Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

1

Nr 145.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till åtgärder
för ökad skogsproduktion i Norrland m. m.;
given Stockholms slott den 2 mars 1945.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
2 mars 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,

Domö, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp.

I årets statsverksproposition (IX H. T. p. 208) har Kungl. Majit på min
hemställan föreslagit riksdagen att i avbidan på särskild proposition till
Skogsvård m. m.i Åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. för
budgetåret 1945/46 beräkna ett reservationsanslag av 500 000 kronor.

Jag torde nu ånyo få anmäla denna fråga.

Den enligt Kungl. Majits bemyndigande den 17 december 1943 tillkallade
norrlandskommittén har den 13 december 1944 avlämnat utlåtande med förslag
till vissa åtgärder för främjande av skogsvård och betesförbättring i
norra Sverige. Vid utlåtandet funnos fogade särskilda yttranden beträffan Bihang

till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 145.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

de vissa delar av detsamma av två ledamöter i kommittén, nämligen överdirektören
G. Strindlund och kronojägaren P. O. Westerlund. Över utlåtandet
ha yttranden avgivits av statskontoret, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
riksräkenskapsverket, skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Kopparbergs,
Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, skogsvårdsstyrelseutredningen, Svenska vall- och mosskulturföreningen,
Riksförbundet landsbygdens folk (RLF), Svenska skogsvårdsföreningen,
Norrlands skogsvårdsförbund, Skogsägareföreningarnas riksförbund,
Sveriges skogsägareförbund och Skogsindustriernas samarbetsutskott. Vid
yttrandet fran domänstyrelsen voro fogade utlåtanden av överjägmästarna i
Gävle—Dala distrikt, mellersta Norrlands distrikt, Umeå distrikt, Skellefteå
distrikt, nedre Norrbottens distrikt och övre Norrbottens distrikt. Lantbruksstyrelsen
har överlämnat utlåtanden från Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott. Till skogsstyrelsens yttrande hade fogats utlåtanden
av skogsvårdsstyrelserna i samma län.

Jag torde i detta sammanhang även få anmäla, att skogsstyrelsen i skrivelse
den 26 augusti 1944 hemställt, att till Skogsvård m. m.: Åtgärder för
ökad skogsproduktion i Norrland m. m. måtte för budgetåret 1945/46 anvisas
ett reservationsanslag av 750 000 kronor. Över skogsstyrelsens framställning
har statskontoret den 31 oktober 1944 avgivit utlåtande.

Innan jag närmare ingår på norrlandskommitténs förslag och skogsstyrelsens
framställning samt de däröver avgivna yttrandena, torde jag få lämna
en redogörelse för vissa åtgärder, som hittills vidtagits i ifrågavarande
syfte, ävensom för gällande bestämmelser i ämnet.

Gällande bestämmelser rörande åtgärder för främjande av
skogsvård och betesanläggningar.

Statens skogsutdikningsanslag har för budgetåren 1927/28—1944/45 utgått
med tillsammans 9 600 000 kronor. För budgetåren 1938/39—1940/41 lia
anslag för ifrågavarande ändamål även beräknats å beredskapsstat. För
bidrag fran anslaget lända till efterrättelse bestämmelserna i kungörelsen
den 27 juni 1927 (nr 270) med däri genom kungörelserna nr 273/1930, 451/
1938, 118/1939 och 352/1941 gjorda ändringar samt i cirkuläret den 27 juni
1927 (nr 273) med däri genom cirkulären nr 275/1930 och 79/1931 gjorda
ändringar. Bestämmelserna rörande anslagets användning innehålla i huvudsak
följande.

Fran anslaget kan av Kungl. Majit, på framställning av skogsvårdsstyrelse,
anvisas, förutom särskilt förvaltningsbidrag, statsbidrag till utförande
inom område, varå skogsvårdslagen eller lagen om vård av vissa skogar
inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker m. fl. områden eller
lagen örn allmänningsskogar i Norrland och Dalarna äger tillämpning, av

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

3

torrläggningsföretag, vilka avse höjande av alstringsförmågan hos mark
med hänsyn till dess utnyttjande för skogsbörd. Statsbidrag till visst företag
eller del därav kan av skogsvårdsstyrelse beviljas under förutsättning,
att styrelsen finner nyttan av torrläggningen minst motsvara kostnaden därför.
Skogsvårdsstyrelse skall tillse, att bidrag främst lämnas till sådana företag,
som befinnas mest förtjänta av understöd. I de fyra nordligaste länen
må statsbidrag utgå med högst 50 procent och i övriga län med högst 40
procent av den av vederbörande skogsvårdsstyrelse godkända kostnaden för
torrläggningsarbetet. I fråga örn torrläggningsföretag i Norrland och vissa
delar av Kopparbergs och Värmlands län kan, där läget å arbetsmarknaden
därtill giver anledning, efter Kungl. Maj:ts medgivande statsbidrag beviljas
till högst 60 procent av samma kostnad. Bidrag må ej utgå till aktiebolag.

Till statens skog södling sanslag ha för budgetåren 1930/31—1944/45 anvisats
anslag å 4 160 000 kronor. För budgetåren 1938/39—1940/41 ha anslag
för ändamålet också beräknats å beredskapsstat. Bestämmelser om anslagets
användning ha meddelats i kungörelsen den 27 juni 1930 (nr 270) med däri
genom kungörelserna nr 452/1938 och 353/1941 gjorda ändringar samt i cirkuläret
den 27 juni 1930 (nr 271), vilket i viss del ändrats genom cirkuläret
nr 78/1931. Ifrågavarande bestämmelser innebära i huvudsak följande.

Från statens skogsodlingsanslag kan av Kungl. Majit, på framställning av
skogsvårdsstyrelse, anvisas, förutom förvaltningsbidrag, bidrag till utförande
å samma skogar, för vilka skogsutdikningsanslaget står till disposition, av
företag, som avser skogsodling eller annan åtgärd för vinnande av ändamålsenlig
skogsproduktion å följande marker med otillfredsställande skogslillstånd,
nämligen skogsmark, som helt saknar trädvegetation eller är bevuxen
med blott enstaka träd, vanhävdad skogsmark, där skogsbeståndet
är av synnerligen otillfredsställande slutenhet och tillika i väsentlig mån
saknar utvecklingsmöjligheter, samt skogsmark, som är bevuxen med s. k.
stavaskogsbestånd. Beträffande skogsmark av sistnämnda båda slag gälla
särskilda villkor. Statsbidrag kan av skogsvårdsstyrelse beviljas under förutsättning,
att styrelsen finner nyttan av företaget minst motsvara kostnaden
därför. Styrelsen skall tillse, att bidrag främst lämnas till företag, som
äro mest förtjänta av understöd. Bidrag må beviljas till högst 50 procent
av den av styrelsen godkända kostnaden för företaget. I sagda kostnad må,
där styrelsen finner erforderligt att det område, som företaget avser, inhägnas
eller att annan liägnadsåtgärd för områdets fredande mot betesdjur
vidtages, inräknas ersättning för åtgärdens utförande. Icke heller från skogsodlingsanslaget
kan aktiebolag erhålla bidrag.

Anslag till väg- och flottledsbgggnader å skogar i enskild ägo ha anvisats
av 1933 och 1934 års riksdagar samt av 1938 och följande års riksdagar
med sammanlagt 9 250 000 kronor. För budgetåren 1939/40 och 1940/41 ha
anslag för ändamålet också beräknats å beredskapsstat. Bidragsverksamheten
regleras genom kungörelsen den 30 juni 1943 (nr 530), enligt vilken från ifrågavarande
anslag, sedan Kungl. Majit ställt medel till förfogande för ända -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

målet, kan beviljas, förutom särskilda förvaltningsbidrag, statsbidrag för utförande
av väg- eller flottledsbyggnad å skog, som står under skogsvårdsstyrelses
uppsikt, ävensom för uppförande av skogshärbärge eller annan liknande
förläggning å skog tillhörig enskild person (byggnadsbidrag). Sådant
bidrag beviljas endast under förutsättning att nyttan av företaget beräknas
minst motsvara kostnaderna därför. Till företag, som på grund av båtnadsvärdet
eller ringa omfattning kan förväntas även utan byggnadsbidrag komma
till utförande inom den närmaste framtiden, utgår icke sådant bidrag.
Ansökan örn statsbidrag göres hos vederbörande skogsvårdsstyrelse. Byggnadsbidrag
för utförande av vägbyggnad skall utgå till byggande av stamväg
med 50 procent av den av skogsvårdsstyrelsen godkända kostnaden för
företaget samt till byggande av annan skogsväg med högst 40 procent av
sålunda godkänd kostnad. Då synnerliga skäl föreligga, kan dock efter
Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall byggnadsbidrag beviljas med
högst 75 procent av den godkända kostnaden för företaget. Byggnadsbidrag
och lån från skogsväglånefonden få sammanlagt icke överstiga 80 procent
av den av skogsvårdsstyrelsen godkända kostnaden för företaget eller den
del därav, som bidraget eller lånet avser. Byggnadsbidrag för utförande av
flottledsbyggnad samt för uppförande av skogshärbärge eller annan liknande
förläggning beviljas till 25 procent av den av skogsvårdsstyrelsen godkända
kostnaden för företaget, dock att, då särskilda skäl föranleda därtill, statsbidrag
enligt Kungl. Maj:ts medgivande kan utgå med högst 50 procent av
nyssnämnda kostnad.

För vägbyggnad å skog, som står under skogsvårdsstyrelsens uppsikt, kan
även beviljas lån från skogsväglånefonden. Denna lånefond bär inrättats enligt
beslut vid 1941 års riksdag. Till kapitalinvestering i fonden har samma
riksdag beviljat 1 200 000 kronor. Långivningen regleras genom bestäm-i
melserna i kungörelsen den 6 juni 1941 (nr 492) med däri genom kungörelsen
nr 531/1943 gjorda ändringar. Lån må utgå till vägföretag av samma
slag som de, vilka kunna erhålla statsbidrag från sist omförmälda anslag.
Lån utlämnas icke till lägre belopp än 500 kronor. Låneverksamheten handhaves
av skogsstyrelsen.

Utöver de bidragsformer, för vilka jag nu redogjort, ha vissa speciella
sådana avsetts att komma till användning vid inträdande behov av sysselsättningsbeframjande
åtgärder. Sålunda anvisade 1932 års riksdag för budgetåret
1932/33 ett anslag till vissa tillfälliga skogsvårdsåtgårder å enskilda skogar,
varmed avsågs att samtidigt bereda ökade arbetstillfällen inom skogsbruket
under då rådande arbetslöshet och främja skogsvården. Anslaget upptogs med
2 000 000 kronor. Motsvarande anslag anvisades för budgetåren 1933/34 och
1934/35 med sammanlagt 8 500 000 kronor. För budgetåret 1938/39 ha å tillläggsstat
anvisats ytterligare 1 500 000 kronor. Sedermera har å beredskapsstat
för budgetåret 1939/40 beräknats anslag för ifrågavarande ändamål.

1944 års riksdag har å beredskapsstat för budgetåret 1944/45 uppfört ett
anslag till bidrag till vissa skogsvårdsåtgårder m. m., därav 3 500 000 kronor

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

5

å allmän beredskapsstat II och likaledes 3 500 000 kronor å allmän beredskapsstat
III. Samma års riksdag har också, enligt i proposition nr 264 framlagt
förslag, bemyndigat Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med i propositionen angivna riktlinjer för budgetåret 1944/45 fastställa
grunder för utlämnande av statsunderstöd vid arbetslöshet till vissa förbättringsarbeten
på skogsbrukets område. Enligt dessa riktlinjer skulle vissa av
skogsstyrelsen i en upprättad promemoria angivna procentsatser tjäna såsom
den ram, inom vilken bidragen kunde beviljas. Det skulle få ankomma på
Kungl. Maj :t att, under beaktande av de särskilda förhållanden som förelåge
vid det tillfälle då arbetslöshet uppträdde, bestämma de närmare grunderna
för bidragstilldelningen. Jag tillåter mig i övrigt i nu ifrågavarande avseende
hänvisa till förenämnda proposition nr 264.

Till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland m. m. ha för budgetåren
1940/41 och 1941/42 anvisats anslag å respektive 1 000 000 kronor och
500 000 kronor (norrländska skogsproduktionsanslaget). Bestämmelserna rörande
anslagets användning finnas upptagna i kungörelsen den 14 juni 1940
(nr 599), vilken ändrats genom kungörelsen nr 354/1941, samt i cirkuläret
samma dag (nr 600).

Från anslaget utgår — förutom vissa förvaltningsbidrag till skogsvårdsstyrelserna
— statsbidrag till åtgärder å följande skogar, nämligen skogar lydande
under lagen om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker med flera områden, skogar inom Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker, beträffande vilka lagen om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna äger tillämpning, samt i 4 kapitlet av skogsvårdslagen
avsedda skyddsskogar, såvitt de äro belägna inom Kopparbergs och Jämtlands
län. De åtgärder, för vilka statsbidrag av förevarande slag kunna anvisas,
äro dels främjande av skogsåterväxten, såsom hyggesrensning, markberedning
och skogsodling, dels beståndsvård, såsom röjning och röjningsgallring
i stavaskog, plantskog och ungskog, dels skogsutdikning, dels betesanläggning
och dels anläggning eller förbättring av väg för utforsling av
skogsprodukter. Bidrag utlämnas av vederbörande skogsvårdsstyrelse med anlitande
av anslagsmedel, som efter framställning tilldelats styrelsen av Kungl.
Majit. Bidrag beviljas endast under förutsättning, att de åtgärder för skogsproduktionens
höjande, varom fråga är, skola utföras inom ett av skogsvårdsstyrelsen
bestämt område (skogsvårdsområde) och enligt en för detsamma
av skogsvårdsstyrelsen fastställd plan (skogsvårdsplan). Befinnes vid
upprättande av arbetsplan beträffande de särskilda åtgärderna eller vid uppgörande
av förslag till åtgärderna vid förrättning enligt vattenlagen eller lagen
om enskilda vägar, att sådana arbeten, som här avses, samtidigt böra
utföras även å mark belägen utanför skogsvårdsområdet, kan statsbidrag utgå
jämväl till utförande av dessa arbeten.

Såsom förutsättning för beviljande av statsbidrag skall bland annat gälla,
att nyttan av åtgärderna står i skäligt förhållande till kostnaderna därför
samt att icke någon enligt lag eller författning är pliktig vidtaga åtgärden.
Till röjningsgallring i stavaskog eller ungskog samt till anläggning eller för -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

bättring av väg må statsbidrag beviljas endast under vissa förutsättningar.
Efter ansökan av skogsägare samt erforderlig utredning beslutar skogsvårdsstyrelse,
huruvida skogsvårdsområde skall bildas, samt bestämmer dess
storlek. Skogsvårdsplan skall, där särskilda skäl ej till annat föranleda, av
skogsvårdsstvrelsen upprättas för en tid av tio år. Däri skola angivas dels de
åtgärder, som under planens tillämpningstid äro avsedda att komma till utförande
inom området med hjälp av statsbidrag enligt ifrågavarande bestämmelser,
och dels därutöver sådana åtgärder för beståndsvård i yngre och
äldre skog. som enligt en god skogsvårds fordringar uppenbarligen böra utföras
under nämnda tid, samt sådan avverkning av rest- och trasbestånd, som
med hänsyn till en ändamålsenlig planläggning av skogsvårdsarbetet inom området
bör utföras i samband med övriga i planen upptagna åtgärder.

De ägare av skogsmark inom skogsvårdsområde, som förklarat sig vilja
utföra de beträffande deras fastigheter i skogsvårdsplanen angivna åtgärderna,
skola sammansluta sig till en förening (skogsvårdsförening), såvida
icke skogsvårdsstvrelsen på grund av att antalet skogsägare inom området
är ringa finner skäl att medgiva undantag härifrån. Stadgarna för sådan förening
samt beslut om ändring däri skola för att bliva gällande fastställas
av Kungl. Maj:t. Skriftligt kontrakt örn utförande av i skogsvårdsplan angivna
åtgärder, som ankomma på ägare av skogsmark, skall upprättas mellan
skogsvårdsstyrelsen och vederbörande skogsägare, varvid dessa, örn skogsvårdsförening
bildats, företrädas av föreningens styrelse.

