Kungl. Maj:ts proposition nr 117.
1
Nr 117.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående befrielse
för H. B. E. Eriksson m. fl. från betalningsskyldighet;
given Stockholms slott den 23 februari 1945.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Per Edvin Sköld.
Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Magd Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 23 februari 1945.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist, Domö, Ewerlöf, Rubbestad,
Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
härefter chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, vissa frågor om
befrielse från betalningsskyldighet samt anför härutinnan följande.
l:o.
Såsom framgår av propositionen 1928: 51 (s. 1 och 2) avgav militärbefälhavaren
på Gotland efter uppdrag av Kungl. Maj:t förslag rörande använBihang
till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 117. lfi5 45
2 Kungl. Maj:ts proposition nr 117.
dande å Gotland av ett system med jordavlönat underbefäl. Såsom bakgrund
till uppdraget låg ett uttalande av första särskilda utskottet vid 1925
års riksdag, vari utskottet framhöll, att vissa motionsledes framlagda förslag
rörande ett dylikt avlöningssystem för förstärkning av tillgången å underbefäl
syntes värt att närmare undersökas av Kungl. Maj:t.
Kungl. Maj:t anslöt sig i propositionen till militärbefälhavarens förslag,
som innebar upprättande av en reservstat för furirer vid Gotlands trupper,
varvid anställning skulle ske medelst egnahemskontrakt eller penningkontrakt.
Mot förslaget hade riksdagen, såsom framgår av skrivelsen 1928:91 icke
något att erinra.
'' I anslutning härtill utfärdade Kungl. Maj:t den 18 juli 1928 förordning
(SFS nr 323) angående reservstat för furirer vid Gotlands trupper. Förordningens
§ 10 har ändrats genom kungörelse den 31 maj 1929 (nr 113).
Av förordningen inhämtas, såvitt nu är i fråga, i huvudsak följande.
o Ansökning örn anställning på reservstaten ställes till militärbefälhavaren
på Gotland samt åtföljes av uppgift örn sökanden önskar anställning med
egnahems- eller med penningkontrakt. Den som önskar anställning med egnahemskontrakt
skall enligt § 11 jämväl lämna uppgift, i den mån så ske kan,
angående den fastighet, han avser att förvärva ävensom huruvida och till
vilket belopp egnahemslån önskas. Är fråga örn övertagande av jordbruksfastighet
bör intyg tillika företes rörande personliga förutsättningar för
skötsel av dylik fastighet.
Ar fråga örn anställning med egnahemskontrakt och sökanden åstundar
egnahemslån genom förmedling av Gotlands hushållningssällskap (§4 mom. 1),
skall militärbefälhavaren vid prövning av inkomna ansökningar samråda med
hushållningssällskapets egnahemsnämnd (§ 12 mom. 1). Anställning med
egnahemskontrakt får icke medgivas med mindre militärbefälhavaren förvissat
sig örn att lämplig fastighet kan erhållas för sökanden samt att denne har
förutsättningar för att kunna fullgöra de förpliktelser mot säljare och långivare,
han ikläder sig (§ 12 mom. 2).
Furir på reservstat, som anställes med egnahemskontrakt, erhåller en
egnahemspremie av 6 000 kronor, avsedd att utgöra bidrag till förvärvande
av bebyggd eller obebyggd jordbruks- eller bostadsfastighet (§ 4 mom. 1).
I den mån .egnahemspremien därtill förslår utbetalas jämlikt § 14 mom. 1
efter militärbefälhavarens beprövande och genom hans försorg i nedanstående
ordning:
a) till säljafren av fastigheten skillnaden mellan köpeskillingen för fastigheten
och den del av densamma, som täckes av egnahemslån eller annan
välordnad, i fastigheten intecknad gäld, vilken dock icke må överstiga för
jordbruksfastighet 5/e och för bostadsfastighet s/4 av fastighetens värde;
b) till beställningshavaren erforderligt belopp för bestridande av kostnader
för bosättningen, däri inbegripet anskaffning av yttre lösöre; samt
c) till långivaren å bestämda förfallodagar de första två årens räntor å
utlämnat egnahemslån eller annan enligt a) i fastigheten intecknad gäld.
Enligt § 14 mom. 2 gäller följande.
För summan av de till säljaren och långivaren utgående beloppen av
egnahemspremien skall beställningshavaren lämna revers med inteckningsrätt
i fastigheten närmast efter intecknad gäld, som omnämnes härovan
under a).
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 117.
För belopp, som omförmäles under b), skall beställningshavaren lämna
personlig revers utan borgen.
Båda reverserna löpa räntefritt och anses var för sig guldna med */15 av
beloppet för varje fullt år, beställningshavaren varit anställd på reservstat.
Den del av egnahemspremien, som icke utbetalats enligt § 14 mom. 1,
utgives jämte ränta, som Kungl. Maj:t för varje år fastställer, till beställningshavaren
vid utgången av anställningstiden på reservstat. — Militärbefälhavaren
kan likväl, därest så prövas skäligt, redan under löpande anställningstid
mot sådan revers, som avses i § 14 mom. 2, andra stycket, utanordna
ifrågavarande medel eller del därav för jordförbättring, för komplettering
av jordbruksinventarier, för amortering av å fastigheten vilande
gäld eller för andra liknande ändamål (§ 14 mom. 4).
