Kungl. Majlis proposition nr 122.
1
Nr 122.
- Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående den statsun
derstödda
torrläggningsverksamheten; given Stockholms
slott den 2 mars 1945.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet
hemställt.
GUSTAF.
Axel Rubbestad.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Mans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
2 mars 1945.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,
Domö, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför statsrådet
Rubbestad.
I. Inledning.
I årets statsverksproposition (IX H. T. p. 5, 6 och 151) har Kungl. Majit
på min hemställan föreslagit riksdagen att i avbidan på särskild proposition
angående den statsunderstödda torrläggningsverksamheten för budgetåret
1945/46 beräkna dels till Lantbruksingenjörer och deras biträden! Avlöningar
ett förslagsanslag av 606 000 kronor, dels till Lantbruksingenjörer
Bihanr) till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 122.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
och deras biträden: Omkostnader ett förslagsanslag av 265 000 kronor, dels
ock till Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag ett förslagsanslag av
2 900 000 kronor.
Beträffande utlåning från statens avdikningslånefond under budgetåret
1945/46 och anstånd med erläggande av annuiteter å lån från odlingslånefonden
och statens avdikningslånefond uttalade jag (Kapitalbudgeten: bil.
7 p. 25) att av lantbruksstyrelsen i dessa hänseenden gjorda framställningar
torde komma att upptagas till övervägande vid framläggande för 1945 års
riksdag av proposition rörande den statsunderstödda torrläggningsverksamheten.
Jag torde nu ånyo få anmäla dessa frågor för Kungl. Maj:t. Vissa i samband
därmed stående spörsmål örn ändringar i vattenlagen anmälas av chefen
för justitiedepartementet.
Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 september 1942 tillkallade
statsrådet Domö samma dag sakkunniga för att verkställa utredning och
avgiva förslag angående den statsunderstödda torrläggningsverksamheten. De
sakkunniga, som antagit benämningen 1942 års torrläggningssakkunniga, lia
varit f. d. statssekreteraren B. Näsgård, ordförande, professorn vid lantbrukshögskolan
G. H. Flodqvist, förvaltaren B. E. Hj. Eklundh, Hamra, lantbruksingenjören
A. H. Welin-Berger, sekreteraren i Skaraborgs läns hushållningssällskap
P. E. Enderstein och tillförordnade revisionssekreteraren, assessorn i
Svea hovrätt, G. U. Schiren, tillika sekreterare. Vid behandlingen av frågor
örn båtnad av jords torrläggning m. m. lia de sakkunniga biträtts av häradshövdingen
E. M. Holm och f. d. vattenrättsingenjören S. Aspegrén och
vid behandlingen av avlöningsfrågor av kanslirådet A. Carlsson. De sakkunniga
ha den 28 november 1944 avgivit betänkande med förslag angående
den statsunderstödda torrläggningsverksamheten (SOU 1944: 56).
Över de sakkunnigas förslag ha yttranden avgivits av statskontoret, lantbruksstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen, skogsstyrelsen, egnahemsstyrelsen,
riksräkenskapsverket, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenöverdomstolen
och rikets vattenrättsdomare, allmänna lönenämnden, lantbrukshögskolans
styrelse och lärarråd, tekniska högskolans styrelse och
lärarkollegium, samtliga länsstyrelser och hushållningssällskap, 1942 års
jordbrukskommitté, överlantmätaren i Blekinge län, fiskeriintendenten i Mellersta
distriktet, ett flertal lantbruksingenjörer, Föreningen statens lantbruksingenjörer,
Föreningen lantbruksingenjörsassistenter, Föreningen Sveriges
jordbrukskonsulenter, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens
folk (RLF), Sveriges allmänna lantbrukstjänstemannaförbund, Sveriges
agronom- och lantbrukslärareförbund, Svenska flottledsförbundet, Statsverkens
ingenjörsförbund, Tekniska läroverkens ingenjörsförbund, Svenska
naturskyddsföreningen, Svenska byggnadsentreprenörföreningen och Dalelfvames
flottningsförening.
Kungl. Muj.ts proposition nr 122.
3
II. Huvuddragen av de sakkunnigas förslag m. m.
Gällande bestämmelser.
De bestämmelser, som nu gälla örn torrläggning av mark genom dikning,
vattenavledning och invallning, återfinnas i 7 kap. vattenlagen. Ett företag
för sådant ändamål skall i regel planläggas vid syneförrättning. Stadganden
därom äro meddelade i 10 kap. samma lag. Bestämmelser örn statsunderstöd
till torrläggningsföretag som nyss nämnts äro upptagna dels i kungörelse den
30 juni 1939 (nr 431) angående villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag
och dels i kungörelse samma dag (nr 432) angående villkoren
för lån från statens avdikningslånefond. Om statens understödjande av
täckdikningen stadgas i kungörelse den 30 juni 1933 (nr 434) angående
statsbidrag till täckdikning och kungörelse den 22 juni 1920 (nr 332) angående
villkoren för lån från täckdikningslånefonden.
De sakkunniga.
De sakkunniga lia i sitt betänkande i första hand framlagt en grundläggande
utredning om principerna för torrläggningsverksamhetens understödjande
med statsmedel och som följd därav föreslagit vissa ändringar i nu
gällande bestämmelser. Torrläggningsverksamheten bör enligt de sakkunnigas
mening främst betraktas som en jordbruksekonomisk åtgärd och i huvudsak
lia till ändamål att förbättra redan odlad jord. Emellertid ha de
sakkunniga förordat att även torrläggningsföretag, med vilka avses att bereda
möjlighet till nyodling, i vissa fall skola kunna understödjas med statsmedel.
Villkoret härför skulle vara att torrläggningen avser tillskottsjord till ofullständiga
jordbruk eller att den eljest är av synnerlig betydelse för ett rationellt
jordbruk. Däremot bör enligt de sakkunnigas mening nyodling för en
allmän utökning av jordbruksarealen eller för bildande av nya brukningsdelar
som regel icke uppmuntras. Undantag härifrån har dock föreslagits
för sådana delar av Norrland, där försörjningsförhållandena göra nyodling
önskvärd.
Vid bedömande av frågan huruvida ett torrläggningsföretag skall understödjas
med statsmedel bör enligt de sakkunnigas mening hänsyn i främsta
rummet tagas till företagets jordbruksekonomiska förutsättningar och betydelse.
Även båtnad av social natur bör beaktas. Enligt gällande bestämmelse
i vattenlagen betraktas vid planläggningen av ett torrläggningsföretag såsom
båtnad av jordens torrläggning endast den vunna eller möjliggjorda ökningen
i dess alstringsförmåga. Denna båtnadsbedömning lägges till grund för kostnadernas
fördelning mellan delägarna och är i vissa fall av betydelse för
avgörandet örn ett företag skall få komma till stånd trots motstående intressen.
Gällande bestämmelser örn statsunderstöd ha anknutits till vattenlagens
stadganden så till vida som rätt till understöd i regel föreligger endast örn det
vid syneförrättningen uppskattade värdet av båtnaden överstiger eller tipp
-
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
går till samma belopp som kostnaden för företaget. De sakkunniga ha som
sin mening uttalat, att den båtnadsuppskattning som sålunda äger rum enligt
vattenlagen icke är tillfyllest för bedömande av ett torrläggningsföretags
jordbruksekonomiska lämplighet eller behov av understöd. Båtnadsuppskattningen
har föreslagits ändrad så till vida som hänsyn bör tagas även till förbättrade
brukningsmöjligheter, vilka kunna vinnas till exempel genom att
öppna avlopp igenläggas till täckta ledningar. I vattenlagen skall därför enligt
förslaget införas begreppet brukningsbåtnad och båtnad av detta slag
skulle likställas med alstringsbåtnaden. Frågan om rätt till statsunderstöd har
vidare föreslagits skola i väsentlig mån frigöras från det nuvarande beroendet
av syneförrättningens båtnads- och kostnadsbedömning. I stället har som huvudregel
uppställts, att statsbidrag skall kunna beviljas om torrläggningsföretaget
befinnes ur allmän och enskild synpunkt nyttigt och önskvärt. Vid
bedömandet därav skall hänsyn i främsta rummet tagas till företagets jordbruksekonomiska
lämplighet. Även social båtnad av torrläggningen skall beaktas,
dock att det alltid måste tillses att värdet av jordförbättringen (alstrings-
och brukningsbåtnaden) står i skäligt förhållande till kostnaden för
torrläggningsarbetets utförande. Med hänsyn till att vissa delägare tvångsvis
anslutas till torrläggningsföretagen har det ej ansetts möjligt att för varje
företag fordra en upprättad plan över den torrlagda jordens blivande användning
utan man får enligt förslaget nöja sig med en allmän fordran att företaget
skall vara ägnat att befordra en ekonomiskt ändamålsenlig jordbruksdrift
på de fastigheter det berör.
Statsbidrag till torrläggningsföretagen utgår nu efter varierande procenttal,
högst 50 procent av kostnaden, därvid bidragets storlek bestämmes av förhållandet
mellan kostnaden och värdet av jordförbättringen. Då de sakkunniga
ansett detta förhållande icke ensamt utgöra bevis för örn företaget är
önskvärt eller i behov av understöd, ha de föreslagit, att den nuvarande graderingen
av bidraget skall ersättas med två i huvudsak fasta bidragsklasser.
Till den högre bidragsklassen skola enligt förslaget hänföras de ur det allmännas
synpunkt särskilt önskvärda företagen, främst sådana med en betydande
social båtnad. Statsbidrag till dem skulle i regel utgå med hälften av
kostnaden. Till den lägre bidragsklassen skola höra företag, vilka mera äro att
betrakta som ur enskild synpunkt önskvärda rationaliseringsåtgärder. Dessa
skola i regel erhålla statsbidrag med en tredjedel av kostnaden. I undantagsfall
kan beträffande båda bidragsklasserna jämkning av bidragsprocenten
ske, om ett företag är särskilt förmånligt för delägarna. Enligt förslaget kommer
en del av de företag, som nu kunna erhålla statsbidrag upp till hälften
av kostnaden, att tillhöra den lägre bidragsklassen och de sakkunniga ha
därför räknat med att de nya reglerna icke skola ställa ökade anspråk på
statskassan utan att medelprocenten för bidraget snarare kommer att minskas.
Det föreslagna mera allsidiga bedömandet av torrläggningsföretagens önskvärdhet
och lämplighet skall enligt förslaget möjliggöras genom inrättande
av nya lokala nämnder, kallade torrläggningsnämnder. En sådan skall finnas
inom varje hushållningssällskaps område och ersätta den nuvarande täck
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
5
dikningsnämnden. Torrläggningsnämnd skall enligt förslaget bestå av fem
ledamöter. Ordföranden, som utses av länsstyrelsen, skall vara en i administrativa
frågor erfaren person. 1 övrigt skall nämnden bestå av vederbörande
lantbruksingenjör och jordbrukskonsulent, hushållningssällskapets
sekreterare, tillika sekreterare i nämnden, samt en i jordbruk kunnig och
erfaren person, utsedd av hushållningssällskapets förvaltningsutskott.
När statsbidrag sökes till ett avdikningsföretag, skall nämnden enligt förslaget,
eventuellt genom besök på platsen, verkställa utredning örn företagets
jordbruksekonomiska förutsättningar och lämplighet samt däröver avgiva betänkande
till lantbruksstyrelsen jämte förslag i understödsfrågan. Genom en
sådan prövning avses bland annat att minska risken för misslyckade torrläggningsföretag.
Beträffande täckdikningsföretagen ha vederbörande hushållningssällskap
enligt förslaget lämnats möjlighet att till nämnden överlåta avgörandet
av understödsärendena. Även andra grundförbättringsfrågor skola
kunna överlämnas till nämnden. Denna skall vidare inom sitt distrikt leda
och övervaka torrläggningsverksamheten, lämna råd och anvisningar i torrläggningsfrågor
samt sörja för ett effektivt samarbete mellan de inom verksamheten
sysselsatta.
I fråga om torrläggningsverksamhetens organisation innefattar förslaget
bibehållande i huvudsak av nuvarande fördelning av arbetsuppgifterna mellan
lantbruksingenjörerna och hushållningssällskapens förrättningsmän. De
senare skola alltså i huvudsak planlägga täckdikningar och lantbruksingenjörerna
övriga torrläggningsföretag. Emellertid har föreslagits att jordbrukskonsulenterna
under vissa villkor även skola få behörighet att handlägga
enklare syneförrättningar för planläggning av täckdikningsavlopp.
Beträffande utbildningen av lantbruksingenjörer ha de sakkunniga uttalat
den meningen, att det skulle vara fördelaktigt om hela utbildningen kunde
förläggas till en enda utbildningsanstalt, och därvid förordat lantbrukshögskolan.
Med hänsyn till aspiranternas ringa antal och till det vid en förläggning
till lantbrukshögskolan uppkommande behovet av nya lärarkrafter för undervisningen
ha dock de sakkunniga ansett en sådan anordning icke kunna
vidtagas annat än i samband med en överflyttning till lantbrukshögskolan
jämväl av lantmätarnas utbildning. Som ett provisorium ha de sakkunniga
förordat, att lantbruksingenjörernas jordbruksutbildning överflyttas från lantbrukshögskolan
till avdelningen för lantmäteri vid tekniska högskolan. Dessutom
har föreslagits ökad jordbrukspraktik samt tjänstgöring hos hushållningssällskap
för aspiranterna. I förevarande avseende har professorn Flodkvist
uttalat en så till vida skiljaktig mening, att han ansett att lantbruksingenjörernas
utbildning i sin helhet bör, även utan samband med lantmäteriutbildningen,
förläggas till lantbrukshögskolan.
I betänkandet bär liven upptagits förslag till lönereglering för lantbruksingenjörerna
och deras biträden. Förrättningsmännens nuvarande taxeinkomster
lia föreslagits skola indragas till statsverket och grunder för nya taxebestiimmelser
lia utarbetats. En icke obetydlig ökning av biträdespersonalen
har föreslagits.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
I fråga om täckdikningen ha de sakkunniga understrukit vikten av stödjande
och främjande åtgärder från statens sida samt föreslagit vissa mindre jämkningar
i understödsvillkoren. Sålunda skulle med hänsyn till den ökning
av täckdikningskostnaderna som inträtt under de senaste åren det högsta
tillåtna lånebeloppet för hektar vid täckdikning med rör höjas från 500 till
600 kronor.
De sakkunniga lia därjämte förordat åtskilliga mera speciella åtgärder i
syfte att rationalisera torrläggningsverksamheten, såsom anlitande av särskild
sakkunskap för bedömande av torv- och gyttjejordar samt limnologiska frågor,
samverkan mellan jordbrukets torrläggningsorgan och skogsdikningens
samt förbättrad kontroll över underhållet av utförda företag. Vidare ha förordats
ökade anslag till forsknings- och försöksverksamhet på torrläggningens
område och ett statligt ingripande har ansetts påkallat för att befordra användningen
av vissa arbetsmaskiner.
Rörande den framtida omfattningen av statens understödsverksamhet för
torrläggningen lia de sakkunniga uttalat, att omfattningen närmast bör bliva
beroende av i vilken utsträckning markägarna själva vilja igångsätta torrläggningsföretag,
men att staten givetvis har möjlighet att om så behöves öka
de enskildas intresse genom att förbättra möjligheterna till understöd. För
den närmaste tiden bör, bland annat med hänsyn till påräknat behov av ökade
arbetstillfällen efter ett fredsslut, enligt de sakkunnigas mening räknas med
en icke obetydlig ökning av torrläggningsverksamheten och därmed även av
understödsbehovet. De sakkunniga lia ansett behovet av statsbidrag till torrläggningsverksamheten
— bortsett från de anslagsbehov, som kunna komma
att föreligga vid eventuellt inträffande större arbetslöshet — för närvarande
böra beräknas till 4 000 000 kronor årligen. Det har emellertid understrukits,
att snara åtgärder därjämte böra vidtagas för att undanröja den långa väntan
på statsbidrag som de därtill berättigade företagen nu på grund av bristande
anslag få underkasta sig och som leder till alt företagen avsevärt fördröjas
eller måste utföras med lånemedel, vilka delägarna anskaffa på privat väg.
För att avskaffa den rådande balansen på inneliggande bidragsansökningar
lia de sakkunniga förordat ett ytterligare anslag under de tre närmaste budgetåren
av 2 000 000 kronor årligen. De sakkunniga ha ansett det fulla för
statligandet av lantbruksingenjörsorganisationen kunna genomföras fr. o. m.
den 1 juli 1945 och beräknat att därav komme att föranledas en kostnadsökning
för statsverket under budgetåret 1945/46 av omkring 180 000 kronor.
Genomförandet av förändringen beräknas därjämte föranleda en engångsutgift
å samma belopp.
Yttrandena.
I de yttranden, som avgivits över de sakkunnigas betänkande, lia de framlagda
förslagen i allmänhet vunnit anslutning eller lämnats utan erinran. I
ett flertal yttranden har uttalats, att förslagen befunnits välbetänkta och
lämpliga att läggas till grund för nya författningsbestämmelser. Tekniska
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
7
högskolans lärarkollegium har däremot givit uttryck för den uppfattningen
att torrläggningsverksamhetens problem icke kunna lösas särskilt för sig utan
böra upptagas i samband med en omprövning av samtliga frågekomplex som
röra landsbygdens fastighetsbildning och hemställt örn en förutsättningslös
utredning rörande landsbygdens fastighetsbildningsväsende i dess helhet.
Jämväl statskontoret har i huvudsak avstyrkt de sakkunnigas förslag. Bland
invändningar som i övrigt gjorts må nämnas att i några yttranden uttalats
önskemål örn klarare bestämmelser i fråga om understödsvillkoren, särskilt
rörande den inverkan som social båtnad skulle äga på rätten till understöd
och storleken därav. I några yttranden har påyrkats ökning av statsbidraget
i den lägre bidragsklassen till 40 procent av kostnaden. I tre yttranden lia
önskemål framställts örn en enda bidragsklass med ett statsbidrag av 50 procent
av kostnaden. Beträffande torrläggningsverksamhetens organisation har
från ett par håll föreslagits verksamhetens inordnande under hushållningssällskapen.
1942 års jordbrukskommitté har ej velat avstyrka den av de
sakkunniga förordade organisationen men understrukit att inrättandet av
torrläggningsnämnderna borde betraktas som ett provisorium i avbidan på
en definitiv lösning av frågan om de organ, som borde omhänderhava de
statliga åtgärderna för jordbrukets rationalisering överhuvud taget. Torrläggningsnämnderna
ha även i några andra yttranden mötts med tveksamhet.
Det har sålunda ifrågasatts örn de skola mäkta fylla de stora anspråk som
skulle ställas på dem. Beträffande nämndernas sammansättning har i några
yttranden påyrkats ökat inflytande för det praktiska jordbruket. Å andra
sidan har av en länsstyrelse påpekats att nämnderna enligt förslaget bliva
alltför ensidigt sammansatta till förmån för jordbrukets intressen för att man
av desamma skall kunna förvänta objektiva och oberoende uttalanden örn
torrläggningsföretagens lämplighet och önskvärdhet. Den föreslagna ökningen
av jordbrukskonsulenternas behörighet har allmänt mötts med tillfredsställelse.
Emot lantbruksingenjörsorganisationens fulla förstatligande ha endast
få invändningar rests. Från flera håll har emellertid ifrågasatts örn
den av de sakkunniga beräknade personalökningen kan vara tillräcklig för
att fylla behovet. Ifråga örn den för lantbruksingenjörerna erforderliga utbildningen
och lämpligaste sättet för dess meddelande ha mycket delade meningar
kommit till synes. I övrigt lia endast vissa detaljerinringar framställts
mot förslagen.
Frågan örn den statsunderstödda torrläggningsverksamhetens fortsatta bedrivande
och organisation har sedan länge stått på dagordningen. Ett flertal
utredningar på förevarande område lia utförts under det senaste årtiondet.
Senast statsmakterna togo ställning till de nied torrläggningsverksamlieten
sammanhängande frågorna var år 19.''!9, då verksamheten i flera hänseenden
underkastades mindre organisatoriska förändringar. Härvid förutsattes
att denna verksamhets omorganisation skulle ske i etapper och avsågs att frågan
efter fortsatt utredning ånyo .skulle upptagas för förnyat övervägande av
statsmakterna. Donna utredning har nu verkställts och såsom framgår av
Före
draganden.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
vad jag förut anfört ha de sakkunniga, åt vilka utredningen varit uppdragen,
framlagt ett flertal förslag avseende olika delar av verksamheten. Samtliga
dessa förslag finner jag mig emellertid icke beredd att nu förelägga Kungl.
Majit för övervägande. Jag torde här få anmäla dels förslagen till nya principer
för torrläggningsverksamhetens understödjande med statsmedel, dels
de förordade ändringarna i torrläggningsverksamhetens organisation samt i
lantbruksingenjörernas och deras tjänstebiträdens anställnings- och avlöningsförhållanden,
dels ock förslagen till vissa rationaliseringsåtgärder inom
torrläggningsverksamheten samt villkor för täckdikningens understödjande.
Slutligen torde jag nu få upptaga frågorna om anslag till torrläggningsverksamhetens
understödjande under nästkommande budgetår.
Spörsmålet om lantbruksingenjörernas teoretiska utbildning synes såsom
de sakkunniga uttalat äga ett intimt samband med frågan om utbildningen
av lantmätare. Då enligt vad jag inhämtat chefen för ecklesiastikdepartementet
har för avsikt att föreslå Kungl. Majit att genom särskilda sakkunniga
låta utreda berörda fråga, synes lämpligt att i sammanhang därmed
även utbildningen av lantbruksingenjörema upptages till övervägande. Därvid
bör jämväl prövas frågan örn ökning av aspiranternas jordbrukspraktik.
De sakkunniga ha framlagt ett förslag att lantbruksingenjörsaspiranternas
lantbruksutbildning provisoriskt skulle överflyttas från lantbrukshögskolan till
avdelningen för lantmäteri vid tekniska högskolan. Enligt min uppfattning
bör emellertid den förbättring av lantbruksutbildningen som avsetts med en
sådan överflyttning åtminstone för närvarande kunna vinnas genom att vid
lantbrukshögskolan anordnas viss specialundervisning för ingenjörsaspiranterna.
Styrelsen för lantbrukshögskolan har ock i sitt yttrande över de sakkunnigas
betänkande förklarat sig beredd att vidtaga åtgärder för att lantbruksundervisningen
för aspiranterna ordnas på ett fullt tillfredsställande sätt.
Med hänsyn härtill finner jag icke heller denna fråga nu böra upptagas till
slutligt avgörande.
III. Den statsunderstödda torrläggningsverksamhetens
nuvarande omfattning.
1. Förrättningarnas antal och omfattning m. m. åren 1935—1943.
De sakkunniga ha i sitt betänkande lämnat en redogörelse för antalet i
lantbruksingenjörsdistrikten under nioårsperioden 1935—1943 utförda förrättningar
ävensom arealen av de torrläggningsföretag, till vilka arbetsplaner
upprättats under samma tidsperiod. Därav framgår, att medeltalet förrättningar
per år under perioden varit 4 288, varav 1811 laga syner och 2 477
andra förrättningar. Den sammanlagda arealen av torrläggningsföretagen har
i medeltal utgjort 31 498 hektar per år, varav dikning, vattenavledning och
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
9
invallning 30 763 hektar och täckdikning 735 hektar. Under periodens tidigare
år har torrläggningsverksamheten enligt utredningen företett en markerad
ökning i förhållande till tidigare medan däremot en nedgång ägt rum
under de senaste krisåren.
De sakkunniga lia emellertid framhållit, att antalet för varje år till lantbruksingenjörerna
inkomna ansökningar överstigit antalet utförda förrättningar
och att sålunda en balans uppstått. Härom ha de sakkunniga vidare
yttrat.
Uppkomsten av balansen har vad beträffar första delen av ifrågavarande
nioårsperiod sin grund däri, att antalet förrättningsmän och tjänstebiträden
i lantbruksingenjörsdistrikten varit otillräckligt med hänsyn till den i samband
med jordbrukets allmänna utveckling inträffade stegringen i torrläggningsverksamheten,
och är vad angår de senaste krisåren, då balansen ökat
oaktat samtidigt såväl antalet inkomna som antalet avslutade förrättningar
väsentligt nedgått, huvudsakligen beroende på bristande tillgång på teknisk
biträdespersonal samt rit- och skrivbiträden. Till följd härav har den av 1934
års avdikningssakkunniga konstaterade balansen av icke medhunna förrättningar
icke kunnat avarbetas utan på det hela taget ökat år efter år. Förhållandet
belyses närmare av efterföljande sammanställning över den omfattning,
vari på lantbruksingenjörernas handläggning beroende förrättningar
hunnit avslutas under åren 1935—1943.
Kalender- år |
Under året |
Till |
nästa år överförda |
Under året |
Summa antal |
||||
delvis handlagda |
icke handlagda |
||||||||
Antal |
* |
Antal |
% |
Antal |
% |
Antal |
* |
||
1935 |
3 238 |
50 |
1395 |
22 |
1551 |
24 |
293 |
4 |
6 477 |
1936 |
3 567 |
54 |
1463 |
21 |
1 353 |
20 |
360 |
5 |
6 743 |
1437 |
3 508 |
53 |
1496 |
23 |
1281 |
19 |
306 |
5 |
6 591 |
1938 |
3 367 |
53 |
1376 |
21 |
1 320 |
21 |
315 |
5 |
6378 |
1939 |
3 233 |
53 |
1381 |
23 |
12u4 |
20 |
268 |
4 |
6(186 |
1940 |
2 349 |
44 |
1135 |
22 |
1376 |
26 |
423 |
8 |
5 283 |
1941 |
2 271 |
44 |
1 187 |
23 |
1343 |
26 |
360 |
7 |
5161 |
1943 |
2 502 |
45 |
1259 |
22 |
1511 |
27 |
350 |
6 |
5622 |
1943 |
2 518 |
44 |
1379 |
24 |
1551 |
27 |
277 |
5 |
5 725 |
Som av sammanställningen framgår har under åren 1935—1939 antalet
avslutade förrättningar hållit sig mellan 3 200 och 3 600 under det att
krisåren 1940—1943 upptaga siffror, som äro ungefär ett tusental lägre. Balansen
av oavslutade, till ett följande år överförda förrättningar uppgår för
de först angivna fem åren till i genomsnitt 43 procent men för de fyra sistnämnda
till 49 procent av hela antalet under året inneliggande förrättningar.
2. Omfattningen av statens stöd åt torrläggningsverksamheten.
De sakkunniga ha härom anfört, bland annat, följande.
Den hittillsvarande utvecklingen av torrläggningsverksamheten har kraftigt
befordrats genom det understöd, som av statsmakterna lämnats densamma.
Vad beträffar formerna för medelsanvisningen tillämpas å såväl bidrag
som lån det förfarandet, att riksdagen dels medgiver ett högsta belopp, vartill
bidrag respektive lån under nästföljande budgetår må beviljas, dels ock
10
Kanal. Maj:ts proposition nr 122.
anvisar de anslag, som beräknas bliva erforderliga under budgetåret för täckande
av utbetalningarna av beviljade understöd.
De av riksdagen medgivna högsta bidrags- och lånebeloppen under vart
och ett av de tio senaste budgetåren framgå av följande sammanställning.
Budgetår |
Bidrag ur |
Lån ur statens |
Budgetår |
Bidrag ur |
Lån ur statens |
1935/36 |
5 400 000 |
3 800 000 |
1940/41 |
4 800 000 |
2 800 000 |
1936/37 |
3 300 000 |
3 000 000 |
1941/42 |
1 800 000 |
2 800 000 |
1937/38 |
3 800 000 |
2 900 000 |
1942/43 |
3 500 000 |
3 000 000 |
1938/39 |
2 400 000 |
2 8<''0 000 |
1943/44 |
3 500 000 |
3 000 000 |
1939/40 |
3 800 000 |
2 800 000 |
1944/45 |
3 500 000 |
3 000 000 |
Den av riksdagen under de senaste åren medgivna bidragstilldelningen
vad beträffar statsbidrag utan återbetalningsskyldighet har visat sig otillräcklig
för tillgodoseende av de ansökningar örn sådana bidrag, som inkommit
till lantbruksstyrelsen. Därigenom har hos styrelsen förorsakats en
anhopning av ansökningar, vilken närmare framgår av följande uppställning.
Tidpunkt |
Antal icke av-gjorda ärenden |
Beräknat bidrag, |
Tidpunkt |
Antal icke av-gjorda ärenden |
Beräknat bidrag, |
Vt 1937 |
242 |
1 220 000 |
Vt 1941 |
700 |
3 900 000 |
» 1938 |
282 |
1 800 000 |
» 1942 |
1 113 |
5 800 000 |
> 1939 |
725 |
3 400 000 |
» 1943 |
1 055 |
5 300 000 |
» 1940 |
1060 |
4 500000 |
» 1944 |
1 251 |
5 825 000 |
Den efterfrågan på bidrag, som sålunda icke kunnat tillgodoses, har föranlett
allt längre dröjsmål med bidrags beviljande. Örn företagen icke varit
sådana, att de såsom särskilt önskvärda kunnat vinna förtur, har dröjsmålet
under senaste tiden utgjort omkring två år. Ofta har det hänt att
företag under väntetiden blivit utförda med hjälp av på privat väg upplånade
medel.
Vad åter angår lånen lia de av riksdagen medgivna högsta beloppen icke
för något år i sin helhet tagits i anspråk. Detta har berott på att en avsevärd
del av företagen — något mer än hälften, representerande närmare en tredjedel
av företagens sammanlagda kostnad —- utförts med understöd allenast
i form av bidrag. Avdikningslån lia av lantbruksstyrelsen och i förekommande
täll av Kungl. Maj:t under de senaste budgetåren beviljats nied tillhopa följande
belopp.
Budgetår |
Kronor |
Budgetår |
Kronor |
Budgetår |
Kronor |
1935/36 |
2 529 570 |
1938/39 |
1993110 |
1941/42 |
1 231 530 |
1936/37 |
2 134 645 |
1939/40 |
1 202 200 |
1942/43 |
2 572 740 |
1937/38 |
2 024165 |
1940/41 |
2 799 820 |
1943/44 |
2 180 240 |
Under nioårsperioden 1935—1943 lia torrläggningsföretagen omfattat en
areal av tillhopa i runt tal 184 400 hektar. Kostnaderna för företagen ha beräknats
till sammanlagt omkring 54 366 000 kronor. Räknade per hektar av
företagens totala areal uppgå kostnaderna under nioårsperioden till i medeltal
295 kronor. Sammanlagda antalet med statsmedel understödda torrläggningsföretag
har varierat ganska betydligt, från 286 under budgetåret 1941/42
till 1 214 under budgetåret 1935/36.
Kungl. Maj.ts proposition nr 122. i1
De arbeten, till vilka utgått enbart statsbidrag, ha till övervägande del omfattat
icke odlad jord under det att beträffande företag, som kommit i åtnjutande
av såväl bidrag som lån, förhållandet varit det motsatta. Redan odlad
jord har sålunda i förstnämnda fallet utgjort i medeltal omkring 36 procent
och i de senare fallen omkring 76 procent av hela den planlagda arealen.
IV. Principerna för torrläggningsverksamhetens understödjande
med statsmedel.
Nuvarande bestämmelser örn statsbidrag samt tillämpningen därav.
Jämlikt kungörelse den 30 juni 1939 (nr 431) angående statsbidrag från
statens avdikningsanslag gäller nu i huvudsak följande.
Statsbidrag må anvisas till utförande av sådana torrläggningsföretag, vilka
avse höjande av alstringsförmågan lios mark med hänsyn till dess utnyttjande
såsom åker eller ständig slåtter- och betesvall. Därjämte kan
bidrag från anslaget anvisas till kostnad för planläggning av dylikt företag
även för det fall, alt statsbidrag icke utgår till företagets utförande.
Förslag till utförande av företag, vartill statsbidrag sökes, skall i allmänhet
vara upprättat vid syneförrättning enligt bestämmelserna i 10 kap. vattenlagen,
varjämte beträffande företaget skall vara verkställd utredning
enligt närmare av lantbruksstyrelsen meddelade föreskrifter. Sökes emellertid
statsbidrag till företag av mindre betydelse och omfattning, erfordras
icke för beviljande av bidrag att förslaget är upprättat vid syneförrättning,
som nyss nämnts. Förslaget skall för sådant fall uppgöras i den ordning,
sorn lantbruksstyrelsen föreskriver. Avser företaget upptagande av i täckdikningsplan
ingående, för täckdikning erforderligt mindre avlopp, må, därest
den beräknade kostnaden för företaget icke överstiger 1 000 kronor, förslaget
rörande detsamma upprättas av jordbrukskonsulent. Ansökning örn
statsbidrag skall, åtföljd av nyssnämnda förslag och utredning insändas
till lantbruksstyrelsen, vilken myndighet som regel har att pröva frågan
örn beviljande av statsbidrag samt att fastställa arbetsplan. I vissa fall skall
emellertid ansökningen av lantbruksstyrelsen med eget utlåtande överlämnas
till Kungl. Majit för avgörande, nämligen där företaget berör allmänna
intressen av större betydelse såsom urtappning eller reglering av mera betydande
sjö eller vattendrag, mera påtaglig förändring av landskapsbilden,
naturskydd eller dylikt, eller fråga uppkommer att vid beviljandet av statsbidrag
göra avsteg från vedertagna principer, eller på grund av mera avsevärd
kostnadsökning eller förändring i företagets utförande fråga uppstår
örn beviljande av ökat statsbidrag, eller lantbruksstyrelsen eljest finner
ärendet på grund av särskilda omständigheter böra underställas Kungl.
Maj:ts prövning. Statsbidrag kan beviljas under förutsättning att lantbruksstyrelsen
finner kostnaden för del företag, vartill bidrag sökes, understiga
eller högst uppgå till värdet av båtnaden i de avseenden, som tidigare omförmälts.
dock att där kostnaden för företaget överstiger värdet av nämn
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
da båtnad, statsbidrag i undantagsfall kan beviljas, när särskilda skäl därtill
äro. Den omständigheten, att för samma företag, som bidraget avser,
lån ålnjutes från statens avdikningslånefond, utgör icke hinder för bidrags
beviljande. Statsbidrag kan beviljas till högst hälften av den godkända kostnaden
såväl för torrläggningsarbetet, tegdikning eller dränering däri ej inräknad,
som ock för förslag och utredning beträffande företaget. Därest
kostnaden understiger båtnadsvärdet, skall bidraget undergå skälig minskning.
Beträffande de undantagsfall, där kostnaden överstiger båtnadsvärdet,
kan bidraget motsvara högst hälften av nämnda värde.
Rörande tillämpningen av bestämmelserna må nämnas att den begränsningen
införts att statsunderstöd beviljas endast för den händelse kostnaden
motsvarar högst 110 procent av båtnadsvärdet. Vidare är att anteckna
lantbruksstyrelsens föreskrifter den 9 november 1942, innebärande att bidrag
från avdikningsanslaget kan beviljas intill högst hälften av kostnaden
allenast under förutsättning att vederbörande företag antingen i mera avsevärd
grad är ägnat att skapa tillskottsjord för ofullständiga jordbruk eller
huvudsakligen avser förbättring av redan odlad jord, under det att därest
ingen av nämnda förutsättningar är uppfylld, statsbidrag kan beviljas med
högst en tredjedel av kostnaden. Ett företag anses härvid vara i mera avsevärd
grad ägnat att skapa tillskottsjord för ofullständiga jordbruk, när tillskottsjordens
areal utgör minst 20 procent av hela den areal, som förbättras
genom företaget, samt för samtliga av företaget berörda ofullständiga
jordbruk uppgår till i medeltal minst ett hektar. Såsom ofullständigt räknas
jordbruk med en sammanlagd åkerareal ej överstigande 20 hektar. Ett företag
anses huvudsakligen avse förbättring av redan odlad jord när båtnadsvärdet
å den i företaget ingående odlade jorden motsvarar minst en tredjedel
av värdet å hela den genom företaget uppkommande jordförbättringen.
Nuvarande bestämmelser om statslån.
De bestämmelser, som enligt kungörelse den 30 juni 1939 (nr 432) angående
villkoren för lån från statens avdikningslånefond gälla för erhållande av
låneunderstöd, äro uppbyggda efter samma grunder som bestämmelserna
rörande statsbidrag. För erhållande av lån till utförandet av torrläggningsföretag
gälla sålunda i fråga om det ändamål, för vilket understöd kan beviljas,
upprättandet av förslag till företags utförande samt förhållandet mellan
båtnad och kostnad enahanda villkor, som fastställts för beviljande av
bidrag. Förslag till utförande av företag, vartill statslån sökes, skall dock
städse vara upprättat vid syneförrättning enligt bestämmelserna i 10 kap.
vattenlagen. I fråga om ärendenas handläggning, tillsynen över och slutligt
godkännande av torrläggningsarbete, till vars utförande lån beviljats, ävensom
beträffande underhållsskyldighet av sådant arbete gälla motsvarande
bestämmelser som för arbeten, vilka komma i åtnjutande av bidrag. Därjämte
gälla för låneunderstöden i huvudsak följande särbestämmelser. Lån
kan beviljas intill den godkända kostnaden såväl för torrläggningsarbetet,
Kunni. Maj.ts proposition nr 122.
13
tegdikning eller dränering däri ej inberäknad, som ock för förslag och utredning,
efter avdrag för det bidrag, som för samma företag kan varda lämnat
från statens avdikningsanslag, dock med iakttagande av att lånet ej må
för någon i företaget ingående fastighet överstiga 70 procent av det genom
torrläggningsarbetet uppkommande, av lantbruksstyrelsen godkända båtnadsvärdet.
Å lånesumman beräknas de tre första åren efter första lyftningsdagen
icke någon ränta. Därefter beräknas ränta efter tre och sex tiondels
procent, vilken till och med sjätte året lägges till lånesumman. Med sjunde
året börjar amorteringen, vilken är så beräknad, att amorteringstiden blir
omkring 26 år. Sedan kontrakt mellan lantbruksstyrelsen och låntagare avslutats,
har lantbruksstyrelsen att därom underrätta statskontoret samt lämna
statskontoret uppgift å den eller de fastigheter, för vilka lånet beviljats.
En första del av lånet må utanordnas sedan bland annat till statskontoret
överlämnats med behörig borgen eller annan säkerhet försedd skuldförbindelse,
som skall innefatta vederbörandes åtagande att, intill dess beslut enligt
2 § lagen den 14 juni 1929 om kronans förmånsrätt för avdikningslån
eller motsvarande äldre stadganden meddelats och vunnit laga kraft, ansvara
för lånets återbetalning. Återstoden av lånet utbetalas i mån av arbetets
fortgång. Då lånet eller första delen därav utbetalats, skall lantbruksstyrelsen
därom ofördröjligen underrätta länsstyrelsen och därvid överlämna
uppgift om lånet samt å den eller de fastigheter, för vilka lånet beviljats.
Länsstyrelsen åligger att omedelbart översända uppgiften till inskrivningsdomaren.
Det ankommer slutligen på lantbruksstyrelsen, då lån, som helt
eller delvis utbetalats, blivit indraget, och på statskontoret, då lån helt eller
delvis återfordrats, att därom underrätta länsstyrelsen, som i sin ordning
har att om åtgärden meddela inskrivningsdomaren. Sedan med lån understött
torrläggningsarbete blivit slutligen avsynat och av lantbruksstyrelsen
godkänt, åligger det styrelsen att därom meddela statskontoret underrättelse,
varefter länsstyrelsen har att efter framställning från statskontoret meddela
beslut om ordningen för lånets återbetalning samt, där flera fastigheter
skola svara för återbetalningen, örn lånets fördelning å dessa fastigheter.
Statens avdikningslånefond förvaltas av statskontoret, som dessutom har
att pröva och godkänna säkerhetsförbindelser för utbetalande av lån från
fonden samt övervaka att bestämda annuiteter erläggas och att statsverkets
intressen i övrigt beträffande dessa lån tillvaratagas. Utbetalningen av beviljade
lån ankommer däremot på lantbruksstyrelsen.
De sakkunniga.
De sakkunniga ha i sitt betänkande redogjort för vissa uttalanden av tidigare
utredningar rörande förekomsten i vårt land av vattensjuk mark, som
med fördel kan bliva föremål för torrläggning. Av dessa uttalanden ha de
sakkunniga ansett framgå, att behovet av torrläggning i och för sig vore tämligen
obegränsat för lång tid framåt. Frågan vore därför närmast i vilken utsträckning
verksamheten borde uppmuntras genom stöd av det allmänna.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
I fråga om tor rläggningsverksam heten s framtida inriktning
ha de sakkunniga uttalat i huvudsak följande.
Det svenska jordbrukets stora framsteg i kvalitativt hänseende under .senare
årtionden, som möjliggjorts icke minst genom den snabba utvecklingen
på växtförädlingens och maskinteknikens områden samt den ökade tillgången
på och mera rationella användningen av växtnäringsämnen för att nämna
några exempel, ha medfört minskat beroende av den kvantitativa utvecklingen.
Spörsmålet torde nu icke längre vara huruvida torrläggningsverksamheten
bör stimuleras i större eller mindre utsträckning nied hänsyn till det
önskvärda — eventuellt icke önskvärda — i att utvidga den odlingsbara jordens
areal, utan i stället böra de jordbruksekonomiska synpunkterna vara
avgörande. Tyngdpunkten av torrläggningsverksamheten har alltmera förskjutits
i den riktningen, att verksamheten kommit att avse förbättrad torrläggning
av redan odlad jord. Företag som avse bildande av nya jordbruk förekomma
numera sällan och nästan uteslutande i landets nordligare delar. I
ett avseende lia dock nyodlingsmöjligheterna i samband med torrläggning bibehållit
och kanske till och med ökat sin betydelse, nämligen när fråga är
om komplettering av ofullständiga jordbruk.
Med det läge i fråga örn jordbruksproduktionens kvalitativa och kvantitativa
möjligheter, som nu måste anses föreligga, ha de sakkunniga icke funnit
anledning att till närmare diskussion upptaga frågan i vad mån jordbruksproduktionens
sammanlagda omfattning jämte avsättnings- och liknande förhållanden
kunna vara ägnade att påverka målsättningen för torrläggningsverksamheten.
Skulle det befinnas önskvärt att åstadkomma en ökning av det
samlade produktionsresultatet, kan en sådan antagligen både snabbare och
för mindre kostnad vinnas genom intensifiering av driften än genom nyodling.
Förbättrad torrläggning av redan odlad jord kan dock här spela en viktig
roll. Stundom kan det emellertid vara önskvärt att genom torrläggning möjliggöra
utvinning av ny mark. Behovet av nya brukningsdelar i vissa trakter
av Norrland är omvittnat, och i fråga örn de ofullständiga jordbruken torde
enighet råda därom att komplettering bör ske även genom nyodling, där så
är möjligt. Kompletteringen behöver för övrigt icke uteslutande avse ofullständiga
jordbruk i vedertagen bemärkelse, varvid syftet är att bringa lipp
mindre jordbruksenheter, som utgöra brukarens enda eller huvudsakliga förvärvskälla,
till en storlek, som efter ortsförhållandena svarar mot vad som
brukar räknas som s. k. familjejordbruk, utan den kan även gälla större jordbruk,
som för en ändamålsenlig drift ha behov av en utökning av arealen.
Ganska vanligt är att beteskulturens utveckling medför behov av ökade arealer,
som ofta icke kunna erhållas på annat sätt än genom att vattensjuk mark
tages i anspråk. Som bekant finns det dessutom i ej ringa utsträckning odlad
jord, som på grund av dålig beskaffenhet eller ofördelaktigt läge rätteligen
borde läggas ut till skogsmark. Dylik rationalisering underlättas givetvis, örn
möjlighet finnes att exempelvis genom torrläggningsåtgärder utvinna för odlingsändamål
mera tjänlig mark som ersättning.
Vad gäller komplettering av ofullständiga jordbruk upp till familjejordbrukets
nivå torde skäl ofta föreligga till understöd av statsmedel i särskild
ordning, då kostnaderna för kompletteringen kunna bliva så höga, att de enskilda
jordbruken icke kunna bära dem, men kompletteringen av jordbruket
i en ort kan vara av betydelse för ortsbefolkningens framtida försörjningsmöjligheter.
I fråga om större jordbruk av mera affärsmässig struktur torde nian
böra utgå från att understödet skall beräknas enligt vanligen tillämpade grunder
även om det gäller komplettering av ena eller andra slaget. Man får utgå
ifrån, att omläggningar av detta slag äro lönande ur driftsekonomisk syn
-
Klum!. Majlis proposition nr 122.
15
punkt och att de därför komma till stånd i den utsträckning som ur allmän
ekonomisk synpunkt kan anses önskvärt med regelmässigt understöd av
statsmedel. Att vägra statsunderstöd till dylika rationaliseringssträvanden
synes däremot icke vara lämpligt, då det även ur samhällets synpunkt mäste
anses som en fördel att företagsenheterna driftsekonomiskt sett bliva så effektiva
som möjligt. Del kan även inträffa att ägaren till eli sådant jordbruk,
ehuru en omläggning kalkylmässigt framstår som lönande, icke ser sig i
stånd att bära eller icke anser sig kunna riskera härmed förenade kostnader,
som vanligen innebära en investering på tämligen lång sikt.
De sakkunniga vilja alltså som sin mening framhålla, att vid bedömande
av frågan örn torrläggningsverksamhetens inriktning och omfattning den samlade
jordbruksproduktionens storlek i och för sig numera icke bör tillmätas
någon egentlig betydelse. Att särskilt inrikta torrläggningsverksamlieten på
att framskapa nyodlingsmöjligheter är således icke nödvändigt för att öka
produktionen. Skulle den samlade produktionen å andra sidan till äventyrs
anses vara för stor i ett givet läge, kan detta förhållande icke heller behöva
påverka en rätt ledd torrläggningsverksamhet, då denna alltid bör vara inriktad
på att förbättra det ekonomiska utbytet av sådan jord, som under rådande
förhållanden måste anses värd att göras till föremål för kulturåtgärder.
Mången gång kan det ur driftsekonomisk synpunkt vara önskvärt att nyodling
möjliggöres genom torrläggning, men däremot bör nyodling för en
allmän utökning av arealen som regel icke uppmuntras, såvida icke försörjningsförhållandena,
t. ex. inom vissa delar av Norrland, gör bildandet av
nya brukningsdelar särskilt önskvärt.
Enligt de sakkunnigas mening bör alltså torrläggningsverksamheten i
främsta rummet betraktas sorn en jordbruksekonomisk åtgärd. Då god torrläggning
är ett grundvillkor för att den i anspråk tagna jorden skall lämna
bästa möjliga ekonomiska resultat, måste torrläggningsverksamheten anses
som ett viktigt led i strävandena att underlätta en rationell jordbruksdrift och
statens stöd till verksamheten bör avvägas med hänsyn tagen härtill.
De sakkunniga ha därefter rörande behovet av ändrade statsbidragsbestämmelse
r anfört i huvudsak följande.
Nuvarande bestämmelser örn statsunderstöd ha i vad avser torrläggningens
ändamål nära anknutits till vattenlagens stadganden örn grunderna för tvångsdelaktighet
och kostnadsfördelning. 1 vardera av de båda kungörelserna angående
villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag och angående
villkoren för lån från statens avdikningslånefond har i 1 § första stycket
torrläggningsändamålet angivits genom bestämmelsen, att statsunderstöd må
anvisas till utförande av sådana torrläggningsföretag, vilka avse höjande av
alstringsförmågan hos mark med hänsyn till dess utnyttjande såsom åker
eller ständig slåtter- och betesvall. Enligt vattenlagen är det också den båtnad,
som höjningen i markens alstringsförmåga medför, som skall ligga till
grund för avgörandet örn tvångsdelaktighet och kostnadsfördelning. Mot den
bestämning av det understödsberättigade företagets ändamål, som sålunda
skett, vore måhända i och för sig intet att invända. Som villkor för understöd
bar emellertid i 4 § av kungörelserna ytterligare uppställts förutsättningen,
att lantbruksstyrelsen skall finna kostnaden för det företag, vartill understöd
sökes, understiga eller högst uppgå till värdet av båtnaden i de avseenden,
som omförmälas i 1 § första stycket, d. v. s. värdet av den båtnad, som
består i ökad alstringsförmåga hos åker, slåtter- och betesvall. Härmed synes
en mindre lycklig sammankoppling med vattenlagens bålnadsbestämmelser
ha skett. Del torde nämligen med bestämdhet kunna sägas, ali den båtnadshedömning,
som skall äga rum enligt vattenlagen, tillkommen för annat än
-
IG
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
danial, icke är av sådant slag att den bör vara avgörande även för frågan örn
företaget bör understödjas med statsmedel. För att statsunderstöd skall ifrågakomma
torde böra fordras, att företaget i varje fall på längre sikt skall
vara ekonomiskt bärkraftigt och fördelaktigt för delägarna. För bedömandet
härav kräves en fri och allsidig prövning av företagets ekonomiska förutsättningar.
Båtnadsbedömningen enligt vattenlagen är emellertid inskränkt till
att omfatta den jordförbättring, som vinnes i form av ökad alstringsförmåga.
Den omständigheten att värdet av jordförbättringen överstiger kostnaden för
torrläggningen utgör icke tillräckligt bevis för att företaget är ekonomiskt
väl grundat, liksom icke heller den omständigheten att kostnaden överstiger
jordförbättringen utesluter att företaget har sitt berättigande.
Någon anledning att väsentligen ändra det enligt vattenlagen föreskrivna
båtnadsbegreppet och därigenom lägga en ny grund för båtnadsuppskattningen
vid syneförrättningen synes emellertid icke föreligga. Även om vissa
former av s. k. brukningsbåtnad äro så påfallande att det måste övervägas
örn icke hänsyn hör tagas även till dem, torde det kunna fastslås, att båtnadsbegreppet
på det hela taget väl fyller sina uppgifter enligt vattenlagen: med
ledning av den i enlighet därmed verkställda uppskattningen prövas örn och
i vad mån tvångsdelaktighet skall föreligga, uppskattningen tjänar som grundval
för en rättvis kostnadsfördelning mellan delägarna och den utgör en viss
värdemätare på nyttan av företaget vid bedömande av dettas tillåtlighet i
förhållande till motstående intressen.
Vad som nu i understödshänseende gäller innebär sålunda i första hand
att hänsyn icke får tagas till annan nytta eller förmån av torrläggning än
den, som ingår under beteckningen jordförbättring i betydelsen ökning av
alstringsförmågan. Detta leder närmast till reflexionen, att därmed beretts
en säkerhetsmarginal mot att båtnaden uppskattas för högt. En båtnadsberäkning,
som bygger endast på hänsyn till jordens alstringsförmåga, kan
emellertid — även örn denna måste anses fullt tillförlitligt uppskattad -—
vara missvisande antingen så att ett jordbruksekonomiskt oförmånligt företag
framstår såsom lönande eller tvärtom. Den enskildes verkliga fördel eller
båtnad av jords torrläggning torde helt allmänt kunna betecknas som den
varaktiga värdeökning, som tillföres en ändamålsenligt brukad fastighet genom
att en torrläggning planenligt genomföres och fullföljes. För att bedöma
om företaget är ekonomiskt ändamålsenligt är det av vikt att hänsyn tages
i synnerhet till hur den vunna eller möjliggjorda jordförbättringen bör och
kan väntas komma att tillgodogöras.
I allmänhet ingår i ett torrläggningsföretag mark tillhörig ett flertal ägare.
Torrläggningen kan för dem vara av mycket olika betydelse även om den förbättrade
marken för dem alla är tämligen likartad. För några ägare kunna
de vunna förmånerna vara av stor vikt för deras utkomst. Andra ha måhända
ringa eller intet behov av de ökade möjligheter att utvidga jordbruksdriften,
som torrläggningen kan innebära. Mark för vilken vid syneförrättningen beräknats
värde såsom blivande åker kommer kanske, enär ägaren icke anser
det för sin jordbruksdrift förmånligt att uppodla den, att användas som
betesmark. Tillgång till kapital och arbetskraft för att nyttiggöra de öppnade
förbättringsmöjligheterna, ekonomibyggnadernas storlek, förut befintlig tillgång
eller brist på jord av det slag som vinnes och många andra omständigheter
kunna inverka på den enskilde jordägarens handlande i denna fråga.
Det sagda leder till slutsatsen, att största avseende måste fästas vid den
torrlagda jordens blivande användning och att nyttan av torrläggningen måste
bedömas med hänsyn till de driftsenheter, vari de berörda jordområdena ingå.
Anknytning till bestämmelserna i vattenlagen torde i främsta rummet ha
förestavats av en önskan att skapa garantier för torrläggningsföretagens be
-
Kunni. Maj:ts proposition nr 122.
17
höriga underhåll. Trygghet i detta hänseende vinnes emellertid redan om det
kravet uppställes, att syneförrättning skall ha ägt rum för att möjlighet till
statsunderstöd skall föreligga.
Som sammanfattning torde kunna fastslås, att den båtnadsberäkning, som
skall ske enligt vattenlagen, icke är tillfyllest för bedömande av ett företags
lönsamhet. Då denna båtnadsberäkning hittills varit av avgörande betydelse
för statsbidragsfrågan, kan det anses förklarligt om synemännen stundom
mer eller mindre avsiktligt, anpassat båtnadsberäkningen så att möjlighet
till statsunderstöd beretts de företag som ur en vidare synvinkel befunnits
nyttiga och önskvärda. Den kalkyl, som innefattas i syneförrättningens kostnads-
och båtnadsberäkning, har måst utvisa att företaget skulle vara i sig
självt lönande, oaktat rätta förhållandet ofta kan ha varit, att det endast under
förutsättning att statsbidrag erhölles tett sig lönande ur enskild synpunkt.
De sakkunniga ha framfört vissa synpunkter på den båtnad som torrläggning
kunde medföra för det allmänna och härom uttalat
följande.
Örn det anses att en ökad eller förbilligad jordbruksproduktion är till gagn
för samhället, torde det stå klart att det ligger i statens intresse att de torrläggningsföretag
komma till stånd, vid vilka båtnaden för markägarna uppväger
kostnaden och vilka sålunda äro lönande ur enskild synpunkt. Med
sådana företag kan alltså sägas följa, utöver båtnaden för de enskilda, även
en allmän båtnad. I regel är den allmänna båtnaden parallell med de enskildas
båtnad, den är detsamma som fördelarna ur allmän synpunkt av ett
för de enskilda nyttigt företag. Att uppdraga någon bestämd gräns mellan vad
som därvid skall anses som allmän båtnad och som enskild båtnad är icke
möjligt.
Utöver eventuell fördel i form av allmän båtnad kan emellertid för staten
inträda särskild nytta av vissa företag, och detta kan ske även örn företagen
icke äro direkt lönande för de enskilda intressenterna. Ett torrläggningsföretag
kan medföra även båtnad av social natur. Till dylik båtnad kunna räknas
sådana fördelar som att tillskottsjord skapas för ofullständiga jordbruk, varigenom
utkomstmöjligheterna vid jordbruket ökas och ortsbefolkningens ekonomiska
läge förbättras, att möjlighet beredes att vidmakthålla en önskvärd
jordbruksdrift, samt att hygieniska eller andra ur samhällets synpunkt beaktansvärda
fördelar stå att vinna. Båtnad av detta slag synes lämpligen kunna
benämnas social båtnad. Denna båtnad kommer visserligen indirekt i större
eller mindre mån markägarna tillgodo men den bör dock huvudsakligen betraktas
som en vinst för det allmänna. Det kan t. ex. förekomma fall då ett
någorlunda utvecklat jordbruk utgör en förutsättning för bedrivande av annan
närings- och förvärvsverksamhet eller för utnyttjande av förefintliga naturtillgångar.
Företag med social båtnad torde få anses ur statens synpunkt särskilt
behjärtansvärda. Till de sociala fördelar som företagen medföra kan
emellertid hänsyn icke tagas vid båtnadsuppskattning enligt vattenlagen.
I gällande lagstiftning har icke tillräckligt beaktats vilken ställning i understödshänseende
som bör tillkomma företag med social båtnad. En möjlighet
att med statsmedel särskilt stödja sådana företag finns dock redan nu, ehuru
den är mycket begränsad.
Sålunda gäller att, där kostnaden för företaget överstiger värdet av båtnaden
_ jordförbättringen — statsbidrag och lån i undantagsfall kan beviljas, när
särskilda skäl därtill äro. Bidraget kan då motsvara högst hälften av det godkända
båtnadsvärdet. Genom den vid tillämpningen införda begränsningen,
att statsunderstöd beviljas endast för den händelse kostnaden motsvarar högst
Bihang tilt riksdagens protokoll 1945. 1 saini. Nr 122. 2
18
Kungl. Majlis proposition nr 122.
110 procent av båtnadsvärdet, kan sägas för närvarande vara medgivet att de
10 procent, varmed kostnaden må överstiga jordförbättringen, få uppvägas
av social båtnad. Enligt lantbruksstyrelsen föreskrifter den 9 november 1942
ha även företag med social båtnad i form av lillskottsjord för ofullständiga
jordbruk —- i likhet med företag som avse förbättring av redan odlad jord —
kunnat erhålla bidrag upp till hälften av kostnaden, medan bidraget eljest
kunnat uppgå till högst en tredjedel av kostnaden. När förutsättningar för
statsbidrag i vanlig ordning icke förelegat, har riksdagen i enstaka fall med
hänsyn till sociala skäl ställt medel till förfogande, vanligen såsom hjälp till
redan utförda företag, vilka kommit i nödläge.
Det principiellt riktiga synes vara att om ett företag, trots att det icke kan
anses ekonomiskt försvarbart ur delägarnas enskilda synpunkt, dock av sociala
skäl betraktas som nyttigt och önskvärt, staten bör dels helt svara för
den del av kostnaden, som överstiger värdet av de enskildas båtnad, dels ock
därjämte lämna bidrag till företaget efter samma normer, som tillämpas på
företag utan social båtnad.
De sakkunniga ha vidare diskuterat behovet av statsunderstöd
till torrläggningsföretagen. Erfarenheten har enligt de sakkunnigas mening
visat att, även då det gällde företag om vilkas förmånlighet för delägarna
det icke syntes behöva råda tvekan, statliga stödåtgärder dock erfordrades.