Statsbidrag utgår med dels ett grundbelopp, dels ock ett tilläggsbelopp.
Grundbelopp utgår för anläggning eller förbättring av väg med 40 procent
och i fråga örn övriga åtgärder med 60 procent av den av skogsvårdsstyrelsen
godkända kostnaden för åtgärden, vari icke må inräknas, beträffande vägbyggnad
och betesanläggning, ersättning för upplåtelse av mark eller för
skada eller intrång, som kan förorsakas av företaget, samt beträffande skogodlingsåtgärd
kostnaden för erforderligt skogsodlingsmaterial och hägnads*
tråd. Vid beräkning av kostnad för sistnämnda åtgärd skall därjämte fråndragas
kostnad för sådan skogsodlingsåtgärd å det ifrågavarande området,
som det enligt lag eller författning åligger någon att utföra. Med kostnad
för beståndsvård avses den totala kostnaden för åtgärden minskad med
rotvärdet å det virke, som därvid bör avverkas. Tilläggsbelopp må, utöver
grundbeloppet, av skogsvårdsstyrelse beviljas enskild person, som
själv brukar den fastighet, varå eller för vars förbättrande åtgärden företages,
under förutsättning att han på grund av svag ekonomi eller annan
jämförlig anledning kan antagas icke vara i stånd att utan tilläggsbelopp
utföra åtgärden eller ock att nyttan av åtgärden kommer bidragstagaren
till del först efter avsevärd tid. Tilläggsbelopp må utgå med högst hälften
av det belopp, varmed den av skogsvårdsstyrelsen godkända kostnaden för
åtgärden överstiger det för densamma beviljade grundbeloppet.

Har i arbetsplan eller i förslag, som upprättats vid förrättning enligt vattenlagen
eller lagen örn enskilda vägar upptagits åtgärd, avsedd att utföras
antingen å skogsmark, belägen inom skogsvårdsområdet och tillhörande nå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145. 1

gon, som icke är delägare i detsamma, eller ock å skogsmark utanför skogsvårdsområdet,
må skogsvårdsstyrelsen bevilja statsbidrag till högst 50 procent
av den av skogsvårdsstyrelsen godkända kostnaden för åtgärden.

Arvode samt resekostnads- och traktamentsersättning åt förrättningsman,
som upprättar plan, erlägges av skogsvårdsstyrelsen. Då skogsodlingsåtgärd
utföres på grund av föreskrift i kontrakt, varom här är fråga, äger skogsvårdsstyrelse
kostnadsfritt tillhandahålla erforderligt skogsodlingsmaterial och
hägnadstråd.

Bidrag till betesförbättringsåtgärder utgår även från anslaget Grundförbättringar:
Bidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m. Enligt de
för användningen av detta anslag gällande bestämmelserna, meddelade i kungörelsen
den 30 juni 1939 (nr 466), må statsbidrag genom hushållningssällskapens
förmedling på vissa villkor utlämnas till ägare eller brukare av
jordbruk, vars åkerareal icke överstiger 20 hektar. Under vissa förutsättningar
kan bidrag också beviljas hushållningssällskap, enskild person, bolag
eller förening, som avser att upplåta det med bidraget åsyftade området
för betesändamål. Statsbidrag kan även utgå för nyodling samt vidare för
stenröjning, påförande av mineraljord på myrjord samt fördjupning av avloppsdiken.

Betesförbättringsbidrag kan uppgå till högst 60 procent av den beräknade
kostnaden, dock icke till mer än 250 kronor per hektar av den för förbättring
avsedda arealen. Vid beräkning av kostnad upptages kostnaden för sådan
röjning, som sker genom upprotning av växande träd och buskar, samt
för stenröjning, dikning, planering, kalkning och grundgödsling av betesmarken
ävensom fröanskaffning och stängseluppsättning, allt i den mån
nämnda åtgärder erfordras för ändamålet och lån eller bidrag av statsmedel
icke på annat sätt utgått för täckande av dylik kostnad. Statsbidrag må icke,
utom i fråga örn bidrag till hushållningssällskap m. fl., på en gång tilldelas
en och samma person med högre belopp än tillhopa 800 kronor för de ändamål,
som avses i kungörelsen.

Hushållningssällskapet kan i kontrakt, som upprättas med bidragstagaren,
tillförbinda denne att, i den mån kulturbete iordningställes, icke släppa beteskreatur
å skogsmark eller att inom viss tid upphöra med skogsbete.

Jag torde i detta sammanhang även få erinra örn gällande bestämmelser
angående enskilda skogsägares reproduktionsskyldighet. Enligt 1923 års
skogsvårdslag skola, där vid avverkning icke kvarlämnats skog av sådan täthet
och beskaffenhet, att densamma med hänsyn till rådande naturförhållanden
kan anses nöjaktig, samt en tillfredsställande naturlig återväxt ej
heller kan inom skälig tid påräknas, sådana åtgärder vidtagas, som äro erforderliga
för att nöjaktig återväxt inom skälig tid efter avverkningen kommer
att finnas å det avverkade området. Uppkommer i skog skada genom
brand, storm, snöbrott, insektshärjning eller annan dylik händelse eller genom
betning av hemdjur eller genom åverkan, skola nämnda bestämmelser
äga motsvarande tillämpning, dock all, där markens ägare ej uppsåtligen
förorsakat eller genom åsidosättande av någon honom åliggande skyldighet

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

vållat skadegörelsen och denna ej heller uppkommit genom betning av hemdjur
samt reproduktionsskyldigheten skulle bliva synnerligen betungande,
skogsvårdsstyrelsen må medgiva skälig begränsning därav.

De bestämmelser, som sålunda meddelats i skogsvårdslagen, ha sin motsvarighet
i 1932 års lag örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker med flera områden. Sistnämnda lag giver dock
skogsvårdsstyrelse befogenhet att även vid reproduktionsskyldighet, som inträtt
på grund av avverkning, på ansökan medgiva skälig begränsning av
denna skyldighet, därest densamma skulle i särskilt fall bliva synnerligen
betungande. Vidare stadgar lappmarkslagen, i motsats till 1923 års skogsvårdslag,
icke reproduktionsplikt beträffande skada, som uppstått genom
betning av hemdjur.

Reproduktionsskyldigheten i vad angår lappmarksskogarna har blivit införd
genom 1932 års lappmarkslag, vilken trätt i kraft den 1 januari 1934,
medan reproduktionsplikt i fråga örn enskilda skogar utanför lappmarkerna
gällt från och med den 1 januari 1905, i vad avser Västerbottens och Norrbottens
läns kustland dock först från och med den 1 januari 1925.

Tidigare framställningar m. m.

I två likalydande motioner (I: 142 och II: 217) vid 1943 års riksdag påyrkades
sådan ändring av bestämmelserna för det norrländska produktionsanslaget,
att bidrag från anslaget skulle kunna utgå efter enahanda grunder,
som i övrigt gällde, jämväl till skogsvårdsåtgärder å skogar, lydande under
allmänna skogsvårdslagen och belägna inom vissa angivna socknar i Norrbottens
län. Jordbruksutskottet, dit motionerna hänvisades, anförde i sitt utlåtande
nr 23, att utskottet ansage vissa skäl tala för det i motionerna framlagda
förslaget. Emellertid syntes det icke välbetänkt att utvidga berörda bestämmelsers
tillämplighetsomrade, innan mera ingående erfarenhet vunnits
angående förutsättningarna för ett genomförande av den jämförelsevis nya
och oprövade metod för bedrivande av skogsvårdsarbete, som ifrågavarande
verksamhet innebure. I övrigt talade mot förslaget, att vid rådande brist på
arbetskraft funnes andra arbetsuppgifter, som vore mera angelägna, i första
hand de i rådande försörjningsläge ytterligt viktiga vedavverkningarna. Utskottet
ansåge sig på grund av det anförda icke böra för det dåvarande tillstyrka
bifall till motionerna. Riksdagen beslöt i enlighet härmed.

Även vid 1944 års riksdag kom frågan örn tillämplighetsområdet för
skogsproduktionsanslaget under behandling. I två likalydande motioner (I: 158
och II: 324) hemställdes nämligen, att ifrågavarande bestämmelser måtte ändras
så, att bidrag kunde utgå efter samma grunder, som för övrigt gällde, även
till skogsvårdsåtgärder å skogar, lydande under allmänna skogsvårdslagen och
belägna inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.
Jordbruksutskottet anförde i sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 37,
att i princip intet syntes vara att erinra mot att möjligheter tillskapades att

Kungl. May.ts proposition nr 145.

9

utlämna bidrag frän ifrågavarande anslag till skogsvårdande åtgärder även i
andra skogar i Norrland, än där så med nu gällande bestämmelser vore möjligt.
Tvärtom syntes angeläget att så komme att kunna ske. Enär emellertid
produktionsbetingelserna i nämnda skogar icke vore ensartade utan avsevärt
olika inom olika områden, kunde utskottet icke giva sin anslutning till att
bidragen över hela det i motionerna angivna området skulle utgå efter enahanda
grunder som nu gällde. Utskottet vöre därför icke berett att utan ytterligare
utredning tillstyrka vidtagande av åtgärder i omedelbar anslutning till
motionerna. Utskottet utginge emellertid från att frågan komme att upptagas
till övervägande av norrlandskommittén och att förslag i ämnet så snart som
möjligt komme att framläggas. Under åberopande därav hemställde utskottet,
att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. I enlighet härmed
fattades riksdagens beslut.

Jag torde här få erinra, att Norrlands skogsvårdsförbund, Svenska skogsvårdsföreningen
och Sveriges skogsägareförbund i en till Kungl. Majit ingiven
framställning föreslagit, dels att från skogsproduktionsanslaget skulle
få anvisas statsbidrag till utförande av skogsvårdsåtgärder, betesanläggningar
och skogsvägföretag inom skogar i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, vilka vore underkastade bestämmelserna i skogsvårdslagen,
d. v. s. även utanför lappmarkerna, och dels att särskilda medel
skulle ställas till skogsvårdsstyrelsernas förfogande för verkställande av
skoglig åtgärdsinventering å de enskilda skogarna i de fyra nordligaste länen
och att denna åtgärdsinventering skulle tillrättaläggas så. att materialet bleve
användbart vid eventuellt tillskapande av skogsvårdsområden av den typ,
som skogsproduktionsanslaget avsåge.

Även domänstyrelsen och skogsstyrelsen ha i en gemensamt avgiven framställning
föreslagit ändringar i bestämmelserna örn statsbidrag från skogsproduktionsanslaget.
Detta förslag innebär, dels att statsbidrag även skulle
kunna beviljas till betesanläggning å sådana enskilda skogar och skogar
av allmän natur, som gränsade till skogsvårdsområde men läge utanför
skogsproduktionsanslagets nuvarande giltighetsområde och vilkas medtagande
vid betesreglering utgjorde en nödvändig förutsättning för regleringens
rationella genomförande, dels att ifrågavarande skogar i vad anginge betesfrågans
lösning måtte få inräknas i det angränsande skogsvårdsområdet och
att statsbidraget till betesanläggning måtte utgå med samma belopp som
till annan delägare i skogsvårdsområdet, och dels att beträffande skogar av
allmän natur statsbidraget skulle kunna utgå till innehavare eller arrendator
av torp, kolonat eller annan lägenhet.

Dessa båda framställningar ha överlämnats till norrlandskommittén för
att tagas i övervägande vid fullgörandet av kommitténs uppdrag.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

Norrlandskommitténs förslag.

Norrlandskommitténs förslag innebär i huvudsak följande.

Tillämpningsområdet för bestämmelserna angående det norrländska skogsproduktionsanslaget
skall utvidgas till de fem nordligaste länen i deras helhet.
Utanför det nuvarande tillämpningsområdet böra emellertid bidrag till
betesanläggningar och därmed sammanhängande nyodlingar ävensom till
skogsvårdsåtgärder icke utgå efter de grunder som nu gälla för användningen
av detta anslag, utan bidragsbeloppen böra bestämmas i enlighet med de
föreskrifter, som meddelats för statsbidrag i allmänhet. Bidrag till betesanläggningar
skola sålunda utgå i viss överensstämmelse med grunderna för
betesförbättringsbidrag från anslaget till förstärkning av ofullständiga jordbruk
m. m. Med hänsyn till önskvärdheten att främja tillkomsten av kombinerade
betesanläggningar och skogsvårdsplaner samt i betraktande av de
jämförelsevis höga anläggningskostnaderna i norra Sverige skall dock, under
förutsättning att vederbörande fastighetsägare ingår såsom delägare i skogsvårdsområde,
maximibeloppet för betesförbättringsbidrag från norrländska
skogsproduktionsanslaget bestämmas till 600 kronor per hektar av den för
förbättring avsedda arealen, varjämte tilläggsbidrag i vissa fall böra få utgå
med högst 200 kronor per hektar. 1 undantagsfall skola bidrag kunna beviljas
med högre belopp. Där nyodling sker såsom ett led i åtgärderna för
att ordna betesfrågan i samband med inrättande av skogsvårdsområde, böra
även bidrag till nyodling uppgå till 600 kronor respektive 800 kronor. Den
för bidrag från anslaget till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m.
stadgade arealbegränsningen skall icke gälla beträffande bidrag från norrländska
skogsproduktionsanslaget. Bidrag till skogsvårdsåtgärder, som verkställas
inom Norrland utanför det nuvarande tillämpningsområdet för bestämmelserna
angående sistnämnda anslag, böra bestämmas enligt de grunder,
som gälla för bidrag för statens skogsutdikningsanslag, statens skogsodlingsanslag
och anslaget till väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild
ägo. Bidrag skola dock få utgå även till aktiebolag. I överensstämmelse med
domänstyrelsens och skogsstyrelsens förslag böra de för lappmarkerna och
därmed likställda områden gällande bestämmelserna örn bidrag från norrländska
skogsproduktionsanslaget tillämpas i fråga om bidrag till betesanläggningar
å sådana skogar, vilka gränsa till skogsvårdsområde men ligga
utanför skogsproduktionsanslagets nuvarande tillämplighetsområde och vilkas
medtagande vid betesreglering utgör en nödvändig förutsättning för regleringens
rationella genomförande. Beträffande skogar av allmän natur skola
bidrag få utgå till innehavare eller arrendator av torp, kolonat eller annan
lägenhet.

Beträffande den verksamhet, som hittills bedrivits med
stöd av norrländska skogsproduktionsanslaget, har kommittén
anfört.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

11

Verksamheten har haft sin största omfattning inom Västerbottens län. Enligt
uppgifter från skogsvårdsstyrelsen i detta län, avseende liden från verksamhetens
igångsättande fram till utgången av november 1944, har inom länet
utförts inventering på 68 skogsvårdsområden med en sammanlagd areal av
197 913 hektar. Skogsvårdsplaner ha fastställts för 35 skogsvårdsområden,
berörande 690 fastigheter och omfattande en totalareal av 97 253 hektar.
Härav komma 69 344 hektar på produktiv skogsmark. Arbetskostnaden har
beräknats till 2 622 448 kronor, vartill bidrag föreslagits skola utgå med
1 875 741 kronor.

