
behöva ske till nya företag, om vilkas erfarenhet i branschen och övriga
kvalifikationer för tillverkningen erforderlig kännedom saknas. Vidare gäller,
vad handeln med färdiga produkter beträffar, att det i försörjningens
intresse knappast kan vara önskvärt, att sådana varor, på vilka tillgången
är ringa, skola utspridas jämväl på nya företag. Härigenom ökas nämligen
den totala kvantiteten av det för omsättningen erforderliga bottenlager, som
enligt sakens natur måste finnas.

Vidare har kooperativa förbundet anfört:

Det kan enligt förbundets mening befaras, alt arbetsuppgifterna för den
statliga priskontrollen komma att bli både omfattande och krävande, trots
att den kooperativa rörelsen med all kraft kommer att fullfölja sina traditioner
från mellankrigsperioden att undanröja monopolprissättning inom
olika områden av näringslivet. Det råder nämligen icke något tvivel om att
krigstidens bristhushållning mäktigt bidragit till att skapa nya och förstärka
tidigare existerande betingelser för en kartellbunden prissättning i vårt land.
Priskontrollnämnden fäster också uppmärksamheten på att vissa av kriget
betingade statliga regleringsåtgärder — främst råvarukvoteringen — verkade
befrämjande för kartelleringssträvandena.

Enligt förbundets mening borde statsmakterna i syfte att skapa betingelser
för en prissänkande konkurrens på ifrågavarande områden med utgångspunkt
från priskontrollnämndens uttalande ge direktiv till nämnden och berörda
försörjningskommissioner av i huvudsak följande innebörd:

l:o) Så länge rå varuknapphet råder bör tillses, att företag, som både lia
vilja och förmåga att hålla lägre priser, tillerkännas en rikligare råvarutilldelning.

2:o) Så snart råvaruknappheten övervunnits, bör råvaruregleringarna utan
dröjsmål avskaffas.

Här angivna åtgärder från de statliga organens sida skulle obestridligen
automatiskt ha den följden att de rationellast arbetande företagen kunde
utöva ett effektivare prisreglerande inflytande än vad som eljest vore möjligt.

De synpunkter, som här anförts i fråga om råvarufördelningen, äro även
enligt förbundets mening tillämpliga på den kvotering av vissa knappa importvaror,
som verkställes av en del av de under kriget tillkomna —- till
formen frivilliga men i realiteten tvångsmässiga — importföreningarna.

Landsorganisationen har jämväl understrukit, att den kvotering, som hittills
tillämpats i anslutning till förkrigstidens förbrukning inom de olika företagen,
otvivelaktigt utgjorde ett hinder för en aktiv prissänkningspolitik.
Det nuvarande systemets olägenheter bleve av naturliga skäl allt större ju
längre man avlägsnade sig från förkrigsperioden. Landsorganisationen förordade
därför, att möjligheterna till koncentration av produktion och handel
till de bäst och billigast arbetande företagen måtte tillvaratagas i ökad utsträckning,
om också under iakttagande av viss försiktighet då det härvid
kunde bli fråga örn att utlösa socialt och ekonomiskt olämpliga omställningsprocesser
på arbetsmarknaden.

Priskontrollnämndens understrykande av att pris- och lönepolitiken
böra harmoniera har föranlett ett flertal uttalanden i remissyttrandena.

Fullmäktige i riksbanken lia sålunda — efter att hava erinrat bl. a. att

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

det redan vid pris- och lönestoppets genomförande förutsattes, att detta icke
skulle förhindra inkomstjusteringar för vissa särskilt ogynnsamt ställda
grupper, samtidigt som det emellertid för en fortsatt stabilisering av penningvärdet
vore nödvändigt att prisstoppet kunde vidhållas obrutet och önskvärt
att möjliga prissänkningar genomfördes — anfört bl. a. följande:

Den praktiska innebörden av den angivna gränsdragningen för lönejusteringar
inom stabiliseringsprogrammets ram blir tydligen ytterst beroende på
med vilken stränghet prisstoppspolitiken vid stigande lönekostnader rimligen
kan genomföras. Örn det än skulle vara möjligt att på mycket kort sikt förhindra.
att en lönestegring återverkar på prisnivån, är det icke därför givet
att så blir fallet även på något längre sikt. Den möjlighet till en löneförbättring
för vissa sämre ställda grupper, som stabiliseringsprogrammet kan
lämna, mäste bedömas med beaktande härav. Då lönejusteringar av större
räckvidd icke kunna undgå att åtminstone efter en tid återverka på prisnivån,
blir konsekvensen av det anförda, att nödvändigheten av fortsatt prisstopp
leder till att även kravet på allmänt lönestopp, sådant det senast formulerats
vid fastställandet av det penningpolitiska programmet i våras, fortsättningsvis
måste upprätthållas.

Det anförda ger vid handen, att de inledningsvis omnämnda krav på löneförbättringar,
sorn framträtt och i väntan på ett allmänt prisfall kunna väntas
växa sig allt starkare, endast i begränsad omfattning kunna tillgodoses utan
att penningvärdet äventyras. Angelägenheten av att en prisreduktion kommer
till stånd är under dessa förhållanden och med hänsyn till förekomsten
av krav på längre gående löneförbättringar uppenbar. Älla möjligheter till
prissänkningar måste därför tillvaratagas. Emellertid äro så viktiga kostnadsposter
som hyror och bränslepriser för tillfället bundna. Även livsmedelskostnaderna
lämna för närvarande blott en ringa marginal för reduktioner
efter det beslut rörande prissättningen på jordbruksprodukter, som
i våras fattades av statsmakterna, vilka då av hänsyn till jordbruksarbetets
°fynPsamma lage icke to8° ut hela den prissänkning, vartill möjligheter eljest
förelågo. Det vöre ur penningpolitisk synpunkt önskvärt att frågan örn prissättningen
på jordbrukets område stöde öppen vid förhandlingar åsyftande
en allmän inbördes avvägning av priser och löner: särskilt inför den utveckling
som nu hotar framträder angelägenheten därav. På andra områden
synas ^ möjligheterna till prisreduktioner vara beroende av att lönenivån
kvarstar oförändrad. Pris- och lönepolitikens närmare utformning synes
bland annat med tanke därpå böra hänskjutas till överläggningar mellan berörda
parter under statlig ledning. Vid dessa överläggningar borde ett försök
göras att stabilisera läget genom ömsesidiga medgivanden, å ena sidan i form
av prisreduktioner, å andra sidan genom accepterandet av en oförändrad allmän
lönenivå med en klar avgränsning av de sämre ställda grupper för vilka
en lönejustering kan ifrågakomma. Med hänsyn till det prisfall som så småningom
är att motse efter ett vapenstillestånd kan även övervägas att föregripa
detta prisfall genom att för vissa varor införa allmänna subventioner,
som dels böra kunna bliva av relativt kort varaktighet, dels äro förbundna
med mindre risker ur penningpolitisk synpunkt än de löneförändringar som
genom dem skulle förebyggas.

Vidare har Sveriges industriförbund — med instämmande av svenska arbetsgivareföreningen
— i nu förevarande hänseende anfört, att frågan huruvida
lönestoppet kunde upprätthållas hade, åtminstone såvitt industrien anginge,
avgörande betydelse för den fortsatta prispolitikens framgång. Sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

27

bandet mellan pris- och lönestopp kunde icke nog kraftigt understrykas.
Det vore uteslutet, att krav på löneökningar inom industrien skulle kunna i
nämnvärd utsträckning tillmötesgås utan att prisstoppet äventyrades. Även
örn smärre löneökningar på vissa områden måhända icke skulle behöva inverka
på prisnivån omedelbart, skulle i varje fall på något längre sikt svårligen
kunna undgås, att priserna höjdes respektive att eljest möjliga prissänkningar
förhindrades. Risken för en fortsatt inflationistisk prisutveckling
vore i ett sådant läge uppenbar. Höjda löner och därav föranledda höjda
priser innebure en allvarlig fara för exportindustrien och de hemmamarknadsindustrier,
som hade alt räkna med konkurrens från utlandet, helst som
prisnivån i Sverige redan nu stigit mera än i vissa större industriländer.

Vidare har Sveriges hantverks- och småindustriorganisation framhållit,
att för hantverket och småindustrien utgjorde löneutgifterna en så betydande
del av framställningskostnaderna, att sambandet mellan lönestopp
och prisstopp inom dessa näringsgrenar framträdde med särskild styrka.

Sveriges köpmannaförbund har anfört i denna del:

Fixerandet av priset för en förnödenhet eller för en tjänst innebär också
ett fixerande av ersättningen för den arbetsprestation, som ligger bakom
tillverkningen, försäljningen eller tjänsten. För näringsidkare och företagare
kan sålunda enligt prisregleringslagen i realiteten arbetslön bestämmas. Men
löneförhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare har hitintills i stort
sett lämnats utanför regleringarna. Följden härav har också blivit, att lönenivån
successivt förskjutits uppåt. Enligt uttalandena under hösten 1942 i
samband med den av direktör Söderlund upprättade promemorian skulle
denna befarade successiva lönestegring inom näringslivet delvis hejdas, därigenom
att kompensation för lönekostnadsstegringar icke skulle medgivas av
priskontrollnämnden. Sådan kompensation har ej heller senare lämnats av
nämnden. Men detta har icke kunnat förhindra, att lönenivån även inom helt
prisreglerade områden visat en klart stigande tendens. Inom detaljhandeln
exempelvis lia svårigheterna att erhålla arbetskraft medfört för företagarna,

att dessa nödgats öka sina löneutgifter.--— En inom detaljhandelns

utredningsinstitut verkställd undersökning visar sålunda, att inom de undersökta
företagen sedan prisstoppets införande lönekostnadsökningar på
icke mindre än mellan 18 och 20 % lia kommit till stånd. Visserligen har den
inträdda lönekostnadsstegringen i viss mindre utsträckning berott på att antalet
anställda utökats men tendensen torde likväl vara uppenbar. Denna
stegring i lönekostnader har givetvis icke varit utan inflytande på lönsamheten
i detaljhandeln. Örn i fortsättningen lönepolitiken skulle lämnas utanför
kontroll, måste enligt förbundets mening allvarlig risk föreligga för att
påfrestningarna på prisnivån bli allt hårdare. Rätta sättet att hindra stegringar
i prisnivån är givetvis icke att förbjuda sådana utan snarare att hindra
kostnadsstegrande tendenser. Ur denna synpunkt betecknar förbundet
det som en allvarlig brist, atl icke den fortsatta pris- och lönepolitiken behandlas
i ett sammanhang. Priskontrollnämnden uttalar visserligen, att prisoch
lönepolitiken böra harmoniera, men något förslag till åtgärder, syftande
härtill, återfinnes icke i de av priskontrollnämnden uppdragna riktlinjerna.

Jämväl Sveriges grossistförbund har erinrat örn att lönestoppet ingalunda
varit effektivt efter prisstoppets införande. På vissa områden, särskilt inom
handeln, hade en icke obetydlig lönestegring ägt rum. De knappa förtjänst -

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

marginaler, som tillmätts handeln, hade därigenom väsentligt minskats.
Skulle näringslivet nu, såsom priskontrollnämnden tänkt, medverka till en
prissänkning, vore det ett oeftergivligt krav att statsmakterna verkligen tillsåge,
att lönerna hölles nere. Eljest bortfölle ju själva grunden för den prissänkningspolitik,
som från statsmakternas sida nu förordades.

Landsorganisationen har anfört följande synpunkter:

Priskontrollnämnden har starkt understrukit det ömsesidiga sambandet
mellan pris- och lönepolitiken.---De möjligheter att inskränka vinst marginalerna,

som kunna föreligga eller uppkomma på olika områden, böra
icke tagas i anspråk för lönehöjningar utan för prissänkningar. Nämnden
understryker vikten av att denna principiella linje följes i största möjliga
omfattning, bl. a. med hänsyn till att den svenska pris- och lönenivån icke
efter kriget bör ligga för högt i förhållande till andra länders. Den svenska
prisnivån har redan stigit starkare än i de länder, vilka före kriget spelade
den största rollen i vår utrikeshandel. Landsorganisationen ansluter sig liksom
tidigare till denna allmänna riktlinje för penning- och lönepolitiken, men
vill dock även hävda det undantag för grupper nied särskilt låga löner, vars
nödvändighet priskontrollnämnden själv antyder.

I ett par remissyttranden förekomma vissa uttalanden i anledning av vad
priskontrollnämnden anfört örn betydelsen av att prissättningen
på jordbruksprodukter utformas i överensstämmelse
med det allmänna prispolitiska programmet.

Statens livsmedelskommission har sålunda — jämte det kommissionen förklarat
sig kunna i stort sett giva sin anslutning till priskontrollnämndens
uttalanden rörande de allmänna förutsättningarna och riktlinjerna för den
fortsatta priskontrollen —- i nu förevarande hänseende anfört:

Med anledning av vad priskontrollnämnden anfört om att det för åstadkommande
av en lönestabilisering är av väsentlig betydelse att prissättningen
på jordbruksprodukter utformas i överensstämmelse med det allmänna prispolitiska
programmet vill livsmedelskommissionen framhålla, att större delen
av den jordbrukande befolkningen ännu torde ha ett avsevärt steg kvar
till den inkomstnivå, som statsmakterna vid olika tillfällen angivit som eftersträvansvärd
för densamma, nämligen en inkomstnivå, som motsvarar reallönen
för andra grovarbetare på landsbygden. Så länge detta mål ej nåtts
bör enligt livsmedelskommissionens mening en prissättningspolitik, som innebär
en försämring av jordbruksbefolkningens inkomstnivå i förhållande
lill andra befolkningsgruppers, icke komma i fråga. Vad livsmedelskommissionen
nu sagt innebär enligt kommissionens mening icke något avsteg från
det allmänna prispolitiska programmet.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har uttalat, att det syntes vara av vikt,
att en ytterligare ökning av de inom jordbruket sysselsatta företagarnas och
arbetstagarnas arbetsförtjänster kunde komma till stånd. Lönerna borde såvitt
möjligt höjas så, att de uppnådde paritet med motsvarande industriarbetarelöner.
Intill dess detta mål uppnåtts, borde sjunkande omkostnader
eller förbättrad produktion ej medföra sänkta produktpriser för jordbruket.
Med hänsyn till den relativt ringa inverkan, som jordbrukets producentpriser
hade vid levnadskostnadsberäkningen, innebure en dylik jordbrukspolitik
intet allvarligt hinder för genomförandet av det av nämnden föreslagna pris -

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

29

politiska programmet. Föreningen hyste alltså den uppfattningen, att ett
undantagande av jordbruket från den av priskontrollnämnden rekommenderade
allmänna prispolitiska linjen stöde i full överensstämmelse nied nämndens
eget uttalande, att man på verksamhetsområden med låg lönenivå och
otillfredsställande förhållanden för löretagarna skulle kunna utnyttja förbättrade
produktionsbetingelser till löneökning och ökad arbetsersättning i
övrigt.

Sveriges lantbruks!orlund, som förklarat sig kunna i huvudsak ansluta sig
till de riktlinjer för priskontrollen som nämnden uppdragit, har vidare anfört:

Då priskontrollnämnden särskilt framhållit såsom betydelsefullt, att prissättningen
å jordbruksprodukter utformas i överensstämmelse med det allmänna
prispolitiska programmet, synes härav få utläsas, att sådan överensstämmelse
enligt nämndens mening hittills saknats och att en ändring härutinnan
bör äga rum. Så vitt man kan förstå, syftar nämnden här på det
förhållandet, att den beräknade produktionsökningen inom jordbruket innevarande
produktionsår till större delen tagits i anspråk för höjning av arbetslönen
inom jordbruket och endast till mindre del utnyttjades till sänkning
av produktpriserna. Förbundet kan dock icke finna, att detta står i motsättning
till nämndens uttalande örn undantag från den generella riktlinjen
för pris- och lönepolitiken i sådana fall, där löneförbättring är särskilt starkt
motiverad, och det har ju även tidigare förutsatts, att sådant undantag skulle
kunna göras. Det är obestridligt att reallönen varit lägre inom jordbruket
än inom andra grupper, varför undantag av angiven art här måste anses ha
varit särskilt motiverat.--—

I ett läge, då jordbruksproduktionens uppehållande utgör en av landets
viktigaste angelägenheter och svårigheter att erhålla tillräcklig arbetskraft
i stor omfattning göra sig gällande, tala såväl skälighetshänsyn som tillgångoch
efterfrågeförhållanden för att en utjämning av disproportionerna åstadkommes.
Att detta medför en mera långsam sänkning av livsmedelsprisen
och därmed delvis av levnadskostnaderna än som ur andra synpunkter kunde
vara önskvärt kan icke undvikas men kan icke heller ändra förbundets
allmänna syn på saken.

Frågan om de principer, som i fortsättningen böra ligga till grund för prövningen
av prisfrågor, har berörts i åtskilliga remissyttranden. Vad därvid
först angår priskontrollnämndens uttalande, att den s. k. återanskaffningsprisprincipen
borde bibehållas ii ven vid sjunkande
prisnivå har kommerskollegium anfört, alt kollegium funne rättvisan
kräva att denna princip tillämpades med viss urskiljning och att i sådana
fall, där ett företag icke fått njuta fördelen av densamma till godo vid
en prisstegring, det icke heller borde drabbas av nackdelarna av dess tillämpning
vid en nedåtgående prisutveckling. En viss individuell prövning vore
härvidlag påkallad och icke blott en mera schablonmässig tillämpning.

Vidare har statens livsmedelskommission uttalat, att kommissionen, i likhet
med priskontrollnämnden, ansåge att återanskaffningsprisprincipen borde
vara en av utgångspunkterna för prissättningen under övergångstiden till
mera normala förhållanden, men att på grund av vissa omständigheter i en
del fall borde göras modifikationer i denna princip. I sistnämnda hänseende
har livsmedelskommissionen anfört:

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Den första av dessa omständigheter är den inverkan, tillämpningen av
återanskaffningsprisprincipen kan få på vårt lands försörjningsläge, särskilt
i fråga om importvaror. Det måste befaras, att importörerna, om prisläget är
successivt fallande samt återanskaffningsprisprincipen tillämpas så, att dagens
importpris ständigt lägges till grund för prissättningen, komma att dra sig
för att för varje gång importera mer än vad de kunna räkna med att omedelbart
vinna avsättning för. En dylik återhållsamhet från de enskilda importörernas
sida kan uppenbarligen, då importen gäller varor av vikt för
vår försörjning, leda lill att staten nödgas att själv ombesörja viss import för
att hålla lagren av dessa varor vid en önskvärd nivå eller till att vissa importmöjligheter
icke utnyttjas. Man torde därför ej böra utesluta möjligheten
av en sådan uppmjukning av återanskaffningsprisprincipen, att importörerna
kunna undvika förlust på den import de kunna företaga under övergångstiden.
Vidare bör uppmärksammas, att i en del fall prisstegringsvinster endast
förekommit i så begränsad utsträckning, att en nedskrivning av de vid prisfallsperiodens
början inneliggande lagren till fredspris ej på långt när varit
möjlig. I detta sammanhang tilldraga sig de varor särskilt intresse, som beröras
av clearingavtal mellan statliga myndigheter, å ena, samt företagare
eller sammanslutningar av företagare, å andra sidan. Dessa avtal ha bland
annat haft till syfte att möjliggöra en ökning av tillverkningen eller importen
därigenom, att det allmänna iklätt sig den risk för prisfall vid återgång
till mera normala handelsförhållanden, som vederbörande företagare med
hänsyn till importens eller tillverkningens storlek eller de nuvarande prisernas
höjd ansett sig icke kunna taga. I många fall lia clearingavtalen även haft
till syfte att under krisen få fram ett prisläge, som legat under det faktiska
återanskaffningspriset. Detta har lyckats därigenom att staten åtagit sig att
tillskjuta medel till utjämnande av skillnaden mellan återanskaffningspriset
och det av staten önskade utförsäljningspriset. Till följd av dylika clearingavtal
står staten för närvarande prisfallsrisken för betydande partier av olika
varor, utan att staten genom uttagande av cleringavgifter eller på annat sätt
ansett sig böra uttaga kompensation för denna risk. Enligt kommissionens
uppfattning kan det övervägas, om man ej i dessa fall liksom även i de fall,
där företagarna själva stå prisfallsrisken men uppenbarligen ej varit i tillfälle
att tillgodogöra sig någon prisstegringsvinst, bör tillämpa återanskaffningsprisprincipen
med en viss försiktighet, så att prisfallsförlusterna hållas
inom måttliga gränser.