Beställningshavaren skall under tiden för anställningen på reservstat
vara bosatt på Gotland och må icke utan militärbefälhavarens medgivande
lämna ön (§ 1, femte stycket).
I vissa fall, som angivas i § 18 mom. 3, skall militärbefälhavaren, utan
att ansökning om avsked från anställningen på reservstaten föreligger, från
reservstaten avföra beställningshavare. Detta gäller bl. a. den, som på
grund av upprepat dåligt uppförande visat sig olämplig att vidare innehava
anställning på reservstat och den, som icke behörigen fullgör honom på
grund av anställningen på reservstat åliggande förpliktelser.
I en den 23 november 1942 dagtecknad skrift har landstormsfänriken
Hélge Birger Emanuél Eriksson meddelat, att Stockholms rådhusrätt genom
lagakraftvunnen dom den 30 september 1942 ålagt honom att, på grund av
skuldebrev — två av den 26 oktober 1941 och ett av den 2 mars 1942 å
tillhopa 5 824 kronor — utgivna i samband med erhållen egnahemspremie,
till kronan inbetala återstående skuld 4 984 kronor 10 öre jämte ränta och
rättegångskostnader, samt anhållit att bliva befriad från den ådömda betalningsskyldigheten
och i samband härmed framhållit i huvudsak följande.
Det av domstolen utdömda beloppet hade Eriksson utfått såsom egnahemspremie
för inköp av en gård som reservstatsfurir vid Gotlands trupper
under 15 år från den 1 november 1931. Beloppet skulle avräknas med 400
kronor för varje år Eriksson stod i tjänst och anses helt betalt efter 15 år.
Eriksson måste emellertid på grund av flera orsaker lämna jordbruket redan
efter ett år. Han ville dock fullgöra sina skyldigheter till kronan genom
tjänst enligt författningarna men vägrades detta av dåvarande militärbefälhavaren.
Ålit som allt hade endast 22 reservstatsfurirer anställts under
åren 1928—1935 mot beräknade 80. Av dessa hade ett par måst lämna sina
gårdar av olika orsaker, och av de återstående voro endast ett par anställda
på jordbrukskontrakt. De övriga voro dels penningavlönade och dels anställda
mot bostadsegnahem. Hela institutionen med reservstatsfurirer på
Gotland hade också som fullständigt misslyckad måst nedläggas år 1935.
Efter detta år hade nämligen ingen furir anställts på reservstat på Gotland.
Då Eriksson numera sedan flera år tjänstgjorde i Stockholm vid L 1 som
landstormsfänrik, där lian gjorde försvaret minst lika stor tjänst som på
Gotland, anliölle Eriksson att få ärendet avskrivet och slippa från all betalning
till kronan detta så mycket mera som ärendet vore över 10 år
gammalt och Eriksson saknade utmätningsbara tillgångar.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 117.
Militärbefälhavaren i sjunde militärområdet har med framhållande att
Eriksson i allt väsentligt själv syntes vara orsak till händelseutvecklingen
avstyrkt ansökningen.
Inom advoJcatfiskalskontoret vid försvarets civilförvaltning har verkställts
utredning angående den sannolika dispositionen av de medel, tillhopa 6 000
kronor, som Eriksson uppburit såsom egnahemspremie. Beloppet syntes
ha disponerats enligt följande: insatt i fastigheten 2 800 kronor, bosättning
och inventarieanskaffning 2 500 kronor, insatt å bank för räntor m. m. 600
kronor, räntor på grund av fördröjd betalning och lagfartskostnader 100
kronor. I samband härmed har framhållits följande.
Särskilda svårigheter syntes lia uppkommit för Eriksson dels genom att
fastighetens värde betydligt understigit det pris, för vilket fastigheten för
Erikssons räkning genom militärmyndigheterna förvärvats, dels ock, oavsett
detta förhållande, genom att fastighetens byggnader befunno sig i mindre
gott skick och därför krävde större utgifter för reparation och underhåll än
Eriksson skäligen haft anledning att räkna med. Härtill komme att markens
lämplighet för jordbruk kunde ifrågasättas samt att hävden varit synnerligen
dålig. — Yid den ålder och med den utbildning som vederbörande underbefäl
i allmänhet — och även Eriksson — hade vid anställningen såsom
reservstatsunderbefäl kunde den anställde näppeligen äga större erfarenhet
i jordbruk. Av militieombudsmannens yttrande (jfr det följande) framginge
ock att militärbefälet beträffande utredningen angående Erikssons lämplighet
för jordbruk åtnöjts med ett intyg avseende Erikssons gosseår och därför
föga upplysande. — Vidare vore att märka att jordbruksförhållandena —
och detta icke minst i fråga örn priserna på jordbruksfastigheter — på Gotland
avsevärt avveke från motsvarande förhållanden i övriga delar av landet.
— Den år 1932 alltmer förvärrade jordbrukskrisen hade naturligen ökat
svårigheterna för Eriksson att erhålla nödiga penningmedel, innan fastigheten
gav någon avkastning. — Framhållas finge det av Eriksson uppgivna
och av militärbefälet på Gotland ej bestridda förhållandet, att under åren
1928—1935 anställdes allenast 20 i stället för beräknade 80 furirer på reservstat
på Gotland och att all anställning av detta slag upphörde år 1935.