Bland de anledningar som kunde motivera de enskildas obenägenhet att på
egen risk och bekostnad sätta i gång torrläggningsföretag ha de sakkunniga
nämnt bristande företagsamhet, oförmåga att bedöma företagets lönsamhet
eller svårighet att anskaffa erforderliga medel. Vidare ha de sakkunniga
framhållit, att de förbättringsmöjligheter som torrläggningen medförde ofta
icke kunde tillgodogöras utan ytterligare arbete och kostnader, nämligen
för detalj dikning, odling och gödsling. Vattenlagens bestämmelser om tvångsanslutning
kunde tvinga en markägare att deltaga i en torrläggning även
vid för honom olämplig tidpunkt, då t. ex. brist på kapital eller arbetskraft
orsakade att han ej förrän i en mer eller mindre avlägsen framtid kunde
tillgodogöra sig nyttan av företaget. Såväl med hänsyn härtill som även
till jordbrukets skuldbörda ha de sakkunniga ansett statsunderstöd nödvändigt
som en stimulans även till företag, som understödet förutan skulle
vara lönande för delägarna. I än högre grad vöre enligt vad de sakkunniga
uttalat statens medverkan av nöden då det gällde företag, vilkas fördelar
för de enskilda med större eller mindre sannolikhet icke uppvägde kostnaderna
men vilka dock med hänsyn till allmänna intressen måste anses
nyttiga och önskvärda, eller med andra ord företag, vilkas tillkomst till avgörande
del motiverades av den sociala båtnad de medförde.
Vid behandling av frågan om vilka företag som borde understödjas
ha de sakkunniga framhållit, att den nu ifrågavarande understödsverksamheten
liksom hittills borde avse företag för upptagande av huvudavlopp
för en eller flera fastigheter, medan frågan örn stöd åt detaljdikningen,
främst täckdikningen, borde behandlas i särskild ordning. I övrigt
ha de sakkunniga ansett avseende böra fästas vid företagets ändamål och
lönsamhet. Företaget borde enligt de sakkunnigas mening avse torrläggning
Kungl. Maj:ts proposition nr 12%,
19
av mark för jordbruksändamål, dari inbegripet även förbättring av tidigare
utförd torrläggning t. ex. genom ändring av öppet dike till täckt. I fråga om
företagets lönsamhet ha de sakkunniga för de fall då båtnaden vore av uteslutande
enskild natur ansett sig böra fasthålla vid principen att företaget
skulle vara att anse som lönande även om statsbidrag icke utginge. Statsbidragets
funktion skulle alltså för sådana företag huvudsakligen bliva att
tjäna som en stimulans och en riskersättning. Också när social båtnad förelåge
måste enligt de sakkunnigas mening hänsyn tagas till örn företaget vore
ekonomiskt fördelaktigt, därvid emellertid som båtnad av företaget borde
räknas även andra fördelar än den direkta vinsten för delägarna. Även då
båtnaden vöre av uteslutande enskild natur kunde prövningen om ett företag
vore sådant, att det borde anses förtjänt av statsunderstöd, ofta icke ske
uteslutande efter siffermässiga beräkningar. De fördelar, som stöde att vinna
genom torrläggningen, vore delvis av sådant slag, att de näppeligen läte sig
uppskattas till vissa penningbelopp, och vissa skador och olägenheter, såsom
förlust av naturskönhet, skada å växt- eller djurliv, vore av samma beskaffenhet.
Med hänsyn härtill ha de sakkunniga ansett, att man vid prövningen
finge nöja sig med att fastslå, att nyttan av företaget ansåges överväga
kostnad och skada, vilket även uttryckts så att företaget skulle vara ur
allmän och enskild synpunkt nyttigt och önskvärt. För detta bedömande förutsattes
en fri och allsidig prövning av företagets vikt för enskilda och allmänna
intressen.
I fråga om den betydelse som enligt förslaget skulle tillmätas den vid
syneförrättningen företagna kostnads- och båtnadsberäkningen ha de sakkunniga
uttalat att, i synnerhet som jordförbättringen alltid torde komma
att utgöra den väsentliga vinsten av jords torrläggning för jordbruksdrift,
det villkoret borde uppställas, att rätt till understöd endast finge tillkomma
företag, vid vilka jordförbättringen stöde i skäligt förhållande till kostnaden
för torrläggningens utförande. Därigenom uteslötes från möjlighet till
understöd i förevarande ordning företag, vilkas huvudsakliga ändamål vore
att tillgodose sociala behov. Om ett företag befunnes icke lönande för markägarna,
finge det prövas om företaget på grund av tillkommande allmänna
intressen vore så förmånligt, att nyttan kunde anses överväga kostnad och
skada, eller sålunda örn värdet av den båtnad, vartill hänsyn icke kunnat
tagas vid syneförrättningen, vore så stort att det uppvägde det konstaterade
underskottet i jordförbättring.
De sakkunniga lia uppställt ytterligare vissa normer, som ansetts höra
tjäna till ledning för bedömandet av förelagets önskvärdhet och lämplighet.
Sålunda lia de sakkunniga funnit hänsyn böra tagas till beskaffenheten av
den jord som skulle torrläggas, syftet med torrläggningen, jordens blivande
användning, markägarnas intresse för torrläggningen m. m. Härom har framhållits
följande.
Av de torrläggningsföretag, som kunna anses ekonomiskt försvarbara ur
markägarnas enskilda synpunkt, torde de vara mest förtjänta av stöd, som
bäst överensstämma med torrläggningsverksanihetens önskvärda jordbruks
-
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
politiska inriktning. Hit höra för närvarande i främsta rummet företag, som
avse förbättrad torrläggning av redan odlad jord. De äga bland annat det
företrädet att snara resultat kunna väntas i ökade skördar och att båtnadsberäkningen
vid dem kan ske med största säkerhet. Även företag som avse
nyodling böra emellertid anses gagneliga för det allmänna om de äro av
synnerlig betydelse för en rationell jordbruksdrift. Nyodling av försumpad
mark kan vara en lämplig form för att bereda tillskottsjord till ofullständiga
jordbruk och på sina håll torde förutsättningar föreligga för genomförande
av invallningsföretag, örn vilkas lämplighet och önskvärdhet tvivel icke synes
behöva råda. I Norrland förekomma även vissa torrläggningsföretag med
huvudsakligt ändamål att skapa nya jordbruk, vilka med hänsyn till rådande
förhållanden kunna anses ekonomiskt och socialt önskvärda.
Att vinna säker kännedom om den torrlagda jordens blivande användning
kan möta svårighet till följd av bestämmelserna om tvångsanslutning. En
avsevärd del av den jord som torrlägges ingår i företagen trots att ägarna
icke sökt torrläggning och stundom äro direkt motståndare till densamma.
Under sådana förhållanden måste hinder ofta föreligga för förrättningsmännen
att —- i varje fall i samverkan med ägarna — planlägga den framtida
användningen. Meningen jämväl hos de intressenter, som äro motståndare
till företaget, synes då böra få komma till uttryck innan företagets
lämplighet och önskvärdhet bedömes. Det synes vidare rimligt att fasthålla
vid en allmän fordran att företaget skall vara ägnat att befordra en ur
ekonomisk synpunkt ändamålsenlig jordbruksdrift på de fastigheter det
berör.
Även om vid undersökningen av företagets lönsamhet skulle befinnas, att
de ekonomiska förutsättningarna för statsbidrags beviljande föreligga, torde i
undantagsfall ansökan om understöd böra avslås örn t. ex. hos flertalet delägare
råder ringa intresse för eller rent av motvilja mot företaget. Äro förhållandena
sådana, att det kan befaras att avsevärd del av de förbättringsmöjligheter
som vinnas icke inom rimlig tid komme att tillgodogöras av delägarna,
torde med statsunderstödet i varje fall böra anstå till dess större
intresse visat sig.
De sakkunniga ha såsom grundläggande för avvägningen av statsbidragets
storlek framfört vissa synpunkter på statsbidragets syfte och därom
yttrat i huvudsak följande.
Bidraget har att fylla följande ändamål: det skall tjäna som en stimulans
för att framkalla önskvärda torrläggningsföretag, det bör vara en riskersättning
för delägarna, det skall beträffande företag, som äro önskvärda av sociala
skäl, bereda täckning för så stor del av kostnaden, som kan anses svara
mot den sociala båtnaden, och det kan slutligen uppfattas som ett statens anslag
till jordbrukets rationalisering.
Ser man bidraget uteslutande från de båda förstnämnda synpunkterna,
som en stimulans och en riskersättning, torde med skäl kunna ifrågasättas
om en så hög bidragsprocent som den högsta hittills medgivna kan vara erforderlig.
Bidragsbehovets storlek blir givetvis beroende bland annat av den
grad av säkerhet, med vilken företagets förmånlighet för delägarna kan på
förhand bedömas. Kostnaderna för utförandet kunna väsentligt påverkas av
oförutsedda arbetssvårigheter och ändrade konjunkturer. Båtnadsberäkningen
måste grundas på en förhandsbedömning, som av många skäl långt ifrån
alltid kan vinna motsvarighet i verkligheten. För att minska den förlustrisk,
som följer av en alltför hög båtnadsuppskattning, är ett icke alltför obetydligt
statsbidrag av nöden, särskilt med hänsyn till delägare vilka med tvång
Kungl. Majlis proposition nr 122.
21
anslutas till företaget. Om emellertid ett företag vid en allsidig och omsorgsfull
bedömning befunnits ur enskild synpunkt förmånlig, torde det få antagas
att även ett väsentligt mindre bidrag än som motsvarar hälften av kostnaden
skulle vara tillräckligt som uppmuntran och stöd till utförandet.
Betraktas statsbidraget tillika som ett statens anslag till skapande av sociala
förbättringar och till rationalisering av jordbruket, kunna tydligtvis andra
synpunkter läggas på frågan om vilken bidragsprocent som kan anses vara
skälig och erforderlig. Den sociala båtnaden kan uppenbarligen vara så avsevärd
att staten bör svara för en väsentlig del av torrläggningskostnaden. Vid
beaktande av rationaliseringssynpunkten må man ej bortse från att den torrläggningsverksamhet,
till vilken bidraget lämnas, allenast avser avloppens
upptagande och därför icke alltid direkt tillför markägarna fördelar i form
av ökad produktion. Mången gång öppnar den endast möjlighet till förbättrande
av jordbruksdriften, och innan produktionsökning vinnes krävas ytterligare
kostsamma åtgärder. Då statsbidraget enligt detta sistnämnda betraktelsesätt
har till ändamål alt möjliggöra och stimulera en ur det allmännas
synpunkt önskvärd rationalisering inom vår viktigaste näringsgren, kan uppenbarligen
även en hög bidragsprocent anses försvarad.
De sakkunniga ha vidare diskuterat frågan huruvida bidragsprocenten
borde vara fast eller växlande i förhållande till företagets
önskvärdhet eller behov av understöd. Härom ha de sakkunniga inledningsvis
anfört.
Den nu gällande bestämmelsen att statsbidraget, därest kostnaden understiger
båtnaden, skall undergå skälig minskning tillämpas i enlighet med av
Kungl. Majit godkända grunder så att bidragets storlek blir direkt beroende
av förhållandet mellan kostnad och båtnad (relativa kostnaden). Som exempel
kan nämnas att, örn kostnaden är lika med båtnaden, d. v. s. relativa
kostnaden är 1, statsbidraget för de i bidragshänseende förmånsberättigade
företagen utgör 50 procent av kostnaden, medan vid en relativ kostnad av
0,50, d. v. s. då kostnaden är hälften av båtnaden, statsbidraget uppgår till
32,50 procent av kostnaden. I fall då det högsta bidraget är begränsat till Vs
av kostnaden, bliva bidragen vid nyssnämnda relativtal i stället 33,33 respektive
21,70 procent av kostnaden.
Gällande föreskrift bygger på grundsatsen att statsbidraget i varje särskilt
fall skall lämpas efter företagets ekonomiska ställning. Intressenterna i ett
ekonomiskt gynnsamt företag ha ansetts icke vara i samma mån beroende
av understöd i form av statsbidrag som deltagarna i ett annat företag, varav
vinsten blir väsentligt mindre eller ingen.
De sakkunniga lia funnit det icke motiverat att statsbidraget utgår med varierande
belopp beräknade efter den relativa kostnaden, i synnerhet som denna
kostnad grundar sig på en icke fullständig eller tillförlitlig kalkyl över
företagets ekonomiska förutsättningar och därför ej utgör något säkert bevis
om företagets större eller mindre behov av stöd. Än mindre anse de sakkunniga
den relativa kostnaden ensam visa huruvida ett företag är ur allmän
eller enskild synpunkt ändamålsenligt och önskvärt.
De sakkunniga lia i betraktande av det anförda föreslagit, att vid bestämmandet
av statsbidragets storlek, hänsyn skulle tagas huvudsakligen till företagets
.större eller mindre önskvärdhet ur allmän synpunkt men i någon mån
även lill dess behov av understöd. De bidragsberättigade företagen borde enligt
de sakkunnigas uttalande visserligen alla fylla kravet att vara ur allmän
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
och enskild synpunkt nyttiga och önskvärda, men en viss inbördes gradering
mellan dem kunde dock ske såväl med avseende på deras önskvärdhet
ur statens synpunkt som med hänsyn till deras förmånlighet för intressenterna.
Denna gradering syntes kunna läggas till grund vid bestämmandet av
statsbidragets storlek. På grund av bedömandets vansklighet ha de sakkunniga
emellertid icke velat föreslå en längre gående differentiering än en uppdelning
av företagen i två grupper. Till den ena gruppen, den lägre b idragsklassen,
syntes böra hänföras företag, genom vilka vunnes huvudsakligen
enskild båtnad, d. v. s. närmast sådana, vid vilka icke avsåges att i
mera betydande utsträckning skapa tillskottsjord till ofullständiga jordbruk
eller andra sociala fördelar ulan som väsentligen borde betraktas som ur
jordbruksekonomisk synpunkt påkallade rationaliseringsåtgärder, vilka vid
tillförlitlig kostnads- och båtnadsberäkning tedde sig ur enskild synpunkt lönande.
Den andra gruppen, den högre bidragsklassen, syntes
böra omfatta företag, vilka måste anses ur allmän synpunkt vara av synnerlig
betydelse, d. v. s. i huvudsak sådana som medförde avsevärd social båtnad
och som — emedan den enskilda båtnaden stundom icke uppvägde kostnaden
— vore i särskilt behov av stöd från det allmännas sida.
Den nu föreslagna ordningen för lämnande av bidrag till företag med social
båtnad avviker från vad de sakkunniga betecknat som den principiellt riktiga
lösningen av bidragsfrågan vid sådana företag. Sålunda ha de sakkunniga
framhållit, att staten bolde helt svara för den del av kostnaden, som
överstege värdet av delägarnas enskilda båtnad, samt därjämte lämna bidrag
till företaget efter samma normer, som tillämpades på företag utan social
båtnad. Vid en lösning enligt denna linje skulle det emellertid enligt de sakkunnigas
mening bliva nödvändigt att först göra en värdering av delägarnas
enskilda båtnad för att fastställa det belopp, för vilket delägarna själva hade
att svara med hjälp av vanligt statsbidrag. Återstående kostnad skulle vila
på statsverket. Då värdet av jordförbättringen, brukningsbåtnaden inberäknad,
ej med visshet utgjorde ett riktigt uttryck för delägarnas båtnad, skulle
en särskild uppskattning därav behöva göras. I stället för en sådan lösning
efter principiella linjer ha de sakkunniga funnit mera praktiskt, att dessa
företags berättigade anspråk på särskilt stöd av det allmänna tillgodosåges
genom att för dem öppnades möjlighet till ett procentuellt högre statsbidrag,
enhetligt beräknat på hela kostnaden för företaget.
De sakkunniga ha ansett de sålunda föreslagna två bidragsklasserna böra
vara i huvudsak fasta, så att följaktligen för vardera klassen skulle gälla en
enhetlig bidragsprocent. I undantagsfall skulle emellertid, när de ekonomiska
betingelserna gåve anledning därtill, jämkning av bidragsprocenten kunna
vidtagas. Detta skulle ske när en torrläggning enligt kalkylerna ställde sig
särskilt fördelaktig ur enskild synpunkt. Jämkningsmöjligheten syntes de
sakkunniga få betydelse i synnerhet med avseende på den högre bidragsklassen.
Samtidigt som ett företag medförde betydande social båtnad och därför
bleve hänförligt till denna klass, kunde det nämligen ur enskild synpunkt vara
Kungl. Ma]:ts proposition nt 122.
2ä
så lönande att ett bidrag understigande det högsta medgivna vore tillfyllest
för att trygga företagets tillkomst.
I fråga örn statsbidragets storlek ha de sakkunniga föreslagit,
att statsbidraget i regel skulle utgöra till företag i den lägre bidragsklassen
en tredjedel av kostnaden och till företag i den högre bidragsklassen hälften
av kostnaden. Härom ha de sakkunniga ytterligare anfört följande.
Det kan måhända befaras att, då statsbidraget i allmänhet skulle utgå
efter de båda andelstal, hälften och en tredjedel, som hittills betecknat de
högsta gränserna för bidraget, den nya ordningen skulle komma att föranleda
förhöjda bidrag till företagen och därmed ställa ökade anspråk på
statskassan. Under det att statsbidragets storlek hittills varit beroende av
förhållandet mellan kostnad och båtnad och statsbidraget sålunda i vissa
fall kunnat utgå efter procenttal, som avsevärt understigit de högsta medgivna,
skulle enligt de nu föreslagna reglerna bidragen fixeras. Emellertid
äro de sakkunniga av den meningen, att, om än åtskilliga företag skulle erhålla
högre bidrag enligt den nya ordningen än enligt den nuvarande, detta
bör mer än väl uppvägas därav att andra företag, vilka med nu gällande
regler äro förmånsberättigade och sålunda kunna erhålla bidrag upp till
hälften av kostnaden, i fortsättningen komma att hänföras till den lägre
bidragsklassen.
Det är i detta sammanhang av intresse att kasta en blick på hur de nuvarande
bestämmelserna verkat med avseende på bidragsprocentens storlek.
Enligt uppgift från lantbruksstyrelsen har under budgetåret 1943/44 statsbidrag
från statens avdikningsanslag utgått
med |
högst 30 procent |
av |
kostnaden |
till |
5 företag |
||
» |
30-1—35 |
» |
» |
» |
5 |
» |
|
» |
35-1—40 |
» |
» |
» |
» |
19 |
» |
» |
40-1—42 |
» |
» |
» |
» |
10 |
» |
» |
42-1—44 |
» |
» |
T> |
17 |
||
441—46 |
» |
» |
» |
» |
29 |
» |
|
» |
46-1—48 |
» |
» |
» |
» |
100 |
» |
» |
48-1—50 |
» |
» |
» |
387 |
» |
|
och |
med 50 |
» |
» |
båtnaden |
» |
58 |
» |
summa 630 företag
(varjämte bidrag utgått endast till förrättningskostnad till 12 företag).
Bidragsprocenten har alltså i mer än två tredjedelar av fallen legat över
48 procent och beträffande 545 av 630 företag, eller i 86 procent av fallen,
varit högre än 46 procent.
Att bidragsprocenten allmänt blivit så hög har sin förklaring i den nu
gällande tillämpningsföreskriften att företag, som huvudsakligen avse förbättring
av redan odlad jord, äga rätt till bidrag efter den förmånligare
skalan, eller upp till hälften av kostnaden. I följd av den inriktning på
odlad jord, som torrläggningsverksamheten under senare år erhållit, har
detta medfört, att det stora flertalet företag blivit hänförliga till denna
grupp. Detta generella premierande av alla företag med huvudsakligen odlad
jord kan ha föranlett att statsbidrag i vissa fall utgått efter högre procentsats
än som strängt taget varit erforderlig för att trygga företagens genomförande.
Enligt de föreslagna nya bestämmelserna komma en del av
de nu förmånsberättigade företagen, nämligen de som medföra huvudsak
-
24
Kungl. Maj-.ts proposition nr 122.
ligen enskild båtnad, att tillhöra den lägre bidragsklassen och därigenom
erhålla mindre statsbidrag än de nu skulle få. Det torde därför kunna påräknas
att medelprocenten för bidraget snarare kommer att minskas än
ökas.
Någon motsvarighet till nu gällande föreskrift örn statsbidragets storlek
för det fall att kostnaden överstiger båtnaden skulle icke vara behövlig.
Enligt de sakkunnigas förslag skall nämligen för rätt till statsbidrag alltid
fordras att båtnaden, bedömd ur en vidare synvinkel än hittills, överstiger
eller åtminstone motsvarar kostnaden.
De sakkunniga ha vidare behandlat frågan till vilka kostnader
statsbidrag bör givas och i sådant hänseende föreslagit, att bidrag
skulle lämnas till kostnaden för själva torrläggningsarbetet, tegdikning och
dränering däri ej inräknade, samt till planläggnings- och hantlangningskostnad.
Under det att de sakkunniga i princip avvisat tanken på statsunderstöd
även till underhållskostnaden, ha de sakkunniga emellertid förordat, att kostnaden
för en första rensning av avloppen, vilken rensning rätteligen vöre
att betrakta som en sista åtgärd för ett företags färdigställande, skulle inräknas
i kostnaden för torrläggningsarbetet och sålunda inbegripas i de
kostnader till vilka statsbidrag lämnades. I fråga om planläggningskostnad
för företag, vilka icke komme till utförande, ha de sakkunniga föreslagit,
att statsbidrag, när särskilda skäl därtill vore, skulle kunna beviljas till
hela planläggningskostnaden i stället för hittills medgivna 75 procent av
nämnda kostnad. Denna ökning har nämligen ansetts för vissa undantagsfall
billig och skälig. Särskilt ha nämnts företag vilka icke finge komma till
utförande på grund av att naturskydds-, försvars- eller andra allmänna intressen
skulle bliva lidande av torrläggningen. Ett sådant förhållande bleve
ofta uppenbart först sedan planläggningen utförts. De sakkunniga ha vidare
icke funnit tillräcklig anledning föreligga till att frågan om bidrag till planläggningskostnad
i förevarande fall skulle såsom nu vara förbehållen Kungl.
Maj:ts prövning. I synnerhet som det här gällde förhållandevis små belopp
ha de sakkunniga ansett bidragsfrågan kunna prövas i vanlig ordning och
sålunda i allmänhet avgöras av lantbruksstyrelsen och endast i undantagsfall
hänskjutas till Kungl. Majit.
1 fråga om tilläggsbidrag till företag för vilka kostnaden blivit större än
beräknat ha de sakkunniga uttalat sig för bibehållande av nuvarande bestämmelser.
Dessa innebära att, därest företaget trots kostnadsökningen fyller
bestämmelserna för erhållande av statsunderstöd, Kungl. Majit kan bevilja
tilläggsbidrag inom ramen för högsta tillåtna statsbidrag, men att däremot,
örn företaget på grund av kostnadsökningen framstår som icke bidragsberättigat,
beviljande av tilläggsbidrag kräver riksdagens medverkan.
Även beträffande minskning av statsbidraget, när verkliga kostnaden understigit
den beräknade, ha de sakkunniga ansett gällande bestämmelse
böra bibehållas. Denna innebär att, där skillnaden mellan den beräknade och
den verkliga kostnaden är av någon betydelse, lantbruksstyrelsen äger föreskriva
motsvarande minskning av statsbidraget. I anledning av yppad tveksamhet
vid tillämpningen ha de sakkunniga uttalat, att reduceringen i fort
-
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
sättningen borde ske så att understödet minskades i samma proportion som
kostnaden.
Med avseende å frågan huruvida odlingsskyldighet borde föreskrivas som
villkor för åtnjutande av statsunderstöd ha de sakkunniga hävdat den meningen,
att ett sådant villkor icke borde uppställas.
De sakkunniga lia förordat att beviljat statsbidrag skulle tillkomma
torrläggningsföretaget såsom sådant och icke de särskilda
delägarna var för sig. Härom ha de sakkunniga yttrat följande.
Frågan om statsbidraget bör tilldelas företaget eller de särskilda delägarna i
detta blir av betydelse i det fall då kostnaden för torrläggningens utförande
visar sig överstiga den vid syneförrättningen beräknade båtnaden. Enligt 7 kap.
27 § vattenlagen är delägare, som icke sökt företaget eller förenat sig med sökanden,
ej skyldig vidkännas större bidrag till kostnaden än som svarar mot
värdet av hans båtnad.
Om statsbidraget tillkommer företaget i dess helhet, kan i första hand bidraget
användas till bestridande av kostnaderna för utförandet, varefter kostnad,
som ej täckes av bidraget, uppdelas på delägarna efter de i kostnadsfördelningslängden
angivna procenttalen. Därvid tillses att belopp, som en icke
sökande har att tillskjuta, begränsas till värdet av hans båtnad.
Anses däremot de särskilda delägarna i företaget var för sig ha rätt till sina
andelar av statsbidraget, kommer den som icke sökt företaget i en förmånligare
ställning. Hans andel i kostnaderna är då från början begränsad till värdet
av hans båtnad, och hans maximiutgift för torrläggningen blir — oberoende
av om den verkliga kostnaden för företaget är större eller mindre — lika med
beloppet av hans båtnadsvärde med avdrag av hans andel av statsbidraget.
Om statsbidrag utgår med 50 procent av båtnadsvärdet är sålunda en icke
sökandes delaktighet i praktiken begränsad, icke till hans båtnadsvärde
utan till halva detta värde. Då överskjutande kostnad faller på de sökande,
kommer förhållandevis större risk att vila på dem, och detta sätt att fördela
kostnad och statsbidrag har följaktligen ansetts ägnat att hålla tillbaka ekonomiskt
ofördelaktiga företag. I praktiken torde det emellertid verka återhållande
på intressenternas benägenhet att ställa sig som sökande även till
ekonomiskt fördelaktiga företag.
Någon direkt bestämmelse örn vem statsbidraget skall tillkomma finns ej.
Bland annat formuleringen av föreskriften i 9 § bidragskungörelsen, att beviljat
statsbidrag skall utbetalas till vederbörande bidragstagare eller dennes
befullmäktigade ombud synes närmast peka på att bidraget tillkommer de
särskilda delägarna. Frågan har varit föremål för högsta domstolens prövning
i ett den 26 februari 1937 avgjort mål. (Nytt juridiskt arkiv 1937, s. 148).
Högsta domstolen omfattade — i motsats till hovrätten över Skåne och Blekinge
— sistnämnda mening och förklarade, att en delägare, som icke sökt
företaget och således ej var pliktig vidkännas större bidrag till kostnaden än
som svarade mot värdet av hans båtnad, vid fullgörandet av sin betalningsskyldighet
ägde tillgodoräkna sig hela den å hans båtnadsvärde belöpande
andelen av statsunderstödet.
Spörsmålet har även behandlats vid överläggning inom föreningen statens
lantbruksingenjörer. Dess medlemmar synas så gott som enhälligt ansluta sig
till den motsatta meningen, eller att en icke sökandes andel i kostnaderna bör
utgöra vad som, sedan statsbidraget förbrukats, belöper på honom, hans utgift
dock begränsad till båtnadsvärdet. Som skäl för denna ståndpunkt bar anförts
bland annat att stadgandet i 7 kap. 27 8 vattenlagen hade till ändamål att
skydda icke sökande mot förlust men ej alt bereda dem vinst på de sökandes
bekostnad genom billigare torrläggning.
26
Kungl. Majlis proposition nr 122.
Bestämmelsen i 7 kap. 27 § vattenlagen ägde beträffande dikning sin motsvarighet
i 1879 års dikningslags stadgande att den, som ej fordrat dike, icke
vore skyldig lämna större bidrag än som svarade mot den nytta hans jord
genom diket bereddes. I fråga örn vattenavledning har bestämmelsen ersatt
vad som tidigare gällde örn rätt att undandraga sig delaktighet i ett torrläggningsföretag
genom att avsäga sig båtnaden av detsamma. Ändamålet med
avsägelserätten var, såsom framhölls av nya lagberedningen, att bereda en
jordägare, som icke frivilligt velat ansluta sig till företaget, ett korrektiv mot
oskäligt betungande dels i de fall, då själva företaget såsom sådant vore osäkert,
och dels för den händelse jordägaren icke hade den ekonomiska bärkraft,
som erfordrades för utgörande av den å honom belöpande kostnaden för
företaget. Genom den nya bestämmelsen örn begränsning av icke sökandes bidragsskyldighet
avsågs, enligt vad som anfördes vid förarbetena til] vattenlagen,
att mot förlustbringande och dåligt beräknade företag erhålla en garanti
av större trygghet för den enskilde än den till sina verkningar tvivelaktiga
avsägelserätten.
Av det anförda framgår, att en tolkning enligt vilken statsbidraget tillkommer
företaget skulle medföra att de icke sökande bibehölles vid det skydd mot
förlust, som tillkommer dem enligt 7 kap. 27 § vattenlagen, men berövades
möjligheten att, då kostnaden överstege den vid syneförrättningen beräknade
båtnaden, vinna en fördel på de sökandes bekostnad. En sådan förändring
torde få ökad praktisk betydelse för den händelse tillvaron av social båtnad
vartill ju hänsyn icke kan tagas vid syneförrättningen — kommer att motivera
genomförandet av företag, vilka enligt beräkningarna vid syneförrättningen
framstår som icke lönande. Då den nu diskuterade ordningen sålunda
i vissa fall skulle leda till en rättvisare kostnadsfördelning, vilja de sakkunniga
förorda dess införande.
Att statsbidraget tillkommer företaget bör givetvis icke hindra att viss andel
av Indraget räknas belöpa på varje enskild fastighet, vilket kan vara av
betydelse bland annat för bestämmande av storleken å statslån till de särskilda
jordägarna.
De sakkunniga ha vidare behandlat frågan örn understöd till avhjälpande
av skador förorsakade genom tilledande av
vatten. De sakkunniga lia framhållit, att klagomål emellanåt anförts över
att genomförda torrläggningsföretag efter någon tid icke längre medförde
avsedd båtnad på grund av att andra torrläggningar, som kommit till stånd
längre upp i samma vattendrag, orsakat ändrade avrinningsförhållanden med
åtföljande temporära stegringar av vattenstånden. Sålunda försämrade förhållanden
kunde inträda även beträffande marker som icke ingått i något
torrläggningsföretag. Det vore uppenbart att om genom sjösänkningar eller
andra större vattenavledningar förefintliga vattenmagasin avsevärt minskades,
flodavrinningen lätt kunde ökas i sådan grad att de dimensioner på nedanliggande
delar av vattendraget, som funnes av naturen eller blivit bestämda
vid syneförrättningar, komme att visa sig otillräckliga för tillfredsställande
torrläggning av närliggande mark. Omfattande skogsdikningar kunde medföra
samma verkan. I regel medverkade till de otillfredsställande torrläggningsförhållandena
sådana omständigheter som marksjunkning, knappa dimensioner
hos avloppen, ovanliga nederbördsmängder m. m. En undersökning av
vattenlagens bestämmelser i förevarande avseende gåve vid handen, att dessa
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
27
inneslöte möjlighet att tillgodose den nedanför liggande bygdens intressen.
Synemännen vid förrättning för torrläggningsföretag torde nämligen vara
skyldiga att utsträcka sina undersökningar till att omfatta även ett bedömande
av företagets verkningar på nedanför belägen mark. De sakkunniga ha framhållit
angelägenheten av att förrättningsmännen ägnade tillbörlig uppmärksamhet
åt ifrågavarande företeelser så att sådana sjösänkningar och andra
större vattenavledningar, vilka kunde förväntas orsaka förhållandevis betydande
skador på nedanför belägen mark, förhindrades eller i varje fall icke
tillätes komma till stånd med mindre gällande bestämmelser om skyddsåtgärder
och skadestånd noggrant iakttoges. I övrigt kunde olika sätt att trygga
de nedanliggandes rätt diskuteras men att finna något i allo tillfredsställande
syntes icke möjligt. Det kunde övervägas att samtidigt företaga planläggning
av alla torrläggningsföretag, som borde komma till stånd inom ett vattendrags
hela nederbördsområde, eller att föreskriva en avgift till en fond med ändamål
att bestrida kostnaderna för skadeavhjälpande åtgärder eller ock att införa
en allmän förpliktelse för torrläggningssamfälligheter att framdeles taga del
i sådana torrläggningsföretag längre ned i samma vattendrag, vilka helt eller
delvis hade till ändamål att avhjälpa olägenheter som vållats av ovanför utförda
torrläggningar. Då emellertid av olika anledningar ingen av dessa lösningar
synts de sakkunniga lämplig, lia de sakkunniga ansett någon annan
utväg icke stå öppen än att bereda de skadelidande en förmånlig ställning
med avseende å möjlighet till statsunderstöd för skadornas avhjälpande. På
grund av svårigheten att samordna de statsunderstödda torrläggningsföretagen
så att utförandet av det ena icke vållade skada å det andra, har det synts
de sakkunniga rimligt att, när skador genom tilledande av vatten kunde påvisas
och ersättning ej erhölles av någon skadevållande, staten toge på sig en
betydande del av kostnaderna för skadornas avhjälpande. De sakkunniga lia
övervägt huruvida för dessa fall särskilda bidragsvillkor, förmånligare än de
vanliga, vore befogade. Ehuru så otvivelaktigt av flera skäl kunde anses vara
förhållandet, ha emellertid de sakkunniga, bland annat för att undvika att
för dessa relativt fåtaliga fall inrätta en särskild bidragsklass, icke velat gå
längre än att förorda deras hänförande till den högre statsbidragsklassen med
möjlighet till bidrag intill hälften av kostnaden.
De sakkunniga lia tillagt följande.
En särskild svårighet vid genomförande av torrläggningsföretag av nu behandlat
slag synes böra beaktas. Sålunda torde tvivel ibland kunna uppstå
om ett företag uppfyller det för statsunderstöd i allmänhet uppställda villkoret
att kostnaden för arbetets utförande skall stå i skäligt förhållande till
värdet av jordförbättringen. Enär de arbeten som ingått i en tidigare torrläggning
i allmänhet torde lia givits den utsträckning, som ansetts ekonomiskt
möjlig, lärer en ytterligare fördjupning eller vidgning av ett vattendrag
eller avlopp stundom komma alt draga kostnader, vilka överstiga det värde
vartill skadan av mer eller mindre tillfälliga översvämningar eller eljest förhöjda
vattenstånd kan skattas. För att de skadelidande då icke skola bliva
ohjälpta torde en välvillig tillämpning av bidragsvillkoren vara att för dessa
falt rekommendera. Skulle emellertid befinnas ali bidrag icke kan beviljas
enligt vanliga regler, bör, där så anses påkallat, understödsfrågan underställas
riksdagens prövning.
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
I fråga om villkoren för lån från statens avdikningslånef
o n d ha de sakkunniga icke funnit anledning föreslå andra ändringar än
dem som betingades av att lånevillkoren i tillämpliga delar syntes böra anpassas
efter vad som föreslagits skola gälla örn statsbidrag. Statslån syntes
icke böra tilldelas företaget utan liksom hittills de särskilda delägare som
önskade komma i åtnjutande därav.
Beträffande den framtida omfattningen av Statens understödsverksamhet
ha de sakkunniga framhållit, att möjlighet icke förelåge
att för någon längre framtid förutsäga vilka anspråk, som för torrläggningens
understödjande kunde komma att ställas på statskassan. Detta berodde
på att torrläggningsverksamhetens omfattning alltid bleve beroende
av markägarnas initiativ och av sökta företags tillåtlighet enligt vattenlagen.
De sakkunniga ha därför icke ansett möjligt att framlägga någon plan över
verksamhetens beräknade eller önskvärda framtida omfattning. Den erforderliga
omfattningen av statens understödsverksamhet ha de sakkunniga
funnit kunna angivas så att anslag borde beviljas i den utsträckning som
vore behövlig för att företag, vilka fyllde de uppställda fordringarna för
understöd, kunde utan uppskov tilldelas sådant. Skulle det vid viss tid befinnas
ur det allmännas synpunkt önskvärt att öka torrläggningsverksamhetens
omfattning, syntes detta utan svårighet kunna ske genom att rikligare
anslagsmedel ställdes till verksamhetens förfogande och bidragsprocenten
eventuellt ökades.
Yttrandena.
De sakkunnigas förslag till principer för torrläggningsverksamhetens understödjande
med statsmedel ha i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av vattenöverdomstolen, rikets vattenrättsdomare, domänstyrelsen,
skogsstyrelsen, egnahemsstyrelsen, flertalet länsstyrelser och hushållningssällskap,
Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter, Sveriges agronom- och
lantbrukslärareförbund, Sveriges allmänna lantbrukstjånstemannaförbund,
Svenska naturskyddsföreningen, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet
landsbygdens folk.
Ur de inkomna yttrandena må här återgivas följande.
Egnahemsstyrelsen har funnit de föreslagna grunderna för avdikningsföretagens
understödjande väl ägnade att medverka till en rationell utveckling
av torrlägningsverksamheten. I likhet med de sakkunniga ansåge styrelsen
nyttan av företagens genomförande böra mera allmänt bedömas ur jordbruksekonomiska
synpunkter i stället för blott efter jordförbättringsvärdet.
Förslaget att hänsyn skulle tagas till social båtnad ville styrelsen hälsa med
särskild tillfredsställelse. Därigenom borde i många fall förutsättningar skapas
för vinnande av jord till förstärkning av ofullständiga jordbruk genom
torrläggningsföretag, vilka, om de bedömdes ur enbart allmänna jordbruksekonomiska
synpunkter, icke skulle komma till stånd. De föreslagna bidragskvoterna
syntes väl avvägda. Därmed vunnes förutom i jämförelse med
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
29
nuvarande bidragsgrunder viss besparing av statsmedel, att ur social synpunkt
särskilt önskvärda företag kunde komma till stånd utan att bidragsmöjligheterna
i andra fall stimulerade till genomförande av tvivelaktiga torrläggningsföretag.
Lantbruksstyrelsen har förklarat, att styrelsen icke kunde underlåta att
giva uttryck för en stark tveksamhet mot införandet av social båtnad såsom
en i stort sett avgörande faktor vid tillmätandet av statsbidrag. Nämnda begrepp
måste betecknas såsom till sin innebörd mycket svävande. Härtill
komme att några bestämda och enhetliga grunder för värdesättandet av social
båtnad knappast kunde fastställas. Det förefölle anmärkningsvärt att,
ehuru de sakkunniga själva betecknat bedömandet av social båtnad såsom
vanskligt, de likväl ansett sig kunna föreslå, att vid bestämmandet av statsbidragets
storlek hänsyn huvudsakligen skulle tagas till dylik båtnad. Det
vore uppenbart, att härvid fritt spelrum lämnades för godtyckliga eller i
varje fall särskilt svårkontrollerbara uppskattningar av med företagen förenade
enskilda och allmänna fördelar, varigenom enligt lantbruksstyrelsens
mening knappast kunde undvikas, att bidragstilldelningen komme att få en
i viss mån slumpartad prägel. Under alla förhållanden borde en starkare
precisering ske i statsbidragskungörelsen angående vad som skulle förstås
med social båtnad samt angående den sociala båtnadens inverkan på statsbidragstilldelningen
vid torrläggningsföretag av olika storleksordning, d. v. s.
den sociala båtnadens relativa betydelse i ett torrläggningsföretag. I fråga
om övriga i det föregående omförmälda förslag till villkor och bestämmelser
för torrläggningsverksamhetens understödjande med statsmedel hade lantbruksstyrelsen
i huvudsak icke funnit anledning till erinran.
Vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol har funnit det böra
understrykas att, bortsett från företag som väsentligen hade till ändamål att
avhjälpa skada förorsakad genom tilledande av vatten, allenast sådana företag
borde hänföras till den högre bidragsklassen, som ur allmän synpunkt
måste anses vara av synnerlig betydelse och medföra avsevärd social båtnad.
Därest dessa fordringar icke strängt upprätthölles, syntes en tendens lätteligen
kunna uppstå att normalt hänföra företagen till den högre klassen, varigenom
ett icke avsett och ej heller önskvärt resultat torde bliva följden.
Frågan örn statsbidrag till torrläggningsintressenter i ett enligt 8 kap. vattenlagen
kombinerat kloaklednings- och torrläggningsföretag syntes icke ha ägnats
särskild uppmärksamhet men att utesluta dem från understöd torde
icke lia avsetts.
Länsstyrelsen i Kronobergs län har uttalat att de föreslagna väsentligt
friare bedömningssynpunkterna vid prövning av statsbidragsfrågan måste
anses ändamålsenliga. Vidare har länsstyrelsen anslutit sig till förslaget att
företag, som vore av särskilt intresse ur allmän synpunkt, borde tilldelas
högre statsbidrag än de företag som enbart främjade delägarnas enskilda
intressen. Emellertid funne länsstyrelsen svårigheter kunna uppstå alf hedonia,
när social båtnad förelåge, som horde berättiga lill det högre statsbidraget,
och särskilt att bedöma örn sådan båtnad vore av varaktig natur.
30
Kungl, Afaj.ts proposition nr 1%%.
Länsstyrelsen i Hallanäs län, som förklarat sig i allt väsentligt ansluta sig
till de av de sakkuqniga uppdragna riktlinjerna för en reformering av understödsverksamheten,
har vidare framhållit, att i kungörelserna örn statsbidrag
och statslån till torrläggningsföretag syntes böra tydligt angivas, att i
den kostnad, som nyttan av företaget skulle anses överväga, i förekommande
fall även skulle inräknas den skada som uppstode genom företagets utförande*
t. ex. förlust av naturskönhet eller skada å växt- och djurliv. Införandet av
två i huvudsak fasta bidragsklasser innebure en förbättring och förenkling
av gällande bestämmelser. Det kunde av statsfinansiella skäl ifrågasättas
om icke bidraget i den lägre bidragsklassen kunde bestämmas till lägre andel
av kostnaden än en tredjedel, men då det även beträffande denna grupp
av företag förelåge ett allmänt intresse av att de komme till stånd, ansåge
sig länsstyrelsen sakna anledning att föreslå sänkning av bidragsprocenten,
särskilt som bidraget enligt förslaget skulle kunna nedsättas när så funnes
skäligt med hänsyn till företagets förmånlighet för delägarna.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har framhållit, att principen om att vid
batnadsberäkningen hänsyn borde tagas även till brukningsbåtnad redan i
praktiken hade tillämpats inom länet och där visat sin stora betydelse, en
betydelse som kunde förväntas bliva än större därest statsbidragsbestämmelserna
så ändrades att understöd kunde utgå även för kostnader, varmed
avsåges att åstadkomma bättre brukningsförhållanden.
Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott har
uttalat följande.
Utskottet finner det framlagda förslaget innebära en i stort sett god lösning
av föreliggande problem. Även om en viss tvekan kan råda om föreskriften,
att bidrag i allmänhet må beviljas till en tredjedel av den av
lantbruksstyrelsen godkända kostnaden för torrläggningen, innebär föreskriften,
att den nuvarande graderingen av statsbidraget skall ersättas med
tva i huvudsak fasta bidragsklasser, en avsevärd förbättring av gällande
bestämmelser och bör, sedd i samband med de ändrade bestämmelserna för
batnadsberäkningen, kunna godtagas. Härvid bör dock beaktas, att för torrläggning
av sådana områden, vilka äro uppdelade i tomter, huvudsakligen
avsedda för bostads- eller andra ändamål, som ej avse jordbruks- eller
trädgårdsskötsel, eller som kunna antagas inom snar framtid komma att
disponeras för sådant ändamål, statsbidrag och statslån ej må utgå. Utskottet
förutsätter, att vad i betänkandet sägs om jordbruksändamål även avser
jord för yrkesmässig trädgårdsskötsel. Utskottet vill jämväl framhålla angelägenheten
av att sådana bidragsansökningar, som hopats i lantbruksstyrelsen
på grund av att de medel, som under de senaste åren anvisats till statens
avdikningsanslag, icke varit tillräckliga, böra handläggas enligt nu gällande
villkor för bidrags utgående, vilket framför allt är av betydelse i fråga om
sådana företag, vilkas utförande redan påbörjats.
Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört
bland annat följande.
Vad de sakkunniga föreslagit synes förvaltningsutskottet i flera hänseenden
innebära väsentliga förbättringar i jämförelse med nu rådande förhallanden
och vara i stort sett väl ägnat att främja en ur jordbruksekono
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
31
misk och social synpunkt berättigad torrläggningsverksamhet. Förvaltningsutskottet
finner det motiverat, att den statsunderstödda torrläggningsverksamheten
i främsta rummet skall avse i huvudsak odlad jord. Med odlad jord bör
emellertid enligt utskottets mening jämställas mark, som är lämplig till och
för berörda fastigheter behövlig som kulturbete. Utskottet förutsätter därjämte,
att till torrläggning, som är av synnerlig betydelse för ett rationellt
jordbruk, kommer att räknas t. ex. sådan torrläggning, genom vilken förutsättningar
skapas för uppodling av godartad och lättodlad jord till värdefull
åker. Utskottet åsyftar därvid främst sådana kärrtorvjordar invid sjöar,
som på flera håll i Östergötland under det senaste tjugotalet år med gott
ekonomiskt resultat blivit föremål för invallning. Förvaltningsutskottet anser
det värdefullt, att hänsyn tages till brukningsbåtnad och att begreppet
social båtnad införes vid bedömande av huruvida och till vilken andel av
kostnaden statsbidrag och lån till torrläggningsföretag bör utgå. Då emellertid
en uppskattning av den sociala båtnaden alltid måste ställa sig svår,
synes det nödvändigt, att torrläggningsnämndema iakttaga varsamhet vid
beräkning av denna form av båtnad.
De sakkunniga mena, att ansökan om understöd till ett i övrigt anslagsberättigat
företag bör avslås, om t. ex. hos flertalet delägare råder ringa
intresse för eller rent av motvilja mot företaget i fråga. Vattenlagen giver i
ett sådant fall en markägare möjlighet att få sin jord torrlagd och att tvinga
andra, även de motvilliga, att deltaga i kostnaderna. De motvilliga skulle
sålunda kunna tvingas att deltaga i kostnaderna, men de skulle enligt det
föreliggande förslaget på grund av sin motvilja ej få fördelen av statsbidrag
till företaget. I praktiken synes detta komma att leda till att i ett dylikt
fall understöd till en början vägras. Örn emellertid sökanden trots detta
påbörjar företaget och de motvilliga sålunda krävas på sina kostnadsandelar,
torde de förklara sig icke längre lia något att invända mot företaget, varefter
statsunderstöd beviljas i vanlig ordning. Det synes på denna punkt
råda bristande överensstämmelse mellan vattenlagens stadganden och förslaget
till regler för understöd.
Nuvarande system med bidrag enligt en glidande skala allt efter den relativa
kostnaden har i praktiken visat sig medföra betydande olägenheter.
Med hänsyn härtill vill förvaltningsutskottet understryka värdet av en fast
bidragsprocent. Mot uppdelningen av bidragen i två grupper och mot de
föreslagna huvudgrunderna, efter vilka bidrag skola beräknas, har förvaltningsutskottet
intet att erinra. Emellertid vill utskottet ifrågasätta lämpligheten
av att den glidande skalan i viss mån bibehålies genom den föreslagna
särbestämmelsen, att när så finnes skäligt med hänsyn till företagets
förmånlighet för markägarna, bidraget må bestämmas lägre än eljest.
För att markägarna redan från början skola kunna beräkna bidragsprocentens
storlek, synes det önskvärt, att nämnda bestämmelse utgår.
Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit
följande.
Beträffande brukningsbåtnaden anser utskottet ingen tvekan råda örn att
dennas medtagande innebär en stor förbättring jämfört med nuvarande båtnadsberäkning,
och dess beräknande torde ej heller i praktiken stöta på några
större svårigheter. Även den sociala båtnaden måste uppenbarligen i många
fall tillmätas stor betydelse. I fråga om dess beräknande torde dock svårigheter
av helt annat slag möta. Då några normer här knappast kunna uppställas
eller utbildas måste det bliva Iråga örn en tämligen subjektiv uppskattning,
sorn måhända kan befaras leda lill mindre önskvärda konsekven
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
ser. Förvaltningsutskottet anser därför att hänsyn till social båtnad som regel
endast bör tagas där det gäller att förstärka ofullständiga jordbruk antingen
genom att vinna tillskottsjord eller att torrlägga förut odlad jord. Utskottet
anser den föreslagna indelningen i bidragsklasser i praktiken kunna komma
att stöta på svårigheter. Då statsbidraget utgår till torrläggningsföretaget i
dess helhet, och ett och samma företag omfattar ett flertal olikartade brukningsdelar,
kan det nämligen inträffa att på en del av fastigheterna det
främst blir fråga örn enskild båtnad och följaktligen det lägre bidraget,
under det att för en del fastigheter med hänsyn till framträdande social båtnad
bidrag skulle beräknas enligt den högre bidragsklassen. Förvaltningsutskottet
vill därför föreslå att i stället för olika bidragsklasser en fast bidragskvot
fastställes, förslagsvis 40 procent av kostnaden, vilken i regel
skall tillämpas men med reglering uppåt intill hälften av kostnaden för
torrläggningsföretag, vilka i huvudsak beröra ofullständiga jordbruk eller
där skada av tilledande vatten uppenbarligen föreligger, samt med reglering
nedåt intill en tredjedel för företag med framträdande god enskild båtnad
i förhållande till kostnaden.
Ett liknande uttalande har gjorts av örebro läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott.
I några yttranden har framhållits att godkännande av den av de sakkunniga
föreslagna bidragskvoten för den lägre bidragsklassen, en tredjedel av
kostnaden, skulle innebära en icke önskvärd sänkning av det nu med i
genomsnitt 47—48 procent utgående statsbidraget. Bidraget borde för att
intresset för jordens torrläggning icke skulle avtaga, för företagen i den lägre
bidragsklassen ej bestämmas lägre än till 40 procent av kostnaden. Uttalanden
av detta innehåll lia gjorts av förvaltningsutskotten hos hushållningssällskapen
i Kalmar läns norra landstingsområde och Skaraborgs län, Föreningen
statens lantbruksingenjörer samt Sveriges lantbruksförbund. Mot
sänkning av statsbidragen ha vidare uttalat sig Blekinge, Hallands, Västernorrlands
och Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har funnit de sakkunnigas
förslag innebära en god och följdriktig utveckling av nuvarande
principer men uttalat önskemål om klarare och mera detaljerade anvisningar
för företagens uppdelning i bidragsklasser.
Kristianstads samt Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
lia ansett begreppet social båtnad böra införas i vattenlagens
7 kap. 22 §, varmed skulle följa att hänsyn till sådan båtnad kunde
tagas även vid bedömande av företagets tillåtlighet. Det förstnämnda utskottet
har i övrigt uttalat följande.
Utskottet anser, att en uppdelning i två bidragsklasser ej är bra. Under
sådana förhållanden komma sökande till torrläggningsförrättning att såvitt
möjligt söka få med något, som är av social natur, för att därigenom komma
i åtnjutande av den högre bidragsprocenten. Det torde ej kunna undvikas, att
vid tillämpningen av denna bestämmelse i praktiken ett visst godtycke kan
göra sig gällande vid avgörande av, till vilken bidragsklass företaget skall hänvisas.
Skola sökandena vinna något med ett begärt torrläggningsföretag få de
utom företaget så stora kostnader för täckdikning, grundgödsling och eventuellt
för anskaffande av flera maskiner och större byggnader, att de tveka
Kanot. Maj.ts proposition nr 122.
33
med igångsättning av företaget, om ej tillräckliga bidrag verka lockande.
Tidigare ha statsbidragen utgått med 46—48 procent. Utskottet anser att en
sänkning ej är tillrådlig, och vill därför föreslå, att statsbidrag till alla godkända
företag må utgå med 50 procent av den av lantbruksstyrelsen godkända
kostnaden.
Även Malmöhus och Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
ha uttalat sig för en enhetlig bidragsprocent uppgående till 50 procent
av kostnaden.
Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förklarat sig
i princip intet ha att erinra mot de föreslagna grunderna för understödsverksamheten
men velat erinra om att betydande svårigheter komme att uppstå
vid bedömande av den sociala båtnaden, då denna skulle inverka på bidragets
storlek. De sakkunniga syntes vid utformningen av författningsförslagen
ha frångått det villkoret att särskilt behov av stöd från det allmännas
sida skulle föreligga för att ett företag skulle hänföras till den högre
bidragsklassen. Den föreslagna bestämmelsen om möjlighet att när så med
hänsyn till företagets förmånlighet funnes skäligt bestämma bidraget lägre
hade icke samma innebörd som nämnda villkor om särskilt behov av stöd.
Till den högre bidragsklassen borde hänföras sådana företag med betydande
social båtnad som på grund av de höga relativa kostnaderna icke kunde väntas
komma till utförande därest det lägre bidraget tillämpades.
Föreningen statens lantbruksingenjörer har anfört bland annat följande.
Att vid statsunderstöds beviljande hänsyn bör tagas jämväl till förefintligheten
av social båtnad synes motiverat, ehuru föreningen har en annan mening
örn utformningen av detaljbestämmelserna. Mot de sakkunnigas förslag
att till företag med social båtnad bevilja bidrag efter ett högre procenttal än
till företag utan sådan båtnad tala många praktiska skäl. För det första kan
ju ej den omständigheten, att ett företag medför jämväl social båtnad, antagas
göra det mindre tilldragande ur enskild synpunkt. Skäl för det allmänna
att kraftigare understödja ett företag med social båtnad synes därför föreligga,
endast om företaget för de enskilda delägarna ställer sig ogynnsammare
än de normala företag, som anses värda att understödjas, d. v. s. om företagets
kostnad överstiger den enskilda båtnaden. Men dessutom och framför
allt kommer företagets placering i den ena eller andra bidragsgruppen enligt
de sakkunnigas förslag mycket ofta att bero på slump eller godtycke. Man
kan t. ex. tänka sig det fallet, att ägaren till en större egendom söker en torrläggningsförrättning,
avseende fördjupning av huvudavloppet genom egendomen.
Denna fördjupning beräknas exempelvis kosta 10 000 kronor, som täcks
av en något högre enskild båtnad. Är han ensam om företaget, får han enligt
de sakkunnigas förslag 3 330 kronor i statsbidrag, men örn ägare till
ofullständiga jordbruk komma med, får han 5 000 kronor. Bidraget bör naturligtvis
i båda fallen utgå med samma belopp. Endast för det fall, att kostnaden
överstiger den enskilda båtnaden bör företaget gynnas med särskilt
bidrag, och detta särskilda bidrag bör då utgå nied just det belopp, varmed
kostnaden överstiger den enskilda båtnaden, ålit i fullständig överensstämmelse
med de sakkunnigas egna principuttalanden. Emellertid äro grunderna
flir den sociala båtnadens beräkning så osäkra, alt det kan ifrågasättas, huruvida
icke tilldelningen av den särskilda bidragsdelen till ifrågavarande före
Iiihang
till riksdagens protokoll 1945. 1 sand. Nr 122. ö
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
tag bör på något sätt maximeras, åtminstone till dess erfarenhet vinnes om
tillämpningen. Det synes rimligt att såsom maximibelopp sätta 50 procent
av den enskilda båtnadens värde, men procenttalet kan givetvis diskuteras.
Vad de sakkunniga föreslagit angående bidragets beviljande till företaget
och ej till de enskilda delägarna, tillstyrkes kraftigt. Den tolkning av nuvarande
bestämmelser härutinnan, som högsta domstolen fastställt, innebär
stora risker för sökandena och kan i vissa fall medföra orimliga konsekvenser.
Understöd till avhjälpande av skador, förorsakade genom tilledande av
vatten tillstyrkes likaledes.
I ytterligare några yttranden har uttalats den meningen att staten till
företag med betydande social båtnad borde dels helt svara för den del av
kostnaden som överstege värdet av de enskildas båtnad dels ock därjämte
lämna bidrag till företaget efter samma normer som tillämpades på företag
utan social båtnad.
Svenska naturskyddsföreningen har understrukit vikten av en strängare bedömning
ur ekonomisk synpunkt, särskilt av torrläggningsföretag som gällde
icke odlad jord. Föreningen delade uppfattningen att hänsyn borde tagas
även till social båtnad. Därav följde emellertid att även olägenheter ur social
synpunkt borde tillmätas beaktande. En förstöring av naturvärden
innebure en allvarlig social olägenhet. Föreningen ville ifrågasätta, om det
icke kunde anses riktigt att odlingstvång i princip genomfördes som villkor
för statsunderstöd.
Beträffande villkoren för lån från statens avdikningslånefond
ha de sakkunnigas förslag icke blivit föremål för erinringar.
I två yttranden har emellertid väckts fråga om ändring av gällande regler för
förvaltning av avdikningslånefonden.
Statskontoret har framhållit, att de sakkunniga icke föreslagit någon ändring
i reglerna för förvaltning av avdikningslånefonden och sättet för utbetalning
av lån från fonden. Den nuvarande uppdelningen av låneverksamheten
på två myndigheter vilka båda vore huvudförvaltningar, torde emellertid
icke kunna betecknas som rationell. Statskontoret måste finna, att starka
skäl talade för alt förvaltningen och redovisningen av fonden helt överlätes
på lantbruksstyrelsen, varigenom en välbehövlig avlastning av arbetsbördan
å statskontorets fondbyrå skulle ernås. Den nu på ombudsmansexpeditionen
ankommande prövningen av de särskilda säkerhetsförbindelserna vörö av
den förhållandevis enkla beskaffenhet, att den icke torde ställa krav på tillförandet
av nya juiädiskt skolade arbetskrafter till lantbruksstyrelsen enbart
för denna uppgift. I övrigt skulle en överflyttning av bestyret med förvaltningen
av statens avdikningslånefond från statskontoret till lantbruksstyrelsen
möjliggöra frigörandet av en e. o. befattningshavare i 21 lönegraden och
två kvinnliga biträden, vilka finge övertagas av lantbruksstyrelsen.
Riksräkenskapsverket har i förevarande avseende uttalat samma mening
som statskontoret.
Rimpi. Maj.ts proposition nr 122.
35
Beträffande torrläggningsverksamhetens framtida inriktning torde det som
de sakkunniga påpekat främst vara av vikt att den jord som redan är odlad
försättes i sådant skick att den kan giva bästa möjliga avkastning. Erforderlig
torrläggning av sådan jord synes därför i första liand böra understödjas
med statsmedel. Det torde emellertid vara uppenbart, att nyodlingens
betydelse för vårt jordbruks utveckling och för folkförsörjningen icke heller
får underskattas. Av särskild vikt äro sålunda åtgärder, genom vilka åt
ofullständiga jordbruk kan beredas behövlig utvidgning av den odlade arealen.