I detta sammanhang vill kommissionen även understryka, att en tillämpning
av återanskaffningsprisprincipen, såvitt densamma skulle anknyta till
importpriserna, överhuvud ej torde vara möjlig i fråga örn flertalet av jordbrukets
produkter. Kommissionen förutsätter, att prissättningen på dessa
även under övergångstiden liksom hittills under krisåren kommer att prövas
av Kungl. Majit och riksdagen i särskild ordning. Detsamma torde böra bli
fallet i fråga örn sådana jordbruksförnödenheter och andra varor, exempelvis
konstgödselmedel, kraftfodermedel och fettråvaror, vilkas prissättning anknutits
till jordbruksregleringen eller gällande prisrabatteringssystem. Beträffande
flertalet av nu åsyftade varor är för övrigt för närvarande clearingförfarande
anordnat i syfte bland annat att möjliggöra uppehållande av en
jämn prisnivå å desamma.

Statens bränslekommission har i förevarande hänseende anfört följande:

Priskontrollnämnden utgår ifrån att företagen, som under prisstegringsperioden
i regel fått räkna med återanskaffningspris, därvid gjort vissa vinster,
som böra ha möjliggjort en nedskrivning av värdet på varupartier, som
under kriget inköpts till högre priser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

31

Sådana vinster torde oljebolagen ha kunnat göra endast i begränsad omfattning
med hänsyn dels till den tillämpade prissättningen, dels genom anordnandet
av clearing och dels genom ett åläggande för oljebolagen att till
clearingkassan göra inbetalningar på vissa inneliggande lager.

En tillämpning av återanskaffningsprisprincipen inom kol- och vedområdena
skulle ha till följd att staten finge svara för förluster, föranledda av
tillämpningen av denna princip. Vad angår kolhandeln har nämligen staten
genom det s. k. statsavtalet av september 1939 utfäst sig att hålla kolhandlarna
skadeslösa för den förlust, som vid ett inträdande prisfall vid fredsslut
eller eljest kunde uppkomma på kolhandlarnas lager eller mot licens
inköpta, till riket ännu icke anlända partier. Denna utfästelse gav staten i
gengäld för att kolhandlama hösten 1939 avstodo från den vinst utöver beräknad
skälig handelsvinst, som kunde uppkomma vid försäljning av deras
inneliggande lager. Beträffande de auktoriserade brännveduppköparna har
kommissionen genom auktorisationer garanterat dessa, att de icke skola på
grund av prisfall behöva tillämpa lägre försäljningspriser än som giva täckning
för deras kostnader jämte provision.

Sveriges industriförbund har, med instämmande av svenska arbetsgivareföreningen,
framhållit att, då principen örn återanskaffningspriset icke alltid
fått tillämpas av företagen vid inträffade prisstegringar, i det att vid
prissättningen i vissa fall tagits hänsyn till företagens faktiska inköpspris
eller inneliggande lager belastats med clearingavgifter, motsvarande undantag
givetvis måste göras även vid blivande prissänkningar. Vid fastställandet
av återanskaffningspris måste naturligen förutsättas, att inköp kunde ske
i större omfattning, så att icke priset å relativt obetydliga varupartier bleve
avgörande för återanskaffningspriset.

Vidare har Sveriges köpmannaförbund, som uttalat sin principiella anslutning
till återanskaffningsprisprincipen, till närmare utveckling av sin
ståndpunkt anfört:

När priserna höjdes, begärde förbundet, att denna princip måtte få tilllämpas,
vilket på några få undantag när också av myndigheterna medgivits.
I överensstämmelse härmed anser förbundet, att samma princip även bör
tillämpas vid ett prisfall. Det bör dock anmärkas, att vissa särskilda förhållanden
kunna råda beträffande speciella varor eller varugrupper, för vilka
avsteg från den förut deklarerade principen kunna befinnas vara nödvändiga
och böra prövas från fall till fall. En strikt tillämpning av återanskaffningsprisprincipen
medför visserligen viss förlust för den detaljhandel,
där lagerhållningen numera är större än vid tidpunkten för prisstegringarna,
då lill följd av allmänhetens stegrade inköp lagren voro under normal
storlek. Trots detta vill förbundet hävda återanskaffningsprisprincipen,
detta icke enbart därför alt konsekvensen så kräver, utan också med hänsyn
till att förbundet är av den bestämda övertygelsen, att ett hastigt prisfall,
på sätt som nämnden framhåller, utlöser mindre skadliga verkningar för
näringslivet än en utdragen prisfallsperiod. Förbundet vill i detta sammanhang
emellertid beklaga, att priskontrollnämndens snäva behandling av marginalerna
inom vissa branscher, främst då speceri- och livsmedelshandeln,
icke gjort det möjligt för denna branschs utövare att i erforderlig utsträckning
kunna hålla lagren nedskrivna till förkrigsnivå.

Kooperativa förbundet har understrukit, att återanskaffningsprisprincipen
borde tillämpas. Detta borde ske med avseende på såväl privatägda som

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

kooperativa och statliga företag. Härigenom möjliggjordes en både effektiv
och snabb anpassning av prisnivån till de sjunkande kostnaderna, något som
ur alla synpunkter vore bättre än en utdragen och långvarig prisfallsprocess.

Landsorganisationen har ansett det självklart, att prissättningen även i fortsättningen
borde anknytas till återanskaffningskostnaden då denna sjönke.

Priskontrollnämndens uttalande att det under övergångstiden vöre nödvändigt
med en begynnande anpassning av priserna efter
mera normala m a r k n a d s b e t i n g e 1 s e r och varornas
bruksvärde hos konsumenterna, därvid i viss utsträckning
borde ifrågakomma att vid fastställande av priser beakta den sannolika
marknadsmässiga utvecklingen, har även föranlett vissa uttalanden i remissyttrandena.

Sålunda har Sveriges industriförbund, med instämmande av svenska arbetsgivareföreningen,
anfört:

Även örn försiktighet iakttages vid tillämpningen — vilket även nämnden
tillråder — ger den antydda principen alltför stort utrymme åt rent subjektiva
uppfattningar och antaganden angående förhållanden, som i regel äro
ytterligt svårbedömbara. Visade det sig, att nämnden i ett visst fall alltför
optimistiskt bedömt »den sannolika marknadsmässiga utvecklingen» — och
dylika fall komme säkert att inträffa — skulle de berörda företagen kunna
tillskyndas avsevärda, kanske obotliga skador innan rättelse kunde vinnas
och ändock sakna laglig möjlighet att härför erhålla någon ersättning. Enligt
förbundets uppfattning bör nu ifrågavarande princip helst icke alls få tilllämpas
vid prissättningen och i varje fall bör krävas, att framtidsbedöinningen
grundas på klara och tydliga utslag, som icke gärna kunna misstolkas.

Sveriges köpmannaförbund har i nu förevarande hänseende framhållit,
att den framtida utvecklingen alltid vöre besvärlig att förutsäga. Att under
sådana förhållanden eventuellt med hjälp av maktmedel tvinga företagarna
och näringslivet att anpassa sina priser efter en utveckling, icke sådan som
företagarna och näringslivet såga den utan som nämnden beräknade densamma,
kunde icke vara tillrådligt.

Sveriges grossistförbund har understrukit, att ett fastställande av priser
med beaktande av den sannolika marknadsmässiga utvecklingen uppenbarligen
medförde risk för ensidiga subjektiva omdömen; ett närmare angivande
av vad som här avsåges syntes därför vara på sin plats. I

I anslutning till priskontrollnämndens uttalande, att kostnadsläget
för de effektivaste företagen i stör re utsträckning än
hittills borde läggas till grund för prissättningen, har
kommerskollegium anfört, att angivna princip hade kollegii fulla gillande,
då företagen därmed finge en stimulans att rationalisera sin drift.

Sveriges industriförbund har — med instämmande av svenska arbetsgivareföreningen
— framhållit, att även under övergångstiden efter kriget

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

33

försörjningsläget på inånga områden kunde förbli ansträngt med påföljd
att mindre ekonomiskt arbetande företags produktion icke kunde undvaras
och således även deras kostnadsläge måste beaktas vid prissättningen. På
de områden åter, där varuförsörjningen redan vore eller framdeles bleve
tillräcklig, kunde konkurrensen mellan företagen merendels sörja för att
prisnivån icke hölles för hög. Skulle trots konkurrens varierande priser i
vissa fall tillämpas, vore detta något som förekomme även under fullt
normala förhållanden och i stor utsträckning betingades av ofrånkomliga
skiljaktigheter i fråga örn kvalitet, arbetslöner, distributionskostnader, service,
etc. Dylika prisvariationer borde icke föranleda skärpta direktiv för
prissättningen, åtminstone försåvitt de holle sig inom måttliga gränser. Förbundet
ifrågasatte lämpligheten av att principen örn de effektivaste företagen
utnyttjades såsom stimulans för rationaliseringsarbetet. Förutom att statliga
åtgärder i sådant syfte vore överflödiga, vore det orimligt att genom
framtvingade prissänkningar låta ett företag lida för uraktlåten rationalisering,
eftersom rådande förhållanden — bl. a. brist på byggnadsmaterial
och vissa maskiner —- ofta försvårat eller rent av förhindrat önskvärda rationaliseringsåtgärder.

Sveriges köpmannaförbund har förklarat sig vilja understryka, att vid
jämförelse mellan olika företag hänsyn borde tagas till eventuella skiljaktigheter
i utförda prestationer. De skillnader, som förekomme beträffande kvaliteten
på inom detaljhandeln saluförda varor samt den service, som lämnades
inom detaljhandeln, vore sådana, att de icke kunde lämnas utan beaktande
vid fastställandet av priser.

Kooperativa förbundet har anfört:

I anknytning till nämndens motivering bör framhållas, att det är av största
vikt, att priskontrollen under övergångstiden vid sjunkande kostnader tillser,
att de av nämnden fastställda högstpriserna, riktpriserna etc. verkligen
kalkyleras med vägledning av de effektivast arbetande företagen inom vederbörande
bransch resp. geografiskt område. —■ — — Sannolikheten talar
nämligen för att från de sämre skötta företagens och deras anställdas sida
häftig kritik kan komma att resas mot en sådan politik, vilken får beräknas
leda till att en del företag komma att elimineras eller tvingas till drastiska
rationaliseringsåtgärder för att kunna bestå. Om en sådan konsekvent tilllämpning
av det uppställda programmet ej skulle visa sig möjlig, inträdde
den allvarliga risken, att en förskjutning skedde i priskontrollens målsättning,
nämligen så att denna uppfattades vara att fixera s. k. »skäliga priser», vilka
skulle göra det möjligt även för dåligt skötta företag att få sina kostnader
täckta.

Landsorganisationen har anslutit sig till priskontrollnämndens ifrågavarande
uttalande. Hittills hade hänsynen till försörjningsläget i många fall
förhindrat en politik sådan som den åsyftade, emedan det varit nödvändigt
att möjliggöra produktion även där den varit mindre effektiv. För en relativt
kort period kunde man emellertid räkna med, att en strängare prissättningsprincip
icke skulle få någon mera avsevärt hämmande verkan på produktionen,
varför sådana hänsynstaganden bleve mindre motiverade allteftersom
man närmade sig normala ekonomiska förhållanden.

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 17.

3

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Departementschefen. Det ligger i sakens natur att priskontrollen måste
arbeta efter i viss mån nya riktlinjer under den prisfallsperiod, som kan förväntas
inträda i samband med eller efter fredsslutet. Under den gångna tiden
har priskontrollen huvudsakligen avsett att förhindra icke nödvändiga prisstegringar.
Under en prisfallsperiod åter blir priskontrollens huvudsakliga
uppgift att tillse, att befintliga prissänkningsmöjligheter snabbt och effektivt
tillvaratagas; priskontrollens uppgift i det angivna läget blir med andra
ord att befordra en aktiv prissänkningspolitik. De priskontrollerande myndigheterna
böra därvid, såsom ock priskontrollnämnden i sin skrivelse framhållit,
låta sig angeläget vara att undvika onödiga ingripanden och i stället,
så långt ett dylikt förfaringssätt överhuvud är ägnat att leda till åsyftade
resultat, söka uppnå prissänkningar genom ett på frivillighetens grund etablerat
samarbete med näringsorganisationerna. De olika föranstaltningar, som
vidtagits från vissa organisationers sida i syfte att befordra ett dylikt samarbete,
böra därför hälsas med tillfredsställelse. Emellertid torde man, trots
det nyss sagda, icke kunna förvänta att en aktiv prissänkningspolitik skall
kunna föras enbart med stöd av överenskommelser samt upplysnings- och
propagandaverksamhet. Därest man vill effektivt uttaga möjliga prissänkningar
och förhindra eftersläpning av varupriserna torde fortsatta regleringsåtgärder
bliva ofrånkomliga.

Priskontrollnämnden har uttalat, att en viss prissänkning borde kunna
genomföras på ett tidigt stadium genom uppmjukning av reglerna för den
kvotering av råvaror m. m., som försörjningskommissionerna måst genomföra.
Även enligt min uppfattning borde värdefulla resultat kunna vinnas
genom ett dylikt förfaringssätt, vilket är ägnat att aktivisera den konkurrens
företagen emellan som till stor del uteblivit under krigsförhållandena. Det
bör dock beaktas att, såsom industrikommissionen anfört, en uppmjukning
av tilldelningsreglerna jämväl kan medföra vissa nackdelar särskilt i den
mån fråga är om råvaror, på vilka stor knapphet råder, eller om tilldelning
till nyetablerade företag. Därest prispolitiska fördelar kunna ernås genom
ökad tilldelning till vissa, mera rationellt arbetande företag torde priskontrollnämnden
emellertid böra fästa vederbörande försörjningskommissions
uppmärksamhet på saken. Äro myndigheterna av olika uppfattning torde
ärendet, i den mån anledning därtill förefinnes, få i vanlig ordning bringas
under Kungl. Maj:ts prövning.

I förevarande sammanhang har priskontrollnämnden ansett sig böra understryka
betydelsen av att pris- och lönepolitiken harmoniera. Med hänsyn
till vad jag anfört rörande denna fråga i samband med den nyligen
genomförda förbättringen av löneställningen för vissa befattningshavare i
statens tjänst m. fl. (prop. 1944: 296) — till vilka uttalanden jämväl statsutskottet
anslutit sig i sitt utlåtande över nämnda proposition — saknar jag
emellertid anledning att här närmare behandla nyssnämnda spörsmål.

Priskontrollnämnden har jämväl berört frågan om sambandet mellan den
allmänna prispolitiken och prissättningen på jordbrukets produkter. Emellertid
torde få förutsättas att, liksom hittills skett, sistnämnda fråga särskilt

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

35

för sig underställes riksdagens prövning. Jag torde därför icke hava anledning
att nu ingå på detta ämne.

Beträffande frågan om de principer, som under en prisfallsperiod böra
läggas till grund för prövningen av prisfrågorna, har priskontrollnämnden
anfört att bibehållandet av den — under prisstegringsperioden tillämpade —
s. k. återanskaffningsprisprincipen vöre av stor betydelse. Även enligt min
mening bör denna princip, vars verkningar i huvudsak kunna sägas motsvara
dem som en fri konkurrens eljest skulle medföra, vinna tillämpning
under prisfallsperioden. I anledning av vad i några remissyttranden anförts
vill jag framhålla, att såsom återanskaffningspris i allmänhet icke bör
anses ett tillfälligt pris å ett mindre parti av den ifrågakomna råvaran. Vidare
vill jag nämna att vissa modifikationer vid principens tillämpning torde
bliva erforderliga med avseende å de fall där företagarna, på grund av
clearingavtal eller eljest, icke fått tillgodonjuta de fördelar som återanskaffningsprisprincipen
under den föregående prisstegringsperioden medfört.
Det torde böra ankomma på priskontrollnämnden att efter samråd med
vederbörande försörjningskommission från fall till fall pröva, i vad mån
anledning till avvikelse från återanskaffningsprisprincipen kan föreligga.

Priskontrollnämnden har vidare anfört, att under övergångstiden en begynnande
anpassning av priserna efter mera normala marknadsbetingelser
och varornas bruksvärde hos konsumenterna måste ske, vilken anpassning
delvis måste genomföras i strid med gällande kostnadsförhållanden. Det
borde enligt nämndens mening även kunna ifrågakomma, att priser fastställdes
under hänsynstagande jämväl till den sannolika marknadsmässiga
utvecklingen. Dessa nämndens uttalanden ha mött kritik från vissa näringsorganisationers
sida. I anledning härav vill jag framhålla, att varuknappheten
på vissa områden medfört prisförhållanden, som med hänsyn
till varornas normala bruksvärden icke kunna anses tillfredsställande, och att
en viss frihet vid myndigheternas prövning av prisfrågorna torde vara nödvändig
om man snabbt vill vinna en bättre anpassning av priserna. Möjligheterna
att genomföra dylika prissänkningar äro emellertid beroende av hur
pass riklig varuförsörjningen är. Jag vill även understryka priskontrollnämndens
uttalande om nödvändigheten att iakttaga försiktighet vid behandlingen
av prisfrågor av nu ifrågavarande slag, då avgörandena i viss
utsträckning måste bliva beroende av subjektiva omdömen.

Slutligen hav priskontrollnämnden anfört, att nämnden vid en aktiv prissänkningspolitik
borde kunna i större utsträckning än tidigare varit fallet
begagna kostnadsläget för de effektivaste företagen som grund för prissättningen.
Jämväl till detta uttalande kan jag ansluta mig. Jag vill emellertid
betona angelägenheten av att vid prissättningen beaktas de skiljaktigheter
i fråga örn kvalitet, service lii. m.. som kunna föreligga mellan olika företag
inom branschen i fråga. Självfallet bör, så länge varuknapphet räder, nödig
försiktighet iakttagas så att icke försörjningsintressena bliva lidande.