Antalet betesanläggningar, som av skogsvårdsstyrelsen i^ Västerbottens län
planlagts i samband med förevarande verksamhet, uppgår lill 843, omfattande
1 616 hektar kulturbete och 2 355 hektar naturbete. Bidrag ha beviljats
till 352 företag med ett sammanlagt belopp av 684 615 kronor, varav
539 376 kronor grundbelopp och 145 239 kronor tilläggsbelopp. Beståndsvård
har planlagts å 83 företag med en areal av 588,6 hektar och bidrag till
sådant ändamål ha beviljats med tillhopa 13 963 kronor, varav 11 879 kronor
grundbelopp och 2 084 kronor tilläggsbelopp. Vad angår återväxtåtgärder,
har planläggning skett i fråga om 208 företag med en areal av 2 081,45
hektar och bidrag beviljats till ett totalbelopp av 80 055 kronor, varav 64 813
kronor grundbelopp och 15 242 kronor tilläggsbelopp. Härav komma 7 914
kronor på hyggesrensning, 13 877 kronor på bränning, 3 554 kronor på markberedning,
50 977 kronor på sådd, 130 kronor på grönkvistning som komplettering
till sådd, 2 406 kronor på plantering och 1 197 kronor på hägnad.
Slutligen har skogsdikning planlagts för 3 företag till en längd av 2 041 meter
_ bidrag beviljade med 1 724 kronor, varav 1 293 kronor grundbelopp
och 431 kronor tilläggsbelopp — samt skogsvägar planlagts för 5 företag
med en sammanlagd våglängd av 26 470 meter. ^

Arbetet med betesregleringar har uppdragits åt en hos skogsvardsstyretsen
anställd beteskonsulent, vilken haft till hjälp en å tre assistenter och en
å två agronomer, de senare med sommaranställning, samt ett helarsanstallt
biträde med samma utbildning som vandringsrättare. Inventeringen av
skogsvårdsarbetena har verkställts av taxeringslcdaren med biträde av tva
assistenter. Sedan fältarbetet inom skogsvardsomradet avslutats, samlas uppgifterna
till styrelsens betes- och taxeringsavdelningar.

Från skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har inhämtats, att ifrågavarande
verksamhet i detta län på grund av brist pa förrättningsmän och arbetskraft
i skogsbygderna ej igångsatts förrän under år 1944. Till skogsvårdsstvrelsen
ha intill mitten av december 1944 inkommit 12 ansökningar örn
bildande av skogsvårdsområden. Dessa områden omfatta 139 fastigheter och
en totalareal av omkring 38 000 hektar, varav omkring 27 000 hektar produktiv
skogsmark. Tre områden ha inventerats, omfattande 33 fastigheter
och en sammanlagd areal av omkring 6 055 hektar, varav omkring 4 000
hektar utgöras av produktiv skogsmark. Inom dessa tillämnade skogsvårdsområden
ha 31 kulturbetesanläggningar planerats, omfattande en areal av
omkring 85 hektar.

Hos skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har sedan demi maj 1944 en
jägmästare varit anställd speciellt för planläggning av ifrågavarande verksamhet.

Vad slutligen angår Norrbottens län har nu åsyftad verksamhet där i stort
sett börjat först under sommaren 1944, vilket dröjsmål bland annat föran
lotts av personalsvårigile 1 er med hänsyn lill inkallelser m. lii. Till skogs
vårdsstyrelsen lia ansökningar inkommit örn bildande av 46 skogsvårdsom
rådén. Av dessa lia fullständigt planlagts 14 områden nied en totalareal a\
ungefär 40 000 hektar, varav ungefär 25 000 hektar produktiv skogsmark.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

För planläggning av förevarande verksamhet har skogsvårdsstyrelsen i
Norrbottens län haft sysselsatta en jägmästare och två forstmästare samt två
agronomer, de senare med sommaranställning. Utöver denna personal har
en jägmästares tid delvis disponerats för medverkan i vad gäller betesanläggningar.

Såsom allmän motivering till sitt förslag har norrlandskommiltén
anfört i huvudsak följande.

Frågan om vad som från det allmännas sida bör göras för att främja
skogsbruket i Norrland är för närvarande i vissa avseenden föremål för omprövning
även på andra håll än inom norrlandskommittén. Sålunda överväger
skogsvårdsstyrelseutredningen frågan örn möjligheterna att tillförsäkra
skogsvårdsstyrelsema en jämnare och för fullgörande av deras verksamhet
tillräcklig medelstillgång och i samband härmed även skogsvårdsstyidsernas
oiganisatoriska törhallanden och omfattningen av de skogsvårdsstyrelserna
åvilande arbetsuppgifter, vilka äro av den art, att kostnaderna
för desamma höra täckas av allmänna medel. Utredningens överväganden
härutinnan torde även kunna komma att beröra bidragsgivningen till olika
skogliga ändamål samt frågan huruvida dessa bidrag skola täckas genom
anslag å budgeten eller av skogsbruket samfällt. I vad mån staten bör lämna
bidrag till skogsvårdsåtgärder, torde även bliva beroende av omfattningen
av skogsägarnas förpliktelser att själva sörja för skogsåterväxt. Enligt
vad kommittén erfarit, ägnas vid den utredning angående revision av skogsvårdslagen,
som skogsstyrelsen enligt Kungl. Maj:ts uppdrag har att verkställa,
även uppmärksamhet åt huru skogsägarnas reproduktionsplikt bör
vala reglerad i framtiden. De spörsmål, som avses skola behandlas av nämnda
båda utredningar, utgöra i vad de avse Norrland viktiga delproblem av
frågan örn möjligheterna att öka avkastningsförmågan hos skogarna i norra
Sverige. Dessa utredningar beräknas ej komma att slutföras ännu på åtskillig
tid. Med hänsyn härtill torde det ej vara möjligt för norrlandskommittén
att nu taga slutlig ställning till nämnda fråga i hela dess vidd. Särskilt till
spörsmålet i vad mån och på vad sätt staten genom omläggning av sin bidragsverksamhet
kan bättre än hittills främja ett rationellt skogsbruk i
Norrland synes ståndpunkt icke kunna tagas utan att åtskilliga frågor, som
avses att behandlas av skogsvårdsstyrelseutredningen, bliva föremål för
övervägande.

Det sagda innebär självfallet icke, att hinder skulle föreligga för norrlandskommittén
att bryta ut vissa spörsmål och behandla dessa särskilt,
oberoende av ifrågavarande utredningar. Ett sådant spörsmål gäller vad som
kan göras för att minska olägenheterna av skogsbetningen. Frågan härom
har sedan länge varit aktuell. Delade meningar lia visserligen framträtt angående
omfattningen av de skador, som betesdjuren åstadkomma å skogen,
men enighet torde dock numera råda därom att skogsbetning i regel icke
kan tillrådas i ett rationellt bedrivet jord- och skogsbruk. Den omständigheten
att utnyttjandet av skogsbete som underlag för sommarutfodring icke
blott kan anses vara ägnat att försvåra skogarnas återväxt utan även måste
betraktas som i allmänhet icke önskvärt ur kreatursskötsel^ synpunkt synes
.särskilt motivera, att ifrågavarande spörsmål behandlas för sig. Ett annat
spörsmål som synes kunna bliva föremål för ett isolerat bedömande är
frågan om åvägabringande av en ökad planmässighet inom skogsvårdsarbetet
genom upprättande av skogsvårdsplaner. Redan 1936 års skogsutredning
förordade i sitt år 1938 avgivna betänkande angående åtgärder för främjande
av en ändamålsenlig virkesproduktion bland annat en allmän plan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

13

läggning av den med statsmedel understödda skogsvårdsverksamlieten. I detta
sammanhang förtjänar även nämnas, att skogsstyrelsen i cirkulärskrivelse
den 11 december 1944 fäst skogsvårdsstyrelsernas uppmärksamhet på
lämpligheten av att, såvitt gäller beredskapsarbeten på skogsvårdens område,
arbetena koncentreras genom att planläggas områdesvis.

Båda nu berörda spörsmål behandlades även av 1939 års skogsproduktionskommitté.
I sitt samma år avgivna betänkande framhöll sålunda produktionskommittén,
att det syntes nödvändigt att organisera skogsvårdsarbetet
regionvis, varigenom de indirekta kostnaderna för verksamheten bleve
lägre och arbetseffekten större. Till grund för arbetet borde läggas skogsvårdsplaner,
innefattande för en tioårsperiod de åtgärder för betesreglering,
skogsvård och väganläggning, som för varje särskild fastighet borde vidtagas
under de olika åren. Enligt vad utredningen vidare anförde, kunde
föryngringsåtgärder icke komma till utförande i erforderlig omfattning, med
mindre skogarna fredades mot betning. På grund härav borde det statsunderstödda
skogsvårdsarbetet omfatta även betesanläggningar, som utfördes
i samband med betesregleringar.

Detta skogsproduktionskommitténs förslag ligger till grund för bestämmelserna
angående det norrländska skogsproduktionsanslaget. Skälen till att
detta anslags användning inskränkts till lappmarkerna och därmed jämförliga
områden torde ha varit, att en begränsning ansetts önskvärd med hänsyn
till verksamhetens försökskaraktär och att det allmänna förmenats ha
ett visst ansvar för lappmarksskogarnas dåliga tillstånd på grund av de särskilda
författningsbestämmelser, som varit gällande för dessa skogar. Härtill
kommer, att den långa omloppstiden för skogarna i ifrågavarande trakter
måste verka återhållande på skogsägarnas intressen för att verkställa skogsodling
m. m.

Såvitt framgår av uppgifter, som norrlandskommittén införskaffat från
skogsvårdsstyrelserna i de norrlandslän, där bestämmelserna örn skogsproduktionsanslaget
hittills varit tillämpliga, har ifrågavarande verksamhet redan
lett till påtagliga resultat. Därest man även inom övriga delar av de
norrländska länen vill främja en utveckling mot ökad planmässighet inom
skogsvårdsarbetet samt förbättrade betesförhållanden, synes det sålunda
ligga nära till hands att utvidga tillämplighetsområdet för anslaget. Kommittén
får hänvisa till att jordbruksutskottet vid 1944 års riksdag i sitt utlåtande
nr 37 funnit det i princip icke vara något att erinra mot att möjligheter tillskapades
att från skogsproduktionsanslaget utlämna bidrag till skogsvårdande
åtgärder även å andra skogar i Norrland, än där så med nu gällande bestämmelser
vore möjligt, utan att det tvärtom vore angeläget att så kunde
ske. Utskottet har däremot förklarat sig icke kunna giva sin anslutning till
att bidragen överlag skulle utgå efter enahanda grunder som nu gälla. 1 sistnämnda
hänseende får kommittén framhålla, att samma skäl för höjning
av bidragen till skogsvårdsåtgärder som ansetts föreligga för lappmarkernas
del, ej kunna åberopas med avseende å övriga områden i Norrland. Till
grund för bidragsbeloppens bestämmande inom dessa senare områden torde
böra läggas de föreskrifter, som gälla för statsbidrag i allmänhet. En samordning
mellan dessa och de särskilda regler, som skola gälla för bidrag till
motsvarande åtgärder inom skogsvårdsområden, är sålunda nödvändig. På
denna punkt måste helt naturligt kraven bliva väsentligt strängare, när fråga
är örn en hel landsdel än när det, som hittills varit fallet, gäller ett relativt
begränsat område med så speciella förhållanden sorn de i lappmarkerna
rådande.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 145.

1 fråga om grunderna för beviljandet av bidrag till betesanläggningar
och därmed samma n h ä »gande nyodling albar
norrlandskommittén anfört.

Bidrag till betesförbättringar kan enligt kungörelsen den 30 juni 1939 (nr
466) angående statsbidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m.
utgå (med högst 60 procent av den beräknade kostnaden för åsyftad förbättringsåtgärd.
Bidraget får dock icke uppgå till iner än 250 kronor för hektar
av den för förbättring avsedda arealen. Denna sistnämnda begränsning innebär
tydligen, att bidrag med fullt belopp av 60 procent av kostnaden endast
beviljas för betesförbättring å sådan jord, där förbättringsåtgärderna kunna
genomföras för omkring 400 kronor per hektar eller lägre kostnad. Överstigande
kostnad har jordägaren härvid själv att betala. Kostnaderna för
betesanläggningar torde i norra Sverige i många fall ställa sig jämförelsevis
höga. Principiellt synes det riktigt, att en sådan begränsning av bidraget
per hektar finnes, som kan tjäna som en garanti för att till betesanläggning
icke utväljes för ändamålet olämplig mark. Emellertid förekommer det, att
jordägaren icke har något val utan måste, därest han överhuvudtaget skall
kunna anlägga beten för sina djur, härför laga i anspråk mark, som blir
kostsam att iordningställa. Detta är ofta fallet i skogsbygderna i norra Sverige.
Med hänsyn till den betydelse, boskapsskötseln Ilar för befolkningen
i dessa trakter, synes det angeläget, att betesfrågan här ordnas på det mest
rationella sätt. Det förefaller då skäligt, att det allmänna bidrager till kostnaderna
för dessa betesanläggningar i samma relation som då fråga är om
andra, billigare iordningställda beten och utan en så snäv begränsning till
visst belopp per hektar, som nu gäller. Med hänsyn till önskvärdheten att
uppmuntra till kombinerade betesanläggningar och skogsvårdsplaner böra
enligt kommitténs mening betesförbättringsbidrag tili fullt belopp av 60 procent
av kostnaden inom de fem norrlandslänen — tillräcklig anledning torde
icke finnas att undantaga något av dessa län — få utgå tilfbeten, som draga
amda upp till 1 000 kronor per hektar i anläggningskostnad, under förutsättning
att vederbörande fastighetsägare ingår som delägare i skogsvårdsområde-
Detta innebär, att maximum för bidraget under angivna förutsättning
bör utgöra 600 kronor per hektar. I den mån kostnaden för betesförbättring
överstiger förstnämnda belopp, kommer överskjutande belopp att i sin helhet
belasta jordägaren. I undantagsfall torde dock böra medgivas, att bidragtill
delägare i skogsvårdsområde får uppgå till 60 procent även å kostnad
överstigande 1 000 kronor. Icke heller i sådant fall torde emellertid Indragen
till delagarna i skogsvårdsområdet genomsnittligt få överstiga 600 kronor per
hektar.

Enligt de nu gällande bestämmelserna för det norrländska skogsproduktionsanslaget
kan till betesanläggning liksom till skogsvårdsåtgärder beviljas
tilläggsbidrag med högst hälften av det belopp, varmed den av skogsvårdsstyrelsen
godkända kostnaden överstiger det beviljade grundbeloppet Sådant
tilläggsbidrag kan utgå till enskild person, som själv brukar den fastighet
varå eller för vars förbättrande åtgärden företages, under förutsättning att
han på grund av svag ekonomi eller annan jämförlig anledning kan antagas
icke vara i stånd att utan tilläggsbelopp utföra åtgärden eller ock att nyttan
av åtgärden kommer bidragstagaren till del först efter avsevärd tid Enligt
kommitténs mening finnas icke tillräckliga skäl att undandraga jordbrukarna
utanför lappmarkerna och därmed jämställda områden möjligheten att
komma i åtnjutande av nu ifrågavarande tilläggsbidrag till betesanläggningar,
under förutsättning att de ataga sig de prestationer som följa med att de
ingå i ett skogsvårdsområde. Även vid tilläggsbidragets bestämmande torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

15

böra räknas med en högsta kostnad av 1 000 kronor, varvid tilläggsbidragets
högsta belopp kommer att utgöra 200 kronor per hektar. Där i undantagsfall
bidragets grundbelopp medgivits få beräknas på en högre kostnad, bör motsvarande
även gälla tilläggsbidraget. Vid tillämpning av den föreslagna regeln,
att de bidrag till betesanläggningar, som tillkomma delägare i skogsvårdsområde,
genomsnittligt ej böra få överstiga 600 kronor per hektar, bör
bortses från tilläggsbidragen. Kommittén vill framhålla att, även om en .jordbrukare
enligt nu förordade regler skulle erhålla ett bidrag av 800 kronor
till en betesanläggning, som kostar 1 000 kronor, och sålunda själv endast
behövde vidkännas 200 kronor, denna utgift likväl är större än som faller
på en i södra eller mellersta Sverige bosatt jordbrukare, vilken vid en kostnad
av 400 kronor kan erhålla omkring 250 kronor i bidrag och själv allenast
åsamkas en utgift av omkring 150 kronor.

