Statsutskottets utlåtande nr 91.

5

Nr 91.

Ankom till riksdagens kansli den 28 april 1945 kl. 4 em.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
statsgaranti för exportkredit.

(lia avd.)

I propositionen nr 169 har Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden för den 2 mars 1945, föreslagit
riksdagen medgiva, att svenska staten må, i överensstämmelse med nu
gällande bestämmelser, under tiden till och med utgången av budgetåret 1945/
46 till belopp av högst 300 miljoner kronor — däri inräknade de belopp,
vartill garantier beviljats eller före utgången av nu löpande budgetår beviljas
— iklädas betalningsansvar för till utlandet försålda inhemska alster
av industri, jordbruk och fiske.

Statsgaranti för exportkredit har här i landet meddelats alltsedan budgetåret
1933/34 och har grundats på tid efter annan av riksdagen givna bemyndiganden
samt av Kungl. Majit i enlighet därmed utfärdade författningar.
Dessa bemyndiganden och författningar ha haft växlande innehåll, särskilt
vad avser maximibeloppet av statens sammanlagda betalningsansvar
för lämnade exportkrediter. Prövning och avgörande av frågor om statsgaranti
för exportkredit ankommer på exportkreditnämnden, för vilken instruktion
utfärdats den 26 juni 1933 (nr 430).

Under tiden från och med den 1 juli 1933, då exportkreditnämnden började
sin verksamhet, till och med den 31 december 1944 hava utfärdats
garantier för krediter å 725,9 miljoner kronor, varav statens ansvar omfattat
465,4 miljoner kronor. Sedan hösten 1943 har exportkreditnämnden
starkt inskränkt sin garantigivning i syfte att i möjligaste mån begränsa
statens förlustrisk under krigets slutskede. Under 1944 hava sålunda utställts
garantier för krediter å endast 23,4 miljoner kronor, omfattande ett garanterat
belopp av 14,4 miljoner kronor. Genom denna restriktiva politik har
summan av gällande garantiförbindelser sjunkit från ett kreditbelopp å
213,3 miljoner kronor och ett garantibelopp å 130,6 miljoner kronor den
31 december 1943 till 95 respektive 55,3 miljoner kronor den 31 december
1944. Sedan den 1 juli 1933 har intill utgången av år 1944 i premier influtit
12,9 miljoner kronor och i räntor å överskottsmedel 0,1 miljoner kronor.
Nämndens sammanlagda inkomst har alltså utgjort 13 miljoner kronor. Utbetalade
skadeersättningar under samma tid lia uppgått till 13,8 miljoner

6

Statsutskottets utlåtande nr 91.

kronor, varav 0,6 miljoner kronor hittills kunnat återvinnas. Nettoutbetalningarna
för skador utgöra alltså 13,2 miljoner kronor. Omkostnaderna ha
uppgått till 0,8 miljoner kronor. Den å verksamheten per den 31 december
1944 uppkomna förlusten utgör alltså 1 miljon kronor. I samband med utbetalningar
av garanterade belopp ha emellertid garanti tagarnas fordringar
hos deras gäldenärer mot viss redovisningsskyldighet överlåtits på nämnden.

I en den 1 februari 1945 dagtecknad promemoria har exportkreditnämnden
framhållit, att fortsatt bemyndigande för nämnden att bevilja statsgaranti
för exportkredit vore av behovet påkallat. Nämnden har ansett sig icke
böra föreslå någon ändring i de bestämmelser, som reglera verksamheten.

Exportkreditnämnden har härefter framhållit, att den bestämmelse i författningen,
rörande vilken spörsmålet örn eventuell ändring vore aktuellt vid
varje tillfälle, då fråga förelåge örn förlängning av författningens giltighetstid,
avsåge stadgandet att sammanlagda beloppet av gällande exportkreditgarantier
—- däri inräknat vad exportkreditnämnden fått utgiva på grund av
beviljad garanti, i den mån utbetalningarna icke täcktes av återbetalningar
eller av inkomst av premier, sedan kostnaderna för nämndens verksamhet
guldits -— ej finge överstiga ett visst maximibelopp. Ifrågavarande bestämmelse
hade med avseende å beloppet ändrats åren 1934, 1939, 1941 och 1942.
vilket sistnämnda år beloppet fastställdes till 300 miljoner kronor. Vid varje
tillfälle hade maximeringen lämnat en bred marginal för ytterligare garantigivning,
och marginalen hade aldrig varit större än vad under senaste tiden
varit fallet.