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

IV. Priskontrollens medel.

Priskontrollnämndens framställning. I skrivelsen den 22 augusti 1944 har
priskontrollnåmnden, såvitt angår priskontrollens medel, framhållit att det
priskontrollerande organet även i fortsättningen torde få begagna i huvudsak
samma medel som hittills. Vidare har nämnden understrukit, att en förutsättning
för att nämnden under en aktiv prissänkningspolitik skulle kunna
taga erforderliga initiativ i rätt tid vore en väsentlig utbyggnad av den prisövervakande
verksamheten. Nämnden har härom vidare anfört:

Den löpande prisstatistiken måste läggas upp med kontinuerliga rapporter
inte så mycket från sista ledet, detaljhandeln, som från första ledet, importörer
och råvaruproducenter. Särskild vikt måste läggas vid importpriserna.
Nämnden måste genom förbindelser med importörer på olika områden inhämta
uppgifter om inköpspris på olika marknader och fraktkostnader. En
nära kontakt med andra myndigheter är också naturlig. Prisstatistik och
marknadsuppgifter få jämväl införskaffas direkt från utlandet. Även inköpspriser
inom landet måste ägnas en kontinuerlig uppmärksamhet. Det blir
också nödvändigt att följa produktivitetsförbättringarna inom olika näringsgrenar
i samband med avvecklingen av produktionen av ersättningsvaror och
andra kristidsanordningar. Enda möjligheten är att genom löpande kontakt
med utvalda företagare inom olika branscher söka följa utvecklingen så nära
som möjligt.

Den fortlöpande prisövervakningen har dessutom — vid sidan av uppgiften
att följa kostnadsutvecklingen — till uppgift att såvitt detta överhuvud
taget är möjligt redovisa, i vad mån prissänkningar företagas i den utsträckning,
som betingas av^ marknads- och kostnadsläget. Den priskontrollerande
verksamheten måste sålunda i långt större utsträckning än under kriget söka
vägledning av inom nämnden utförda pris- och marknadsundersökningar.

I fråga om de olika metoder, medelst vilka prissänkningar kunde åstadkommas,
har nämnden anfört:

Nämndens ingripande i syfte att åstadkomma prissänkningar kunna tänkas
ske på följande vägar:

a) Systemet med frivilliga prisöverenskommelser, som hade särskilt stor
betydelse under de första lyigsåren, kan tänkas ytterligare utvidgat. Nämnden
bör med relativt små medel kunna aktivisera en effektiv priskonkurrens.
Med den stora kännedom om företagen, som nämnden under gångna år förvärvat,
bör det inom många branscher finnas goda möjligheter att träffa
överenskommelser om prissänkningar med de mest effektivt arbetande företagen.
De övriga företagen i branschen måste sedan i allmänhet följa med i
prisrörelsen. Det kan i vissa fall tänkas, att nämnden med företagen inom en
viss bransch träffar en överenskommelse örn efter vilka grunder prissänkning
skall ske. Denna kommer sedan lill stånd automatiskt, när t. ex. vissa
råvaru- och bränslepris gå ned under viss nivå. Givetvis får nämnden söka
träffa här åsyftade överenskommelser på ett sådant sätt, att den därmed ej
befordrar kartelliseringstendenserna inom näringslivet.

b) En annan form för en mjuk prisreglering utgör fastställandet av riktpriser.
Nämnden kan för vissa delar av näringslivet utge en riktprislista, i
vilken t. ex. lägsta förekommande marknadspris insättes. Prislistan får givetvis
kontinuerligt revideras. Dessa priser, som i regel böra fastställas efter

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

37

överläggning med sakkunniga från berörda områden, skola betraktas som i
rådande läge skäliga och man bör kunna förvänta, att företagen i stort sett
anpassa sig efter dem. Sedan riktpriserna blivit gängse, kan den, som i märkbar
mån överskrider desamma, komma i konflikt med 6 § prisregleringslagen.
Det är mycket möjligt, att fastställandet av riktpris kan befinnas utgöra
en smidig väg att styra prisutvecklingen. Örn riktprislistan handhaves på ett
skickligt sätt, kan man åter flytta ut initiativet till företagarna; de få komma
och anmäla, om de icke anse sig kunna tillämpa riktpriserna och ange skälen
härtill.

c) Då en fastare bindning erfordras, kunna liksom nu normalpris fastställas
från fall till fall och i synnerhet för viktigare förnödenheter. Normalprissättningen
kan dock komma att visa sig bli en alltför tungrodd och omständlig
procedur, när syftet är att snabbt få ner priserna inom en hel bransch.
En förenkling skulle utan tvivel åstadkommas, om nämnden kunde erhålla
mera generella bemyndiganden av Kungl. Maj:t att på större områden fastställa
normalpris ävensom att, i den utsträckning nämnden kunde finna motiverat,
sänka ursprungligen fastställda normalpris. Med hänsyn till det under
övergångsperioden ökade behovet av en allmän överblick över prisförhållandena
kan även ifrågasättas, huruvida icke en överflyttning till nämnden
av fastställandet av normalpriser, som hittills i viss utsträckning jämväl
tillkommit vissa försörjningskommissioner, vore lämplig.

d) En form av normalprisreglering, som torde kunna tillämpas i större
omfattning än för närvarande, är fastställandet av normalkalkyler. Prissättningen
regleras härvid efter viss formel och marginaler för omkostnader,
fabrikation eller försäljning fastläggas som normalpris.

Man kan sålunda för importhandeln och gross- och detaljhandeln fastställa,
att gällande procentuella eller absoluta marginaler (eller efter viss formel
beräknat mellanting) skola tillämpas på senaste återanskaffningspris. Denna
regel bör dock i allmänhet icke utan vidare tillämpas individuellt. I annat
fall kommer vederbörande företagare kanske icke att stimuleras till billiga
inköp. I varje fall måste man tänka sig möjligheten att, då t. ex. enstaka
importörer lyckats få in en vara billigt, lämna dispens från skyldigheten att
sänka priset. Om priset skall sänkas, vilket får bero på om återanskaffning
i större omfattning kan tänkas ske till det nya lägre priset, bör detta ske generellt,
så att de initiativrika företagarna åtminstone ha en relativ fördel
av sin insats.

Normalkalkylmetoden kan sannolikt i viss utsträckning tillämpas även
gentemot fabrikanter. Nämnden har så pass rikhaltigt kalkylmaterial, att det
i regel bör vara relativt lätt att kontrollera, örn priserna sänkas i överensstämmelse
med t. ex. sänkta priser på råmaterial och bränsle. I den mån
ingrepp i prisbildningen äro nödvändiga och normalkalkylmetoden är lämplig
bör nämnden ha möjlighet att fastställa en normalkalkyl på sådant sätt,
att kompensation för eventuellt samtidigt stegrade kostnader av annan art,
t. ex. löner, icke ges.

Diskussion kan utan tvivel i många situationer uppstå om vad som är återanskaffningspris.
I tveksamma fall få företagarna genom förfrågningar hos
nämnden inhämta besked därom. För vissa stapelvaror kan man även tänka
sig, att nämnden från tid lill tid offentligen meddelar de priser, som företagen
lia att lägga till grund för sina kalkyler.

Örn normalkalkylmetoden skall tillämpas i större omfattning, är det önskvärt,
alt nämnden får bemyndigande alt fastställa kalkylgrunderna.

Nämnden förutsätter, att normalpris och normalkalkyl skall kunna fastställas
jämväl för enstaka varupartier. Ett sådant tillvägagångssätt, som enligt
nämndens mening icke kräver ändring av gällande prisregleringslag, bör

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

endast komma till användning i undantagsfall, där mera generella prissättningsmetoder
icke kunna tillämpas.

e) Man kan också tänka sig möjligheten att avtal med stöd av 5 § prisregleringslagen
träffas, enligt vilket företagarna inom en bransch förbinda sig att
efter vissa normer sänka priserna. Paragrafen har hittills endast använts i ett
fåtal fall. Det kan icke heller anses lämpligt att under en period, då konkurrensen
företagen emellan på allt sätt skall främjas, skapa nya »kartellavtal».
Denna regleringsform torde därför endast kunna komma till användning i
rena undantagsfall.

f) De två metoder att genom fasta prisregleringar åstadkomma prissänkningar,
som nämnts i det föregående, nämligen fastställandet av normalpriser
och normalkalkyler, måste i synnerhet för längre driven fabrikation och
för handeln med den stora mängden småartiklar bli allt för omständliga. För
att nå effekt på dessa områden synes man kunna tänka sig att prissänkningsaktionen
anknyter till prisstoppläget för ifrågavarande bransch. En komplettering
till prisregleringslagen skulle göra det möjligt att efter vissa grunder
föreskriva en allmän sänkning med viss procentsats av prisstoppnivån inom
viss bransch. Självfallet bör en sådan åtgärd tillgripas först sedan det genom
verkställda utredningar ådagalagts, att en sådan prissänkning rimligen kan
påfordras.

Remissyttrandena. Fullmäktige i riksbanken, som icke ingått i detaljgranskning
av de i priskontrollnämndens skrivelse framlagda författningsförslagen,
ha funnit dessa i huvudsak ägnade att tillgodose de krav, som den kommande
tiden kunde väntas ställa på priskontrollens utformning.

Kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering, som icke heller ansett
sig ha anledning ingå på någon detaljgranskning av priskontrollnämndens
skrivelse, har uttalat att de framställda förslagen syntes väl motiverade och
ändamålsenligt utformade och att kommissionen fördenskull ville tillstyrka
deras antagande.

I anledning av priskontrollnämndens uttalanden rörande frivilliga
prisöverenskommelser har Sveriges köpmannaförbund förklarat
sig vilja tillstyrka, att systemet med dylika överenskommelser ytterligare utvidgades.
Enligt förbundets mening utgjorde de frivilliga prisöverenskommelserna
den smidigaste formen för samarbete mellan nämnden och företagarna
genom organisationerna.

Priskontrollnämndens uttalanden om prisreglering genom fastställande
av riktpriser ha föranlett livsmedelskommissionen att
framhålla, att förutsättningen för att riktpriserna skulle få någon större betydelse
för prisutvecklingen torde vara, att tillgången på de varor, som åsatts
riktpris, ej understege efterfrågan. Vore denna förutsättning uppfylld, kunde
fastställandet av riktpriser tänkas påskynda den prissänkning, som under
alla omständigheter bort komma till stånd genom den fria konkurrensen.
Därest varutillgången vore knapp, vore det däremot knappast möjligt att genom
riktprissystemet tvinga priserna nedåt.

I anslutning till priskontrollnämndens uttalande, att man, om riktprislistan
handhades på ett skickligt sätt, åter kunde flytta ut initiativet till företagarna,
har livsmedelskommissionen vidare anfört:

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

39

Någon skyldighet för en företagare att anmäla att han icke anser sig kunna
tillämpa riktpriset eller att begära tillstånd att tillämpa högre pris än riktpriset
åvilar uppenbarligen icke enligt nu gällande bestämmelser en företagare
enbart därför att han ej vill tillämpa ett av de priskontrollerande myndigheterna
fastställt riktpris, och priskontrollnämnden har ej heller föreslagit
införande av någon sådan anmälningsskyldighet. Man synes därför knappast
kunna vänta sig att anmälningar från företagare, som ej anse sig vilja
följa riktpriserna, skola inkomma annat än möjligen i sådana fall, där det
av vederbörande företagare tillämpade priset ligger sa högt över riktpriset, att
företagaren, för att ej riskera åtal för brott mot bestämmelserna i 6 § prisregleringslagen,
anser sig böra låta sin prissättning bli föremål för granskning
av de prisreglerande myndigheterna. Inför man åter en mera allmän skyldighet
för företagare, som tillämpa högre pris än riktpriset, att göra anmälan
härom till de prisreglerande myndigheterna, skapar man en form för prisreglering,
som blir väsentligt hårdare än riktprissystemet, sådant det för närvarande
är utformat. I dylikt fall uppkommer jämväl frågan, huruvida underlåtenhet
att på anmodan av nämnden sänka priset till riktpriset skall kunna
medföra någon påföljd.

Sveriges köpmannaförbund har avstyrkt fastställandet av riktpriser genom
s. k. riktprislistor, i vilka t. ex. lägsta förekommande marknadspriser skulle
insättas. Sådana prislistor skulle säkerligen icke få någon prisriktande effekt.
Exemplet från den i Stockholm utgivna prislistan tydde därpår Men dessa
riktprislistor skulle kunna åstadkomma irritation och missförstånd. Det vore
även bekant, att vissa företag arbetade nied speciellt låga priser på särskilda
artiklar för att därmed draga till sig köpare. Om dylika specialpriser infördes
i riktprislistor skulle detta medföra, antingen att prisnivån genom offentlig
myndighets försorg anpassades efter en prisnivå, som icke vore den verkliga,
eller ock att företagen måste upphöra med tillämpandet av dylika specialpriser.
Även med hänsyn till skillnaderna i varukvalitet och service inom
olika företag syntes en sådan tilltänkt riktprislista kunna verka missvisande
och vilseledande.

I anledning av priskontrollnämndens förslag, att nämnden skulle erhålla
mera generella be myndig an den att på större områden
fastställa eller i erforderlig utsträckning sänka normalpris
e r, ha de tre i ärendet hörda handelskamrarna uttalat, att någon ändring
av den nu gällande ordningen, som utgjorde en värdefull garanti mot förhastade
beslut, icke borde äga rum; över huvud taget utgjorde åsättande av normalpris
en så ingripande åtgärd, att den borde ankomma på Kungl. Majit.
Samma synpunkter lia anförts av Sveriges industriförbund och svenska arbetsgivareföreningen.
A andra sidan har kommerskollegium uttalat, alt kollegium
knappast kunde finna de anförda farhågorna äga fog. Hittillsvarande
erfarenhet gåve vid handen, att priskontrollnämnden utövat sina befogenheter
med omtanke och försiktighet, och kollegium, som förutsatte att nämnden
komme att inordna sina beslut i den allmänna av Kungl. Majit fastställda
prispolitiken, ville påpeka, att besvärsrätt mot nämndens beslut givetvis tillkomma
den enskilde, vilket borde innefatta en garanti mot förhastade avgöranden.

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Livsmedelskommissionen har uttalat, att kommissionen — förutsatt att den
gränsdragning, som hittills tillämpats mellan priskontrollnämndens och försörjningskommissionernas
uppgifter i fråga om prissättning, ej rubbades —
i och för sig intet hade att erinra mot nämndens uttalande om önskvärdheten
av mera generella bemyndigande!! för nämnden att fastställa och ändra normalpris,
utan ansåge det tvärtom för effektiviseringen av nämndens verksamhet
för nedbringande av prisnivån påkallat, att nämnden erhölle dylika
mera generella bemyndiganden.

Sveriges köpmannaförbund har anfört, att någon ändring av gällande bestämmelser
icke vore påkallad. Det hade för näringslivet varit värdefullt, att
det för fastställandet av normalpriser fordrats bemyndigande av Kungl. Maj :t
i varje särskilt fall. Att märka vore nämligen att förhandlingarna om priser
fördes mellan å ena sidan nämnden, å andra sidan näringslivets organisationer.
Om nu den ena av förhandlingsparterna erhölle befogenhet att utan ytterligare
prövning fastställa normalpriser, skulle förhandlingarna svårligen
kunna sägas vara fria och förutsättningslösa. Förbundet ville även fästa uppmärksamheten
på att det förekommit, att när förhandlingarna icke gått i enligt
nämndens mening gynnsam riktning det uttalats, att normalpriser komme
att fastställas i enlighet med av nämndens representanter under förhandlingarna
framförda förslag utan väsentlig hänsyn till vad som under förhandlingarna
förekommit. För näringslivet hade det under sådana förhållanden varit
av värde, att det innan normalpriser utfärdats, fordrats särskilt bemyndigande
av Kungl. Majit, vilket förutsatt ytterligare prövning av frågan. De befogenheter,
som nämnden redan haft beträffande fastställande av normalpriser,
syntes även i fortsättningen kunna vara tillfyllest.

Liknande synpunkter ha anförts av Sveriges grossistförbund samt Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation.

\ ad härefter angar priskontrollnämndens uttalande rörande eventuell koncentration
av de prispolitiska avgörandena till priskontroll
nämnden har industrikommissionen framhållit, att något bemyndigande
för industrikommissionens del att fastställa normalpriser icke förefunnes.
Däremot brukade i beslagsförfattningar och dylikt inom kommissionens
verksamhetsområde genomgående stadgas, att kommissionen ägde föreskriva
villkor för rätten att på ett eller annat sätt förfoga över en vara. Med
stöd härav hade kommissionen i en mängd fall fastställt de priser, till vilka
en vara finge försäljas. Visserligen hade väl detta fastställande ibland skett
genom en hänvisning till priskontrollnämndens prissättning och alltså formulerats
så, att varan endast finge försäljas mot av nämnden fastställda priser.
Beträffande ett flertal varor hade emellertid kommissionen, dock efter samråd
med nämnden, direkt fastställt vederbörande priser. Kommissionen vore
av den uppfattningen, att det skulle vara principiellt riktigast, om den statliga
prisfastställelsen såvitt möjligt koncentrerades till ett och samma organ
d. v. s. priskontrollnämnden. På grund härav vore kommissionen för sin del
beredd att framgent i möjligaste mån konsekvent delegera sin prisbestäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

41

manderätt åt nämnden — vilket kommissionen även formellt sett torde vara
befogad att göra — och att således i förekommande fall hänvisa till de priser,
som nämnden fastställde. Härvid måste emellertid få förutsättas, att
nämnden, där omständigheterna sä påkallade, i erforderlig utsträckning samrådde
med kommissionen.

Livsmedelskommissionen har i förevarande hänseende anfört följande:

En överflyttning till nämnden av de befogenheter i fråga om prissättning,
som hittills tillkommit försörjningskommissionerna, anser livsmedelskommissionen
— i vart fall såvitt angår till livsmedelskommissionens verksamhetsområde
hörande varor — icke böra ske. Priskontrollnämndens behov av
en överblick över prisförhållandena för sistnämnda varor under övergångstiden
torde utan svårighet på samma sätt som hittills kunna tillgodoses genom
det samarbete, som i samtliga ifrågavarande prisfrågor skall ske mellan vederbörande
kommission och priskontrollnämnden. För livsmedelskommissionens
arbete är det även, på grund av det intima samband prisfrågorna äga
med försörjnings- och regleringsfrågorna över huvud taget, av mycket stor betydelse,
att de befogenheter i fråga örn prissättning, som nu tillkomma kommissionen,
ej överflyttas till annan myndighet. Kommissionen vill framhålla,
att detta samband kan väntas under övergångstiden komma att göra sig gällande
i lika stor utsträckning som hittills, och att det sålunda, för att kommissionen
rätt skall kunna fullgöra sina uppgifter i fråga om försörjningens
tryggande och ordnande, är synnerligen angeläget, att kommissionen ej fråntages
de befogenheter i prisregleringshänseende, som nu tillkomma kommissionen.

Bränslekommissionen har anfört, att kommissionen förutsatte, att överflyttning
av ifrågavarande befogenhet icke komme i fråga beträffande prövningen
av importpriser eller fastställande av clearingpriser för kol eif svensk
hamn (s. k. avräkningspriser) eller försäljningspriser i lagerhandeln, vilka
kommissionen hittills haft att fastställa. Beträffande producentnormalpriserna
på kastved vore det lämpligast att dessa priser fastställdes av Kungl. Majit
efter förslag av bränslekommissionen. Motsvarande gällde i fråga om långved
och träkol (råkol). Vad anginge normalpriser på massaved, flottningsbrännved
och props kunde däremot, örn så befunnes lämpligt, bränslekommissionens
befogenheter framdeles överflyttas på priskontrollnämnden. Beträffande
torv vöre bränslekommissionen icke för närvarande beredd att göra något
uttalande om huruvida eller när en överflyttning av ifrågavarande befogenheter
till priskontrollnämnden borde ske.

Sveriges köpmannaförbund har avstyrkt priskontrollnämndens nu berörda
förslag under motivering, att det icke ådagalagts, att icke nämnden med nuvarande
system skulle kunna erhålla en allmän överblick över gängse prisförhållanden.

