Statsutskottets utlåtande nr 287.

Nr 287.

Ankom till riksdagens kansli den 7 december 1945 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
hemvärnets rekrytering, tjänstgöringsskyldighet
och ekonomiska förmåner jämte i ämnet väckt
motion.

(lia avd.)

I propositionen nr 379 har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 9 november 1945,
föreslagit riksdagen godkänna vad i berörda statsrådsprotokoll av departementschefen
föreslagits beträffande hemvärnets rekrytering samt hemvärnspersonalens
tjänstgöring och ekonomiska förmåner.

Vidare har uti en inom andra kammaren av herr T. Ekdahl väckt motion
(11:689) hemställts, att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition
nr 379 angående hemvärnets rekrytering, tjänstgöringsskyldighet
och ekonomiska förmåner måtte för sin del uttala,

att även hemvärnsman, som icke uppnått värnpliktsåldern, under tjänstgöring
i utbildningssyfte skall, under förutsättning att tjänstgöringen pågår
minst tre dagar i följd, äga uppbära ersättning med 6 kronor per dag, dock
under högst 14 dagar av ett och samma kalenderår,

att ersättning efter grunder, som kunna befinnas skäliga, bör utgå till hemvärnskrets-
och hemvärnsområdesbefälhavare för intrång, som denne underkastar
sig genom att avstå del av sin bostad eller därtill hörande utrymmen
för upplåtande till expeditions- eller förrådslokaler,

att, då fristående lokal för hemvärnets förrådsartiklar inrättats, ersättning
efter skäliga grunder må utgå till särskilt anställd vårdare av i sådan lokal
inrymda förråd.

I fråga örn de skäl, motionären anfört till stöd för sin framställning, får
utskottet hänvisa till motionen.

I skrivelse den 3 september 1945 har 1945 års hemvärnskommitté framlagt
förslag om vissa ändringar i hemvärnskungörelsen, åsyftande dels vidgade
möjligheter för värnpliktiga att tjänstgöra i hemvärnet, dels reglering av
tjänstgöringskyldigheten för hemvärnsmän, dels ock förbättring av hemvärnspersonalens
ekonomiska förmåner.

I skrivelse den 3 september 1945 har 1945 års hemvärnskommitté vidare
framlagt förslag örn vissa förbättringar med avseende å hemvärnsmännens
beklädnadsutrustning.

8598 45

Statsutskottets utlåtande nr 287.

Hemvärnskommittén har ännu icke slutfört sitt utredningsuppdrag såvitt
avser vissa organisatoriska frågor m. m. Departementschefen har emellertid
ansett sig utan avvaktan på kommitténs förslag i övrigt böra upptaga
till behandling de av hemvärnskommittén nu framlagda förslagen.

Allmänna synpunkter.

Efter att hava redogjort för av hemvärnskommittén anförda allmänna synpunkter
i ämnet samt remissmyndigheternas yttranden däröver har departementschefen
för egen del anfört följande.

Hemvärnet har under de gångna åren visat sig väl motsvara de förväntningar
man ställt på detsamma, och det utgör numera en betydelsefull del
av det svenska försvaret. Emellertid ha på senare tid vissa svårigheter uppträtt
vid rekryteringen till hemvärnet. Rekryteringssvårigheterna torde delvis
bottna i psykologiska faktorer sammanhängande med att den omedelbara
faran för vårt lands indragande i krig bortfallit. Även ekonomiska faktorer
torde emellertid ha medverkat; för den enskilde är det sålunda ofta nog
förenat med ekonomiska olägenheter att deltaga i hemvärnets verksamhet.
Såsom hemvärnskommittén med instämmande av 1945 års försvarskoinmitté
framhållit bör den som ansluter sig till hemvärnet i allmänhet icke behöva
underkasta sig ekonomiska uppoffringar med anledning därav, medan det å
andra sidan icke får vara ekonomiskt lönande att tillhöra hemvärnet.

De förslag, som hemvärnskommittén med angivna utgångspunkt framlagt
beträffande hemvärnspersonalens ekonomiska förmåner, lia, såsom av det
följande framgår, synts mig i stort sett väl avvägda. Även kommitténs i det
följande närmare berörda förslag rörande värnpliktigas rätt att tjänstgöra vid
hemvärnet samt rörande reglering av hemvärnsmännens tjänstgöring och utbildning
kunna av mig i huvudsak godkännas.

Det hade självfallet varit att föredraga, om alla för hemvärnet aktuella
frågor kunnat komma under bedömande i ett sammanhang — helst i samband
med behandlingen av frågan örn försvarets organisation efter femårsperioden
1942/47. Emellertid har det synts mig vara av stor betydelse, särskilt
ur rekryteringssynpunkt, att de av hemvärnskommittén framlagda delförslagen
redan nu upptagas till behandling. Risk föreligger för att ett uppskov
kan medföra allvarligt avbräck i hemvärnets verksamhet, vilket vore så
mycket mer betänkligt som stora svårigheter torde möta att under fredliga
förhållanden på frivillighetens väg återuppbygga en organisation av denna
art. Krigserfarenheterna ha klart givit vid handen, att en organisation av
i huvudsak hemvärnets karaktär även framdeles bör ingå i vår försvarsorganisation,
och försvarskommitténs utredningsarbete torde med de av mig i
det följande föreslagna jämkningarna i hemvärnskommitténs förslag knappast
föregripas genom frågornas behandling redan nu. Jag har därför ansett
mig böra tillstyrka, att förslag i ämnet förelägges innevarande års riksdag.

Det torde böra ankomma på Kungl. Majit att besluta örn de ändringar i
hemvärnskungörelsen, som betingas av förslagens genomförande.

Fråga örn vidgad möjlighet för värnpliktiga att deltaga i hemvärnets

övningar.

Enligt 9 § hemvärnskungörelsen må till hemvärnsmän och reservhemvärnsmän
antagas i värnpliktshänseende över- eller underåriga män samt sådana
värnpliktiga, vilka på grund av frikallelse, uppskov eller annan orsak

Statsutskottets utlåtande nr 287.

beräknas icke komma att inkallas till tjänstgöring vid mobilisering. Även
värnpliktiga, som i kommando väg placerats till krigst jänstgöring vid hemvärnet,
må antagas till kemvärnsmän.