Efter att vidare ha uppgivit, att av nyssnämnda belopp å 300 miljoner kronor
vid 1945 års ingång utnyttjats omkring 60 miljoner kronor, därav 53 miljoner
kronor — avseende utelöpande eller beviljade garantier för sådana
finska statens skattkammarväxlar, som lämnats eller komme att lämnas såsom
likvid för leveranser av svenska varor under de fyra avtal vilka reglerat
handeln mellan Sverige och Finland under tiden från den 1 september 1940
till den 1 juli 1943 — finge beräknas vara tills vidare bundna på grund av bristande
möjligheter för finska staten att erlägga betalning i svensk valuta, framhåller
nämnden, att det icke kunde ens approximativt förutsägas i vilken utsträckning
behov av exportkreditgaranti komme att föreligga under det närmaste
året. Bortsett från sistnämnda belopp å 53 miljoner kronor torde den
vid ett och samma tillfälle förefintliga sammanlagda ansvarssumman knappast
kunna förväntas under återstoden av kriget komma att överstiga ett eller
annat 10-tal miljoner kronor. Nämnden saknade ur de synpunkter, som nämnden
hade att beakta, anledning föreslå en ändring av nu gällande maximibelopp,
ehuru givetvis denna fråga liksom exportkreditgarantisystemets utnyttjande
inom det fastställda maximibeloppet måste bedömas under hänsynstagande
till den totala kreditgivningen till utlandet. Om nuvarande maximibelopp
bibehölles oförändrat vid 300 miljoner kronor, skulle det således finnas
en marginal å sannolikt avsevärt mera än 200 miljoner kronor för mötande
av det under den närmaste tiden efter krigets slut aktuella garantibehovet.

Statsutskottets utlåtande nr 91.

1

Slutligen förestår nämnden att den tid, under vilken bemyndigandet att
meddela exportkreditgarantier skulle fortfara att gälla, endast måtte avse
budgetåret 1945/46. Det syntes nämligen angeläget att frågan örn formerna
för och omfattningen av exportkreditgarantiverksamheten upptoges till förnyad
prövning så snart förutsättningar för en bedömning av efterkrigsbehovet
förelåge.

Departementschefen har för egen del i ärendet anfört följande.

I den till innevarande års riksdag avlåtna propositionen nr 139 angående
statens kreditgivning till utlandet m. m. har chefen för finansdepartementet
lämnat en översikt över statens nuvarande kreditgivning till utlandet, enskilda
bidrag till lindrande av nöden i av kriget härjade länder och av enskilda
företag till utlandet under kriget lämnade krediter samt efter en behandling
av frågan om utrymmet för svensk kreditgivning till utlandet uppdragit riktlinjer
för den fortsatta politiken på detta område. Därvid har framhållits, att
Sverige även fortsättningsvis kommer att ställas inför avsevärda utländska
kreditbehov för finansieringen av den svenska exporten samt att i den mån
krediter för detta ändamål anses böra lämnas utöver vad som särskilt angivits
i propositionen, detta väsentligen bör ske genom kreditgivning från
exportörernas sida, med eller utan statsgaranti. Under hänvisning till vad
chefen för finansdepartementet därvid i övrigt anfört, särskilt rörande vår
förmåga att under förutsättning av en gynnsam importutveckling lämna utlandskrediter,
förordar jag förlängning av systemet med statlig garantigivning
för enskilda exportkrediter samt att maximigränsen för garantigivningen
bibehålies oförändrad vid 300 miljoner kronor. Då härav omkring 50
miljoner kronor torde komma att på grund av transfereringssvårigheter vara
mera stadigvarande bundna i finska krediter, återstår således för garantigivningen
under efterkrigstiden ett outnyttjat eller kortfristigt bundet garantibelopp
av cirka 250 miljoner kronor, möjliggörande en svensk kreditgivning
om minst 335 miljoner kronor. I vilken utsträckning dylika krediter komma
att beviljas blir beroende av förhållanden som för närvarande icke kunna
överblickas.

