Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

1

Nr 110.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående befrielse
för stationsmästaren F. E. Pettersson från utgivande
av visst skadeståndsbelopp; given Stockholms slott
den 23 februari 1945.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Fritiof Domö.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Maj-.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 23 februari 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist, Domö, Ewerlöf,
Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Domö.

Den 28 augusti 1942 inträffade på linjen Torp—Alingsås å västra stambanan
sammanstötning mellan persontåget 1033 från Torp och en från
Alingsås kommande dressin, å vilken färdades signalingenjören Thorsten

887 45

2

Kungl. Marits proposition nr 110.

Almqvist samt tre andra personer. Vid kollisionen dödades Almqvist. Viss
passagerarna tillhörig egendom skadades, varjämte dressinen förstördes.

Körande orsaken till olyckan inhämtas följande av handlingarna i ärendet.

Omkring kl. 14.15 hade anmälan ingått till Torp, att dressinen skulle
möta tåg 1033 i Torp. Anmälan hade mottagits av stationsmästaren Frans
Erik Pettersson, vilken då tjänstgjorde såsom tågklarerare i Torp. Sedan
tåg 1033 inkommit till Torps station, omkring fyra minuter försenat, hade
Pettersson kl. 14.44, innan dressinen hunnit anlända till Torp, utan tanke
på det begärda mötet, utklarerat tåg 1033 till Alingsås. Några minuter
senare inträffade kollisionen.

Allmänne åklagaren ställde härefter Pettersson under åtal vid Vättle, Ale och
Kullings domsagas häradsrätt samt yrkade ansvar å honom för det han
genom vårdslöshet i sin tjänst vållat sammanstötningen och Almqvists död.
Statens järnvägar yrkade i målet skadestånd av Pettersson med tillhopa
10 163 kronor 25 öre, varav 6 000 kronor avsåg ersättning för dressinen och
återstoden, 4 163 kronor 25 öre, statens järnvägars regressfordran för vissa
till passagerare å dressinen samt till Almqvists dödsbo utbetalade ersättningsbelopp.

Sedan häradsrätten förordnat örn undersökning av Petterssons sinnesbeskaffenhet,
avgav medicinalstyrelsen den 9 mars 1943 det utlåtandet, att
Pettersson vid tiden för åtalade gärningens begående befunnit sig i sådant
sinnestillstånd, som avses i 5 kap. 5 § strafflagen.

Vättle, Ale och Kullings domsagas häradsrätt fann enligt utslag den 5 april
1943, att Pettersson visserligen genom försummelse i tjänsten gjort sig
skyldig till vållande av annans död men att Pettersson i anseende till sin
sinnesbeskaffenhet icke härför kunde fällas till ansvar i målet. I skadeståndsfrågan
uttalade häradsrätten däremot, att Pettersson, som finge anses
hava ensam vållat olyckan, borde vara ersättningsskyldig för därvid uppkommen
skada. Häradsrätten ålade på grund härav Pettersson att till statens
järnvägar i skadestånd utgiva fordrade beloppet, 10163 kronor 25 öre.

Häradsrättens utslag vann laga kraft.

I en den 14 maj 1943 dagtecknad skrift har stationsmästaren Frans Erik
Pettersson anhållit att av nåd bliva befriad från skyldigheten att utgiva det
utdömda skadeståndet.

Till stöd för sin anhållan har Pettersson anfört i huvudsak följande.

Att nu nödgas utgiva utdömt skadestånd skulle för mig innebära ekonomisk
ruin. Efter ett helt livs sparande har jag kunnat samla en mindre behållning,
som ligger i den fastighet, som jag nu äger. Vid en eventuell
utmätning skulle sålunda en del av det utdömda skadeståndet eventuellt
kunna uttagas. Men följden skulle bliva, att all min strävan att föra ett
sparsamt levnadssätt och därmed trygga min hustrus och min egen ålderdom
vore tillspillogiven. Härtill kommer, att av mina tre barn min yngste son
fortfarande är beroende av mina möjligheter att kunna giva honom en god
uppfostran. Min hustru och mina barn, som också alltid varit sparsamma
och därmed bidragit till att jag nu kunnat insätta ett mindre kapital i fastigheten,
skulle hårt drabbas, därest utdömt skadestånd skulle utmätas.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Jag och min familj skulle sålunda i ekonomiskt avseende omänskligt få
lida för vad som skett. Själva händelsen och dess konsekvenser ha för oss
alla i min familj varit ett lidande och en prövning, som synes oss vara mer
än tillräckliga.

En ytterligare omständighet, som också svårt drabbar mig och därmed
min familj, är den, att det är synnerligen ovisst, huruvida jag hädanefter
kan räkna med någon befordran i min tjänst.

