Statsutskottets utlåtande nr 88.

1

Nr 88.

Ankom till riksdagens kansli den 20 april 1945 kl. 1 em.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
statsbidrag till hem för kroniskt sjuka jämte
i ämnet väckt motion.

(3:e avd.)

I propositionen nr 1 har Kungl. Maj:t under femte huvudtiteln (punkterna
147 och 148) föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i
ämnet, för budgetåret 1945/46 beräkna dels till Bidrag till uppförande m. m.
av hem för kroniskt sjuka ett reservationsanslag av 300 000 kronor, dels ock
till Bidrag till driften av hem för kroniskt sjuka ett förslagsanslag av 1 250 000
kronor.

Därefter har Kungl. Majit i propositionen nr 113, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 16 februari
1945, föreslagit riksdagen att ej mindre godkänna de ändrade grunder för
statsbidrag till hem för kroniskt sjuka, som av departementschefen förordats,
att tillämpas från och med den 1 juli 1945, än även å driftbudgeten under
femte huvudtiteln för budgetåret 1945/46 anvisa dels till Bidrag till uppförande
m. m. av hem för kroniskt sjuka ett reservationsanslag av 400000
kronor, dels ock till Bidrag till driften av hem för kroniskt sjuka ett förslagsanslag
av 1 675 000 kronor.

Enligt kungörelse den 27 juni 1927 (nr 245) med däri sedermera gjorda
ändringar må statsbidrag utgå till landsting, kommuner samt kommunalförbund
för anordnande — såsom fristående anstalt eller avdelning av
anstalt för annat ändamål — av hem för sådana kroniskt kroppssjuka, vilka
äro i behov av sjukhusvård men vilkas tillstånd icke berättigar till och vilka icke
heller kunna erhålla den särskilda vård, för vilken lasarett och sjukstugor
samt därmed jämförliga anstalter äro avsedda. Med kroniskt sjuka avses
enligt kungörelsen företrädesvis sådana obotligt eller svårbotligt kroppssjuka,
som lida av elakartade svulster såsom kräfta, sarkom, hjärn- och ryggmärgssjukdomar
samt andra nervsystemets sjukdomar, kronisk reumatism och denna
närstående sjukdomar, svår vanförhet, cirkulationsorganens sjukdomar, patologisk
senilitet samt kronisk astma.

Bidrag utgår med följande belopp, nämligen a) för nybyggnad med högst
hälften av byggnadskostnaderna, däri ej inräknade utgifter för anskaffande

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 6 sami. Nr 88.

862 46

Z Statsutskottets utlåtande nr 88.

av tomt eller inventarier, dock att bidraget ej må överstiga 1 500 kronor för
varje för fattiga sjuka avsedd sjukplats, som hemmet med normal beläggning
beräknas rymma, b) vid inköp av byggnad med högst hälften av köpesumman
och av kostnaderna för erforderliga örn- eller tillbyggnadsarbeten,
dock högst 1 000 kronor för varje sådan sjukplats som under a) sägs, samt c)
för 3 vederbörandes ägo befintlig byggnad, som ej av vederbörande uppförts
eller inköpts för sådant ändamål, med högst hälften av kostnaderna för erforderliga
örn- eller tillbyggnadsarbeten, dock högst 750 kronor för varje sådan
sjukplats som under a) sägs.

Bidrag må icke sammanlagt utgå för flera sjukplatser än för stad, som icke
deltager i landsting, en på varje tal av tvåtusen av stadens invånare och för
landstingsområde en på varje tusental av landstingsområdets invånare. Vid
beräkning av det antal sjukplatser, för vilket statsbidrag sålunda högst må
utgå, skall hänsyn icke tagas till anstalter, som äro avsedda för vård av sjuka
fran hela riket utan företräde för sjuka från viss eller vissa kommuner eller
från visst landstingsområde.

Enligt kungörelse den 27 juni 1927 (nr 246) med däri sedermera gjorda
ändringar må statsbidrag till driften av hem för kroniskt sjuka av det slag,
som avses i byggnadsbidragskungörelsen, utgå till såväl landsting, kommuner
och kommunalförbund som föreningar och enskilda. Bidrag utgår med 90
öre för dag och patient, vilken avses i kungörelsen och för vilken vårdavgiften
ej uppgår till högre belopp än 1 krona 50 öre örn dagen; dock att, där anstalten
är i första hand avsedd för sjuka, tillhörande viss eller vissa kommuner
eller visst landstingsområde, statsbidrag må utgå för vård av fattig sjuk från
annan ort, ända att vardavgiften för honom utgår med högre belopp. Även
beträffande driftbidragen gäller en begränsning till samma kvottal av befolkningen
inom sjukvårdsområdet som beträffande byggnadsbidragen.