Hemvärnskommittén har föreslagit, att även andra värnpliktiga må antagas
till hemvärnsmän, dock endast för tjänstgöring under tid, då de icke tagas
i anspråk för värnpliktstjänstgöring.

Till motivering av förslaget har kommittén anfört i huvudsak följande.

Befälsutbildade samt vissa meniga värnpliktiga äga möjlighet att vidmakthålla
och förbättra sina militära kunskaper genom att deltaga _i de befälskurser
m. m. som anordnas av centralförbundet för befälsutbildning. Meniga
värnpliktiga torde dock icke i större utsträckning kunna utnyttja dessa möjligheter.
Under fredsförhållanden kunna de i regel endast vidmakthålla sina
militära färdigheter genom att i skytteföreningarna bedriva skjutning och
genom att i vissa andra föreningar bedriva fältsport m. m.

Ur försvarets synpunkt vore det obestridligen fördelaktigt, örn intresserade
meniga ägde bättre möjligheter att vidmakthålla och förbättra de militära
kunskaper de förvärvat under värnpliktstiden. Kommittén har funnit
att en sådan möjlighet utan svårighet kan beredas dem örn de — oberoende
av vilken försvarsgren de tillhöra — få tillfälle att ingå i hemvärnet för att
under fredstid deltaga i dess övningar. Enligt vad kommittén erfarit ha
också många värnpliktiga uttalat önskemål härom. Även ur hemvärnets synpunkt
vore det av stort intresse att kunna mottaga de nyss nämnda värnpliktiga,
då hemvärnet härigenom skulle erhålla föregångsmän och instruktörer
och få lättare att i fredstid bedriva övningar med fulltaliga förband. Det
intresse för hemvärnet, som grundlägges hos de underåriga hemvärnsmännen,
skulle på detta sätt kunna bibehållas livet igenom. Det är att förmoda
att en sådan anordning i längden även bomme att stimulera rekryteringen av
äldre hemvärnsmän.

Kommittén har framhållit, att enligt kommitténs mening de värnpliktiga
skulle kunna fullgöra hemvärnstjänstgöring icke blott under fred utan även
under krig, så snart de icke vöre inkallade till värnpliktstjänstgöring.

Hemvärnskommittén har ansett, att antagningen av ifrågavarande värnpliktiga
borde få ske utan hinder av nu gällande maximisiffror, vilka vore
fastställda med tanke på personalbehovet i krig. Vapen för de nya hemvärnsmännen
borde utgöras av hemvärnets egna i de fall, då maximisiffrorna
icke vore fyllda, eller i annat fall tills vidare lånas ur försvarsområdesförråden.
Uniformer och övrig utrustning för den nya kategorien hemvärnsmän
borde vara densamma som för övriga hemvärnsmän. Denna utrustning
kunde tagas av den, som avsetts för reservhemvärnsmännen. De nya hemvärnsmännen
borde enligt kommitténs uppfattning underkastas samma skyldigheter
och erhålla samma rättigheter som övriga hemvärnsmän. Den uppkommande
ökningen av antalet hemvärnsmän syntes för närvarande icke behöva
medföra någon ökning av hemvärnets anslag.

Departementschefen, som redogjort för remissmyndigheternas yttranden i
ämnet, har för egen del anfört följande.

På de av hemvärnskommittén anförda skälen tillstyrker jag, att även
värnpliktiga, som icke kunna beräknas fullgöra krigstjänstgöring vid hemvärnet,
erhålla tillfälle att deltaga i hemvärnets övningar. För säkerställande
av hemvärnets effektivitet i krigstid måste emellertid, såsom i vissa remiss -

Statsutskottets utlåtande nr 287.

utlåtanden framhållits, skapas garantier för att icke sådana värnpliktiga till
för stort antal ingå i hemvärnsförbanden. Följden därav skulle nämligen
kunna bliva, att förbanden äro alltför uttunnade då de skola insättas i strid.
Jag föreslår därför, att bestämmelser meddelas av innebörd att värnpliktiga
som här avses må utgöra högst en fjärdedel av den för respektive förband
fastställda maximistyrkan.

Enligt hemvärnskommitténs förslag skall rekryteringen av värnpliktiga till
hemvärnet få äga rum utan hinder av nu gällande bestämmelser rörande
maximering av hemvärnets personalstyrka. För vinnande av kontroll över
medelsbehovet anser jag det emellertid nödvändigt, att antalet hemvärnsmän
fortfarande maximeras. Då det för närvarande fastställda maximiantalet
hemvärnsmän, inberäknat reservhemvärnsmännen, torde bereda tillräckligt
utrymme för rekrytering även av värnpliktiga, räknar jag icke i nuvarande
läge med någon höjning därav.

Såsom hemvärnskommittén föreslagit böra ifrågavarande värnpliktiga
tjänstgöra inom hemvärnet allenast under tid, då de icke tagas i anspråk för
värnpliktstjänstgöring. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att pröva,
huruvida dessa hemvärnsmän med hänsyn härtill böra erhålla särskild benämning.

Med hänsyn till den föreslagna maximeringen av antalet hemvärnsmän
torde svårigheter icke komma att möta beträffande de värnpliktigas utrustning
i annan mån än beträffande vapen. På sätt kommittén föreslagit böra
vapen, örn så erfordras, utlånas från försvarsområdesförråden.

Hemvärnspersonalens tjänstgöring.

Hemvärnspersonalens tjänstgöring indelas enligt 11 § hemvärnskungörelsen
i dels sådan tjänstgöring som erfordras för fyllande av hemvärnets
uppgifter, d. v. s. i första hand tryggandet av den egna hemorten, dels ock
tjänstgöring i utbildningssyfte.

Hemvärnskommittén har föreslagit en formell överarbetning av bestämmelserna,
bland annat i syfte att däri inarbeta även de bestämmelser, som
under beredskapstiden meddelats vid sidan av kungörelsen. I samband därmed
lia även vissa sakliga ändringar föreslagits. Ändringsförslagen avse i
huvudsak dels tjänstgöring för utbildning, dels ock utnyttjande av hemvärnet
för uppgifter, som icke omedelbart sammanhänga med dess egentliga uppgifter.

