Kungl. Maj-.ts proposition nr 11.

1

Nr 11.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 15 § lagen den 16 maj 1930
(nr 138) om arbetstidens begränsning, m. m.; given
Stockholms slott den 4 januari 1945.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138)
om arbetstidens begränsning; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 16 maj 1930 (nr 139)
örn vissa inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bageri- och
konditoriarbete.

GUSTAF.

Tage Erlander.

Bihang till riksdagens protokoll 1945

t sami

Nr 11.

I

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning.

Härigenom förordnas, att 15 § lagen den 16 maj 1930 örn arbetstidens
begränsning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

15 §.

Beträffande verksamhet---gälla arbetsföreståndaren.

Lag samma vare, där arbetsrådet efter framställning av arbetsgivare godtagit
viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 16 maj 1930 (nr 139) örn vissa
inskränkningar beträffande tiden för förläggande av bagerioeli
konditoriarbetc.

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 16 maj 1930 örn vissa inskränkningar
beträffande tiden för förläggande av bageri- och kondi tori arbete1
skall erhålla följande ändrade lydelse.

9§.

Beträffande verksamhet, som bedrives av staten eller kommun, skall vad
i denna lag är stadgat angående innehavare av företag gälla arbetsföreståndaren.

Lag samma vare, där arbetsrådet efter framställning av innehavare av
företag godtagit viss person såsom arbetsföreståndare i innehavarens ställe.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

1 Gällande lydelse, se SFS 1939: 202.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 24 november
1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Bergquist, Bagge, Domö, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander,
Danielson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, social- och kommunikationsdepartementen
anmäler statsrådet Erlander riksdagens skrivelse
den 29 maj 1943 (nr 250) om vidgad möjlighet för arbetsgivare att överflytta
ansvaret för iakttagandet av gällande arbetstidsbesiämmelser å särskild arbetsföreståndare.
Föredraganden anför följande.

Enligt lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning -— i det följande
benämnd allmänna arbetstidslagen — skall arbetsgivare, som använder
arbetare till arbete i strid mot vad i lagen är stadgat eller mot föreskrift
som meddelats med stöd av lagen, fällas till straff (12 §). Straffpåföljd inträder
även för arbetsgivare, som försummar att fullgöra i lagen föreskriven
skyldighet att vederbörligen anmäla sådan avvikelse från arbetstidsförbudet,
som betingas av olyckshändelse m. m., att verkställa vissa anteckningar i
särskild journal eller på annat godtaget sätt, att förvara journalen m. m. på
arbetsstället under viss tid samt att anslå exemplar av lagen och arbetstidsschemat
på arbetsstället, varjämte straff följer för arbetsgivare, som lämnar
oriktig uppgift i anteckning varom nyss nämnts (13 §). Straffet utgöres i
samtliga fall av dagsböter. Från huvudregeln att arbetsgivaren är ansvarig
för efterlevnaden av lagen följer ett undantag av bestämmelsen i 15 § av
lagen. Enligt nämnda paragraf skall nämligen, beträffande verksamhet som
bedrives av kommun, vad i lagen är stadgat angående arbetsgivare gälla
arbetsföreslåndaren.

Enahanda ansvarighetsregler givas i lagen den 16 maj 1930 örn vissa inskränkningar
beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete,
här nedan benämnd bageriarbetstidslagen. Företagsinnehavaren
straffas sålunda med dagsböter, om han bedriver arbete i strid mot stadgande
i lagen eller mot föreskrift som utfärdats med stöd av sådant stadgande
(6 §). Enahanda straff inträder, därest företagsinnehavaren försummar
att fullgöra i lagen föreskriven skyldighet att vederbörligen anmäla

4

Kungl. Majus proposition nr 11.

sådan avvikelse från arbetstidsförbudet, som betingas av olyckshändelse
m. m., eller att anslå exemplar av lagen i fråga å arbetsstället (7 §). Vidare
föreskrives i 9 § bageriarbetstidslagen — vilken paragraf tillagts genom lag
den 26 maj 1939 -— att beträffande verksamhet, som bedrives av staten eller
kommun, vad i lagen är stadgat angående arbetsgivare skall gälla arbetsföreståndaren.

I lantarbetstidslagen den 18 juli 1942, arbetstidslagen för detaljhandeln av
samma dag och arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer den 30
juni 1944 finnas motsvarande bestämmelser om straffansvar för arbetsgivare,
som bryter mot de i lagarna givna föreskrifterna. I dessa lagar har emellertid
möjlighet skapats för arbetsgivaren att få ansvaret för lagarnas efterlevnad
överflyttat till särskild arbetsföreståndare. Enligt föreskrift i lagarna
(resp. 15, 17 och 15 §) skall nämligen, där arbetsrådet efter framställning
av arbetsgivare godtagit viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens
ställe, vad i lagen är stadgat angående arbetsgivare gälla arbetsföreståndaren.
En liknande bestämmelse finnes även i butikstängningslagen
den 18 juli 1942. Jämlikt sistnämnda lag kan nämligen länsstyrelsen efter
framställning av näringsidkare godtaga viss person såsom verksamhetens
föreståndare i näringsidkarens ställe (16 §).

I sjöarbetstidslagen den 30 september 1938 har frågan om ansvaret för
lagens efterlevnad vunnit en lösning, som avviker från reglerna i de övriga
arbetstidsförfattningarna. Ansvaret för iakttagande av de centrala bestämmelserna
i sjöarbetstidslagen åvilar nämligen fartygsbefälhavaren. Om förseelsen
skett med redarens vetskap och vilja, straffas emellertid även redaren.

