Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

1

Nr 107.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ombyggnad av
järnvägslinjen Harmånger—Bergsjö till normalspår;
given Stockholms slott den 23 februari 1945.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Fritiof Domö.

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 23 februari 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist, Domö, Ewerlöf, Rubbestad,

Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anför chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Domö.

Med skrivelse den 23 oktober 1944 har 1943 års järnvägskommitté1 under 1

Kommittén, som tillsattes den 26 oktober 1943 för att inom kommunikationsdepartementet
biträda med utredning rörande ombyggnad av smalspåriga järnvägar m. m., består av ledamoten
av riksdagens första kammare Albert Forslund, ordförande, ledamoten av riksdagens
andra kammare, lantbrukaren Per A. Johnsson i Kastanjegården, byråchefen i järnvägsstyrelsen
Erik Malmkvist, professorn vid handelshögskolan i Göteborg Tord Palander, byråchefen i järnvägsstyrelsen
H. Sandström, ledamoten av riksdagens första kammare, bruksdisponenten Carl
Sundberg samt verkställande direktören i Västergötland—Göteborgs järnväg G. Söderling. I behandlingen
av förevarande ärende hava dock Palander och Sundberg icke deltagit.

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 107.

1

2

Kungl. Majlis proposition nr 107.

ställt Kungl. Maj:ts prövning ett vid skrivelsen fogat, av kommittén med
Bergsjö järnvägskommitté ingånget avtal rörande den staten tillhöriga smalspåriga
järnvägslinjen Harmånger—Bergsjö (Bergsjöbanan).

Avtalet, som torde få fogas till dagens statsrådsprotokoll (Bilaga A), är
träffat under förutsättning dels att Kungl. Maj:t senast den 1 juli 1945 godkänner
avtalet, dels ock att Bergsjö kommunalfullmäktige och Hudiksvalls
stadsfullmäktige var för sig senast den 31 december 1944 ävenledes godkänna
detsamma.

Av 1943 års järnvägskommittés skrivelse framgår, att en av Bergsjö kommun
utsedd kommitté, benämnd Bergsjö järnvägskommitté, i skrivelse den
22 februari 1944 hemställt hos 1943 års järnvägskommitté, att beslut måtte
fattas om breddning av järnvägslinjen Harmånger—Bergsjö till normalspår.
I anledning härav har den statliga jämvägskommittén verkställt utredning
i ärendet och efter samråd med min företrädare i ämbetet haft överläggningar
med Bergsjö järnvägskommitté. Dessa överläggningar hava resulterat
i det inledningsvis omnämnda avtalet.

Såsom skäl för att den statliga jämvägskommittén såsom ett första led i
sitt utredningsuppdrag och utan avvaktande av kommitténs övriga utredningar
undersökt frågan örn Bergsjöbanans breddning till normalspår anför
kommittén, dels att en sådan undersökning —- vartill initiativet tagits av
Bergsjö järnvägskommitté — i vad anginge motiven synts stå utan närmare
samband med den statliga kommitténs allmänna utredningsuppgift, dels att
kommittén funnit ärendets upptagande till behandling angeläget med hänsyn
till förhållandet, att en sedan många år svävande tvistefråga därmed
kunde bringas till en slutlig lösning.

Jag kommer i det följande att lämna en redogörelse för det huvudsakliga
innehållet i 1943 års järnvägskommittés framställning samt i däröver avgivna
utlåtanden.

Bergsjöbanans tillkomsthistoria.

1927 års avtal lii. m.

Till belysande av Bergsjöbanans tillkomsthistoria och därmed sammanhängande
förhållanden må anföras följande.

Genom resolutioner den 22 december 1892 och den 16 augusti 1895 lämnade
Kungl. Majit koncession å en järnvägsanläggning från Hudiksvall till
Bergsjö. Järnvägen erhöll en spårvidd av 891 mm, hade en längd av 40 km
och öppnades för allmän trafik den 12 december 1896. Kungl. Majit fastställde
genom resolution den 1 juli 1918 sträckning för ostkustbanan norr
örn Hudiksvall och förklarade samtidigt bland annat, dels att Ostkustbanans
aktiebolag, i det följande kallat O. K. B., skulle med ägaren till Norra
Hälsinglands järnväg, Norra Hälsinglands järnvägsaktiebolag, i det följande
benämnt N. H. J., träffa överenskommelse i fråga om ersättning för det intrång
och den skada, som N. H. J. kunde komma att lida i sin rörelse, dels
att, om sådan överenskommelse ej kunde träffas, båda bolagen skulle vara
underkastade de bestämmelser i ämnet, som Kungl. Maj:t kunde finna lämpligt
utfärda.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 107.

3

Efter utredningar och långvariga förhandlingar under ledning av landshövdingen
Sven Lubeck träffades i februari 1927 mellan de båda bolagen i
enlighet med ett av Lubeck framlagt förslag överenskommelse om försäljning
av järnvägen till O. K. B. Denna överenskommelse godkändes av Kungl. Majit
den 26 juli 1927. Samtidigt erhöll O. K. B. tillstånd att uppbryta järnvägen å
sträckningen mellan Hudiksvall och en viss punkt vid Strömma, sedan ny
förbindelseled blivit anlagd mellan sagda punkt och Harmångers järnvägsstation
vid ostkustbanan. Överlåtandet av Norra Hälsinglands järnväg ägde
rum den 1 september 1927. Ostkustbanans linje förbi Harmånger och linjen
Strömma—Harmånger öppnades för allmän trafik den 1 november 1927.
Den 1 augusti 1933 införlivades ostkustbanan inklusive linjen Harmånger—
Bergsjö med statsbanenätet.

Beträffande innebörden av 1927 års avtal innehåller 1943 års järnvägskommittés
skrivelse följande redogörelse.

Överenskommelsen innebar bland annat, att O. K. B. övertog betalningsansvaret
för N. H. J:s samtliga skulder samt överlämnade till N. H. J:s intressenter
ett belopp av 216 360 kronor i räntefria skuldbevis. O. K. B. förband
sig vidare att, sedan järnväg mellan Strömma och Harmånger öppnats
för allmän trafik, allt fortfarande med minst två tåg örn dagen i vardera
riktningen trafikera linjen Harmånger—Bergsjö med anslutning till
söderut gående och söderifrån kommande tåg.

I syfte att främja ombyggnaden av linjen till normalspår åtog sig O. K. B.
slutligen att årligen den 1 januari — första gången den 1 januari 1929 —
till riksgäldskontoret inbetala ett belopp motsvarande 5 procent ränta å
216 360 kronor. De sålunda inbetalda medlen skulle av riksgäldskontoret
förvaltas såsom en särskild fond under namn av Bergsjö bredspårsfond.
Enligt åtagande Lomme riksgäldskontoret att å inbetalda belopp gottgöra
5 procent ränta på ränta.

Då fonden genom förevarande inbetalningar och genom räntetillägg eller
på annat sätt, exempelvis genom kontanta tillskott eller naturaprestationer
från kommuner eller enskilda, vuxit till ett belopp, som inberäknat ett av
Kungl. Majit åt O. K. B. beviljat låneunderstöd å 216 360 kronor svarade
mot minst en tredjedel av engångskostnaden för ombyggnad till bredspår
av järnvägen Harmånger—Bergsjö enligt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
godkänd beräkning, kunde O. K. B. eller Bergsjö kommun föreslå ombyggnadens
genomförande. För det fall att ombyggnaden bomme till stånd,
ägde O. K. B att fritt förfoga över Bergsjö bredspårsfond i och för ombyggnaden.
De förut omnämnda skuldbevisen skulle jämväl helt upphöra att
gälla samtidigt som ifrågavarande bandel bredspårig öppnades för allmän trafik,
och därmed skulle även upphöra den O. K. B. åliggande skyldigheten
alt fullgöra inbetalningar till Bergsjö bredspårsfond. Uppnåddes icke enighet
huruvida ombyggnaden skulle utföras eller icke, skulle frågan underställas
Kungl. Majit, som hade att avgöra densamma med hänsyn till innebörden
av förevarande avtal samt till rådande ekonomiska och finansiella förutsättningar.
Hade beslut rörande ombyggnaden icke fattats inom 20 år efter det
järnvägen Strömma—Harmånger öppnats för allmän trafik, vore Bergsjö
kommun och Hudiksvalls stad genom samstämmiga beslut berättigade påfordra,
att de förenämnda skuldbevisen inlöstes. Härtill skulle i första hand
användas Bergsjö bredspårsfond. Skulle densamma därtill ej förslå, finge,
i den mån det erfordrades, det omförmälda låneunderstödet å 216 360 kronor
tillgripas. Vad av Bergsjö bredspårsfond återslode, sedan erforderligt be -

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

lopp för inlösen av nyssnämnda skuldbevis blivit avsatt, skulle tillfalla
O. K. B.

Ifrågavarande överenskommelse tillkom efter ingående förhandlingar mellan
N. H. J. och O. K. B., avseende att enligt föreskrift i förenämnda Kungl.
Maj:ts resolution den 1 juli 1918 lämna N. H. J. ersättning för det intrång
och den skada, som bolaget kunde komma att lida genom ostkustbanans
tillkomst. Det må framhållas, att ortsintressenterna därvid i första hand
sökte tillförsäkra orten möjlighet att framdeles få bandelen Harmånger—
Bergsjö ombyggd till normalspår samtidigt som den nye ägaren förpliktades
att i angiven utsträckning upprätthålla trafiken å samma bandel.

Kommittén upplyser, att behållningen i Bergsjö bredspårsfond den 30 juni
1944, inklusive upplupen ränta, i avrundat belopp utgjort 262 320 kronor.
Tillsammans med förenämnda låneunderstöd å 216 360 kronor stå alltså tillhopa
478 680 kronor till förfogande för eventuell ombyggnad. Då en sådan
av järnvägsstyrelsen beräknats kunna verkställas för i runt tal 1 miljon
kronor, får det i överenskommelsen stipulerade finansiella villkoret för ombyggnadsfrågans
upptagande till prövning sålunda anses vara uppfyllt.

