Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

1

Nr 113.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statsbidrag
till hem för kroniskt sjuka; given Stockholms
slott den 16 februari 1945.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 16 februari 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,
Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson,
Andrén.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller.

I årets statsverksproposition har Kungl. Majit på min hemställan under
femte huvudtiteln, punkterna 147 och 148, föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1945/46 beräkna

dels till bidrag till uppförande m. m. av hem för kroniskt sjuka ett reservationsanslag
av 300 000 kronor,

dels ock till bidrag till driften av hem för kroniskt sjuka ett förslagsanslag
av 1 250 000 kronor.

Jag anhåller nu att till fortsatt behandling få upptaga hithörande spörsmål.
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 113. 866 46

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Inledning.

Genom beslut den 17 oktober 1941 bemyndigade Kungl. Majit chefen för
socialdepartementet att tillkalla högst sex sakkunniga med uppdrag att inom
nämnda departement biträda med fortsatt utredning av frågan om reumatikervårdens
utbyggande och vidtagande i övrigt av åtgärder för de reumatiska
sjukdomarnas bekämpande. På grund av detta bemyndigande tillkallades
såsom sakkunniga generaldirektören och chefen för medicinalstyrelsen J. Axel
Höjer, tillika ordförande, docenten i reumatologi och fysikalisk terapi vid
Lunds universitet Gunnar Edström, dåvarande ledamoten av riksdagens
andra kammare, numera landshövdingen Elof Lindberg, Umeå, ledamoten av
riksdagens första kammare, f. d. domänintendenten Bernhard Nilsson, Landeryd,
ordföranden i Uppsala läns landstings hälso- och sjukvårdsberedning,
medicine doktorn Axel Petterson och professorn i medicin vid karolinska
institutet Nanna Svartz. De sakkunniga antogo benämningen 1941 års reumatikervårdssakkunniga.

I enlighet med de direktiv, som i statsrådsprotokollet angivits för utredningen,
borde denna i första hand undersöka lämpligheten av att anordna en
eller två, med erforderlig utrustning försedda specialavdelningar för reumatiskt
sjuka i anslutning till undervisningssjukhus eller annat lämpligt sjukhus.
Till fullgörande härav hava de sakkunniga den 24 februari 1942 framlagt
betänkande med förslag örn inrättande av kliniska reumatologiska avdelningar
i Stockholm och Uppsala samt en ortopedisk avdelning i Uppsala, avsedda
att tjäna utom sjukvården även undervisning och forskning. Nämnda förslag
är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Med vederbörligt medgivande hava de sakkunniga vidare föranstaltat örn
utredning rörande de reumatiska sjukdomarnas frekvens och behovet av
sluten vård för dessa sjukdomar. Denna utredning, vilken ännu icke är slutförd,
syftar till att klarlägga, i vilken utsträckning ytterligare sjukhusplatser av
den typ, som kallas A-platser, kan komma att krävas utöver de föreslagna nya
kliniska avdelningarna, och örn lämpligaste formen för en sådan utbyggnad.

Samtidigt med igångsättande av denna utredning upptogo de sakkunniga
till prövning frågan örn inrättande av enklare och billigare vårdplatser för
sådana reumatiskt sjuka, som utan att vara i behov av lasarettsvård å A-platser
erfordra sluten vård. På framställning av de sakkunniga — som ansågo
det vara mindre lämpligt att taga ställning till olika möjligheter att tillgodose
behovet av efterbehandling och konvalescentvård för de reumatiskt sjuka
såsom ett från övrig efterbehandling och konvalescentvård skilt problem —
medgav Kungl. Majit den 27 mars 1942, att de sakkunnigas uppdrag finge
utvidgas till att avse utredning och förslag rörande behovet av och formen
för statligt understöd till utbyggande av efterbehandling och konvalescentvård
i allmänhet.

Sistnämnda spörsmål hava de sakkunniga upptagit till närmare behandling
i ett särskilt, den 10 juni 1944 avgivet betänkande (SOU 1944:28). De sakkunniga
framhålla, att de först senare kunde framlägga sitt huvudbetänkande
och att de, då vägen att utvinna A-platser genom ordnande av vårdplatser för

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

efterbehandling och konvalescens vore den enklare och billigare, ansett sig
böra redan dessförinnan avgiva betänkande om eftervården.

Betänkandet utmynnar i en sammanfattning, däri de sakkunniga, framhålla
önskvärdheten av en utbyggnad av eftervården genom inrättande vid varje
lasarett eller likvärdig sjukvårdsinrättning av dels ett vårdhem för kroniskt
sjuka, där efterbehandling kunde givas åt sådana sängliggande patienter,
som icke längre borde upptaga A-plats men dock fortfarande vore i behov av
kvalificerad tillsyn, och dels en efterbehandlingsavdelning, till vilken uppegående
sjuka, som för fortsatt undersökning eller behandling ännu behövde
vara i nära kontakt med sjukhuset, kunde överföras. På sådana efterbehandlingsavdelningar,
av de sakkunniga benämnda E-avdelningar, borde också
vissa observationspatienter kunna placeras. Avdelningen skulle i sådant fall
tjänstgöra såsom ett s. k. poliklinikhem. Ävenså skulle de lämpligen kunna
tjänstgöra såsom väntehem för blivande mödrar. De sakkunniga hava vidare
bifogat mönsterritningar till allmänna sådana E-avdelningar samt till E-avdelningar
för tuberkulösa och för barn.

För att underlätta utbyggnaden av eftervårdsplatser föreslå de sakkunniga
i första hand vissa ändringar i gällande kungörelser örn statsbidrag till uppförande
och drift av hem för kroniskt sjuka, avseende bland annat ökade möjligheter
att erhålla statsbidrag till dessa hem. Vidare föreslås att statsbidrag
skulle utgå till såväl anordnande som drift av E-platser för vissa bestämda
patientkategorier, nämligen för reumatiker, tuberkulösa, sjuka barn samt
väntande och nyförlösta mödrar. De sakkunnigas förslag härutinnan ha utformats
efter principen, att staten för E-plats bör lämna motsvarande byggnadsbidrag
som för A-plats samt att även driftbidrag för E-plats bör utgå
enligt samma grunder som för patienter å A-plats. Såsom allmänt villkor för
statsbidrag för E-platser förordas, att utbyggnaden äger rum i enlighet med
en av medicinalstyrelsen godkänd plan.

Betänkandet har i vanlig ordning varit föremål för remiss, varvid yttranden
infordrats från medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen,
statskontoret, samtliga länsstyrelser efter hörande av förste provinsialläkarna
och med dem jämställda stadsläkare, universitetskanslern efter hörande av
de medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund samt karolinska institutets
lärarkollegium, direktionerna för karolinska sjukhuset och akademiska sjukhuset
i Uppsala, centrala sjukvårdsberedningen, socialvårdskommittén, statens
sjukhusutredning av år 1943, 1941 års befolkningsutredning, kommittén
för partiellt arbetsföra, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet,
landskommunernas förbund, samtliga landsting, stadsfullmäktige i städerna
utom landsting, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska läkarsällskapet,
Sveriges läkarförbund, svenska lasarettsläkarföreningen, svenska
nationalföreningen mot tuberkulos och svenska sjukkasseförbundet.

Vid remissbehandlingen ha de sakkunnigas förslag rörande hemmen för
kroniskt sjuka praktiskt taget genomgående tillstyrkts eller lämnats utan
erinran i alla väsentliga delar. Beträffande eftervårdens utbyggande i övrigt
har man i stort sett varit ense om angelägenheten av att landets lasarett
kompletteras med särskilda efterbehandlingsavdelningar för uppegående

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

patienter; i fråga om riktlinjerna för denna vårdforms närmare utbyggande
och finansiering hava däremot mycket delade meningar framkommit i de avgivna
yttrandena. Mot de sakkunnigas förslag härutinnan ha främst riktats
erinringar med avseende å klientelets avgränsning, som i allmänhet ansetts
vara för vid men i viss mån även för snäv. I en del yttranden har man
ställt sig tveksam till förslagets genomförande, innan en närmare utredning
verkställts angående driftkostnaderna för E-avdelningama samt dessa avdelningars
återverkan på motsvarande kostnader för A-avdelningarna, i vilket hänseende
erinrats örn det uppdrag, som givits åt statens sjukhusutredning av år
1943. Man har tillika framhållit vanskligheten av att utarbeta planer för eftervårdens
tillgodoseende inom landets olika sjukvårdsområden, innan riktlinjerna
för utbyggandet av A-vården för reumatikerfallen klarlagts. Vidare
har gjorts gällande, att behovet av A-platser för allmänt invärtesmedicinska
fall borde i första hand tillgodoses, samt betonats vikten av att sambandet
med den öppna eftervården beaktades. Härjämte ha erinringar framställts
mot det sätt, varpå statens bidrag till E-avdelningarna utformats, samt ifrågasatts,
huruvida statsbidrag överhuvudtaget borde utgå till dylika avdelningar.