Slutligen bör här nämnas att förordningen den 25 oktober 1940 angående
yrkesmässig automobiltrafik m. m. innehåller vissa föreskrifter rörande arbetstiden
för förare av automobil i yrkesmässig trafik (28 §). En närmare
redogörelse för nämnda föreskrifter kommer att lämnas i ett senare sammanhang.
I

I en vid 1943 års riksdag väckt motion (1:60) hemställdes, bland annat,
att riksdagen för sin del ville besluta, att till 15 § allmänna arbetstidslagen
skulle fogas ett nytt stycke av innehåll, att arbetsrådet efter framställning
av arbetsgivare kunde godtaga viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens
ställe.

Andra lagutskottet, som behandlade nämnda motion, inhämtade yttrande
över densamma av arbetsrådet och riksförsäkringsanstalten ävensom av
svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige och de anställdas
centralorganisation (Daco). Riksförsäkringsanstalten hade i sin tur infordrat
yttranden från samtliga yrkesinspektörer, skogs- och flottledsinspektören
samt yrkesinspektrisen.

Riksdagen, som godkände av andra lagutskottet i ärendet avgivet utlåtande
(nr 25), anhöll i enlighet därmed i ovannämnda skrivelse den 29 maj 1943,

Kungl. Muj:ts proposition nr 11.

5

att Kungl. Majit ville dels för riksdagen framlägga förslag om sådan ändring
i allmänna arbetstidslagen, att möjlighet bereddes till överflyttning av ansvaret
för lagens efterlevnad till särskild i arbetsgivarens ställe av arbetsrådet
godtagen arbetsföreståndare, dels ock låta verkställa utredning rörande
lämpligheten och behovet av motsvarande ändringar i arbetstidslagstiftningen
närstående författningar samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill
denna utredning kunde föranleda. Av utskottets utlåtande torde framgå,
att med arbetstidslagstiftningen närstående författningar närmast åsyftats
bageriarbetstidslagen och förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m.

Genom beslut den 30 juni 1943 uppdrog Kungl. Majit åt arbetsrådet att
verkställa ifrågavarande av riksdagen begärda utredning rörande arbetstidslagstiftningen
närstående författningar. Arbetsrådet införskaffade yttranden
i ärendet från riksförsäkringsanstalten och statens biltrafiknämnd. Riksförsäkringsanstalten
hade i sin tur infordrat yttranden från yrkesinspektörerna;
biltrafiknämnden hade i ärendet erhållit yttranden från Överståthållarämbetet
och länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Västmanlands, Kopparbergs och Västernorrlands län
ävensom från järnvägarnas samarbetsnämnd, Sveriges trafikbilägares riksorganisation,
biltrafikens arbetsgivareförbund, svenska transportarbetareförbundet
och svenska lokaltrafikföreningen.

I skrivelse den 21 december 1943 framlade arbetsrådet resultatet av den
anbefallda utredningen, innebärande förslag till ändring av 9 § bageriarbetstidslagen.
Häröver har efter remiss yttranden avgivits av Sveriges bageriidkareförening
och svenska livsmedelsarbetareförbundet.

Nämnas må slutligen i detta sammanhang, att riksdagen i sin ovanberörda
skrivelse den 29 maj 1943 jämväl anhållit, att vid den inom 1938 års arbetarskyddskommitté
pågående utredningen måtte tagas under övervägande,
huruvida och i vad mån möjlighet borde beredas till överflyttning av ansvaret
för iakttagande av arbetarskyddslagstiftningen från arbetsgivare till
särskild arbetsföreståndare, samt att Kungl. Majit i skrivelse den 30 juni
1943 anmodat nämnda kommitté att i samband med fullgörandet av dess
uppdrag överväga sagda spörsmål.

Allmänna arbetstidslagen.

Beträffande frågans tidigare behandling må följande omnämnas.

Bestämmelse, varigenom möjlighet bereddes för arbetsgivare att få sitt
ansvar överflyttat å särskild arbetsföreståndare, inflöt första gången i 1936
års lantarbetstidslag. Nämnda lag grundade sig på ett av lantarbetstidsutredningen
avgivet betänkande, vari till motivering av bestämmelsen anfördes
:

Då det på jordbrukets område ofta förekommer, att dödsbon, bolag eller
andra juridiska personer än stat och kommun äga förelag, vilka de icke

6

Kungl. Majus proposition nr 11.

själva sköta, utan vilkas skötsel ombesörjes av förvaltare eller andra förtroendemän,
under det att dödsbodelägarna, styrelsemedlemmarna o. s. v.
äro bosatta å annan ort än den, där företaget är beläget, har det synts önskvärt
att i särskilda fall kunna avlyfta arbetsgivaransvaret från den frånvarande
ägaren och i stället lägga det å den, som utövar den direkta ledningen
av företaget.

1 den proposition till 1936 års riksdag (nr 230), vari förslaget till lantarbetstidslag
framlades, yttrade föredragande departementschefen — i anledning
av en i ett remissyttrande uttalad åsikt, att straffansvar för förseelse
mot lagen med hänsyn till de särskilda arbetsförhållandena inom jordbruket
borde läggas på vederbörande arbetsledare och icke på arbetsgivaren — att
det icke torde vara möjligt att låta straffansvaret under alla förhållanden
åvila arbetsledare i stället för arbetsgivaren. För de fall, i vilka en sådan
överflyttning av det formella ansvaret otvivelaktigt motsvarade den faktiska
fördelningen av ansvaret för arbetsledningen vid företaget, hade stadgats
möjlighet för arbetsrådet att på ansökan godtaga arbetsföreståndare i arbetsgivarens
ställe i här ifrågavarande avseende. Gentemot ett i ett annat remissyttrande
framfört förslag örn generell överflyttning av ansvaret då fråga
vore örn juridiska personer i allmänhet framhöll departementschefen att en
sådan överflyttning icke vöre försvarlig utan att varje fall borde särskilt
prövas.