Jag vill i anslutning härtill erinra örn att i propositionen nr 139 chefen
för finansdepartementet i nyssnämnda diskussion om riktlinjerna för den
fortsatta kreditpolitiken och i en därtill ansluten överslagsberäkning rörande
den under vissa förutsättningar motsedda svenska finansiella totalinsatsen
till utlandet upptagit nya exportkreditgarantier å 300 miljoner kronor. Vid
beräkningen i fråga har emellertid det genom rådande transfereringssvårigheter
bundna garantibeloppet å cirka 50 miljoner kronor förutsatts reglerat
över den i propositionen lill upprättande föreslagna Fonden för kreditgivning
till utlandet och hänförts till summan av redan utestående krediter.
Vid reglering av ifrågavarande belopp i den i propositionen avsedda formen,
vilken reglering jag förutsätter skola få räknas såsom återbetalning av beloppet
till exportkreditnämnden, blir garantigivningen intill den föreslagna
maximigränsen helt disponibel för nya krediter och den finansiella totalinsatsen
alltså den beräknade. Därvid har likväl hänsyn icke tagits till, att
det sammanlagda beloppet av statsgaranlierna för exportkrediter representerar
endast en del, i regel högst 75 procent, av de garanterade krediternas
belopp. De kreditbelopp för vilka kreditgivaren bär självrisk lia alltså — i
likhet med övrig icke garanterad kreditgivning genom enskilda — ansetts
icke böra föranleda någon justering uppåt av den approximativa uppskattningen
av den totala kreditvolymen.

8

Statsutskottets utlåtande nr 91.

Bortsett från bestämmelsen örn exportkreditgarantiernas högsta sammanlagda
belopp synes icke heller i övrigt behov nu föreligga att ändra reglerna
för garantigivningen.

Vad angår tiden för den fortsatta giltigheten av bestämmelserna i fråga förordar
jag, i likhet med exportkreditnämnden och på av nämnden anfört skäl,
att densamma må omfatta allenast nästkommande budgetår.

Utskottet. Gällande bestämmelser angående statsgaranti för exportkredit utlöpa med
utgången av innevarande budgetår. För ett bibehållande av det nuvarande exportkreditgarantisys
temet synas utskottet vägande skäl hava anförts, varför
utskottet tillstyrker, att exportkreditnämndens bemyndigande att meddela
exportkredit förnyas. På i propositionen anförda skäl synes utskottet ändring
icke nu böra vidtagas i de bestämmelser, som garantera verksamheten. Det
nuvarande högsta ansvarsbeloppet av 300 miljoner kronor bör sålunda bibehållas
oförändrat. Då såsom i ärendet framhållits frågan om formerna för
och omfattningen av exportkreditgarantiverksamheten bör upptagas till förnyad
prövning, så snart förutsättningarna för en bedömning av efterkrigsbehovet
föreligger, finner utskottet motiverat, att bemyndigandet i fråga begränsas
till ett budgetår.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må medgiva, att svenska staten må, i överensstämmelse
med nu gällande bestämmelser, under tiden till
och med utgången av budgetåret 1945/46 till belopp av högst
300 miljoner kronor — däri inräknade de belopp, vartill garantier
beviljats eller före utgången av nu löpande budgetår
beviljas — iklädas betalningsansvar för till utlandet försålda
inhemska alster av industri, jordbruk och fiske.

Stockholm den 24 april 1945.

På statsutskottets vägnar:

ALGOT TÖRNKVIST.

Närvarande: se under utlåtandet nr 90.