Med hänsyn till vad vid remissbehandlingen sålunda framkommit är jag
icke beredd att nu till närmare behandling upptaga frågan örn utbyggande
med statligt stöd av efterbehandlingsavdelningar av den typ som de sakkunniga
föreslagit. Innan ställning tages till detta spörsmål, torde detsamma
böra göras till föremål för fortsatt beredning under beaktande av de utredningsresultat,
som kunna förväntas föreligga inom den närmaste tiden och
äro av beskaffenhet att påverka frågan örn den slutna efterbehandlingens utformning.
Jag vill i detta hänseende särskilt framhålla, att statens sjukhusutredning
av år 1943 såsom ett led i sina undersökningar rörande möjligheterna
att begränsa driftkostnaderna vid sjukhusen har att beakta, i vad mån en avlastning
av A-sjukhusen lämpligen kan befrämjas genom en överflyttning av
patienter till B-sjukhus av olika slag, samt att därvid i görligaste mån uppdraga
normer för en ur vård- och kostnadssynpunkt rimligt avvägd uppdelning
av sjukhusklientelet på A- och B-platser. Vid frågans bedömande torde
hänsyn även böra tagas till det förslag till normer för planläggning och utförande
av byggnad för enklare vårdavdelningar (s. k. annexsjukhus) i anslutning
till lasarett och sanatorier, som nyligen framlagts av 1940 års civila byggnadsordning
(SOU 1944: 68) och som för närvarande är föremål för remissbehandling.

Örn sålunda ett flertal omständigheter tala för ett uppskov med behandlingen
av de sakkunnigas förslag rörande anordnande av särskilda E-avdelningar
i anslutning till lasaretten, synes däremot hinder icke möta att nu till
prövning upptaga de sakkunnigas förslag till befrämjande av vården för kroniskt
sjuka. Anledning till en separat prövning av dithörande spörsmål synes
mig desto mera föreligga, som vid remissbehandlingen yrkande från flera håll
framställts örn en dylik åtgärd, därest proposition örn eftervårdens ordnande
i dess helhet icke kunde föreläggas årets riksdag.

Innan jag övergår till behandling av de sakunnigas förslag i denna del,
torde en kort redogörelse för gällande bestämmelser i ämnet böra lämnas.

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Gällande bestämmelser.

Enligt kungörelse den 27 juni 1927 (nr 245) med däri sedermera gjorda
ändringar må statsbidrag utgå till landsting, kommuner samt kommunalförbund
för anordnande — såsom fristående anstalt eller avdelning av
anstalt för annat ändamål — av hem för sådana kroniskt kroppssjuka, vilka
äro i behov av sjukhusvård men vilkas tillstånd icke berättigar till och vilka icke
heller kunna erhålla den särskilda vård, för vilken lasarett och sjukstugor
samt därmed jämförliga anstalter äro avsedda. Med kroniskt sjuka avses
enligt kungörelsen företrädesvis sådana obotligt eller svårbotligt kroppssjuka,
som lida av elakartade svulster såsom kräfta, sarkom, hjärn-och ryggmärgssjukdomar
samt andra nervsystemets sjukdomar, kronisk reumatism och denna
närstående sjukdomar, svår vanförhet, cirkulationsorganens sjukdomar, patologisk
senilitet samt kronisk astma.

Bidrag utgår med följande belopp, nämligen a) för nybyggnad med högst
hälften av byggnadskostnaderna, däri ej inräknade utgifter för anskaffande
av tomt eller inventarier, dock att bidraget ej må överstiga 1 500 kronor för
varje för fattiga sjuka, avsedd sjukplats, som hemmet med normal beläggning
beräknas rymma, b) vid inköp av byggnad med högst hälften av köpesumman
och av kostnaderna, för erforderliga örn- eller tillbyggnadsarbeten,
dock högst 1 000 kronor för varje sådan sjukplats som under a) sägs, samt c)
för i vederbörandes ägo befintlig byggnad, som ej av vederbörande uppförts
eller inköpts för sådant ändamål, med högst hälften av kostnaderna för erforderliga
örn- eller tillbyggnadsarbeten, dock högst 750 kronor för varje sådan
sjukplats som under a) sägs.

Bidrag må icke sammanlagt utgå för flera sjukplatser än för stad, som icke
deltager i landsting, en på varje tal av tvåtusen av stadens invånare och för
landstingsområde en på varje tusental av landstingsområdets invånare. Vid
beräkning av det antal sjukplatser, för vilket statsbidrag sålunda högst må
utgå, skall hänsyn icke tagas till anstalter, som äro avsedda för vård av sjuka
från hela riket utan företräde för sjuka från viss eller vissa kommuner eller
från visst landstingsområde.

För åtnjutande av bidrag skall sökande avgiva förbindelse, bland annat, att
dels icke utan Kungl. Maj:ts särskilda medgivande nedlägga anstalten eller i
sin helhet använda densamma till annat än det därmed avsedda ändamålet,
dels att ej utan medicinalstyrelsens medgivande å nyssnämnda sjukplatser
vårda andra än sådana sjuka, som avses i kungörelsen, dels att ej beträffande
sjukplatser, för vilka statsbidrag åtnjutits, för vård av sjuka från det område,
för vilket anstalten är i första hand avsedd, kräva högre avgift än 1 krona
50 öre för dag och patient, dels ock att för anstaltens del underkasta sig bestämmelserna
i kungörelsen samt de föreskrifter i övrigt, som kunna varda
i behörig ordning meddelade.

Bidragen beviljas av Kungl. Majit men må ej till vederbörande utbetalas,
förrän anstalten blivit genom medicinalstyrelsens försorg avsynad och godkänd
samt styrelsen granskat till riktigheten bestyrkta räkenskaper eller av

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

utsedda revisorer upprättat räkenskapssammandrag över anskaffningskostnaden.

Anstalt, för vilken statsbidrag beviljats, skall stå under överinseende av
vederbörande förste provinsialläkare eller med denne likställd stadsläkare;
dock att anstalt, som är anordnad vid länslasarett eller därmed jämställd sjukvårdsinrättning,
skall stå under samma inseende, som vederbörande sjukvårdsinrättning
i övrigt är underkastad.

Enligt kungörelse den 27 juni 1927 (nr 246) med däri sedermera gjorda
ändringar må statsbidrag till driften av bern för kroniskt sjuka av det slag,
som avses i byggnadsbidragskungörelsen, utgå till såväl landsting, kommuner
och kommunalförbund som föreningar och enskilda. Bidrag utgår med 90
öre för dag och patient, vilken avses i kungörelsen och för vilken vårdavgiften
ej uppgår till högre belopp än 1 krona 50 öre örn dagen; dock att, där anstalten
är i första hand avsedd för sjuka, tillhörande viss eller vissa kommuner
eller visst landstingsområde, statsbidrag må utgå för vård av fattig sjuk från
annan ort, ändå att vårdavgiften för honom utgår med högre belopp. Även
beträffande driftbidragen gäller en begränsning till samma kvottal av befolkningen
inom sjukvårdsområdet som beträffande byggnadsbidragen.

Driftbidragen beviljas av medicinalstyrelsen och utbetalas halvårsvis i
efterskott. Beträffande anstalt, för vilken driftbidrag utgår, gälla samma
bestämmelser örn inspektion som meddelats i fråga om anstalt, för vilken
byggnadsbidrag åtnjutits.

De sakkunnigas förslag.

I sin allmänna motivering för eftervårdsplatser framhålla de sakkunniga,
att fordringarna för intagning av patienter å våra lasarett och därmed jämställda
sjukhus till följd av platsbrist alltmera stegrats samt att väntetiden för
mindre brådskande fall för vinnande av inträde å dessa sjukhus ofta är
mycket lång. Platsbristen på ifrågavarande sjukhus toge sig enligt de sakkunniga
även uttryck däri, att inneliggande patienter utskrevos tidigare än
som vore önskvärt, vilket för många sjuka vore synnerligen ödesdigert. De
sakkunniga yttra härom bland annat:

Ett typiskt exempel på en sådan kategori av patienter, som ofta erhåller en
alltför kortvarig sjukhusvård, utgör de reumatiskt sjuka. Deras tillstånd är
merendels icke alarmerande. Risk för akut försämring genom en transport
föreligger i regel icke. På grund härav utskrivas de ofta, då det gäller att
bereda plats för akuta sjukdomsfall med mera påtagligt vårdbehov. Ändock
råder det intet tvivel örn att ett avbrott i vila och övervakning av de reumatiskt
sjuka i ett för tidigt skede i hög grad ökar risken för försämring och
invaliditet med de konsekvenser, som detta innebär för individen och samhället,
även örn följderna först långt senare komma till synes.