Bestämmelserna i lantarbetstidslagen örn överflyttande av arbetsgivaransvaret
togos till mönster för motsvarande stadganden i den första arbetstidslagen
för detaljhandeln av år 1939 och i den samma år reviderade butikstängningslagen.

Arbetstidsutredningen angående affärs- och kontor samfällda, som avgav
förslag till sistnämnda lagstiftning, framhöll vad beträffade förslaget till arbetstidslag
för detaljhandeln — under erinran om lantarbetstidsutredningens
ovan återgivna yttrande — att det i en sådan situation som beskrivits av
lantarbetstidsutredningen syntes särskilt önskvärt, att ansvaret lades över på
den, som utövade den direkta ledningen av företaget, och att arbetsrådet
syntes hava anledning bifalla dylika framställningar, om ej särskilda skäl
skulle tala i annan riktning. Men en överflyttning kunde vara påkallad även
i andra fall, t. ex. då en enskild arbetsgivare bodde på annan ort än den,
där företaget läge, och därför saknade möjlighet att övervaka, hur arbetet
bedreves.

I yttrande över förslaget till arbetstidslag för detaljhandeln höll kooperativa
förbundet före, att beträffande juridiska personer den allmänna regeln
borde utfärdas, att affärsföreståndare respektive butiksföreståndare finge
träda i arbetsgivarens ställe, och detta även i de fall, då styrelseledamöterna
bodde på den ort, där verksamheten bedreves. Kommerskollegium instämde
i kooperativa förbundets förslag under framhållande, bland annat, att den
av de sakkunniga åsyftade anordningen kunde medföra viss formell örn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

7

gång, särskilt vid semester eller sjukdomsfall för av arbetsrådet godkänd
arbetsföreståndare. Kollegium ställde sig dock tveksamt, om den av kooperativa
förbundet föreslagna — i och för sig välmotiverade anordningen —
borde genomföras enbart för detaljhandeln eller om ej motsvarande borde
gälla för hela komplexet av arbetstidslagstiftningar.

I propositionen till 1939 års lagtima riksdag i ämnet (nr 96) förklarade
föredragande departementschefen att han icke ansåge sig kunna förorda en
lagtillämpning av den art, kooperativa förbundet och kommerskollegium
föreslagit, enbart såvitt anginge arbetstidslagen för detaljhandeln. Utan att
ståndpunkt i sak tagits till berörda förslag, hade bestämmelsen upptagits i
departementsförslaget i de sakkunnigas formulering.

Beträffande överflyttande av ansvaret för iakttagande av föreskrifterna i
butikstängningslagen uttalade arbetstidsutredningen angående affärs- och
kontorsanställda, att regeln om att näringsidkaren själv hade ansvaret i vissa
fall kunde leda till obilliga resultat och att det därför borde beredas möjlighet
att få ansvaret överflyttat till särskild föreståndare. Beträffande de fall,
där en överflyttning kunde vara särskilt motiverad, hänvisades till vad som
anförts under förslaget till arbetstidslag för detaljhandeln.

1 sitt yttrande över de sakkunnigas förslag gjorde kommerskollegium
samma erinran som mot förslaget till arbetstidslag för detaljhandeln. Kooperativa
förbundet fann däremot det av de sakkunniga föreslagna stadgandet
lämpligt, såvitt det avsåge butikstängningslagen.

I fråga örn tillämpningen av förevarande bestämmelse
i lan tar bets tidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln
har följande inhämtats.

Arbetsrådet har vid tillämpningen av lantarbetstidslagen haft att handlägga
ett relativt stort antal framställningar om överflyttande av arbetsgivaransvaret
till särskild arbetsföreståndare. Dessa framställningar hava
i regel bifallits. Såsom skäl till överflyttning av arbetsgivaransvaret har i
ansökningarna angivits bland annat följande: arbetsgivaren har på grund
av hög ålder, sjukdom eller annan liknande orsak icke kunnat själv utöva
ledningen av jordbruket och övervaka lagens efterlevnad; arbetsgivaren
har varit förhindrad att taga aktiv del i jordbrukets skötsel av den anledningen,
att hans tid i väsentlig grad varit upptagen av allmänna uppdrag
eller privat verksamhet, som varit helt skild från jordbruksrörelsen; arbetsgivaren
har varit ett stärbhus, vars delägare icke vistats å egendomen eller,
därest så varit fallet, icke varit insatta i skötseln av jordbruk; arbetsgivaren
har varit ett aktiebolag, som vid sidan av annan verksamhet drivit jordbruk
på en eller flera platser (i dessa senare fall har det ofta varit fråga
om större industriföretag, som även bedrivit jordbruk och begärt ett överflyttande
av arbetsgivaransvaret på förvaltaren av företagets jordbruksfastigheter).

Motsvarande bestämmelse i arbetstidslagen för detaljhandeln har även
kommit i tillämpning i åtskilliga fall. Såsom skäl till överflyttande av arbetsgivaransvaret
på särskild arbetsföreståndare har därvid ofta åberopats,
att arbetsgivaren på grund av sjukdom eller därmed jämförlig anledning

8 Kungl. Majlis proposition nr 11.

icke kunnat deltaga i skötseln av rörelsen eller övervakningen av arbetet
inom företaget.