Kommitténs förslag i förra avseendet är av följande innebörd.

För närvarande saknas uttryckliga bestämmelser angående möjligheten att
under krig inkalla hemvärnsmän för utbildning. Kommittén har funnit, att
hemvärnsmännen under krig borde vara skyldiga att fullgöra den tjänstgöring
i utbildningssyfte, som kunde komma att åläggas dem, även om utbildningstiden
därigenom skulle komma att överstiga den för fredstid föreskrivna
maximitiden. Situationen kunde bliva sådan, att en snabbutbildning exempelvis
av vissa hemvärnsrekryter bleve nödvändig, och möjligheter borde då
finnas att utan tillskapandet av nya regler genomföra en sådan utbildning.
För att den enskilde hemvärnsmännen skulle erhålla garanti för att den extra
utbildning, som därigenom kunde komma att åläggas honom, icke finge större
omfattning än som vore strängt nödvändig, bor det enligt kommitténs mening
ankomma på Konungen att utfärda föreskrifter därom.

Beträffande utbildningen under fredstid föreskrives i 11 § 1 mom. hemvärnskungörelsen,
att hemvärnsmän må åläggas att i utbildningssyfte årligen

Statsutskottets utlåtande nr 287.

fullgöra högst 50 timmars tjänstgöring däri icke inräknas den tid som åtgår
för vidmakthållande och förkovran av skjutskicklighet och fältduglighet i
övrigt. Kommittén har framhållit, att 50-timmarstiden under de år som gått
efter hemvärnets tillkomst syntes ha utnyttjats i full utsträckning. Under
fredstid borde man emellertid för äldre hemvärnsmän räkna med en utbildning
av avsevärt mindre omfattning. Denna syntes dock icke böra i något
fall understiga 20 timmar, vilken minimitid syntes böra fixeras i kungörelsen.
Hemvärnsrekryterna borde emellertid alltjämt som regel åläggas 50 timmars
årlig utbildningstjänstgöring. Närmare föreskrifter om utbildningen syntes
böra utfärdas av chefen för armén.

Beträffande utnyttjandet av hemvärnet för sådana uppgifter, som icke omedelbart
sammanhänga med hemvärnets egentliga uppgifter, har hemvärnskommittén
anfört i huvudsak följande.

Kungl. Majit har i brev den 6 december 1940 medgivit, att hemvärnsmän
för tid då förstärkt försvarsberedskap är anbefalld enligt överbefälhavarens
närmare bestämmande efter eget åtagande må anlitas för att lämna handräckning
vid tillvaratagande av nödlandade flygplan, drivande spärrballonger
eller dylikt »samt vid andra tillfällen då så av nu rådande förhållanden finnes
påkallat», och tillika utfärdat föreskrifter örn de förmåner hemvärnsmän skall
äga åtnjuta under tid då han fullgör sådan tjänstgöring. Med anledning härav
har överbefälhavaren utfärdat föreskrifter i berört hänseende samt därvid
bland annat angivit att hemvärnstrupps verksamhet kan komma att bestå i
biträde vid efterspanandet och infångandet av spioner och sabotörer, bevakning
och biträde vid inträffade katastrofer (järnvägsolyckor, eldsvådor, skogsbränder
m. m.) samt bevakning och efterforskningar i samband med annan
för rikets säkerhet och försvar skadlig verksamhet.

I och med den förstärkta försvarsberedskapens upphörande den 1 juli 1945
ha nyssnämnda bestämmelser upphört att gälla och de uppräknade uppgifterna
i stort sett övertagits av polisen. Hemvärnsmännen kunna efter nämnda
dag icke längre i sin egenskap av hemvärnsmän anlitas exempelvis för efterspaning
av förbrytare (vilket emellertid skett i ett par uppmärksammade fall).
Att de kunna anmodas att lämna sitt bistånd i egenskap av civilpersoner och i
vissa fall, exempelvis enligt brandlagen, äga skyldighet därtill är självklart.
Då hemvärnsmännen i allmänhet ha en stark social ansvarskänsla, vilket gör
dem särskilt lämpade för att hjälpa de civila myndigheterna, främst polisen,
med efterspanings-, bevaknings- och handräckningstjänst, och då de genom
ett effektivt alarmsystem lätt kunna kallas till den plats där deras tjänster
behöva tagas i anspråk samt därvid i motsats mot uppbåd av andra ortsinvånare
utgöra en samövad och disciplinerad och alltså effektiv trupp under övat
befäl, synes det emellertid ur allmän synpunkt vara i hög grad önskvärt, att
de även kunna anlitas för sådana uppgifter i sin egenskap av hemvärnsmän,
d. v. s. med rätt att uppträda i hemvärnets uniform och, då så erfordras, utrustade
med vapen. Hemvärnet har faktiskt av allmänheten, särskilt på landsbygden,
kommit att betraktas som en manstark reservpoliskår, vilken kan
uppbådas vid katastrofsituationer av olika slag, och hemvärnets raska och
rådiga ingripande har vid flera tillfällen varit myndigheterna till stor hjälp.
Även hemvärnet som sådant har haft fördel därav, då det bidragit till att
befästa dess anseende hos allmänheten.

Med hänsyn till det sagda har kommittén föreslagit, att 11 § hemvämskungörelsen
skall kompletteras med ett moment av innehåll att hemvärnsmän
efter eget åtagande under fredstid skall äga deltaga i efterspanings-, bevaknings-
eller handräckningstjänst som påkallas av militär eller civil myndighet.

Statsutskottets utlåtande nr 287.

Kommittén har framhållit, att i särskild ordning borde regleras vilka myndigheter
som ägde påkalla hemvärnets hjälp och de närmare förutsättningarna
härför; detta för att icke hemvärnet skulle tagas i anspråk för uppgifter av
bagatellartad natur. Kommittén hade nämligen på sina håll tyckt sig förmärka
en viss tendens hos de lokala myndigheterna att i allt för stor utsträckning
begära hemvärnets bistånd, vilket i längden kunde verka påfrestande för
de enskilda hemvärnsmännen. För att tjänstgöring av här ifrågavarande slag
skulle betraktas som hemvärnstjänstgöring borde fordras kallelse av -vederbörligt
hemvärnsbefäl. Örn hemvärnsman utan dylik kallelse deltoge i sådan
tjänstgöring, skulle han således betraktas som civilperson.

