Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 4.
1
Nr 4.
Ankom till riksdagens kansli den 13 juni 1945 kl. 1 em.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring av lagen den 6 juni 1924
(nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd
(barnavårdslag), m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.
Genom en den 23 februari 1945 dagtecknad proposition, nr 227, har Kungl.
Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden,
dels föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till
lag angående ändring av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets
barnavård och ungdomsskydd (bamavårdslag) ävensom till lag angående
ändrad lydelse av 32 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om fattigvården,
dels anhållit om riksdagens yttrande över vid propositionen fogat förslag
till förordning örn ändrad lydelse av 7 § stadgan den 29 maj 1931 (nr 172)
angående enskilda sjukhem och förlossningshem,
dels ock föreslagit riksdagen att
I) medgiva
att den i avlöningsstaten för Överståthållarämbetet upptagna anslagsposten
till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal må för budgetåret 1945/46
överskridas med högst 5 300 kronor,
samt att den i avlöningsstaten för länsstyrelserna upptagna anslagsposten
till övrig icke-ordinarie personal må för budgetåret 1945/46 överskridas med
högst 112 900 kronor;
II) godkänna
ej mindre följande personalförteckning för statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter:
Personalförteckning.
Extra ordinarie tjänstemän i högre lönegrad än 20.
13 fattigvårds- och bamavårdskonsulenter....................... Eo 23
än även följande avlöningsstat för samma konsulenter att tillämpas tillsvidare
från och med budgetåret 1945/46:
Avlöningsstat.
1. Avlöningar till icke-ordinarie personal, förslagsvis ____kronor 122 400
2. Rörligt tillägg, förslagsvis .......................... » 15 900
Summa kronor 138 300
Bihang till riksdagens protokoll 1945. 6 sami. 2 avd. Nr 4. 1
2 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr A.
III) för budgetåret 1945/46 anvisa
till Statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter: Avlöningar
ett förslagsanslag av ......................... kronor 138 300
till Statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter: Omkostnader
ett förslagsanslag av ...................... » 45 100
IV) medgiva, att till uppförande eller inrättande av barnhem samt till
driften av sådana hem må utgå statsbidrag i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder, som i propositionen angivits; samt
V) för budgetåret 1945/46 anvisa
till Bidrag till uppförande eller inrättande av barnhem ett
reservationsanslag av ............................... kronor 300 000
till Bidrag till driften av barnhem ett förslagsanslag av . . > 750 000
De till propositionen fogade författningsförslagen äro av följande lydelse:
Förslag
till
Lag
angående ändring av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets
barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).
Härigenom förordnas, att 2 § 1 och 2 mom. samt 17, 18, 20, 21, 33, 34,
39—42, 49—53, 55—57, 59, 60, 73, 80 och 86 §§ lagen den 6 juni 1924 om
samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag)1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives, att till 85 § sagda lag skall fogas ett nytt
moment, betecknat 3 morn., av nedan angiven lydelse, att i samma lag skola
införas sex nya paragrafer, betecknade 41 a, 42 a, 42 b, 51 a, 60 a och 80 a §§,
av nedanstående lydelse, att i nämnda lag rubrikerna till 5 och 7 kap. ävensom
underrubrikerna näst före 39, 51 och 59 §§ skola erhålla ändrad lydelse
på sätt framgår av det följande, samt att näst före 60 a § skall insättas
en underrubrik av lydelse som nedan angives.
2 §•
1 mom. Barnavårdsnämnden har---dess åtgärder.
Särskilt åligger det nämnden
att, i fall som avses i 22 §, taga befattning med misshandlade, vanvårdade
eller för annan fara till hälsan utsatta barn samt barn, som äro van
1
Senaste lydelse, se beträffande 2 § 1 mom. SFS 1944:168, beträffande 2 § 2 mom.
SFS 1936:266, beträffande 18, 20, 40 och 73 §§ SFS 1934:204, beträffande 21 § SFS
1937:387 samt beträffande 41, 42 och 59 §§ SFS 1931: 171.
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr i. 3
artade eller i fara att bliva vanartade, ävensom ungdom, som befinnes föra
ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv eller eljest visat svår oart;
att, på sätt i 29 § stadgas, omhändertaga nödställda, sjuka och värnlösa
barn;
att, enligt bestämmelserna i 42 och 42 a §§ samt de närmare föreskrifter
Konungen meddelar, övervaka de inom kommunen förefintliga barnavårdsanstalternas
verksamhet; samt
att, enligt bestämmelserna i 7 kap. och de närmare föreskrifter Konungen
meddelar, öva kontroll över fosterbarnsvården.
Jämväl i —---och handhavande.
Hurusom den — — — i kommunallagarna.
2 mom. Barnavårdsnämnden bör verka för förbättrad barn- och ungdomsvård
och i sådant syfte, i den mån förhållandena därtill föranleda,
söka främja tillkomsten och utvecklingen av barnavårdsanstalter ävensom
andra åtgärder till barns och ungdoms välfärd.
17 §•
Vill någon---eller ordföranden.
Kommunal myndighet, befattningshavare i statens, landstingets eller kommunens
tjänst så ock i dylik tjänst ej anställd läkare, sjuksköterska eller
barnmorska hava att, då de i sin verksamhet erhållit kännedom örn förhållanden,
som böra föranleda nämndens ingripande, ofördröjligen göra
anmälan därom.
18 §.
Har hos —--nämndens överläggning.
Förekommer anledning antaga, att vanart eller annat missförhållande
är beroende på eller förenat med sjukdom eller kroppslig eller andlig brist
eller svaghet hos barnet, skall, till utrönande av behovet av ingripande och de
lämpliga formerna därför, läkares yttrande inhämtas. För sådant ändamål
må central för psykisk hama- och ungdomsvård anlitas. Har yttrande
inhämtats av läkare, som icke är knuten till sådan central, skall, örn
denne så finner erforderligt, hänvändelse ske till dylik central, som
må vara upprättad av vederbörande landsting. Nämnden har härvid i fall av
behov att medverka till att den, mot vilken ingripande ifrågasättes,
för undersökning eller observation inställes å centralen. Läkares yttrande
skall ock inhämtas, där missförhållande kan antagas bero på sjukdom hos
föräldrarna eller annan, som vistas i hemmet.
* Därest ingripande---i överläggningen.
Påkallas ingripande — — — befrämjas därigenom.
Därest utredning---i ärendet.
Tillhör den---i ärendet.
4
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 4.
20 §.
Länsstyrelserna hava---omständigheterna påkallas.
Vid sin befattning med kommunernas barnavård skola länsstyrelserna
hava biträde av barnavårdskonsulenter och bamavårdsassistenter, vilka jämväl
skola hava till uppgift att tillhandagå med upplysningar och råd rörande
barnavården. Befattningen som bamavårdskonsulent skall innehavas av fattigvårdskonsulent,
varom förmäles i lagen om fattigvården. Konungen utfärdar
instruktion för fattigvårdskonsulentema i deras egenskap av jämväl
barnavårdskonsulenter samt meddelar närmare bestämmelser angående
bamavårdsassistentemas verksamhet.
Där så--— ungdoms vård.
21 §•
Jämte det övervakande av samhällets barnavård, som enligt 20 § åligger
länsstyrelserna, ankommer det på socialstyrelsen att med biträde av statens
inspektör för fattigvård och barnavård verka för barnavårdens ändamålsenliga
ordnande och främja dess utveckling. Verksamheten vid bamavårdsanstalter
varom i 5 kap. sägs skall stå under socialstyrelsens tillsyn. I fråga
om socialstyrelsens och inspektörens åligganden i här nämnda hänseenden
meddelar Konungen närmare föreskrifter.
Angående tillsyn---förordnar Konungen.
33 §.
Kan avgörande ej omedelbart träffas rörande den för omhändertaget barn
lämpligaste vårdformen, bör barnet, där så kan ske, tills vidare intagas i
upptagningshem, varom förmäles i 5 kap. Står plats å upptagningshem
inom landstingsområdet ej omedelbart till buds, må barnet för tillfället intagas
i anstalt, som omförmäles i 31 § lagen om fattigvården, men må ej
utan medgivande av länsstyrelsen vårdas därstädes under längre tid än en
månad.
34 §.
1 mom. Omhändertaget barn, som icke är vanartat, skall, där ej särskilda
omständigheter annat föranleda, utackorderas i ett för ändamålet lämpat
enskilt hem.
Inackordering får---rättigheter angivas.
2 morn. Föranleda särskilda---5 kap.
3 morn. Nämnden skall övervaka, att den, som mottagit barn till vård,
fullgör sina skyldigheter. Nämnden bör även med uppmärksamhet följa barnets
utveckling och verka för att det erhåller den utbildning, som med hän- *
syn till barnets anlag och övriga omständigheter finnes lämplig.
Har barnet överlämnats till barnhem inom annan kommun, skall anmälan
härom ofördröjligen göras hos barnavårdsnämnden därstädes.
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 4. 5
5 kap. Om bamavårdsanstalter och skyddshem.
Barnavårdsanstalter.
39 §.
1 mom. Med barnavårdsanstalt förstås i denna lag för barns vård och uppfostran
avsedd anstalt, som ej är att hänföra till sjukhus, sjukhem, anstalt
för abnorma eller vanföra, skyddshem, allmän uppfostringsanstalt eller skoldistrikt
tillhörigt skolhem.
2 mom. Särskilda former av bamavårdsanstalter äro barnhem, barnkolonier
och anstalter för halvöppen barnavård.
Särskilda former av barnhem äro
a) spädbarnshem, för vård av späda barn, vilka icke åtföljas av sina
mödrar;
b) mödrahem, för vård huvudsakligen av späda barn med deras mödrar;
c) upptagningshem, för tillfällig vård och uppfostran samt observation av
barn, som fyllt ett år;
d) barnhem för varaktig vård, för vård och uppfostran under längre tid
av barn, som fyllt ett år.
Barnkolonier äro bamavårdsanstalter för sluten vård och uppfostran av
barn under sommaren eller eljest under viss begränsad del av året.
Anstalter för halvöppen barnavård äro bamavårdsanstalter för vård och
uppfostran av barn under begränsad del av dygnet.
40 §.
För varje landstingsområde skall Konungen, efter förslag av landstinget,
fastställa plan för barnhemsvårdens ordnande inom området. I planen skola
upptagas barnhem till sådant antal och av sådan art, att inom området förefintliga
behov av olika slag av barnhemsvård bliva tillgodosedda på ett ändamålsenligt
sätt. Jämväl ändring av planen fastställes av Konungen.
I den mån annan icke drager försorg därom, skall det åligga landsting att
anordna och driva barnhem, som finnas upptagna i den i första stycket omförmälda
planen. Det åligger ock landstinget att, i den mån erforderliga medel
icke annorledes tillhandahållas, bestrida kostnaderna för anordnande och
drift av annan tillhöriga barnhem, som upptagits i planen, försåvitt deras
vårdplatser äro avsedda för landstingsområdets gemensamma behov.
41 §.
1 mom. Ämnar kommun eller landsting upprätta barnhem, skall plan för
hemmet och dess verksamhet underställas Konungen eller, efter Konungens
bestämmande, socialstyrelsen. Planen må icke godkännas, med mindre hemmet
med hänsyn till belägenhet, utrymme, utrustning och övriga förhållanden
befinnes vara så beskaffat, att där intagna barn kunna erhålla tillfredsställande
vård och uppfostran.
6
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr i.
2 mom. önskar annan än kommun eller landsting upprätta barnhem, skall
tillstånd därtill sökas hos Konungen eller, efter Konungens bestämmande,
hos socialstyrelsen. Tillstånd må ej lämnas, med mindre hemmet med hänsyn
till belägenhet, utrymme och utrustning befinnes vara så beskaffat, att
där intagna barn kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran, samt
med hänsyn till hemmets ledning, personal och ekonomiska förhållanden
trygghet kan anses föreligga för hemmets ändamålsenliga skötsel.
Om lämnat —---års ålder.
På Konungen eller, där Konungen så bestämmer, socialstyrelsen ankommer
att pröva, huruvida för barnhem, som avses i detta moment, skall finnas
reglemente, samt fastställa sådant.
3 mom. Innan barnkoloni eller anstalt för halvöppen barnavård första
gången träder i verksamhet, skall anmälan därom göras hos socialstyrelsen
samt hos barnavårdsnämnden i den kommun, där anstalten är avsedd att
drivas.
4 mom. Vad i 1—3 morn. stadgas skall äga motsvarande tillämpning, där
den som driver barnavårdsanstalt vill flytta denna till annan lägenhet, utvidga
anstalten eller vidtaga större förändring beträffande densamma eller
där ombyte av innehavare skall ske.
41a §.
1 mom. Medgivande till intagning i barnhem lämnas för varje särskilt fall
av hemmets styrelse eller, örn sådan icke finnes, av dess innehavare eller ock
av den, som därtill förordnats av styrelsen eller innehavaren. Är hemmet helt
eller till huvudsaklig del avsett för landstingsområdes gemensamma behov,
skall före intagningen, där så kan ske, samråd äga rum med barnavårdsassistenten.
Angående beslut örn intagning i barnhem för varaktig vård skall den som
meddelat beslutet ofördröjligen göra anmälan till barnavårdsassistenten.
Sådan anmälan är dock ej erforderlig, där barnavårdsassistenten vid samråd
jämlikt första stycket tillstyrkt intagningen.
2 mom. Styrelse för barnhem eller, örn sådan icke finnes, hemmets innehavare
skall före den 15 januari och den 15 juli varje år till bamavårdsassistenten
lämna skriftlig uppgift å de vid nästföregående halvårsskifte i
barnhemmet intagna barn, som åtnjutit bamhemsvård i sammanlagt över
ett år.
3 mom. Länsstyrelsen äger, där det med hänsyn till barnets bästa finnes
erforderligt, förordna att barn, som intagits i visst barnhem, icke vidare må
vårdas därstädes.
42 §.
1 mom. Barnavårdsnämnden skall noggrant tillse, att verksamheten vid
envar barnavårdsanstalt inom kommunen bedrives med iakttagande av gäl
-
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 4.
7
lande bestämmelser samt att förhållandena vid anstalten äro sådana, att där
intagna barn erhålla tillfredsställande vård och uppfostran och, vad angår
barnhem, erforderlig vård vid sjukdom. Särskild uppmärksamhet skall ägnas
vården av späda barn. I den mån så prövas påkallat, har nämnden att låta
verkställa undersökning av förhållandena i barnavårdsanstalt.
Finner barnavårdsnämnden, att barn, som överlämnats till barnhem inom
kommunen av barnavårdsnämnden i annan kommun, ej erhåller tillfredsställande
vård och uppfostran eller att det genom vanart utövar menlig inverkan
på andra barn, skall underrättelse härom ofördröjligen meddelas den nämnd,
som överlämnat barnet till barnhemmet. Leder sådan underrättelse icke till
åsyftad verkan, må barnavårdsnämnden antingen själv vidtaga åtgärd, som
för varje fall är i denna lag stadgad, eller ock om förhållandet göra anmälan
hos länsstyrelsen för åtgärd, som ankommer på denna myndighet.
2 mom. I den mån så prövas lämpligt, må socialstyrelsen tills vidare medgiva
barnavårdsanstalt befrielse från den i 1 mom. föreskrivna tillsynen.
Medgivande skall avse bestämd lägenhet; och må för detsamma uppställas de
villkor, som prövas erforderliga.
42 a §.
1 mom. Där barnavårdsnämnd efter anmälan jämlikt 17 § eller eljest finner,
att barnavårdsanstalt inom kommunen icke lämnar tillfredsställande
vård eller uppfostran eller att för anstalten gällande bestämmelser åsidosättas
eller att anledning eljest föreligger till anmärkning mot anstalten, dess personal
eller verksamhet, har nämnden att genom lämpliga föreställningar hos
anstaltens styrelse eller innehavare söka åstadkomma rättelse. Leda dessa
åtgärder icke till åsyftad verkan eller drives barnhem, som avses i 41 § 2
morn., utan tillstånd eller finner nämnden, att meddelat tillstånd bör återkallas,
har nämnden att anmäla saken hos länsstyrelsen.
Råda i barnavårdsanstalt sådana missförhållanden, att där intagna
barn icke kunna utan fara för liv eller hälsa kvarbliva i anstalten, till dess
länsstyrelsen eller socialstyrelsen hinner besluta i ärendet, har barnavårdsnämnden
att tillse, att å anstalten intagna barn omedelbart skiljas därifrån
samt att, där så erfordras, lämplig vård beredes dem. För detta ändamål må
nämnden omhändertaga barnen och med dem förfara såsom med barn, vilka
omhändertagits för samhällsvård. Beträffande sådant ärende skall vad i 31 §
första stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.
Har anmälan jämlikt 17 § andra stycket gjorts om missförhållande i
barnavårdsanstalt men underlåter barnavårdsnämnden att vidtaga de åtgärder,
till vilka omständigheterna föranleda, har den som gjort anmälan att
bringa förhållandet till länsstyrelsens kännedom.
2 morn. Finner länsstyrelsen, i anledning av anmälan eller eljest, att missförhållande
som i 1 mom. sägs föreligger vid barnavårdsanstalt, har länsstyrelsen
att ålägga anstaltens styrelse eller innehavare att vidtaga tjänliga åt
-
8 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 4.
gärder för missförhållandets avhjälpande. Länsstyrelsen skall underrätta
socialstyrelsen om åläggande, som sålunda av länsstyrelsen meddelas, samt i
övrigt om förhållanden i förevarande avseende av större vikt.
Finnes åläggande, som i nästföregående stycke avses, otjänligt eller utan
verkan, ankommer det på socialstyrelsen att återkalla lämnat tillstånd till
verksamhetens bedrivande eller meddela förbud mot barns mottagande å
anstalten.
42 b §.
Närmare föreskrifter angående tillämpning av de i detta kapitel givna bestämmelserna
om barnavårdsanstalter meddelas av Konungen.
7 Kap. Om fosterbarnsvård m. m.
49 §.
1 mom. Barn under sexton år, som fostras i annat enskilt hem än hos
föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden örn
barnet, benämnes i denna lag fosterbarn och står under barnavårdsnämndens
tillsyn i enlighet med bestämmelserna i detta kapitel.
Barnavårdsnämnden äger, örn särskilda skäl därtill föreligga, beträffande
fosterbarn besluta, att barnet skall under viss tid, högst två år, efter uppnådda
sexton års ålder stå under barnavårdsnämndens tillsyn på sätt gäller
örn fosterbarn; dock att barnet icke må omhändertagas av barnavårdsnämnden
i enlighet med vad i 55 § 1 mom. stadgas.
2 mom. Då särskilda omständigheter därtill föranleda, äger barnavårdsnämnden
eller, i brådskande fall, dess ordförande besluta, att barn under
sexton år, vilket vistas i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller förmyndare,
som ovan sägs, men ej är jämlikt 1 mom. att hänföra till fosterbarn,
skall tills vidare anses såsom sådant; och skall i dylikt fall vad i detta kapitel
och i 73 § är stadgat äga tillämpning. Då sådant beslut meddelas av ordföranden,
skall anmälan därom göras vid nästa sammanträde hos nämnden,
som prövar, huruvida beslutet skall äga bestånd.
3 mom. I denna lag förstås med
fosterhem: enskilt hem, vari fosterbarn mottagits, samt
barnafostrare: den, som i fosterhem mottagit fosterbarn.
50 §.
Bestämmelserna i detta kapitel äga ej tillämpning å barn, som omhändertagits
av barnavårdsnämnd och vistas inom kommun, som utgör nämndens
verksamhetsområde.
Ansökan och anmälan om mottagande av fosterbarn m. m.
51 §.
1 mom. Ej må någon i sitt hem såsom fosterbarn mottaga barn under ett
års ålder, med mindre barnavårdsnämnden i den kommun, där hemmet
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 4.
9
finnes, lämnat tillstånd därtill. Ansökan om tillstånd skall göras av den,
som ämnar mottaga barnet.
2 mom. Barn som är ett år eller äldre må icke mottagas i enskilt hem såsom
fosterbarn förrän en vecka efter det anmälan därom gjorts hos barnavårdsnämnden
i den kommun där hemmet finnes. Nämnden må dock medgiva
att mottagandet må ske tidigare.
3 mom. Ansökan jämlikt 1 mom. och anmälan jämlikt 2 mom. skola innehålla
uppgift om
a) bamafostrarens namn och adress;
b) dens namn och adress, som ämnar överlämna barnet.
Vid ansökan och anmälan eller inom den tid, nämnden förelägger, skall
företes utdrag av födelse- och dopbok eller åldersbetyg rörande barnet samt
lämnas redogörelse för villkoren för mottagandet av barnet ävensom uppgift
om de förhållanden i övrigt, som hava betydelse för bedömande av
fosterhemmets lämplighet.
4 mom. Då fosterhem flyttas till annan lägenhet inom kommunen, åligger
det barnafostraren att därom göra anmälan hos barnavårdsnämnden,
i stad eller köping med egen kommunalförvaltning inom två dagar och
annorstädes inom en vecka.
5 mom. Flyttas fosterhem till annan kommun, är barnafostraren skyldig
att hos dess nämnd göra anmälan i enlighet med vad i 3 mom. sägs inom
den i 4 mom. angivna tiden.
Barnafostraren skall dessutom före avflyttningen göra anmälan därom hos
barnavårdsnämnden i avflyttningskommunen med uppgift örn den kommun,
till vilken flyttning kommer att äga ram.
6 mom. Har fosterbarn avlidit eller har barnafostraren lämnat detsamma
från sig, skall han hos barnavårdsnämnden göra anmälan därom, i stad
eller köping med egen kommunalförvaltning inom två dagar och annorstädes
inom en vecka, efter det barnet avlidit eller bortlämnats. Vid
anmälan att fosterbarn överlämnats till annan, skall tillika uppgivas dennes
namn och adress.
7 mom. Ansökan och anmälan varom i denna paragraf stadgas kan göras
skriftligen eller muntligen och må ske, utom hos nämnden, även hos de i
17 § första stycket omförmälda personer.
51a §.
Fosterbarn må ej mottagas av den, som lider av tuberkulos eller könssjukdom
i smittsamt skede eller i vars hem vistas någon, som är behäftad
med sådan sjukdom i smittsamt skede.
52 §.
1 mom. Då barnavårdsnämnd genom ansökan eller anmälan, som i 51 §
sägs, eller på annat sätt erhållit kännedom örn att någon ämnar i sitt hem
mottaga eller redan mottagit fosterbarn, bär nämnden att, såframt den
10
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 4.
icke redan äger noggrann kännedom om hemmet, ofördröjligen låta verkställa
undersökning angående dess beskaffenhet.
2 mom. Ansökan jämlikt 51 § 1 mom. må ej bifallas, där ej barnavårdsnämnden
med hänsyn till föreliggande omständigheter finner det kunna
tagas för visst, att barnet kommer att hos sökanden erhålla tillfredsställande
vård och uppfostran.
3 mom. Där nämnden i anledning av undersökning, varom i 1 mom. förmäles,
eller eljest finner fara föreligga, att fosterbarn icke kommer att erhålla
tillfredsställande vård och uppfostran hos någon, som kan antagas
hava för avsikt att mottaga sådant barn, skall nämnden, örn så erfordras,
meddela förbud för honom att mottaga fosterbarn.
Befinnes lägenhet, som begagnas eller kan antagas komma att begagnas
såsom fosterhem, vara hälsovådlig, må förbud av nämnden utfärdas mot
fosterbarns mottagande i lägenheten.
53 §.
Barnavårdsnämnden har att öva noggrann tillsyn över alla fosterhem
inom kommunen i syfte att trygga, att fosterbarn komma i åtnjutande av
tillfredsställande vård och uppfostran samt, i händelse av sjukdom, den
särskilda vård, som omständigheterna påkalla. Synnerlig uppmärksamhet
skall ägnas åt vården av späda fosterbarn. Nämnden skall jämväl verka för
att fosterbarn erhåller den utbildning, som med hänsyn till barnets anlag
och övriga omständigheter finnes lämplig. I den mån så finnes påkallat har
nämnden att låta verkställa undersökning av förhållandena i fosterhem.
Nämnden bär att giva de barnafostrare, vilka äro i behov därav, erforderliga
föreskrifter rörande barns vård och uppfostran.
55 §.
1 mom. Prövar nämnden---för samhällsvård.
1 avseende å behandlingen av ärende angående barns omhändertagande
jämlikt detta moment skall vad i 31 § är stadgat om omhändertagande för
samhällsvård äga motsvarande tillämpning.
Då åtgärd vidtagits enligt detta moment, åligger det nämnden att härom
ofördröjligen underrätta den, som är skyldig att taga vård örn barnet.
2 mom. Har barnavårdsnämnd vidtagit åtgärd, som i 1 mom. sägs, äger
nämnden tillika, om skäl därtill föreligger, meddela barnafostraren förbud
att vidare mottaga fosterbarn.
56 §.
Underlåter barnafostrare att söka tillstånd eller göra anmälan, som i
51 § förmäles, må barnavårdsnämnden, där den finner omständigheterna
därtill föranleda, vidtaga åtgärd enligt 55 § 1 mom. ävensom meddela förbud
för honom att mottaga fosterbarn.
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr i.
57 §.
11
1 morn. Förbud för viss person att mottaga fosterbarn fortfar att gälla
även om den, som förbudet avser, flyttar till annan kommun. Den bamavåidsnämnd,
som meddelat förbudet, skall, då den erhåller kännedom örn
avflyttningen, ofördröjligen lämna barnavårdsnämnden i den kommun, dit
inflyttningen uppgivits skola ske eller veterligen ägt rum, underrättelse om
förbudet. Barnavårdsnämnd, som erhållit sådan underrättelse, skall ock,
där den person, förbudet gäller, ånyo avflyttar till annan kommun, om
förbudet underrätta barnavårdsnämnden i sistnämnda kommun.
2 mom. Förbud må av barnavårdsnämnden återkallas, när förhållandena
giva anledning därtill. Ilar den, som förbjudits mottaga fosterbarn,
flyttat till annan kommun, ankommer på barnavårdsnämnden i denna kommun
att besluta om återkallelse av förbudet.
Särskilda bestämmelser angående vård i vissa enskilda hem.
59 §.
1 mom. Har, i annat fall än i 51 § 1 eller 2 mom. avses, barn som icke
fyllt sju år mot ersättning mottagits i annat enskilt hem än hos föräldrarna
eller särskilt förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden om barnet, samt
vistats där en månad, åligger det den, som omhänderhar barnet, att inom
en vecka efter månadens utgång — därest barnet då icke uppnått nyssnämnda
ålder — göra anmälan om förhållandet hos barnavårdsnämnden i
den kommun, där hemmet finnes.