Enligt förenämnda kungörelse angående statsbidrag till förstärkning av
ofullständiga jordbruk m. m. kail bidrag till nyodling beviljas till belopp
motsvarande högst 60 procent av kostnaden för nyodlingen, dock med högst
400 kronor per hektar. För vinnande av konsekvens vid ifrågavarande bidragsgivning
torde även nu berörda bidrag böra få uppgå till 600 respektive
i vissa fall 800 kronor per hektar, där nyodlingen sker såsom ett led i åtgärderna
för att ordna betesfrågan i samband med inrättande av skogsvårdsområde.
Enligt praxis torde en motsvarande tillämpning redan förekomma,
i vad gäller bidrag från skogsproduktionsanslaget inom lappmarkerna och
därmed likställda områden.

Med hänsyn till bidragsgivningens sammankoppling med bildandet av
skogs vårdsområden synas tillräckliga skäl icke föreligga att under sådana
förhållanden, varom nu är fråga, från erhållande av bidrag utesluta ägare
eller brukare av jordbruk, vars åkerareal överstiger 20 hektar.

Slutligen torde böra uppmärksammas att en provisorisk höjning av procenttalet
för ifrågavarande betesförbättringsbidrag avsetts skola komma till
stånd, i den mån så erfordras med hänsyn till önskvärdheten att främja en
intensifiering av verksamheten under en kommande fredskris. Örn sa skei''
— kommittén har ej anledning att här taga ställning till tanken på en sådan
höjning — torde tilläggsbidrag av det slag, som nyss förordats av kommittén,
ej böra få utgå med högre belopp än att sammanlagda bidragssumman
motsvarar det belopp, vartill betesförbättringsbidrag jämte tilläggsbidrag kan
utgå enligt kommitténs föreliggande förslag.

Beträffande de av kommittén föreslagna grunderna för utlämnande av b idrag
från norrländska skogsproduktionsanslaget till
skogs vår ds åt gärder, som vidtagas utanför det nuvarande tillämpningsområdet
för bestämmelserna örn anslaget, har kommittén anfört följande.

För skogsvårdsbidrag gälla olika regler örn åtgärderna vidtagas under tider
av arbetslöshet och örn åtgärderna verkställas under andra tider. I senare
fallet utgår bidraget med följande grundbelopp i förhållande till kostnaderna,
nämligen för torrläggningsarbeten med högst 50 procent i de fyra
nordligaste länen och högst 40 procent i landet i övrigt, för skogsodling och
vissa andra åtgärder för vinnande av en ändamålsenlig skogsproduktion med
högst 50 procent i hela landet samt för byggande av väg med 50 procent,
där fråga är örn stamväg, och med högst 40 procent, där fråga är om annan
skogsväg, dock att bidragen i särskilda fall kunna höjas upp till högre
procentsatser än de nu angivna. I tider då arbetslöshet råder har bidrag föreslagits
skola utgå för byggande av stamväg med ett grundbelopp av 70

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

procent samt för annan skogsvårdsåtgärd med 60 procent, varvid i båda fallen
vissa tilläggsbidrag skulle kunna beviljas. Enligt bestämmelserna för
skogsproduktionsanslaget utgår statsbidrag i lappmarken med dels grundbelopp
och dels tilläggsbelopp, det förstnämnda uppgående till 40 procent,
när fråga är om anläggning eller förbättring av väg, samt till 60 procent beträffande
annan skogsvårdsåtgärd. Utgår man från dessa sistnämnda grundbelopp
samt beaktar att skogsproduktionskommittén på sin tid föreslog, att
en skillnad på minst 10 procent borde föreligga mellan bidragen i lappmarkerna
och i övriga Norrland, skulle bidraget från skogsproduktionsanslaget
i övriga delar av Norrland som regel icke böra överstiga 50 procent. Under
sådana förhållanden samt med hänsyn till angelägenheten att i nuvarande
läge sådana ändringar av bestämmelserna om den statliga bidragsverksamheten
för skogsvårdens befrämjande icke vidtagas, som äro ägnade att försvåra
en blivande revision av dem, vill kommittén förorda, att bidragen för
skogsvårdsåtgärder, som verkställas inom skogsvårdsområde i andra delar
av Norrland än lappmarkerna, bestämmas till samma belopp, som utgå för
åtgärder utanför skogsvårdsområde. Visserligen har inom kommittén ifrågasatts,
att en sådan ordning icke skulle innebära tillräcklig stimulans för den
enskilde att medverka vid bildande av skogsvårdsområde. Enligt kommitténs
mening erbjuder emellertid ett deltagande däri betydande förmåner. Det
medför sålunda bland annat, att vederbörande fastighetsägare kostnadsfritt
erhåller en skogsvårdsplan för sin fastighet — kostnaderna härför bestridas
av skogsvårdsstyrelsen — samt vidare att denna tillhandahåller honom likaledes
kostnadsfritt erforderlig skogsodlingsmaterial och hägnadstråd. Framhållas
bör vidare, att betesförbättringsbidraget och i förekommande fall bidraget
till nyodling kommer att ställa sig betydligt gynnsammare för deltagare
i skogsvårdsområde än för annan jordbrukare.

I motsats till skogsproduktionsanslaget få skogsutdiknings- och skogsodlingsanslagen
ej utnyttjas till förmån för aktiebolag. Emellertid torde det
ofta visa sig lämpligt, att bolag lika väl som enskilda ingå i sådana skogsvårdsområden,
som kommittén nu föreslår skola komma till stånd även utanför
lappmarkerna. För att bolagen skola uppmuntras härtill, torde även dessa
böra få komma i åtnjutande av bidrag i nu berörda fall. Kommittén vill
erinra örn att 1936 års skogsutredning på sin tid föreslog, att bolagen skulle
få komma i åtnjutande av bidrag ur skogsodlings- och skogsutdikningsanslagen.

Inom kommittén har ifrågasatts, att skogsvårdsbidragen i allmänhet borde,
i anslutning till vad som gäller enligt de nuvarande bestämmelserna för
skogsproduktionsanslagets användning i lappmarkerna och därmed likställda
områden, kunna förbindas med tilläggsbidrag, där skogsägare är i särskilt
behov härav för utförandet av ifrågakommande åtgärder. 1936 års skogsutredning
framlade ock ett förslag i sådan riktning, vilket dock ännu ej föranlett
någon statsmakternas åtgärd. Ehuru kommittén funnit vissa skäl tala
för en dylik anordning, har emellertid kommittén ansett det böra anstå med
ett slutligt ställningstagande till detta spörsmål i avvaktan på ytterligare överväganden
och på att en allmän reglering av bidragsverksamheten till skogsvårdsåtgärder
upptages till avgörande.

Kommittén förutsätter att, därest under tider av arbetslöshet bidrag till
skogsutdikning m. m. bestämmas skola utgå enligt andra grunder än de nu
gällande, dessa nya grunder även skola få tillämpas i fråga om arbeten, som
utföras inom skogsvårdsområde utanför lappmarkerna.

I den mån de nuvarande bestämmelserna för skogsproduktionsanslaget
med föreslagna modifikationer göras tillämpliga även utanför lappmarkerna
och med dem likställda områden, kommer möjlighet att föreligga för

Kungl. Maj-.ts proposition nr 145.

17

Kungl. Majit att med stöd av 12 § lagen den 2 juni 1933 om ägofred (i detta
lagrums lydelse enligt lag den 14 juni 1940) meddela förordnande om att
bestämmelserna angående betesreglering skola gälla även beträffande del av
nu avsedda områden.

Handhavandet av bidragsgivningen från norrländska
skogsproduktionsanslaget borde enligt kommitténs mening såväl i fråga om
skogsvårdsåtgärder som beträffande betesförbättringar och därmed sammanhängande
nyodlingar i likhet med vad hittills varit fallet ankomma på
skogsvårdsstyrelserna. Ett nära samarbete mellan dessa och hushållningssällskapen
borde emellertid äga rum. Skogsvårdsstyrelserna måste därjämte
beredas möjlighet att för ifrågavarande arbetsuppgifter avdela särskild personal
med sakkunskap i betesfrågor.

Beträffande Norrlands skogsvårdsförbunds, Svenska skogsvårdsföreningens
och Sveriges skogsägareförbunds framställning örn en skoglig åtgå
rdsinvente ring å de enskilda skogarna i de fyra nordligaste länen
har kommittén anfört.

Kommittén har ansett sig icke böra i nu förevarande sammanhang fatta
någon bestämd ståndpunkt till detta förslag. Det bör ihågkommas, att skogsstyrelsen
i samarbete med skogsvårdsstyrelserna upprättat en allmän plan
för effektivisering av skogsvårdsarbetet för det fall, att efter det nu pågående
krigets slut behov skulle uppstå av mera omfattande sysselsättningsbefrämjande
åtgärder. Behovet av beredskapsåtgärder på skogsbrukets område
torde härigenom redan vara säkerställt för de närmaste åren. Det kan vidare
ifrågasättas, om icke det omfattande arbete, som en allmän inventering skulle
medföra för skogsvårdsstyrelserna, komme att försvåra för dessa att hinna
upprätta planer för de mera aktuella skogsvårdsåtgärdema. Den uppmuntran
till bildande av skogsvårdsområden, som ett genomförande av
kommitténs föreliggande förslag torde innebära, kommer av allt att döma
att medföra ökade krav på skogsvårdsstyrelserna. I den mån styrelserna
emellertid kunna disponera tid för inventeringsåtgärder, torde det få förutsättas,
att styrelserna skola begagna tillfällena härtill. För övrigt kan sägas,
att planläggningen av skogsvårdsområden i och för sig innefattar en inventering
av erforderliga åtgärder och sålunda delvis motsvarar samma syfte,
som avsetts i framställningen.

Det av domänstyrelsen och skogsstyrelsen framlagda
förslaget örn utvidgning av tillämpningsområdet för de för
lappmarkerna och därmed jämställda områden gällande bestämmelserna m.
m. har kommittén funnit sig kunna biträda med vissa modifikationer. Härom
har kommittén anfört i huvudsak följande.

Fråga örn tillämpning av de för lappmarkerna och därmed likställda områden
gällande bestämmelserna på fastighet utanför dessa områden torde för
varje särskilt fall böra underställas skogsstyrelsens prövning. I vad gäller
bidrag till innehavare av torp, kolonat eller annan lägenhet beträffande skogar
av allmän natur synas övervägande skäl tala för att de högre bidragen
från skogsproduktionsanslaget få utgå till dessa under förutsättning att de
äro så belägna, att de kunna ingå i åsyftat skogsvårdsområde, men att det

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 145. 2

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 145.

bör ankomma på jordägaren, d. v. s. för kronans lägenheter domänstyrelsen,
att bedöma, i vad mån även andra lägenhetsinnehavare än nyss avsetts
böra komma i åtnjutande av de högre bidragen, och bestrida kostnaderna
härför.

Beträffande de för den utökade verksamheten erforderliga
statsmedlen har kommittén anfört.

Ett genomförande av kommitténs förslag kommer att medföra ökade utgifter
å skogsproduktionsanslaget. Då det icke torde vara att räkna med någon
reservation på detta anslag, som kan utnyttjas för den av kommittén
föreslagna utökade verksamheten, bör hänsyn tagas härtill vid beräkningen
av nya medel å skogsproduktionsanslaget för budgetåret 1945/46. Att med
någon större grad av säkerhet beräkna den ökning av anslaget, som kan
visa sig behövlig på grund av den ovan föreslagna utvidgningen av anslagets
användning, är givetvis omöjligt. Frågan härom blir beroende av efterfrågefrekvensen
samt tillgången på personal för erforderlig planläggning m. m.
Kommittén vill dock med tanke på anslagets utökade användning förorda
en höjning av förevarande anslag för nästa budgetår med 500 000 kronor.
Av detta anslag skulle då bestridas utgifter såväl för bidrag till skogsvårdsåtgärder
och betesanläggningar — i förekommande fall nyodlingar — som
för skogsvårdsstyrelsernas kostnader för handhavandet av den utökade
verksamheten, inberäknat kostnader för skogsvårdsplaner, skogsodlingsmaterial
och hägnadstråd.

Överdirektören G. Strindlund har i sitt förenämnda, vid kommitténs förslag
fogade särskilda yttrande anfört i huvudsak följande.

Nondandskommitténs förslag om utsträckande av verksamheten i samband
med norrländska produktionsanslaget till att omfatta hela Norrland
kan icke biträdas. En sådan åtgärd skulle icke komma att medföra den avsedda
effekten utan snarare visa sig hinderlig i fråga om anläggande av beten
och betesfredning av skogarna.

Vid sitt ställningstagande i berörda spörsmål synes kommittén närmast
ha påverkats av erfarenheterna från Västerbottens lappmark, varvid dock
förbisetts de väsentliga olikheter, som i vissa betydelsefulla avseenden föreligga
mellan lappmarkerna och Norrland i övrigt. Särskilt böra uppmärksammas
skiljaktigheterna i den normala reproduktionsplikt, som gällande
skogsvårdslagstiftning regelmässigt uppställer inom olika områden. I lappmarkerna
finnes möjlighet — vilken också tillämpats i stor utsträckning —
att medgiva begränsning av skyldigheten att efter avverkning sörja för
skogens återväxt. Någon motsvarighet härtill är icke tillfinnandes för det
övriga Norrland. Det bör vidare uppmärksammas, att återväxtbestämmelserna,
som ju träda i funktion när skogen avverkats, ägt giltighet i Norrbottens
och Västerbottens läns lappmarksområden från och med år 1934 och i dessa
läns kustland från och med år 1925 men i övriga norrlandslän utanför lappmarkerna
från och med år 1905 med undantag av skydds- och vissa svårföryngrade
skogar i Jämtlands län. För dessförinnan uppkomna kalmarker
eller dylikt föreligger ingen skyldighet att vidtaga åtgärder för återväxtens
betryggande. I de delar av Norrland, där full återväxtplikt sedan lång tid tillbaka
varit stadgad, torde numera praktiskt taget alla skogbärande marker
ha övergåtts av huggningar; så lärer icke välfället för lappmarkernas vidkommande
vad angår tiden från år 1934. Med hänsyn till att de för skilda
skogsvårdsanslag uppställda reglerna icke tillåta att statsbidrag lämnas till
åtgärd, som någon enligt lag eller författning är pliktig vidtaga, synes uppen -

Kungl. Maj.ts proposition nr 145.

19

bart att understödsverksamheten för ifrågavarande ändamål är avsevärt mera
begränsad inom andra delar av Norrland än lappmarkerna. Densamma kommer
huvudsakligen att avse kala eller på annat sätt vanhävdade skogsmarker,
som »av ålder», d. v. s. före återväxtbestämmelsernas ikraftträdande,
befunnit sig i otillfredsställande skick, ävensom vattensjuka för skogsbörd
lämpliga marker, under det att övriga skogsvårdsåtgärder av förevarande
slag måste anses lagligen åvila markägarna och följaktligen icke äro bidragsberättigade.

Vid sådant förhållande och då kommittén icke föreslagit ändring i grunderna
för skogsvårdsbidragen torde någon särskild lockelse att anlita skogsproduktionsanslaget
icke göra sig gällande, i synnerhet ej om skogsägaren
för egen del redan ordnat nöjaktiga beten, vilket ofta torde vara fallet framför
allt vid de något större gårdarna i kustlandet. Man kan nämligen ej utan
vidare förutsätta, att han då skall visa mera omedelbart intresse för att
genom anslutning till skogsvårdsområde planmässigt påskynda eventuellt
eftersläpande och kanske kostbara skogsvårdsåtgärder på egna marker för
att underlätta en lösning av betesfrågan för andra djurägare. Häri ligger
risk för att kommitténs förslag omsatta i praktiken skulle komma att motverka
sina egna syften.