Vad beträffar frågans behandling vid 1 9 4 3 års riksdag må följande
omnämnas.

I samtliga de till andra lagutskottet vid nämnda års riksdag avgivna yttrandena
med undantag av det av Daco avgivna hade förslaget att införa en
föreskrift av ifrågavarande slag i allmänna arbetstidslagen tillstyrkts eller
lämnats utan erinran. Arbetsrådet framhöll sålunda — i anslutning till innehållet
i ovan intagna redogörelse för arbetsrådets hittillsvarande tillämpning
av ifrågavarande stadgande i lantarbetstidslagen och arbetstidslagen
för detaljhandeln — att de erfarenheter, som vunnits vid handläggningen av
hithörande ärenden, enligt arbetsrådets uppfattning visat, att bestämmelserna
i fråga motsvarade ett föreliggande behov och vöre väl avpassade för
sitt syfte. Samma förhållanden, som föranlett dessa bestämmelsers upptagande
i lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln, torde
göra sig gällande även inom den allmänna arbetstidslagens tillämpningsområde.
Jämväl inom detta område syntes därför behov föreligga av en
lagbestämmelse, som gåve arbetsrådet möjlighet att, efter prövning i varje
särskilt fall, godtaga viss person såsom arbetsföreståndare i arbetsgivarens
ställe. Sålunda borde i det fall, där en verksamhet dreves av juridisk person,
ansvaret kunna läggas på den, som utövade den direkta ledningen av företaget,
eller, då det gällde större industriföretag, den som utövade ledningen
för större driftavdelning, särskild fabrik eller dylikt inom företaget. En
överflyttning av ansvaret syntes jämväl påkallad i de fall, där exempelvis
arbetsgivaren vore boende på annan ort än den, där företaget vore beläget,
och sålunda saknade möjlighet att vaka över, hur arbetet bedreves. Riksförsåkringsanstalten
ansåg, att någon anledning att i denna fråga intaga en
annan ståndpunkt än som kommit till uttryck i lantarbetstidslagen och arbetstidslagen
för detaljhandeln icke syntes föreligga. Svenska arbetsgivareföreningen
vitsordade att det otvivelaktigt funnes ett stort praktiskt behov
av de yrkade lagändringarna. Vissa fall hade kommit till föreningens kännedom,
då företagschefer, som på grund av företagens storlek icke haft möjlighet
att i detalj följa driften och som därför saknat all kännedom om inom företagen
begångna förseelser mot förevarande lagar, dömts till straff för sådana
förseelser. Detta förhållande tedde sig stötande för rättskänslan. Det syntes
både av billighetsskäl och med hänsyn till rättsordningens auktoritet angeläget,
att möjligheter tillskapades för att arbetsgivaransvaret i nämnda fall
skulle kunna överflyttas till sådana arbetsledare, som verkligen hade tillfälle
att inom företagen omedelbart övervaka tillämpningen av lagarna i
fråga. Landsorganisationen framhöll att det principiellt naturligtvis måste
gälla att det rättsliga ansvaret för efterlevnaden av den sociala skyddslagstiftningen
på arbetsmarknadens område borde åvila arbetsgivaren. Fall
kunde emellertid förekomma, där det ur synpunkten av lagstiftningens ef -

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

9

fektivitet kunde vara mera ändamålsenligt att det omedelbara ansvaret förlädes
till särskild arbetsföreståndare, även då arbetsgivaren vöre annan än
kommun, såsom då rörelsen bedreves av dödsbo eller eljest av juridisk person
och de enskilda delägarna faktiskt icke utövade någon arbetsledning
eller eljest toge någon personlig befattning med företagets verksamhet. Mot
möjlighet till arbetsgivaransvarets överflyttning efter medgivande av arbetsrådet
syntes i dylika fall intet vara att erinra, därvid dock givetvis måste
förutsättas att arbetsrådets ifrågavarande befogenhet utövades med fäst avseende
endast vid vad som ur synpunkten av lagstiftningens syftemål vore
lämpligast och först efter prövning av arbetsföreståndarens kvalifikationer
för uppgiften; i sistnämnda hänseende vore det uppenbart att överflyttning
icke borde ifrågakomma nied mindre föreståndaren i fråga om arbetsledning
och eljest intoge en relativt självständig ställning i förhållande till arbetsgivaren.

Daco avstyrkte i sitt yttrande ifrågavarande förslag samt anförde till utveckling
av sin mening bland annat följande.

Det förekommer i viss utsträckning att arbetare vid brådskande tillfällen
för längre eller kortare tidsperioder överflyttas från en avdelning till en annan
på samma arbetsplats. Arbetarnas arbetstider å de olika avdelningarna
sammanföras och bokföras som regel på företagets kontor, och för en arbetsledande
tjänsteman, som har till uppgift att leda, fördela och kontrollera
arbete, som utföres av honom underställd personal, finnes därför ingen annan
möjlighet än att på kontoret efterhöra, huruvida en arbetare, vilken
icke är fast knuten till hans avdelning, kan tagas i anspråk för eventuellt
övertidsarbete. Det skulle framstå som en orimlighet örn en tjänsteman i
detta fall kunde göras ansvarig för arbetstidslagens efterlevnad.