Även annan nyodling kan emellertid befordra en rationell utveckling
av jordbruket. I detta sammanhang må endast erinras om det mångenstädes
föreliggande behovet av nya marker för anläggande av kulturbeten. Såsom
betydelsefulla och önskvärda synas även böra anses sådana ekonomiskt
bärande torrläggningsföretag, genom vilka möjliggöres uppodling av lämplig
och lättodlad åker. Den av de sakkunniga förordade grundsatsen för
statsunderstöd åt torrläggningsföretag för upptagande av ny mark, nämligen
att företaget bör avse komplettering av ofullständiga jordbruk eller
eljest vara av synnerlig betydelse för ett rationellt jordbruk, synes mig i
huvudsak bereda tillfredsställande möjlighet till stöd åt den nyodlingsverksamhet,
varav behov i nuvarande läge kan anses föreligga.
De nu gällande bestämmelsenia örn statsunderstöd lia uppbyggts på grundval
av vattenlagens stadganden om båtnads- och kostnadsberäkning. Huvudsakligen
för att möjliggöra en rättvis fördelning av kostnaderna mellan delägarna
i ett torrläggningsföretag verkställes vid syneförrättning enligt vattenlagen
en uppskattning av den båtnad, som tillskyndas varje delägares mark.
Som båtnad betraktas därvid den jordförbättring som på grund av ökad
alstringsförmåga kan anses uppkomma för varje särskilt jordområde. För
att ett företag skall vara berättigat till statsunderstöd kräves för närvarande,
att lantbruksstyrelsen vid prövning av planen för företaget finner kostnaden
understiga eller högst uppgå till värdet av jordförbättringen, beräknad
på sätt nyss angivits. Det är enligt min mening uppenbart att en på
sådant sätt begränsad båtnadsbedömning endast giver en ofullständig bild
av ett företags ekonomiska förutsättningar och betydelse. Icke minst med
hänsyn till jordbrukets allt längre gående utveckling mot maskinell drift,
för vilken bland annat minskade brukningssvårigheter äro av betydelse, synes
nyttan av en torrläggning böra bedömas jämväl med hänsyn till de
fördelar den kan medföra ur brukningssynpunkt. Vid torrläggning för nyodlingsändamål
torde företagets önskvärdhet böra prövas särskilt med utgångspunkt
från de däri ingående fastigheternas behov av ökad jordbruksareal
och avseende fästas icke blott vid möjligheterna till ökad avkastning
i och för sig utan även vid de större anspråk på ekonomibyggnader, maskiner
och arbetskraft, som följa med en utvidgning av jordbruksdriften. Helt
allmänt torde kunna fastslås, att jordens blivande användning är av avgörande
betydelse för ett företags önskvärdhet. En friare prövning av önskvärdheten
av företaget, därvid hänsyn kan tågås till alla inverkande omständigheter,
torde därför vara erforderlig. Jag vill för den skull ansluta mig
Före
draganden.
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
till de sakkunnigas mening rörande behovet av en ändring i de nuvarande
villkoren för statsunderstöds beviljande.
Vad angår den båtnad av marks torrläggning, vartill hänsyn bör tagas vid
prövning av ett företags önskvärdhet, synes mig ett riktigt bedömande därav
förutsätta, att avseende fästes icke blott vid den direkta nyttan för delägarna
utan även vid sociala och andra ur allmän synpunkt beaktansvärda
fördelar som kunna vinnas av företaget. Till social båtnad lia de sakkunniga
ansett böra räknas sådana fördelar som att tillskottsjord skapas för
ofullständiga jordbruk, varigenom utkomstmöjligheterna för befolkningen
ökas, att möjlighet beredes att vidmakthålla en önskvärd jordbruksdrift
samt att hygieniska eller andra ur allmän synpunkt beaktansvärda fördelar
kunna vinnas. Vad de sakkunniga sålunda anfört kan jag biträda.
Att torrläggningsverksamheten alltjämt är i behov av ett icke ringa stöd
från statens sida är uppenbart och har även kraftigt understrukits i flera
av de inkomna yttrandena. Särskilt bör beaktas att upptagande av huvudavloppen
ofta endast medför en möjlighet till förbättring av jordbruksdriften
och att ytterligare betydande insatser krävas av markägarna i form av
arbete och kostnader för detaljdikning, odling och gödsling. En fortsatt understödsverksamhet
torde därför vara en nödvändig förutsättning för vidmakthållande
av intresset för denna viktiga del av jordbrukets rationalisering.
För att ett företag skall få komma i åtnjutande av statsbidrag och statslån
i den ordning, varom nu är fråga, synes företaget såsom de sakkunniga
föreslagit böra avse torrläggning av mark för jordbruksändamål. I sådan
torrläggning böra enligt min mening även inbegripas dikningsåtgärder, varmed
huvudsakligen avses att förbättra brukningsförhållandena. Med jordbruk
torde, liksom sker i ett flertal andra avseenden, få likställas yrkesmässig
trädgårdsskötsel. Att däremot jordområden, som styckats till tomter eller
inom en nära framtid kunna förväntas bliva uppdelade för sådant ändamål,
böra vara uteslutna från understöd i denna ordning torde få anses självfallet.
Torrläggningsintressenter i kombinerade kloaklednings- och torrläggningsföretag
synas för sin andel i kostnaden böra vara berättigade till understöd
under samma villkor som delägarna i rena torrläggningsföretag.
För att trygga en sund utveckling av torrläggningsverksamheten är det
nödvändigt att strängt fasthålla vid kravet, att nyttan av företaget skall
överstiga den med detta förenade kostnaden. Är båtnaden av uteslutande enskild
natur torde alltså böra fordras, att företaget ter sig ur rent ekonomisk
synpunkt lönande. Statsbidraget skulle alltså för sådana fall närmast fylla
uppgiften att stimulera till företagets igångsättande. I vissa fall synas emellertid,
såsom de sakkunniga förutsatt, även företag som uppvisa ett måttligt
underskott i enskild båtnad böra få komma till stånd med stöd av det allmänna.
Förutsättningen torde emellertid då böra vara, att icke obetydliga
sociala fördelar göra företaget önskvärt trots att det icke är ur enskild synpunkt
lönande. Även i dessa fall måste sålunda påräknad nytta av torrläggningen
överstiga kostnaden. Att angiva någon bestämd storleksgräns för den
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
37
del av kostnaden som bör få täckas av social båtnad torde icke vara nödvändigt
utan synes kunna överlämnas till den understödsbeviljande myndighetens
bedömande i varje särskilt fall. Skulle ett sådant förhållande föreligga
att genom en torrläggning skapas rationella jordbruk och möjliggöras
förbättrade livsvillkor för en hel, kanske förut efterbliven bygd, synes även
ett icke ringa underskott i enskild båtnad böra kunna anses läckt av social
båtnad. Vinnande av jordförbättring bör dock, såsom de sakkunniga föreslagit,
vara det huvudsakliga ändamålet med varje torrläggningsföretag. Ett
omdömesgillt iakttagande av den i detta avseende föreslagna regeln, att värdet
av jordförbättringen skall stå i skäligt förhållande till kostnaden för torrläggningens
utförande, är också en nödvändig förutsättning för att förhindra
att ekonomiskt oförmånliga företag komma till stånd. Enligt min uppfattning
är det av största betydelse att staten i möjligaste mån stöder en sund
och ekonomiskt sett välbetänkt torrläggningsverksamhet.
Då i några yttranden framhållits de svårigheter som möta att beräkna värdet
av social båtnad — ett påpekande som i och för sig måste anses riktigt
— synes det böra uppmärksammas att för bedömande av ett företags rätt till
understöd i de fall, då denna kan vara beroende av tillvaron av social båtnad,
det icke torde vara erforderligt att direkt angiva värdet å förekommande
sådan båtnad. Möjlighet synes det oaktat böra förefinnas att avgöra, huruvida
de sociala fördelarna av torrläggningen få anses uppväga ett konstaterat
underskott i båtnad av enskild natur.
Vid bedömande av ett företags större eller mindre önskvärdhet böra även
beaktas de olägenheter och skador, som kunna befaras uppkomma därav,
till exempel genom förlust av naturvärden, förstöring av växt- eller djurliv,
ökad fara för vattenförorening eller möjlighet till klimatförsämring.
Emot de sakkunnigas uttalande att med statsunderstöd åtminstone borde
få anstå när bland flertalet delägare rådde ringa intresse för det planerade
företaget har i ett yttrande invänts, att enligt vattenlagen möjlighet dock
förelåge för en markägare att framtvinga företaget och att nämnda uttalande
därför ej väl överensstämde med vattenlagens stadganden. Den sålunda
påpekade möjligheten att med begagnande av tvångsrätt enligt vattenlagen
driva fram ett företag torde emellertid icke te sig särskilt lockande, örn delägarna
stå inför utsikten att få genomföra företaget utan statsunderstöd. För
ifrågavarande fall synes återhållsamhet med beviljande av understöd ägnad
att hålla tillbaka vissa mindre önskvärda företag.
Storleken av det statsbidrag, som kan tillkomma ett torrläggningsföretag,
är enligt nu gällande bestämmelser beroende av förhållandet mellan kostnaden
och båtnaden, den s. k. relativa kostnaden. När kostnad och båtnad
beräknats bliva lika stora, utgår statsbidraget med högsta belopp, 50 procent
av kostnaden till företag, som huvudsakligen avse torrläggning av redan odlad
jord eller komplettering av ofullständiga jordbruk, samt 33,33 procent
till övriga företag. Minskas den relativa kostnaden, d. v. s. ter sig företaget
enligt beräkningarna ekonomiskt fördelaktigare, så minskas även statsbidraget.
Med denna anordning torde lia avsetts att kraftigare stödja de mindre
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
lönande företagen med hänsyn till dessas större behov av stöd. Emellertid
torde understödsbehovet vara beroende även av andra förhållanden än dem
som avspeglas i förenämnda båtnads- och kostnadsberäkning. Då därjämte
nuvarande understödsbestämmelser icke medgiva att hänsyn tages till en så
betydelsefull omständighet som företagets större eller mindre önskvärdhet,
delar jag de sakkunnigas mening att behov av ändring i dessa bestämmelser
föreligger.
De vanskligheter som möta då det gäller att inbördes gradera olika torrläggningsföretags
lämplighet och behov av understöd kunde visserligen utgöra
skäl för att låta statsbidrag utgå efter en och samma procentsats för
alla företag. Emellertid anser jag dock i likhet med de sakkunniga så påtagliga
skiljaktigheter föreligga att en viss differentiering både är möjlig
och önskvärd. Med hänsyn härtill finner jag mig böra förorda den föreslagna
indelningen av företagen i två bidragsklasser.
Såsom villkor för ett företags hänförande till den högre bidragsklassen
bör enligt de sakkunnigas förslag gälla, att genom företaget i avsevärd utsträckning
beredes tillskottsjord för ofullständiga jordbruk, förbättrade levnadsvillkor
för den jordbrukande befolkningen i orten eller eljest betingelser
för jordbruksdriftens uppehållande i önskvärd omfattning eller att företaget
har till huvudsakligt ändamål att avhjälpa skada, som förorsakas genom
att vatten tilledes från andra torrläggningsområden. Till den lägre bidragsklassen
skulle hänföras övriga företag, d. v. s. i huvudsak sådana som
innebära närmast ur enskild synpunkt önskvärda rationaliseringsåtgärder.
Emot den sålunda uttalade principen att företagets allmännyttighet bör
vara huvudsakligen avgörande för statsbidragets storlek, synas berättigade
invändningar icke kunna göras. De erinringar som i förevarande fråga framställts
i yttrandena ha heller icke avsett denna grundsats. Vad som däremot
gjorts gällande ha varit önskemål om en mera bestämd gräns för indelningen
i bidragsklasser. Enligt min mening torde det emellertid med hänsyn till
företagens ständigt skiftande beskaffenhet och betydelse icke vara möjligt att
på förhand uppställa några mera detaljerade regler för jämförelsen dem emellan
än som skett i förslaget. Att utforma sådana regler torde få ankomma
på den praktiska tillämpningen. Då avgörandet för samtliga fall kommer att
ligga hos en och samma myndighet, lantbruksstyrelsen, — eller i undantagsfall
av lantbruksstyrelsen hänskjutas till Kungl. Maj:t — synas mig några
större farhågor för ojämnheter vid bidragstilldelningen icke böra hysas.
I några yttranden har uttalats önskvärdheten av ett fasthållande vid den
grundsats, som de sakkunniga ursprungligen ansett sig böra uppställa för
understöd till företag med betydande social båtnad. Sådana företag syntes
principiellt böra understödjas med dels ett statsbidrag motsvarande hela den
del av kostnaden som överstege de enskildas båtnad dels ock bidrag till återstående
del av kostnaden efter samma grunder som tillämpades för företag
utan social båtnad. Såsom i betänkandet anförts torde emellertid de svårigheter
som skulle möta vid den praktiska tillämpningen härav utgöra tillräckliga
skäl för att söka finna en annan beräkningsgrund för statsbidraget i
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
39
dessa fall. Det synes därför vara försvarligt att av praktiska skäl frångå den
nämnda grundsatsen och i stället medgiva ett procentuellt högre statsbidrag,
enhetligt beräknat å hela kostnaden för företaget.
Den föreslagna statsbidragskvoten för den högre bidragsklassen, motsvarande
hälften av den av lantbruksstyrelsen godkända kostnaden, har undantagslöst
godtagits i de avgivna yttrandena. Däremot Ira ett flertal myndigheter
och sammanslutningar framhållit, att det av de sakkunniga, delvis av
besparingsskäl förordade statsbidraget för den lägre bidragsklassen, en tredjedel
av kostnaden, komme att för de till denna klass hänförda företagen innebära
en icke önskvärd sänkning av det nu med genomsnittligen 47—48
procent av kostnaden utgående statsbidraget. I detta hänseende vill jag
framhålla, att det enligt min mening skulle varit önskvärt, att bidraget i den
lägre klassen hade kunnat, såsom i flera yttranden förordats, bestämmas
till 40 procent av kostnaden. Emellertid finner jag mig icke för närvarande
kunna tillstyrka högre bidragsprocent än den av de sakkunniga föreslagna.
Jag vill emellertid betona angelägenheten av att den av de sakkunniga föreslagna
möjligheten att i vissa fall vidtaga jämkning nedåt av bidragsprocenten
i synnerhet för företag i den lägre bidragsklassen kommer att betraktas
som en ren undantagsåtgärd, vilken bör tillgripas endast när ett företag befinnes
särskilt fördelaktigt ur enskild synpunkt. Jämkningsmöjligheten synes
dock kunna få en viss betydelse beträffande sådana till den högre bidragsklassen
hänförliga företag, för vilka behovet av ett högt understöd icke
är påfallande.
Särskilt med anledning av vad Föreningen statens lantbruksingenjörer
framhållit därom att det skulle kunna bliva beroende av slumpen om till
torrläggningen av ett visst område bidrag komme att lämnas efter den högre
eller den lägre bidragsklassen, synes mig böra erinras örn att avgörandet
härav givetvis förutsätter ett grannlaga bedömande av företagets huvudsakliga
natur. Då statsbidraget, såsom de sakkunniga förordat, synes böra tillkomma
företaget och icke de enskilda delägarna skulle — liksom för övrigt
nu är fallet —- en enhetlig bidragsprocent bliva tillämplig å hela kostnaden
för företaget. Därest torrläggning å en större egendom samtidigt kommer att
inbegripa förbättring för ett flertal ofullständiga jordbruk och företaget därigenom
medför betydande sociala fördelar, synes det mig fullt försvarligt
att hänföra detsamma till den högre bidragsklassen. Givetvis kunna emellertid
här uppkomma svårbedömda gränsfall. Det må i detta sammanhang
erinras örn att en enskild jordägare endast i ringa mån torde kunna inverka
på bestämmandet av ett företags omfattning, varom avgörandet ankommer
på förrättningsmännen.
I fråga örn de kostnader till vilka statsbidrag skulle lämnas synes mig den
av de sakkunniga förordade nya bestämmelsen örn bidrag även till kostnaden
för en första rensning av avloppen innebära en beaktansvärd förbättring
av hittills gällande villkor. I övrigl torde bidrag i förevarande ordning liksom
hittills böra lämnas till kostnaden för själva torrläggningsarbetet, tegdikning
och dränering undantagna, samt planläggnings- och hanllangnings
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
kostnad. I fråga om planläggningskostnad för sådana företag, vilka icke komma
till utförande, synes det mig vara av vikt att möjlighet öppnas till beviljande
i vissa fall av statsbidrag motsvarande hela nämnda kostnad. Särskilt
när av markägarna oförutsedda hinder visa sig föreligga mot ett företag,
exempelvis genom uppkommande skada å växt- eller djurliv, kan det mången
gång synas hårt, att de skola få vidkännas kostnad för en planläggning
som visat sig ändamålslös. Jag vill därför i detta hänseende ansluta mig till
de sakkunnigas förslag. I likhet med de sakkunniga anser jag att åt lantbruksstyrelsen
böra kunna anförtros att i regel besluta om bidrag till planläggningskostnad.
Med avseende på frågorna om tilläggsbidrag till företag, för vilka kostnaden
blivit större än beräknat, och om minskning av statsbidraget, när verkliga
kostnaden understigit den beräknade, kan jag ansluta mig till vad de
sakkunniga anfört.
En form av skador genom torrläggningsföretag, som på senare tid blivit
uppmärksammad, är den som uppkommer genom att den temporärt ökade
vattenavrinningen från torrläggningsområden kan vid starkare flöden förorsaka
översvämningar eller eljest förhöjda vattenstånd å nedanför vid samma
vattendrag belägna marker. Jag ansluter mig till de sakkunnigas förslag
att bereda företag med huvudsakligt ändamål att avhjälpa sådana skador en
fördelaktig ställning i statsbidragshänseende. Därjämte vill jag emellertid
tillägga, att det enligt min mening förtjänar tagas under övervägande att åt
skadelidande jämväl bereda möjlighet till skälig gottgörelse av statsmedel
för lidna förluster.
Med hänsyn såväl till de ur företagens synpunkt genomgripande ändringar
i understödsvillkoren, vilka innefattas i de nu framlagda förslagen, som ock
till angelägenheten av att rubbningar icke uppstå i den bidragsbeviljande
myndighetens''verksamhet torde det vara lämpligt att beträffande torrläggningsföretag,
för vilka ansökningar örn understöd inkommit till lantbruksstyrelsen
vid tiden för införandet av de ändrade villkoren, hittills gällande
understödsbestämmelser få tillämpas.
Villkoren för lån från statens avdikningslånefond torde såsom de sakkunniga
föreslagit böra i tillämpliga delar anpassas efter vad som kommer att
föreskrivas rörande statsbidrag, dock att lån icke torde böra tilldelas företaget
såsom sådant utan de särskilda delägare som önska erhålla lån. Statskontoret
och riksräkenskapsverket ha givit uttryck för önskvärdheten av
att förvaltningen och redovisningen av statens avdikningslånefond helt överflyttades
till lantbruksstyrelsen. Jag finner visserligen skäl tala för en sådan
åtgärd men är, bland annat med hänsyn till de förändringar i organisatoriskt
avseende som därav bleve påkallade, icke beredd att för närvarande
framlägga förslag om en överflyttning.
I fråga om torrläggningsverksamhetens framtida behov av statsunderstöd
kan jag endast i likhet med de sakkunniga uttala, att möjlighet icke torde
föreligga att därom nu verkställa beräkningar, samt framhålla angelägenheten
av att de löpande understödsbehoven i möjligaste mån tillgodoses så att stockning
i verksamheten må kunna undvikas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
41
V. Torrläggningsverksamhetens organisation.
1. Organisationens huvuddrag.
Nuvarande förhållanden.
Den centrala ledningen av den statsunderstödda torrläggningsverksamheten
utövas av lantbruksstyrelsen, som enligt instruktion den 15 augusti 1933
(nr 509), ändrad den 4 .januari 1940 (nr 12) och den 12 maj 1944 (nr 301)
har att bland annat handlägga tekniska och administrativa ärenden angående
sådana torrläggnings- och odlingsföretag för jordbrukets höjande, för vilka
understöd av statsmedel sökts eller beviljats. Under lantbruksstyrelsen lyda
lantbruksingenjörerna och deras biträden. Alltsedan år 1924 är riket indelat i
24 lantbruksingenjörsdistrikt, vilka med några få undantag sammanfalla med
landets länsindelning.
Förrättningsmän med uppgift att planlägga och leda utförandet av torrläggningsföretag
äro de ordinarie lantbruksingenjörerna, en i varje distrikt,
samt extra lantbruksingenjörer och sådana lantbruksstipendiater, vilka av
Kungl. Majit tillerkänts behörighet att hålla syneförrättning enligt vattenlagen
rörande torrläggning av jord. De extra lantbruksingenjörerna och lantbruksstipendiaterna,
vilka för närvarande till antalet äro högst respektive 7
och 5, fördelas av lantbruksstyrelsen till tjänstgöring inom distrikt, där arbetets
omfattning påkallar behov av biträde.
Till torrläggningsföretag som icke avse endast detaljdränering skola förslag
i regel upprättas vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen, därvid förrättningsmannen
biträdes av två gode män. Biträde av gode män är dock
icke erforderligt i vissa fall, nämligen i huvudsak då vid förrättningen ej är
fråga örn ersättning till delägare eller annan och förrättningsmannen ej heller
finner båtnadsuppskattning behövlig för bestämmande av markägarnas delaktighet
i företaget.
De nämnda statsanställda förrättningsmännens verksamhet har alltmera
kommit att inriktas på företag med ändamål att planlägga avlopp för vattenavlednings-
och dikningssamfälligheter, medan däremot detaljdräneringen,
främst täckdikningen, i allt större utsträckning omhändertagits av hushållningssällskapen.
Bestämmelsen om ordningen för hushållningssällskapens befattning
med täckdikningsarbeten, till vilka utgår understöd av statsmedel i form
av lån eller bidrag, äro meddelade i kungörelserna den 22 juni 1920 (nr 332)
angående villkoren för lån från täckdikningslånefonden med däri vidtagna
ändringar genom kungörelserna nr 358/1921, 239/1922, 84/1930, 306/1933 och
434/1939 samt den 30 juni 1933 (nr 434) angående statsbidrag lill täckdikning,
ändrad genom kungörelsen nr 572/1937. Enligt dessa bestämmelser
skola hushållningssällskapen vid utövandet av sin här ifrågavarande verksamhet
stå under uppsikt och kontroll av lantbruksstyrelsen, lill vilken myndighet
sällskapen lia att årligen avgiva vissa redogörelser och uppgifter.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
Inom varje hushållningssällskaps område handläggas ärenden, som avse
det direkta ledandet och övervakandet av täckdikningsarbetena, av en nämnd,
bestående av tre till fem personer. Självskrivna ledamöter i nämnden äro dels
inom området tjänstgörande lantbruksingenjör, dels ock ledaren av täckdikningsverksamheten
om denne är annan än lantbruksingenjör.
Till ledare av täckdikningsverksamheten skall av förvaltningsutskottet utses
inom området bosatt lantbruksingenjör, länsagronom, jordbrukskonsulent
eller annan person, som utskottet prövar för uppdraget kompetent.
Härför kräves alt ha efter avlagd agronomexamen antingen under minst tre
månader med gott vitsord tjänstgjort som assistent hos lantbruksingenjör eller
med sådant vitsord genomgått särskild av staten anordnad utbildningskurs
för förrättningsmän vid täckdikningsföretag eller ock att ha på annat sätt
förvärvat sig sådan insikt som lantbruksstyrelsen vid prövning av företedda
betyg och intyg finner sig kunna för ändamålet godkänna.
Förrättningsmän för handläggning av täckdikningsärenden äro i regel jordbrukskonsulenter,
men därjämte anlitas även extra förrättningsmän och vandringsrättare.
I hushållningssällskapens arbete med täckdikningen ingår även utövande
av arbetsledning samt övervakning och kontroll av arbetenas utförande. För
dessa uppgifter anlitas bland annat täckdikningsförman.
Såsom framgår av det anförda är den statsunderstödda torrläggningsverksamheten
nu organisatoriskt uppdelad mellan lantbruksstyrelsen och hushållningssällskapen.
Mellan de båda verksamhetsgrenarnas förrättningsmän förekommer
dock i viss omfattning ett organiserat samarbete i och genom täckdikningsnämnderna.
Med föreskriften att såväl lantbruksingenjören som ledaren
för hushållningssällskapets täckdikningsverksamhet skall vara ledamot
av nämnden har avsetts att tillgodose behovet av samarbete mellan torrläggningsverksamhetens
olika grenar (prop. nr 204/1939 s. 102). I syfte att bereda
utrymme för agronomiska synpunkter vid prövningen av torrläggningsförslag,
som upprättats av de statliga förrättningsmännen, har vidare — i instruktion
den 26 januari 1923 (nr 30) för statens lantbruksingenjörer, extra
lantbruksingenjörer och lantbruksstipendiater § 3 punkt 7), sådant detta författningsrum
lyder enligt kungörelsen den 30 juni 1939 (nr 436) — föreskrift
lämnats därom, att lantbruksingenjören, respektive inom hushållningssällskapets
område verksam extra lantbruksingenjör eller lantbruksstipendiat,
skall inför nämnden lämna redogörelse för planerade torrläggningsföretag. I
konsekvens därmed äga jämväl de statliga förrättningsmän, vilka icke äro
ledamöter av nämnden, närvara vid föredragningen av täckdikningsärenden
inför nämnden eller eljest taga del av föreslagna täckdikningsföretag. Beträffande
ordningen för avlämnande av nyssnämnda redogörelse samt vad därvid
är att iakttaga skola lända till efterrättelse vissa av lantbruksstyrelsen i skrivelse
den 2 november 1939 till befattningshavarna givna föreskrifter. Enligt
dessa skall bland annat redogörelsen avlämnas vid lämplig tidpunkt före avslutandet
av syneförrättningen angående företaget. Redogörelsen skall innehålla
så fullständiga uppgifter örn företagets omfattning, kostnad, av det
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
43
samma påräknad båtnad m. m., att med ledning därav ett bedömande kan
ske av företagets ekonomiska förutsättningar. Vidare föreskrives att, om redogörelsen
skulle föranleda särskilt yttrande av täckdikningsnämnd, sådant
yttrande skall biläggas den utredning rörande statsunderstöd till företaget,
som av förrättningsmannen kan komma att avgivas. Utöver sålunda föreskrivet
samarbete förekommer enligt uppgifter från hushållningssällskap och
lantbruksingenjörer i vissa fall samverkan mellan förrättningsmännen genom
utbyte av kartmaterial och annan utredning, rådplägning rörande förläggning
och dimensionering av täckdikesavlopp m. m.
Enligt vad de sakkunniga anfört har från åtskilliga hushållningssällskap
uppgivits, att de förväntningar som ställts på täckdikningsnämndemas möjligheter
att öva inflytande på torrläggningsverksamheten icke infriats utan att
nämndernas befattning med avloppsföretagen blivit av huvudsakligen formell
natur.
De sakkunniga.
De sakkunniga lia för sin del stannat för att föreslå bibehållande i huvudsak
av nuvarande organisation. Verksamheten skulle alltså fortfarande vara
uppdelad mellan lantbruksstyrelsen med de denna underställda lantbruksingenjörerna,
eller i vissa fall jordbrukskonsulenter, som förrättningsmän
samt hushållningssällskapen, hos vilka jordbrukskonsulenterna skulle vara
förrättningsmän. Som motivering härför ha de sakkunniga anfört följande.
Beträffande torrläggningsverksamhetens organisation föreligger möjlighet
att välja mellan tre alternativ: verksamhetens inordnande i sin helhet under
hushållningssällskapen eller verksamhetens ställande i sin helhet direkt under
statlig ledning eller slutligen bibehållande av hittillsvarande uppdelning
av verksamheten på lantbruksstyrelsen och hushållningssällskapen.
De två förstnämnda alternativen innebära, att hela verksamheten skulle
erhålla en organisatorisk enhetlighet, som utan tvivel skulle medföra vissa
givna fördelar. Så t. ex. borde man kunna förutsätta ett bättre och jämnare
utnyttjande av arbetskraften inom distrikten, särskilt vad beträffar den biträdande
personalen, om hela torrläggningsverksamheten vore enhetligt organiserad.
Inom en del län har den av hushållningssällskapen bedrivna täckdikningsverksamheten
en ganska ringa omfattning, varför den personal som
har denna verksamhet om hand under större delen av året måste sysselsättas
med andra uppgifter och således endast blir i tillfälle att skaffa sig jämförelsevis
liten erfarenhet i torrläggningsfrågor. Inom åtskilliga län är däremot
hushållningssällskapens täckdikningsverksamhet av en mycket betydande
omfattning, varför också personalen erhåller en motsvarande grundlig och
allsidig erfarenhet på området.
Det torde råda en ganska enstämmig uppfattning inom hushållningssällskapen,
att det skulle vara olyckligt ur jordbrukssynpunkt, örn täckdikningsverksamheten
skildes från sällskapen och hela torrläggningsverksamheten
bleve förstatligad. Som elt av de starkaste skälen för denna uppfattning framhålles,
att hushållningssällskapen ha helt andra möjligheter att genom upplysningsverksamhet
befordra täckdikningsarbetet, särskilt vid de mindre
jordbruken, än statliga myndigheter eller tjänstemän. För att denna upplysningsverksamhet
skall kunna bedrivas med framgång måste emellertid sällskapen
till sitt förfogande lia tjänstemän med praktisk erfarenhet från torr
-
44 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
läggningsarbetet, då upplysningsverksamheten annars icke fyller det avsedda
ändamålet.
Enhetlighet i organisationen skulle även kunna uppnås genom att överflytta
hela torrläggningsverksamheten till hushållningssällskapen. Man finge
därvid förutsätta, att lantbruksingenjörerna och de hos dem sysselsatta statsanställda
tjänstemännen genom utfärdade instruktioner underställdes vederbörande
hushållningssällskap som chefsmyndighet, under det att högsta ledningen
fortfarande utövades av lantbruksstyrelsen. En olägenhet härvidlag
är emellertid, att vissa hushållningssällskap hittills i ganska ringa utsträckning
sysslat med torrläggningsverksamhet, varför en överflyttning, som torde
böra ske samtidigt över hela landet, för närvarande kunde möta svårigheter
på sina håll. Någon mera utbredd önskan att övertaga verksamheten torde
icke heller förefinnas hos hushållningssällskapen. Däremot har i olika sammanhang
framhållits, att gränserna för den av hushållningssällskapen bedrivna
torrläggningsverksamheten äro alltför snävt dragna.
För att effektivisera och förbättra den nuvarande organisationen ha de
sakkunniga förordat vissa ändringar däri, varav den viktigaste skulle innebära
tillskapande av nya lokala organ, förslagsvis kallade torrläggningsnämnder,
med uppgift bland annat att taga en väsentlig del av ansvaret för
den stalliga underslödsverksamheten på torrläggningens område samt ute i
de särskilda landsdelarna utöva en enhetlig ledning av torrläggningsverksamheten
och samordna förrättningsmannens arbete. En torrläggningsnämnd
skulle finnas för varje hushållningssällskaps område. Nämnderna skulle
övertaga de nuvarande täckdikningsnämndernas befogenheter men dessutom
erhålla åtskilliga andra och mera betydande uppgifter.
De sakkunniga lia beträffande torrläggningsnämnds sammansättning
anfört följande.
Varje nämnd föreslås skola bestå av fem personer och ha följande sammansättning:
ordförande,
en i administrativa frågor erfaren och i övrigt för uppdraget
lämplig person, utsedd av länsstyrelsen;
inom området tjänstgörande ordinarie lantbruksingenjör;
hushållningssällskapets sekreterare;
den hushållningssällskapets jordbrukskonsulent, som utövar ledningen av
sällskapets täckdikningsverksamhet; och
en i jordbruk kunnig och erfaren person, utsedd av hushållningssällskapets
förvaltningsutskott.
Av detta förslag rörande torrläggningsnämnds sammansättning framgår,
att de sakkunniga funnit skäligt att två ledamöter skola kunna anses som
statliga representanter och tre som företrädare för hushållningssällskapet.
Den majoritetsställning, som sålunda beretts sällskapet, ha de sakkunniga
funnit motiverad därav, att sällskapet, om så anses önskvärt, bör äga möjlighet
att uppdraga åt nämnden att träffa avgörande i vissa understödsfrågor,
som eljest skulle tillkomma sällskapets förvaltningsutskott. Av det sagda
följer, att till ordförande i nämnden icke bör utses person, som tillhör hushållningssällskapets
ledning.
I ärenden, som röra ofullständiga jordbruk, bör det åligga nämnden att
inhämta yttrande från egnahemsnämnden eller egnahemsdirektören. Den sistnämnde
torde stundom lämpligen böra beredas tillfälle att närvara vid torrläggningsnämnds
sammanträde och deltaga i nämndens överläggningar.
Nämndens ordförande och den av hushållningssällskapet utsedde ledamoten
torde böra förordnas för en tid av fyra år i sänder.
Kunni. Maj.ts proposition nr 122.
45
I samband med omorganisationen bör sådan ändring företagas i fråga örn
ledningen av täckdikningsverksamheten, att i mom. 15 kungörelsen den 22
juni 1920 (nr 332) angående villkoren för lån från täckdikningslånefonden
(senaste lydelse: 1921 nr 358) kommer att föreskrivas, att till ledare av täckdikningsverksamheten
skall utses inom området tjänstgörande jordbrukskonsulent.
Detta torde endast innebära stadfästande av en redan allmänt tillämpad
praxis.
I samband med frågan örn torrläggningsnämndcrnas uppgifter ha de sakkunniga
rörande nuvarande planläggning och för prövning
av torrläggningsföretagen uttalat följande.
Vid betraktande av det sätt på vilket den statsunderstödda avdiknings- och
vattenavledningsverksamheten i detalj arbetar är det av vikt att skilja mellan
upprättandet av planen för ett torrläggningsföretag, prövningen huruvida
företaget är rättsligen tillåtligt samt bedömandet, om företaget ur agronomiska
och jordbruksekonomiska synpunkter är sådant, att det bör komma till stånd.
Företaget skall i regel planläggas vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen.
Vid planläggningen ankommer det på förrättningsmannen bland annat
att finna den ur ekonomiska och agronomiska synpunkter bästa lösningen av
det föreliggande torrläggningsproblemet, såsom fördelaktigaste torrläggningsdjup,
lämpligaste utsträckning av öppna diken och täckta ledningar, mest
ändamålsenliga läge för broar o. s. v. På förrättningsmannen såsom sakkunnig
rådgivare åt markägarna bör även ankomma att undersöka och uttala sig om
företagets lönsamhet och betydelse för deras jordbruksdrift. Vid den rättsliga
bedömning av torrläggningsföretaget, som syneförrättningen innefattar, tages
däremot i regel icke hänsyn till örn företaget är lönande eller ej. Därvid avgöres,
huruvida företaget är tillåtligt med hänsyn till motstående allmänna
intressen och enskilda rättigheter, och regleras tillika delägarnas inbördes
förpliktelser. Endast i vissa fall skola vid avgörandet av frågan örn företagets
tillåtlighet anläggas ekonomiska bedömningsgrunder, nämligen då fråga är
om rätt att vidtaga sjösänkning eller annan vattenavledning, utrivning eller
förändring av vattenverk m. m. (7 kap. 38 § vattenlagen). Därvid prövas,
örn den på visst sätt uppskattade båtnaden av torrläggningen (jordförbättringen)
står i sådant förhållande till kostnaden och skadan, att företaget kan
tillåtas. Det innebär emellertid ej en tillfredsställande prövning, örn företaget
är ur allmänt ekonomiska synpunkter önskvärt. Befinnes vid syneförrättningen,
att laga hinder icke möter mot företaget, lia synemännen alt förklara
detta lagligen tillåtligt. I praktiken torde emellertid, om det under utredningen
visat sig att kostnaderna överstiga fördelarna, sökandena efter rådplägning
med förrättningsmannen i allmänhet återkalla sin ansökan och syneförrättningen
inställas. För det fall att så icke sker gälla enligt vattenlagen föreskrifter,
vilka fritaga den som ej är sökande från skyldighet att bära större
del av kostnaden än som svarar mot hans båtnad, men de ogynnsamma ekonomiska
förutsättningarna utgöra däremot intet rättsligt hinder för dem, som
äro beredda att själva taga på sig de överskjutande kostnaderna, att driva
företaget igenom. Det kan alltså sägas, att vid syneförrättningen undersökes
örn torrläggningsföretaget kan och får, men icke örn det bör komma lill stånd.
I)å någon annan bedömning av företagets lönsamhet i regel ej varit tillgänglig,
torde emellertid i verkligheten såväl för markägarna själva som för utomstående
bedömare den båtnadsuppskattning, som ägt rum med huvudsakligt
ändamål att ligga till grund för en rättvis fördelning av kostnaderna, mellan
delägarna, lia kommit att framstå som ett uttryck för de ekonomiska fördelar
som påräknats av torrläggningen. Genom alt planläggningen av torrläggnings
-
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
företagen på sätt som skett kommit att sammankopplas med den rättsliga
bedömningen har enligt de sakkunnigas mening de skäl, som äro av betydelse
för denna bedömning, fått en dominerande ställning i förhållande till de
ekonomiska omständigheter, vilka borde vara avgörande för frågan om ett
företags praktiska berättigande. Som därjämte rätten till statsunderstöd regelmässigt
varit direkt beroende av syneförrättningens kostnads- och båtnadsberäkning
har icke heller efter denna förrättning blivit från det allmännas
sida fråga om någon allsidig prövning av företagets önskvärdhet och lämplighet.
Enligt de sakkunnigas uppfattning tala starka skäl för en viss revidering
av vattenlagens nuvarande båtnadsbegrepp, så att bland annat större hänsyn
tages till torrläggningens inverkan på brukningsförhållandena. Såsom båtnad
av torrläggning bör med andra ord anses även brukningsbåtnad. Därmed
skulle en i någon mån förbättrad överensstämmelse åvägabringas mellan
syneförrättningens båtnadsberäkning och den jordbruksekonomiska bedömningen
av företaget. I vidare mån än så synes det emellertid varken möjligt
eller lämpligt att vid själva syneförrättningen bereda ökat utrymme för jordbruksekonomiska
bedömningsgrunder. Dessa böra däremot anläggas dels vid
den föregående planläggningen och dels vid den efterföljande prövning, vid
vilken det gäller att avgöra, huruvida ett tekniskt möjligt och rättsligen tillåtlig!
företag bör utföras med stöd av allmänna medel.
I fråga om torrläggningsnä rander nas uppgifter ha de sakkunniga
föreslagit följande.
Torrläggningsnämnd skulle åligga
1. alt genom råd och upplysningar till förrättningsmän och jordbrukare
verka för en ändamålsenlig torrläggningsverksamhet,
2. att beträffande sådana torrläggningsföretag för jordbruksändamål, som
skola planläggas vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen, mottaga
och till länsstyrelsen vidarebefordra ansökningar om förordnande av
förrättningsmän och därvid för varje företag avgiva förslag å lämplig
förrättningsmän; i fråga örn andra torrläggningsföretag, varom framställningar
göras hos nämnden, fördela planläggningsuppdragen mellan
förrätiningsmännen; föra register över sökta förrättningar samt ha
uppsikt över planläggningsarbetenas behöriga fortgång och, om brist
därutinnan iattages, anmäla förhållandet för lantbruksstyrelsen eller vidtaga
annan åtgärd som befinnes lämplig,
3. att, då statsbidrag från statens avdikningsanslag eller statslån från statens
avdikningslånefond sökes till utförande av planlagd torrläggning, i
enlighet med närmare föreskrifter av lantbruksstyrelsen verkställa utredning
och till lantbruksstyrelsen avgiva betänkande rörande företagets
jordbruksekonomiska förutsättningar och betydelse samt övriga omständigheter
av vikt för understödsfrågans bedömande jämte förslag i nämnda
fråga,
4. att till hushållningssällskapet avgiva yttrande i ärenden rörande statsbidrag
till täckdikning och lån från täckdikningslånefonden så ock, i den
omfattning hushållningssällskapet finner skäligt, uppdraga åt nämnden
att meddela beslut i sådana ärenden, samt
5. att efter hushållningssällskapets uppdrag handlägga andra ärenden rörande
grundförbättringar inom jordbruket.
De sakkunniga ha beträffande torrläggningsnämnds uppgift att pröva torrläggningsföretagens
lämplighet i sin motivering anfört följande.
Kunell. Maj.ts proposition nr 122.
47
Det är uppenbarligen betydelsefullt för markägarna att på ett så tidigt stadium
som möjligt kunna erhålla ett sakkunnigt utlåtande, huruvida ett planerat
torrläggningsföretag är tillrådligt eller ej. För förrättningsmannen är
det av vikt att före planens utarbetande bland annat torrläggningens ändamål
och jordens blivande användning klarläggas, så att planläggningen kan
anpassas med hänsyn därtill. En väckt torrläggningsfråga synes därför redan
före syneförrättningen böra upptagas till behandling av vederbörande torrläggningsnämnd
i den utsträckning som på detta förberedande stadium
kan ske.
Den viktigaste uppgiften för torrläggningsnämndema blir emellertid att
taga ställning till frågan, huruvida av förrättningsmännen planlagda torrläggningsföretag
böra med statsunderstöd komma till utförande eller ej.
Nämndens ståndpunkttagande till denna fråga torde få olika form beroende
på om ett företag avser uteslutande täckdikning eller om däri ingår
upptagande av avlopp. I det förra fallet lia hittills hushållningssällskapen
haft att — efter det vederbörande täckdikningsnämnd eller sakkunnig ledamot
av denna avgivit yttrande — besluta om lån och bidrag. I många fall
torde hushållningssällskap ha på täckdikningsnämnderna överlåtit att självständigt
och utan sällskapens hörande avgöra, örn understöd skall utgå eller
ej. Betänkligheter synas med hänsyn till de föreslagna torrläggningsnämndernas
kompetens icke böra möta mot att dessa övertaga de uppgifter, som i
förevarande avseende åvilat hushållningssällskapen. Då det emellertid icke
torde vara lämpligt att ställa statliga anslagsmedel direkt till nämndernas
förfogande, synes det böra ankomma på hushållningssällskapen, vilka liksom
hittills böra disponera medlen, att avgöra huruvida sällskapen vilja på
nämnderna överlåta berörda uppgifter. Vederbörande hushållningssällskap
bör därför få bestämma, om torrläggningsnämnden inom dess verksamhetsområde
skall lia i uppdrag antingen att till sällskapet avgiva yttrande i frågor
örn understöd till täckdikningsföretag eller ock, i den omfattning sällskapet
finner lämpligt, själv pröva ansökningar om bidrag och lån, bevilja
understöd inom ramen för tilldelat anslag, avsluta kontrakt med vederbörande
bidrags- respektive låntagare samt utbetala beviljade understöd.
I fråga om andra torrläggningsföretag än täckdikningar bör avgörandet
rörande statsbidrag eller statslån liksom hittills tillkomma lantbruksstyrelsen
eller i vissa fall Kungl. Maj:t. Nämndens uppgift att taga ståndpunkt till ett
sådant företags lämplighet synes böra fullgöras i den formen, att nämnden
åligger att till lantbruksstyrelsen avgiva utlåtande rörande företaget, dä bidrag
eller lån sökes. Den skyldighet, som nu åvilar förrättningsmannen att
verkställa utredning i understödsfrågan och däröver avgiva betänkande,
skulle alltså överflyttas på nämnden. Ansökan om statsunderstöd synes böra
ingivas till nämnden, som därefter, sedan den behandlat ärendet, Ilar att
vidarebefordra handlingarna till lantbruksstyrelsen.
De sakkunniga ha i fråga om det betänkande rörande ansökan om statsunderstöd,
som torrläggningsnämnd skulle lia att avgiva till lantbruksstyrelsen,
uttalat i huvudsak följande.
Enligt nu gällande tjänsteföreskrifter för statens lantbruksingenjörer, extra
lantbruksingenjörer och lantbruksstipendiater (lantbruksstyrelsens kungörelse
den 27 april 1940 nr 2, § 17) skall vad beträffar torrläggningsföretag,
vartill förslag upprättats vid syneförrättning enligt vattenlagen, utredning
intagas i ett av förrättningsmannen avgivet betänkande enligt av lantbruksstyrelsen
fastställt formulär. Betänkandet skall innehålla en allmän orientering
örn företagets ändamål, omfattning och ekonomiska förutsättningar ävensom
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
beträffande av företaget berörda motstående intressen. Vidare skall antecknas
bland annat dels om statsunderstöd tidigare utgått lill torrläggning av
i företaget ingående mark, dels ock av förrättningsmannen beräknade statsunderstöd.
Om kostnaderna överstiga båtnaden, skola de särskilda skäl angivas,
vilka synas tala för att statsunderstöd likväl bör utgå. Likaså skall
uppgift lämnas örn bidrags- och lånesökandenas andelar av den i företaget
ingående marken, på dem belöpande båtnad och kostnad samt för varje
sökande beräknade bidrags- och lånebelopp.
Enligt 2 § andra stycket kungörelsen den 30 juni 1939 (nr 431) angående
villkoren för statsbidrag från statens avdikningsanslag kan statsbidrag
(men icke lån) beviljas till företag av mindre betydelse och omfattning,
även örn förslaget till företaget icke är upprättat vid syneförrättning enligt
vattenlagen. Förslaget skall för sådant fall uppgöras i den ordning som
lantbruksstyrelsen föreskriver. Lantbruksstyrelsen har i 18 § i sin förenämnda
kungörelse beträffande dessa företag såsom allmänna förutsättningar för
statsbidrag uppställt, dels att företaget skall vara beläget inom eller i nära
anslutning till inägojorden och beröra allenast en eller ett fåtal jordägare,
dels ock att eventuell försummelse av företagets underhåll skulle få ingen
eller endast obetydlig inverkan på redan förefintlig eller blivande dränering
av i företaget ingående mark samt att med hänsyn härtill beviljandet av
statsbidrag till företaget finnes icke böra förenas med underhållstvång för
delägarna i detsamma. Båtnadsuppskattning får ske utan biträde av gode
män. Även beträffande dessa företag skall förrättningsmannen avgiva utredning
angående statsbidrag i form av ett betänkande. Detta skall innefatta
»samtliga de uppgifter rörande företaget, som för ett bedömande av dess
rättsliga, ekonomiska och tekniska betingelser äro erforderliga». Uppgift
skall även lämnas huruvida statsunderstöd förut utgått till torrläggning av
samma mark.
De sålunda gällande bestämmelserna örn utredning till ledning för avgörande
av frågan om statsunderstöd synas i huvudsak lämpliga. Av förestående
redogörelse torde framgå, att de frågor som skola avhandlas i betänkandena
till väsentlig del äro av sådan beskaffenhet, att ett säkrare och mera
allsidigt bedömande av desamma bör kunna påräknas, örn det kommer att
åligga torrläggningsnämnden och icke endast förrättningsmannen att taga
ståndpunkt till dem. Vad angår betänkandets detaljer bör särskilt understrykas
betydelsen av den orientering, som skall lämnas rörande förslagets
ekonomiska förutsättningar. Det må tilläggas att nämnden, när anledning
därtill föreligger, synes böra uttala sig även örn kostnadsberäkningens tillförlitlighet
och örn båtnadsuppskattningen. Föreligger enligt nämndens uppfattning
social båtnad, vartill hänsyn icke kunnat tagas vid syneförrättningen,
bör utredningen därom förebringas. Detta får särskild betydelse för den händelse
ett företag, för vilket vid syneförrättningen befunnits, att kostnaden
överstiger alstrings- och brukningsbåtnaden, av nämnden anses vara av sådan
beskaffenhet, att det ändock bör komma till stånd och därvid understödjas
av det allmänna. Föreligger brukningsbåtnad utöver vad vid syneförrättningen
kunnat lagas i beaktande måste det för torrläggningsnämnden
bliva en uppgift att även förebringa utredning om den ur driftsekonomisk
synpunkt betydelsefulla inverkan på brukningsmöjligheterna, som torrläggningen
kan medföra för därav berörda fastigheter. Betänkandet synes böra
innehålla ett direkt uttalande, huruvida enligt nämndens mening företaget
bör bringas till utförande med statsunderstöd eller ej, ävensom i förstnämnda
fall förslag rörande understödets form och storlek.
1 likhet med vad nu gäller torde det böra ankomma på lantbruksstyrelsen
att meddela de närmare föreskrifterna om utredningen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
49
Den praktiska handläggningen hos nämnden av en understödsfråga ha
de sakkunniga ansett böra ordnas så att, då ansökan om statsunderstöd ingivits,
vederbörande förrättningsman skulle lia att snarast möjligt föredraga
torrläggningsärendet i nämnden och därvid tillika framlägga av honom förebragt
utredning jämte utarbetat förslag till betänkande. För att bilda sig
en säker uppfattning örn föreslagna torrläggningsföretags lämplighet borde
nämnden äga att, örn den funne erforderligt, antingen i sin helhet företaga
besiktning på platsen eller ock uppdraga åt någon sin ledamot att verkställa
dylik besiktning och däröver avgiva yttrande till nämnden.
De sakkunniga ha givit uttryck åt den förmodan, att den av dem föreslagna
ordningen för understödsfrågans prövning skulle bidraga till att minska faran
för tillkomsten av misslyckade torrläggningsföretag. De sakkunniga ha
visserligen ansett det icke uteslutet att någon nämnd av missriktad omtanke
eller kanske för att bereda ökade arbetstillfällen kunde vilja medverka till
statsunderstöd även åt något torrläggningsföretag av tvivelaktigt värde, men
med de möjligheter till ett riktigt bedömande, som nämnderna måste anses
besitta, kunde de enligt de sakkunnigas mening, örn de bruste i omsorg eller
omdöme, icke undgå ett tungt ansvar för misslyckade företag. Även om avgörandet
i understödsfrågan vilade hos annan myndighet, komme dock med
hänsyn till nämndernas sakkunskap och lokalkännedom ansvaret för avgörandena,
i den mån de överensstämde med nämndernas förslag, enligt de
sakkunnigas uppfattning att huvudsakligen vila på nämnderna.
I fråga örn torrläggningsnämndernas uppgift att leda och övervaka torrläggningsverksamheten
lia de sakkunniga uttalat följande.
Denna uppgift innefattar i första hand övertagande av täckdikningsnämndernas
befogenheter i förevarande hänseende men även utövande av rådgivande
och kontrollerande verksamhet i övrigt. Uppgiften innebär icke, att
nämnderna skola öva ett direkt inflytande på själva förrättningarna. Lantbruksingenjörer
och övriga därtill behöriga förrättningsmän böra som hittills
handlägga syneförrättningar under tjänsteansvar i enlighet med vattenlagens
stadgande!! och lantbruksstyrelsen föreskrifter. Jämväl täckdiknings- och
andra torrläggningsförrättningar, som icke behandlas vid syneförrättning,
böra av förrättningsmännen, i regel jordbrukskonsulenterna, handläggas på
förrättningsmännens ansvar med ledning av allmänna direktiv.
För att kunna leda och övervaka torrläggningsverksamheten måste torrläggningsnämnd
redan på ett tidigt stadium få kännedom örn varje inom dess
område förekommande torrläggningsärende. Detta synes lämpligast kunna
ske genom att, då fråga är örn företag, som skall planläggas vid syneförrättning,
ansökningen örn förordnande av förrättningsman ingives till nämnden,
vilken sedan får vidarebefordra den till länsstyrelsen. Nämnden bör
därvid avgiva förslag å lämplig förrättningsman. Då länsstyrelsen förordnat
förrättningsman, bör underrättelse om förordnandet tillställas nämnden.
Ärendet skulle sålunda redan före syneförrättningen bliva föremål för en
preliminär behandling i nämnden, och denna bör därefter i fortsättningen
hålla sig underrättad örn förrättningens fortskridande. Då nämnden skall
lia eli avsevärt inflytande i fråga örn statsunderstödet, kan det givetvis för
förrättningsmännen, ehuru han i sådan egenskap har en självständig och
oberoende ställning, vara av vikt att redan på ett förberedande stadium av
förrättningen kunna inhämta nämndens mening örn en torrläggningsplan som
Bihang lill riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 122. 4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
han håller på att utarbeta. Det synes också angeläget, att förrättningsmannen
i tveksamma fall eller där olika lösningar av ett torrläggningsproblem
kunna tänkas anmäler ärendet till behandling i nämnden och därvid under
hand eller möjligen genom ett principuttalande av nämnden får del av dess
synpunkter.
De sakkunniga ha föreslagit, att — i syfte att främja ett gott och effektivt
samarbete mellan de inom torrläggningsverksamheten sysselsatta — rätt
skulle föreligga för samtliga inom vederbörande torrläggningsnämnds område
tjänstgörande förrättningsmän att närvara vid föredragning av torrläggningsärenden
inför nämnden och taga del av hos nämnden förvarade torrläggningsplaner.
Då förrättningsmännen därigenom skulle erhålla bättre kontakt
med varandra och kännedom om varandras arbeten, hade planering av
gemensamma arbetsuppgifter synts komma att underlättas och dubbelarbete
kunna förebyggas.
De sakkunniga lia uttalat, att varje torrläggningsnämnd måste ha ett
kansli och äga tillgång till erforderlig kontorspersonal. Då nämndens arbetsuppgifter
till stor del bleve sådana, som nu ankomme på vederbörande hushållningssällskap,
lia de sakkunniga ansett dettas sekreterare böra bliva självskriven
sekreterare hos nämnden och hushållningssällskapets expedition kunna
tjäna jämväl som kansli för nämnden. För att nämnderna skulle kunna
på tillfredsställande sätt leda och övervaka torrläggningsverksamheten inom
sina distrikt samt fullgöra sina övriga uppgifter lia de sakkunniga föreslagit,
att de skulle sammanträda regelbundet, lämpligen en gång i månaden efter
en på förhand fastställd plan.
I fråga om kostnaderna för torrläggningsnämndernas verksamhet ha de
sakkunniga uttalat, att dessa borde stanna å statsverket. De sakkunniga ha
därvid gjort jämförelse mellan den huvudsakligen ekonomiska kontroll över
upprättade torrläggningsplaner, som avsåges äga rum hos nämnderna, och
den tekniska kontroll som ägde rum hos lantbruksstyrelsen. Efter att ha erinrat,
att täckdikningsnämndemas ledamöter enligt de grunder, som i allmänhet
tillämpades av hushållningssällskapen, ägde rätt till rese- och traktamentsersättning
men icke till dagarvode, ha de sakkunniga anfört följande.
Beträffande lantbruksingenjör och jordbrukskonsulent synes ledamotskapet
i torrläggningsnämnd böra anses som ett tjänsteåliggande och följaktligen
icke motivera särskild ersättning. Däremot torde det vara ofrånkomligt,
att ordföranden, sekreteraren och den av hushållningssällskapets förvaltningsutskott
utsedde ledamoten erhålla ersättning för sina uppdrag, de båda förstnämnda
i form av årsarvode och den sistnämnde i form av dagarvode. Årsarvodet
till ordföranden och sekreteraren torde böra avpassas efter arbetets
omfattning i vederbörande distrikt och synes i genomsnitt kunna beräknas
till 500 kronor för envar av dem. I likhet med vad som enligt Kungl. Maj:ts
brev den 7 juni 1940 gäller för annan ledamot i egnahemsnämnd än egnahemsdirektör
synes dagarvodet till den av förvaltningsutskottet utsedde ledamoten
böra fastställas till 20 kronor för varje sammanträdesdag. Till arvoden
torde följaktligen böra beräknas ett årligt anslag av 35 000 kronor. Resekostnads-
och traktamentsersättning bör för ordförande och samtliga ledamöter
i torrläggningsnämnd, likaledes i överensstämmelse med vad som
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
51
gäller i fråga om egnahemsnämnderna, utgå enligt klass II C i allmänna resereglemente!.
Till expenser torde böra beräknas ett årligt belopp av 10 000
kronor.
Yttrandena.
De sakkunnigas förslag om bibehållande i huvudsak av den nuvarande
uppdelningen av torrläggningsärendena på statens och
hushållningssällskapens organ och om inrättandet av torrläggningsnämnder
ha i flertalet avgivna yttranden vunnit anslutning. I
ett icke ringa antal yttranden ha emellertid betänkligheter framförts såväl
beträffande lämpligheten av att lösa frågan om torrläggningsverksamhetens
organisation utan samband med den jämväl aktuella frågan om åtgärder för
jordbrukets rationalisering som ock beträffande torrläggningsnämndernas
behövlighet och förmåga att fullgöra de för dem avsedda uppgifterna.
Styrelsen för tekniska högskolan har ansett torrläggningsnämnderna kunna
bliva nyttiga redskap för en ekonomiskt och socialt sund torrläggningsverksamhet.
Liknande uttalanden rörande torrläggningsnämndernas väntade betydelse
för en ändamålsenlig torrläggningsverksamhet ha gjorts av länsstyrelserna
i Kalmar, Skaraborgs och Kopparbergs lån, förvaltningsutskotten hos hushållningssällskapen
i Uppsala, Södermanlands och Jönköpings län samt Kalmar
läns norra och södra landstingsområden.
Tillstyrkande uttalanden rörande torrläggningsnämnderna ha även gjorts
av förvaltningsutskotten hos Gotlands, Kristianstads, Skaraborgs, Västmanlands
och Gävleborgs läns hushållningssällskap.
Länsstyrelserna i Östergötlands och Malmöhus län, som varmt förordat
torrläggningsnämndernas inrättande, ha framhållit, att därmed syntes komma
att skapas en betryggande garanti för att de jordbruksekonomiska synpunkterna
bliva tillräckligt beaktade vid beviljande av statsunderstöd.
Länsstyrelsen i Hallands län har tillstyrkt bibehållande av nuvarande uppdelning
av torrläggningsverksamheten, dock under framhållande av att förutsättningen
härför borde vara att de föreslagna torrläggningsnämnderna
komme till stånd för verkställande av granskning av företagens lämplighet
och ett tillförlitligt beaktande av de nya principerna för erhållande av understöd.
Sveriges lantbruksförbund har funnit förslaget om inrättande av torrläggningsnämnder
innebära en värdefull utveckling. Förbundet kunde dock icke
underlåta framhålla, att nämndens uppdrag att verkställa ekonomisk utredning
om torrläggningsförtagens lämplighet måste anses mycket maktpåliggande.