Trafikutvecklingen å Bergsjöbanan.

Fråga om persontrafikens nedläggande.

1943 års järnvägskommitté övergår härefter till att behandla trafikutvecklingen
å Bergsjöbanan. Under hänvisning till att denna ur ekonomisk synpunkt
visat sig ogynnsam och att driften lämnat betydande underskott, erinrar
kommittén, att frågan om persontrafikens nedläggande vid skilda tillfällen
underställts Kungl. Maj :ts prövning, ehuru hittills utan resultat. Härutinnan
anför kommittén i huvudsak.

Redan i en till Kungl. Majit den 7 september 1932 ingiven skrivelse hemställde
O.K.B., att bolaget måtte befrias från skyldigheten att å järnvägslinjen
ombesörja persontrafik. Sedan nämnda linje i samband med statens
förvärv av ostkustbanan införlivats med statsbanenätet, fullföljde järnvägsstyrelsen
den av bolaget gjorda framställningen. I häröver den 14 december
1933 avgivet utlåtande framhöll länsstyrelsen i Gävleborgs län, att vad dittills
i ärendet framkommit gåve vid handen, att persontrafiken å ifrågavarande
linje i och för sig kunde utan olägenhet ersättas med redan befintlig eller
ytterligare ifrågasatt linjetrafik. Innan ändring skedde, borde emellertid enligt
länsstyrelsens mening undersökas, huruvida persontrafik med moderna
motorvagnar å järnvägen kunde med ekonomisk fördel eller utan avsevärd
ekonomisk förlust ifrågakomma för upprätthållande av den statens
järnvägar enligt avtal åliggande skyldigheten att trafikera järnvägen Harmånger—Bergsjö
med visst antal turer. Vidare borde en eventuell indragning
av persontrafiken föregås av en närmare utredning i fråga örn ordnande pa
bästa möjliga sätt av linjetrafiken inom järnvägens trafikområde.

Sedan Kungl. Majit anbefallt länsstyrelsen att i samråd med järnvägsstyrelsen
verkställa utredning i ämnet, redogjorde länsstyrelsen i skrivelse den
20 juni 1938 för resultaten därav samt förklarade sig anse, att frågan örn
indragning av persontrafiken å Bergsjöbanan för det dåvarande icke borde
föranleda åtgärd. Järnvägsstyrelsen avgav den 5 november 1938 anbefallt
utlåtande i ärendet och anförde därvid, att persontrafiken även efter övergång
till rälsbussdrift vållade ett betydande underskott. På grund härav och
då, såsom länsstyrelsen vitsordat i sitt år 1933 avgivna utlåtande, ifrågavarande
trafik i och för sig borde kunna utan olägenhet ersättas med redan
befintlig eller ytterligare ifrågasatt linjetrafik, fann sig järnvägsstyrelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

5

böra vidhålla sitt tidigare gjorda yrkande. Med hänsyn till föreliggande förhållanden
och särskilt de av statens järnvägar genom insättande av rälsbussar
vidtagna åtgärderna för persontrafikens upprätthållande under de
närmaste åren syntes emellertid med ett nedläggande av persontrafiken kunna
anstå ännu några år.

Genom beslut den 25 november 1938 förklarade Kungl. Majit därefter, att
vad i ärendet förekommit icke föranledde annan åtgärd än att handlingarna
i ärendet skulle överlämnas till järnvägsstyrelsen.

I skrivelse den 9 juni 1941 till Kungl. Majit föreslog järnvägsstyrelsen
ånyo, att frågan örn persontrafikens nedläggande å Bergsjöbanan med det
snaraste skulle upptagas till prövning med hänsyn till den ändring i förhållandena,
som inträtt sedan nyssnämnda beslut meddelades. Till stöd för
sin framställning anförde styrelsen i övrigt:

»Persontrafiken å ifrågavarande linje har under de senaste åren ombesörjts
medelst rälsbussar, vilka till i september 1939 dagligen utförde fyra
turer i vardera riktningen. Två av dessa turer måste då inställas på grund
av vidtagna restriktioner i bensintilldelningen, och den 15 maj 1940 inställdes
ytterligare en dubbeltur. Från nämnda tidpunkt har persontrafiken sålunda
hittills uppehållits med endast ett rälsbusståg i vardera riktningen.
Hela antalet resande under år 1940 uppgick till 13 000 och persontrafikinkomsten
till 7 400 kronor. Statens järnvägars kostnader under samma tid
för linjen Harmånger—Bergsjö framgå av följande sammanställning.

Hela kost- Härav beräknas bortnaden
under falla vid persontrafikens
år 1940 nedläggande

För drift och underhåll:

Kronor

Kronor

Banavdelningen..............

27 260

9 000

Maskinavdelningen...........

29 220

1 120

Trafikavdelningen............

24 000

8 500

Huvudverkstäderna ..........

4 825

325

Avsättning till förnyelsefond ....

15 320

8 910

Summa

100 625

27 855

Angivna summa, 27 855 kronor, torde böra höjas med 10 procent på grund
av att viss besparing uppkommer även å andra konton än dem, som nu varit
föremal för särskild utredning.

Kostnaderna för persontrafiken torde sålunda kunna uppskattas till i runt
tal 30 600 kronor. Då inkomsterna såsom nyss nämnts uppgingo till endast
7 400 kronor, vållade ifrågavarande trafik följaktligen en driftförlust av
23 200 kronor. Till jämförelse må nämnas, att Ostkustbanans aktiebolag år
1932 räknade med en driftförlust å persontrafiken av 32 000 kronor och
att järnvägsstyrelsen år 1935 uppskattade förlusten till 27 800 kronor. Någon
minskning av driftförlusten kan sålunda konstateras, beroende på dels övergången
till rälsbussdrift, dels ovannämnda tågindragning, som medfört viss
minskning av utgifterna utan att trafiken och inkomsterna nämnvärt påverkats
— resefrekvensen i det under år 1940 indragna tågparet var nämligen
mycket obetydlig — dels slutligen de med 10 procent höjda biljettavgifterna.
Driftförlusten måste emellertid trots de till nedbringande av densamma vidtagna
åtgärderna fortfarande betecknas som avsevärd såväl i och för sig
som ställd i relation till omfattningen och nyttan av den järnvägsledes ombesörjda
persontrafiken. Belysande härför är bland annat, att resandeantalet
å järnvägslinjen nedgått från 23 800 år 1932 lill 13 000 år 1940 och att som
följd härav driftförlusten pr resande stigit från 1,35 kronor år 1932 till 1,75

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

kronor år 1940. Driftresultatet är sålunda i själva verket relativt sett betydligt
sämre nu än för ett tiotal år sedan.»

Beträffande omfattningen av den inom Bergsjöbanans trafikområde bedrivna
landsvägstrafiken anmärkte järnvägsstyrelsen, att statens järnvägars
busslinjer i Hälsingland, de s. k. Hudiks vallslin jerna, under år 1940 utökats
dels genom förvärv av en busslinje mellan Hudiksvall och Harmånger över
Stocka och dels genom öppnandet av en ny linje mellan Harmånger och
Buter, vilken linje löpte i stort sett parallellt med järnvägslinjen Harmånger—
Bergsjö. För det fall att trafiken finge helt överflyttas från järnvägen till
landsvägen, vöre vidare ifrågasatt att bussturerna å linjen Bergsjö—Hudiksvall
skulle utökas med dels en dubbeltur å förmiddagen, dels en enkeltur
Hudiksvall—Bergsjö å eftermiddagen, dels ock ytterligare en dubbeltur å
lördags- och söndagskvällar. Även å den nya linjen Buter—Harmånger, som
för det dåvarande trafikerades med två bussturer i vardera riktningen, vöre
en ny dubbeltur vardagar avsedd att inläggas. Järnvägsstyrelsen framhöll, att
de sålunda ifrågasatta nya turerna bomme att bereda ortsbefolkningen avsevärt
förbättrade resemöjligheter. En dylik utökning av landsvägsturerna
med bibehållande av trafiken å järnvägen vöre emellertid icke ekonomiskt
försvarbar, i all synnerhet som trafikapparaten i detta område redan torde
få anses överdimensionerad.

I sin skrivelse berörde järnvägsstyrelsen även bestämmelsen i överenskommelsen
mellan O.K.B. och N.H.J. av innehåll, att O.K.B. — och sålunda numera
statens järnvägar — förbundit sig att med minst två tåg om dagen i
vardera riktningen trafikera sträckan mellan Bergsjö och Harmånger med
anslutning till söderut gående och söderifrån kommande tåg. Järnvägsstyrelsen
anförde härutinnan:

»Syftet med ovannämnda överenskommelse var uppenbarligen att säkerställa
den utmed Bergsjöbanan boende befolkningen mot den eventualiteten,
att ostkustbanans tillkomst skulle för dem kunna komma att medföra försämrade
kommunikationsförhållanden eller med andra ord att tillförsäkra
berörda befolkning ett visst minimum av resemöjligheter. Tack vare de efter
nämnda tidpunkt tillkomna busslinjerna, vilka samtliga äro i statens järnvägars
ägo, och de å dessa linjer uppehållna turerna torde befolkningen
emellertid i själva verket numera vara väsentligt bättre tillgodosedd i nämnda
hänseende än under Norra Hälsinglands järnvägs trafikeringstid, och så
torde alltjämt bliva fallet, även örn de få kvarvarande personturerna å järnvägen
helt inställas och på detta sätt hela persontrafiken inom ifrågavarande
trafikområde övertagas av busslinjerna. Under sådana förhållanden och då
såsom redan framhållits antalet turer å busslinjerna är avsett att utökas i
händelse persontrafiken å Bergsjöbanan nedlägges, bör ovannämnda bestämmelse
enligt järnvägsstyrelsens mening icke rimligen kunna få givas en
sa bokstavlig innebörd, att densamma kan få lägga hinder i vägen för vidtagande
av en i och för sig synnerligen väl motiverad rationaliseringsåtgärd.
Det torde härvid jämväl böra beaktas, att nu inträdd fullständig rubbning
i de ekonomiska förutsättningarna för upprätthållande av persontrafiken å
berörda järnväg, vilka lågo till grund för ovannämnda överenskommelse,
föranletts av åtgärder, över vilka järnvägsstyrelsen saknat inflytande. Koncession
har nämligen successivt beviljats å med järnvägen konkurrerande
busslinjer, vilket haft till följd att järnvägen förlorat nästan all betydelse
och att persontrafiken å densamma icke längre kan upprätthållas utan betydande
ekonomisk förlust. Att statens järnvägar sedermera förvärvat dessa
busslinjer ändrar icke detta förhållande, då ett nedläggande av busstrafiken
som ovan nämnts icke torde kunna ifrågasättas.»