2 mom. Har, i annat fall än i 51 § 1 eller 2 mom. eller 1 mom. av denna
paragraf avses, barn som icke fyllt sexton år mottagits i annat enskilt hem
än hos föräldrarna eller förmyndare, varom i 1 mom. förmäles, samt vistats
där ett år, åligger det den, som omhänderhar barnet, att inom en vecka
efter årets utgång — därest barnet då icke uppnått nyssnämnda ålder —
göra anmälan om förhållandet hos barnavårdsnämnden i den kommun, där
hemmet finnes.
3 mom. Anmälan som i 1 eller 2 mom. sägs kan göras skriftligen eller
muntligen och må ske, utom hos nämnden, även hos de i 17 § första stycket
omförmälda personer.
4 mom. I fall, då anmälan enligt 1 eller 2 mom. skett eller, enligt vad barnavårdsnämnden
erfarit, bort verkställas, skall nämnden, därest den ej redan
äger kännedom om hemmet, så snart ske kan låta verkställa undersökning
angående dess beskaffenhet.
5 mom. Barn, som i 1 mom. avses, må ej mottagas i där omförmält hem
av den, för vilken förbud utfärdats att mottaga fosterbarn, med mindre
barnavårdsnämnden lämnat sitt medgivande därtill.
12 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 4.
60 §.
1 mom. Konungen må, där barnavårdsnämnd prövas hava vidtagit fullt
betryggande anordningar för tillsyn över barn, som av nämnden överlämnats
till fosterhem utom vederbörande kommun, medgiva befrielse tills
vidare under högst tio år, i den mån så prövas lämpligt, från tillämpningen
av bestämmelserna i detta kapitel, såvitt angår dylika barn. Nämnden är
dock skyldig att i sådant fall ofördröjligen efter överlämnandet göra anmälan
om förhållandet till barnavårdsnämnden i den kommun, där fosterhemmet
finnes.
2 mom. Barnavårdsnämnd må, då synnerliga skäl därtill föreligga, tills
vidare medgiva befrielse, i den mån så prövas lämpligt, från tillämpningen
av bestämmelserna i detta kapitel beträffande visst fosterhem inom kommunen.
Medgivande skall avse bestämd lägenhet; och må för detsamma
uppställas de villkor, som prövas erforderliga. Barnafostraren är dock alltid
pliktig att efter mottagande av fosterbarn ofördröjligen göra anmälan härom
till barnavårdsnämnden.
Tillämpningsbestämmelser.
60 a §.
Närmare föreskrifter örn tillämpning av vad ovan i detta kapitel stadgas
meddelas av Konungen.
73 §.
1 mom. Med böter från och med fem till och med etthundra kronor
straffes
den som försummar att fullgöra anmälningsskyldighet i fall, varom förmäles
i 41 § 3 eller 4 morn., 51 § 4, 5 eller 6 mom. eller 59 § 1 eller 2 mom.
samt
den som mottager barn i strid mot stadgandet i 51 § 2 morn.
2 mom. Med dagsböter, dock ej under fem, eller, då omständigheterna äro
synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader straffes
annan än kommun eller landsting, som driver barnhem utan tillstånd,
varom i 41 § 2 mom. förmäles, eller beträffande barnhem vidtager åtgärd,
som i 41 § 4 mom. sägs, utan att hava erhållit tillstånd, som där avses,
den som mottager barn i trots av förbud, varom i 42 a § 2 morn., 52 §
3 morn., 55 § 2 morn., 56 § eller 59 § 5 mom. sägs,
den som utan tillstånd mottager fosterbarn, som avses i 51 § 1 morn., samt
den som mottager fosterbarn med vetskap örn att hinder däremot enligt
51 a § föreligger.
80 §.
Barnavårdsnämnden skall årligen före januari månads utgång till bamavårdsassistenten
ävensom till provinsialläkaren eller extra provinsialläkaren
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 4.
13
i det distrikt, dit kommunen hör, avgiva förteckning å samtliga under nämndens
tillsyn stående barn, som vid slutet av nästföregående år vårdades i
fosterhem och barnhem inom kommunen. Förteckningen skall för varje barn
innehålla uppgift å barnets namn och födelsedag, barnafostrarens namn och
adress ävensom, då barnet mottagits i barnhem, dettas benämning.
80 a §.
Vad i denna lag stadgas örn landsting och landstingsområde äger motsvarande
tillämpning å stad, som icke deltager i landsting.
85 §.
3 mom. Beslut, som enligt denna lag meddelas av socialstyrelsen, må
överklagas hos Konungen i den ordning, som i allmänhet är bestämd för
överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut.
86 §.
Länsstyrelses beslut enligt 3—7 kap. så ock socialstyrelsens beslut jämlikt
42 a § 2 mom. gå i verkställighet utan hinder därav att klagan föres.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946. Förslag till den i 40 § omförmälda
planen för barnhemsvårdens ordnande skall för varje landstingsområde
respektive stad, som ej deltager i landsting, senast den 1 oktober
1945 avlämnas till socialstyrelsen.
Anmälan om barnkoloni eller anstalt för halvöppen barnavård, vilken
trätt i verksamhet före den 1 januari 1946, skall före den 1 april 1946 ingivas
till såväl socialstyrelsen som barnavårdsnämnden i den kommun, där
anstalten finnes.
Tillstånd jämlikt 51 § 1 mom. erfordras icke i det fall, att barnet mottagits
före den 1 januari 1946.
Har barn, som före den 1 januari 1946 för fostran mottagits i annat enskilt
hem än hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden
örn barnet, enligt äldre lag icke varit att anse såsom fosterbarn, skall
anmälan i enlighet med vad i 51 § 3 mom. stadgas ske hos barnavårdsnämnden
i den kommun, där hemmet finnes, senast den 7 januari 1946,
därest barnet då icke uppnått sexton års ålder.
Anmälningsskyldighet jämlikt 59 § 1 eller 2 mom. skall — under i övrigt
i dessa lagrum givna förutsättningar — föreligga även örn barnet mottagits
före den 1 januari 1946. Härvid skall iakttagas att om mottagandet
skett, i fall som avses i 1 morn., före den 1 december 1945 samt, i fall
varom i 2 mom. förmäles, före den 1 januari 1945 anmälan icke behöver
verkställas förrän den 7 januari 1946.
Vid försummelse av anmälningsskyldighet, varom i dessa övergångsbestämmelser
förmäles, skola stadgandena i 73 § 1 mom. och 76 § äga motsvarande
tillämpning.
14 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 4.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 32 § lagen den 14 juni 1918 (nr 422) om
fattigvården.
Härigenom förordnas, att 32 § lagen den 14 juni 1918 om fattigvården
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
32 §.
I fråga---övriga understödstagare.
Även i---önskar annorlunda.
Å anstalten---mån arbetsföra.
Till föreståndare---dylik befattning.
Minderårig må icke annat än tillfälligtvis och till dess annan anordning
hunnit träffas intagas å fattigvårdsanstalt, där ej en från den övriga anstalten
skild avdelning för barns omhändertagande och vårdande inrättats
samt blivit i den ordning 41 § barnavårdslagen stadgar godkänd såsom
barnhem.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946.
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 7 § stadgan den 29 maj 1931 (nr 172) angående
enskilda sjukhem och förlossningshem.
Härigenom förordnas, att 7 § stadgan den 29 maj 1931 angående enskilda
sjukhem och förlossningshem skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
7 §•
1 mom. Enskilda sjukhem — ---allmänna läkarinstruktionen.
2 morn. Tillsyn å enskilda förlossningshem i andra hänseenden än i 1
mom. avses utövas under inseende av socialstyrelsen utav länsstyrelsernas
barnavårdsassistenter och barnavårdsnämnderna ävensom, där så finnes
erforderligt, av särskilt tillkallade personer.
3 mom. Föreståndare för förlossningshem, vilket ej tillika är att anse såsom
barnavårdsanstalt jämlikt barnavårdslagen, har att, sedan å hemmet
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 4.
15
intagen kvinna vårdats där under sammanlagt tre veckor efter förlossningen,
göra anmälan därom till barnavårdsassistenten vid länsstyrelsen
inom en vecka efter utgången av nämnda tid. Anmälan skall innehålla
uppgift om kvinnans namn, ålder, civilstånd och adress ävensom angående
tidpunkten för förlossningen.
Anmälan skall ske jämväl i det fall, att i förlossningshem intagen kvinna
vid utskrivningen kvarlämnar sitt barn å förlossningshemmet. Sådan anmälan
skall göras ofördröjligen efter utskrivningen.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1946.
I anledning av propositionen ha inom riksdagen väckts tre motioner,
nämligen motionen i första kammaren nr 336 av fru Sjöström-Bengtsson
m. fl. samt motionerna i andra kammaren nr 492 av herr Hedlund i Östersund
och nr 526 av fröken Nygren m. fl.
I motionerna I: 336 och II: 526, vilka äro likalydande, har hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att 49 § 1 mom. första stycket samt samma paragraf
2 mom. barnavårdslagen måtte erhålla följande lydelse:
49 §.
1 mom. Barn under sexton år, som fostras i annat enskilt hem än hos
föräldrarna, benämnes i denna lag fosterbarn och står under barnavårdsnämndens
tillsyn i enlighet med bestämmelserna i detta kapitel.
2 mom. Då särskilda omständigheter därtill föranleda, äger barnavårdsnämnden
eller, i brådskande fall, dess ordförande besluta, att barn under
sexton år, vilket vistas i annat enskilt hem än hos föräldrarna, men ej är
jämlikt 1 mom. att hänföra till fosterbarn, skall tills vidare anses såsom
sådant; och skall i dylikt fall vad i detta kapitel och i 73 § är stadgat äga
tillämpning. Då sådant beslut meddelas av ordföranden, skall anmälan
därom göras vid nästa sammanträde hos nämnden, som prövar, huruvida
beslutet skall äga bestånd.
I motionens 11:492 bär hemställts, att riksdagens måtte besluta,
att 21 § barnavårdslagen behålles oförändrad och alltså erhåller följande
lydelse: »Jämte det övervakande av samhällets barnavård, som enligt 20 §
åligger länsstyrelserna, ankommer det på socialstyrelsen att med biträde av
statens inspektör för fattigvård och barnavård verka för barnavårdens ändamålsenliga
ordnande och främja dess utveckling. I fråga örn socialstyrelsens
och inspektörens verksamhet i nämnda hänseende meddelar Konungen
närmare föreskrifter.
Angående tillsyn över verksamheten vid de i 5 kap. omförmälda .skyddshem
förordnar Konungen.» samt
16 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr i,
att 40 och 41 §§ sagda lag så avfattas att länsstyrelsen blir den myndighet
som skall godkänna plan för bamavårdsanstalt.
Propositionen och motionerna hava, den förstnämnda såvitt angår författningsförslagen,
hänvisats till lagutskott och tilldelats andra lagutskottet. I
övrigt har propositionen hänvisats till statsutskottet.
Enligt överenskommelse mellan statsutskottet och andra lagutskottet hava
propositionen och motionerna hänskjutits till behandling i sammansatt statsoch
andra lagutskott.
Under utskottets behandling av propositionen har barnavårdsinspektrisen
hos socialstyrelsen Göta Rosén å socialstyrelsens vägnar ingivit en promemoria
med vissa ändringsförslag beträffande 59 § förslaget till ändring av
barnavårdslagen. För promemorians innehåll skall närmare redogörelse lämnas
i det följande.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de i propositionen framlagda
förslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna andragit till stöd
för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
här nedan, hänvisa till propositionen och motionerna.
Socialvårdskommittén har i juli 1944 avlämnat ett med nr IX betecknat
betänkande (statens offentliga utredningar 1944:34), innehållande utredning
och förslag angående revision av lagstiftningen om barnavårdsanstalter
och fosterbarnsvård. Ungdomsvårdskommittén har i betänkande den 30 mars
1944 angående psykisk harna- och ungdomsvård (statens offentliga utredningar
1944: 30) bl. a. framlagt förslag till ändrad lydelse av 2 och 18 §§
bamavårdslagen. Sedan, efter remiss, yttranden inhämtats över betänkandena
av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar, hava däri framlagda
förslag blivit föremål för överarbetning inom socialdepartementet. Betänkandena
jämte vissa av socialstyrelsen den 28 augusti och den 18 oktober
1944 avgivna framställningar angående anslag till statens fattigvårds- och
barnavårdskonsulenter hava lagts till grund för förevarande proposition.
Utskottet följer i fortsättningen propositionens uppställning.
I. Lagstiftningen om barnavårdsanstalter.
A. Gällande förhållanden.
Med barnhem förstås enligt 39 § barnavårdslagen dels för stadigvarande
vård och uppfostran av barn avsedd anstalt, som ej är att hänföra till
skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt (barnhem för stadigvarande
vård), dels ock anstalt för tillfällig vård och för observation av barn eller
för vård av späda barn och deras mödrar (upptagningshem). Upptagningshemmens
funktion framgår även av 33 § barnavårdslagen. Där föreskrives
beträffande barn, som omhändertagits av barnavårdsnämnden, att örn avgörande
ej omedelbart kan träffas rörande den för omhändertaget barn
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr i.
17
lämpligaste vårdformen, barnet bör, där så kan ske, tillsvidare intagas i
upptagningshem.
Örn upprättande av barnhem givas bestämmelser i 41 § barnavårdslagen.
Enligt 1 mom. skall, då barnhem upprättas av kommun eller landsting, för
hemmet uppgöras plan, vilken underställes länsstyrelsen i det län, där hemmet
är beläget. Länsstyrelsen prövar, huruvida hemmet med hänsyn till
belägenhet, utrymme och inredning är så beskaffat, att där intagna barn
kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran. På länsstyrelsen ankommer
vidare att bestämma, huruvida vid fattigvårdsanstalt inrättad särskild
avdelning för barn må kunna godkännas som barnhem.
Om annan än kommun eller landsting önskar upprätta barnhem, skall
enligt 41 § 2 mom. tillstånd därtill sökas hos länsstyrelsen i det län, där
hemmet skall förläggas. Vid ansökningen skall fogas plan över hemmet
samt uppgifter rörande dess utrustning, ledning och personal ävensom
erforderliga upplysningar för bedömande av dess verksamhet. Länsstyrelsen
prövar, huruvida hemmet med hänsyn till belägenhet, utrymme och utrustning
är så beskaffat, att där intagna barn kunna erhålla tillfredsställande
vård och uppfostran, ävensom huruvida med hänsyn till hemmets ledning
och personal trygghet finnes för dess ändamålsenliga skötsel. Om lämnat
tillstånd skall meddelas skriftligt bevis, vari utsättas innehavarens namn,
barnhemmets benämning och belägenhet samt det högsta antal barn, som
må därstädes samtidigt vårdas, med särskilt angivande av antalet barn
under ett års ålder. Länsstyrelsen skall även pröva, örn för hemmet skall
finnas reglemente och i så fall fastställa sådant.
Länsstyrelsens tillstånd erfordras jämlikt 41 § 3 mom. barnavårdslagen
även, såvitt angår hem som innehaves av annan än kommun eller landsting,
i följande fall, nämligen om innehavaren vill flytta hemmet eller vidtaga
större förändring beträffande hemmet eller dess verksamhet eller örn
ombyte av innehavare skall ske. Om hemmet skall flyttas till annat län,
skall tillståndet sökas hos länsstyrelsen i detta län. De beträffande upprättande
av barnhem givna bestämmelserna skola i tillämpliga delar gälla.
Jämlikt 40 § barnavårdslagen skall föras förteckning enligt fastställt formulär
över dem, som intagas å barnhem.
Beträffande tillsynen över barnhem och andra barnavårdsanstalter är till
en början att mörka, att vissa mera allmänna bestämmelser om uppsikten
över samhällets barnavård äro givna i 2 kap. barnavårdslagen samt att dessa
bestämmelser äga tillämpning jämväl å barnhem. I nämnda kapitel, 20 §,
stadgas sålunda att länsstyrelserna ha att var för sitt län vaka över, att den
barnavårdsverksamhet, varom i barnavårdslagen förmäles, ändamålsenligt
ordnas och handhaves, så att de som äro i behov därav bliva föremål för de
åtgärder, vilka av omständigheterna påkallas, att länsstyrelserna i allt vad
som rör deras befattning med kommunernas barnavård skola lia biträde av
barnavårdskonsulenter, vilka jämväl skola ha till uppgift att tillhandagå
Bihang till riksdagens protokoll 6 sami. t’ aud. Nr -t. 2
18
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr A.
med upplysningar och råd rörande barnavården, att dylik befattning skall
innehavas av fattigvårdskonsulent, varom förmäles i lagen om fattigvården,
samt att länsstyrelse, där så prövas påkallat, må förordna vederbörande
tjänsteläkare att verkställa undersökning rörande missförhållande i avseende
å barns och ungdoms vård. Vidare föreskrives i 21 § att, jämte det
övervakande av samhällets barnavård som enligt vad nyss nämnts åligger
länsstyrelserna, det skall ankomma på socialstyrelsen att med biträde av
statens inspektör för fattigvård och barnavård verka för barnavårdens ändamålsenliga
ordnande och främja dess utveckling.
Speciellt för barnhem gäller, enligt 42 § barnavårdslagen, att länsstyrelsen
äger, när förhållandena vid barnhem befinnas vara sådana att barn ej
kunna där erhålla tillfredsställande vård och uppfostran, förordna om de
åtgärder, som må vara erforderliga till missförhållandenas avhjälpande,
eller ock förbjuda, att barn vidare vårdas i hemmet. Tillstånd, som lämnats
jämlikt 41 § 2 eller 3 morn., må även av länsstyrelsen återkallas, när förhållandena
därtill föranleda.
Tillsyn över barnhem åligger jämväl barnavårdsnämnderna. I 2 § barnavårdslagen
givas sålunda en del allmänna bestämmelser, innebärande skyldighet
för barnavårdsnämnden att övervaka harna- och ungdomsvården
inom vederbörande kommun. Vidare givas i 7 kap. av lagen vissa särskilda
bestämmelser, enligt vilka kontrollen över fosterbarnsvården är anförtrodd
åt barnavårdsnämnderna. Härvid är att märka, att enligt 49 § 1 morn.,
barn under 16 år, som är intaget å barnhem, är att anse såsom fosterbarn,
oberoende av om ersättning utgår eller ej. Jämlikt 51 § barnavårdslagen
skall av barnafostrare anmälan göras hos barnavårdsnämnden dels örn mottagande
av barn, dels örn flyttning av fosterhem eller barnhem till annan
lägenhet inom kommunen, dels ock örn fosterbarns död eller bortlämnande.
Örn fosterhem eller barnhem flyttas till annan kommun, skall anmälan ske
såväl hos barnavårdsnämnden i sistnämnda kommun som hos barnavårdsnämnden
i avflyttningskommunen. — Barnavårdsnämnden har jämlikt 52 §
skyldighet att noggrant tillse, att fosterbarn kommer i åtnjutande av tillfredsställande
vård och uppfostran samt, i händelse av sjukdom, den särskilda
vård som omständigheterna påkalla. Synnerlig uppmärksamhet skall
ägnas vården av späda fosterbarn. Nämnden har att giva de barnafostrare,
vilka äro i behov därav, erforderliga föreskrifter rörande barns vård och
uppfostran. Enligt 53 § har nämnden att, när den erhållit vetskap om fosterbarns
mottagande i fosterhem eller barnhem, ofördröjligen låta verkställa
undersökning rörande hemmets beskaffenhet, såframt den icke redan äger
noggrann kännedom örn hemmet. Även eljest har nämnden att, i den mån
så prövas påkallat, låta verkställa undersökning av förhållandena i fosterhem
och barnhem. Finner barnavårdsnämnden, att barnhem icke är med
hänsyn till belägenhet, utrymme och utrustning så beskaffat, att där intagna
fosterbarn kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran eller att
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 4.
19
hemmet icke står under sådan ledning eller har sådan personal, att trygghet
vinnes för dess ändamålsenliga skötsel, bör nämnden jämlikt 59 § 1 mom.
söka åstadkomma rättelse genom lämpliga föreställningar hos hemmets
innehavare eller hos dess styrelse, där sådan finnes. Detsamma skall gälla,
örn barnafostraren åsidosatt honom åliggande anmälningsskyldighet eller
då i anstalt vårdas flera än två fosterbarn under ett års ålder. Nämnden
äger dock i sistnämnda fall, om fullt betryggande åtgärder vidtagits, tillåta
att flera än två sådana barn vårdas i hemmet. — Om åtgärd som nyss
nämnts icke leder till åsyftad verkan, har nämnden jämlikt 59 § 2 mom.
att anmäla saken hos länsstyrelsen. Dylik anmälan skall även göras, när
nämnden finner, att barnhem drives utan tillstånd, där sådant erfordras,
eller att meddelat tillstånd bör återkallas. Råda i barnhemmet sådana missförhållanden,
att där intagna fosterbarn icke kunna utan fara för liv eller
hälsa kvarbliva i hemmet, till dess länsstyrelsen hinner besluta i ärendet,
har barnavårdsnämnden att omedelbart omhändertaga barnen och med
dem förfara såsom med barn, som omhändertagits för samhällsvård. -—- Om
barnavårdsnämnden finner, att barn, som överlämnats till barnhem inom
kommunen av barnavårdsnämnden i annan kommun, ej erhåller tillfredsställande
vård och uppfostran eller att det genom vanart utövar menlig inverkan
på andra barn skall, jämlikt 59 § 3 mom. jämfört med 58 §, underrättelse
härom ofördröjligen meddelas den nämnd, som överlämnat barnet
till barnhemmet. Leder sådan underrättelse icke till åsyftad verkan, må
barnavårdsnämnden antingen själv vidtaga vederbörlig åtgärd eller göra
anmälan örn förhållandet till länsstyrelsen. Vad i 59 § är stadgat örn barnhem
gäller även annan anstalt, där fosterbarn är intaget. — Anmärkas må
i detta sammanhang, att länsstyrelsen jämlikt 81 § 2 mom. har att — oavsett
örn besvär anförts eller ej -— då missförhållande föreligger, vars avhjälpande
enligt barnavårdslagen ankommer på barnavårdsnämnd eller styrelse
för anstalt, tillhålla nämnden eller styrelsen att vidtaga erforderlig
åtgärd.
Befrielse från tillämpning av bestämmelserna om barnavårdsnämnds tillsyn
över fosterbarn kan jämlikt 60 § barnavårdslagen meddelas i vissa fall.
Sålunda äger Konungen, där barnavårdsnämnd prövas ha vidtagit fullt
betryggande anordningar för tillsyn över barn, som av nämnden överlämnats
till fosterhem eller barnhem utom vederbörande kommun, medgiva
dylik befrielse tills vidare under högst tio år, såvitt angår barn som nu
nämnts. Sådant medgivande må även, där enahanda anordningar prövas
vara träffade, av Konungen meddelas styrelse för barnavårdsanstalt, som
är försedd med av Konungen fastställt reglemente, i avseende å barn som
tillhöra anstalten. Med stöd av dessa bestämmelser har Kungl. Maj:t genom
kungörelse den 22 november 1940 (nr 956) medgivit, att direktionen över
allmänna barnhuset, Stockholms stads barnavårdsnämnd och barnavårdsnämnden
i Malmö må från och nied den t januari 1941 tills vidare intill
20 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 4.
utgången av år 1945 vara befriade från tillämpning av bestämmelserna i
7 kap. barnavårdslagen, direktionen över allmänna barnhuset i avseende å
barn, som tillhöra barnhuset, samt Stockholms stads barnavårdsnämnd och
barnavårdsnämnden i Malmö såvitt angår barn, som av nämnden överlämnats
till fosterhem eller barnhem utom vederbörande kommun. — Slutligen
äger länsstyrelsen jämlikt 60 § 3 mom. barnavårdslagen, efter vederbörande
tjänsteläkares och barnavårdsnämnds hörande, tills vidare medgiva befrielse,
i den mån så prövas lämpligt, från bestämmelserna i 7 kap. sömma lag i
fråga örn annan barnavårdsanstalt än sådan, som har av Konungen fastställt
reglemente. Medgivande skall avse bestämd lägenhet, och för detsamma
må uppställas de villkor, som prövas erforderliga.
Allmänna barnhuset är en stiftelse, för vilken gäller ett av Kungl. Maj:t
den 21 november 1930 fastställt reglemente och som har till ändamål att i
enlighet med reglementets bestämmelser bereda vård och uppfostran åt
barn, som äro värnlösa eller eljest i behov av vård, ävensom i övrigt främja
åtgärder för barns vård och uppfostran. En av dess huvuduppgifter är att
lämna understöd för vissa slag av upptagningshem.
Inom samtliga län i riket ha bildats sammanslutningar av barnavårdsnämnder
inom länet för fullgörande av uppgifter på barnavårdens område,
s. k. barnavårds förbund. De båda skånska länen ha dock bildat gemensamt
sådant förbund. Barnavårdsförbunden ha icke offentligrättslig karaktär
utan äro rent privaträttsliga sammanslutningar, i vilka även andra för
barnavården i länet intresserade kunna vinna inträde. Barnavårdsförbunds
uppgift är i allmänhet att inom länet stödja det arbete, som enligt barnavårdslagen
åligger länets barnavårdsnämnder, och att i främsta rummet
sörja för att vårdplatser finnas tillgängliga för barn, som behöva omhändertagas
huvudsakligen för tillfällig vård och observation, samt för ensamstående
mödrar med späda barn ävensom att söka anskaffa lämpliga fosterhem.
I barnavårdsförbunds styrelse är i allmänhet landshövdingen självskriven
ordförande samt förste provinsialläkaren och statens fattigvårds- och
barnavårdskonsulent i distriktet självskrivna ledamöter. För varje län finnes
ett barnavårdsombud som är anställt hos vederbörande barnavårdsförbund
med uppgifter, vilka främst falla inom fosterhemsförmedlingens och fosterhemskontrollens
område. Barnavårdsombudens löner bestridas av allmänna
barnhuset.
Redogörelse för vissa faktiska förhållanden beträffande barnhemmen,
andra barnavårdsanstalter för sluten bax-navård och anstalter för halvöppen
barnavård givas å s. 21—29 i propositionen, vartill hänvisas.
B. Allmänna synpunkter.
Socialvdrdskommittén betonar i sitt betänkande behovet av en revision
av gällande bestämmelser rörande barnavårdsanstalter. Såsom skäl härför
framhåller kommittén, att samhället, ehuru betydelsen ur social synpunkt av
Sammansatt stats- och andra tagutskotts utlåtande nr i.
21
den vid barnhemmen bedrivna verksamheten vore uppenbar och vård å
barnhem enligt bamavårdslagstiftningen inginge som ett led i de samhälleliga
åtgärderna till stöd och skydd för värnlösa och vanvårdade barn, samhället
dock icke åtagit sig ett uttryckligt ansvar för att erforderligt antal
platser å barnhem stöde till buds, att under nuvarande förhållanden ekonomien
för åtskilliga barnhem icke vöre tryggad, att behov förelåge av förstärkning
av det allmännas uppsikt över barnhemmen, att samhällets såväl
rättigheter som skyldigheter gentemot bamhemsverksamheten borde preciseras
samt att anstalterna för halvöppen barnavård och bamkolonierna
borde fogas in i bamavårdslagstiftningens bestämmelser angående anstaltsväsendet.