Torrläggningsnämnd syntes därför böra ha möjlighet att i förekommande
fall till sakkunnig, inom eller utom nämnden uppdraga viss undersökning
för nämndens räkning. För att ett gott resultat skulle ernås av torrläggningsnämndernas
verksamhet, syntes det förbundet vara av vikt, att
nämndernas arbete leddes och kontrollerades av lantbruksstyrelsen.
Föreningen statens lantbruksingenjörer har uttalat följande.
52
Kungl. Majlis proposition nr 122.
De föreslagna torrläggningsnämnderna få många och maktpåliggande
uppgifter. Den viktigaste synes oss vara att bidraga till samordnandet av statens
och hushållningssällskapens torrläggningsverksamhet. Örn de i övrigt
rätt fylla sin uppgift, borde fordringarna på förrättningsmannens jordbrukskunnighet
kunna i någon mån minskas. För alt nämnderna skola bliva kapabla
att väl fullgöra sina betydelsefulla uppgifter och för att deras verksamhet
skall kunna bedrivas efter rationella och enhetliga linjer, torde en
viss likriktande påverkan och kontroll från lantbruksstyrelsen sida vara
nödvändig icke blott genom granskning av inkommande understödsförslag
utan även genom anordnande av gemensamma överläggningar med representanter
för nämnderna.
Lantbruk sing enjör en i Uppsala län har framhållit att det syntes kunna
bliva av värde för förrättningsmännen att rörande tveksamma torrläggningsfrågor
få rådgöra med torrläggningsnämnderna i stället för att besluta på
egen hand.
Egnahemsstyrelsen har ifrågasatt om icke, vid en kommande intensifiering
av arbetet för skapande av rationellare brukningsdelar, torrläggningsorganisationen
borde fastare knytas till de organ, som skulle omhänderhava
sagda verksamhet. Styrelsen förutsatte att, därest den föreslagna organisationen
nu genomfördes, detta icke skulle utgöra hinder för en sådan anknytning.
Den föreslagna anordningen med torrläggningsnämnder funne styrelsen
mycket beaktansvärd, då därigenom företagen torde bliva föremål fölen
allsidigare prövning och bedömning än som nu ibland torde vara fallet.
Styrelsen hade i och för sig icke något att erinra emot de sakkunnigas förslag
rörande torrläggningsnämndernas inrättande.
Skogsstyrelsen har framhållit, att enligt förslaget hushållningssällskapen
syntes komma att praktiskt taget frikopplas från en i deras verksamhet så
central arbetsuppgift som åtgärderna för torrläggning av jord och kanske
även andra grundförbättrande åtgärder. Detta har skogsstyrelsen funnit betänkligt.
Enligt styrelsens åsikt vöre det organisatoriskt rationellt att inordna
de lokala förrättningsmännen under hushållningssällskapen. Innan frågan
örn torrläggningsverksamhetens organisation och förhållande till hushållningssällskapen
slutligt avgjordes, borde den omprövas mera ingående, exempelvis
i samband med den inom lantbruksstyrelsen och 1942 års jordbrukskommitté
pågående behandlingen av hithörande frågor.
1942 års jorbrukskommitté har framhållit att de av de sakkunniga framlagda
förslagen, såvitt kommittén haft anledning att ingå i prövning av dem,
representerade betydande framsteg i förhållande till nu gällande bestämmelser
men att det vore angeläget, att man ej nu vidtoge sådana åtgärder i anledning
av förslagen, att man föregrepe den prövning i ett större sammanhang
av olika åtgärder för jordbrukets rationalisering, som torde bliva nödvändig
i en nära framtid.
Rörande torrläggningsverksamhetens organisation har kommittén vidare
anfört i huvudsak följande.
Kommittén har kommit till den uppfattningen att omfattande statliga åtgärder
måste vidtagas för att få till stånd rationella jordbruk. Dessa åtgärder
böra bland annat gå ut på att planlägga, hur rationaliseringen skall ske,
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
53
samt på att genom bidrag till jordägare och på annat sätt söka förverkliga
dessa planer. Inom kommittén har diskuterats, hur denna verksamhet bör
vara organiserad. Enighet har härvid rått örn att verkställigheten av rationaliseringsåtgärderna
hör anförtros åt särskilda lokalorgan, ett i varje hushållningssällskaps
förvaltningsområde. Dessa lokalorgan, som skulle stå i
nära samarbete med hushållningssällskapen, skulle bland annat övertaga de
uppgifter beträffande förbättring av brukningsdelar, som nu omhänderhavas
av egnahemsnämnder och nämnda sällskap.
Kommittén har även under sina överläggningar övervägt, huruvida det ej
kan befinnas lämpligt att beslutanderätten rörande den nu av lantbruksingenjörerna
handhavda torrläggningsverksamheten åtminstone till större delen
överflyttas till dessa nya organ och att i samband därmed lantbruksingenjörerna
få ställning som tjänstemän hos dessa organ. Beträffande de
skäl, som tala för en dylik överflyttning, vill kommittén här endast framhålla
angelägenheten av att samtliga rationaliseringsåtgärder inom ett visst
område bliva föremål för en enhetlig planläggning och ett enhetligt bedömande.
Sker en sådan överflyttning, torde de i betänkandet föreslagna torrläggningsnämnderna
bliva överflödiga. Man torde nämligen kunna utgå från
att de nya rationaliseringsorganen skola få sådan sammansättning, att man
kan överlåta åt dem att avgöra, om statligt stöd bör utgå för ett planerat
torrläggningsföretag (möjligen med undantag för särskilt stora avdikningsföretag),
ävensom att i övrigt handhava de funktioner som i betänkandet avsetts
skola tillkomma torrläggningsnämndema.
Enligt jordbrukskommitténs åsikt kan det — med hänsyn till det samband
de i betänkandet berörda organisationsfrågorna sålunda äga med de
organisationsfrågor, som äro under behandling inom jordbrukskommittén,
— knappast anses lämpligt, att man nu täger definitiv ställning till frågan örn
de organ, under vilka torrläggningsverksamheten bör sortera.
Vad särskilt gäller frågan om inrättande av torrläggningsnämnder vill
kommittén framhålla, att det i fråga om täckdikningsverksamheten ej torde
vara förenat med någon egentlig olägenhet att tills vidare behålla den nuvarande
anordningen för beslutande om lån och bidrag. Med hänsyn till den
sakkunskap på det jordbruksekonomiska området, som finnes hos hushållningssällskapen,
torde man nämligen här knappast behöva befara, att under
övergångstiden statligt stöd skall lämnas till icke lämpliga företag. I fråga
örn andra torrläggningsföretag torde däremot den nuvarande organisationsformen
ej kunna anses innebära tillräcklig trygghet för att statligt stöd endast
skall lämnas till sådana företag, som äro önskvärda ur de av de sakkunniga
angivna synpunkterna, och den verksamhet, som skulle utövas av
de föreslagna torrläggningsnämndema, skulle otvivelaktigt giva vissa ytterligare
garantier härvidlag. Kommittén vill därför ej avstyrka, att man i samband
med genomförandet av de av de sakkunniga föreslagna sakliga ändringarna
av bestämmelserna örn statligt stöd åt torrläggningsverksamheten inrättar
särskilda torrläggningsnämnder med ungefärligen flen sammansättning
och de uppgifter, som angivits i betänkandet. I så fall torde emellertid
böra understrykas, att denna åtgärd endast får betraktas som ett provisorium
i avbidan på en definitiv lösning av frågan örn de organ, som böra omhänderhava
de statliga åtgärderna för jordbrukets rationalisering överhuvudtaget.
Örn man — i avbidan på lösningen av de organisationsproblem som äro
under behandling inom jordbrukskommittén — ej vill taga definitiv ställning
till frågan om de organ, linder vilka torrläggningsverksamheten bör
sortera, torde hinder dock ej miila för att man oberoende härav fattar beslut
angående lantbruksingenjörernas och deras tjänstebiträdens anställ
-
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
nings- och avlöningsförhållanden ävensom angående en del andra i betänkandet
berörda organisationsfrågor.
Gävleborgs samt Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
ha likaledes ifrågasatt lämpligheten av att torrläggningsverksamhetens
organisation nu avgöres särskilt för sig.
Lantbruksstyrelsen har anfört i huvudsak följande.
Lantbruksstyrelsen ställer sig skeptisk i fråga örn nyttan och värdet av
att torrläggningsnämnder inrättas. Särskilt synes det kunna starkt ifrågasättas,
huruvida det kan bliva möjligt att på denna väg åstadkomma önskvärd
enhetlighet vid behandlingen av hithörande ärenden. Avsevärda och för
intressenterna menliga dröjsmål med avgörandet av frågor om företagens
understödjande med statsmedel bliva oundvikliga, detta icke minst av den
anledningen, att nämnderna skulle sammanträda i allmänhet endast en gång
i månaden, och därav, att den åt nämnderna anförtrodda kontrollen över
torrläggningsföretagens lämplighet och önskvärdhet ur ekonomisk och social
synpunkt är avsedd att, i den mån så kan ske, utövas redan före syneförrättningen.
De fordringar, som komma att ställas på nämnderna måste
betecknas såsom mycket krävande. Redan med lorrläggningsverksamhetens
nuvarande omfattning lärer det icke finnas möjlighet att utan avsevärd och
för delägarna i torrläggningsföretagen förlustbringande tidsspillan uppfylla
dessa fordringar, med mindre antingen antalet nämnder eller hos dem anställd
personal utökas.
Torrläggningsnämndernas ställning i förhållande till hushållningssällskapen
framgår icke tydligt av betänkandet. Lantbruksstyrelsen anser för sin
del nödvändigt, alt nämnderna vid fullgörandet av de på dem ankommande
betydelsefulla arbetsuppgifterna skola vara fullständigt obundna och helt
fristående från vederbörande hushållningssällskap. De böra sålunda ha en
i viss män statlig karaktär. Med hänsyn härtill ävensom till den betydande
arbetsbörda, som kan förväntas bliva lagd på dessa nämnder, torde det
icke böra komma i fråga någon överflyttning på desamma, på sätt de sakkunniga
föreslagit, av sådana på hushållningssällskapens täckdikningsnämnder
ankommande ärenden, som beröra täckdikning eller annan grundförbättring
inom jordbruket.
Statskontoret har anfört bland annat följande.
Då torrläggningsverksamheten intimt sammanhänger med vissa av de på
hushållningssällskapen ankommande uppgifterna, däribland den praktiska
handläggningen av läckdikningsärenden, synes det enligt statskontorets mening
förtjänt att ytterligare övervägas, huruvida icke hushållningssällskapen
äro bäst skickade att övertaga torrläggningsverksamheten i sin helhet och
lantbruksingenjörerna för ändamålet böra inordnas bland hushållningssällskapens
tjänstemän. Därmed skulle ernås, att enklare och tekniskt mera
komplicerade företag kunde på ett ur arbetssynpunkt praktiskt sätt fördelas
mellan befattningshavare med alltefter uppgiftens olika art lämpligt avvägda
teoretiska och praktiska kvalifikationer. Man har att räkna med tre huvudgrupper
av torrläggningsföretag: 1) täckdikningsföretag och avdiknings
företag
av mindre räckvidd, 2) torrläggningsföretag av den typ, som nu vanligen
ankommer på lantbruksingenjörs handläggning samt 3) viktigare sjösänknings-
och liknande tekniskt krävande företag, vilka förutsätta omfattande
såväl agronomisk som teknisk utbildning. Därtill kan såsom en fjärde
kategori fogas skogsdikningsföretagen, vilka i fråga om svårighetsgraden
torde vara närmast jämförliga med ovannämnda grupp 1. Verksamheten är
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
55
nu och skulle enligt förslaget även i fortsättningen vara i princip uppdelad
på sådant sätt, att företag av grupp 1 handläggas av hushållningssällskapen,
varvid jordbrukskonsulenter fungera som förrättningsmän, medan grupperna
2 och 3 ankomma på lantbruksingenjörerna. Skogsdikningsföretagen ombesörjas
av vederbörande skogsvårdsstyrelse.
Att en dylik splittring av verksamheten icke är i alla avseenden fördelaktig,
torde vara uppenbart och bestyrkes även av den verkställda utredningen.
De sakkunnniga ha sökt lösa samarbetsfrågan genom tillskapande av nya
organ, s. k. torrläggningsnämnder, en inom varje hushållningssällskaps verksamhetsområde.
Statskontoret måste ställa sig tvivlande beträffande värdet
av denna nya organisatoriska påbyggnad, som skulle draga en beräknad
merkostnad av 60 000 kronor. Ämbetsverket kan fördenskull icke biträda
förslaget i denna del. Enligt verkets mening skulle förslagets syfte på ett
betydligt enklare sätt tillgodoses genom att inordna den huvudsakliga delen
av torrläggningsverksamheten under hushållningssällskapen på sätt i det
föregående antytts. Sålunda torde de under grupperna 1 och 2 redovisade
företagen naturligt hänföra sig till dessa sällskaps verksamhetsområde. Skogsdikningsföretagen
lära däremot alltjämt böra ankomma på skogsvårdsstyrelserna.
Vad angår företag av grupp 3, d. v. s. viktigare sjösänknings- och
liknande tekniskt krävande företag, torde dessa intaga en särställning på
grund av de speciella krav, som komma att ställas på förrättningsmännens
kvalifikationer.
Även lantbrukshögskolans lärarråd och Hallands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott ha uttalat sig för samtliga förrättningsmäns inordnande
under hushållningssällskapen. Sistnämnda utskott har i likhet med
Stockholms låns och stads samt Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
ävensom Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter förordat
ett av hushållningssällskapens ombud år 1941 framlagt förslag att den ene
av de gode män som hade att biträda vid syneförrättning skulle utses bland
2—4 för varje län utvalda särskilt kvalificerade personer, länsgodemän.
Kopparbergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett den
av de sakkunniga föreslagna organisationen komma att innebära en sammanblandning
mellan hushållningssällskapen och torrläggningsnämnderna
i fråga om ärendenas handläggning och den ansvariga ledningen, som icke
syntes försvarbar eller tillrådlig. Utskottet ville tillråda, att ifrågavarande
nämnder anslötes till hushållningssällskapen och underordnades dessas förvaltningsutskott.
Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat, att
då de uppgifter, som skulle åligga torrläggningsnämnd, syntes väl omfattande,
risk förelåge alt ärendenas handläggning fördröjdes, och att ansvaret
för företagens planläggning överflyttades från förrättningsmännen till torrläggningsnämnderna.
Förvaltningsutskottet funne alltså en sådan nämnd
icke önskvärd eller behövlig. Hushållningssällskapens täckdikningsverksamhet
och det samarbete, som erfordrades mellan sällskapen och lantbruksingenjörerna,
borde liksom hittills kunna handhavas av täckdikningsnämnderna.
Ett liknande uttalande har gjorts av Västerbottens läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott.
Riksräkenskapsverket har ifrågasatt örn icke de önskemål, som enligt
56
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
förslaget skulle fyllas genom torrläggningsnämndernas inrättande, enklast
och med minsta kostnad skulle tillgodoses genom bestämmelser om skyldighet
för lantbruksstyrelsen att i frågor rörande torrläggningsföretag inhämta yttranden
från hushållningssällskapen och deras för täckdikningen anställda
förrättningsmän.
Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol har uttalat följande.
Den nuvarande organisationen av torrläggningsverksamheten har fungerat
väl inom domsområdet. Något behov att ersätta de nuvarande täckdikningsnämnderna
i Norrland med torrläggningsnämnder synes ej föreligga. Misslyckade
torrläggningsföretag torde ej ha kommit till utförande inom domsområdet
i nämnvärd omfattning. Genom de förbättringar i anseende till
verksamhetens organisation, som under de senare åren införts av lantbruksstyrelsen,
och genom förrättningsmännens förbättrade utbildning har risken
för misslyckade företag blivit allt mindre. Torrläggningsnämndernas möjligheter
att öva inflytande på torrläggningsverksamheten i Norrland torde bliva
begränsade och måhända huvudsakligen av formell natur. Nämnden torde
knappast ha förutsättningar att lämna väsentligt bidrag till ett företags
bedömande utöver vad förrättningsmannen lämnat i sitt utlåtande vid syneförrättningen.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län har förklarat sig icke kunna finna att
förslaget om torrläggningsnämnder innefattade en lämplig lösning av torrläggningsverksamhetens
organisation. Man torde ha anledning befara att
nämndernas medverkan komme att göra förfarandet mera omständligt än
nödvändigt och nämndinstitutionen syntes även i viss mån innebära en överorganisering.
Länsstyrelsen vore därför av den uppfattningen, att man borde
söka lägga hela torrläggningsverksamheten under lantbruksingenjörernas ledning,
varvid samtidigt borde närmare undersökas på vad sätt den erfarenhet
och de intressen hushållningssällskapen representerade kunde tillvaratagas.
Jämväl Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ifrågasatt
om anordnandet av särskilda torrläggningsnämnder vore erforderligt
och om icke nuvarande förhållanden innebure en smidigare och lika tillfredsställande
anordning.
Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört
följande.
Utskottet håller före att torrläggningsnämnden visserligen kommer att medföra
vissa fördelar bland annat i form av bättre möjligheter till samarbete
mellan respektive hushållningssällskap och lantbruksingenjör, något som i
detta län dock icke är av något aktuellt intresse. Däremot torde ifrågavarande
nämnder knappast komma att motsvara de sakkunnigas förhoppningar beträffande
utgallring av oräntabla företag. Då därtill kommer att torrläggningsnämnderna
ej tilldelats någon egentlig befogenhet beträffande bidragstilldelningen,
något som mycket väl kunnat ske beträffande mindre företag, är utskottet
tveksamt huruvida dylika nämnder böra tillskapas.
Riksräkenskapsverket har avstyrkt förslaget att på torrläggningsnämnd
överlåta utbetalandet av beviljade understöd till täckdikningsföretag. Sådana
understöd borde allt fortfarande utbetalas av vederbörande hushållningssällskap.
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
57
I fråga om torrlägg ningsnämn demas sammansättning
och arbetssätt lia i vissa yttranden gjorts erinringar mot de sakkunnigas
förslag.
Länsstyrelsen i Jönköpings län har anfört följande.
Med den sammansättning, torrläggningsnämnden enligt förslaget fått, kan
man tveka örn, huruvida inrättandet av en sådan nämnd kommer att få den
betydelse som man förmodar. Enligt länsstyrelsens mening lyser nämligen
ensidigheten i sammansättningen och de enskilda ledamöternas inriktning
— vare sig det är fråga om den tekniska eller allmänt jordbruksekonomiska —
till förmån för jordbrukets intressen väl starkt igenom för att man skall våga
tillmäta någon nämnvärdare betydelse åt tillkomsten av en sådan institution
såsom återhållande faktor i vad gäller att taga ställning till framkomna torrläggningsprojekt.
I all synnerhet får detta anses vara fallet, då understödjande
av ett visst torrläggningsföretag sammankopplats med och ställts i
relation till ett så rörligt och tänjbart begrepp som frågan örn den sociala
båtnaden av företaget. Med tanke på nämndernas sammansättning torde
även kunna ifrågasättas, huruvida nämndernas uttalanden komma att i allmänhetens
ögon få den prägel av oberoende och objektivitet, som man uppenbarligen
eftersträvar med förslaget.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har anfört.
Enligt förslaget skola vid behandling i torrläggningsnämnd av fråga örn
statsunderstöd två tjänstemän, vilka planlagt företag, varom fråga är, deltaga
i nämndens beslut såsom röstberättigade ledamöter. Detta förefaller länsstyrelsen
principiellt icke riktigt. Det synes för ärendenas behöriga handläggning
vara tillräckligt, att dessa två tjänstemän, var och en beträffande
sitt verksamhetsområde, inför nämnden föredraga ärendena samt framlägga
förslag till betänkande, yttrande eller beslut. De skulle ha rätt att få till
protokollet antecknad sin mening, örn denna icke överensstämde med nämndens.
Torrläggningsnämnderna skulle med en sådan uppfattning sålunda bestå
av tre personer i stället för fem samt vara beslutmässiga endast, om alla ledamöterna
voro vid sammanträdet närvarande. För ordföranden och ledamöterna
böra härjämte utses suppleanter, varjämte det synes böra direkt utsägas, att
ordföranden i nämnden skall vara lagfaren. Därest antalet ledamöter anses
böra vara fem, vill länsstyrelsen föreslå, att torrläggningsnämnderna sammansättas
på det sätt, att ordförande utses av Kungl. Majit, samt att en ledamot
utses av vardera lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott. Hushållningssällskapets sekreterare skulle enligt båda alternativförslagen
vara självskriven. Jämväl för sistnämnda fall (nämnd med
fem personer) erfordras närmare bestämmelser örn, när nämnden är beslutför.
Länsstyrelsen i Kristianstads län har gjort följande uttalande.
Man måste fråga sig om icke det inflytande, som hushållningssällskapets
representanter .skulle erhålla, kunde leda till ett icke önskvärt motsatsförhållande
mellan dessa och de övriga ledamöterna i nämnden. Länsstyrelsen
vill därför förorda, att hushållningssällskapens representation i torrlägggningsnämnden
begränsas till två ledamöter, nämligen hushållningssällskapets sekreterare
och den jordbrukskonsulent, som utövar ledningen av sällskapets täckdikningsverksamhet,
samt att det anförtros åt länsstyrelsen att förutom ordförande
i nämnden utse ytterligare en ledamot. Det kunde även tänkas, att
nämnden finge bestå av sex ledamöter, varvid hushållningssällskapet kunde
erhålla den föreslagna representationen av tre ledamöter. Länsstyrelsen kunde
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
då lämpligen utse ordförande och en ledamot, vartill komme lantbruksingenjören
som sjätte ledamot. Ordföranden borde i så fall tillerkännas utslagsröst.
Egnahemsstyrelsen har ifrågasatt om icke en ledamot av egnahemsnämnden,
förslagsvis egnahemsdirektören borde vara ledamot av torrläggningsnämnd.
En motsatt uppfattning har hävdats av Jämtlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, som anfört följande.
Bestämmelsen om skyldighet för nämnden att höra vederbörande egnahemsnämnd
eller egnahemsdirektör, då ifrågasatt torrläggning har till ändamål
att i avsevärd omfattning bereda tillskottsjord till ofullständiga jordbruk,
bör helt utgå. Då den statliga bidragsverksamheten för förstärkning av
ofullständiga jordbruk handhaves av hushållningssällskapen, torde egnahemsnämnden
knappast besitta någon större sakkunskap på detta område än den,
som finnes inom hushållningssällskapet och som därigenom torde bliva tillfredsställande
representerad i nämnden. Möjligen kunde det vara motiverat,
att egnahemsnämnden eller egnahemsdirektören hördes i de fall, då ett ifrågasatt
torrläggningsföretag i avsevärd omfattning berörde fastighet, för vilken
egnahemsnämnden utlämnat lån, men någon särskild föreskrift därom torde
icke vara erforderlig.
Styrelsen för tekniska högskolan har ifrågasatt om icke överlantmätaren i
varje län borde vara bisittare i torrläggningsnämnden såsom sakkunnig beträffande
fastighetsbildningen.
Ökat inflytande i nämnden för det praktiska jordbruket har påyrkats av
Kronobergs och Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
länsstyrelsen och förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet i Skaraborgs
län samt hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens län
och Riksförbundet landsbygdens folk ha som sin mening uttalat att ordföranden
borde vara en i praktiskt jordbruk kunnig person. Två länsstyrelser
och åtta hushållningssällskaps förvaltningsutskott lia ansett bärande skäl icke
föreligga att från ordförandeskapet utesluta person som tillhör hushållningssällskapets
ledning. Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter samt Sveriges
agronom- och lantbrukslärareförbund ha uttalat samma mening. Sistnämnda
föreningar ha vidare i likhet med länsstyrelsen och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Hallands lån samt Riksförbundet landsbygdens folk ansett
hushållningssällskapets sekreterare icke skäligen böra betungas med uppdraget
att vara självskriven sekreterare i torrläggningsnämnd utan att nämnden
borde inom eller utom sig kunna utse sekreterare. Lantbruksstyrelsen och
förvaltningsutskottet hos Norrbottens läns hushållningssällskap, som varit av
samma mening, lia ansett sekreterarbefattningen lämpligen kunna anförtros
åt jordbrukskonsulent. Behovet av på förhand utsedda ersättare för nämndens
ledamöter har påpekats av valtenöverdomstolen samt länsstyrelsen och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott i Jämtlands län.
Sveriges allmänna lantbrukstjånstemannaförbund och Föreningen lantbruksingenjörsassistenter
ha ifrågasatt huruvida det icke vore lämpligt och
ändamålsenligt, att även förste assistent och assistent på uppdrag av den
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
59
förrättningsman, som planlagt företaget, finge vara föredragande inför nämnden.
Assistenterna, vilka för övrigt stundom tjänstgjorde som föredragande
inför täckdikningsnämnderna, hade ofta alltifrån fältundersökningarna deltagit
i arbetet och kände således även till jordbruksdriften vid de berörda
fastigheterna. De hade också i regel ingående kännedom om företagets olika
detaljer.
Några länsstyrelser och hushållningssällskap ha uttalat den uppfattningen
att arvodena till torrläggningsnämndernas ledamöter och kostnaderna för
nämndernas verksamhet blivit för lågt beräknade av de sakkunniga.
Riksräkenskapsverket har för den händelse förslaget om inrättande av
torrläggningsnämnder komme att genomföras, förordat att för nämndernas
verksamhet anvisas särskilda riksstatsanslag för avlöningar och omkostnader
att utbetalas och disponeras av lantbruksstyrelsen.
Rörande lämpligaste sättet att ordna torrläggningsverksamhetens organisation
har sedan länge rått delade meningar. Alt så i viss mån fortfarande är
fallet framgår av den nu föreliggande utredningen med de däröver avgivna
yttrandena. I något yttrande har förordats hela verksamhetens förstatligande,
medan däremot från andra håll uttalats önskemål om dess inordnande under
hushållningssällskapen. En tredje möjlighet, till vilken de sakkunniga anslutit
sig, är att i huvudsak bibehålla den nuvarande uppdelningen mellan staten
och hushållningssällskapen och sålunda låta pa de statsanställda förrättningsmännen,
lantbruksingenjörerna, ankomma att i främsta rummet planlägga
och övervaka utförandet av sådana avloppsföretag som handläggas vid syn
enligt vattenlagen — diknings-, vattenavlednings- och invallningsföretag —
under det att däremot planläggning och övervakning, av detaljdräneringen,
huvudsakligen täckdikningen, i allmänhet skulle få ombesörjas av hushållningssällskapens
förrättningsmän, jordbrukskonsulenterna.
Ett sammanförande av hela torrläggningsverksamheten i en gemensam
organisation kan givetvis ur vissa synpunkter framstå såsom den mest rationella
lösningen av förevarande fråga. Emellertid torde ett förstatligande
av verksamheten medföra så betydande olägenheter att jag icke finner mig
vilja ifrågasätta denna utväg. En dylik omorganisation kunde befaras medföra
alt den upplysningsverksamhet rörande täckdikningens betydelse och
nytta för jordbruket, vilken för närvarande bedrives av hushållningssällskapen,
skulle i stort sett upphöra eller i varje fall i hög grad minska i värde och
betydelse. Såsom de sakkunniga anfört ha sällskapen nämligen helt andra
möjligheter att genom upplysning befordra täckdikningsarbetet än statliga
myndigheter och tjänstemän. En förutsättning för detta upplysningsarbete
är dock att hushållningssällskapen lia tillgång på personal med praktisk
erfarenhet från torrläggningsverksamheten. En stark opinion mot en lösning
av förevarande spörsmål genom hela verksamhetens förstatligande torde också
finnas ute bland sällskapen och på landsbygden.
Å andra sidan skulle även ett överförande av vattenavledningsverksamheten
till hushållningssällskapen medföra vissa olägenheter med hänsyn lill att säll
-
Föredraganden
.
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
skapen sakna närmare erfarenhet rörande bedrivandet av denna del av torrläggningsverksamheten.
Det skulle också möta vissa svårigheter att på tillfredsställande
sätt inordna den redan nu till huvudsaklig del statsanställda
personalen inom lantbruksingenjörsorganisationen under vederbörande hushållningssällskap
som chefsmyndighet.
Den uppdelning av torrläggningsverksamheten som nu råder torde ha varit
betingad, förutom av de särskilda omständigheter varunder de olika verksamhetsgrenarna
tillkommit, jämväl av de avvikelser som täckdikningen företer
i förhållande till torrläggningsverksamheten i övrigt och av de olika anspråk
som ställas på förrättningsmännen. Dessa skiljaktigheter synas närmast leda
till att bibehålla en tämligen fristående organisation av vardera verksamheten.
Härvid måste dock tillses att nödig kontakt upprätthålles mellan förrättningsmännen
så att de särskilda arbetsuppgifterna kunna anpassas efter varandra.
I detta hänseende är av vikt såväl att planerade täckdikningar icke försenas
genom att avloppsfrågorna förbliva olösta som ock att områden, för vilka
huvudavloppen blivit ordnade, därefter så snart som möjligt kunna genom
erforderlig täckdikning bringas i kultur och torrläggningen därmed till fullo
utnyttjas. För besparing av arbete måste jämväl tillses att utredningsmaterial
i form av avvägningsresultat och kartläggning, som utförts vid planläggning
av det ena företaget, står till förfogande för det andra.
Vid övervägande av det föreliggande problemet har jag kommit till den
uppfattningen att den nuvarande organisationen i vad den innefattar en uppdelning
av verksamheten mellan staten och hushållningssällskapen bör kunna
bibehållas. I flera av de inkomna yttrandena har även omvittnats att den nuvarande
ordningen i stort sett fungerat tillfredsställande. Emellertid måste betryggande
garantier skapas för uppehållande av den kontakt mellan verksamhetsgrenarna,
varom jag nyss talat. Den av de sakkunniga förordade anordningen
för verksamhetens sammanhållande synes mig innebära en lämplig
lösning. Enligt denna skulle vattenavledningen och täckdikningen såsom i huvudsak
fristående verksamhetsgrenar sortera under lantbruksstyrelsen, men
därjämte skulle organiseras en mera enhetlig lokal ledning och samordning
av förrättningsmännens arbete genom inrättande av vissa nya organ, kallade
torrläggningsnämnder. Den av mig i det föregående förordade ändringen i de
allmänna bidragsgrundema synes även påkalla inrättandet av ett lokalt organ
med större förutsättningar än de nuvarande täclcdikningsnämnderna att till
ledning vid bedömande av torrläggningsföretagens lämplighet och behov av
statsunderstöd avgiva betänkanden till lantbruksstyrelsen och däri framlägga
utredning örn företagens ekonomiska betingelser och sociala betydelse.
I vissa av de avgivna yttrandena har ifrågasatts huruvida icke spörsmålet
om torrläggningsverksamhetens organisation lämpligen borde lösas i ett större
sammanhang. Enligt vad 1942 års jordbrukskommitté i sitt yttrande uttalat
kunde från kommittén förväntas ett förslag om inrättande av andra lokala
nämnder med den mera vittomfattande uppgiften att överhuvudtaget sörja
för brukningsdelarnas rationalisering. Då det vore angeläget att samtliga
rationaliseringsåtgärder inom ett område bleve föremål för enhetlig planlägg
-
Kungl. Majlis proposition nr 122.
61
ning, har kommittén ansett att, därest dylika nämnder komme till stånd,
dessa jämväl borde behandla torrläggningsfrågor. Med hänsyn till vikten
av att spörsmålet örn torrläggningsverksamhetens organisation och bedrivande
snarast vinner sin lösning, anser jag icke försvarligt att ytterligare uppskjuta
avgörandet i avvaktan på förslag, vilka eventuellt kunna framdeles
komma att beröra ifrågavarande verksamhets organisation. Om de av jordbrukskommittén
omförmälda nämnderna i en framtid skulle inrättas, torde
det icke möta något större hinder att dessa då övertaga torrläggningsnämndernas
uppgifter.
På grund av det anförda anser jag mig böra till omedelbart genomförande
förorda den ändring av den nuvarande organisationen inom torrläggningsverksamheten,
som innefattas i förslaget örn inrättande av torrläggningsnämnder.
Vad angår torrläggningsnämndernas sammansättning kan jag biträda de
sakkunnigas förslag att antalet ledamöter i nämnderna bestämmes till fem.
Däremot finner jag det tveksamt om den av de sakkunniga föreslagna sammansättningen
av nämnderna är den lämpligaste. Enligt min mening synes
en starkare förankring av nämnderna till det praktiska jordbruket vara önskvärd.
Såsom de sakkunniga föreslagit att nämnderna skulle vara sammansatta,
skulle dessa komma att bestå av endast en jordbruksrepresentant. De
frågor, som torrläggningsnämnderna skola handlägga, torde i stor utsträckning
vara av praktisk art. Under sådana förhållanden synes lämpligast, att
i nämnderna insättes ett större antal jordbrukare. Jag vill därför förorda att
ordföranden, vilken såsom de sakkunniga föreslagit bör utses av länsstyrelsen,
skall vara en i jordbruk kunnig person, varjämte två andra ledamöter,
som utses av hushållningssällskapet, skola vara jordbrukare. Den omständigheten
att en för uppdraget lämplig person tillhör vederbörande hushållningssällskaps
ledning synes icke böra utgöra hinder för att han utses till ordförande
i nämnden.
I fråga om torrläggningsnämnds sammansättning i övrigt torde det vara
av särskild vikt att vederbörande lantbruksingenjör och jordbrukskonsulent
såsom obligatoriska ledamöter samarbeta inom nämnden och därigenom erhålla
överblick över torrläggningsverksamheten i dess helhet inom distriktet
samt möjlighet att därefter anpassa var sina särskilda arbetsuppgifter. Ehuru
det givetvis skulle vara till stort gagn att även hushållningssällskapets sekreterare
vore ledamot i nämnden, anser jag mig likväl i betraktande av önskvärdheten
av att antalet ledamöter begränsas icke böra tillstyrka de sakkunnigas
förslag i denna del. För att emellertid nämnden skall bliva i tillfälle att tillgodogöra
sig hushållningssällskapssekreterarens sakkunskap i fråga örn jordbruket
inom sällskapets verksamhetsområde, synes lämpligt att denne utses
till nämndens sekreterare. Under sådana förhållanden kan hushållningssällskapets
expedition jämväl utgöra kansli för torrläggningsnämnden.
Då så finnes påkallat, torde nämnden böra söka kontakt med vederbörande
egnahemsnämnd eller egnahemsdirektör.
De sakkunnigas förslag rörande torrläggningsnämndernas uppgifter ut -
62
Kungl. Majlis proposition nr 122.
över vad jag förut anfört kan jag i huvudsak biträda. Nämnderna böra sålunda
genom råd och upplysningar verka för en ändamålsenlig torrläggningsverksamhet.
Beträffande andra torrläggningsföretag än sådana, som
skola planläggas vid syneförrättning enligt 10 kap. vattenlagen, böra nämnderna
fördela planläggningsuppdragen mellan förrättningsmännen. På nämnderna
skall ankomma att föra register över sökta förrättningar samt ha uppsikt
över planläggningsarbetenas behöriga fortgång och, om brist därutinnan
iakttages, anmäla förhållandet till lantbruksstyrelsen eller vidtaga annan
lämplig åtgärd. Det torde även böra kunna uppdragas åt nämnderna,
där vederbörande hushållningssällskap så finner lämpligt, att fatta beslut
rörande statsbidrag till täckdikning och lån från täckdikningslånefonden.
Likaledes kan jag ansluta mig till vad de sakkunniga anfört rörande innehållet
i det betänkande som enligt vad jag förut anfört skall avgivas av
nämnden över ansökan örn statsunderstöd.
Med hänsyn såväl till vikten av att de olika nämnderna vid bedömande av torrläggningsföretagen
tillämpa enhetliga grunder som även till angelägenheten
av att verksamheten i övrigt blir från början rationellt organiserad torde det
vara lämpligt, att lantbruksstyrelsen beredes tillfälle att kort efter det ledamöter
i nämnderna utsetts sammankalla ordförandena för instruktion och
överläggning rörande verksamheten.
Örn torrläggningsnämnderna komma till stånd, torde något behov icke
föreligga av sådana länsgodemän som i några yttranden påyrkats.
Bestridandet av expenser för torrläggningsnämnderna synes böra ombesörjas
av hushållningssällskapen, vilka emellertid torde böra härför tilldelas
vissa årliga bidrag av statsmedel. I likhet med åtskilliga remissmyndigheter
anser jag att kostnaderna för torrläggningsnämndernas verksamhet blivit
för lågt beräknade. Med hänsyn härtill ävensom med anledning av den ändring
i nämndernas sammansättning, som jag i förhållande till de sakkunnigas
förslag förordat, föreligger anledning att beräkna kostnaderna något
högre än de sakkunniga gjort. Då även någon ökning av den för resekostnader
avsedda posten torde vara erforderlig, synas kostnaderna i avvaktan på
närmare erfarenhet böra kunna beräknas till 70 000 kronor årligen. Med
detta belopp har avsetts att täcka kostnader för arvode åt ordförande och
sekreterare, omkring 500 kronor för vardera, dagarvoden till de två av hushållningssällskapet
utsedda ledamöterna efter 20 kronor för dag, reseesättningar
beräknade till 20 000 kronor och expenser med 10 000 kronor.
Därest förslaget örn inrättande av torrläggningsnämnder vinner riksdagens
bifall, torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda instruktion
för nämnderna, däri jämväl inbegripet föreskrifter örn ersättare för ledamöterna
med mera.
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
63
2. Gränsdragningen mellan lantbruksingenjörernas och jordbrukskonsulenternas
behörighetsområden.
Såsom i det föregående anförts planlägga lantbruksingenjörerna nu i huvudsak
förrättningar rörande huvudavlopp medan jordbrukskonsulenterna i
allmänhet handlägga täckdikningsförrättningar. Emellertid har bland villkor
för statsbidrag upptagits den bestämmelsen, att jordbrukskonsulent äger
att upprätta förslag — dock icke genom syneförrättning enligt vattenlagen
— till för täckdikning erforderligt mindre avlopp, därest den beräknade
kostnaden för företaget icke överstiger 1 000 kronor. Som skäl för införandet
av denna bestämmelse, som tillkom år 1939, uttalade departementschefen i
propositionen nr 204/1939 att anordningen, förutom att den medförde fördelar
för den enskilde jordbrukaren, jämväl syntes bliva av betydelse därigenom,
att en viss avlastning skedde av lantbruksingenjörernas arbetsbörda.
De sakkunniga.
De sakkunniga lia framhållit, att de i nyssnämnda proposition uttalade
förväntningarna icke infriats. Endast i ett fåtal fall hade det förekommit, att
jordbrukskonsulenter begagnat sig av den medgivna behörigheten, och bestämmelsen
ansåges därför numera vara utan praktisk betydelse. Anledningen
till att bestämmelsen icke i nämnvärd omfattning kommit att tillämpas
syntes i främsta rummet ha varit, att syneförfararsde i allmänhet ansetts
påkallat för att bereda garanti för det framtida underhållet eller för
att öppna möjlighet till erhållande av statslån, men i någon mån torde förhållandet
även kunna förklaras av en viss obenägenhet hos konsulenterna
att giva sig i kast med de för dem nya arbetsuppgifterna samt svårigheten
att på förhand bedöma om kostnaden komme att stanna under den angivna
kostnadsgränsen. Denna gräns hade betraktats som olämplig, i synnerhet som
den icke kunde tjäna som måttstock för en förrättnings svårighetsgrad.
De sakkunniga ha funnit betänkligheter icke böra möta mot att medgiva
behörighet för jordbrukskonsulent att, i annan ordning än vid syneförrättning,
utan begränsning med hänsyn till kostnaderna upprätta förslag
till sådana avdikningsföretag av mindre betydelse och omfattning, vilka inginge
i täckdikningsplaner.
I fråga örn rätt för jordbrukskonsulent att hålla syneförrättning för jords
torrläggning lia de sakkunniga till en början erinrat om vad som nu gällde
om syneförrättare enligt 10 kap. 32 § 1 mom. vattenlagen, nämligen att till
förrättningsman för handläggande av sådan förrättning skulle förordnas
lantbruksingenjör eller annan enligt särskilt stadgande därtill behörig tjänsteman
eller ock annan person, vilken på grund av avlagda kunskapsprov och
praktisk erfarenhet i hithörande ämnen av Kungl. Maj:t förklarats behörig
att hålla dylik förrättning. De sakkunniga ha framhållit, att under de två
senaste årtiondena någon annan person än lantbruksstipendiat icke hade
64
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
blivit av Kungl. Majit förklarad behörig som förrättningsman. Emellertid
förelåge sålunda icke något formellt hinder för jordbrukskonsulent, som befunnes
för uppgiften kompetent, att erhålla behörighetsförklaring.
De sakkunniga lia föreslagit införande av en bestämmelse örn behörighet
för jordbrukskonsulent att såsom syneförrättare planlägga avlopp för täckdikning,
där företaget vore av mindre omfattning och enkel beskaffenhet
och ej kunde antagas beröra motstående intresse av någon betydelse. Som
motivering för detta sitt förslag lia de sakkunniga anfört i huvudsak följande.
I de distrikt, där en mera omfattande täckdikningsverksamhet förekommer,
måste det enligt de sakkunnigas mening anses ändamålsenligt, att
enklare avlopp för täckdikningar kunna planläggas av jordbrukskonsulent
även i fall, då syneförrättning enligt vattenlagen finnes påkallad. Detta
skulle medföra den praktiska fördelen, att jordbrukarna i sådana fall icke
behöva anlita mer än en förrättningsman, tidsutdräkt samt dubbelarbete vid
avvägningar och kartläggning kunna undvikas och lantbruksingenjörerna frigöras
från vissa planläggningsuppgifter, vid vilka några större tekniska eller
rättsliga problem icke föreligga. För handläggningen av sådana syneförrättningar
torde, utöver den kunskap, som en erfaren täckdikningsledare i
denna sin egenskap måste besitta, allenast erfordras kännedom om det synerättsliga
förfarandet och tillämpliga lagbestämmelser samt en ytterligare
inblick i vissa tekniska frågor. För att anspråken på teknisk och rättslig fortbildning
skola kunna på lämpligt sätt begränsas, torde de ifrågakommande
dikningsföretagen kunna närmare bestämmas så, att de böra vara av mindre
omfattning och enkel beskaffenhet och ej kunna antagas beröra motstående
intresse av någon betydelse. För behörighet att handlägga ifrågavarande
syneförrättningar bör enligt de sakkunnigas mening fordras, att befattningshavaren
avlagt fullständig avgångsexamen från lantbrukshögskolans jordbrukslinje,
under minst ett år såsom assistent eller tekniskt biträde fullgjort
aspiranttjänstgöring hos lantbruksingenjör, tjänstgjort minst tre år i större
täckdikningsverksamhet hos hushållningssällskap samt med godkänt vitsord
genomgått av staten anordnad fortbildningskurs i till jords torrläggning hörande
ämnen. Det förutsattes att tjänstgöringen hos lantbruksingenjör kan
anordnas på sådant sätt, att aspiranten därunder får en liknande sysselsättning
och handledning, som de sakkunniga avse skola tillkomma ingenjörsaspirant.
De sakkunniga lia för nuvarande jordbrukskonsulenter föreslagit underlättande
av möjligheten att förvärva nyssnämnda begränsade behörighet som
syneförrättare och därom anfört följande.
Man torde få räkna med att även i de distrikt, där en större täckdikningsverksamhet
nu bedrives, denna under den närmaste tiden kommer att handhavas
av befattningshavare, vilka icke i alla avseenden uppfylla de förut för
behörighet som syneförrättare angivna kraven. Frågan örn dessa befattningshavares
kompetens för den ifrågasatta behörigheten synes böra efter ansökan
prövas av Kungl. Majit från fall till fall. De sakkunniga anse sig emellertid
böra förorda åtgärder i ändamål att för jordbrukskonsulenter, som nu handhava
ledningen av en mera betydande täckdikningsverksamhet, underlätta
möjligheten att vinna den avsedda kompetensen. Med hänsyn till dessa
konsulenters redan förvärvade utbildning och erfarenhet på torrrläggningens
område torde ytterligare erforderliga kunskaper lämpligen kunna bibringas
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
65
dem vid en för ändamålet anordnad fortbildningskurs av kortare varaktighet.
Kursen synes lämpligen böra äga rum under ledning av lantbruksstyrelsen,
på vilken myndighet bör ankomma att, efter samråd med lantbrukshögskolans
styrelse, upprätta och för Kungl. Maj:t framlägga plan för kursen. Genom
rese- och traktamentsersättningar torde böra sörjas för att den kan bevistas
utan kostnad för deltagarna.
Yttrandena.
Förslaget örn utökning av jordbrukskonsulenternas behörighet att handlägga
torrläggningsförrättningar har i flertalet yttranden mötts med tillfredsställelse.
I ett par yttranden har dock gjorts gällande att något behov av en
dylik anordning icke förelåge.
Tillstyrkande yttranden ha avgivits av egnahemsstyrelsen, länsstyrelsen i
Skaraborgs län, flertalet hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Föreningen
Sveriges jordbrukskonsulenter, Sveriges allmänna lantbrukstjänstemannaförbund
samt Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund.
örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit angelägenheten
av att hushållningssällskapens befattningshavare icke finge handlägga
mål, dari intressemotsättningar funnes eller kunde uppstå. Tillika har
utskottet uttalat, att de sakkunnigas förslag örn målens fördelning genom torrläggaiingsnämndens
försorg vore välbetänkt.
Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol har ifrågasatt lämpligheten
av att handläggandet av syneförrättningar anförtros åt jordbrukskonsulenter
samt härom anfört följande.
Till förrättningsman vid syn enligt 1879 års dikningsanslag skulle enligt
nämnda lag förordnas statens lantbruksingenjör, lantmätare eller annan efter
ty särskilt stadgas därtill behörig tjänsteman. På förslag av vattenrätts- och
dikningslagskommittéerna i betänkande 1910 och av torrläggningssakkunniga
i betänkande 1919, infördes i nya vattenlagen en skärpning av villkoren för
behörighet att hålla syneförrättning. I 1910 års betänkande föreslogs sålunda,
att den behörighet, sorn dikningslagen tillagt lantmätare, skulle upphöra.
Därvid anfördes att det icke kunde vara lämpligt att anförtro lagens
tillämpande åt personer, vilkas huvudverksamhet tåge inom annat område
och som icke vare sig teoretiskt eller praktiskt i allmänhet haft tillfälle att
skaffa sig verklig kunskap om den nya vattenlagens innehåll. Likaledes
föreslogs att den befogenhet, som enligt dikningslagen tillkomme länsstyrelsen,
att vid dikningsföretag till förrättningsman förordna person, som ej eljest
innehade den stadgade behörigheten härför, skulle upphöra. Kommitterade
motiverade sitt sedermera genomförda förslag med att dikningslagens bestämmelser
i denna del icke verkat gynnsamt. Såsom stöd för den föreslagna
skärpningen av kompetensvillkoren framhölls de stora fordringar i
avseende å teknisk kunskap, författningskännedom och praktisk erfarenhet,
sorn efter den nya vattenlagens antagande måste ställas på ledaren av en
syneförrättning samt att brister i den formella handläggningen ofta vållat
rättegångar och olägenheter av andra slag.
Vad som sålunda anfördes före vattenlagens tillkomst äger alltjämt full
giltighet. Det synes därför kunna ifrågasättas örn det är lämpligt att de fordringar
på kompetens, sorn hittills uppställts som villkor för annan än lantbruksingenjör
att erhålla behörighet att handlägga syneförrättning jämlikt
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 122.
&
66
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
10 kap. 32 § vattenlagen 1 och 2 inom., böra jämkas på sätt sorn de sakkunniga
föreslagit. Täckdikning förekommer i Norrland i jämförelsevis ringa
omfattning. En förrättnings karaktär, omfattning och svårighetsgrad framträder
stundom först sedan handläggningen fortgått en tid. En förrättningsman
som ej är fullt kompetent kan lätt underskatta svårigheterna och avsluta
förrättningen med ett förslag, som därest förrättningen vinner laga kraft
och företaget genomföres, kan komma att medföra förluster och olägenheter
för delägarna.
Jämväl vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol har ifrågasatt
lämpligheten av att generellt medgiva behörighet för befattningshavare, anställd
hos hushållningssällskap och med närmare angiven, för normala fall
ej tillräcklig kompetens, att handlägga syneförrättning rörande dikningsföretag
enligt 7 kap. vattenlagen. Större fördel av den föreslagna anordningen
syntes icke kunna vinnas, och glansén för behörigheten torde ofta vara svår
att draga.
Värmlands läns hushållningsällskaps förvaltningsutskott har ansett betydelsen
av den utsträckta behörigheten för jordbrukskonsulenterna diskutabel,
enär de redan med nuvarande uppgifter hade en så stor arbetsbörda, att
denna icke kunde ökas.
Beträffande villkoren för jordbrukskonsulents behörighet alt handlägga
enklare syneförrättningar lia i några yttranden gjorts invändningar mot de
sakkunnigas förslag.
Uppsala och Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
lia ansett villkoret om ett års tjänstgöring hos lantbruksingenjör böra utgå
och kunna ersättas av tjänstgöring inom hushållningssällskap, där ledaren av
dikningsverksamheten vore behörig att handlägga syneförrättningar.
Jämtlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat, att
tjänstgöringen hos lantbruksingenjör borde kunna begränsas till ett halvt år.
Föreningen Sveriges jordbrukskonsulenter och Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund
ha uttalat den meningen, att det föreslagna tjänsteåret
som assistent eller biträde hos lantbruksingenjör borde utgå. Den sorn efter
avlagd agronomexamen från lantbrukshögskolans jordbrukslinje tjänstgjort
3 år i större täckdikningsverksamhet hos hushållningssällskap och genomgått
av staten godkänd fortbildningskurs i jords torrläggning syntes även utan
detta ytterligare tjänsteår hos lantbruksingenjör vara väl meriterad för erhållande
av den behörighet varom här vore fråga. Det kunde i detta sammanhang
erinras om att krav på tjänsteår hos lantbruksingenjör icke funnes
uppställt för jägmästare, då det gällde liknande begränsad behörighet för
skogsdikningsförrättningar.
Sveriges allmänna lantbrukst jaust emannaförbund och Föreningen lantbruksingenjör
sassistenter ha framhållit, att praktiska skäl talade för att möjlighet
borde beredas jämväl förste assistent att bliva förklarad behörig att
handlägga syneförrättning avseende mindre och enklare företag. Förste
assistententerna hade lång praktisk utbildning, mestadels 20—30 år. De torde
även ha för detta ändamål fullt tillräckliga teoretiska kunskaper. Dessa för
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 122. 67
hållanden syntes borga för att även denna anordning skulle komma att visa
sig ändamålsenlig. Den skulle dessutom medföra viss besparing såväl för
statsverket som för sakägarna.
Vid planläggning av täckdikning inträffar det icke sällan, att huvudavloppet
befinnes vara i behov av utvidgning eller fördjupning. Enligt hittills gällande
bestämmelser har rätten för jordbrukskonsulent att fullfölja torrläggningen
genom att upprätta plan även för avloppets förbättring varit mycket
begränsad. Endast där syneförrättning icke erfordrats och kostnaden understigit
1 000 kronor har jordbrukskonsulent ägt utföra planläggningen. När
tekniska eller rättsliga svårigheter icke lägga hinder i vägen synes det emellertid
praktiskt att den som upprättar plan för en täckdikning även får verkställa
utredning örn avloppets förbättrande. De krav i fråga örn kunskaper
som numera ställas på hushållningssällskapens förrättningsmän torde vara
tillräckligt betryggande för att åt dessa skall kunna anförtros såväl att planlägga
avloppsföretag för täckdikning i de fall då detta kan ske utan syn som
ock att handlägga sådana enklare syneförrättningar enligt vattenlagen, vid
vilka icke möta motstående intressen av någon betydelse. Jag finner mig
därför böra förorda genomförandet av det framlagda förslaget om en utsträckning
av dessa förrättningsmäns behörighet i nämnda avseenden.
Vad angår den utbildning, som bör krävas av jordbrukskonsulent för rätt
att handlägga syneförrättningar rörande enklare avlopp för täckdikningar,
kan jag i huvudsak ansluta mig till vad de sakkunniga förordat. Den föreslagna
ettåriga aspiranttjänstgöringen hos lantbruksingenjör synes mig dock
kunna inskränkas till ett halvt år. Att alldeles avstå från krav på sådan
tjänstgöring torde däremot icke vara tillrådligt. För vinnande av överblick
över de problem som möta vid syneförrättningama torde det nämligen vara
av vikt att aspiranten får tillfälle att hos en erfaren förrättningsmän följa
även någon planläggning, som icke är av enklaste beskaffenhet. Den ifrågasatta
fortbildningskursen vill jag tillstyrka.
Tillräckliga skäl att även för förste assistenter bereda behörighet att handlägga
enklare syneförrättningar torde icke för närvarande föreligga.
3. Lantbruksingenjörernas och deras tjänstebiträdens anställnings- och
avlöningsförhållanden samt personalbehovet.
Beträffande den tidigare behandlingen av frågan örn lantbruksingenjörsorganisationens
fulla förstatligande torde jag få hänvisa till de sakkunnigas
betänkande s. 119—123 och 126—129.
De sakkunniga lia nu förordat en omläggning av lantbruksingenjörernas
avlöningsförhållanden i ändamål att göra lantbruksingenjörerna helt statsavlönande
samt att i anslutning härtill bereda statsanställning åt samtliga de
hos dem anställda tjänstebiträdena.
I det följande lämnas för varje personalgrupp en översikt av nuvarande
anställnings- och avlöningsförhållanden samt de sakkunnigas förslag.
Före
draganden.
68 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
a. Lant b r u k singe Hjäre r.
Nuvarande förhållanden.
Vid 1930 års riksdag genomfördes på framställning av Kungl. Maj:t
(IX H. T., punkt 3, och r. skr. nr 77, punkt 1) en allmän lönereglering för
lantbruksingenjörerna. I enlighet med nämnda riksdags beslut inordnades
lantbruksingenjörema under avlöningsreglementet för befattningshavare vid
statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen,
av den 22 juni 1921 (nr 451), jfr nr 270 år 1925). Befattningen såsom
lantbruksingenjör hänfördes till 21 lönegraden, avd. B, av den i 9 §
av nämnda reglemente intagna löneplanen. I pensionshänseende skulle befattningen
anses tillhöra 26 lönegraden. Vid sidan av lön enligt löneplan
bibehöllos lantbruksingenjörerna vid dem tidigare tillkommande förmånen
att för utförda förrättningar av sakägare uppbära ersättning enligt taxa
(lantbruksingens jörs taxan). En revision av lantbruksingenjörstaxan i sänkande
riktning genomfördes i samband med löneregleringen och ny taxa
utfärdades den 27 juni 1930 (nr 303). Denna taxa är alltjämt gällande.
Genom löneregleringen kommo lantbruksingenjörerna i de nordligaste länen
(Umeå, Skellefteå och Luleå) i åtnjutande av särskilda kallortstillägg
vid sidan av lönen i enlighet med i avlöningsreglementet därom meddelade
föreskrifter. I likhet med vad som skett beträffande statens övriga,
för det dåvarande nyreglerade befattningshavare tillerkändes även lantbruksingenjörerna
dyrtidstillägg, däri inbegripet förhöjning av dyrtidstillägg
för barn (barntillägg), enligt de grunder som gällde för statens nyreglerade
verk (nr 265/1923, 4 §). Genom riksdagsbeslut åren 1931 och 1935 angående
provisoriskt dyrortstillägg till vissa befattningshavare i statens tjänst blevo
lantbruksingenjörerna å vissa dyrorter (Stockholm, Östersund och Luleå)
delaktiga av sistnämnda tillägg och genom 1937 års riksdags beslut angående
provisorisk avlöningsförstärkning åt vissa statens befattningshavare
kommo samtliga under 1921 års avlöningsreglemente lydande lantbruksingen -jörer i åtnjutande av sådan avlöningsförstärkning.
Vid antagande från och med den 1 juli 1939 av det nu gällande civila
avlöningsreglementet av den 4 januari 1939 (nr 8; jfr nr 272 s. å.) inordnades
lantbruksingenjörsbefattningen under sistnämnda reglemente utan förändring
i avseende å lönegradsplaceringen. I följd härav tillhör befattningen
såsom lantbruksingenjör numera 21 lönegraden av den i 5 § av reglementet
intagna löneplanen A. A lön i befattningen utgår rörligt tillägg enligt i reglementet
angivna grunder, vartill numera även kommer kristillägg enligt bestämmelser,
som innefattas i särskild kungörelse av den 17 januari 1941
(nr 29). Kallortstillägg utgår alltjämt till lantbruksingenjör, som är placerad
i Umeå, Skellefteå eller Luleå, ehuru med de förhöjda belopp som innefattas
i det nya reglementet. Lantbruksingenjör, som före övergången till
det nya avlöningsreglementet åtnjutit förhöjning av dyrtidstillägg för barn,
äger övergångsvis uppbära barntillägg enligt de närmare bestämmelser, som
meddelats i kungörelsen den 15 juni 1939 (nr 428).
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
69
I 59 § 1 mom. c) av det nya civila avlöningsreglementet (jfr 66 § 1 mom. c)
kungörelsen den 15 juni 1939, nr 272) hade intagits ett stadgande av innehåll,
att beti-äffande tjänsteman, vilken vid reglementets ikraftträdande innehade
befattning som i reglementet avsåges, skulle såsom förutsättning för reglementets
tillämpning gälla, bland annat, att tjänstemannen ej före viss av
Kungl. Maj :t fastställd tidpunkt gjort anmälan, att han icke ville underkasta
sig reglementets villkor och bestämmelser. I anledning av nämnda stadgande
inkommo sådana anmälningar från samtliga dåvarande ordinarie lantbruksingenjörer
med undantag av en. Civila avlöningsreglementet kom följaktligen
under den närmaste tiden efter dess ikraftträdande att tillämpas, förutom å
denne ende lantbruksingenjör, allenast å sådana lantbruksingenjörer, som
efter nämnda dag utnämndes till sina befattningar. Sedan emellertid Kungl.