Under åberopande av det sålunda anförda och vad i tidigare framställ -

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

7

ningar anförts hemställde järnvägsstyrelsen om tillstånd att från tidpunkt,
som styrelsen kunde finna lämplig, helt nedlägga persontrafiken å förevarande
järnvägslinje.

Kommunalfullmäktige i Bergsjö socken anförde i avgivet yttrande, att
trafiken å järnvägen motarbetades på så sätt, att landsvägsbuss på morgonen
avginge från Bergsjö samtidigt med ett personförande tåg och att biljettpriset
mellan Hudiksvall och Bergsjö ställde sig billigare å busslinjen än
å järnvägen. På grund härav vidhöllo fullmäktige, att avtalsenlig trafik
skulle upprätthållas med minst två gods- och personförande tåg eller rälsbussar
i vardera riktningen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län fann sig i utlåtande den 2 september 1941
för det dåvarande icke böra fatta definitiv ställning till det ifrågasätta nedläggandet
av persontrafiken. Länsstyrelsen kunde nämligen icke värja sig
för den farhågan, att tidpunkten för nedläggandet av persontrafiken å järnvägslinjen
vöre med hänsyn till tidsläget olämpligt vald. Huru länge omnibuslinjetrafiken
kunde i betraktande av bristen på grova bilringar komma
att drivas, vore synnerligen ovisst. Den driftförlust, sorn av järnvägsstyrelsen
omförmäldes, syntes icke vara i förhållande till de berörda bygdernas
intressen av den storleksordning, att tvingande skäl till denna frågas återupptagande
nu förelåge. Länsstyrelsen förordade därför, att ärendet för det
dåvarande icke måtte föranleda till någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Chefen för försvarsstaben avgav den 13 september 1941 yttrande över
framställningen. I detta uttalades, att ur transportteknisk synpunkt intet
vore från militär sida att erinra mot bifall till framställningen. Med hänsyn
till försörjningsläget beträffande bilgummi borde dock överflyttningen
av persontrafiken från järnväg till landsvägsbuss icke äga rum i dåvarande
situation.

Genom beslut den 16 januari 1942 fann Kungl. Majit framställningen icke
föranleda någon Kungl. Majits åtgärd.

Bergsjöbanans driftkostnader
vid olika spårvidder.

1943 års järnvägskommitté behandlar härefter kostnaderna beträffande
personalbehov, förvaltning, banunderhåll, förråd och verkstadstjänst samt
den direkta drifttjänsten ävensom anskaffning och underhåll av rullande
materiel vid nuvarande spårvidd och efter en eventuell ombyggnad av Bergsjöbanan
till normalspår. Kommittén upplyser, att järnvägsstyrelsen på föranledande
av kommittén verkställt en utredning härutinnan, varvid förutsatts
att persontrafiken kommer att besörjas med rälsbuss och godstrafiken
med ånglok. En sammanställning av järnvägsstyrelsens kostnader, räknade
efter 1938 års prisnivå, utvisar följande.

Banbevakning och underhåll ..........

Maskintjänsten kostnader inklusive verk-

stadskostnader......................

Trafiktjänsten kostnader ..............

891 mm

1 435 mm

1938 års
trafik
kr.

Sannolik

trafik

kr.

1938 års
trafik
kr.

Sannolik

trafik

kr.

30 000

53 000

27 300

30 000

37 400

27 300

34 000

52 500

21 400

34 000

37 700

21 400

Summa

110300

04 700

107 000

03 100

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

I anslutning till denna sammanställning hade järnvägsstyrelsen anfört, att
den övervägande delen av persontrafiken mellan Harmånger och Bergsjö
framfördes med landsvägsbussar och att persontrafiken på järnvägen vore
så obetydlig, att skäl alltjämt förelåge att till minskande av den betydande
driftförlust, som vållades statens järnvägar på grund av järnvägstrafiken
mellan Harmånger och Bergsjö, snarast möjligt slopa persontrafiken på denna
bandel. Järnvägsstyrelsen hade vidare framhållit, att godstrafiken, som
för närvarande omfattade vissa krisbetonade transporter av bränsle och gengasved,
vid återgång till fredstid måste beräknas bliva av synnerligen ringa
omfattning. Det kunde därför ifrågasättas, om ej även godstrafiken på bandelen
borde slopas och bandelen således helt nedläggas.

En ombyggnad av bandelen till normalspårsdrift väntades enligt järnvägsstyrelsen
icke i nämnvärd utsträckning vara av betydelse för trafikutvecklingen,
särskilt som befintliga överföringsvagnar möjliggjorde vagnslastgodsets
framförande till och från bandelen utan omlastning och några särskilda
omlastningsavgifter ej för närvarande beräknades.

1943 års järnvägskommitté omnämner i detta sammanhang, att den i samråd
med järnvägsstyrelsen underkastat förenämnda kostnadssiffror ytterligare
bearbetning, varvid förutsatts, att banan skulle ombyggas till normal
spårvidd och persontrafiken nedläggas. Kommittén meddelar, att de omnämnda
kostnadssiffrorna under den antagna förutsättningen ansetts kunna
reduceras till 22 000 kronor för bantjänsten, 20 000 kronor för maskintjänsten
och 16 000 kronor för trafiktjänsten. Den sammanlagda årskostnaden
skulle alltså kunna begränsas till 58 000 kronor. Kommittén uttalar, att vid
en jämförelse mellan sistnämnda belopp och de beräknade kostnaderna vid
både person- och godstrafik å normalspår framginge, hurusom en betydande
besparing i driftkostnaderna bleve möjlig, därest endast godstrafik ombesörjdes.
Denna besparing vore av samma storleksordning som den järnvägsstyrelsen
tidigare beräknat skulle uppkomma vid nedläggning av persontrafiken
på den nuvarande smalspårslinjen. __

I anslutning till det anförda finner kommittén den i ärendet förebragta
utredningen visa, att de nuvarande driftsformerna på Bergsjöbanan äro förenade
med ekonomiska förluster för det allmänna, samtidigt som de från
bygdens sida betecknas såsom ytterst otillfredsställande och uppgivas vara
ägnade att medföra en avfolkning av de av banlinjen berörda orterna.

Det framtida trafikbehovet i Bergsjöbygden.

Beträffande det framtida trafikbehovet i Bergsjöbygden omnämner järnvägskommittén,
att vid sammanträde mellan kommittén och representanter
för bygden bland annat framhållits, att den produktiva skogsarealen inom
Bergsjöbanans trafikområde uppginge till sammanlagt omkring 67 000 hektar
med en beräknad årlig avkastning av 167 000 m3 (fast mått). Av denna kvantitet
beräknades 68 500 m3 bestå av lövskogsvirke, specialsortiment och
brännved, som förutsattes komma att fraktas på järnväg. Återstoden, utgörande
timmer och massaved, antoges bäst kunna forslas flottledes. I fråga

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

9

om jordbrukets behov hade uttalats, att enligt senaste jordbruksräkning
Bergsjö socken innefattade 3 339 har brukad jord, Hassela socken 1 325 har
och den del av Harmångers socken, som inginge i banans trafikområde,
700 har. Antalet brukningsdelar i respektive kommuner utgjorde respektive
594, 285 och 115. De årliga transporterna för jordbrukets behov till banans
trafikområde bestode huvudsakligen av konstgödsel, utsäde, cement, byggnadsmateriel,
redskap och maskiner samt kraftfoder och andra fodermedel.
Produkter till avsalu vore framför allt hö och potatis. I detta sammanhang
hade erinrats örn den omfattande odling av jordgubbar, som bedreves i
Bergsjö med omnejd. Under säsongen, som varade 5 å 6 veckor, levererade
Bergsjö jordgubbsodlareförening varor till ett värde av cirka 500 000 kronor.
Föreningen hade dessutom tor avsikt att inom kort upptaga handel med
potatis och andra produkter i parti. Handel nied lingon och andra skogsbär
hade redan en stor omfattning. Dessutom vore föreningen betänkt på
att starta en fruktkonservfabrik för tillvaratagande av sekunda bär, så snart
sockertilldelning och befrakiningsanordningar gjorde det möjligt. I fråga
örn den inom Bergsjöbygden befintliga industriella verksamheten hade anförts,
att Gränsfors yxfabrik och Bergsjöverken vore de mest betydande
företagen. Det sistnämnda tillverkade tröskverk och andra lantbruksmaskiner.
Vidare funnes ett antal mindre verkstadsföretag av olika slag. Själva
Bergsjö samhälle vore en betydande handelsort för den omgivande bygden.

Kommitténs ståmlpunktstagande.

Kommittén övergår härefter till att utveckla de skäl, som varit bestämmande
för dess ställningstagande i föreliggande fråga. Såvitt angår Bergsjöbanans
ombyggnad till normalspår anför kommittén därvid
till en början.