Enligt en av Pettersson den 7 juni 1943 lämnad uppgift över hans ekonomiska
ställning belöpa sig hans tillgångar till omkring 26 000 kronor,
varav lösöre för 1 000 kronor och en fastighet taxeringsvärderad till 25 000
kronor. Härifrån avgå enligt samma uppgifter lån å 19 000 kronor, oguldna
räntor, skatter och rättegångskostnader m. m. på omkring 2 000 kronor samt
»garantikostnad» för sons utbildning på 2 000 kronor eller sålunda sammanlagt
omkring 23 000 kronor.

Järnvägsstyrelsen har i utlåtande den 12 augusti 1943 tillstyrkt bifall till
Petterssons framställning. Till styrelsens motivering härför återkommer jag
i det följande.

Statskontoret har på grund av remiss yttrat sig i ärendet den 3 september
1943 och därvid föreslagit, att Pettersson efter inbetalande till statensjärnvägar
av förslagsvis 1 000 kronor måtte erhålla befrielse från återstående del
av skuldbeloppet. Statskontoret har härom anfört.

Enligt uttalande av 1935 års riksdag (riksdagens skrivelse nr 156 i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 112 angående befrielse för marindirektören
av första graden vid mariningenjörkåren i flottans reserv I. J. Falkman
från viss betalningsskyldighet) bör efterskänkande av ådömd skadeståndsskyldighet
ifrågakomma endast när särskilda skäl föranleda därtill och då allenast
i den utsträckning, som kan vara av omständigheterna påkallad. I anslutning
härtill hava framställningar örn befrielse från utgivande till kronan av
ådömt skadestånd som regel bifallits på sådant sätt, att vederbörande först
efter inbetalande av visst delbelopp erhållit befrielse från återstoden.

Enligt statskontorets mening tala i förevarande fall vissa skäl för att
statsverket icke obetingat vidhåller sin fordran mot sökanden. Ämbetsverket
har sålunda beaktat, att vid lindrigare skadegörelse å statens järnvägar
tillhörig egendom några ersättningsanspråk som regel icke riktas mot
den vållande, vilken i stället i disciplinär väg dömes till viss tids förlust
av lönen. Någon anledning torde emellertid här icke föreligga till avsteg
från den vedertagna principen, att visst delbelopp bör inbetalas, innan eftergift
av fordringsanspråket sker.

Järnvägsstyrelsen har den 19 januari 1944 avgivit utlåtande i anledning
av vad statskontoret sålunda anfört och därvid såsom sin mening uttalat,
att skadestånd, som kunde åvila statens järnvägars befattningshavare på
grund av ansvar för olyckor och missöden, vilka uppkommit genom tågdriften,
borde utkrävas endast i fall, då uppsåt eller grovt vållande förelåge
från den skyldige befattningshavarens sida.

Styrelsen har i sina utlåtanden anfört följande allmänna synpunkter till
stöd för sin ståndpunkt.

Det ligger i järnvägsdriftens natur, att missöden och olyckor måste uppkomma.
Skadorna kunna många gånger uppgå till avsevärda belopp, och

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

den skadeståndsskyldigliet, som åvilar befattningshavaren vid t. ex. ett
växlingsmissöde, kan ofta stå i stark disproportion till den försummelse,
varigenom skadan uppkommit. Järnvägstjänstemännens arbete vid tågdriften
är förenat med helt andra risker än vad fallet är med tjänstutövning på
annat håll inom statsverket, och avlöningen till tjänstemännen är icke beräknad
med hänsyn till dessa risker. Fråga har tidigare väckts om att
järnvägstjänstemännen skulle försäkras för sådana risker, varvid förutsattes,
att premierna skulle erläggas av statens järnvägar. Utredningen visade, att
premierna skulle komma att uppgå till mycket avsevärda belopp. För övrigt
torde det vara principiellt riktigt, att statens järnvägar i detta som i andra
avseenden bära självrisk, varför tanken på försäkring förfallit.

I fråga örn det av statskontoret åberopade uttalandet av 1935 års riksdag
anför styrelsen, att det med all sannolikhet kunde antagas, att uttalandet
icke avsett skadeståndskrav av nu ifrågavarande karaktär. Såvitt järnvägsstyrelsen
kunnat utröna, hade riksdagen vid de framställningar, som gjorts
örn avskrivning av ådömda skadeståndsbelopp på grund av järn vägsolyckor,
icke i något fall avkrävt befattningshavaren något delbelopp, utan fordringarna
hade i sin helhet efterskänkts (jfr emellertid propositionen 1931:22 och riksdagens
skrivelse 1931: 18).