Majit efter riksdagens hörande i särskild kungörelse den 30 juni 1942 (nr 594)
lörordnat, att tjänsteman, som enligt därom meddelade bestämmelser varit berättigad
att övergå till civila avlöningsreglementet men till följd av gjord
anmälan kvarstode å äldre lönestat, finge under vissa förutsättningar — bland
annat att anmälan därom gjordes till vederbörande myndighet före den 15
augusti 1942 —- övergå till civila avlöningsreglementet, med tillämpning av
samma övergångsbestämmelser som jämlikt kungörelsen den 15 juni 1939 (nr
274) gällt vid övergången den 1 juli 1939, anmälde 11 av de å 1930 års lönestat
kvarstående lantbruksingenjörerna inom den föreskrivna tiden sin önskan att
underkasta sig civila avlöningsreglementets villkor och bestämmelser. I följd
härav och sedan en av dessa sedermera avgått från tjänsten med pension är
det civila avlöningsreglementet — med inräknande jämväl av de 5 lantbruksingenjörer,
som efter den 1 juli 1939 utnämnts å sina befattningar — för
närvarande tillämpligt å tillhopa 16 av rikets 24 ordinarie lantbruksingenjörer.
Övergången till civila avlöningsreglementet har icke medfört någon förändring
i den lantbruksingenjör tillkommande rätten att för förrättningar i tjänsten
åtnjuta ersättning enligt lantbruksingenjörstaxan.
A 1930 ars lönestat kvarstå sålunda fortfarande 8 lantbruksingenjörer.
1 enlighet med vad förut anförts åtnjuta dessa befattningshavare fortfarande
den lön och de övriga förmåner, som tillkomma dem enligt 1921 års avlöningsreglemente.
Jämlikt särskilt stadgande under IV, punkt 3, förenämnda
kungörelse den 15 juni 1939 (nr 274), äro ifrågavarande, å äldre stat kvarstående
befattningshavare berättigade att uppbära dyrtidstillägg enligt samma
grunder, som före den 1 juli 1939 voro för dem gällande, dock att förhöjning
av dyrtidstillägg (barntillägg) icke utgår beträffande barn, för vilka försörjningsplikt
inträtt efter utgången av mars 1939. Därjämte utgår lill dem numera
även kristillägg enligt de i kungörelsen den 17 januari 1941 (nr 29)
angivna grunderna. Däremot äga ifrågavarande å äldre stat kvarstående lantbruksingenjörer
icke åtnjuta vare sig provisoriskt dyrortstillägg eller provisorisk
avlöningsförstärkning.
Lantbruksingenjör är, vare sig Iian tillhör äldre lönestat eller är underkastad
civila avlöningsreglementet, skyldig att av sina inkomster av tjänsten
avstå vissa belopp såsom bidrag till avlönande av statsanställt biträde, som
70
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
placeras lill tjänstgöring hos honom. För utgifter i tjänsten i övrigt, såsom
för grundavlöningar till av lantbruksingenjören anställda tekniska biträden,
utgifter för tjänstelokal samt för materiel- och expeditionskostnader har lantbruksingenjören
att själv svara.
Antalet ordinarie lantbruksingenjörer är för närvarande 24. Tjänsigöringsdistrikt,
stationeringsorter samt stationeringsorternas placering i dyrortsgrupp
framgå av följande sammanställning.
Distrikt
Stockholms län...................
Uppsala län......................
Södermanlands län...........
Östergötlands län.................
Jönköpings län...................
Kronobergs län...................
Kalmar län.......................
Gotlands län.....................
Blekinge län.....................
Kristianstads län.................
Malmöhus län....................
Hallands län samt Älvsborgs läns
södra del......................
Göteborgs och Bohus län samt Älvsborgs
läns norra del...........
Skaraborgs län..................
Värmlands län................
Örebro län......................
Västmanlands län.................
Kopparbergs län.................
Gävleborgs län...................
Västernorrlands län...............
Jämtlands län ..................
Västerbottens läns södra del.......
Västerbottens läns norra del och
Norrbottens läns södra del.......
Norrbottens läns norra del.........
stationeringsort ortsgrupp
Stockholm............ I
Uppsala.............. F
Nyköping............. E
Linköping ............ F
Jönköping............ E
Växjö................ C
Kalmar............... E
Visby ................ D
Karlskrona ........... F
Kristianstad........... D
Malmö............... F
Halmstad............. D
Vänersborg........... D
Skara ................ C
Karlstad.............. F
Örebro............... F
Västerås.............. F
Falun ................ E
Gävle ................ F
Härnösand ........... F
Östersund ............ H
Umeå ................ G
Skellefteå............. F
Luleå ................ H.
De sakkunniga.
De sakkunniga lia för bedömandet av frågan om lantbruksingenjörernas
löneställning efter övergång till ett system med uteslutande statsavlöning ansett
det vara av betydelse att erfara storleken av de inkomster av taxa, som
tillkommit lantbruksingenjörerna under senare år. Från lantbruksingenjörerna
ha införskaffats uppgifter härom för tiden 1936—1943. Med anlitande tillika
av 1934 års avdikningssakkunnigas uppgiftsmaterial rörande tidigare år har
det varit möjligt för de sakkunniga att göra en sammanställning av inkomstuppgifterna
för en period av 10 år räknat från och med år 1934. Sammanställningen
hade enligt vad de sakkunniga anfört givit vid handen att, örn hänsyn
toges allenast till de befattningshavare, till antalet 17, som under hela perioden
innehaft ordinarie lantbruksingenjörstjänst, den behållna inkomsten
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
71
(nettoinkomsten) av taxa — d. v. s. bruttoinkomsten efter avdrag av utgifter
i tjänsten för löner till biträden, hyra för expeditionslokal samt expeditionsocli
materielkostnader — i genomsnitt utgjort omkring 8 800 kronor. En beräkning
av nettoinkomsten av taxa för samtliga nuvarande ordinarie lantbruksingenjörer,
d. v. s. med inräknande jämväl av de lantbruksingenjörer,
som under större eller mindre del av perioden innehaft anställning såsom
extra lantbruksingenjörer, visade att inkomstbeloppet i medeltal för år belöpt
sig till omkring 7 800 kronor.
De sakkunniga ha förordat, att befattningen som ordinarie lantbruksingenjör
inplaceras i lönegrad A 29. En sådan lönegradsplacering skulle jämväl
överensstämma med vad 1934 års avdikningssakkunniga i sitt betänkande förordade.
Som skäl för sitt förslag lia de sakkunniga anfört i huvudsak följande.
Om man utgår från ett belopp av 8 800 kronor såsom en beräknelig genomsnittsinkomst
av taxa för en ordinarie lantbruksingenjör, skulle de sammanlagda
årliga förmånerna av fast lön enligt lönegrad A 21 civila avlöningsreglementet,
inklusive rörligt tillägg och kristillägg, samt av taxa för förrättningar
i tjänsten för närvarande kunna beräknas till följande (avrundade) belopp.
C-ort |
D-ort |
E-ort |
F-ort |
G-ort |
H-ort |
I-ort |
|
I begynnelselöneldassen |
17100 18 800 |
17 400 |
1 17 700 19 400 |
18 000 |
18 300 |
18 600 |
18 800 ! |
Det är emellertid tydligt, att med de stora variationer i inkomsterna av
tjänsten, som det för lantbruksingenjörerna nu gällande lönesystemet möjliggör,
kunna icke enbart de nuvarande inkomstförhållandena läggas, till grund
för lantbruksingenjörstjänsternas inplacering i lönegrad enligt civila avlÖningsreglementet
viel ett slopande av de nuvarande taxeinkomsterna. Även i
fråga om dessa befattningar böra de allmänna principer för löneställningens
bestämmande följas, som tillämpats i fråga om andra befattningshavargrupper.
Härvid kommer då i betraktande den lönegradsplacering, som beretts
med lantbruksingenjörerna närmast jämförliga befattningshavare inom
andra grenar av statsförvaltningen.
De sakkunniga ha till en början övervägt, huruvida den nuvarande tillsättningsformen
med fullmakt (löneplan A) alltfort bör bibehållas eller huruvida
en övergång lämpligen borde ske till den numera för åtskilliga kvalificerade
befattningar inom statsförvaltningen tillämpade anställningsformen med förordnande
på viss tid (löneplan G).
Denna fråga kan sägas ha vunnit viss aktualitet genom att några med
lantbruksingenjörstjänsterna likartade befattningar tillsättas genom förordnande.
De sakkunniga syfta härvid närmast på befattningarna såsom vägdirektör
och länsarkitekt. Vid den omorganisation av vägadministrationen, som
genomfördes vid 1943 års riksdag i samband med vägväsendets förstatligande
och som innebar inrättandet av särskilda vägförvallningar i de olika länen,
med en vägdirektör som chef, samt indragning av de förutvarande, i 28 lönegraden
placerade vägingenjörerna, bestämdes, att vägdirektörsbefattningen
skulle tiilsättas genom förordnande på viss tid och placeras i lönegrad C 5,
såvitt angår befattningarna i Gotlands och Blekinge län, och i lönegrad C 6
72
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
såvitt angår övriga vägdirektörsbefattningar. Vid samma riksdag genomfördes
ock en omorganisation av länsarkitekttjänsterna, därvid dessa befattningar
hänfördes till lönegrad C 5.
I berörda fråga ha emellertid de sakkunniga för sin del kommit till den
uppfattningen, att tillräckliga skäl icke föreligga för en ändring av den hittillsvarande
ordningen för lantbruksingenjörstjänsternas tillsättande. De arbetsuppgifter,
som åvila lantbruksingenjörema äro av den speciella art, att de
kräva lång praktisk utbildning och erfarenhet inom denna förvaltningsgren,
och man är fördenskull vid tillsättande av ordinarie lantbruksingenjörsbefattningar
hänvisad till den tämligen begränsade krets av aspiranter, som
omedelbart efter högskoleexamen sökt sig in på lantbruksingenjörsbanan och
där under en längre följd av år tjänstgjort i icke-ordinarie anställning. Motivet
för en tillämpning av förordnandesystemet med dess möjlighet till Mare
och förmånligare lönesättning än eljest väger därför ur synpunkten av bästa
möjliga rekrytering icke lika tungt i fråga om lantbruksingenjörstjänstema
som i fråga om vissa andra kvalificerade befattningar inom statsförvaltningen,
beträffande vilka ofta en önskan kan förefinnas att genom ett förhållandevis
förmånligt löneläge göra dem lockande även för särskilt kvalificerade
sökande från andra förvaltningsområden än det förhandenvarande eller från
det enskilda förvärvslivet. Härtill kommer, att karaktären av vissa av de på
lantbruksingenjörema ankommande arbetsuppgifterna, exempelvis uppgiften
som syneförrättare, synes de sakkunniga utgöra grund för att de i sin tjänsteutövning
innehava den oberoende ställning, som följer av utnämning medelst
fullmakt.
De sakkuniga utgå alltså från att lantbruksingenjörsbefattningarna allt
fortfarande skola tillsättas genom fullmakt och i likhet med flertalet andra
fullmaktstjänster inom statsförvaltningen inplaceras å löneplan A i civila
avlöningsreglementet.
Fråga uppkommer då till vilken lönegrad de skäligen böra hänföras. Avdikningssakkunniga
föreslogo för sin del, att lantbruksingenjörsbefattningen
skulle inplaceras i 29 lönegraden, medan statskontoret ansåg 26 lönegraden
vara tillfyllest, och riksräkenskapsverket, allmänna civil förvaltningens lönenämnd
och lantbruksstyrelsen uttalade sig för en placering i 28 lönegraden.
För egen del anse de sakkunniga, att med hänsyn till de ansvarsfulla och ur
ekonomisk synpunkt synnerligen viktiga tjänsteåligganden, lantbruksingenjörema
lia att fullgöra, den chefsställning de intaga i sin tjänsteutövning i
länen samt i betraktande jämväl av de inkomster av tjänsten, som hittills
varit förenade med lantbruksingenjörsbefattning, nämnda befattning skäligen
bör erhålla en något högre löneställning än exempelvis yrkesinspektörema
och statsinspektörerna inom den elektriska inspektionen, vilka tillhöra
lönegrad A 28. De sakkunniga ansluta sig till det förslag beträffande lönegradsplaceringen,
som framlades av avdikningssakkunniga, och vilja sålunda
förorda, att befattningen såsom ordinarie lantbruksingenjör placeras i lönegrad
A 29.
I denna lönegrad böra enligt de sakkunnigas mening även placeras lantbruksingenjörstjänsterna
i de mindre länen, exempelvis i Gotlands och Blekinge
län. De sakkunniga vilja i avseende härå framhålla, att inom finansdepartementet
tillkallade sakkunniga för revision av tjänsteförteckningen till
civila avlöningsreglementet i betänkande den 18 juni 1942, Del II (stat. off.
utr. 1942: 30), föreslagit, att den nuvarande differentieringen i lönegradsplaceringen
för överlantmätarna skall upphöra. Erinras må ock, att differentiering
i olika lönelägen icke förekommer för exempelvis förste provinsialläkare
och länsveterinärer, vilka liksom överlantmätarna och flertalet lantbruksingenjörer
lia länet till arbetsområde.
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
73
De sakkunniga anse sig böra föreslå att, därest det nuvarande lönesystemet
slopas och lantbruksingenjörerna och deras tjänstebiträden bliva helt statsavlönade,
uttryckligt förbud i instruktionen stadgas för lantbruksingenjör
och dennes biträdande tjänstemän att från kommuner eller enskilda mot ersättning
mottaga uppdrag berörande lantbruksingenjörsverksamheten.
Vad beträffar det erforderliga antalet lantbruksingenjörsbefattningar ha de
sakkunniga omförmält hurusom de sakkunniga i skrivelse till lantbruksstyrelsen
den 14 april 1944 hemställt, att styrelsen ville upprätta och till de
sakkunniga överlämna förslag till personalstat för den statsunderstödda torrläggningsverksamheten
byggt på sådana förutsättningar, att arbetsfördelningen
mellan hushållningssällskapen och lantbruksingenjörerna bibehölles,
att lantbruksingenjörerna och deras tjänstebiträden bleve helt statsanställda
samt att verksamhetens omfattning förbleve väsentligen oförändrad. I svarsskrivelse
den 24 maj 1944 hade styrelsen, under framhållande av det vanskliga
i att under nämnda förutsättningar beräkna personalbehovet för framtiden,
föreslagit viss ökning i det nuvarande personalbeståndet i lantbruksingenjörsdistrikten,
därvid styrelsen dock utgått från att denna ökning kunde
åstadkommas endast efter hand och under en relativt lång följd av år. I fråga
om lantbruksingenjörerna hade styrelsen anfört som sin mening, att antalet
skulle behöva ökas från 24 till 32. Detta skulle betyda inrättande av 8 nya
distrikt, varvid givetvis en omreglering av de nuvarande distriktsområdena
finge vidtagas. De sakkunniga ha för sin del för den närmaste framtiden
ansett sig icke böra räkna med någon utökning av antalet Iantbruksingenjörer.
b. / c k e - o r di nar i e ingenjörspersonal.
Nuvarande förhållanden.
Vid 1930 års lönereglering för lantbruksingenjörerna fastställdes det till
extra lantbruksingenjör av statsmedel utgående arvodet till ett belopp av
4 800 kronor för år. Å arvodet beräknades dyrtidstillägg enligt för statens
nyreglerade verk gällande grunder. På förslag i 1939 års proposition (nr
204) förändrades arvodesbeloppet till 5 400 kronor genom inräknande i arvodet
av dyrtidstillägg, varvid samtidigt bestämdes, att dyrtidstillägg icke
skulle utgå å det sålunda förhöjda arvodesbeloppet. Vid 1942 års riksdag
höjdes arvodet ytterligare, så att det nu utgör 5 700 kronor.
I brev till lantbruksstyrelsen den 14 april 1944 har Kungl. Majit förordnat,
att för extra lantbruksingenjör skola i tillämpliga delar gälla bestämmelserna
i civila icke-ordinariereglementets 10—15 §§ (semester, tjänstledighetsavdrag),
19 § (ersättning vid vikariat) samt 20 § 1 mom. första stycket
(ersättning vid resa), därvid befattningshavaren skall anses tillhöra lönegraden
Eo 18, löneklasscn 18.
I avlöningsstaten för lantbruksingenjörer och deras biträden för budgetåret
1944/45 äro medel beräknade för arvoden till 7 extra lantbruksingenjörer.
För närvarande innehava emellertid endast 6 befattningshavare förordnande
såsom extra lantbruksingenjör.
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
Vid förenämnda lönereglering fastställdes arvodet till lantbruksstipendiat
till 250 kronor för månad, vartill kom dyrtidstillägg. Jämväl detta arvode
har vid 1939 och 1942 års riksdagar undergått höjningar och utgår för närvarande
med 295 kronor. Ej heller å detta arvode beräknas dyrtidstillägg.
Enligt förcnämnda brev den 14 april 1944 skola för lantbruksstipendiat
i fråga om semester, tjänstledighetsavdrag, ersättning vid vikariat och ersättning
vid tjänsteresa i tillämpliga delar gälla bestämmelserna i 31—35 §§,
37 § och 38 § civila icke-ordinariereglementet, varvid befattningshavaren
skall anses tillhöra lönegraden Ex 10, löneklassen 8.
Förutom nämnda, av statsmedel utgående arvode torde sådan stipendiat,
som är tjänstemedhjälpare åt lantbruksingenjör, efter överenskommelse med
denne i regel kunna påräkna särskild tilläggsersättning till växlande belopp.
I avlöningsstaten för innevarande budgetår äro medel beräknade för arvoden
till lantbruksstipendiater med en sammanlagd anställningstid av 60
månader, vilket innebär att 5 helårsavlönade stipendiater kunna anställas.
För närvarande äro emellertid endast 2 befattningshavare förordnade såsom
stipendiater.
Extra 1 anlb mksingenjör liksom även sådan lantbruksstipendiat, som efter
av Kungl. Maj:t tillerkänd behörighet att handlägga förrättning jämlikt 10
kap. 32 § 1 och 2 mom. vattenlagen tjänstgör såsom förrättningsman, äger
vid förrättningar i tjänsten — utöver av statsmedel utgående arvode — åtnjuta
ersättning enligt lantbruksingenjörstaxan.
De sakkunniga.
De sakkunniga lia till en början framhållit, att det för en tillfredsställande
rekrytering av lantbruksingenjörsbefattningarna vore en angelägenhet av
största vikt, att avlöningsförmånerna under den icke-ordinarie anställningstiden
så tillmättes, att unga ingenjörer med håg och fallenhet för lantbruksingenjörens
arbetsuppgifter vid val av levnadsbana icke av ekonomiska skäl
såge sig förhindrade att söka inträde på denna bana. Det sagda syntes de
sakkunniga så mycket mera vara förtjänt av beaktande som den, vilken vunne
anställning inom denna gren av statsförvaltningen, hade att räkna med
en tämligen lång anställningstid innan han vunne befordran till ordinarie
tjänst. I sistnämnda hänseende erinrade de sakkunniga örn att de 5 lantbruksingenjörer,
som sedan år 1939 tillträtt ordinarie lanlbruksingenjörstjänst,
vid befordringstillfället uppnått en ålder av: en 42 år, en 41 år, en
40 år och två nära 39 år. I allmänhet syntes utnämning till ordinarie tjänst
nu icke kunna beräknas ske förrän vid en ålder av 40 år eller däröver.
I fråga örn behovet av lönereglering för ifrågavarande personal ha de
sakkunniga vidare framhållit, bland annat, att det nu till stipendiat utgående
arvodet måste anses alltför lågt, särskilt med hänsyn till att stipendiattjänstgöringen
kunde sträcka sig över en tidrymd av i vissa fall upp till 8
å 10 år. Vidare ha de sakkunniga påpekat det mindre tillfredsställande förhållandet
att pensionsberättigande befattning icke kunde vinnas förrän vid
75
Kungl. Majda proposition nr 122.
en ålder av omkring 40 år och först efter 12—15 års icke-ordinarie anställningstid.
Av inhämtade upplysningar rörande anställningsförhållanden för den ickeordinarie
ingenjörspersonalen inom vissa andra grenar av statsförvaltningen,
hade framgått, att vid telegrafverket, statens järnvägar, vattenfallsstyrelsen
samt patent- och registreringsverket nyanställda ingenjörer med civilingenjörsutbildning
redan efter 1 ä 2 års prövnings- och utbildningstid kunde påräkna
extra ordinarie anställning, i regel med placering i 20 lönegraden.
Med hänsyn härtill och med beaktande av den långvariga praktiska specialutbildning,
som en aspirant till lantbruksingenjörsbefattning måste underkasta
sig, lia de sakkunniga förordat en ändring i befordringsgången på lantbruksingenjörsbanan
efter ungefär följande linjer.
Aspirant till lantbruksingenjörsbefattning antages av lantbruksstyrelsen
efter därom gjord ansökan och anställes tills vidare för högst ett år. Under
denna anställningstid benämnes den antagne ingenjörsaspirant. Ingenjörsaspiranten
placeras till tjänstgöring hos någon lämplig, för aspirantutbildningen
intresserad lantbruksingenjör, som får till uppdrag att leda denna hans utbildning.
Aspiranttiden bör vara en prövo- och utbildningstid, avsedd att
ådagalägga aspirantens lämplighet för lantbruksingenjörsbanan. Aspiranten
bör därför deltaga i och biträda lantbruksingenjören och dennes assistenter
vid fältarbeten, åtfölja lantbruksingenjören vid syne-, kontroll- och inspektionsförrättningar
samt i övrigt beredas tillfälle att vinna närmare inblick i
de en lantbruksingenjör åvilande arbetsuppgifterna. Under den del av året då
fältarbeten ej pågå sysselsättes han å lantbruksingenjörens expedition, varvid
det åligger honom alt biträda i utarbetande av planer till torrläggnings- och
andra jordbrukskulturen berörande företag samt vid utarbetande av kartor
och andra handlingar, som tillhöra lantbruksingenjörens verksamhet.
Befinnes ingenjörsaspiranten enligt av vederbörande lantbruksingenjör
utfärdat intyg rörande hans tjänstgöring böra erhålla fortsatt anställning
å lantbruksingenjörsbanan, antages han efter första anställningsårets utgång
av lantbruksstyrelsen på därom gjord ansökan till extra tjänsteman med
benämning extra ingenjör. Anställningstiden såsom extra ingenjör bör vara
en fortsatt utbildningstid, varunder vederbörande inhämtar de praktiska
kunskaper och den erfarenhet i tjänsten, som hittills krävts för erhållande
av behörighetsförklaring jämlikt bestämmelserna i kungörelsen den 17 oktober
1941 (nr 847) om utverkande av behörighet som förrättningsman enligt 10
kap. 32 § vattenlagen. Den extra ingenjören placeras följaktligen av lantbruksstyrelsen
för fortsatt tjänstgöring under minst ett år i något lantbruksingenjörsdistrikt
såsom tjänstemedhjälpare åt lanbruksingenjören. Därefter
bör han förordnas att under ett år tjänstgöra hos hushållningssällskap tor
att vinna erfarenhet i grundförbätlrings- och växtodlingsfrågor m. m. Efter
fullgörandet härav bör han beordras till tjänstgöring under ett halvt år å
lantbruksstyrelsens kulturtekniska byrå, därvid tillfälle beredes honom att
deltaga i behandlingen av olika på denna byrå förekommande ärenden. Såsom
ett sisla led i den praktiska utbildningen bör följa förordnande att under
en viss, ej alltför kort tid, förslagsvis ett år, tjänstgöra såsom kontrollant
eller arbetsledare vid större arbetsföretag inom lantbruksingenjörsdistrikt eller
vid annat arbete, sorn av lantbruksstyrelsen kan befinnas lämpligt.
De sakkunniga lia ansett, att den teoretiska kurs i vissa lantbruksämnen
vid lantbrukshögskolan ävensom i vissa juridiska ämnen, vilka ansetts böra
ingå i den nuvarande stipcndiatutbildningen, skulle förläggas till tekniska
76
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
högskolan och inordnas såsom ett led i högskoleexamen för sådan högskoleelev,
som har för avsikt att ägna sig åt lantbruksingenjörsverksamheten.
Därest detta förslag icke skulle komma att realiseras, torde den praktiska
utbildningen under extraingenjörsstadiet böra jämkas i syfte att undvika, att
genom lantbrukshögskolekursen nämnvärd förlängning uppstår i tiden för
anställning såsom extra ingenjör.
Efter det den extra ingenjören på tillfredsställande sätt fullgjort tjänstgöring
som nu angivits, bör anställning beredas honom såsom extra ordinarie
lantbruksingenjör. De sakkunniga anse sålunda, att extra ordinarie anställning
normalt bör kunna vinnas inom 41/2 eller högst 5 år efter det vederbörande
blivit antagen till aspirant. Förutsättning för befordran till extra
ordinarie lantbruksingenjör bör emellertid under alla omständigheter vara,
att den extra ingenjören under utbildningstiden förskaffat sig sådan kompetens,
som erfordras för behörighetsförklaring enligt förenämnda kungörelse
den 17 oktober 1941 (nr 847). Med den placering i lönegrad av befattningen
såsom extra ordinarie lantbruksingenjör, som de sakkunniga i
det följande föreslå, bör förordnande att tills vidare innehava sådan befattning
meddelas av Kungl. Maj:t. Med förordnandet synes utan vidare böra
följa behörighet att handlägga syneförrättning enligt 10 kap. 32 § 1 och 2
mom. vattenlagen. Härom bör uttrycklig föreskrift införas i instruktionen
för lantbruksingenjörerna.
De sakkunniga lia förklarat sig vara väl medvetna om att utsikten att inom
behörig tid vinna befordran till extra ordinarie befattning måste bliva beroende
av det antal extra ordinarie lantbruksingenjörstjänster, som stöde till
förfogande för ändamålet. Då ifrågavarande tjänster syntes böra beslutas av
Kungl. Majit och riksdagen och uppföras å särskild tjänsteförteckning, skulle
följaktligen antalet sådana tjänster komma att i stat upptagas till bestämt antal.
De sakkunniga förutsatte emellertid dels att så många extra ordinarie befattningar
inrättades, som kunde anses oundgängligen nödvändigt för fyllande
av rekryteringsbehovet på lantbruksingenjörsbanan och för tillgodoseende
av behovet av biträdande förrättningsmän i de mera arbetstyngda lantbruksingenjörsdistrikten,
dels ock att ej större antal ingenjörsaspiranter anställdes
än som vore förenligt med angelägenheten av en jämn befordringsgång.
De sakkunniga lia härefter upptagit till övervägande frågan örn den ickeordinarie
ingenjörspersonalens avlöningsförhållanden. De sakkunniga ha ansett,
att högskoleutbildad ingenjör som antoges till ingenjörsaspirant liksom
hittills borde erhålla ersättning i form av arvode. Med hänsyn till den ersättning,
som nu tillerkändes nyanställda ingenjörer med högskoleutbildning
vid andra statens verk, ansåge sig de sakkunniga icke kunna förorda lägre
arvode för ingenjörsaspirant än 500 kronor för månad. Vissa särskilda förmåner
borde medgivas aspirant, såsom semester enligt för extra tjänstemän
gällande grunder samt ersättning vid tjänsteresa. Vad anginge befattningen
som extra ingenjör, i vilken befattning tjänstetiden skulle uppgå till 3 V2 å 4
år, så borde denna enligt de sakkunnigas mening hänföras till 21 lönegraden
av löneplan Ex, varav skulle följa att begynnelseavlöningen bomme att utgå
enligt 18 löneklassen av samma löneplan. Med nu gällande rörligt tillägg och
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
77
kristillägg skulle den extra ingenjörens avlöning belöpa sig till vid tjänstgöring
å C-ort 578 kronor, å D ort 598 kronor, å E-ort 618 kronor, å F-ort
639 kronor, å G-ort 659 kronor, å H-ort 679 kronor och å I-ort 700 kronor.
De sakkunniga ville erinra därom, att assistenterna å länsarkitektkontoren
ägde åtnjuta lön enligt lönegraden Eo 21.
Enligt 1934 års avdikningssakkunnigas förslag skulle extra ordinarie lantbruksingenjör
placeras i 25 lönegraden av löneplanen för extra ordinarie
tjänstemän, vilket då innebure en begynnelseavlöning enligt 23 löneklassen.
De sakkunniga lia förklarat att de till följd av ofullständighet i de uppgifter
rörande inkomster av taxa, som influtit från de nuvarande extra lantbruksingenjörerna,
icke kunnat bilda sig någon bestämd uppfattning rörande
den beräkneliga sammanlagda årsinkomsten för en extra lantbruksingenjör
under senare år, men holle före, att den för närvarande genomsnittligt sett icke
torde understiga 10 000 kronor. En löneinkomst å detta belopp syntes, därest
den lades till grund för en inplacering å den extra ordinarie löneskalan, närmast
anvisa en löneställning i lönegrad Eo 24. Då de sakkunniga ansåge sig
böra föreslå, att befattningen såsom extra ordinarie lantbruksingenjör hänfördes
till nämnda lönegrad, hade de sakkunniga funnit stöd för detta sitt
förslag även i det förhållandet att en med de extra lantbruksingenjörema
jämförlig grupp befattningshavare, nämligen de biträdande länsarkitekterna,
enligt beslut av 1939 års riksdag inplacerades i samma lönegrad efter att
dessförinnan såsom tjänstemän å extra stat ha tillhört 24 lönegraden. De
sakkunniga ha påpekat, att en extra ordinarie lantbruksingenjör skulle ha
att, liksom de nuvarande extra lantbruksingenjörema, fullt självständigt och
med samma ansvar som en ordinarie lantbruksingenjör utföra de förrättningar,
han förordnades att handlägga. Då begynnelselönen i lönegrad Eo
24 utginge enligt 23 löneklassen sammanfölle de sakkunnigas förslag med
vad 1934 års avdikningssakkunniga i förevarande hänseende förordade.
I förutnämnda .skrivelse den 24 maj 1944 till de sakkunniga angående förslag
till personalstat för den statsunderstödda torrläggningsverksamheten hade
lantbruksstyrelsen, enligt vad de sakkunniga vidare anfört, upptagit antalet
extra lantbruksingenjörer till 10 oell antalet lantbruksstipendiater likaledes
till 10. Vid beräknandet för den allra närmaste framtiden av antalet befattningar
såsom extra ordinarie lantbruksingenjör och såsom extra ingenjör har
det emellertid synts de sakkunniga som om man borde kunna utgå från det
antal extra lantbruksingenjörer respektive lantbruksstipendiater, som för
närvarande funnes anställda. Därjämte borde enligt de sakkunnigas mening
ingenjörsaspiranter få antagas i den omfattning, som motsvarade det beräkneliga
rekryteringsbehovet, därvid hänsyn även borde tagas till att viss
gallring av aspiranterna kunde behöva ske. Om ock de sakkunniga förutsett,
att antalet icke ordinarie befattningar framdeles kunde behöva utökas, lia
de sakkunniga likväl förordat, att å tjänsteförteckningen för första budgetåret
efter den nya organisationens ikraftträdande uppfördes allenast 6 befattningar
såsom extra ordinarie lantbruksingenjör samt att medel beräknades
för anställande av 2 extra ingenjörer och 2 ingenjörsaspiranter.
78
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
c. Assistenter.
Nuvarande förhållanden.
På framställning i propositionen nr 204 godkände 1939 års riksdag ett
förslag om överförande till statsanställning av ett antal hos lantbruksingenjörerna
anställda förste assistenter och assistenter och beredande åt dem av
extra ordinarie befattningar. Förste assistent placerades i lönegraden Eo 17
och assistent i lönegraden Eo 15. Avlöning till dessa statsanställda extra ordinarie
tjänstemän skall utgå av statsmedel, men lantbruksingenjörerna åligger
att till statsverket inbetala bidrag till deras avlönande med månatligen
175 kronor för första assistent och 150 kronor för assistent. Antalet förste
assistenter utgör 24 och antalet assistenter 20.
I samband med inrättandet av extra ordinarie befattningar såsom förste
assistent och assistent infördes i instruktionen för lantbruksingenjörerna
särskilda bestämmelser angående de kompetenskrav, som skulle erfordras
för att kunna antagas till förste assistent och assistent (nr 436/1939). I enlighet
härmed gäller numera, att förste assistent och assistent skola ha genomgått
statsunderstödd lantbruks- eller lantmannaskola, avlagt examen å
byggnadslinjen vid statligt tekniskt läroverk samt genomgått kurs för utbildning
av förrättningsmän vid täckdikningsföretag därest sådan kurs anordnas
med understöd av statsmedel.
Därutöver erfordras för assistent att minst två år med goda vitsord ha
varit anställd såsom tekniskt biträde och för förste assistent att minst fem
år med goda vitsord ha varit anställd såsom assistent hos lantbruksingenjör
eller lantbruksstipendiat.
Enligt uttryckligt stadgande i instruktionen må dock lantbruksstyrelsen
godtaga annan teoretisk eller praktisk utbildning, som kan befinnas likvärdig
med den nyss angivna.
De sakkunniga.
De sakkunniga ha uttalat den meningen, att goda skäl kunde anföras för
att vid ett mera definitivt ordnande av lantbruksingenjörsorganisationen
förste assistentbefattningen omändrades till ordinarie. Denna befattning bleve
för vederbörande innehavare sluttjänst och den ställning förste assistenten
intoge såsom lantbruksingenjörens närmaste medhjälpare syntes väl motivera
den fasta anställning som följde med ordinarie tjänst. De sakkunniga
ha fördenskull förordat, att befattningen såsom extra ordinarie förste assistent
förändrades till ordinarie.
Även i fråga om de extra ordinarie assistenterna har ett överförande på
ordinarie stat synts de sakkunniga vara berättigat, bland annat på grund
av det förhållandet att assistenter och förste assistenter i stort sett hade att
utföra samma göromål. Då emellertid de sakkunniga föreslagit en betydande
utökning av antalet assistenttjänster, lia de sakkunniga ansett en viss begränsning
i antalet ordinarie dylika befattningar befogad. De sakkunniga
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
79.
ha föreslagit, alt å ordinäre stat upptoges 20 assistentbefattningar, övriga
assistenttjänster borde enligt de sakkunnigas mening inrättas såsom extra
ordinarie.
Beträffande lönegradsplaceringen lia de sakkunniga framhållit, att de icke
kunnat bortse från det förhållandet, att inom vägorganisationen tillskapats
ett antal ordinarie ingenjörsbefattningar, för vilka icke vore föreskriven högre
teknisk utbildning och som placerats i högre lönegrad (A 21 och A 19) än som
för närvarande gäller för förste assistent hos lantbruksingenjör. Enligt ut-,
talande i propositionen nr 224 till 1943 års riksdag (s. 94) kunde det förväntas,
att till nämnda ingenjörsbefattningar vid vägväsendet skulle komma
att befordras även vägmästare (A 13) och övervägmästare (A 16) med framstående
duglighet och erforderlig teknisk underbyggnad.
Med hänsyn härtill och till de krav på teknisk utbildning och föregående
praktisk verksamhet inom lantbruksingenjörsorganisationen, som ställdes på
innehavare av förste assistentbefattning, lia de sakkunniga funnit fullt motiverat,
att denna befattning i samband med dess överförande på ordinarie
stat uppflyttades till 19 lönegraden. De sakkunniga ha sålunda föreslagit, att
befattningen såsom ordinarie förste assistent hänfördes till lönegrad A 19.
De skäl, som anförts för den nu föreslagna löneställningen för förste
assistent, motiverade enligt de sakkunnigas mening jämväl, att befattningen
såsom assistent placerades i högre lönegrad än som nu vöre för denna befattning
gällande. De sakkunniga lia därför föreslagit, att ordinarie assistentbefattning
hänfördes till lönegrad A 16 och extra ordinarie assistentbefattning
till lönegrad Eo 16.
I fråga om det erforderliga antalet befattningar i förste assistent- och
assistentgraderna ha de sakkunniga omnämnt, att lantbruksstyrelsen i sin
skrivelse den 24 maj 1944 ansett sig böra räkna med 42 förste assistenter
och 52 assistenter. De sakkunniga lia emellertid hållit före, att antalet förste
assistenter tills vidare borde bibehållas vid det nuvarande. Härvid lia de
sakkunniga förutsatt, att en förste assistent skulle vara placerad i ett vart
lantbruksingenjörsdistrikt. Vad anginge assistenterna ha de sakkunniga ansett
en avsevärd ökning av deras anta! icke kunna undvikas. Enligt de sakkunnigas
mening krävde ett rationellt utnyttjande av arbetskraften att varje
extra ordinarie lantbruksingenjör tilldelades en extra ordinarie assistent, ökningen
av assistentantalet vore enligt de sakkunnigas mening vidare påkallad
av behovet att sörja för arbetets behöriga fortgång inom lantbruksingenjörsdistrikten
till förebyggande av för markägarna menliga dröjsmål med planläggningen
av begärda företag. För detta ändamål hade den nuvarande biträdespersonalen
enligt de sakkunnigas mening visat sig otillräcklig. Hänsyn
borde i detta sammanhang även lagas till vissa nya viktiga arbetsuppgifter,
som ökade arbetsbördan inom distrikten. 1 sådant hänseende vore främst att
beakta de arbeten med planläggning av kloakledningar på landsbygden,
stundom kombinerade med torrläggningsföretag, vilka tillkommit som en
följd av år 1941 genomförda ändringar i vattenlagen och vilkas antal visat
sig alltmera tilltaga. Vidare komrne en utökad kontroll över underhållet av
80
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
utförda torrläggningsföretag jämte åtföljande planläggning av underhållsarbeten
till väsentlig del att ankomma på lantbruksingenjöremas tekniskt
utbildade biträden. Med hänsyn till det nu anförda ha de sakkunniga funnit
sig böra beräkna en ökning av antalet assistentbefattningar från nuvarande
20 till 32.
De sakkunniga lia i detta sammanhang även betonat, att det förslag i fråga
örn antalet biträdande tjänstemän hos lantbruksingenjörerna, som de sakkunniga
framlagt, icke vore att betrakta såsom definitivt utan fastmera vore avsett
att tjäna såsom grund för beräkning av avlöningsstat för lantbruksingenjörsorganisationen
under det första budgetåret efter den nya ordningens genomförande.
d. Tekniska biträden.
Nuvarande förhållanden.
Tekniskt biträde antages av lantbruksingenjören (extra lantbruksingenjör,
lantbruksstipendiat) efter medgivande av lantbruksstyrelsen. Någon teoretisk
kompetens är författningsenligt icke föreskriven för anställning som tekniskt
biträde. Hittills ha dock anställda tekniska biträden ofta plägat innehava
särskild teoretisk utbildning av varierande art, såsom examen från lantbruksinstitut,
tekniskt gymnasium, studentexamen m. m. Ett stort antal biträden
ha dock haft en utbildning av lägre kvalitet.
Avlöning till tekniskt biträde bestrides av arbetsgivaren. Genom beslut
av 1942 års riksdag ha de tekniska biträdena därutöver kommit i åtnjutande
av avlöningsförbättring av statsmedel. Enligt Kungl. Majlis brev den 14
april 1944 gälla för närvarande i huvudsak följande grunder för avlöningsförbättringens
åtnjutande.
Tekniskt biträde, som efter lantbruksstyrelsens medgivande innehaft anställning
i sådan egenskap eller såsom assistent under tre år eller mera med
en sammanlagd effektiv tjänstgöringstid av minst 24 månader, erhåller avlöningsförbättring
genom ålderstillägg å 240 kronor för därefter infallande kalenderår
om minst 8 effektiva tjänstgöringsmånader. På enahanda villkor
må efter ytterligare tre anställningsår ålderstillägget utgå med 480 kronor,
efter ytterligare tre år med 720 kronor, efter ytterligare tre år med 960 kronor
och slutligen efter ytterligare tre år med 1 200 kronor.
Det åligger lantbruksstyrelsen att övervaka, att obehörig nedsättning i tekniskt
biträdes avlöningsförmåner ej sker då biträdet tillerkännes avlöningsförbättring
av statsmedel. Avlöningsförbättringen utbetalas vid ingången av
kalenderåret näst efter det, för vilket densamma skall utgå.
Antalet hos lantbruksingenjörerna anställda tekniska biträden är icke
konstant år från år utan växlar alltefter behovet av dylika arbetskrafter. Enligt
uppgift i de sakkunnigas betänkande utgör för närvarande hela antalet
omkring 25. Av dessa erhöllo för år 1943 11 befattningshavare statlig avlöningsförbättring.
De sammanlagda avlöningsförmånerna av lön från arbetsgivaren
jämte avlöningsförbättring av statsmedel, uppgingo enligt de sakkun
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
81
nigas uppgift, fördelade på kalendermånad, för nedanstående antal befattningshavare
till följande belopp.
5 .......................... 250—300 kronor
3 .......................... 300—350
1 .......................... 350—400
2 .......................... 400—450 »
De sakkunniga.
Anställningen som tekniskt biträde borde enligt de sakkunniga huvudsakligen
betraktas som en passagetjänst för befordran lill assistent och förste assistent.
Med hänsyn härtill vore det enligt de sakkunnigas mening att förorda.
att vid nyantagning av tekniska biträden anställning bereddes ett så stort
antal med för assistentbefattning erforderlig teoretisk kompetens, som erfordrades
för rekrytering av ledigblivande assistentbefattningar. Avlöning till de
tekniska biträdena borde utgå i form av arvode. Som begynnelsearvode ha
de sakkunniga funnit ett belopp av 300 kronor i månaden lämpligt och skäligt.
Detta arvodesbelopp skulle utgå även till agronomer, ingenjörer m. fl.,
vilka, utan att ha för avsikt att ägna sig åt lantbruksingenjörsverksamheten,
önskade under någon kortare tid såsom tekniskt biträde praktisera på förevarande
verksamhetsområde.
De sakkunniga ha funnit antagligt, att man framgent liksom hittills för
fyllande av behovet av tekniska biträden med fördel skulle kunna anlita även
personer, som saknade den för befordran till assistent erforderliga tekniska
utbildningen och på grund därav bomme att längre eller kortare tid kvarstå i
tjänst såsom tekniskt biträde. De sakkunniga ha därför ansett det rimligt,
att arvodesbeloppet efter viss tjänstetid höjdes, och föreslagit att detta efter
3 år bestämdes till 350 kronor, efter ytterligare tre år till 400 kronor och efter
ytterligare tre år till 450 kronor för månad. Tekniskt biträde med arvode har
ansetts, åtminstone efter någon kortare prövningstid, i övrigt böra få komma
i åtnjutande av vissa av de förmåner, som i civila icke-ordinariereglementet
vore stadgade för extra tjänstemän, exempelvis semester, lön under sjukledighet
och ersättning för tjänsteresa.
Med ledning av de från lantbruksstyrelsen inhämtade uppgifterna ha de
sakkunniga beräknat antalet erforderliga tekniska biträden för nästa budgetår
till omkring 30.
De sakkunniga lia som sin mening framhållit, att ett överförande till extra
ordinarie anställning av de tekniska biträdena under vissa förhållanden borde
anses skäligt. De ha härmed avsett sådana fall, då tekniskt biträde kvarstått i
tjänst under en avsevärd tid, 10 å 12 år eller mera, eller då tekniskt biträde
befunnes så dugligt, att det ur statsverkets synpunkt vore önskvärt att biträdet
finge en fastare anställning. I dylika fall borde åtgärder vidtagas för beredande
åt biträdet av extra ordinarie anställning med därav följande pensionsrätt,
därvid en placering i lönegrad Eo 13 syntes kunna ifrågakomma.
Med hänsyn till svårigheten att för närvarande bedöma behovet av dylika
Bihang lill riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 122.
G
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
extra ordinarie befattningar ha de sakkunniga förklarat sig icke kunna framlägga
något förslag i detta hänseende.
e. Rit- och skrivbiträden.
Nuvarande förhållanden.
I enlighet med förslag i propositionen nr 204 till 1939 års riksdag godkände
riksdagen anställande hos lantbruksingenjörerna av 24 extra ordinarie
ritbiträden med placering i lönegraden Eo 7 samt 10 extra ordinarie kontorsbiträden
med placering i lönegraden Eo 4. Lantbruksingenjörerna ha att
för avlönande av dylika statsanställda biträden till statsverket inbetala bidrag
med 175 kronor för varje ritbiträde och 125 kronor för varje kontorsbiträde,
allt för månad räknat.
I enlighet med beslut av 1941 års riksdag (IX H. T., p. 8) har antalet ritbiträden
nedsatts från 24 till 21.
För närvarande finnas statsanställda rit- och kontorsbiträden till ett antal
av 32. Härtill komma enligt uppgift av de sakkunniga ett 10-tal rit- och skrivbiträden
avlönade helt och hållet av lantbruksingenjörerna själva.
De sakkunniga.
Med motiveringen att befattningen såsom ritbiträde i de allra flesta fall
för innehavaren bleve en sluttjänst, ha de sakkunniga ansett skäligt, att sådan
befattning nu uppfördes å ordinarie stat. I betraktande av den huvudsakliga
arten av de göromål, som vore förenade med denna befattning, ha
de sakkunniga ansett, att befattningen samtidigt borde erhålla benämningen
kanslibiträde. De sakkunniga ha förutsatt, att vid första tillsättandet av de
ordinarie befattningarna såsom kanslibiträde tillsåges, att endast sådana sökande
därtill befordrades, som hunnit prövas i icke-ordinarie anställning,
samt att, där kvalificerad sökande icke anmälde sig, befattningen tills vidare
uppehölles på förordnande.
Befattningen såsom kontorsbiträde borde enligt de sakkunnigas mening
även i fortsättningen bibehållas såsom extra ordinarie i lönegrad Eo 4.
De sakkunniga ha beräknat ett ordinarie kanslibiträde för varje lantbruksingenjörsdistrikt.
Beträffande biträdesbehovet i övrigt för framtiden ha de
sakkunniga av skäl, som anförts i fråga om behovet av ökat antal assistenter,
funnit att en viss ökning av antalet extra ordinarie kontorsbiträden bleve
nödvändig. Därutöver har biträdesbehovet ansetts böra tillgodoses genom
inrättande av ett antal befattningar som extra skrivbiträde i lönegrad Ex 2
och genom anlitande av tillfällig skrivhjälp. Varje e. o. lantbruksingenjör
borde enligt de sakkunnigas mening tilldelas ett kontors- eller skrivbiträde.
De sakkunniga ha föreslagit, att för nästkommande budgetår medel beräknades
för 24 extra ordinarie kontorsbiträden och 10 extra skrivbiträden, varjämte
ett mindre belopp, förslagsvis 5 000 kronor, upptoges för att möjliggöra
anlitande av tillfällig biträdeshjälp.
Kungl. Maj:ts proposition nr 122. 83
f. dverg å ngsersåttning till vissa lant b r u k s i ngenjöre r.
De sakkunniga.
Inledningsvis lia de sakkunniga behandlat frågan om skyldighet för de
nuvarande lantbruksingenjörerna att underkasta sig den av de sakkunniga
föreslagna löneregleringen. Härom lia de sakkunniga anfört följande.
I propositionen nr 204 till 1939 års riksdag uttalade föredragande departementschefen,
att i avvaktan på en blivande lönereglering ledigblivande lantbruksingenjörsbefattningar
borde uppehållas allenast på förordnande. I enlighet
med detta uttalande, mot vilket riksdagen icke framställde någon erinran,
förklarade Kungl. Majit i brev den 9 juni 1939, att då lantbruksingenjörsbefattning
vore eller bleve ledig, densamma skulle, i avvaktan på lönereglering
för statens lantbruksingenjörer, tillsättas allenast medelst förordnande
tillsvidare. Med upphävande av detta beslut förklarade sedermera
Kungl. Majit genom brev den 19 juli 1940 att lanlbruksingenjörsbefattning,
som vöre eller bleve ledig, skulle i vederbörlig ordning tillsättas, dock med
det villkoret, att den utnämnde skulle vara skyldig underkasta sig den lönereglering
för statens lantbruksingenjörer, som statsmakterna framdeles kunde
komma att besluta.
Efter utfärdandet av sistnämnda brev ha fyra ordinarie lantbruksingenjörer
transporterats och förordnats att vara lantbruksingenjörer i annat län
samt fem extra lantbruksingenjörer utnämnts och förordnats att vara lantbruksingenjörer.
I de fullmakter, som utfärdats för ifrågavarande nio lantbruksingenjörer,
har intagits ett förbehåll örn skyldighet för dem att vara
underkastade den lönereglering för statens lantbruksingenjörer, som statsmakterna
framdeles kunde komma att besluta. Nu nämnda befattningshavare
äro sålunda pliktiga att övergå till de nya avlöningsbestämmelser de sakkunniga
föreslå.
övriga femton ordinarie lantbruksingenjörer torde med de för dem hittills
gällande avlöningsbestämmelserna icke kunna anses skyldiga att mot sitt
bestridande låta sig överföras till ny lönestat.
De sakkunniga lia vidare framhållit, att de föreslagna nya avlöningsbestämmelserna
bomme att för åtskilliga av de nuvarande lantbruksingenjörerna
medföra en icke oväsentlig beskärning av de inkomster, som de hittills
uppnått och även i fortsättningen kunde beräknas komma att uppnå, därest
det nuvarande lönesystemet ägde tillämpning. Detta bar föranlett de sakkunniga
att till behandling upptaga frågan huruvida åtgärder borde vidtagas
för att bereda dessa lantbruksingenjörer kompensation för inträffande
inkomstminskning. Efter en redogörelse för 1934 års avdikningssakkunnigas
förslag i denna del —- vilket innefattade att personliga lönetillägg å belopp
varierande mellan 1 500 och 5 400 kronor skulle utgå oavkortade under de
fem första åren från löneregleringens genomförande samt därefter avskrivas
med en sjättedel årligen — ävensom däröver avgivna yttranden lia de sakkunniga
för egen del anfört i huvudsak följande.
1 likhet med avdikningssakkunniga och de myndigheter, som yttrat sig
liver deras betänkande, finna de sakkunniga skäligt, att de lantbruksingenjörer,
som vid övergång till ny lönestat komma att lida minskning i sina inkomster
av tjänsten, erhålla viss kompensation för sådan inkomstminskning.
De sakkunniga anse sig böra framhålla angelägenheten av alt denna ersätt
-
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
ning göres så pass förmånlig, att de lantbruksingenjörer, sorn icke kunna
anses skyldiga att övergå till ny lönestat, skola finna det med sin fördel förenligt
att underkasta sig de nya avlöningsbestämmelserna. Det ligger i sakens
natur att, sedan all den hos lantbruksingenjörerna anställda biträdespersonalen
blivit överförd till statsanställning, med avlöning uteslutande av statsmedel,
det skulle bliva förenat med stora olägenheter icke minst i administrativt
hänseende, därest ett större eller mindre antal av dessa lantbruksingenjörer
skulle föredraga att kvarbliva vid det hittillsvarande lönesystemet.
Vad angår frågan om grunderna för beräknande av en övergångsvis utgående
ersättning till lantbruksingenjörerna för minskad inkomst av tjänsten
torde de sakkunniga till en början få erinra om att liknande spörsmål under
de senare åren vid olika tillfällen varit föremål för övervägande och föranlett
positiva beslut. I sådant hänseende må nämnas, att i samband med
ikraftträdandet den 1 juli 1939 av de civila avlöningsreglementena genom
kungörelse den 22 juni 1939 (nr 334) meddelades föreskrift om att befattningshavare,
å vilken civila avlöningsreglementet eller civila icke-ordinariereglementet
bleve tillämpligt, icke skulle efter ingången av år 1940 äga räkna
sig tillgodo den provision för försäljning av stämplar, varom förmäldes i 42 §
första stycket förordningen angående stämpelavgiften. I kungörelsen intogs
emellertid en övergångsföreskrift av innehåll, att befattningshavare, som före
den 1 juli 1939 varit berättigad till stämpelprovision och för år 1939 ägt
uppbära dylik provision med minst 100 kronor, skulle för år 1940 äga tillgodoräkna
sig oavkortad stämpelprovision, varefter denna för varje år skulle
minskas med en femtedel och således upphöra med ingången av år 1945.
Där provisionen med tillämpning härav under något år understege 100 kronor,
skulle rätten till provision upphöra med det året.
Vidare må nämnas, att vid behandlingen vid 1942 års riksdag av frågan om
lönereglering för häradshövdingarna bestämdes, att övergångsersättning skulle
tillkomma häradshövding, som genom övergången till ny lönestat komme att
lida löneminskning. Nämnda ersättning skulle beräknas på grundval av medelinkomsten
under tioårsperioden 1933—1942. Under det första övergångsåret
budgetåret (1943/44) skulle ersättningen utgå med fyra femtedelar av
skillnaden mellan lön i lönegrad B 2, i förekommande fall ökad med avlöningsförstärkning,
å ena sidan, och nämnda medelinkomst, å andra^ sidan.
Övergångsersättningen finge dock icke överstiga 10 000 kronor för år. Vid
jämförelsen skulle även rörligt tillägg och kristillägg inräknas.
På grundval av uppgifter som lämnats av de lantbruksingenjörer, vilka
under hela 10-årsperioden 1934—1943 varit ordinarie, ha de sakkunniga
gjort följande sammanställning över medeltalet av deras brutto- och nettoinkomster
av taxa.
År |
Brutto- inkomst kr. |
Netto- inkomst kr. |
År |
Brutto- inkomst kr. |
Netto- inkomst kr. |
1934 |
21 360 |
8 720 |
1939 |
20 210 |
8 790 |
1935 |
20 »70 |
8 820 |
1940 |
18 680 |
8 920 |
1936 |
22 930 |
11 560 |
1941 |
17 470 |
7 600 |
1937 |
21 530 |
9 600 |
1942 |
19 430 |
7910 |
1938 |
20 530 |
8 340 |
1913 |
19 650 |
8 030 |
De sakkunniga lia påpekat, att taxeinkomsterna visat betydande variationer
år från år ävensom att stora olikheter i inkomsthänseende rått de
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
85
olika lantbruksingenjörerna emellan. Detta framginge närmare av nedanstående
av de sakkunniga upprättade sammanställningar över nettoinkomst
av taxa i medeltal per år och befattningshavare under förenämnda 10-årsperiod,
därvid under B. redovisats de befattningshavare som icke under hela
perioden innehaft ordinarie lantbruksingenjörstjänst.
j Nettoinkomst |
Antal be-fattnings-havare |
Nettoinkomst |
Antal be-fattnings-havare |
A. |
|||
3 000-4 000 |
1 |
8 000— 9 000 |
3 |
4 000 - 5 000 |
1 |
9 000—10 000 |
1 |
5 000-6 000 |
— |
10 000-11000 |
1 |
6 000-7 000 |
3 |
11000-12 000 |
5 |
7 000-8 000 |
1 |
mera än 12 000 |
1 |
B. |
|||
3 000-4 000 |
1 |
5 000-6 000 |
1 |
4 000-5 000 |
4 |
mera än 6 000 |
1 |
De sakkunniga ha framhållit, att den genomsnittliga nettoinkomst, vilken
lantbruksingenjörerna intjänat med tillämpning av en av Kungl. Majit fastställd
taxa, i de flesta fall utgjort en mycket avsevärd del av lantbruksingenjörernas
inkomster av tjänsten och i vissa fall uppgått till eller rentav
överskridit den fasta lön med därtill hörande tillägg, som tillerkänts dem
genom deras inordnande å löneplan. Att i sistnämnda fall löneinkomsten
varit resultatet av en högst betydande arbetsinsats från vederbörande befattningshavares
sida ha de sakkunniga ansett ligga i öppen dag. Efter övergången
till den nya lönestaten skulle möjligheten för lantbruksingenjörerna
att genom ökad arbetsprestation inverka på löneinkomstens storlek ej längre
förefinnas. Vid sådant förhållande och då de föreliggande medeltalssiffrorna
rörande lantbruksingenjörernas inkomster av förrättningar hänförde
sig till en så lång tidsperiod som tio år, ha de sakkunniga funnit det i och
för sig billigt och skäligt, att till grund för beräknande av kompensation
för uppkommande löneminskning Indes summan av befattningshavarens årslön
omedelbart före övergången och hans genomsnittliga årliga nettoinkomst
av förrättningar åren 1934—1943. I regel borde enligt de sakkunnigas mening
skillnaden mellan denna summa och årslönen å. den nya lönestaten
utgå såsom kompensation, lämpligen benämnd övergångsersättning under
det första övergångsåret. Med hänsyn till de grundsatser, som i andra liknande
fall tillämpats, lia emellertid de sakkunniga funnit sig böra för de
lantbruksingenjörer, vilka åtnjutit de högsta taxeinkomsterna, förorda viss
begränsning av övergångsersättningen. Sålunda lia de sakkunniga föreslagit,
att i fall, då övergångsersättningen under första övergångsåret skulle
överstiga 0 000 kronor, densamma fastställdes till detta belopp och i fall,
då övergångsersättningen skulle ligga mellan 6 000 och 5 000 kronor, densamma
begränsades till sistnämnda belopp.
86
Kungl. Majlis proposition nr 122.
I anslutning till vad som bestämdes beträffande övergångsersättningens
avskrivande för häradshövdingarna bör enligt de sakkunnigas förslag övergångsersättningen
till lantbruksingenjörema avskrivas med en tiondel under
vart och ett av de följande åren. Om det nya avlöningssystemet tillämpades
från och med den 1 juli 1945, skulle följaktligen övergångsersättningen
komma att upphöra senast med utgången av budgetåret 1954/55.
Vid jämförelsen mellan löneinkomsten före och efter övergången till den
nya lönestaten borde enligt förslaget rörligt tillägg (dyrtidstillägg) och kristillägg
liksom även, i förekommande fall, kallortstillägg inräknas.
De sakkunniga ha även övervägt frågan huruvida de lantbruksingenjörer,
som enligt vad förut nämnts på grund av i fullmakt inryckt förbehåll vore
skyldiga att underkasta sig de nya avlöningsbestämmelserna, borde tillerkännas
övergångsersättning för löneminskning till följd av övergången till
ny lönestat. I detta avseende ha de sakkunniga erinrat örn att vid bestämmande
av övergångsersättning till häradshövdingarna undantag — utom i
ett fall — icke gjordes för de häradshövdingar, som vid sin utnämning genom
i fullmakten intaget villkor ålagts skyldighet att övergå på ny lönestat
(prop. nr 198/1943; r. skr. nr 290/1943). De sakkunniga ha ansett, att
även nyssnämnda lantbruksingenjörer borde få komma i åtnjutande av övergångsersättning
enligt de av de sakkunniga förordade grunderna.
De sakkunniga ha med tillämpning av nyssnämnda grunder beräknat övergångsersättningarna
under det första övergångsåret för de nuvarande lantbruksingenjörerna
till följande belopp. (Inom parentes angivas de belopp,
vartill övergångsersättningarna skulle ha uppgått, därest ovan nämnda begränsningar
icke vidtagits.)
