Kungl. Majlis proposition nr 137.

1

Nr 137.

Kungl. Majits proposition till riksdagen angående gäldande av
viss ersättning till baltiska flyktingar; given Stockholms
slott den 23 februari 1945.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 februari
1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist, Domö, Ewerlöf, PiUbbestad,
Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

Under den tid förliden höst, då baltiska flyktingar i stort antal dagligen
ankommo till Gotland, skedde desinfektionen av deras kläder och övriga tillhörigheter
i gamla maltfabrikens i Visby kölna. Natten mellan den 29 och
.‘50 september 1944 utbröt eld i kölnans värmekammare. Genom branden
lingö omkring 250 flyktingar sina tillhörigheter förstörda.

Ilihany till riksdagens protokoll 1945. I sami. Nr 137.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 137.

I anledning av den timade händelsen verkställdes polisutredning. Resultatet
av utredningen har sedermera sammanställts i en polisrapport, vilken
innehåller i huvudsak följande.

Fastigheten, som tillhör Visby stad, är uppförd av tegel i fem våningar.
Lokalerna äro uthyrda till förvaring av spannmål, gödningsmedel, möbler
m. m., varjämte en del av lokalerna vid tillfället användes såsom flyktingläger.
Kölnan, i vilken flyktingarnas tillhörigheter undergingo desinfektion,
består överst av två korrugerade järnplåtar lagda på järnbalkar och därunder
ett uppvärmningssystem, bestående av murade kanaler och rör av
järnplåt samt en värmekammare. Från värmepannan i bottenvåningen ledes
röken först genom en murad trumma ut i rörslingor av järnplåt och fortsätter
ut genom skorstenen. Värmen, som utvecklas från rören, pressas upp från
värmekammaren genom plåthuvar placerade under nedersta plåten. Belysningen
är elektrisk.

Skötseln av värmepannan i maltfabriken omhänderhades under dagen aven
av de svenska myndigheterna därför anlitad estländsk flykting och nattetid
av en före detta förman i Visby vid namn Aronsson. Båda dessa personer
hade av den person, vilken hade hand örn desinfektionen, erhållit instruktioner
att vännen i kölnan icke fick överstiga 90 grader. Då Aronsson
den 29 september 1944 klockan 8 eftermiddagen avlöste estländaren, hade
denne, vilken ej talade svenska, genom tecken klargjort för Aronsson, att
det vore mycket varmt i kölnan, där flyktingarnas tillhörigheter voro utplacerade.
Aronsson hade strax därefter iakttagit, att termometern i kölnan visade
över 100 grader, vilket Aronsson ansett vara mycket för varmt. Då han
själv skötte eldningen, brukade det vara högst 85 grader i kölnan. Under den
närmaste timmen hade Aronsson lagt in endast ett par skyfflar kol i värmepannan.
Vid kontroll strax före klockan 10 eftermiddagen av temperaturen
hade termometern visat 100 grader. Då Aronsson efter omkring en timme
ånyo skulle avläsa temperaturen, hade han på vägen till värmekammaren
mott en nattvakt, vilken meddelat, att eld utbrutit bland flyktingarnas tillhörigheter
i desinfektionskammaren. Anledningen till att temperaturen blivit
så hög ansåg Aronsson vara, att masonitskivor utlagts på översta plåten,
varigenom värmen hindrats att tränga igenom nämnda plåt. Aronsson uppgav,
att han vid tillfället icke lagt in mera bränsle i värmepannan än som
varit absolut nödvändigt för alt fyren icke skulle slockna. Aronsson uppgav
emellertid vidare, att det icke vid något tidigare tillfälle varit så hög temperatur
som 100 grader i desinfektionskammaren, utan temperaturen hade varierat
mellan 85 och 90 grader.

Utöver vad nu anförts lia vid de anställda förhören icke lämnats några
upplysningar av intresse för bedömande av eldsorsaken. Den förmodan har
uttalats, att bland flyktingarnas bagage förvarats något självantändande ämne,
som förorsakat elden; det har i sammanhanget nämnts, alt i den eldhärjade
egendomen ingick en läkares och en tandläkares bagage, vilket måhända
innehållit lättoxiderade och självantändande ämnen. Den gissningen
har också uttalats alt någon gnista från fyren passerat rökkanalerna och antänt
brännbara gaser bland bagaget; häremot har av en skorstensfejarmästare
anförts alt det på grund av uppvärmningssystemets konstruktion vore
helt uteslutet, att någon gnista från fyren kunnat förorsaka eldsvådan.