Av de lämnade uppgifterna framgår, att inom Bergsjöbanans trafikområde
en jämförelsevis livlig verksamhet är rådande inom olika produktionsgrenar
och att ett påtagligt behov av förbättrade järnvägsförbindelser anses föreligga.
Missnöjet med de nuvarande järnvägskommunikationerna är så mycket
mer förklarligt som det här gäller en bygd, vilken på sin tid med egna
medel skapat en järnväg till närliggande stad, Hudiksvall, men sedermera
fått denna järnväg avbruten och i stället erhållit anslutning å en lantstation
till en järnväg med annan spårvidd. Det är alltså förståeligt, att man inom
bygden lagt särskild vikt vid bestämmelserna i 1927 års avtal om Bergsjö
bredspårsfond, då dessa bestämmelser betraktas såsom en i praktiken säker
garanti för, alt bygden framdeles skulle få tillbaka den obrutna spårförbindelsen
med Hudiksvall.

Med hänsyn till bygdens befolkning och näringsliv äro förbättrade möjligheter
till godstrafik genom linjens ombyggnad till normalspår av särskilt
intresse. Ett upprätthållande å järnvägen av persontrafiken synes däremot
icke lika angeläget. Statens järnvägars busslinjer i Hälsingland, de s. k. Hudiksvallslinjerna,
hava nämligen numera sådan omfattning, att befolkningen
inom bandelens trafikområde erhållit mycket bättre resemöjbgheter än tidigare,
då persontrafiken endast upprätthölls järnvägsledes — resemöjligheter,
vilka efter kriget väntas bliva betydligt förbättrade. Såsom en följd av
tillkomsten av busslinjerna har persontrafiken å järnvägen avtagit i mycket
hög grad. Järnvägsstyrelsen har i sin senaste framställning örn persontrati -

10

.Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

kens nedläggande anfört, att en utökning av landsvägslurema med bibehållande
av trafiken å järnvägen icke synes ekonomiskt försvarbar. Vid de förhandlingar,
1943 års järnvägskommitté fört med bygdens representanter,
har från de sistnämndas sida emellertid framhållits, att det innebure en
halvmesyr, som icke kunde godtagas, att iordningställa en järnväg, som icke
kunde ombesörja personbefordran eller paket- och ilgodstrafik, och att upprätthållandet
av persontrafik vore en oundgänglig förutsättning för att Bergsjö
och Hudiksvalls kommuner skulle kunna gå med på ett upphävande av
nu bestående överenskommelse.

Kommittén finner det angeläget, att i föreliggande fråga en uppgörelse
träffas, som på ett rättvist sätt tillgodoser såväl bygdens som — i möjlig
mån — statens järnvägars intressen. Ett ryggande av de av O. K. B. ingångna,
av staten sedermera övertagna förpliktelserna synes enligt kommitténs
mening icke kunna komma ifråga gentemot bygderepresentanternas bestämda
gensaga. Vid sådant förhållande nödgas staten, därest överenskommelse
icke träffas, vidmakthålla en i drift synnerligen dyrbar järnvägsanordning
och därjämte årligen avsätta omkring 11 000 kronor till bredspårsfonden
samt förränta dessa medel efter 5 procent. Härav följer, att fonden inom
ca 15 år vuxit till ett så högt belopp, att den jämte omförmälda låneunderstöd
blir tillräcklig att bestrida den beräknade kostnaden för ombyggnad av järnvägen.
Det har redan framhållits, att Bergsjöbygden genom tillkomsten av
ostkustbanan blivit försatt i en ogynnsam undantagsställning gentemot närligggade
områden. Rättvisligen kan bygden icke i all framtid tvingas att förbliva
i en sådan.

Under hänvisning till det anförda och under erinran att en preliminär beräkning
rörande kostnaderna för en efter enkla tekniska normer verkställd
ombyggnad av Bergsjöbanan på kommitténs föranstaltande verkställts inom
järnvägsstyrelsen, slutande å ett belopp av omkring 1 miljon kronor, finner
kommittén det ur statens synpunkt icke behöva möta betänkligheter att åtgärder
nu vidtagas för att möjliggöra en ombyggnad av järnvägen, särskilt
som ombyggnadsföretaget kunde tjäna som sysselsättningsobjekt under en
arbetsmarknadskris. Kommittén tillägger, att arbetslönerna på platsen för
ombygggnaden eller den direkta lönekvoten beräknas uppgå till ca 50 procent
av den totala kostnaden för banans ombyggnad och motsvara arbete för
100 man under ett år, samt att arbetet beräknas kunna igångsättas efter
mycket kort varsel. I anslutning härtill uttalar kommittén, att det vid ett
behörigt hänsynstagande till samtliga på frågan inverkande omständigheter
förefallit kommittén, som skulle övervägande skäl tala för en sådan lösning
av förevarande sedan länge svävande ombyggnadsfråga, att staten nu medgåve,
att bredspårsfonden och förenämnda låneunderstöd å 216 360 kronor
disponerades för ombyggnaden, och dessutom ansloge de medel, som därutöver
kunde vara erforderliga för en ombyggnad enligt enkla tekniska
normer, i första hand avpassade efter godstrafikens krav.

Beträffande frågan om upprätthållande av persontrafiken
å Bergsjöbanan anför kommittén till utveckling av sin ståndpunkt.

Underhandlingsläget visade, att någon överenskommelse icke skulle kunna
komma till stånd, därest från statens sida krav restes på att omedelbart nedlägga
denna trafik. I anledning härav framfördes vid förhandlingar inför
länsstyrelsen i Gävleborgs län mellan de båda kommittéerna från länssty -

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

11

relsens sida förslag om utredning rörande lämpligheten av det lokala trafikbehovets
tillgodoseende i viss utsträckning genom rälsbusstrafik, i vilken
utredning insättandet på prov under viss tid av rälsbuss mellan Hudiksvall
och Bergsjö borde ingå. Från båda sidor ansåg man sig böra i princip godtaga
detta förslag. Mellan kommittéerna uppnåddes sålunda enighet därom,
att utredningen lämpligen syntes böra anförtros åt järnvägsstyrelsen i samråd
med länsstyrelsen samt representanter för Bergsjö och Hudiksvalls kommuner
ävensom att den nämnda provdriften med genomgående rälsbuss mellan
Hudiksvall och Bergsjö borde genomföras under skälig tid och under omständigheter,
som tilläte ett tillförlitligt bedömande av det lämpliga och ekonomiskt
försvarbara i att tillgodose det lokala trafikbehovet i viss utsträckning
genom rälsbusstrafik. Resultatet av utredningen skulle därefter underställas
Kungl. Majit, som hade att avgöra, huruvida persontrafik i fortsättningen
borde upprätthållas eller icke.

Slutligen behandlar 1943 års järnvägskommitté de olika bestämmelserna
i avtalet och anför till närmare belysning av desamma.

Enligt den nu gällande överenskommelsen av år 1927 har staten åtagit sig
att trafikera järnvägslinjen med två tåg i vardera riktningen. I stället för
detta åtagande har nu enligt det träffade villkorliga avtalet trätt en förbindelse
för statens järnvägar att — sedan järnvägslinjen ombyggts — å densamma
vardagar upprätthålla regelbunden godstrafik med ett tåg i vardera
riktningen eller, örn trafikens omfattning så skulle kräva, med flera
tåg. Därest transportbehovet visade sig vara så ringa, att tåg icke skäligen
borde framföras regelbundet, finge trafiken efter Kungl. Maj: Is bestämmande
upprätthållas i den omfattning behovet krävde. Genom sagda bestämmelser
har Kungl. Majit — liksom beträffande statens järnvägars övriga linjer
— fått i sin hand att bestämma trafikens omfattning helt i enlighet med det
föreliggande behovet av godstransporter järnvägsledes. På samma sätt har
Kungl. Majit fått befogenhet att — sedan den förut omnämnda utredningen
verkställts rörande persontrafiken — avgöra, huruvida persontrafik skall
äga rum å järnvägen.

På grund av vad sålunda anförts föreslår 1943 års järnvägskommitté, att
Kungl. Majit måtte godkänna det av kommittén ingångna avtalet samt vidtaga
förberedande åtgärder för Bergsjöbanans ombyggnad i så god tid, att
ombyggnaden kunde komma till utförande så snart konjunkturläget befunnes
motivera dylika arbeten.

Avgivna utlåtanden.

Över järnvägskommitténs förslag hava på grund av remisser utlåtanden avgivits
av järnvägsstyrelsen, fullmäktige i riksgäldskontoret, länsstyrelsen i
Gävleborgs län samt investeringsutrcdningen.

Under hänvisning till att 1943 års järnvägskommitté i sin skrivelse framhållit,
att frågan om Bergsjöbanans ombyggnad på grund av förhållandena
vid ostkustbanans tillkomst och den i samband därmed träffade överenskommelsen
skilde sig från andra liknande frågor och att bär ifrågavarande
ärende därför borde bedömas efter andra grunder än dem, som eljest bomme
att vara bestämmande för kommitténs ställningstagande, förklarar järnvägsstyrelsen,
att den vore med kommittén ense därom, att den mellan Ostkust -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

banans aktiebolag och Norra Hälsinglands järnvägsaktiebolag år 1927 träffade
överenskommelsen och då särskilt vad i denna överenskommelse stadgats
i fråga örn Bergsjöbanans eventuella ombyggnad till normalspår ävensom
rörande skyldigheten att å densamma uppehålla trafiken i viss omfattning
utgjorde sådana särskilda omständigheter utan motsvarighet på andra
håll, vilka icke kunde förbises. Järnvägsstyrelsen anför vidare.