Sveriges lantbruks!örbund har bestämt avstyrkt, alt fastställandet av normalpriser
för jordbrukets produkter överflyttades till priskontrollnämnden.
Samma ståndpunkt har intagits av svenska lantarbetsgivareföreningen.

Ä andra sidan har landsorganisationen anfört, att på det penningpolitiska
området, där psykologiska faktorer icke vore de minst viktiga, det vore av
betydelse att försäkra sig om fasthet och konsekvens. En mera fullständig

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

samordning mellan jordbruksprissättningen och prisregleringen i övrigt måste
därför eftersträvas.

Vad priskontrollnämnden anfört rörande fastställande av normalkalkyler
har föranlett följande erinringar från Stockholms handelskammare: Om

priser, såsom under kriget varit fallet, stiga på grund av extraordinära
förhållanden, vilka man har anledning räkna såsom tillfälliga, kan det vara
motiverat att i en viss utsträckning hämma prisernas anpassning efter kostnadsfaktorerna
och sålunda låta företagsamheten själv bära kostnadsökningen.
Men om ett sådant system kommit till tillämpning och föranlett, att marginalerna
kanske i många fall krympt långt under vad som under normala
förhållanden kan anses som skäligt, skulle det icke vara rimligt att i en fallande
marknad söka konservera detta onormala läge genom att vägra företagaren
att få del av de möjligheter till en återgång till ett mera normalt förhållande
mellan priser och kostnader, som utvecklingen kan medföra. Helt
oskäligt skulle vara, om den bristande balansen ytterligare skärptes genom
att priserna sänktes samtidigt som kostnaderna stego. En utveckling i här
antydd riktning skulle dessutom direkt försvåra i stället för underlätta anpassningen
till mera normala förhållanden och därmed komma i strid med önskemålet
om en avveckling av krisregleringarna snarast möjligt.

Kommerskollegium har framhållit, att riskmarginalerna numera i en del
fall vore så knappt tillmätta, att de knappast medgåve skälig ersättning för
de risker av skilda slag, som företagaren löpte, och kollegium ville erinra
om att efterkrigsplaneringskommissionen tvärtom framhållit, att skäl kunde
finnas att i vissa fall öka marginalen till större överensstämmelse med vad
som normalt kunde vara skäligt. Kollegium ville därför påyrka, att rimlig
hänsyn toges till näringslivets krav på vinst- och riskmarginal i prissättningen.

Livsmedelskommissionen har framhållit, att man, åtminstone i allmänhet,
icke torde kunna använda normalkalkylmetoden individuellt, eftersom man
i så fall riskerade att avskräcka en importör från att göra billiga inköp. Ansåge
man åter, att det återanskaffningspris, som skall läggas till grund för
bestämmandet av utförsäljningspriserna, skulle vara det pris, till vilket varorna
mera allmänt återanskaffades eller kunde återanskaffas, uppkomme frågan
hur detta återanskaffningspris skulle kunna fixeras. Enligt kommissionens
mening borde normalprissätlning genom normalkalkyler, byggda på ett
växlande återanskaffningspris, komma till användning endast om prissättningsbestämmelserna
kunde göras sådana, att tvekan ej vid något tillfälle
behövde råda om det pris, som finge uttagas. Ur denna synpunkt borde man
kunna acceptera ett system, där priskontrollnämnden offentligen angåve, vilket
pris som skulle gälla som senaste återanskaffningspris, men däremot ej
ett system, enligt vilket företagarna skulle vara hänvisade att antingen handla
efter sin egen uppfattning härom (med risk att ådömas straff, om deras
uppfattning befunnes felaktig) eller också göra ständiga förfrågningar hos de
prisreglerande myndigheterna.

Industriförbundet har understrukit, att tillverkningskostnaderna — däri inräknat
jämväl löner — i förevarande sammanhang borde betraktas som en

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

43

enhet, varför det ur prissättningssynpunkt avgörande måste vara om kostnadsstegiringar
och kostnadsminskningar tillsammantagna resulterade i ökad
eller minskad tillverkningskostnad.

Beträffande frågan om prisreglering genom avtal med stöd av 5 §
prisregleringslagen har kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering
anfört, att därest nämnda paragraf under övergångstiden efter kriget
befunnes vara nödvändig att tillämpa i sådana undantagsfall, då den fria
konkurrensen icke vore effektiv eller prisreglering med andra metoder icke
vore möjlig för att förhindra oskälig prisbildning, detta icke borde tagas till
intäkt för att använda ifrågavarande bestämmelser för en aktiv prissänkningspolitik.
Kommissionen ansåge nämligen, att en tillämpning av 5 § under
de förhållanden, som kunde väntas råda under efterkrigstiden, i regel komme
att kunna verka uppehållande på priserna.

Sveriges industriförbund har uttalat, att det ur industriell synpunkt icke
förelåge någon anledning motsätta sig att 5 § utginge ur prisregleringslagen.
I detta uttalande har svenska arbetsgivareföreningen instämt.

Vidare har kooperativa förbundet anfört:

Förbundet finner det i och för sig värdefullt, att 5 § avses skola användas
endast rent undantagsvis. Under kriget har bestämmelsen örn organisationstvång
icke heller tillämpats mer än i några enstaka fall. Förbundet har
emellertid icke kunnat finna, att priskontrollnämnden förebragt någon bärkraftig
motivering för att bestämmelserna i 5 § skulle vara erforderliga såsom
ett supplementärt hjälpmedel för att under övergångstiden efter vapenstilleståndet
genomdriva en aktiv prissänkningspolitik ens i rena undantagsfall.

Med hänsyn till att riksdagen tidigare endast med tvekan godtagit dessa
föreskrifter såsom rena krigstidsbestämmelser vill förbundet yrka, att 5 §
utmönstras ur prisregleringslagen snarast möjligt. Om bestämmelserna i fråga
verkligen befinnas oundgängliga för övergångsperioden med hänsyn till
de enstaka fall, för vilka desamma nu tillämpas, bör under alla förhållanden
tillses, att denna paragraf icke tages i anspråk på nya områden såsom
ett medel att genomdriva prissänkningar. Effektiva instrument härför komma
genom den nya lagen att stå till priskontrollnämndens förfogande utan
att nämnden skail behöva tillgripa en så för ändamålet i fråga uppenbart
olämplig och på längre sikt direkt skadlig metod, som en på statligt initiativ
tillkommen utvidgning av kartellbundenheten i svenskt näringsliv otvivelaktigt
utgör.

Vad angår förslaget om rätt för priskontrollnämnden att föreskriva en allmän
sänkning med viss procentsats av prisstoppnivån
inom viss bransch har socialstyrelsen uttalat, att det syntes vara väl
befogat, att prisregleringslagen kompletterades på nu angivet sätt; redan tillvaron
av ett sådant förstärkt priskontrollinstitut borde få psykologiskt gynnsamma
återverkningar på arbetsmarknaden såsom ett vittnesbörd örn en samhällets
goda vilja att befrämja en från löntagarnas och konsumenternas synpunkt
önskvärd utveckling av prisläget.

Stockholms handelskammare har framhållit, att för tillämpning av ifrågavarande
metod måste krävas, att utvecklingstendensen vore entydig och stabil

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

samt varutillgången riklig. Självfallet borde också vara, att en sänkning av
prisstoppnivån icke finge genomföras annat än i nära kontakt med företrädarna
för vederbörande bransch. Handelskammaren i Göteborg har anfört,
att den nu föreslagna bestämmelsen tedde sig ur näringslivets synpunkt
betänklig. Företagens ställning vore under tider av sjunkande prisnivå mer
än eljest riskfylld. Metoden med procentuell sänkning av priserna toge icke
hänsyn till kalkylmässiga omständigheter, den vore grovt schablonmässig.
Med hänsyn till de ojämnheter och det godtycke, som måste bliva förenade
med denna metod, ville handelskammaren för sin del bestämt avstyrka att
den föreslagna bestämmelsen infördes.

Kommerskollegium har anfört att en åtgärd att generellt med en viss procentsats
sänka prisstoppriset kunde inom sådana branscher, där riskmarginalen
redan nu krympt ihop, innebära en hårdhet, och i så fall vore givetvis
en mera specialiserad prissänkning, som toge hänsyn till olika produkters
prisläge, att föredraga. Å andra sidan kunde givetvis situationer uppkomma,
då en generell sänkning av prisläget för vissa varugrupper eller inom viss
bransch borde vara möjlig att genomföra, och i så fall kunde det angivna
bemyndigandet vara av värde. Kollegium ville därför ej motsätta sig den
föreslagna ordningen men förutsatte, att fullmakten handhades med stor
varsamhet.

Livsmedelskommissionen har i förevarande hänseende anfört:

Denna komplettering av bestämmelserna örn prisstopp synes ändamålsenlig,
varför livsmedelskommissionen i princip vill tillstyrka priskontrollnämndens
förslag på denna punkt. Kommissionen vill emellertid framhålla, att en
dylik allmän nedsättning av de tidigare gällande stoppriserna inom en viss
bransch kan verka orättvist, nämligen för sådana företagare, vilkas stopppriser
ligga under de i allmänhet i branschen gällande. Örn de gängse priserna
i en viss bransch vid tiden för prisstoppet voro något högre än som
i och för sig kan anses skäligt, och man vidtager en procentuell nedsättning
av stoppriserna av sådan storlek, att de gängse priserna nedbringas till en
i förhållande till kostnadssidan skälig nivå, riskerar man uppenbarligen att
priserna för de företagare, vilka vid tiden för prisstoppet tillämpade en mera
moderat prissättning, sättas lägre än vad som med hänsyn till kostnadernas
storlek kan anses skäligt. Denna anmärkning torde dock ej behöva utgöra
något hinder för införande av den nu av nämnden föreslagna prisregleringsmetoden,
då kommissionen förutsätter, att den föreslagna dispensmöjligheten
skall begagnas så, att företagare, som vid en allmän procentuell nedsättning
skulle få sin vinstmarginal alltför starkt beskuren, skola kunna få tillstånd
av de prisreglerande myndigheterna att begränsa prisnedsättningen å sina
varor så att priserna a dessa ej komma att ligga under de gängse priserna i
branschen.

Sveriges köpmannaförbund, som anfört i huvudsak samma synpunkter i
föreliggande fråga som livsmedelskommissionen, har förklarat sig vilja understryka,
att befogenheten att sänka prisstoppriset borde tillkomma Kungl.
Majit eller priskontrollnämnden efter därom i varje särskilt fall lämnat bemyndigande
och icke generellt överlämnas åt nämnden.

Sveriges industriförbund och svenska arbetsgivareföreningen ha — liksom
Sveriges grossistförbund — anfört, att från näringslivets sida måste resas

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

45

synnerligen allvarliga betänkligheter mot den föreslagna prissänkningsmetoden.
Industriförbundet har vidare framhållit, att befogenhet att föreskriva
prissänkning borde tillkomma endast Kungl. Maj:t. Beslut om prissänkning
borde träda i kraft omedelbart och icke, såsom föreslagits, först efter viss tid,
enär i sistnämnda fall omsättningen under mellantiden påverkades ogynnsamt
och irritationer mellan de olika leden i distributionen svårligen kunde
undvikas.

Sveriges lantbruksförbund har framhållit, att då normalprisen kommit till
vidsträckt användning beträffande jordbrukets produkter, jordbruket länge
hade varit underkastat principen om prissänkningsbeslut. Det syntes vara
följdriktigt, att möjlighet öppnades att föreskriva prissänkning även beträffande
varuslag, för vilka normalpriser icke lämpligen kunde fastställas.

Jämväl landsorganisationen har tillstyrkt priskontrollnämndens ifrågavarande
förslag.

Beträffande det praktiska genomförandet av den aktiva prissänkningspolitiken
har landsorganisationen förordat, att man beträdde även vissa andra
vägar än de av priskontrollnämnden föreslagna. Då det gällt att kontrollera,
att inga prishöjningar genomförts under prisstoppet, hade allmänhetens
vaksamhet kunnat engageras. När det gällde övervakningen av att uppkommande
prissänkningsmöjligheter tillvaratoges, kunde den köpande allmänhetens
medverkan givetvis icke spela någon större roll. I stället borde priskontrollnämnden
stimulera de på olika områden arbetande och anställda
till att påkalla nämndens uppmärksamhet på förekomsten av höga vinstmarginaler
eller oekonomiska produktions-, handels- och transportmetoder.
En sådan utvidgning av priskontrollens kontakt med allmänheten vore även
nödvändig för att undanröja många anledningar till misstroende mot dess
effektivitet.

Departementschefen. Jag delar priskontrollnämndens uppfattning angående
behovet av en utbyggnad av den prisövervakande verksamheten under en
prisfallsperiod. En fortlöpande kännedom om förändringarna i import- och
råvarupriserna torde vara nödvändig för att myndigheterna skola kunna övervaka
att föreliggande möjligheter till sänkning av konsumentpriserna effektivt
tillvaratagas. En löpande kontakt med vissa företagare inom respektive
branscher torde härvid vara av stort värde. I övrigt torde priskontrollen, såsom
nämnden yttrat, i större utsträckning än hittills böra bygga på inom
nämnden utförda pris- och marknadsundersökningar.

För genomförande av de prissänkningar, som priskontrollnämnden finner
möjliga och lämpliga, torde i huvudsak böra anlitas samma medel som dem
med vilka priskontrollen hittills arbetat. Systemet med frivilliga prisöverenskommelser
med vissa representativa och effektivt arbetande företag inom
respektive branscher får anses vara det smidigaste av dessa medel och torde
därför böra utnyttjas i den mån önskad effekt därigenom kan vinnas. Som
priskontrollnämnden anmärkt torde det även kunna ifrågakomma att i en

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

dylik överenskommelse angiva de grunder elter vilka prissänkningar successivt
skola ske.

I vissa fall torde prisnivån kunna påverkas genom fastställandet av riktpriser.
I händelse av stor varuknapphet torde denna metod dock knappast
giva resultat. Ej heller torde man böra överskatta möjligheterna att genom
riktpriser åter flytta ut initiativet till företagarna, eftersom dessa icke utan
särskilt åläggande äro skyldiga att göra anmälan om att de icke ämna följa
riktprisema. Det bör framhållas, att straffpåföljd för överskridande av riktpris
icke kan inträda under annan förutsättning än att transaktionen är att
bedöma såsom prisocker; härför erfordras emellertid att priset i märklig
mån överstiger det i allmänhet tillämpade.

Metoden med normalpriser torde även under prissänkningsperioden kunna
förväntas få ett betydande användningsområde. Priskontrollnämnden har beträffande
denna metod uttalat, att en förenkling skulle åstadkommas örn
nämnden kunde erhålla mera generella bemyndiganden än hittills varit fallet.
Detta förslag har i flera yttranden mött kritik, därvid hävdats att den nuvarande
ordningen erbjöde näringslivet bättre garantier för en riktig prissättning.
För egen del vill jag uttala att, även örn vissa utvidgningar av bemyndigandena
kunna tänkas ifrågakomma, jag likväl icke är beredd förorda
ett direkt frångående av de hittills tillämpade grunderna. De ifrågavarande
ärendena kunna vara av utomordentlig betydelse för stora delar av
näringslivet; och vid sådant förhållande är det utan tvivel av värde att frågorna
underkastas den ytterligare prövning, som följer av att bemyndigandena
lämnas från fall till fall.

Priskontrollnämnden har beträffande normalprissättningen vidare uttalat,
att det kunde ifrågasättas huruvida icke bemyndigandena härutinnan, i den
mån de tillagts försörjningskommissionerna, borde överflyttas till nämnden.
Härtill vill jag i detta sammanhang anmärka, att med hänsyn till intresset av
att prisbedömningen sker efter enhetliga grunder det självfallet ''är önskvärt
med en koncentration av de prispolitiska avgörandena. Ä andra sidan kan
i särskilda fall sambandet mellan pris- och försörjningsfrågoma vara så intimt,
att försörjningssynpunktema böra föranleda att jämväl prisfrågan underlägges
vederbörande försörjningskommission. Det torde alltjämt få ankomma
på Kungl. Maj:t att med utgångspunkt från dessa principer från fall
till fall pröva, huruvida tillräcklig anledning finnes att med frångående
av huvudregeln uppdraga jämväl prissättningen åt vederbörande försörjningskommission.
Härvid förutsättes, att prisfrågorna göras till föremål för samråd
mellan försörjningskommissionen och priskontrollnämnden.

Normalprisreglering genom fastställande av normalkalkyler torde, såsom
priskontrollnämnden uttalat, kunna vinna ökad användning under prissänkningsperioden.
Livsmedelskommissionen har beträffande de fall, då normalkalkylen
anknyter till återanskaffningspriset, funnit det önskvärt att det pris,
som skall läggas till grund för kalkylen, fortlöpande angives av priskontrollnämnden.
Ett dylikt förfaringssätt torde även enligt min mening vara önskvärt
särskilt i sådana fall, då inköpspriset är mycket växlande. År åter in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

47

köpspriset mera enhetligt torde försäljningspriset böra automatiskt följa återanskaffningspriset,
eftersom under en prissänkningsperiod fördelarna med
normalkalkylmetoden därigenom bättre komma till sin rätt. På sätt priskontrollnämnden
uttalat, bör emellertid dispens från skyldigheten att sänka försäljningspriset
kunna medgivas, därest viss importör lyckats få in ett varuparti
särskilt billigt.

I de fall då normalkalkyler fastställas för företagare torde, i den mån så
befinnes erforderligt och lämpligt, kalkylen kunna anknytas till råvaru- och
bränslekostnaderna m. m. utan samtidigt hänsynstagande till mindre förändringar
i lönekostnaderna.

Beträffande prisreglering genom tvångskartellering enligt 5 § prisregleringslagen
har priskontrollnämnden uttalat, att denna regleringsform borde komma
till användning endast i rena undantagsfall eftersom det icke kunde anses
lämpligt att skapa nya kartellavtal under en period, då konkurrensen i
stället borde på allt sätt främjas. I anslutning till vad i vissa remissyttranden
anförts vill jag framhålla att, även om denna regleringsform i allmänhet icke
torde vara tjänlig som instrument för en aktiv prissänkningspolitik, den likväl
på något område — och under förutsättning att prisvillkoren utformas
på ändamålsenligt sätt — torde kunna komma till användning. I allt fall
synas icke tillräckliga skäl föreligga att redan nu upphäva lagbestämmelserna
i fråga.

Priskontrollnämnden har vidare föreslagit en ny form för prisreglering innebärande
att föreskrift skulle kunna meddelas om allmän sänkning med viss
procent av prisstoppriset inom viss bransch. Den sålunda föreslagna regleringsformen
synes väl lämpad som medel för genomförande av en aktiv
prissänkningspolitik, varför jag anser mig böra tillstyrka densamma. Jag förutsätter
därvid, att dylik föreskrift icke meddelas i andra fall än då efter
verkställd undersökning befinnes, att förutsättningar för prissänkning föreligga.
Med hänsyn till att stoppriset för vissa företagare inom branschen kan
ligga icke obetydligt under eljest gällande pris torde vidare få förutsättas,
att sådana företagare meddelas dispens i erforderlig omfattning från skyldigheten
att sänka priset.

Befogenheten att meddela föreskrift örn sänkning av prisstoppris torde böra
tillkomma Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer
(priskontrollnämnden). Dylikt bemyndigande torde böra lämnas efter enahanda
grunder, som tillämpas vid meddelande av bemyndigande att fastställa
normalpriser.

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

V. Speciell motivering till ändringarna i prisregleringslagen.

1 a och 2 §§.