I skrivelse den 14 november 1944 har länsstyrelsen i Gotlands län hemställt,
att de flyktingar, vilkas tillhörigheter förstörts, måtte erhålla ersättning
för sina därigenom lidna förluster. Till motivering härför framhålles.
att det vore på grund av statliga förordningar, som flyktingarnas tillhörig -

Kungl. Maj.ts proposition nr 137.

3

heter fråntoges dem i och för sanitetsbehandling. Då flyktingarna icke under
behandlingen själva kunde öva uppsikt över sina tillhörigheter, hade
förlusterna åsamkats dem ulan deras eget förvållande. Länsstyrelsen upplyser,
att vederbörande flyktingar upprättat förteckningar över de förstörda
föremålen med angivande av värdet i estniska kronor. Det sålunda uppskattningsvis
erhållna värdet av det brunna uppginge till 175 279: 15 estniska
kronor, i vilken summa värdet av två frimärkssamlingar inginge med 46 350
estniska kronor.

1 fråga örn storleken av den ersättning av .statsmedel, som borde tillerkännas
flyktingarna, anför länsstyrelsen, att ehuru värdet av den estniska kronan
å de upprättade förteckningarna satts lika med den svenska kronan, en ersättning
av 50 öre för varje estnisk krona kunde anses skälig med hänsyn
till att använda föremål kanske upptagits till inköpspris och att värderingarna
i allmänhet antagligen pressats något uppåt. I fråga om frimärkssamlingarna
borde enligt länsstyrelsens mening värdet av en estnisk krona sättas
till 25 öre. Enligt dessa beräkningsgrunder skulle ersättningen för det
brunna bliva 64 464 kronor 57 öre och för frimärkssamlingarna 11 587 kronor
50 öre eller sammanlagt 76 052 kronor 7 öre. Emellertid hade i brandstodsersättning
utbekommits 10 000 kronor, vilket belopp fördelats mellan
flyktingarna. Den ersättning av statsmedel, varom länsstyrelsen hemställde,
uppginge därför till 66 052 kronor 7 öre.

över länsstyrelsens framställning har efter remiss yttrande avgivits av statskontoret,
som uttalar, att, såvitt av föreliggande uppgifter framginge, statsverket
icke på grund av den inträffade eldsvådan torde ha ådragit sig skadeståndsskyldighet
gentemot ifrågavarande flyktingar. Statskontoret säger sig
vid sådant förhållande och i betraktande av de kostnader det allmänna påtoge
sig för flyktingarnas omhändertagande och underhåll hysa starka betänkligheter
mot att gottgörelse bereddes i förevarande fall. Enligt statskontorets
mening kunde det icke vara oskäligt att flyktingarna själva finge taga
konsekvenserna av olyckshändelser, som kunde inträffa i samband med de
sanitetsåtgärder, vilka i anledning av flyktingströmmen befunnits erforderliga
för skyddande av landets egna medborgare. Statskontoret kunde därför
icke tillstyrka bifall till framställningen.

Enligt från länsstyrelsen i Gotlands län sedermera under hand inkommen
anmälan har vid eldsvådan förstörts ytterligare egendom till ett av vederbörande
ägare uppskattat värde av 1 873 estniska kronor.

Riksbankens senaste officiella notering av estniska kronor sattes den 10
februari 1941, därvid 100 estniska kronor noterades i en nominell köpkurs
av 99 svenska kronor och en nominell säljkurs av 101 svenska kronor.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår hade de tillhörigheter, vilka DeparUmmtsförstördes
vid ifrågavarande brand, av vederbörande statliga myndighet
omhändertagits för desinficering av desamma. Ägarna till den lörstöida egendomen
kunna således icke lastas för den inträffade branden.

Kung}. Maj.ts proposition nr 137.