Lantbruks- Belopp
ingenjör kronor
Kindblom, K. G......... 6 000 (8 100)
Wallér, C.-H............ 6 000 (6 700)
Risberg, N. E............ 6 000 (6 600)
Olsson, F. M............ 6 000 (6 400)
Welin-Berger, A. II...... 6 000 (6 400)
Wadman, G............ 5 000 (5 900)
Berner, C.............. 5 000 (5 100)
Helin, I. P.............. 4 400
Hägglund, J. M.......... 4 300
Lantbruks- Belopp
ingenjör kronor
Hegethorn, G. H........... 3 600
Lindqvist, E. G............ 3 500
Welin-Berger, A. E......... 3 100
Zielfelt, E.................. 2 200
Hallin, S. G. V............ 2 000
Westling, K. F............. 1 900
Gustafsson, N. G........... 1 400
Öjefors, K. E.............. 800
Lingström, L. M............ 200.
Av sammanställningen framgår, att övergångsersättning skulle tillkomma
inalles aderton lantbruksingenjörer. De övriga sex lantbruksingenjörema
skulle enligt de sakkunnigas beräkningar genom övergången till ny lönestat
icke komma att lida någon beräkningsbar löneminskning. Det sammanlagda
beloppet av övergångsersättningar skulle under det första övergångsåret
uppgå till 67 400 kronor.
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
87
g. Kompensation till extra lantbruksingenjörer och
lantbruk sstipendiater för minskade inkomster.
De sakkunniga.
I yttrande över avdikningssakkunnigas betänkande yrkade föreningen statens
lantbruksingenjörer, att även extra lantbruksingenjörer och lantbruksstipendiater
skulle tillerkännas kompensation för uppkommande löneminskning.
De sakkunniga ha framhållit, att därest lönefrågan för denna ickeordinarie
personal ordnades på sätt de sakkunniga i det föregående föreslagit,
anledning till åtgärd som nyss nämnts i allmänhet icke torde komma
att förefinnas. Skulle det visa sig, att vid extra lantbruksingenjörs eller stipendiats
inplacering i löneklass å löneplan i civila icke-ordinariereglementet
någon nämnvärd löneminskning uppkomme, syntes framställning få göras
hos Kungl. Maj:t om placering i sådan löneklass inom den för honom
fastställda lönegraden, att löneskillnaden i möjligaste mån eliminerades.
h. Övergångsanordn ingar.
De sakkunniga.
I fråga om de särskilda anordningar och bestämmelser som påkallas av den
föreslagna löne- och omregleringen inom lantbruksingenjörsorganisationen
ha de sakkunniga anfört följande.
Lantbruksingenjör som övergår på den nya lönestaten torde i fråga om löneklassplacering
inom lönegraden A 29 böra få taga i beräkning den tid han
tillhört lönegrad A 21 eller, vad angår lantbruksingenjör å äldre lönestat, lönegrad
B 21. Den som vid övergången till den nya lönestaten exempelvis tillhör
24 löneklassen inom lönegrad A 21 eller samma löneklass inom lönegrad
B 21 bör sålunda enligt de sakkunnigas mening inplaceras i 32 löneklassen
av lönegrad A 29. Den som vid övergången exempelvis tillhör 21 löneklassen
inom lönegrad A 21 eller samma löneklass inom lönegrad B 21 bör erhålla
placering i 29 löneklassen samt därjämte för uppfattning i högre löneklass
få taga i beräkning den tid han tillhört 21 löneklassen.
I fråga om placering i löneklass av extra lantbruksingenjör såsom extra
ordinarie tjänsteman inom lönegrad Eo 24, lantbruksstipendiat såsom extra
ingenjör inom lönegrad Ex 21, förste assistent såsom ordinarie tjänsteman
inom lönegrad A 19, assistent såsom ordinarie eller extra ordinarie tjänsteman
inom lönegrad A 16 respektive Eo 16 samt ritbiträde såsom kanslibiträde
inom lönegrad A 7 torde de i vederbörande avlöningsreglemente meddelade
allmänna föreskrifterna rörande löneklassplacering böra äga tillämpning.
Vid beräknande av arvoden till tekniska biträden synes del skäligt, att vederbörande
tjänstemän få för erhållande av förhöjt arvode tillgodoräkna sig den
tid de hos lantbruksingenjör innehaft anställning såsom tekniskt biträde, varvid
de sakkunniga förutsätta, att ingen skall behöva lida minskning i nuvarande
avlöningsförmåner vid övergången till statsanställning. Ordinarie lantbruksingenjör,
som övergår till den nya lönestaten, bör efter övergången få
uppbära övergångsvis utgående barntillägg i enlighet med de bestämmelser,
som meddelats i kungörelsen den 15 juni 1939 (nr 428) angående barntillägg
åt vissa befattningshavare i statens tjänst.
Enär hittills åtnjuten inkomst enligt taxa för verkställda förrättningar i
88
Kunni. Maj.ts proposition nr 122-
tjänsten skulle efter löneregleringens ikraftträdande komma att inlevereras till
statsverket, erfordras föreskrifter i fråga örn beräknande av ersättning för
sådan förrättning, som vid övergången icke avslutats. Sådan föreskrift påkallas
jämväl av det förhållandet, att enligt de sakkunnigas förslag vissa ändringar
i taxebestämmelserna skulle träda i kraft samtidigt med löneregleringen.
Lantbruksingenjör, extra lantbruksingenjör eller lantbruksstipendiat som
vid tidpunkten för övergången icke avslutat påbörjad förrättning torde, örn
förrättningen kan komma att avslutas inom ett år från övergången, ha att i
samband med avslutandet upprätta räkning enligt före övergången gällande
taxa samt insända denna till lantbruksstyrelsen med angivande av de förrättningsåtgärder,
som härröra från tiden före övergången oell de som utförts
efter nämnda tidpunkt. På lantbruksstyrelsen bör därefter ankomma
att besluta örn det i räkningen upptagna beloppets fördelning på statsverket
och förrättningsmannen. I fråga om förrättning, vilken icke kan avslutas inom
nämnda tid av ett år,-torde det böra åligga förrättningsmannen att inom
samma tid upprätta och till lantbruksstyrelsen insända räkning å den honom
enligt dittills gällande taxa tillkommande gottgörelsen för intill tiden för övergången
verkställda förrättningsåtgärder jämte förteckning över sagda åtgärder.
Belopp, som på grund av nämnda räkningar tillkomma iorrättningsmännen,
torde böra till dem utbetalas i den mån betalning inflyter från sakägarna.
De sakkunniga hålla före, att med hänsyn till de övergångsersättningar som
föreslagits och de förmåner i övrigt som skulle följa med övergången, samtliga
nuvarande ordinarie lantbruksingenjörer skola finna det med sina intressen
förenligt att underkasta sig den nya löneregleringen. Då emellertid vissa
av dem icke torde kunna mot sitt bestridande överföras på ny lönestat, synes
en föreskrift höra meddelas om att icke övergångspliktig lantbruksingenjör,
som ej vill underkasta sig den nya löneregleringen, har att till lantbruksstyrelsen
därom göra anmälan före viss av Kungl. Majit fastställd dag.
För det fall att lantbruksingenjör efter sålunda gjord anmälan kvarstår å
nu gällande lönestat erfordras — särskilt med hänsyn till att de biträdande
tjänstemännen i distriktet skulle avlönas uteslutande med statsmedel — före
skrifter för reglerande av hans inkomster av verkställda förrättningar. I detta
avseende torde man icke kunna bortse från det beslut, som av 1942 års
riksdag fattades med avseende på löneförmånerna för häradshövding, som i
samband med genomförande av ny lönereglering icke ville underkasta sig
denna. Enligt sagda beslut skulle sådan häradshövding bibehållas vid sina
löneförmåner — lilli och tjänstgöringspengar, partiell löneförbättring, dyrtidstillägg
och kristillägg — enligt före löneregleringen gällande grunder. Därjämte
skulle ersättning tillkomma honom för den minskning i inkomster av
tjänsten, som föranleddes av indragning till statsverket av häradshövdingarna
tillkommande sportler. Denna ersättning skulle bestämmas till sådant
belopp, att häradshövdingens samtliga löneförmåner komme att ungefärligen
motsvara hans hittillsvarande genomsnittliga inkomst — med visst avdrag
— i den mån denna inkomst icke överstege löneförmånerna för befattningshavare
i lönegrad B 2, d. v. s. de löneförmåner, som å den nya lönestaten
skulle tillkomma häradshövding i domsaga utan rätt till avlöningsiörstärkning.
Enligt de grundsatser som sålunda tillämpades för häradshövdingarna torde
Kungl. Majit äga föreskriva begränsning jämväl av taxeinkomst som skall
tillkomma lantbruksingenjör, vilken kvarstannar å hittills gällande lönestat.
I anslutning härtill synes sådan lantbruksingenjör böra äga i fortsättningen
uppbära — förutom lön enligt nu gällande lönegrad samt rörligt tillägg (dyrtidstillägg),
kristillägg och, i förekommande fall, kallortstillägg— ersättning
enligt gällande taxa för förrättningar i tjänsten. De sammanlagda inkomster
-
Kunell. Maj.ts proposition nr 122.
89
na av lön jämte tillägg saint ersättning enligt taxa torde dock icke böra av
honom få uppbäras till sammanlagt högre belopp än som skulle i lön jämte
rörligt tillägg och kristillägg samt, i förekommande fall, kallortstillägg lia tillkommit
honom, om han vid löneregleringens genomförande övergått på den
nya lönestaten. Överskjutande taxeersättning bör inlevereras till statsverket
såsom ersättning för de utgifter, statsverket genom löneregleringen åtoge sig
i avseende å den biträdande personalens i distriktet avlönande, hyres- och
materielkostnader m. m. Enligt de sakkunnigas mening bör sålunda förstatligandet
av förvaltningen i distriktet ske oberoende av örn lantbruksingenjören
övergår till ny lönestat eller han vill kvarstå vid det nuvarande lönesystemet.
Därest emellertid lantbruksingenjörens nuvarande sammanlagda inkomster
av tjänsten —- lön jämte tillägg samt genomsnittlig nettoinkomst av taxa -—
i nämnvärd mån överstiga vad som med nyss anförda inkomstbegränsning
skulle tillkomma honom, torde framställning eventuellt få göras till riksdagen
om beredande åt honom av personligt lönetillägg.
Ett genomförande av de sakkunnigas förslag till lönereglering för personalen
i lantbruksingenjörsdistrikten påkallar vissa ändringar i gällande avlönings-
och andra författningar. Sålunda torde vad civila avlöningsreglementet
angår stadgandet i 56 § 2 mom. böra utgå. Vidare böra i tjänsteförteckningen
till reglementet göras de ändringar, som betingas av den nya lönegradsplaceringen
för lantbruksingenjörerna samt av uppförande å ordinarie stat av
befattningarna såsom förste assistent, assistent och kanslibiträde. Befattningen
extra ordinarie assistent synes böra intagas i den bilaga, som tinnes fogad
vid kungörelsen den 30 juni 1944 (nr 471) med föreskrifter i fråga örn placering
i lönegrad av vissa extra ordinarie tjänstemän. Då vidare lantbruksingenjör
efter omregleringen skall i avseende å rese- och traktamentsklass
följa den för hans lönegrad gällande, bör det i tilläggsbestämmelserna till allmänna
resereglementet under A införda särskilda stadgandet angående lantbruksingenjör
rese- och traktamentsklass upphävas. I resereglementet för
lantbruksingenjörerna böra vidtagas de ändringar, som påfordras genom de
av de sakkunniga föreslagna nya traktamentsbeloppen. Slutligen torde ett
flertal ändringar och kompletteringar bliva erforderliga i instruktionen för
lantbruksingenjörerna.
i. Statens övertagande av l a ntb r u k singenjörsorga
n
i s atio ne n.
De sakkunniga.
Utöver de kostnader för lantbruksingenjörsorganisationen, som statsverket
redan nu svarade för, såsom rese- och traktamentsersättningar samt
sjukvård till statsanställd personal, borde enligt de sakkunnigas mening
statsverket efter löneregleringens genomförande övertaga ansvaret för de omkostnader
för tjänsten, som hittills burits av lantbruksingenjörerna själva.
Hit hörde utgifter för hyra för tjänstelokal med uppvärmning, lyse, städning
och telefon samt vidare möbler och kontorsmaskiner, rit- och skrivmateriel
samt instrument och annan fältutrustning, som erfordrades för verksamhetens
bedrivande. Vad som av sådana inventarier m. m. vid övergången
innehades av lantbruksingenjörerna, borde i den mån det befunnes för statsverket
ändamålsenligt, efter förslag och värdering av för ändamålet tillsatta
90
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
värderingsman, inlösas av statsverket. Därest extra ordinarie lantbruksingenjör
befunnes böra stadigvarande stationeras på samma ort som ordinarie
lantbruksingenjör, syntes böra undersökas möjligheten av att anordna gemensam
lokal för båda befattningshavarnas verksamhet.
Yttrandena.
De sakkunnigas förslag om övergång till en sådan ordning att
lantbruksingenjörerna skulle erhålla uteslutande statsavlöning
och samtliga deras tjänstebiträden bliva statsanställda har tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av samtliga hörda myndigheter och sammanslutningar
med undantag av länsstyrelsen och förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet
i Malmöhus län.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört följande.
Borttagandet av lantbruksingenjörernas rätt till förrättningsersättning står
i god överensstämmelse med den allmänna tendensen inom statsförvaltningen
att avskaffa alla sportelinkomster. När det gäller befattningshavare med
så självständigt och vad angår arbetsprestationens storlek okontrollerbart arbete
som lantbruksingenjörerna måste man emellertid ställa sig tveksam till
lämpligheten av denna anordning. Det torde vara obestridligt, alt lantbruksingenjörernas
arbetsvecka är betydligt längre än den, som i allmänhet tilllämpas
för tjänstemän i verk med reglerad arbetstid. Berövas lantbruksingenjörema
helt sina sportelinkomster, måste man räkna med att de komma att
upphöra med allt nu förekommande övertidsarbete. Och följden härav lärer
bliva ett ökat behov av arbetskraft med samma kompetens som lantbruksingenjörerna.
Ur ekonomisk synpunkt lärer sportlernas avskaffande därför
otvivelaktigt komma att föra med sig ökade löneutgifter. Då emellertid för
närvarande torde föreligga brist å personer med lantbruksingenjörs kompetens,
synes den omedelbara påföljden av löneregleringen också komma att
bliva brist på arbetskraft för torrläggningsföretagens planläggning och genomförande.
Med hänsyn till den eftersläpning, som redan förekommer på
detta område, måste denna påföljd anses synnerligen oläglig. Frånsett den
rent principiella inställningen, att statstjänstemän böra vara helt statsavlönade,
lärer till stöd för yrkandet om avskaffandet av sportlerna för lantbruksingenjörerna
icke ha andragits något annat förhållande än att dessa på
grund av sitt sportelintresse i vissa fall kunnat visa sig benägna att förorda
torrläggningsföretag, vilkas ekonomiska bärighet varit tvivelaktigt. Även örn
påståendena härom ej äro helt ogrundade, lärer med tillkomsten av de föreslagna
torrläggningsnämnderna tillräckliga garantier skapas för att dylika
mindre bärkraftiga företag framdeles icke komma till stånd. Under hänvisning
till det sålunda anförda anser sig länsstyrelsen icke kunna tillstyrka den
av de sakkunniga föreslagna löneregleringen för lantbruksingenjörerna.
Förvaltningsutskottet hos Malmöhus läns hushållningssällskap har uttalat
den meningen att lantbruksingenjörernas fulla avlönande med statsmedel
skulle komma att försinka torrläggningsärendenas handläggning och öka
kostnaderna, varför utskottet ansåge nuvarande avlöningsformer böra i huvudsak
bibehållas.
Liknande synpunkter ha anförts av Föreningen statens lantbruksingenjörer,
som emellertid ej motsatt sig genomförandet av de sakkunnigas förslag.
Kunni. Maj:ls proposition nr 122.
91
Lantbruksstyrelsen har förklarat sig tillstyrka den föreslagna omläggningen
av lantbruksingenjörernas avlöningsförhållanden m. m., icke med hänsyn till
den ofta helt ovederhäftiga kritiken mot verksamheten utan huvudsakligen
av den anledningen, att en dylik omläggning finge anses utgöra en nödvändig
förutsättning för att jämväl tjänstebiträdena skulle kunna beredas hel statsanställning
och därmed tillförsäkras större trygghet i existensvillkoren än
vad som under hittillsvarande anställningsförhållanden varit möjligt.
I fråga om lönegrads placeringen för lantbruksingenjöjerna
innehålla yttrandena i huvudsak följande.
Statskontoret har i samband med uttalanden rörande lantbruksingenjörernas
utbildning givit uttryck för den meningen, att ett av besparingsberedningen
framfört förslag örn två slag av förrättningsmän för planering av torrläggningar
hade goda skäl för sig. Enligt detta förslag skulle flertalet förrättningsmän
ha en huvudsakligen på agronomexamen grundad utbildning
och ett mindre antal, såsom chefer för större distrikt, såväl agronomisk som
teknisk utbildning. Anställnings- och avlöningsvillkoren påverkades enligt
statskontorets mening givetvis av den organisation, som slutligen kunde bliva
bestämd för torrläggningsverksamheten och de kompetenskrav, som uppställdes
för förrättningsmännen. Även vid ett accepterande av de sakkunnigas
organisationsförslag måste emellertid bestämda invändningar resas mot
de föreslagna lönevillkoren. Sålunda ansåge statskontoret en placering högre
än i 27 lönegraden utesluten.
Till närmare utveckling av sin mening har statskontoret anfört.
Nuvarande löneläge för lantbruksingenjörer — lönegrad A 21 jämte ersättning
enligt taxa — utgår från beräkningen, att summan av en lantbruksingenjör
årsinkomst av avlöning och taxa skulle ligga vid omkring 12 000 kronor,
varav taxeinkomsterna antagits i medeltal belöpa sig till 4 000 kronor. I pensionshänseende
skall befattningen anses tillhöra 26 lönegraden. Emellertid
visar den nu verkställda utredningen, att den beräkneliga genomsnittsinkomsten
av taxa för en ordinarie lantbruksingenjör ligger väsentligt högre än som
tidigare antagits, eller vid 8 800 kronor för år, varför totalinkomsterna inom
olika ortsgrupper ligga mellan 17 100 och 18 800 kronor i begynnelselön och
mellan 18 800 och 20 600 kronor i slutlön. Det förefaller uppenbart, att de
sakkunniga i sitt förslag till lönegradsplacering av lantbruksingenjörstjänsterna
i samband med indragning av taxeinkomsterna till statsverket starkt påverkats
av detta i förhållande till statens vanliga avlöningsprinciper onormalt
höga löneläge. I anslutning till ett av 1934 års avdikningssakkunniga tididigare
framlagt förslag förordas sålunda, att befattningen såsom ordinarie
lantbruksingenjör placeras i lönegrad A 29. Statskontoret, som i yttrande
över avdikningssakkunnigas förslag på angivna skäl förklarade sig icke kunna
tillstyrka högre placering än i 26 lönegraden, måste alltjämt vidhålla sin
uppfattning, att med ifrågavarande befattningar förenade arbetsuppgifter och
ansvar svårligen göra en högre löneställning sakligt motiverad. Det må sålunda
erinras, att till 26 lönegraden bl. a. hänförts jägmästare vid domänverket,
vilka i fråga om utbildning, tjänsteåligganden och ansvar torde få anses
minst jämställda med lantbruksingenjörema. Vill man taga hänsyn jämväl
lill de åt vissa revirförvaltare utgående särskilda lönetilläggen lärer man i allt
fall icke vid en dylik jämförelse kunna komma högre än till 27 lönegraden
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
eller samma lönegrad som tillämpas för vissa högre ingenjörstjänster vid
kommunikationsverken. Men att i lönehänseende likställa lantbruksingenjörer
med Överjägmästare bör enligt statskontorets mening vara uteslutet.
Skulle däremot lantbruksingenjörerna uppdelas på två kategorier, kommer
lönefrågan i delvis ändrat läge. Det kan då måhända visa sig motiverat att
hänföra ett mindre antal förste lantbruksingenjörer till lönegrad A 29 med
hänsyn till de större kompetenskrav och det vidgade ansvar, som skulle vara
förenade med chefskapet för större distrikt, medan för övriga lantbruksingenjörer
en löneställning, motsvarande ungefär 24 lönegraden, sannolikt skulle
visa sig tillräcklig.
Riksräkenskcipsverket har erinrat örn alt ämbetsverket i yttrande över 1934
års avdikningssakkunnigas betänkande föreslagit, att lantbruksingenjörerna
skulle placeras i 28 lönegraden. Riksräkenskapsverket har funnit så mycket
mindre anledning frångå detta sitt ställningstagande som de sakkunniga för
aspiranterna på lantbruksingenjörsbanan föreslagit en förhållandevis mycket
gynnsam befordringsgång.
Allmänna löne nämnd en, som förordat lantbruksingenjörernas inplacering
i lönegrad A 28, har anfört följande.
Beträffande frågan om lantbruksingenjörstjänsternas bibehållande såsom
fullmaktstjänster ha enligt lönenämndens mening tillräckliga skäl blivit anförda
härför, varför lönenämnden ansluter sig till de sakkunnigas uppfattning
härutinnan. Vad åter angår lönegradsplaceringen, framgår av betänkandet,
att allmänna civilförvaltningens lönenämnd i utlåtande över 1934 års
avdikningssakkunnigas betänkande fann sig böra förorda, att lantbruksingenjörerna
hänfördes till 28 lönegraden. Allmänna lönenämnden har på denna
punkt kommit till samma resultat som nyssnämnda lönenämnd. Framhållas
må, att en inplacering av lantbruksingenjörerna i 29 lönegraden kan förväntas
medföra konsekvenser inom andra områden av statsförvaltningen. Vidare
bör beaktas, att aspiranterna på lantbruksingenjörstjänst ha att enligt de sakkunnigas
förslag emotse en tämligen gynnsam befordringsgång, vilken regelmässigt
kan förväntas resultera i erhållande av ordinarie befattning såsom
lantbruksingenjör. Då ej heller i övrigt sådana omständigheter kunna anses
föreligga, att lantbruksingenjörernas placering i högre lönegrad än A 28 är
tillräckligt motiverad, finner sig lönenämnden böra förorda, att inplaceringen
sker i sistnämnda lönegrad.
Skiljaktig mening har anförts av ledamoten, förste vice talmannen Karl
Magnusson, som yttrat följande.
Lantbruksingenjörernas arbetsuppgifter synas mig vara av sådant slag alt
tjänstens placering på C-planen är synnerligen befogad även om detta skulle
anses böra medföra en något högre lön än vid placering enligt A-planen. Deras
arbete är nämligen av den ansvarsfyllda och ömtåliga beskaffenhet att
större möjligheter böra förefinnas att avlägsna eller omflytta en uppenbarligen
olämplig tjänsteman än som är möjligt med en fullmaktstjänsteman. Det är
härvid tillräckligt att erinra om de talrika torrläggningsföretag, vilka misslyckats
eller föranlett orimliga kostnader på grund av mindre tillfredsställande
handläggning av lantbruksingenjör. Jag har därför inom lönenämnden
förordat att lantbruksingenjörerna avlönas enligt G-planen.
Länsstyrelsen i Jämtlands lån har funnit en jämförelse med andra befattningshavare
inom statsförvaltningen med ungefärligen enahanda arbets
-
Kunr/l. Majlis proposition nr 122.
93
uppgifter giva vid handen, att den föreslagna placeringen i lönegrad A 29
vore väl högt tilltagen. Länsstyrelsen kunde därför ej tillstyrka, att lanthruksingenjörerna
hänfördes till högre lönegrad än A 28.
Lantbruksstyrelsen, som tillstyrkt de sakkunnigas förslag om placering av
lantbruksingenjörstjänsten i lönegrad A 29, har framhållit i huvudsak följande.
I yttrande över 1934 års avdikningssakkunnigas förslag anförde lantbrulÄstyrelsen
i denna fråga bland annat följande.
»Såsom särskilt motiv för den relativt höga placeringen i 29 lönegraden
åberopa de sakkunniga den för lantbruksingenjörerna föreskrivna långa utbildningstiden
samt den ansvarsfulla arten av deras tjänsteuppgifter, vilka
kunna få verkningar av djupgående ekonomisk räckvidd för såväl det allmänna
som den enskilde. De sakkunniga uppdraga jämväl uti förevarande
avseende en jämförelse med vägingenjörerna, som äro placerade i 28 lönegraden,
och förklara de sakkunniga, att lantbruksingenjör bör erhålla något
högre avlöning än den som fastställts för vägingenjör.
Beträffande placeringen i lönegrad av ordinarie lantbruksingenjör vill det
förefalla lantbruksstyrelsen, som om den av de sakkunniga föreslagna placeringen
skulle vara väl hög. Lantbruksstyrelsen vill med avseende härå
exempelvis erinra, att byrådirektörerna i lantbruksstyrelsen med egen föredragning
äro hänförda till 26 lönegraden, att fiskeriintendenterna, för vilka
en lika lång utbildningstid är föreskriven som för lantbruksingenjörerna,
likaledes äro tillförda 26 lönegraden samt att slutligen föredraganden för
insjöfisket, som har byrådirektörs titel och för vilken en avsevärt längre
utbildningstid är fastställd, är placerad i 28 lönegraden. Givetvis böra lantbruksingenjörerna
på intet villkor hänföras till lägre lönegrad än vägingenjörerna.
Under angivna förhållanden finner lantbruksstyrelsen för sin del,
att en placering i 28 lönegraden av lantbruksingenjörerna är en väl avvägd
och skälig sådan.»
Vad sålunda anfördes anser lantbruksstyrelsen fortfarande äga giltighet.
Styrelsen finner sig emellertid, med särskild hänsyn till det förhållandet att
en placering av lantbruksingenjörerna i lägre lönegrad än vad nu av de
sakkunniga föreslagits kan befaras komma att allvarligt äventyra en tillfredsställande
rekrytering av denna tjänstemannakår, böra förorda, att lantbruksingenjörerna
placeras i lönegrad A 29. Med avseende härå förtjänar
nämnas att — synbarligen med anledning av lantbruksingenjörsorganisationens
förestående omläggning och därav befarad nedgång i lantbruksingenjörernas
inkomster av tjänsten — rekryteringen till kåren under de senare
åren så gott som helt avstannat, något som kan få^ de allvarligaste konsekvenser
för verksamhetens fortsatta behöriga uppehållande.
Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har tillstyrkt placering
i lönegrad A 29.
Föreningen statens lantbruksingenjörer har under framhållande, att de
av de sakkunniga uträknade medelinkomsterna för lantbruksingenjörer
ogynnsamt påverkats av krisförhållandena (inkallelser, högre biträdeslöner,
dyrare materiel, borttagande av viss taxeinkomst m. lii.), som sin mening
uttalat, alt de argument, de sakkunniga anfört för tjänstens placering i lönegrad
A 29, väl motiverade en placering i lönegrad A 30. Härigenom skulle
också de personliga lönetilläggen för vissa nuvarande distriktsinnehavare,
vilka måste bliva i viss mån beroende på tillfälligheter och ovidkommande
94
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
omständigheter, kunna minskas i motsvarande mån. Men framför allt med
hänsyn till en nu mera än någonsin påkallad hastigt förbättrad rekrytering,
måste en mot den långa utbildningstiden svarande lönegradsplacering anses
motiverad. Av 8 lantbruksstipendiatbefattningar vore för närvarande 6 vakanta,
och några aspiranter funnes föreningen veterligen ej. Om snabb ändring
därutinnan ej åstadkommes, torde örn ett fåtal år stor brist på förrättnftigsmän
uppstå.
Även Statsverkens ingenjörsförbund har ansett lantbruksingenjörsbefattningens
placering i lönegrad A 30 motiverad.
I fråga örn den icke-ordinarie ingenjörs perso nalén har
i yttrandena anförts i huvudsak följande.
Statskontoret har förklarat att de föreslagna lönerna för den icke-ordinarie
ingenjörspersonalen förefölle statskontoret anmärkningsvärt höga. Ett
begynnelsearvode av 500 kronor för månad för ingenjörsaspirant måste i
jämförelse med såväl till lantbruksstipendiat nu utgående arvode, 295 kronor,
som den tingsmeriterade juristen under provtjänstgöringstiden i departement
och vissa större centrala ämbetsverk vanligen tillkommande ersättningen,
beräknad efter lönegrad Ex 11:8, anses rikligt tillmätt. Ett arvode
å 400 kronor borde vara tillfyllest. Ej heller kunde statskontoret tillstyrka
högre löneställning för extra ingenjör än lönegrad Ex 20 eller för extra ordinarie
lantbruksingenjör än Eo 22.
Allmänna lönenämnden har funnit den av de sakkunniga föreslagna befordringsgången
upp till lönegrad Eo 24 kunna förefalla väl snabb men
med hänsyn till önskvärdheten av att trygga en fullgod rekrytering och under
förutsättning, att här regelmässigt bleve fråga örn högskoleutbildade
ingenjörer, icke velat göra någon erinran mot förslaget i denna del.
Lantbruksstyrelsen har erinrat örn sitt yttrande över 1934 års avdikningssakkunnigas
förslag i förevarande avseende, däri lantbruksstyrelsen med
hänsyn till dels sannolik befordringsålder, dels ock det förhållandet, att
extra lantbruksingenjörsbefattning skulle vara den första tjänst, vartill befordran
kunde vinnas å lantbruksingenjörsbanan, förklarat sig icke kunna
tillstyrka högre lönegrad än den 23. Styrelsen har nu förmält att, ehuru
styrelsen för sin del fortfarande vöre av den uppfattningen att 23 lönegraden
kunde ur sakliga synpunkter anses fullt tillräcklig för här ifrågavarande
befattningshavare, styrelsen dock funne sig av hänsyn till speciella rekryteringssvårigheter,
nu böra tillstyrka, att de extra lantbruksingenjörerna placerades
i lönegrad Eo 24. Styrelsen funne de sakkunnigas förslag om inrättande
av befattningar som ingenjörsaspirant med ett årsarvode av 6 000
kronor och extra ingenjör i lönegrad Ex 21 välbetänkt och måhända ägnat
att i någon mån stimulera rekryteringen på lantbruksingenjörsbanan. Styrelsen
ville med avseende å de extra ingenjörernas utbildning framhålla,
att det skulle för blivande lantbruksingenjörer vara av synnerligt värde, örn
de kunde beredas tillfälle att under aspiranttiden genom någon tids tjänstgöring
hos vattendomstol förskaffa sig närmare kännedom örn torrläggningsärendenas
behandling i denna instans. Enligt vad styrelsen inhämtat
Kunni. Maj.ts proposition nr 122.
95
mötte från vattendomstolarnas sida intet hinder mot en sådan anordning.
För ifrågavarande tjänstgöring borde lämpligen anslås en tid av ett halvi
år. Det torde emellertid å andra sidan få anses angeläget, att den sammanlagda
utbildningstiden för extra ingenjör icke förlängdes utöver vad de sakkunnigas
förslag innebure. Detta önskemål kunde tillgodoses genom en avkortning
av tjänstgöringen bos hushållningssällskap till ett halvt år.
Föreningen statens lantbruksingenjörer har anfört bland annat följande.
Vad beträffade de föreslagna extra ordinarie lantbruksingenjörernas, de
extra ingenjörernas och ingenjörsaspiranternas löne- och anställningsförhållanden
ville föreningen framhålla angelägenheten av, att deras villkor
icke gjordes sämre än för annan i statens tjänst anställd personal med likartad
utbildning, på det att en tillfredsställande rekrytering måtte kunna
ordnas. Detta syntes ej ha tillräckligt beaktats av de sakkunniga. Föreningen
ville särskilt understryka skäligheten och behovet av, att de extra ordinarie
lantbruksingenjörerna placerades i lönegrad Eo 26. Härför talade bland annat
deras långa och dyrbara utbildning, deras i allmänhet sena befordran
till ordinarie befattning och deras verksamhet som självständiga förrältningsmän
med i stort sett samma uppgifter och ansvar som distriktsinnchavama,
vilket gjorde att de borde placeras i minst samma lönegrad som
vägingenjörema.
I fråga örn de extra ingenjörernas utbildning har föreningen framfört
samma förslag örn tjänstgöring i vattendomstol och avkortning av tjänstgöringen
hos hushållningssällskap som lantbruksstyrelsen.
Statsverkens ingenjörs förbund har framhållit i huvudsak följande.
Enär inkomsten för särskilt de högre befattningshavarna genom löneregleringen
kommer att minskas, är det nödvändigt, att begynnelselönerna hållas
tillräckligt höga för att banan skall få erforderlig rekrytering. Detta
tycks ej lia tillräckligt beaktats av de sakkunniga. De föreslå ett arvode på
500 kronor i månaden, d. v. s. något 100-tal kronor mindre än som utgår
i ett flertal andra statliga verk och inom den kommunala och privata företagsamheten
till nyutexaminerade civilingenjörer. Även i fortsättningen ligga
de föreslagna lönerna åtskilligt under genomsnittsnivån.
Förbundet anser dessutom systemet med arvoden vara olämpligt i andra
fall än då det rör sig örn rent tillfälliga uppdrag. I föreliggande fall bör
inplacering ske i viss löneklass, varigenom dyrortsgruppering blir tillämplig
på de utgående lönerna. Efter ett eller högst två års anställning böra ingenjörerna
bliva extra ordinarie i likhet med i flertalet andra civila verk.
Hänsyn bör därjämte vid löneplaceringarna tagas till alt de blivande lantbruksingenjörerna
väl i regel, på grund av den agronomiska utbildningen,
få underkasta sig ett års längre studietid än civilingenjörer i allmänhet. Pä
grund av det ringa antalet befattningar inom yrket äro befordringsutsikterna
dessutom i hög grad beroende på åldersfördelningen bland befattningshavarna.
I anslutning till det anförda får förbundet föreslå följande befordringsgång.
En nyantagen ingenjör placeras alt börja med i Ex 19. Sedan han
efter bortåt ett års tjänstgöring hos lantbruksingenjör erhållit intyg örn lämplighet
för fortsatt anställning placeras han ett år efter anställningens början
(eller vid nästföljande kvartalsskifte) i Ex 21. Efter ytterligare ett år sker
befordran lill Eo 21.
96
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
I fråga om den närmast följande utbildningen ha de sakkunniga föreslagit
bl. a. ett helt års tjänstgöring lios hushållningssällskap. Enligt uppfattningen
hos berörda ingenjörer kan denna tid ej anses väl utnyttjad och
torde utan större olägenhet kunna nedskäras till ett halvt år. I stället får
förbundet föreslå ett halvt års tjänstgöring vid någon av vattendomstolarna,
som torde vara av stort värde för den framtida verksamheten som lantbruksingenjör.
De s. k. extra ordinarie lantbruksingenjörerna ha samma förrättningsmannakompetens
som de ordinarie lantbruksingenjörerna men sakna särskilt
distrikt. Deras placering i Eo 24, fem lönegrader under de ordinarie
lantbruksingenjörerna, måste med hänsyn till de likartade arbetsuppgifterna
anses vara alldeles för låg och medföra den konsekvensen, att en aldrig så
lång tjänstgöring icke kan få tillgodoräknas i lönehänseende genom suddning
efter befordran till ordinarie lantbruksingenjör. Sådan befordran, som
är den enda inom denna befordringsgång, varigenom ordinarie befattning kan
erhållas, sker därjämte först vid en relativt hög levnadsålder (40 å 45 år).
Förbundet får därför föreslå, att den grupp, som motsvarar de sakkunnigas
extra ordinarie lantbruksingenjörer, placeras i 26 lönegraden och att
hälften gives ordinarie ställning. De senare komma sålunda att bliva ordinarie
lantbruksingenjörer utan särskilt distrikt i motsats till lantbruksingenjörerna
med särskilt distrikt. Härvid kan tänkas, att de sistnämnda för att markera
skillnaden i ställning och lönegrad givas titeln »lantbruksöveringenjör».
Sveriges allmänna lantbrukstjänstemannaförbund har anfört i huvudsak
följande.
Förbundet har icke kunnat undgå att finna det anmärkningsvärt, att enligt
förslaget icke mindre än 32 tjänstemän, nämligen två ingenjörsaspiranter
och 30 tekniska biträden, skulle bibehållas som arvodister. Arvodisterna ha
icke ordnade allmänna anställningsvillkor. Under de senare åren lia de endast
i otillräcklig omfattning och ibland icke alls erhållit kompensation för
levnadskostnadsstegringen. Anställningsformen bör tillgripas endast då alldeles
särskilda skäl — tillfällig anställning eller dylikt — föranleda härtill.
Sådana skäl föreligga icke i dessa fall.
1936 års lönekommitté gör i detta hänseende i sitt betänkande med förslag
till militärt icke-ordinariereglemente vissa betydelsefulla principuttalanden.
Kommittén fann en utjämning av de skiftande lönevillkor, som tillämpas inom
kontraktsanställningen, önskvärd. För personal med mera fortlöpande
arbetsuppgifter och stadigvarande anställning måste denna anställningsform
enligt kommitténs åsikt betraktas som otillfredsställande.
Befattningarna som ingenjörsaspiranter och tekniska biträden äro visserligen
passagetjänster. Vederbörande ha emellertid utan varje spår av tvekan
fortlöpande arbetsuppgifter. I den mån de passerat utbildnings- och prövostadiet
böra de alltså enligt vedertagna principer erhålla anställning som
extra ordinarie och dessförinnan som extra.
Lantbruksingenjörs och extra ordinarie lantbruksingenjörs likartade arbetsuppgifter
motivera en högre lönesättning för de sistnämnda än lönegrad
Eo 24. Många skäl tala otvivelaktigt för en placering av de extra ordinarie
lantbruksingenjörerna i lönegrad Eo 29. För att uppnå en lämplig befordringsgång
torde emellertid en placering i lönegrad Eo 26 vara att förorda.
I lägst denna lönegrad synes i vart fall böra placeras samtliga nuvarande
extra lantbruksingenjörer, som icke i samband med omorganisationen bliva
ordinarie. För framtiden kunde däremot — alltjämt med hänsyn till befordringsgången
— en differentiering möjligen vara motiverad med en del
tjänster i lönegrad Eo 26 och en del i Eo 24.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 122.
97
De extra ingenjörernas placering i lönegrad Ex 21 är uppenbarligen för
låg. Andra motsvarande befattningshavare inom statsförvaltningen äro i regel
placerade i högre lönegrader. En placering i lägst lönegrad Ex 23 synes
vara väl motiverad.
Ingenjörsaspiranterna böra enligt vår bestämda åsikt inplaceras i löneplan
Ex, vilket ju bland annat är avsedd att innefatta just befattningshavare på
utbildningsstadiet. Vid en inplacering i löneplan Ex synas ingenjörsaspiranterna
skäligen böra hänföras till lönegrad Ex 19. Därest tjänsterna bliva arvodestjänster
torde arvodet icke böra bestämmas till lägre belopp än 6 600
kronor om året.
Vid lönesättningen för extra ordinarie lantbruksingenjörer, extra ingenjörer
och ingenjörsaspiranter torde hänsyn böra tagas bl. a. till följande förhållanden.
De ingenjörer som ägna sig åt lantbruksingenjörsverksamheten ha
som bekant ej endast civilingenjörsexamen utan därjämte jordbruksutbildning.
De ha alltså längre utbildning än vanliga civilingenjörer. För att civilingenjörer
skola föranledas att skaffa sig den extra lantbruksutbildningen,
är det därför nödvändigt, att lönesättningen för kåren blir sådan, att den
lockar vederbörande alt underkasta sig den extra tidsutdräkt och de ökade
kostnader, som denna utbildning medför. Lönesättningen har hittills varit
sådan, att de för lantbruksingenjörsverksamheten kvalificerade civilingenjörerna
under utbildningsåren i yrket haft sämre inkomster än de civilingenjörer,
som sakna lantbruksutbildning. Detta förhållande har helt naturligt
medfört, att nyrekryteringen så gott som avstannat och alt avgången
från yrket bland de yngre varit stor. De sakkunniga lia visserligen föreslagit
betydande förbättringar. Dessa förbättringar torde emellertid icke vara tillräckliga
för att framdeles tillförsäkra lantbruksingenjörsverksamheten en
tillfredsställande nyrekrytering. Även örn de av oss här ovan föreslagna
lönegradsplaceringarna skulle komma att godtagas, torde lönesättningen för
kåren med hänsyn såväl till utbildningsförhållanden som till det högt kvalificerade
och ansvarstyngda arbetet få betraktas som synnerligen låg.
Beträffande assistenter och tekniska biträden innehålla yttrandena
i huvudsak följande.
Statskontoret har ansett anledning att rubba den av 1939 års riksdag godkända
lönegradsplaceringen för förste assistenter (Eo 17) och assistenter (Eo
15) ej föreligga. Beträffande de tekniska biträdena har statskontoret funnit
det rimligt, att sådana som uppfyllde kompetensfordringarna för befordran
till assistent efter något års prov tjänstgöring vinna anställning som extra
tjänstemän med placering i förslagsvis lönegrad Ex 11.
Allmänna lönenämnden har anfört följande.
Lönenämnden har, med beaktande av förste assistenternas självständiga
ställning med avseende å dem åvilande arbetsuppgifter, funnit sig kunna biträda
förslaget örn deras uppfattning till A 19. Beträffande assistenterna har
inom lönenämnden yppats viss tvekan, huruvida deras arbetsuppgifter kunna
anses motivera samma löneställning som tillkommer övervägmästare. Lönenämnden
vill emellertid icke motsätta sig de sakkunnigas förslag beträffande
de ordinarie assistenterna. I fråga örn de assistenter, som enligt förslaget
skulle bliva extra ordinarie, synes det lönenämnden förtjänt av övervägande,
örn de icke lämpligen borde kvarstå i Eo 15. Beträffande de tekniska biträdena
får lönenämnden fästa uppmärksamheten vid, all anställning såsom tekniskt
biträde enligt betänkandet bör betraktas såsom passagetjänst men att
dylik anställning, enligt vad de sakkunniga anfört, kan komma att fortfara
Bihang till riksdagens protokoll lota. 1 sinni. Nr 122. 7
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
under 10—12 år eller ännu längre tid. Detta tyder på, att befattningarna såsom
tekniskt biträde icke över lag kunna betraktas såsom passagetjänster.
Enligt lönenämndens mening är de sakkunnigas förslag rörande de tekniska
biträdena i behov av viss överarbetning. För sådana biträden, som icke taga
kortvarig eller säsongbetonad anställning såsom tekniskt biträde i syfte att
skaffa sig praktik för annan verksamhet, synes lönenämnden en befordringsgång
böra tillskapas, varvid efter viss tids anställning mot arvode, förslagsvis
under 1 år, antagning till extra tjänsteman i lämplig lönegrad skulle kunna
äga ruin; efter skälig prövotid skulle därefter befordran till extra ordinarie
i viss utsträckning regelmässigt kunna påräknas. Beträffande lönestäliningen
finner lönenämnden ett begynnelsearvode av 300 kronor för månad lämpligt
avvägt men hyser tvekan, om så pass hög lönegrad som Eo 13 bör fastställas
såsom slutlönegrad.
Lantbruksstyrelsen har under framhållande av det angelägna i att erhålla
väl kvalificerade tjänstebiträden i lantbruksingenjörsdistrikten tillstyrkt de
sakkunnigas förslag till avlöningsbestämmelser för förste assistenter, assistenter
och tekniska biträden.
Kalmar låns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ifrågasatt
huruvida icke assistenterna bort föreslås i högre löneklasser än som
skett.
Lantbruksingenjören i Uppsala län och Tekniska läroverkens ingenjörsförbund
ha uttalat sig för placering i lönegraderna A 21 respektive A 19.
Föreningen statens lantbruksingenjörer har yttrat följande.
Föreningen vill framhålla angelägenheten av att tjänstebiträdenas anställnings-
och avlöningsförhållanden icke bliva sämre, än som nu gälla för
andra befattningshavare i statens tjänst med likvärdig utbildning, då en
tillräcklig rekrytering härigenom skulle omöjliggöras. För närvarande är
situationen härutinnan allt annat än tillfredsställande och den blir ohållbar,
så snart den nuvarande stora knappheten på arbetskraft för torrläggningsföretagens
utförande upphör, såvida icke dessförinnan avlöningsförhållandena
hunnit på tillfredsställande vis regleras. De sakkunnigas förslag synes oss
härutinnan tarva justering i åtskilliga avseenden.
Sveriges allmänna lantbrukstjänstemannaförbund, vars yttrande jämväl
åberopats av Föreningen lantbruksingenjör sassistenter, har anfört i huvudsak
följande.
I likhet med vad som kräves beträffande ingenjörsbefattning inom vägorganisationen,
fordras det av assistent och förste assistent, att vederbörande
skall vara läroverksingenjör, d. v. s. ha avlagt examen vid statligt tekniskt
läroverk. Härutöver måste emellertid nu ifrågavarande tjänstemän ha genomgått
även lantbruks- eller lantmannaskola. Det är önskvärt med bättre
jordbruksutbildning för assistenterna och därför bör krav uppställas på att
vederbörande genomgått statsunderstödd lantbruksskola. Den jordbruksutbildning
som förvärvas vid lantmannaskola är nämligen icke tillräcklig
med hänsyn till de krävande arbetsuppgifter som åvila förste assistent och
assistent. Vid prövning av förste assistents lönegradsplacering ha de sakkunniga
tydligen förbisett att utöver ingenjörsutbildning även kräves lantbruksutbildning.
Förste assistenterna ha i verkligheten en mycket självständig
ställning. Stora fordringar ställas på dem i deras egenskap av lantbruksingenjörernas
närmaste män.
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
99
Av det stora antal förrättningar lantbruksingenjörerna ha att utföra mäste
i praktiken så gott som allt arbete med förslagens utformning anförtros åt
förste assistenterna och assistenterna. Dessa ha alltså i verkligheten långt
mera kvalificerade arbetsuppgifter än vad som kan utläsas av författningarna.
Klyftan mellan lantbruksingenjör och hans närmaste man -—- 10 lönegrader
— är emellertid betydligt större än vad som eljest brukar förekomma
inom statsförvaltningen.
Erinras må, att exempelvis å lönestaten för byggnadsstyrelsen finns upptagen
en tjänst som assistent i lönegrad A 21 samt att för befordran till
denna tjänst icke kräves högre utbildning än för lantbruksingenjörsassistenterna.
Alla skäl tala därför enligt vår mening för en placering av förste assistent
i lägst lönegrad A 21.
För assistent äro de teoretiska kompetensfordringarna desamma som för
förste assistent. Det föreligger ej heller någon annan skillnad beträffande
själva arbetsuppgifterna än att de större och svårare uppdragen enligt sakens
natur i regel anförtros åt de mera erfarna förste assistenterna. Ej sällan ankommer
det dock även på assistenterna att handlägga dylika ärenden. Såväl
assistenterna som förste assistenterna ha uppnått relativt hög ålder. (Medelålder
resp. 51 och 45 år.) Även assistenttjänsterna bliva i många fall sluttjänster.
Med hänsyn till nu angivna förhållanden synes ordinarie assistent
icke böra placeras i lägre lönegrad än A 19. En placering av jämväl de extra
ordinarie assistenterna i 19 lönegraden skulle vara väl motiverad. Med hänsyn
till bl. a. önskvärdheten av en jämn befordringsgång vilja vi dock icke
ifrågasätta högre lönegradsplacering för de extra ordinarie assistenterna än
lönegrad Eo 18.
Även för de tekniska biträdena böra fastslås bestämda kompetensfordringar.
Av dessa bör krävas både examen från statligt tekniskt läroverk och
jordbruksutbildning. Det vöre vidare önskvärt, örn tekniskt biträde finge under
någon tid, förslagsvis sex månader, tjänstgöra å lantbruksstyrelsens kulturtekniska
byrå.
Benämningen tekniskt biträde är ur alla synpunkter olämplig. Den säger
ingenting och användes aldrig som titel. Ingenjörsbiträde är bättre. Även de
tekniska biträdena böra placeras som extra ordinarie och extra tjänstemän.
Vad lönegradsplaceringen och fördelningen mellan nyssnämnda båda anställningsformer
beträffar föreslås en begynnelseplacering i lönegrad Ex 13
med uppflyttning efter ett år till lönegrad Ex 15. Efter högst två års väl
vitsordad tjänstgöring synes vederbörande därefter böra uppflyttas till lönegrad
Eo 15, i vilken lönegrad man torde böra räkna med förslagsvis 15
tjänster. En liknande befordringsgång lärer numera förekomma tämligen
allmänt för läroverksingenjörer inom statsförvaltningen.
Under alla förhållanden måste de föreslagna arvodesbeloppen anses helt
otillfredsställande. Då det här säkerligen kommer att bliva fråga om relativt
långa tjänstgöringstider är det icke lärlingslöner utan tjänstemannalöner,
som här skola bestämmas. För högre lönesättning talar jämväl den otillräckliga
eller helt obefintliga dyrtidskompensalion, som brukar utmärka arvodestjänsterna.
Lägre arvodesbelopp än 5 400 resp. 4 200 kronor örn året
lära därför icke skäligen böra ifrågakomma.
I fråga örn avlöningsförhållandena för rit- och s k r i v h i t r ä d e n innehålla
yttrandena i huvudsak följande.
Allmänna lönenämndcn har framhållit, alt vissa av de extra ordinarie
kon torsin Irädest jäns terna syntes efter närmare undersökning höra överfö
-
100
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
ras till ordinarie stat. Vidare har nämnden understrukit, att den omständigheten
att medel för nästa budgetår beräknades för 10 extra skrivbiträden i
Ex 2, givetvis icke uteslöte, att ifrågavarande befattningshavare framdeles
efter skälig prövotid kunde befordras till extra ordinarie.
Lantbruksstyrelsen har funnit förslaget örn inrättande av ordinarie kanslibiträdestjänster
i lönegrad A 7 väl motiverat och ej haft något att erinra
mot att kontorsbiträdena bibehölles i lönegrad Eo 4. Beträffande de extra
skrivbiträdena i Ex 2 har styrelsen framhållit, att den föreslagna lönegradsplaceringen
onekligen förefölle ganska låg, särskilt i betraktande därav, att
det varit förenat med stora svårigheter att få lämpliga sökande till de nuvarande
extra ordinarie kontorsbiträdestjänsterna. Då emellertid ifrågavarande
biträdens tjänstgöring torde i avsevärd grad böra betraktas vara avsedd
att bibringa vederbörande utbildning i på lantbruksingenjörsexpeditionerna
förekommande göromål (elevtjänstgöring), syntes den föreslagna lönegradsplaceringen
böra tills vidare godtagas.
Föreningen statens lantbruksingenjörer har framhållit, att det under senare
tid visat sig omöjligt att få lämpliga sökande till de nu i lönegrad Eo 4
placerade befattningarna, emedan konkurrensen från andra håll varit för
svår.
Sveriges allmänna lantbrukstjänstemannaförbund har anfört i huvudsak
följande.
I fråga om kanslibiträdena har förbundet för närvarande icke något att
erinra örn den föreslagna lönegradsplaceringen. Redan de nuvarande arbetsuppgifterna
skulle emellertid väl motivera en högre lönesättning beträffande
en del tjänster. Arbetsuppgifterna kunde emellertid göras mera kvalificerade
om kraven på god skolunderbyggnad, fackutbildning som kartriterska och
färdighet i maskinskrivning något skärptes. Särskilt för sådan händelse torde
framdeles de högst kvalificerade kanslibiträdena böra uppflyttas till kansliskrivare
i lönegrad All. Möjligen kunde också en kontoristtjänst i lönegrad
A 9 inrättas. En dylik anordning skulle icke behöva medföra några ökade
kostnader för statsverket. De arbetsuppgifter vederbörande kansliskrivare eller
kontorist i så fall skulle komma att fullgöra, skulle nämligen eljest ha
måst anförtros åt ingenjörsbiträde eller assistent.
De sakkunniga ha räknat med 24 extra ordinarie kontorsbiträden i lönegrad
Eo 4. Vid omorganisationen år 1939 anställdes 10 kontorsbiträden i lönegrad
Eo 4. En del av dessa kvarstå alltjämt i samma befattning. Andra ha
tjänstgjort i denna längre eller kortare tid. Samtliga dessa befattningshavare
torde få anses ha genomgått tillräcklig -—de flesta för övrigt alltför lång —
prövotid i icke-ordinarie anställning. Skäligen böra minst 10 av de föreslagna
24 tjänsterna i lönegrad Eo 4 i stället uppföras som ordinarie.
Beträffande personalbehovet inom lantbruksingenjörsorganisationen
lia följande yttranden avgivits.
Lantbruksstyrelsen har ansett den av de sakkunniga beräknade personalen
otillräcklig och härom anfört i huvudsak följande.
De sakkunniga lia föreslagit ett oförändrat antal lantbruksingenjörer eller
24 ävensom inrättandet av 6 befattningar såsom extra ordinarie lantbruksingenjör.
Enligt lantbruksstyrelsens mening kunna med detta antal förrättnings
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
101
män de berättigade anspråk på skyndsam handläggning av förrättningarna,
som kunna ställas av förrättningssökandena, under inga förhållanden tillgodoses.
Det kan nämligen med säkerhet förulses, att lantbruksingenjörema,
sedan deras taxeinkomster bortfallit, komma att allmänt tillämpa en arbetsdag
örn sju timmar samt, i motsats mot vad bitlills varit fallet, helt uttaga
dem tillkommande semesterledighet. En icke obetydlig nedgång i arbetsprestationerna
måste härav bliva en oundviklig följd. Storleken av denna nedgång
kan givetvis icke i förväg med någon högre grad av säkerhet beräknas. Lantbruksstyrelsen
anser sig emellertid kunna approximativt uppskatta densamma
till 20 å 25 procent. Härjämte bör i detta sammanhang beaktas den betydande
stegring av arbetsuppgifterna, som kommer att bliva en följd av att,
på sätt de sakkunniga föreslagit, lantbruksingenjörema skola handhava en
fortgående kontroll av underhållet av med statsmedel understödda torrläggningsföretag.
En ökning av antalet förrättningsmän utöver vad i betänkandet
föreslagits måste därför bliva ofrånkomlig, för den händelse det skall bliva
möjligt att tillgodose förrättningssökandenas berättigade anspråk på att utan
orimligt långa dröjsmål erhålla biträde av lantbruksingenjör. Den av de sakkunniga
föreslagna ökningen av antalet tjänstebiträden hos lantbruksingenjörema
är härvidlag ingalunda tillfyllest för verksamhetens uppehållande i
önskvärd omfattning. Härtill behövs ovillkorligen nya självständigt arbetande
förrättningsmän. Med avseende härå må även framhållas, att överlåtandet av
en del mindre torrläggningsföretag på jordbrukskonsulenterna torde sakna
nämnvärd betydelse i förevarande avseende, enär dessa lia full sysselsättning
redan nied sina nuvarande arbetsuppgifter.
En ökning av antalet ordinarie lantbruksingenjörer finner lantbruksstyrelsen
vara påkallad med hänsyn till torrläggningsverksamheten i Norrland, och
särskilt i övre Norrland. Framförallt i sistnämnda landsdel torde det nämligen
med hänsyn till det synnerligen stora antalet förrättningar och lantbmiksingen
järs distink tens stora geografiska utsträckning bliva nödvändigt att
verkställa en uppdelning och omreglering av distrikten. Med avseende härå
må framhållas, att tidigare under en lång följd av år, intill dess torrläggningsverksamheten
genom krigets inverkan avsevärt inskränktes på grund av bristande
tillgång på arbetskraft, icke mindre än fem extra lantbruksingenjörer
varit förutom tre ordinarie lantbruksingenjörer fullt sysselsatta såsom förrättningsmän
inom Västerbottens och Norrbottens län. På grund av nuvarande
otillräckliga tillgång på arbetskraft är emellertid sedan ett par år tillbaka
endast en extra lantbruksingenjör placerad i Norrbottens län, varjämte en
extra lantbruksingenjör tillfälligtvis förordnats tjänstgöra inom Västerbottens
län. Denna inskränkning har fått till följd en betydande arbetsbalans hos förråt
iningsmännen i nämnda båda län, något som måste betraktas såsom synnerligen
beklagligt med hänsyn till nuvarande strävanden att höja jordbruket
i Norrland.
Jämväl inom de mellersta och södra delarna av landet torde det bliva nödvändigt
att under nämnda förulsiiltning i fråga örn verksamhetens bibehållande
vid ålminslone dess nuvarande omfattning utöka antalet förrättningsmän,
utöver vad de sakkunnigas förslag innebär.
Lantbruksstyrelsen finner sig på grund av det anförda nödsakad föreslå, att
det av de sakkunniga föreslagna antalet förrättningsmän utökas med minst
tre ordinarie och tre extra ordinarie lantbruksingenjörer. Såsom följd härav
måste jämväl antalet tjänstebiträden ökas. Som tjänstebiträden hos var och
en av sagda tre ordinarie lantbruksingenjörer böra nämligen anställas en
förste assistent och ett kanslibiträde, varför man måste räkna med ytterligare
tre ordinarie förste assistenter och tre ordinarie kanslibiträden. Här
-
102
Kunrjl. Maj:ts proposition nr 122.
jämte synes av rekryteringsskäl ytterligare en extra ingenjör förutom de två
av de sakkunniga föreslagna böra anställas.
Enligt lantbruksstyrelsens mening skulle följaktligen inom lantbruksingenjörsorganisationen
erfordras följande befattningshavare.
Ordinarie tjänstemän.
Löngrad
1) 27 lantbruksingenjörer...................................... A 29
2) 27 förste assistenter ........................................ A 19
3) 20 assistenter .............................................. A 16
4) 27 kanslibiträden ........................................... A 7
lcke-ordinarie tjänstemän.
1) 9 extra ordinarie lantbruksingenjörer ....................... Eo 24
2) 12 extra ordinarie assistenter ............................... Eo 16
3) 24 » » kontorsbiträden .......................... Eo 4
4) 3 » ingenjörer......................................... Ex 21
5) 10 » skrivbiträden ...................................... Ex 2
6) 2 ingenj Örsåspiranter med arvode å 6 000 kronor
7) 30 tekniska biträden med arvoden från 3 600 kronor till 5 400
kronor allt efter anställningstidens längd.