Kommittén betonar dock vikten av att man icke stötte ifrån sig
de krafter, som hittills utfört ett samhällsgagneligt arbete på barnavårdens
område och att även i fortsättningen en samverkan skedde mellan samhällsorganen
och de ideella organisationer och institutioner, som bedreve barnhemsverksamhet
och annan verksamhet för barns vård och fostran.
I yttrandena över socialvårdskommitténs betänkande har behovet av en
revision av ifrågavarande lagstiftning genomgående vitsordats.
Föredragande departementschefen, statsrådet Möller, anför i propositionen
bl. a.:
Om barnhemmen i egentlig mening finnas åtskilliga bestämmelser i nu
gällande barnavårdslag. De där givna stadgandena avse i huvudsak dels
kontroll vid upprättande av barnhem, dels tillsyn över barnhemmen och
dels möjlighet till samhälleligt ingripande mot sådana barnhem, där barnen
ej erhålla tillfredsställande vård och uppfostran. Däremot saknas helt bestämmelser,
som garantera att barnhem inrättas i den utsträckning, som betingas
av föreliggande vårdbehov. Frågan örn införande av dylika bestämmelser
diskuterades visserligen under förarbetena till gällande barnavårdslag,
men man fann sig då kunna — utan att någon obligatorisk skyldighet
härutinnan stadgades — överlåta åt kommunerna att i samarbete med den
enskilda offervilligheten ordna efter förhållandena. Samtidigt uttalades en
förhoppning därom, att landstingens intresse för denna verksamhet skulle
väckas. Därjämte räknade man med att avkastningen av allmänna barnhusets
fonder framdeles skulle kunna i viss utsträckning användas såsom bidrag
till driften av barnhem, varigenom behovet av en direkt medverkan från
det allmännas sida för samma ändamål i motsvarande grad skulle minskas.
Utvecklingen har emellertid lett därhän, att huvudparten av barnhemmen
för närvarande drives av stiftelser och föreningar, som i större eller mindre
mån äro beroende av den enskildes offervilja och av bidrag, som lämnas
från allmänna barnhuset eller från annat håll. Många av barnhemmen ha
att dragas med stora ekonomiska svårigheter, beroende bl. a. på att allmänna
barnhuset icke kunnat öka sin bidragsgivning i samma grad som omkostnaderna
ökats samt på att jämväl i övrigt avkastningen av fonder och dylikt
lill följd av penningvärdets fall och andra därmed sammanhängande örn
-
22
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr A.
ständigheter icke varit tillräcklig för att de därav beroende barnhemmen
skulle kunna upprätthålla sin standard utan förhöjda avgifter eller ytterligare
understöd från det allmännas eller från enskildas sida. Uppenbarligen
har denna osäkerhet i finansiellt avseende varit ägnad att inverka
menligt på barnhemmens verksamhet.
Utredningen har vidare visat att, åtminstone inom vissa delar av landet,
antalet barnhemsplatser icke är tillräckligt. Såsom kommittén i annat sammanhang
framhållit bör visserligen, då det gäller att omhändertaga barn
som sakna föräldrahem eller av någon anledning icke kunna erhålla erforderlig
vård i föräldrahemmet, den ledande principen vara att barnen i så
stor utsträckning som möjligt placeras icke på anstalt utan i enskilda fosterhem.
Men det finnes en mängd fall, då detta icke låter sig göra. Anledningen
härtill kan vara, att barnet med hänsyn till sin ålder eller till sina
fysiska eller psykiska förutsättningar hellre bör erhålla anstaltsvård, att
lämpligt fosterhem icke kan anskaffas eller att andra förhållanden föreligga,
som göra vård i fosterhem mindre lämplig. Dessutom måste barn, som skola
omhändertagas av annan än föräldrarna, i många fall till en början intagas
för observation i ett barnhem för utrönande av den lämpligaste vårdformen.
Härtill komma alla de fall, då avsaknaden av erforderlig omvårdnad i föräldrahemmet
är beroende av omständigheter, som kunna antagas vara tämligen
snart övergående; i dylika fall kan uppenbarligen endast mera sällan
bli fråga om utplacering i fosterhem.
Av nu angivna skäl finner jag angeläget, att det genom lagstiftningen uttryckligen
fastslås att samhället är skyldigt att svara för att tillräckligt antal
platser finnes tillgängligt å barnhem av olika kategorier för att täcka det
föreliggande behovet. Härutöver torde — såsom i det följande kommer att
närmare beröras — erfordras en förstärkt tillsyn över barnhemsverksamheten
samt en noggrannare planläggning av denna verksamhet i syfte att
erhålla en bestämdare reglering av de olika formerna av barnhem och barnens
fördelning på dem.
Nu anförda omständigheter böra enligt min åsikt leda lill att frågan örn
en revision av barnavårdslagens bestämmelser om barnhem och vad därmed
sammanhänger utan uppskov upptages till prövning.
För den närmare innebörden av de ändringar i den gällande ordningen
på området, som jag har för avsikt att föreslå, kommer redogörelse att lämnas
i det följande. I detta sammanhang vill jag emellertid erinra om att gällande
bestämmelser i barnavårdslagen avse allenast barnhem men att vid
sidan av dem finnas åtskilliga andra för vård av barn avsedda anstalter,
vilka hittills icke blivit föremål för generell reglering i lag. De åsyftade anstalterna
äro dels vissa anstalter för sluten barnavård — barnpensionat,
feriehem, barnkolonier etc. — vilka icke ansetts kunna föras in under den
i barnavårdslagen givna definitionen på barnhem, och dels anstalter för
halvöppen barnavård, såsom daghem, barnträdgårdar eller lekskolor och
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 4.
23
eftermiddagshem. I viss utsträckning ha visserligen även dessa anstalter
blivit föremål för offentlig tillsyn, nämligen i samband med att statsbidrag
beviljats till deras verksamhet, men i den mån så icke skett äro de ej underkastade
tillsyn från det allmännas sida. Då ifrågavarande verksamhet är
av icke ringa betydelse och dessa anstalter dessutom äro stadda i stark utveckling,
synes det angeläget, att de nu fogas in under barnavårdslagstiftningens
bestämmelser angående anstaltsväsendet.
C. Begreppet barnavårdsanstalt. Olika slag av dylika anstalter.
Socialvårdskommittén föreslår, att termen barnavårdsanstalt införes i
bamavårdslagen såsom en gemensam beteckning på de anstalter för barns
vård och uppfostran, varå de i 5 kap. av lagen meddelade bestämmelserna
-—- med undantag av bestämmelserna örn skyddshem — skola äga tillämpning.
Med barnavårdsanstalt bör enligt kommittén därvid förstås för barns
vård och uppfostran avsedd anstalt, som ej är att hänföra till sjukhus, sjukhem,
anstalt för abnorma eller vanföra, skyddshem, allmän uppfostringsanstalt
eller skolhem, vilket tillhör skoldistrikt. Kommittén uttalar vidare,
att beträffande barnavårdsanstalterna en nomenklatur bör upprättas, som
bör erhålla officiell sanktion genom införande i bamavårdslagen. Bamavårdsanstalterna
föreslås enligt bestämmelserna skola indelas i barnhem, barnavård
sanstalter för halvöppen barnavård och barnkolonier. Beteckningarna å
de båda förstnämnda huvudgrupperna angiver kommittén såsom samlingsbeteckningar
med rent praktiskt syfte och anser grupperna icke behöva definieras
på annat sätt än att för envar av dem angivas vissa specialtyper av
anstalter, som närmare bestämmas. Den tredje huvudgruppen, bamkolonierna,
definieras såsom anstalter, vilka ha till syfte att bereda barn vard
och uppfostran under en begränsad del av året.
För barnhemmen föreslår kommittén, att följande typer skola angivas i
lagen, nämligen spädbarnshem, mödrahem, upptagning shem och barnhem
för varaktig vård, men betonar tillika, att uppräkningen icke är fullständig,
då nya typer kunna tillkomma.
Spädbarnshem definierar kommittén såsom hem för vård av späda barn,
vilka icke åtföljas av sina mödrar.
Mödrahem är enligt kommittén hem för vård av mödrar med späda barn
samt väntande mödrar och ensamma spädbarn. Med hänsyn till behovet av
differentiering av dessa hem allt efter klientelets beskaffenhet föreslår kommittén,
att av mödrahem skola finnas två typer, hemskolor och vårdhem.
Hemskolorna skola organiseras så, att utbildningsmomentet vid mödrahemsverksamheten
tillvaratages. Mödrarna skola — samtidigt som hemskolan
fullgör sin funktion av barnavårdsanstalt — erhålla undervisning i barnavård
och husligt arbete under en utbildningstid av omkring fem månader.
Vårtlen skall enligt förslaget vara kostnadsfri. Vårdhemmen skola vara av
-
24 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr i.
sedda för mödrar, vilka icke kunna eller icke anse sig kunna vistas å mödraJiem
under hela den tid kursplanen för hemskolorna förutsätter, samt för
mödrar, vilka icke ha något behov av undervisning i barnavård och husligt
arbete eller vilka sakna de personliga förutsättningarna att tillgodogöra sig
sådan undervisning. Enligt kommittén bör vistelsen vid vårdhem icke — såsom
nu i allmänhet är fallet vid mödrahemmen — vara på förhand bestämd
till viss tid.
Upptagningshem utgör enligt kommitténs förslag hem för tillfällig vård
och uppfostran samt observation av barn. Enligt kommittén bör den nu
ofta förekommande kombinationen av barnhem för tillfällig vård och för
stadigvarande vård försvinna.
Barnhem för varaktig vård definierar kommittén såsom hem för vård
och uppfostran av barn under längre tidrymd.
Beträffande anstalterna för halvöppen barnavård upptager kommittén i
sitt förslag följande tre typer, nämligen daghem för heldagsvård av barn,
lekskolor för beredande av vistelse och fostran av barn under begränsad tid
av dagen samt eftermiddag shem för beredande åt skolbarn av vistelse under
tillsyn efter skolarbetets slut för dagen.
Bestämmelser i nu nämnda hänseenden skola enligt kommitténs förslag
införas i 39 § bamavårdslagen.
För innehållet i yttrandena över socialvårdskommitténs förslag beträffande
dessa spörsmål redogöres å s. 44—53 i propositionen.
Föredragande departementschefen anför i propositionen bl. a. följande:
Kommitténs förslag att i bamavårdslagen införa beteckningen barnavårdsanstalt
för de anstalter, å vilka de i förevarande sammanhang avsedda
bestämmelserna skola äga tillämpning, synes mig böra godtagas. Det är otvivelaktigt
en fördel att erhålla ett dylikt generellt begrepp, så att bamavårdslagens
ifrågavarande bestämmelser, främst de som gälla tillsynen, utan
särskilda föreskrifter bliva tillämpliga även på eventuellt uppkommande nya
former av anstalter. Icke heller synes något vara att erinra mot den begränsning
begreppet erhållit i kommitténs lagförslag genom att vissa kategorier
anstalter undantagits.
Även uppdelningen av barnavårdsanstaltema i de tre stora huvudgrupperna
barnhem, bamavårdsanstalter för halvöppen vård och barnkolonier
synes vara lämplig. Att såsom från något håll föreslagits i stället för uttrycket
barnavårdsanstalt för halvöppen vård använda det i 2 § barnavårdslagen
i annat sammanhang förekommande uttrycket anstalt till stöd för
hemuppfostran synes icke böra förordas. Det av kommittén föreslagna uttrycket,
vilket redan torde ha vunnit burskap såsom teknisk term, är mer
upplysande än det andra, vilket för övrigt — i den mening det nu användes
i barnavårdslagen — synes mig vara mera vidsträckt till sin innebörd.
Begreppet barnhem har i kommitténs förslag icke bestämts på annat
sätt än genom uppräkning av vissa typer dylika hem med angivande av
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 4.
25
föremålet för deras verksamhet. Jag finner icke heller nödvändigt att i
lagen intaga en allmän definition å detta begrepp. Det torde icke heller vara
möjligt att i lagen angiva det minimiantal platser, som skall stå till buds, för
att ett barnhem skall anses vara för handen. Tillräcklig bestämning får här
anses ligga i att barnhemmet skall vara en anstalt. Gränsfall kunna visserligen
uppkomma. Någon större olägenhet härav torde dock icke vara att
befara, särskilt om, såsom i det följande kommer att föreslås, viss anmälningsplikt
införes för den, som i sitt hem mot ersättning mottager barn, och
detta även örn barnet icke är att anse såsom fosterbarn.
Mot den föreslagna differentieringen av barnhemmen ha från flera håll
invändningar rests, varvid betonats att, åtminstone i vissa delar av landet,
en så långt gående differentiering i praktiken komme att medföra olägenheter,
bland annat ur ekonomisk synpunkt. Erforderlig vårddifferentiering
kunde erhållas även örn barnhem av olika typer förenades i en anstalt, blott
hemmet vore organiserat på olika avdelningar.
Enligt min åsikt äro de principer, som kommit till uttryck i kommitténs
förslag örn differentiering av barnhemsverksamheten, väl ägnade att tjäna
som riktlinjer för det framtida ordnandet av denna verksamhet. Ett sammanförande
av olika bamhemstyper i en anstalt medför lätt, att barnhemmens
anstaltskaraktär alltför mycket betonas och att deras egenskap av hem
skjutes åt sidan. Emellertid synes man vid omorganisationen av barnhemsverksamheten
böra gå fram med viss varsamhet. Förhållandena kunna i
det särskilda fallet vara sådana, att en kombination av två typer — exempelvis
av spädbarnshem och upptagningshem — kan framstå såsom motiverad.
Några formella hinder mot dylika kombinationer synas därför icke böra
uppställas, utan bör det överlämnas åt de övervakande och bidragsbeviljande
myndigheterna att bedöma, i vad mån sådana kombinationer kunna tillåtas.
Framhållas må dock att de skäl, som kommittén anfört mot kombinationen
upptagningshem = hem för varaktig vård, måste anses vara av den
art att denna kombination i den mån så är möjligt bör undvikas.
Den av kommittén föreslagna uppdelningen av mödrahemmen i två kategorier,
av kommittén betecknade hemskolor och vårdhem, har stött på motstånd
från många håll, där man bl. a. fruktat, att uppdelningen skulle medföra
en icke önskvärd klassificering av ifrågavarande anstalter i bättre och
sämre mödrahem. Emot de sålunda befarade olägenheterna med uppdelningen
står önskemålet att, i den mån så kan ske, meddela en mera effektiv
utbildning i husligt arbete och barnavård åt de mödrar, som hava behov av
och förutsättningar för en sådan utbildning. Värdet därav synes vara så
betydande att detta differentieringsförslag icke bör skrinläggas. Emellertid
synes man även här böra gå fram varsamt och först efter en tids — exem [Mivis
några års — försöksverksamhet taga definitiv ställning till frågan,
om en mera generell uppdelning av mödrahemmen bör genomföras. Lämpligen
bör man nu inrikta sig på att i olika delar av landet på försök vid
-
26
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr i.
taga åtgärder, varigenom mödrahem med mera utvecklad utbildningsverksamhet
— i stort sett överensstämmande med de riktlinjer kommittén förordat
beträffande hemskoloma — komma till stånd. Benämningen hemskola.
som redan finnes i barnavårdslagen och där betecknar ett särskilt
slag av skyddshem, synes dock icke böra användas härvidlag. Tills vidare
torde knappast någon särskild beteckning vara erforderlig. För att underlätta
rekryteringen till dessa mödrahem torde det vara lämpligt att, såsom
kommittén förordat, lämna dem ett så kraftigt stöd från det allmänna att
vården där kan bliva avgiftsfri. Jag återkommer i det följande till detta
spörsmål. Då här är fråga allenast om en försöksverksamhet, är det icke
nödvändigt att nu taga bestämd ställning till den närmare beskaffenheten
av dessa mödrahem, till deras storlek och personalbehov, till personalens
kompetens m. fl. frågor, som i detta sammanhang diskuterats. Under försökstiden
torde olika möjligheter härutinnan böra prövas.
I enlighet med önskemål, som framställts av överstyrelsen för yrkesutbildning
i dess yttrande över kommitténs förslag, torde undervisningen i husligt
arbete och barnavård vid ifrågavarande utbildningsbetonade mödrahem —
i likhet med vad fallet redan är med yrkesundervisningen vid vissa skyddshem
— böra stå under inspektion av överstyrelsen.
Beträffande frågan, huruvida vid övriga mödrahem viss på förhand bestämd
vistelsetid bör eller icke bör uppställas såsom villkor för intagning på
hemmet, synes det knappast vara lämpligt att härutinnan införa någon
allmängiltig regel. Givetvis är det önskvärt, att mödrarna kvarstanna vid
mödrahemmen så länge som bröstuppfödning av barnet bör äga rum. Å
andra sidan är det angeläget, att mödrarna icke genom för stränga villkor
i förevarande hänseende avskräckas från intagning å mödrahem. En kortare
tids vistelse på mödrahem måste nämligen i de flesta fall anses bättre
än ingen alls. Villkor av dylik art torde för närvarande tämligen regelmässigt
uppställas. Lämpligt torde vara att försök göras med slopande av dessa
villkor; i stället bör träda upplysningsverksamhet och personlig påverkan
på mödrarna för att förmå dem att kvarstanna å hemmet under amningstiden.
I varje fall torde, såsom ock nu på många håll sker, villkoret örn viss
tids vistelse på hemmet böra eftergivas örn garantier för fortsatt lämplig
vård av barnet föreligga eller eljest godtagbara skäl för utskrivning lämnas.
Beträffande anstalterna för halvöppen barnavård — daghem
för heldagsvård av barn, lekskolor för beredande av vistelse och fostran
av barn under begränsad tid av dagen samt eftermiddagshem för beredande
åt skolbarn av vistelse under tillsyn efter skolarbetets slut för dagen
— må framhållas, att definition å dessa anstalter synes böra intagas i lagen,
varvid de böra betecknas såsom barnavårdsanstalter för vård och uppfostran
av barn under begränsad del av dygnet. Däremot synes det icke vara
erforderligt att i lagen införa bestämmelse örn nämnda särskilda typer av
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr i.
27
anstalter för halvöppen barnavård. Föreskrifter härom torde i stället böra
utfärdas i administrativ väg.
D. Huvudmannaskapet för barnhemsvården.
Socialväi‘dskommitténs förslag innebär, att landstingen och de städer, som
icke deltaga i landsting, skola vara legala huvudmän för barnhemsvården. I
40 § barnavårdslagen föreslås därför stadgande om att varje landstingsområde
(stad, som icke deltager i landsting) skall äga tillgång till erforderligt antal
platser å för områdets gemensamma behov avsedda, ändamålsenligt förlagda
och anordnade spädbarnshem, mödrahem, upptagningshem och barnhem för
varaktig vård samt att i den mån annan icke drager försorg härom, det skall
åligga landstinget (staden) att till erforderligt antal anordna och driva sådana
barnhem. För varje landstingsområde (icke=landstingsstad) skall genom
landstingets (stadens) försorg upprättas en plan för barnhemsvårdens ordnande,
vilken plan skall underställas socialstyrelsen för godkännande. Planerna
skola upprättas i så god tid, att de kunna behandlas under september
1945 och ingivas till socialstyrelsen senast den 1 oktober 1945. Landsting
(icke-landstingsstad) skall vidare vara skyldigt att, där erforderliga
medel icke annorledes tillhandahållas, bestrida kostnaderna för anordnandet
och driften av annan tillhöriga barnhem, vilka ingå som led i omnämnda
plan, i den mån deras vårdplatser äro avsedda för landstingsområdets
gemensamma behov.
Den fullständiga utbyggnaden av barnhemmen skall enligt kommittén vara
slutförd inom fem år efter lagstiftningens ikraftträdande, vilket i kommittéförslaget
uttryckts genom en övergångsbestämmelse av innehåll, att landstingets
skyldighet att svara för att det tillgängliga platsantalet är tillräckligt
skall inträda först efter utgången av det femte året från lagstiftningens
ikraftträdande.
Jämväl staten skall enligt kommitténs förslag bidraga till kostnaderna för
anordnande och drift av sådana barnhem, som äro upptagna i vederbörande
länsplan. Möjlighet skall finnas även för vissa andra barnhem att erhålla
statsbidrag, i den mån de finnas tillgodose ett allmänt behov. Statsbidrag till
anordnande av barnhem skola beviljas av Kungl. Majit efter socialstyrelsens
hörande, statsbidrag till driften av barnhem av socialstyrelsen.
Beträffande hem för psykopatiska och nervösa barn framhåller kommittén,
att det ej kunde anses lämpligt, att dessa hem omfattades av landstingens legala
huvudmannaskap. Enligt kommitténs mening bör frågan örn psykopatvården
för barn och i samband därmed om psykopathemmens framtida ställning göras
till föremål för särskild utredning.
I fråga örn allmänna barnhuset framhåller kommittén, alt även örn genom
den föreslagna lagstiftningen en väsentlig del av de uppgifter, som nu tillkomma
barnhuset, icke längre skulle åvila detsamma, barnhuset dock jämväl
28
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr i.
i fortsättningen borde bestå som en särskild stiftelse. Dess framtida uppgifter
borde bliva föremål för särskild utredning.
Två av socialvårdskommitténs ledamöter ha — med instämmande av vissa
av kommittén tillkallade sakkunniga — i särskilt yttrande uttalat sig för att
staten skulle vara legal huvudman för barnhemsvården.
För innehållet i yttrandena över socialvårdskommitténs förslag rörande nu
behandlade spörsmål redogöres å s. 67—75 i propositionen.
Föredragande departementschefen anför:
Av förut angivna skäl bör tydligen på området för barnhemsvården införas
ett legalt huvudmannaskap, innebärande ett obetingat ansvar för staten
eller viss samfällighet i fråga örn upprätthållande i nödig omfattning av
nämnda vård.
Kommittén har övervägt fyra olika möjligheter i detta hänseende, nämligen
att huvudmannaskapet skulle utövas av primärkommunerna, bamavårdsförbunden,
landstingen (städer, som icke deltaga i landsting) eller staten.
Såsom kommittén framhållit kunna — åtminstone med nuvarande kommunindelning
— primärkommunerna icke komma i fråga såsom huvudmän för
barnhemsvården; de flesta kommuner äro nämligen för små för att vara lämpliga
upptagningsområden för barnhem.
Vad barnavårdsförbunden angår kunna väl vissa skäl anses tala för att
huvudmannaskapet anförtros åt dem. Såsom kommittén påpekat förutsätter
emellertid en sådan anordning dels att förbunden legaliseras, så att medlemskap
i förbund blir obligatoriskt för alla kommuner inom dess verksamhetsområde,
och dels att förbunden erhålla ekonomiska möjligheter att utöva
huvudmannaskapet. Det kan emellertid ifrågasättas, örn icke en legalisering
av förbunden skulle medföra risk för att deras verksamhet tvingades in i
alltför stela former. Ordnandet av den ekonomiska sidan av saken stöter
dessutom på vissa svårigheter av administrativ art. På grund härav och då
bestämmelserna om huvudmannaskapet —- även vid ett godkännande av
något av de återstående båda alternativen — torde kunna erhålla sådan
utformning, att garanti vinnes för att den erfarenhet på barnhemsvårdens
område som finnes representerad i förbunden kommer att tillgodogöras, synas
förbunden icke böra ifrågakomma såsom legala huvudmän för barnhemsvården.
Tillräcklig anledning att oavsett detta meddela föreskrifter örn legalisering
av barnavårdsförbunden torde icke föreligga.
I valet mellan de återstående båda alternativen — landstings- och statsalternativen
— har enhällighet icke uppnåtts inom kommittén. Medan majoriteten
förordar landstingsalternativet, uttalar sig en minoritet för statsalternativet.
Även i de över kommitténs förslag avgivna yttrandena föreligger
stor meningsskiljaktighet härutinnan. I flertalet yttranden har dock landstingsalternativet
lämnats företräde.
Efter övervägande av de skäl, som tala för och emot de båda nu ifrågavarande
alternativen, har jag i likhet med kommitténs majoritet funnit mig
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 4.
29
böra förorda landstingsalternativet. Det synes vara av vikt för utvecklingen
av barnhemsvården, att den erhåller lokal förankring. Såsom från olika håll
understrukits ha landstingen redan nu såväl direkt som indirekt, genom
bidragsgivning, varit verksamma på förevarande område, varför uppgiften
icke kan anses främmande för dem. Barnhemsvården har även ur många
synpunkter anknytning till sjukvården, som är en av landstingens huvuduppgifter.
I yttrandena från svenska landstingsförbundet och en del landsting har
såsom förutsättning för att landstingen skulle kunna åtaga sig huvudmannaskapet
för barnhemsvården angivits, att vissa andra uppgifter som nu åvilade
landstingen skulle, i enlighet med ett av kommunalskatteberedningen avgivet
förslag, avlyftas från dem. Jag är icke beredd att nu taga ställning till frågan
örn en sådan minskning av landstingens uppgifter men anser att, oavsett
örn kommunalskatteberedningens berörda förslag genomföres eller ej, spörsmålet
örn huvudmannaskapet för barnhemsvården bör lösas i av mig förordad
riktning.
Det legala huvudmannaskap för barnhemsvården varom här är fråga kan
sägas ha en organisatorisk och en ekonomisk sida. Vad den förstnämnda
sidan angår bör huvudmannaskapet innebära ansvar för att barnhemsvården
inom länet blir ordnad på ett ändamålsenligt sätt. I överensstämmelse med
vad nyss anförts bör härvid i allmänhet undersökas, om icke erforderliga
behov kunna fyllas med anlitande av de resurser som erbjudas av
kommuner, harna vårdsförbund, stiftelser, föreningar eller andra frivilliga
krafter. För varje landstingsområde och för varje stad, som icke deltager
i landsting, torde böra genom landstingets (stadens) försorg upprättas förslag
till plan för barnhemsvårdens ordnande inom vederbörande område.
Denna plan bör enligt min mening prövas och fastställas icke såsom kommittén
föreslagit av socialstyrelsen utan av Kungl. Maj:t. Planen torde
nämligen i allmänhet bliva avgörande för rätten till statsbidrag; den bör
dessutom — såsom jag strax skall närmare utveckla — angiva den takt,
i vilken utbyggnaden av barnhemsvården inom området skall äga rum.
Vid planens uppgörande bör en uppskattning ske av behovet av barnhemsvård
av olika slag inom området samt undersökas, i vad mån dessa behov
kunna tillgodoses genom redan befintliga barnhem och i vad mån
nya barnhem behöva upprättas. Av skäl som framgå av vad som anförts
i nästföregående avsnitt finner jag emellertid icke lämpligt att vid meddelande
i barnavårdslagen av föreskrifter rörande ifrågavarande planer uttryckligen
anknyta lill de i 39 § 2 mom. av lagen — enligt dess föreslagna
nya lydelse — angivna typerna av barnhem. Lämpligare synes en bestämmelse
vara, att i planen skola upptagas barnhem till sådant antal och av
sådan beskaffenhet, att inom området förefintliga behov av olika slag av
barnhemsvård tillgodoses på ett ändamålsenligt sätt.