Orsaken till branden har icke genom den gjorda polisutredningen blivit
klargjord. Det ligger emellertid nära till hands att antaga att ett orsakssammanhang
rått mellan branden och den omständigheten att värmen i desinfektionslokalen
under olyckskvällen bragts ripp till ett gradtal överstigande
den maximitemperatur som föreskrivits av den för desinfektionsverksamheten
ansvariga ledningen. Även örn ett sådant sammanhang skulle lia klarlagts,
är det osäkert, i vad mån skadeståndsskyldighet skall kunna anses föreligga
föi staten i förevarande fall. Ett bedömande av frågan ur rent juridisk
synpunkt är för övrigt enligt min mening icke förutsättning för att ställning
skall kunna tagas till länsstyrelsens framställning. Ett övervägande ur
billighetssynpunkt synes 111ig nämligen leda till att kronan icke bör undandraga
sig att åtminstone i viss utsträckning utgiva ersättning till flyktingarna
för förlust som drabbat dem genom att deras tillhörigheter gått förlorade
under det att dessa voro i svensk myndighets vård.

Då det gäller att bestämma storleken av de ersättningar som böra utgå av
statsmedel måste hänsyn tagas till att det icke finnes någon annan hållpunkt
föi beräknande av förlusterna än de av flyktingarna själva gjorda uppskattningarna.
Utöver den osäkerhet som i allmänhet vidlåder dylika uppskattningar
tillkommer här den omständigheten att värderingen skett i estniskt
mynt. För ett närmare ställningstagande till grunderna för ersättningsfrågans
reglering synes mig utredning vidare erforderlig om beskaffenheten av den
egendom som i varje särskilt fall gått förlorad. Då motivet för de statliga
ersättningarna utgöres av billighetshänsyn, är det nämligen icke givet att ersättningen
skall i samtliga tall utgå med lika stor andel av den uppskattade
förlusten. Det ina i detta sammanhang omnämnas, att den förut angivna
brandstodsersättningen — vilken av det försäkringsbolag, vari annan i maltfabriken
förvarad egendom än flyktingarnas tillhörigheter var försäkrad, utbetalades
lill flyktingarna, oaktat deras tillhörigheler voro oförsäkrade — utgick
efter en fallande skala, sa bestämd att den största procentuella andelen
utgick å de lägsta skadebeloppen. En annan omständighet, vartill hänsyn
böi tagas vid ersättningsfrågans reglering, är att vederbörande måhända redan
försetts med utrustning, som kan anses svara mot den förlorade egendomen,
eller eljest erhållit bistånd i sådan utsträckning att ersättningsbeloppet
på grund härav bör reduceras.

Bestridandet av ifrågavarande ersättningsbelopp torde, med hänsyn till
kostnadernas storlek, böra ske med anlitande av det för innevarande budgetår
å riksstaten uppförda förslagsanslaget till oförutsedda utgifter. Härtill
lärer riksdagens medgivande böra inhämtas. Det av länsstyrelsen förordade
beloppet utgör 66 988 kronor 57 öre, motsvarande beträffande frimärkssamlingarna
fjärdedelen och i fråga örn annan egendom hälften av det sammanlagda
belopp, vartill — efter frånräknande av brandstodsersättningen — flyktingarnas
på paritet mellan den svenska och estniska kronan grundade uppskattning
uppgår. De förut berörda omständigheter, vilka böi''a inverka
pa bestämmandet av storleken av ersättningarna, torde leda till en avsevärd
jämkning nedåt av dc av länsstyrelsen beräknade ersättningarna. Jag för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 137.

5

ordar därför, att riksdagens medgivande inhämtas att utgiva ersättningar å
sammanlagt 50 000 kronor, vilket belopp jag betraktar såsom maximalt.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att till täckande av vissa ersättningar till baltiska flyktingar,
vilkas tillhörigheter förstörts under desinfektion i Visby,
må av det å riksstaten för budgetåret 1944/45 uppförda förslagsanslaget
till oförutsedda utgifter utbetalas ett belopp av
högst 50 000 kronor.

Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,
hemställt, förordnar Hans Maj:t Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Hans Bergström.