Den av reumatikervårdssakkunniga företagna utredningen rörande de
reumatiskt sjuka i landet visar bland annat, att vårdtiden på våra lasarett för
ifrågavarande sjuka är synnerligen kort. Det största antalet patienter har
sålunda haft en vårdtid av endast 19 dagar. Alla sakkunniga på området
äro ense örn att dessa vårdtider för flertalet av sjukdomsfallen i fråga äro
mycket för korta. En ändring härutinnan är ur folkhälsans synpunkt påkallad.

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

De sakkunniga tillägga, att det nu om reumatiskt sjuka sagda likaledes gäller
för patienter, lidande av ett flertal andra sjukdomstillstånd med långvarigt
förlopp.

För a,tt i viss utsträckning tillgodose de vårdbehov, som sålunda föreligga,
förorda de sakkunniga — jämte inrättande av särskilda efterbehandlingsavdelningar
vid lasaretten för uppegående patienter — ett vidgat och
forcerat utbyggande av hemmen för kroniskt sjuka. De sakkunniga framhålla,
att de nuvarande hemmen för kroniskt sjuka i allmänhet äro fullbelagda
och enligt uppgifter från åtskilliga lasarettsläkare icke hava platser lediga för
mottagande av patienter, som kunna utskrivas för fortsatt vård å dylika hem.
De sakkunniga erinra i detta sammanhang örn att statens bidrag till uppförande
och drift av hem för kroniskt sjuka enligt gällande bestämmelser äro begränsade
till viss kvot av befolkningsmängden i varje sjukvårdsområde ( 1 plats
för varje 1 000 invånare i landstingsområde och 1 plats för varje 2 000 invånare
i stad utanför landsting) samt hänvisa till följande sammanställning.

Tabell över antalet befintliga resp. statsbidragsberättigade platser
för kroniskt sjuka.

Vårdanstalter för kroniskt sjuka

Antal

befintliga

platser

Antal platser
för vilka
statsbidrag
erhållas eller
kunna utgå

Procentuell

utbyggnad

Stockholms stad...............................

322

300

107

Stockholms län ................................

228

290

79

Uppsala län....................................

124

139

89

Södermanlands län..............................

166

193

86

Östergötlands län (utom Norrköping)............

154

249

62

Norrköpings stad ..............................

5

35

14

Jönköpings län ................................

199

243

82

Kronobergs län ................................

143

151

95

Kalmar län ....................................

150

228

66

Gotlands län ..................................

57

59

97

Blekinge län....................................

104

145

72

Kristianstads län ..............................

136

249

55

Malmöhus län (utom Malmö och Hälsingborg) ..

194

312

62

Malmö stad....................................

78

79

99

Hälsingborgs stad..............................

25

31

81

Hallands län ..................................

151

152

99

Göteborgs och Bohus län (utom Göteborg)........

168

204

82

Göteborgs stad ................................

145

142

102

Älvsborgs län..................................

233

330

71

Skaraborgs län ................................

195

240

81

Värmlands län..................................

199

268

74

Örebro län ....................................

100

228

44

Västmanlands län ..............................

116

170

68

Kopparbergs län................................

161

250

64

Gävleborgs län (utom Gävle)....................

148

234

63

Gävle stad ....................................

19

20

95

Västernorrlands län ............................

129

275

47

Jämtlands län..................................

46

140

33

Västerbottens län ..............................

30

222

14

Norrbottens län................................

68

220

31

Summa

3 993

5 798

69

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Dessa platser fördela sig på i runt tal 190 hem. Härutöver redovisa de
sakkunniga 262 platser å enskilda hem, vilka åtnjuta statsbidrag men icke
inräknas i kvoten för det sjukvårdsområde, inom vilket hemmet är beläget.

Av sammanställningen framgår, att antalet befintliga platser i Stockholm
och Göteborg redan överskridit det antal, för vilket .statsbidrag kan erhållas,
samt att antalet befintliga platser i Kronobergs, Gotlands och Hallands län
ävensom Malmö och Gävle städer tangerar den gräns, intill vilken statsbidrag
må utgå.

Under hänvisning härtill och under framhållande av att de reumatiskt
sjuka, som kräva sängläge men icke vård å A-plats, ofta kunna rubriceras såsom
sådana kroniskt sjuka, för vilka statsbidrag må utgå, förorda de sakkunniga,
att gällande kvotbegränsning av statens bidrag helt slopas. Det
borde enligt de sakkunnigas uppfattning kunna lämnas åt medicinalstyrelsen
att vid sina inspektioner och genom den övervakning, som förste provinsialläkarna
utövade, bevaka, att icke kostnaderna för ålderdomsvården överflyttades
på staten i vidare mån än författningarna avsåge.

De sakkunniga anse, att en ytterligare avlastning av lasaretten borde åvägabringas
genom att bereda även andra fall än sådana, som enligt gällande bestämmelser
vore berättigade till statsbidrag, möjlighet att erhålla vård å
hem för kroniskt sjuka. Härutinnan yttra de sakkunniga följande.

En del sängliggande sjuka, t. ex. lårhalsfrakturer, som icke längre äro i
behov av att stanna på A-plats, kunna icke rubriceras som statsbidragsberättigade
kroniskt sjuka. För denna kategori finnas för närvarande knappast
några vårdmöjligheter utanför huvudsjukhuset. Dessa patienter bereda därför
ofta svårigheter, då det gäller utskrivning från lasarett. Från olika håll
har vid besvarandet av de sakkunnigas enquéte ifrågasatts att bereda dessa
patienter plats på efterbehandlingsavdelning. Skulle man blanda sådana
patienter med de uppegående på samma efterbehandlingsavdelning, skulle
de av de sakkunniga föreslagna efterbehandlingsavdelningarna icke kunna
byggas, inredas och drivas för de låga kostnader och på det sätt de sakkunniga
föreslagit. En sådan sammanblandning är oekonomisk och olämplig.
Återstår möjligheten att bereda dessa sjuka vård å annan avdelning. Rent
medicinskt skiljer sig deras vård, med hänsyn till de tekniska resurser, som
krävas, icke från vården av kroniskt sjuka. Även de kroniskt sjuka kunna skiljas
i två grupper: sådana som äro i behov av lasarettets tekniska utrustning,
och sådana som icke behöva denna. Från landstingshåll har emellertid uttalats
en mycket bestämd önskan, att man icke skulle skapa nya kategorier av vårdfall
eller anstalter med eller utan särskilda .statsbidragsbestämmelser, där så
icke är alldeles nödvändigt. De sakkunniga finna sig därför böra ifrågasätta,
örn icke de sängliggande efterbehandlingsfall, som för närvarande icke falla
under bestämmelserna i gällande kungörelser örn statsbidrag till hem för
kroniskt sjuka, borde beredas plats inom en utbyggd organisation av vården
för kroniskt sjuka utan att för dem statsbidrag skulle utgå i annan mån än
de redan därtill äro berättigade. Direktiven för intagning på hem för
kroniskt sjuka skulle i så fall behöva uppmjukas. Kontrollen av att icke för
dessa sjuka erhölles statsbidrag såsom för kroniskt sjuka enligt hittillsvarande
bestämmelser synes vara relativt enkel. I diariets statsbidragskolumn skulle
dessa patienter införas med en nolla såsom icke statsbidragsberättigade och

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

det vore därigenom möjligt att i efterhand kontrollera, huru många statsbidragsberättigade
patienter, som varje dag vårdats å anstalten.

De sakkunniga vilja i detta sammanhang framhålla,, att det är ett allmänt
önskemål bland de för vården av kroniskt sjuka ansvariga läkarna och kommunalmännen,
att klientelet på detta sätt skall bliva uppblandat, så, att
hemmen för kroniskt sjuka förlora sin karaktär av asyler för hopplöst sjuka.
En sådan utveckling har redan i viss mån ägt rum. Från vårdhemmen
för kroniskt sjuka utskrivas numera de sjuka icke så sällan i ett så förbättrat
tillstånd, att hemvård åter blir möjlig.

De sakkunniga tillägga, att för närvarande omkring ett 60-tal hem för
kroniskt sjuka vore belägna i städer nied lasarett eller eljest hade anknytning
till lasarett, medan det övervägande antalet hem vore mera perifert placerade.
Den differentiering inom kategorien vårdhem för kroniskt sjuka, som sålunda
delvis förefunnes och alltmera vore på väg att utveckla sig, funne de sakkunniga
lycklig. En del sådana hem, ofta med ett större antal patienter, borde
alltså förläggas intill lasarett eller sjukstuga och kunde därigenom tillgodogöra
sig dessas tekniska vårdresurser och konsultationsmöjligheter. En del
mindre hem borde lämpligen placeras ute i bygderna, varigenom patienterna
hade större utsikt att uppehålla kontakten med hemorten (familj, närstående, vänner).
I den mån ett landsting anskaffade båda dessa vårdformer för kroniskt
sjuka, kunde man tänka sig en fördelning mellan dem allt efter patienternas
behov och eventuellt en förflyttning av patienter dem emellan. De sakkunniga
ansåge en sådan utveckling böra rekommenderas.