Styrelsen meddelar vidare, att statens järnvägar under lång tid tillämpat
det förfaringssättet att icke framställa några ersättningskrav mot befattningshavarna
för skador, uppkomna genom tågdrift. Den försumlige befattningshavaren
hade i stället fått undergå disciplinär bestraffning, varvid
han allt efter förseelsens allvarliga karaktär fått erlägga ett visst antal böter,
motsvarande hans dagsavlöning. Endast i de undantagsfall, då rättegång
förts vid allmän domstol, hade skadeståndsbelopp blivit utdömda, varefter,
sedan hänvändelse gjorts till Kungl. Maj:t och riksdagen, avskrivning av
fordringsbeloppet ägt rum. Principiellt förelåge, enligt styrelsens mening,
icke någon skillnad i skadeståndshänseende vid exempelvis växlingsmissöden,
som handlades i disciplinär ordning, och vid större järnvägsolyckor,
då skadeståndskraven kommit under domstols bedömande. Ifall skadeståndet
skulle helt efterskänkas vid växlingsmissöden, borde samma princip
vinna tillämpning beträffande av domstol ådömda skadeståndsbelopp. I
många fall kunde försummelsen vid ett växlingsmissöde vara lika klart ådagalagd
som vid en större järnvägsolycka, ehuru endast den senare bomme
under domstols prövning. Det skulle leda till stora svårigheter att utkräva
ett rättvist delbelopp vid de mångfaldiga missöden, som inträffade inom
järnvägsdriften och berodde på mer eller mindre stor försummelse hos befattningshavaren.
Aven örn mycket skonsamma delbelopp skulle utkrävas,
måste dock antagas, att med den ekonomiska ställning, som järnvägens befattningshavare
i allmänhet hade, utkrävandet av beloppet skulle bliva
mycket kännbart och många gånger kännas som en orättvisa.

Styrelsen har vidare erinrat örn stadgandena i förordningen den 22 juni
1939 med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare
av motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av
staten (nr 286/1939, ändrad genom nr 401/1941). Enligt denna förordning
må staten av fordonets förare utkräva ersättning för skada i följd av trafik

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

med fordonet endast om denne under färden gjort sig skyldig till brott
mot 1 eller 2 § lagen den 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande
av motorfordon eller örn lian orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov
vårdslöshet eller om lian brukat fordonet utan lov. Järnvägsstyrelsen förmenar,
att handkavandet av tågdriften måste betraktas som en farlig verksamhet
jämförlig med framförandet av motorfordon och att järnvägspersonalen
borde komma i åtnjutande av samma förmån, som gällde för förare
av statens motorfordon.

På grund av vad sålunda anförts avstyrker järnvägsstyrelsen på det bestämdaste,
att beträffande skadestånd för järnvägsolyckor det av statskontoret
föreslagna tillvägagångssättet kommer till tillämpning, och hävdar i
stället, att ersättning för uppkomna skador genom tågdriften endast bör utkrävas
i fall, då uppsåt eller grovt vållande föreligger från den skyldige
befattningshavarens sida.

Jag torde här få erinra örn att den från och med den 1 april 1944 gällande,
av järnvägsstyrelsen fastställda allmänna tjänsteordningen vid statens
järnvägar stadgar (§ 7, punkten 4), att befattningshavare, som uppsåtligen
eller genom grov vårdslöshet förorsakat skada å eller förlust av statens
järnvägars egendom eller järnvägen anförtrott gods, efter befälets beprövande
kan åläggas skälig skadeersättning (statens järnvägars författningssamling,
särtryck nr 140). Motsvarande regel gäller enligt av svenska järnvägsforeningen
utfärdade bestämmelser för personal vid enskilda järnvägar.

Det i det föregående berörda allmänna stadgandet örn begränsning av
motorfordonsförares skadeståndsskyldighet har kommit till uttryck i gällande
kollektivavtal för arbetare vid statens järnvägars biltrafikrörelse. Enligt
14 § 5 punkten i de för trafikpersonalen gällande avtalsbestämmelserna
stadgas nämligen, att arbetsgivaren ansvarar för skador, som under tjänstutövning
uppstå på all hans egendom eller annan person eller egendom,
såvida ej skadorna orsakats av uppsåt eller genom onykterhet eller grov
vårdslöshet från arbetarens sida.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att stationsmästaren Pettersson
vid ifrågavarande tillfälle under tjänstgöring såsom tågklarerare genom försummelse
i tjänsten varit vållande till annans död samt till skador å statens
järnvägar och tredje man tillhörig egendom. På grund härav har Pettersson
genom numera lagakraftvunnet utslag ålagts att till statens järnvägar i skadestånd
utgiva 10 163 kronor 25 öre.

Järnvägsstyrelsen har för sin del tillstyrkt, att Pettersson måtte av nåd
helt befrias från skyldigheten att utgiva det ådömda skadeståndet.