Sannolikt hade detta i ej ringa grad berott på svårigheten att vid anställning
av underbefäl på ifrågavarande villkor förena kravet på militär tjänstbarhet
med kravet på förmåga att sköta jordbruk och därmed jämförlig verksamhet.
Systemet syntes icke ha slagit val ut i praktiken.
Förevarande ärende företedde i huvudfrågorna stor likhet med en ansökning
av förre reservstatsfuriren vid Gotlands trupper Henning Johansson
(jfr nästa punkt). Från nämnda ärende finge antecknas, att enligt uppgift
Johansson och Eriksson skulle vara de enda fastlänningar (det borde dock
observeras att Eriksson vore född på Gotland), som blivit antagna som
reservstatsfurirer med jordbrukskontrakt. Eriksson syntes skäligen böra bliva
befriad från sin ersättningsskyldighet mot inbetalande av viss mindre del
av sin skuld. Härvid vore emellertid att märka att Erikssons ekonomi
näppeligen medgåve honom att inom något eller några år betala mer än
omkring Vao av kronans fordran, vilken sommaren 1945 kunde beräknas
uppgå till omkring 5 825 kronor. Under åberopande av vad sålunda anförts
föresloges befrielse för Eriksson mot inbetalande inom en tid av högst 2 år
från Kungl. Maj:ts beslut av förslagsvis 300 kronor.
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 117.
I ärendet har inhämtats, att kronan vid exekutiv auktion å fastigheten
år 1934 bevakat sin intecknade fordran men att kronans fordran ej fallit inom
lägsta budet samt att kronan på grund av värdet å fordran, som legat före
kronans, icke haft något att erhålla vid köpeskillingens fördelning. Vidare
inhämtas att fastigheten, som på sin tid av Eriksson förvärvades för 8 300
kronor, vid den exekutiva auktionen försåldes för 5 000 kronor.
Försvarets civilförvaltning har under åberopande av innehållet i advokatfiskalens
promemoria tillstyrkt befrielse för Eriksson mot inbetalande inom
tid, som av Kungl. Maj:t bestämdes, av 300 kronor.
Statskontoret har anfört följande.
I likhet med civilförvaltningen ansåge statskontoret omständigheterna i
ärendet sådana, att skäl förelåge för en partiell eftergift av kronans fordran.
Tvekan kunde emellertid råda, örn så stor del av ersättningsskyldigheten
borde eftergivas, som civilförvaltningen ifrågasatt. Med hänsyn till de uppgifter,
som förebragts beträffande sökandens ekonomi, ville statskontoret
dock icke motsätta sig bifall till vad civilförvaltningen förordat.
Av handlingarna i ärendet inhämtas följande rörande Erikssons personliga
förhållanden och ekonomi:
Eriksson, som är född år 1906 och gift, är sedan omkring tio år anställd
såsom reseförsäljare vid bokförlaget Natur och Kultur mot åtnjutande av
allenast provision. Hans taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
uPP§ick år 1941 till 4 240 kronor, år 1942 till 3 130 kronor och år 1943 till
6 690 kronor. Hustrun, som vissa tider haft tillfällig inkomst av hushållsarbete
i olika hem, har för åren 1942 och 1943 taxerats till 500 kronor. För
närvarande saknar hon arbete. Erikssons skulder uppgå till 2 800 kronor,
varav 800 kronor till arbetsgivaren, vilken skuld avbetalas med 200 kronor
i kvartalet.
Av handlingarna i ärendet inhämtas att Eriksson på sin tid till militieombudsmannen
anmält, att Eriksson ansåge, att vissa fel begåtts såväl vid
tillsättandet av hans furirsbeställning som vid Erikssons avskedande från
beställningen. Fastighetsköpet hade sålunda på grund av de militära myndigheternas
åtgöranden blivit onödigt dyrt, varjämte Eriksson genom sitt avskedande
betagits möjligheten att efter hand betala sin skuld till kronan.
Militieombudsmannen har i skrivelse till militärbefälhavare!! framhållit, att
behandlingen av nu avsedda ärende givit anledning till vissa erinringar.
Sålunda syntes Eriksson ej nöjaktigt ha styrkt sina personliga kvalifikationer
för skötande av en jordbruksfastighet. Eriksson torde själv närmast
ha avsett att erhålla ett bostadsegnahem eller möjlighet att idka trädgårdsskötsel.
Bestämmelsen örn samråd med egnahemsnämnd rörande köpet hade
icke blivit behörigen iakttagen. Genom att kontrakt slutits med anställningssökanden,
innan egnahemsnämnd — åtminstone under hand — prövat låneärendet,
hade nämnden kommit i ett tvångsläge. Ehuru sålunda vissa fel
begåtts av den militära myndigheten, hade dock orsaken till att Eriksson
icke kunnat gå i land med företaget i huvudsak kunnat tillskrivas Erikssons
egna åtgärder. På grund härav hade militieombudsmannen funnit sig kunna
låta vid vad i ärendet förekommit bero.
6
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 117.