Länsstyrelsen i Kalmar län har framhållit, att den orimligt långa tid, som
under nuvarande förhållanden ofta förflöte, innan vissa förrättningar bleve
slutförda, borde vid ett förstatligande av tjänstemannaorganisationen kunna
avsevärt nedbringas. Det syntes emellertid ovisst om, även med den föreslagna
ändringen beträffande lantbruksingenjörernas avlöningsförhållanden,
ett fullt tillfredsställande resultat kunde nås. En utökning av antalet tjänstemän
torde även bliva erforderligt. Inom länet syntes arbetsbelastningen i
förening med länets betydande längd och bristfälliga kommunikationer kräva
tillsättandet av ytterligare en lantbruksingenjör.
Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har påpekat
vikten av att torrläggningsärendena handläggas snabbare än hittills. Förhållandena
inom sällskapets område vore snart sagt olidliga. En utökning av
befattningshavarnas antal vore ofrånkomlig så att inom varje hushållningssällskaps
område komme att finnas en lantbruksingenjör med nödigt antal biträden.
För sällskapets eget vidkommande kunde en som nu i Kalmar stationerad
lantbruksingenjör icke i längden anses vara tillfyllest för nödig
kontakt med torrläggningsnämnden och tillfredsställande handläggning av
verksamheten.
Länsstyrelserna i Uppsala och Kristianstads län samt förvaltningsutskottet
hos hushållningssällskapet i Uppsala län ha vänt sig mot de sakkunnigas förslag,
att förste assistenterna skulle placeras en hos varje ordinarie lantbruksingenjör.
I yttrandena har framhållits, att inom vissa distrikt för närvarande
finnas två förste assistenter och att ett genomförande av de sakkunnigas förslag
skulle föranleda icke önskvärda tvångsförflyttningar av befattningshavare
med upp till 20 års tjänstgöring inom respektive distrikt. Hushåll
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
103
ningssällskapet har föreslagit utökning av antalet förste assistenter till 30.
Som skäl härför har anförts, att inom Uppsala län arbetet icke skulle kunna
bedrivas med den intensitet, som fordrades, om antalet t jäns temedhjälpare
skulle minskas. Det kunde nämnas att på lantbruksingenjörsexpeditionen
förelåge vid senaste årsskiftet icke mindre än 52 icke påbörjade under föregående
år inkomna framställningar örn laga syneförrättning.
Länsstyrelsen i Västmanlands lån har ansett sig böra på det kraftigaste
understryka behovet av ytterligare arbetskrafter i lantbruksingenjörsdistrikten.
Att biträdespersonalen hittills varit otillräcklig med påföljd att slutförandet
av företag fördröjts till stort men för markägare kunde länsstyrelsen
för sin del av egen erfarenhet vitsorda. Inom länet hade nämligen sedan
många år tillbaka två större företag (sjön Tämnaren och Sagån) varit föremål
för utredningar avseende sänkningar och regleringar i övrigt, vilka företag
emellertid fått stå tillbaka för en hel del mindre sådana och därför icke
kunnat slutföras. Verkningarna av denna ordning hade icke heller uteblivit.
Stora arealer produktiv åkerjord hade gång efter annan blivit satta under
vatten, vilket på sina håll nära nog inneburit ekonomisk katastrof för därav
berörda jordbrukare.
Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har understrukit
nödvändigheten av att lantbruksingenjörerna tilldelades biträden i sådan
omfattning, att balansen av icke handlagda förrättningar nedbringades till
ett minimum. I Skaraborgs län med dess omfattande torrläggningsverksamhet
hade antalet balanserade förrättningar visat en oroväckande tendens att
stiga.
Lantbruksingenjören i Skaraborgs län har anfört bland annat följande.
Torrläggningsintressets mycket märkbara ökning i Skaraborgs län under
senare år nödvändiggör snarast möjliga ökning av antalet i länet tjänstgörande
förrättningsmän och biträden. Under en lång följd av år har den
statliga torrläggningsverksamheten i länet handlagts av distriktsinnehavaren
och en i länet stationerad extra lantbruksingenjör och deras tjänstebiträden.
Under de allra sista åren lia dessutom ett mindre antal förrättningar överlåtits
på ett par utanför länet stationerade extra lantbruksingenjörer. Samtliga
dessa ingenjörer lia fått så många förrättningar, som de uppgiva sig
hinna utföra. Av nyförordnade syneförrättningar kvarstodo på distriktsinnehavaren:
-
Är 1939 .................... 25 st.
» 1940 .................... 19 >
» 1941 .................... 22 »
» 1942 .................... 25 »
» 1943 .................... 31 »
» 1944 .................... 74 » (den 21 12).
Om denna ökning fortsätter, behövs omedelbart och oberoende av ändringen
i avlöningsförhållandena två nya förrättningsmän, vardera nied två
ingenjörs- och elt ritbiträde. Örn en av jordbrukskonsulenterna i länet blir
förklarad kompetent att handlägga enklare syneförrättningar, skulle detta
hjälpa upp situationen i någon mån, dock endast om hushållningssällkapet
anställer annan arbetskraft, som kan övertaga en del av hans nuvarande
arbetsbörda.
104
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
Föreningen statens lantbruksingenjörer har ansett de 12 föreslagna extra
ordinarie assistentbefattningarna otillräckliga och förordat, att antalet sådana
befattningar ökades till det dubbla för att förhindra det för närvarande
mycket vanliga förloppet att ett tekniskt biträde, så snart det
något så när blivit insatt i sina arbetsuppgifter, finge annan bättre betald
anställning. Vidare skulle det ur rekryteringssynpunkt vara synnerligen
lämpligt, om ett mindre belopp, förslagsvis 6 000 kronor per år, finge disponeras
till ersättning åt praktikanter. Det hade under senare tid visat sig
omöjligt att få lämpliga sökande till de nu i lönegrad Eo 4 placerade kontorsbiträdesbefattningarna,
då konkurrensen från andra håll varit för svår.
Det vore också uppenbart, att ett mera kvalificerat biträde behövdes icke
blott i vart och ett av de 24 distrikten utan även hos var och en av de 6
föreslagna extra-ordinarie lantbruksingenjörerna. Dessutom funnes redan
nu två mera kvalificerade biträden i flera distrikt. Behovet av sådana biträden
kunde därför för närvarande uppskattas till 34. För att fylla behovet
och möjliggöra en tillfredsställande rekrytering har föreningen föreslagit,
att 10 befattningar som skriv- och ritbiträden i lönegrad Eo 6 utöver de av
de sakkunniga föreslagna befattningarna inrättades. Möjligen kunde i så
fall antalet föreslagna kontorsbiträdesbefattningar i lönegrad Eo 4 minskas
något. ..lil il
Sveriges allmänna lantbrukstjånstemannaförbund och Föreningen lantbruksingenjörsassistenter
ha framhållit, att antalet ordinarie lantbruksingenjörer
borde ökas till 27. För att möjliggöra att vart och ett av de mest arbetstyngda
distrikten skulle kunna få två förste assistenter och för att förebygga
tvångsförflyttningar borde antalet sådana befattningar bestämmas till
30. Assistentbefattningarna borde av skäl som de sakkunniga anfört bliva
minst 38, varav förslagsvis 20 ordinarie och 18 extra ordinarie. Inom vartdera
av två distrikt tjänstgjorde för närvarande två ritbiträden. Jämväl andra
distrikt hade behov av mera än ett kanslibiträde. Såväl med hänsyn härtill
som för att undgå tvångsförflyttningar kunde antalet kanslibiträden icke
sättas lägre än 30. Dessa beräkningar avsåge endast budgetåret 1945/46. Sedan
erfarenhet vunnits av den nya organisationen, finge det bliva en fråga för
sig att taga ståndpunkt till spörsmålet om de ytterligare tjänster, varav behov
säkerligen komme att uppstå.
Enligt förbundets och föreningens mening borde för budgetåret 1945/46
beräknas följande organisation.
27 lantbruksingenjörer
30 förste assistenter ..
20 assistenter........
30 kanslibiträden.....
10 kontorsbiträden ...
3 lantbruksingenjörer
18 assistenter........
15 ingenjörsbiträden .
14 kontorsbiträden ...
2 ingenjörer........
i |
lönegrad A 29 |
|
» |
» |
A 21 |
» |
» |
A 19 |
» |
» |
A 7 |
» |
» |
A 4 |
» |
» |
Eo 26 |
» |
» |
Eo 18 |
» |
» |
Eo 15 |
» |
» |
Eo 4 |
» |
» |
Ex 23 |
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
105
2 ingenjörsaspiranter.............. i lönegrad Ex 19
15 ingenjörsbiträden ............... » » Ex 13
10 skrivbiträden ................... » » Ex 2
Statskontoret har rörande den beräknade ökningen av antalet assistentbefattningar
från nuvarande 20 till 32 påpekat, hurusom assistentbehovet bleve
beroende av den framtida omfattningen av torrläggningsverksamheten och
den planerade underhållskontrollen. Med hänsyn till statskontorets uppfattning
att avdikningsanslaget icke borde ökas syntes varsamhet vara påkallad
vid utökning av personal, som vore avsedd att vinna stadigvarande anställning.
Beträffande frågan om övergångsersättning till vissa lantbruksingenjörer
ha följande yttranden avgivits.
Allmänna lönenämnden har förklarat, att vad i de sakkunnigas betänkande
anförts angående övergångsersättning till vissa lantbruksingenjörer föranledde
intet annat uttalande från lönenämndens sida, än att ersättningen borde
jämkas uppåt, därest lönenämndens förslag örn lantbruksingenjörernas placering
i lönegrad A 28 vunne beaktande.
Lantbruksstyrelsen har anfört i huvudsak följande.
Lantbruksstyrelsen, som icke haft tillgång till de sakkunnigas undersökningsmaterial
och sålunda icke kunnat i detalj pröva de sakkunnigas förslag
örn övergångsersättning, finner sig icke kunna göra något mera bestämt uttalande
i berörda fråga. Styrelsen kan emellertid icke underlåta att giva uttryck
åt vissa betänkligheter med avseende pa de sakkunnigas beräkning av
de till de olika lantbruksingenjörerna utgående ersättningsbeloppen. Dessa ha,
enligt vad de sakkunniga framhållit, grundats på av vederbörande lantbruksingenjörer
uppgivna nettoinkomster enligt taxa för uppdrag i tjänsten. Med
avseende härå vill lantbruksstyrelsen framhålla, att taxebestämmelsema i förevarande
avseende äro gemensamma för samtliga förrättningsmän, ävensom
att förrättningarna äro i samtliga distrikt av i stort sett likartad karaktär.
Vid sådant förhållande hade det kunnat förutsättas, att nettoinkomstens storlek
bort i de särskilda fallen bliva i stort sett beroende av förrättningarnas antal
och verksamhetens areala omfattning. Av lantbruksstyrelsen verkställda
stickprov ha emellertid härutinnan givit mycket överraskande resultat. Såsom
exempel härpå må nämnas, att en lantbruksingenjör, som under åren 1935—
1943 årligen i medeltal handlagt endast 85 förrättningar med en sammanlagd
areal av 475 hektar, föreslagits skola erhålla en övergångsersättning under
det första övergångsåret av 5 000 kronor, medan motsvarande ersättning
till en annan lantbruksingenjör, som under samma period årligen i medeltal
handlagt 278 förrättningar med en sammanlagd areal av 1 912 hektar,
skulle komma att uppgå till allenast 800 kronor. Dylika i detta och andra
fall förekommande, mer eller mindre avsevärda divergenser synas lantbruksstyrelsen
svårförklarliga och giva ett bestämt intryck av att vid avgivandet
från vederbörande lantbruksingenjörers sida .av uppgifter örn nettoinkomstens
storlek icke tillämpats enhetliga grunder. Lantbruksstyrelsen vill med anledning
härav ifrågasätta, huruvida icke för ernående av full likställighet och
rättvisa i förevarande avseenden det slutliga bestämmandet av övergångsersättningarnas
belopp borde föregås av en ny undersökning i fråga örn storleken
av lantbruksingenjörernas hittillsvarande nettoinkomster enligt lantbruksingenjörstaxan.
10G
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
Föreningen statens lantbruksingenjör er har yttrat följande.
Ett konsekvent tillämpande av principerna för övergångsersättning fordrar,
att viss kompensation gives även åt några av de återstående åtta ordinarie
lantbruksingenjörerna och åt samtliga nuvarande extra lantbruksingenjörer.
Efter vad vi erfarit, torde det förhålla sig så, att åtminstone fyra av de förstnämnda
nu sitta med högre årsinkomst, än som blir fallet efter övergång
till nya lönestaten enligt de sakkunnigas förslag, och vad beträffar de nuvarande
extra lantbruksingenjörerna, så ha de under mycket ogynnsamma förhållanden
genomgått sin utbildning i förhoppning att få kompensation härför
genom de möjligheter, som det nuvarande taxesystemet ger. Någon juridisk
rätt att få ersättning härför ha de givetvis ej, men skäligheten synes
tala för, att kompensation i någon form herodes dem.
Sveriges allmänna lantbrukstjänstemannaförbund har funnit starka billighetsskäl
tala för de sakkunnigas förslag om övergångsersättning samt beträffande
extra lantbruksingenjörerna anfört samma synpunkter som Föreningen
statens lantbruksingenjörer.
Lantbruksingenjörerna A. S. A. Danielsson, P. G. von Heideken, S. O. Berg
och W. J. R. Arfwedson, vilka icke föreslagits skola tillerkännas övergångsersättning,
ha gjort gällande att de sakkunnigas uppfattning, att de ej komme
att lida någon beräkningsbar inkomstminskning ej vore med verkliga förhållandet
överensstämmande. För dem, vilka utnämnts till lantbruksingenjörer
under åren 1941—1943, gällde att tjänsten först under de sista åren,
till vilka hänsyn ej syntes ha tagits vid de sakkunnigas beräkning, medfört
de inkomster, som torde få anses som normala inom vederbörande distrikt.
De årliga inkomstminskningar, som uppkomme vid jämförelse mellan å ena
sidan deras medelinkomster av tjänsten under åren 1943—1944 och å andra
sidan lön enligt lönegraden A 29, inberäknat rörligt tillägg och kristillägg
samt i förekommande fall kallortstillägg, utgjorde för Danielsson 3 900 kronor,
för von Heideken 3 200 kronor, för Berg 3 200 och för Arfwedson 2 400
kronor. De lia därför hemställt att tillerkännas övergångsersättning enligt av
de sakkunniga angivna grunderna med nyssnämnda belopp.
Lantbruksingenjören L. M. Lingström har framhållit, att en lantbruksingenjörs
inkomster vore i hög grad beroende av dugligheten hos de biträden han
hade att tillgå. Även den större eller mindre noggrannhet, varmed förrättningarna
handlagts, inverkade på inkomsten. Att till grund för blivande löneförmåner
endast lägga en förutvarande inkomst, som därtill beräknats under
ogynnsamma kristidsförhållanden, syntes därför icke vara rättvist. Lingström
hade under nära två år av den tid, som de sakkunnigas undersökningar avsåge,
saknat ritbiträde, till vars avlönande bidrag eljest skolat utgå av statsmedel.
1934 års avdikningssakkunniga hade för honom föreslagit en övergångsersättning
av 2 000 kronor. Med hänsyn såväl till nämnda omständigheter
som till det förhållandet, att hans nettoinkomst av förrättningar under
år 1944, 7 167 kronor, med omkring 3 000 kronor överstigit hans beräknade
medelinkomst av taxa för åren 1934—1943, hemställde han att bliva tillerkänd
en övergångsersättning för första året av 3 000 kronor.
Riksräkenskapsverket har under erinran om sitt uttalande i yttrande över
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
107
1934 års avdikningssakkunnigas betänkande ifrågasatt om tillräckliga skäl
förelåge att utsträcka avvecklingsperioden för övergångsersättningen utöver
nio år.
De sakkunnigas förslag rörande över gång sanordningar saint
statens övertagande av 1 an tbruksingenjörsorganisationen
ha i yttrandena lämnats utan huvudsakliga erinringar. Från några
håll har understrukits vikten av att tillräckligt lång tid får förflyta mellan
riksdagens beslut rörande omorganisationen och dess ikraftträdande för
att ej reda, ordning och rättvisa skola äventyras.
i
Vid den behandling av frågan om lantbruksingenjörsorganisationens fulla
förstatligande som i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 204 ägde rum
vid 1939 års lagtima riksdag, anslöt sig riksdagen till den i propositionen uttalade
meningen, att lantbruksingenjörerna borde göras oberoende av taxeinkomster
och deras tjänstebiträden beredas statsanställning. Emellertid ansågs
det lämpligt att låta omorganisationen äga rum i två etapper. I följd
härav beslöts att staten då endast skulle övertaga ansvaret för den del av
biträdespersonalen, varav ett mera stadigvarande behov förelåge. Övrig biträdespersonal
skulle som dittills anställas och avlönas av förrättningsmännen
själva. Frågan örn lantbruksingenjörernas, extra lantbruksingenjörernas och
lantbruksstipendiaternas framtida avlöningsförmåner skulle göras till föremål
för fortsatt övervägande.
Såsom framgår av de sakkunnigas betänkande tala flera skäl för att tiden
nu är inne att genomföra den tilltänkta omorganisationen. Förhållandena
inom torrläggningsverksamheten ha sålunda i vissa hänseenden icke varit tillfredsställande.
Betydande förseningar av torrläggningsföretagens planläggning
ha förekommit. Den omständigheten att de blivande anställnings- och av(löningsförhållandena
på lantbruksingenjörsbanan icke varit fastställda torde
ha varit en viktig anledning till att banan under senare år icke förmått locka
ett tillräckligt antal aspiranter. Sålunda har ett flertal befattningar som extra
lantbruksingenjör och lantbruksstipendiat till men för torrläggningsverksamheten
varit obesatta. Behov har även visat sig föreligga av en icke obetydlig
ökning av biträdespersonalen. Med hänsyn till det anförda anser jag mig böra
förorda att frågan örn löne- och anställningsförhållandena för den till torrläggningsverksamheten
knutna personalen nu upptages till slutligt avgörande.
Det av de sakkunniga framlagda förslaget till anställnings- och avlöningsvillkor
synes mig vara av beskaffenhet att kunna med vissa mindre avvikelser
godtagas.
Vad angår lantbruksingenjörerna anser jag visserligen i likhet med de sakkunniga
vissa skäl kunna åberopas för befattningens placering i lönegrad
A 29. I anslutning lill vad allmänna lönenämndens majoritet funnit skäligt
finner jag mig dock icke böra föreslå tjänstens placering i högre lönegrad
än A 28. Denna lönegrad synes mig böra gälla för tjänsterna i samtliga län.
Såsom de sakkunniga förordat torde såväl för lantbruksingenjörerna som för
Före
draganden.
108
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
dessas biträdande tjänstemän böra föreskrivas förbud att från kommuner
eller enskilda mot ersättning mottaga uppdrag som beröra lantbruksingenjörsverksamheten.
Den nu föreliggande stora arbetsbördan inom lanlbruksingenjörsdistrikten
har som jag tidigare berört på många håll förorsakat en betydande balans
av oavgjorda ärenden. Som i några yttranden framhållits föranledes
därav för markägarna ofta en mycket lång väntan på de torrläggningsplaner
varom de ansökt. Fall lia även förekommit då förrättningar dragit oskäligt
långt ut på tiden. Huruvida dessa missförhållanden bero på att antalet
förrättningsmän varit otillräckligt eller av brist på biträdespersonal är svårt
att avgöra. I syfte att få bättre förhållanden till stånd vill jag förorda en viss
icke alltför obetydlig utökning av biträdespersonalen. Det synes även kunna
övervägas att öka antalet förrättningsmän. Innan denna fråga upptages till
slutligt avgörande, torde det dock vara skäl att avvakta verkningarna av
den av mig nu förordade åtgärden. Emellertid förutsätter jag att detta spörsmål
följes med uppmärksamhet så att, därest ytterligare kvalificerade förrättningsmän
skulle visa sig av behovet påkallade, åtgärder så snart som möjligt
kunna vidtagas i syfte att få bristen avhjälpt.
Beträffande befordringsgången för den icke-ordinarie ingenjörspersonalen
kan jag med i det följande angivna avvikelser ansluta mig till de sakkunnigas
förslag i förevarande avseende. Aspirant på lantbruksingenjörsbefattning synes,
sedan han förvärvat för lantbruksingenjörsbanan föreskriven teknisk utbildning,
böra av lantbruksstyrelsen antagas till ingenjörsaspirant för högst
ett år. Under denna tid bör aspiranten fullgöra provtjänstgöring i enlighet med
vad de sakkunniga närmare angivit. Såsom jag inledningsvis framhållit synes
mig ingenjörsaspiranternas lantbruksutbildning tills vidare böra som hittills
vara förlagd till lantbrukshögskolan. Till den därstädes anordnade ettåriga
utbildningskursen för lantbruksingenjörsaspiranter bör av lantbruksstyrelsen
hänvisas aspirant, som under nämnda provtjänstgöring befunnits lämplig
för banan. Efter att ha med godkänt vitsord genomgått kursen vid lantbrukshögskolan
skall aspiranten av lantbruksstyrelsen kunna antagas till
extra ingenjör, varefter han såsom de sakkunniga förordat bör tjänstgöra
minst ett år som tjänstemedhjälpare åt lantbruksingenjör, ett halvt
år å lantbruksstyrelsens kulturtekniska byrå och omkring ett år som
kontrollant eller arbetsledare vid lämpligt arbetsföretag. Härefter torde
extra ingenjören, örn han på tillfredsställande sätt fullgjort sin tjänstgöring
och befinnes kompetent att självständigt handlägga syneförrättningar
rörande marks torrläggning, böra kunna förordnas till extra ordinarie
lantbruksingenjör. Den nu angivna befordringsgången avviker såtillvida
från de sakkunnigas förslag som antagningen till extra ingenjör kommer
att ske omkring ett år senare än de sakkunniga förordat och tjänstgöringen
hos hushållningssällskap uteslutits. Sistnämnda åtgärd har jag ansett
nödvändig för att motverka den förlängning av utbildningstiden som ett bibehållande
av lantbruksutbildningen vid lantbrukshögskolan innebär i förhållande
till de sakkunnigas förslag. Om nämnda utbildning, såsom jag fin
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
109
ner önskvärt, framdeles kan äga rum samtidigt med den tekniska utbildningen,
synes mig aspiranten i likhet med vad de sakkunniga förordat böra
efter ett års provtjänstgöring antagas till extra ingenjör samt därefter under
anställningen som extra ingenjör jämväl fullgöra tjänstgöring hos hushållningssällskap
under ett halvt år och, såsom i ett flertal yttranden föreslagits,
vid vattendomstol under likaledes ett halvt år.
I några yttranden har framhållits, att avlöningsförhållandena för den ickeordinarie
ingenjörspersonalen enligt de sakkunnigas förslag skulle bliva väl
förmånliga i betraktande av den gynnsamma befordringsgången. Med hänsyn
till de anställningsvillkor som i nuvarande läge gälla för ingenjörer med
högskoleutbildning samt vikten av att till torrläggningsverksamlieten må
kunna förvärvas goda krafter anser jag mig emellertid icke kunna tillstyrka,
att dessa befattningshavare erhålla sämre löneställning än de sakkunniga
föreslagit. Följaktligen torde till ingenjörsaspirant böra utgå arvode med
500 kronor i månaden, befattningen som extra ingenjör bör hänföras till
lönegrad Ex 21 och befattningen som extra ordinarie lantbruksingenjör till
lönegrad Eo 24. Vad särskilt angår ingenjörsaspirant och extra ingenjör bör
emellertid understrykas, att den nu förordade, jämförelsevis gynnsamma
löneställningen är betingad av den rådande svårigheten att förvärva lämplig
arbetskraft och således icke får betraktas som prejudicerande för framtiden.
Såsom de sakkunniga föreslagit lärer ingenjörsaspirant böra medgivas vissa
särskilda förmåner, såsom semester enligt för extra tjänstemän gällande grunder
samt ersättning vid tjänsteresa.
Antalet befattningar som extra ordinarie lantbruksingenjör bör som de
sakkunniga uttalat bestämmas så att .rekryteringsbehovet på lantbruksingenjörsbanan
fylles och behovet av biträdande föi-rättningsmän i de mera arbetstyngda
distrikten kan tillgodoses. Ingenjörsaspiranter böra antagas till
det antal som är förenligt med en jämn befordringsgång. För nästkommande
budgetår vill jag förorda, att å tjänsteförteckningen uppföras 6 befattningar
som extra ordinarie lantbruksingenjör samt att medel beräknas för
anställande av 2 extra ingenjörer. Den minskning som detta innebär i förhållande
till nu medgivet antal befattningshavare är betingad därav att på
banan icke torde under samma budgetår vara att tillgå ett större antal för
sådana befattningar kompetenta ingenjörer än nu angivits.
Medel torde dessutom böra beräknas till avlöning av 2 ingenjörsaspiranter.
I likhet med de sakkunniga anser jag goda skäl tala lör att förste assistenterna,
vilka nu äro placerade i lönegrad Eo 17, upptagas såsom ordinarie
befattningshavare i lönegrad A 19. En sådan befattningshavare torde böra
avses för varje lantbruksingenjörsdistrikt. För alt undvika mindre önskvärda
tvångsförflyttningar bör emellertid övergångsvis ordnas så alt, där i ett
distrikt nu finnas två förste assistenter, denna anordning tillsvidare får fortbestå
och de distrikt som under övergångstiden nödgas avstå från förste
assistent i stället tillgodoses med väl kvalificerad arbetskraft i assistentgraden.
Vad angår assistenterna, vilka för närvarande tillhöra lönegrad Eo 15,
anser jag, i anslutning lill vad de sakkunniga föreslagit, en viss förbättring
Ilo
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
av deras anställningsförhållanden vara motiverad. Av skäl som i det föregående
framhållits och som närmare utvecklats av de sakkunniga erfordras
en icke obetydlig ökning av denna personalgrupp. Jag vill därför ansluta
mig till förslaget om inrättande av 20 assistentbefattningar i lönegrad A 16
och 12 i lönegrad Eo 16. Frågan örn det för framtiden erforderliga antalet
assistenter bör såsom de sakkunniga anfört tagas under vidare övervägande
sedan närmare erfarenhet vunnits örn personalbehovet efter omorganisationen.
Befattningarna som tekniskt biträde torde i allmänhet böra utgöra rekryteringstjänster
till assistentbefattningarna. Det är därför angeläget att de
för antagning till assistent gällande kompetenskraven i regel uppfyllas av
den som skall anställas som tekniskt biträde. Att föreskriva detta som oeftergivligt
villkor torde emellertid icke vara önskvärt, enär möjligheten synes
böra lämnas öppen att för vissa arbetsuppgifter anställa även annan lämplig
arbetskraft.
Anslagsbehovet till avlöningar för tekniska biträden torde i överensstämmelse
med de sakkunnigas förslag böra för nästa budgetår avvägas för ett
personalbehov av 30 biträden och upptagas till 117 000 kronor. Det lärer få
ankomma på Kungl. Majit att efter närmare övervägande taga ställning till
anställningsformen och avlöningsvillkoren för denna personal.
De nuvarande befattningarna som ritbiträde i lönegrad Eo 7 synas som
de sakkunniga förordat böra omändras till kanslibiträden i lönegrad A 7,
därvid en sådan befattning beräknas för varje lantbruksingenjörsdistrikt.
Vad jag i det föregående anfört om åtgärder till förebyggande av tvångsförflyttning
av förste assistenter synes böra äga motsvarande tillämpning i
fråga örn kanslibiträdena.
Anslag synes mig vidare böra beräknas för anställande av 24 kontorsbiträden
i lönegrad Eo 4 och 10 skrivbiträden i lönegrad Ex 2, varjämte ett
belopp av 5 000 kronor bör upptagas för tillfällig biträdeshjälp.
För flertalet av de nuvarande lantbruksingenjör er na föranleder en övergång
till de föreslagna nya avlöningsbestämmelserna en mer eller mindre
betydande minskning i deras avlöningsförmåner. I överensstämmelse med
de grundsatser som tillämpats vid löneregleringar för andra personalgrupper,
senast häradshövdingarna, torde det vara skäligt, att sålunda uppkommande
inkomstminskningar i viss mån kompenseras genom övergångsersättningar.
I fråga om grunderna för dessa ersättningars beräknande kan jag ansluta
mig till vad de sakkunniga anfört. Vad beträffar ersättningens storlek för
varje särskilt fall synes endast böra framhållas att ett mera tillförlitligt material
för dess beräknande än det de sakkunniga haft att tillgå näppeligen
torde stå till buds. Då jag med frångående av de sakkunnigas förslag om
lantbruksingenjörstjänsternas placering i lönegrad A 29 anslutit mig till allmänna
lönenämndens förslag om en placering i lönegrad A 28 synes, såsom
lönenämnden i sitt yttrande framhållit, en viss höjning av övergångsersättningama
utöver vad de sakkunniga föreslagit vara påkallad. Höjningen torde
skäligen böra beräknas till ungefärliga skillnaden i löneförmåner mellan
28 och 29 löneklasserna jämte därå beräknat rörligt tillägg och kristillägg,
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
lil
eller i runt tal 600 kronor. Övergångsersättning med sistnämnda belopp synes
böra utgå även till de sex lantbruksingenjörer som enligt de sakkunnigas beräkningar
icke vid en placering i lönegrad A 29 skulle lida beräkningsbar
löneminskning.
Övergångsersättningar böra i enlighet med vad jag sålunda anfört efter
en övergång till den föreslagna nya lönestaten utbetalas till nedannämnda
lantbruksingenjörer med följande belopp, att utgå till fullo under budgetåret
1945/46 och därefter avskrivas med en tiondel för varje budgetår.
Lantbruksingenjör |
Belopp kronor |
Lantbruksingenj ör |
Belopp kronor |
|
Kindblom, K. G. |
. ... 6 600 |
Zielfelt, E................. |
2 800 |
|
Wallér, C.-H. . . |
____ 6 600 |
Hallin, S. G. V............. |
2 600 |
|
Risberg, N. E. . . |
. .. . 6 600 |
Westling, K. F............. |
2 500 |
|
Olsson, F. M. . . |
____ 6 600 |
Gustafsson, N. G........... |
2 000 |
|
Welin-Berger, A. |
H..... |
____ 6 600 |
Öjefors, K. E............... |
1 400 |
Wadman, G. . . . |
____ 5 600 |
Lingström, L. M............ |
800 |
|
Berner, C...... |
____ 5 600 |
Larsson, D................. |
600 |
|
Helin, I. P..... |
____ 5 000 |
Möller, J. T................ |
600 |
|
Hägglund, J. M. |
____ 4 900 |
Danielsson, A. S. A......... |
600 |
|
Hegethorn, G. H. |
____ 4 200 |
Arfwedson, W. J. R......... |
600 |
|
Lindqvist, E. G. |
. .. . 4100 |
von Heideken, P. G......... |
600 |
|
Welin-Berger, A. |
E..... |
____ 3 700 |
Berg, S. O................. |
600. |
Det sammanlagda beloppet av övergångsersättningar-skulle under det
första övergångsåret uppgå till i runt tal 82 000 kronor.
Beträffande de nuvarande extra lantbruksingenjörerna och lantbruksstipendiaterna
torde, därest löneregleringen skulle för någon av dem på grund av
hittills åtnjuten inkomst av taxa medföra nämnvärd inkomstminskning, frågan
om eliminerandet därav genom placering i lämplig löneklass böra få av
Kungl. Majit övervägas från fall till fall.
Beträffande de särskilda övergångsanordningar som påkallas av den av
mig förordade löneregleringen inom lantbruksingenjörsorganisationen kan
jag ansluta mig till vad de sakkunniga anfört. Vad särskilt angår taxeinkomsterna
för de förrättningar som icke avslutats vid tiden för löneregleringens
genomförande böra dessa beträffande åtgärder som vidtagits före
nämnda tidpunkt tillkomma förrättningsmännen och för senare utförda arbetsuppgifter
tillfalla staten. Fördelningen av dessa belopp bör i den ordning
som de sakkunniga förordat verkställas av lantbruksstyrelsen. Förstatligandet
av förvaltningen i lanlbruksingenjörsdistrikten torde böra ske oberoende
av om distriktsinnehavaren övergår till ny lönestat eller han vill kvarstå vid
det nuvarande lönesystemet. För lantbruksingenjör, som .önskar kvarstanna
å hittills gällande lönestat, torde Kungl. Majit äga föreskriva begränsning
av taxeinkomst. Sålunda böra de sammanlagda inkomsterna av lön jämte
stadgade tillägg samt ersättning enligt taxa icke få av honom uppbäras till
sammanlagt högre belopp än som skulle i löneförmåner tillkomma honom
om han övergår på den nya lönestaten. Överskjutande taxeinkomster böra
112
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
inlevereras till statsverket såsom ersättning för dess utgifter för lantbruksingenjörsorganisationen.
Såsom de sakkunniga föreslagit torde, därest lantbruksingenjörs
nuvarande sammanlagda inkomster av tjänsten i nämnvärd
mån överstigit vad som med nyss anförda inkomstbegränsning skulle tillkomma
honom, frågan om personligt lönetillägg till honom böra hänskjutas
till riksdagens prövning.
Ett genomförande av löneregleringen för personalen inom lantbruksingenjörsorganisationen
påkallar vissa ändringar i civila avlöningsreglementet.
De sakkunniga ha vidare föreslagit i betänkandet närmare angivna ändringar
i allmänna tjänstepensionsreglementet och allmänna familjepensionsreglementet.
Dessa frågor anmälas i annat sammanhang för Kungl. Majit av chefen
för finansdepartementet.
Statsverket bör, såsom de sakkunniga förutsatt, efter löneregleringen övertaga
ansvaret för de omkostnader för lantbruksingenjörsorganisationen, som
befattningshavarna hittills haft att själva besörja. Möbler och kontorsmaskiner,
rit- och skrivmateriel samt instrument och annan fällutrustning, som
förrättningsmännen vid övergången innehava, böra i den mån så befinnes
ändamålsenligt inlösas av statsverket. Lösesummans storlek torde för varje
befattningshavare bestämmas av lantbruksstyrelsen efter värdering av en
eller flera av lantbruksstyrelsen utsedda värderingsmän jämte ägarna. Närmare
föreskrifter rörande förfarandet vid inlösningsförrättningen torde få
meddelas av Kungl. Majit.
Den av mig förordade omorganisationen torde böra vinna tillämpning från
och med nästa budgetår.
4. Lantbruksingcnjörstaxan.
De sakkunniga.
I de sakkunnigas betänkande har framhållits, att de föreskrifter, som enligt
förordningen den 27 juni 1930 (nr 303) (lantbruksingenjörstaxan) gällde angående
gottgörelse, som lantbruksingenjör ägde av förrättningssökande uppbära
för verkställt arbete, vore mycket detaljerade och invecklade. De sakkunniga
ha därför ansett lämpligt att i samband med den föreslagna omläggningen
av avlöningsförhållandena för lantbruksingenjörerna en genomgripande
förändring och förenkling av grunderna för förrättningsarvodenas bestämmande
genomfördes. Som principer att iakttaga vid en omläggning ha
de sakkunniga anfört, att det å ena sidan kunde anses önskvärt att inflytande
medel, vilka hädanefter skulle tillkomma statsverket, täcka en så stor
del som möjligt av kostnaderna för lantbruksingenjörsorganisationen, men
att det å andra sidan också vore angeläget att den allmänhet, som önskade
biträde av lantbruksingenjör, ej betungades med högre kostnader därför än
nödvändigt. Någon Väsentlig ökning av vad förrättningssökande hittills haft
att erlägga för biträde av lantbruksingenjör lia de sakkunniga ansett icke
böra bliva en följd av omorganisationen. Å andra sidan kunde någon genomgående
nedsättning av nu gällande arvoden ej heller anses av behovet påkallad.
Om sålunda rekvirenternas utgifter för förrättningarna i allmänhet
icke borde stegras, ha de sakkunniga dock funnit lämpligt föreslå vissa icke
Kungl. Majlis proposition nr 122.
113
obetydliga ändringar i taxan för att avhjälpa olägenheter, som vidlådde nuvarande
taxesystem. Särskilt ha de sakkunniga beaktat, att arvodet för mindre
syneförrättningar med tillämpning av gällande taxa kunde bliva oproportionerligt
högt och betungande för sakägarna, medan däremot exempelvis arbetsledning
vid torrläggningsföretag, utredningar rörande markskador vid
uppdämning för kraftändamål, förslag till kloakledningar m. m. debiterades
alltför lågt i förhållande till de arvoden, som i den allmänna marknaden utginge
för likvärdiga tjänster.
De nämnda ändringarna skulle komma att medföra en viss ökning i de
statsverket tillkommande förrättningsavgifterna jämfört med vad lantbruksingenjörerna
själva nu finge uppbära. Enligt de sakkunnigas beräkningar hade
Iantbruksingenjörernas sammanlagda bruttoinkomster av förrättningsavgifter
enligt taxan de senaste åren uppgått till något över 500 000 kronor för
år. Statens sammanlagda inkomst av förrättningsavgifter har efter de av de
sakkunniga föreslagna ändringarna i taxebestämmelserna ansetts kunna beräknas
till i runt tal 650 000 kronor för år, därvid emellertid de sakkunniga
förutsatt, att torrläggningsverksamheten finge behålla minst samma omfattning,
som den haft under det senaste årtiondet, samt att organisationens arbetskapacitet
kunde hållas på minst nuvarande höjd, vilket kunde väntas
bliva fallet örn den personalökning komme till stånd, som de sakkunniga
föreslagit.
De sakkunniga ha framhållit, att de endast i stora drag kunnat angiva de
huvudgrunder, efter vilka arvodena syntes böra beräknas, varemot det torde
få ankomma på lantbruksstyrelsen att i detalj utforma och till Kungl. Majit
avgiva förslag till erforderliga närmare bestämmelser. Beträffande de sålunda
anförda huvudgrunderna för förrättningsavgifternas bestämmande torde jag
få hänvisa till betänkandet sid. 161—170. Här må endast tilläggas att uppbörden
av förrättningsavgifterna enligt de sakkunnigas förslag skulle handhavas
av lantbruksstyrelsen samt att de sakkunniga avsett, att ändringarna
i lantbruksingenjörstaxan skulle genomföras samtidigt med löneregleringen.
Yttrandena.
De sakkunnigas förslag i denna del har i huvudsak lämnats utan erinran.
Lantbruksstyrelsen har emellertid framhållit, att då de sakkunnigas förslag
till personalorganisation icke innefattade ökning av antalet förrättningsmän,
det med tämligen stor visshet kunde förväntas, att statsverkets av de sakkunniga
beräknade årliga inkomst av lantbruksingenjörsverksamheten,
650 000 kronor, icke komme att uppnås.
Riksräkenskapsverket har förklarat sig biträda de sakkunnigas förslag, att
det skulle ankomma på lantbruksstyrelsen såväl alt utöva kontroll över förrättningsmännens
debitering av avgifterna som att därom utfärda de närmare
bestämmelser, som befinnas erforderliga. Riksräkenskapsverket förutsatte
att dess medverkan i förevarande avseende i sinom tid bleve påkallad.
I likhet med de sakkunniga finner jag en förenkling av bestämmelserna
örn beräknande av förrättningsavgifter inom lantbruksingenjörsorganisatio
tiihnng
lill riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 122.
Före
draganden.
8
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
nen behövlig. Med hänsyn till att avgifterna efter löneregleringen för lant--bruksingenjörerna ej skola tillkomma de enskilda befattningshavarna torde
det icke längre vara erforderligt att beräkna avgifterna på grundval av de
i varje förrättning ingående särskilda detaljarbetena. Det synes mig även vara
önskvärt, att i detta sammanhang verkställa en översyn av de ersättningsbelopp
som skola uttagas, så att dessa bliva lämpligt avvägda såväl för olika
slag av förrättningar inbördes som i förhållande till de arvoden, som i allmänna
marknaden betingas för likvärdigt arbete. De av de sakkunniga angivna
huvuddragen för bestämmande av förrättningsavgifter finner jag kunna
tjäna som grundval för närmare bestämmelser i ämnet. Lantbruksstyrelsen
torde därför böra erhålla i uppdrag att i huvudsaklig anslutning till vad de
sakkunniga förordat framlägga förslag till erforderliga bestämmelser.
VI. Vissa åtgärder för torrläggningsverksamhetens
rationalisering.
De sakkunniga.
I sitt betänkande ha de sakkunniga givit anvisning på ett flertal åtgärder,
som ansetts påkallade för torrläggningsverksamhetens rationalisering. Sålunda
har, i anledning av pågående utredning rörande Svenska vall- och mosskulturföreningens
verksamhet, framhållits att sådan sakkunskap för bedömande
av torv- och gyttjejordar som hittills stått till förfogande hos nämnda förenings
kulturingenjörer alltjämt måste finnas tillgänglig för tillgodoseende av
torrläggningsverksamhetens behov. I fråga om sjösänkningar ha de sakkunniga
förordat anlitande av limnologisk sakkunskap, vilket borde ske genom
begagnande av den enligt 10 kap. 46 § vattenlagen föreliggande möjligheten
för förrättningsman att tillkalla sakkunnigt biträde. Erinran härom borde
enligt förslaget införas i de av lantbruksstyrelsen utfärdade tjänsteföreskrifterna
för förrättningsmännen. Undervisning i limnologiska frågor föreslås
skola anordnas vid fortbildningskurser för förrättningsmän. Sådana kurser
skulle anordnas jämväl för torrläggningspersonalens fortbildning i övrigt och
såväl för statens som hushållningssällskapens befattningshavare. Kurser borde
hållas under lantbruksstyrelsens ledning ungefär vartannat år. De sakkunniga
ha vidare framhållit angelägenheten av att myndigheter och förrättningsmän
vid behandling av torrläggningsfrågor ägnade tillbörlig uppmärksamhet
åt bevarandet av naturvärdena. Frågan om statligt stöd åt markägare,
som av hänsyn till naturskydd eller annat allmänt intresse hindrades att torrlägga
sin jord, har ansetts böra göras till föremål för närmare övervägande.
Uppmärksamhet har av de sakkunniga ägnats åt förhållandet mellan torrläggning
för jordbruksändamål och skogsdikning, därvid de sakkunniga föreslagit
dels utfärdande av bestämmelser om registrering av torrläggningsföretag
hos lantbruksstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna samt vederbörande förrättningsman
till förebyggande av att statsbidrag obehörigen uppbures, dels
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
115
ock åläggande för förrättningsmännen vid skogsdikning att för fall, då sådan
dikning avsåges skola mer eller mindre direkt anslutas till redan befintligt avlopp
för jordbruksjord, innan planläggningen slutfördes samråda med eliel
inhämta yttrande från vederbörande lantbruksingenjör angående sättet föi
anslutningen och om de särskilda åtgärder, som till följd av denna kunde
behöva vidtagas till förebyggande av skador genom dikningen.
Beträffande torrläggningsföretagens utförande ha de sakkunniga framhållit
vikten av att lantbruksingenjörerna i största möjliga utsträckning anlitades
för arbetsledning och kontroll. Denna verksamhet borde innefatta biträde
vid företagets utsättande å entreprenad, prövning av inkomna anbud,
upprättande av entreprenadkontrakt med arbetsakter, utsättning av avvägningspålar
m. m. samt erforderlig, regelbundet återkommande kontroll med
uppmätning av utfört arbete och uträkning av utgående likvider ävensom
hjälp med uppläggning av företagets räkenskaper samt fördelning på sakägarna
av kostnaderna för företaget.
De sakkunniga ha vidare förordat införandet av en mera effektiv kontroll
från statens sida över underhållet av utförda torrläggningsföretag. Kontrollen
skulle fullgöras genom besiktningar av lantbruksingenjör vart femte år
intill dess 30 år förflutit från företagets avsyning. Vid utgången av denna tid
skulle det ankomma på lantbruksstyrelsen att för varje särskilt fall bestämma
huruvida med hänsyn till företagets beskaffenhet och övriga omständigheter
regelbundna underhållsbesiktningar alltjämt skulle vidtagas. De sakkunniga
ha även föreslagit bestämmelser om förhandsmeddelanden till de underhållsskyldiga
rörande stundande besiktning ävensom föreskrifter örn skyldighet
för lantbruksingenjörerna att till lantbruksstyrelsen lämna rapport örn verkställda
besiktningar. Beträffande kostnaderna för underhållskontrollen ha de
sakkunniga uttalat, att besiktningarna liksom nu borde verkställas utan kostnad
för markägarna, medan däremot för erforderliga planer över underhållsarbeten
borde av intressenterna erläggas avgift efter gällande taxa.
Särskilt med hänsyn till vikten av att få ådagalagt huruvida besparingar
kunna vidtagas med avseende på dikningskostnaderna genom minskning av
torrläggningens intensitet ha de sakkunniga ansett, att medel borde ställas till
förfogade för en ökning av nu pågående forsknings- och försöksverksamhet
på torrläggningens område. Därvid syntes även böra undersökas andra ekonomiska
spörsmål med avseende på torrläggningen, såsom betydelsen av
igenläggning av öppna diken till rörledningar, lämpligaste metoder för förstärkning
av kanal- och dikesslänter m. m. De sakkunniga ha framhållit,
att den utökade forsknings- och försöksverksamheten särskilt borde inriktas
på praktiskt användbara resultat. Den har synts böra bedrivas vid lantbrukshögskolan
men i intimt samarbete med de på torrläggningsområdet verksamma
förrättningsmännen.
I anslutning till riksdagens i skrivelse den 6 maj 1944, nr 256, gjorda hemställan
lia de sakkunniga förordat vidtagande av erforderliga åtgärder för en
allsidig vetenskaplig undersökning av frågan örn avdikningens inverkan på
frostländigheten.
116
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
Föredragande??.
De sakkunniga ha slutligen behandlat frågan om möjligheten att åstadkomma
en omfördelning av jorden inom torrläggningsområden, där detta med
hänsyn till rådande otillfredsställande fastighetsindelning och äganderättsförhållanden
befunnes nödigt för att i synnerhet ofullständiga jordbruk skulle
få verklig nytta av torrläggningen. Utan att föreslå någon ändring i gällande
lagbestämmelser ha de sakkunniga anvisat en utväg att lösa nämnda problem,
byggd på intimt samarbete mellan vederbörande lantbruksingenjör och lantmätare
samt medverkan av länets egnahemsnämnd. I ändamål att befordra
en såvitt möjligt allmän anslutning från markägarnas sida till genomförande
av plan till ändrad fastighetsindelning ha de sakkunniga ansett böra i kungörelsen
örn statsbidrag från statens avdikningslånefond intagas en bestämmelse
om att statsbidrag icke finge beviljas till kostnader, som belöpte på
delägare, vilken ej vore villig att medverka till sådan ändring av fastighetsindelningen,
som lantbruksstyrelsen funnit skäligt föreskriva såsom villkor
för företagets rätt till statsunderstöd. För att ifrågavarande ur det allmännas
synpunkt önskvärda rationalisering icke skulle hindras eller motverkas av
därmed förenade utgifter för jordägarna ha de sakkunniga funnit lämpligt,
att kostnaderna för upprättande och fastställande av fastighetsindelningsplan
skulle stanna å statsverket och täckas från avdikningsanslaget.
Beträffande de nu behandlade frågorna tillåter jag mig att i övrigt hänvisa
till betänkandet.
Yttrandena.
De nu nämnda av de sakkunniga framlagda förslagen till rationaliseringsåtgärder
ha i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de inkomna
yttrandena. I några avseenden, särskilt beträffande förslaget till förbättrad
kontroll över underhållet och till ökad forsknings- och försöksverksamhet,
har behovet av de förordade åtgärderna livligt vitsordats. Den av de sakkunniga
anvisade utvägen att i samband med torrläggning åstadkomma en rationalisering
av vissa brukningsdelar genom ändring av fastighetsindelningen har
emellertid i flera yttranden betecknats såsom alltför svårframkomlig, varför
en förenkling härav borde övervägas i samband med pågående lagstiftningsarbete
på fastighetsbildningens område. Innan en sålunda förenklad ordning
komme till stånd, borde den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen om
möjlighet att från andel i statsbidrag utesluta den som icke vore villig medverka
till ändrad fastighetsindelning icke införas.
Flertalet av de önskemål om åtgärder för torrläggningsverksamhetens rationalisering
som de sakkunniga framfört finner jag förtjänt av beaktande.
Det torde sålunda vara av vikt, att erforderlig sakkunskap alltjämt ställes
till förrättningsmännens förfogande för bedömande av torv- och gyttjejordar.
Det är vidare betydelsefullt, att förrättningsmännen vid bedömande av de
problem av limnologisk natur, vilka kunna föreligga vid sjösänkningar, anlita
tillgänglig sakkunskap. Erforderliga åtgärder i nu nämnda syften torde
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
117
böra vidtagas genom Kungl. Majlis försorg. Fortbildningskurser för torrläggningspersonalen
böra framdeles efter förslag av lantbruksstyrelsen anordnas
i den mån behov därav visas föreligga.
Huruvida gottgörelse av statsmedel bör beredas markägare, som av hänsyn
till naturskydd eller annat allmänt intresse hindras att torrlägga sin jord,
är en fråga örn vilken råda delade meningar. Med hänsyn till dess praktiska
betydelse för de markägare som beröras synes den förtjänt av vidare uppmärksamhet
och överväganden. För närvarande är jag emellertid icke beredd
att taga slutlig ståndpunkt till densamma.
Förslaget om registrering av vissa skogsdiknings- och andra torrläggningsföretag
till förebyggande av obehöriga statsbidrag torde jag framdeles, sedan
riksdagen fattat beslut rörande de av mig ifrågasatta åtgärderna rörande torrläggningsverksamheten,
få anmäla för Kungl. Maj:t. Det av de sakkunniga
förordade samarbetet mellan förrättningsmännen för skogsdikning å ena
samt lantbruksingenjörerna å andra sidan till förebyggande av skador genom
skogsdikning synes böra komma till stånd. I lantbruksingenjöremas arbetsuppgifter
bör ingå skyldighet att utöva arbetsledning och kontroll vid torrläggningsföretagens
utförande i den omfattning som de sakkunniga angivit.
I de kontrakt, som upprättas vid beviljande av statsbidrag och statslån, bör
intagas erinran om skyldighet för företaget att vara underkastat sådan kontroll.
Såsom i de sakkunnigas betänkande och ett flertal yttranden betonats
är det såväl ur statens som markägarnas synpunkt av vikt, att med statsunderstöd
utförda torrläggningsföretag bliva vederbörligen underhållna. Åtgärder
torde därför böra vidtagas för anordnande av kontroll över underhållsskyldighetens
fullgörande i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas
förslag.
De av de sakkunniga berörda frågorna örn ökat stöd åt forsknings- och
försöksverksamhet på torrläggningens område torde jag, i likhet med frågan
om undersökning rörande avdikningens inverkan på frostländigheten, få
framdeles underställa Kungl. Majit.
Av synnerlig betydelse är det av de sakkunniga behandlade spörsmålet om
möjligheten att i samband med torrläggning av mark vid föreliggande behov
åstadkomma en omfördelning av jordinnehavet så att med torrläggningen
kan vinnas verklig rationalisering av de därav berörda jordbruken. Vid en
målmedveten .samverkan mellan förrättningsmän, myndigheter och markägare
torde, som i betänkandet påvisats, möjlighet icke vara utesluten alt under
efterkommande av de lagbestämmelser, som nu gälla i olika hithörande
avseenden, genomföra en erforderlig omfördelning. Såsom i ett flertal yttranden
framhållits är emellertid åtgärden förenad med så stora svårigheter
att införandet av ett förenklat förfarande måste anses påkallat. Åtgärder
härför synas böra övervägas i samband med pågående utredningsarbeten
rörande fastighetsbildningslagstiftningen och jordbrukets rationalisering. För
närvarande torde markägares rält lill andel i statsbidrag icke böra göras beroende
av hans vilja alt medverka till omfördelning av mark som ingår i
företaget.
118
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
VII. Åtgärder för att befordra användning av maskiner inom
torrläggningsverksamheten.
De sakkunniga.
I ändamål att i vissa fall möjliggöra en rationalisering av torrläggningsarbetet
och minska kostnaderna för detsamma ha de sakkunniga förordat ett
statligt ingripande för att befordra användningen av vissa arbetsmaskiner
inom torrläggningsverksamheten. Detta skulle ske genom inrättande av en
fond, förslagsvis benämnd statens torrläggningsmaskinfond, för vars medel
skulle anskaffas ett antal arbetsmaskiner, företrädesvis grävningsmaskiner,
mudderverk och traktorer, vilka skulle av staten till självkostnadspris uthyras
till styrelserna för torrläggningsföretag eller till mindre entreprenörer.
Fonden, för vilken under den närmaste tiden en kapitaltillgång av 1 000 000
kronor ansetts erforderlig, skulle enligt förslaget förvaltas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
på vilken myndighet jämväl skulle ankomma att anskaffa
och handhava maskinerna samt ombesörja uthyrningsverksamheten.
I motiveringen till sitt förslag lia de sakkunniga anfört i huvudsak följande.
Maskinellt torrläggningsarbete utföres nu i viss omfattning inom några
av de viktigare jordbruksdistrikten, medan det däremot i övrigt förekommer
endast i undantagsfall. Det torde dock kunna sägas vara regel att, där
möjlighet att välja arbetssätt föreligger, det maskinella utförandet kan avsevärt
nedbringa kostnaderna. Företag, vilka vid beräknat utförande för
hand ej kunna komma till stånd på grund av att båtnaden icke uppväger
kostnaden, skulle icke sällan kunna bliva lönande om exempelvis större avlopp
och vallbyggnader utfördes med maskin.
Torrläggningsarbeten med maskin utföras nu endast av ett fåtal entreprenörer.
De priser dessa betinga sig torde därför i regel ställa sig högre
än som kunde förväntas vid konkurrens mellan flera företagare. Frånvaron
av konkurrens beror givetvis på att det stora flertalet mindre torrläggningsentreprenörer
icke kunnat eller icke velat i sin rörelse investera de betydande
belopp, som erfordras för anskaffande av maskiner. Även om kapital stått
till buds, kan det ofta ha tett sig icke lönande att binda detta i maskiner
vilka kunde beräknas få stå oanvända under långa tider. För att maskinanskaffning
skall vara lönande för en entreprenör måste denne ha möjlighet
att undan för undan skaffa sig nya arbeten av sådant slag, att maskinerna
kunna hållas i bruk i den omfattning, som erfordras för deras amortering
inom rimlig tid.
Det bör i detta sammanhang icke förbises, att torrläggningsföretag ofta
anlitats som reservarbeten vid arbetslöshet, därvid som skäl för deras
lämplighet såsom .sådana bland annat framhållits förekomsten av manuellt
arbete i stor omfattning. Även i framtiden torde sådana lägen kunna uppstå,
att det ur arbetsförsörjningens synpunkt kan befinnas önskvärt att
torrläggningsarbete i största utsträckning utföres för hand. Härifrån synes
man emellertid kunna bortse vid en undersökning av möjligheterna att rationalisera
torrläggningsverksamheten så att den ur produktionssynpunkt
skall ställa sig så förmånlig som möjligt. Det bör även erinras om att
själva tillkomsten av större maskinellt utförda företag skapar behov av
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
119
manuell arbetskraft för kompletterande dikningsarbeten. I en hel del fall
torde en förutsättning för att snabbt kunna bereda ökad sysselsättning vid
torrläggningsarbeten vara, att lämpliga maskiner för upptagning av huvudavloppen
finnas tillgängliga.
Ett ingripande av staten i ändamål att befordra användningen av maskiner
synes kunna medföra betydande fördelar för torrläggningsverksamheten
i form av billigare arbetskostnader. Om staten anskaffade ett antal
arbetsmaskiner av olika slag och ställde dessa till verksamhetens förfogande,
skulle det maskinella torrläggningsarbetet otvivelaktigt vinna ökad
spridning och kostnaderna för detsamma minskas. Även en allmän påverkan
av torrläggningskostnaderna i för jordbruket förmånlig riktning torde
i viss mån kunna vinnas i synnerhet i tider med brist på arbetskraft. Om
maskiner, åtföljda av van personal, stöde till företagens direkta förfogande
skulle arbetsstyrelserna i större utsträckning än nu kunna utföra arbetena
i egen regi med lantbruksingenjören som arbetsledare och kontrollant. En
lämplig form för statens tillhandahållande av maskinerna torde vara att
desamma kunde hyras ut till arbetsstyrelser eller mindre entreprenörer. Uthyrning
torde, såvitt avser entreprenörer, böra ske för utförande av i varje
särskilt fall angivet statsunderstött torrläggningsföretag, som entreprenören
visar att han åtagit sig. I hyra bör betalas vad som motsvarar statens
självkostnader, varför verksamheten icke skulle ha understödskaraktär eller
behöva medföra några fortsatta ekonomiska uppoffringar från statens sida.
Skötsel och underhåll av maskinerna under hyrestid bör givetvis bekostas
av hyrestagaren.
Inköp av maskiner samt bestämmande av villkoren för uthyrningen torde
böra ankomma på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter samråd med
lantbruksstyrelsen. Huruvida i framtiden kan behövas ytterligare anslag för
maskinbeståndets utökning blir givetvis beroende på vilken efterfrågan på
maskiner som visar sig föreligga. Skulle denna icke tillfredsställas på annat
sätt, torde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen efter samråd med lantbruksstyrelsen
böra göra framställning om ytterligare anslag.
De sakkunniga lia vid behandlingen av förevarande fråga samrått med
den nu arbetande kommittén för maskinell täckdikning. Därvid har befunnits,
att något direkt samband icke råder mellan den maskinanskaffning
som nu föreslagits och det eventuella behov av maskiner för täckdikningen,
som utgör föremål för nämnda kommittés utredning.
Beträffande antal och beskaffenhet av de maskiner som skulle behövas
ha de sakkunniga åberopat en av ledamoten, lantbruksingenjören H. Welin -Berger upprättad, vid betänkandet fogad promemoria (bilaga B), till vilken
jag torde få hänvisa. De sakkunniga lia ansett maskinbehovet kunna tillfredsställande
fyllas genom en successiv anskaffning under två eller tre
budgetår.
Yttrandena.
Lantbruksstyrelsen har anfört i huvudsak följande.
Lantbruksstyrelsen delar de sakkunnigas uppfattning i fråga örn betydelsen
av alt vid torrläggningsarbeten den manuella arbetskraften ersättes
med maskinkraft, så snart förutsättningar därför i ekonomiskt avseende föreligga.