Departementschefen, som redogjort för remissmyndigheternas yttranden i
ämnet, har för egen del anfört följande.

Jag delar hemvärnskommitténs uppfattning, att hemvärnsmän under krig
böra vara skyldiga att enligt Kungl. Maj:ts närmare bestämmande tjänstgöra
för utbildning i den omfattning förhållandena det kräva,. Däremot kan jag
icke tillstyrka, att ifrågavarande tjänstgöringsskyldighet, såsom chefen för
armén med instämmande av överbefälhavaren föreslagit, utsträckes att gälla
även i övrigt, då hemvärnet skall hållas i beredskap.

Mot förslaget örn fastställande av viss minimitid för utbildningen i fredstid
har jag intet att erinra.

T likhet med hemvärnskommittén anser jag det önskvärt, att hemvärnet
liksom under beredskapstiden skall kunna utnyttjas för andra uppgifter än
dess egentliga. Såsom 1945 års försvarskommitté framhållit böra emellertid
relativt snäva gränser uppdragas härför. För rent polisiära uppgifter bör
hemvärnet sålunda i huvudsak tagas i anspråk endast då det gäller att avvärja
överhängande fara för liv eller egendom. För ordningens upprätthållande vid
arbetskonflikter bör hemvärnet icke utnyttjas. Med hänsyn till vikten av att
dessa frågor regleras enhetligt böra särskilda bestämmelser i ämnet utfärdas
av Kungl. Majit. Såsom försvarskommittén anfört böra hithörande
spörsmål även beaktas vid den översyn av gällande författningar rörande militär
personals användning för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet,
som enligt Kungl. Maj:ts beslut den 4 maj 1945 igångsatts inom försvarsdepartementet
genom särskilt tillkallad sakkunnig.

Beträffande frågan örn hemvärnsmans förmåner under här avsedd tjänstgöring
samt örn bestridandet av kostnaderna härför hänvisas till det följande.

Hemvärnspersonalens ekonomiska förmåner.

Såsom förut anförts har hemvärnskommittén framlagt förslag dels om
ändringar av de i hemvärnskungörelsen meddelade bestämmelserna rörande
hemvärnspersonalens ekonomiska förmåner, dels ock örn förbättrande av hemvärnsmännens
beklädnadsutrustning.

I fråga om inkvartering har icke ifrågasatts någon ändring i nu gällande
bestämmelser.

Med avseende å förplägnad har hemvärnskommittén föreslagit, att hemvärnsman,
såväl under tjänstgöring som erfordras med hänsyn till pågående
eller befarad fientlig verksamhet som under utbildningstjänstgöring av minst
8 timmars varaktighet, skall erhålla fri förplägnad eller, då förplägnad icke
kan tillhandahållas, portionsgottgörelse enligt för arméns manskap gällande
föreskrifter, d. v. s. för närvarande 1 krona 90 öre per dag. Portionsersättningen
skulle sålunda icke längre sammankopplas med tjänstgöringsarvodet.

Statsutskottets utlåtande nr 287.

Hemvärnskommittén har föreslagit, att hemvärnsman under tjänstgöring
som erfordras med hänsyn till pågående eller befarad fientlig verksamhet
skall äga åtnjuta kontant ersättning i form av dagavlöning med 2 kronor
för varje tjänstgöringsdag örn sammanlagt minst 3 timmar, försörj ning sbidrag
med oförändrade belopp samt i förekommande fall portionsgottgörelse.
Kommittén har emellertid förklarat sig anse, att hemvärnsman i
fråga örn rätt att erhålla bidrag för sin familjs uppehälle under den tid han
fullgör krigs- eller beredskapstjänstgöring icke bör vara sämre ställd än en
värnpliktig, varför kommittén undersöker möjligheterna att göra krigsfamiljebidragsreglerna
tillämpliga även på hemvärnsmän.

Kommittén har vidare föreslagit, att staten för framtiden bör lämna viss
ersättning för den arbetsförtjänst hemvärnsmännen förlora genom att deltaga
i längre sammanhängande tjänstgöring i utbildningssyfte. Ersättningen
har synts böra utgå i form av dagavlöning, under förutsättning att hemvärnsman
under minst tre dagar i följd fullgjort tjänstgöring i utbildningssyfte
(jfr 2 § avlömngsreglementet för personal i det allmänna civilförsvaret, SFS
1944: 546), dock högst under 14 dagar av ett och samma kalenderår. Dagavlöningens
belopp har synts kommittén icke kunna sättas lägre än 6 kronor,
d. v. s. det lägsta belopp med vilket daglön enligt 2 § i nyssberörda
avlöningsreglemente utgår till personal i det allmänna civilförsvaret i lägsta
ortsgrupp. Beträffande de yngsta hemvärnsmännen, vilkas utbildning kan delvis
komma att bedrivas i form av kurser av några dagars varaktighet, har
kommittén ansett, att dessa hemvärnsmän, vilka i allmänhet icke torde ha
någon försörjningsplikt, böra få underkasta sig sådan utbildning utan särskild
ersättning. Hemvärnsmän, som äro anställda i statlig eller kommunal
tjänst och som enligt driftvärnsföreskrifterna eller andra regler äga uppbära
full arbetslön eller del därav, hava enligt kommitténs mening ansetts icke
böra erhålla dagavlöning med högre belopp än att summan av dagavlöningen
och den ersättning han uppbär på grund av sin arbetsanställning högst uppgår
till samma belopp som hans vanliga arbetsinkomst. Kommittén har slutligen
föreslagit, att hemvärnsman, som deltager i efterspanings-, bevakningseHer
handräckningstjänst, skall äga åtnjuta samma förmåner som vid hemvärnstjänstgöring
under tid då riket befinner sig i krig, dock att försörjnmgsbidrag
icke må utgå.