Priskontrollnämndens framställning. I fråga om begreppet förnödenhet
har priskontrollnämnden anfört, att detta begrepp ej vore definierat
i prisregleringslagen. Nämnden vore emellertid av den uppfattningen,
att »förnödenhet» vore identisk med »lös egendom». Från håll utanför
nämnden hade riktigheten av denna uppfattning satts i fråga endast beträffande
immateriella förmögenhetsrättigheter. Det aktuella exemplet hade
utgjorts av författarrätt till film, enkannerligen rätten att offentligen förevisa
film. Skälet till den avvikande meningen vöre närmast, att begreppet
förnödenhet rent språkligt sett icke skulle kunna omfatta annat än materiella
ting. Häremot kunde invändas, att t. ex. elektrisk energi ostridigt vore
att hänföra till förnödenhet. För en rätt tolkning av begreppet vore det av
stort värde, örn motiven till nu förevarande lagändring kunde upptaga något
därom. Nämnden hemställde, att ett dylikt uttalande finge den innebörden,
att förnödenhet vöre liktydig med lös egendom.

I sin förut omförmälda skrivelse den 7 november 1944 har nämnden i
viss mån modifierat nyssberörda uttalande. Nämnden har därvid anfört,
att undantag uppenbarligen borde göras för penningar och andra betalningsmedel
samt aktier, obligationer och andra värdepapper. Därest principiella
hinder skulle föreligga mot ett sådant uttalande hemställde nämnden,
att det uttryckligen måtte utsägas i en blivande proposition i ämnet,
att immateriella förmögenhetsrättigheter vore att anse såsom förnödenheter
i prisregleringslagens mening.

Priskontrollnämnden har vidare föreslagit, att prisregleringslagen skulle
utvidgas att omfatta upplåtelse av rätt att nyttja förnödenhet.
I detta hänseende har nämnden anfört:

I fråga örn förnödenhet är det endast överlåtelse, som träffas av prisregleringslagens
bestämmelser. Att upplåtelse av rätt att nyttja förnödenhet
icke kommit att omfattas av lagen har visat sig vara en brist. Det har vid
upprepade tillfällen inträffat, att allmänheten gjort anmärkning på priser
för uthyrning av t. ex. presenningar, maskiner, cyklar och hushållsredskap
såsom dammsugare och dylikt, utan att nämnden kunnat ingripa. Väl har
nämnden, då uthyrning av viss vara varit förbunden med en service av ett
eller annat slag, med fog kunnat hävda, att en tjänst förelegat, t. ex. beträffande
uthyrning av högtidskläder, men denna utväg har ej alltid stått
till buds. Det synes därför nämnden erforderligt, att lagen kompletteras med
en föreskrift av innehåll, att upplåtelse av rätt att nyttja förnödenhet även
faller under lagen. Lämpligen bör en dylik upplåtelse i lagen kunna likställas
med utförande av tjänst.

Beträffande frågan om den omfattning, i vilken tjänster kunde
prisregleras har priskontrollnämnden framhållit, att prisregleringslagen
genomgående såsom villkor härför stadgade, att yrkesmässighet
skulle föreligga. Såvitt anginge förnödenheter krävdes i vissa fall —

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

49

enligt 2, 5, 8 och 10 §§ — att den försäljning, varom fråga vore, skedde
yrkesmässigt, medan detta rekvisit icke upptagits i 2 a, 3, 4 och 6 §§.
Denna åtskillnad mellan tjänster och förnödenheter kunde icke vara sakligt
befogad. Det kunde exempelvis ej åberopas något bärande skäl varför
en icke yrkesmässigt utförd tjänst ej skulle i likhet med en icke
yrkesmässig försäljning av förnödenhet kunna underkastas prisstopp- eller
normalprisbestämmelser. Detsamma gällde om utfästelser enligt 4 § och ej
minst beträffande tillämpningen av prisockerparagrafen. Enligt nämndens
förmenande borde likställighet åvägabringas, så att tjänster kunde prisregleras
i samma omfattning som förnödenheter. I sådant syfte föresloges ändringar
i 2 a, 3, 4 och 6 §§.

Beträffande det lagtekniska genomförandet av de ifrågasatta ändringarna
har priskontrollnämnclen anfört:

Tjänstebegreppet preciseras för närvarande i 2 §. Därefter användes i de
följande lagrummen beteckningen »tjänst, som i 2 § avses». Då sagda beteckning
innesluter rekvisitet yrkesmässigt, kan den efter genomförandet av
föreslagna ändringar ej kvarstå i 2 a, 3, 4 och 6 §§. Lagtekniskt synes problemet
enklast kunna lösas så att tjänstebegreppet i stället definieras i en
ny 1 a § och att i de lagrum, där rekvisitet yrkesmässigt icke synes kunna
undvaras, nämligen 2, 5, 8 och 10 §§, särskilt utsättes, att förutsättning för
tillämpning av stadgandena är, att verksamheten sker yrkesmässigt. Detta
medför även vissa smärre redaktionella ändringar av il § första stycket
punkterna 2) och 5).

Till den sålunda föreslagna 1 a § torde även kunna överflyttas nuvarande
2 § tredje stycket. Stadgandet om likställighet med tjänst av upplåtelse av
rätt att nyttja förnödenhet bör även få sin plats i förstnämnda paragraf. Införandet
av en ny lag erfordrar en redaktionell ändring av rubriken
före 1 §.

Priskontrollnämnden har vidare upptagit till behandling frågan om prisstoppbestämmelsernas
tillämpning beträffande kommunala
taxor å tjänster av olika slag. Nämnden har i denna del hänvisat
till den vid skrivelsen den 22 augusti 1944 fogade promemorian i ämnet,
enligt vilken nämnden — under beaktande särskilt av det i 2 a § stadgade
rekvisitet »frivilligt» — verkställt en gränsdragning mellan tjänster, som
borde falla under prisstoppet, och övriga tjänster.

Remissyttrandena. I remissyttrandena ha vissa uttalanden förekommit
rörande begreppet förnödenhet. Sålunda har socialstyrelsen anfört,
att det syntes tvivelaktigt i vad mån priskontrollnämndens tolkning, enligt
vilken detta begrepp skulle vara liktydigt med lös egendom, läte sig språkligt
sett försvaras. I varje fall torde sådan lös egendom som fordringsbevis,
byggnad å ofri grund m. m. icke kunna inbegripas under begreppet förnödenhet.
Örn det ansåges önskvärt att prisregleringslagen ägde tillämpning å
immateriella förmögenhetsrättigheter, borde dessa i stället särskilt angivas i
lagtexten.

Livsmedelskommissionen har uttalat, ali det vore önskvärt, alt innebörden
av begreppet förnödenhet klarlades. Skulle det befinnas, alt man vid en

Billang Ull riksdagens protokoll 1!H5. 1 sami. Nr 17.

4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

objektiv tolkning av begreppet förnödenhet nödgades från detsamma utesluta
vissa slag av lös egendom, i fråga om vilka behov av prisreglerande åtgärder
förelåge eller kunde tänkas uppkomma, borde därefter den rätta vägen
vara, att prisregleringslagens bestämmelser genom särskilt stadgande i
lagen gjordes tillämpliga å dessa slag av lös egendom.

Bränslekommissionen har framhållit, att genom priskontrollnämndens definition
av begreppet förnödenhet förvärv av skogsavverkningsrätt eller köp
av träd på rot ej folie under lagens tillämpningsområde. Kommissionen har
vidare anfört:

Regleringen av förvärv av skogsavverkningsrätt tillkom genom kungörelse
den 18 juli 1942 såsom ett komplement till vedbeslaget vid en tidpunkt, då
rotköpen hotade att äventyra den lokala vedförsörjningen, att sätta prisregleringslagen
ur funktion samt att desorganisera arbetsmarknaden genom
allt för höga awerkningskostnader. Med regleringen torde man närmast
ha velat förhindra industrierna från att för eget behov göra rotköp, som ei
voro förenliga med vedregleringen. Nu förefinnas ej längre samma skäl att
reglera industriernas vedanskaffning för eget behov. Sålunda ha industrierna
numera fått tillstånd att köpa långved utom tätorternas försörjningsområden.
En annan omständighet, som väsentligen bidragit till att minska
regleringsbehovet, är införandet av den allmänna clearingen av ved och torv.
Genom denna utveckling har regleringen av rotköp kommit att uteslutande
få betydelse som ett instrument för priskontrollen.

Kommissionen, som strävar efter att avveckla regleringarna i den mån det
är möjligt, skulle ur försörjningssynpunkt redan nu kunna föreslå att regleringen
om rotköpen upphäves. Behovet av att reglera prisbildningen på detta
område har emellertid hittills avhållit kommissionen från att framlägga ett
dylikt förslag. Då det ännu under avsevärd tid kan komma att visa sig erforderligt
att en sådan prisreglering bibehålies, anser kommissionen det angeläget
att prisregleringslagen göres tillämplig även på förvärv av avverkningsrätt
eller köp av träd på rot. Uttrycklig bestämmelse därom torde böra
införas i lagen.

Beträffande priskontrollnämndens förslag att prisregleringslagen borde
omfatta jämväl upplåtelse av rätt att nyttja förnödenhet
har livsmedelskommissionen uttalat, att kommissionen i sak icke hade något
att erinra däremot.

Beträffande härefter frågan om den omfattning i vilken tjänster
borde kunna prisregleras har socialstyrelsen framhållit, att
den av priskontrollnämnden föreslagna lagändringen möjligen skulle kunna
tolkas så, att prisregleringslagen, i motsats till vad nu vore fallet, bleve tilllämplig
å viss vårdverksamhet av icke obligatorisk natur, som bedreves av
social vårdsinrättningar; en dylik utvidgning borde undvikas och i stället
borde prisregleringslagens tillämpningsområde ytterligare inskränkas så hilvida,
att det icke skulle omfatta sådana barnhem och andra barnavårdsanstalter,
som åtnjöt anslag från landsting, kommuner eller allmänna barnhuset
jämte avkastning från donationer, insamlingar m. m. men vilkas ekonomi
likväl till övervägande del vore baserad på vårdavgifterna.

Livsmedelskommissionen har uttalat, att kommissionen i sak ej hade nå -

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

got att erinra mot att tjänster kunde prisregleras i samma omfattning som
förnödenheter.

Vidare har Sveriges hantverks- och småindustriorganisation understrukit
nödvändigheten av den föreslagna ändringen beträffande inordnande av icke
yrkesmässigt utförda tjänster under prisregleringslagens bestämmelser.

Vad särskilt angår frågan örn prisstoppbestämmelsernas t i 11-lämpning beträffande kommunala taxor å tjänster har svenska
stadsförbundet anfört, bl. a., att förevarande rättsfrågor hade avseende å
priskontrollnämndens tillämpning redan nu av prisregleringsbestämmelserna
och att de föreslagna ändringarna icke syntes i och för sig ge anledning att
till behandling upptaga de åsyftade spörsmålen.

Departementschefen. Prisregleringslagen äger för närvarande tillämpning,
förutom å tjänster, å förnödenheter av alla slag. Någon definition av begreppet
förnödenhet lämnas icke i lagen; detta har ansetts överflödigt bl. a. därför
att motsvarande uttryck användes i vissa äldre lagar. Enligt vad priskontrollnämnden
anfört, har tvekan uppkommit huruvida immateriella förmögenhetsrättigheter
vöre inbegripna under lagen. Vid den praktiska tilllä
mpningen av lagen har behov av priskontroll emellertid visat sig föreligga
i fråga om förlagsrätt till film. Vidare har, enligt vad jag under hand inhämtat,
motsvarande behov i vissa fall gjort sig gällande i fråga om förlagsrätt
till musikaliska och litterära verk. Med hänsyn härtill och då priskontrollen
torde böra vara så omfattande som behovet kräver och de tekniska förutsättningarna
medgiva synes det önskvärt, att lagen formuleras så att den otvetydigt
kommer alt avse även överlåtelse, helt eller delvis, av rättighet av
nyssnämnda slag.

Genomförandet av en priskontroll beträffande immateriella förmögenhetsrättigheter
kan erbjuda avsevärda svårigheter. De ifrågavarande rättigheterna
äro av skiftande slag. Hit räknas sålunda bl. a. rätt till litterärt, musikaliskt
eller kinematografiskt verk, rätt till verk av bildande konst eller till fotografi,
patenträtt, rätt till mönster eller modell inom metallindustrien samt rätt till
firmanamn eller varumärke. Det ligger i sakens natur att beträffande dylika
rättigheter ingripanden enligt prisregleringslagen äro praktiskt genomförbara
endast i begränsad utsträckning. Att i förväg angiva beträffande vilka rättigheter
och i vilken omfattning lagen överhuvud kan och bör tillämpas torde
dock icke vara möjligt. Under det fortlöpande priskontrollarbetet kan å ena
sidan uppkomma behov av prisövervakning i fråga om andra rättigheter än
dem, som nu äro aktuella, medan å andra sidan formler kunna utfinnas för
prissättning å rättigheter, som för närvarande icke synas lämpade för priskontroll.
Det torde därför få ankomma på Kungl. Majit och priskonlrollnämnden
att i förekommande fall pröva, vilka av lagens bestämmelser som
böra och kunna tillämpas i fråga om immateriella förmögenhetsrättigheter av
olika slag. Jag vill tillägga att den anordning, jag sålunda föreslår, i princip
icke avviker från den reglering som redan genomförts beträffande tjänster.
Även i fråga örn tjänster utgick man från att lagen icke kunde generellt

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

52

tillämpas; då man å andra sidan icke kunde i lagtexten uppdraga någon
gräns för tillämpningsområdet gjordes lagen i princip tillämplig å tjänster
av alla slag och överläts åt Kungl. Majit och de tillämpande myndigheterna
att från fall lill fall pröva i vad mån lagen i praktiken borde och kunde tilllämpas.

Bränslekommissionen har funnit det angeläget att prisregleringslagen göres
tillämplig även på förvärv av skogsavverkningsrätter. Enligt vad jag under
hand inhämtat ansluter sig priskontrollnämnden till denna mening. Den sålunda
ifrågasatta utvidgningen av prisregleringslagen var aktuell redan år
1943. Jag uttalade då bl. a. (prop. 1943: 240 s. 19 och 20) att, därest en
speciallag bomme till stånd rörande prisreglering av arrenden, det borde undersökas
huruvida icke en dylik lag med fördel kunde göras tillämplig även
i fråga om sådana begränsade nytt jander ätter till fast egendom, varom förmäles
i 1 kap. 7 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom; därest så icke
kunde ske, borde rättigheternas införande under prisregleringslagen tagas under
förnyat övervägande. Någon speciallag rörande prisreglering av arrenden
har emellertid icke kommit till stånd. Vid sådant förhållande anser jag mig
nu böra föreslå, att den av kommissionen föreslagna utvidgningen av prisregleringslagens
tillämplighetsområde genomföres. Utvidgningen torde dock
böra avse icke endast skogsavverkningsrätter utan jämväl rättigheter att å
fastighet taga torv, ler, grus, sten eller annat, som icke är att hänföra till
fastighetens vanliga avkastning. Upplåtelse av sådan begränsad nyttjanderätt,
som nyss sagts, torde lämpligen böra i prisregleringslagen jämställas med försäljning
av förnödenhet.

Priskontrollnämnden har föreslagit att prisregleringslagen måtte utvidgas
till att gälla även upplåtelser av nyttjanderätt till förnödenhet. Förslaget,
som icke blivit föremål för erinran vid remissbehandlingen, har motiverats
med att vid prisövervakningsarbetet behov av en dylik utvidgning visat sig
föreligga. Med hänsyn härtill vill jag förorda att förslaget genomföres. Jag
vill tillägga, att därigenom skulle vinnas en i och för sig önskvärd jämställdhet
mellan sådana upplåtelser, som anses samtidigt innebära ett utförande
av tjänst och sålunda redan kunna vara objekt för prisreglering, och övriga
upplåtelser av nyttjanderätt till förnödenhet.

I fråga om prisregleringslagens tillämpningsområde har priskontrollnämnden
vidare uttalat, att likställighet mellan tjänster och förnödenheter borde
åvägabringas i så måtto, att icke yrkesmässigt utförda tjänster kunde bliva
föremål för prisreglering i samma omfattning som icke yrkesmässiga försäljningar.
Detta skulle innebära att bestämmelserna om prisstopp i 2 a §, örn
normalpris i 3 §, om utfästelsepris i 4 § samt om prisocker i 6 § gjordes
tillämpliga även å icke yrkesmässigt utförda tjänster. Även om en dylik
utvidgning icke lärer vara av större betydelse för priskontrollen, har jag
likväl intet att erinra mot den sålunda föreslagna utvidgningen.

Priskontrollnämnden har i fråga om det lagtekniska genomförandet av de
föreslagna ändringarna anfört, att tjänstebegreppet borde definieras i en ny
1 a §, att i denna paragraf borde intagas jämväl bestämmelse om att upplåtelse
av rätt att nyttja förnödenhet skulle likställas med utförande av tjänst,

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

53

att till 1 a § borde överflyttas nuvarande 2 § tredje stycket, samt att i 2,
5, 8 och 10 §§ borde särskilt utmärkas att förutsättning för stadgandenas
tillämpning vöre att verksamheten skedde yrkesmässigt; av de sålunda föreslagna
ändringarna skulle vidare föranledas redaktionella jämkningar i 2 a,
3, 4 och 6 §§, innebärande att uttrycket »tjänst som i 2 § avses» utbyttes
mot uttrycket »viss tjänst» eller »tjänst». De sålunda föreslagna ändringarna
kunna synas omständliga men torde vara ägnade att göra lagen mera
lättläst, varför jag ansluter mig till förslaget.

I överensstämmelse med vad jag förut anfört rörande immateriella förmögenhetsrättigheter
samt skogsavverkningsrätter m. m. torde vidare i den nya
lag böra stadgas, att lika med försäljning av förnödenhet skall enligt prisregleringslagen
anses överlåtelse av förmögenhetsrättighet av immateriell art
ävensom upplåtelse av rättighet att å fastighet avverka skog eller att där
taga torv, ler, grus, sten eller annat, som icke är att hänföra till fastighetens
vanliga avkastning.

Priskontrollnämnden har slutligen behandlat frågan om prisstoppbestämmelsernas
tillämpning beträffande kommunala taxor å tjänster av olika
slag. Då denna fråga synes ha i praxis lösts på ett i huvudsak tillfredsställande
sätt, torde jag emellertid sakna anledning att nu ingå på nämnda fråga.

2 a §.

Priskontrollnämndens framställning. Beträffande frågan om prisstoppbestämmelsernas
tillämpning å nyetablerade företagare
har priskontrollnämnden uttalat, att en efter prisstoppdagen nyetablerad
säljare eller företagare endast kunde bindas vid det gängse priset å nämnda
dag. Denna regel gällde även i det fall, att den nyetablerade näringsidkaren
efter prisstoppdagen övertoge en äldre rörelse.

I anslutning härtill har nämnden anfört:

Nämnden förutsätter, att med gängse pris förstås ett pris, som allmänt tilllämpas
inom vederbörande bransch, varvid hänsyn även måste tagas till
storleken och arten av de jämförda försäljningarna eller rörelserna. Med utgångspunkt
härifrån lärer det kunna fastslås, att en nyetablerad företagare,
som övertagit en äldre rörelse, där det tillämpade priset legat under det gängse,
i allmänhet är obunden av den tidigare innehavarens pris och oförhindrad
att tillämpa gängse pris. Undantag från denna regel torde endast förefinnas,
då den överlåtna rörelsen varit ensam i sitt slag i orten och överlåtarens pris
sålunda är det enda jämförbara. Den obundenhet av överlåtarens prissättning,
som sålunda får anses vara huvudregeln, synes enligt nämndens förmenande
vara en brist i systemet. Ett typiskt exempel på ett försök att utnyttja
denna lucka i bestämmelserna bildar ett nyligen aktuellt fall, där näringsidkaren
förklarat, att örn han ej får tillstånd att höja sitt stoppris, vederbörande
rörelse kommer ali överlåtas på annan person, vilken i så fall, då det gängse
priset i orten otvivelaktigt är högre, kan uttaga det merpris, som nämnden
icke är villig att medge.