Daco framhöll vidare att förslaget närmast avsåge att bereda möjlighet
för överflyttande av arbetsgivaransvaret på verkställande direktören eller
driftsledaren inom industriföretag, men att i många fall förhållandet säkerligen
skulle bli det. att ansvaret överflyttades på en arbetsledare eller någon
annan tjänsteman inom företaget. Det torde vara känt vilken ömtålig och
svår uppgift, som redan nu vilade på industriens tjänstemän och arbetsbefäl
av olika grader. De intoge en mellanställning mellan å ena sidan
arbetaren och å den andra arbetsgivaren eller i vissa fall den högre tekniska
ledningen. Det vore uppenbart ali en lag, varigenom en tjänsteman ålades
svara för att föreskrifterna i arbetstidslagen efterkommes, medförde att
tjänstemännens ömtåliga ställning bleve än vanskligare.

Andra lagutskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända utlåtande att
samma förhållanden, som föranlett att ifrågavarande bestämmelser i lantarbetstidslagen
och arbetstidslagen för detaljhandeln tillkommit, enligt utskottets
uppfattning gjorde sig gällande även inom den allmänna arbetstidslagens
tillämpningsområde. Jämväl inom detta syntes därför föreligga behov
av en lagbestämmelse, som gåve arbetsrådet möjlighet att, efter prövning
av varje särskilt fall, godtaga viss person såsom arbetsföreståndare i

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

arbetsgivarens ställe. Ett stadgande med detta innehåll torde icke kunna
medföra de av Daco befarade olägenheterna för tjänstemän i underordnad
ställning, eftersom del ej gärna kunde ifrågakomma, att ansvaret överflyttades
till en sådan.

Bageriarbetstidslagen.

Vad beträffar frågan örn medgivande av ansvarighetsöverflyttn*no
jämlikt bageriarbetstidslagen må följande nämnas.

Arbetsrådet hade, såsom ovan nämnts, inhämtat yttrande i ärendet från
riksförsäkringsanstalten i egenskap av yrkesinspektionens chefsmyndighet.
Med anledning därav hade riksförsäkringsanstalten, såsom likaledes förut
omtalats, infordrat yrkesinspektörernas yttranden i frågan. Härvid hade
framgått, att samtliga yrkesinspektörer utom en antingen tillstyrkt den
ifrågasatta ändringen av bageriarbetstidslagen eller ock förklarat sig ej hava
någon erinran att göra däremot. För egen del framhöll riksförsäkringsanstalten.
att något större behov av lagändringen icke syntes föreligga men
ati det likväl finge anses önskvärt, alf möjlighet bereddes för arbetsgivare
att efter särskild prövning få arbetsgivaransvaret överflyttat på annan
person.

Arbetsrådet framhåller i sin utredning i ämnet, att arbetsrådet i likhet
med vad riksförsäkringsanstalten anfört funne det vara önskvärt, att möjlighet
bereddes för i bageriarbetstidslagen avsedd företagare att efter särskild
prövning få företagaransvaret överflyttat på annan person. Såsom
riksförsäkringsanstalten framhållit torde något större behov av lagändring
icke föreligga, men åtskilliga företag som omfattades av lagen torde drivas
under sådana förhallanden, att ett avlyftande av ansvaret för lagens efterlevnad
på särskild arbetsföreståndare tedde sig billigt och rimligt. Såsom
exempel kunde nämnas företag, som dreves av dödsbo, och företag, som
ägdes av person som själv ej vore insatt i rörelsen eller vistades på annan
ort än den, där företaget vore beläget. Jämväl i fråga om företag, som dreves
i form av förening eller bolag, kunde ett överflyttande av ansvaret vara
naturligt. I sådana företag torde det ligga nära till hands, att ansvaret
åvilade bolagets verkställande direktör, disponent eller annan företagsledare
i högre ställning och ej styrelseledamöterna i föreningen eller bolaget. Arbetsrådet
framhåller slutligen, att den prövande myndigheten givetvis ej blott
hade att bedöma, huruvida i det enskilda fallet skäl förelåge för ett överflyttande
av företagaransvaret å annan person, utan även hade att ingå i
prövning av frågan, huruvida den föreslagne personen kunde anses kvalificerad
för uppdraget.

Arbetsrådet föreslår i anledning av det sagda ett tillägg till 9 § bageriarbetstidslagen,
varigenom den ifrågavarande ansvarighetsöverflyttningen
möjliggöres. I de yttranden, som avgivits häröver av bageriidkare!öreningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

11

och svenska livsmedelsarbetareförbundet, biträdes förslaget. Bageriidkareföreningen
framhåller därvid att vad angår bagerinäringen inga speciella
förhållanden funnes, som föranledde, att den ifrågasatta lagändringen för
bageriarbetstidslagens del borde bedömas annorlunda än för den allmänna
arbetstidslagens del. Föreningen anser, att det i icke få fall av naturliga
skäl vore riktigast att medgiva en överflyttning av straffansvaret.

Beträffande frågan, vilken myndighet som skall verkställa
prövningen om överflyttandet av arbetsgivaransvaret jämlikt
bageriarbetstidslagen, hade riksförsäkringsanstalten anfört, att prövningen
givetvis borde ankomma på anstalten såsom yrkesinspektionens chefsmyndighet,
eftersom denna i övrigt hade att pröva och avgöra ansökningar
om eftergifter från nämnda lag.

Arbetsrådet anser däremot övervägande skäl tala för att nämnda funktion
överlämnas åt rådet och anför härutinnan följande.