Då även föreliggande ombyggnadsprojekt — liksom alla dylika — ytterst
torde böra bedömas med hänsyn tagen till dess samhällsekonomiska och
järnvägsekonomiska betydelse, hade det, oaktat här föreliggande särskilda
förhållanden, emellertid enligt styrelsens mening varit önskvärt, att frågan
kunnat få ses i ett större sammanhang och med hänsyn jämväl tagen till
behovet och fördelarna av motsvarande åtgärder på andra håll. Endast
på detta sätt kunna nämligen några hållpunkter erhållas för bedömande av
den relativa angelägenhetsgraden och därmed av den lämpliga ordningsföljden
mellan de olika ombyggnadsförslag, som kommittén kan komma att
framlägga. Eftersom det enligt meddelade direktiv ingår i kommitténs —
liksom även i 1944 års trafikutrednings — uppdrag att även undersöka
möjligheterna att nedlägga driften å vissa bansträckor eller vidtaga andra
åtgärder, kan det dessutom befaras, att ett beslut i första hand rörande Bergsjöbanan
kan komma att i viss mån försvåra en framtida rationalisering och
sanering av järnvägsnätet även om, såsom ovan framhållits, särskilda omständigheter
föreligga i detta fall. Vidare må framhållas, att Bergsjö kommun
icke är berättigad att påfordra utan endast att under vissa förutsättningar
föreslå ombyggnadens genomförande. Det ankommer på Kungl. Maj:t
att »med hänsyn till innebörden av detta avtal samt till rådande ekonomiska
och finansiella förutsättningar» avgöra, huruvida ombyggnaden skall utföras
eller icke.

På grund av här berörda omständigheter uttalar järnvägsstyrelsen, att styrelsen
knappast kunde finna frågan örn ombyggnad av Bergsjöbanan mera
brådskande än att densamma utan olägenhet bort kunna anstå, till dess kommittén
framlagt resultaten av sitt utredningsuppdrag i övrigt.

Järnvägsstyrelsen upptager härefter till behandling de järnvägsekonomiska
förutsättningarna för en ombyggnad av Bergsjöbanan. Under erinran om
kommitténs uttalande, att uppehållandet av trafiken å banan medförde ekonomiska
förluster för det allmänna, anför järnvägsstyrelsen härutinnan.

Huruvida ombyggnaden kan i någon mera nämnvärd grad nedbringa denna
förlust för det allmänna, framgår ej av kommitténs uppgifter. En viss
förbättring av driftresultatet torde visserligen vara att motse genom banans
ombyggnad, i det att driftkostnaderna därigenom kunna beräknas nedbringade
från 94 700 kronor till 93 100 kronor eller alltså med 1 600 kronor
per år (vid en sannolik framtida trafikomfattning). Åtgärden torde även få
en viss stimulerande inverkan på trafikfrekvensen och därmed på inkomstgivningen.
Att effekten skulle bli så betydande, som från bygdens sida i inlagor
till och vid överläggningar med 1943 års järnvägskommitté gjorts
gällande, tillåter sig järnvägsstyrelsen emellertid att betvivla. Överhuvud
taget vill det synas, som om såväl ortsrepresentanterna som 1943 års järnvägskommitté
vid bedömande av förutsättningarna för och behovet av en
ombyggnad i allt för hög grad tagit intryck av kristidens förhållanden med
då rådande stora trafik och brist på såväl vanliga trafikvagnar som överföringsvagnar.
I den mån en bättre jämvikt återinträder i detta hänseende

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

13

— så har för övrigt redan skett i och med att ytterligare ett antal överföringsvagnar
kunnat ställas till Bergsjöbanans förfogande -—- lärer knappast
med fog kunna göras gällande, att befraktningsanordningarna lägga hinder
i vägen för den industriella utveckling å orten, vartill förutsättningar eljest
kunna föreligga.

Det är för övrigt icke på spårvidden i och för sig som det beror, huruvida
trafiken uppehälles på ett mer eller mindre tillfredsställande sätt utan härvidlag
inverka i lika hög eller kanske i ännu högre grad andra förhållanden.
Oberoende av spårvidden måste järnvägsförbindelserna nämligen anpassas
efter trafikunderlaget, och endast örn och i den mån detta så motiverar och
kräver, kan någon nämnvärd förbättring i tågförbindelserna därför ställas
i utsikt, även om banan göres normalspårig. Styrelsen bortser härvid från
vissa i detta sammanhang åberopade men enligt styrelsens mening mera
oväsentliga moment som exempelvis att berörda bygd genom ostkustbanans
tillkomst fått sin järnväg avbruten och i stället erhållit anslutning å en lantstation
till en järnväg med annan spårvidd. Å andra sidan är nämligen att
beakta, att ostkustbanan väl haft och har sin betydelse även för dem, som
närmast äro intresserade av Bergsjöbanan, och att dennas förra ägare dessutom
efter år 1947, om de så önska, kunna erhålla ersättning med 50 procent
av aktiernas värde för det intrång, som ostkustbanan medfört.

Att den nu ifrågasatta åtgärden skulle vara nära nog ett livsvillkor för berörda
bygd och med ett slag skapa betingelser för en så storartad uppryckning
och utveckling, som från dess sida gjorts gällande, vågar järnvägsstyrelsen
alltså på goda grunder betvivla. Sedd ur järnvägsekonomisk och samhällsekonomisk
synpunkt torde ombyggnaden fastmer få anses snarare
mindre än mera motiverad än som kan visa sig vara fallet i fråga om vissa
andra smalspåriga banlinjer.

I anslutning härtill uttalar järnvägsstyrelsen, hurusom den enda omständighet,
som kunde motivera att frågan örn Bergsjöbanans ombyggnad upptoges
till prövning för sig och före övriga tänkbara ombyggnadsprojekt, vore
angelägenheten att så att säga köpa sig fri från de förpliktelser, som på grund
av 1927 års överenskommelse kunde anses åvila staten. Järnvägsstyrelsen
anför härom i huvudsak.

Såsom framgår av den av kommittén lämnade redogörelsen har järnvägsstyrelsen
vid två tillfällen gjort framställning om tillstånd att nedlägga persontrafiken
å Bergsjöbanan. Styrelsen har också förebragt övertygande sakliga
skäl för en sådan åtgärd, vilket även vitsordats av länsstyrelsen. Det
oaktat hava de av styrelsen gjorda framställningarna icke föranlett någon
Kungl. Maj:ts åtgärd. Huruvida skälet härtill kan ha varit, att den i 1927
års överenskommelse stadgade skyldigheten i avseende å trafikens uppehållande
befunnits vara juridiskt bindande och på denna grund ansetts utgöra
hinder för ett bifall — vilket från ortens sida nu liksom tidigare gjorts gällande
— undandrager sig givetvis styrelsens bedömande. Styrelsen har med
sina sålunda tagna initiativ i varje fall icke velat rygga berörda förpliktelse
utan ansett avtalets syfte väl tillgodosett, även om persontrafiken å järnvägslinjen
nedlades, tack vare den goda omnibustrafik, som kommit till
stånd efter den tidpunkt, då nyssnämnda stadgande tillkom.

Eftersom det från orten så bestämt hävdats, att berörda stadgande skulle
äga juridiskt bindande verkan och kommittén i varje fall tydligen finner visst
fog föreligga för att så skulle kunna vara förhållandet, vore det emellertid,
som ovan framhållits, av viss betydelse att bringa hela 1927 års överenskommelse
alt upphöra.

14

Kungl. Maj.-ts proposition nr 107.

Syftet med det av kommittén framlagda förslaget synes också från början
ha varit att komma förbi denna överenskommelse och bereda möjlighet
till en fri och obunden prövning av frågan, huruvida och i vad mån persontrafik
i fortsättningen anses böra uppehållas å banlinjen. Sedan från bygdens
sida framhållits, att upprätthållandet av persontrafik vore en oundgänglig
förutsättning för att Bergsjö och Hudiksvalls kommuner skulle kunna
gå med på ett upphävande av nu bestående överenskommelse, har kommittén
för att åstadkomma en samförståndslösning emellertid givit efter på
denna punkt i så måtto, att i den föreslagna nya överenskommelsen intagits
en bestämmelse örn att utredning skall verkställas rörande möjligheterna
att å järnvägslinjen upptaga persontrafik i den omfattning resebehovet
påkallar och att i denna utredning skall ingå insättandet på prov av rälsbuss
mellan Hudiksvall och Bergsjö under skälig tid.

Beträffande innebörden av nämnda bestämmelse om utredning rörande
persontrafiken framhåller järnvägsstyrelsen, att bestämmelsen — utan vilken
någon ny överenskommelse tydligen icke skulle ha kunnat komma till
stånd — i förening med nämnda under förhandlingarna från ortsrepresentanternas
sida gjorda deklaration alltjämt komme att försvåra ett nedläggande
av persontrafiken, även örn den i den nya överenskommelsen bestämda
utredningen skulle ge vid handen, att fullgoda skäl för vidtagande av
en sådan åtgärd förelåge. Järnvägsstyrelsen erinrar tillika om att staten
enligt den nya överenskommelsen skulle förbinda sig att efter järnvägslinjens
ombyggnad upprätthålla regelbunden godstrafik i viss omfattning. Denna
skyldighet kunde visserligen begränsas, men den kunde aldrig helt upphöra
— godstrafiken skulle med andra ord alltid upprätthållas. Med hänsyn
härtill anser järnvägsstyrelsen, att 3 och 4 §§ i avtalet borde utgå, samt anför
härutinnan ytterligare.

På grund av dessa stadganden skidle ifrågavarande bandel alltjämt komma
att intaga en mera gynnad ställning än övriga statliga järnvägslinjer, för
vilka inga dylika förpliktelser gälla utan där det ankommer på järnvägsstyrelsen
och i sista hand på Kungl. Majit att anpassa tågantalet efter förhandenvarande
behov. Anses viss ort missgynnad står alltså den möjligheten
alltid öppen att hos Kungl. Majit påtala förhållandet och söka ändring
i administrativ väg. Vad särskilt angår fråga örn nedläggande helt eller delvis
av trafiken å viss bandel är det för övrigt alltid Kungl. Majit, som har
att träffa avgörande, medan järnvägsstyrelsen i dessa fall endast verkställer
utredning och framlägger förslag.