Statskontoret har däremot ansett skäl icke föreligga att i förevarande fall
göra avsteg från en eljest i vissa skadeståndsfall tillämpad princip att visst
delbelopp bör inbetalas, innan eftergift av fordringsanspråket sker. I anslutning
härtill har statskontoret, som funnit skäl tala för att statsverket icke
obetingat vidhåller sin fordran mot Pettersson, föreslagit, att Pettersson
måtte efter inbetalande till statens järnvägar av förslagsvis 1 000 kronor
erhålla befrielse från återstående del av skuldbeloppet.

Departements chefen.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 110.

Järnvägsstyrelsen har grundat sin från statskontorets ståndpunkt avvikande
mening därpå, att enligt styrelsens uppfattning ersättning för skador
av här avsedd natur bör utkrävas av trafikpersonal, knuten till tågdriften,
allenast i fall, då uppsåt eller grovt vållande ligger vederbörande till last.
I överensstämmelse härmed har, enligt vad styrelsen upplyser, i disciplinmål
vid statens järnvägar utvecklat sig den praxis att, då nämnda förutsättningar
med avseende å befattningshavarens skuld till en olycka av här avsedd
art icke äro för handen — och så lärer regelmässigt vara fallet —
skadeersättning icke ålägges befattningshavaren. Överhuvudtaget torde —
såsom framgår av det förut återgivna stadgandet i den allmänna tjänsteordningen
vid statens järnvägar (§ 7, punkten 4) — järnvägsbefälet för närvarande
icke äga behörighet att i fall av lindrigt vållande från en befattningshavares
sida ålägga denne skadeersättning. Ehuru formella hinder icke
torde möta att till allmän domstol fullfölja ersättningsfrågor, som uppkomma
i disciplinmål, har enligt vad jag inhämtat från järnvägsstyrelsen så icke
plägat ske.

På sätt järnvägsstyrelsens utlåtande utvisar, plägar emellertid i de undantagsfall,
då rättegång föres vid allmän domstol, styrelsen föra ersättningstalan
även för det fall att allenast lindrigt vållande ligger vederbörande
till last, och skadeståndsbeloppen komma då i allmänhet att bliva utdömda.
Härigenom uppstår regelmässigt en olikhet i behandlingen av skadeståndsfrågorna
allteftersom de avgöras i disciplinär ordning eller avdömas av allmän
domstol. En sådan ordning är uppenbarligen mindre tillfredsställande,
och en utväg bör sökas att åvägabringa principiell likformighet i ärendenas
behandling. Ett ytterligare skäl härför är, att den i statens järnvägars biltrafikrörelse
tjänstgörande trafikpersonalen, på grund av stadgande i förenämnda
förordning den 22 juni 1939 samt gällande kollektivavtal åtnjuter
frihet från skyldighet att till staten utgiva ersättning för skada i följd av
trafik med järnvägens motorfordon, under förutsättning bland annat att
skadan icke orsakats uppsåtligen eller av grov vårdslöshet.

Inom finansdepartementet hava vissa överväganden ägt rum beträffande
den allmänna, av riksdagen i olika sammanhang berörda frågan örn rätten
att avstå från kronans fordringsanspråk samt örn tillvägagångssättet i dylika
mål. Denna fråga är dock ännu beroende av Kungl. Maj:ts prövning. Med
hänsyn härtill finner jag mig icke nu böra taga slutlig ställning till den av
järnvägsstyrelsen berörda principfrågan. Intill dess ett avgörande i principfrågan
blir möjligt, torde icke heller någon ändring i det hittills tillämpade
förfaringssättet i nu avsedda fall böra vidtagas med avseende vare sig å
disciplinmålen eller å de mål, som handläggas av allmän domstol. Jag förutsätter
sålunda, att det tills vidare liksom hittills skall få ankomma på avgöranden
i varje särskilt fall att bestämma, huruvida full befrielse från ådömd
ersättningsskyldighet skall medgivas, varvid självfallet även förhållandena
beträffande järnvägsdriftens natur och därav betingade särskilda risker för
trafikpersonalen torde få beaktas.

Vad angår den i nådeärendet föreliggande olyckan finner jag den örn

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

ständigheten, att Pettersson enligt häradsrättens på utlåtande av medicinalstyrelsen
grundade utslag vid tillfället ifråga lidit av sådan svårare rubbning
av själsverksamheten, som avses i 5 kap. 5 § strafflagen, i förening med vad
i ärendet blivit upplyst rörande Petterssons ekonomi och förekommande
omständigheter i övrigt utgöra tillräckligt skäl för att tillstyrka, att Pettersson
helt befrias från skyldigheten att utgiva honom ådömt skadestånd.

Under åberopande av vad jag här anfört hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att stationsmästaren Frans Erik Pettersson må befrias från
honom åliggande ersättningsskyldighet till statens järnvägar
med 10163 kronor 25 öre jämlikt Yättle, Ale och Kullings
domsagas häradsrätts utslag den 5 april 1943.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

A. C. F. von Krusenstierna.