Genom beslut den 17 oktober 1941 bemyndigade Kungl. Majit chefen för
socialdepartementet att tillkalla högst sex sakkunniga med uppdrag att inom
nämnda departement biträda med fortsatt utredning av frågan örn reumatikervårdens
utbyggande och vidtagande i övrigt av åtgärder för de reumatiska
sjukdomarnas bekämpande. De sakkunniga, vilka antagit benämningen 1941
års reumatikervårdssakkunniga, ha bland annat till prövning upptagit frågan
örn inrättande av enklare och billigare vårdplatser för sådana reumatiskt
sjuka, som utan att vara i behov av lasarettsvård å A-platser erfordra sluten
vård. På framställning av de sakkunniga — som ansågo det vara mindre
lämpligt att taga ställning till olika möjligheter att tillgodose behovet av
efterbehandling och konvalescentvård för de reumatiskt sjuka såsom ett
från övrig efterbehandling och konvalescentvård skilt problem — medgav
Kungl. Majit den 27 mars 1942, att de sakkunnigas uppdrag finge
Utvidgas till att avse utredning och förslag rörande behovet av och formen
för statligt understöd till utbyggande av efterbehandling och konvalescentvård
i allmänhet.

Sistnämnda spörsmål ha de sakkunniga upptagit till närmare behandling

Statsutskottets utlåtande nr 88.

3

i ett särskilt, den 10 juni 1944 avgivet betänkande (SOU 1944:28). De sakkunniga
framhålla, att de först senare kunde framlägga sitt huvudbetänkande
och att de, då vägen att utvinna A-platser genom ordnande av vårdplatser för
efterbehandling och konvalescens vore den enklare och billigare, ansett sig
böra redan dessförinnan avgiva betänkande örn eftervården.

Betänkandet utmynnar i en sammanfattning, däri de sakkunniga framhålla
önskvärdheten av en utbyggnad av eftervården genom inrättande vid varje
lasarett eller likvärdig sjukvårdsinrättning av dels ett vårdhem för kroniskt
sjuka, där efterbehandling kunde givas åt sådana sängliggande patienter,
som icke längre borde upptaga A-plats men dock fortfarande vore i behov av
kvalificerad tillsyn, och dels en efterbehandlingsavdelning, till vilken uppegående
sjuka, som för fortsatt undersökning eller behandling ännu behövde
vara i nära kontakt med sjukhuset, kunde överföras. På sådana efterbehandlingsavdelningar,
av de sakkunniga benämnda E-avdelningar, borde också
vissa observationspatienter kunna placeras. Avdelningen skulle i sådant fall
tjänstgöra såsom ett s. k. poliklinikhem. Ävenså skulle de lämpligen kunna
tjänstgöra såsom väntehem för blivande mödrar. De sakkunniga hava vidare
bifogat mönsterritningar till allmänna sådana E-avdelningar samt till E-avdelningar
för tuberkulösa och för barn.

Beträffande hem för kroniskt sjuka hemställa de sakkunniga, att gällande
kungörelser angående statsbidrag till uppförande och drift av hem för kroniskt
sjuka måtte så ändras, att

dels den stadgade begränsningen av antalet statsbidragsberättigade
vårdplatser inom ett sjukvårdsområde bortfaller,

dels sängliggande efterbehandlingspatienter, som icke äro berättigade
till statsbidrag, där måtte få vårdas, ändock att statsbidrag icke utgår till
deras vård,

dels statsbidragens storlek snarast ökas, förslagsvis till det dubbla
både beträffande uppförande, inrättande och drift av hem för kroniskt sjuka.