För all bota nu nämnda brist i prisregleringslagen har nämnden föreslagit
etl tillägg till 2 a § första stycket. Tillägget lärer täcka såväl det fall, att
den nyetablerade näringsidkaren direkt eller efter flera mellanliggande överlåtelser
övertagit en å prisstoppdagen eller dessförinnan av annan driven
rörelse, som det fall, alt han övertagit rörelsen av en näringsidkare, sorn

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

efter prisstoppdagen etablerat sig utan övertagande av annans rörelse. Givet
är, att örn den tidigare innehavaren erhållit tillstånd till överskridande av
stoppris, detta medgivande även gäller för den nye innehavaren. Det är jämväl
uppenbart, att om den sistnämnde genom vidtagna anordningar höjt
den övertagna rörelsens kvalitet eller om onaturliga prisförhållanden i visst
fall eljest skulle komma att kvarstå som en följd av stadgandets tillämpning,
nämnden har att ta skälig hänsyn därtill vid prövning av ansökan om prisförhöjning.

1 följd av ovannämnda ändring bör satsen »om han då icke sålde förnödenhet
eller utförde tjänst varom fråga är» utgå ur paragrafen såsom
delvis stridande mot innehållet i tillägget. Det bör måhända framhållas, att
satsens uteslutande icke är avsedd att medföra någon annan förändring i
nuvarande tillämpning av stopprisalternativen än som följer av den nya
konstruktionen av stopprissystemet med avseende å ovan omförmälda grupp
av nyetablerade näringsidkare.

Priskontrollnämnden har vidare beträffande prisstoppbestämmelsernas
tillämpning å s. k. nya förnödenheter — d. v. s. sådana
som först efter den bestämda prisstoppdagen tillhandahållas inom landet
— framhållit att bestämmelserna i 2 a § första stycket icke vore avpassade
för en kontroll av priserna å nämnda förnödenheter i vidare mån än att de
av säljarna själva bestämda priserna kunde stoppas på den nivå, på vilken
de befunne sig vid den första prissättningen. Nämnden har vidare härom
anfört:

Vad nyss sagts gäller dock ej reservationslöst, enär det av praktiska skäl
är ogörligt att bestämma en speciell (sekundär) prisstoppdag för var och
en av de nya förnödenheterna, utan man måste tid efter annan fastställa särskilda
»samlingsdagar» som prisstoppdagar för de under viss tidrymd efter
det allmänna prisstoppets införande nytillkomna förnödenheterna.

2 a § sista stycket prisregleringslagen anvisar visserligen ett system för
prisfastställelse av nya förnödenheter, men det är där endast fråga om förnödenheter,
som äro avsedda att användas såsom ersättning för eller till utdrygning
av prisreglerade förnödenheter. Tillverkas exempelvis efter prisstoppets
införande en ny modell av en viss prisstoppad förnödenhet, varvid
en ny uppfinning exploateras, som i grund förändrar den äldre modellen,
lärer man ej med stöd av nu förevarande stadgande kunna förhindra saluförandet
av den nya modellen, innan nämndens godkännande av priset inhämtats.

För att råda bot på här ovan antydda brister har nämnden i 2 a § tredje
stycket — motsvarande nuvarande 2 a § sista stycket — föreslagit en utvidgning
av rätten till prisfastställelse av nya förnödenheter. Utvidgningen föreslås
skola ske så, att nya förnödenheter, som äro avsedda att erhålla samma
eller liknande användningsområde som redan prisstoppade förnödenheter,
även kunna bli föremål för den särskilda prisfastställelse, varom här är fråga.
Huruvida sagda avgränsning är tillfyllest, är svårt att på förhand avgöra. Formuleringen
lärer emellertid täcka de fall, som hittills varit aktuella. Föreskrift
enligt ifrågavarande stycke lärer böra gälla under den bestämda prisstopptiden.

Beträffande det av priskontrollnämnden framlagda förslaget örn prisreglering
genom allmän sänkning med viss procentsats av prisstoppnivån
inom viss bransch har priskontrollnämnden ytterligare anfört: -

55

Kanot. Maj:ts proposition nr 17.

Prisstoppet kan — som också sjäiva namnet antyder -— icke vara ett tjänligt
instrument för prissänkning. Visserligen kan under prisstopptiden ett
lägre pris än det ursprungliga stoppriset bli nytt stoppris (se t. ex. SFS nr
222/1944) men medlet att åstadkomma ett dylikt lägre pris har då varit en
frivillig överenskommelse. För prissänkning äro de tillämpande myndigheterna
för närvarande hänvisade — förutom till överenskommelsevägen — till
andra tvångsprisregleringar, främst normalpriset. Det ligger emellertid i sakens
natur, att de sistnämnda icke kunna komma till användning för alla
fall, och överenskommelse är ej alltid möjlig att uppnå. Det saknas därför
för närvarande ett effektivt medel att vid fallande marknad — då den fria
konkurrensen ej sätter in tillräckligt hårt sänka gällande stoppriser. Inom
nämnden har — som förut omnämnts — diskuterats olika vägar tor att ta
fram ett dylikt prissänkningsmedel. som för sin tillämpning bland annat icke
erfordrar en alltför invecklad apparat. Nämnden har därvid stannat vid den
utväg, varåt uttrvck givits i ett nytt fjärde stycke av 2 a §. Utgångspunkt för
ett prissänkningsbeslut bilda de tidigare bestämda stoppriserna och de priser
som godkänts enligt förslagets 2 a § tredje stycke. Beslutet örn prissänkning
kan lämpligen få den inneböiden, att sagda priser skola sankas med
visst procenttal. Fördelen med denna metod är, att allmänheten lätt kati kontrollera
beslutets efterlevnad. Prissänkning bör genomföras samtidigt för alla
led av fabrikation och handel inom viss bransch.

Prissänkningsbeslut avses skola tillämpas under samma tidsperiod som beslut
om prisstopp, d. v. s. under högst tre månader i sänder. Det bör lämpligen
träda i kraft viss tid efter det att beslutet meddelats, även örn man
kan förvänta att företagen i eget intresse söka undvika ett försäljningsstopp
genom att genomföra prissänkningen omedelbart. Då enstaka fall kunna förekomma,
som motivera något högre pris än det sänkta sloppriset, har nämnden
även förslagit en dispensmöjlighet.

Nu nämnda ändringar medföra vissa ändringar av 11 § första stycket

punkt 1).

Remissyttrandena. I remissyttrandena har frågan om prisstoppbestämmelsernas
tillämpning a nj etablerade företagare i
allmänhet icke särskilt behandlats.

Livsmedelskommissionen har emellertid anfört:

Kommissionen vill för sin del ifrågasätta, örn några större olägenheter kunna
befaras av den av priskontrollnämnden påtalade bristen i prisstoppbestämmelserna.
Det utrymme för prishöjningar, som kan föreligga, måste ju
under alla förhållanden bli tämligen begränsat, eftersom priset ej kan höjas
mer än till det gängse priset. Härtill kommer, att risken för försök att genom
verkliga eller fingerade överlåtelser få till stånd dylika prishöjningar, måste
bli allt mindre, ju mer man kommer in i en prissänkningsperiod. Eftersom
de föreslagna ändringarna i prisregleringslagen främst ta sikte på att effektivisera
prisregleringen vid en väntad prisnedgång, ter det sig även ur denna
synpunkt mindre påkallat att vidtaga den nu nämnda kompletteringen av
prisstoppbestämmelserna.

Betraffande frågan örn prisstoppbestämmelsernas tillämpning
å s. k. nya förnödenheter har livsmedelskommissionen anfört:

Det torde väl i praktiken nästan alltid kunna göras gällande, att en ny
förnödenhet är avsedd att erhålla samma eller liknande användningsområde
som någon förnödenhet, vilken salufördes vid tiden för prisstoppets infö -

ö6 Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

rande. Den av nämnden föreslagna utvidgningen synes därför i praktiken
komma att leda till ett nära nog fullständigt förbud mot saluförande av nya
förnödenheter, innan priset å desamma godkänts av priskontrollnämnden.
Om man reflekterar på att införa en bestämmelse av det slag, som priskontrollnämnden
föreslagit, synes man därför lika väl kunna taga steget fullt
ut och även formellt göra bestämmelsen tillämplig å alla nya förnödenheter.
Kommissionen kan dock icke finna, att tillräckliga skäl blivit förebragta för
att man i nuvarande läge skall införa en dylik vittomfattande bestämmelse,
vilken kan befaras komma att verka hämmande på upptagandet av i och
för sig önskvärda nya tillverkningar. I detta sammanhang vill kommissionen
även påpeka, att de prisreglerande myndigheterna ha en viss möjlighet att
genom åsättande av normalpris hindra uttagande av oskäliga priser för nya
förnödenheter. Kommissionen anser sig därför ej kunna tillstyrka priskontrollnämndens
förslag på denna punkt.

I anslutning till vad nu nämnts vill kommissionen påpeka, att bestämmelserna
i nuvarande 2 a § tredje stycket prisregleringslagen till följd av
den konstruktion prisstoppbestämmelserna fått i kungörelsen den 4 juni 1943
angående allmänt prisstopp, icke torde vara tillämpliga å förnödenheter,
som blivit föremål för prisreglering med stöd av 3, 4 eller 5 § prisregleringslagen
eller enligt annan av Kungl. Majit utfärdad författning. Detta innebär
att bestämmelserna i 2 a § tredje stycket prisregleringslagen exempelvis icke
torde vara tillämpliga å ersättningsmedel för förnödenheter, som äro åsätta
normalpris. Enligt kommissionens mening kan det ifrågasättas, om någon
anledning finnes att bibehålla denna inskränkning i bestämmelsernas tillämplighetsområde.

Sveriges industriförbund har — med instämmande av svenska arbetsgivareföreningen
—- gjort följande uttalande:

För flera industribranscher betydelsefull är den utvidgning som föreslås
i fråga om rätten att fastställa priser å s. k. nya förnödenheter. I den mån
sådana förnödenheter äro avsedda att erhålla samma eller liknande användningsområde
som redan prisstoppade förnödenheter, skal! nämnden enligt
förslaget äga förbjuda saluhållande därav, innan dess godkännande av priset
inhämtats. Någon egentlig motivering för förevarande bestämmelse har
icke av priskontrollnämnden förebragts. Erfarenheterna från uppgångsperioden
torde icke heller giva vid handen, att verkligt behov av det föreslagna
tvångsmedlet förefinnes. Bestämmelsens tillämpning skulle uppenbarligen
medföra betydande praktiska olägenheter för därav berörda företagare och
en icke oväsentlig ökning av priskontrollnämndens arbetsbörda. Den skulle
tillika vara ägnad att hämma det utvecklingsarbete, som normalt pågår inom
industrien för utfinnande av nya och förbättrade typer och modeller. Under
sådana förhållanden anser förbundet, att missbruk även på detta område i
regel böra kunna hindras i första hand genom frivilliga överenskommelser
med företagarna.

I anledning av priskontrollnämndens förslag om prisreglering genom allmän
sänkning med viss procentsats av prisstoppnivån
inom viss bransch har livsmedelskommissionen framhållit, att det syntes
önskvärt att de prisreglerande myndigheterna finge möjlighet ej blott att företaga
allmänna sänkningar av stoppriserna utan även att för enstaka företagare
bringa stoppriser, som läge över de gängse stoppriserna, ned till en
skäligare nivå. Den föreslagna nya lydelsen av 2 a § sista stycket prisregleringslagen
syntes även ge möjlighet härtill.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

57

Å andra sidan har Sveriges köpmannnjörbund förutsatt, att den föreslagna
bestämmelsen borde tolkas så, att enskild företagare icke med stöd av nämnda
bestämmelse kunde åläggas att sänka det för honom gällande stoppriset
utan eventuell sänkning borde gälla förnödenheten och samtliga företagare
inom hel bransch. Lagtexten syntes böra formuleras i överensstämmelse
härmed.

Departementschefen. Priskontrollnämnden har såsom en brist i systemet
betecknat det förhållandet att vid överlåtelse av rörelse den nye innehavaren
icke vore bunden av det stoppris, som gällt för den tidigare innehavaren, utan
vore oförhindrad att höja priset till nivå med det gängse. Nämnden har i enlighet
härmed föreslagit ett tillägg till 2 a § första stycket av innebörd, att ny
innehavare av rörelse icke finge utan tillstånd överskrida det för den tidigare
innehavaren gällande stoppriset. Det sålunda föreslagna tillägget är
måhända icke av större betydelse för prisövervakningsarbetet. Med hänsyn
till vad nämnden anfört och då förslaget icke mött erinran från de hörda
näringsorganisationernas sida, anser jag mig dock böra biträda detsamma. I
formellt hänseende förordar jag emellertid en annan avfattning av tilläggsstadgandet
än den av nämnden föreslagna.

Vidare har priskontrollnämnden anfört, att bestämmelserna i 2 a § tredje
stycket angående prissättning å ersättningsvaror icke syntes kunna tillämpas
då en företagare saluförde en helt ny modell av en förnödenhet, beträffande
vilken prisstopp vore gällande. Den nya förnödenheten torde nämligen i sådant
fall icke kunna anses som ersättningsvara för den ursprungliga förnödenheten
utan vore en helt ny produkt och såsom sådan undandragen prisbestämmelserna.
I enlighet härmed har nämnden föreslagit att bestämmelserna
i 2 a § tredje stycket måtte utvidgas till att avse jämväl sådana nya
förnödenheter, som vore avsedda att erhålla samma eller liknande användningsområde
som de förnödenheter för vilka prisstopp gällde. Nämnden har
vidare föreslagit sådan omformulering av lagrummet att däri uttryckligen
angåves, att meddelad föreskrift gällde endast under den tid själva prisstoppet
vore gällande.

Den föreslagna utvidgningen har i ett par remissyttranden blivit föremål
för kritik, därvid särskilt framhållits att lagändringen skulle verka i produktionshämmande
riktning. Dessa farhågor synas emellertid överdrivna. Jag
vill understryka att den ifrågavarande befogenheten endast avser rätt att
i visst fall föreskriva, att ersättningsvara för en prisstoppad förnödenhet
icke må försäljas förrän priset blivit i vederbörlig ordning godkänt. Det
torde för övrigt —- om lagen icke tolkas alltför restriktivt — kunna ifrågasättas
örn icke åtskilliga av de fall, som enligt nämndens uttalande skulle
falla utanför lagens tillämpningsområde, i själva verket täckas redan av gällande
stadgande. Den tvekan i fråga örn stadgandets rätta innebörd, som sålunda
lärer föreligga, skulle i väsentlig mån undanröjas genom den föreslagna
ändringen. På grund av det anförda och då förslaget jämväl i övrigt
synes ägnat att effektivisera prisövervakningen, tillstyrker jag förslaget.

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Emellertid torde, om i lagen införes det föreslagna stadgandet angående förnödenhet
som är »avsedd att erhålla samma eller liknande användningsområde»,
det icke vara erforderligt att vid sidan därav bibehålla det nu använda
uttrycket »förnödenhet, som är avsedd att användas såsom ersättning
för eller till utdrygning av» den prisreglerade förnödenheten; den föreslagna
formuleringen torde nämligen täcka även sist åsyftade fall.

Den av livsmedelskommissionen ifrågasatta ytterligare utvidgningen av
ifrågavarande stadgande torde knappast böra vidtagas. Därest fråga är om
en normalprissatt förnödenhet synes det lämpligt, att jämväl den nya förnödenheten
prisregleras i samma ordning.

Den föreslagna befogenheten att vid ändrade förhållanden meddela föreskrift
örn procentuell sänkning av stopprisema har av priskontrollnämnden
förutsatts skola utnyttjas generellt för viss bransch eller viss förnödenhet.
Livsmedelskommissionen har däremot framhållit, att det syntes önskvärt att
kunna enligt samma metod nedbringa stoppriset för enstaka företagare inom
branschen. Vid bedömandet av denna fråga bör beaktas att det allmänna prisstoppet
så till vida är individuellt, att priset för envar företagare inom branschen
låses vid den av honom å prisstoppdagen tillämpade nivån. Det synes
därför jämväl ur rättvisesynpunkter önskvärt, att den av livsmedelskommissionen
föreslagna utvidgningen vidtages. Emellertid torde — såsom priskontrollnämnden
under hand framhållit — liknande skäl tala för att individuell
sänkning av stoppris i vissa fall bör få genomföras även utan att ändrade
förhållanden inträtt. Därest för en företagare gällande stoppris väsentligt
överstiger det inom branschen gängse priset, torde sålunda redan av denna
anledning föreskrift örn sänkning av stoppriset böra få meddelas. Emellertid
vill jag understryka, att sänkning av stoppriset av anledning som sist
sagts självfallet icke bör få genomföras, om det högre priset är motiverat av
skillnader i fråga om kvalitet, service o. s. v.

I samband med de föreslagna ändringarna i 2 a § torde denna lämpligen
böra uppdelas i tre moment.

3 §•

Ändringen i förevarande paragraf har behandlats i samband med ändringarna
ila och 2 §§.

4 §■

Priskontrollnämndens framställning. Beträffande utfästelser jämlikt 4 §
har priskontrollnämnden anfört:

Utfästelse enligt nämnda paragraf kan endast avse priser. I avgivna utfästelser
ha emellertid stundom inryckts även andra villkor än prisvillkor,
t. ex. förbindelse att sälja vederbörande vara i viss angiven ordning. Så har
särskilt varit förhållandet med utfästelser i samband med import. Utfästelser
beträffande annat än priser ha dock ej varit straffbundna. Detta är uppenbarligen
en brist. Nämnden har därför föreslagit en ändring i paragrafen
i avsikt att fylla nämnda lucka. Denna ändring medför viss ändring av 11 §
första stycket punkt 3).

Kungl. Maj.ts proposition nr 11.