Styrelsen finner det under sådana förhållanden skäligt och rimligt, att den
särställning, som Bergsjöbanan hittills intagit, bringas att upphöra i samband
med att banan ombygges till normalspårig, i all synnerhet som staten
mi står som den ena avtalsslutande parten. Det ligger för övrigt i sakens
natur, att något nedläggande av trafiken icke kan och bör ifrågakomma
omedelbart efter det banan ombyggts till normalspårig utan att verkningarna
av denna åtgärd först böra noga studeras, innan frågan örn en trafikinskränkning
ånyo upptages till prövning. Skulle denna ombyggnad ha en så
storartad inverkan på trafikfrekvensen, som nu gjorts gällande, är det dessutom
tämligen självfallet, att det härefter icke kan bli tal om någon driftsinskränkning.

Slutligen uttalar järnvägsstyrelsen, att styrelsen — därest de för en ombyggnad
av Bergsjöbanan erforderliga medlen anvisades på sådant sätt, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

15

de icke ökade statens järnvägars räntepliktiga kapital —- i övrigt icke ville
motsätta sig ombyggnadens genomförande, så snart det befunnes motiverat
att igångsätta arbeten i syfte att bereda sysselsättning under en arbetsmarknadskris.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava i sitt yttrande anfört bland annat
följande.

Med hänsyn till vad järnvägssstyrelsen i ärendet uttalat och den remitterade
framställningen i övrigt innehåller måste fullmäktige ställa sig synnerligen
betänksamma mot förslaget om banans ombyggande till normalspårig.
Ett dylikt arbete skulle näppeligen kunna anses ur ekonomisk synpunkt försvarligt
i betraktande av de ringa utsikter, som synas föreligga för det för
ombyggnaden erforderliga kapitalets framtida förräntning. Man måste tvärtom
befara, att betydande driftunderskott komma att bli oundvikliga även
efter en ombyggnad.

Såvitt fullmäktige kunna bedöma, borde trafiken till och från Bergsjö och
kringliggande orter för framtiden kunna tillfredsställande skötas vad beträffar
persontrafiken medelst statens järnvägars bussar, sedan linjetrafiken
efter krigets slut blivit utökad på sätt järnvägsstyrelsen antytt, och i fråga
om godstrafiken åtminstone tills vidare genom den nuvarande smalspåriga
banan med anlitande för vagnslastgods av överföringsvagnar, som numera
torde finnas i tillräckligt antal. Framdeles kunde måhända befinnas lämpligt
att, såsom järnvägsstyrelsen ifrågasatt, överflytta även godstrafiken till landsvägen.

Emellertid föreligga i fråga om Bergsjöbanan omständigheter, som medföra
att frågan om hanans eventuella ombyggnad till normalspårig måste
betraktas även ur andra synpunkter än de ekonomiska. Kommittén har lämnat
en utförlig redogörelse för det avtal, som år 1927 träffades mellan Ostkustbanans
aktiebolag och Norra Hälsinglands järnvägsaktiebolag, samt
andra på frågans bedömande inverkande omständigheter. Fullmäktige
kunna därför inskränka sig till att uttala, att berörda alltjämt bindande
avtal är av den innebörd, att fullmäktige oaktat sina ekonomiska betänkligheter
ej anse sig kunna avstyrka 1943 års järnvägskommittés förslag att
Kungl. Maj :t, med godkännande av det träffade preliminära avtalet, måtte
vidtaga förberedande åtgärder för Bergsjöbanans ombyggnad i så god tid, att
densamma kunde komma till utförande så snart konjunkturläget befunnes
motivera dylika arbeten.

Fullmäktige vilja emellertid särskilt understryka, att ombyggnadsarbetet,
örn det skall komma till stånd, ej bör igångsättas omedelbart utan verkställas
först då det kan tjäna som lämpligt sysselsättningsobjekt under en arbetsmarknadskris.

Riksgäldsfullmäktiges ordförande, generaldirektören Örne och riksgäldsfullmäktige
Magnusson hava, med instämmande av riksgäld sdirektören
Sandberg, uttalat skiljaktig mening och ansett, att de två sista styckena av
fullmäktiges yttrande bort ersättas av följande uttalande.

Emellertid föreligga i fråga om Bergsjöbanan omständigheter, som medföra,
att frågan om banans eventuella ombyggnad till bredspårig måste betraktas
även ur andra synpunkter än de ekonomiska. Enligt fullmäktiges
mening vore det dock föga lämpligt att under nu rådande förhållanden på
transportväsendets område skrida till ett avgörande av ombyggnadsfrågan.
Fullmäktige anse fastmer önskvärt, att frågan får vila ännu cn lid för att
upptagas till slutligt avgörande, så snart efter krigets avslutande förutsätt -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

ningar föreligga för ett bättre bedömande än nu är möjligt av trafikområdets
framtida transportvolym såväl beträffande person- som godstrafik och det
för orten lämpligaste sättet för trafikens ombesörjande för framtiden.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län hemställer i sitt utlåtande, att det preliminära
avtalet måtte av Kungl. Majit godkännas. Länsstyrelsen uttalar den bestämda
uppfattningen, att banans ombyggnad till normalspår kommer att
bliva till stort gagn för den trakt, som beröres av järnvägen, samt att jämväl
det statliga intresset torde få anses på ett nöjaktigt sätt tillgodosett. Till närmare
utveckling av sin ståndpunkt har länsstyrelsen anfört.

Vid bedömande av frågan om ordnandet av trafiken mellan Bergsjö och
Hudiksvall måste hänsyn tagas till såväl buss- som järnvägstrafiken beträffande
hela den trakt, som beröres av trafiken. Av utredningen torde framgå,
att i såväl Bergsjö samhälle som omkringliggande orter råder en förhållandevis
livlig verksamhet och att dessa trakter äro i stort behov av bekvämare
förbindelser. Uppenbart torde vara, att trafikförbindelserna med Bergsjö med
omnejd för närvarande icke motsvara ortsbefolkningens berättigade anspråk.
Detta gäller särskilt med avseende på godstrafiken, som enligt vad i ärendet
framkommit icke på ett nöjaktigt sätt kan ombesörjas varken bussledes eller
genom järnvägstransport. Vad persontrafiken angår har från statens järnvägars
sida framhållits, att befolkningen vid resa mellan Hudiksvall och Bergsjö
numera använder sig av bussförbindelserna i stället för järnvägen. Detta
förhållande har emellertid sin orsak i den politik, som från järnvägens sida
drivits för att göra bussförbindelsen mera begärlig. Med obekväma tågförbindelser
och utbytande av förut använda boggivagnar eller rälsbussar mot
små skraltiga, utrangerade vagnar har ortsbefolkningen faktiskt nödgats anlita
de bättre tillrättalagda och även prisbilligare bussförbindelserna. Med bekväma
tågförbindelser och direktgående rälsbuss mellan Bergsjö och Hudiksvall
torde emellertid befolkningens inställning i berörda hänseende kunna
antagas bli helt förändrad. Åvägabringande av fullt tillfredsställande trafikförhållanden
nödvändiggör otvivelaktigt järnvägens ombyggnad till normalspår.
En dylik åtgärd får för övrigt anses lia utgjort en viktig förutsättning
för överlåtandet av Norra Hälsinglands järnväg till Ostkustbanans aktiebolag.

Huruvida en efter ombyggnaden fortsatt persontrafik å järnvägen kan bli
av den omfattning, att den blir ekonomiskt försvarbar, är en fråga, som
icke torde kunna besvaras innan den i avtalet förutsatta utredningen blivit
verkställd.

Enligt vad som upplysts i länsstyrelsens utlåtande hava kommunalfullmäktige
i Bergsjö socken och stadsfullmäktige i Hudiksvall genom belut den 24
september 1944, respektive den 18 oktober 1944 enhälligt godkänt det av 1943
års järnvägskommitté med Bergsjö järnvägslcommitté träffade avtalet.

Investeringsutredningen har anfört följande.

Enligt investeringsutredningens direktiv skola i investeringsreserv, varom
utredningen har att framlägga förslag, ingå företag av sådan angelägenhetsgrad,
bedömd med hänsyn till fredsmässiga angelägenhets- och produktivitetssynpunkter,
att företagen kunna förväntas komma till utförande i normal
ordning under en näraliggande framtid. Bedömning av företags normala angelägenhetsgrad
ankommer i fråga om statliga eller statsunderstödda företag
i första hand på de verk och myndigheter, till vilkas verksamhetsområ -

Kungl. Maj.ts proposition nr 107-

17

den ärendena eller deras prövning är att hänföra. Investeringsutredningens
bedömning av här avsedda företags lämplighet att ingå i investeringsreserv
har i enlighet härmed huvudsakligen skett ur synpunkterna av det i en arbetsmarknadskris
emotsedda sysselsättningsbehovet samt med hänsyn till materialförsörjningen
m. m. I anslutning härtill finner utredningen det ligga utanför
dess uppdrag att yttra sig över frågan, huruvida den föreslagna ombyggnaden
av Bergsjöbanan till normalspår med hänsyn till föreliggande juridiska
och järnvägsekonomiska förhållanden bör komma till stånd eller ej. Därest
emellertid statsmakterna i anslutning till den ståndpunkt, som intagits av
1943 års järnvägskommitté, skulle finna ombyggnaden vara av sådan angelägenhet,
att företaget bör komma till stånd inom en näraliggande framtid, vill
investeringsulredningen för sin del endast understryka, att såväl genom företagets
egenskap att till väsentlig del utgöras av grovarbete som genom dess
belägenhet inom ett område, där behov av ökad sysselsättning i betydande
omfattning kan befaras uppstå vid en arbetsmarknadskris, detsamma är väl
lämpat att ingå i en sysselsättningsreserv.