De sakkunniga beröra härefter frågan örn storleken av statens bidrag till
hemmen för kroniskt sjuka samt yttra härutinnan bland annat:

Den långsamma takt, i vilken denna vårdform tillgodosetts, kan måhända
sättas i samband med statsbidragets ringa storlek, som numera endast motsvarar
en mindre del av den del av utgifterna både för byggnads- och driftkostnad,
vartill statsbidraget utgick vid bestämmelsernas antagande år 1927.
Detta ärende är i samband med andra på liknande sätt liggande statsbidragsärenden
berört i en hemställan från svenska landstingsförbundet till Kungl.
Majit den 30 oktober 1942. Kungl. Maj:t fann framställningen i och för sig
berättigad men framlade med hänsyn till det statsfinansiella läget icke något
förslag för riksdagen. Enligt de sakkunnigas mening föreligger anledning att
nu aktualisera denna fråga för vårdhemmen för kroniskt sjuka. Orsaken härtill
är främst åldersförskjutningen, varigenom behovet av sådana platser för
varje år blir allt större, särskilt inom närmaste årtiondet. Det är därför av
synnerlig vikt att utan att invänta en ändring i den statsfinansiella situationen
söka stimulera landstingen att snarast möjligt sätta i gång med önskvärd utbyggnad
av vården för kroniskt sjuka. De sakkunniga vilja ånyo betona, att
en sådan utbyggnad av vården för kroniskt sjuka skulle bereda den lämpligaste
vården för många genom kroniska reumatiska ledlidanden invalidiserade
och alltså utgöra ett viktigt led i reumatikervårdens utbyggande.

Med hänsyn till kostnadernas stegring och i avvaktan på en allmän omprövning
av storleken av statens bidrag till huvudmännen för byggande av
och drift vid olika sjukvårdsanstalter finna de sakkunniga en fördubbling
såväl av de byggnadsbidrag, som i olika fall må högst utgå, som ock av driftbidraget
vara rimlig. Detta skulle vid nybyggnad motsvara en byggnadskostnad
av högst 6 000 kronor per vårdplats. Driftbidraget per dag, 1 krona

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

80 öre, skulle frånsett ett trettiotal av de vid annan sjukvårdsanstalt eller
i Stockholm, Göteborg och Malmö belägna hemmen — innebära täckande
av minst en tredjedel av driftkostnaderna, i flertalet fall något mera än en
tredjedel av länens genomsnittliga kostnader, vilket ungefär motsvarade den
ursprungliga fördelningen av driftkostnaderna för dessa hem.

Den föreslagna fördubblingen av bidragen till driften av hemmen för kroniskt
sjuka beräknas med nuvarande vårdplatsantal medföra en årlig merutgift
för staten av cirka 1 200 000 kronor. Beträffande den kostnadsökning
för statsverket, som de sakkunnigas förslag angående byggnadsbidragen
skulle föranleda, framläggas icke några beräkningar.

På grundval av det anförda hemställa de sakkunniga, att gällande kungörelser
angående statsbidrag till uppförande och drift av hem för kroniskt
sjuka måtte så ändras, att

dels den stadgade begränsningen av antalet statsbidragsberättigade
vårdplatser inom ett sjukvårdsområde bortfaller,

dels sängliggande efterbehandlingspatienter, som icke äro berättigade
till statsbidrag, där måtte få vårdas, ändock att statsbidrag icke utgår till
deras vård,

dels statsbidragens storlek snarast ökas, förslagsvis till det dubbla
både beträffande uppförande, inrättande och drift av hem för kroniskt sjuka.

Yttranden.

De sakkunnigas förslag beträffande vården av kroniskt sjuka ha, som
tidigare nämnts, i allt väsentligt tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de
avgivna yttrandena. Ett stort antal myndigheter och sammanslutningar har
starkt understrukit behovet av en utbyggnad av hemmen för kroniskt
sjuka samt uttalat sig för ökade statsbidrag därtill.

Socialstyrelsen framhåller sålunda, att det ur socialvårdens synpunkt är
väsentligt, att en utbyggnad och differentiering av sjukvårdsmöjligheterna
verkligen kommer till stånd på de områden, där platsbrist gjort sig gällande.
Ett sådant område, där platsbristen verkligen utgjorde en allvarlig olägenhet
just ur social synpunkt, vore hemmen för kroniskt sjuka. Det vore därför i
hög grad önskvärt, att vården av kroniskt sjuka befrämjades genom ökade
statsanslag i enlighet med det remitterade förslaget. En välbehövlig avlastning
av den kommunala socialvårdens uppgifter kunde därmed ernås. Liknande
synpunkter framhållas av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.

Statens sjukhusutredning av år 1943 yttrar:

De sakkunnigas förslag, att gällande begränsning för anordnande och
drift av statsbidragsberättigade vårdplatser för kroniskt sjuka skall upphöra,
ävensom att dessa vårdplatser utan tillstånd, låt vara utan statsbidrag, skola
få beläggas med andra än av kronisk sjukdom lidande sängliggande sjuka,
finner sjukhusutredningen ändamålsenliga. Då stort behov otvivelaktigt
mångenstädes föreligger av en utökning av platsantalet å hem för kroniskt
sjuka, förefaller det utredningen tilltalande, att en dylik utbyggnad underlättas
och uppmuntras genom höjda statsbidrag till såväl anordnandet av nya
vårdplatser som driften. I likhet med de sakkunniga förmenar sjukhusutredningen,
att en fortsatt utbyggnad av denna vårdform mäste betraktas såsom

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

ett viktigt led i reumatikervårdens ordnande. Det torde icke heller sakna
psykologisk betydelse, att klientelet, i anslutning till den förordade uppmjukningen
av bestämmelserna rörande intagningen å hem för kroniskt sjuka,
kommer att bliva på ett sådant sätt uppblandat, att hemmen förlora något
av sin hittillsvarande karaktär av asyler för hopplöst sjuka.

Åtskilliga länsstyrelser, förste provinsialläkare och landsting hava jämväl
uttalat sin anslutning till de sakkunnigas förslag i nu berörda delar.

Angelägenheten av att gällande kvotbegränsning för statens bidrag
till hemmen för kroniskt sjuka uppmjukas har särskilt understrukits
av svenska landstingsförbundet, som härutinnan hänvisar till en av
förbundet den 3 april 1944 gjord framställning örn borttagande av denna begränsning
för landstingens vidkommande. I denna framställning anföres
bland annat följande.

När år 1927 den ifrågavarande begränsningen infördes i samband med att
statsbidrag för första gången beviljades till hem för kroniskt sjuka, motiverades
detta med dels statsfinansiella skäl, dels att enligt företagna undersökningar
det antal kroniskt sjuka, som vore i behov av anstaltsvård, skäligen
kunde antagas inrymmas under berörda kvot, dels att gränsen mellan
kroniskt sjuka och andra av vissa ålderdomssjukdomar lidande vore flytande,
varför, örn icke någon begränsning funnes, en överflyttning av vårdkostnader
på staten kunde befaras.

De beräkningar angående platsbehovet, som lago till grund för fixerande
av den angivna kvotsiffran, lågo emellertid långt tillbaka i tiden och utfördes
i huvudsak av 1907 års fattigvårdslagstiftningskommitté. Under de år, som
gått sedan dess, ha emellertid stora förändringar inträtt. Erinras må endast
örn den förskjutning av åldersammansättningen hos befolkningen mot de
högre åldersgrupperna, som varit ett karakteristiskt drag i de senare decenniernas
befolkningsutveckling. Då de kroniskt sjuka företrädesvis påträffas
inom de högre åldrarna, är det tydligt, att ett platsantal, som för ett trettiotal
år sedan kunde anses tillfyllest, i nuvarande situation måste vara otillräckligt.
Även andra förhållanden ha bidragit till denna utveckling. De moderna bostäderna
och bristen på hemhjälp ha sålunda medfört, att behovet av anstaltsplatser
för dessa sjuka avsevärt ökat.