Av utredningen synes framgå, att Eriksson saknat förutsättningar att driva
ett jordbruk av angiven art. Vederbörande militära myndighet synes ej tillräckligt
lia beaktat detta och ej heller vid fastighetsköpet med tillbörlig
noggrannhet iakttagit gällande föreskrifter. På grund härav har fastighetsköpet
ej kommit att genomföras under betryggande förprövning. Med hänsyn
till den köpeskilling som erlagts för fastigheten vid den exekutiva auktionen
år 1934 synes det uppenbart, att den av Eriksson på sin tid erlagda köpeskillingen
var avsevärt för hög. Oaktat Eriksson själv i viss mån torde kunna
lastas för händelseutvecklingen, anser jag mig på grund av omständigheterna
vid köpets genomförande böra föreslå, att Eriksson mot inbetalande av det
av myndigheterna föreslagna beloppet befrias från återstående betalningsskyldighet
till kronan.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,
att Helge Birger Emanuel Eriksson må, därest han inom
tid som av Kungl. Majit bestämmes, till försvarets civilförvaltning
inbetalar ett belopp av 300 kronor, befrias från den
återstående betalningsskyldighet, vari han enligt vad förut angivits
häftar tiil kronan.
2:o.
Med hänvisning till vad under nästföregående punkt anförts beträffande
befrielse från betalningsskyldighet för H. B. E. Eriksson får jag härefter
anmäla en liknande ansökning från förre reservstatsfuriren vid Gotlands
trupper Henning Johansson.
Johansson, som vid samma tidpunkt som Eriksson anställdes såsom furir
på reservstat vid Gotlands^ trupper med egnahemskontrakt enligt förordningen
den 18 juli 1928, nr 323, har beträffande uppkomsten av sin skuld
till kronan framhållit i huvudsak följande. Anställningen skulle gälla 15
år från den 1 november 1931. I samband med anställningen inköpte
Johansson genom militärbefälets på Gotland förmedling fastigheten 75/i ooo
mantal Gällungs l21 i Västkinde socken å Gotland för en köpeskilling av
12 800 kronor. För ordnande av köpeskillingen m. m. erhöll Johansson av
statsmedel en egnaliemspremie å 6 000 kronor. Härjämte tilldelades Johansson
på våren 1933 till följd av den då rådande jordbrukskrisen ett stödlån å
1 500 kronor. På grund av de utbetalningar som i enlighet med nämnda
förordning verkställts till Johansson eller eljest ansåges ha kommit honom
till godo i samband med fastighetsköpet och brukandet av fastigheten, hade
Johansson utfärdat skuldförbindelser till kronan å tillhopa 7 490 kronor.
Av skulderna till kronan återstode numera ett belopp av 5 582 kronor 87 öre.
I anslutning till vad sålunda anförts har Johansson hemställt att bliva
befriad från angivna betalningsskyldighet till kronan på grund av fastighetsköpet
och vad i samband därmed förekommit och härvid såsom närmare
motivering anfört bland annat följande.
Kungl. Maj.ts proposition nr lii. 7
Hedan kort tid efter tillträdet av fastigheten insåg jag, att det skulle bliva
svårt för mig att få jordbruket å fastigheten att bära sig. Orsaken låg,
enligt vad jag numera tror mig förstå, framför allt däri, att inköpspriset för
fastigheten var för högt, samt den vid ifrågavarande tid alltmer förvärrade
jordbrukskrisen. Priset var ej lätt för mig att bedöma, då jag saknade närmare
kännedom örn de gotländska jordbruksförhållandena, vilka i avsevärd
grad avveko från motsvarande förhållanden i de delar av landet, som jag
hade erfarenhet av. Därtill kom, att jag vid förhandlingarna örn fastighetsköpet
fick den uppfattningen, att det samarbete, som enligt gällande bestämmelser
skulle äga rum mellan det militära befälet och jordbrukssakkunnig
myndighet på orten, skulle innebära en garanti att fastighetsköpet
icke skulle bliva oförmånligt för mig.
Kort tid efter fastighetsköpet förvärvade jag av folkskolläraren J. A. Lithberg
i Västkinde vissa inventarier till ett belopp av 2 000 kronor jämte ränta.
Till säkerhet för betalningens fullgörande beviljades inteckning i fastigheten.
Det visade sig emellertid snart, att jag icke erhöll sådan avkastning av fastigheten,
att jag kunde fullgöra mina betalningsförpliktelser mot Lithberg.
Senare i juli 1934 begärde och erhöll Lithberg fastställelse å den intecknade
fordran å 2 000 kronor att utgå ur fastigheten. På sommaren 1933 blevo
mina ekonomiska svårigheter så stora, att en försäljning av fastigheten eller
konkurs syntes oundviklig.
I november 1933 anhöll jag hos militärbefälhavaren, att min fastighet
måtte försäljas eller att jag eljest finge frånträda densamma, och framhöll
härvid, att jag eljest vore nödsakad begära mig i konkurs. På anmodan av
militärmyndigheterna anhöll jag därefter örn avsked från min befattning som
reservstatsfurir. Avsked beviljades mig den 1 februari 1934. Därefter avflyttade
jag från Gotland och erhöll efter genomgång av en kurs för f. d.
stamunderbefäl i civilanställningssyfte anställning såsom förrådsvaktmästare
vid ett militärt förråd i Boden. Om jag hade kvarstått som reservstatsfurir
och fullgjort mig i denna min egenskap åliggande tjänstgöringsskyldighet,
skulle jag efter femton år ha fullgjort min betalningsskyldighet till kronan
på grund av ovan nämnda reverser å tillhopa 7 490 kronor. Då jag anhöll
att få frånträda fastigheten och örn avsked, trodde jag, att jag genom att
få tillfälle på annat sätt fullgöra militärtjänst, låt vara som civilanställd,
skulle på motsvarande sätt befrias från min skuld till kronan. Detta var
tydligen ett misstag. Enligt min ringa mening var det likväl i minst lika
hög grad ett intresse för kronan som för mig att jag kunde kopplas av från
ett jordbruksarbete som inte bar sig.