Innebörden av huvudmannaskapets ekonomiska sida är, att huvudmannen
30
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr h.
skall vara i sista hand ansvarig för att medel stå till förfogande för de i
planen upptagna barnhemmens anordnande och drift. Enligt kommittéförslaget
skall dock detta huvudmannens ekonomiska ansvar gälla allenast i den mån
vårdplatserna äro avsedda för områdets gemensamma behov. De skäl som
kommittén anfört för denna inskränkning finner jag bärande, trots de invändningar
som från ett par håll rests mot förslaget härutinnan. Nämnda
regel bör givetvis icke utgöra hinder för landstinget att, i den mån så befinnes
påkallat, lämna bidrag även till vårdplatser som endast få tagas i
anspråk för täckande av behovet inom ett mera begränsat område, exempelvis
en viss kommun. Sistnämnda vårdplatser måste ofta anses innebära en
sådan lättnad för landstingets här ifrågavarande ansvarighet, att bidraget
motiveras enbart därav.
I likhet med kommittén anser jag, att hemmen för psykopatiska och
nervösa barn icke böra omfattas av landstingens (städernas) legala huvudmannaskap.
Frågan om deras ställning anser jag mig icke böra upptaga i detta
sammanhang.
Kommitténs tanke är, att statsbidrag skola utgå såväl till anordnande som
till drift av de i planen upptagna barnhemmen i sådan utsträckning, att större
andel av kostnaderna kommer att åvila staten än vederbörande landsting
(stad). Mot denna princip synes ingen befogad erinran kunna göras, helst
som genom en lämplig avpassning av statsbidragen skatteutjämningssynpunkterna
— vilka anförts som ett av skälen för statsalternativet — kunna
i viss mån tillgodoses. Vad kommittén föreslagit därom, att statsbidrag skall
kunna utgå, förutom till kommun, landsting, förening eller stiftelse, jämväl
till enskild person, finner jag mig kunna tillstyrka. Även i fråga om sättet
för statsbidrags beviljande synes mig kommitténs ståndpunkt böra godtagas.
— — — Det må särskilt påpekas, att den plan över barnhemsvårdens
ordnande, som väsentligen bildar grundvalen för såväl statens som
den legale huvudmannens skyldighet att bidraga till kostnaderna för barnhemmen,
skall upprättas under huvudmannens medverkan och att denne
alltså redan på detta stadium får ett väsentligt inflytande på barnhemsvårdens
utformande i olika hänseenden. Statsbidragen torde alltså, såsom kommittén
föreslagit, böra beviljas av Kungl. Majit, där fråga är örn bidrag till
anordnande av barnhem, och av socialstyrelsen beträffande statsbidrag till
driften av barnhem. En central prövning av dylika frågor torde nämligen
vara oundgänglig. Lämpligen bör dock vederbörande landstings förvaltningsutskott
respektive vederbörande stad erhålla tillfälle att yttra sig över
ansökan om statsbidrag till anordnande av barnhem av annan än landstinget
eller staden. Till frågan om de närmare grunderna för statsbidragens
utgående återkommer jag i ett senare avsnitt.
Därest vad här föreslagits beträffande statsbidrag till barnhem genomföres,
synas bidrag till barnhem i allmänhet icke vidare böra utgå vare sig
ur allmänna arvsfonden eller av allmänna barnhusets medel. I detta sam
-
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 4.
31
manhang vill jag framhålla, att jag icke nu är beredd att taga ställning till
frågan om allmänna barnhusets framtida uppgifter. Jag anser i likhet med
kommittén lämpligt, att barnhusets direktion erhåller uppdrag att verkställa
utredning i detta hänseende, varvid dock representanter för statsverket
böra medverka.
I detta sammanhang må framhållas, att hinder icke bör föreligga för två
landsting eller för landsting och stad, som icke deltager i landsting, att träda
i samverkan för handha vande av barnh emsvården eller viss del därav. Möjlighet
därtill finnes jämlikt bestämmelserna i lagen örn kommunalförbund.
Kommittén föreslår, att planerna skola vara upprättade i sådan tid, att de
kunna föreläggas 1945 års landstingsmöten och därefter ingivas till socialstyrelsen
före den 1 oktober 1945. Häremot har invänts, att tillräcklig tid
icke skulle stå till buds för planernas uppgörande. Det synes emellertid vara
av vikt, att hithörande förhållanden snarast möjligt bliva föremål för vederbörande
myndigheters prövning och att de statsbidrag till anordnande och
drift av barnhem, som komma att föreslås, kunna börja utgå redan under
nästkommande budgetår. Jag tillstyrker därför kommitténs förslag på
denna punkt.
Enligt kommitténs förslag skall utbyggnaden av barnh emsvården äga rum
under fem år, varför de av kommittén ifrågasatta stadganden, som avse
huvudmannaskapets organisatoriska sida, enligt övergångsbestämmelse till
lagen icke skola gälla förrän fem år efter lagens ikraftträdande. Det är
självfallet, att en övergångstid måste finnas, under vilken barnhemsvården
successivt utbygges till önskad omfattning. Däremot finner jag det icke vara
lämpligt att på förhand generellt fastställa en dylik övergångstid, gällande
för samtliga landstingsområden och städer, som icke deltaga i landsting.
Såsom kommitténs utredning visar, är barnhefnsvårdens utveckling mycket
växlande i olika delar av landet. För vissa områden kan därför barnhemsvårdens
utbyggnad taga längre tid än för andra. Å andra sidan synes
landstingens (städernas) skyldighet att svara för planens genomförande böra
inträda omedelbart vid de nu föreslagna lagändringarnas ikraftträdande.
Det riktiga torde vara, alt i planen för barnhemsvården för varje landstingsområde
eller stad angives, i vilken takt utbyggandet av barnhemsvården
bör äga rum. Denna fråga kommer alltså under bedömande i samband
med prövningen av planerna. Någon uttrycklig bestämmelse i lagen
härom torde icke vara erforderlig. Den av kommittén föreslagna, här berörda
övergångsbestämmelsen synes av nu angivna skäl böra utgå. Det torde
emellertid böra förutsättas, att planerna i allmänhet skola vara genomförda
inom den av kommittén föreslagna tiden, fem år efter lagens ikraftträdande.
Härefter återstår frågan örn särskilda föreskrifter böra utfärdas rörande
formerna för landstingens utövande av huvudmannaskapet över barnhemmen.
I yttrandena över kommitténs betänkande lia väsentligen två olika
förslag i sådan riktning framkommit, nämligen dels förslag örn införande
32 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 4.
i landstingslagen av bestämmelse om skyldighet för landstingets förvaltningsutskott
(ev. landstingets hälsovårds- och sjukvårdsberedning) att vid
handläggning av ärenden rörande bamhemsvården tillkalla särskilda sakkunniga
på barnavårdens område, och dels förslag om inrättande av en särskild
styrelse för bamhemsvården med ordförande, utsedd av socialstyrelsen
eller länsstyrelsen, och med ledamöter till lika antal utsedda av landstinget
och länets barnavårdsförbund. Jag anser mig, i varje fall för närvarande,
icke böra tillstyrka någotdera av dessa förslag. I många fall torde sakkunskap
på barnavårdens område redan vara företrädd inom landstingets förvaltningsutskott.
När så icke är fället, synes det ligga i förvaltningsutskottets
eget intresse att antlita erforderlig sakkunskap, varför någon uttrycklig bestämmelse
örn skyldighet att tillkalla särskilda sakkunniga knappast är av
nöden. Att tillskapa en särskild styrelse med representanter från olika håll
synes näppeligen böra nu föreskrivas. Sedan landstingets huvudmannaskap
för bamhemsvården bestått någon tid, torde man kunna med större tillförlitlighet
bedöma behovet av särskilda organisatoriska åtgärder av här avsett
slag.
I motionen II: A92 har framhållits, såsom ovan anförts, att länsstyrelsen
skall bliva den myndighet, som godkänner plan för bamhemsvården. Som skäl
härför anföres, att för granskning av planerna erfordrades i alldeles särskild grad
lokalkännedom och att ingen central myndighet besutte denna i så hög grad
som länsstyrelsen. Vid central granskning av dessa planer löpte man risk,
att byggnadsfrågorna komme att bedömas standardmässigt.
E. Koncessionstvång och anmälningsplikt vid upprättande av barnavårds
anstalter.
Socialvårdskommittén föreslår i fråga om det allmännas kontroll vid upprättandet
av barnhem, vilka icke åtnjuta statsbidrag, den ändringen av gällande
bestämmelser i 41 § hama vårdslagen, att prövning av plan för barnhem,
tillhörigt kommun eller landsting, skall verkställas samt tillstånd till
upprättande av enskilt barnhem skall meddelas av socialstyrelsen i stället
för såsom nu av länsstyrelsen. Enligt förslaget må upprättande av enskilt
barnhem ej beviljas, med mindre socialstyrelsen finner, att hemmet med hänsyn
till belägenhet, utrymme och inredning är så beskaffat, att där intagna
barn kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran, ävensom att med
hänsyn till hemmets ledning och personal samt ekonomiska förhållanden
trygghet finnes för dess ändamålsenliga skötsel. I fråga om barnhem, som
upprättas av landsting eller kommun, innebär kommitténs förslag även den
ändringen i förhållande till gällande bestämmelser, att den plan, som skall
underställas socialstyrelsen, skall omfatta icke blott själva lokaliteterna utan
jämväl verksamheten som sådan. Bestämmelserna skola äga motsvarande tilllämpning,
där den, som driver barnavårdsanstalt, vill flytta denna till annan
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 4.
33
lägenhet, utvidga anstalten eller vidtaga annan större förändring beträffande
densamma eller där ombyte av innehavare skall ske. I olikhet med motsvarande
bestämmelse i gällande lag skall detta tillämpas även beträffande
barnhem, som drives av landsting eller kommun.
Enligt förslaget skola bestämmelserna örn skyldighet att söka godkännande
av plan för eller tillstånd till barnhem icke äga tillämpning, där enligt vad
särskilt stadgats statsbidrag beviljats till anstaltens anordnande eller drift.
Kommittén föreslår vidare, alt om någon ämnar upprätta barnavårdsanstalt
för halvöppen vård, anmälan därom skall, innan anstalten tages i bruk för
sådant ändamål, göras såväl hos socialstyrelsen som hos barnavårdsnämnden
i den kommun, där anstalten är belägen. Dylik anmälan skall ock ske.
innan barnkoloni första gången tages i bruk för avsett ändamål. Bestämmelsen
skall dock ej gälla, där statsbidrag beviljats. Anmälningsskyldighet
skall föreligga även då den, som driver anstalt, som nu sagts, vill flytta densamma
till annan lägenhet, utvidga anstalten eller vidtaga större förändring
beträffande densamma eller där ombyte av innehavare skall ske. Därvid
tillägges, att om anstalten skall flyttas till annan kommun anmälan skall ske
till barnavårdsnämnden i den kommun dit anstalten flyttats. Anmälningsskyldighet
skall föreligga beträffande samtliga vid lagstiftningens ikraftträdande
förefintliga anstalter av hithörande slag och skall verkställas inom sex
månader från ikraftträdandet räknat.
För innehållet i yttrandena över social vårdskommitténs förslag rörande nu
omförmälda spörsmål redogöres å s. 83—84 och 86 i propositionen.
Föredragande departementschefen anför i propositionen:
Upprättande av barnhem bör icke få äga rum utan kontroll från statlig
myndighets sida. Detta bör även gälla barnhem, som skall drivas av
landsting eller kommun. Sådan kontroll finnes redan nu; den utövas av
länsstyrelserna, vilka granska planer över de barnhem, som upprättas av
kommuner eller landsting, och meddela tillstånd till inrättande av andra
barnhem.
Kommitténs förslag innebär, att kontrollen vid upprättande av barnhem
skall centraliseras och överflyttas till socialstyrelsen. De bestämmelser härom,
som äro avsedda att inflyta i barnavårdslagen, skola dock enligt kommitténs
förslag icke avse de fall, då statsbidrag beviljats till barnhemmets
anordnande eller drift. Kontrollen avses då skola äga rum i samband med
prövning om ansökning om statsbidrag. Den skulle i dessa fäll komma
att handhavas av Kungl. Maj:t, då fråga är om statsbidrag till anordnande
av barnhem, och eljest av socialstyrelsen. Skälet till denna utformning av
bestämmelserna är, att man velat undvika dubbelprövning av hithörande
ärenden.
Enligt min åsikt är det emellertid önskvärt, att barnavårdslagens bestämmelser
örn ifrågavarande kontroll erhålla generell giltighet. Med de regler
om statsbidrag till barnhem, som kommittén föreslagit och som kunna av
Bihang lill riksdagens protokoll 1045. 0 sami. 2 aud. Nr 4. 3
34
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr A.
mig i huvudsak godtagas, måste det antagas, att statsbidrag kommer att
utgå till flertalet av de barnhem, som hädanefter komma att upprättas. Det
synes knappast vara tillfredsställande, att barnavårdslagens bestämmelser om
vad som skall iakttagas vid prövning av fråga om upprättande av nytt
barnhem formellt skola gälla allenast de måhända ganska fåtaliga fall, då
ansökan om statsbidrag icke göres.
Självfallet är emellertid, att dubbelprövning bör i möjligaste mån undvikas.
Fördenskull bör prövning av fråga örn upprättande av barnhem verkställas
i samma ordning, som gäller för beviljande av statsbidrag. Med hänsyn
härtill synas barnavårdslagens bestämmelser i förevarande hänseende
böra innebära, att prövning av fråga örn upprättande av barnhem skall
handhavas av Kungl. Maj:t eller, där Kungl. Maj:t så bestämmer, av socialstyrelsen.
I administrativ ordning torde i anslutning härtill böra föreskrivas,
att prövningen bör handhavas av socialstyrelsen, dock att i det fall, att
statsbidrag till barnhemmets anordnande begäres, frågan skall underställas
Kungl. Maj:Is prövning.
I vissa yttranden har påyrkats, att prövningen av frågor örn upprättande
av barnhem alltjämt bör åvila vederbörande länsstyrelse. Av vad nyss anförts
framgår, att jag anser prövningen böra äga rum centralt. För att även
lokala synpunkter skola få tillfälle att göra sig gällande, bör dock regelmässigt
länsstyrelsens yttrande infordras före avgörandet av ärende av detta
slag. Uttrycklig lagbestämmelse härom synes dock icke vara erforderlig.
Liksom kommittén anser jag, att i samtliga hithörande ärenden granskning
bör ske icke blott av lokalernas och anordningarnas lämplighet utan
även av planläggningen av verksamheten och förutsättningarna för densamma,
bl. a. kompetenskraven på personalen. Vad kommittén i övrigt anfört
beträffande innebörden av prövningen föranleder icke heller någon erinran
från min sida.
Den kontroll, varom här är fråga, bör icke inskränka sig till upprättandet
av barnhem utan bör omfatta även de fall, då redan upprättade barnhem
förflyttas, utvidgas eller mera väsentligt förändras eller ock överlåtas. Vad
nu senast sagts synes i motsats till vad nu gäller böra ha avseende även å
barnhem, som drivas av kommun eller landsting.
Vidkommande därefter barnkolonier och anstalter för halvöppen
barnavård synes det mig välmotiverat att, såsom kommittén
föreslagit, stadga skyldighet att göra anmälan örn dylika anstalter till socialstyrelsen
och barnavårdsnämnden. Att här införa koncessionstvång synes
knappast vara av behovet påkallat, ej heller att utsträcka anmälningsplikten
till att omfatta jämväl anmälan till länsstyrelsen. Anmälningsplikten bör
gälla generellt, varvid märkes att ansökan örn statsbidrag givetvis kan innefatta
även anmälan om anstalten.
Anmälningsplikten bör jämväl avse barnkoloni eller anstalt för halvöppen
barnavård, som trätt i verksamhet före den dag, då den nya lagstiftningen
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 4.
35
träder i kraft. Särskild övergångsbestämmelse härom bör, såsom kommittén
föreslagit, givas.
I motionen II: 492 har, såsom ovan anförts, hemställts, att länsstyrelsen skall
vara den myndighet, sorn skall godkänna plan, varom här förmäles.
F. Särskilda föreskrifter rörande intagning i barnhem och vistelsetiden
vid sådana hem.
Socialvårdskonimittén, vilken, såsom i det följande kommer att närmare
beröras, föreslår inrättande vid länsstyrelserna, (dock icke vid Överståthållarämbetet)
av särskilda tjänster, barnavårdsassistenttjänster, med uppgift bl. a.
att öva tillsyn över barnavårdsanstalterna, föreslår införande i barnavårdslagen
av en ny paragraf, 41 a §, enligt vilken medgivande till intagning av visst barn
i barnhem skall lämnas av hemmets styrelse eller av styrelsen därtill förordnad
person eller, där styrelse ej finnes, av hemmets ägare. Innan barn intages
i barnhem, vars vårdplatser helt eller till huvudsaklig del äro avsedda för
landstingsområdes gemensamma behov, bör samråd ha ägt rum nied barnavårdsassistenten.
Intagning i barnhem för varaktig vård skall ej få ske med
mindre harnavårdsassistenten godkänner åtgärden. 4
Vidare föreslår kommittén en bestämmelse av innebörd, att barn ej må
vårdas å barnhem under en längre sammanlagd tidrymd än tolv månader,
med mindre harnavårdsassistenten lämnar medgivande därtill.
I Stockholm skall enligt kommitténs förslag godkännande och medgivande
som nu sagts lämnas av socialstyrelsens barnavårdsinspektris.
För innehållet i yttrandena över socialvårdskommitténs förslag rörande nu
omförmälda spörsmål redogöres å s. 91—93 i propositionen.
Föredragande departementschefen anför i propositionen bl. a.:
Mot principen, att barnhemmets ledning i allmänhet skall äga bestämmanderätt
i fråga om barns intagning i hemmet, synes intet vara att erinra.
Möjligen skulle kunna ifrågasättas örn särskild lagbestämmelse härom verkligen
är erforderlig. Såsom bakgrund till den omedelbart därpå följande
bestämmelsen örn samråd synes den dock böra godtagas.
I det följande kommer att förordas, att i varje län skall finnas en särskild
befattningshavare, benämnd barnavårdsassistent, med vissa uppgifter inom
barnavårdens område, bl. a. i fråga örn tillsynen över barnavårdsanstalterna.
Kommitténs förslag att före intagning i barnhem, som är avsett för landstingsområdes
gemensamma behov, samråd med harnavårdsassistenten normalt
skall äga rum, synes mig ändamålsenligt och tillstyrkes därför. I
brådskande fall måste emellertid intagning kunna ske utan sådant samråd.
Såsom i vissa yttranden framhållits, torde däremot de föreslagna bestämmelserna
om att barnavårdsassistentens medgivande skulle erfordras för
intagning i barnhem för varaktig vård liksom även för vistelse i barnhem
under längre sammanlagd tidrymd än 12 månader föra något för långt.
36
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 4.
Ändamålet nied dessa föreskrifter är tydligen främst att få kontroll över
att barn icke vistas i barnhem under längre tid än som nied hänsyn till omständigheterna
finnes erforderligt. Det förefaller emellertid som örn en smidigare
form för uppnåendet av detta syfte skulle erhållas örn man, i stället
för skyldighet att söka tillstånd i angivna fall, föreskreve anmälningsplikt
till barnavårdsassistenten, som efter granskning av anmälningarna skulle
äga vidtaga behövliga åtgärder. Jag förordar därför att anmälningsplikt
föreskrives beträffande intagning av barn å barnhem för varaktig vård,
varvid undantag dock göres för det fall, att före intagningen samråd ägt
rum med barnavårdsassistenten och denne tillstyrkt intagning. För samtliga
barnhem bör vidare stadgas en periodvis — förslagsvis varje halvår
återkommande anmälningsplikt beträffande de barn, som vistats å barnhem
i över ett år. Anmälningarna, som lämpligen skola göras skriftligen, böra
innehålla sådana uppgifter, att därigenom de särskilda barnens behov av
fortsatt vård å det barnhem, varom fråga är, kan bedömas.
Däremot torde icke — såsom från vissa håll ifrågasatts — behov av särskilda
kontrollåtgärder beträffande intagning av barn å spädbarnshem vara
för handen. Visserligen är det i allmänhet ett önskemål, att spädbarnen
under anmingstiden vistas hos modern, men det synes icke vara lämpligt
att söka befordra uppfyllandet av detta önskemål genom att omgärda intagningen
å spädbarnshem med särskilda föreskrifter.
Den anmälningsplikt, som nu berörts, måste självfallet kompletteras med
befogenhet för den övervakande myndigheten, lämpligen länsstyrelsen, att.
vare sig anmälan skett eller ej, ingripa, när behov föreligger. För undvikande
av tvekan på denna punkt, bör i 41 a § intagas uttrycklig bestämmelse
örn länsstyrelsens befogenhet i förevarande avseende. Befogenheten
bör innefatta rätt att föreskriva, att visst å barnhem intaget barn icke vidare
får vårdas därstädes.
G. Tillsynen över barnavårdsanstalterna. Åtgärder mot missförhållanden
vid dessa.
Socialuårdskommittén föreslår till en början, att i 21 § barnavårdslagen skall
införas bestämmelse om att barnavårdsanstalterna skola stå under socialstyrelsens
tillsyn, men framhåller tillika, att detta icke får medföra, att länsstyrelserna
undandrages befattning med barnavårdsanstalterna. Den lokala tillsynen
bör enligt kommittén såsom nu åvila barnavårdsnämnderna och föreslår
i 42 § 1 mom. barnavårdslagen bestämmelse örn skyldighet för barnavårdsnämnden
att noggrant tillse, att verksamheten vid envar barnavardsanstalt,
som är belägen inom kommunen, bedrives med iakttagande av för anstalten
gällande bestämmelser samt att förhållandena vid anstalten äro sådana, att
där intagna barn kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran samt
vad angår barn, som äro intagna i barnhem, i händelse av sjukdom den
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 4.
37
särskilda vård, som omständigheterna påkalla. — 12 mom. av samma paragraf
föreslår kommittén bestämmelse om rätt för socialstyrelsen att tills vidare
medgiva barnavårdsanstalt befrielse från barnavårdsnämndens tillsyn.
Beträffande åtgärder mot missförhållanden vid barnavårdsanstalt
föreslår kommittén bestämmelser i 42 a § barnavårdslagen,
vilka delvis äro av samma innebörd som de nuvarande bestämmelserna
i 59 § barnavårdslagen men i andra delar innebära vissa nyheter. I
deli nu föreslagna paragrafen stadgas sålunda, att om barnavårdsnämnd
efter anmälan eller eljest finner, att verksamheten vid barnavårdsanstalt, som
är belägen inom kommunen och som drives av annan än denna, bedrives
med åsidosättande av gällande bestämmelser, eller att förhållandena vid
dylik anstalt äro sådana, att barn ej kunna där erhålla tillfredsställande
vård och uppfostran, nämnden har att genom lämpliga föreställningar söka
åstadkomma lättelse. Om anmälan har gjorts jämlikt 17 § andra stycket
barnavårdslagen — d. v. s. av kommunal myndighet, befattningshavare i
statens, landstingets eller kommunens tjänst eller av i dylik tjänst ej anställd
läkare, sjuksköterska eller barnmorska — och nämnden underlåter
att vidtaga erforderliga åtgärder, skall den, som gjort anmälan, bringa förhållandet
till socialstyrelsens kännedom. Örn barnavårdsnämndens åtgärd
ej leder lill åsyftad verkan, har nämnden att anmäla saken hos socialstyrelsen.
Råda i barnavårdsanstalten sådana missförhållanden, att barn icke
kunna utan fara för liv eller hälsa vårdas där till dess socialstyrelsen hinner
besluta i ärendet, har barnavårdsnämnden att tillse, att å anstalten intagna
barn skiljas därifrån samt, där så finnes erforderligt, genom nämndens försorg
beredas lämplig vård. Om socialstyrelsen i anledning av anmälan eller
eljest finner, att missförhållande föreligger vid barnavårdsanstalt, skall anstaltens
styrelse eller dess innehavare åläggas att vidtaga tjänliga åtgärder
för missförhållandets avhjälpande. Finnes sådan åtgärd otjänlig eller utan
verkan, skall socialstyrelsen återkalla tillståndet till verksamhetens bedrivande,
där sådant lämnats, samt eljest meddela förbud för barns mottagande
å anstalten. — Slutligen föreskrives, alt vad sålunda stadgas skall
ilga motsvarande tillämpning, när barnavårdsnämnden eller socialstyrelsen
finner anledning antaga, att missförhållande kommer att föreligga vid barnavårdsanstalt
för halvöppen vård eller barnkoloni.
För innehållet i yttrandena över socialvårdskommitténs förslag rörande
nu omförmälda spörsmål redogöres å s. 99—102 i propositionen.
Föredragande departementschefen anför i propositionen bl. a. följande:
Kommitténs förslag i fråga örn tillsynen över barnavårdsanslalterna innebär
till en början, att denna tillsyn icke såsom nu skall vara reglerad som
ett särskilt slag av fosterbarnskontroll utan skall vara helt skild från denna
och att i samband därmed den nu gällande bestämmelsen om att å barnhem
intagna barn skola anses såsom fosterbarn upphäves. Vad kommittén
38
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr i.
härutinnan föreslagit, vilket icke mött någon erinran i yttrandena, synes
välbetänkt, varför förslaget tillstyrkes.
I fråga om tillsynens ordnande innebär kommitténs förslag den nyheten,
att socialstyrelsen skall vara central tillsynsmyndighet över barnavårdsanstalterna.
I övrigt skall tillsynen enligt förslaget i princip vara ordnad
på samma sätt som nu, med barnavårdsnämnderna och länsstyrelserna
såsom lokala tillsynsorgan. Beslut örn återkallande av tillstånd att driva
visst barnhem samt om förbud mot barns mottagande i barnavårdsanstalt
skall det dock enligt förslaget ankomma på socialstyrelsen att meddela.
Uti några av de inkomna yttrandena har kommitténs förslag i denna del
vackt gensaga. Man har därvid ansett, att förslaget innebure en alltför stark
centralisering av tillsynsverksamheten och att en reform i denna riktning
i varje fall icke borde vidtagas, innan socialvårdens organisation i dess helhet
blivit föremål för prövning.