Mot den stadgade bidragsspärren har tidigare riktats kritik. Sålunda framhöll
förbundet redan i yttrande år 1928 över ett av medicinalstyrelsen framlagt
förslag örn fordringar å statsbidragsberättigade hem för kroniskt sjuka, att
ett platsantal av 1 på 1 000 invånare icke motsvarade behovet och uttalade
sig för att denna begränsning borde upphävas för landstingsområdenas vidkommande.
I sitt år 1934 avgivna betänkande angående den slutna kroppssjukvården
ifrågasatte vidare statens sjukvårdskommitté, huruvida icke i sådana
landstingsområden, där primärkommunerna redan tagit så stor del av det
statsbidragsberättigade platsantalet i anspråk, att en rationell organisation
av vården ej kunde åstadkommas inom ramen för det medgivna kvottalet,
vederbörande landsting eller kommunalförbund borde medgivas möjlighet att
erhålla statsbidrag för ifrågavarande ändamål, oavsett om det medgivna kvottalet
därigenom skulle överskridas.

Det har sålunda länge stått klart, att den angivna begränsningen av statsbidraget
icke skulle vara förenlig med strävandena att bereda de kroniskt
sjuka tillfredsställande vårdmöjligheter. Självfallet är, att olägenheterna av
den angivna begränsningen framträda först, när det stipulerade kvottalet uppnåtts.
Så är nu på flera håll fallet.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Det kan enligt förbundets mening icke anses rimligt, att landstingen ensamma
få påtaga sig kostnaderna för anskaffning och drift av dessa platser,
utan skäligt är, att staten lämnar sedvanligt bidrag härtill. Detta är så mycket
mer motiverat, som landstingen fått påtaga sig en väsentligt större andel av
kostnaderna för de kroniskt sjukas vård än man från början beräknat.
Ursprungligen räknades med en genomsnittlig dagkostnad för dessa hem örn
3 kronor, vilken efter avdrag av folkpension skulle delas lika mellan staten,
landsting och kommun. Enligt medicinalstyrelsens berättelse för Allmän
hälso- och sjukvård utgjorde dagkostnaden år 1941 vid hemmen för kroniskt
sjuka 5: 09 kronor. Den väsentliga kostnadsökning, som sålunda inträtt, ha
landstingen ensamma fått svara för, då såväl statsbidrag som patientavgift
äro till beloppet fixerade. En framställning örn höjning av statsbidraget, som
förbundsstyrelsen för några år sedan gjorde, har icke lett till något resultat.
Under sådana förhållanden synes det föreligga desto större skäl för staten,
att icke genom en snäv begränsning av statsbidragsmöjligheterna ytterligare
öka landstingens kostnader för denna vård och därigenom försvåra, att de
kroniskt sjuka snarast möjligt beredas tillfredsställande vårdförhållanden.

De farhågor, som framfördes 1927, nämligen att med hänsyn till den flytande
gränsen mellan kroniskt sjuka och andra åldersdomssjukdomar, staten
kunde komma att få bidraga till vård, som icke avsetts, torde icke böra tillmätas
någon större betydelse, därest dispens från den gällande kvotregeln
endast medgives landstingens anstalter för kroniskt sjuka, då å dessa anstalter
endast sådana kroniskt sjuka intagas, som äro i verkligt behov av anstaltsvård.

I sitt nu avgivna yttrande tillägger förbundet, att ett borttagande av ifrågavarande
begränsning även beträffande primärkommunerna kunde leda till att
en råd mindre primärkommunala hem tillkomme, som icke kunde rationellt
utnyttjas och icke ägde tillräckliga resurser i sjukvårdshänseende.

Svenska stadsförbundet åberopar ett av förbundets sjukvårdsdelegation
avgivet yttrande, däri delegationen uttalar sin fulla anslutning till de sakkunnigas
förslag i denna del.

Medicinalstyrelsen, som i övrigt tillstyrker de sakkunnigas förslag, finner
sig däremot icke kunna tillstyrka ett fullständigt borttagande av kvotbegränsningen.
Styrelsen yttrar:

Med de bestämmelser, som för närvarande gälla angående kroniskt sjuka,
är det egentligen endast storstäderna, som till fullo utnyttjat de möjligheter
till utbyggnad av vården av dessa sjuka, som den föreskrivna kvotsiffran medgiver,
medan knappast något enda landsting ännu utbyggt vården i full utsträckning.
Detta förhållande torde i viss mån lia sin förklaring däri, att de
fastställda statsbidragsbeloppen för såväl uppförande som drift av hem för
kroniskt sjuka med hänsyn till penningvärdets fall numera blivit oproportionerligt
små. De sakkunnigas förslag örn höjning av statsbidragens storlek
önskar styrelsen för den skull livligt tillstyrka, och styrelsen har icke något
att erinra mot en fördubbling av desamma. Däremot anser sig styrelsen av
flera skäl icke kunna biträda de sakkunnigas förslag örn slopande av de fastställda
kvotsiffrorna för högsta antalet till statligt byggnadsbidrag respektive
driftbidrag berättigade vårdplatser. Styrelsen finner dock en höjning av
ifrågavarande kvot till exempelvis 1 Va: 1 000 respektive 1V2:2 000 vara rimlig.
Ett slopande av berörda kvotsiffror skulle i förening med den av de sakkunniga
förordade utbyggda organisationen av vården för kroniskt sjuka
komma att ytterligare försvåra det redan nu synnerligen vanskliga bedömandet
av vilka fall, som äga rätt att vårdas å hem för kroniskt sjuka.

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Styrelsen kan nämligen icke dela den av de sakkunniga uttalade uppfattningen,
att denna kontroll är och skulle förbliva relativt enkel. Vidare skulle
den tendens, som för närvarande gör sig gällande, att från fattigvården överskjuta
kostnaderna för ålderdomsvården, kunna befaras komma att fortskrida
med ökad kraft. Dragkampen mellan fattigvårds- respektive landstings- och
statsintressen skulle med andra ord komma att än mer skärpas. Med hänsyn
härtill har styrelsen stannat vid att för sin del förorda enbart en höjning av
ifrågavarande kvotsiffra.

Statskontoret finner för sin del anledning saknas att slopa begränsningen
i fråga örn antalet statsbidragsberättigade platser inom ett sjukvårdsområde,
då icke ens de nu gällande bidragskvoterna — utom i två områden — blivit
fullt utnyttjade. Ämbetsverket anser vidare, att statsbidragsbeloppen till uppförande
eller inrättande av hem för kroniskt sjuka böra bibehållas oförändrade
i avvaktan på en allmän omprövning av de till olika sjukvårdsanstalter utgående
statsunderstöden. Däremot vill statskontoret ej motsätta sig, att driftbidraget
höjes till 1 krona 50 öre eller det bidrag som av ämbetsverket föreslagits
böra utgå till driften av efterbehandlingsavdelningar.

Den föreslagna utvidgningen av klientelet vid hemmen för kroniskt
sjuka har i allmänhet hälsats med tillfredsställelse. I anslutning härtill
ha i några yttranden framhållits vissa önskemål och konsekvenser.

Svenska landstingsförbundet finner sålunda de sakkunnigas förslag att
även andra än kroniskt sjuka skola få vårdas å dessa vårdhem riktigt men
framhåller, att, därest hemmen för kroniskt sjuka på sätt de sakkunniga tänkt
sig skola ingå som led i en rationellt ordnad eftervård, det vore nödvändigt,
att de i större utsträckning än hittills skett förlädes intill lasarett.

Centrala sjukvårdsberedningen instämmer till fullo i önskvärdheten av att
få till stånd en uppblandning av klientelet på hemmen för kroniskt sjuka.
Beredningen anser sig dock böra påpeka, att erfarenheterna från de till lasaretten
anslutna avdelningarna för kroniskt sjuka tydde på, att dessa vore
ungefärligen lika personalkrävande som akutavdelningarna. De mera kvalificerade,
till lasarett anslutna avdelningarna för kroniskt sjuka betingade ej
heller några väsentligt lägre anläggningskostnader, då sjukavdelningarna i
stort sett måste utrustas på analogt sätt som A-avdelningarna.

Svenska stadsförbundets sjukvårdsdelegation betonar, att den föreslagna
uppmjukningen av föreskrifterna rörande intagningen på de kroniska vårdhemmen
till att avse även »sängliggande efterbehandlingspatienter, som icke
äro berättigade till statsbidrag», icke bör få tagas till intäkt för att fattigvårdsorganen
i egen regi uppföra ytterligare vårdhem för kroniskt sjuka under
motiveringen, att där må intagas även ett annat klientel, som nu kanske
vårdas å fattigvårdsanstalterna.

Pensions styr elsen finner önskvärt örn med den utvidgade användning,
som hemmen för kroniskt sjuka skulle få, en namnändring — framför allt
av psykologiska skäl — kunde ske.

Svenska läkarsällskapet anser, att en viss garanti bör skapas för att de
kroniskt sjuka må äga företrädesrätt till dessa anstalter. I detta sammanhang

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

finner sig sällskapet böra påpeka de svåra barnförlamningsfallens nödläge
under tiden mellan utskrivningen från epidemisjukhus och intagningen på
vanf öreanstalt och förutsätter, att dessa fall skola kunna beredas motsvarande
statsunderstöd och möjlighet för vård på avdelningar för kroniskt sjuka som
reumatikerpatienterna.