Då jag anställdes såsom reservstatsfurir, uppgingo mina skulder till blott
omkring 200 kronor. Genom denna min anställning har jag emellertid blivit
ruinerad.
Den 31 augusti 1942 försattes jag i konkurs vid Göteborgs rådhusrätt.
Skulderna uppgingo till omkring 8 400 kronor, varav 5 582 kronor 87 öre till
kronan. Tillgångarna belöpte sig till 375 kronor. Jag kan inte se någon
möjlighet att i framtiden betala min skuld till kronan. Mina nuvarande inkomster
uppgå till omkring 4 000 kronor för år. Av denna min inkomst
har jag hustru och 3 barn i åldern 1, 13 och 15 år samt min åttiofemåriga
moder att försörja.
Inom advolcatfislcahkontoret vid försvarets civilförvaltning har verkställts utredning
i ärendet varav inhämtas följande:
Johansson hade utfärdat följande reverser, nämligen en av den 3 november
1931 å 5 440 kronor, en av den 5 november 1931 å 400 kronor, en av den
11 januari 1932 å 150 kronor och en av den 28 mars 1933 å 1 500 kronor.
Departementschefen.
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 117.
De tre förstnämnda reverserna å tillhopa 5 990 kronor avsåge egnahemspremier
och den sistnämnda reversen stödlånet jämlikt kungörelsen den 30
juni 1932, nr 366, om ackordslån och stödlån till jordbrukare. Samtliga
reverser voreräntefria. Med vederbörliga avdrag under beaktande av Johanssons
anställningstid m. m. syntes kronans fordran på grund av samtliga reverser utgöra
5 504 kronor 21 öre. Johanssons konkurs hade avskrivits jämlikt 186 §
konkurslagen (ej tillgångar till bestridande av konkurskostnaderna). Enligt
konkursbouppteckningen hade Johanssons skulder upptagits till 8 424 kronor
19 öre, varav 5 582 kronor 67 öre till kronan på grund av reverser. Bouppteckningen
hade beedigats. Den av Johansson år 1931 för 12 800 kronor
inköpta Gotlandsfastigheten hade i december 1934 sålts exekutivt för 10 725
kronor. Detta talade i viss mån för att Johanssons uppgift att han på sin
tid erlagt för högt pris för fastigheten vore riktigt. Det finge även framhållas,
att Johansson i den situation, som uppstått, då han insåg, att jordbruket
å fastigheten icke bar sig, näppeligen hade något annat val än att
söka komma från fastigheten. I detta läge fanns jämlikt anställningsbestämmelserna
ingen möjlighet för Johansson att, på sätt i 14 § uti förordningen
den 18 juli 1928, nr 323, angivits, genom militärtjänstgöring eller eljest
genom arbete avbetala sin skuld till kronan.
Johansson syntes skäligen böra bliva befriad från sin ifrågavarande ersättningsskyldighet
till kronan. Johanssons ekonomi medgåve honom näppeligen
att inom något eller några år betala mer än V20 av kronans fordran, 5 504
kronor 21 öre. Under åberopande av vad sålunda anförts hemställdes örn
befrielse för Johansson mot inbetalande inom en tid av högst två år från
Kungl. Maj:ts beslut av förslagsvis 300 kronor.
Av handlingarna i ärendet inhämtas att kronan vid förenämnda exekutiva
auktion å fastigheten bevakat sin intecknade fordran men att kronans fordran
ej fallit inom lägsta budet samt att kronan på grund av värdet å fordran
som legat före kronans, icke haft något att erhålla vid köpeskillingens fördelning.
Försvarets civilförvaltning har under åberopande av innehållet i advokatfiskal^1
promemoria tillstyrkt att Johansson, därest han inom tid som av
Kungl. Majit bestämdes, till civilförvaltningen inbetalade 300 kronor befriades
från återstoden av den honom åliggande ersättningsskyldigheten.
Statskontoret har förklarat, att ämbetsverket med hänsyn till omständigheterna
icke ville motsätta sig bifall till ansökningen.
Även i detta ärende synes framgå, att den militära myndighetens förprövning
av fastighetsköpet i viss mån ej varit tillräckligt betryggande och att
köpeskillingen varit för hög. Av utredningen framgår vidare, att Johansson
före fastighetsköpet var nästan skuldfri men att han sedermera försatts i
konkurs och numera är avsevärt skuldsatt. Till denna ogynnsamma utveckling
torde fastighetsköpet i hög grad ha bidragit.
Med hänsyn till att Johansson delvis icke synes ha någon skuld till det
inträffade och då det med beaktande av Johanssons svaga ekonomi och
honom åvilande betydande försörjningsplikt torde få anses föga sannolikt,
att han under de närmaste åren skall kunna gälda sin skuld till kronan,
finner jag mig böra föreslå, att han helt befrias från betalningsskyldigheten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 117. 9
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att Henning Johansson befrias från den betalningsskyldighet
vari han enligt vad förut angivits häftar till kronan.
3:o.