Vad först angår frågan om socialstyrelsens ställning som central tillsynsmyndighet
över barnavårdsanstalterna bör framhållas, att de ändrade bestämmelser
beträffande barnavårdsanstalternas — särskilt barnhemmens
— verksamhet, som jag i det föregående tillstyrkt, bl. a. innebära en allmän
översyn och planläggning av förhållandena på detta område i syfte
att rationalisera och effektivisera verksamheten i fråga. Detta syfte synes
bäst kunna förverkligas genom att en central myndighet erhåller tillsyn
över verksamheten. Erfarenheten har för övrigt även ur andra synpunkter
visat, att behov av en sådan tillsynsmyndighet föreligger. Härtill kommer,
att barnavårdsanstalterna i fortsättningen i väsentlig utsträckning torde
komma att drivas med bidrag av statsmedel, vilka torde böra beviljas
centralt. Det synes då vara naturligt, att den centrala myndighet, som skall
handlägga statsbidragsfrågorna, även erhåller ställning av tillsynsmyndighet.
Med hänsyn till nu anförda omständigheter finner jag mig böra i princip
tillstyrka kommitténs förslag på denna punkt.
Jag förutsätter, att socialstyrelsen vid den centrala tillsynen över barnavårdsanstalterna
samråder med medicinalstyrelsen i frågor, som röra hälsooch
sjukvård. Särskilt stadgande härom i barnavårdslagen torde icke vara
erforderligt.
Vad angår grunddragen av tillsynens organisation i övrigt — sådana de
angivits i kommitténs motivering -— står jag på i huvudsak samma ståndpunkt
som kommittén. Tillsynen bör alltså i första hand i allmänhet åligga
barnavårdsnämnderna. Länsstyrelserna böra ha rätt och skyldighet att
övervaka och inspektera barnavårdsanstalternas verksamhet och ingripa
mot missförhållanden, varemot den strängaste åtgärden —- återkallande av
tillstånd att driva visst barnhem eller meddelande av förbud för viss barnavårdsanstalt
att vidare mottaga barn — bör ankomma på socialstyrelsen.
Vad sist sagts bör av praktiska skäl gälla även i de fall, att tillstånd meddelats
av Kungl. Majit.
Sammansatt stais- och andra lagutskotts utlåtande nr 4.
39
Emellertid synes den utformning, som bestämmelserna om åtgärder mot
missförhållanden vid barnavårdsans tält erhållit i 42 a § av kommitténs förslag,
icke giva klart uttryck för det sålunda förordade systemet. Länsstyrelsernas
skyldigheter och befogenheter i förevarande hänseende beröras
icke i bestämmelsen i fråga. Det stadgas bl. a., att barnavårdsnämnd skall
göra anmälan till socialstyrelsen, när de av nämnden vidtagna åtgärderna
icke leda tili åsyftad verkan, att anmälan till socialstyrelsen jämväl skall
ske, när kommunal myndighet, statlig eller kommunal befattningshavare,
läkare m. fl. gjort anmälan om missförhållande till barnavårdsnämnden
utan att detta föranlett någon nämndens åtgärd samt att det skall åligga
socialstyrelsen att ålägga harnavårdsanstalts innehavare eller styrelse att
vidtaga tjänliga åtgärder för avhjälpande av missförhållande. Visserligen
tillkommer det länsstyrelsen jämlikt 81 § 2 mom. barnavårdslagen — vilken
bestämmelse av kommittén förutsättes skola kvarstå oförändrad -— att då
missförhållande föreligger, vars avhjälpande enligt lagen ankommer på
barnavårdsnämnd eller styrelse för anstalt, tillhålla nämnden eller styrelsen
att vidtaga erforderlig åtgärd. Denna bestämmelse synes här icke vara tillräcklig.
Det bör t}rdligt utsägas, att länsstyrelserna skola kvarstå såsom
lokala övervakningsmyndigheter över barnavårdsanstalterna, och länsstyrelserna
böra erhålla befogenhet att ålägga barnavårdsanstalts innehavare
eller styrelse att vidtaga åtgärder för missförhållandens avhjälpande. Frånvaron
av dylika föreskrifter stämmer — såsom Överståthållarämbetet framhållit
i sitt yttrande —• icke väl överens med länsstyrelsernas egenskap av
besvärsinstans i förhållande till barnavårdsnämnderna och deras ställning
till kommunala organ överhuvud taget. Föreskrifter som nu sagts böra
införas i 42 a § barnavårdslagen. Som följd härav hör det även där stadgas,
att anmälan i de särskilda fall, som nyss nämnts, skall göras hos länsstyrelsen.
icke hos socialstyrelsen. Däremot böra de längst gående åtgärderna,
såsom förut framhållits, vara förbehållna socialstyrelsen.
Fråga uppkommer nu, huruvida även socialstyrelsen i egenskap av central
tillsynsmyndighet bör jämte länsstyrelserna äga befogenhet att ålägga
barnavårdsanstalts innehavare eller styrelse att vidtaga vissa åtgärder för
att avhjälpa missförhållande vid anstalten. Då det bär — åtminstone teoretiskt
— föreligger viss risk för kompetenskonflikter mellan socialstyrelsen
och länsstyrelserna, anser jag, att socialstyrelsen icke bör äga befogenhet
att direkt meddela sådant åläggande. Jag förutsätter härvid, att ett intimt
samarbete kommer att äga rum mellan socialstyrelsen och länsstyrelserna.
Emellertid synes det vara lämpligt, att i lagen gives uttrycklig föreskrift
örn skyldighet för länsstyrelse att fortlöpande lämna socialstyrelsen underrättelse
om de ingripanden, som vidtagas av länsstyrelsen, och örn övriga
förhållanden av större vikt beträffande barnavårdsanstalterna inom länet.
Kommittén föreslår en särbestämmelse beträffande anstalter för halvöppen
barnavård och barnkolonier av innebörd, att socialstyrelsen skulle
40
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr A.
kunna ingripa mot en dylik barnavårdsanstalt redan innan den tratt i verksamhet,
örn nämligen styrelsen finner anledning föreligga till antagande, att
barn där icke komma att erhålla tillfredsställande vård och uppfostran. Det
kan emellertid ifrågasättas, om en dylik särbestämmelse är erforderlig. Om
socialstyrelsen, innan sådan anstalt börjar sin verksamhet, finner, att anstalten
icke bör komma till stånd, kan detta mål säkerligen nås därigenom,
att styrelsen underrättar anstaltens innehavare örn att styrelsen, därest anstalten
öppnas, kommer att ingripa mot densamma. Jag anser därför bestämmelsen
i fråga icke böra upptagas i lagen.
Liksom kommittén anser jag, att socialstyrelsen bör äga möjlighet att
föreskriva, att viss barnavårdsanstalt skall vara undantagen från barnavårdsnämndens
tillsyn. Däremot kan jag icke förorda det i ett par yttranden
framlagda förslaget, att vissa anstalter skola vara generellt undantagna
från barnavårdsnämndernas tillsyn. Avgörande synes här böra träffas från
fall till fall. Från länsstyrelsens och socialstyrelsens inspektion bör ingen
anstalt vara undantagen.
I motionen II: A92 avstyrkes såsom ovan nämnts förslaget, att socialstyrelsen
skall bliva central tillsynsmyndighet över barnavårdsanstalterna. I
motiveringen anföres bl. a.:
Länsstyrelsen är bättre än en centralmyndighet skickad att utöva tillsyn
över barnavårdsverksamheten, häri även inbegripet barnavårdsanstalterna.
Länsstyrelsen är väl förtrogen med de lokala förhållandena inom länet.
Den besitter en personkännedom, som är av utomordentligt värde för bedömandet
av hithörande frågor, och länsstyrelsen har till sitt förfogande
barnavårdskonsulenten, vilken givetvis äger förutsättningar att lämna länsstyrelsen
vägledande upplysningar för prövning av uppkomna ärenden.
I samma mån, som tillsynen över kommunal verksamhet förlägges till
central myndighet, försvåras samarbetet mellan tillsynsmyndigheten och
den kommunala myndigheten. En på 25-årig verksamhet byggd erfarenhet
har lärt mig uppskatta värdet av att den kommunala självbestänmingsrätten
— även örn densamma formellt är upphävd — åtminstone skenbart
hålles vid liv. Detta senare har möjliggjorts i vad det avser samhällets barnavård
genom förtroendefullt samarbete mellan länsstyrelsen och de kommunala
myndigheterna. Samarbetet upprätthålles genom personliga överläggningar.
Uppkomna missförhållanden ha under enkla former tillrättalagts,
och omfattande byggnadsplaner ha under samma former lösts på för
båda parter tillfredsställande sätt.
Värdet av nyss angivet samarbete är så påtagligt, att mycket starka skäl
böra kunna förebäras för att försvåra detta samarbete.
II. Fosterbarnslagstiftningen.
A. Nuvarande förhållanden.
Fosterbarn är enligt 49 § barnavårdslagen barn under 16 år, som mot ersättning
fostras hos annan än föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare,
vilken har vårdnaden örn barnet, eller som är intaget å barnhem. Då
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 4.
41
särskilda omständigheter därtill föranleda, äger barnavårdsnämnden eller,
i brådskande fall, dess ordförande besluta, att barn under 16 år, vilket vistas
hos annan än föräldrar eller förmyndare som nyss nämnts men icke enligt
vad nyss sagts är att hänföra till fosterbarn, skall tills vidare anses såsom
sådant.
I 49 § barnavårdslagen definieras vidare fosterhem såsom enskilt hem,
vari fosterbarn mottagits, och barnafostrare såsom den som i fosterhem
mottagit fosterbarn samt, då fråga är örn anstalt, dennas föreståndare.
Fosterbarn står under barnavårdsnämndens tillsyn i enlighet med de bestämmelser,
som äro givna i 7 kap. barnavårdslagen. Detta skall dock jämlikt
50 § samma lag icke gälla elev i skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt
eller barn, som är intaget i anstalt för abnorma eller vanföra, ej
heller av kommunens barnavårdsnämnd omhändertaget barn, som vistas
inom kommunen.
Om mottagande av fosterbarn skall barnafostraren jämlikt 51 § barnavårdslagen
göra anmälan hos barnavårdsnämnden, i stad eller köping med
egen kommunalförvaltning inom två dagar och annorstädes inom åtta dagar
efter fosterbarnets mottagande. Anmälan skall av barnafostraren även göras
till barnavårdsnämnden, då fosterhem eller barnhem flyttas till annan lägenhet
inom kommunen. Flyttas fosterhem eller barnhem till annan kommun,
skall barnafostraren göra anmälan dels före avflyttningen lios barnavårdsnämnden
i avflyttningskommunen och dels hos barnavårdsnämnden i inflyttningskommunen.
Om fosterbarn avlidit eller barnafostraren lämnat
barnet ifrån sig, skall barnafostraren jämväl göra anmälan därom till barnavårdsnämnden,
i sistnämnda fall med uppgift örn namn och adress å den,
som övertagit barnet. Försummelse av anmälningsplikt medför jämlikt 73 §
böter. Barnavårdsnämnden äger dessutom i sådant fall jämlikt 57 § meddela
barnafostraren föreläggande att lämna barnet ifrån sig ävensom förbud
att vidare mottaga fosterbarn.
Beträffande barnavårdsnämndernas tillsyn över fosterbarnen gälla samma
bestämmelser som enligt vad i det föregående angivits äro givna beträffande
barnavårdsnämndernas tillsyn över barnhemmen (52 och 53 §§ barnavårdslagen)
.
Om åtgärder mot missförhållanden i fosterhem givas föreskrifter i 54—
58 §§ barnavårdslagen. Det stadgas här, att då barnavårdsnämnd finner, att
fosterbarn med hänsyn till barnafostrarens personliga egenskaper eller förhållandena
i övrigt icke hos honom erhåller tillfredsställande vård och uppfostran,
nämnden skall genom lämpliga föreställningar söka åstadkomma
rättelse. Nämnden kan därvid föreskriva, att barnafostraren skall anlita
lämplig, till stöd för barns hemuppfostran inrättad anstalt eller att barnet
skall hållas till av nämnden bestämd, lämplig sysselsättning. Örn dessa åtgärder
äro gagnlösa eller lia sådana åtgärder vidtagits, utan att rättelse vunnits,
skal! nämnden förelägga barnafostraren att inom viss tid lämna barnet
42
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 4.
ifrån sig till elen som är skyldig taga vård om detsamma. Nämnden kan
även omhändertaga barnet för samhällsvård. Föreläggande eller omhändertagande,
som nu sagts, förutsättes regelmässigt skola äga rum, då fosterbarnet
icke uppnått ett års ålder och barnafostraren redan för vård omhänderhar
två sådana fosterbarn, men nämnden äger göra undantag från
denna princip, då särskild anledning därtill förekommer.
Örn nämnden, på sätt nu sagts, meddelat föreläggande för barnafostrare
att lämna fosterbarn ifrån sig eller omhändertagit fosterbarn, äger nämnden
tillika, örn skäl därtill föreligger, meddela barnafostraren förbud att vidare
mottaga fosterbarn. Redan innan fosterbarn mottagits, kan sådant förbud
meddelas person, som kan antagas ha för avsikt att mottaga fosterbarn,
om med hänsyn till hans personliga egenskaper eller förhållandena i övrigt
fara föreligger, att fosterbarn icke kan hos honom erhålla tillfredsställande
vård och uppfostran. Nämnden kan även utfärda förbud mot fosterbarns
mottagande i hälsovådlig lägenhet. — Om en person erhållit förbud att mottaga
fosterbarn, gäller förbudet, även örn personen flyttar till annan kommun.
För att effektivisera denna bestämmelse lämnas i lagen föreskrifter örn inbördes
anmälningsskyldighet mellan barnavårdsnämnderna i avflyttnings- och
inflyttningskommunerna. Finner barnavårdsnämnden, att barn, som överlämnats
till fosterhem inom kommunen av barnavårdsnämnden i annan kommun,
ej erhåller tillfredsställande vård och uppfostran eller att det genom
vanart utövar menlig inverkan på andra barn, skall underrättelse härom
ofördröjligen meddelas den nämnd, som överlämnat barnet till fosterhemmet.
Beträffande undantag från bestämmelserna om fosterhems vård givas föreskrifter
i 60 § barnavårdslagen. I 1 och 2 mom. av denna paragraf äro
intagna stadganden, som gälla såväl barnhem som fosterhem. Angående
deras innehåll hänvisas till vad förut anförts örn barnhemmen. I 4 mom.
stadgas, att barnavårdsnämnden må, då synnerliga skäl därtill föranleda,
medgiva befrielse beträffande fosterhem från tillämpning av här ifrågavarande
bestämmelser, dock icke från den i 51 § stadgade anmälningsskyldigheten.
Å s. 106—108 i propositionen återgives härefter en redogörelse av socialvårdskommittén
angående fosferbarnskontrollens ordnande i övrigt.
B, Fosterbarnsbegreppet.
Socialvårdskommittén föreslår, att 49 § 1 mom. barnavårdslagen skall erhålla
sådan hädelse, att varje barn under 16 år, som fostras hos annan än
föräldrarna, skall betraktas såsom fosterbarn, alltså även om ersättning
icke utgår. Vidare föreslår kommittén införande av ett nytt moment (2
mom.) i 53 § av innehåll, att fosterbarn står under barnavårdsnämnds tillsyn,
intill dess barnet fyllt 16 år, men att nämnden må, där så prövas
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr h.
43
lämpligt för att förebygga vanart hos barnet eller för att främja dess yrkesutbildning
eller när eljest särskild anledning föreligger, besluta, att fosterbarn
skall stå under tillsyn viss tid därefter, dock i intet fall längre ån till
fyllda 18 år.
Beträffande barn, som fostras hos adoptant eller särskilt förordnad förmyndare,
anför kommittén:
Vad först angår barn. som fostras hos adoptant, så torde det otvivelaktigt
i vissa fall finnas fog för samhälleligt ingripande i annan form än genom
förebyggande åtgärder enligt barnavårdslagen eller omhändertagande för
samhällsvård och skyddsuppfostran. Med hänsyn till adoptivförhållandets
natur ingiver det dock betänkligheter att föreslå en utsträckning av foster -barnskontrollen att omfatta även adoptivbarn. Dessa böra även i det hänseende,
varom nu är fråga, jämställas med barn, som fostras hos sina naturliga
föräldrar, och frågan om en utvidgad samhällskontroll över dessa
barns vård bör därför enligt kommitténs mening behandlas i samband med
en framtida revision av samhällsvårds- och skyddsuppfostransinstituten.
Förhållandet är ett annat, när det gäller barn, som fostras hos förmyndare.
som tillika är vårdnadshavare. I vissa fall sker en automatisk överflyttning
av vårdnaden på förmyndaren, och varken domstol eller annan
myndighet beredes härvid tillfälle att pröva dennes personliga förutsättningar
som barn afostrare. Även i de fall, där prövning skett, kunna mången
gång efter längre elier kortare tid inträffa förändringar i förmyndarens hemmiljö
och i hans personliga förhållanden över huvud taget — icke minst i
hans förhållande till barnet -— vilka aktualisera ett behov av samhällelig
tillsyn. För närvarande beror det ofta på en slump, örn missförhållanden i
fråga örn förmyndarens rent personliga omvårdnad örn barnet komma i
dagen, medan hans ekonomiska förvaltning är underkastad en rigorös kontroll.
Kommittén har funnit lagstiftningens nuvarande ståndpunkt otillfredsställande
och föreslår därför, att även sådana barn, som vistas hos
förmyndare, vilken tillika är vårdnadshavare, skola anses som fosterbarn.
Kommittén framhåller, att den nuvarande möjligheten för barnavårdsnämnd
att genom särskilt beslut förklara ett barn under 16 år för fosterbarn
borde bibehållas.
För innehållet i yttrandena över socialvårdskommitténs förslag i vad angår
nu ifrågavarande spörsmål redogöres å s. lil—113 i propositionen.
Föredragande departementschefen anför i propositionen:
Kommitténs förslag beträffande innebörden av begreppet fosterbarn innebär
i förhållande till vad nu gäller å ena sidan en inskränkning av begreppet,
i det alt barn, som äro intagna i barnhem, icke vidare skola anses såsom
fosterbarn, och å andra sidan en utvidgning av begreppet til! att omfatta
dels fall, då ersättning icke utgår, dels ock fall, då barnet fostras bos särskilt
förordnad förmyndare, vilken bär vårdnaden om barnet.
Såsom framgår av vad jag tidigare anfört (avd. I G) föranleder den föreslagna
inskränkningen av begreppet ingen erinran från mili sida. Såsom fosterbarn
komma alltså i fortsättningen endast sådana barn att betraktas,
44
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 4.
vilka fostras i enskilda hem. Definitionen i 49 § 1 mom. torde böra utformas
i överensstämmelse härmed.
Förslaget att utvidga fosterbarnsbegreppet till att omfatta även fall, då
ersättning icke utgår, har mött invändningar från några håll. Farhågor ha
uttalats för att därigenom personer, sorn eljest skulle vara villiga att mottaga
barn utan ersättning, skulle bliva avskräckta därifrån. Vidare fruktar
man, att barnavårdsnämndernas arbetsbörda kommer att ökas alltför mycket
till men för fosterbarnskontrollens effektivitet.
De anförda invändningarna sakna ingalunda grund. Enligt min åsikt äro
emellertid de skäl, som kommittén anfört för sitt förslag i förevarande hänseende,
så starka, att invändningarna icke kunna tillmätas avgörande betydelse.
Den befarade avskräckande verkan av utvidgningen torde kunna motverkas
genom ett smidigt handhavande av fosterbarnskontrollen från barnavårdsmyndigheternas
sida. Jag anser mig därför böra tillstyrka den föreslagna
utvidgningen.
I enlighet med kommittén anser jag adoptivföräldrar i förevarande hänseende
böra såsom nu vara helt likställda med naturliga föräldrar.
Kommitténs förslag, att jämväl barn. som fostras hos särskilt förordnad
förmyndare, vilken tillika har vårdnaden om barnet, skall anses som fosterbarn.
finner jag mig icke kunna tillstyrka. Förmyndares vårdnadsskyldighet
grundar sig i dessa fall direkt eller indirekt på ett av domstol meddelat beslut.
och det synes med hänsyn härtill knappast vara lämpligt, att barnavårdsnämnden
skall äga ingripa mot dylik förmyndare under andra förutsättningar
än som gälla för ingripande mot föräldrar.
Av skäl, som kommittén anfört, synes det icke vara lämpligt att nu företaga
en allmän höjning av den för fosterbarnsbegreppet gällande åldersgränsen,
16 år. Kommitténs förslag att införa möjlighet för barnavårdsnämnd
att i särskilda fall besluta örn utsträckning av fostexkarnskontrollen till dess
barnet fyllt 18 år, finner jag emellertid välmotiverat och tillstyrker därför
detsamma. Bestämmelsen synes dock efter viss redaktionell omarbetning
böra överflyttas till 49 § 1 mom.
I motionerna 1: 336 och II: 526 har såsom förut nämnts yrkats bifall till
socialvårdskommitténs förslag att jämväl barn, som fostras hos särskilt förordnad
förmyndare, vilken har vårdnaden om barnet, skall anses såsom fosterbarn.
I motiveringen anföres härom bl. a.:
Det synes oss som örn departementschefen härvidlag alltför ensidigt betraktat
frågan ur juridisk synpunkt samt förbisett de psykologiska faktorerna.
När det gäller barn, som vårdas hos en särskild utsedd förmyndare,
kan man icke utan vidare räkna med förekomsten av de känsloband från
vårdnadshavare^ sida, som utgöra den förnämsta garantien för en god hemmiljö
för barnet. Redan av detta skäl synes det oss därför vara väl motiverat
alt utsträcka fosterbamstillsynen över förmyndarbarnen. Det måste dock
anses att samhället genom att på judiciell väg överflytta vårdnaden å förmyndaren
har åtagit sig ett visst ansvar för barnets fortsatta välfärd. Såsom
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 4.
45
socialvårdskommittén framhållit, tager sig detta ansvar för närvarande
allenast uttryck i en rigorös ekonomisk kontroll. Visserligen prövar domstolen
i samband med vårdnadsbeslutet även frågan om förmyndarens lämplighet
som vårdnadshavare, men man kan dock icke förutsätta, att förmyndarens
hemmiljö och särskilt frågan örn dennes hustrus lämplighet som
vårdnadshavare alltid blir ingående prövad. Dessutom kunna, såsom socialvårdskommittén
framhåller, efter vårdnadsbeslutet inträffa förändringar i
hemmiljön, vilka kunna lända barnet till skada. Därtill kommer, att domstolen
i vissa speciella fall icke alls medverkar vid vårdnadens överflyttande.
I dessa vårdnadsförhållanden mäste man också tyvärr räkna med att just
förmyndarens ekonomiska målsmanskap över myndlingen kan leda till vissa
friktioner mellan förmyndaren och barnet, vilka icke kunna undgå att sätta
sin prägel å hemmiljön och sorn i vissa fall kunna göra en kontinuerlig kontroll
över vårdnaden erforderlig.
Departementschefen kan möjligen lia fruktat för en viss motsättning mellan
domstolen och barnavårdsnämnden, till exempel så att barnavårdsnämnden
skulle kort tid efter ett vårdnadsbeslut från domstolen förklara förmyndaren
olämplig såsom barnafostrare. I den män sådana farhågor lia medverkat
till departementschefens ståndpunktstagande torde de ha tillerkänts
alltför stor betydelse. Vid utövandet av fosterbarnstillsynen har barnavårdsnämnden
att följa barnavårdslagens bestämmelser, och det synes oss uteslutet
att en nämnd i oträngt mål skulle ingripa i ett vårdnadsförhållande,
som tillkommit efter domstolens beslut.
En utvidgning av fosterbarnsbegreppet på sätt socialvårdskommittén föreslagit
skulle säkerligen ej bli alltför betungande för barnavårdsnämnderna,
då tillsynen i åtskilliga fall, särskilt när släktskapsförhållande föreligger mellan
förmyndaren och myndlingen, ej behövde bliva regelbunden. Det är
emellertid av vikt. att barnavårdsnämnden får kännedom om dessa vårdnadsförhållanden
och sättes i tillfälle att i varje särskilt fall i den utsträckning
som finnes erforderlig följa förmyndarens sätt att fullgöra sin vårdnadsplikt
på det personliga området.
C. Koncessionstvång oell anmälningsplikt beträffande fosterbarn m. nr.
Socialvårdskommittén föreslår, att i 51 § barnavårdslagen ändringar av
i huvudsak följande innebörd skola göras.
1. För mottagande i fosterhem av barn under ett år erfordras tillstånd av
barnavårdsnämnden i den kommun, där fosterhemmet är beläget, varvid
ansökan örn tillstånd skall göras av den som ämnar mottaga barnet.
2. Örn barn över ett år skall överlämnas såsom fosterbarn till enskilt hem
skall i god tid och .senast tre dagar före överlämnandet (mottagandet) av
barnet anmälan hos barnavårdsnämnden i den kommun, där fosterhemmet
är beläget, göras såväl av den som överlämnar sorn den som mottager barnet.
3. Anmälan av barnafostrare till barnavårdsnämnden skall jämväl ske
innan fosterhem flyttas till annan lägenhet, varvid, örn fosterhemmet flyttas
till annan kommun, anmälan skall ske hos barnavårdsnämnd såväl i avflyttnings-
som inflyttningskommun.
Beträffande undersökning av fosterhems b e s k a f f e n b e t
46
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlätcmde nr 4.
stadgas i 52 § 1 mom. barnavårdslagen i dess av kommittén föreslagna
lydelse, att när ansökan eller anmälan jämlikt 51 § bamavårdslagen inkommit
till barnavårdsnämnden — liksom även då nämnden eljest finner anledning
antaga, att någon har för avsikt att mottaga fosterbarn — nämnden
» Ilar att ofördröjligen låta verkställa undersökning av hemmets beskaffenhet,
så framt den icke redan äger noggrann kännedom om hemmet. — Ytterligare
bestämmelser örn denna undersökning lämnas i ett av kommittén upprättat
förslag till stadga angående fosterbarnsvård och fosterbarnskontroll.
Det förutsättes här, att undersökningen skall verkställas genom personligt
besök i det tilltänkta fosterhemmet av särskilt utsedda personer, fosterbamsinspektörer,
eller andra lämpliga personer. Vidare stadgas, att där anledning
finnes att antaga, att barnafostraren eller annan i fosterhemmet boende är
behäftad med sjukdom, som kan komma att menligt inverka på barnets
kroppsliga eller själsliga hälsa, undersökaren skall söka föranstalta om läkarundersökning
av denne.
Socialvårdskommittén föreslår vidare, att i 52 § 2 inom. barnavårdslagen
skola införas vissa bestämmelser örn fosterhems beskaffenhet.