Det förvisso synnerligen angelägna ändamålet att ernå förbättrade betesmöjligheter
och samtidigt skydda skogen mot betning synes kunna effektivare
nås på en annan väg. Därest villkoren för åtnjutande av betesförbättringsbidrag
från anslaget till förstärkning av ofullständiga jordbruk ställas
i paritet med de av kommittén nu föreslagna bestämmelserna för sådant bidrag
från skogsproduktionsanslaget -— däri inbegripet villkoret om kreaturens
hållande från .skogen — samt vederbörande hushållningssällskap utrustas
med nödiga resurser för verksamhetens ändamålsenliga bedrivande,
ha goda förutsättningar skapats för ett verkligt gagnande och fruktbringande
arbete. Med hänsyn till betydelsen härav för de många ofullständiga jordbruk,
som finnas i Norrland, måste detta arbete vara en av de viktigaste
uppgifterna för hushållningssällskapen.

Givetvis får man icke förringa betydelsen av ett mera systematiskt bedrivande
av skogsvårdsverksamheten inom större områden, varigenom säkerligen
under vissa förhållanden vinningar till båtnad för virkesproduktionen
kunna göras. Det bör understrykas, att skogsvårdsstyrelserna äro oförhindrade
att organisera skogsvårdsarbetet regionvis och att ett sådant förfarande
för särskilda fall redan rekommenderats av skogsstyrelsen i samband
med pågående planläggning av skogsförbättringsföretag till motverkande
av arbetsbrist vid en eventuell fredskris. Såsom 1936 års skogsutredning
framhållit, böra skogsvården och verksamheten för befrämjande av densamma
inriktas planmässigt. Upprättandet av skogsvårdsplaner, för enstaka
fastigheter eller flera sådana gemensamt, bör vara en skogsvårdsstyrelserna
tillkommande ordinarie verksamhet, som skall drivas oberoende av om norrländska
skogsproduktionsanslaget vinner användning utanför lappmarkerna
eller ej. Det ligger då givetvis vikt på, att skogsvårdsstyrelserna verkligen
kunna nöjaktigt tillgodose denna betydelsefulla uppgift.

I sitt vid kommitténs förslag fogade särskilda yttrande har kronojägaren
P. O. Westerlund föreslagit, att enskilda jordbrukare med en nettoförmögenhet
understigande 10 000 kronor skulle få komma i åtnjutande av 20 procent
högre bidrag från norrländska skogsproduktionsanslaget än övriga
skogsägare.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 145.

Yttrandena.

Norrlandskommitténs förslag har i princip tillstyrkts eller lämnats utan
erinran i de yttranden, som avgivits av domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
riksräkenskapsverket, länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, samma läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, skogsvårdsstyrelserna
i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län, överjägmästarna i Gävle—Dala distrikt, mellersta Norrlands distrikt,
Umeå distrikt, Skellefteå distrikt, nedre Norrbottens distrikt och övre Norrbottens
distrikt, Svenska skogsvårdsföreningen, Norrlands skogsvårdsförbund,
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges skogsägareförbund
och Skogsindustriernas samarbetsutskott. I vissa av dessa yttranden
ha dock framställts erinringar mot olika delar av förslaget. Skogsstyrelsen,
länsstyrelserna i Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län, samma
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, skogvårdsstyrelsen i Kopparbergs
län, Svenska vall- och mosskulturföreningen samt Riksförbundet landsbygdens
folk lia uttalat sig för de av överdirektören G. Strindlund inom
kommittén framförda synpunkterna. Mot skogsstyrelsens beslut att biträda
dessa synpunkter ha ledamöterna i styrelsen revisionssekreteraren C. E. Hagbergh
och direktören M. B. Holmbäck anmält avvikande mening och yrkat
att styrelsen bort tillstyrka norrlandskommitténs förslag i dess helhet. Endast
statskontoret, skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län och skogvårdsstyrelseutredningen
ha helt avstyrkt förslaget. Statskontoret har därvid, under
erinran om att de i kommitténs förslag berörda problemen vore under övervägande
inom skogsvårdsstyrelseutredningen och att skogsstyrelsen påbörjat
utredning angående revision av skogsvårdslagen, hemställt, att kommitténs
förslag icke måtte föranleda annan åtgärd än att detsamma överlämnades
lill skogsvårdsstyrelseutredningen för att tagas i beaktande vid fullgörandet
av utredningens uppdrag. Skogsvårdsstyrelseutredningen har framhållit,
att kommitténs förslag innebure att befattningen med betesfrågor i
Norrland skulle även utanför lappmarkerna ankomma på skogsvårdsstyrelserna
och att utredningen därigenom skulle i viss mån bindas vid sitt
ställningstagande till bidragsfrågoma. Med hänsyn härtill ifrågasatte utredningen
om icke tills vidare borde anstå med den föreslagna utvidgningens
genomförande. Av yttrandena må här i övrigt återgivas följande.

Sveriges skogsägareförbund har i sitt yttrande framhållit följande allmänna
synpunkter på norrlandskommitténs förslag.

Ali hittills vunnen erfarenhet har visat, att den rationalisering av skogsvårdsarbetet
med ett metodiskt samordnande av åtgärderna på närliggande
fastigheter, vilken kan åvägabringas genom bildande av skogsvårdsområden
och uppgörande av skogsvårdsplan enligt bestämmelserna för norrländska
skogsproduktionsanslaget, är till utomordentligt gagn. Det har även visat
sig, att bildandet av skogsvårdsområden propagandamässigt varit av stor
betydelse. De mer framsynta och intresserade skogsägarna ha därvid dra -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

21

git de trögare med sig. Sålunda har man genom bildandet av skogsvårdsområden
kunnat nå ett klientel, som tidigare varit svårpåverkat. Detta är
av synnerlig betydelse för en framgångsrik handläggning särskilt av den
eljest ofta nog svårlösta betesfrågan. Vid strävandena att åvägabringa förbättrad
skogsvård och höjd skogsproduktion i Norrland intager betesproblemet
nämligen en nyckelställning. Det måste erkännas, att skogens föryngring
i Norrland icke hållit jämna steg med avverkningarna. Förhoppningarna
örn erhållande av naturlig återväxt lia av många anledningar J stor
omfattning icke infriats. A väldiga arealer måste inom de närmaste årtiondena
företagas skogsodlingar, det må nu vara sådana som enligt lag åligga
skogsägarna eller sådana som kunna stödjas med statsbidrag. För ett framgångsrikt
skogskulturarbete är emellertid betesfred ett oavvisligt villkor. Då
partiella hägnader kring kulturfälten i de allra flesta fall visat sig vara ineffektiva
för skapande av betesfred samt då jämväl skogen i sin helhet lider
av betningen, kräver sålunda skogsvårdsarbetet, att det gemensamma
mulbetet å de ohägnade norrländska skogsmarkerna avlyses inom betydande
sammanhängande områden. Detta kan utan tvivel lättast och mest effektivt
genomföras i samband med bildandet av skogsvårdsområden. Statsbidragen
till skogsvårdsarbeten inom dessa kombineras med villkor örn skogsbetets
upphörande. Skogsvårdsmyndigheten har häri ett effektivt påtryckningsmedel.
Att märka är även, att ägofredslagen efter däri verkställd ändring
ger Kungl. Majit befogenhet att förordna, att bestämmelserna om betesreglering
må tillämpas inom skogsvårdsområde, bildat enligt de för skogsproduktionsansilaget
fastställda reglerna. Alla skäl tala sålunda enligt förbundets
mening för att norrlandskommitténs nu föreliggande förslag så
snabbt som möjligt bör realiseras.

Skogsvårdsstgrelsen i Västernorrlands län har uttalat följande.

Det kan, ytligt sett, förefalla tämligen betydelselöst huruvida det allmänna
.skulle skänka sitt stöd efter de linjer, som av norrlandskommittén föreslagits,
eller enligt överdirektören G. Strindlunds förslag. Det sistnämnda skiljer
sig från norrlandskommitténs förslag väsentligen endast dari, att åtgärder
för betesförbättring skulle utbrytas från skogsvårdsplanläggningen och handhavas
av hushållningssällskapen, medan det som hittills skvdle åvila skogsvårdsstyrelserna
att ombesörja den övriga understödsverksambeten. I fråga
om skogsdikning, skogsvägbyggnad och beståndsvård torde några olägenheter
härigenom icke behöva befaras, eftersom dylika åtgärder äro föga beroende
av betesförhållandena. Annorlunda förhåller det sig med återväxtåtgärderna,
vilka förutsätta belningsfred i skogen. Huruvida reproduktionsplikt
föreligger eller icke beträffande de marker, som äro i behov av föryngring,
synes vara ovidkommande, då det såsom bär gäller att genom samverkan
skapa ett förnuftigt utgångsläge för att enskildas eller samhällets uppoffringar
för skogsföryngring skola leda till åsyftat resultat. Inom Västernorrlands
län torde i vart fall förekomma tillräckligt stora arealer vanhävdad
skogsmark, där reproduktionsplikt icke föreligger, för att motivera alt
betesreglering och planläggning av föryngring böra handhavas av en och
samma myndighet. Skogsvalrdsslyrelsen ansluter sig därför till det av kommittén
avgivna förslaget i fråga örn verksamhetens organisering.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har anfört.

Det förhållandet att norrlandskommitténs förslag i viss mån endast avser
ett provisorium i avvaktan på nu pågående utredningar rörande såväl skogsvårdssiyrelsernas
organisation och arbetsuppgifter sorn en revision av skogsvårdslagen
torde medföra, all förslaget i sin nuvarande utformning kiia])-

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

past kommer att lända till den åsyftade förbättringen av skogstillståndet
utanför lappmarkerna och skyddsskogsområdet. Gällande reproduktionsplikt
medför att anslaget icke kan utnyttjas för vissa omfattande återväxtåtgärder.
Skogstillståndet inom betydande områden, där reproduktionsplikt föreligger,
är nämligen mångenstädes av sådan art, att effektiva återväxtåtgärder skulle
bliva så ekonomiskt betungande, att de svårligen kunna utkrävas av den enskilde.
En kommande revision av skogsvårdslagen bör fördenskull medföra
en uppmjukning av bestämmelserna rörande reproduktionsplikten, varigenom
bidrag av allmänna medel skulle kunna utgå till erforderliga skogsvårdsåtgärder
även på dylika marker.

Föreliggande förslag synes emellertid även i sin nuvarande form vara av
stort värde, främst därigenom att de föreslagna statsbidragen till anläggande
av kulturbeten torde kunna väntas komma att stimulera denna för såväl
jordbruk som skogsbruk synnerligen betydelsefulla verksamhet. Skogsbelet
har nämligen inom många avverkningstrakter enligt vad skogsvårdsstyrelsen
i länet uppgivit varit en av de främsta anledningarna till otillfredsställande
eller helt utebliven föryngring.

Väl kan invändas, att skogsproduktionsanslaget icke skulle utgöra någon
lockelse, särskilt för de skogsägare, vilka redan nöjaktigt ordnat betesfrågan,
och att man icke utan vidare torde kunna förutsätta, att dylika markägare
skulle visa något omedelbart intresse för att genom anslutning till ett skogsvårdsområde
planmässigt påskynda eventuellt eftersläpande och kanske kostsamma
skogsvårdsåtgärder på egna marker för att underlätta en lösning av
betesfrågan för andra djurägare. Emellertid är ordnandet ''av betesfrågan
mångenstädes en av förutsättningarna för efterföljande skogsvårdsåtgärder
och det synes vara ett ur det allmännas synpunkt billigt krav, att en skogsägare
såsom motprestation för de förmånliga kulturbetesbidragen fullgör åtminstone
de mest behövliga skogsvårdsåtgärderna på sina marker. Något
tvång för en markägare, vars fastighet är belägen inom trakten för ett
skogsvårdsområde, att ansluta sig till detsamma synes ej föreligga. Länsstyrelsen
får på grund härav ansluta sig till kommitténs förslag rörande utsträckningen
av giltighetsområdet för det norrländska skogsproduktionsanslaget.

Liknande synpunkter ha anförts av Jämtlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott. Även Norrlands skogsvdrdsförbund har förordat en uppmjukning
av gällande bestämmelser örn reproduktionsplikt i 1923 års skogsvårdslag.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund har i sitt yttrande anfört.

Beträffande giltighetsområdet för norrländska skogsproduktionsanslaget
anförde riksförbundet i yttrande över skogsproduktionsutredningens betänkande
av år 1939 och även i yttrande till skogsstyrelsen den 18 februari
1944 att, då inga direkta skäl kunde anses föreligga, som motiverade att
Gävleborgs län skildes från sitt sammanhang med Norrland i övrigt, det
framlagda förslagets giltighetsområde borde utsträckas att även omfatta Gävleborgs
län eller lämpliga delar därav.

Med hänsyn till vad riksförbundet sålunda tidigare anfört är det glädjande,
att norrlandskommittén nu föreslagit giltighetsområdets utsträckande till
de fem norrlandslänen, alltså även Gävleborgs län. Då riksförbundet förordade
giltighetsområdets utvidgning, gjordes detta emellertid med utgångspunkt
från av skogsproduktionsutredningen föreslaget högre bidrag till mindre
skogsägare än vad norrlandskommittén nu föreslår skola gälla för skogsvårdsåtgärder
inom områden utanför lappmarkerna. Frågan kommer därmed i ett

Kungl. Majis proposition nr 145.

23

väsentligt annat läge. I likhet med reservanten i kommittén, överdirektören
G. Strindlund, förmenar riksförbundet, att de fördelar som givas i form av
kostnadsfri hushållningsplan, skogsodlingsmaterial etc. icke komma att avskogsägarna
anses uppväga de förpliktelser, som följa med anslutning till
ett skogsvårdsområde. På grund av de sålunda ändrade förutsättningarna
ställer sig riksförbundet nu ytterst tveksamt till frågan örn giltighetsområdets
utvidgning.

De av kommittén föreslagna ökade bidragen och i vissa fall tilläggsbidragen
för anläggning och förbättring av betesmarker tillstyrker riksförbundet.
Det förefaller dock riksförbundet som örn de med skogsbete! följande nackdelarna
och farorna för skogens vidkommande, då det gäller de stora norrländska
skogsområdena, äro något överdrivna. Riksförbundet har tidigare
haft tillfälle att i betesfrågor uttala sina synpunkter härutinnan och därvid
bland annat framhållit, hurusom skogsbete! successivt avvecklas i och med
att man inom den moderna boskapsskötseln mer och mer inser skogsbetets
dåliga ekonomi och därför går in för ordnad och lönande betesdrift å mindre
arealer. Automatiskt kommer därför skogsbetet att upphöra och skogsmännens
krav på skilsmässa mellan skogs- och betesbruk även att tillfredsställas.
Riksförbundet förmenar således, att även om det är önskvärt att skogsbetet
avvecklas, så bör dock icke i alltför hög grad betesfrågan få bliva avgörande,
när det gäller att vidtaga omedelbara restaureringsåtgärder på de
norrländska skogarna.

Skogsstyrelsen har anslutit sig till de av överdirektören G. Strindlund inom
kommittén framförda synpunkterna dels med hänsyn till att de föreslagna
skogsvårdsbidragen icke syntes ägnade att i tillräcklig grad uppmuntra till
bildande av skogsvårdsområden, dels med hänsyn till förslagets organisatoriska
konsekvenser med avseende å betesförbättringsverksamheten. I förstnämnda
hänseende har styrelsen anfört i huvudsak följande.