Sedan 1943 års järnvägskommitté anbefallts att i ärendet yttra sig i anledning
av vad däri förekommit sedan kommittén framlade sitt förslag, har kommittén
den 17 januari 1945 inkommit med sådant yttrande. Kommittén utvecklar
i detta yttrande ånyo de skäl, som varit för kommittén bestämmande
vid dess ställningstagande, och anför härutinnan.

Från Bergsjö kommun hava krav rests, att beslut örn ombyggnaden nu bör
träffas av statsmakterna. Med hänsyn till de omständigheter, under vilka
bredspårsfonden tillkommit, synes det enligt kommitténs mening vara av avgörande
betydelse, att ortsrepresentanterna godtaga den ordning som avses
att ersätta den nuvarande. Kommittén vill hålla före, att det nu framlagda
förslaget till avtal erbjuder en ur allmänekonomiska synpunkter och med
hänsyn till statens intresse lämplig lösning, samtidigt som därigenom ortens
och trafikanternas intressen i möjligaste mån tillgodoses. Det får därvid ej
förbises, att Bergsjöbygden blivit eftersatt i fråga om järnvägskommunikationer,
beroende på att den till helt övervägande del med statsmedel byggda
ostkustbanan erhållit en sådan sträckning, att bygden icke direkt berörts av
ostkustbanan, trots att den själv fått anlägga och bekosta den smalspåriga
järnvägen mellan Bergsjö och Hudiksvall, som till större delen måst nedläggas
i samband med ostkustbanans tillkomst. Därigenom förlorade bygden
den direkta järnvägsförbindelsen med Hudiksvall och fick i ersättning en
smalspårig förbindelse mellan Bergsjö och Harmånger, där omlastning av allt
gods skall äga rum för vidarebefordran på ostkustbanan. Det synes därför
kommittén rimligt, att inom detta område investeringar göras för ernående
av en skälig förbättring av järnvägsförbindelserna.

Kommittén upptager i sitt yttrande härefter till granskning bestämmelserna
i 3 och 4 §§ i avtalet och erinrar, att dessa paragrafer båda avse statens skyldighet
att efter en ombyggnad upprätthålla trafiken å banan, därvid 3 §
reglerar godstrafiken och 4 § persontrafiken. I fråga om sistnämnda paragraf
uttalar kommittén, hurusom den icke kunde dela järnvägsstyrelsens farhågor,
att paragrafen komme att försvåra eli nedläggande av persontrafiken. Denna
uppfattning motiverar kommittén på följande sätt.

Avvägningen mellan de olika trafikmedlen järnvägar och bussar på i stort
sett samma sträckor är en vansklig sak. Eli slutligt ställningstagande till

Bihang tilt riksdagens protokoll 1 sami. Nr 107. i

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

Departements

chefen.

bygdens olika kommunikationsproblem i fråga örn persontrafiken synes därför
lättare kunna ske, sedan de båda trafikmedlens olika förutsättningar och
deras samordning med varandra tydligt klarställts i det konkreta fallet. Vid
nu anförda förhållanden kan enligt kommitténs mening förevarande bestämmelse
icke lägga hinder i vägen för att persontrafiken framdeles anpassas i
överensstämmelse med utvecklingens krav. Härtill kommer att avgörandet,
om persontrafiken skall upprätthållas eller ej, lägges i Kungl. Maj:ts hand och
att behandlingen av förevarande spörsmål därmed göres likartad med andra
fall, då det gäller nedläggandet av persontrafik å en järnväg.

Gentemot vad järnvägsstyrelsen anfört därom att godstrafiken alltid måste
upprätthållas erinrar kommittén, att parterna vid träffande av avtalet utgått
från den förutsättningen, att godstrafiken skulle upprätthållas i den omfattning
trafikbehovet krävde. Sjönke trafiken ända därhän, att det icke vore
förenligt med allmänekonomiska synpunkter att upprätthålla godstrafiken,
borde denna trafik nedläggas. Prövningen härav tillkomme enligt avtalet
Kungl. Majit och bleve således att jämställa med den prövning, som ägde
rum i samband med nedrustning eller nedläggande av järnväg eller bandelar
i övrigt.

Kommittén anser giltig anledning saknas att utesluta ifrågavarande två
paragrafer ur avtalet samt anför härom.

Då avtalet avser att ersätta nu gällande överenskommelse, enligt vilken staten
är förpliktad trafikera banan med minst två tåg om dagen i vardera riktningen,
har det ansetts nödvändigt att angiva beskaffenheten av statens åtaganden
enligt det nya avtalet, varvid från Bergsjö järnvägskommittés sida
vid flera tillfällen uttalats vikten av att avgörandet härom lades i Kungl.
Majits hand. Detta tillmötesgående mot ortsintresset gör enligt 1943 års järnvägskommittés
förmenande här förevarande fall i stället likartat med övriga
liknande fall, nämligen att Kungl. Majit har avgörandet i sin hand rörande
nedläggning av trafiken å järnvägen.

• Den smalspåriga järnvägen mellan Bergsjö och Hudiksvall (Norra Hälsinglands
järnväg) öppnades år 1896 för allmän trafik. Sträckan Strömma—
Hudiksvall nedlades i samband med den normalspåriga ostkustbanans tillkomst.
Härigenom förlorade Bergsjöbygden sin direkta järnvägsförbindelse
med Hudiksvall och fick behålla endast en smalspårig förbindelse, som anknöts
till ostkustbanan vid Harmånger, där omlastning av gods i regel äger
rum för vidarebefordran på ostkustbanan.

I samband med att ostkustbanans nuvarande sträckning från Hudiksvall
norrut fastställdes, föreskrev Kungl. Majit, att Ostkustbanans aktiebolag
skulle lämna Norra Hälsinglands järnvägsaktiebolag ersättning för intrång
och skada genom ostkustbanans tillkomst. Efter utredningar och förhandlingar
under ledning av landshövdingen Sven Lubeck träffades härutinnan
mellan bolagen år 1927 en slutlig överenskommelse, innefattande försäljning
av den smalspåriga järnvägen till Ostkustbanans aktiebolag. Genom bestämmelser
i överenskommelsen sökte ortsintressenterna säkerställa, att trafiken
å den smalspåriga järnvägen skulle upprätthållas i viss omfattning, ävensom

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

19

tillförsäkra orten möjlighet att framdeles få Bergsjöbanan ombyggd till normalspår.
Vid försäljningen erhöllo intressenterna i Norra Hälsinglands järnväg
räntefria skuldbevis å belopp, motsvarande halva aktiekapitalets värde,
och avstodo alltså från kontant likvid och ränta i syfte att i enlighet med
ett av Lubeck framlagt förslag för sin del bidraga till att banan i framtiden
kunde bliva ombyggd till normalspår. Ostkustbanans aktiebolag åtog sig å
sin sida att årligen till riksgäldskontoret inbetala ett belopp motsvarande 5
procent ränta å skuldbevisen, vilka medel skulle av riksgäldskontoret förvaltas
och förräntas såsom en särskild fond, Bergsjö bredspårsfond. Sedan
ostkustbanan införlivats med statens järnvägar, har järnvägsstyrelsen övertagit
Ostkustbanans aktiebolags förpliktelser enligt överenskommelsen. Järnvägsstyrelsen
är alltså nödsakad att, så länge överenskommelsen är i kraft,
årligen tills vidare avsätta ca 11 000 kronor till bredspårsfonden, samtidigt
som staten genom riksgäldskontoret åtagit sig att efter en procentsats
av 5 procent förränta de avsatta medlen. Enligt uppgift från riksgäldskontoret
utvisar fonden — sedan inbetalningen per den 1 januari 1945 fullgjorts
— för närvarande en behållning av 279 541 kronor 9 öre.

I fråga om disposition av fonden bar i 1927 års avtal löreskrivits, att
Oslkustbanans aktiebolag eller Bergsjö kommun kunde föreslå ombyggnadens
genomförande, när fonden vuxit till ett belopp som, inberäknat ett åt
bolaget beviljat låneunderstöd å 216 360 kronor, svarade mot minst en
tredjedel av ombyggnadskostnaden. Romme ombyggnaden till stånd, ägde
bolaget i och för ombyggnaden fritt förfoga över bredspårsfonden. Uppnåddes
icke enighet i ombyggnadsfrågan, skulle denna avgöras av Kungl. Maj:t
med hänsyn till innebörden av det träffade avtalet samt till rådande ekonomiska
och finansiella förutsättningar. Om beslut rörande ombyggnaden
icke fattats inom 20 år efter det järnvägen Strömma—Harmånger öppnats
för allmän trafik, skulle Bergsjö kommun och Hudiksvalls stad genom samstämmiga
beslut äga påfordra, alt skuldbevisen inlöstes medelst de i bredspårsfonden
befintliga medlen.

Med hänsyn till avtalets här återgivna bestämmelser rörande ombyggnadsfrågans
avgörande synes det uppenbart, att någon juridiskt Ivingande skyldighet
för statsmakterna att låta verkställa ombyggnaden icke föreligger.
Oavsett detta finner jag emellertid i likhet med 1943 års järnvägskommitté
i betraktande av omständigheterna önskvärt, att en uppgörelse träffas, som
på ett rättvist sätt tillgodoser bygdens intressen. Det bör icke förbises, att
Bergsjöbygden själv anlagt och bekostat den smalspåriga järnvägen mellan
Bergsjö och Hudiksvall samt överlåtit järnvägen med allt vad därtill hörde
utan annat reellt vederlag än de räntefria skuldbevisen. På grund av att en
del av den överlåtna järnvägen nedlagts bar Bergsjöbygden mistat sin tidigare
direkta förbindelse med Hudiksvall och dess hamn samt blivit eftersatt
i fråga örn järnvägskommunikationer. Det framstår därför såsom rimligt, att
inom denna bygd vissa investeringar göras för ernående av en skälig förbättring
av järnvägsförbindelserna. Att behov av en dylik förbättring föreligger.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

synes mig genom den föreliggande utredningen vara ådagalagt. De nuvarande
trafikförhållandena å Bergsjöbanan äro — trots under senare tid vidtagen
ökning av antalet överföringsvagnar — icke tillfredsställande. Kostnaderna
för det trafikarbete, som utföres under de nuvarande otidsenliga driftformerna,
äro ock oproportionerligt höga i förhållande till arbetets resultat.
Av utredningen framgår, att driftunderskotten efter en ombyggnad anses
kunna avsevärt reduceras, särskilt örn trafiken — som man har skäl att
vänta -— får en ökad omfattning.