Svenska lasarettsläkarföreningen befarar vissa komplikationer av förslaget
i denna del. Föreningen anför:

Vid behandlingen av frågan örn vården av vissa patienter på hemmen för
kroniskt sjuka, kommer man in på problem av den största samhällsbetydelse,
som framför allt aktualiserats pa senare tid i samband med karaktären hos
den allt vanligare bebyggelsen med små och trånga våningar och i samband
med den rådande bristen på hemhjälp och stegrat vårdbehov för åldringar
med växlande sjukdomar. Det synes föreningen vara på tiden, att en revision
sker i fråga örn de fall som rubriceras som statsbidragsberättigade kroniskt
sjuka. De sakkunniga anföra själva ett exempel på sjukdomsfall, som nu ej
anses som statsbidragsberättigat (vissa lårbensfrakturer), men vilka enligt
föreningens mening borde överföras till statsbidragsberättigade. Härtill vill
föreningen tillfoga en del prostatapatienter, kroniska bensår, vissa kroniska
njur-, hjärt- och leveråkommor m. m. I fråga örn de fall, som utan åtnjutande
av statsbidrag skulle få vårdas på hemmen för kroniskt sjuka, är de sakkunnigas
avgränsning ytterst vag. En mera bestämd utformning av bestämmelserna
synes önskvärd. Med de nu föreslagna bestämmelserna skulle en
betydande del av klientelet på de invärtes-medicinska avdelningarna kunna
överflyttas till hemmen för kroniskt sjuka, vilket skulle betyda, att dessa mer
eller mindre överfördes till att få karaktären av A-sjukhus. Beläggning av
hemmen för kroniskt sjuka med icke statsbidragsberättigade sjuka kommer
slutligen att åstadkomma tvister örn vilka sjuka, som äro statsbidragsberättigade,
och vilka, som ej äro det.

I ett flertal yttranden har slutligen till diskussion upptagits frågan, i vad
mån anordnande av ytterligare vårdhem för kroniskt sjuka bör ske i landstingens
respektive primär kommuner nas regi.

Socialstyrelsen anser det böra förutsättas, att uppförande av nya vårdhem
skall ske genom landstingens försorg. För närvarande vore detta redan fallet
på somliga håll, medan på andra håll respektive fattigvårdsstyrelser inrättat
avdelningar för kroniskt sjuka vid ålderdomshemmen, varjämte det även förekomme
dylika hem i enskild ägo. Det vore enligt socialstyrelsens mening
avgjort icke önskvärt, att ett sådant system bibehölles och utvidgades. Vården
av kroniskt sjuka borde, liksom vård av kroppsligt sjuka i övrigt, ankomma
på landstingen och städer utanför landsting. Ehuru det icke uttryckligen utsädes,
ville det synas, som om det i det remitterade betänkandet också hade
förutsatts, att landstingen borde ha hand örn både mindre och större hem för
kroniskt sjuka. Enligt styrelsens mening borde det i samband med erforderliga
ändringar i vederbörliga författningar fastslås, att statsbidrag till nya hem
för kroniskt sjuka såsom regel borde givas allenast, då de upprättades av
landsting eller städer utanför landsting.

Centrala sjukvårdsberedningen yttrar:

Tendensen torde vara den, att hem för kroniskt sjuka, som nu inrättas i landstingens
regi, alltmera förläggas i anslutning till lasarett eller sjukstugor med

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

hänsyn till möjligheterna att i sådant fall låta klientelet komma i åtnjutande
av dessa inrättningars behandlingsresurser. Det torde icke ligga i landstingens
intresse, att utöver de befintliga primärkommunala avdelningarna tillskapa
ytterligare små, perifera hem för kroniskt sjuka. De primärkommunala
hemmen kunna i allmänhet icke givas en sådan storlek och utrustning, att de
motsvara de krav man för närvarande har att ställa på vården av de kroniskt
sjuka. Ej heller synas dessa hem kunna ingå som ett led i den av de sakkunniga
föreslagna organisationen för eftervårdens ordnande. Med hänsyn
härtill bör enligt beredningens mening vid höjning eller slopande av nu gällande
kvotsiffror statsbidrag utöver hittillsvarande normer i första hand
lämnas landsting och städer utanför landsting.

Svenska landstingsförbundet har även uttalat sig för en utbyggnad av
vården för kroniskt sjuka genom landstingens försorg.

Svenska stadsförbundets sjukvårdsdelegation erinrar örn att besparingsberedningen
i en år 1943 avgiven promemoria angående driften av hem för
kroniskt sjuka föreslagit, att statsbidrag borde utgå allenast till av landsting
eller stad utom landsting drivna hem. Sjukvårdsdelegationen hade anslutit
sig för sin del till denna s. k. landstingslinje. Därigenom skulle måhända
ernås en enhetlig planläggning av denna vårdform med ökade möjligheter
att effektivt utnyttja de tillgängliga resurserna. I förevarande sammanhang
ville förbundet ånyo understryka angelägenheten av att den kroniska vården
sammanföres med övrig sjukvård. Vid en ändring av statsbidragskungörelsen
örn statsbidragens storlek borde även ett avgörande av den organisatoriska
frågan komma till stånd.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet erinrar örn att förbundet i
yttrande över besparingsberedningens promemoria i ämnet bland annat
framhållit angelägenheten av att sjukvården icke centraliserades till alltför
stora anstalter, vilket skulle medföra, att de sjuka komme att vårdas på större
avstånd från hemorten. Förbundet ville i förevarande sammanhang uttala
den förhoppningen att differentieringen beträffande de kroniskt sjuka komme
att utveckla sig på sådant sätt, som de sakkunniga rekommenderat och funnit
lyckligt. Såvitt förbundet kunnat finna, skulle denna differentiering nämligen
giva plats icke bara för hem med större antal patienter, förlagda intill
lasarett eller sjukstuga, utan även för ett övervägande antal mindre hem, placerade
ute i bygderna, varigenom patienterna skulle hava större utsikt att kunna
uppehålla kontakten med hemorten och därmed med familj, närstående och
vänner.

Medelsbehovet för budgetåret 1945/46.

I skrivelser den 31 augusti och den 19 oktober 1944 har medicinalstyrelsen
avgivit förslag rörande beräkningen för nästa budgetår av anslaget till bidrag
till uppförande m. m. av hem för kroniskt sjuka, vilket anslag
för innevarande budgetår är upptaget till 300 000 kronor.

Styrelsen har därvid upplyst, att — sedan beviljade men ännu ej utbetalade
bidrag frånräknats — ett belopp av 395 000 kronor kunde beräknas återstå
å anslaget.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr US.

Styrelsen har vidare erinrat om att på Kungl. Maj:ts prövning vore beroende
fyra ansökningar, avseende erhållande av statsbidrag enligt gällande
grunder med ett belopp av tillhopa 265 500 kronor. Hos medicinalstyrelsen
innelåge en ansökning örn bidrag å 28 000 kronor. Enligt vad styrelsen genom
förfrågningar hos landstingens förvaltningsutskott samt de städer, som ej
deltaga i landsting, inhämtat kunde i anledning av framställningar, som beräknades
inkomma under den närmaste tiden, statsbidrag författningsenligt
komma att utgå med sammanlagt 519 750 kronor. Det kunde enligt medicinalstyrelsen
på grund härav antagas, att för ifrågavarande ändamål skulle under
nästa budgetår komma att föreligga ett medelsbehov av (265 500 + 28 000 +
519 750 — 395 000) 418 250 kronor eller i avrundat tal 420 000 kronor.

Styrelsen har avslutningsvis framhållit, att därest 1941 års reumatikervårdssakkunnigas
förslag godtoges av statsmakterna, anslaget måste undergå
en däremot svarande höjning.

I skrivelse den 31 augusti 1944 har medicinalstyrelsen framlagt förslag
rörande medelsbehovet för bidrag till driften av hem för kroniskt
sjuka under nästa budgetår, för vilket ändamål för innevarande budgetår
anvisats ett förslagsanslag av 1 250 000 kronor. Styrelsen uppgiver, att enligt
av styrelsen dittills fattade beslut kunde för år 1945 statsbidrag till driftkostnaderna
vid hem för kroniskt sjuka beräknas utgå för 4 277 vårdplatser.
Vidare har styrelsen förutsatt, att driftbidrag kunde komma att under hela
nämnda år utgå för 42 nya vårdplatser, till vilkas inrättande statsbidrag beviljats.
Därutöver har styrelsen ansett, att driftbidrag borde, åtminstone för
ett halvt år, beräknas för 57 nya vårdplatser, till vilkas inrättande ansökan
örn driftbidrag förelåge men ej slutligen prövats.