Någon tvekan om behovet av ökade skogsvårdsåtgärder i Norrland råder
icke. Däremot kan det vara ovisst vilken väg som bör följas, när det gäller
att stimulera skogsägarna att vidtaga sådana åtgärder, som befinnas erforderliga.
När norrlandskommittén i sitt förslag förordar, att norrländska
skogsproduktionsanslagets tillämpningsområde skall utökas att omfatta hela
Norrland, pekar man på, att påtagliga resultat redan erhållits inom de områden,
där anslaget i fråga hittills varit tillgängligt. Skogsstyrelsen kan i detta
sammanhang knappast underlåta att som sin åsikt framhålla, att norrländska
skogsproduktionsanslaget ännu ej hunnit mycket över försöksstadiet.
En energisk propagandaverksamhet har drivit fram intresset, men endast
inom Västerbottens läns lappmark har man kommit så långt, att skogsvårdsområden
bildats och kontraktering av arbeten skett. Härigenom har
betesreglering uppnåtts inom dessa områden, men örn skogsägarnas möjligheter
att inom den i kontrakten föreskrivna 1 O-årsperioden genomföra det
i många fall mycket omfattande skogsvårdsprogrammet vet man ännu ganska
litet.

När vunna resultat åberopas som skäl för en utvidgning av .skogsproduktionsanslagets
tillämpningsområde måste man minnas, att desamma lill huvudsaklig
del torde lia uppnåtts på grund av utgående höga bidrag — till
enskilda skogsägare sorn regel 80 procent och till aktiebolag 60 procent av
den godkiinda kostnaden. Enligt norrlandskommitléns nu framlagda förslag
föreslås avseviirt lägre bidragsprocenter för de delar av Norrland, som
skulle tillkomma. Här skulle bidrag för skogsvårdsåtgärder utgå efter samina
grunder, sorn redan nu gälla för de särskilda skogsvårdsanslagen, d. v. s.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

endast i sällsynta fall överstiga 50 procent. För betesanläggningar skulle däremot
kunna lämnas upp till 800 kronors bidrag (i undantagsfall ännu mera)
per hektar, medan nu gällande maximum för bidrag från anslaget till förstärkning
av ofullständiga jordbruk m. m. är 250 kronor. Övriga förmåner,
som föreslås tillkomma delägarna i ett skogsvårdsområde, skulle vara fri
skogsodlingsmaterial och hägnadstråd samt likaledes kostnadsfri skogsvårdsplan.
Dessutom skulle aktiebolag kunna komma i åtnjutande av bidrag till
skogsdikning och skogsodling, vilket ej är fallet enligt nuvarande bestämmelser
för statens skogsutdikningsanslag och statens skogsodlingsanslag.

Fråga är emellertid örn dessa förmaner äro tillräckliga för att stimulera
intresset för^bildandet av skogsvårdsområden. I det kontrakt delägarna i ett
sådant område enligt bestämmelserna skola underteckna förbinda de sig
nämligen att inom en viss, relativt kort tid (som regel 10 år) utföra ej blott
de bidragsberättigade åtgärderna utan även alla andra arbeten, som enligt
skogs vårdsplanen erfordras för att sätta skogen i tillfredsställande skick. Det
kan befaras, att icke bidragsberättigade arbeten kunna bliva så omfattande,
att de avskräcka mången fran att underteckna kontraktet, varigenom skogsvårdsområdets
bildande skulle försvåras eller omöjliggöras. Visserligen torde
omfattningen av de marker, som måste bliva föremål för skogsvårdsåtgärder,
vara förhållandevis mindre inom de delar av Norrland, som ligga utanför
skogsproduktionsanslagets nuvarande giltighetsområde, men dessa arealer
äro av helt annan karaktär, då reproduktionsplikt varit gällande i Gävleborgs,
Västernorrlands och Jämtlands län (med undantag för de s. k. skyddsskogsområdena)
sedan år 1905 samt i Norr- och Västerbottens kustland
sedan år 1925, alltså i 29 respektive 9 års längre tid än i lappmarkerna.
Av denna anledning torde bidrag icke kunna utgå för åtgärder, som vidtagas
inom den övervägande delen av de kala och vanhävdade markerna i
dessa delar av Norrland. Beträffande lappmarkerna är förhållandet rakt motsatt;
vid produktionsanslagets tillämpning lia praktiskt taget alla kala och
vanhävdade marker ansetts vara bidragsberättigade. Förutom den korta
tid, som reproduktionsplikt varit gällande, inverkar här det förhållandet, att
skogsvårdsstyrelsen enligt lappmarkslagen i vissa fall äger medgiva ’ begränsning
av skyldigheten att sörja för återväxt. Sådan begränsning har
även beviljats i stor utsträckning.

Riksförbundet landsbygdens folk har antori.

Norrlandskommittén har såsom det primära framhållit de skogsvårdande
synpunkterna och endast såsom ett led i dessa samt för att ernå betesfredning
av skogen rekommenderat åtgärder för stimulerandet av intresset för
kulturbeten. Förbundet har en något annorlunda uppfattning om dessa frågors
betydelse. De skiljaktiga uppfattningarna äro sannolikt beroende på
olika utgångspunkter. Ur industriell synpunkt liksom även ur exportsynpunkt
kan man anse viktigast att Norrlands skogsmark snarast göres så
produktiv som möjligt. Ur befolkningssynpunkt är det däremot av största
betydelse att jordbruket på allt sätt befrämjas. Då man ej gärna kan rekommendera
en avfolkning av Norrlands landsbygd och man ej kan förse Norrlands
jordbruk i gemen med sådana stödskogsarealer att dessa göra jordbruken
1 ullständiga och bärkraftiga, måste de jordbruksbefrämjande åtgärderna
anses som de primära eller åtminstone fullt jämförliga med de skogsvårdande.

Da det gäller anordnandet av beten sammanfalla visserligen skogens och
jordbrukets intressen, men problemet örn vilka åtgärder som skola vidtagas
samt insatserna i deni och placeringen av arbetets ledning erhåller olika
lösning, beroende på utgångspunkterna. Man kan fastslå, att betesdjurens

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

25

skadegörelse på ungskogen är högst betydande. Det är således för skogsägare
av stort ekonomiskt intresse att skogen fredas från betesgång. Man
torde också kunna fastslå, att ordnandet av rationellt anlagda och skötta
beten äro av mycket stor ekonomisk betydelse för jordbruket. I de fall skogsägaren
även är jordbrukare, har han alltså ett dubbelt intresse av denna
fråga. Erfarenheten torde också visa, att denna kategori alltid är mycket
intresserad, så snart frågan genom lämplig upplysningsverksamhet blir tillräckligt
klarlagd. För denna kategori lämpa sig mycket väl de av kommittén
uppdragna riktlinjerna för statligt stöd åt skogs- och betesbefrämjande

åtgärder. ''

Saken ställer sig något annorlunda, i de fall da skogsägaren icke samtidigt
är jordbrukare eller då jordbrukaren icke har nämnvärt med mark,
lämpad för betesanläggning. De problem, som därvid uppkomma — och
detta gäller ett mycket stort antal fall — ha icke berörts av kommittén. Ett
klarläggande av dem är nödvändigt, örn riktlinjerna skola anses fullständiga.

I varje by torde det finnas en eller flera jordbrukare, vilka icke på egen
mark kunna anlägga beten. Deras djur förbliva även i fortsättningen hänvisade
till skogsbete och man uppnår alltså icke den fullständiga tredingen
av skogen. I sådana fall bör det framför allt ankomma på den lcke-jordbrukande
skogsägaren att som sin insats i betesfredande syfte utan ersättning
ställa behövlig mark till förfogande.

I sitt yttrande har skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län anfört bland annat
följande.

Ett ståndpunkttagande till frågan vad som bör åtgöras för åstadkommande
av en ökad skogsavkastning i norra Sverige förutsätter givetvis, att man
har tillgång till sådana uppgifter, som på ett objektivt sätt klarlägga det
skogliga tillståndet därstädes. Först då man fått en i möjligaste mån klar
bild av beskaffenheten av skogstillgångarna samt de brister, som vidlåda
dessa, kan man med någon större grad av säkerhet diskutera behovet av
stödåtgärder. Viss uppfattning av skogstillståndel i Norrland kan rent erfarenhetsmässigt
inhämtas, men då det gäller så långtgående åtgärder, som
kommittén nu föreslår, är detta givetvis icke tillfyllest, utan erfordras en
siffermässig belysning av förhållandena. Detta kan åstadkommas genom bearbetning
av riksskogstaxeringsmaterial från taxeringen i Norrland underåren
1938—1943. En del av detta material har redan publicerats genom de
redogörelser, som avgivits av riksskogstaxeringsnämnden över verkställd
taxering, men för bedömning av här ifrågavarande spörsmål, bland annat
kalmarkernas ålder och beskaffenhet, storleken av de arealer, där produktionsplikt
enligt lag icke föreligger etc., måste en mera ingående bearbetning
av materialet ske. I viss utsträckning synes detta redan lia verkställts av
riksskogstaxeringsnämnden. Då styrelsen icke baft tillfälle att taga del av
ifrågavarande utredningar, kan styrelsen endast uttala sig örn förhållandena
i Gävleborgs län.

Då det gäller att bedöma resultatet av den med stöd av skogsproduktionsanslaget
bedrivna verksamheten inom lappmarkerna får man enligt styrelsens
uppfattning icke- endast se på antalet bildade skogsvardsomraden, arealer,
bidrag lii. lii., vilket av kommittén redovisats, utan man måste jämväl
studera de mera långsiktiga problem, sorn uppkomma i samband med bildandet
av dylika områden. Tyvärr har kommittén icke upptagit sådana frågor
lill behandling sorn exempelvis eventuella svårigheter ali vidmakthålla
skogsägarnas intresse för skogsvårdsarbete, sedan bidragen förbrukats, underhållets
handhavande samt sist men icke minst möjligheterna att i oell ge -

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 145.

noin skogsvårdsområdena få fram en ökad självverksamhet bland skogsägarna,
så att de i fortsättningen spontant och planmässigt kunna arbeta för
sina skogars skötsel.

Utan tillgång till en sådan fullständig redogörelse för den hittillsvarande
verksamheten måste styrelsen för sin del yrka avslag på föreliggande förslag
om utvidgning av tillämplighetsområdet för produktionsanslaget.

Såsom ytterligare skäl för styrelsens avslagsyrkande vill styrelsen i allt väsentligt
instämma i vad överdirektören G. Strindlund anfört i sitt särskilda
yttrande. Styrelsen vill kraftigt understryka, att av ålder kala marker sannolikt
förekomma endast i ringa omfattning inom andra delar av Norrland
än lappmarkerna. Om den areal, som kan komma i åtnjutande av statsbidrag,
sålunda är av ringa storlek, skulle endast förmånen av ökat bidrag
till betesanläggningar kvarstå såsom lockelse att anlita skogsproduktionsanslaget.
Följden kan då bliva, att skogsvårdsplanen i huvudsak kommer att
taga sikte på genomförandet av förbättrade betesmöjligheter. Detta är givetvis
i och för sig mycket lovvärt, men styrelsen förmenar, att man kan lösa
denna fråga effektivare och smidigare, om den behandlas fristående.

Styrelsen vill här framhålla angelägenheten av att den hittills med statsbidrag
bedrivna betesförbättringsverksamheten i Norrland underkastas en
allmän och ingående översyn, innan åtgärder vidtagas för en utvidgning av
verksamheten. Enligt vad styrelsen bär sig bekant kunna flerstädes allvarliga
anmärkningar riktas mot underhållet av de utlagda betesmarkerna. Orsakerna
till dessa brister i underhållet äro flera. Olämpliga marker kunna
ha utlagts, som kräva så stora kostnader i underhåll, att ägaren icke mäktar
fullgöra detsamma. Ofta är det bristande intresse från markägarens sida och
i mångå fall har man funnit det lämpligare att utlägga en del av åkerjord^
till bete i stället för att kosta på skogsmarken ett drygt underhåll.

I samband med denna översyn borde även ingående undersökas, huruvida
verkligen en allmän avlysning av skogsbete! i Norrland kan genomföras med
hänsyn till tillgången på lämpliga betesmarker och möjligheterna att ordna
betesfrågan för de mångå djurägare, som helt sakna egna marker eller som
icke äga mark lämplig till bete. Man får ingalunda tro, att de svårigheter,
som äro förknippade med genomförande av betesreglering, kunna elimineras
i och med bildandet av skogsvårdsområden.

Beträffande omfattningen av den av norrlandskommittén
föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet
för bestämmelserna angående norrländska skogsproduktionsanslaget Ira domänstyrelsen,
Svenska skogsvårdsföreningen och Norrlands skogsvårdsförbund
uttalat, att tillräckliga skäl icke syntes föreligga för att utsträcka tilllämpningsomradet
till att omfatta jämväl Gävleborgs län, där de skogliga produktionsbetingelserna
icke vore jämförliga med de i övriga norlandslän rådande
förhållandena. Skogsindustriernas samarbetsutslcott har ansett, att mer
vägande skäl kunde anföras för en utvidgning till Kopparbergs län än till
Gävleborgs län. Sveriges skogsägare förbund har tillstyrkt, alt såväl Gävleborgs
län som Kopparbergs län skulle ingå i tillämpningsområdet för ifrågavarande
bestämmelser.

I fråga om grunderna för beviljandet av bidrag till betesanläggningar
och därmed sammanhängande nyodlingar har
länsstyrelsen i Norrbottens län anfört, att en maximering av bidragen till betesanläggningar
på sätt norrlandskommittén föreslagit icke syntes ägnad att upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

27

muntra till anlitande av ifrågavarande bidragsform. Anledningen till att
kommittén föreslagit denna begränsning hade uppenbarligen varit den, att
kommittén velat erhålla garanti för att till betesanläggningar icke utvaldes
mark, som vore olämplig för ändamålet. Sådan garanti syntes emellertid
enligt länsstyrelsens mening kunna skapas genom att skogsvårdsstyrelserna
för denna verksamhet anlitade sakkunniga å området.

Liknande synpunkter ha även upptagits i det yttrande, som avgivits av
skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län.

Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har i sitt yttrande
framhållit, att norrlandskommittén icke angivit vilka omständigheter som
skulle motivera tillämpning av den föreslagna bestämmelsen att i undantagsfall
högre grundbelopp än 600 kronor per hektar skulle få utgå till betesförbättringsåtgärder.
Det skulle därför ankomma på bidragsförmedlarna att avgöra,
när högre grundbelopp än 600 kronor skulle få beviljas, vilket enligt
utskottets mening kunde medföra växlande tillämpning inom olika områden.

Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förordat,
att högre bidrag till betesanlägggningar än 600 kronor per hektar icke skulle
få beviljas i annat fall än där bidraget förbundits med avtal om avlösning av
betesservitut.

Lantbruksstyrelsen har i sitt yttrande uttalat, att för bidrag till betesanläggningar
och därmed sammanhängande nyodlingar från anslaget till förstärkning
av ofullständiga jordbruk m. m. borde gälla i huvudsak likartade bestämmelser
som för bidrag till motsvarande ändamål från norrländska skogsproduktionsanslaget.
Härom har styrelsen anfört.

Därest, såsom kommittén föreslagit, tillämpningsområdet för det norrländska
skogsproduktionsanslaget utsträckes till att omfatta hela Norrland
i stället för såsom för närvarande endast en mindre del därav, varest speciella
förhållanden äro rådande beträffande skogs- och betesproblemen, synes det
ofrånkomligt att i huvudsak likartade bestämmelser bliva gällande vid beviljandet
av bidrag från de båda anslagen. Då nyodlings- och betesförbättringsspörsmålen
inom stora delar av Norrland stå i nära samband med varandra,
borde bidrag från anslaget till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m.
till nyodlingsföretag, som utföres i anslutning till betesförbättring, böra utgå
enligt enahanda grunder. Lantbruksstyrelsen vill emellertid samtidigt understryka,
att de förordade högre bidragen till nyodling och betesförbättring icke
få leda till uppodling av för ändamålet olämplig mark, utan bör under alla
förhållanden tillses, att nyttan av ifrågasatta åtgärder står i rimlig proportion
till därav föranledda kostnader.

Även Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott ha förordat, att betesförbättrings- och nyodlingsbidrag
skulle få utgå efter enahanda grunder från båda dessa anslag.

Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har vidare uttalat,
att, då nyodling medförde betydligt större kostnad än de åtgärder som
i allmänhet hänfördes till betesförbättring, bidrag till nyodling borde utgå
med högre belopp per hektar än bidrag till betesanläggning. Därigenom
skulle en önskvärd övergång till nyodling av de områden, som skulle använ -

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 145.

das för betesändamål, kunna främjas i de fall då en sådan åtgärd vore möjlig''
och ekonomiskt försvarbar.

Beträffande bidragen till skogsvårdsåtgärder i de delar
av Norrland, som nu icke ingå i tillämpningsområdet för bestämmelserna
angående norrländska skogsproduktionsanslaget, har Sveriges skogsägareförbund
anfört.

I fråga örn storleken av statsbidragen till skogsvårdsarbeten utanför lappmarkerna
och därmed jämställda områden har kommittén föreslagit vissa
modifikationer, vilka innebära, att bidragsprocenterna genomgående äro något
lägre utanför lappmarkerna. Förbundet finner detta välmotiverat. Skogsbruken
nedom lappmarkerna ha i genomsnitt bättre boniteter och högre
produktion. Vissa skogsvårdsåtgärder äro sannolikt därstädes även något
billigare i utförande per hektar. Detta innebär, att skogsbruken nedom lappmarkerna
i sig själva ha något högre bärkraft, än vad fallet är med de lappländska
skogsbruken. Detta synes vara fullgott skäl för att skogsägarna utanför
lappmarkerna själva få vidkännas en något högre andel av kostnaderna
tor behövliga skogsvårdsåtgärder. Ett annat motiv härför är, att dessa skogsägare
haft fri dispositionsrätt över sina skogar, under det att inom lappmarkerna
staten haft ett betydande förmynderskap över de enskildas skogsskötsel
och därmed även ett visst ansvar för dennas resultat. Förbundet anser,
att statsbidrag till skötseln av enskilda skogar överhuvud taget böra hållas å
en måttlig nivå. Skogsskötseln är en ekonomisk hantering, som i första hand
själv bör bära sina kostnader.

Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län har föreslagit, att bidrag till
skogsvårdsåtgärder skulle även utanför lappmarkerna och därmed likställda
områden utgå efter de nu gällande grunderna men med jämkade bidragsbelopp.
Styrelsen har härom anfört.

Norrlandskommitténs förslag innebär, att vid tillämpningen av produktionsanslagets
bestämmelser utanför lappmarkerna och de övriga områden,
för vilka bestämmelserna nu gälla, bidrag till skogsvårdsåtgärder skola utgå
enligt grunderna för statens ordinarie skogsvårdsanslag, dock med den avvikelsen,
att bidrag även skola kunna utgå till aktiebolag samt att bidragstagarna
skola få fri skogsodlingsmateriel och hägnadstråd. Skulle detta förslag
realiseras, komma bidrag icke att utgå till vissa skogsvårdsarbeten, vilka enligt
bestämmelserna för produktionsanslaget äro bidragsberättigade. Styrelsen
kan emellertid icke finna, att skäl föreligger för en dylik beskärning i möjligheten
att lämna bidrag till skogsvårdsarbetenas omfattning utanför lappmarksområdet
utöver den, som en beräkning av arbetets bärighet ger anledning
till. Det synes därför skogsvårdsstyrelsen lämpligare, att bestämmelserna
så utformas, att produktionsanslagets tillämpningsområde utsträckes endast
med ändring av bidragsprocenterna i fråga örn skogsvårdsarbeten. Styrelsen
har således intet att erinra mot, att vid tillämpningen av bestämmelserna
för produktionsanslaget utanför lappmarksområdena bidragen för skogsvårdsarbeten
bestämmas till 50 procent. Enda skillnaden mellan skogsvårdsstyrelsens
och kommitténs förslag är således, att vid ett realiserande av skogsvårdsstyrelsens
förslag bidrag även kan utgå till röjningsgallring i tätväxande
ungskog, vilket däremot icke kan ske, örn kommitténs förslag godta
ges.

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

Liknande synpunkter lia anförts av länsstyrelsen i Västerbottens län och
samma läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Även Norrlands skogsvårdsförbund och Skogsindustriernas samarbetsutskott
ha föreslagit, att bidragstilldelningen skulle regleras efter de nu gällande
grunderna för bidrag från skogsproduktionsanslaget med viss jämkning
av bidragsbeloppen. Bidrag skulle enligt dessa sammanslutningars förslag
utgå med ett grundbelopp, motsvarande 50 procent av den godkända
kostnaden, varjämte enskilda skogsägare borde erhålla ett tilläggsbelopp,
motsvarande 15 procent av nämnda kostnad.

Norrlandskommitténs förslag att hand havan det av bidragsgivningen
skulle ankomma på skogsvårdsstyrelserna såväl i fråga om skogsvårdsåtgärder
som beträffande betesanläggningar och därmed sammanhängande
nyodlingar har föranlett uttalanden i ett flertal yttranden. De myndigheter
och sammanslutningar, som uttalat sig för de av överdirektören G.
Strindlund inom kommittén framförda synpunkterna, ha förordat, att bidragsgivningen
i fråga om betesanläggningar och nyodlingar borde anförtros
åt hushållningssällskapen. Skogsstyrelsen har i detta hänseende anfört
följande.

Då anordnandet av goda beten i mycket hög grad är en för jordbruket betydelsefull
rationaliseringsfråga, synes det knappast vara organisatoriskt lämpligt
att, såsom norrlandskommittén föreslagit, lägga denna arbetsuppgift pa
skogsvårdstyrelserna. Därest skogsproduktionsanslaget skulle vinna den
spridning, som kommittén förutsatt, kan förväntas, att praktiskt taget all
verksamhet med betesanläggningar inom Norrland skulle komma att koncentreras
till skogsvårdsområdena och alltså komma att handhavas av skogsvårdsstyrelserna,
medan hushållningsällskapens betesförbättringverksamhet
på grund av de ogynnsammare bidragsvillkoren bleve av ringa omfattning.
Skulle bidragsverksamheten i anledning av produktionsanslaget icke få större
omfattning, kvarstå dock olägenheterna av en dubbelorganisation på området.

Den starkt utvidgade verksamhet för anläggning av kulturbeten och i
samband därmed skogens fredande för bete, som skogsstyrelsen i likhet
med kommittén anser vara av behovet pakallad även i de delar av Norrland,
varom nu är fråga, bör enligt skogsstyrelsens uppfattning åligga hushållningssällskapen.
För den skull måste dessa emellertid utrustas med erforderliga
resurser med avseende på såväl ekonomi som personal. Ltt i reglerade
former bedrivet samarbete mellan dessa organ och skogsvårdsstyrelserna
måste också starkt befrämjas bland annat för att garantera, att betesförbättringsverksamlieten
och skogsvårdsåtgärderna hålla jämna steg. De senare
åtgärderna äro nämligen för sitt rationella genomförande i stor utsträckning
beroende av, att betesfrågan blivit löst och skogsbetet avlyst fran
de områden, där skogskulturer äro aktuella. n

Skogsstyrelsen kan knappast underlåta påpeka, att fragan örn vem som
lämpligen bör svara för betesverksamheten kan intlueras av resultatet av
vissa pågående utredningar. 1942 års jordbrukskommitté arbetar salim a
för närvarande med frågan örn den jordbruksbefrämjande verksamhetens
rationalisering och torde därvid bland annat komma att behandla hushållningssällskapens,
egnahemsnämndernas m. fl. arbetsuppgifter och organisa -

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 145.

tion. Inom lantbruksstyrelsen pågår överarbetning av vissa hushållningssällskapsutredningens
organisationsförslag. 1944 års skogsvårdsstyrelseutredning
behandlar skogsvårdsstyrelsernas arbetsuppgifter och personalorganisation.
Även den revision av skogsvårdslagen, som pågår inom skogsstyrelsen, kan
komma att beröra vissa av de problem, som behandlas i norrlandskommitténs
förslag, exempelvis återväxtskyldigheten.

Kommittén har själv påpekat, att förslaget i viktiga delar, främst i fråga
örn bidragsvillkoren vid skogsvårdsarbeten, är att anse som ett provisorium
i avvaktan på en önskvärd revision av bestämmelserna för den statliga bidragsverksamheten
på skogsbrukets område, till vilken fråga kommittén
icke ansett sig kunna taga ståndpunkt, förrän åtskilliga frågor, som avses
att behandlas av skogsvårdsstyrelseutredningen, blivit föremål för övervägande.
Innan den nu föreslagna utvidgningen av skogsproduktionsanslaget
praktiskt börjar fungera, torde emellertid sannolikt resultaten från dessa
utredningar föreligga. Erfarenheten från lappmarkerna visar nämligen, att
man får räkna med inemot två år från det första sammanträdet med intressenterna
i ett planerat skogsvårdsområde, tills saken avancerat så långt, att
kontrakt är skrivet och arbetena kunna påbörjas.

Vilken organisationsform som än väljes för betesförbättringsverksamheten
torde kostnaderna bliva ungefär lika stora. Svårigheterna i fråga om anskaffning
av erforderlig personal för planläggningsarbetet torde i vart fall
icke bliva mindre, därest skogsvårdsstyrelserna åläggas denna uppgift. Den
nuvarande verksamheten med skogsproduktionsanslaget har också i stor utsträckning
begränsats av personalbristen. En personalutökning hos skogsvårdsstyrelserna
torde i nuvarande läge ställa sig mycket svår, bland annat
med hänsyn till att rekryterings- och anställningsförhållandena hos styrelserna
på grund av pågående utredning för närvarande äro ovissa.

Riksförbundet landsbygdens folk har anfört.

Kommitténs principiella inställning att betrakta problemet ur framför allt
skoglig synpunkt har uppenbarligen föranlett att handhavandet av betesförbättringsåtgärderna
lagts under skogsvårdsstyrelserna. Detta arrangemang
anser förbundet vara olämpligt. Anordnandet av betesmarker måste framför
allt kunna samordnas med en gårds övriga jordbruksförhållanden, något
som icke kan ske under andra omständigheter än i samverkan med de tjänstemän,
som handlägga bygdens övriga jordbruksfrågor, d. v. s. hushållningssällskapets
tjänstemän. Det förtjänstfulla arbete på betesfrågans lösning,
som bedrivits av skogsvårdsstyrelsen inom Västerbottens lappmark, bevisar
ej, att icke ett än bättre resultat skulle ha nåtts, örn länets hushållningssällskap
haft resurser och intresse för detta arbete.

Lantbruksstyrelsen och Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
lia förordat, att planläggning jämväl av sådana betesanläggningar,
vartill bidrag ansetts skola utgå från norrländska skogsproduktionsanslaget,
skulle handhavas av hushållningssällskapen. Lantbruksstyrelsen
har härom anfört följande.

Utförandet av betesförbättringar är en åtgärd, som intimt sammanhänger
med frågan örn ordnandet av jordbruksdriften i dess helhet. Det synes därför
vara angeläget, att planläggningen av dylika förbättringsåtgärder anförtros
åt de lokala organ, vilka förfoga över den för ändamålet erforderliga
sakkunskapen. Lantbruksstyrelsen vill såväl med hänsyn härtill som med
tanke på de övriga fördelar, som planläggningens handhavande av ett enda

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

31

organ måste anses medföra, förorda, att jämväl planläggningen av sådana
betesanläggningar, vartill bidrag avses skola utgå från norrländska skogsproduktionsanslaget,
skall omhänderhavas av hushållningssällskapen, såframt
icke skogsvårdsstyrelserna, som under alla förhållanden i förevarande
frågor böra samarbeta med hushållningssällskapen, själva förfoga över
kompetent personal.

Vad angår förenämnda framställning om en skoglig åtgärdsinventering
å de enskilda skogarna i de fyra nordligaste länen har skogsvärdsstgrelsen
i Jämtlands län uttalat, att en sådan inventering icke syntes erforderlig,
därest tillämpningsområdet för bestämmelserna angående det norrländska
skogsproduktionsanslaget utvidgades, eftersom planläggningen av
skogsvårdsområden innefattade en dylik inventering.

Skogsvdrdsstyrelsen i Gävleborgs län har i detta hänseende anfört.

Styrelsen kan för sin del icke finna det erforderligt och lämpligt att i nuvarande
läge igångsätta en sådan inventering. Först och främst måste behovet
av föryngringsåtgärder anses vara så påtagligt och så omfattande, att någon
särskild inventering knappast kan anses erforderlig, utan kunna arbetsobjekten
angripas direkt vare sig detta skall ske genom bildande av skogsvårdsområden
eller annorledes. Vidare kan det enligt styrelsens mening icke vara
försvarligt att igångsätta en dylik synnerligen arbetskrävande och kostsam
inventering, innan man undersökt om och i vad mån riksskogstaxeringsmaterialet
kan användas för belysande av här ifrågavarande åtgärdsbehov.

Beträffande det av norrlandskommittén förordade, av domänstyrelsen
och skogsstyrelsen framlagda förslaget har domänstyrelsen
anfört.

Förslaget att bidrag från skogsproduktionsanslaget enligt därför bestämda
grunder skall kunna utgå till innehavare eller arrendator av torp, kolonat
eller annan lägenhet å skogar av allmän natur, som för betesregleringens rationella
genomförande bör ingå i skogsvårdsområde, synes styrelsen vara det
bästa sättet att med minsta sammanlagda kostnader inom kortast möjliga tid
få betesregleringen inom nu ifrågavarande landsdelar effektivt genomförd.
Beträffande de kronolägenheter inom sagda landsdelar, vilka på grund av
sitt läge icke kunna ifrågakomma att för betesfrågans lösning ingå i skogsvårdsområde,
synes det skäligt, att domänstyrelsen bemyndigas att av de
riksstatsanslag, som anvisas styrelsen till stöd för verksamheten vid dessa
lägenheter, till innehavarna utbetala bidrag för betesanläggning enligt samma
grunder, som gälla för bidrag till dylika anläggningar från skogsproduktionsanslaget.

Skogsvdrdsstyrelsen i Norrbottens län har föreslagit, att de för lappmarkerna
och därmed likställda områden gällande bestämmelserna örn bidrag
från norrländska skogsproduktionsanslaget skulle tillämpas ej blott i fråga
örn betesanläggningar å sådana skogar, som avsåges i domänslyrelsens och
skogsstyrelsens förslag, utan jämväl i fråga örn såväl betesförbättringsåtgärder
som skogsvårdsåtgärder, vilka föreloges å skogar inom Övertorneå,
Korpilombolo, Tärendö, Pajala och Junosuando socknar. Såsom skäl härför
har styrelsen åberopat, att de skogliga förhållandena inom dessa socknar i
många avseenden vore tämligen likartade med de i lappmarkerna rådande.

32

Kungl. Alaj:ts proposition nr 145.

Departements chefen.

Skogsstyrelsens framställning m. m.

I sin förut omförmälda skrivelse den 26 augusti 1944 har skogsstyrelsen
meddelat, att de av norrländska skogsproduktionsanslaget berörda skogsvårdsstyrelserna
uppskattat medelsbehovet till 445 000 kronor för budgetåret
1944/45 och till 1 048 000 kronor för budgetåret 1945/46 eller till sammanlagt
1 493 000 kronor. Vid ingången av budgetåret 1944/45 hade funnits en
behållning å anslaget av 517 000 kronor. Det av skogsvårdsstyrelsema beräknade
medelsbehovet för nämnda båda budgetår skulle alltså med 976 000
kronor överstiga den disponibla behållningen å anslaget. Visserligen hade
den med anslaget avsedda verksamheten ännu ej nått den omfattning som
man från början räknat med, men inom de län, där anslaget utnyttjades,
hade den för arbetenas planläggning erfox-derliga personalen nu utökats och
komme utdelning av statsbidrag till redan kontrakterade företag att ökas.
Före den 1 juli 1944 hade inom 31 skogsvårdsområden avtalats arbeten med
ett sammanlagt bidragsbelopp av 1 734 000 kronor, varav allenast 660 000
kronor dittills utdelats. Då ett tillbakahållande av isedon kontrakteiade företag,
på vilka ett omfattande planläggningsarbete nedlagts, ej borde ifrågasättas,
komme behovet av medel att ökas under de närmaste åren, därest ej
läget på arbetsnxarknaden gjorde det önskvärt att verksamheten inskränktes.
Det syntes skogsstyrelsen troligt, att verksamheten kunde bedrivas i nöjaktig
omfattning under budgetåret 1945/46, därest ett anslag av 750 000 kronor
anvisades för ändamålet. Styrelsen förutsatte därvid att ytterligare medel
komme att anvisas vid en eventuell arbetslöshetskris.