Även för statens vidkommande synes det mig vara av värde att i samförstånd
med ortsrepresentanterna få till stånd en uppgörelse, vilken reglerar
det nu rådande, i viss mån oklara avtalsförhållandet, undanröjer den särställning,
som Bergsjöbanan nu i vissa hänseenden intager i jämförelse med
övriga järnvägar samt upphäver skyldigheten för staten att avsätta och förränta
medel i en särskild fond.

På här angivna skäl har jag ansett mig böra förorda, att en ombyggnad av
Bergsjöbanan till normalspår kommer till stånd i enlighet med vad det föreliggande
preliminära avtalet förutsätter. Då förbättrade möjligheter till
godstrafik äro av särskilt intresse med hänsyn till bygdens näringsliv,
torde ombyggnaden på sätt 1943 års järnvägskommitté föreslagit böra ske
enligt enkla tekniska normer, i första hand avpassade efter godstrafikens
krav. Ombyggnaden bör icke komma till utförande förrän läget befinnes
motivera dylika arbeten såsom led i åtgärder för sysselsättning av friställd
arbetskraft. Av vad investeringsutredningen anfört framgår, att ombyggnaden
i detta avseende kan komma att bliva av värde.

Jag övergår härefter att behandla vissa bestämmelser i det av 1943 års
järnvägskommitté med Bergsjö järnvägskommitté ingångna preliminära avtalet.
Då avtalet avser att ersätta den tidigare överenskommelsen av år 1927,
vilken innehåller regler om viss bestämd trafikeringsskyldighet, har det ansetts
lämpligt att i det nya avtalet angiva omfattningen av statens åtagande i
trafikeringshänseende. I fråga om persontrafiken har 1943 års jämvägskommitté
ansett sig böra tillmötesgå ortsbefolkningens krav på att en utredning
skulle verkställas rörande möjligheterna att å banan upprätthålla persontrafik
i den omfattning resebehovet påkallar. Resultatet av utredningen skall
enligt avtalet underställas Kungl. Majit, som har att avgöra frågan, huruvida
persontrafiken skall i fortsättningen upprätthållas eller icke. Tydligt är, att
ett slutligt ställningstagande till bygdens olika kommunikationsproblem i
fråga om persontrafiken lättare kan ske, sedan utredningen kommit till stånd
samt de fördelar och nackdelar, de båda trafikmedlen järnväg och omnibus
var för sig erbjuda, blivit klarlagda. Att avgörandet örn persontrafikens upprätthållande
lagts i Kungl. Maj:ts hand innebär, att denna fråga i avseende
å behandlingen likställes med andra fall, som gälla nedläggandet av persontrafik
å en järnväg. På grund härav och då en genom Bergsjöbanans breddning
möjliggjord direkt rälsbussförbindelse mellan Bergsjö och Hudiksvall
skulle genomgripande ändra nuvarande trafikförbindelser samt därför san -

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

21

nolikt skapa betingelser för en ökad resandetrafik, har jag ansett mig icke
böra framställa någon erinran mot förslaget, att en särskild utredning rörande
persontrafikens upprätthållande verkställes, innan avgörande träffas
om denna trafik. Därvid förutsätter jag, att detta avgörande kommer till
stånd så snart ske kan efter undersökningens utförande. Uppenbart är, att
vid avgörandet synnerlig hänsyn måst tagas till de ekonomiska förutsättningarna
för järnvägstrafikens upprätthållande och till önskvärdheten av den
samlade trafikapparatens lämpliga dimensionering efter trafikbehovet.

Även beträffande godstrafiken har enligt det preliminära avtalet befogenhet
tillagts Kungl. Majit att bestämma, i vilken omfattning sådan trafik
framdeles skall upprätthållas. Här förevarande fall blir härigenom likartat
med de fall, då Kungl. Majit eljest avgör frågor rörande nedläggande av
trafik å järnväg. Avtalet utgör sålunda, på sätt 1943 års järnvägskommitté
utvecklat, icke hinder för Kungl. Majit att besluta godstrafikens nedläggande,
därest trafikförhållandena i en framtid skulle visa sig icke motivera en fortsatt
godsbefordran å järnväg. Med hänsyn härtill torde även bestämmelserna
i förevarande avseende kunna ur statens synpunkt godtagas.

Jag anser mig sålunda böra förorda, att avtalet godkännes av statsmakterna.

I fråga örn kostnaderna för ombyggnaden må erinras, att järnvägsstyrelsen
med antagna tekniska förutsättningar beräknat desamma till omkring
1 miljon kronor. Dessa kostnader synas i första hand böra bestridas av
Bergsjö bredspårsfond, som för närvarande — enligt vad förut nämnts —
utvisar en behållning av 279 541 kronor 9 öre. Det belopp, som erfordras
utöver nyssnämnda fondbehållning och som torde kulina begränsas till omkring
700 000 kronor, bör lämpligen i sin helhet anvisas å allmän beredskapsstat.
Till frågan härom torde jag få återkomma i samband med behandlingen
av förslag till beredskapsstat för budgetåret 1945/46. Det Ostkustbanans
aktiebolag beviljade låneunderstödet å 216 360 kronor skulle således icke
tagas i anspråk utan sparas. Ur redovisningssynpunkt synes den nu förordade
lösningen vara att föredraga främst med hänsyn till att sistnämnda
belopp blivit anvisat i form av ett låneunderstöd.

I anslutning till vad järnvägsstyrelsen anfört förutsätter jag, att det anslagsbelopp,
som för ombyggnadsföretaget må komma att anvisas å beredskapsstat,
icke kommer att belasta statens järnvägars förränlningspliktiga
kapital. Det torde ankomma på chefen för finansdepartementet att framdeles
upptaga frågan örn den avskrivningsåtgärd, som härutinnan blir erforderlig.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen

att, med godkännande av härvid fogade avtal, besluta, att
järnvägslinjen Harmånger—Bergsjö skall med anlitande av
Bergsjö bredspårsfond av staten ombyggas till normalspår.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

A. C. F. von Krusenstierna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

23

Bilaga A.

Avtal

Mellan 1943 års järnvägskommitté å svenska statens vägnar, under förbehåll
av Kungl. Maj:ts och riksdagens godkännande, å ena sidan, samt
Bergsjö järnvägskommitté under förbehåll av godkännande i vederbörlig
ordning av Bergsjö kommunalfullmäktige och Hudiksvalls stadsfullmäktige,
å andra sidan, har denna dag avtalats följande rörande den smalspåriga
järnvägslinjen Harmånger—Bergsjö.

1 §•

Järnvägslinjen Harmånger—Bergsjö skall genom statens försorg ombyggas
till normalspår.

2 §.

Så snart detta avtal varder godkänt på sätt i 6 § förutsättes, äger svenska
staten fritt förfoga över Bergsjö bredspårsfond i och för ombyggnaden och
upphör dess skyldighet att göra inbetalningar till denna fond. Samtidigt
upphöra att gälla av Ostkustbanans Aktiebolag utfärdade skuldbevis, omförmälda
i en den 7 februari 1927 mellan bolaget och Norra Hälsinglands järnvägsaktiebolag
träffad överenskommelse.

3 §.

Svenska staten förbinder sig att sedan järnvägslinjen ombyggts å densamma
vardagar upprätthålla regelbunden godstrafik med ett tåg i vardera riktningen
eller, om trafikens omfattning så skulle kräva, med flera tåg. Därest
transportbehovet visar sig vara så ringa, att tåg icke skäligen böra framföras
regelbundet, må trafiken efter Kungl. Maj:ts bestämmande upprätthållas
i den omfattning behovet kräver.

4 §.

Järnvägsstyrelsen skall i samråd med länsstyrelsen i Gävleborgs län samt
representanter för Bergsjö och Hudiksvalls kommuner verkställa utredning
rörande möjligheterna att å järnvägslinjen upptaga persontrafik i den omfattning
resebehovet påkallar. I utredningen skall för åstadkommandet av
en lämplig avvägning mellan busstrafik landsvägsledes och eventuell persontrafik
järnvägsledes ingå insättandet på prov av rälsbuss mellan Hudiksvall
och Bergsjö under skälig tid och under omständigheter, som tillåta
ett tillförlitligt bedömande av det lämpliga och ekonomiskt försvarbara i
att tillgodose det lokala trafikbehovet i viss utsträckning genom rälsbusstrafik.
Resultatet av utredningen skall underställas Kungl. Majit, som har att
avgöra frågan huruvida persontrafik skall upprätthållas eller icke.

5 8.

Genom detta avtal upphör den i 2 § omnämnda överenskommelsen att
gälla.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

6 §.

Detta avtal är träffat under förutsättning att Bergsjö kommunalfullmäktige
och Hudiksvalls stadsfullmäktige var för sig senast den 31 december
1944 och Kungl. Majit senast den 1 juli 1945 godkänna detsamma. Om sådana
godkännanden inom angiven tid ej lämnats, har avtalet förfallit.

Stockholm den 18 oktober 1944. Bergsjö den 21 oktober 1944.

1943 ÅRS JÄRNVÄGSKOMMITTÉ:
Albert Forslund.

Öhr. Gemzell.

BERGSJÖ JÄRNVÄGSKOMMITTÉ:
O. Eriksson.

Ivar Karlén.

G. Lagergren.

Karl Nilsson.

E. Ekvall.

Stockholm 1945. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

450557