Det ålägges här till en början barnavårdsnämnderna att vid prövning
av fosterhems och bamafostrares lämplighet såvitt möjligt tillse, att
erforderliga förutsättningar äro för handen för att barnet skall erhålla vård
och uppfostran likvärdig med den som beredes i ett gott föräldrahem, ävensom
för att mellan fosterbarnet och barnafostraren skulle kunna uppkomma
samma band som mellan naturliga föräldrar och deras barn. Det anges vidare,
att barnafostrare i regel böra vara äkta makar, att ålderskillnaden
mellan barnafostrare och fosterbarn ej böra vara större än som med hänsyn
till barnets vård och fostran är lämpligt, att, där ej särskilda omständigheter
till annat föranleda, i samma fosterhem icke må samtidigt vårdas flera än
två fosterbarn, med mindre samtliga äro syskon, samt att, om barnafostraren
har egna barn vilka vårdas i föräldrahemmet, fosterbarnet bör vara yngre
än dessa.
Nu nämnda stadgande kompletteras enligt kommitténs förslag av vissa
föreskrifter i 3 morn. samma paragraf. Sålunda skall barnavårdsnämnden,
där nämnden i anledning av ansökan, anmälan eller eljest finner fara föreligga,
att fosterbarn icke kan erhålla tillfredsställande vård och uppfostran
hos person, som kan antagas ha för avsikt att mottaga sådant barn, meddela
föx-bud för honom att mottaga fosterbarn. Vidare skall enligt 4 mom. av
paragrafen generellt förbud att mottaga fosterbarn gälla för den som lider
av tuberkulos i smittsamt skede eller könssjukdom i sådant skede, ävensom
för hem, i vilket hushållsmedlem är behäftad med sådan sjukdom. För åsidosättande
av förbud, som nu nämnts, stadgas straff i 73 §.
Tre av kommitténs ledamöter avstyrka i särskilt yttrande den i 51 § föreslagna
dubbla anmälningsskyldigheten och uttala, att anmälningsskyldighet
borde åligga endast den, som ämnade mottaga barnet.
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr A.
47
För innehållet i yttrandena över social vårdskommitténs förslag rörande
nu behandlade spörsmål redogöres å s. 125—127 i propositionen.
Föredragande departementschefen anför i propositionen:
På varje fosterhem måste ställas det kravet, att där skall kunna lämnas
tillfredsställande vård och uppfostran, och det bör åligga barnavårdsmyndighetema
att tillse, att detta krav blir uppfyllt. Härför erfordras dels att
vederbörande myndighet får tillfälle att på ett så tidigt stadium som möjligt
taga ställning till frågan om fosterhemmets lämplighet, dels ock att en fortlöpande
kontroll över hemmen utövas från barnavårdsnämndernas sida.
Denna fortlöpande kontroll kommer att behandlas i ett följande avsnitt. Här
skall närmast upptagas frågan örn prövningen av fosterhems lämplighet och
därmed sammanhängande spörsmål.
I likhet med kommittén anser jag den prövning och kontroll, varom här
är fråga, i första hand böra åligga barnavårdsnämnderna. En mera centraliserad
prövning av fosterhemmens beskaffenhet torde knappast vara möjlig
att genomföra.
Den bästa garantien för att i varje särskilt fall lämpligt fosterhem erhålles
skulle uppenbarligen vinnas genom ett stadgande om att barn finge mottagas
såsom fosterbarn endast under förutsättning, att fosterhemmet blivit godkänt
av barnavårdsnämnden. I likhet med kommittén anser jag emellertid
det föra för långt att införa dylikt koncessionstvång för samtliga fosterhem.
I varje fall synes först böra prövas, örn icke tillfredsställande resultat skall
kunna uppnås med ett enklare system.
Kommitténs förslag går ut på att koncessionstvång skall gälla i begränsad
utsträckning, nämligen i fråga om fosterbarn under ett år, men att man i
övrigt skall inskränka sig tili en anmälningsskyldighet till barnavårdsnämnden,
vilken skyldighet dock, i motsats till vad nu gäller, skall fullgöras innan
barnet mottages såsom fosterbarn — senast tre dagar dessförinnan — och
skall åligga såväl den som överlämnar barnet som den som mottager detsamma.
De skäl, som kommittén anfört för införande av koncessionstvång beträffande
barn under ett år, synas bärande, och jag får alltså tillstyrka förslaget
i denna del. Bestämmelsen härom bör avse endast barn, som emottagas efter
det lagändringen trätt i kraft. Den, som före lagändringens ikraftträdande
mottagit fosterbarn under ett år, bör utan särskilt tillstånd av barnavårdsnämnden
vara oförhindrad att behålla barnet, såvida nämnden icke med stöd
av 55 § barnavårdslagen ålägger honom att lämna barnet ifrån sig. Härom
torde särskild övergångsbestämmelse böra införas.
Beträffande anmälningsskyldigheten i fråga örn övriga fosterbarn anser
jag kommitténs förslag såtillvida lämpligt, som den nuvarande regeln om
anmälan efter fosterbarns mottagande bör utbytas mot en skyldighet att
verkställa anmälan före mottagandet av barnet. De är otvivelaktigt ur foster
-
48 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr A.
barnets synpunkt fördelaktigt, om barnavårdsnämnden har möjlighet att
pröva det blivande fosterhemmets beskaffenhet redan innan barnet mottages
där. Missförhållanden torde därigenom mången gång kunna förebyggas.
Att medhinna sådan prövning på den korta tiden av tre dagar synes
dock i många fall vara svårt. Det synes därför vara lämpligare att utsträcka
anmälningstiden till senast en vecka före den dag, då fosterbarnsförhållandet
skall anses taga sin början. Barnavårdsnämnden bör dock ha rätt att
medgiva, att barn må mottagas såsom fosterbarn kortare tid än en vecka
efter det anmälan gjorts.
I fråga örn barn, som redan före denna lags ikraftträdande mottagits för
fostran i annans hem men först genom ikraftträdandet bliva att betrakta
såsom fosterbarn, torde i särskild övergångsbestämmelse böra föreskrivas,
att anmälningsskyldigheten skall fullgöras inom en vecka efter lagens ikraftträdande.
Denna anmälningsskyldighet torde böra avse även barn under ett
år, som mottagits före lagens ikraftträdande.
Kommitténs förslag, att anmälningsskyldighet skall föreligga såväl för
den, som överlämnar barnet, som för den blivande barnafostraren, har mött
motstånd både inom kommittén själv och i åtskilliga yttranden. Visserligen
är det angeläget, alt barnavårdsnämnden erhåller kännedom örn alla de fall,
då fosterbarn mottagas inom kommunen. Det synes emellertid vara tvivel
underkastat, om den ökade garanti härför, som kan vinnas genom kommitténs
förslag, uppväger den tunga, som denna dubbla anmälningsskyldighet
kommer att utgöra. Jag förordar därför, att anmälningsskyldighet ålägges
endast den tilltänkte barnafostraren.
Kommittén föreslår, att vid flyttning av fosterhem anmälan därom skall
göras, innan flyttningen äger rum. Det synes emellertid icke erforderligt att
här fordra förhandsanmälan. Däremot torde liksom nu före avflyttning till
annan kommun anmälan böra ske till barnavårdsnämnden i avflvttningskommunen.
Vad kommittén anfört om den prövning, som skall åligga barnavårdsnämnderna
i förevarande hänseende, och örn de villkor, som i allmänhet
böra uppställas för fosterhem, kan i allmänhet av mig godkännas. De av
kommittén föreslagna bestämmelserna om fosterhemmens beskaffenhet synas
dock böra fattas endast såsom allmänna riktlinjer, vilka böra av barnavårdsnämnderna
följas vid prövning av hithörande frågor. Med hänsyn
härtill torde dessa bestämmelser icke böra införas i lagen. Däremot torde
motsvarande bestämmelser lämpligen böra intagas i en blivande stadga för
fosterbamsvård och fosterbarnskontroll.
Det av kommittén föreslagna absoluta förbudet att mottaga fosterbarn för
den, som lider av tuberkulos i smittsamt skede eller könssjukdom i sådant
skede eller i vars hushåll finnes medlem som är behäftad med dylik sjukdom,
tillstyrkes av mig. Däremot finner jag icke lämpligt att — såsom i
några yttranden ifrågasatts — utsträcka berörda absoluta förbud till att
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 4.
49
avse även andra fall. Den förhandsprövning av barnavårdsnämnden, som
förutsattes skola ske, får bär vara till fyllest.
I 52 § barnavårdslagen synes böra införas den bestämmelse örn rätt för
barnavårdsnämnd att meddela förbud mot fosterbarns mottagande i viss
lägenhet av hälsovådlig beskaffenhet, som nu är intagen i 56 § 1 mom.
tredje stycket.
D. Tillsyn över fosterbarn och fosterhem,
Socicdvärdskommittén säger sig icke ha funnit anledning föreslå någon
förändring av huvudgrunderna för tillsynen av fosterbarnsvården enligt gällande
lagstiftning. Barnavårdsnämnderna skola alltså jämväl i fortsättningen
ha det primära ansvaret. Kommittén föreslår, att den nu i 52 § 1 mom.
barnavårdslagen intagna bestämmelsen skall i obetydligt förändrat skick
överflyttas till 53 § 1 mom. samma lag. Enligt den föreslagna formuleringen
skall barnavårdsnämnden öva noggrann tillsyn över alla fosterhem inom
kommunen i syfte att trygga, att fosterbarn komma i åtnjutande av tillfredsställande
vård och uppfostran samt, i händelse av sjukdom, den särskilda
vård, som omständigheterna påkalla. Vidare föreslås ett tillägg av innehåll,
att nämnden jämväl bör verka för att fosterbarn erhåller den utbildning,
som med hänsyn till barnets anlag och övriga omständigheter finnes lämplig.
Kommittén säger sig vidare lia funnit önskvärt, att vissa riktlinjer i författningsväg
uppdragas för fosterbarnstillsynen, och upptager särskilda bestämmelser
härom i ett förslag till stadga angående fosterbarnsvård och fosterbarnskontroll,
bl. a. om tillsättande av kommunala fosterbarnsinspektörer och
omfattningen av dessas personliga besök i fosterhemmen.
För innehållet i yttrandena över socialvårdskommitténs förslag rörande nu
berörda spörsmål redogöres å s. 130—131 i propositionen.
Föredragande departementschefen anför i propositionen:
Kommitténs förslag beträffande tillsynen över fosterbarnsvården innebär
i princip ingen ändring i vad nu gäller. Tillsynen skall alltså i första hand
åvila barnavårdsnämnderna, vilka även skola ingripa i händelse av missförhållanden.
Den utformning barnavårdsnämndernas skyldigheter i ifrågavarande
hänseenden erhållit i kommitténs förslag föranleder i stort sett ingen
erinran från min sida. Även örn vissa skäl — såsom i ett yttrande framhålles
— kunna tala för en större centralisering av fosterbarnstillsynen, anser
jag emellertid, att densamma med nödvändighet i första hand bör vara
lokal. Det gäller alltså här närmast att erhålla garanti för denna lokala tillsyns
effektivitet. Den väg, som kommittén härutinnan anvisat -— tillsättande
av kommunala fosterbarnsinspektörer — synes mig framkomlig, särskilt örn
de synpunkter beträffande tillsynens samordnande med den förebyggande
barnavården, som medicinalstyrelsen anfört, bliva behörigen beaktade. Även
Bihang till riksdagens protokoll 1045. 6 samt. 2 avd. Nr 4. 4
50
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr A.
torde böra övervägas lämpligheten av att, där så kail ske, sammanföra befattningarna
såsom bamavårdsman och fosterbarnsinspektör.
Förslaget att i författningsväg reglera omfattningen av hembesöken, synes
mig emellertid icke lämpligt. En friare tillämpning med möjlighet till anpassning
efter förhållandena i det särskilda fallet torde här vara att föredraga.
Det synes böra tillkomma de inspekterande myndigheterna att särskilt verka
för, att hembesök verkställas i lämplig omfattning och på lämpligt sätt.
t. Anmälningsplikt i vissa fall för mottagande i enskilda hem av tjärn
i annan egenskap än som fosterbarn.
Socialvårdskommittén framhåller beträffande barn, som vårdas hos amian
än föräldrarna men där uppfostringsplikten kvarstår hos dessa, att de i vissa
täll äro föremål för vanvård eller bliva utsatta för skadliga miljöinflytelser,
ehuru detta med nuvarande ordning icke kommer till barnavårdsmyndigheternas
kännedom. Angående vården av nämnda barn föreslår kommittén vissa
särskilda bestämmelser i 59 § barnavårdslagen.
Kommittén anför vidare härom:
Kommitténs förslag i denna del innebär, att enskild person, som i sitt
flem mot ersättning mottagit annans barn utan att detta är att anse som fosterbarn,
skall, sedan vården fortfarit under åtta dagar, ofördröjligen göra anmälan
härom hos barnavårdsnämnden i den kommun, där hemmet är beläget.
Då en dylik anmälningsskyldighet skulle vara alltför betungande för sådana
enskilda hem, vilka regelbundet mottaga ett större eller mindre antal feriebarn.
föreslås emellertid^ vidare, att anmälan om mottagandet av feriebarn
endast skall ske första gången varje år, som hemmet upplåtes för sådant ändamål.
*
Avsikten med kommitténs förslag i denna del är icke, att barnavårdsnämnden
skall bevilja någon slags koncession för hemmet eller eljest uttryckligen
godkänna detsamma, utan de föreslagna bestämmelserna ha närmast till syfte
att bringa fall av ifrågavarande art till barnavårdsmyndigheternas kännedom
tor att sätta dem i tillfälle att i fall av behov förklara vederbörande barn
såsom fosterbarn. När anmälan ingått, skall nämnden enligt 59 § 2 morn.
verkställa undersökning angående hemmets beskaffenhet, därest den ej redan
äger noggrann kännedom örn hemmet. Dessa hem skola även eljest vara
föremål för barnavårdsnämndens uppsikt, ehuru denna enligt förslaget ej är
anordnad som en fosterbarnskontroll; enligt 59 § 2 mom. andra stycket skall
barnavårdsnämnden nämligen låta verkställa undersökning av förhållandena
i dessa enskilda hem i den mån så prövas påkallat.
Kommittén har funnit det ligga i sakens natur att den, för vilken förbud
utfärdats att mottaga fosterbarn, ej heller skall få mottaga barn, sorn här
avses. En uttrycklig bestämmelse härom meddelas i 59 § 3 mom.
I sitt förut omnämnda särskilda yttrande framhålla tre av kommitténs ledamöter,
att den föreslagna anmälningsplikten gjorts alltför vidsträckt. Undantag
hade bort göras för sådana fall, där någon i sitt hem mot ersättning mot
-
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 4.
51
tagit endast ett barn för inackordering under skoltermin eller undervisningskurs.
Detsamma borde, örn flera barn mottagits, gälla, därest dessa vore syskon.
I dessa fall vöre det i regel föräldrarna, som valde inackorderingshem,
och det vore icke lämpligt att på sätt, som måste bliva följden av majoritetens
förslag, överflytta ansvaret för detta val från föräldrarna till barnavårdsnämnden.
Därtill komme, att den av majoriteten föreslagna anmälningsskyldigheten
med åtföljande undersökning och uppsikt kunde komma att leda
till en minskning av tillgången på goda inackorderingshem, vilket skulle komma
att försvåra utbildningsmöjligheterna för framför allt landsbygdens barn.
För innehållet i yttrandena över socialvårdskonnnitténs förslag rörande nu
berörda spörsmål redogöres å s. 134—135 i propositionen.
Föredragande departementschefen anför i propositionen: *
Kommitténs förslag örn särskild anmälningsplikt för det fall, att någon
mot ersättning mottager barn i sitt hem, utan att barnet är att anse såsom
fosterbarn, för mer än åtta dagar, avser att bereda barnavårdsnämnden
möjlighet att taga kännedom om förhållandena i hemmet och förebygga
att barnet utsättes för vanvård eller skadliga miljöinflytelser. Barnavårdsnämnden
har därvid möjlighet att med stöd av 49 § 2 mom. förklara barnet
för fosterbarn, varigenom hemmet automatiskt blir ställt under samma
kontroll som fosterhem och möjlighet öppnas för nämnden att vid missförhållanden
ingripa på sätt stadgas om dylika hem.
Otvivelaktigt förekommer det understundom, att i fall, som här avses,
sådana missförhållanden föreligga, att barnavårdsnämndens ingripande är
påkallat. Den föreslagna anmälningsplikten skulle giva barnavårdsnämnden
större möjligheter härtill. Då emellertid denna anmälningsplikt mången
gång torde framstå såsom betungande för den enskilde och även kommer
att medföra avsevärt ökat arbete för barnavårdsnämnderna, anser jag, att
man vid införandet av sådan skyldighet bör gå fram med försiktighet. Behovet
av kontroll på förevarande område föreligger främst beträffande yngre
barn. Med hänsyn härtill finner jag lämpligt att åtminstone tills vidare inskränka
anmälningsplikten till att avse barn under sju år. Härigenom tillmötesgår
man det av vissa kommittéledamöter och i åtskilliga yttranden uttalade
önskemålet om att skolinackorderingar skola undantagas från anmälningsskyldigheten.
Beträffande de sistnämnda må framhållas, att tillsynen genom
skolmyndigheter och skolläkare erbjuder ett visst skydd mot missförhållanden.
Någon särskild bestämmelse beträffande feriebarn torde icke heller
bliva erforderlig. Anmälningsplikt torde icke böra föreligga i det fall, att
barnet mottages av förmyndare, som har vårdnaden örn barnet.
Den tid av åtta dagar, efter vilken anmälningsplikten enligt kommitténs
förslag skall inträda, synes vara alltför kort. Jag föreslår, att anmälningsskyldighet
endast skall föreligga, därest vården varat en månad, och att
anmälan skall fullgöras inom en vecka efter denna månads utgång. Har förbud
utfärdats för någon att mottaga fosterbarn, bör detta gälla även mot
-
52 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr A.
tagande av barn under de omständigheter, varom här är fråga, såvida barnavårdsnämnden
icke medgiver undantag.
Vid sidan av nu omförmälda anmälningsskyldighet torde det emellertid
vara lämpligt att införa en allmän skyldighet att hos barnavårdsnämnden
göra anmälan om barn, som mottagits i annat enskilt hem än hos föräldrar
eller särskilt förordnad förmyndare, för det fall att vistelsen i hemmet
varat ett år. Vistelsen har då erhållit sådan varaktighet, att det mången
gång kan ifrågasättas, örn barnet icke bör betraktas som fosterbarn, även örn
det från början icke varit avsikten, att barnet skulle omhändertagas för
fostran. Barnavårdsnämnden synes därför böra erhålla kännedom om dylika
fall och kan, örn så erfordras, efter att lia undersökt förhållandena, förklara,
att barnet är att anse såsom fosterbarn. Anmälningsskyldigheten torde böra
fullgöras inom en vecka efter årets utgång, därest barnet då icke uppnått
sexton års ålder.
T denna avdelning omförmäld anmälningsskyldighet torde böra föreligga,
även örn barnet mottagits före den nya lagstiftningens ikraftträdande. I
det fall, afl den föreslagna tiden av en månad, respektive ett år utgått före
denna tidpunkt, synes anmälningsskyldigheten dock icke behöva fullgöras
förrän en vecka efter ikraftträdandet. Övergångsbestämmelse härom torde
böra införas.
I socialstyrelsens förut omnämnda, till utskottet inlämnade promemoria
uttalas beträffande 59 § 1 morn., att tillkomsten av detta moment med den
i propositionen givna formuleringen lcomme att innebära en viss uppluckring
av fosterbarnsbegreppet och att de, som gärna ville slippa göra anmälan
om fosterbarn, finge ett visst stöd, när de påstode, att barnet icke
vore fosterbarn. Det praktiska värdet av det föreslagna 2 mom. vore med
säkerhet noll, då människor, som haft ett barn hos sig under ett år utan att
under den tiden göra anmälan örn barnet som fosterbarn, icke heller kornrne
att göra någon anmälan efter ett år. Bestämmelsen komme otvivelaktigt att
leda till att anmälningsskyldighetens fullgörande starkt försvagades, och
man komme att göra gällande, att det icke alls vore klart, att barnen skulle
fostras i det främmande hemmet, varför de borde falla under 59 § 2 mom.
Skulle man ändock vilja bibehålla detta moment, borde, för att åtminstone
minska skadeverkningarna av bestämmelsen, anmälningsskyldigheten inträda
långt tidigare än efter ett års vistelse. Tiden borde ur den angivna
synpunkten icke bestämmas högre än 3 månader. Resultatet bleve emellertid
i så fall, att man genom detta moment finge med skolinackorderingarna.
Utginge man från att de icke skulle med, kunde tiden ej gärna sättas kortare
än 6 månader. Slutresultatet bleve därför, att 2 mom. borde utgå.
Promemorian utmynnar i följande tre alternativa förslag, värderade i den
ordning de upptagas, nämligen
1) bifall till social vårdskommitténs förslag;
2) ändring av anmälningstiden jämlikt 59 § 1 mom. enligt propositionens
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr i.
53
förslag till en vecka efter barnets mottagande samt borttagande av 59 § 2
morn., eventuellt kombinerat med följande tillägg till 59 § 2 moni.: »Om barn,
som mottagits i enskilt hem utan att vara fosterbarn, senare blir att betrakta
såsom fosterbarn, skall anmälan därom ofördröjligen göras hos barnavårdsnämnden
i den kommun, där hemmet finnes»;
3) ändring av 59 § 1 mom. i enlighet med alternativ 2) samt förkortande
i 59 § 2 mom. av den vistelsetid, efter vilken anmälningsskyldighet föreligger,
till tre månader.
1 promemorian framhålles slutligen, att örn intet av dessa tre alternativ
godtoges utan valet stöde mellan propositionen eller ett slopande av all anmälningsplikt
för icke fosterbarn, det senare alternativet borde väljas.
III. Specialmotivering till författningsförslagen.
Beträffande motiveringen till de i propositionen intagna författningsförslagen
— i den mån redogörelse härför icke lämnats i det föregående —-hänvisas till s. 137—152 i propositionen. Följande må dock här anmärkas.
I 14 § t mom. barnavårdslagen stadgas, att barnavårdsnämnden bör, där
omfattningen av dess verksamhet därtill giver anledning, indela kommunen
1 kretsar, var och en stående under närmaste uppsikt av ett kretsombud,
vartill må utses ledamot i nämnden eller annan lämplig person samt att i
stället för eller jämte sådan kretsindelning nämnden äger vidtaga annan,
efter kommunens särskilda förhållanden lämpad fördelning av arbetet. — I
2 mom. föreskrives, att barnavårdsnämnden jämväl för annat ändamål än
i 1 mom. sägs må till sitt biträde kalla därtill skickade män och kvinnor, att
till sådant biträde även må anlitas härför lämpad förening eller stiftelse
samt att nämnden, där kommunen sådant medgivit, må uppdraga åt särskild
styrelse eller ock åt förening eller stiftelse att förvalta anstalt eller ombesörja
barns utackordering eller handhava viss annan barnavårdsnämndens
angelägenhet.
Socialvårdskornmittén föreslår i syfte att effektivisera barnavårdsnämndernas
verksamhet såsom tillsynsorgan över barnavårdsanstalterna eli tilllägg
till 14 § 2 mom. barnavårdslagen, enligt vilket barnavårdsnämnd, där
ej särskilda omständigheter annat föranleda, skall utse en eller flera ledamöter
eller suppleanter att i egenskap av anstaltsdelegerade ägna särskild
uppmärksamhet åt de inom kommunen belägna barnavårdsanstalternas verksamhet.
Föredragande departementschefen anför härom:
Emot socialvårdskommitténs förslag, att särskilda delegerade skola utses
av barnavårdsnämnderna för tillsynen över barnavårdsanstalterna är intet
att i sak erinra. Dessa delegerade böra dock, liksom kretsombuden, kunna
utväljas även bland lämpliga personer utom barnavårdsnämnden. Någon
54
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 4.
obligatorisk skyldighet ali tillsäita särskilda anstaltsdelegerade synes icke
böra stadgas. Understundom torde det vara lämpligt att uppgifterna såsom
kretsombud och anstaltsdelegerade förenas hos en och samma person. Då
stadgandet i 14 § redan i sin nuvarande lydelse lämnar anvisning örn lämpligheten
av en arbetsfördelning av ifrågavarande slag, anser jag icke påkallat
att nu vidtaga någon komplettering av lagen i denna del.
IV. Anslagsfrågor.
A. Fattigvårds- och barnavårdskoiisulenter och barnavårdsassistenter.
Gällande förhållanden. För tillsynen över fattigvården och barnavården
finnas inrättade särskilda konsulenttjänster. Härom stadgas i 43 § andra
stycket lagen den 14 juni 1918 om fattigvården, att i allt vad som rör Konungens
befallningshavandes befattning med fattigvårdsförvaltningen inom länen,
Konungens befallningshavande skola ha biträde av särskilt tillsatta tjänstemän,
fattigvårdskonsulenter, vilka jämväl skola lia till uppgift att tillhandagå
med upplysningar och råd rörande fattigvården. I 20 § barnavårdslagen
stadgas såsom ovan nämnts att länsstyrelserna i allt vad som rör deras befattning
med kommunernas barnavård skola lia biträde av barnavårdskonsulenter,
vilka jämväl skola lia till uppgift att tillhandagå med upplysningar
och råd rörande barnavården, samt att dylik befattning skall innehavas av
fattigvårdskonsulent.
Riket är jämlikt kungl, brev den 23 maj 1935 indelat i nio fattigvårdsocb
barnavårdskonsulentdistrikt, av vilka första distriktet omfattar Stockholms
stad. Stockholms län, Uppsala län och Södermanlands län, andra
distriktet Östergötlands, Kalmar och Blekinge län, tredje distriktet Jönköpings,
Kronobergs och Hallands län, fjärde distriktet Kristianstads och
Malmöhus län, femte distriktet Göteborgs och Bohus och Älvsborgs län,
sjätte distriktet Skaraborgs och Värmlands län, sjunde distriktet Örebro,
Västmanlands och Kopparbergs län, åttonde distriktet Gävleborgs, Västernorrlands
och Jämtlands län samt nionde distriktet Västerbottens och Norrbottens
län. Beträffande Gotlands län omhänderhavas de på fattigvårdsoch
barnavårdskonsulent ankommande åliggandena och befogenheterna av
assistenten hos statens fattigvårds- och barnavårdsinspektör.
Till statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter: Avlöningar är för
budgetåret 1944/45 anvisat ett förslagsanslag å 101 000 kronor. Enligt gällande,
av Kungl. Majit den 15 juni 1944 fastställda personalförteckning, äro
konsulenterna extra ordinarie tjänstemän i lönegraden Eo 23. För konsulenterna
har Kungl. Majit nyssnämnda dag fastställt följande avlöningsstat
att tillämpas tills vidare från och med nämnda budgetår:
55
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr l.
Avlöningsstat.