Statskontoret har förklarat sig icke ha funnit skogsstyi''elsens framställning
föranleda något uttalande från statskontorets sida.

I det av norrländska skogsproduktionsutx-edningen år 1939 framlagda förslaget
rörande åtgärder för befordrande av produktionen å enskilda skogar
i vissa delar av Norrland, vilket förslag ledde till anvisande av medel för
igångsättande av verksamheten för ökad skogsproduktion i Norrland, utgick
utredningen från att verksamheten skulle omfatta i stort sett de enskilda
skogarna i de fyra nordligaste länen samt vissa skogar i Kopparbergs
län. I den proposition vari riktlinjerna för verksamheten uppdrogos framhöll
jag emellertid, att densamma till en början borde få försökskaraktär och
med hänsyn härtill begränsas till att avse i huvudsak de enskilda lappmarksskogama
samt vissa skogar av skyddsskogsnatur. Arbetet har nu varit i
gång sedan i det närmaste fem år och erfarenheterna av detsamma synas
ha varit goda. Påtagliga resultat ha sålunda nåtts, framför allt i Västerbottens
läns lappmarker. Bildandet av skogsvårdsområden har skett i ganska
betydande omfattning och inom de trakter där dessa äro belägna har ett
stegrat intresse framträtt för de produktionsbefrämjande åtgärder, som avses
med verksamheten. De skäl som på sin tid ansågos påkalla verksamhetens
igångsättande stå emellertid fortfarande kvar med oföxnninskad styrka

Kungl. Mcij.ts proposition nr 145.

33

inom övriga områden i Norrland. Det synes alltså alltjämt behövligt att där
söka stödja och föra skogsproduktionen framåt med hänsyn till den starka
minskning av det sparade skogskapitalet, som skett under de senaste årtiondena.

Norrlandskommittén har i sitt föreliggande förslag angående en utvidgning
av området för ifrågavarande verksamhet särskilt framhållit betydelsen
av att skogsbete! i möjligaste mån avlyses i Norrland. I stort sett torde enighet
råda därom att skogsbetet förorsakar avsevärda skador särskilt på
ungskogen och att skogsbelets upphörande är en förutsättning för ett rationellt
drivet skogsbruk. Men skogsbetet är icke blott ägnat att försvåra
skogsåterväxten utan måste även ur rena jordbrukssynpunkter anses förkastligt.
Ett ordnat betesbruk å kulturbeten är numera allmänt erkänt såsom
den riktiga formen för betesfrågans ordnande. I Norrland har emellertid
denna fråga icke i samma utsträckning som i andra delar av landet erhållit
en tillfredsställande lösning, vilket i första hand torde sammanhänga
med att ordnandet av kulturbeten där merendels ställer sig svårare och mera
kostsamt. I betraktande härav framstår det såsom i hög grad önskvärt att
åtgärder vidtagas i syfte att främja en tillfredsställande lösning även av detta
spörsmål. Ett ordnande av betesfrågan i Norrland sammanhänger i större
omfattning än i det övriga landet med skogsvårdsarbetet dels därför att
skogsbetet där har en betydligt mera allmän utsträckning och dels till följd
av att kulturbetena i icke ringa mån måste anläggas på skogsmark. Med hänsyn
till det anförda torde, då det gäller att i Norrland främja en ökad planmässighet
inom skogsvårdsarbetet och förbättrade betesförhållanden, en utvidgning
av den med stöd av norrländska skogsproduktionsanslaget bedrivna
verksamheten vara ändamålsenlig. På grund härav finner jag mig böra i
princip tillstyrka norrlandskommitténs förslag att utvidga tillämpningsområdet
för bestämmelserna angående norrländska produktionsanslagets användning.
Eli genomförande av iörslaget synes mig icke ägnat att förrycka
det arbete, som bedrives av skogsvårdsstyrelseutredningen. Det torde nämligen
under alla förhållanden bliva nödvändigt att skogsvårdsstyrelserna i
Norrland i stor omfattning låta sin verksamhet innefatta åtgärder för skogens
reproduktion i denna del av landet.

Beträffande den omfattning, i vilken tillämpningsområdet för bestämmelserna
angående norrländska skogsproduktionsanslaget bör utvidgas, ha delade
meningar kommit till uttryck i de yttranden, som avgivits över kommitténs
förslag. Ehuru, såsom i några yttranden framhållits, de skogliga produktionsbetingelserna
i Gävleborgs län måhända icke äro fullt jämförliga med de
i övriga norrlandslän rådande förhallandcna, synes tilli äcklig anledning icke
föreligga att från tillämpningsområdet undantaga delta län. Jag biträder således
norrlandskommitténs förslag, all området för ifrågavarande verksamhet
utsträckes till att omfatta de fyra nordligaste länen samt Gävleborgs län.

I fråga örn grunderna för beviljande av bidrag anser jag i likhet med kommittén
att bidragen inom de nytillkomna områdena, då de skogliga förhållandena
i dessa trakter i allmänhet äro bättre än i lappmarkerna, icke böra

milling till riksdagens protokoll IMU. 1 sami. Nr 14S.

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 145.

utgå efter de grunder som nu gälla för användningen av produktionsanslaget,
utan bidragsbeloppen böra bestämmas i närmare anslutning till de föreskiifter
som meddelats för statsbidrag i allmänhet till de åtgärder varom här
är fråga. Även beträffande bidragen till betesanläggningar och därmed sammanhängande
nyodlingar inom de nytillkomna områdena finner jag mig
kunna i huvudsak biträda kommitténs förslag. Med hänsyn till önskvärdheten
att främja tillkomsten av kombinerade betesanläggningar och skogsvårdsplaner
samt i betraktande av de jämförelsevis höga anläggningskostnaderna
i norra Sverige torde det såsom kommittén föreslagit vara nödvändigt att bevilja
högre bidrag än som är möjligt enligt bestämmelserna örn användningen
av anslaget till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m. Bidrag synas
därför under förutsättning att vederbörande fastighetsägare ingår såsom
delägare i skogsvårdsområde böra få utgå med ett grundbelopp, motsvarande
60 procent av en anläggningskostnad örn högst 1 000 kronor per hektar eller
således 600 kronor per hektar. Därjämte bör enskild person, som själv brukar
den fastighet varå eller till vars förbättrande åtgärden vidtages, kunna
erhålla tilläggsbidrag med högst hälften av det belopp, varmed den godkända
kostnaden överstiger det beviljade grundbeloppet, därest han på grund av
svag ekonomi eller annan därmed jämförlig anledning kan antagas icke
vara i stånd att utan tilläggsbelopp utföra åtgärden eller ock nyttan därav
kommer honom till del först efter avsevärd tid. Såsom kommittén föreslagit,
böra dessutom i undantagsfall till delägare i skogsvårdsområde få utlämnas
grundbelopp, uppgående till 60 procent jämväl å kostnad överstigande
1 000 kronor per hektar. Motsvarande torde även få gälla liiläggsbidrag. Dylika
högre bidrag böra emellertid beviljas endast i de fall, då sådana omständigheter
föreligga som motivera att vederbörande erhåller särskilt stöd. För
att erhålla garanti för alt högre grundbelopp än 600 kronor per hektar icke
beviljas annat än i rena undantagsfall torde böra föreskrivas, att grundbeloppen
till delägarna i ett skogsvårdsområde genomsnittligt icke få överstiga 600
kronor per hektar. Jag utgår ifrån att betesanläggningar anordnas så ändamålsenligt
som förhållandena medgiva för att begränsa kostnaderna till lägsta
möjliga belopp. Den för bidrag från anslaget till förstärkning av ofullständiga
jordbruk m. m. stadgade arealbegränsningen samt bestämmelsen att bidrag
icke må på en gång tilldelas en och samma person med högre belopp än tillhopa
800 kronor böra icke under de förhållanden, varom här är fråga, äga
tillämpning.

Det i vissa yttranden framförda förslaget, att för bidrag till betesanläggningar
och därmed sammanhängande nyodlingar från anslaget till förstärkning
av ofullständiga jordbruk m. m. skulle gälla i huvudsak likartade bestämmelser
som de, vilka här förordats för bidrag till motsvarande ändamål
från norrländska skogsproduktionsanslaget, synes icke i detta sammanhang
böra upptagas till övervägande. 1 avvaktan på erfarenhet huru de av mig
förordade bestämmelserna komma att verka torde åtminstone ännu någon
tid kunna anstå med ytterligare åtgärder i de syften, varom nu är fråga.

Bidragen till skogsvårdsåtgärder, som vidtagas inom skogsvårdsområden
i de delar av Norrland vilka nu icke ingå i tillämpningsområdet för bestäm -

Kungl. Maj.ts proposition nr 145.

35

melserna angående norrländska skogsproduktionsanslaget, synas, i enlighet
med vad norrlandskommittén föreslagit, böra utgå efter de grunder, som
gälla för bidrag från statens skogsutdikningsanslag, statens skogsodlingsanslag
och anslaget till väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild
ägo, varvid bidrag dock även böra få utgå till aktiebolag. Med en dylik
anordning vinnes den fördelen att i bestämmelserna örn den statliga bidragsverksamheten
för skogsvårdens främjande icke behöva företagas sådana
ändringar, som skulle kunna vara ägnade att försvåra en blivande revision
av dessa bestämmelser. De i vissa yttranden uttalade farhågorna för att
de förmåner, som enligt de av mig förordade grunderna kunna beviljas, icke
skulle innebära tillräcklig uppmuntran till deltagande i skogsvårdsområden
kan jag icke dela. Det torde kunna förväntas, att skogsägarna med hänsyn
till de förmånliga betesförbättringsbidragen och de övriga förmåner, som deltagande
i skogsvårdsområde medför, skola finna med sin fördel förenligt alt
ansluta sig till skogsvårdsföreningarna.

I likhet med norrlandskommittén anser jag, att handhavandet av bidragsgivningen
liksom hittills skall ankomma på skogs vårdsstyrelserna såväl när
det gäller bidrag till betesanläggningar och därmed sammanhängande nyodlingar
som då fråga är örn bidrag till övriga skogsvårdsåtgärder. Visserligen
kunna skäl föreligga för att betesregleringsfrågor skulle behandlas av hushållningssällskapen.
Såsom jag vid framläggandet år 1940 av förslaget om anvisande
av medel för ifrågavarande ändamål framhöll, torde emellertid en
dylik anordning i viss mån medföra ett sönderbrytande av organisationen.
Omgång och svårigheter av andra slag skulle förmodligen också bliva en följd
därav. Jag förutsätter emellertid, att ett intimt samarbete mellan skogsvårdsstvrelserna
och hushållningssällskapen kommer att äga rum vid behandlingen
av dessa frågor. Skogsvårdsstyrelserna böra för planläggningen av betesanläggningar
där så är möjligt i första hand anlita hushållningssällskapens
tjänstemän och endast i de fall, där detta icke låter sig göra eller skogsvårdsstyrelserna
redan ha egen personal, som äger sakkunskap i förevarande hänseende,
själva ombesörja planläggningen.

En skoglig åtgärdsinventering å de enskilda skogarna i de fyra nordligaste
länen av det slag, som avses i den av Norrlands skogsvårdsförbund, Svenska
skogsvårdsföreningen och Sveriges skogsägareförbund gjorda framställningen,
torde åtminstone icke för närvarande behöva företagas dels med hänsyn till
att skogsstyrelsen i samarbete med skogsvårdsstyrelserna upprättat en allmän
plan för effektivisering av skogsvårdsarbetet för det fall att behov skulle
uppstå av mera omfattande sysselsättningsbcfrämjande åtgiirder, dels ock i
betraktande av att den planläggning av skogsvårdsområden, som kan förväntas
äga rum i ökad omfattning såsom en följd av den av mig förordade utvidgningen
av tillämplighetsområdet för norrländska skogsproduktionsanslaget,
delvis motsvarar syftet med framställningen.

Det av domänstyrelsen och skogsstyrelsen gemensamt framlagda och av
norrlandskommittén förordade förslaget finner jag mig kunna biträda. Således
böra de för lappmarkerna och därmed likställda områden gällande be -

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 145.

stämmelserna om bidrag från norrländska skogsproduktionsanslaget få lilllämpas
i fråga om bidrag till betesanläggningar å sådana skogar, vilka gränsa
lill skogsvårdsområde men ligga utanför skogsproduktionsanslagets nuvarande
giltighetsområde och vilkas medtagande vid betesreglering utgör en nödvändig
förutsättning för regleringens rationella genomförande. Såsom norrlandskommittén
föreslagit, torde emellertid fråga om tillämpning av de för
lappmarkerna och därmed likställda områden gällande bestämmelserna på
fastighet utanför dessa områden för varje särskilt fall böra underställas skogsstyrelsens
prövning. Bidrag från skogsproduktionsanslaget synas även böra
få utgå till innehavare eller arrendator av torp, kolonat eller annan lägenhet
å skogar av allmän natur, under förutsättning att dessa äro så belägna att de
kunna ingå i åsyftat skogsvårdsområde. Beträffande de kronolägenheter, som
på grund av sitt läge icke kunna ifrågakomma att för betesfrågans lösning
ingå i skogsvårdsområde, bör domänstyrelsen äga att av medel, som anvisas
styrelsen för verksamheten vid dessa lägenheter, till innehavarna utbetala
bidrag till betesanläggningar enligt de grunder som gälla för bidrag från
norrländska skogsproduktionsanslaget.

Att, såsom skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län föreslagit, utsträcka tilllämpningsområdet
för de bestämmelser, vilka gälla för lappmarkerna och därmed
likställda områden, till Övertorneå, Korpilombolo, Tärendö, Pajala och
Junosuando socknar, där de skogliga förhållandena i flera avseenden äro tämligen
likartade med de i lappmarkerna rådande förhållandena, synes lämpligen
kunna anstå i avvaktan på erfarenhet rörande verkan av de av mig i det föregående
förordade bestämmelserna.

I betraktande av att ett betydande antal företag av den art, som avses med
norrländska skogsproduktionsanslaget, redan avtalats och med hänsyn till
angelägenheten av att dessa företag, på vilka ett omfattande planläggningsarbete
nedlagts, icke hållas tillbaka, har skogsstyrelsen i sin förut omförmälda
skrivelse den 26 augusti 1944 funnit sig böra för ändamålet föreslå ett anslag
för budgetåret 1945/46 av 750 000 kronor. Därest den av mig förordade utvidgningen
av tillämplighetsområdet för det norrländska skogsproduktionsanslaget
genomföres, torde emellertid, såsom norrlandskommittén framhållit,
ytterligare medel vara erforderliga. Det är givetvis vanskligt att med någon
större säkerhet uppskatta den ökning i medelsåtgången, som i anledning av
utvidgningen kan bliva behövlig. Emellertid anser jag, att anslaget för nästa
budgetår bör upptagas med ett belopp av 1 000 000 kronor.

Det torde få ankomma på Kungl. Majit att, sedan riksdagen fattat beslut
i förevarande ärende, utfärda erforderliga bestämmelser i ämnet.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen att

till Skogsvård m. m.: Åtgärder för ökad skogsproduktion i
Norrland m. m. å riksstaten för budgetåret 1945/46 under nionde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av...............................kronor 1 000 000.

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 145.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen och förordnar att
proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Per Eldin.