Betänkandet har i vanlig ordning varit föremål för remiss. Vid remissbehandlingen
(statsrådsprotokollet s. 10—15) ha de sakkunnigas förslag
rörande hemmen för kroniskt sjuka praktiskt taget genomgående tillstyrkts
eller lämnats utan erinran i alla väsentliga delar. Beträffande eftervårdens
utbyggande i övrigt har man i stort sett varit ense örn angelägenheten av att
landets lasarett kompletteras med särskilda efterbehandlingsavdelningar för
uppegående patienter; i fråga örn riktlinjerna för denna vårdforms närmare
utbyggande och finansiering ha däremot mycket delade meningar framkommit
i de avgivna yttrandena. I ett flertal yttranden har till diskussion upptagits
frågan, i vad mån anordnande av ytterligare vårdhem för kroniskt sjuka
bör ske i landstingens respektive primärkommunernas regi.

Behovet av utredning för bedömande av sistnämnda fråga underströks
av 1944 års riksdag, som därvid framhöll angelägenheten av att sjukvården icke
centraliserades till alltför stora anstalter. En sådan utveckling skulle medföra,
att de sjuka komme att vårdas på större avstånd från hemorten, vilket
riksdagen med hänsyn till denna vårdforms natur fann otillfredsställande,

4

Statsutskottets utlåtande nr 88.

I skrivelser den 31 oktober och den 19 oktober 1944 har medicinalstyrelsen
beräknat medelsbehovet under anslagen till uppförande m. m. av och till driften
av hem för kroniskt sjuka.

Med hänsyn till vad vid remissbehandlingen framkommit har departementschefen
icke ansett sig beredd att nu till närmare behandling upptaga
frågan örn utbyggande med statligt stöd av efterbehandlingsavdelningar av
den typ som de sakkunniga föreslagit. Hinder har däremot icke ansetts
möta att nu till prövning upptaga de sakkunnigas förslag till befrämjande
av vården för kroniskt sjuka, Departementschefen anför för egen del följande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, avser de sakkunnigas förslag
att få till stånd en snabbare och mera omfattande utbyggnad av hemmen
för kroniskt sjuka än vad för närvarande är fallet. Till stöd härför anföres,
att rådande platsbrist på lasaretten och därmed jämställda sjukhus nödvändiggör,
bland annat, anskaffande i ökad utsträckning av enklare och billigare
vårdplatser för sådana sängliggande sjuka, som icke kräva vård å s. k. A-plats.
Härvid åsyftas i första hand långvariga reumatikerfall och andra kroniskt
sjuka samt i andra hand vissa patientkategorier, vilka icke kunna rubriceras
såsom kroniskt sjuka i medicinsk bemärkelse men dock lämpligen skulle
kunna vårdas å hem för dylika sjuka. Som ett ytterligare motiv för en
forcerad och ökad utbyggnad av ifrågavarande vårdgren framhålles, att den
pågående åldersförskjutningen för varje år skapar behov av ytterligare vårdplatser
för kroniskt sjuka utöver den ursprungligen beräknade ramen, motsvarande
1 plats per 1000 invånare i landstingsområde och 1 plats per
2 000 invånare i stad utanför landsting.

För att underlätta en sådan utbyggnad föreslå de sakkunniga dels att
gällande kvotbegränsning av statens bidrag till hemmen för kroniskt sjuka
borttages, dels ock att statens bidrag till såväl anordnande som drift av
dessa hem fördubblas. Samtidigt föreslås, att författningsenlig möjlighet
beredes att å ifrågavarande hem intaga även andra sängliggande efterbehandlingspatienter
än kroniskt sjuka utan att dock driftbidrag för dessa
patienter utgår.

I likhet med de sakkunniga och det stora flertalet remissmyndigheter
finner jag det angeläget, att åtgärder vidtagas från statsmakternas sida i
syfte att befrämja en ytterligare utbyggnad av hemmen för de kroniskt
sjuka. Jag är också i stort sett ense med de sakkunniga örn arten av de
åtgärder, som böra vidtagas för vinnande av detta syfte. Innan ställning
tages till de sakkunnigas förslag härutinnan, synes dock den vid remissbehandling
berörda frågan örn huvudmannaskapet för vårdens fortsatta
utbyggnad böra upptagas till prövning. I detta hänseende må framhållas
följande.