Styrelsen bortser härvid från sådana med arbetslöshet eller andra
sociala förhållanden sammanhängande faktorer, vilka, även örn därigenom
en kostnadsstegring uppenbarligen skulle bliva en följd, kunna motivera
insättandet av manuell arbetskraft vid torrläggningsföretagen.
120
Kungl. Majus proposition nr 122.
Enligt styrelsens mening torde insättandet i större utsträckning än hittills
av maskinkraft få anses såsom ett betydelsefullt steg framåt mot önskvärt
förbilligande av ifrågavarande arbeten. Styrelsen ansluter sig därför
till de sakkunnigas förslag. Den ifrågavarande verksamheten torde dock
tills vidare, lill dess närmare erfarenhet därom vunnits, få betraktas som
försök, enär onekligen en del svårigheter bliva förenade med en dylik statlig
verksamhet.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län samt Malmöhus och Hallands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott ha förklarat sig livligt tillstyrka de
sakkunnigas förslag i förevarande avseende.
Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat
att åtgärder borde vidtagas för att befordra användningen av maskiner i
torrläggningsverksamheten. Icke minst hade begagnandet av maskiner visat
sig fördelaktigt vid de invallningsföretag på östgötaslätten, vilka under senare
tid i icke ringa antal utförts. Utskottet befarade emellertid, att den
av de sakkunniga föreslagna uthyrningsverksamheten skulle ådraga staten
icke oväsentliga kostnader utan att de avsedda fördelarna till fullo vunnes.
Utskottet har i stället föreslagit, att bestämmelserna för utlämnande av lån
ur jordbrukets maskinlånefond så ändrades, att lån ur fonden kunde beviljas
till vid torrläggningsarbeten verksamma entreprenörer för inköp av
arbetsmaskiner. De för torrläggningsarbeten avsedda maskinerna torde under
sådana förhållanden komma att skötas och utnyttjas bättre, än örn de skulle
vara statens egendom och utlämnas mot hyra.
Statskontoret och riksräkenskapsverket ha avstyrkt inrättandet av en särskild
»statens torrläggningsmaskinfond» och förordat, att medel för ifrågavarande
maskinanskaffning anvisas såsom investering i väg- och vattenbyggnadsväsendets
förrådsfond.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ifrågasatt huruvida det föreslagna
beloppet av 1 000 000 kronor för inköp av arbetsmaskiner vore tillräckligt
för ändamålet. Mindre kranar, tippvagnar, räls, elektriska strålkastare m. m.
borde inköpas separat för varje särskilt företag på samma sätt, som nu tilllämpades
vid av styrelsen bedrivna arbetsföretag. Styrelsen har förutsatt att
frågan om uttagning av hyresersättningar och anslag till maskinparkens förnyelse
ordnades på samma sätt, som nu skedde inom styrelsens maskincentralförråd.
Svenska byggnadsentreprenörföreningen har avstyrkt de sakkunnigas förslag
och framhållit i huvudsak följande.
Möjligheterna att använda maskiner för utförande av torrläggningsarbeten
bör icke överskattas. Kostnaderna för lastning, transport, uppsättning och
nedtagning av större arbetsmaskiner äro ofta så betydande, att det vid mindre
arbetsobjekt kan vara mera ekonomiskt att utföra schaktningsarbeten för
hand. Många gånger äro även markförhållandena sådana, att tunga maskiner
överhuvudtaget icke kunna användas. Vid grävning med maskin, särskilt
vid utförande av kanaler och diken av liten sektion, bliva därjämte
kostnaderna för nödvändig manuell efterjustering av slänter och botten ofta
så betydande, att maskinarbetet härigenom blir oekonomiskt. Vid utförande
för hand sker nämligen dylik justering samtidigt med grävningen och kräver
därför icke extra kostnader.
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
121
Av de under budgetåren 1934/35—1942/43 understödda torrläggningsföretagen
utgöras ca 94 procent av företag med en kostnad icke överstigande
25 000 kronor. För sådana arbeten ställa sig större arbetsmaskiner i regel
icke ekonomiska. Ett försök att genom statsinköp av till uthyrning avsedda
maskiner, rationalisera den betydande del av torrläggningsverksamheten,
som de övervägande mindre företagen utgöra, torde därför endast ha ringa
utsikt att lyckas.
Någon brist på lämpliga arbetsmaskiner inom landet föreligger icke. Snarare
förhåller det sig tvärtom. De privata entreprenörernas innehav av större
och mindre grävmaskiner uppgår sannolikt till ett hundratal. Någon svårighet
att i fria marknaden förhyra grävmaskiner föreligger icke. Tillgången på
planeringstraktorer är visserligen för närvarande i knappaste laget, beroende
på att importmöjligheterna under kriget varit avskurna. Så snart importvägarna
öppnas — och dessförinnan föreligger ju icke heller möjlighet
till nyanskaffning från statsverkets sida — kommer emellertid genom privat
initiativ säkerligen så många traktorer att inköpas, att även dylika
maskiner vid behov skola kunna förhyras i tillräcklig omfattning. För maskinkranar,
grävspel, tippvagnsutrustning o. d. äro anskaffningskostnaderna
så ringa, att något behov av statsinköp näppeligen bör ifrågakomma. Det
kan nämligen ur beställarens synpunkt knappast vara till någon fördel att
anlita entreprenörer med så svaga ekonomiska resurser, att de icke kunna
hålla sig med maskiner representerande ett värde av endast några tusen
kronor.
Ett motiv för ett tillhandahållande av maskiner genom statens försorg
skulle kunna föreligga, därest hyrespriserna i den fria marknaden vore
högre än de staten komme att betinga sig. Någon risk för att detta skulle
bliva fallet, föreligger dock icke. Byggnadsentreprenörföreningen har nämligen
i samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utarbetat en hyresprislista
för de flesta i marknaden förekommande arbetsmaskinerna.
En investering av stora belopp från statens sida för inköp av arbetsmaskiner
måste vid det förhållandet, att hos entreprenörerna redan tillräcklig
maskinutrustning föreligger, leda till att entreprenörernas maskinutrustning
skulle bliva mindre utnyttjad än eljest och mindre än som är förenligt med
god samhällsekonomi, vilket ytterst måste komma att oförmånligt, till beställarnas
nackdel, påverka entreprenadpriserna och därmed motverka, vad
man avsett att vinna. Någon ökad konkurrens från ur beställarens synpunkt
önskvärda ekonomiskt och tekniskt vederhäftiga entreprenörer torde icke
kunna uppnås på denna väg.
I fråga om utförande av torrläggningsarbeten i arbetsstyrelsernas egen
regi vill föreningen framhålla, att arbetsstyrelserna och lantbruksingenjörerna
icke gärna kunna lia samma tekniska erfarenhet som entreprenadfirmorna,
vilka ständigt .sysselsätta sig med dessa problem och dessutom lia tillgång
på speciellt utbildade ingenjörer, arbetsledare och specialarbetare. Entreprenörernas
erfarenheter även från andra vattenarbeten utgöra i detta
avseende en värdefull tillgång. Vid utförande i arbetsstyrelsernas egen regi
kan det ekonomiska resultatet av många torrläggningsföretag komma att
äventyras. Det bör även beaktas, att infordrande av entreprenadanbud giver
en värdefull möjlighet till kontroll av förhandskalkylernas riktighet.
Föreningen har slutligen uttalat, afl den närmast lill hands liggande utvägen
ali åstadkomma ökat intresse hos och därmed ökad konkurrens mellan
entreprenörerna vore ali tillhandahålla dessa tillräckligt utförliga och
tekniskt riktiga anbuds- och konlraktshandlingar, med ledning av vilka
entreprenadåtagandena bleve möjliga att beräkna utan onödiga riskmoment.
1 della hänseende hade hittills mycket brustit.
122
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
Före
draganden.
Användandet av maskiner för utförande av torrläggningsarbetet är ofta en
nödvändig förutsättning för att ett företag skall vara ekonomiskt genomförbart.
I vissa andra fall skulle de ekonomiska betingelserna för företaget avsevärt
förbättras genom arbetets utförande med maskiner. Goda erfarenheter
av maskinarbete torde ha gjorts icke minst vid utförande av vissa invallningsföretag.
Såsom de sakkunniga framhållit har emellertid maskinanvändningen
inom torrläggningsverksamheten hittills icke blivit så allmän som önskvärt
vore och kostnaderna för arbetens utförande med maskiner torde i vissa
fall ställa sig högre än nödvändigt. Ehuru det därför såväl från statens som
markägarnas synpunkt är av vikt att en rationalisering av torrläggningsverksamheten
i förevarande avseende kommer till stånd, synes behov icke föreligga
att för ändamålet inrätta den särskilda fond som de sakkunniga föreslagit.
Lämpligt torde vara att erforderliga maskiner anskaffas genom vägoch
vattenbyggnadsväsendets förrådsfond för att ställas till torrläggningsverksamhetens
förfogande. Medel för ändamålet torde, enligt vad jag inhämtat,
i viss omfattning kunna förskottsvis bestridas från anslag, som anvisats
eller äskats såsom förlag för förrådsfonden. Fråga örn beredande av
täckning för sådana förskottsvis bestridda utgifter ävensom för den ytterligare
anskaffning av maskiner som kan visa sig erforderlig torde böra upptagas
längre fram.
VIII. Täckdikningens understödjande nied statsmedel.
Nuvarande förhållanden.
Till täckdikning lämnar staten stöd dels genom statsbidrag och dels genom
lån.
Örn bidragsverksamheten, vilken ursprungligen tillkom som ett led i arbetslöshetens
bekämpande, ha föreskrifter meddelats i kungörelse den 30
juni 1933 (nr 434) angående statsbidrag till täckdikning (ändrad genom
kungörelse nr 572/1937). I huvudsak gäller följande. Bidrag lämnas i den
mån tillgängligt anslag det medgiver åt ägare eller brukare av åker eller
annan odlad jord. Bidrag må enligt kungörelsen utlämnas oberoende av
storleken av den fastighet, därå täckdikningsarbetet är avsett att utföras. I
samband med begränsning av anslag till bidragsverksamheten uttalade
emellertid riksdagens jordbruksutskott år 1936 (uti. nr 1) att för att möjliggöra
en fördelning av anslagsbeloppet å så många håll som möjligt det syntes
böra eftersträvas, att statsbidrag i största utsträckning lämnades till mindre
och medelstora jordbruk. I enlighet härmed har Kungl. Majit i årliga brev
till lantbruksstyrelsen (det första den 25 september 1936) angående beviljade
anslagsbelopps fördelning mellan hushållningssällskapen, vilka handhava utdelningen
av bidrag, föreskrivit att bidrag icke må utlämnas till innehavare
av fastigheter med större åkerareal än 75 hektar. Bidrag må utgå till högst 25
procent av den beräknade kostnaden. Bidrag jämte lån kan beviljas samma
person med högst 5 000 kronor under ett och samma år. Ej må någon utan
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
123
Kungl. Maj:ts tillstånd innehava bidrag och häfta i skuld för lån till högre
belopp sammanlagt än 10 000 kronor. Sammanlagda beloppet av statsbidrag
och täckdikningslån får vid täckdikning med rör uppgå till hela kostnaden,
dock högst 500 kronor för hektar, och vid täckdikning med annat material
till 4/6 av kostnaden, dock högst 350 kronor för hektar. Bidrag skall främst
tillkomma dem, som äro mest i behov därav. Hänsyn bör även tagas till
önskvärdheten att genom bidrags beviljande rådande arbetslöshet lindras
eller motverkas.
Storleken av de under budgetåren 1934/35—1943/44 till förfogande ställda
medlen och de av hushållningssällskapen sökta bidragsbeloppen framgår av
följande sammanställning.
Budgetår |
Av riksdagen till |
Av hushållningssäll-skapen sökta |
1934/35 |
1 500 000 |
1 903 000 |
1935/36 |
1500 000 |
2 022 000 |
1936/37 |
1 000 000 |
2 557 000 |
1937/38 |
5O0 000 |
1827 OCX) |
1938/39 |
600 000 |
1 569 259 |
1939/40 |
500 000 |
1 496 044 |
1940/41 |
200 000 |
897 459 |
1941/42 |
200 000 |
1 084 202 |
1942/43 |
200 000 |
1 147 270 |
1943/44 |
4UOOOO |
1228 321 |
För budgetåret 1944/45 har beviljats ett anslag å 400 000 kronor, varjämte
medel beräknats å allmän beredskapsstat II och III för bland annat ifrågavarande
ändamål.
I årets statsverksproposition (IX H. T. p. 153) har Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att till Grundförbätlringar: Bidrag till täckdikningar för budgetåret
1945/46 anvisa ett reservationsanslag av 400 000 kronor. I propositionen
har uttalats, att vid tilldelningen av bidrag särskild hänsyn bör tagas
till vederbörandes ekonomiska förhållanden och att sålunda sökande, som
beträffande storleken av brukad åkerareal är berättigad till bidrag men
som har en god ekonomisk ställning, antingen icke tilldelas bidrag eller allenast
erhåller ett reducerat bidrag.
Örn låneverksamheten gäller kungörelsen den 22 juni 1920 (nr 332) angående
villkoren för lån från täckdikningslånefonden, ändrad genom kungörelser
358/1921, 239/1922, 84/1930, 375/1932, 306/1933 och 434/1939. För
täckdikning med rör kan lån lämnas till hela den beräknade kostnaden,
dock högst 500 kronor för hektar, för dikning med annat material lämnas
lån till 75 procent av kostnaden, högst 350 kronor för hektar. Maximibelopp
till samme låntagare är under ett år 5 000 kronor och han må ej på grund av
särskilda täckdikningslån samtidigt häfta i skuld till högre belopp än 10 000
kronor eller, efter särskilt medgivande av Kungl. Majit, 15 000 kronor. Täckdikningslån
är ränte- och amorteringsfrilt under tre år och löper sedan med
4 procent ränta samt amorteras på tolv år. Lån förmedlas av hushållnings
-
Före
dragande?''.
.
124 Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
sällskapen, vilka äga att bestämma de närmare villkoren, tid för arbetets fullgörande
m. m.
I statsverkspropositionen (Kapitalbudgeten: bil. 7 p. 26) har Kungl. Majit
förordat, att det belopp, med vilket låntagare må häfta i skuld, höjes till
20 000 kronor.
De sakkunniga.
Vid övervägande av frågan örn täckdikningens understödjande med statsbidrag
ha de sakkunniga givit uttryck för den uppfattningen, att täckdikningen
innebure en rationalisering som, därest prissättningen på jordbrukets
produkter vore skälig, måste anses i sig själv lönande och som därför under
normala tider kunde förväntas komma att utföras utan stöd av statsmedel i
annan form än genom lån. I varje fall tills vidare måste emellertid en lämpligt
avvägd bidragsverksamhet under alla förhållanden anses önskvärd såsom
en stimulans åt mindre jordbrukare att förbättra sin jord och öka sina utkomstmöjligheter.
För sådant ändamål, vore det angeläget, att anslag till
statsbidrag alltjämt ställdes till förfogande i åtminstone samma omfattning
som nu. De sakkunniga lia ej funnit anledning att för närvarande förorda
höjning av gällande procentsats för bidraget eller föreslå annan ändring i
villkoren därför, än att den nu tillämpade begränsningen av bidragsrätten
till att avse fastigheter med en åkerareal av högst 75 hektar intoges i författningstexten.
De nu gällande lånevillkoren lia av de sakkunniga ansetts tillfredsställande,
dock att högsta lånebeloppet för hektar beträffande täckdikning med rör på
grund av de stegrade kostnaderna syntes böra ökas till 600 kronor.
Yttrandena.
Flertalet hushållningssällskap lia i sina yttranden understrukit vikten och
behovet av statligt stöd åt täckdikningen. Vidare har framhållits önskvärdheten
av att högre anslag anvisades till bidragsverksamlieten så att sällskapen
kunde få möjlighet att lämna bidrag upp till författningsenligt medgivna 25
procent av kostnaden, vilket nu icke vore fallet. I några yttranden har
framhållits, att bidragsverksamheten ej borde vara begränsad till mindre
fastigheter. Även de större jordbruken vore i stort behov av stöd till täckdikningen.
Med rationalisering av dylika jordbruk följde även möjlighet att
förbättra villkoren för de vid dem anställda. I fråga om lånevillkoren har i
ett flertal yttranden hemställts att högsta lånebeloppet per hektar för täckdikning
med rör måtte bestämmas till 700 kronor. I några fall har även yrkats
höjning av högsta lånebeloppet per hektar för täckdikning med annat material
än rör samt höjning av det högsta belopp till vilket lån under ett år må beviljas
och av den sammanlagt tillåtna högsta lånesumman för täckdikningslån.
I fråga örn täckdikningens understödjande med statsbidrag kan jag i huvudsak
ansluta mig till vad de sakkunniga anfört och finner följaktligen icke
anledning att för närvarande föreslå någon annan ändring i gällande bidragsvillkor
än att den nu tillämpade begränsningen av bidragsrätten till att avse
Kunni. Maj:ts proposition nr 122.
125
fastigheter med en åkerareal av högst 75 hektar intages i författningen. Vad
angår bestämmelserna örn lån från täckdikningslånefonden finner jag i likhet
med de sakkunniga skäligt, att med hänsyn till den ökning av täckdikningskostnaderna
som inträtt under de senaste åren det högsta tillåtna lånebeloppet
för hektar beträffande täckdikning med rör ökas till 600 kronor.
IX. Kostnadsberäkningar och anslagsfrågor.
1. Statens avdikningsanslag.
För statsbidrag från statens avdikningsanslag är i riksstaten för innevarande
budgetår uppfört ett förslagsanslag av 2 900 000 kronor. Från anslaget
må enligt riksdagens beslut under budgetåret beviljas statsbidrag å tillhopa
högst 3 500 000 kronor.
Lantbruksstyrelsen har i sina anslagsäskanden till 1945 års riksdag hemställt,
att anslaget för budgetåret 1945/46 måtte uppföras med 4 000 000 kronor
samt alt bidragstilldelningen från anslaget för samma budgetår måtte bestämmas
till högst 5 000 000 kronor. Styrelsen har därvid anfört i huvudsak
följande.
Under budgetåret 1943/44 lia bidrag från avdikningsanslaget beviljats dels
av Kungl. Majit till 14 företag med tillhopa 9 430 kronor, dels ock av lantbruksstyrelsen
till 628 företag med tillhopa 3 490 550 kronor eller sammanlagt
3 499 980 kronor.
Vid ingången av budgetåret 1944/45 funnos hos lantbruksstyrelsen inneliggande
ansökningar örn statsbidrag till 1 251 torrläggningsföretag, representerande
ett bidragsbelopp av omkring 5 800 000 kronor. Utöver nämnda ansökningar
torde under budgetåret nya dylika ansökningar kunna förväntas inkomma
i ungefärligen samma omfattning som under det sist förflutna budgetåret
eller till ett sammanlagt belopp av omkring 4 000 000 kronor, därvid
dock förutsättes, att gällande bestämmelser om tillståndstvång för byggnadsarbete
icke komma att i mera avsevärd grad lägga hinder i vägen för utförandet
av torrläggningsföretag.
För tillgodoseende under löpande budgetår av samtliga såväl föreliggande
som under året motsedda ansökningar skulle sålunda erfordras en bidragslilldelniug
av (5 800 000 + 4 000 000 =) 9 800 000 kronor. För ändamålet må
emellertid beviljas bidrag från statens avdikningsanslag till ett belopp av endast
3 500 000 kronor. Av för budgetåret 1944/45 föreliggande och påräknade
ansökningar örn statsbidrag kunna sålunda under nyss angivna förutsättningar
ansökningar å ett belopp av (9 800 000 — 3 500 000 =) 6 300 000 kronor
förväntas bliva överförda till budgetåret 1945/46. Jämväl under sistnämnda
budgetår torde under förutsättning att byggnadstillstånd kan erhållas nya
ansökningar örn statsbidrag kunna förväntas inkomma till ett belopp av omkring
4 000 000 kronor. För tillgodoseende under ifrågavarande budgetår av
ansökningar örn statsbidrag skulle sålunda erfordras i runt tal (6 300 000 +
4 000 000 =) 10 300 000 kronor.
Till undvikande av att, såsom tidigare varit fallet, ansökningarna om statsbidrag
på grund av brist på medel hopas i lantbruksstyrelsen och lill allvarlig
olägenhet för avdikningsverksamheten bliva avgjorda först efter flera års
126
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
väntan, synes bidragstilldelningen böra så avvägas, att anhopningen av torrläggningsärenden
hos lantbruksstyrelsen må om möjligt kunna successivt
minskas. Med hänsyn härtill torde bidragstilldelningen från anslaget under
budgetåret 1945/46 icke böra sättas lägre än till 5 000 000 kronor. Även med
en bidragstilldelning av denna storleksordning torde det i varje fall icke bliva
möjligt att under budgetåret tillgodose andra än de med hänsyn till nyttighetsgraden
mest angelägna företagen.
De sakkunniga.
De sakkunniga ha i sitt betänkande anfört i huvudsak följande.
Anslagstilldelningen till statens avdikningsanslag har under senare år icke
varit tillräcklig för att tillgodose de företag, vilka enligt gällande bestämmelser
befunnits berättigade lill bidrag. Den därigenom uppkomna stora balansen
av antalet oavgjorda ansökningar om bidrag från avdikningsanslaget har
tidigare varit föremål för uppmärksamhet. Enligt uttalande av föredragande
statsrådet i statsverkspropositionen till 1944 års riksdag avsågs med den då
föreslagna bidragstilldelningen om 3 500 000 kronor att möjliggöra en viss
avverkning av denna balans. Enligt de sakkunnigas mening är det för torrlä
ggningsverksamhetens rationella bedrivande synnerligen angeläget, att den
nu rådande långa väntan på statsunderstöd med därav vållade svårigheter för
markägare och arbetsstyrelser icke fortsätter att bestå, och de sakkunniga
vilja därför förorda en anslagstilldelning tillräcklig för att snarast möjligt avlägsna
anhopningen av bidragsansökningar. Balansen har emellertid nu nått
en sådan storlek, att det icke torde vara möjligt att räkna med dess omedelbara
avskaffande genom anslag i vanlig ordning. Skulle däremot förhållandena
på arbetsmarknaden bliva sådana att arbetslöshetsanslag kunna komma
torrläggningsverksamheten tillgodo, bör det beaktas att här föreligger en
betydande arbetsresor som lätt kan ställas till marknadens förfogande.
Räknar man emellertid med att balansens undanröjande utsträckes över tre
budgetår, erfordras att möjlighet herodes att under vart och ett av dessa bevilja
bidrag med 2 000 000 kronor utöver vad som för närvarande får anses
normalt.
Vad beträffar det normala bidragsbehovet må erinras örn vad de sakkunniga
i det föregående uttalat om att det icke synes möjligt att uppgöra någon
plan för understödsverksamhetens omfattning under någon längre tid på
grund av att torrläggningsverksamheten alltjämt med nödvändighet synes bliva
beroende av de enskildas initiativ och sökta företags tillåtlighet enligt
vattenlagen. Då de av de sakkunniga föreslagna ändrade bidragsvillkoren
icke i och för sig torde komma att föranleda ökade anspråk på statsbidrag,
samt bidragsberättigade företag böra under den närmaste tiden beräknas
framkomma i ungefär samma omfattning som under de senaste åren, synes
i förevarande avseende böra för närvarande räknas med ett årligt bidragsbehov
av 4 000 000 kronor.
Från statens avdikningsanslag torde vidare böra täckas kostnaderna för
torrläggningsnämndernas organisation och verksamhet. De sakkunniga ha
beräknat årliga kostnaden för arvoden till ordförande och ledamöter i torrläggningsnämnderna
samt expenser till 45 000 kronor. Därtill kommer kostnad
för rese- och traktamentsersättningar, vilken för närvarande torde kunna
upptagas till förslagsvis 15 000 kronor. Det av torrläggningsnämndernas
inrättande föranledda anslagsbehovet skulle alltså uppgå till 60 000 kronor
årligen.
Slutligen torde till föreslagen fortbildningskurs för de jordbrukskonsulenter,
som avses skola förvärva behörighet som förrättningsmän vid vissa syne
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
127
förrättningar, böra beräknas ett anslag av 15 000 kronor. Enligt de sakkunnigas
mening böra även dessa medel kunna utgå från avdikningsanslaget.
Vid bedömande av erforderlig medelsanvisning under avdikningsanslaget
för budgetåret 1945/46 bör hänsyn tagas till att bidragstilldelningen under
budgetåret enligt det ovan anförda skulle uppgå till 6 000 000 kronor. Vid sådant
förhållande synes anslagsbehovet för bidragsändamål kunna beräknas
till 4 300 000 kronor, vartill komma de ovannämnda kostnaderna för torrläggningsnämnderna
60 000 kronor och för fortbildningskurs 15 000 kronor.
På grund av det sålunda anförda ha de sakkunniga förordat, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att medgiva, att under budgetåret 1945/46 finge
beviljas statsbidrag från statens avdikningsanslag å tillhopa högst 6 000 000
kronor samt till Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag för budgetåret
1945/46 anvisades ett förslagsanslag av 4 375 000 kronor.
Yttrandena.
I flera av de avgivna yttrandena har understrukits behovet av ökade anslag
till lorrläggningsverksamheten och angelägenheten av att den nuvarande
långa väntan på statsbidrag bringas att upphöra.
I övrigt må ur yttrandena anföras följande.
Lantbruksstyrelsen har anslutit sig till de sakkunnigas förslag örn en bidragstilldelning
under budgetåret 1945/46 av 6 000 000 kronor samt icke haft
något att erinra mot de sakkunnigas beräkning av anslagsbehovet till
4 300 000 kronor.
Lantbruksstyrelsen har vidare framhållit följande.
Kostnaderna för torrläggningsnämnderna och deras verksamhet synas vara
räknade i underkant. Detta gäller icke minst expensutgifterna, vilka upptagits
till ett sammanlagt årligt belopp av endast 10 000 kronor för samtliga
nämnder. Lantbruksstyrelsen vill föreslå, att hushållningssällskapen tilldelas
vissa belopp för nämndernas förseende med skrivmaterialier och tillhandahållande
av skrivhjälp. I avvaktan på närmare erfarenhet härutinnan
torde detta belopp tills vidare kunna bestämmas till 500 kronor per sällskap
och år. Det av de sakkunniga till 60 000 kronor beräknade anslagsbehovet
för nämnderna torde med hänsyn härtill böra höjas med 3 000 kronor till
63 000 kronor.
Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke till bestridande av kostnaderna
för torrläggningsnämndernas verksamhet borde anvisas ett särskilt anslag å
riksstaten. Då hinder emellertid icke torde möta mot att beloppet upptages
under avdikningsanslaget vill lantbruksstyrelsen icke framställa något yrkande
örn att särskilt anslag upptages för ändamålet.
Beträffande däremot det föreslagna beloppet av 15 000 kronor till kostnaderna
för fortbildningskursen för jordbrukskonsulenter synes detta belopp
lämpligen böra inräknas under det i riksstaten uppförda reservationsanslaget
till Lägre lantbruksundervisning m. m.: Bidrag till särskilda utbildningskurser.
Lantbruksstyrelsen vill därför föreslå, att så sker.
Vid bifall till vad lantbruksstyrelsen förut föreslagit skulle medelsanvisning
under förevarande anslag erfordras med (4 375 000 + 3 000 — 15 000 —)
4 363 000 kronor eller i runt tal 4 350 000 kronor.
128
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
Statskontoret Ilar yttrat följande.
Med avseende å den framtida omfattningen av statens understödsverksamhet
till torrläggningsföretag lia de sakkunniga såsom ett önskemål uttalat, att
anslag bör beviljas i den utsträckning, som är behövlig för att företag, vilka
uppfylla de uppställda fordringarna för understöd, må kunna utan uppskov
tilldelas sådant. Statskontoret har icke kunnat undgå att finna en dylik princip
utgöra en ur såväl ekonomiska som praktiska synpunkter olämplig grundval
för beräkning av det framtida medelsbehovet. Det är en på fackmannahåll
omtvistad fråga, huruvida torrläggningsveksamheten bör bedrivas i samma
takt som hittills. Erfarenheten av tidigare verksamhet synes ock göra det
berättigat att draga i tvivelsmål, örn effekten av torrläggningen i stort sett
motsvarat förväntningarna. Statskontoret vill i detta hänseende särskilt framhålla
de ofördelaktiga rubbningar i klimathänseende, som på sina håll —
exempelvis på Gotland — tillskrivits en alltför långt driven torrläggning.
Det är även att förvänta, att lantbruksingenjöremas frikopplande från alla
privatekonomiska intressen i torrläggningsföretagen genom indragning av taxeinkomsterna
till statsverket skall verka i viss mån återhållande på igångsättandet
av nya företag, vilka måhända ur formellt tekniska synpunkter uppfylla
villkoren för statsbidrag men om vilkas nytta ur allmän synpunkt tvivel
kan råda. Därtill kommer, att torrläggningsföretag torde vara synnerligen
lämpliga arbetsobjekt under en arbetslöshetsperiod, varför det måste anses
motiverat att låta omfattningen av torrläggningsverksamheten bliva i viss
mån konjunkturbetonad. På grund av vad sålunda anförts vill statskontoret
förorda, att statens avdikningsanslag för nästkommande budgetår bibehålies
vid nuvarande belopp 2 900 000 kronor, medan de ytterligare medel, som
finnas böra ifrågakomma för ändamålet, anvisas å beredskapsstat.
2. Statens avdikningslåncfond.
Jämlikt riksdagens beslut har det belopp, vartill lån ur fonden årligen fått
beviljas, för vart och ett av budgetåren 1942/43—1944/45 uppgått till högst
3 000 000 kronor.
Lantbruksstyrelsen har i sina anslagsäskanden till 1945 års riksdag hemställt,
att beloppet för utlåning från avdikningslånefonden under budgetåret
1945/46 måtte bestämmas till högst 3 300 000 kronor, samt därvid anfört i
huvudsak följande.
Under budgetåret 1943/44 ha lån från fonden av lantbruksstyrelsen beviljats
till 248 företag med tillhopa 2 180 240 kronor. Vid utgången av budgetåret
1943/44 funnos hos lantbruksstyrelsen inneliggande ansökningar örn lån från
fonden till 503 företag, representerande ett lånebelopp av i runt tal 3 075 000
kronor. Under nu löpande budgetår kunna med ledning av erfarenheterna
från de närmast föregående åren nya ansökningar örn lån beräknas inkomma
till ett belopp av omkring 2 400 000 kronor. Sammanlagt synes lånebehovet
för budgetåret 1944/45 sålunda kunna beräknas till (3 075 000 + 2 400 000=)
5 475 000 kronor eller i runt tal 5 500 000 kronor. Till företag av ifrågavarande
slag sökes i regel jämväl bidrag från statens avdikningsanslag. Under
innevarande budgetår må från sistnämnda anslag beviljas statsbidrag å tillliopa
högst 3 500 000 kronor. Med ledning av förhållandet under de närmast
föregående budgetåren mellan beviljade statsbidrag och lån kan beräknas,
att till de företag, vilka under budgetåret 1944/45 bliva delaktiga av nämnda
statsbidrag, omkring 2 200 000 kronor av det för budgetåret tillgängliga låne
-
Kungl. Majlis proposition nr 122.
129
beloppet, 3 000 000 kronor, komma att tagas i anspråk. En förutsättning bärför
är emellertid, att torrläggningsverksamheten icke kommer att i mera avsevärd
grad inskränkas till följd av gällande bestämmelser om tillståndstvång
för byggnadsarbete, övriga under budgetåret 1944/45 föreliggande ansökningar
örn lån, representerande ett lånebelopp av (5 500 000 — 2 200 000 =)
3 300 000 kronor, komma sålunda att balanseras till budgetåret 1945/46. Det
kan under nyssnämnda förutsättningar antagas att även under sistnämnda
budgetår ansökningar om lån inkomma i ungefärligen samma omfattning
som beräknas bliva fallet innevarande budgetår eller till ett sammanlagt belopp
av omkring 2 400 000 kronor. Under budgetåret 1945/46 föreliggande
ansökningar örn lån skulle därigenom komma att motsvara ett lånebelopp
av (3 300 000 + 2 400 000 =) 5 700 000 kronor. För samma budgetår lia ansökningarna
örn statsbidrag till torrläggningsföretag i lantbruksstyrelsens förslag
örn medelsanvisning å avdikningsanslaget beräknats representera ett
bidragsbelopp av 10 300 000 kronor.
Under åberopande av vad i detta avseende anförts i nyssberörda förslag,
vill lantbruksstyrelsen bär ytterligare understryka angelägenheten av att en
dylik stor anhopning hos styrelsen av arbetsplaner rörande torrläggningsföretag
så vitt möjligt undvikes. I sådant syfte har lantbuksstyrelsen för budgetåret
1945/46 föreslagit en bidragstilldelning ur avdikningsanslaget av 5 000 000
kronor, varigenom lämplig reducering av balansen av de hos lantbruksstyrelsen
inneliggande ansökningarna bör bliva möjlig. För tillgodoseende av
ansökningarna om lån till de företag, vilka kunna förväntas erhålla del av
sagda statsbidrag, torde under samma budgetår ett belopp av sammanlagt
omkring 3 300 000 kronor bliva erforderligt.
Vad beträffar de utbetalningar av lån från fonden, som kunna komma att
påfordras under budgetåret 1945/46, så synas desamma böra beräknas till
omkring 2 500 000 kronor. Enligt från statskontoret inhämtade upplysningar
beräknas kapitaltillgången å fonden komma att under ifrågavarande budgetår
uppgå till så stort belopp, att densamma blir tillräcklig för mötande av utbetalningar
till nämnda belopp. Något kapitaltillskott till fonden synes därför
ej erforderligt för budgetåret 1945/46.
Lantbruksstyrelsen har därjämte i sin skrivelse hemställt, att Kungl. Majit
måtte hos riksdagen göra framställning om bemyndigande att under tiden
1 juli 1945—30 juni 1946 medgiva anstånd med erläggande av annuiteter å
lån från odlingslånefonden och statens avdikningslånefond.
De sakkunniga.
I förevarande hänseende lia de sakkunniga anfört följande.
Örn bidragstilldelningen från avdikningsanslaget i enlighet med de sakkunnigas
förordnande för budgetåret 1945/46 fastställes till 6 000 000 kronor,
torde den summa, intill vilken lån under samma budgetår må beviljas från
avdikningslånefonden, böra bestämmas till 4 000 000 kronor. Utbetalningarna
från fonden under nämnda budgetår torde kunna beräknas till
3 000 000 kronor. Enligt från statskontoret inhämtad upplysning kan fondens
kapitaltillgång beräknas vara tillräcklig för en sådan utbetalning och
något nytt kapital sålunda icke behöva tillföras fonden.
De sakkunniga vilja alltså förorda, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen
medgiva, alt under budgetåret 1945/46 må beviljas lån från statens avdikningslånefond
å tillhopa högst 4 000 000 kronor.
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 122. ''.t
130
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
Yttrandena.
Lantbruksstyrelsen har förordat de sakkunnigas förslag, vilket i övriga
yttranden lämnats utan erinran.
3. Lantbruksingenjörsorganisationen.
I. Avlöningsstaten.
De sakkunniga.
I enlighet med de sakkunnigas förslag till lönereglering för tjänstemän i
lantbruksingenjörsdistrikten och med utgångspunkt från nuvarande dyrortsplaceringar,
i den mån sådana ansetts kunna läggas till grund för en kostnadsberäkning,
ha de sakkunniga beräknat kostnaderna för den nya organisationen
för budgetåret 1945/46 på följande sätt, därvid de sakkunniga
utgått från antagandet, att samtliga nuvarande lantbruksingenjörer överginge
på den nya lönestaten.
A. Avlöningar till tjänstemän d ordinarie stat.
24 Lantbruksingenjörer (A 29) kronor 355 251
24 Förste assistenter (A 19) » 148 074
20 Assistenter (A 16) ..........*...................... » 102 360
24 Kanslibiträden (A 7) .............................. » 82 728
Summa kronor 688 413
Avgår pensionsavdrag ............................ kronor 41940
Summa kostnad för ordinarie tjänstemän kronor 646 473.
B. Avlöningar till icke-ordinarie personal.
6 Extra ordinarie lantbruksingenjörer (Eo 24) ........ kronor 47 250
12 Extra ordinarie assistenter (Eo 16) ................ » 58 320
24 Extra ordinarie kontorsbiträden (Eo 4) .............. » 63 648
2 Extra ingenjörer (Ex 21) .......................... » 12 828
2 Ingenjörsaspiranter (arvode) ...................... » 12 000
30 Tekniska biträden (arvode) ........................ » 117 000
10 Extra skrivbiträden (Ex 2) ........................ » 21 660
Tillfällig arbetskraft ............................. » 5 000
Vikariatsersättningar ............................. » 5 000
Summa kronor 342 706
Avgår pensionsavdrag ............................kronor 10 656
Summa kostnad för icke-ordinarie personal kronor 332 050.
C. Rörligt tillägg till ordinarie och icke-ordinarie personal.
Beräknad kostnad ............................... kronor 119 100.
I enlighet med förestående beräkningar skulle avlöningsstaten för lantbruksingenjör
sorganisationen erhålla följande utseende.
131
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
AvlUnlngsstat.
1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis..... kronor 646 500
2. Avlöningar till icke-ordinarie personal, förslagsvis. ... » 332 100
3. Rörligt tillägg, förslagsvis ........................ » 119 100
Summa kronor 1 097 700.
De sakkunniga lia tillagt, att anslagsposterna 1. Avlöningar till ordinarie
tjänstemän och 3. Rörligt tillägg upptagits förslagsvis såsom eljest plägade
ske vid statberäkningar samt att även anslagsposten 2. Avlöningar till ickeordinarie
personal hade ansetts tills vidare och i avvaktan på närmare erfarenhet
rörande personalbehovet böra upptagas förslagsvis, varvid dock förutsattes,
att densamma icke finge utan Kungl. Maj:ts medgivande överskridas.
I enlighet med de sålunda utförda kostnadsberäkningarna ha de sakkunniga
förordat, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att till Lantbruksingenjörsorganisationen:
Avlöningar för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag
av 1 097 700 kronor.
II. Omkostnadsstaten.
De sakkunniga.
Beträffande omkostnaderna för lantbruksingenjörsorganisationen ha de
sakkunniga anfört följande.
I den för budgetåret 1944/45 fastställda omkostnadsstaten för lantbruksingenjörerna
och deras tjänstebiträden har anslagsposten till Sjukvård m. m.
upptagits till 2 000 kronor. Med hänsyn till den i de sakkunnigas statförslag
ingående ökningen av sjukvårdsberättigad personal, ha de sakkunniga ansett
nämnda anslagspost böra upptagas med ett till 3 000 kronor förhöjt belopp.
För Reseersättningar är i omkostnadsstaten för innevarande budgetår angivet
ett belopp av 263 000 kronor. I sina anslagsäskanden för budgetåret
1945/46 har lantbruksstyrelsen med hänsyn till den budgetåret 1943/44
konstaterade medelsåtgången upptagit sagda anslagspost till 285 000 kronor,
därvid styrelsen i fråga om traktamentsersättningar givetvis utgått från de
bestämmelser i sådant hänseende, som för närvarande äro gällande.
Efter löneregleringens genomförande komma, såsom förut framhållits, resetraktamenten
till tjänstemännen i lantbruksingenjörsdistrikten att i allmänhet
utgå med högre belopp än hittills. En höjning av anslagsposten till
reseersättningar torde därför bliva nödvändig. Med hur stort belopp höjning
bör ske är vanskligt att på förhand bedöma, särskilt som även andra faktorer
kunna komma att inverka på belastningen av denna anslagspost. De
sakkunniga lia emellertid ansett sig böra räkna med ett belopp av 300 000
kronor.
I samband med omorganisationen blir det nödvändigt alt medel beredas
för anskaffande av möbler, skriv- och räknemaskiner, fältutrustning och
dylikt för personalen i lantbruksingenjörsdistrikten. Avdikningssakkunniga
beräknade för ifrågavarande ändamål ett engångsanslag av 164 000 kronor.
I betraktande av de prisförhöjningar, som skett sedan avdikningssakkunniga
132
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
avgåvo sitt betänkande, ha de sakkunniga ansett sig böra förorda, att för
ifrågavarande ändamål beräknas ett belopp av 180 000 kronor. Beloppet
torde böra upptagas såsom en särskild post under benämningen Kontorsinventarier
m. m. i omkostnadsstaten för budgetåret 1945/46, för att sedermera
med utgången av sagda budgetår utgå ur omkostnadsstaten.
För årlig förnyelse av kontorsinventarier torde böra avses ett belopp av
20 000 kronor. Därjämte böra medel beräknas för rit- och skrivmateriel,
att fördelas på de olika distrikten. De sakkunniga förutsätta att upphandling
därav, tryckning av blanketter m. m. skall ske centralt genom lantbruksstyrelsen.
Det av avdikningssakkunniga för detta ändamål angivna
beloppet 31 000 kronor torde böra ökas till 40 000 kronor. I enlighet härmed
synes anslagsposten till Expenser böra i omkostnadsstaten upptagas till ett
sammanlagt belopp av 60 000 kronor.
För lokalhyror, uppvärmning, lyse, telefon m. m. räknade avdikningssakkunniga
med en årlig kostnad av 35 000 kronor. Med nuvarande prisförhållanden
lärer detta belopp bliva för ändamålet otillräckligt. Oaktat de svårigheter,
som förefinnas att i förväg bilda sig någon uppfattning örn storleken
av ifrågavarande kostnad, ha dock de sakkunniga funnit sig böra föreslå,
att för ändamålet avses ett belopp av 70 000 kronor.
I överensstämmelse med det sålunda anförda torde omkostnadsstaten be -
räknas på följande sätt:
Omkostnadsstat.
1. Sjukvård m. m., förslagsvis......................... kronor 3 000
2. Reseersättningar, förslagsvis ........................ » 300 000
3. Expenser, förslagsvis............................... » 60 000
4. Lokalhyror, uppvärmning m. m., förslagsvis .......... » 70 000
5. Kontorsinventarier m. m., förslagsvis ............. .. . »__180 000
Summa kronor 613 000.
På grund av det anförda få de sakkunniga förorda, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att till Lantbruksingenjörsorganisationen: Omkostnader för
budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag av 613 000 kronor.
Yttrandena.
Lantbruksstyrelsen har i sitt yttrande uttalat, att posten Expenser, i vilken
borde inräknas jämväl kostnader för lyse och telefon, icke syntes böra upptagas
med lägre belopp än 90 000 kronor. Kostnader för lokalhyror och uppvärmning
borde bestridas från byggnadsstyrelsens delfond av statens allmänna
fastighetsfond. Medel för detta ändamål borde därför icke inräknas i
förevarande omkostnadsanslag. Från posten Kontorsinventarier m. m. syntes
böra utgå jämväl resekostnads- och traktamentsersätlning till de värderingsmän,
som skulle anlitas vid inlösen till statsverket av instrument och inventarier
från lantbruksingenjörerna.
Riksräkenskapsverket har förordat, alt åt byggnadsstyrelsen uppdroges
anskaffandet av för lantbruksingenjörsexpeditionerna erforderliga möbler.
På sagda myndighet syntes jämväl böra ankomma att i den utsträckning,
som kunde befinnas erforderlig, förhyra för lantbruksingenjörerna behövliga
lokaler. Enligt riksräkenskapsverkets mening borde för berörda engångsanskaffning
av inventarier särskilt anslag anvisas. Kostnader för lokalhyror
borde avföras från vederbörlig anslagspost å statens allmänna fastighetsfond.
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
133
lil. Uppbär d s m edel.
De sakkunniga.
De sakkunniga lia rörande vissa uppbördsmedel anfört följande.
Enligt Kungl. Maj:ts brev den 21 juli 1939 skola de bidrag till tjänstebiträdens
avlönande, som lantbruksingenjörerna för närvarande äro skyldiga att
erlägga, redovisas såsom inkomster å driftbudgeten under A. Egentliga statsinkomster.
II. Uppbörd i statens verksamhet, för vilket ändamål finnes
inrättad en särskild inkomsttitel, benämnd Inkomster av lantbruksingenjörsförrättningar.
Denna inkomst är för innevarande budgetår beräknad till
140 000 kronor. I .stället för sagda bidrag, som bortfalla, torde å nämnda inkomsttitel
hädanefter böra redovisas de avgifter enligt taxa, som inflyta till
statsverket från förrättningar i lantbruksingenjörsdistrikten. Inkomsttiteln
torde i fortsättningen lämpligen böra i anslutning till motsvarande inkomsttitel
för länsarkitektorganisationen benämnas Inkomster vid lantbruksingenjörsorganisationen.
De sakkunniga lia uppskattat här ifrågavarande inkomstmedel efter skedda
jämkningar i lantbruksingenjörstaxan till 650 000 kronor för år.
Yttrandena.
Lantbruksstyrelsen har framhållit följande.
Enär omfattande åtgärder beträffande ett stort antal av de förrättningar,
som komma att avslutas under budgetåret 1945/46 och för vilka förrättningsarvode
då skall erläggas, blivit verkställda före sagda budgetårs ingång, och
avgifter enligt lantbruksingenjörstaxan för dessa tidigare åtgärder sålunda
skola tillkomma vederbörande lantbruksingenjörer, torde endast en del av det
beräknade beloppet, 650 000 kronor, komma att inflyta under budgetåret
1945/46. Vidare kan den huvudsakliga delen av sagda avgifter för under budgetåret
1945/46 handlagda förrättningar beräknas bliva inlevererad till statsverket
först under de närmast följande budgetåren, i den mån som förrättningarna
bliva avslutade. En ytterligare anledning, varför under budgetåret
1945/46 icke kan förväntas till statsverket inflyta så stora inkomster av lantbruksingenjörsverksamheten,
som de sakkunniga räknat med, är att det kan
förväntas draga avsevärd tid, innan organisationen med avseende å inlevererandet
av ifrågavarande avgifter kommer i gång. Försiktigheten torde därför
bjuda att för sagda budgetår icke räkna med större inkomst av ifrågavarande
verksamhet än på sin höjd 400 000 kronor. Sett på längre sikt, det
vill säga sedan de före ingången av budgetåret 1945/46 påbörjade förrättningarna
blivit avslutade, torde däremot inkomstberäkningen under förutsättning
av en till omfattningen i stort sett oförändrad torrläggningsverksamhet kunna
godtagas. Den av de sakkunniga föreslagna ändrade benämningen å den inkomsttitel,
under vilken ifrågavarande inkomster skulle redovisas, vill lantbruksstyrelsen
icke för sin del förorda, utan synes den nuvarande benämningen
å motsvarande inkomsttitel böra bibehållas, då densamma giver ett
mera adekvat uttryck åt inkomsternas karaktär.
Under de senare åren lia ansökningar örn statsbidrag från statens avdikningsanslag
i så stor utsträckning hopat sig i lantbruksstyrelsen att de nu
motsvara ett bidragsbelopp av inemot 6 000 000 kronor. Detta medför för
markägarna en långvarig väntan på understöd med åtföljande försening av
Före
draganden.
134
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
företagens utföi-ande. I likhet med de sakkunniga anser jag, att det skulle
varit önskvärt att genom ökad bidragstilldelning kunna med det snaraste
undanröja de otillfredsställande förhållanden som sålunda råda, men jag
finner mig emellertid under nuvarande förhållanden icke kunna tillstyrka
åtgärder i sådant syfte. Då det normala årliga bidragsbehovet från avdikningsanslaget
som de sakkunniga framhållit för närvarande bör kunna beräknas
till 4 000 000 kronor, torde för budgetåret 1945/46 böra medgivas en
bidragstilldelning med nämnda belopp. Anslagsbehovet torde i anslutning härtill
kunna beräknas till 3 600 000 kronor, vilket belopp torde böra för ändamålet
äskas för nästa budgetår. Från avdikningsanslaget synes kunna utgå
den engångsutgift, som erfordras för anordnande av den av mig i det föregående
tillstyrkta fortbildningskursen för jordbrukskonsulenter, vilka avses
skola förvärva behörighet att handlägga vissa enklare syneförrältningar.
Kostnaden härför kan beräknas till 15 000 kronor.
Till kostnaderna för torrläggningsnämndernas organisation och verksamhet,
vilka kostnader av mig i det föregående beräknats till 70 000 kronor,
synes under nionde huvudtiteln å riksstaten för nästa budgetår böra anvisas
ett särskilt anslag, benämnt Kostnader för torrläggningsnämnder.
I betraktande av den sålunda föreslagna bidragstilldelningen från statens
avdikningsanslag torde den summa, intill vilken lån under nästa budgetår må
beviljas från avdikningslånefonden, böra bestämmas till 3 500 000 kronor.
Såsom framgår av vad de sakkunniga anfört torde en utlåning av denna storlek
icke föranleda, att nytt kapital behöver tillföras fonden. Då jämväl under
nästa budgetår svårigheter kunna uppstå för återbetalning av erhållna lån
vid vissa torrläggningsföretag, bör nytt bemyndigande för Kungl. Majit att
medgiva betalningsanstånd utverkas för tiden till och med den 30 juni 1946.
Vid bedömande av anslagsbehovet till avlöningar inom lantbruksingenjörsorganisationen
bör beaktas, att lantbruksingenjörsbefattningarna enligt mitt
i det föregående framlagda förslag skola placeras i lönegrad A 28, i stället för
i lönegrad A 29 såsom de sakkunniga ifrågasatt. Den besparing som skulle
ske genom den lägre placeringen uppväges emellertid under det första budgetåret
av den av mig föreslagna ökningen av övergångsersättningarna. Utgiften
för avlöningar till lantbruksingenjöreraa kan därför beräknas till det
av de sakkunniga angivna beloppet. Med hänsyn härtill och då anledning
icke heller synes föreligga att i annat avseende frångå de sakkunnigas beräkningar
i denna del torde anslag för nästa budgetår böra beräknas till avlöningar
till ordinarie tjänstemän med 646 500 kronor, till icke-ordinarie personal
med 332 100 kronor och till rörligt tillägg med 119 100 kronor eller sålunda
med tillhopa 1 097 700 kronor. Såsom de sakkunniga föreslagit torde
anslaget till avlöningar till icke-ordinarie personal tills vidare och i avvaktan
på närmare erfarenhet rörande personalbehovet böra upptagas förslagsvis,
varvid dock får förutsättas att detsamma icke må utan Kungl. Majits medgivande
överskridas.
I detta sammanhang torde jag få framhålla att, därest ordinarie lantbruksingenjör
som icke är förpliktad att övergå till den nya lönestaten, förklarar
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
] 35
sig vilja kvarstå å hittills för honom gällande lönestat, han torde böra från
och med den 1 juli 1945 uppföras å övergångsstat, därvid motsvarande lantbruksingenjörsbefattning
i lönegrad A 28 förutsättes skola hållas vakant tills
vidare så länge den till övergångsstat överförde bestrider sin tjänst. Bemyndigande
härom torde böra utverkas av riksdagen.
Omkostnaderna för lantbruksingenjörsorganisationen torde för nästkommande
budgetår kunna beräknas till följande belopp, nämligen för sjukvård
m. m. till 3 000 kronor, för reseersättningar till 300 000 kronor, för expenser,
däri inräknat lyse och telefon, till 90 000 kronor och för anskaffning av kontorsinventarier
m. m. till ett engångsbelopp av 180 000 kronor. Sistnämnda
post bör efter budgetårets utgång avföras ur omkostnadsstaten. Kostnaden
för lokalhyror torde böra bestridas av byggnadsstyrelsen och avföras från
vederbörlig anslagspost å statens allmänna fastighetsfond. Till omkostnader
skulle sålunda för nästkommande budgetår avses tillhopa 573 000 kronor.
Den inkomst i form av förrättningsavgifter som efter löneregleringens genomförande
skall tillkomma statsverket synes efter det förordade ändringar
i lantbruksingenjörstaxan vidtagits normalt kunna beräknas till omkring
650 000 kronor om året. Såsom lantbruksstyrelsen framhållit kan emellertid,
särskilt på grund av att uppbörd skall äga rum först efter det förrättningarna
avslutats, det nu angivna beloppet icke beräknas inflyta under första
budgetåret. För denna tid torde statsverkets inkomst av lantbruksingenjörsverksamheten
icke böra beräknas till högre belopp än 400 000 kronor. Beloppet
synes böra redovisas som inkomst å driftbudgeten under A. Egentliga
statsinkomster. II. Uppbörd i statens verksamhet och under för ändamålet
särskilt inrättad inkomsttitel, benämnd Inkomster vid lantbruksingenjörsorganisationen.
En jämförelse mellan de årliga kostnaderna för den nya av mig föreslagna
lantbruksingenjörsorganisationen och kostnaderna för den nuvarande organisationen
visar följande.
Blivande organisation.
Avlöningsstaten, frånsett övergångsersätt
ningar
............................ kronor 1 015 700
Omkostnadsstaten, frånsett engångsanslag
1945/46 ........................... » 393 000
kronor |
1 408 700 |
|
Avgår uppbörd i statens verksamhet |
.... kronor |
650 000 kronor 758 700 |
Nuvarande |
organisation. |
|
Avlöningsstaten .................. Omkostnadsstaten ................ |
» |
606 000 265 000 |
kronor |
871 000 |
|
Avgår uppbörd i statens verksamhet |
. ... kronor |
140 000 » 731 000 |
Kostnadsökning kronor 27 700.
136
Kungl. Maj.ts proposition nr 122.
Kostnadsökningen skulle alltså uppgå till omkring 30 000 kronor. Emellertid
är beträffande den nuvarande avlöningsstaten att märka, att dyrtidstilllägg
till de å 1930 års stat kvarstående befattningshavarna, beräknade till
omkring 16 000 kronor, icke äro däri inräknade utan utgå från det under
nionde huvudtiteln upptagna gemensamma förslagsanslaget till dyrtidstilllägg.
Kostnadsökningen minskas alltså med motsvarande belopp. A andra
sidan komma utgifterna för kristillägg, vilka överhuvudtaget icke äro inräknade
i staterna, att ökas med omkring 48 000 kronor. Den föreslagna
nya organisationen skulle sålunda, efter den nya lönestatens ikraftträdande
därest ytterligare utökning av personalen icke behöver vidtagas, föranleda
en årlig kostnadsökning för statsverket av omkring 60 000 kronor.
Under de tio första budgetåren tillkommer övergångsersättning till lantbruksingenjörerna,
för budgetåret 1945/46 utgående med i runt tal 82 000 kronor
och därefter minskad med en tiondel årligen.
För budgetåret 194546 tillkomma vidare i det föregående beräknat engångsanslag
för kontorsinventarier m. m. av 180 000 kronor och en utebliven
uppbörd i förhållande till vad förut beräknats av 250 000 kronor, varför
kostnadsökningen för detta budgetår utgör omkring 570 000 kronor.
X. Hemställan.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att
1) godkänna att den statsunderstödda torrläggningsverksamheten
må bedrivas i huvudsaklig överensstämmelse med
vad jag i det föregående anfört;
2) för lantbruksingenjörsorganisationen fastställa följande
Personalförteckning.
Befattning Lönegrad
Tjänstemän å ordinarie stat.
24 lantbruksingenjörer ........................... A 28
24 förste assistenter.............................. A 19
20 assistenter.................................... A 16
24 kanslibiträden................................ A 7
Extra ordinarie tjänstemän i högre lönegrad
än 2 0.
6 extra ordinarie lantbruksingenjörer............ Eo 24;
3) för lantbruksingenjörsorganisationen godkänna följande
avlöningsstat, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1945/46
Kungl. Maj:ts proposition nr 122. 137
Avlöningsstat.
1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän,
förslagsvis ....................... kronor 646 500
2. Avlöningar till icke-ordinarie personal,
förslagsvis....................... » 332 100
3. Rörligt tillägg, förslagsvis............ » 119 100
Summa kronor 1 097 700;
4) å riksstaten för budgetåret 1945/46 under nionde huvudtiteln
anvisa
a) till Lantbruksingenjörsorganisalionen: Avlöningar ett
förslagsanslag av...................... kronor 1 097 700;
b) till Lantbruksingenjörsorganisationen: Omkostnader ett
förslagsanslag av...................... kronor 573 000;
c) till Grundförbättringar: Statens avdikningsanslag ett
förslagsanslag av ...................... kronor 3 600 000;
d) till Kostnader för torrläggningsnämnder ett förslagsanslag
av .............................. kronor 70 000;
5) bemyndiga Kungl. Majit att till övergångsstat överföra
lantbruksingenjör, som efter den 30 juni 1945 kvarstår å hittills
för honom gällande lönestat;
6) medgiva att under budgetåret 1945/46 må beviljas statsbidrag
från statens avdikningsanslag å tillhopa högst 4 000 000
kronor;
7) medgiva att under budgetåret 1945/46 må beviljas lån
från statens avdikningslånefond å tillhopa högst 3 500 000
kronor;
8) medgiva att ändring må vidtagas i bestämmelserna om
villkoren för lån från täckdikningslånefonden i huvudsaklig
överensstämmelse med vad jag förut anfört.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall och förordnar,
att proposition i ämnet av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Per Eldin.
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 122.
10
138
Kungl. Maj:ts proposition nr 122.
Register.
Sid.
I. Inledning .................................................... 1
II. Huvuddragen av de sakkunnigas förslag m. m..................... 3
III. Den statsunderstödda torrläggningsverksamhetens nuvarande omfattning 8
IV. Principerna för torrläggningsverksamhetens understödjande med stats
medel
...................................................... 11
V. Torrläggningsverksamhetens organisation .......................... 41
1. Organisationens huvuddrag .................................. 41
2. Gränsdragningen mellan lantbruksingenjörernas och jordbrukskon
sulenternas
behörighetsområden ............................ 63
3. Lantbruksingenjörernas och deras tjänstebiträdens anställnings- och
avlöningsförhållanden samt personalbehovet.................. 67
4. Lantbruksingenjörstaxan .................................... 112
VI. Vissa åtgärder för torrläggningsverksamhetens rationalisering ........ 114
VII. Åtgärder för att befordra användningen av maskiner inom torrläggnings
verksamheten.
........................................... 118
VIII. Täckdikningens understödjande med statsmedel.................... 122
IX. Kostnadsberäkningar och anslagsfrågor............................ 125
1. Statens avdikningsanslag .................................... 125
2. Statens avdikningslånefond .................................. 128
3. Lantbruksingenjörsorganisationen.............................. 130
X. Hemställan.................................................... 136
467218. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1945.