Med ledning av det sålunda erhållna sammanlagda platsantalet har styrelsen
beräknat totala driftbidraget för nästa budgetår enligt gällande grunder
till 1 428 153 kronor. Bortsett från ett belopp av 9 362 kronor, som belöpte
på sistnämnda 57 vårdplatser, vore denna summa, framhåller styrelsen,
att anse som en maximisumma, enär samtliga platser icke kunde förväntas
bliva belagda under hela kalenderåret 1945. För budgetåret 1943/44 hade
motsvarande maximisumma beräknats till 1424 022 kronor, medan belastningen
stannat vid 1 226 311 kronor. Antoges belastningen för budgetåret
1945/46 komma att stå i motsvarande förhållande till maximisumman för
samma år, skulle anslagsbehovet utgöra 1 230 000 kronor, vilket belopp styrelsen
ansåge böra avrundas till 1 250 000 kronor.

Styrelsen framhåller till sist, att, därest det av 1941 års reumatikervårdssakkunniga
framlagda förslaget örn ökade statsbidrag vunne godkännande, en
däremot svarande förhöjning av ifrågavarande anslag bleve erforderlig.

Departementschefen.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, avser de sakkunnigas förslag
att få till stånd en snabbare och mera omfattande utbyggnad av hemmen
för kroniskt sjuka än vad för närvarande är fallet. Till stöd härför anföres,

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

att rådande platsbrist på lasaretten och därmed jämställda sjukhus nödvändiggör,
bland annat, anskaffande i ökad utsträckning av enklare och billigare
vårdplatser för sådana sängliggande sjuka, som icke kräva vård å s. k. A-plats.
Härvid åsyftas i första hand långvariga reumatikerfall och andra kroniskt
sjuka samt i andra hand vissa patientkategorier, vilka icke kunna rubriceras
såsom kroniskt sjuka i medicinsk bemärkelse men dock lämpligen skulle
kunna vårdas å hem för dylika sjuka. Som ett ytterligare motiv för en
forcerad och ökad utbyggnad av ifrågavarande vårdgren framhålles, att den
pågående åldersförskjutningen för varje år skapar behov av ytterligare vårdplatser
för kroniskt sjuka utöver den ursprungligen beräknade ramen, motsvarande
1 plats per 1000 invånare i landstingsområde och 1 plats per
2 000 invånare i stad utanför landsting.

För att underlätta en sådan utbyggnad föreslå de sakkunniga dels att
gällande kvotbegränsning av statens bidrag till hemmen för kroniskt sjuka
borttages, dels ock att statens bidrag till såväl anordnande som drift av
dessa hem fördubblas. Samtidigt föreslås, att författningsenlig möjlighet
beredes att å ifrågavarande hem intaga även andra sängliggande efterbehandlingspatienter
än kroniskt sjuka utan att dock driftbidrag för dessa
patienter utgår.

I likhet med de sakkunniga och det stora flertalet remissmyndigheter
finner jag det angeläget, att åtgärder vidtagas från statsmakternas sida i
syfte att befrämja en ytterligare utbyggnad av hemmen för de kroniskt
sjuka. Jag är också i stort sett ense med de sakkunniga örn arten av de
åtgärder, som böra vidtagas för vinnande av detta syfte. Innan ställning
tages till de sakkunnigas förslag härutinnan, synes dock den vid remissbe.
handling berörda frågan örn huvudmannaskapet för vårdens fortsatta
utbyggnad böra upptagas till prövning. I detta hänseende må framhållas
följande.

Enligt gällande bestämmelser må statsbidrag till uppförande eller inrättande
av hem för kroniskt sjuka utgå till såväl landsting som kommuner
och kommunalförbund. Driftbidrag må utgå även för hem, som drivas av
föreningar och enskilda. Utvecklingen har gått efter skilda linjer inom
olika sjukvårdsområden. I vissa län hava sålunda landstingen, i andra
primärkommunerna huvudsakligen tagit hand örn vården av de kroniskt
sjuka. I åter andra län tillämpas ett blandat system utan att någondera
linjen blivit särskilt framträdande. I en av besparingsberedningen med
skrivelse den 11 februari 1943 överlämnad promemoria påtalades svårigheterna
att med gällande definition av begreppet kroniskt sjuka avgränsa
dithörande patienter från ålderdomshemmens klientel och ifrågasattes med
hänsyn härtill bland annat, att statens bidrag till vården av kroniskt sjuka
skulle begränsas till hem, som dreves av landsting och städer utanför landsting,
eventuellt även till större fristående hem enligt en av medicinalstyrelsen
godkänd plan. Därigenom skulle ock en lämplig fördelning av vårdplatserna
inom sjukvårdsområdena och ett rationellt utnyttjande av desamma
befrämjas. Beredningen åberopade härutinnan statens sjukvårdskommitté,

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 118. 866 46 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

som i sitt år 1934 avgivna betänkande (SOU 1934:22, sid. 305—309) ur i
huvudsak enahanda synpunkter förordat ett utbyggande av ifrågavarande
vårdform efter den s. k. landstingslinjen. Vid remissbehandlingen av besparingsberedningens
promemoria tillstyrktes även en sådan utveckling i
princip av såväl medicinalstyrelsen och statskontoret som landstingsförbundet
och stadsförbundet. Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet fann
jämväl, att både vårdtekniska och driftekonomiska skäl talade för ett utbyggande
av vården för de kroniskt sjuka enligt landstingslinjen, men betonade
samtidigt, att garantier måste skapas mot att vården koncentrerades
till ett fåtal större anstalter i varje län. Enligt förbundets mening vore
det nämligen ett humanitärt intresse av första ordningen att de kroniskt
sjuka, som ofta långa tider vore bundna vid sjukbädden, icke berövades
möjligheterna till det sällskap och den uppmuntran, som besök av anhöriga
och vänner innebure.

För egen del var jag vid ärendets anmälan i 1944 års statsverksproposition
icke beredd att taga ställning till ifrågavarande spörsmål utan
fann erforderligt att, innan slutlig prövning skedde, frågan bleve närmare
belyst, bland annat med avseende på de nuvarande vårdplatsernas
fördelning på land och stad och på de olika huvudmännen. Det syntes mig
jämväl önskvärt att erhålla en ungefärlig uppskattning av det nuvarande
platsbehovet samt få del av landstingens utbyggnadsplaner för vården.
Beträffande de närmare detaljerna i detta ärende torde jag få hänvisa till 1944
års statsverksproposition (sid. 225—234).

Den utredning, som nu föreligger från reumatikervårdssakkunnigas sida,
lämnar delvis svar på de av mig nyss berörda frågorna. Av denna utredning,
kompletterad med vissa andra tillgängliga uppgifter, framgår nämligen,
att det totala antalet platser, som medräknas vid bidragskvotens bestämmande,
uppgår till i runt tal 4 000, att därav cirka 1 800 drivas av landsting,
600 av städer utanför landsting samt återstoden av i landsting deltagande
primärkommuner och enskilda. Av landstingsplatserna äro omkring
700 belägna i städer med över 10 000 invånare; inemot två tredjedelar av
landstingsplatserna äro alltså belägna i orter med högst 10 000 invånare.
Medeltalet platser å landstingshemmen varierar i stort sett mellan 20—70
och utgör i genomsnitt 33. Uppgifter, som inhämtats från svenska landstingsförbundets
byrå, utvisa härjämte, att inom de olika landstingsområdena
föreligga planer på en väsentlig utbyggnad av vården för de kroniskt sjuka
genom landstingens försorg (omfattande över 1200 platser), icke minst i
sådana sjukvårdsområden, där landstingen hittills icke deltagit i vårdens
ombesörjande. Av de planerade platserna avses allenast en mindre del (cirka en
tredjedel) komma att förläggas i städer med 10 000 invånare och därutöver.