Enligt gällande bestämmelser må statsbidrag till uppförande eller inrättande
av hem för kroniskt sjuka utgå till såväl landsting som kommuner
och kommunalförbund. Driftbidrag må utgå även för hem, som drivas av
föreningar och enskilda. Utvecklingen har gått efter skilda linjer inom
olika sjukvårdsområden. I vissa län hava sålunda landstingen, i andra
primärkommunerna huvudsakligen tagit hand örn vården av de kroniskt
sjuka. I åter andra län tillämpas ett blandat system utan att någondera
linjen blivit särskilt framträdande. I en av besparingsberedningen med
skrivelse den 11 februari 1943 överlämnad promemoria påtalades svårigheterna
att med gällande definition av begreppet kroniskt sjuka avgränsa
dithörande patienter från ålderdomshemmens klientel och ifrågasattes med

Statsutskottets utlåtande nr 88.

5

hänsyn härtill bland annat, att statens bidrag till vården av kroniskt sjuka
skulle begränsas till hem, som dreves av landsting och städer utanför landsting,
eventuellt även till större fristående hem enligt en av medicinalstyrelsen
godkänd plan. Därigenom skulle ock en lämplig fördelning av vårdplatserna
inom sjukvårdsområdena och ett rationellt utnyttjande av desamma
befrämjas. Beredningen åberopade härutinnan statens sjukvårdskommitté,
som i sitt år 1934 avgivna betänkande (SOU 1934: 22, sid. 305 309) ur i
huvudsak enahanda synpunkter förordat ett utbyggande av ifrågavarande
vårdform efter den s. k. landstingslinjen. Vid remissbehandlingen ay besparingsberedningens
promemoria tillstyrktes även en sådan utveckling i
princip av såväl medicinalstyrelsen och statskontoret som landstingsförbundet
och stadsförbundet. Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet fann
jämväl, att både vårdtekniska och driftekonomiska skäl talade för ett utbyggande
av vården för de kroniskt sjuka enligt landstingslinjen, men betonade
samtidigt, att garantier måste skapas mot att vården koncentrerades
till ett fåtal större anstalter i varje län. Enligt förbundets mening vöre
det nämligen ett humanitärt intresse av första ordningen att de kroniskt
sjuka, som ofta långa tider vore bundna vid sjukbädden, icke berövades
möjligheterna till det sällskap och den uppmuntran, som besök av anhöriga
och vänner innebure.

För egen del var jag vid ärendets anmälan i 1944 års statsverksproposition
icke beredd att taga ställning till ifrågavarande spörsmål utan
fann erforderligt att, innan slutlig prövning skedde, frågan bleve närmare
belyst, bland annat med avseende på de nuvarande vårdplatsernas
fördelning på land och stad och på de olika huvudmännen. Det syntes mig
jämväl önskvärt att erhålla en ungefärlig uppskattning av det nuvarande
platsbehovet samt få del av landstingens utbyggnadsplaner för vården.
Beträffande de närmare detaljerna i detta ärende torde jag få hänvisa till 1944
års statsverksproposition (sid. 225—234).

Den utredning, som nu föreligger från reumatikervårdssakkunnigas sida,
lämnar delvis svar på de av mig nyss berörda frågorna. Av denna utredning,
kompletterad med vissa andra tillgängliga uppgifter, framgår nämligen,
att det totala antalet platser, som medräknas vid bidragskvotens bestämmande,
uppgår till i runt tal 4 000, att därav cirka 1 800 drivas av landsting,
600 av städer utanför landsting samt återstoden av i landsting deltagande
primärkommuner och enskilda. Av landstingsplatserna äro omkring
700 belägna i städer med över 10 000 invånare; inemot två tredjedelar av
landstingsplatserna äro alltså belägna i orter med högst 10 000 invånare.
Medeltalet platser å landstingshemmen varierar i stort sett mellan 20—70
och utgör i genomsnitt 33. Uppgifter, som inhämtats från svenska landstingsförbundets
byrå, utvisa härjämte, att inom de olika landstingsområdena
föreligga planer på en väsentlig utbyggnad av vården för de kroniskt sjuka
genom landstingens försorg (omfattande över 1 200^ platser), icke minst i
sådana sjukvårdsområden, där landstingen hittills icke deltagit i vårdens
ombesörjande. Av de planerade platserna avses allenast en mindre del (cirka en
tredjedel) komma att förläggas i städer med 10 000 invånare och därutöver.