Remissyttrandena. I denna del bär livsmedelskommissionen anfört följande: Kommissionen

anser det rent principiellt vara av vikt, att en bestämd artskillnad
uppehälles mellan de åtgärder, som vidtagas med stöd av prisregleringslagen,
och de åtgärder, som vidtagas med stöd av särskilda författningar
rörande regleringen av handeln med eller förbrukningen av vissa varor.
Åtgärder i direkt prisreglerande syfte böra sålunda så långt möjligt vidtagas
endast med anlitande av prisregleringslagen, under det att åtgärder,
som gå ut på att reglera handeln med eller förbrukningen av varor, böra vidtagas
med stöd av de särskilda regleringsförfattningarna men ej med anlitande
av prisregleringslagen. Liksom livsmedelskommissionen efter prisregleringslagens
tillkomst regelmässigt avstått från att med stöd av de befogenheter
att uppställa villkor vid medgivande av tillstånd att köpa eller sälja ransonerade
varor, som enligt olika ransoneringsförfattningar tillkomma kommissionen,
meddela föreskrifter örn de priser, till vilka inköp eller försäljning
får ske, anser kommissionen även, att åtgärder i syfte att få till stånd en
lämplig fördelning av vissa varupartier eller att eljest ordna distributionen
eller konsumtionen av vissa varor böra vidtagas av försörjningskommissionerna
med stöd av de befogenheter i detta hänseende, som tillkomma dem
enligt olika kristidsförfattningar. I överensstämmelse med denna sin allmänna
uppfattning anser kommissionen det mindre lämpligt, att man i prisregleringslagen
skulle straffbelägga överträdelser av utfästelser rörande annat
än prisfrågor. Kommissionen vill vidare framhålla, att det enligt kommissionens
mening ur principiell synpunkt väl synes kunna godtagas, att
man straffbelägger överträdelse av en till offentlig myndighet avgiven utfästelse
rörande visst i prisregleringslagen speciellt angivet förhållande (i
detta fall det pris till vilket en vara skall säljas) men däremot synes betänkligt,
om straff enligt prisregleringslagen skulle kunna följa å överträdelse
av utfästelse rörande en hel mängd däri ej angivna, mer eller mindre perifera
förhållanden. Som exempel å de konsekvenser den av nämnden föreslagna
ändringen skulle erhålla vill kommissionen sålunda nämna, att vissa
redan nu till priskontrollnämnden avgivna förbindelser innehålla — förutom
utfästelse att ej sälja vissa varor till högre priser än som godkänts av priskontrollnämnden
— jämväl åtagande att vid varje försäljning till grossist
eller detaljist lämna köparen meddelande om de av nämnden såsom högsta
fastställda priserna, att såsom villkor vid försäljning till grossist lämna köparen
meddelande örn av nämnden godkända priser samt att, efter föreskrift
från viss enskild fabrikantsammanslutning, under viss tid från leverans
avstänga grossist eller detaljist, vilken överskridit av nämnden godkända
priser. Samtliga dessa bestämmelser kunna väl sägas utgöra utfästelse
rörande villkor för förnödenhets försäljning, och överträdelse av desamma
skulle sålunda enligt nämndens förslag i fortsättningen kunna bli belagd med
straff enligt prisregleringslagen. Beträffande den i förbindelserna angivna
uppgiftsskyldigheten torde emellerlid, därest sådan skall föreligga och vara
förknippad med straffsanktion, uttryckligt stadgande härom höra intagas i
prisregleringslagen, och elt avstängande av köpare fran varor bör enligt
kommissionens mening i varl fall icke framtvingas genom alt överträdelser
av utfästelser därom straffbeläggas. Vad nu anförts utgör endast exempel
på vad en utfästelse kan komma att innehålla i fråga örn villkor för förnödenhets
försäljning eller för utförande av tjänst. Det torde vara klart att
dylika villkor även kunna innehålla bestämmelser rörande en mängd andra
förhållanden, som antingen överhuvud ej böra regleras genom straffsank -

60 Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

tioner eller där regleringen i vart fall ej bör ske i den här ifrågasatta ordningen.

Av skäl som nu anförts anser sig livsmedelskommissionen böra avstyrka
priskontrollnämndens förslag på berörda punkt.

Departementschefen. Livsmedelskommissionen har av principiella skäl ansett
sig böra avstyrka den av priskontrollnämnden föreslagna utvidgningen.
Emellertid torde prisövervakningen kunna i viss mån underlättas, därest
prisutfästelser av ifrågavarande slag kunde kombineras med straffsanktionerade
utfästelser rörande den ordning i vilken försäljningen må ske eller
tjänsten utföras. Därest utfästelserna — såsom naturligt är — begränsas till
att avse sådana förhållanden som ha samband med och äro ägnade att underlätta
priskontrollen, torde icke heller några avgörande principiella invändningar
kunna resas mot förslaget. Jag anser mig sålunda böra tillstyrka,
att 4 § utbygges till att avse jämväl utfästelser beträffande den ordning, i
vilken försäljningen må ske eller tjänsten utföras. Jag torde i detta sammanhang
få erinra om att i 6 § tillämpningsförordningen till prisregleringslagen
(SFS 1943: 309) stadgas, att i utfästelse av ifrågavarande slag skall särskilt
angivas, att den avgivits jämlikt 4 § prisregleringslagen och under straffansvar
som i nämnda lag sägs.

5, 6, 8 och 10 §§.

Ändringarna i dessa paragrafer sammanhänga med den förut omnämnda
utvidgningen av prisregleringslagens tillämpningsområde med avseende å
tjänster.

11 och 16 §§.

Enligt 11 § straffas köpare endast i vissa fall för delaktighet i av säljare
begånget brott mot normalprisbestämmelse eller eljest mot prisföreskrift,
som meddelats med stöd av prisregleringslagen. Förutsättningen för att köparen
skall kunna ådömas delak tighetsansvar är nämligen att han uppsåtligen
förlett säljaren till brottet eller att köparen handlat i återförsäljningssyfte
eller i syfte att använda varan i yrkesmässig förvärvsverksamhet. Däremot
finnes i lagen intet stadgat angående ansvar för köpare vid prisockerbrott
(6 §) eller vid överträdelse av förbudet mot s. k. kombinationsköp (7 §).
Emellertid har högsta domstolen i ett den 4 september 1944 meddelat utslag
(refererat i NJA för år 1944 avd. I s. 414 o. f.) under åberopande av 3 kap. 3 §
strafflagen samt 6 och 11 §§ prisregleringslagen fällt en köpare till ansvar
för delaktighet i prisocker; en ledamot av högsta domstolen var dock skiljaktig
och ansåg det åtalade förfarandet icke vara av beskaffenhet att för
köparens del föranleda ansvar. Den ståndpunkt högsta domstolens majoritet
sålunda intagit torde leda till ett ur priskontrollsynpunkt tillfredsställande
resultat, såvitt fråga är örn köpare som anstiftat brottet eller som handlat i
återförsäljningssyfte eller i syfte att använda den köpta varan i yrkesmässig
förvärvsverksamhet. Då köparen ådömts straff under åberopande av 3 kap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

61

3 § strafflagen lärer emellertid konsekvensen av högsta domstolens utslag
kunna bliva, att vid prisockerbrott köparen framdeles ådömes ansvar jämväl
i andra fall än nyss sagts. Någon saklig grund för ett vidsträcktare köpareansvar
vid prisockerbrott än vid t. ex. brott mot normalprisbestämmelser finnes
dock icke. På grund av det anförda torde de i 11 § prisregleringslagen
meddelade bestämmelserna örn köpares delaktighetsansvar böra göras tilllämpliga
även i fråga om prisockerbrott. Motsvarande bör gälla i fråga om
prisockerbrott i samband med utförandet av tjänst.

Frågan om köparens delaktighetsansvar vid brott mot det i 7 § meddelade
förbudet mot kombinationsavtal lärer icke vara av större praktisk betydelse.
För vinnande av en enhetlig reglering av hithörande spörsmål torde dock
motsvarande ändringar böra vidtagas i fråga örn de i 11 § meddelade straffbestämmelserna
rörande dylikt brott.

Slutligen torde i 11 § böra vidtagas vissa smärre ändringar till följd av
utvidgningen av prisregleringslagens tillämpningsområde med avseende å
tjänster ävensom till följd av de förut föreslagna ändringarna i 2 a och 4 §§.

I syfte att göra 11 § mera överskådlig torde lagtexten böra uppdelas i tre
moment. Härav föranledes en redaktionell ändring i 16 §.

Det av priskontrollnämnden ingivna lagförslaget har inom finansdepartementet
blivit föremål för överanbetning i enlighet med de grunder, för vilka
jag i det föregående redogjort. Därvid ha även vidtagits ett par redaktionella
ändringar, för vilka särskild motivering icke torde behöva lämnas. Det sålunda
överarbetade förslaget till lag om fortsatt giltighet av prisreglering slagen
den 30 juni 1942 (nr 459) torde få såsom Bilaga fogas vid protokollet.

Jag vill i detta sammanhang nämna, att prisregleringslagen med hänsyn till
omfattningen av de föreslagna ändringarna torde böra i sin helhet nytryckas
i Svensk författningssamling.

Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande över lagförslaget
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Gösta Renlund.

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Bilaga.

Förslag

till

lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den
30 juni 1942 (nr 459).

Härigenom förordnas, dels att underrubriken före 1 § prisregleringslagen
den 30 juni 1942, vilken lag gäller till och med den 30 juni 1945,1 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att närmast efter 1 § skall
införas en ny paragraf, betecknad 1 a §, av nedan angiven lydelse, dels att
2, 2a, 3—6, 8, 10, 11 och 16 §§2 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives, dels ock att lagen i sålunda ändrat skick skall äga fortsatt giltighet till
och med den 30 juni 1946.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

Inledande bestämmelse. Inledande bestämmelser.

la §.

Med tjänst avses i denna lag sådan
tjänst som någon, yrkesmässigt
eller tillfälligt, såsom företagare utför
åt annan.

Lika med utförande av tjänst skall
enligt denna lag anses dels utövande
av verksamhet, som avser att åt resande
eller andra mot betalning tillhandahålla
möblerad bostad, vare sig
ensamt eller i förening med förplägnad
(hotell- och pensionatrörelse),
dels ock upplåtelse av rätt att
nyttja förnödenhet.

Lika med försäljning av förnödenhet
skall anses överlåtelse av förmögenhetsrättighet
av immateriell art, så
ock upplåtelse av rättighet att å fastighet
avverka skog eller att där taga
torv, ler, grus, sten eller annat, som
icke är att hänföra till fastighetens
vanliga avkastning.

1 Jfr 1944:149.

2 Senaste lydelse av 2, 2 a, 5, 6, 8, 10 och 11 §§ se 1943:308.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

63

Nuvarande lydelse:

2 §■

Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer äger föreskriva,
att den som yrkesmässigt säljer viss
förnödenhet eller såsom företagare
åt annan yrkesmässigt utför viss
tjänst skall vara skyldig

1) att ofördröjligen---före skriften

angives;

2) att varje---prishöjningen;

eller

3) att minst---skälen där till.

Den som---skall göras.

Lika med utförande av tjänst skall
enligt denna lag anses utövande av
verksamhet, som avser att åt resande
eller andra mot betalning tillhandahålla
möblerad bostad, vare sig ensamt
eller i förening med förplägnad
(hotell- och pensionatrörelse).

2 a §.

Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer äger föreskriva,
att den som frivilligt säljer viss förnödenhet
eller som frivilligt utför
tjänst, som i 2 § avses, icke må utan
tillstånd överskrida det pris å förnödenheten
eller tjänsten, som han tilllämpade
å dag som i föreskriften angives,
eller, örn han då icke sålde förnödenhet
eller utförde tjänst varom
fråga är, det pris som den angivna
dagen var att anse som gängse pris
eller som han före nämnda dag senast
tillämpat (prisstopp).

Föreslagen lydelse:

2 §.

Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer äger föreskriva,
att den som yrkesmässigt säljer viss
förnödenhet eller yrkesmässigt utför
viss tjänst skall vara skyldig

1) att ofördröjligen---före skriften

angives;

2) att varje —--prishöjningen;

eller

3) att minst---skälen där till.

Den som---skall göras.

2 a §.

1 mom. Konungen eller myndighet
som Konungen bestämmer äger föreskriva,
att den som frivilligt säljer viss
förnödenhet eller frivilligt utför viss
tjänst icke må utan tillstånd överskrida
det pris å förnödenheten eller
tjänsten, som han tillämpade å dag
som i föreskriften angives, eller, örn
han då icke sålde förnödenhet eller
utförde tjänst varom fråga är, det pris
som den angivna dagen var att anse
som gängse pris eller som han före
nämnda dag senast tillämpat (prisstopp).
Sker efter den i föreskriften
angivna dagen överlåtelse av rörelse, i
vilken försäljes förnödenhet eller utföres
tjänst som med föreskriften avses,
skall dock såsom stoppris för den
nye innehavaren av rörelsen gälla det
pris, som dea föregående innehavaren
högst ägt uttaga.

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

Nuvarande lydelse:

Föreskrift om — — — till prishöjning.

Har prisstopp föreskrivits beträffande
viss förnödenhet, äger Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer
föreskriva, att förnödenhet,
som är avsedd att användas såsom ersättning
för eller till utdrygning av
den prisreglerade förnödenheten och
som icke saluförts inom landet före
den dag prisstoppet föreskrevs, icke
må försäljas eller utbjudas till avyttring
förrän priset å förnödenheten
godkänts av myndighet som Konungen
bestämmer. Godkänt pris må icke
överskridas utan tillstånd av myndigheten.

Föreslagen lydelse:

Föreskrift om---- till prishöj ning.

2 mom. Har prisstopp föreskrivits
beträffande viss förnödenhet, äger
Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer föreskriva, att förnödenhet,
som är avsedd att erhålla
samma eller liknande användningsområde
som den prisreglerade förnödenheten
och som icke saluförts inom
landet före den dag prisstoppet föreskrevs,
icke må under den tid prisstoppet
är gällande försäljas eller utbjudas
till avyttring förrän priset å förnödenheten
godkänts av myndighet
som Konungen bestämmer. Godkänt
pris må icke överskridas utan tillstånd
av myndigheten.

3 mom. Har prisstopp föreskrivits
beträffande viss förnödenhet eller
tjänst eller har pris å viss förnödenhet
godkänts jämlikt 2 mom. och inträda
därefter sådana på prisbildningen
inverkande förhållanden att
priset skäligen bör sänkas, äger Konungen
eller myndighet som Konungen
bestämmer förordna örn sådan
prissänkning. Förordnande som nyss
sagts må meddelas beträffande viss
förnödenhet eller tjänst eller beträffande
viss företagare inom branschen.
Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer må ock meddela
förordnande örn prissänkning beträffande
viss företagare inom en bransch,
därest för honom gällande stoppris väsentligt
överstiger det gängse priset.

Förordnande som i första stycket
sägs gäller under den tid prisstoppet
är gällande. Det fastställda priset må
icke överskridas utan tillstånd av
myndighet som Konungen bestämmer.

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

3 §. 3 §.

Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer äger fastställa
visst pris, som prövas skäligt, att
gälla såsom normalpris vid frivillig
försäljning av viss förnödenhet eller
vid frivilligt utförande av tjänst som
i 2 § avses.

Normalpriset må — — — sådant
tillstånd.

4 §•

Har någon till offentlig myndighet
gjort särskild utfästelse beträffande
högsta pris, till vilket viss förnödenhet
må av honom försäljas eller
tjänst som i 2 § avses utföras, må
priset icke överskridas med mindre
myndigheten givit tillstånd därtill.

5 §•

Konungen äger föreskriva, att rätt
att yrkesmässigt köpa eller sälja viss
förnödenhet eller såsom företagare åt
annan yrkesmässigt utföra viss tjänst
skall tillkomma endast

1) den som---viss samman slutning; 2)

den som före viss dag yrkesmässigt
köpt eller sålt sådan förnödenhet
eller såsom företagare åt annan yrkesmässigt
utfört sådan tjänst.

Meddelas föreskrift---där till

äro.

I den mån så finnes erforderligt
för alt hindra onödig, fördyrande
mellanhandel med viss förnödenhet
eller eljest för att undanröja missförhållanden
inom näringslivet, vilka

bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 samt.

Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer äger fastställa
visst pris, som prövas skäligt, att
gälla såsom normalpris vid frivillig
försäljning av viss förnödenhet eller
vid frivilligt utförande av viss tjänst.

Normalpriset må —--sådant

tillstånd.

4 §•

Har någon till offentlig myndighet
gjort särskild utfästelse beträffande
högsta pris, till vilket viss förnödenhet
må av honom försäljas eller
viss tjänst utföras, eller eljest beträffande
den ordning, i vilken försäljningen
må ske eller tjänsten utföras,
må priset icke överskridas eller utfästelsen
eljest frångås med mindre
myndigheten givit tillstånd därtill.

5 §•

Konungen äger föreskriva, att rätt
att yrkesmässigt köpa eller sälja viss
förnödenhet eller yrkesmässigt utföra
viss tjänst skall tillkomma endast

1) den som---— viss samman slutning; 2)

den som före viss dag yrkesmässigt
köpt eller sålt sådan förnödenhet
eller yrkesmässigt utfört sådan tjänst.

Meddelas föreskrift--— där till

äro.

I den mån så finnes erforderligt
för att hindra onödig, fördyrande
mellanhandel med viss förnödenhet
eller eljest för att undanröja missförhållanden
inom näringslivet, vilka
Nr 17.

5

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Nuvarande lydelse: Föreslagep lydelse:

uppkommit i följd av de i 1 § angivna
utomordentliga förhållandena och
medföra onödig stegring av priset å
viss förnödenhet eller tjänst, äger
Konungen meddela föreskrift om begränsning
på annat sätt än förut i
denna paragraf är sagt av rätten att
yrkesmässigt köpa eller sälja förnödenheten
eller såsom företagare åt annan
yrkesmässigt utföra tjänsten.

6 §•

Ej må någon vid överlåtelse av förnödenhet
eller vid utförande av tjänst,
sorn i 2 § avses, taga eller träffa avtal
om vederlag, som i märklig mån
överstiger det i allmänhet tillämpade
priset eller som eljest är att anse såsom
oskäligt med hänsyn till säljarens
eller företagarens självkostnad
och de grunder i övrigt, som allmänt
tillämpas vid prissättning å liknande
slag av förnödenheter eller tjänster.

Ej heller---sådant vederlag.

8 §.

Myndighet som Konungen bestämmer
äger föreskriva skyldighet för
den, som yrkesmässigt köper eller
säljer viss förnödenhet eller såsom företagare
åt annan yrkesmässigt utför
viss tjänst, att på anfordran av den
myndighet, som meddelat föreskriften,
eller annan myndighet, som därvid
bestämts,

1) lämna de---åligger myn digheten; 2)

för kontroll---för myn digheten.

Försummar någon----sådant

vite.

10 §.

Myndighet som —--- — av förnö denheten.

uppkommit i följd av de i 1 § angivna
utomordentliga förhållandena och
medföra onödig stegring av priset å
viss förnödenhet eller tjänst, äger
Konungen meddela föreskrift om begränsning
på annat sätt än förut i
denna paragraf är sagt av rätten att
yrkesmässigt köpa eller sälja förnödenheten
eller yrkesmässigt utföra
tjänsten.

6 §.

Ej må någon vid överlåtelse av förnödenhet
eller vid utförande av tjänst
taga eller träffa avtal om vederlag,
som i märklig mån överstiger det i
allmänhet tillämpade priset eller som
eljest är att anse såsom oskäligt med
hänsyn till säljarens eller företagarens
självkostnad och de grunder i övrigt,
som allmänt tillämpas vid prissättning
å liknande slag av förnödenheter
eller tjänster.

Ej heller---sådant vederlag.

8 §.

Myndighet som Konungen bestämmer
äger föreskriva skyldighet för
den, som yrkesmässigt köper eller
säljer viss förnödenhet eller yrkesmässigt
utför viss tjänst, att på anfordran
av den myndighet, som meddelat
föreskriften, eller annan myn''
dighet, som därvid bestämts,

1) lämna de---åligger myn digheten; 2)

för kontroll---för myn digheten.

Försummar någon — ---sådant

vite.

10 §.

Myndighet som —- — — av förnödenheten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

67

Nuvarande lydelse^

Väd i första Stycket ät stadgat skall
i tillämpliga delar gälla även i fråga
om utförande av tjänst som i 2 § avses.