Ur synpunkten av en enhetlig rättstillämpning synes det naturligt, att
ifrågavarande ärenden avgöras av arbetsrådet, som har att bedöma likartade
ärenden enligt lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln och
—- därest den allmänna arbetstidslagen ändras på sätt riksdagen förordat —
jämväl kommer att taga befattning med dylika ärenden enligt sistnämnda
lag. Under berörda förutsättning kommer vidare arbetsrådet beträffande
vissa företag, som omfattas av bageriarbetstidslagen, att pröva, huruvida
skäl föreligga för ett överflyttande av ansvaret för efterlevnaden av arbetstidsbestämmelserna
i den allmänna arbetstidslagen. Då i dylika fall tydligen
enahanda skäl kunna åberopas för ett överflyttande av ansvaret enligt
bageriarbetstidslagen, synes det innebära ett onödigt dubbelarbete, örn
både arbetsrådet och riksförsäkringsanstalten skulle ur likartade synpunkter
bedöma ansökningar, som grunda sig på samma faktiska förhållanden.
-— Det kan möjligen ifrågasättas, huruvida det icke borde uppdragas åt
arbetsrådet att efter samråd med riksförsäkringsanstalten avgöra här avsedda
ärenden enligt bageriarbetstidslagen. En obligatorisk bestämmelse
härom kan dock i vissa fall föranleda onödig omgång med ärendenas behandling.
Å andra sidan är det givet, att arbetsrådet, örn det skulle befinnas
erforderligt, före ett ärendes avgörande lämpligen inhämtar yttrande från
riksförsäkringsanstalten.

En ledamot av arbetsrådet ansåg emellertid det böra ankomma på yrkesinspektionens
chefsmyndighet att pröva ansökningar örn överflyttandet av
företagaransvaret jämlikt bageriarbetstidslagen.

Bageriidkaref Greningen och svenska livsmedelsarbetare förbundet ansluta
sig till arbetsrådets inställning till frågan örn vilken myndighet som borde
pröva hithörande ansökningar.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

Förordningen angående yrkesmässig autoiuobiltrafik m. m.

Till en början må här lämnas en något utförligare redogörelse angående
gällande föreskrifter i här förevarande avseende.

I 1940 års förordning angående yrkesmässig automobiltrafik m. m., vilken
innehåller bland annat ur trafiksäkerhetssynpunkt tillkomna bestämmelser
om trafiktillstånd, om automobil i yrkesmässig trafik, örn uthyrningsrörelse
m. m., lämnas jämväl vissa föreskrifter rörande arbetstiden för förare av
automobil i sådan trafik. I 28 § 1 mom. av förordningen stadgas sålunda,
att förare av automobil i yrkesmässig trafik ej må utan uppehåll örn minst
30 minuter i följd framföra automobilen under längre tid än 5 timmar.
I andra momentet av nämnda paragraf lämnas bestämmelser örn förares
arbets- och vilotid, utöver vad som enligt allmänna arbetstidslagen må vara
att iakttaga. Enligt dessa bestämmelser må förares arbetstid under 24 på
varandra följande timmar icke överskrida 11 timmar; dock att arbetstiden
i vissa fall må utsträckas till 13 timmar, därest den under en tidrymd av
48 timmar ej överskrider sammanlagt 22 timmar. Vidare lämnas föreskrift
örn den tid, som skall inräknas i arbetstiden, varjämte ytterligare föreskrives,
att förare skall åtnjuta minst 9 sammanhängande timmars vila under
varje tidrymd av 24 timmar. Avvikelse från nu omnämnda bestämmelser
kan dock få ske, där så påkallas av olyckshändelse eller annan dylik särskild
omständighet, som ej kunnat förutses. Omnämnas må här att bestämmelserna
i 28 § 2 morn., innan de på föranledande av riksdagen enligt förordning
den 14 september 1944 (nr 606) erhöllo sin nuvarande lydelse, endast
hade avseende å sådana relativt små företag beträffande vilka allmänna
arbetstidslagen icke var tillämplig.

I 34—40 §§ av förordningen lämnas föreskrifter i avseende å efterlevnaden
av densamma. I 34 § 2 mom. stadgas sålunda, bland annat, att om
förare bryter mot vad i 28 § är stadgat eller örn innehavare av trafiktillstånd
använder förare till arbete i strid mot vad i nämnda paragraf är föreskrivet,
den felande skall straffas med dagsböter. Enligt 37 § i förordningen
skola de för ägare av automobil eller innehavare av tillstånd att utöva yrkesmässig
trafik stadgade ansvarsbestämmelserna äga tillämpning, i händelse
fordonet äges av oskift dödsbo eller konkursbo eller av bolag, förening
eller annat samfund eller av stiftelse eller annan sådan inrättning, å den
eller dem, som äga företräda boet, samfundet eller inrättningen. I fråga om
automobil, som tillhör staten eller kommun, skola ansvarsbestämmelserna
gälla förarens närmaste förman eller i vissa fall annan överordnad. (Jfr 33 §
i 1936 års motorfordonsförordning samt N. J. A. 1943 s. 507 ff.) Här ifrågavarande
bestämmelser i 37 § äga tillämpning i fråga örn samtliga i förordningen
givna ansvarsbestämmelser och sålunda icke blott på dem. som röra
arbetstidsbegränsningarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

13

Biltrafiknämnden, från vilken arbetsrådet, såsom nämnts, införskaffat
yttrande, ansåg icke en lagstiftning i berörda avseende påkallad. Till utveckling
av denna sin mening anförde nämnden —- efter att ha framhållit
att bestämmelserna i 28 § förordningen angående yrkesmässig trafik m. m.
huvudsakligen vöre motiverade ur trafiksäkerhetssynpunkter och endast- i
andra hand vore att betrakta såsom en av sociala skäl betingad arbetstidslagstiftning
— bland annat följande.