Vad sålunda framkommit synes mig giva vid handen, att någon markerad
tendens till stark centralisering av vården för de kroniskt sjuka för närvarande
icke föreligger och icke heller är att befara inom den närmaste framtiden.
Yid sådant förhållande och då det i övrigt allmänt vitsordats, att
såväl sjukvårdsorganisatoriska som driftekonomiska skäl tala forén utbyggnad
av vården genom landstingens och de därmed jämställda städernas försorg,
anser jag mig böra förorda att staten, i vad det gäller nya hem för kroniskt
sjuka, i princip begränsar sina bidrag till sådana hem, som uppföras, in -

6

Statsutskottets utlåtande nr 88.

rättas eller drivas av landsting oell städer utanför landsting. Möjlighet bör
dock föreligga att, om särskilda skäl därtill äro, bevilja även andra större
och från fattigvården fristående hem bidrag till såväl uppförande som drift.
En generell förutsättning för statsbidrag bör emellertid vara, att hemmen
ingå som led i en av medicinalstyrelsen för varje sjukvårdsområde godkänd
plan. Vid prövning av dylika planer för landstingsområdena bör det
åligga medicinalstyrelsen att särskilt beakta, att vården icke alltför mycket
centraliseras utan att såvitt möjligt en ur olika synpunkter lämplig fördelning
av vårdplatstillgången kommer till stånd. Beträffande städerna utanför
landsting torde det vidare böra tillses, att garantier i möjligaste mån skapas
mot en sammanblandning av ålderdomshemsklientelet och de kroniskt sjuka.
I detta syfte men även av sjukvårdsorganisatoriska skäl torde en sådan utveckling
böra befrämjas, att hemmen för kroniskt sjuka ställas under inseende
av vederbörande kommunala sjukvårdsmyndighet i stället för, såsom
hittills i regel varit fallet, vederbörande fattigvårdsmyndighet. Angelägenheten
av en dylik ordning har för övrigt vid skilda tillfällen betonats av
svenska stadsförbundets styrelse och sjukvårdsdelegation.

Med den ställning jag sålunda intagit till frågan örn huvudmannaskapet
för vården torde några allvarligare betänkligheter ur de synpunkter, som
medicinalstyrelsen framhållit, icke behöva möta mot ett borttagande av
gällande kvotbegränsning av statens bidrag till ifrågavarande hem.
Emellertid anser jag andra skäl tala för att man icke nu helt släpper kvotbegränsningen.
Rådande läge påkallar sålunda alljämt en viss återhållsamhet
beträffande byggnadsverksamheten, icke minst den av staten understödda
delen därav. Någon utredning örn det totala platsbehovet har icke förebragts,
varför man för närvarande icke kan nöjaktigt bedöma konsekvenserna
av ett fullständigt slopande av kvotbegränsningen. Härtill kommer, att i
åtskilliga sjukvårdsområden en icke obetydlig marginal förefinnes, innan de
medgivna kvottalen uppnåtts. A andra sidan är läget i ett flertal sjukvårdsområden
otvivelaktigt sådant, att behov av en omedelbar utbyggnad av
vården för de kroniskt sjuka utöver den fastställda kvoten föreligger. Under
sådana förhållanden anser jag mig böra förorda, att man tills vidare begränsar
sig till en viss höjning av de fastställda kvottalen, förslagsvis med 50 %
på sätt medicinalstyrelsen tänkt sig. Detta innebär, att bidrag till såväl
uppförande som drift skulle utgå för D/2 plats per 1 000 invånare i landstingsområde
och 11 /2 plats per 2 000 invånare i stad utanför landsting.

Eörslaget att hemmen för kroniskt sjuka skulle i viss utsträckning få beläggas
med andra patienter än dem, som kunna betecknas såsom kroniskt
sjuka, ter sig onekligen ur sjukvårdssynpunkt tilltalande under förutsättning,
att platstillgången inom visst sjukvårdsområde lämnar utrymme
för en utvidgning av klientelet. Såsom medicinalstyrelsen påpekat, torde
emellertid en åtgärd av denna art vara ägnad att icke i ringa grad försvåra
kontrollen i statsbidragshänseende, enär bidrag förutsatts icke skola utgå
för andra patienter än de kroniskt sjuka. Därest statens bidrag till hemmens
drift på sätt jag förordat alltjämt begränsas till visst mindre kvottal
av folkmängden, synes dock anledning icke föreligga att av hänsyn till kontrollsvårigheterna
motsätta sig, att hemmen för kroniskt sjuka, i den mån
platser finnas lediga och icke erfordras för sitt egentliga ändamål, må tillfälligtvis
beläggas med andra än statsbidragsberättigade patienter. Ett dylikt medgivande
bör dock tills vidare givas karaktären av ett provisorium under en
tid av förslagsvis tre år, och torde det sedan få bero av erfarenheterna,
huruvida och i så fall på vilka villkor en förlängning av detta medgivande
må lämnas.