Yad sålunda framkommit synes mig giva vid handen, att någon markerad
tendens till stark centralisering av vården för de kroniskt sjuka för närvarande
icke föreligger och icke heller är att befara inom den närmaste framtiden.
"Vid sådant förhållande och då det i övrigt allmänt vitsordats, att
såväl sjukvårdsorganisatoriska som driftekonomiska skäl tala för en utbyggnad

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 113.

av vården genom landstingens och de därmed jämställda städernas försorg,
anser jag mig böra förorda att staten, i vad det gäller nya hem för kroniskt
sjuka, i princip begränsar sina bidrag till sådana hem, som uppföras, inrättas
eller drivas av landsting och städer utanför landsting. Möjlighet bör
dock föreligga att, örn särskilda skäl därtill äro, bevilja även andra större
och från fattigvården fristående hem bidrag till såväl uppförande som drift.
En generell förutsättning för statsbidrag bör emellertid vara, att hemmen
ingå som led i en av medicinalstyrelsen för varje sjukvårdsområde godkänd
plan. Yid prövning av dylika planer för landstingsområdena bör det
åligga medicinalstyrelsen att särskilt beakta, att vården icke alltför mycket
centraliseras utan att såvitt möjligt en ur olika synpunkter lämplig fördelning
av vårdplatstillgången kommer till stånd. Beträffande städerna utanför
landsting torde det vidare böra tillses, att garantier i möjligaste män skapas
mot en sammanblandning av ålderdomshemsklientelet och de kroniskt sjuka.
I detta syfte men även av sjukvårdsorganisatoriska skäl torde en sådan utveckling
böra befrämjas, att hemmen för kroniskt sjuka ställas under inseende
av vederbörande kommunala sjukvårdsmyndighet i stället för, såsom
hittills i regel varit fallet, vederbörande fattigvårdsmyndighet. Angelägenheten
av en dylik ordning har för övrigt vid skilda tillfällen betonats av
svenska stadsförbundets styrelse och sjukvårdsdelegation.

Med den ställning jag sålunda intagit till frågan örn huvudmannaskapet
för vården torde några allvarligare betänkligheter ur de synpunkter, som
medicinalstyrelsen framhållit, icke behöva möta mot ett borttagande av
gällande kvotbegränsning av statens bidrag till ifrågavarande hem.
Emellertid anser jag andra skäl tala för att man icke nu helt släpper kvotbegränsningen.
Bådande läge påkallar sålunda alljämt en viss återhållsamhet
beträffande byggnadsverksamheten, icke minst den av staten understödda
delen därav. Någon utredning örn det totala platsbehovet har icke förebragts,
varför man för närvarande icke kan nöjaktigt bedöma konsekvenserna
av ett fullständigt slopande av kvotbegränsningen. Härtill kommer, att i
åtskilliga sjukvårdsområden en icke obetydlig marginal förefinnes, innan de
medgivna kvottalen uppnåtts. A andra sidan är läget i ett flertal sjukvårdsområden
otvivelaktigt sådant, att behov av en omedelbar utbyggnad av
vården för de kroniskt sjuka utöver den fastställda kvoten föreligger. Under
sådana förhållanden anser jag mig böra förorda, att man tills vidare begränsar
sig till en viss höjning av de fastställda kvottalen, förslagsvis med 50 %
på sätt medicinalstyrelsen tänkt sig. Detta innebär, att bidrag till såväl
uppförande som drift skulle utgå för U/a plats per 1 000 invånare i landstingsområde
och U/2 plats per 2 000 invånare i stad utanför landsting.

Förslaget att hemmen för kroniskt sjuka skulle i viss utsträckning få beläggas
med andra patienter än dem, som kunna betecknas såsom kroniskt
sjuka, ter sig onekligen ur sjukvårdssynpunkt tilltalande under förutsättning,
att platstillgången inom visst sjukvårdsområde lämnar utrymme
för en utvidgning av klientelet. Såsom medicinalstyrelsen påpekat, torde
emellertid en åtgiird av denna art vara ägnad att icke i ringa grad försvåra

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

kontrollen i statsbidragshänseende, enär bidrag förutsatts icke skola utgå
för andra patienter än de kroniskt sjuka. Därest statens bidrag till hemmens
drift på sätt jag förordat alljämt begränsas till visst mindre kvottal
av folkmängden, synes dock anledning icke föreligga att av hänsyn till kontrollsvårigheterna
motsätta sig, att hemmen för kroniskt sjuka, i den mån
platser finnas lediga och icke erfordras för sitt egentliga ändamål, må tillfälligtvis
beläggas med andra än statsbidragsberättigade patienter. Ett dylikt medgivande
bör dock tills vidare givas karaktären av ett provisorium under en
tid av förslagsvis tre år, och torde det sedan få bero av erfarenheterna,
huruvida och i så fall på vilka villkor en förlängning av detta medgivande
må lämnas.

Vad härefter angår storleken av statens bidrag lärer det icke kunna
bestridas, att de nuvarande maximibeloppen för såväl byggnads- som driftbidragen,
vilka fastställdes år 1927, framstå såsom väl låga, även örn man
bortser från det aktuella penningvärdet. En jämkning uppåt av dessa bidrag
synes därför befogad. A andra sidan skulle en fördubbling av bidragen
i enlighet med sakkunnigförslaget leda till en alltför gynnad ställning i statsbidragshänseende
för dessa hem vid jämförelse med andra statsunderstödda
kroppssjukvårdsanstalter. Jag'' förordar för egen del, att maximibeloppen
för statens bidrag till uppförande eller inrättande av hem för kroniskt sjuka,
vilka nu för olika fall äro bestämda till 750, 1 000 och 1 500 kronor per
plats, höjas till respektive 1 000, 1 500 och 2 000 kronor per plats samt att
driftbidraget, som nu utgår med 90 öre för dag och patient, höjes till 1
krona 50 öre för dag och patient. Därmed skulle viss överensstämmelse
vinnas med de för tuberkulosplatser av B-typ gällande bidragsbeloppen.
Det för byggnadsbidrag till tuberkulosanstalter fastställda maximibeloppet
av 2 000 kronor per plats gäller visserligen både för A- och B-platser. Att
skillnad härutinnan icke gjorts mellan dessa båda platstyper beror emellertid
därpå, att man, sedan A-platsvården i huvudsak tillgodosetts, velat uppmuntra
till utbyggande av B-platser.

Någon ändring i övrigt av grunderna för statens bidrag till vården av
kroniskt sjuka torde för närvarande icke böra vidtagas.

I detta sammanhang bör måhända nämnas, att jag jämlikt bemyndigande
av Kungl. Majit snarast ämnar tillkalla särskilda sakkunniga för att överarbeta
de av 1940 års civila byggnadsutredning i betänkande den 15 februari
1943 (SOU 1943: 10) framlagda förslagen till föreskrifter rörande planläggning
och utförande av byggnad för vissa vårdanstalter, däribland hemmen
för kroniskt sjuka. En omprövning av gällande norm i detta hänseende
torde därför i sinom tid vara att emotse.

De ändrade statsbidragsgrunderna torde böra träda i kraft den 1 juli
1945. Det synes dock rimligt, att landsting eller stad utanför landsting må
för byggnads- eller ändringsarbeten, som påbörjats men ej avslutats före
nämnda dag, erhålla bidrag enligt de nya grunderna under förutsättning,
att hemmet kan godtagas som led i utbyggnadsplanen för vederbörande
sjukvårdsområde. För andra arbeten, som påbörjats före den 1 juli 1945,
torde bidrag böra utgå enligt de gamla grunderna.

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 113.

Såsom förut nämnts bär medicinalstyrelsen med utgångspunkt från gällande
grunder uppskattat anslagsbehovet för bidrag till uppförande
m. m. av hem för kroniskt sjuka till i runt tal 420000 kronor. Mot
denna uppskattning synes i och för sig intet vara att erinra. Med tillämpning
av de nya grunderna skulle motsvarande belopp, örn samtliga inneliggande
och väntade ansökningar medräknas, stiga till omkring 700 000
kronor. På grund av rådande materielbrist och andra omständigheter torde
man emellertid få räkna med att en del av de planerade byggnadsarbetena
icke kommer till stånd under nästa budgetår. Jag anser mig därför kunna
förorda, att anslaget för nästa budgetår begränsas till ett belopp av 400 000
kronor, innebärande en höjning med 100 000 kronor i förhållande till innevarande
budgetår.

Anslagsbehovet för bidrag till driften av hem för kroniskt sjuka har
av medicinalstyrelsen för nästa budgetår beräknats till samma belopp, som
upptagits å riksstaten för innevarande budgetår, eller 1 250 000 kronor. Vid
en tillämpning av de föreslagna nya bidragsgrunderna, inklusive bidragskvotens
utvidgning, skulle anslagsbehovet för helt år komma att öka med
omkring 850 000 kronor. Med hänsyn till att bidragen utbetalas halvårsvis
i efterskott, torde dock anslaget för nästa budgetår icke behöva upptagas
till högre belopp än (1 250 000 4- 425 000) 1 675 000 kronor.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Majit måtte föreslås riksdagen att

dels godkänna de ändrade grunder för statsbidrag till hem
för kroniskt sjuka, som av mig förordats, att tillämpas från
och med den 1 juli 1945,

dels och å driftbudgeten under femte huvudtiteln för budgetåret
1945/46 anvisa

a) till Bidrag till uppförande m. ni. av hem för kroniskt sjuka
ett reservationsanslag av 400 000 kronor,

b) till Bidrag till driften av hem för kroniskt sjuka ett förslagsanslag
av 1 675 000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Jan-Erik Stenius.