1. Avlöningar till iclce-ordinarie personal, förslagsvis .... kronor 89 300
2. Rörligt tillägg, förslagsvis ......................... . » 11 700
Summa kronor 101 000
I samband härmed har Kungl. Maj:t föreskrivit bl. a., att statens fattigvårds-
och barnavårdskonsulent, åt vilken icke kan beredas arbetsrum med
telefon i av staten upplåten lokal, äger åtnjuta expensersättning med 500
kronor för år samt att konsulenterna — med undantag av konsulenten för
Gotlands län — må erhålla ersättning för kostnader, som de vederbörligen
styrkt sig lia haft för anlitande av biträde vid fullgörande av dem i tjänsten
åvilande skriv- och expeditionsarbete, envar av konsulenterna i första,
andra, tredje, fjärde, femte, sjätte, sjunde och nionde distriktet med högst
625 kronor för år samt konsulenten i åttonde distriktet med högst 1 800
kronor för år. Dessa ersättningar skola bestridas från anslagsposten till avlöningar
till icke-ordinarie personal.
Till statens fattigvårds- och harna vårdskonsulenter: Omkostnader är för
budgetåret 1944/45 anvisat ett förslagsanslag å 33 500 kronor. För användningen
av anslaget har Kungl. Majit den 15 juni 1944 fastställt följande
Omkostnadsstat.
1. Sjukvård m. m., förslagsvis ......................... kronor 300
2. Reseersättningar, förslagsvis ......................... » 30 000
3. Expenser, förslagsvis ............................... » 3 200
Summa kronor 33 500
Socialvårdskommittén förordar en utökning av antalet fattigvårds- och
barnavårdskonsulenter med förslagsvis tre. Vidare föreslår kommittén anställande
av särskilda befattningshavare vid länsstyrelserna, barnavårdsassistenter,
med i huvudsak samma uppgifter som dem, vilka omhänderhavas
av barnavårdsförbundens barnavårdsombud. Vid Överståthållarämbetet
skall enligt kommitténs förslag någon sådan befattningshavare icke
finnas. Befattningarna föreslås skola vara extra ordinarie samt inordnas
under civila avlöningsreglementet och därvid inplaceras i 17 lönegraden.
För innehållet i de över innehållet i socialvårdskommitténs förslag i denna
del avgivna yttrandena redogöres å sid. 157—160 i propositionen.
I skrivelse den 28 augusti 1944 har socialstyrelsen hemställt att för tiden
från och med den 1 juli 1945 måtte inrättas fyra nya tjänster såsom statens
fattigvårds- och barnavårdskonsulent, liksom de nuvarande placerade i
lönegraden Eo 23. Enligt socialstyrelsens förslag skola distrikten lia följande
omfattning, nämligen första distriktet Stockholms stad, Stockholms
56
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 4.
län och Uppsala län, andra distriktet Södermanlands och Västmanlands län,
tredje distriktet Östergötlands och Kalmar län, fjärde distriktet Jönköpings
och Kronobergs län, femte distriktet Blekinge och Kristianstads län, sjätte
distriklet Malmöhus län, sjunde distriktet Hallands och Göteborgs och Bohus
län, åttonde distriktet Älvsborgs län, nionde distriktet Skaraborgs län,
tionde distriktet Värmlands och Örebro län, elfte distriktet Kopparbergs och
Gävleborgs län, tolfte distriktet Västernorrlands och Jämtlands län och trettonde
distriktet Västerbottens och Norrbottens län.
Över socialstyrelsens framställning ha, efter remiss, yttranden avgivits av
ett flertal myndigheter och sammanslutningar. Redogörelse för yttrandena
lämnas å s. 162—163 i propositionen.
I sina i skrivelse den 28 augusti 1944 framlagda anslagsäskanden för
budgetåret 1945/46 har socialstyrelsen föreslagit dels att i anslaget till avlöningar
åt konsulenterna anslagsposten till avlöningar till icke ordinarie
personal skulle höjas med 39 800 kronor och anslagsposten till rörligt tilllägg
med 5 200 kronor, varigenom hela anslaget till avlöningar skulle
komma att uppgå till 146 000 kronor, dels ock att anslaget till omkostnader
för konsulenterna måtte höjas med 15 000 kronor till 48 500 kronor.
Sedermera har socialstyrelsen i skrivelse den 18 oktober 1944 hemställt,
att anslaget till avlöningar åt konsulenterna måtte, för att högre ersättning
för skrivhjälp måtte kunna beredas konsulenterna, höjas med ytterligare
14 100 kronor till 160 100 kronor.
I statsverkspropositionen till 1945 års riksdag (femte huvudtiteln punkterna
76 och 77) ha ifrågavarande båda anslag preliminärt upptagits till
samma belopp som för löpande budgetår, eller alltså avlöningsanslaget till
101 000 kronor och omkostnadsanslaget till 33 500 kronor.
Föredragande departementschefen anför i propositionen i denna del:
För att den förordade revisionen av lagstiftningen örn harna vårdsanstalter
och fosterbarnsvård skall kunna nå sitt syfte att skapa bättre förhållanden
på förevarande område, erfordras, att de myndigheter, som handhava tillsynen
över barnavården, ha till sin disposition erforderliga resurser för
ändamålet. Särskilt gäller detta länsstyrelserna. Visserligen har i det föregående
föreslagits att de länsstyrelserna nu tillkommande befogenheterna
att pröva frågor om inrättande och förändring av barnhem saint örn förbud
för barnhem att vidare mottaga barn skola övergå å socialstyrelsen.
Emellertid är kontrollen av barnavårdsanstalterna avsedd att alltjämt väsentligen
äga lokal anknytning. De lokala områden, som i detta .sammanhang
komma i fråga, äro länen, och det är länsstyrelserna som måste bliva
de väsentliga bärarna av berörda kontroll. Även i vad angår fosterbarnsvården
komma länsstyrelsernas uppgifter uppenbarligen att utökas i och
med att fosterbarnsbegreppet får vidgad innebörd.
Länsstyrelserna ha för närvarande till sitt förfogande statens fattigvårds -
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr A.
bl
och barnavårdskonsulenter, vilka enligt gällande föreskrifter skola biträda
länsstyrelserna vid fullgörandet av deras uppgifter jämlikt fattigvårds- och
barnavårdslagarna. Varje konsulentdistrikt har emellertid så stor omfattning
att konsulenterna blivit synnerligen arbetstyngda, vilket medfört, att
tillsynen icke i alla hänseenden blivit så effektiv, som i och för sig vore
önskvärt. Antalet kommuner inom distrikten är så stort, att inspektion av
kommun ofta icke kan ske mer än vart tredje år, i vissa fall med ännu
längre mellanrum.
Socialvårdskommitténs förslag innebär, att vid länsstyrelserna — dock
icke vid Överståthållarämbetet — skola inrättas särskilda tjänster, barnavårdsassistenttjänster.
Barnavårdsassistenterna skola enligt förslaget i
första hand svara för länsstyrelsens uppgifter i de hänseenden, varom här
närmast är fråga, men skola dessutom övertaga de uppgifter på fosterhemsförmedlingens
och fosterbarnskontrollens område, som nu handhavas av
barnavårdsombuden. Sistnämnda befattningar skola däremot försvinna och
allmänna barnhusets verksamhet för fosterhemsförmedlingen upphöra.
Kommitténs förslag har på denna punkt i åtskilliga yttranden utsatts för
kritik av det skälet att barnavårdsombudens nuvarande uppgifter — främst
fosterhemsförmedlingen — befarats komma att eftersättas till men för
fosterbarnsvården i kommunerna. I stället har föreslagits att barnavårdsombuden
skulle bibehållas vid sin nuvarande ställning och antalet konsulenttjänster
däremot ökas. I vissa yttranden har inrättandet av särskilda
barnavårdskonsulenter förordats.
Vad angår sistnämnda förslag, vilket diskuterades redan i samband med
tillkomsten av gällande barnavårdslag, skulle onekligen åtskilliga fördelar
vara förenade med en sådan anordning, vilken ter sig naturlig med hänsyn
till de vidgade samhälleliga åtagandena på barnavårdens område. Vissa
praktiska svårigheter kunna dock tänkas uppkomma därigenom att åtskilliga
ärenden, med vilka en konsulent har att taga befattning, äro av blandad
karaktär, i det ingripande kan ske såväl i fattigvårdens som i barnavårdens
form. Det torde därför vara lämpligast att spörsmålet närmare
överväges i samband med socialvårdskommitténs blivande förslag örn organisationen
inom socialvården.
Ett genomförande av socialvårdskommitténs förslag skulle innebära, att
länsstyrelserna till sitt förfogande erhölle särskilda tjänstemän, vilkas verksamhet
skulle vara .särskilt inriktad på tillsyn av barnavårdsanstalterna och
fosterbarnsvården. Härigenom torde de bästa förutsättningarna för en
effektiv tillsyn vinnas. .Tåg är därför beredd att i huvudsak godtaga det
förslag, som socialvårdskommittén i förevarande hänseende framlagt. Vid
varje länsstyrelse bör alltså tillsättas en särskild befattningshavare — i enlighet
med kommitténs förslag lämpligen benämnd länets barnavårdsassistent
— med uppgift främst att biträda vid den på länsstyrelsen ankommande
tillsynen över barnavårdsanstalterna och över barnavårdsnämndernas verk
-
58
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 4.
samhet på fosterbarnsvårdens område samt handhava den förmedling av
fosterhem, som nu bedrives av barnavårdsombuden. Måhända kan det befinnas
lämpligt att dessutom giva länsstyrelserna befogenhet att i viss utsträckning
anlita assistenterna jämväl för andra uppgifter inom barnavården.
Närmare bestämmelser härom torde böra meddelas instruktionsiedes.
Assistenterna, som icke böra vara underställda fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna,
böra erhålla placering å landskansliet och närmast underställas
föredraganden i barnavårdsärenden därstädes. Om barnavårdsassistenternas
verksamhet i huvudsak begränsas till dessa uppgifter synas
de kunna medhinna dem utan att behöva tillgripa utvägen att låta den fosterhemsförmedlande
verksamheten eftersättas.
Av skäl, som anförts av Överståthållarämbetet, torde jämväl därstädes en
barnavårdsassistentbefattning böra inrättas.
I likhet med socialvårdskommittén förordar jag, att barnavårdsassistenterna
placeras i lönegraden Eo 17 enligt gällande civila icke-ordinariereglemente.
i anledning av statskontorets jämförelse med löneställningen för de
nuvarande barnavårdsombuden må framhållas det större ansvar och de
ökade arbetsuppgifter, som komma att vara förenade med de nya befattningarna.
Någon i författning stadgad företrädesrätt för barnavårdsombuden
till befattningarna anser jag icke böra ifrågakomma, ehuru väl vitsordad
tjänstgöring såsom barnavårdsombud bör tillerkännas stor betydelse
vid bedömandet av meriterna hos sökandena till barnavårdsassistentbefattning.
Barnavårdsassistentbefattningarna torde böra inrättas från och med den
1 juli 1945 och tillsättas av länsstyrelserna (Överståthållarämbetet).
Kostnaderna för avlöning åt barnavårdsassistepterna böra bestridas dels,
i vad angår överståthållarämbetets barnavårdsassistent, från förslagsanslaget
till Överståthållarämbetet: avlöningar, dels ock från förslagsanslaget till
länsstyrelserna: avlöningar. För ändamålet torde den å överståthållarämbetets
avlöningsstat uppförda anslagsposten till övrig icke-ordinarie personal,
vilken i 1945 års statsverksproposition upptagits till 112 800 kronor, böra få
överskridas med 5 300 kronor samt den å avlöningsstaten för länsstyrelserna
uppförda anslagsposten till motsvarande ändamål, vilken i statsverkspropositionen
upptagits till 4 065 000 kronor, få överskridas med kostnaderna
för avlöning till övriga barnavårdsassistenter, vilka kunna beräknas
till 112 900 kronor. Härtill komma kostnader för rörligt tillägg, för sjukvård,
för resor och för expenser, vilka kostnader emellertid skola utgå ur
förslagsvis beräknade anslag eller anslagsposter.
Vad därefter angår frågan örn utökning av antalet statens fattigvårdsoch
barnavårdskonsulenter, synes den härutinnan förebragta utredningen
giva vid handen, att de nuvarande konsulentdistrikten äro alltför stora för
att en effektiv kontroll av fattigvården och barnavården skall kunna upprätthållas.
En minskning av distriktens storlek och som följd därav en
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 4. 59
ökning av antalet konsulenter är enligt min bestämda mening uppenbart erforderlig
bl. a. för att tätare inspektionsbesök än vad nu är möjligt skola
kunna äga rum i kommunerna. Beträffande omfattningen av denna ökning
synes det lämpligt att för närvarande inskränka sig till vad socialstyrelsen
föreslagit eller att öka konsulenternas antal med fyra. Den föreslagna
distriktsindelningen finner jag lämplig.
Med hänsyn till att konsulenternas avlöningsförhållanden reglerats så
sent som vid föregående års riksdag och dessutom deras ställning kommer
att lörbättras genom att deras distrikt på sätt nu föreslagits minskas, synes
någon höjning av de till konsulenterna utgående ersättningsbeloppen för
skriv- och expeditionsarbete nu icke böra ifrågakomma.
Avlöningsstaten för fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna upptager
dels en anslagspost till avlöningar till icke-ordinarie personal, dels en anslagspost
till rörligt tillägg. Förstnämnda anslagspost synes — med anledning
av utökningen av antalet konsulenter — böra höjas nied sammanlagt
34 100 kronor, varav 26 000 kronor beräknas belöpa på nettoavlöningarna,
2 000 kronor på lokalersättningar till sådana konsulenter, åt vilka icke kan
beredas arbetsrum med telefon i av staten upplåtna lokaler, 2 500 kronor
på ersättningar för skriv- och expeditionsarbete samt 3 600 kronor på
vikariatsersättningar. Anslagsposten till rörligt tillägg torde böra höjas med
4 200 kronor. Avlöningsanslaget torde alltså böra beräknas till (101 000 -f
34 100 + 4 200) 139 300 kronor.
Vad omkostnadsanslaget angår torde, såsom socialstyrelsen angivit, anslagsposterna
till sjukvård m. m. och till expenser till följd av ökningen av
antalet fattigvårds- och barnavårdskonsulenter böra höjas med 150 kronor
respektive 1 450 kronor. Vad däremot angår anslagsposten till reseersättningar
torde, med hänsyn till distriktens minskade omfattning, höjningen
kunna begränsas till 10 000 kronor. Omkostnadsanslaget torde i följd
härav böra för budgetåret 1945/46 upptagas till (33 500 -f 150 + 10 000 +
1 450) 45 100 kronor.
B. Statsbidrag till barnhem.
Socialvårdskommittén föreslår, att statsbidrag skall kunna utgå dels till
uppförande eller inrättande av barnhem, dels ock till driften av barnhem.
Statsbidrag till uppförande eller inrättande av barnhem, vilka avses
skola beviljas av Kungl. Majit efter socialstyrelsens hörande, föreslås skola
utgå för nybyggnad av barnhem med högst tre fjärdedelar av de verkliga
byggnadskostnaderna, dock högst 4 500 kronor för vårdplats, varvid i byggnadskostnaderna
icke skola inräknas kostnaderna för anskaffande av tomt
och inventarier. Statsbidrag med samma andel skall enligt förslaget även
kunna utgå till kostnaderna för inköp av byggnad samt för ombyggnadsoch
reparationsarbeten å denna ävensom til! kostnaderna för reparationer
60
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr A.
och tillbyggnadsarbeten, som fordras för islåndsättande för barnhemsändamål
av en i huvudmannens ägo befintlig byggnad. Statsbidraget föreslås
dock i sådana fall skola maximeras till 3 000 respektive 2 000 kronor. Enligt
förslaget skall, örn synnerliga skäl därtill äro, retroaktivt bidrag kunna
beviljas landsting eller kommun, som efter den 1 januari 1942 påbörjat
uppförande eller inrättande av barnhem.
Beträffande statsbidrag till driften av barnhem föreslår kommittén, att
statsbidraget i allmänhet skall utgöra 1 krona 50 öre för dag och intaget
barn, väntande moder eller moder med barn; dock att i mödrahem av hemskoletyp
statsbidraget för dag och väntande moder eller moder med barn
skall utgöra 3 kronor 50 öre. Såsom villkor för åtnjutande av statsbidrag
skall enligt förslaget gälla, för hemskola att vårdavgift icke uttages, för
spädbarnshem och vårdhem, att vårdavgift för intaget ensamt spädbarn
icke uttages med högre belopp än 2 kronor för dag samt för övriga fall, att
vårdavgift icke uttages med högre belopp än 1 krona 50 öre för dag.
Kommittén beräknar kostnaderna för en utbyggnad av barnhemmen i
den omfattning, som kan anses skälig, till 11 423 000 kronor, varav
7 672 500 kronor i statsbidrag. Statsbidragen till driften av barnhem beräknas,
sedan full utbyggnad av barnhemsorganisationen skett, uppgå till
3 953 203 kronor årligen. För budgetåret 1945/46 anser kommittén ett anslag
å högst 3 miljoner kronor — för såväl anläggning som drift — erforderligt.
För innehållet i yttrandena över socialvårdskommitténs förslag redogöres
å sid. 171—172 i propositionen.
I 1945 års statsverksproposition har under punkterna 87 och 88 föreslagits,
att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1945/46
skulle beräknas dels ett reservationsanslag av 250 000 kronor till bidrag till
uppförande eller inrättande av barnhem, dels ock ett förslagsanslag av
750 000 kronor till bidrag till driften av barnhem.
Föredragande departementschefen anför i propositionen:
I princip innebär socialvårdskommitténs förslag, att statsbidrag skola
kunna utgå såväl till uppförande eller inrättande av barnhem som till driften
av .sådana hem, därvid statsbidragen av kommittén så utmätts, att staten
skulle komma att svara för den större delen av det allmännas utgifter för
barnhemmen. Till dessa principer har jag redan i det föregående uttalat
min anslutning. Det återstår nu att närmare behandla frågan örn de grunder.
efter vilka statsbidragen skola utgå.
Vad först angår statsbidragen till uppförande eller inrättande
av barnhem innebär socialvårdskommitténs förslag, att nämnda
bidrag skola utgå med högst tre fjärdedelar av de verkliga kostnaderna, i
vilka kostnaderna för tomt och inventarier därvid ej medräknats. Av statskontoret
har påyrkats, att statsbidraget skulle begränsas till hälften av kost
-
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr i. 61
naderna, därvid åberopats att samma andel utginge i fråga om bidrag inom
vissa jämförliga områden. Någon generellt gällande grundsats härom finnes
emellertid ej; det må sålunda erinras örn att fjolårets riksdag fastställde
statsbidragen till hemmen för bildbara sinnesslöa till tre fjärdedelar av kostnaderna.
Vad nu förevarande fall beträffar vill jag bringa i erinran att, då
i valet mellan landstingen såsom huvudmän för barnhemsverksamheten och
statsalternativet den förra utvägen förordats, en förutsättning för detta mitt
ställningstagande varit att en kraftig avlyftning från statens sida skulle ske
av landstingens ekonomiska engagemang. Det står därför i överensstämmelse
härmed att, såsom socialvårdskommittén föreslagit, låta staten svara
för den övervägande delen av det allmännas utgifter för barnhemsvården.
Jag anser mig fördenskull böra förorda kommitténs förslag. Det bör dock
framhållas, att det här endast är fråga om en övre gräns för statsbidragen
och att, i den mån donationsmedel eller andra särskilda medel stå till förfogande
för ändamålet, dessa medel i första hand böra tagas i anspråk. I
dylika fall synes, örn bidragsskyldighet föreligger för landsting eller stad i
egenskap av legal huvudman för barnhemsvården, statsbidraget böra beräknas
till högst tre fjärdedelar av de kostnader, som icke på sätt nyss sagts
kunna täckas med särskilda medel.
Socialvårdskommittén föreslår även vissa absoluta maximibelopp för
ifrågavarande statsbidrag, nämligen 4 500 kronor för vårdplats vid uppförande
av nytt barnhem, 3 000 kronor för vårdplats vid anskaffande och
iståndsättande för ändamålet av redan befintlig byggnad samt 2 000 kronor
för vårdplats vid iståndsättande av byggnad, som redan tidigare varit i
barnhemsinnehavarens ägo. Kommittén har därvid utgått från en byggnadskostnad
av 6 000 kronor för vårdplats — en kostnad, som beräknats
med utgångspunkt från kostnaderna för vissa på senare år uppförda barnhem.
Vid beräkningen av denna byggnadskostnad torde hänsyn lia tagits
jämväl till den ökning av byggnadskostnaderna, som ägt rum under krisåren.
Enligt statskontorets mening åter bör till utgångspunkt för bestämmande
av maximibeloppet tagas vissa såsom normala ansedda byggnadskostnader.
Det är emellertid ett angeläget önskemål att, i den mån arbetskrafts-
och materielfrågoma ej lägga hinder i vägen, byggandet i enlighet
med fastställda planer av nya barnhem utan tidsutdräkt igångsättes. Någon
som helst säkerhet för att byggnadskostnaderna vid den aktuella tidpunkten
återgått till eller närmat sig förkrigsnivån finnes ej. Ett godtagande av förkrigskostnadsnivån
såsom utgångspunkt skulle därför kunna innebära, att
den utlovade statliga bidragsgivningen på indirekt väg delvis eliminerades.
Det riktiga synes mig i stället vara att acceptera kommitténs förslag och i
händelse av vikande byggnadskostnader regelmässigt i de enskilda fallen
begränsa de för vårdplats utmätta statsbidragen under maximigränsen. Först
då byggnadskostnaderna bliva stabila på en lägre nivå än de nuvarande
bör en sänkning av de fastställda maximibeloppen övervägas.
62
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 4.
Lika med kommittén anser jag möjlighet böra föreligga att bevilja retroaktiva
statsbidrag till uppförande eller inrättande av barnhem. Förutsättning
härför bör såsom kommittén föreslagit vara, att hemmet påbörjats efter
den 1 januari 1942. Dylikt bidrag bör emellertid kunna beviljas icke blott,
såsom kommittén föreslagit, kommun eller landsting utan även bamavårdsförbund.
Att ytterligare utsträcka möjligheten att erhålla retroaktivt .statsbidrag
för ifrågavarande ändamål synes däremot icke lämpligt.
Vad därefter angår statsbidragen till barnhemmens drift
innebär kommitténs förslag, att sådant bidrag skall utgå med ett fast belopp
för barn och vårddag. Som villkor för statsbidragets åtnjutande föreslås
skola gälla, att vårdavgift icke får uttagas med högre belopp än som i
kungörelsen angående statsbidrag finnes för det särskilda fallet stadgat.
Statsbidraget skall enligt förslaget i allmänhet utgöra 1 krona 50 öre för
dag och intaget barn, varvid i mödrahem av vårdhemstyp samma statsbidrag
jämväl skall utgå för väntande moder och för moder, som vårdas tillsammans
med sitt späda barn. För mödrahem av hemskoletyp skall däremot
statsbidraget enligt förslaget utgöra 3 kronor 50 öre för dag och väntande
moder eller moder med barn. Vid hemskolorna skola vårdavgifter icke få
uttagas. För spädbarnshem eller vårdhem må vårdavgiften utgöra högst
2 kronor för dag och intaget ensamt spädbarn samt eljest högst 1 krona
50 öre för dag.
De av kommittén föreslagna grunderna för ifrågavarande statsbidrag
synas mig skäliga, varför jag tillstyrker desamma. Ett tillgodoseende av
statskontorets önskemål att vid statsbidragens bestämmande hänsyn skall
tagas till i vad mån barnhemmet hade egna tillgångar eiler uppbure understöd
från annat håll torde icke komma att medföra någon större besparing
för statsverket men skulle däremot medföra större omgång vid statsbidragsärendenas
handläggning.
Vad slutligen angår kostnaderna för statsbidragen till barnhem har kommittén
verkställt vissa beräkningar angående behovet av barnhemsplatser
av olika slag. Det är givet att dessa beräkningar måste lida av en hög grad
av osäkerhet, och att en säker överblick av behovet kan vinnas först då de
föreslagna länsplanerna föreligga. Vad angår anslagsbehovet för budgetåret
1945/46 har kommittén uppskattat detta till sammanlagt 3 000 000 kronor.
I statsverkspropositionen har, såsom förut nämnts, preliminärt beräknats
dels till bidrag till uppförande eller inrättande av barnhem ett reservationsanslag
å 250 000 kronor, dels ock till bidrag till driften av barnhem ett förslagsanslag
å 750 000 kronor. Härvid har hänsyn tagits'' till att de nya bestämmelserna
i barnavårdslagen och som följd därav även statsbidragsbestämmelserna
torde böra träda i kraft först den 1 januari 1946. Vad förstnämnda
belopp angår torde förslaget örn rätt jämväl för barnavårdsförbund till
retroaktivt statsbidrag medföra en ökning av anslagsbehovet, varför en
mindre höjning av beloppet, förslagsvis till 300 000 kronor, torde vara erfor
-
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 4.
63
Serlig. Anslaget till driftbidrag — vilket under nästa budgetår torde komma
att tagas i anspråk allenast för utgivande av förskott å statsbidrag — synes
kunna bibehållas vid det preliminärt beräknade beloppet, 750 000 kronor.
Förevarande proposition avser en reviderad lagstiftning inom två synnerligen
viktiga delar av barnavården, nämligen barnavårdsanstalterna och
fosterbarnsvården. I likhet med departementschefen finner utskottet, att förhållandena
på området förete väsentliga brister, samt anser, att dessa böra
snarast möjligt avhjälpas utan att den mera genomgripande revision av socialvården
i allmänhet avvaktas, som är under utredning inom socialvårdskommittén.
Vad till en början angår barnavårdsanstalterna har framhållits, att det allmänna
i avsevärt större utsträckning än nu bör ingripa reglerande på förevarande
områden. De nu gällande, i barnavårdslagen ingående bestämmelserna
avse huvudsakligen endast kontroll vid upprättande av barnhem och
tillsyn över deras fortsatta verksamhet, däri inbegripet möjlighet till ingripande
från myndigheternas sida. Departementschefen framhåller nu, att
sådana bestämmelser böra givas, att garanti från det allmännas sida gives
för att barnhem inrättas i sådan utsträckning, att tillräckligt antal vårdplatser
finnas för att täcka förefallande behov, samt även för att barnhemmens
ekonomi säkerställes, vilket för verksamhetens lugna fortgång måste
anses vara av väsentlig betydelse, önskvärt är även, att en ganska genomgripande
planläggning och rationalisering genomföres på förevarande område,
sa att i större utsträckning än nu olika typer av barnhem finnas upprättade,
differentierade efter klientelets beskaffenhet. Jämväl andra barnavårdsanstalter
än barnhem böra enligt propositionen omfattas av förevarande
lagstiftning, sa att kontroll från det allmännas sida i större omfattning
än nu är fallet kan utövas över dessa anstalter.
De principer, som sålunda ligga till grund för förslaget om revision avlagstiftningen
örn harna vårdsanslalt er, linner utskottet riktiga och ägnade
alt befordra en gynnsam framtida utveckling på ifrågavarande viktiga område
av barnavården.