Yad härefter angår storleken av statens bidrag lärer det icke kunna

Statsutskottets utlåtande nr 88.

7

bestridas, att de nuvarande maximibeloppen för såväl byggnads- som driftbidragen,
vilka fastställdes år 1927, framstå såsom väl låga, även örn man
bortser från det aktuella penningvärdet. En jämkning uppåt av dessa bidrag
synes därför befogad. Å andra sidan skulle en fördubbling av bidragen
i enlighet med sakkunnigförslaget leda till en alltför gynnad ställning i statsbidragsbänseende
för dessa bern vid jämförelse med andra statsunderstödda
kroppssjukvårdsanstalter. Jag förordar för egen del, att maximibeloppen
för statens bidrag till uppförande eller inrättande av bern för kroniskt sjuka,
vilka nu för olika fall äro bestämda till 750, 1 000 och 1 500 kronor per
plats, höjas till respektive 1 000, 1 500 och 2 000 kronor per plats samt att
driftbidraget, som nu utgår med 90 öre för dag och patient, böjes till 1
krona 50 öre för dag och patient. Därmed skulle viss överensstämmelse
vinnas med de för tuberkulosplatser av -B-typ gällande bidragsbeloppen.
Det för byggnadsbidrag till tuberkulosanstalter fastställda maximibeloppet
av 2 000 kronor per plats gäller visserligen både för A- och B-platser. Att
skillnad härutinnan icke gjorts mellan dessa båda platstyper beror emellertid
därpå, att man, sedan A-platsvården i huvudsak tillgodosetts, velat uppmuntra
till utbyggande av B-platser.

Någon ändring i övrigt av grunderna för statens bidrag till vården av
kroniskt sjuka torde för närvarande icke böra vidtagas.

I detta sammanhang bör måhända nämnas, att jag jämlikt bemyndigande
av Kungl. Maj:t snarast ämnar tillkalla särskilda sakkunniga för att överarbeta
de av 1940 års civila byggnadsutredning i betänkande den 15 februari
1943 (SOU 1943:10) framlagda förslagen till föreskrifter rörande planläggning
och utförande av byggnad för vissa vårdanstalter, däribland hemmen
för kroniskt sjuka. En omprövning av gällande norm i detta hänseende
torde därför i sinom tid vara att emotse.

De ändrade statsbidragsgrunderna torde böra träda i kraft den 1 juli
1945. Det synes dock rimligt, att landsting eller stad utanför landsting må
för byggnads- eller ändringsarbeten, som påbörjats men ej avslutats före
nämnda dag, erhålla bidrag enligt de nya grunderna under förutsättning,
att hemmet kan godtagas som led i utbyggnadsplanen för vederbörande
sjukvårdsområde. För andra arbeten, som påbörjats före den 1 juli 1945,
torde bidrag böra utgå enligt de gamla grunderna.

Såsom förut nämnts har medicinalstyrelsen med utgångspunkt från gällande
grunder uppskattat anslagsbehovet för bidrag till uppförande
m. m. av hem för kroniskt sjuka till i runt tal 420 000 kronor. Mot
denna uppskattning synes i och för sig intet vara att erinra. Med tillämpning
av de nya grunderna skulle motsvarande belopp, örn samtliga inneliggande
och väntade ansökningar medräknas, stiga till omkring 700 000
kronor. På grund av rådande materielbrist och andra omständigheter torde
man emellertid få räkna med att en del av de planerade byggnadsarbetena
icke kommer till stånd under nästa budgetår. Jag anser mig därför kunna
förorda, att anslaget för nästa budgetår begränsas till ett belopp av 400 000
kronor, innebärande en höjning med 100 000 kronor i förhållande till innevarande
budgetår.