Bestämmelserna i 37 § äga tillämpning i fråga örn samtliga i förordningen
givna ansvarsbestämmelser och sålunda icke allenast pa fragorna örn arbetstidsbegränsning.
Ett utbrytande ur 37 § av bestämmelserna i den män de
avse överträdelse av föreskrifterna örn förares arbetstid skulle salunda
komma att medföra, att skilda bestämmelser bleve gällande i fråga örn å ena
sidan dylika förseelser samt å andra sidan övriga förseelser mot förordningen,
vartill automobilägare eller innehavare av tillstånd till yrkesmässig
trafik kan göra sig skyldig. Med ett sådant utbrytande skulle — därest allmänna
arbetstidslagen ändras på sätt riksdagen förordat — vinnas en närmare
överensstämmelse mellan sagda lag och förordningens bestämmelser
angående förares arbetstid. Däremot skulle en bristande överensstämmelse
komma till stånd i förhållande till de övriga särskilda föreskrifter för yrkesmässig
trafik, som meddelas i förordningen.

På sätt här förut framhållits, äger emellertid 28 § icke omedelbart samband
med arbetstidslagens bestämmelser utan är närmare att betrakta som
föreskrifter i trafiksäkerhetens intresse. En överensstämmelse mellan lagen
och paragrafen synes därför icke böra åstadkommas på bekostnad av bristande
enhetlighet i fråga om tillämpning av ansvarsbestämmelserna enligt
förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik.

Enligt biltrafiknämndens mening synes dock behov föreligga att i vissa
fall förordna en särskild föreståndare, som kan övertaga ansvaret för efterlevnaden
av samtliga föreskrifter beträffande den yrkesmässiga trafiken.
Detta spörsmål går dock utom ramen för här ifrågavarande framställning
och torde böra upptagas till prövning i annat sammanhang. I

I biltrafiknämndens yttrande, vilket avgavs innan förslag framkom om
den i det föregående angivna ändringen av 28 § 2 mom. förordningen örn
yrkesmässig automobiltrafik m. m., framhölls även — med utgångspunkt
från att nämnda moment då endast gällde sådana små företag för vilka
allmänna arbetstidslagen icke var tillämplig — att för dylika företag enligt .
nämndens mening som regel ej förelåge behov att överflytta ansvaret på särskild
föreståndare.

Arbetsrådet anför i sin utredning i förevarande hänseende följande.

Ett införande i förordningen av bestämmelse att arbetsrådet eller annan
myndighet skulle äga godtaga arbetsföreståndare i arbetsgivarens ställe beträffande
förseelser mot förordningens arbetstidsbegränsningar skulle — såsom
biltrafiknämnden i sitt yttrande framhållit — medföra, alt skilda bestämmelser
bleve gällande i fråga örn å ena sidan dylika förseelser och å
andra sidan övriga förseelser mot förordningen. Fördelen med den ifrågasatta
lagändringen, nämligen åstadkommande av likformighet mellan bestämmelserna
örn arbetstidsbegränsning i förordningen och i arbetstids -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

Jägarna i avseende å arbetsgivaransvaret, kan enligt arbetsrådets mening
icke uppväga den därmed förenade olägenheten, nämligen bristande enhetlighet
i reglerna för utkrävandet av ansvaret för förseelser mot de i förordningen
givna bestämmelserna om yrkesmässig automobiltrafik, vilka — och
detta gäller även däri upptagna arbetstidsbegränsningar — tillkommit ur
andra synpunkter än bestämmelserna i arbetstidslagarna.

Föredragan- I flera av de speciella arbetstidslagarna, nämligen lantarbetstidslagen,
arbetstidslagen för detaljhandeln och arbetstidslagen för hotell, restauranger
och kaféer, ävensom i den arbetstidslagstiftningen närstående butikstängningslagen
finnes intagen bestämmelse, enligt vilken vad beträffar ansvaret
för lagarnas efterlevnad offentlig myndighet äger att, efter framställning
från arbetsgivaren, godtaga viss person såsom arbetsföreståndare i
arbetsgivarens ställe. En sådan bestämmelse torde, på sätt riksdagen hemställt,
böra införas jämväl i allmänna arbetstidslagen. Därjämte torde en
dylik föreskrift, i enlighet med vad som föreslagits eller tillstyrkts av hörda
myndigheter och sammanslutningar, böra inflyta i bageriarbetstidslagen.
Berörda anordning kan nämligen utan tvivel i många fall, till fromma för
effektiviteten av ifrågavarande lagstiftning, leda till att ansvaret verkligen
kommer att åvila den som faktiskt handhar ledningen av arbetet eller rörelsen
och därför också närmast bör öva uppsikt över att lagstiftningen
efterföljes. Ä andra sidan torde den prövning, som vederbörande myndighet
har att verkställa då fråga uppkommer om överflyttning av
arbetsgivaransvaret å särskild föreståndare, innebära en tillfyllestgörande
garanti för att ifrågavarande möjlighet icke missbrukas. För medgivande
till ansvarighetsöverflyttningen lärer nämligen myndigheten städse böra
kräva såväl att tillräckliga skäl för ett överförande av ansvaret visas föreligga
som ock att den, som skall övertaga ansvaret, har en sådan ställning
inom företaget och sådana personliga kvalifikationer att han lämpligen
kan godtagas såsom arbetsföreståndare. Skulle det komma till vederbörande
myndighets kännedom att en person, som av myndigheten tidigare
godtagits såsom arbetsföreståndare, icke längre är lämplig för nämnda
uppgift eller att sådana omständigheter eljest föreligga att ansvarighets*
överflyttningen icke längre bör äga bestånd, har myndigheten såväl rätt
som skyldighet att återkalla sitt medgivande.