Den föreslagna definitionen av begreppet barnavårdsanstalt — alltså för
barns vård och uppfostran avsedd anstalt, som ej är att hänföra sill sjuklius,
sjukhem, anstalt för abnorma eller vanföra, skyddshem, allmän uppfostringsanstalt
eller skoldistrikt tillhörigt skolhem — finner utskottet lämplig.
Utskottet förutsätter därvid, att lill anstalt för abnorma hänföras jämväl
de anstalter för bildbara sinnesslöa, som avses i lagen den 30 juni 1944 (nr
477-) örn undervisning och vård av bildbara sinnesslöa. Likaså linner utskottet
lämpligt att i lagen direkt angivas dels olika slag av barnavårdsanstalter
(barnhem, barnkolonier och anstalter för halvöppen barnavård), dels ock
olika typer av barnhem (spädbarnshem, mödrahem, upplagningshem och
barnhem för varaktig vård) med angivande av deras särskilda ändamål.
Vtskotiet.
64 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr i.
Utskottet vili härvid framhålla, att även om det icke går att helt hålla de
särskilda typerna av barnhem isär, det dock ur många synpunkter är ömkligt
att man i så stor utsträckning som möjligt undviker den sammanblandning
av olika typer barnhem och deras sammanförande till en anstalt, som
nu i icke obetydlig omfattning förekommer. Några strikta bestämmelser i
detta hänseende synas icke böra givas utan möjlighet bör stå öppen att ordna
barnhemmen efter de i varje fall föreliggande särskilda förhållandena, så
att bästa resultat uppnås.
I detta sammanhang har utskottet särskilt uppmärksammat spörsmålet
om mödrahemmens differentiering och i samband härmed frågan, huruvida
vistelsen vid mödrahemmen på förhand bör bestämmas till viss tid. Såsom
av departementschefen framhållits är det lämpligt, att vid vissa mödraliem
anordna särskild utbildning i barnavård och husligt arbete under en viss på
förhand bestämd tid, och försök böra göras att genomföra denna tanke. Angelägenheten
härav har även understrukits i det av 1941 års befolkningsutredning
den 22 november 1944 avgivna betänkandet i abortfrågan. Det
synes lämpligt, att från det allmännas sida särskilda åtgärder vidtagas för
att befordra denna försöksverksamhet genom att i statsbidragshänseende
giva ifrågavarande hem en sådan förmånsställning, att därigenom möjliggöres,
att vården vid hemmen blir kostnadsfri. Att redan nu lagfästa denna
differentiering av mödrahemmen genom att i barnavårdslagen angiva de
båda typerna, anser dock utskottet i likhet med föredragande departementschefen
icke lämpligt. Beträffande frågan, om vistelsetiden vid mödrahemmen
bör, såsom nu mest är fallet, på förhand bestämmas eller ej, finner utskottet
skäl tala för att åtminstone på vissa håll försöksvis frångå denna praxis
och i stället genom upplysningsverksamhet och personlig påverkan söka
förmå mödrarna att kvarstanna på hemmen under den tid, som kan anses
behövlig och lämplig.
Ett av de mest omstridda spörsmålen i förevarande frågekomplex har
varit huvudmannaskapet för barnhemmen. Enighet synes råda därom att
det allmännas skyldighet att svara för att inom de skilda delarna av
riket finnes en på lämpligt sätt organiserad barnhemsvård av tillräcklig
omfattning bör fastslås i lag, men skiljaktiga meningar föreligga därom,
huruvida denna skyldighet bör läggas direkt på staten eller på landstingen
respektive städer, som icke deltaga i landsting. Aven om vissa skäl
tala för, att barnhemsvården skall anses som en rent statlig angelägenhet,
så att staten skall vara legal huvudman för barnhemmen, finner utskottet
dock de skäl som anförts för landstingsalternativet — särskilt behovet avlokal
förankring av barnhemsverksamheten — så bärande, att jämväl utskottet
vill förorda detsamma. Staten bör dock, såsom även i propositionen
förutsatts, bära huvudbördan av det allmännas understöd till barnhemsvården.
Utskottet vill slutligen understryka betydelsen av att de enskilda krafter,
som under den gångna tiden utfört ett fruktbringande arbete på detta om
-
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 4. 65
råde, jämväl i fortsättningen i största möjliga utsträckning tages i anspråk.
Icke minst gäller detta den verksamhet, som utövas av barnavårdsförbunden.
Ett organiserande av barnhemsvården efter de riktlinjer som här anförts
fordrar en systematisk planläggning av barnhemsvården inom de olika landstingsområdena
och städerna. Denna synpunkt har enligt föreliggande förslag
tillgodosetts genom bestämmelsen att särskilda planer skola upprättas över
barnhemsvårdens organisation inom varje område. För att ett ur alla synpunkter
tillfredsställande resultat härvid skall uppnås erfordras uppenbarligen
en samordning mellan planiäggningsverksamheten inom de olika områdena,
och det synes därför nödvändigt att planerna bliva föremål för central
granskning och fastställelse. Det i motionen 11:492 framförda förslaget,
att planerna skola godkännas av vederbörande länsstyrelse, kan utskottet
därför icke förorda.
I fråga om godkännande av plan för barnhem, som upprättas av kommun
eller landsting, samt tillstånd till upprättande av enskilt barnhem innebär
propositionen den ändringen i förhållande till gällande lag, att prövning av
dylika ärenden skall åvila Kungl. Majit eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande,
socialstyrelsen i stället för såsom nu länsstyrelsen. I motionen II: 492
föreslås, att nu gällande bestämmelser i detta hänseende skola bibehållas.
Även örn utskottet — såsom nedan närmare skall beröras — finner de synpunkter
som i motionen anförts beaktansvärda, anser utskottet dock de skäl
som i propositionen anförts för en centraliserad prövning övertygande och
tillstyrker därför Kungl. Maj:ts förslag i denna del.
I propositionen föreslås, att socialstyrelsen skall erhålla ställning av central
tillsynsmyndighet över barnavårdsanstalterna och i sammanhang därmed
äga befogenhet att besluta om återkallande av lämnat tillstånd till verksamhetens
bedrivande vid barnhem eller meddela förbud mot barns mottagande
å anstalten. Mot förslaget i detta hänseende ha i motionen 11:492
invändningar rests, varvid motionären förordat bibehållande av nuvarande
bestämmelser, att länsstyrelserna skola utöva tillsynen, medan socialstyrelsen
skall i allmänhet verka för barnavårdens ändamålsenliga ordnande och
främja dess utveckling. Utskottet ställer sig förstående till de synpunkter,
som framförts i motionen, och är ense med motionären däri, att en alltför
långt gående centralisering icke kan anses tillrådlig. Emellertid finner utskottet
i detta fall en viss centralisering berättigad och nödvändig. Det
är här fråga om att genomföra en i många hänseenden ganska genomgripande
rationalisering och förbättring av barnhemsverksamheten, och härför
torde erfordras ett centralt organ, som får samlad översikt över hela verksamheten
och erhåller ställning av tillsynsmyndighet. Utskottet vill emellertid
betona vikten av att den faktiska tillsynen över de enskilda anstalterna i
största möjliga utsträckning alltjämt utövas av de lokala organen, länsstyrelserna
och barnavårdsnämnderna, och att den centrala myndigheten i allmänhet
inskränker sig lill alt angiva huvudlinjerna för tillsynsverksamheten
Bihang till riksdagens protokoll 1945. G sami. 2 avd. Nr 4. 5
66 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr i.
och leda densamma i stort. Denna synpunkt synes även ha fått tillfredsställande
uttryck i den utformning lagtexten erhållit i propositionen. Ur denna
synpunkt kunde det möjligen ifrågasättas, om icke rätten att meddela förbud
mot barns intagande i viss barnavårdsanstalt alltjämt borde utövas av
länsstyrelsen. Med den ståndpunkt, som ovan intagits beträffande tillstånd
till inrättande av barnavårdsanstalt, torde dock detta icke vara möjligt.
De i propositionen i övrigt föreslagna bestämmelserna beträffande barnavårdsanstalter
föranleda icke någon erinran från utskottets sida. Blott på
en särskild punkt vill utskottet göra ett uttalande. I propositionen har icke
upptagits ett av socialvårdskommittén framlagt förslag om införande i 14 §
bamavårdslagen av bestämmelse örn att barnavårdsnämnd, där ej särskilda
omständigheter annat föranleda, skall utse en eller flera ledamöter eller
suppleanter i nämnden (anstaltsdelegerade) att ägna särskild uppmärksamhet
åt de inom kommunen belägna barnavårdsanstalternas verksamhet. Skälet
härtill är, att 14 § redan i sin nuvarande lydelse lämnar anvisning om
lämpligheten av en arbetsfördelning av ifrågavarande slag. Icke heller utskottet
finner någon ändring av gällande lag på denna punkt erforderlig
men vill betona vikten av att vid samtliga barnavårdsnämnder, där tillsyn
över barnavårdsanstalter ifrågakommer, sådana särskilda anordningar vidtagas,
att tillsynen blir i möjligaste mån effektiv.
Vad angår lagstiftningen om fosterbarnsvården innebär propositionen i
huvudsak dels en utvidgning av lagstiftningens tillämpningsområde till att
gälla jämväl andra barn än som omfattas av de nuvarande bestämmelserna,
dels vissa ändringar i skärpande riktning beträffande rätten att mottaga
fosterbarn.
1 förstnämnda hänseende föreslås till en början en utvidgning av fosterbarnsbegreppet
av innebörd, att barn under sexton år, som fostras i annat
enskilt hem än hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken
har vårdnaden örn barnet, skall anses såsom fosterbarn, även örn ersättning
för vården icke utgår. Å andra sidan skola barn, som äro intagna i barnhem,
icke såsom nu lagtekniskt behandlas såsom fosterbarn.
Vad i propositionen i denna del föreslagits finner sig utskottet böra tillstyrka.
Väl kan det icke förnekas att den föreslagna utvidgningen av fosterbarnsbegreppet
och den utsträckning av den samhälleliga tillsynen över
barnavården, som följer därmed, medför risk att det blir svårare att finna
lämpliga personer, som äro villiga att utan ersättning mottaga barn som fosterbarn.
Härav kommer även att föranledas en ökad arbetsbörda för kontrollorganen
och som följd därav större utgifter för det allmänna. Emellertid
finner utskottet, att det samhälleliga intresset av större garanti för att barn,
som icke erhålla sin fostran i föräldrahemmet, komma att få växa upp i en
för barnens utveckling lämplig miljö, väga så mycket tyngre än nyss nämnda
olägenheter, att den föreslagna utvidgningen bör godkännas.
I motionerna 1:336 och II: 526 har — i överensstämmelse med social -
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr i.
67
vårdskommitténs förslag — yrkats en ytterligare utvidgning av fosterbarnsbegreppet,
nämligen till att avse jämväl barn, som fostras hos särskilt förordnad
förmyndare, vilken har vårdnaden om barnet. Utskottet finner visserligen,
att det i många fall kan finnas skäl för att dessa hem underställas
barnavårdsnämndens kontroll på samma sätt som fosterhem. Emellertid anser
utskottet vad departementschefen anfört om att förmyndarnas vårdnadsskyldighet
i dessa fall direkt eller indirekt grundar sig på ett av domstol
meddelat beslut och att det med hänsyn härtill knappast är lämpligt, att
barnavårdsnämnd skall äga ingripa mot dylik förmyndare under andra förutsättningar
än som gälla för ingripande mot föräldrar, utgöra ett avgörande
skäl mot bifall till motionärernas yrkande. Det torde även kunna ifrågasättas,
om ett dylikt stadgande kan införas utan ändring av de bestämmelser
i lagen örn barn i äktenskap och förmynderskapslagen, som stadga, att
förmyndaren vid föräldrarnas död skall ha vårdnaden om barnet. Utskottet
vill härjämte framhålla, att barnavårdsnämnden icke saknar möjlighet att
ingripa i förevarande fall. Sålunda kan nämnden jämlikt 12 kap. 16 § förmynderskapslagen
vid försummelse från förmyndarens sida hos domstolen
begära dennes entledigande.
Kungl. Maj:ts förslag innebär slutligen den utvidgningen av fosterbarnsbegreppet,
att barnavårdsnämnden skall äga beträffande fosterbarn besluta,
att barnet skall under viss tid, högst två år, efter uppnådda sexton års ålder
stå under barnavårdsnämndens tillsyn på sätt gäller örn fosterbarn. Icke heller
häremot synes anledning till erinran föreligga.
Beträffande rätten att mottaga fosterbarn innebära de föreslagna bestämmelserna
bl. a., att barn under ett år icke må mottagas utan tillstånd av
barnavårdsnämnden. I fråga örn äldre barn skall gälla, att barnet icke må
mottagas som fosterbarn förrän en vecka efter det anmälan därom gjorts
hos vederbörande barnavårdsnämnd. Utskottet, som finner synnerligen angeläget
att barnavårdsnämnden, på sätt sålunda föreslås, får tillfälle att på
förhand undersöka blivande fosterhems lämplighet, anser bestämmelserna
lämpliga och tillstyrker desamma.
Utöver denna anmälningsskyldighet beträffande fosterbarn i egentlig mening
upptog socialvårdskommitténs förslag i 59 § bamavårdslagen en bestämmelse
om skyldighet för enskild person, som i sitt hem mot ersättning
mottagit annans barn utan att detta är att anse som fosterbarn, att göra anmälan
därom till barnavårdsnämnden, sedan vården fortfarit åtta dagar.
Kommittén var emellertid icke enhällig, utan tre ledamöter yrkade vissa modifikationer
i bestämmelsen, varigenom i viss utsträckning skulle från anmälningsskyldigheten
undantagas sådana barn, som inackorderades för skoltermin
eller undervisningskurs. T propositionen bär denna anmälningsskyldighet
inskränkts till att gälla barn under sju år, vilka vistats i hemmet under
minst en månad. Därjämte har emellertid i 59 § 2 mom. föreslagits anmälningsskyldighet
beträffande samtliga barn, som under minst ett år vis
-
68
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr i.
tafs i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare,
som har vårdnaden om barnet.
Mot Kungl. Maj:ts förslag på denna punkt har kritik riktats i socialstyrelsens
till utskottet ingivna promemoria. Vad man här framför allt
befarar är, att genom de i propositionen föreslagna bestämmelserna en
uppluckring av fosterbarnsbegreppet kommer till stånd, så att kontrollen
över fosterhemmen kan komma att efter förslagets genomförande bliva
sämre än dessförinnan. Utskottet har övervägt de i promemorian anförda
synpunkterna, men finner de där uttalade farhågorna överdrivna. I alla de
fall, där det från början är klart, att det är fråga om att barnet skall för
fostran mottagas i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller särskilt förordnad
förmyndare, som har vårdnaden örn barnet, skola de för fosterbarn
stadgade bestämmelserna tillämpas. De i 59 § givna bestämmelserna skola
tillämpas i fall, då vid barnets mottagande avsikten varit, att barnet allenast
mera tillfälligt skulle vistas hos den som mottagit barnet. Vid införandet av
nu berörda bestämmelser rör man sig på ett alldeles nytt område, och det
synes vara nödvändigt att gå fram med en viss försiktighet, så att man icke
inför en för den enskilde betungande anmälningsskyldighet, om vars värde
tvekan kan råda. Att i dylika fall åtminstone till en början giva bestämmelserna
en mera moderat karaktär för att längre fram, då erfarenhet vunnits,
skärpa dem, örn så skulle befinnas erforderligt, synes lämpligare än att nu
införa relativt stränga bestämmelser, som framdeles kunna befinnas nödvändiga
att mildra. Möjligen kunde ifrågasättas att redan nu minska längden
av den tid, efter vilken anmälningsskyldighet jämlikt 59 § 2 mom. skulle inträda,
till exempelvis sex månader. Utskottet har dock icke heller härutinnan
velat ifrågasätta någon ändring i vad på denna punkt föreslagits i propositionen,
utan tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag i denna del i oförändrat skick.
I övrigt föreslagna ändringar i barnavårdslagens bestämmelser örn fosterbarnsvård
föranleda ingen erinran från utskottets sida Detsamma gäller
förslagen till lag angående ändrad lydelse av 32 § lagen den 14 juni 1918 (nr
422) örn fattigvården samt till förordning om ändrad lydelse av 7 § stadgan
den 29 maj 1931 (nr 172) angående enskilda sjukhem och förlossningshem.
Utskottet övergår härefter till att behandla föreliggande anslagsfrågor.
För att effektivisera bl. a. tillsynen över barnavården i riket föreslås i
propositionen en förstärkning av de organ, som syssla härmed. Sålunda
föreslås, att statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter, vilka nu äro
nio till antalet, skola utökas med fyra. Därjämte föreslås inrättande vid
länsstyrelserna och Överståthållarämbetet av särskilda befattningar, barnavårdsassistentbefattningar,
vilkas innehavare skola ha till uppgift att utöva
den tillsyn över barnavårdsanstalterna och fosterbarnsvården, som tillkommer
länsstyrelserna, samt även övertaga de uppgifter beträffande fosterhemsförmedling
och fosterbarnskontroll, som nu tillkomma barnavårdsombuden.
Den föreslagna utökningen av antalet fattigvårds- och barnavårds
-
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 4.
69
konsulenter finner utskottet nödvändig, då de nuvarande konsulenternas
arbetsbörda torde vara alltför stor. Beträffande barnavårdsassistentbefattningarna
finner utskottet synnerligen lämpligt, att länsstyrelserna för fullgörande
av sina uppgifter på hithörande område få till sitt förfogande särskilda
tjänstemän. Möjligen kunde ifrågasättas, om det med hänsyn till de
särskilda förhållandena i Stockholm är erforderligt att inrätta en befattning
av ifrågavarande art vid Överståthållarämbetet. Utskottet har dock
icke velat motsätta sig det härom i propositionen framställda förslaget.
Vad av departementschefen anförts örn barnavårdsassistenternas uppgifter,
löneställning och tillsättning föranleder ingen erinran från utskottets
sida.
Utökningen av antalet fattigvårds- och barnavårdskonsulenter kommer
att medföra höjning av de nu för dessa tjänstemän avsedda anslagen. Såsom
departementschefen beräknat torde den i anslaget till avlöningar åt
konsulenterna ingående anslagsposten avlöningar till icke-ordinarie personal
böra höjas med 34 100 kronor till 123 400 kronor och det i samma anslag ingående
anslaget till rörligt tillägg med 4 200 kronor till 15 900 kronor, varigenom
anslaget kommer att uppgå till 139 300 kronor. Omkostnadsanslaget
torde på sätt föreslagits böra ökas med 11 600 kronor till 41 500 kronor.
För avlöning till barnavårdsassistenterna torde, såsom föreslagits i propositionen,
den å överståthållarämbetets avlöningsstat uppförda anslagsposten
till övrig icke-ordinarie personal böra få överskridas med 5 300
kronor samt den å avlöningsstaten för länsstyrelserna upptagna anslagsposten
till motsvarande ändamål överskridas med 112 900 kronor.
Propositionen innefattar slutligen förslag om grunder för statsbidrag till
barnhem, dels för uppförande eller inrättande av dylika hem, dels ock för
driften av dem. Vad den förstnämnda statsbidragsformen angår har utskottet
icke någon erinran mot de av Kungl. Majit föreslagna grunderna för
statsbidragen — högst tre fjärdedelar av de faktiska kostnaderna för barnhemmets
inrättande, dock högst 4 500 kronor för vårdplats, om nybyggnad
för barnhemmet uppföres, högst 3 000 kronor för vårdplats, örn befintlig
byggnad för ändamålet inköpes och ombygges, samt högst 2 000 kronor för
vårdplats, där i vederbörandes ägo befintlig byggnad tages i anspråk. Beträffande
statsbidragets beräkning i det fall, att donationsmedel eller andra
särskilda medel stå till förfogande för ändamålet, har utskottet dock en
annan uppfattning än departementschefen. Medan denne anser statsbidraget
i sådant fall böra beräknas till högst tre fjärdedelar av de kostnader, som
icke kunna täckas med särskilda medel, anser utskottet det bäst stå i överensstämmelse
med den förut av utskottet förordade principen, att .staten
bör bära huvudparten av det allmännas kostnader för barnhemmen, att
statsbidraget beräknas på byggnadskostnaderna i deras helhet och alltså de
särskilda medlen komma att föranleda minskning i landstingets (stadens)
70 Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr i.
bidrag. Givetvis bör dock statsbidraget icke överstiga de kostnader, som icke
täckts av de särskilda medlen.
Vad Kungl. Maj:t föreslagit beträffande viss retroaktiv tillämpning av
ifrågavarande statsbidrag tillstyrkes av utskottet.
Icke heller de föreslagna grunderna för statsbidrag till driften av barnhem
föranleda någon erinran från utskottets sida. Statsbidragen böra alltså
utgå som fasta belopp för barn och vårddag och i allmänhet utgöra 1 krona
50 öre för dag och intaget barn, varvid samma statsbidrag bör utgå för
väntande moder och för moder, som vårdas tillsammans med sitt späda
barn. Vid mödrahem, där särskild utbildning i barnavård och husligt arbete
på sätt förut angivits anordnats, bör dock statsbidraget utgöra 3 kronor
50 öre för dag och väntande moder eller moder med barn. Utskottet har i
sammanhang härmed uppmärksammat, att vissa barnhem, de s. k. dispensärbarnhemmen,
för närvarande kunna åtnjuta statsbidrag från anslaget till
understödjande av dispensärverksamhet. Med anledning härav vill utskottet
framhålla, att statsbidrag till ett och samma barnhem icke bör utgå såväl
från sistnämnda anslag som enligt här föreslagna regler. Samtidigt vill utskottet
betona, att dispensärbarnhemmen icke som följd därav böra erhålla
ur statsbidragssynpunkt sämre ställning än övriga barnhem.
För bestridande av kostnaderna för nu omförmälda statsbidrag finnar
utskottet i likhet med Kungl. Majit böra anvisas dels ett reservationsanslag
till bidrag till uppförande eller inrättande av barnhem å 300 000 kronor,
dels ock ett förslagsanslag till bidrag till driften av barnhem å 750 000
kronor.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte
A) med avslag å motionerna 1:336 samt 11:492 och 526
antaga de genom propositionen framlagda förslagen till
1) lag angående ändring av lagen den 6 juni 1924 (nr 361)
om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag)
samt
2) lag angående ändrad lydelse av 32 § lagen den 14 juni
1918 (nr 422) om fattigvården;
B) i skrivelse till Kungl. Majit anmäla, att riksdagen vid
granskning icke funnit anledning till erinran mot det i propositionen
intagna förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 7 § stadgan den 29 maj 1931 (nr 172) angående
enskilda sjukhem och förlossningshem;
C) medgiva, att den i avlöningsstaten för Överståthållarämbetet
upptagna anslagsposten till avlöningar till övrig
Sammansatt stats- och andra tagutskotts utlåtande nr A.
71
icke-ordinarie personal må för budgetåret 1945/46 överskridas
med högst 5 300 kronor samt att den i avlöningsstaten
för länsstyrelserna upptagna anslagsposten till övrig
icke-ordinarie personal må för budgetåret 1945/46 överskridas
med högst 112 900 kronor;
D) godkänna ej mindre följande personalförteckning för
statens fattigvårds- och harna vårdskonsulenter:
Personalförteckning.
Extra ordinarie tjänstemän i högre lönegrad
än 20:
13 fattigvårds- och barnavårdskonsulenter ........ Eo 23
än även följande avlöningsstat för samma konsulenter att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1945/46:
Avlöningsstat.
1. Avlöningar till icke-ordinarie personal,
förslagsvis ......................... kronor 123 400
2. Rörligt tillägg, förslagsvis ............ » 15 900
Summa kronor 139 300
E) för budgetåret 1945/46 å driftbudgeten under femte
huvudtiteln anvisa
1) till Statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter:
Avlöningar ett förslagsanslag av 139 300 kronor;
2) till Statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter:
Omkostnader ett förslagsanslag av 45 100 kronor;
F) medgiva, att till uppförande eller inrättande av barnhem
samt till driften av sådana hem må utgå statsbidrag i
huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som ovan
angivits; samt
G) för budgetåret 1945/46 å driftbudgeten under femte
huvudtiteln anvisa
1) till Bidrag till uppförande eller inrättande av barnhem
ett reservationsanslag av 300 000 kronor;
2) till Bidrag till driften av barnhem ett förslagsanslag
av 750 000 kronor.
Stockholm den 13 juni 1945.
På sammansatt stats- och andra lagutskotts vägnar:
DAVID NORMAN.
72
Sammansatt stats- och andra lagutskotts utlåtande nr 4.
Vid ärendets behandling ha närvarit
från statsutskottet: herrar Bäckström, Carlström, E. O. Wiklund, K. G. Viklund,
fru Alvén och herr Johansson i Mysinge; samt
från andra lagutskottet: herrar Norman, Hage, Hallagård, fru Nordgren,
herrar Hagård och Nilson i Eskilstuna.
Reservationer
1) av herr Nilson i Eskilstuna,
2) av fru Alvén,
3) av herrar Hage och K. G. Viklund, som ansågo, att utskottet bort
föreslå
dels sådan ändring av 59 § Kungl. Maj:ts förslag till lag angående ändring
av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd,
att samma paragraf i överensstämmelse med socialvårdskommitténs
förslag skulle erhålla följande lydelse:
59 §.
1 mom. Har enskild person i sitt hem mot ersättning mottagit annans
barn utan att detta är att anse som fosterbarn, skall, sedan vården fortfarit
under åtta dagar, anmälan ofördröjligen göras hos barnavårdsnämnden i
den kommun, där hemmet är beläget. Är barnet att anse som feriebarn, föreligger
anmälningsskyldighet, som nu sagts, allenast första gången varje år,
som hemmet upplåtes för sådant ändamål.
2 mom. Då barnavårdsnämnden erhållit vetskap om fall som i 1 mom.
avses, har nämnden att, såframt den ej redan äger noggrann kännedom om
hemmet, ofördröjligen låta verkställa undersökning angående dess beskaffenhet.
Även eljest har nämnden att, i den mån så prövas påkallat, låta verkställa
undersökning av förhållandena i enskilda hem, varom i 1 mom. förmäles.
3 mom. Den, för vilken förbud utfärdats att mottaga fosterbarn, må ej
mottaga barn, som i 1 mom. avses.
dels som följd härav sådan ändring av 73 § samma lagförslag, att i
1 mom. orden »59 § 1 eller 2 mom.» skulle utbytas mot »59 § 1 mom.» och
att i 2 mom. orden »59 § 5 mom.» skulle utbytas mot »59 § 3 morn.»;
dels ock borttagande av näst sista stycket av övergångsbestämmelserna
till samma lagförslag.
Iduns tryckeri. Esselte ab. Stockholm 1945
517314