Hemvärnskommittén, som förutsatt att hemvärnsman alltjämt under själva
tjänstgöringen skall ha rätt till fria transportmedel, har föreslagit, att hemvärnsman
vid resor mellan bostaden och platsen för tjänstgöringen icke blott
skall få ersättning för direkta färdkostnader med järnväg, omnibus, spårvagn
eller ångbåt utan även ersättning med 10 öre per kilometer, under förutsättning
att resvägen mellan bostaden och platsen för samling till tjänstgöringen
överstiger 10 kilometer och intet av de uppräknade färdmedlen kan
användas. Beträffande hemvärnskrets- och hemvärnsområdesbefälhavare samt
deras ersättare har dessutom föreslagits, att de under nödvändiga tjänsteresor
och tjänsteförrättningar utom bostadsorten, vilka icke sammanhänga
med hemvärastjänstgöring i inskränkt bemärkelse, skola äga åtnjuta rese- och

Statsutskottets utlåtande nr 287.

traktamentsersättning enligt klass II D i allmänna resereglemente! Dagtraktamente
skall icke utgå under resa då förplägnad in natura tillhandahålles.
Förslaget innebär den förbättringen av nuvarande förmåner, att hemvärnsområdesbefälhavare
uppflyttats från klass III E till klass IID i allmänna
resereglemente! samt att ersättning även skall utgå till ersättare för hemvärnskrets-
och hemvärnsområdesbefälhavare.

Med avseende å särskilda ersättningar till hemvärnskrets- ock
hemvärnsområdesbefälhavare kar kommittén ansett, att de nu utgående
arvodena borde fastställas att gälla även fortsättningsvis. Kommittén
har vidare föreslagit en utvidgning av bidragen till anskaffning av expeditions-
ock förrådslokaler till att avse även ersättning för intrång genom ianspråktagande
av egna utrymmen.

Hemvärnskommittén har föreslagit vissa förbättringar med avseende
å hemvärnsmännens beklädnadsutrustning. Sålunda har
föreslagits, att samtliga hemvärnsmän skola utrustas med samma slags uniform
som linjetruppernas personal, d. v. s. fältuniform m/39, samt med kappa
av fältmässig kvalitet, helst m/39 men eventuellt m/10. Vidare skulle samtliga
hemvärnsmän utrustas med nya marschskodon. Kommittén har utgått
från att uniformsutrustningen bör ha ett slitningsvärde av 50—90 % (medelvärde
70 %) av nyanskaffningsvärdet. Brukningstiden har beräknats till 14
år för kappor och 7 år för övriga persedlar (fältbyxor, vapenrock och
damasker). I fråga örn underhållet av persedlar har kommittén räknat med
en reparationsåtgärd för varje plagg i uniformsomgången (rock, byxor och
kappa), vilken enligt arméns prislista upptagits till 1 krona 55 öre per man
och år. För skodonen har beräknats en slitningstid av 6 år. Hemvärnsmännen
skulle själva få svara för skodonens reparation.

Departementschefen har beträffande nu berörda avsnitt redogjort för remissmyndigheternas
yttranden i ämnet och för egen del anfört följande.

Såsom redan under Allmänna synpunkter anförts har jag funnit de förslag
till förbättrande av hemvärnspersonalens ekonomiska förmåner, som
hemvärnskommittén framlagt, i stort sett väl avvägda. Då jag emellertid anser
det vara av vikt, att 1945 års försvarskommittés arbete icke onödigtvis
föregripes, föreslår jag, såsom av det följande framgår, vissa jämkningar i
hemvärnskommitténs förslag såvitt avser kostnader av löpande natur. Även
i övrigt förordar jag vissa mindre jämkningar i kommittéförslaget.

I likhet med hemvärnskommittén anser jag, att hemvärnsmännen böra bibehållas
vid rätt till fri inkvartering under alla slag av tjänstgöring.

Även kommitténs förslag till bestämmelser i fråga om hemvärnsmännens
rätt till fri förplägnad eller ersättning därför synes mig lämpligt. Hernvärnsman
bör alltså erhålla fri förplägnad eller portionsersättning såväl under
tjänstgöring, som erfordras med hänsyn till pågående eller befarad fientlig
verksamhet, som under utbildningstjänstgöring av minst 8 timmars varaktighet.

Med hänsyn bland annat till förmånen av fri förplägnad bör dagavlöningen
under tjänstgöring, som påkallas av fientlig verksamhet, nedsättas
till 2 kronor för varje tjänstgöringsdag örn sammanlagt minst 3 timmar.
Därutöver utgår enligt nu gällande bestämmelser under vissa förutsättningar
försörjningsbidrag. Huruvida försörjningsbidraget, såsom hem -

Statsutskottets utlåtande nr 287.

värnskommittén ifrågasatt, bör ersättas med krigsfamiljebidrag enligt de för
värnpliktiga gällande bestämmelserna torde få bedömas, sedan de av kommittén
berörda undersökningarna i denna fråga avslutats.

Såsom hemvärnskommittén framhållit utgår enligt hemvärnskungörelsen
icke någon som helst ersättning till hemvärnsmän för förlorad arbetsförtjänst
i samband med tjänstgöring i utbildningssyfte. Enär hemvärnets övningar
vid kungörelsens tillkomst beräknades skola i huvudsak förläggas till söndagar
eller tid efter arbetstidens slut å vardagar, förelåg vid denna tidpunkt
icke anledning medgiva dylik ersättning. Denna fråga har emellertid sedermera
kommit i ett annat läge genom att hemvärnsutbildningen kompletterats
med utbildningskurser av längre varaktighet, främst vid hemvärnets stridsskola
å Vällinge. Det har visat sig vara till allvarlig olägenhet, att ersättning
för förlorad arbetsförtjänst icke kunnat utgå till deltagare i sådana
kurser, och hemvärnsmän med mindre god ekonomisk ställning ha, enligt
vad hemvärnskommittén anfört, i vissa fall ansett sig icke ha råd att deltaga
i sådana kurser. Visserligen torde stundom på privat väg insamlade
medel ha kunnat utnyttjas för beredande av ersättning för förlorad arbetsförtjänst,
men möjligheterna härtill ha varit begränsade. Frågan örn en reglering
av hemvärnspersonalens avlöningsförmåner under utbildning har ytterligare
aktualiserats, sedan civilförsvaret genom beslut av 1944 års riksdag
erhållit ny organisation och bestämmelser i samband därmed meddelats
rörande daglön till civilförsvarspersonal under utbildning.