11 §■

Med dagsböter — ---år straffes

1) den som underlåtit att fullgöra
anmälningsskyldighet, som föreskrivits
jämlikt 2 §, eller som vid fullgörande
av anmälningsskyldigheten
lämnat medvetet oriktig uppgift eller
som, med vetskap om att prisstopp
föreskrivits beträffande viss förnödenhet
eller tjänst eller att visst pris
å förnödenhet godkänts jämlikt 2 a §
sista stycket, utan tillstånd försålt eller
saluhållit förnödenheten till förhöjt
pris eller i återförsäljningssyfte
för densamma betalat eller förklarat
sig villig att betala sådant pris eller
för utförande av tjänsten uppburit eller
krävt förhöjt pris eller som, med
vetskap om att föreskrift enligt 2 a §
sista stycket meddelats beträffande
viss förnödenhet, brutit mot föreskriften;
2 3

2) den som, med vetskap om att
normalpris gäller å viss förnödenhet
eller å tjänst som i 2 § avses, utan
tillstånd försålt eller saluhållit förnödenheten
för högre pris eller i återförsäljningssyfte
för densamma betalat
eller förklarat sig Villig att betala
högre pris eller för utförande av tjänsten
uppburit eller krävt högre belopp;

3) den sorn, efter avgivande av sådan
utfästelse beträffande förnödenhet
eller tjänst som i 4 § sägs, utan

Föreslagén lydelse!

Väd i första stycket är stadgat skall
i tillämpliga delar gälla även i fråga
örn yrkesmässigt utförande av viss
tjänst.

ii §•

1 morn. Med dagsböter — — —
år straffes

1) den som underlåtit att fullgöra
anmälningsskyldighet, som föreskrivits
jämlikt 2 §, eller som vid fullgörande
av anmälningsskyldigheten lämnat
medvetet oriktig uppgift eller som,
med vetskap om att prisstopp föreskrivits
beträffande viss förnödenhet eller
tjänst eller att visst pris å förnödenhet
godkänts jämlikt 2 a § 2 mom. eller
att prissänkning beträffande viss förnödenhet
eller tjänst föreskrivits jämlikt
2 a § 3 morn., utan tillstånd försålt
eller saluhållit förnödenheten till
högre pris än det sålunda fastställda
eller i återförsäljningssyfte för densamma
betalat eller förklarat sig villig
att betala sådant pris eller för utförande
av tjänsten uppburit eller
krävt högre pris än det fastställda eller
som, med vetskap örn att föreskrift
enligt 2 a § 2 mom. meddelats beträffande
viss förnödenhet, brutit mot
föreskriften;

2) den som, med vetskap om att
normalpris gäller å viss förnödenhet
eller tjänst, utan tillstånd försålt eller
saluhållit förnödenheten för högre
pris eller i återförsäljningssyfte för
densamma betalat eller förklarat sig
villig att betala högre pris eller för
utförande av tjänsten uppburit eller
krävt högre belopp;

3) den som, efter avgivande av eller
med vetskap örn sådan utfästelse
beträffande förnödenhet eller tjänst

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Nuvarande lydelse:

tillstånd försålt eller saluhållit förnödenheten
för högre pris än det utfästa
eller för utförande av tjänsten uppburit
eller krävt sådant pris eller som,
med vetskap örn utfästelsen, i återförsäljningssyfte
för förnödenheten betalat
eller förklarat sig villig att betala
högre pris än det utfästa;

4) den som---eller villkoret;

5) den som med vetskap om föreskrift,
som jämlikt 5 § meddelats angående
rätten att sälja viss förnödenhet
eller utföra tjänst, som i 2 § avses,
eller om villkor, som i anledning av
denna lag uppställts för rätten att
sälja förnödenheten eller utföra tjänsten,
försålt eller saluhållit eller i ålerförsäljningssyfte
köpt eller förklarat
sig villig att köpa förnödenheten ( Iler
utfört eller erbjudit sig att utföra
tjänsten i strid mot föreskriften eller
villkoret;

6) den som brutit mot bestämmelserna
i 6 §;

7) den som brutit mot det i 7 §
stadgade förbudet; 8

8) den som---vilseleda myn dighet.

Vid bedömande---betydande

storlek.

Lika med —--yrkesmässig

förvärvsverksamhet.

Ej må köpare i andra fall än förut
angivits dömas för delaktighet i av

Föreslagen lydelse:

som i 4 § sägs, utan tillstånd försålt
eller saluhållit eller i återförsåljningssyfte
köpt eller förklarat sig villig att
köpa förnödenheten eller utfört eller
erbjudit sig att utföra tjänsten till
högre pris än det utfästa eller eljest
i strid mot utfästelsen;

4) den som--—- eller villkoret;

5) den som med vetskap om föreskrift,
som jämlikt 5 § meddelats angående
rätten att sälja viss förnödenhet
eller utföra viss tjänst, eller om
villkor, som i anledning av denna
lag uppställts för rätten att sälja förnödenheten
eller utföra tjänsten, försålt
eller saluhållit eller i återförsäljningssyfte
köpt eller förklarat sig villig
att köpa förnödenheten eller utfört
eller erbjudit sig att utföra
tjänsten i strid mot föreskriften eller
villkoret;

6) den som försålt eller saluhållit
eller i återförsåljningssyfte köpt eller
förklarat sig villig att köpa förnödenhet
eller utfört eller erbjudit sig att
utföra tjänst mot vederlag, som i 6 §
sägs;

7) den som försålt eller saluhdllit
eller i återförsåljningssyfte köpt eller
förklarat sig villig att köpa förnödenhet
eller utfört eller erbjudit sig att
utföra tjänst under villkor, som säljaren
eller företagaren jämlikt 7 § icke
ägt uppställa;

8) den som---vilseleda myn dighet.

Vid bedömande---betydande

storlek.

2 mom. Lika med---yrkes mässig

förvärvsverksamhet.

Ej må köpare i andra fall än förut
angivits dömas för delaktighet i av

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Nuvarande lydelse:

säljare begånget brott som i första
stycket under 1), 2), 3) eller 5) avses,
där ej köparen med sådan vetskap,
varom i nämnda lagrum är sagt, uppsåtligen
förlett säljaren till brottet.
Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning beträffande den,
som erlagt eller förbundit sig att erlägga
betalning för tjänst som i första
stycket under 1), 2), 3) eller 5) avses,
så ock i fråga örn säljares delaktighet
i sådant av köpare begånget
brott som i första stycket under 4) avses.

Fälles någon till straff enligt första
eller tredje stycket, skall domstolen
tillika förplikta honom att utgiva värdet
av taget eller avtalat vederlag eller
värdet av förnödenhet som undanhållits;
dock att, i den mån särskilda
förhållanden därtill föranleda, nedsättning
må ske av det värde som
skall utgivas.

lf» §.

Böter och vitén, som ådömas enligt
denna lag, ävensom vad någon
förpliktas utgiva enligt 11 § sista stycket
tillfalla kronan.

Föreslagen lydelse:

säljare begånget brott som i 1 mom.
under 1), 2), 3), 5), 6) eller 7) avses,
där ej köparen med sådan vetskap,
varom i nämnda lagrum är sagt, uppsåtligen
förlett säljaren till brottet.
Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande
tillämpning beträffande den,
som erlagt eller förbundit sig att erlägga
betalning för tjänst som i 1
mom. under 1), 2), 3), 5), 6) eller 7)
avses, så ock i fråga om säljares delaktighet
i sådant av köpare begånget
brott som i 1 mom. under 4) avses.

3 mom. Fälles någon till straff
enligt 1 mom. eller 2 mom. första stycket,
skall domstolen tillika förplikta
honom att utgiva värdet av taget eller
avtalat vederlag eller värdet av förnödenhet
som undanhållits; dock att,
i den mån särskilda förhållanden därtill
föranleda, nedsättning må ske av
det värde som skall utgivas.

16 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt
denna lag, ävensom vad någon
förpliktas utgiva enligt 11 § 3 mom.
tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Stadgandet i 2 a § 1 mom. första stycket sista punkten skall icke äga tilllämpning
beträffande överlåtelse av rörelse, som skett före denna lags ikraftträdande.

ro

Klingl. Mäj.ts proposition nr 17.

Bihang.

Förslag

; till

lag om ändring i vissa delar av prisregleringslagen den
30 juni 1942 (nr 459).

Härigenom förordnas, dels att 2, 2 a, 3—6, 8, 10 och 11 §§ prisregleringslagen
den 30 juni 19421 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels att till lagen skall fogas en ny paragraf, betecknad 1 a §, av nedan angivén
lydelse dels ock att rubriken före 1 § i lagen skall erhålla följande
ändrade lydelse, avseende jämväl 1 a §.

Inledande bestämmelser.

1 a §.

Med tjänst förstås i denna lag sådan tjänst, som någon utför såsom företagare
åt annan.

Lika med utförande av tjänst skall enligt denna lag anses dels utövande
av verksamhet, som avser att åt resande eller andra mot betalning tillhandahålla
möblerad bostad, vare sig ensamt eller i förening med förplägnad (hotteli-
beli pfensionätrörelsé), dels ock upplåtelse av rätt att nyttja förnödenhet.

2 §■

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva, att
den som yrkesmässigt säljer viss förnödenhet eller som yrkesmässigt utför
viss tjänst skall vara skyldig

1) att ofördröjligen anmäla det pris, som han tillämpat för förnödenheten
eller tjänsten å dag som i föreskriften angives;

2) att varje gång höjning av priset vidtages ofördröjligen anmäla prishöjningen;
eller

3) att tttihst ten vecka innan höjning av priset är avsedd att vidtagas anmäla
den tillämade prishöjningen och skälen därtill.

Den som meddelat föreskrift örn anmälningsskyldighet äger bestämma
till vilken myndighet anmälan skall göras.

2 a §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva, att
den som frivilligt säljer viss förnödenhet eller som frivilligt utför viss tjänst
icke må utan tillstånd överskrida det pris å förnödenheten eller tjänsten, som
han tillämpade å dag som i föreskriften angives eller som den angivna da -

1 Senaste lydelse se 1943:308.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

71

gen var att anse som gängse pris eller seip han före nämnda dag senast tilllämpat,
eller, om försäljningen sker eller tjänsten utföres i en av honom efter
sagda dag övertagen rörelse, det pris som rörelsens förre innehavare enligt
detta stycke icke ägt överskrida (prisstopp).

Föreskrift om---till prishöjning.

Har prisstopp föreskrivits beträffande viss förnödenhet, äger Konungen
eller myndighet som Konungen bestämmer föreskriva, att förnödenhet, som
är avsedd att användas såsom ersättning för eller till utdrygning av den
prisreglerade förnödenheten eller att eljest erhålla samma eller liknande
användningsområde som sistnämnda förnödenhet och som icke saluförts inom
landet före den dag prisstoppet föreskrevs, icke må under den tid prisstoppet
är gällande försäljas eller utbjudas till avyttring förrän priset å förnödenheten
godkänts av myndighet som Konungen bestämmer. Godkänt pris
må icke överskridas utan tillstånd av myndigheten.

Har prisstopp föreskrivits beträffande viss förnödenhet eller tjänst ellef
föreskrift meddelats jämlikt tredje stycket och inträda sedermera sådana på
prisbildningen inverkande förhållanden, att det i första eller tredje stycket
angivna priset skäligen bör sänkas, äger Konungen eller myndighet som Konungen
bestämmer att för tid, som sägs i andra stycket, förordna om sådan
prissänkning. Sålunda bestämt pris må icke överskridas utan tillstånd av
myndighet som Konungen bestämmer.

3 §.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger fastställa visst
pris, som prövas skäligt, att gälla såsom normalpris vid frivillig försäljning
av viss förnödenhet eller vid frivilligt utförande av viss tjänst.

Normalpriset må---sådant tillstånd.

4 §•

Har någon till offentlig myndighet gjort särskild utfästelse beträffande
högsta pris, till vilket viss förnödenhet må av honom försäljas eller viss tjänst
utföras, eller i fråga örn annat villkor för förnödenhetens försäljning eller
tjänstens utförande, må priset icke överskridas eller villkoret åsidosättas med
mindre myndigheten givit tillstånd därtill.

5 §•

Konungen äger föreskriva, att rätt att yrkesmässigt köpa eller sälja viss
förnödenhet eller att yrkesmässigt utföra viss tjänst skall tillkomma endast 1)

den som är medlem av viss sammanslutning;

2) den som före viss dag yrkesmässigt köpt eller sålt sådan förnödenhet
eller yrkesmässigt utfört sådan tjänst.

Meddelas föreskrift — — -— därtill äro.

I den mån så finnes erforderligt för att hindra onödig, fördyrande mellanhandel
med viss förnödenhet eller eljest för att undanröja missförhållanden
inom näringslivet, vilka uppkommit i följd av de i 1 § angivna utomordentliga
förhållandena och medföra onödig stegring av priset å viss förnödenhet
e]/er tjänst» äger Konungen meddela föreskrift örn begränsning på annat
sätt än förut i denna paragraf är sagt av rätten alt yrkesmässigt köpa eller
sälja förnödenheten eller yrkesmässigt utföra tjänsten.

6 §•

Ej må någon vid överlåtelse av förnödenhet oller vid utförande av tjänst
taga eller träffa avtal om vederlag, som i märklig män överstiger det i ali -

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

mänhet tillämpade priset eller som eljest är att anse såsom oskäligt med hänsyn
till säljarens eller företagarens självkostnad och de grunder i övrigt,
Som allmänt tillämpas vid prissättning å liknande slag av förnödenheter
eller tjänster.

Ej heller--— sådant vederlag.

f; ;;; • '' 8 §.

Myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva skyldighet för den,
som yrkesmässigt köper eller säljer viss förnödenhet eller som yrkesmässigt
utför viss tjänst, att på anfordran av den myndighet, som meddelat föreskriften,
eller annan myndighet, som därvid bestämts,

1) lämna de uppgifter myndigheten finner erforderliga för utövning av den
priskontrollerande verksamhet, som åligger myndigheten;

2) för kontroll av lämnade uppgifter eller tillämpade priser förete handelsböcker
och affärshandlingar för myndigheten.

Försummar någon —---sådant vite.

io §.

Myndighet som ----av förnödenheten.

Vad i första stycket är stadgat skall i tillämpliga delar gälla även i fråga
om yrkesmässigt utförande av visst tjänst.

; • ii §-

Med dagsböter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet med
hänsyn till omständigheterna är att anse såsom grovt, med fängelse eller
straffarbete i högst två år straffes

1) den som underlåtit att fullgöra anmälningsskyldighet, som föreskrivits
jämlikt 2 ''§, eller som vid fullgörande av anmälningsskyldigheten lämnat
medvetet oriktig uppgift eller som, med vetskap om att prisstopp föreskrivits
beträffande viss förnödenhet eller tjänst eller att visst pris å förnödenhet
godkänts jämlikt 2 a § tredje stycket eller att prissänkning beträffande viss
förnödenhet eller tjänst föreskrivits jämlikt 2 a § fjärde stycket, utan tillstånd
försålt eller saluhållit förnödenheten till förhöjt pris eller i återförsäljningssyfte
för densamma betalat eller förklarat sig villig att betala sådant
pris eller för utförande av tjänsten uppburit eller krävt förhöjt pris eller som,
med vetskap om att föreskrift enligt 2 a § tredje stycket meddelats beträffande
viss förnödenhet, brutit mot föreskriften;

2) den som, med vetskap om att normalpris gäller å viss förnödenhet eller
tjänst, utan tillstånd försålt eller saluhållit förnödenheten för högre pris
eller i återförsäljningssyfte för densamma betalat eller förklarat sig villig att
betala högre pris eller för utförande av tjänsten uppburit eller krävt högre
belopp;

f 3) den som, efter avgivande av sådan utfästelse beträffande förnödenhet
eller tjänst som i 4 § sägs, utan tillstånd försålt eller saluhållit förnödenheten
för högre pris än det utfästa eller för utförande av tjänsten uppburit
eller krävt sådant pris eller eljest brutit mot villkor, som omfattats av utfästelsen,
eller som, med vetskap om utfästelsen, i återförsäljningssyfte för
förnödenheten betalat eller förklarat sig villig att betala högre pris än det
utfästa eller eljest brutit mot villkor, som omfattas av utfästelsen;

4) den som--— eller villkoret;

5j den som med vetskap örn föreskrift, som jämlikt 5 § meddelats angående
rätten att sälja viss förnödenhet eller utföra viss tjänst, eller örn vill -

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

73

kor, som i anledning av denna lag uppställts för rätten att sälja förnödenheten
eller utföra tjänsten, försålt eller saluhållit eller i återförsäljningssyfte
köpt eller förklarat sig villig att köpa förnödenheten eller utfört eller erbjudit
sig att utföra tjänsten i strid mot föreskriften eller villkoret;

6) den som--— skall utgivas.

Denna lag träder i kraft etc.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 17.

6

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 17 januari
1945.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt ''agrådet den 13 januari 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 4 januari
1945, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1942
(nr 459).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av chefen för rättsavdelningen i finansdepartementet hovrättsrådet Rolf Dahlgren.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

Avfattningen av 1 a § tredje stycket kan giva anledning till tvekan, huruvida
vissa avtal, såsom angående rätt att förevisa film eller utöva patent, inrymmas
under denna bestämmelse. Då det är avsett, att stadgandet skall äga
tillämpning å avtal av nämnda beskaffenhet, bör ett förtydligande ske så att
med överlåtelse av förmögenhetsrättighet av immateriell art jämställes upplåtelse
av sådan rättighet. Härjämte vill lagrådet beträffande förevarande paragraf
i dess helhet framhålla, att lagtexten skulle vinna i överskådlighet,
därest bestämmelserna i paragrafen överflyttas till 2 §.

Enligt 11 § 2 mom. andra stycket må köpare ej i andra fall än förut i paragrafen
angivits dömas för delaktighet i av säljare begånget brott, som avses
i 1 mom. under 1), 2), 3), 5), 6) eller 7), där ej köparen med sådan vetskap,
varom i nämnda lagrum är sagt, uppsåtligen förlett säljaren till brottet.
Det sålunda uppställda villkoret örn vetskap hos köparen har — trots ordalagen
— icke avseende å de förfaranden, som upptagits under 6) och 7), utan
endast å de i 1), 2), 3) och 5) åsyftade fallen. Jämväl i de fall, som beröras i
6) och 7), kan emellertid köparen fällas till ansvar för delaktighet, endast örn
han äger vetskap örn de omständigheter, som konstituera säljarens brott. Då
av allmänna regler följer, att uppsåtligt förledande ej kan föreligga, med
mindre anstiftaren äger sådan vetskap, torde det ej vara erforderligt att för
något av de fall, som avses i detta stycke, nämna köparens vetskap såsom villkor
för straffbarhet.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

Kungl. Maj.ts proposition nr 17.

75

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 januari
1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Sköld, Quensel, Bergquist, Domö,

Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, lagrådets den 17 januari
1945 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 4 januari 1945 remitterade
förslaget till lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1942
(nr 459).

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden.

På sätt lagrådet föreslagit torde stadgandet i 1 a § tredje stycket böra förtydligas.
Lagrådets anmärkning mot avfattningen av 11 § 2 mom. andra
stycket torde böra föranleda den av lagrådet föreslagna justeringen av lagtexten.
Vad åter angår den av lagrådet ifrågasatta överflyttningen av bestämmelserna
i 1 a § till 2 § kan det vara tvivelaktigt, om lagtexten skulle vinna
i överskådlighet genom en dylik överflyttning, varför jag icke anser mig
hava anledning att förorda en omarbetning av lagtexten i denna del.

Föredraganden hemställer härefter att förslaget måtte — efter vidtagande
dels av de nu förordade ändringarna dels ock av ett par redaktionella jämkningar
— jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Bengt Ericsson.