Anslagsbehovet för bidrag till driften av hem för kroniskt sjuka har
av medicinalstyrelsen för nästa budgetår beräknats till samma belopp, som
upptagits å riksstaten för innevarande budgetår, eller 1 250 000 kronor. Vid
en tillämpning av de föreslagna nya bidragsgrunderna, inklusive bidragskvotens
utvidgning, skulle anslagsbehovet för helt år komma att öka med
omkring 850 000 kronor. Med hänsyn till att bidragen utbetalas halvårsvis
i efterskott, torde dock anslaget för nästa budgetår icke behöva upptagas
till högre belopp än (1250 000 + 425 000) 1 075 000 kronor.

8

Statsutskottets utlåtande nr 88.

Utskottet.

I samband med Kungl. Majda förslag har utskottet till behandling förehaft
en inom första kammaren av herr G. W. Källman väckt motion (I: 3l0),
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta, att driftbidrag för vård av kroniskt
sjuka må utgå för alla å dylika hem intagna sjuka.

Den utredning, som nu föreligger örn hem för kroniskt sjuka, vilka drivas
av landsting, och örn landstingens utbyggnadsplaner beträffande sådana hem,
synes giva fog för den uppfattningen, att någon markerad tendens till stark
centralisering av vården för de kroniskt sjuka för närvarande icke föreligger
och icke heller är att befara inom den närmaste framtiden. Utskottet anser
sig med hänsyn härtill och på de skäl departementschefen i övrigt anfört
kunna tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag, att staten i vad gäller nya hem för
kroniskt sjuka i princip begränsar sina bidrag till sådana hem, som uppföras,
inrättas eller drivas av landsting och städer utanför landsting. En
förutsättning för statsbidrag bör vara, att hemmen ingå som led i en av
medicinalstyrelsen för varje sjukvårdsområde godkänd plan. Utskottet vill,
under åberopande av vad riksdagen förra året yttrat i ämnet, understryka
vad departementschefen anfört örn att det vid prövningen av dylika planer
bör beaktas att vården icke alltför mycket centraliseras, utan att såvitt
möjligt en ur olika synpunkter lämplig fördelning av vårdplatstillgången
kommer till stånd.

Kungl. Maj:ts förslag örn jämkning av gällande kvotbegränsning för statens
bidrag genom höjning av de fastställda kvottalen ävensom i fråga örn
höjning av maximibeloppen för bidragen förefaller utskottet med hänsyn
till rådande omständigheter väl avvägt. Förslaget örn ett provisoriskt medgivande
att hemmen för kroniskt sjuka må, i den man platser finnas lediga
och icke erfordras för sitt egentliga ändamål, tillfälligtvis beläggas med
andra än statsbidragsberättigade patienter, vill utskottet ej motsätta sig.

Utskottet är icke berett tillstyrka motionärens förslag, att driftbidrag
skall utgå för vård å ifrågavarande hem av andra än kroniskt sjuka.

Under åberopande av vad sålunda anförts och då Kungl. Maj:ts förslag ej
heller i övrigt givit utskottet anledning till erinran far utskottet hemställa,

I. att riksdagen må med bifall till Kungl Maj:ts förslag

Å. godkänna de ändrade grunder för statsbidrag till hem
för kroniskt sjuka, som förordats i statsrådsprotokollet över
socialärenden för den 16 februari 1945, att tillämpas från och
med den 1 juli 1945,

B. under femte huvudtiteln för budgetåret 1945/46 anvisa

a) till Bidrag till uppförande m. m. av hem för kroniskt sjuka
ett reservationsanslag av 400 000 kronor,

b) till Bidrag till driften av hem för kroniskt sjuka ett förslagsanslag
av 1 675 000 kronor,

II. att motionen 1:310 ej må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 20 april 1945.

På statsutskottets vägnar:

J. B. JOHANSSON.

Statsutskottets utlåtande Nr 88.

9

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Johan Bernhard Johansson, Oscar Olsson, Lindström,
Gränebo, Bäcklund, Bernhard Nilsson, Bäckström, Karl Andersson, Gustaf
Iwar Anderson, Ekströmer, Johan Eric Ericson och Ivar Persson; samt

från andra kammaren: herrar Törnkvist, Eriksson i Stockholm, Svensson i
Grönvik, Ward, Danielsson, Persson i Falla, Bergström, Mårtensson, Wallentheim,
Hoppe, Johansson i Mysinge och Birke.

Reservation

av herr Bernhard Nilsson.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 6 sami. Nr 88.

862 16 2