o Såsom förut framhållits har jag funnit de av hemvärnskommittén i denna
fråga framlagda förslagen i stort sett lämpligt avvägda. Jag tillstyrker således,
,.att. hemvärnsmän under tjänstgöring i utbildningssyfte skall, under
förutsättning att tjänstgöringen pågår minst tre dagar i följd, äga uppbära
ersättning med 6 kronor per dag, dock högst under 14 dagar av ett och samma
kalenderår. Ersättningen synes lämpligen, liksom motsvarande förmån till
civilförsvarspersonal, böra benämnas daglön. Hemvärnsmän, som är anställd
i statlig eller kommunal tjänst och som enligt vederbörligen meddelade bestämmelser
äger uppbära full arbetslön eller del därav, bör dock icke erhålla
högre daglön än som motsvarar skillnaden mellan hans ordinarie arbetsinkomst
och den avlöning han på grund av sin arbetsanställning äger uppbära
under hemvärnstjänstgöringen.

Hemvärnskommittén har icke ansett sig för närvarande böra föreslå, att
daglön skall utgå till hemvärnsmän, som ej uppnått värnpliktsåldern. Kommitténs
ståndpunkt i denna fråga har mött gensagor i ett par av remissutlåtandena.
För egen del har jag kommit till den uppfattningen, att även dessa
yngre hemvärnsmän böra erhålla någon ersättning i angivet hänseende under
sådana kurser, där såväl äldre som yngre hemvärnsmän deltaga. Med hänsyn
till den mindre försörjningsplikt, som i regel åvilar de yngre hemvärnsmännen,
synes ersättningen emellertid icke böra bestämmas till högre belopp än
3 kronor per dag.

Vid bifall till dessa förslag komma icke oväsentliga kostnader att vara förenade
med utbildningskurser av längre varaktighet. På grund härav synes
det böra förbehållas chefen för armén att inom ramen för tillgängliga anslag
närmare reglera i vilka fall sådana kurser må anordnas.

Mot hemvärnskommitténs förslag att hemvärnsmän, som deltager i efterspanings-,
bevaknings- eller handräckningstjänst, skall äga åtnjuta samma
förmåner, med undantag av försörjningsbidrag, som under tid då riket befinner
sig i krig har jag intet att erinra. Erforderliga medel för bestridande
av angivna kostnader torde kunna ställas till förfogande utan särskild medelsanvisning.

Hemvärnsmännen böra bibehållas vid sin rätt till fria resor under hem -

Statsutskottets utlåtande nr 287.

värnstjänstgöring. Jag förutsätter därvid, att ersättning skall utgå för erforderliga
resor med transportmedel i linjetrafik. Däremot finner jag icke tillräckliga
skäl anförda för kemvärnskommitténs förslag att liemvärnsmän
under vissa förutsättningar skulle erhålla en kontant ersättning med 10
öre per kilometer vid användande av annat transportmedel. Enligt kommitténs
förslag skola hemvärnskrets- och hemvärnsområdesbefälhavare och
deras ersättare under nödvändiga tjänsteresor och tjänsteförrättningar
utom bostadsorten, vilka icke sammanhänga med hemvärnst jänstgöring
i inskränkt bemärkelse, äga åtnjuta rese- och traktamensersättning enligt
klass II D i allmänna resereglemente!. Jag förutsätter, att dylik ersättning
skall utgå även under inspektionsresor inom vederbörandes. hemvärnskrets
respektive hemvärnsområde, i den mån resorna ej företagas i samband med
förflyttning av hemvärnstrupp.

Jag har intet att erinra mot att de nu gällande bestämmelserna rörande
särskilda ersättningar till hemvärnskrets- och hemvärnsområdesbefälhavare
fastställas att gälla även i fortsättningen. Däremot kan
jag i likhet med statskontoret icke tillstyrka kommitténs förslag, att sådana
befälhavare skulle kunna få ersättning även för intrång, som de nödgas underkasta
sig genom att taga egna utrymmen i anspråk såsom expeditions- eller
förrådslokaler.

De av hemvärnskommittén anförda skälen för att hemvämsmännen böra
utrustas med fältuniform, kappa och marschskodon synas mig bärande.
Emellertid äro de årliga kostnaderna för underhåll och förnyelse av
ifrågavarande klädespersedlar avsevärda, och jag kan icke, i avvaktan på
1945 års försvarskommittés utredning, tillstyrka, att statsmakterna i nuvarande
läge definitivt binda sig härför. Jag har däremot icke något att erinra
mot att, i den mån arméns förråd därtill lämna tillgång, hemvärnsmännen
nu utrustas med dylika persedlar. Klädespersedlarna böra ställas till förfogande
såsom lån och hemvämsmännen vid mottagandet förbinda sig att
icke använda persedlarna annat än under hemvärnstjänstgöring. Reparationer
av uniformer och kappor synas böra äga rum på statens bekostnad i försvarets
verkstäder eller annorledes, medan hemvämsmännen själva svara för
skoreparationer. Vissa skäl tala enligt min mening för att hemvämsmännen
efter viss tid — 4 eller 6 år — skola få med äganderätt övertaga marschskodonen.
Slutlig ställning till denna fråga torde emellertid icke böra. tagas
förrän i samband med prövningen av 1945 års försvarskommittés blivande
förslag.

De förmåner av skilda slag, som vid bifall till de här framlagda förslagen
tillkomma hemvämsmännen, innebära i förhållande till vad nu gäller avsevärda
förbättringar. Det är emellertid uppenbart, att hemvärnstjänstgöringen
fortfarande kan komma att medföra ekonomiska uppoffringar för den enskilde.
Så torde exempelvis den föreslagna daglönen, i regel 6 kronor, i
många fall icke bereda hemvämsmännen full ersättning för förlorad arbetsförtjänst,
Såsom hemvärnskommittén framhållit bör ersättningen i sådana
fall kunna ökas genom tillskott av medel, som anskaffas på frivillig väg.