Enligt avtal den 13 oktober 1940 med Tärendö revir åtog sig hemmansägaren
Alfred Poromaa i Saittarova att framköra 2 000 kubikmeter brännved
från reviret till militärförläggningarna i Övertorneå och söder därom. Körningen
skulle betalas med 60 öre per kubikmeter och mil och likvid erläggas
i mån av arbetets fortgång, Bensin skulle utlämnas genom militärmyndigheterna
men betalas av Poromaa. — Anbud hade infordrats å körningarna.
Poromaas anbud var å 55 öre per kubikmeter och mil, medan
ett par andra åkare begärde 85 öre. Då Poromaas anbud antogs, ökade
arbetsgivaren självmant priset till 60 öre, emedan Poromaas anbud ansågs
väl lågt. Han kunde vid ifrågavarande tid till följd av den stora bristen
på transportmedel med tämligen stor säkerhet räkna med att erhålla returfrakter
vid återresorna från Övertorneå. Poromaa började köra under hösten
1940 och erhöll likvid i avräkning allteftersom körningen fortskred.
I en den 18 februari 1941 dagtecknad skrift anmälde Poromaa med bifogande
av uppställning över inkomster och utgifter, att han å körningarna i
själva verket haft en ekonomisk förlust på inemot 5 000 kronor. För den
under körningarna uttagna bensinen häftade han, sedan hans övriga utgifter
avräknats, i skuld till kronan enligt avtalet med 4 848 kronor 39 öre. Anledningen
härtill vore den, att hans anbud varit alltför lågt, emedan han på
grund av oförmåga ej kunnat rätt beräkna transportkostnaderna. Under
åberopande av personliga och ekonomiska omständigheter anhöll Poromaa
att bliva befriad från (skyldighet att till kronan utgiva betalning för bensinen.
Jägmästaren i Tärendö revir framhöll beträffande körningarna, att det av
Poromaa beräknade körningspriset vore omkring 15 kronor per kubikmeter
för körsträckan (13 mil). Ett körningspris av omkring 8 kronor 35 öre kunde
i själva verket anses skäligt. Poromaas körkostnader hade emellertid stegrats
bland annat därigenom att han utfört större delen av körningarna utan släpvagn,
varigenom den sammanlagda väglängden ökats med åtföljande större
bensinåtgång. Poromaa syntes böra tillerkännas gottgörelse för stegring av
bensinpriset med 351 kronor. Avskrivning av hela bensinkostnaden avstyrkes
däremot på det bestämdaste, enär detta kunde medföra betänkliga prejudicerande
följder. Däremot funnes intet att erinra, örn Poromaa på grund av svag
ekonomi och ömmande omständigheter befriades från betalningsskyldighet.
Yid behandlingen av ansökningen i försvarsdepartementet befanns, att
Poromaa vid avgivandet av sitt anbud räknat med ett bensinpris av 64 öre
per liter men att bensinen sedermera debiterats till i genomsnitt 73 öre per
liter. Med hänsyn härtill medgav Kungl. Majit genom beslut den 23 januari
1942, att ersättning för bensinen skulle uttagas av Poromaa efter ett pris
10
Kungl. Marits proposition nr 117.
av 64 öre, innebärande en nedsättning av den kronan tillkommande ersättningen
med 351 kronor.
Sedermera företogos indrivningsåtgärder mot Poromaa för utfående av
det återstående beloppet (4 848:39 —351: —=) 4 497 kronor 39 öre. Sedan
viss lösegendom, bland annat en lastbil, utmätts, återtogs emellertid på given
anledning begäran om verkställighet.
I en den 2 oktober 1944 dagtecknad skrift har nu Poromaa, som å sin
skuld inbetalat 72 kronor 9 öre, anhållit att bliva befriad från återstående
betalningsskyldighet till kronan eller att åtminstone erhålla fem års anstånd
med betalningen. Poromaa har i anslutning härtill anfört i huvudsak följande.
Vid avtalets upprättande var jag fullständigt okunnig örn bensinpriset
och trots flera gånger gjord förfrågan kunde jag ej få säker uppgift örn priset,
men allmänna uppfattningen var att bensinen icke skulle överstiga 50 öre
per liter, varför det för mig var en mycket stor besvikelse att priset blev
högre. Då ett större parti av veden befanns vara upplagt 7 till 8 kilometer
från landsvägen inne i skogen bortom svårframkomliga berg och höjder var
det därigenom mycket oberäknat arbete att få veden fram till huvudtransportleden,
varför bensinåtgången var onormalt stor.
Den ersättning som jag erhållit från nämnda arbete utgick helt till
avlöning åt chaufförer och lastare, reparation av bilen och ^''anskaffande av
reservdelar, så att den av mina chaufförer uttagna bensinen blev obetald.
Därtill fick jag själv under tre månaders tid, utan något arvode, utföra arbete
både dag och natt. Skulle jag dessutom tvingas att utlägga tidigare angivna
belopp, skulle det för mig betyda ruin, då jag har en familj bestående av
9 minderåriga barn som helt äro beroende av mig. Örn ifrågavarande krav
blir lagligen indrivet måste jag anmäla mig i konkurs för att skydda andra
fordringsägare, och beloppet skulle ändå till största delen bli oguldet. Det
enda som kunde vinnas vore att få mig bortkörd från hemmet som jag och
min hustru med idoga händer upparbetat, och detta blott för att jag åtog
mig ifrågavarande brännvedstransport, för ett pris som var mer än underhaltigt.