Vad beträffar frågan, på vilken myndighet det bör ankomma alt pröva
ansökningar örn överflyttande av arbetsgivaransvaret, torde arbetsrådet. som
har att meddela eftergifter från bestämmelserna i allmänna arbetstidslagen,
jämväl böra pröva ansökningar om överflyttande av ansvaret enligt
nämnda lag. Ansökningar örn eftergifter från bestämmelserna i bageriarbetstidslagen
prövas och avgöras av yrkesinspektionens chefsmyndighet,
d. v. s. riksförsäkringsanstalten. Denna har påyrkat att jämväl prövningen
av ansökningar om överflyttande av företagaransvaret enligt bageriarbetstidslagen
måtte anförtros åt anstalten. Såsom arbetsrådet framhållit måste

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

15

det emellertid för en enhetlig tillämpning av överflyttningsregeln vara av
betydelse att ifrågavarande ärenden avgöras av arbetsrådet, som har att
bedöma likartade frågor enligt lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln,
arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer samt, efter
genomförandet av den tillämnade ändringen av allmänna arbetstidslagen,
jämväl enligt sistnämnda lag. Att märka är även att beträffande de företag,
som omfattas av såväl allmänna arbetstidslagen som bageriarbetstidslagen,
arbetsrådet i allt fall bar att pröva, huruvida skäl föreligga för ett
överflyttande av ansvaret för efterlevnaden av bestämmelserna i förstnämnda
lag. Då jag på grund av det anförda förordar att det skall ankomma
på arbetsrådet att pröva ansökningar av ifrågavarande slag jämväl
i vad de avse bageriarbetstidslagen, utgår jag från att arbetsrådet vid
ärendenas behandling kommer alt i erforderlig mån söka kontakt med
riksförsäkringsanstalten.

Vidkommande slutligen spörsmålet huruvida ifrågavarande regel örn överflyttning
av arbetsgivaransvaret bör införas även i förordningen örn yrkesmässig
automobiltrafik m. m., nämligen i vad avser förseelser mot förordningens
arbetstidsbestämmelser, skulle en dylik överflyttning på sätt biltrafiknämnden
och arbetsrådet framhållit medföra den olägenheten, att
skilda bestämmelser bleve gällande i fråga örn å ena sidan dylika förseelser
och å andra sidan övriga förseelser mot förordningen. Förordningens arbetstidsbestämmelser
givas i 28 §, vilken paragraf innehåller, i 1 mom. regler
örn längsta oavbrutna körtid för motorförare i yrkesmässig trafik och i
2 mom. regler örn sådan förares arbets- och vilotid. Föreskrifterna i 1 mom.
ha tillkommit så gott som uteslutande i syfte att tjäna trafiksäkerhetens
intresse. Även reglerna i 2 morn. torde endast i ringa mån ha karaktären
av en av sociala skäl betingad arbetstidsreglering. Vid behandlingen
under årets riksdag av ett motionsvis framfört förslag om ändring av sagda
moment — vilket förslag såsom av det föregående framgår efter framställning
från riksdagen lett till författningsändring — underströks också att
sistberörda bestämmelser huvudsakligen avsåge att minska den fara för
trafiksäkerheten som är förenad med förares överansträngning. Vid nu angivna
förhållanden och då något starkare behov av möjlighet till ansvarighetsöverflyttning
i vad avser förordningens arbetstidsbestämmelser icke
framträtt, anser jag att nämnda fråga icke bör upptagas till slutligt övervägande
i nu förevarande sammanhang. I

I enlighet med det förut sagda ha inom socialdepartementet upprättats
förslag till dels lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 16 maj 1930
(nr 138) om arbetstidens begränsning, dels ock lag angående ändrad lydelse
av 9 § lagen den 16 maj 1930 (nr 139) om vissa inskränkningar beträffande
tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete. Vad beträffar sistnämnda
lagförslag må nämnas att den nuvarande föreskriften i 9 § något

16

Kungl. Majus proposition nr 11.

jämkats med hänsyn till att bageriarbetstidslagens tillämpningsområde icke
är inskränkt till företag där arbetstagare användes till arbete för arbetsgivares
räkning.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
båda lagförslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar,
måtte för det i § 87 regeringsformen oinförmälda ändamålet inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

N. O. Aurelius. 1

1 Denna bilaga, vilken är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har
här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11.

17

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 6 december
1944.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 2 december 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den
24 november 1944, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättade förslag till dels lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den
16 maj 1930 (nr 138) örn arbetstidens begränsning, dels ock lag angående
ändrad lydelse av 9 § lagen den 16 maj 1930 (nr 139) örn vissa inskränkningar
beträffande tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av t. f. chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet hovrättsrådet I. A.
Lindell.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

Bihang till riksdagens protokoll 1945

I sinni. Nr 11

2

18

Kunell. Maj:ts proposition nr 11.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 januari
1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Peiirsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Bergquist, Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad. Ohlin, Erlander,
Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, social- och kommunikationsdepartementen
anmäler statsrådet Erlander lagrådets den 6 december
1944 avgivna utlåtande över de den 24 november 1944 till lagrådet
remitterade förslagen till lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den
16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning och lag angående ändrad
lydelse av 9 § lagen den 16 maj 1930 (nr 139) örn vissa inskränkningar beträffande
tiden för förläggande av bageri- och konditoriarbete samt hemställer,
att förslagen, vilka av lagrådet lämnats utan erinran, måtte, jämlikt § 87
regeringsformen, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

N. 0. Aurelius.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1945

418578