I detta sammanhang torde få anmärkas, att hemvärnskommittén i skrivelse
den 25 juli 1945 framlagt förslag till lag om rätt för vissa kommuner
att anslå medel till hemvärnets verksamhet m. m. Genom de av mig tillstyrkta
förbättringarna med avseende å hemvärnsmännens ekonomiska förmåner
torde emellertid behovet av tillskott från kommunalt håll bliva mindre
framträdande. Dock skulle det vara önskvärt, om kommunerna ägde rätt att
ställa lokaler till hemvärnets förfogande för användning såsom s. k. hemvärnsgårdar
eller dylikt. Emellertid torde kommitténs ifrågavarande förslag
lämpligen böra upptagas till behandling i samband med planerad översyn av

Statsutskottets utlåtande nr 287.

Utskottet.

vissa delar av kommunallagarna, varför jag icke anser mig böra i vidare mån
än nu skett ingå på detsamma. I detta sammanhang vill jag framhålla, att
under beredskapstiden anskaffade baracker i vissa fall torde kunna ställas till
hemvärnets förfogande för angivet ändamål. Jag förutsätter, att Kungl. Maj :t
skall äga fatta beslut därom.

Chefen för armén har framhållit, att frågan örn hemvämsmännens ekonomiska
förmåner borde ses i sammanhang med spörsmålet om beredande av
liknande förmåner åt medlemmar i andra frivilliga försvarsorganisationer.
Beträffande sistnämnda spörsmål föreligga vissa förslag, som för närvarande
äro föremål för behandling inom försvarsdepartementet. Jag har emellertid
funnit, att frågan örn hemvärnspersonalens förmåner kan lösas oberoende av
berörda förslags prövning.

Kostnadsberäkningar och anslagsfrågor.

Departementschefen, som redogjort för hemvärnskommitténs förslag i
ämnet, har för egen del anfört följande.

De av mig i det föregående framlagda förslagen torde på sätt hem värnskommittén
föreslagit böra göras tillämpliga från och med den 1 januari 1946.
Med hänsyn härtill kommer belastningen å vissa för innevarande budgetår
anvisade anslag att ökas.

Kostnaderna för hemvämsmännens förplägnad bestridas för närvarande
från en under arméns övningsanslag uppförd anslagspost örn 470 000 kronor
till hemvärnets övningar. Merkostnaderna vid bifall till hemvärnskommitténs
av mig tillstyrkta förslag ha av kommittén beräknats till 265 000 kronor för
helt år, eller för senare hälften av innevarande budgetår 132 500 kronor.
Enär emellertid arméns övningsanslag på grund av sänkta drivmedelspriser
torde kunna inrymma angivna merkostnader, räknar jag icke med någon höjning
av berörda anslag. Jag har för avsikt att, sedan riksdagen meddelat sitt
beslut i anledning av i det föregående framlagda förslag, föreslå Kungl. Majit
erforderlig omdisposition av ifrågavarande anslag.

Hemvärnskommittén har beräknat kostnaderna för daglön under utbildningstjänstgöring
till 220 000 kronor för helt budgetår. Den av mig föreslagna
daglönen till yngre hemvärnsmän torde komma att ytterligare öka
kostnaderna med omkring 20 000 kronor. Merkostnaderna under senare hälften
av innevarande budgetår skulle således utgöra omkring 120 000 kronor, vilket
belopp torde böra utan höjning av anslagets belopp bestridas från förslagsanslaget
till penningbidrag m. m. åt värnpliktiga.

Icke heller övriga förslag till ändringar i hemvärnskungörelsen torde behöva
för innevarande budgetår föranleda höjning av redan anvisade anslag
eller anvisande av nya anslag.

Hemvämsmännens utrustande med vissa beklädnadspersedlar medföra
inga särskilda engångskostnader, enär persedlarna förutsatts skola utlämnas
från armens förråd. För underhall av uniformer och kappor har hemvärnskommittén
beräknat ett ärligt belopp av 155 000 kronor. Medel härför torde
emellertid icke behöva ställas till förfogande för innevarande budgetår. I
vad mån arméförvaltningen bör få tillfälle att i viss omfattning återanskaffa
skodon såsom ersättning för de till hemvärnsmännen utlämnade torde
böra prövas i samband med granskningen av ämbetsverkets anslagsäskanden
för budgetåret 1947/48.

Hemvärnet har under beredskapsåren utvidgats och vunnit stadga och
torde få anses hava hittills väl fyllt sin uppgift. Hemvärnet bör alltjämt

Statsutskottets utlåtande nr 287.

ingå som ett led i vår försvarsorganisation. Den år 1940 beslutade organisationen
synes hava varit i stort sett väl avvägd och enligt utskottets mening
bör någon rubbning icke ske i den utformning, som hemvärnsidén då erhöll.
Hemvärnets allmänna uppgift bör alltså alltjämt vara att tjäna som ett
omedelbart skydd för den egna hembygden.

Det torde emellertid vara angeläget ej minst med hänsyn till ökade rekryteringssvårigheter,
att åtgärder vidtagas för att vidmakthålla och stimulera
den försvarsvillighet, som kommit till uttryck i hemvärnsrörelsen. De
av Kungl. Majit i föreliggande proposition framlagda förslagen synas utskottet
vara ägnade att tjäna detta syfte och desamma torde i allt väsentligt
kunna godtagas.

Verkställd detalj granskning av förslagen har givit utskottet anledning till
följande uttalande.

Vad departementschefen föreslagit i fråga örn vidgad möjlighet för värnpliktiga
att deltaga i hemvärnets övningar anser utskottet sig böra tillstyrka,
då förutsättningar härigenom skapas för de värnpliktiga att underhålla och
förbättra sina militära kunskaper och färdigheter. Dessa värnpliktiga böra
dock såsom i ärendet framhållits tjänstgöra inom hemvärnet allenast då de
icke tagas i anspråk för värnpliktstjänstgöring. För att emellertid en dylik
utvidgning icke skall komma att menligt inverka på hemvärnets effektivitet i
krigstid synes utskottet den av departementschefen föreslagna maximeringen
av antalet ifrågavarande värnpliktiga välgrundad. Även förslagen i övrigt
under förevarande avsnitt har utskottet funnit motiverade, varför desamma
tillstyrkas.