Poromaa har i anslutning härtill framhållit att han, som varit gift två
gånger, i sina äktenskap uppfostrat 18 barn ratan minsta bidrag från fattigvården
eller annan hjälpinstitution. Vid ansökningen har fogats en skrivelse
från Tärendö kommun, vari framhålles följande.
Poromaa hade genom statens byggnadslånebyrå beviljats s. k. barnrikelån
i och för bostadsanskaffning. Lånesumman vore 10 800 kronor, vilken summa
förskotterats av kommunen mot inteckningsrevers i fastigheten. I och för
fullföljande av byggnadsämnen hade Poromaa nödgats ytterligare skuldsätta
sig med 3 600 kronor. Därest Poromaa frånhändes lös eller fast egendom,
komme han och hans familj på fullständigt obestånd. En familj, som ständigt
strävat efter att själv klara livsuppehället, bleve hänvisad att ligga
Tärendö kommun och fattigvård till last. Då kommunen därtill vore fattig
och synnerligen skattetyngd, påfördes densamma oförskyllt ytterligare bekymmer.
Tärendö kommun kunde ej på något sätt finna detta rättmätigt
utan förordade att skulden avskreves.
Arméförvaltningens intendenturavdelning har framhållit i huvudsak följande.
Återtagandet av begäran örn verkställighet av utmätningen föranleddes
av dels en skrift från Poromaa, vari bland annat framhölls, att, örn utmät
-
11
Kungl. Maj-.ts proposition nr 117.
ningen fullföljdes, Poromaa oell hans familj komme att falla fattigvården till
last, dels från vederbörande utmätningsman inkommet yttrande, vari meddelades,
att Poromaas hemman vore åsatt ett taxeringsvärde av 14 100 kronor
och intecknat till 16 000 kronor, varav 3 200 kronor såsom säkerhet för
hypotekslån å 2 860 kronor samt 10 800 kronor till säkerhet för barnrikelån.
Statens byggnadslånebyrå hade meddelat, art det egna hem, för vilket Poromaa
beviljats s. k. barnrikelån ännu icke godkänts av byrån, varför Poromaa
torde häfta i skuld till kommunen och kommunen i sin tur till statskontoret
för förskott, som lämnats till kostnaderna för företaget, att det icke kunde förnekas
att, örn Poromaas förvärvsmöjligheter över hövan inskränktes eller örn
Poromaa försattes i konkurs, det kunde bliva svårt att genomföra bostadsförsörjningsprogrammet
för Poromaa och hans familj, samt att byrån därför gärna
skulle se att vidare utmätningsåtgärder underlätes. Med anledning härav inhämtades
från vederbörande landsfiskal uppgifter om Poromaas ekonomi,
varav framgick, att risk för framtida utmätningsåtgärder för ytterligare skulder
å cirka 4 000 kronor måste anses föreligga, att det vore omöjligt att förutsäga
Poromaas framtida utsikter till förbättrad ekonomi, samt att det icke funnes
skäl betvivla Poromaas uppsåt att redligen göra skäl för sig.
Härefter riktades i skrivelse den 3 mars 1944 till kommunalnämnden i Tärendö
förfrågan huruvida fattigvårdsstyrelsen i orten med hänsyn till fattigvårdslagens
37 § möjligen kunde lämna sin medverkan till åtgärd för undvikande
av förnyat utmätningsförfarande. Enär, trots påminnelser i ärendet,
intet svar inkom, uppdrogs åt advokatfiskalen att ånyo företaga indrivningsåtgärder
hos Poromaa. Den 20 oktober 1944 togs Poromaas lastbil i mät.
Med hänsyn till bland annat Poromaas förevarande ansökning hade exekutiv
försäljning av bilen tills vidare uppskjutits.
Från statens byggnadslånebyrå hade inhämtats, att byrån den 30 oktober
1944 beviljat Poromaa lån med 15 000 kronor mot säkerhet av inteckningar
liggande mellan 4 000 kronor och 19 000 kronor.
Med hänsyn till att Poromaa icke syntes äga likvida medel till betalandet
av ifrågavarande fordran samt att fullföljd av utmätningsförfarandet sannolikt
skulle medföra, att Poromaa och hans familj komme på obestånd, syntes det
av sociala skäl önskligt, att Poromaa befriades från ersättningsskyldigheten,
vilken numera, sedan Poromaa inbetalat ett belopp av 72 kronor 9 öre, utgjorde
4 425 kronor 30 öre.
Statskontoret har anfört följande.
Sedan Kungl. Majit genom beslut den 23 januari 1942 fastställt Poromaas
betalningsskyldighet gentemot kronan, hade icke några andra omständigheter
tillkommit, som kunde anföras som motiv för en nedsättning av
betalningsskyldigheten, än att en fullständigare utredning förelåge rörande
Poromaas svaga ekonomiska förhållanden. Denna utredning syntes giva vid
handen att, örn det av kronan gentemot sökanden inledda utmätningsförfarandet
fullföljdes, denne skulle komma på obestånd och sakna möjlighet
att i fortsättningen sörja för sin mycket stora familj. Med hänsyn till dessa
ömmande omständigheter ville statskontoret icke motsätta sig, att framställningen
delvis bifölles. I sådant hänseende finge ämbetsverket förorda, att
Poromaa, därest han inom viss av Kungl. Majit bestämd tid inbetalade ett
belopp av 500 kronor, befriades från återstående betalningsskyldighet.
Utöver vad förut angivits inhämtas av handlingarna att Poromaa är omkring
55 år, att han på sitt hemman föder 5 kor och 1 häst samt att han
har sin huvudsakliga inkomst av körslor med lastbilen.
12
Departements
chefen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 117.
Med hänsyn till den omfattande försörjningsplikt, som åvilar Poromaa, och
önskvärdheten av att han och de av honom för sin försörjning beroende
icke på grund av exekutiva åtgärder från kronans sida bringas att ligga det
allmänna till last, finner jag mig böra föreslå, att Poromaa helt befrias från
sin återstående betalningsskyldighet till kronan.
Jag får därför hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva
att Alfred Poromaa befrias från den återstående betalningsskyldighet
vari han enligt vad förut angivits häftar till kronan.
4:o.
Vid granskning av hjälpvedettbåtens nr 261 redovisning framkom, att
kronan genom vissa av framlidne löjtnanten i flottans reserv Carl Christer
Herman Albert Phalén begångna oegentligheter åsamkats förluster å tillhopa
13 203 kronor 4 öre. Dödsboet efter Phalén har till försvarets civilförvaltning
avgivit en den 28 oktober 1944 dagtecknad skuldförbindelse å nämnda
belopp jämte 5 % årlig ränta. Sedan boet avträtts till boutredningsman och
bouppteckning upprättats, har Phaléns efterlämnade maka, Margareta Phalén,
i egenskap av dödsbodelägare, i en den 28 oktober 1944 dagtecknad skrift
hos civilförvaltningen hemställt, att förvaltningen måtte vidtaga åtgärder för
efterskänkande av boets skuld till kronan. Till stöd härför har änkefru
Phalén anfört, att hon med en månatlig inkomst av 241 kronor 40 öre hade
att försörja två minderåriga barn, födda år 1942 och 1943, samt att boets
tillgångar utgjorde 3 518 kronor 53 öre samt skulderna, kronans fordran
inberäknad, 21 329 kronor 60 öre.
Försvarets civilförvaltning har hos Kungl. Majit gjort framställning om
avstående från kronans fordringsrätt gentemot dödsboet och i samband härmed
framhållit i huvudsak följande.
Av bouppteckningen framginge, att fordringarna hos boet till ett belopp
av 3 970 kronor 60 öre (begravningskostnader och beräknade oguldna skatter)
vore förmånsberättigade. Möjlighet att av boets tillgångar till någon del
erhålla täckning för kronans ifrågavarande fordran förefunnes allenast under
förutsättning, att eljest förmånsberättigad fordran för oguldna skatter
(3 000 kronor) eftergåves. En framställning i sistberörda hänseende vore för
närvarande enligt vad civilförvaltningen inhämtat, efter avslag hos vederbörande
prövningsnämnd, föremål för kammarrättens prövning. Med hänsyn
härtill torde förutsättningar för närvarande icke föreligga att avskriva fordringen
med tillämpning av förordningen den 11 december 1830 (SES nr 83)
angående behandlingen av extraordinarie avskrivningsfrågor och anmärkningsmål.
Det syntes emellertid klarlagt, att — även därest befrielse från skattskyldighet
medgåves — dödsboets försättande i konkurs komme att medföra
allenast en synnerligen obetydlig återbäring till kronan. Då med hänsyn
härtill ävensom till dödsbodelägarnas ekonomiska ställning och övriga omständigheter
icke torde böra ifrågakomma att utkräva någon återbetalning
av dödsboet, finge civilförvaltningen hemställa, att ifrågavarande fordran å
13 203 kronor 4 öre jämte ränta måtte avskrivas.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 117.
Statskontoret har anfört följande.
Ämbetsverket hade den 22 juni 1944 med stöd av förordningen den 23
september 1927 (nr 365) angående befäl i flottans reserv till Phaléns anhöriga
ntanordnat ett belopp av 2 810 kronor, motsvarande kapitaliserade värdet av
den pension, som skolat tillkomma Phalén i dennes egenskap av officer i
reserven. Med hänsyn härtill och sättet för nu ifrågavarande fordrans tillkomst
hyste statskontoret en viss tvekan örn eftergift av densamma borde
ifrågakomma. Då emellertid, som civilförvaltningen framhållit, i gynnsammaste
fall möjlighet endast torde föreligga för utbekommande av en obetydlig
del av beloppet, ville statskontoret i betraktande av vad som i ärendet
förekommit rörande dödsbodelägarnas ekonomiska ställning icke motsätta
sig, att Kungl. Majit av riksdagen utverkade medgivande till ett efterskänkande
av hela dödsboets skuld.
Av handlingarna i ärendet inhämtas, att skäl ej syntes föreligga till antagande
att de medel, Phalén frånhänt kronan, kommit hans familj till godo
samt att änkan och barnen vid Phaléns död icke innehade privat förmögenhet.
Med hänsyn till dödsboets svaga ekonomiska ställning finner jag mig böra Departementsföreslå,
att kronan avstår från sin fordran mot boet. Jag får därför hem- chefen.
ställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att dödsboet efter löjtnanten i flottans reserv Carl Christer
Herman Albert Phalén befrias från förut angivna betalningsskyldighet
till kronan.
Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,
under punkterna Ilo—4:o hemställt förordnar
Hans Majit Konungen, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Gösta af Sandeberg