Med avseende å hemvärnsmännens tjänstgöring innebär förslaget en formell
överarbetning av bestämmelserna, bland annat i syfte att däri inarbeta
även de bestämmelser, som under beredskapstiden meddelats vid sidan av
hemvärnskungörelsen, varjämte vissa sakliga ändringar ifrågasatts. Vad därvid
föreslagits beträffande hemvärnsmännens tjänstgöring i utbildningssyfte
vill utskottet förorda.

Såsom i ärendet framhållits hava under beredskapsåren hemvärnsmän
även anlitats, bland annat, för bevakning av främmande flygplan och flygplansbesättningar,
bevakning av militära förråd samt såsom eldsläckningsmanskap,
hjälp vid efterspaning av förbrytare m. m. Utskottet har icke något
att erinra mot att i fortsättningen hemvärnet under de förutsättningar, som
gällt under beredskapstiden, må tagas i anspråk för uppgifter av sådant eller
liknande slag, för vilka hemvärnets hjälp då påkallades. Det bör uttryckligen
föreskrivas, att hemvärnsmän icke få utnyttjas för ordningens upprätthållande
vid arbetskonflikter.

Vad beträffar hemvärnspersonalens ekonomiska förmåner har utskottet
icke funnit anledning till erinran mot förslaget, i vad de avse personalens
rätt till fri inkvartering och fri förplägnad eller ersättning därför liksom ej
heller beträffande storleken av hemvärnsmän tillkommande kontant ersätta
ning i form av dagavlöning. Vid tjänstgöring i utbildningssyfte utgår för
närvarande icke någon ersättning för förlorad arbetsförtjänst. Utskottet finner
detta förhållande icke tillfredsställande och anser goda skäl tala för att

Statsutskottets utlåtande nr 287.

staten bör lämna viss gottgörelse för den arbetsförtjänst, hemvärnsmännen
förlora genom att deltaga i längre sammanhängande tjänstgöring i utbildningssyfte.
I denna fråga ansluter utskottet sig alltså till departementschefens
förslag och tillstyrker sålunda, att hemvärnsman under tjänstgöring
i utbildningssyfte skall, under förutsättning att tjänstgöringen pågår" minst
tre dagar i följd, äga uppbära ersättning med 6 kronor för dag, dock högst
under 14 dagar av ett och samma kalenderår. I fråga om hemvärnsman, som
icke uppnått värnpliktsåldern, skulle däremot enligt departementschefens
förslag dylik ersättning icke utgå med högre belopp än 3 kronor för dag.
I motionen II: 689 har emellertid yrkats, att de yngre hemvärnsmännen böra
i förevarande hänseende likställas med de äldre. Med hänsyn till den mindre
försörjningsplikt, som i allmänhet åvilar de yngre hemvärnsmännen, synes
utskottet en dylik likställighet knappast vara befogad. Utskottet finner den
för dessa hemvärnsmän föreslagna lägre ersättningen rättvist avvägd och vill
därför icke biträda motionen i denna del.

De föreslagna reglerna för särskild ersättning åt hemvärnskrets- och hein
värnsområdesbefälhavare överensstämma i stort sett med vad som nu gäller
och böra kunna godtagas. Enligt gällande bestämmelser äger hemvärnsbefäl
uppbära bidrag till direkta utgifter för anskaffning av expeditions- och förrådslokaler.
I förenämnda motion har föreslagits en utvidgning av dessa bidrag
till att avse även ersättning för intrång genom ianspråktagande av egna
utrymmen för dylika lokaler. Såsom i ärendet framhållits torde det möta
svårigheter att bedöma och värdera den förlust eller skada, som vederbörande
kan komma att åsamkas genom dylikt intrång. Redan av denna anledning
anser utskottet sig böra avstyrka motionen i nu förevarande del. I
samma motion har jämväl yrkats, att då fristående lokal för hemvärnets förrådsartiklar
inrättats ersättning bör utgå till särskild anställd vårdare av i
sådan lokal inrymda förråd. Utskottet vill med anledning härav framhålla,
att innan erfarenhet vunnits rörande behovet och storleken av de lokaler,
som komma att ställas till förfogande för ändamålet, anledning icke torde
föreligga att nu fatta beslut i denna ersättningsfråga, vilken för övrigt icke
berörts av hemvärnskommittén eller de i ärendet hörda myndigheterna. Utskottet
ställer sig därför avvisande mot motionen jämväl i denna del.

Ehuru det ur flera synpunkter vore önskvärt, att hemvärnsmännen erhålla
en för sina uppgifter ändamålsenlig och tillfredsställande beklädnadsutrustning,
anser emellertid utskottet i likhet med departementschefen att i avvaktan
på 1945 års försvarskommittés utredning statsmakterna icke nu böra
binda sig för det av hemvärnskommittén i sådant hänseende framlagda omfattande
förslaget. Till vad departementschefen anfört och förordat i syfte
att redan nu åstadkomma en viss förbättring av beklädnadsutrustningen kan
utskottet giva sin anslutning.

Såsom i ärendet meddelats torde under beredskapstiden anskaffade baracker
i vissa fall kunna ställas till hemvärnets förfogande för användning såsom
s. k. hemvärnsgårdar och dylikt. Det synes utskottet, som örn detta uppslag
vore värt beaktande, och det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att fatta
beslut därom.

Statsutskottets utlåtande nr 287. 31

Yad departementschefen anfört beträffande kostnadsberäkningar och anslagsfrågor
har icke givit utskottet anledning till särskilt uttalande.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må med avslag å motionen II: 689 godkänna
vad i statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 9 november
1945 av departementschefen föreslagits beträffande hemvärnets
rekrytering samt hemvärnspersonalens tjänstgöring och
ekonomiska förmåner.

Stockholm den 7 december 1945.

På statsutskottets vägnar:

ALGOT TÖRNKVIST.

Närvarande: se under utlåtandet nr 286.

av herr Karl Andersson.

Reservation